Riksdagens snabbprotokoll

Protokoll 1995/96:80

Tisdagen den 16 april

Kl. 14.00 16.47

---

18.00 - 19.43

Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor

Protokoll

1995/96:80

-----------------------------------------------------------

1 § Till minne av Förintelsen

Anf. 1 TALMANNEN

Ärade kammarledamöter! I dag högtidlighålls
minnet av Förintelsen inom judiska församlingar över
hela världen. I många synagogor kommer sex ljus att
tändas - ett ljus för varje miljon judar som under
denna mörka tid i mänsklighetens historia berövades
rätten att leva.

Den 27:e dagen i den hebreiska månaden Nissan,
som i år infaller den 16 april, är Holocaust Memorial
Day. Denna dag utvaldes ursprungligen till minne av
upproret i Warszawa-gettot.

Ärade kammarledamöter! Det är nu mer än ett
halvt sekel sedan de ofattbara grymheterna under
Förintelsen avslöjades för världens ögon. Drygt 50 år
har förflutit, men tiden får inte fördunkla våra minnen.

Vi måste minnas. Vetskapen om vad som då hän-
de ger oss styrka i dag - styrka i kampen för alla
människors lika värde och rätt till ett liv i frihet och
trygghet.

Vi behöver denna kraft i kampen mot rasism och
främlingsfientlighet också i våra dagar i vårt eget
land. Vi behöver denna kraft när våldet skördar nya
offer och så länge ofrihet råder någonstans. Vi behö-
ver denna kraft för att icke förtröttas i vår kamp för en
bättre värld.

Det är med sorg och bestörtning vi nu ser hur
fredsprocessen som ingivit oss alla hopp inför framti-
den saboteras. Vi fördömer de våldshandlingar som
drabbat också civila blint och skoningslöst. Vi upp-
manar alla parter att återuppta ansträngningarna att
finna fredliga lösningar på de konflikter som så länge
plågat människorna i Mellanöstern - och i omvärlden.
Med stor beslutsamhet kommer vi att stödja de krafter
som verkar för fred, frihet och varaktig säkerhet.

Att ständigt försvara respekten för de mänskliga
rättigheterna och alla människors lika värde är vårt
åtagande, till minne av Förintelsens offer och inför
vår och våra barns framtid.

Vi samlar våra tankar i en stund av tystnad och
stillhet för att hedra offren för våldet och för att ut-
trycka vår enträgna uppmaning till alla att öka an-
strängningarna att finna fred och försoning.

Välkomsthälsning

Anf. 2 TALMANNEN

Ärade ledamöter! Sveriges riksdag har i dag besök
av en delegation från den polska sejmen under led-
ning av dess talman. Vi hälsar talman Jósef Zych och
hans delegation varmt välkomna till riksdagen.

(Applåder)

2 § Remissdebatt

Föredrogs

Proposition 1995/96:150 Ekonomisk vårproposition
med förslag till riktlinjer för den ekonomiska politi-
ken, utgiftstak, ändrade anslag för budgetåret
1995/96, m.m.

Anf. 3 BO LUNDGREN (m)

Fru talman! Den som inte tillåts försörja sig själv
är inte fri.

Över en miljon människor i Sverige är utan arbete.
De som drabbas får ekonomiska svårigheter. Ofta
uppkommer också sociala problem och en bristande
självkänsla. Men arbetslösheten drabbar inte bara de
arbetslösa. Den urholkar välståndet för oss alla. Pro-
duktionen blir lägre, och behovet av ekonomiskt stöd
till de arbetslösa är stort. Skatterna stiger och ännu
fler kan inte leva på sin lön.

Jag undrar om vi egentligen har klart för oss vad
var och en tvingas avstå ifrån till följd av arbetslöshe-
ten. Det handlar om ett belopp på inte mindre än
25 000 kr per hushåll i genomsnitt - lågt räknat.

Detta är resultatet av en politik som från slutet av
1960-talet kvävt tillväxtkraften och försämrat förut-
sättningarna för nya jobb. Vi har i dag inte fler ar-
betstillfällen i den privata sektorn än för drygt 40 år
sedan.

Det är i huvuddrag samma politik som Socialde-
mokraterna nu har återvänt till - ökade offentliga
utgifter, höjda skatter och mera regleringar. Men den
politik som förde Sverige in i krisen kan inte vara
dess lösning. Hur skall en politik som gjort att
480 000 jobb försvunnit i den privata sektorn sedan
1970 kunna åstadkomma en halv miljon nya under de
närmaste fem åren?

Regeringens bedömning i propositionen av den
ekonomiska utvecklingen 1996 förefaller vara alltför
optimistisk. Den bygger på överdriven förväntan när
det gäller exporten och den privata konsumtionen.
Prognosen för kommande år bygger fortfarande på att
hushållssparandet skall minska. Det är också synner-
ligen osäkert.

En sämre ekonomisk utveckling än den regeringen
förutser för 1996 innebär i sin tur att de ytterligare
åtgärder som föreslås för att sanera de offentliga fi-
nanserna blir otillräckliga. Erik Åsbrink har i dag
tvingats medge att uppgifterna om sammanlagt 22
miljarder kronor i budgetförstärkningar är fel. De
uppgår som mest till drygt 12 miljarder kronor 1998
med en varaktig effekt på 8 miljarder kronor.

Det som präglar vårpropositionen och som ger
grund för den allvarligaste kritiken är emellertid den
totala avsaknaden av analys och strategi för att åstad-
komma högre tillväxt och för att eliminera massar-
betslösheten. I denna del har den nye finansministern
inget att erbjuda utöver den tomma retorik som han
ärvt av sin företrädare.

Den starka uppgång i antalet nya arbetstillfällen
som inleddes på hösten 1993 har nu brutits. Varslen
ökar åter, fler blir utan jobb. Regeringens egen be-
dömning är att den totala arbetslösheten - exklusive
förtidspensionerade och vissa andra grupper - fortfa-
rande skall uppgå till nästan 10 % vid sekelskiftet.
Och i denna prognos ligger - det medger regeringen -
att 130 000 människor flyttas ur statistiken över anta-
let arbetslösa. I realiteten förutser regeringen således
en total arbetslöshet på uppemot 13 % år 2000.

Utöver dessa bokföringstekniska övningar i ar-
betsmarknadspolitiken fortsätter regeringen den åter-
reglerings- och skattehöjarpolitik som inleddes hösten
1994. Flertalet förslag i vårpropositionen kommer att
försvaga tillväxtkraften ytterligare.

Skatterna på arbete och energi höjs. Till detta
kommer de ännu oredovisade kostnaderna för den
avveckling av kärnkraftsindustrin som regeringen
avser påbörja. Dessutom ligger tidigare återställare
och skattehöjningar på ungefär 80 miljarder kronor
fast. Forskningsresurserna urholkas, och den överrek-
lamerade utbildningssatsningen innebär att man gör
arbetsmarknadspolitik och regionalpolitik av utbild-
ningen. Kraven på högre kvalitet eftersätts.

Grunden för högre tillväxt och tillräckligt många
nya jobb är att företagandets villkor förbättras. Utan
företagare blir det inga företag och utan företag blir
det inte heller några nya jobb. I ord instämmer visser-
ligen regeringen men i handling gör man tvärtom.
Sverige har fått en finansminister som inte gillar att
förbättra företagandets villkor. Hur skall då småföre-
tagarna kunna bli vår tids hjältar?

Sverige behöver en ny politik med de ompröv-
ningar som Socialdemokraterna inte är förmögna till.
De kraftiga skattehöjningarna på arbete och investe-
ringar måste undanröjas. Det gäller de höjda egenav-
gifterna och den nya löneskatten, och det gäller den
dubbla skatt på det egna kapitalet i företagen som är
grunden för varje nytt jobb.

Dessutom måste hindren för en expansion av den
privata tjänstesektorn rivas. Arbetsrätten måste mo-
derniseras och reformeras så att den inte hindrar nya
jobb från att växa fram. Dessutom krävs en omfattan-
de satsning på breddad och höjd kunskap och kompe-
tens. Då kan högre tillväxt och sjunkande arbetslöshet
kombineras med en god reallöneutveckling.

Fru talman! Vi politiker kan inte skapa nya jobb -
vi kan heller inte skapa välstånd. Vår nog så viktiga
uppgift är att riva hinder och skapa goda förutsätt-
ningar för arbete och företagande. Då kan massarbets-
lösheten elimineras och hushållens ekonomi åter stär-
kas.

(Applåder)

Anf. 4 PER-OLA ERIKSSON (c)

Fru talman! Centerpartiet är ett självständigt, an-
svarskännande och samarbetsinriktat parti. Genom
överenskommelsen med regeringen om vårens eko-
nomisk-politiska proposition fullföljer vi arbetet för
att få ordning och reda i statens finanser. Finanserna
skall vara i balans 1988. Det är en investering för
framtiden! Nu lägger vi en god grund.

Det är de sämst ställda grupperna i samhället och
de sämst ställda delarna av landet som förlorar mest
när statens finanser är i obalans.

