Dir. 1995:3
Frågan hur Sveriges samlade resurser för internationell katastrof- och flyktinghjälp kan effektiviseras för att möta framtida behov skall utredas. I uppdraget - som anförtros en särskild utredare - skall särskilt prövas hur insatser med särskilda civila insatsstyrkor lämpligen skulle kunna organiseras.
Utredaren skall överväga och lämna förslag till hur samverkan med berörda ideella organisationer och samordningen med Försvarsmaktens fredsbevarande insatser skall utformas.
Uppdraget skall vara slutfört senast vid utgången av juni 1995. En delrapport skall lämnas under våren 1995.
Behovet av civila humanitära insatser vid naturkatastrofer och för att lindra effekterna för människor av allvarliga politiska konflikter har ökat markant under senare år. De insatser från svensk sida som genomförts är en del av den traditionella svenska biståndspolitiken.
Behovet av internationell katastrof- och flyktinghjälp bedöms komma att fortsätta att öka. Det finns därför skäl att nu pröva hur denna ökning skall kunna mötas genom en ytterligare effektivisering och närmare samordning av de svenska insatserna.
Regeringen har i 1990 års budgetproposition (prop. 1989/90:100, bil 6)
redovisat inriktningen av den svenska beredskapen för räddningsinsatser vid katastrofer i andra länder. Redovisningen skedde bl.a. med utgångspunkt från erfarenheterna vid insatsen i december 1988 med anledning av jordbävningskatastrofen i Armenien. Denna inriktning innebär att Statens räddningsverk, i samarbete med berörda myndigheter samt nationella och internationella organisationer, skall ha ett sammanhållet ansvar för insatsberedskapen. Räddningsverket har som en följd av detta genomfört planerings- och förberedelseåtgärder så att insatser som är anpassade till behovet i varje särskilt fall kan påbörjas inom 10 - 12 timmar efter beslut av regeringen.
Den civila humanitära katastrofhjälpen är till övervägande del baserad på den personal och materiel som den svenska räddningstjänsten förfogar över. Resurserna finns inom Statens räddningsverks centrala del och vid räddningsskolorna samt inom den kommunala räddningstjänsten. Även andra resurser i samhället, både civila och militära, utnyttjas. Omfattande civila humanitära insatser görs också av olika ideella organisationer med stöd från allmänheten. Inom Försvarsmakten finns en organisation -
SWEDRELIEF - med uppgift att utföra humanitära hjälpinsatser i andra länder, främst återuppbyggnadsåtgärder.
Finansieringen av de svenska insatserna har i stor utsträckning skett genom de FN-organ som efterfrågat insatserna.
Räddningsverkets beredskap för insatser vid katastrofer utomlands omfattar fyra områden, nämligen beredskap för räddningsinsatser, för hjälpinsatser vid akuta flyktingkatastrofer, för förnödenhetsinsatser och för expertinsatser. Inom ramen för denna beredskap kan en anpassning göras till olika typer av katastrofer och andra förutsättningar.
Beredskapen har också betydelse för räddningstjänstens beredskap för allvarliga olyckor i Sverige. Den kunskap och de erfarenheter som Räddningsverket får genom det internationella engagemanget kan tillföras den svenska räddningstjänsten.
Svenska insatser av olika slag har sedan många år genomförts i ett stort antal länder. Dessa har som regel varit antingen civila räddningstjänstinsatser och humanitära insatser eller militära fredsbevarande insatser. De senaste årens insatser i f.d. Jugoslavien och i Somalia har varit både militära och civila. Erfarenheterna från dessa insatser visar att det är viktigt att utveckla effektiva samverkansformer.
Frågan om hur det ökande behovet av civila katastrof- och flyktinginsatser men också av miljöskyddsinriktade internationella katastrofinsatser skall tillgodoses bör bli föremål för utredning.
Konsekvenserna för verksamheten av Sveriges EU-medlemskap bör även klarläggas. Uppgiften bör anförtros en särskild utredare.
Utredaren bör överväga hur beredskapen för insatser för internationell katastrof- och flyktinghjälp mest effektivt och ändamålsenligt skall utformas för att möta framtida behov. Därvid skall särskilt prövas hur insatser med särskilda civila insatsstyrkor lämpligen skulle kunna organiseras.
Kraven på planering och utbildning för att möjliggöra insatserna bör klarläggas.
Av kostnads- och effektivitetsskäl skall en utgångspunkt vara att beredskapen så långt möjligt skall byggas upp med utnyttjande av befintliga resurser och befintlig kompetens. Förutsättningar bör skapas för effektiv och snabb mobilisering av resurser som är anpassade till den aktuella olyckan eller katastrofsituationen. Även resurser som avdelats för det civila försvaret bör kunna utnyttjas.
