Dir. 1995:140
Beslut vid regeringssammanträde den 9 november 1995.
En parlamentarisk kommitté tillkallas för att utvärdera lagen
(1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård (LPT) och lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård (LRV). Kommittén skall i första hand:
- behandla frågan om det grundläggande syftet med lagstiftningen har uppnåtts, dvs. om användningen av tvångsvård, tvångsåtgärder samt konvertering har minskat i avsedd utsträckning och om patientens rättssäkerhet har stärkts.
Vidare skall kommittén:
- analysera och utvärdera nuvarande regler och tillämpningen av dessa med avseende på samhällsskyddet, däribland reglerna i LRV vid utskrivning, permission och s.k. frigång,
- uppmärksamma eventuella problem med tillämpningen av lagstiftningen i vid mening och föreslå lämpliga åtgärder,
- utreda hur informationslämnandet från förtroendenämnder och hälso- och sjukvården i övrigt till stödpersonerna skulle kunna förbättras för att underlätta kontakterna för dessa,
- genomföra en redaktionell översyn av lagstiftningen för att öka tydligheten och därmed underlätta tillämpningen av lagstiftningen.
Kommittén skall vidare som ett deluppdrag:
- beskriva och analysera principer och regler för patientens betalningsansvar vid rättspsykiatrisk vård samt kostnadsansvaret för rättspsykiatrisk vård till asylsökande.
Denna del av uppdraget skall redovisas senast den 1 oktober 1996.
Kommittén skall slutredovisa sitt uppdrag senast den 30 december 1997.
Den 1 januari 1992 började en ny lagstiftning om psykiatrisk tvångsvård att gälla. Lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV) ersattes av två lagar, lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård (LPT) och lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård (LRV).
I propositionen (1990/91:58) om psykiatrisk tvångsvård m.m., som låg till grund för den nya lagstiftningen, angavs att syftet med de regler som föreslogs var att anpassa lagstiftningen på området till den utveckling mot en starkt begränsad användning av tvångsvård som ägt rum inom psykiatrin. Ändamålet med tvångsvård skulle enligt propositionen vara att se till att den som har ett oundgängligt behov av psykiatrisk vård, som ges efter intagning på en sjukvårdsinrättning, blir i stånd att medverka till fortsatta stöd- och behandlingsinsatser i frivilliga former. I propositionen framhölls också att skyddet för andra personer särskilt skall beaktas i fråga om psykiskt störda som t.ex. har begått allvarliga våldsbrott.
Ett viktigt inslag i den nya lagstiftningen är en ökad rättslig kontroll över tvångsvården genom domstolsprövning i förening med ett system med begränsade vårdtider. Reglerna om användning av tvång under vården har preciserats. Möjligheten till s.k. konvertering från frivillig vård till tvångsvård har behållits men begränsats till fall då en patient kan befaras allvarligt skada sig själv eller någon annan.
Den nya lagstiftningen siktar således till att minska användningen av tvångsvård och tvångsåtgärder. Konvertering från frivillig vård till tvångsvård skall användas restriktivt. Bestämmelserna i LRV syftar också till att stärka skyddet för andra personer, det s.k. samhällsskyddet.
Regeringen gav i april 1992 Socialstyrelsen i uppdrag att utvärdera tillämpningen av lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård m.m.
Socialstyrelsen överlämnade den 15 december 1993 till regeringen rapporten Psykiatrisk tvångsvård - effekter av ny lagstiftning.
Av rapporten framgår bl.a. att syftet med lagstiftningen i stor utsträckning har uppnåtts. Detta gäller dock inte tillämpningen av konverteringsbestämmelserna eller tvångsåtgärder vid tvångsvård.
Socialstyrelsen framhåller emellertid att den tid som stått till buds för utvärderingen inte har gett underlag för att kunna bedöma lagstiftningens effekter fullt ut.
Mot bakgrund av bl.a. Socialstyrelsens utvärdering lade regeringen den 23 mars 1995 fram en proposition (1994/95:194) om vissa frågor om psykiatrisk tvångsvård. I propositionen föreslogs bl.a. en ändring i lagen (1991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning och vissa nya bestämmelser i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård. Vidare konstaterade regeringen att det krävdes ytterligare utredningsinsatser för att kunna bedöma om LPT och LRV ger de effekter som statsmakterna har avsett.
Regeringen menade därför att en parlamentarisk kommitté borde tillkallas för att se över lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård m.m.