De nödvändiga budgetförstärkningarna kräver
uppoffringar av snart sagt alla i vårt samhälle. Denna
solidaritet i nuet skapar en bättre grund för framtida
solidaritet. De som däremot bara sprider ofinansiera-
de löften om bidragsökningar och/eller skattesänk-
ningar via talarstolens ymnighetshorn hotar framti-
dens solidaritet. Det är en oacceptabel politik för
Centern, som är ett rättviseparti. Barn och barnbarn
skall inte bekosta den standard vi beviljar oss.

Centern har i samband med vårpropositionen sökt
värna om barnfamiljernas ekonomi och situation. För
oss är införandet av ett beskattat barnkonto en priori-
terad reform under detta årtionde, såväl av rättvise-
som av valfrihetsskäl. Mot den bakgrunden har det
varit viktigt för oss att nu värna om barnfamiljernas
ekonomi.

Det målmedvetna arbetet för att sanera statens fi-
nanser leder också till bättre förutsättningar för till-
växt och sysselsättning. På ett år har den långa räntan
kunnat sänkas med 3,4 procentenheter. Räntedifferen-
sen mot Tyskland har minskats från 4,57 procentenhe-
ter den 20 april i fjol till 193 punkter i går. Den
stärkta valutan förbilligar samtidigt statens, företagens
och hushållens utlandslån. Vi har blivit rikare i förhål-
lande till omvärlden.

De lägre räntorna betyder mycket för hushållen
genom att boendekostnaderna minskar, likaså för
näringslivet, i synnerhet för de små och medelstora
företagen. När tilltron stärks till att statens finanser är
i ordning kan man fortsätta att sänka räntorna. Det är
till nytta för investeringsviljan och den inhemska
efterfrågan.

I denna vårproposition finns förslag om avdrag för
reparationer, om- och tillbyggnader i bostadshus. De
regler som fanns t.o.m. 1994 återinförs. Enligt en
utredning som Målarmästarna har gjort gav ROT-
avdragen under förra perioden 19 000 fler jobb i
byggbranschen. Dessutom gav de ett positivt flöde till
statskassan, inte minst genom att svarta jobb blir vita.
Från Centerns sida är vi glada över att kunna medver-
ka till denna sysselsättningsfrämjande reform. Det är
också bra att reglerna för momsredovisning lindras
för de mindre företagen genom att inbetalningstiden
förlängs med 15 dagar för företag med upp till 40
miljoners omsättning.

Bekämpningen av arbetslösheten måste stå i poli-
tikens centrum. Att pressa ned räntorna är ett viktigt
led för att skapa fler jobb. Men det krävs ytterligare
insatser för att få tillväxt.

För det första: Enkelbeskattning, i varje fall för
onoterade företag, skall införas genom beslut nästa år.
Det är bra att den nye finansministern så tydligt mar-
kerat sin positiva inställning i denna fråga.

För det andra: Även fåmansbolagens regler och
skatter behöver lindras.

För det tredje: Arbetsrätten behöver reformeras
för att underlätta nysatsningar och expansion i företa-
gen.

För det fjärde: Lönebildningen behöver reforme-
ras. Här, liksom i fråga om reformerad arbetsrätt, har
parterna på arbetsmarknaden ett huvudansvar, men vi
politiker har det slutliga ansvaret för att det fattas
beslut i de frågorna. Reformer på dessa områden
måste komma till stånd det närmaste året för att stärka
arbetsmarknaden. Centerpartiet avser att vara pådri-
vande för det arbetet.

Vårpropositionen innehåller också finansiering av
en mycket stor utbildningssatsning, som vilar på den
grund som lades i tillväxtpropositionen hösten 1995.
Vi fäster särskilt stor vikt vid att denna satsning
kommer hela landet till del, inte minst genom en
satsning på de små och medelstora högskolorna.

Från Centerpartiets sida är vi inställda på att i
kommande överläggningar om energipolitiken göra
offensiva satsningar för att få till stånd en kretslopp-
sanpassning av energisystemet. Jag vill gärna säga, att
de som däremot vill göra den elintensiva industrin
långsiktigt beroende av alltmer åldrade och repara-
tionskrävande kärnkraftverk skapar varaktiga risker,
som knappast låter sig kalkyleras.

Större delen av 1990-talet krävs för att återskapa
ordning i statens finanser efter 1980-talets excesser
och överhettning. I takt med att vi når resultat växer
framtidstro och optimism hos svenska folket.

Det finns nu goda förutsättningar för att vi skall
kunna gå in i nästa sekel, som också är nästa årtusen-
de, med starka finanser. Det borde också kunna glädja
alla de människor som finns runt om i landet och som
vet vilka påfrestningar 1990-talet har inneburit. Det
borde också kunna glädja dem som inte orkat eller
velat ta ansvar under det gångna året.

Jag vill ställa en fråga till kollegerna från Modera-
ta samlingspartiet, Folkpartiet och kds: Hur tänker ni
ta ert ansvar för att få balans i svensk ekonomi?

Frukterna av saneringsarbetet kommer alla till del.
Det ökar möjligheten att skapa rättvisa och full sys-
selsättning. Centern kommer att fortsätta arbetet för
att få till stånd en sådan politik, som leder till att vi får
fler företag i det här landet och till att vi kan pressa
ned arbetslösheten och möta framtiden med en betyd-
ligt mer positiv bild än den vi gick in med under
1990-talet.

(Applåder)

Anf. 5 ANNE WIBBLE (fp)

Fru talman! Får jag först hälsa Erik Åsbrink väl-
kommen som ny finansminister här i kammaren.

Den andre ingenjören bakom dagens ärende, näm-
ligen vårpropositionen, Per-Ola Eriksson, försade sig
nyss på ett väldigt avslöjande sätt. Han sade att de
offentliga finanserna skall vara i balans 1988. Det
illustrerar den tillbakablickande syn som har präglat
arbetet med den här propositionen.

Det hade varit roligt att kunna vara mer positiv till
Erik Åsbrinks debutproposition, men det är omöjligt,
när propositionen borde heta Jobben som försvann.
Regeringen kommer inte att klara jobben. Man klarar
inte att halvera arbetslösheten. Man klarar inte ens
den mer blygsamma målsättningen att halvera den
öppna arbetslösheten. Det framgår av propositionen
att man inte ens tror att det kommer att gå.

Vid varje ny ekonomisk bedömning har utsikterna
för arbetslösheten förvärrats. I den första budgeten
från den här regeringen i januari 1995 trodde man
t.ex. att arbetslösheten i år, 1996, skulle vara 10,8 %.
Nu, våren 1996, när det alltså har gått en kvarts del av
året tror regeringen att arbetslösheten i år skall bli
12,4 %. Det är en försämring med mer än 60 000
personer. Det är i dag mer än 600 000 personer utan
jobb - var åttonde svensk. Förmodligen har vart femte
hushåll i landet någon familjemedlem som är utan
jobb. Ingvar Carlssons stolta paroll om att pressa
tillbaka arbetslösheten "tiondel för tiondel" har för-
bytts i en ökning med lika mycket månad för månad i
prognoserna.

Denna nedslående utveckling har naturligtvis ett
direkt samband med regeringspolitiken. Det grund-
läggande misstaget är att regeringen bara gör en sak i
taget. Jag har kritiserat Göran Persson för att han
budgetsanerade på ett sätt som skadar företagandet
och skadar jobben med många nya skatter och åter-
ställare. Jag hade ju hoppats att Erik Åsbrink skulle
visa något större insikt i företagandets villkor, men
det syns i varje fall ingenting av detta i vårpropositio-
nen.

Finansministern sade i går att han ser politiken i
tre faser - saneringsfas, tillväxtfas och resultatfas. Jag
tror ju tyvärr att det finns en stor risk för att man med
nuvarande regeringspolitik fastnar i saneringsfasen för
en ganska lång tid. Sanering utan hänsyn till företaga-
re och företagandets villkor betyder att tillväxtpro-
gnoser riskerar att behöva skrivas ned och arbetslös-
hetsprognoser riskerar att skrivas upp, precis som nu
sker. Då krävs det mera saneringsåtgärder för att klara
budgeten, som i sin tur sker så att företagandet skadas
ytterligare, jobben skadas ännu mer etc. i en ond
cirkel. Jag vill inte utesluta att budgetsaneringen så
småningom kan lyckas, men jag tror att det riskerar
att bli på en förskräckande låg aktivitetsnivå, med
bestående massarbetslöshet. Man skulle kunna säga
att operationen lyckades, men patienten dog, som ett
resultat av den socialdemokratiska saneringspolitiken
- jobben försvann.

Det bästa sättet att bryta denna negativa utveck-
ling är att sätta på sig företagarglasögon. Fundera
över - och det är faktiskt en allvarligt menad uppma-
ning till Erik Åsbrink - om det bästa sättet att förmå
företag att anställa fler är att höja deras kostnader för
anställda. Fundera över om det bästa sättet att få fram
riskkapital för expansiva företag är att höja skatten på
riskvilligt sparande och att inrätta nya kollektiva fon-
der. Fundera över om det bästa sättet att förmå männi-
skor att utbilda sig är att genom högre marginalskatt
göra det mindre lönande med utbildning. Fundera
faktiskt ett varv till på den förtida momsinbetalning-
en. Det är nog det hittills sämsta förslaget för företa-
gandet. Erik Åsbrink borde ju ha något lättare att
förstå det där med ekonomiska morötter och incita-
ment o.d. Han har ju ändå har varit chef för ett före-
tag, om än ett statligt sådant.

