Dir. 1995:138
En särskild utredare tillkallas med uppgift att se över bestämmelserna om sådant rattfylleri och grovt rattfylleri i lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott (trafikbrottslagen) som avser påverkan av något annat medel än alkohol, s.k. drograttfylleri. Utredaren skall analysera vilka problem som är förenade med den nuvarande lagstiftningen samt lämna förslag till åtgärder som medför en effektivare bekämpning av sådana brott. Utredaren skall undersöka om det är möjligt att införa gränsvärden för olika droger på samma sätt som för alkohol. Om det inte finns vetenskapligt underlag för att fastställa sådana värden, skall andra lösningar övervägas. Utredaren skall bl.a. pröva om införandet av en absolut nollgräns är en lämplig lösning. Utredaren skall också överväga om det är möjligt att åstadkomma en effektivisering av lagen genom att ändra de nuvarande förutsättningarna för ansvar för s.k.
kliniskt rattfylleri. I utredarens uppdrag ingår också att bedöma om det behövs ändringar i andra författningar, exempelvis vad gäller polisens möjlighet att kontrollera och upptäcka förekomst av droger i trafiken samt vad gäller återkallelse av körkort.
Straffbestämmelser om rattfylleri och grovt rattfylleri finns i lagen
(1951:649) om straff för vissa trafikbrott (trafikbrottslagen).
Bestämmelserna gäller för alkohol och samtliga andra medel, såväl narkotiska som andra, illegala och legala, som kan påverka förmågan att framföra ett motorfordon på ett betryggande sätt.
För andra medel än alkohol finns inte några gränsvärden. I stället tillämpas bestämmelsen om s.k. kliniskt rattfylleri i 4 § andra stycket trafikbrottslagen. Enligt denna skall en förare fällas till ansvar om han är "så påverkad att det kan antas att han inte på ett betryggande sätt kan föra fordonet". Vid bedömande av om ett sådant brott är grovt skall enligt 4 a § särskilt beaktas om föraren varit avsevärt påverkad
eller om framförandet inneburit en påtaglig fara för trafiksäkerheten.
Bestämmelsen om kliniskt rattfylleri tillämpas också då föraren är påverkad av alkohol, men då någon koncentration i blod eller utandningsluft inte kunnat fastställas.
Straffskalan för rattfylleri är densamma oavsett om föraren varit påverkad av alkohol eller något annat medel. För normalgraden av brottet är påföljden böter eller fängelse i högst sex månader. Om brottet är att bedöma som grovt är påföljden fängelse i högst två år.
Under senare tid har det från flera håll gjorts gällande att antalet förare som är påverkade av andra medel än alkohol ökar och att det ur trafiksäkerhetssynpunkt är angeläget att möjligheterna att ingripa mot sådana handlingar förbättras. Ett flertal motioner med krav på lagändring har också väckts i riksdagen.
I syfte att belysa behovet av en översyn av de nuvarande bestämmelserna anordnade Justitiedepartementet, i samarbete med Vägverket, ett seminarium i Rosenbad den 4 april 1995. Vid detta redogjorde företrädare för Vägverket, Riksåklagaren, polisen, domstolsväsendet, Rättsmedicinalverket och forskningen på området för sina synpunkter på gällande rätt och behovet av en reform. En sammanställning av de synpunkter
som framfördes finns tillgänglig i Justitiedepartementet (dnr Ju94/1702).
Under riksdagsåret 1994/95 väcktes, liksom tidigare år, ett flertal motioner med krav på ändring av lagen. I sitt betänkande över de sålunda framställda kraven anförde justitieutskottet att det finns starka skäl att se över lagstiftningen och att syftet med en sådan reform bör vara att upprätthålla trafiksäkerheten och en tillräcklig kontroll av trafikanternas körförmåga med avseende på droger (bet. 1994/95:JuU24 s.
11 f). Enligt utskottet kan en möjlig åtgärd vara att införa en reglering som anger gränsvärden på liknande sätt som för alkohol, men också lämpligheten av att införa en nollgräns bör enligt utskottet undersökas. Enligt vad som vidare nämndes i betänkandet måste en reform föregås av en rad närmare angivna överväganden. Med hänvisning till detta och till det översynsarbete som påbörjats inom Justitiedepartementet avstyrkte utskottet bifall till motionerna.
Riksdagen biföll utskottets hemställan (rskr. 1994/95:332).
Som underlag för den fortsatta beredningen har inom Justitiedepartementet utarbetats promemorian Drograttfylleri - gällande rätt och behovet av en reform (Ds 1995:65). I denna lämnas en redogörelse för den nuvarande lagstiftningen, de närmare förutsättningarna för straffansvar och de reformsynpunkter som förts fram. Vidare behandlas vissa utländska förhållanden. Promemorian innehåller en analys av behovet av en reform mot bakgrund av bl.a. den kunskap som finns om droger och trafiksäkerhet och hur bestämmelsen tillämpas i praktiken. I promemorian belyses också möjligheterna och effekterna av att ändra lagstiftningen på det sätt som justitieutskottet angett.
Den slutsats som dras i promemorian är att det finns ett reformbehov, men att de överväganden som krävs för att genomföra en reform är av sådan art och omfattning att det fortsatta översynsarbetet måste ske inom ramen för en utredning.
Utredaren skall närmare analysera vilka problem som är förenade med den nuvarande regleringen och med beaktande av vad som anförts i justitieutskottets betänkande 1994/95:JuU24 lämna förslag till sådana författningsändringar som skapar förutsättningar för ett effektivare ingripande mot drogpåverkade förare. Syftet med reformen skall, som justitieutskottet uttalat, vara att förbättra möjligheterna att upp-
rätthålla trafiksäkerheten och en tillräcklig kontroll över trafikanternas körförmåga.
En reform kan genomföras på olika sätt. Eftersom den nuvarande lagstiftningen bygger på principen att endast sådana beteenden som kan sägas vara på något sätt trafikfarliga skall vara straffbara, är en naturlig utgångspunkt att, som justitieutskottet anfört, först undersöka om det går att knyta straffbarheten till bestämda gränsvärden på samma sätt som för alkohol. I den nämnda departementspromemorian har dock den bedömningen gjorts att det för närvarande är tveksamt om det finns förutsättningar för att fastställa sådana värden. Om utredaren delar denna bedömning skall andra lösningar övervägas, bl.a. om införandet av en absolut nollgräns är en lämplig lösning. Men även möjligheten att ändra förutsättningarna för ansvar för s.k. kliniskt rattfylleri skall utredas.
I utredarens uppdrag ingår också att bedöma om det, för att uppnå det ovan angivna syftet med reformen, behövs ändringar i andra författningar än trafikbrottslagen, exempelvis vad gäller polisens möjlighet att kontrollera och upptäcka förekomsten av droger i trafiken samt vad gäller reglerna om återkallelse av körkort.
Det står utredaren fritt att utöver de frågor som nu angivits ta upp också andra närliggande frågor i den utsträckning som detta bedöms nödvändigt.
För utredaren gäller regeringens direktiv till samtliga kommittéer och särskilda utredare att pröva offentliga åtaganden (dir. 1994:23) och att redovisa regionalpolitiska konsekvenser (dir. 1992:50). Förslaget skall också innehålla en redovisning av de jämställdhetspolitiska effekterna
(dir. 1994:124).
I den mån utredaren föreslår ändringar vad gäller återkallelse av körkort skall samråd ske med 1994 års körkortsutredning (K 1994:13).
Uppdraget skall redovisas senast den 31 augusti 1996.