Vid socialutskottets behandling av propositionen tillstyrkte utskottet i sitt betänkande (1994/95:SoU23) regeringens förslag. Med en hänvisning till att utskottet utgick ifrån att frågorna i motion 1994/95:So40 yrkande 1-4 kunde behandlas av den i propositionen aviserade utredningen, avstyrkte utskottet yrkandena i nämnda motion. Dessa yrkanden gällde behandlingsplanering, tillsättande av stödpersoner, frågan om slopad möjlighet att överföra en patient från frivillig vård till tvångsvård samt psykiatrisk kompetens hos länsrätten. Vidare förutsatte utskottet att erfarenheterna av den nya lagstiftningen beaktas i utredningsarbetet i de hänseenden som togs upp i motionerna
(1994/95:So39, So40 yrkandena 6 och 7 samt 1994/95:Ju509 yrkande 1)
skulle beaktas i utredningsarbetet.
Efter regeringens bemyndigande tillkallade chefen för Justitiedepartementet den 11 maj 1994 en särskild utredare
(Straffansvarsutredningen) för att utreda vissa frågor inom den allmänna straffrätten (dir. 1994:39). Utredaren skall överväga bl.a. om regelsystemet är ändamålsenligt utformat vad avser bedömningen av gärningar som någon begått under självförvållat rus eller under påverkan av allvarlig psykisk störning eller under tillfällig sinnesförvirring som någon råkat i utan egen skuld. Utredaren skall också pröva om den nuvarande nedre gränsen för uppsåt bör konstrueras på något annat sätt och i så fall föreslå en lämplig ordning.
I direktiven anges att verkningarna av 1991 års reform när det gäller psykiskt störda lagöverträdare måste beaktas. Utredaren skall därvid belysa det nuvarande regelsystemets effekter för att bedöma uppsåtsfrågan vid brott som någon begått under påverkan av psykisk störning. När det gäller brott som begåtts av personer som varit tillfälligt sinnesförvirrade utan egen skuld eller drabbade av en allvarlig psykisk störning, skall utredaren överväga vilka åtgärder som kan komma i fråga för att skapa en ordning som tillgodoser de krav på lagstöd som legalitetsprincipen ställer upp samtidigt som den leder till ett logiskt och ändamålsenligt resultat i olika situationer.
Utgångspunkten skall vara att tillfälliga och permanenta förvirringstillstånd principiellt bör behandlas på samma sätt i ansvarshänseende. Utredningen skall också ta upp den straffrättsliga problematiken kring självförvållad berusning. Uppdraget skall redovisas senast den 1 juli 1996.
I den offentliga debatten har tillämpningen av nuvarande lagstiftning om psykiatrisk tvångsvård och angränsande regler vid rättspsykiatriska undersökningar diskuterats. Det har framförts synpunkter på att gällande lagstiftning innehåller svagheter som kan leda till att personer som begått grova våldsbrott under tillfällig sinnesförvirring kan dömas till straff som framstår som alltför lindriga i förhållande till brottets straffvärde. Denna fråga och andra frågor som till övervägande del är att hänföra till det straffrättsliga området, såsom t.ex. frågor om brottspåföljden överlämnande till rättspsykiatrisk vård, behandlas i Straffansvarsutredningen. De bör inte ligga inom denna kommittés uppdrag.
En parlamentarisk kommitté tillkallas för att utvärdera lagen
(1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård (LPT) och lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård (LRV). Kommittén skall i första hand behandla frågan om det grundläggande syftet med lagstiftningen har uppnåtts, dvs.
om användningen av tvångsvård, tvångsåtgärder samt konvertering har minskat i avsedd utsträckning och om patienters rättssäkerhet har stärkts. Hit hör också att analysera och utvärdera nuvarande regler och tillämpningen av dessa med avseende på samhällsskyddet, däribland reglerna i LRV vid utskrivning, permission och s.k. frigång. Kommittén skall överväga om bestämmelserna om att överföra en patient från frivillig vård till tvångsvård helt kan tas bort eller om konvertering kan ske under ökad kontroll eller med högre psykiatrisk kompetens.
Om så bedöms möjligt bör kommittén även göra en första bedömning av effekterna av de ändringar i LRV som trädde i kraft den 1 juli 1995.
I proposition 1994/95:194 redovisas att det i vissa fall kan finnas behov av att stödpersoner ges ökade möjligheter att få information från hälso- och sjukvården om förhållanden som rör patienten. Kommittén skall därför utreda hur förtroendenämnder och hälso- och sjukvården i övrigt skall kunna informera stödpersonerna på ett bättre sätt som underlättar för stödpersonerna i deras kontakter med patienten. I analysen skall gällande sekretessregler beaktas. Vidare skall kommittén överväga om det i lagstiftning kan markeras att patienter skall erbjudas en stödperson snarast efter det att tvångsvården inletts samt om denna möjlighet kan föras in, förutom i tvångsvårdslagstiftningen (LRV och LPT), även i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga i de fall den unge lider av en psykisk störning.