I går flaggade Erik Åsbrink för att åtgärder för att
stärka tillväxten måste komma. Det är ju väldigt lätt
att hålla med om. Men var är de förslagen? Regering-
en missar grovt i tillväxtpolitiken, skriver Dagens
Industri i dag. Jag håller med om det. Om nu Erik
Åsbrink hade några positiva åtgärder för företagande
och tillväxt i bakfickan, i någon innerficka eller någon
annanstans vore det ju väldigt synd att gömma dem.
Det kan ju inte vara så att han inte vet. Jag kan utlova
många bra tips i Folkpartiets motion, om han ger sig
till tåls i två veckor. Men det vore bättre om han kom
fram med några själv.

Fru talman! Låt mig återgå till frågan om arbets-
lösheten och jobben. Regeringen säger alldeles kor-
rekt i propositionen att lönebildningen är nyckeln till
en bättre tillväxt. Det är också det som krävs för att
man skall kunna nå det av regeringen önskade högtill-
växtalternativet med lägre arbetslöshet och en bättre
fungerande lönebildning. Jag håller helt med om det-
ta. Lönebildningen har ju varit Sveriges akilleshäl
under flera decennier. Det som gör mig väldigt be-
kymrad är att Erik Åsbrink förefaller helt tomhänt.
Han överlämnar allt ansvar till parterna, förutom de
kafferep på Haga som har prövats sedan 1973, i över
20 år, utan framgång. Det är inte trovärdigt att de
skulle hjälpa nu heller. Så vad har egentligen Erik
Åsbrink att komma med för att underlätta lönebild-
ningen? Det tycker jag att han skall tala om.

Fru talman! Jag har noterat att vårpropositionen
inte har några pengar avsatta för omställningen av
energisystemet och avvecklingen av kärnkraften.
Detta kan man tolka på två olika sätt. Antingen håller
regeringen på att tänka om och inser att det vore urbo-
ta dumt för jobben, för miljön och för statsfinanserna
att göra någon förtida avveckling, eller också måste
faktiskt hela vårpropositionen och dess utgiftstak
räknas om för att beakta kostnaderna för förtida av-
veckling. Det räcker ju inte med att betala ökade
utgifter med ökade skatter en gång till, eftersom taket
gäller utgifterna i absoluta kronor. Därför vill jag
fråga vilken tolkning som är riktig i fråga om om-
ställningen av energisystemet. Håller ni på att tänka
om eller skall hela vårpropositionen bara ses som
något slags räkneövning och så småningom bli före-
mål för en helt ny behandling? Skall alla siffror behö-
va räknas om?

Fru talman! Låt mig till sist ta upp fördelningspo-
litiken. Det brukar ju heta att Socialdemokraterna gör
en del saker "av fördelningspolitiska skäl", som de
nog egentligen vet är samhällsekonomiskt fel. I vår-
propositionen har detta blivit alldeles ovanligt för-
skräckligt fel. Först misslyckas man med jobben,
vilket permanentar en orättvis fördelning i Sverige.
Sedan kräver man att fattiga människor i Afrika och
andra u-länder skall dra det absolut tyngsta lasset för
svensk budgetsanering. Minskningen av u-
landsbiståndet är den enskilt största besparingsposten.
Det är bedrövligt att sådant skall ske, särskilt när man
samtidigt lägger en massa miljarder på billigare oxfilé
för svenskar.

(Applåder)

Anf. 6 JOHAN LÖNNROTH (v)

Fru talman! Min röst är inte i bästa skick, men jag
skall göra så gott jag kan.

Jag skall börja med att gratulera vår nye finans-
minister till guldmedaljen i budgetsanering. Jag har en
hälsning från en äldre partikamrat i Norrbotten som
ringde och ville att jag skulle ställa frågan vem som
har delat ut den.

Vi tar ju faktiskt också åt oss litet av äran av
guldmedaljen. Det var faktiskt tillsammans med oss
som ni klarade av merparten av budgetsaneringen. Vi
resonerade då på det viset att de offentliga finanserna
måste vara i ordning för att vi skall kunna ha reserver
att ta av när lågkonjunkturen kommer.

Det är litet grand som att lyssna på en gammal
raspig grammofonskiva att höra de borgerliga företrä-
darna, som så totalt misslyckades när det gällde både
budgetsanering och arbetslöshet under den föregående
mandatperioden. Detta är ju i själva verket en mycket
gammal, ideologisk strid mellan Högern och Vänstern
i Sverige. Redan Ernst Wigforss brukade ju till Bo
Lundgrens dåtida kolleger ställa den retoriska frågan:
Har vi råd att arbeta?

Finansministern arbetade ju under Kjell-Olof
Feldt med den berömda tredje vägen, som sades vara
något slags kombination av att arbeta och att spara sig
ur krisen. Sedan kom, som jag tolkar historien, en
omsvängning på våren 1991, då inflationsbekämp-
ningen sattes som det överordnade målet. Nu har jag
uppfattningen att regeringen i praktiken har satt bud-
getbekämpning och inflationsbekämpning före arbets-
löshetsbekämpningen.

Det kan inte vara rimligt att i en nedåtgående
konjunktur - vi kan absolut inte vara säkra på att den
går upp snart igen - ytterligare skärpa kravet på bud-
getsanering. Vi skall ned från 3,3 % till 3 % 1997
enbart för att uppfylla villkoren för medlemskapet i
EMU.

Är möjligheten att delta i EMU verkligen över-
ordnad kampen mot arbetslösheten?

Nu klarar ni inte att halvera arbetslösheten på egen
hand. Det krävs också, skriver ni i propositionen, en
samverkan med arbetsmarknadens parter. Så långt jag
har kunnat läsa i texten handlar dessa krav, denna
samverkan, enbart om lönerna. Det handlar om åter-
hållsamma löner på god europeisk nivå. Det är ett
uttryck som jag gärna skulle vilja få förklarat, för
övrigt.

Det finns inga som helst krav på att vinster skall
användas till investeringar. Det framgår över huvud
taget inte om regeringen också är beredd att ställa
krav på den andra parten. Är det bara krav på fackfö-
reningsrörelsen som det handlar om?

Det har utlovats tillväxtfrämjande åtgärder så
småningom. Ropen på tillväxtfrämjande åtgärder är
något som vi har hört också från den borgerliga kan-
ten. När de säger det menas egentligen enbart en sak:
skattesänkningar.

Innebär dessa tillväxtfrämjande åtgärder något an-
nat än skattesänkningar, menar finansministern?

Det togs t.ex. ett beslut på s-kongressen om ar-
betstiderna, om jag har förstått det hela rätt. Man skall
nu verka för att vi får avtal på arbetstidsområdet. Jag
efterlyser skrivningar i propositionen och tankar hos
finansministern om hur vi skall gå till offensiv i just
denna fråga, dvs. att få en omfördelning av arbetsti-
derna, minska övertidsarbetet och fördela arbetet
jämnare. Det handlar inte om att arbeta mindre totalt.
Det handlar om att de som arbetar för litet skall arbeta
mer och att de som arbetar för mycket skall arbeta
mindre.

En annan gren där man väldigt gärna skulle vilja
att Sverige låg i världstoppen, och där vi kanske låg i
världstoppen en gång, är fördelningen. Men efter att
ha läst t.ex. LO:s Klass och kön, eller andra rapporter
som har kommit kring utvecklingen de senaste tio
åren, måste vi nog tyvärr konstatera att Sverige håller
på att halka nedåt ganska snabbt i den ligan. Tyvärr
verkar den samlade budgetsaneringen inte utjämnan-
de. Om man tittar på exempelvis den femtedel av
hushållen som har de lägsta inkomsterna ser man
tvärtom att deras reala disponibla inkomster kommer
att minska med mer än 10 % 1994-1998, medan den
välbeställda övre medelklassens reala disponibla
inkomst däremot kommer att minska med något mind-
re än 5 %. Det är en fullständigt orimlig fördelning.

Vi kan ha olika åsikter om styrkan i budgetsane-
ringen just nu. Jag vill oavsett detta fråga om det
verkligen inte är möjligt att åstadkomma en mer rätt-
vis fördelning av budgetsaneringen.

Till sist vill jag också ta upp några ord kring bi-
ståndet. Innan jag gör det skall jag kanske säga en sak
till om fördelningspolitiken i landet. Fördelningspoli-
tik är också bra för att bekämpa arbetslöshet. Om man
ger en pensionär med låga inkomster eller en sjuk-
skriven med låga inkomster ytterligare pengar tvingas
han eller hon använda de pengarna för effektiv efter-
frågan och konsumtion. Ger man däremot mer pengar
till dem som redan har mycket samlar de i allmänhet
pengarna på hög. Regeln att fördelningspolitik är
produktivt och bra i kampen mot arbetslösheten tror
jag också gäller internationellt och långsiktigt. Denna
kombination av minskat bistånd till jordens fattigaste
länder och en handelspolitik som präglas av EU:s
egoistiska slutna murar mot tredje världens länder är
oerhört olycklig. Hertigen av Schleswig-Holstein lär
uppbära en miljon i jordbruksstöd varje år. Det har vi
råd att bistå honom med, men vi har inte råd att bistå
jordens fattigaste länder med 1 % av nationalinkoms-
ten.