Utredningsuppdraget innefattar vidare att pröva möjligheterna för att som rekryteringsunderlag utnyttja frivillig personal som grundutbildats inom ramen för civilplikten. Samtidigt bör beaktas att det vid insatserna i regel fordras specialister. Behovet av personal utan särskild utbildning kan tillgodoses genom lokal försörjning. Genom lagen om totalförsvarsplikt, som träder i kraft den 1 juli 1995, införs en civilplikt som kan fullgöras inom såväl det civila som det militära försvaret. Även kvinnor får möjlighet att fullgöra värnplikt och civilplikt med längre grundutbildning. Civilplikten skall inte förenas med egentliga krigsuppgifter, annat än om det är fråga om ordningshållnings- och bevakningsuppgifter.
Utredaren bör överväga utformning av utbildningen av denna pliktpersonal så att den efter erforderlig frivillig kompletterande utbildning kan utgöra en värdefull del av civila insatsstyrkor för internationell katastrof- och flyktinghjälp.
Utredaren bör vidare överväga och lämna förslag till hur denna utbildning kan erbjudas andra länder.
Utredaren bör även pröva om rationaliseringsvinster kan uppnås genom att integrera SWEDRELIEF i verksamheten utan att minska denna organisations förmåga att genomföra humanitära åtgärder av den art som genomförts hittills.
För civila humanitära internationella insatser spelar också svenska ideella organisationer en betydelsefull roll. Dessa har på senare tid ökat sitt engagemang i det internationella hjälparbetet genom att bistå FN-organisationer med personal. Ett nätverk för samverkan mellan dessa organisationer och berörda myndigheter har bildats. Utredaren bör pröva om det behövs några åtgärder från statsmakterna för att främja samverkan mellan detta nätverk och den nya verksamheten för internationell katastrof- och flyktinghjälp.
Utredaren skall som framgått tidigare överväga hur beredskapen för insatser med civila insatsstyrkor för internationell katastrof- och flyktinghjälp bör utformas och hur en sådan verksamhet bör organiseras.
Även för allvarliga industri- och miljöolyckor fordras internationella insatser med civil kompetens och erfarenhet.
En given utgångspunkt är att civila insatser står under civil ledning medan genomförandet av de militära fredsbevarande insatserna sker under militär ledning. Inom utredningsarbetet bör prövas om man kan behöva utveckla formerna för den samordning som fordras mellan civila insatsstyrkor och militära fredsbevarande insatser. Detta bl.a. i syfte att uppnå en ökad effektivitet och rationaliseringseffekter.
I väpnade konflikter kan den civila humanitära verksamheten behöva ett militärt stöd. I ett besvärligt säkerhetsläge kan det t.ex. finnas militära uppgifter som behöver lösas, innan hjälpinsatser sätts in. Det finns också situationer då militär trupp inom ramen för sina fredsbevarande uppgifter kan engageras i humanitärt arbete, t.ex. skydd och bevakning av transporter, vägbyggande, minröjning och annan röjning på krigskådeplatser.
En särskild uppgift i utredningsarbetet bör vara att överväga hur en samverkan bör ske mellan svenska civila och militära organ vid planering, utbildning och genomförande av insatser där det fordras både militära och civila insatsstyrkor. Samverkan såväl i Sverige som i de hjälpbehövande länderna bör således utredas. Utredaren bör lämna förslag till former för hur denna samverkan vid planering, utbildning och genomförande av insatser skall uppnås i de fall samverkan är ändamålsenlig. Även frågor om gemensamt resursutnyttjande bör övervägas av utredaren.
Vidare bör utredaren klarlägga lämpliga samverkansformer mellan svenska civila respektive militära organ och berörda internationella organisationer.
Den särskilde utredaren skall samråda med berörda svenska myndigheter.
Samråd bör också ske med närmast berörda nationella och internationella organisationer. Utredaren skall vidare hålla sig informerad om det arbete som bedrivs av den särskilde utredaren (dir. 1994:122) som tillkallats för att kartlägga de olika frågor om rättslig status för personal, ansvar och skadestånd m.m. som kan uppkomma vid försvarets fredsfrämjande samarbete med andra länder, i Sverige eller utomlands.
Den särskilde utredaren skall även samråda med den särskilde utredaren
(dir. 1994:61) som tillkallats för att utreda det fredstida utnyttjandet för civila ändamål av resurser avsedda för försvarsändamål och med den parlamentariska kommittén (dir. 1994:129) som skall se över invandrings-
och flyktingpolitiken.
Den särskilde utredaren skall under våren 1995 redovisa en delrapport med sin kartläggning och preliminära analys. Delrapporten bör även ange inriktningen av arbetet med de konkreta förslag som kommer att övervägas inför slutredovisningen. Den särskilde utredaren bör lämna sin slutredovisning med förslag till åtgärder senast vid utgången av juni 1995.
Den särskilde utredaren skall beakta regeringens direktiv till samtliga kommittéer och särskilda utredare om prövning av det offentliga åtagandet (dir. 1994:23), om beaktande av EU-aspekter i utredningsverksamheten (dir. 1988:43) och redovisning av jämställdhetspolitiska konsekvenser (1994:124).
Kostnaderna för utredningen skall belasta första huvudtitelns anslag C1.
Regeringskansliet m.m., anslagspost 3, delpost 2. Utredningar m.m.