Kommittén skall överväga hur behandlingsplaneringen kan göras tydligare och stärkas i lag samt vilka krav som bör ställas på behandlingsplaneringen för att syftet med tvångsvården skall uppnås.
Frågan om att tillföra länsrätten psykiatrisk kompetens för att möjliggöra adekvata bedömningar av de läkarintyg, som besluten om tvångsvård delvis vilar på, ingår också i kommitténs uppdrag. I detta sammanhang skall kommittén beskriva och analysera länsrätternas tillämpning av bestämmelserna om sakkunnig i psykiatrimål. Kommittén skall också överväga krav på sakkunnigmedverkan i vissa mål, exempelvis i mål som gäller konverteringar och anmälningar om upphörande av rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning.
Kommittén skall studera den konflikt som kan uppstå när åklagarens bedömning av samhällsskyddet och chefsöverläkarens bedömning av vårdbehovet gör att patienter som bedöms vara medicinskt färdigbehandlade inte kan skrivas ut och vilka konsekvenser detta får för patienten. Vidare skall kommittén behandla problematiken kring verkställighet av utvisningsbeslut för de personer som skall utvisas men som vårdas med stöd av LRV med särskild utskrivningsprövning. Kommittén skall också analysera partsställningen i psykiatrimål.
Behovet av andra tvångsåtgärder än dem som regleras i LPT och LRV skall utredas och analyseras. Det gäller frågan om att kunna använda andra åtgärder än medicinering, fastspänning och isolering av mycket aggressiva patienter.
I detta sammanhang skall kommittén analysera de svårigheter som tillgången till telefon kan ge upphov till när det gäller maniska patienter.
Enligt nuvarande regler saknas i princip stöd för att förbjuda patienter att använda telefon.
Socialstyrelsen har i sin utvärdering konstaterat att lagstiftningen i vissa avseenden är svåröverskådlig vilket leder till vissa tillämpningssvårigheter. Kommittén skall därför göra en redaktionell översyn av lagstiftningen för att öka tydligheten och därmed underlätta tillämpningen av lagstiftningen.
Detta gäller frågeställningar av i huvudsak processuell karaktär.
Exempel på sådana frågeställningar är bl.a. vid vilken tidpunkt farligheten skall föreligga i en konverteringssituation, den närmare innebörden av länsrättens delegation av permissionsrätten till chefsöverläkaren och behovet av att reglera förfarandet när sådan delegation återtas. Den s.k. åttadagarsregeln skall också analyseras (35
§ LPT).
Regeringen har uppmärksammats på vissa frågeställningar som gäller vårdavgift för rättspsykiatrisk vård. I kommitténs uppdrag ingår att beskriva och analysera de principer och regler som gäller patientens skyldighet att betala patientavgift vid rättspsykiatrisk vård. Kommittén skall bedöma om nuvarande regler kan anses vara skäliga. Patienternas ekonomiska förutsättningar i allmänhet och det förhållande att rättspsykiatrisk vård är en brottspåföljd skall då särskilt beaktas.
Kommittén skall även behandla frågan om kostnadsansvar för rättspsykiatrisk vård till asylsökande. Denna del av uppdraget skall redovisas senast den 1 oktober 1996.
Socialstyrelsen får i samband med sin uppföljnings- och tillsynsverksamhet viktiga erfarenheter av frivillig psykiatrisk vård och psykiatrisk tvångsvård. Regeringen gav den 9 februari 1995 Socialstyrelsen ett särskilt uppdrag att genomföra en nationell översyn av innehåll och kvalitet i den psykiatriska vården. I detta uppdrag ingår även att analysera innehållet i den rättspsykiatriska vården. Mot bakgrund därav skall kommittén under utredningsarbetet samråda med Socialstyrelsen. Samråd skall även ske med Kriminalvårdsstyrelsen, Riksåklagaren, Domstolsverket, Rättsmedicinalverket, Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet, Riksförbundet för social och mental hälsa samt Riks-IFS.
Kommittén skall lägga fram de förslag till författningsregleringar som föranleds av dess ställningstaganden.
För kommittén gäller regeringens direktiv till samtliga kommittéer och särskilda utredare att pröva offentliga åtaganden (dir. 1994:23) och att redovisa regionalpolitiska konsekvenser (dir. 1992:50). Förslaget skall också innehålla en redovisning av de jämställdhetspolitiska konsekvenserna
(dir. 1994:124).
Utredningen skall slutredovisa sitt uppdrag senast den 30 december 1997.