Solidaritet och rättvisa är produktivt, och det gäl-
ler inte bara inom landet. Det gäller också internatio-
nellt.

Anf. 7 ROY OTTOSSON (mp)

Fru talman! Jag vill första hälsa Erik Åsbrink väl-
kommen i sin nya roll som finansminister. Jag har
förstått att han har tre ganska hektiska veckor bakom
sig. Arbetet med vårpropositionen om ekonomin har
säkert varit krävande - inte minst med tanke på att
Åsbrink representerar en minoritetsregering. Tiden
har varit knapp för landets nye finansminister, och det
kanske är därför som det ser ut som det nu gör.

För varför, Erik Åsbrink, skall de som ofta behö-
ver vård och läkemedel betala för höjd ersättningsnivå
i socialförsäkringarna? Varför skall de som fått ont i
tänderna och måste uppsöka en tandläkare för att få
hjälp vara de som skall betala för att ersättningen i
sjuk- och föräldraförsäkringen skall höjas från 75 till
80 %?

Höjningen av ersättningsnivån i kronor och ören
räknat blir naturligtvis störst för dem med höga in-
komster. Det betyder att de som ofta behöver vård,
läkemedel och tandläkarhjälp främst får betala till
dem som har höga inkomster. Det är, Erik Åsbrink, en
omvänd fördelningspolitik av den sämre sorten!

Gissa vilka som inte kommer att gå till tandläka-
ren eller vårdcentralen när det blir ännu dyrare! Gissa
vad det får för konsekvenser för hälsa och välbefin-
nande hos dem som redan har det sämst! Vill Erik
Åsbrink att vi redan på tänderna skall se hur fet eller
tunn plånboken är?

Vi i Miljöpartiet föreslår i stället att ersättningsni-
vån i sjuk- och föräldraförsäkringen höjs till 80 % för
den halva av befolkningen som tjänar minst och som
behöver det mest, genom att man minskar ersätt-
ningsnivån för den halva av befolkningen som tjänar
mest. Ju mer man tjänar desto mindre procent får
man, men det betyder fortfarande mer i kronor och
ören. Med en sådan lösning skulle ni socialdemokra-
ter inte behöva försämra för de sjuka och för dem
med ont i tänderna för att kunna höja ersättningsnivån
för dem som behöver mer ersättning. Med en sådan
lösning skulle ni finansiera behoven hos dem med
små inkomster och små ekonomiska marginaler just
genom att vara litet mindre generösa med ersättningar
till dem som redan har det ganska hyfsat. Det är det vi
menar med fördelningspolitik.

Det finns faktiskt inget vettigt skäl för att öka de
statliga ersättningarna till dem som inte behöver -
särskilt inte på bekostnad av dem som redan har eko-
nomiska svårigheter. Det finns inget vettigt skäl för en
socialdemokratisk regering att komma med sådana
förslag till riksdagen. Jag tror att svenska folket väl-
digt gärna vill veta varför ni går fram med sådana
förslag, Erik Åsbrink.

Fru talman! Miljöpartiet är nog det parti som tyd-
ligast av alla gjort klart att vi människor inte kan leva
över våra tillgångar. Vi lovar inte guld, men gröna
skogar. Vi har alltid pekat på den växande miljöskul-
den, den ökande miljöförstöringen och det självklara
faktum att det aldrig kan vara bra ekonomi att förstöra
naturen. Vi har dragit konsekvenserna av vad veten-
skapsmännen visat.

Vi måste radikalt minska uttaget av råvaror från
naturen. Vi måste radikalt minska energianvändning-
en. Vi måste sluta sprida sopor och gifter omkring
oss. Vi måste anpassa vår ekonomi och vår livsstil till
vad naturen tål.

Vi har också redan från början insett att denna
ekonomiska anpassning till ekologins lagar kräver en
aktiv och radikal fördelningspolitik. Det är när vi
tvingas att spara som solidariteten sätts på prov. Det
är när vi tvingas att hålla tillbaka utgifterna som vår
förmåga att hjälpa dem som kommit i kläm på allvar
prövas.

På s. 45 i vårpropositionen finns ett diagram som
visar hur regeringen fördelat besparingar och skatte-
höjningar på olika inkomstgrupper. Av diagrammet
framgår att låginkomsttagarna tvingas avstå från en
betydligt större andel av sina redan magra inkomster
än vad de med högre inkomster gör.

Det är, Erik Åsbrink, en dålig fördelningspolitik
att kräva att de med små eller inga ekonomiska mar-
ginaler, skall bidra med lika stor andel till statens
budgetsanering, som de med betydligt bättre ekonomi
gör. Ni socialdemokrater är på god väg att skapa en
helt ny klass av nyfattiga i vårt land. Inte för att ni vill
det - det tror jag inte - utan för att ni inte klarar av att
föra en tillräckligt bra fördelningspolitik när ni tving-
as spara i statens utgifter.

Fru talman, det går inte att enbart spara sig ur den
statsfinansiella krisen. Lika litet går det att bara spara
sig ur miljökrisen. Vi måste också åstadkomma en
långsiktigt hållbar ekonomisk utveckling som tar till
vara de nya möjligheterna. Det kräver investeringar
och satsningar på utbildning och miljö.

I början av hösten förra året gjorde vi en uppgö-
relse med regeringen - i den s.k. tillväxtpropositionen
- om att göra just detta. Det är glädjande att regering-
en nu fullföljer vår uppgörelse vad gäller ökade sats-
ningar på komvux och högskolan. Det är helt nöd-
vändigt för att minska utbildningsklyftorna. Det är
också nödvändigt för att skapa en bättre grund för
ökad jämlikhet och för mer privat företagande.

Men, Erik Åsbrink, var tog de lika nödvändiga
satsningarna på miljön vägen? Var är de nödvändiga
investeringsbidragen till ytterligare utbyggnad av
vindkraft och allergisanering? Var finns offensiven
för att få Sverige med i den internationellt snabbt
växande miljömarknaden? Den internationella tillväx-
ten i miljörelaterade branscher är mycket hög, men i
Sverige är den, jämfört med andra OECD-länder, bara
hälften så stor. Vi släpar efter! Var, Erik Åsbrink,
finns den offensiv på miljöområdet som vi har
kommit överens om och som statsministern så välta-
ligt utlovat i sitt installationstal? Är detta tal och dessa
överenskommelser bara Potemkinkulisser för att dölja
att ni saknar politik?

Fru talman, det är faktiskt märkligt att regeringen,
med sitt uttalande engagemang för att minska arbets-
lösheten, i praktiken väljer bort de internationellt mest
expansiva delarna av näringslivet. Oförmågan att
fullfölja påbörjade satsningar och att hålla löften på
miljöområdet utgör, liksom frånvaron av en offensiv
strategi för att utveckla tjänstesektorn, ett svart hål i
regeringens ekonomiska politik. Vårpropositionen är
ett steg bakåt när det gäller de nya jobb som måste
komma.

Regeringens oförmåga att minska arbetslösheten
blir närmast monumental när den dessutom vägrar att
inse att åtta timmars arbetsdag inte är någon naturlag.
Regeringen fortsätter att stoppa kraven på sänkt ar-
betstid. Vi i Miljöpartiet vill ha låg arbetslöshet, och
då inser vi att vi måste dela på jobben. Vi måste
stegvis sänka arbetstiden till vad som redan är normalt
i vår omvärld, och den utvecklingen måste sedan
fortsätta i takt med att produktiviteten ökar.

Alternativet, Erik Åsbrink, är att en ökande del av
landets befolkning förblir utanför arbetsmarknaden.
En stor andel av de unga människor som under senare
år gått ut i arbetslöshet kommer att tvingas stanna där
om ni socialdemokrater fortsätter att stoppa kravet på
sänkt arbetstid. Ni är redan på god väg att skapa ett
samhälle där 10 % av den villiga arbetskraften inte
tillåts att delta i produktionen. Det leder till sociala
problem, ökade klyftor och mer våld. Det leder
självklart också till en sämre ekonomi.

Regeringen redovisar i vårpropositionen att man
inte kommer att lyckas få ned arbetslösheten till hälf-
ten år 2000. Det borde stämma Erik Åsbrink till efter-
tanke. Sänk arbetstiden, Erik Åsbrink!

Fru talman, det är i besparingstider som solidarite-
ten med de fattiga och utsatta människorna sätts på
prov. Den största nedskärning som nu föreslås gäller
u-landsbiståndet. Det betyder att de allra fattigaste
människorna tvingas att betala. Detta, om något,
måste ses som ett svek av den socialdemokratiska
regeringen. Det är en ynkedom att vi, ett av de rikare
länderna i världen, inte skall ha råd att avsätta en enda
procent av bruttonationalinkomsten till de allra fatti-
gaste.

Jag måste erkänna att jag grips av en känsla av
förtvivlan och vanmakt när regeringen slår på dem
som har det allra sämst. Har ni blivit fullständigt blin-
da för mänskligt lidande och verklig fattigdom? Den
största enskilda besparingen ni föreslår sker på be-
kostnad av de som inget har. Hur kan ni?

Anf. 8 MATS ODELL (kds)

Fru talman! Först vill jag hälsa Erik Åsbrink väl-
kommen tillbaka till Finansdepartementet och till
denna kammare. Jag ser fram emot ett givande samar-
bete.

Regeringen har satt arbetslösheten i fokus ända
sedan den tillträdde. Man vann ju noga räknat valet
1994 på ett löfte om att redan 1995 komma ned till en
arbetslöshet på 5 %. De förslag man har samlat sig
kring för att infria dessa löften är fem stora proposi-
tioner. I samtliga dessa fem matcher som regeringen
gått mot arbetslösheten har man förlorat. Det står nu
fem-noll till den arbetslöshet som i dag noteras till
totalt ca 13 %.

Sverige har under 25 år haft en alldeles för svag
ekonomisk tillväxt. Det är detta som är roten till da-
gens arbetslöshet och ekonomiska problem. Då tycker
jag att det är ganska bekymmersamt att regeringen
och den nye finansministern fortfarande, så vitt man
kan utläsa från dokumenten, saknar såväl ideologi
som strategi för tillväxt. Det är hårda ord, jag är med-
veten om det. Men jag grundar dem på de fem pro-
positioner som regeringen hittills har avlämnat.

Man började ganska tragiskt. Man började nämli-
gen med att gå åt helt fel håll. Man började med den
s.k. återställarpropositionen med Vänsterpartiet hös-
ten 1994. Sedan kom budgetpropositionen 1995. Den
var tom på åtgärder för arbete och företagande. Även
vårbudgeten samma år saknade jobbfrämjande åtgär-
der, men då aviserade man samtidigt en särskild till-
växtproposition. Denna kom mycket nära det totala
misslyckandet och den totala besvikelsen för alla -
utom möjligtvis för Kenth Pettersson och andra tradi-
tionalister. Traditionalisterna firade stora triumfer
med denna tillväxtproposition.

Alla nytänkande och tillväxtfrämjande frågor la-
des nämligen i utredningar, träda och långbänkar,
främst för att inte störa en stundande partikongress.
Nu har alltså ytterligare en vårbudget sett dagens ljus
med samma nedslående resultat. Man undrar hur
länge de arbetslösa på läktarna egentligen finner sig i
dessa ständiga uppskov med att åstadkomma nya
jobb. Har de lika mycket tid som regeringen tycks ha?

Med regeringens frånvaro av tillväxtpolitik kom-
mer Sverige att fastna i massarbetslöshet. Jag tror
faktiskt, fru talman, att ekonomen Erik Åsbrink inser
detta. Men han är uppenbarligen fjättrad av gamla
klasskampsparoller och av en kvardröjande socialis-
tisk bild av den svenske familjeföretagaren, som kapi-
talägaren, motparten som betraktas genom Jantela-
gens glasögon.

Saken förvärras ytterligare av att en populistisk
politik under åren i opposition ännu i denna dag up-
penbarligen omöjliggör för regeringen att hantera
tillväxtfrågorna rationellt såväl internt som externt.
Det är klart att återställarna med Vänsterpartiet hösten
1994 gladde och stärkte Gudrun Schyman enormt.
Det blev tillväxt för Vänsterpartiet och dess opinons-
siffror. Det kändes naturligtvis ideologiskt rätt och
politiskt skönt. Här stämde såväl karta som kompass
fantastiskt bra med den egna verkligheten. Men dessa
återställare drabbade med full kraft landets småföre-
tagare; de som nu skall åstadkomma de nya jobben.

Det fanns vissa förhoppningar om nytänkande ef-
ter ett antal försöksballonger förra sommaren. De
sändes upp av två här närvarande personer - de nya
statsråden på Finansdepartementet, Erik Åsbrink och
Thomas Östros. Då var de av allt att döma fortfarande
i full intellektuell och politisk frihet. Men dessa mo-
desta försök till en mer småföretagarvänlig tillväxt-
politik sköts brutalt ner av målsökande tungt artilleri
från alla traditionalismens borgar och bastioner inför
partikongressen.

Socialismen är nog bra när det gäller att fördela en
kaka som tillåtits växa. Det tror jag. Men den är inte
särskilt mycket att hålla i handen om man skall skapa
tillväxt i mindre och medelstora företag. Både karta
och kompass behöver uppdateras om Sverige skall
kunna nå det högre tillväxtalternativ som regeringen
redovisar i vårbudgeten och som klarar sysselsättning,
statsfinanser och välfärd.

Men enligt gällande karta och kompass skall nu i
stället småföretagen ytterligare hämmas och skräm-
mas. Nu skall dessa ofta späda plantor ta över ansva-
ret för en hel månads arbetsgivarperiod i sjukförsäk-
ringen. Detta kommer att bli en verklig judaskyss från
regeringen till de späda nyföretagarplantorna. Försla-
get har redan med rätta kraftfullt avvisats av företaga-
re och deras organisationer. Effekten av förslaget blir
att regeringen tvingar många hårt trängda företag att
utöver rollen som statens kreditinstitut för förtida
momsinbetalningar nu också fungera som försäk-
ringsbolag och ta risker som definitivt minskar företa-
gens benägenhet att satsa och nyanställa.

Jag talade i dag på morgonen med ett av landets
70 nyföretagarcentrum, som kallas Jobs and society.
Man kommer där i kontakt med människor som skall
gå från arbetslöshet - som kostar samhället minst
100 000 kr om året för olika åtgärder och stöd - till
att bli egna företagare som först skall tjäna in till sin
egen lön och ovanpå detta lägga 33,06 % i sociala
avgifter. Tanken att en sådan nyföretagare när en
ytterligare medarbetare skall anställas och gå från
arbetslöshet till ett fullbetalt arbete därutöver skall ta
över en hel månad från sjukförsäkringen, vittnar om
att vårbudgeten är en hastigt hopkommen kameral
skrivbordsprodukt. Den vittnar om en skrämmande
brist på förståelse för företagarnas situation. Både
karta och kompass pekar fortfarande åt fel håll, Erik
Åsbrink.

Risken är stor att övervältringen av ansvaret för de
anställdas sjukfrånvaro för hela fyra veckor kommer
att öka arbetslösheten. Det kommer också att försvåra
för vissa grupper att över huvud taget få ett fast jobb.
Om förslaget skulle gå igenom kommer företagarna
med ganska stor säkerhet att tvingas att börja forska i
de arbetssökandes sjukdomshistoria. Detta främjar
verkligen inte en väl fungerande och solidarisk ar-
betsmarknad.

Inte hjälper det heller dessa arbetssökande att re-
geringen med Vänsterpartiets hjälp halverat perioden
för prov- och visstidsanställningar. Inser inte rege-
ringen att risken för rutinmässiga uppsägningar efter
sex månader är överhängande, inte minst i dagens
konjunkturläge? Vi kristdemokrater tror att massor
med nya jobb skulle komma till om perioden där
människor tillåts vara visstidsanställda ökade ordent-
ligt, kanske ända upp till två år. Då skulle det i varje
fall inte under den perioden finnas någon anledning
till de rutinmässiga uppsägningar som i dag sker efter
en sexmånadersperiod.

Det är förvånansvärt hur okänsligt regeringen be-
handlar utsatta grupper som pensionärer, barnfamiljer,
landsbygdens folk och folket i tredje världen. Pensio-
närerna och de fattiga i tredje världen har ingen strej-
krätt och kan alltså inte strejka. Därför verkar de
lämnas därhän. De inbjuds antagligen inte heller till
kafferepen i Rosenbad framöver. Vi kristdemokrater
kommer i vår motion att bestämt motsätta oss ned-
skärningarna i bostadstillägget för pensionärerna,
liksom modellen för högkostnadsskyddet. Vi är i
socialdemokraternas Sverige på väg mot en situation
där allt fler av dem som varit med och byggt upp det
här fina landet knappast kommer att få råd att hämta
ut den medicin som de är helt beroende av. Detta är
icke acceptabelt.

Nedskärningarna av biståndet är enligt min me-
ning rent ut sagt fegt. De drabbade är på betryggande
avstånd. De är värnlösa, medan vi i Sverige i dag
köper läsk och snask för dubbelt så mycket som bi-
stånd var innan vi började nedskärningarna. Sverige
borde ha råd att avsätta en hundradel av vår bruttona-
tionalinkomst till de allra fattigaste bröderna och
systrarna på vår gemensamma planet.

Inställningen till landsbygdens folk tycker jag
också är litet märklig. Genom att avveckla ännu mer
av jordbrukarnas avbytarverksamhet försvårar rege-
ringen och även Centerpartiet, förvånansvärt nog, för
att människor i hela landet skall kunna leva av lant-
bruksverksamhet. Detta tillsammans med bensinskat-
tehöjningar utan kompensation till glesbygden är
verkligen ett kortsiktigt sätt att förvalta vår hårt träng-
da landsbygd.

Vi kristdemokrater är övertygade om att svensk
ekonomi med en politik som fokuserar på ökat per-
sonligt ansvarstagande, företagande och tillväxt kan
nedbringa arbetslösheten till en väsentligt lägre nivå
samtidigt som den långsiktigt säkrar ett hållbart so-
cialt trygghetssystem där även pensionärer och barn-
familjer får en dräglig tillvaro. Men om de nya jobben
skall kunna skapas i den privata sektorn måste ett
gynnsammare klimat för små- och nyföretagande
åstadkommas över hela landet. För att detta skall ske,
fru talman, behövs uppenbarligen snarast en ny rege-
ring.

Anf. 9 Finansminister ERIK ÅSBRINK (s)

Fru talman! Ärade ledamöter! Jag vill börja med
att uttrycka min högaktning för Sveriges riksdag, som
är och skall vara centrum i landets politiska liv, navet
i ett livskraftigt parlamentariskt folkstyre. Jag ser fram
emot många intressanta debatter både med dagens
meddebattörer och med många andra.

Sverige har fått en finansminister som hatar ar-
betslösheten. Arbetslösheten förhindrar för enskilda
människor att ta till vara sin vilja och sin förmåga till
arbete. Den ökar klyftorna. Den skapar mänskligt
lidande. Den innebär ett slöseri med ekonomiska
resurser.

Sverige har fått en finansminister som hatar infla-
tionen. Inflation göder girighet och spekulation, grö-
per ur köpkraften och slår ut jobb och företag.

Sverige har fått en finansminister som hatar klyf-
torna. Jag tror på människors lika värde.

Jag tror att de yttersta strävandena för den ekonomis-
ka politiken skall vara att minska, inte att öka, klyf-
torna.

Det här handlar om de olika faser som vi skall ar-
beta inom i den ekonomiska politiken.

Vi befinner oss fortfarande i den första fasen, sa-
neringsfasen. Det gäller att sanera statens finanser, att
bekämpa inflationen och att se till att vi kan betala för
oss i våra utrikesaffärer. Vi har kommit mycket långt
med saneringen, och riksdagen och dess ledamöter
har gett stora bidrag i saneringsprocessen. Men vi är
inte klara. Det måste göras mera för att vi skall kunna
vara säkra på att klara de mål vi har satt upp.

Den andra fasen handlar om att skapa bättre be-
tingelser för arbete och tillväxt: att få ökade investe-
ringar, att få produktion och att skapa nya jobb i vårt
samhälle.

Den tredje fasen är att skörda resultatet av den
ekonomiska politiken: att öka människornas inkomst
och välfärd och att minska klyftorna i levnadsbeting-
elserna.

Dessa faser går delvis in i varandra. Hittills, sedan
den socialdemokratiska regeringen tillträdde hösten
1994, har vi framför allt ägnat oss åt saneringsfasen.
Och som jag sade är den inte avslutad.

Vi har formulerat tre mål för budgetpolitiken.

Det första är att vi i år skall stabilisera den offent-
liga skulden. Den skall inte få öka mer utan börja
minska efter 1996.

Det andra målet är att nedbringa underskottet i den
offentliga sektorns sparande till högst 3 % 1997. Det
är ett mål som överensstämmer med ett av de s.k.
konvergenskriterierna, för att man skall kunna välja
om man gå med i den europeiska monetära unionen.

Det tredje målet har vi formulerat själva, och det
är mer ambitiöst än så. Året därpå, 1998, skall vi helt
ha eliminerat underskottet i de offentliga finanserna.

Den bedömning som vi har gjort nu tyder på att vi
inte helt ut klarar dessa mål, om vi inte vidtar ytterli-
gare åtgärder. Bedömningen bygger på att vi ser en
viss, tillfällig svacka i den ekonomiska utvecklingen i
Sverige och internationellt. Detta överensstämmer
med vad de flesta andra bedömare också har kommit
fram till. Vi räknar med att tillväxten på nytt tar fart
mot slutet av det här året och in på nästa år.

Det är detta som ligger bakom den vårproposition
som lades på riksdagens bord i går och som kan sam-
manfattas i fem punkter när det gäller budgetsane-
ringen.

1. Saneringsprogrammet, 118-
miljardersprogrammet, skall genomföras fullt ut. De
återstående konkreta beslut som är nödvändiga skall
fattas.

2. I den mån det förekommer överskridanden, att
utgifter blir större än vad vi utsprungligen har tänkt
oss, skall de finansieras fullt ut.

3. Reformer, antingen det handlar om skattesänk-
ningar eller utgiftsökningar, skall finansieras fullt ut.

I propositionen finns ett stort reformpaket. Det
handlar om den kanske största utbildningssatsning
som har gjorts i modern tid. Vid fullt genomslag sat-
sar vi ytterligare 10 miljarder kronor på att höja kom-
petens och utbildningsnivå hos en stor del av svenska
folket och ökar anställningsbarheten hos människorna
i ett samhälle som förändras i allt snabbare takt.

Till detta kommer också reformer av socialför-
säkringen. Vi höjer ersättningsnivån från 75 % till
80 % i arbetslöshets- och sjukförsäkringen.

Dessa reformer skall finansieras fullt ut, och vi
lägger fram förslag om detta.

4. Vi föreslår att riksdagen nu inför utgiftstaket,
den nya budgetprocessen. Vi lägger också fram för-
slag till hur det skall se ut.

Jag tror att det här är en mycket viktig reform. Vi
har haft en dåligt fungerande budgetprocess i Sverige
tidigare. Nu skapar vi ordning och reda i budgetpro-
cessen, och vi ger framför allt - det är det viktiga -
utrymme för riktiga politiska prioriteringar.

Vi skall genom politiska beslut bestämma vilka
områden vi skall satsa på. Det skall inte ske genom
tillfälligheter, slarv eller marknadskrafter utan genom
beslut i denna kammare.

Utgiftstaket ger oss det instrument som vi behöver
för att kunna påverka utgifternas sammansättning och
politiken på det sätt som vi vill göra.

5. Detta är den nya punkten. Vi ger förslag till yt-
terligare budgetförstärkningar, så att vi kan klara de
mål som vi har satt upp.

Det handlar om budgetförstärkningar i storleks-
ordningen 10 miljarder 1997 och 12 miljarder 1998.
Det finns journalister som felaktigt har adderat dessa
belopp, men det har inte vi gjort. Vi har inte utgett det
för att vara någonting annat är 12 miljarder 1998.

Den varaktiga budgetförstärkningen är ca 8 mil-
jarder kronor, som skall läggas till de 118 miljarder
som vi tidigare har aviserat.

Detta är förslag både på inkomstsidan och utgifts-
sidan. Det är mer på utgiftssidan, men vi höjer också
vissa skatter. Min bedömning är att det är nödvändigt,
både för att få inkomsterna men också för att få den
uppslutning kring saneringspolitiken som är nödvän-
dig. Det är fördelningspolitiska och miljöpolitiska
skäl som ligger bakom de skatter som vi föreslår.

Jag har i den debatt som har ägt rum fått beteck-
ningen kamrer, och jag tar gärna emot den. Jag bär
titeln med stolthet och ser den som en ärebetygelse.

Vi får inte ge upp kampen för att sanera statsfi-
nanserna. Den kampen är inte slutförd. Varken Sveri-
ge eller jag själv är världsmästare i budgetsanering,
men vi har satt upp mål. Når vi de målen kan vi bli
världsmästare, men inga segrar skall tas ut i förskott.
Jag tänker inte mattas i strävandena att fullfölja pro-
grammet tills det är helt genomfört.

Varför gör vi det här? Gör vi det för att plåga folk
och bära oss illa åt? Naturligtvis inte. Vi gör det för
att vi vill återvinna handlingsfriheten i den ekonomis-
ka politiken.

Är man skuldsatt och beroende av långivarna har
man ingen handlingsfrihet. Då är man helt och hållet
beroende av marknadens nycker. Det gäller även här
att politiken skall återta kommandot över marknaden.
Det gäller att återskapa en handlingsfrihet i den eko-
nomiska politiken som vi under lång tid inte har haft i
det här landet.

Med sanerade statsfinanser bygger vi under för
fortsatta räntesänkningar, fortsatt låg inflation och fast
penningvärde. Det bör vara målet för strävandena.

Med lägre räntor får vi inte bara en lättnad för
många skuldsatta hushåll, utan vi ger också bättre
betingelser för företagen i Sverige att börja investera
och bygga ut, öka produktionen, anställa fler männi-
skor och skapa nya jobb.

Ingen insats kan vara viktigare än denna för att få
en tillväxt på nytt i svensk ekonomi. Likväl är de
dominerande insatserna fortfarande budgetförstärk-
ningar, och jag har inte utgett dem för att vara någon-
ting annat.

Men jag vill understryka att det ändå finns några
andra insatser som har en klart offensiv och direkt
tillväxtfrämjande karaktär.

Jag har redan nämnt den stora utbildningssats-
ningen, som är i det närmaste unik. Det är ingen tve-
kan om att den leder till högre kompetens, högre
utbildningsnivå och därmed bättre möjligheter för
hundratusentals människor att hävda sig på en förän-
derlig arbetsmarknad i framtiden. Detta är en bra
fördelningspolitisk åtgärd, och den leder till högre
tillväxt.

I propositionen föreslår vi också vissa andra insat-
ser som är värda att nämna i detta sammanhang.

Vi förlänger ROT-avdragen, som är en stimulans
till byggsektorn, och vi genomför lättnader för ett
stort antal mindre och medelstora företag när det
gäller momsreglerna.

Detta är naturligtvis ingen uttömmande lista. Det
kommer mera. Jag och många andra statsråd i rege-
ringen kommer under de närmaste åren att lägga stor
kraft vid att utarbeta ytterligare förslag som är gynn-
samma för tillväxten och de nya jobben.

Målet att halvera den öppna arbetslösheten till år
2000 ligger fast. Det är ett svårt mål att uppnå, och
det kommer inte att gå automatiskt. Men det kommer
att vara möjligt att uppnå genom hårda och medvetna
ansträngningar, och det är det som vi skall ägna oss åt
i hög grad under de kommande åren.

Jag vill också säga att den proposition som nu
läggs fram har förutsättningar att gå igenom riksda-
gen. Det finns förutsättningar för en parlamentarisk
majoritet. Detta har naturligtvis att göra med det sam-
arbete med Centerpartiet som ligger bakom dessa
förslag. Jag har personligen förhandlat, inte minst
med Per-Ola Eriksson, och även med andra företräda-
re för Centern. Jag vill uttrycka min stora uppskatt-
ning av detta. Det har gått bra, och jag ser fram emot
fortsatt samarbete i den ekonomiska politiken.

Detta utesluter inte samarbete också med andra
partier - det vill jag gärna understryka. Vi har samar-
betat och är beredda att samarbeta med andra partier
om vi kan hitta gemensamma lösningar som vi tycker
är förnuftiga. Jag vill också understryka en annan sak.
Samarbete som handlar om gigantiska skattesänk-
ningar på i storleksordningen 250 miljarder kronor är
det uteslutet att socialdemokratin medverkar i - vare
sig det handlar om ofinansierade skattesänkningar
som på nytt skapar ett statsfinansiellt kaos, eller fi-
nansierade skattesänkningar som innebär dramatiska
ingrepp, i själva verket en slakt på, välfärdssamhället.
Det finns de som hävdar att lägre skatter i sig är en
garanti för högre tillväxt. Något sådant samband har
aldrig någonsin kunnat bevisas.

Jag vill ställa en fråga till Bo Lundgren, för dagen
vikarierande ekonomiska talesman för Moderaterna.
Vill Bo Lundgren till kammarens protokoll läsa in
tillväxtsiffrorna för vart och ett av åren under den tid
då han satt i regeringen och hade tillfälle att tillgripa
denna skattesänkningsmetod? Om vi kunde vi få detta
inläst till kammarens protokoll skulle jag vara mycket
tacksam.

Avslutningsvis har jag i kammaren, i dag och tidi-
gare, hört dem som uttrycker sin stora misstro för vår
möjlighet att klara arbetslöshetsmålet - att halvera
den öppna arbetslösheten till år 2000. Vi har fått höra
att det inte går, att det är omöjligt och att regeringen
redan har gett upp. Samma visa fick vi höra för inte så
värst länge sedan. Då hette det att målen för budge-
tunderskottet var orealistiska och omöjliga att uppnå.
Det var totalt utsiktslöst. I dag och i går har vi inte
hört särskilt mycket av den sorten. Det kan möjligen
bero på att trovärdigheten i denna politik har börjat
öka. Man är litet försiktigare med att ifrågasätta våra
möjligheter att klara detta.

På samma sätt som vi är fast förvissade om att vi
skall klara, och göra allt vad vi kan för att klara, bud-
getsaneringen skall vi också göra allt vad vi kan för
att klara arbetslöshetsmålet. Vi får se om några år ifall
trosvissheten då är lika stor hos dem som i dag säger
att det är omöjligt för oss att klara arbetslösheten.

(Applåder)

Anf. 10 BO LUNDGREN (m) replik

Fru talman! Effekten av den borgerliga regering-
ens politik för tillväxten märks i tillväxttalen för 1994
och 1995.

1992 och 1993 års tillväxttal är ett resultat av den
politik Erik Åsbrink i den dåvarande regeringen var
med om att föra. Jag vill påminna kammaren om vad
som då hände genom att visa första sidan från Afton-
bladet den 7 februari 1991. Där står det: 1 000 nya
arbetslösa varje dag. Det var då Erik Åsbrink senast
satt i regeringen. Det var det som gav det budgetun-
derskott vi lyckades vända 1993.

Erik Åsbrink och jag är överens om att det gäller
att minska klyftorna. Men det finns en viktig skillnad
mellan oss. Jag vill bekämpa fattigdomen och öka
välståndet. Erik Åsbrink vill i stället bekämpa rike-
domen och minska välståndet, med sämre välstånd
som följd.

Sverige har en finansminister som hatar arbetslös-
het. Men varför gör han då ingenting? Varför lägger
han inte fram några förslag? Hans egen tidning, Af-
tonbladet, skriver i dagens ledare att munväder och
fromma förhoppningar om jobben inte räcker. Man
slutar med att skriva att Sverige vill bli världsmästare
i budgetsanering men att det inte räcker, om vi stannar
i arbetslöshetens jumboliga. Jag delar Aftonbladets
uppfattning. Hittills har Socialdemokraternas politik
misslyckats. Tyvärr finns det inga tecken på att man
är beredd att ompröva den.

Det skulle vara intressant att höra varför Erik Ås-
brink lägger fram sådana förslag som försämrar för
företagen. Företagen är ju grunden för de nya jobben.
De är dessutom förutsättningen för en effektiv bud-
getsanering.

Om man inte samtidigt som man vidtar åtgärder
för att minska underskottet också skapar förutsätt-
ningar för tillväxt och nya jobb blir det fler och fler
sådana chocker som vi nu ser - sparchocker och
skattechocker om och om igen. Det blir sämre och
sämre för hushållen därför att regeringen inte ser
också till dynamiken, utan bara till det kamerala. Det
är bra med en duktig kamrer, men det behövs också
någon som är visionär, som ser framtiden an och som
kan skapa förutsättningar för de nya jobben. Däri
ligger också svaret till Per-Ola Eriksson. De borgerli-
ga partierna, utom Centern, har i skatteutskottet i dag
ställt upp på att återställa de gamla momsreglerna. Ni
har ställt upp på en politik med högre kostnader, hög-
re skatter och sämre momsinbetalningsregler. Där är
problemet för budgetsaneringen.

Fru talman! Erik Åsbrink är skyldig kammaren,
men framför allt svenska folket, ett viktigt svar. Vi
har en miljon arbetslösa, och bedömningar som inne-
bär att arbetslösheten skall fortsätta att ligga på sam-
ma nivå. Man tricksar med talen, men man skapar inte
förutsättningar för riktiga jobb. Varför tycker Erik
Åsbrink så illa om företagandet - det som är grunden
för tillväxt, nya jobb och bättre välstånd?

Anf. 11 Finansminister ERIK
ÅSBRINK (s)

Fru talman! Det enda som var dynamiskt i den
ekonomiska utvecklingen under den tid Bo Lundgren
hade hand om skattepolitiken var budgetunderskottet.
Den dramatiska ökningen av budgetunderskottet var
internationellt unik. Den visade en oerhört dynamik.

Under den tid Bo Lundgren satt i regeringen och
påverkade politiken tappade vi 340 000 jobb i den så
omhuldade privata sektorn. Nu får vi höra att förtjäns-
ten av att det börjar gå bra i en del avseenden under
den socialdemokratiska regeringen är den tidigare
regeringens - den som Bo Lundgren satt i. Jag känner
igen den visan. Jag har hört den förut. Jag hörde den
under åren närmast efter 1982. Även då fick en soci-
aldemokratisk regering städa upp efter det statsfinan-
siella kaos som den föregående regeringen hade
åstadkommit. Även då fick vi så småningom höra att
framgångarna egentligen berodde på åtgärder som
hade vidtagits av oppositionen tidigare.

Slutsatsen får bli att detta är en ganska bra arbets-
fördelning. Vi kan gärna låta er ta åt er en del av äran
- bara ni förblir ordentligt parkerade i opposition och
vi sitter i regeringsställning.

Man kan skoja om detta, men egentligen är det
djupt allvarliga saker. Jag tror att det är väldigt svårt
att åstadkomma resultat i en fyrpartiregering som är
djupt splittrad, och där man drar åt olika håll. Jag
upplever den stora fördelen av att sitta i en regering
där alla drar åt samma håll, och där det finns en la-
ganda som präglar arbetet.

På den tiden var det nämligen så att i ett rum på
plan fem i Finansdepartementet satt den dåvarande
finansministern Anne Wibble och kämpade en hopp-
lös kamp för att hålla emot ett exploderande budge-
tunderskott. I ett rum på plan tre, rakt under, satt Bo
Lundgren och perforerade vårt skattesystem och gjor-
de det därigenom fullständigt omöjligt att hålla kon-
troll på statsfinanserna. Den utvecklingen får aldrig
mer inträffa i svensk ekonomi.

(Applåder)

Anf. 12 BO LUNDGREN (m) replik

Fru talman! Det Bo Lundgren ägnade sig åt på
plan tre var bl.a. att fullfölja skattereformen.

Jag har noterat att Erik Åsbrink i sin tidigare fria
roll helt instämde med mig om att vi inte skall ha
någon dubbelbeskattning - den som vi slopade och
som den regering han sitter i återinförde. Den försva-
gar förutsättningarna för nya jobb.

Nej, det här är inte skojigt. Det tycker inte jag
heller. Men det är ganska viktigt att fundera över vad
som faktiskt skall göras, och då är det Erik Åsbrinks
och regeringens skyldighet inte bara att för svenska
folket redovisa en massa struntprat om vad som har
inträffat tidigare utan också att se framåt och försöka
fundera kring vad som faktiskt krävs för att skapa
förutsättningar för nya jobb och tillväxt i ekonomin.

"Dynamiskt" säger Erik Åsbrink. Han måste ändå
inse att det var den politik som fördes under 80-talet -
och det är den man har återvänt till, vilket är beklag-
ligt - som gav förutsättningar för att tusen jobb om
dagen gick förlorade och som skapade kostnader och
minskad produktion och därmed satte i gång det
statsfinansiella moras som vi fick överta. Vi lyckades
ändå, med en positiv politik som skapade ett bättre
näringsklimat, vända utvecklingen. Det visar de un-
dersökningar som har gjorts bland företagen.

Jag känner igen visan, säger Erik Åsbrink, och det
gör mig nästan litet upprörd. Socialdemokraterna
"städade upp" under 80-talet efter den borgerliga
regeringen, säger han. Jag hoppas att kammarens
ledamöter kommer ihåg finanskrisen, hur den politik
som gav Socialdemokraterna "VM i ekonomi" 1987
egentligen lade grunden för en finanskris där miljard
efter miljard av skattebetalarnas pengar gick åt och
där fallskärmarna blomstrade under den period som
Socialdemokraterna hade ansvar för den statliga
Nordbanken.

Nej, Erik Åsbrink. Det var jag och den borgerliga
regeringen som fick städa upp efter era misslyckan-
den.

Om vi nu kan lägga det gamla, förgångna till
handlingarna - för så här är det - är återigen frågan:
Vad vill Erik Åsbrink konkret göra för att minska
arbetslösheten? Det han har visat hittills är att han inte
gillar företagandet, det som är grunden. Varför för-
sämra företagandets villkor, Erik Åsbrink?

(Applåder)

Anf. 13 Finansminister ERIK
ÅSBRINK (s)

Fru talman! Det är ett häpnadsväckande påstående
att jag inte skulle gilla företagandet. Till skillnad från
Bo Lundgren har jag faktiskt erfarenhet av att leda ett
företag under några år, och det är en ganska nyttig
erfarenhet.

Bo Lundgren får faktiskt bestämma sig för om
klimatet för näringslivet i landet är dåligt eller bra. I
ena stunden säger han att det är så väldigt bra, till
följd av de heroiska insatser som Bo Lundgren uträt-
tade under sin tid i regeringen och som nu den social-
demokratiska regeringen orättmätigt skördar frukterna
av, för att i nästa andetag säga att vi har ett så förfär-
ligt uselt företagarklimat här i landet därför att Erik
Åsbrink under de tre och en halv veckor som han har
suttit i regeringen har ställt till det något alldeles för-
färligt och därför att han inte omedelbart har löst alla
tillväxtproblem.

Eftersom Bo Lundgren inte har fler inlägg nu, vill
jag i stället uppmana honom att till nästa debatt ta och
tänka igenom hur han skall ha det på den punkten. Jag
vill också uppmana honom att tänka igenom vem,
vilket eller vilka partier som vid sidan av Moderater-
na skall genomföra den nyliberala revolutionen, sänka
skatterna med 250 miljarder och skära ned vårt väl-
färdssystem i motsvarande mån. Nu när inte Ian
Wachtmeister och Ny demokrati finns kvar som
bundsförvanter i riksdagen får väl Moderaterna söka
bundsförvanter på annat håll. Men ge oss ett besked:
Vilka partier är det som tillsammans med Moderater-
na skall klara den nyliberala revolutionen?

(Applåder)

Anf. 14 PER-OLA ERIKSSON (c) replik

Fru talman! Den proposition vi nu diskuterar är ett
samarbete mellan Centerpartiet och Socialdemokra-
terna. Jag delar Erik Åsbrinks uppfattning att det inte
hindrar att fler partier deltar i arbetet. Hittills har vi
hört hur Moderaterna, Folkpartiet, Vänsterpartiet,
Miljöpartiet och kds har kritiserat vårbudgeten. Då
vill jag fråga Erik Åsbrink, med anledning av hans
önskan om samarbete: Har Erik Åsbrink uppfattat
några konstruktiva förslag i de anföranden som har
hållits av företrädare för de nu nämnda partierna?

Bo Lundgren säger att vi gör regionalpolitik av
utbildningspolitiken. Vad menar Bo Lundgren? Me-
nar Bo Lundgren att de små och medelstora högsko-
lorna skall ha en sämre kvalitet? Vilka orter är det då
som Bo Lundgren vill skall drabbas av den moderata
utbildningspolitiken? Är det - för att ge några exem-
pel - Sundsvall, Västerås, Falun, Kalmar eller Öster-
sund?

Fru talman! I ett av gårdagens TT-telegram sades
det att Folkpartiets Wibble klagar över att pengar
spenderas på en sänkning av matmomsen. Det föran-
leder mig att i dag ställa följande fråga till Anne
Wibble: Innebär det att Anne Wibble och Folkpartiet
genom skattehöjningar vill beslagta ungefär 8 miljar-
der kronor ur svenska folkets hushållskassor? Ni är
skyldiga oss ett svar på den frågan.

Jag konstaterar också att Anne Wibble inte har
särskilt höga tankar om ROT-insatserna. Har inte
Anne Wibble läst Målaremästarnas utvärdering gäl-
lande effekterna av det system vi hade under förra
mandatperioden, dvs. den uppgörelse som Anne
Wibble och jag tillsammans med Socialdemokraterna
förhandlade fram? Var det vi gjorde tillsammans på
den punkten fel och något som Anne Wibble i dag tar
avstånd från?

Fru talman! För drygt ett år sedan, den 5 april
1995, gjordes följande verklighetsbeskrivning i den
svenska riksdagen:

"Men det allvarliga är de mörka molnen som nu
hopar sig när det gäller framtiden. Vi har sett räntan
gå i taket, och vi har sett kronan gå i botten under de
senaste veckorna på ett sätt som gör att det finns an-
ledning att tala om en katastrofkurs för den svenska
ekonomin. Med denna svaga krona kommer förr eller
senare inflationen tillbaka. Med denna höga ränta
kommer jobben, välfärden och framtiden förr eller
senare att strypas."

Det var vad Carl Bildt sade den 5 april 1995. Han
gjorde den beskrivningen, men det visade sig sedan
hur fel han hade. På ett år har femårsräntan sänkts
med 3,4 %. Räntedifferensen till Tyskland har mins-
kat från 457 till 193 punkter. Den som i dag håller sig
med tyska mark och är beredd att byta bort de marken
mot svensk valuta får ett pris som är nära nog en hel
svensk krona lägre än vad som var fallet för ett år
sedan.

De som i fjol såg på läget med pessimism har nu
anledning att erkänna realiteterna, erkänna att den
politik som har lagt grunden för lägre räntor, för för-
troende för svensk valuta och för en ökad optimism
också lägger grunden för framtidens jobb och välfärd.
Carl Bildt insåg för ett år sedan behoven. Nu har vi
tillsammans med Socialdemokraterna levererat åtgär-
der. Nu är det dags för Lundgren, Wibble och Odell
att inse att det vi har gjort har varit rätt.

Anf. 15 Finansminister ERIK ÅSBRINK (s)

Fru talman! Per-Ola Eriksson frågade mig om jag i
något av de hittillsvarande inläggen från de övriga
partiernas företrädare har lagt märke till något kon-
struktivt bidrag till utvecklingen av den ekonomiska
politiken. Svaret på frågan är: Nej.

Anf. 16 BO LUNDGREN (m) replik

Fru talman! Också jag insåg att svaret på Per-Ola
Erikssons fråga skulle bli nej, eftersom Erik Åsbrink
inte riktigt förstår vad som krävs för att skapa bra
förutsättningar för företagandet.

Det är litet bekymmersamt att höra Per-Ola Eriksson
tala om hur bra allting är med tanke på utvecklingen
av den svenska och också den internationella räntan.
Han talar om hur bra allting är fastän regeringen och
Centerpartiet nu tvingas revidera och halvera tillväxt-
förutsättningarna, när varslen om nedläggningar under
de tre första månaderna i år är dubbelt så omfattande
som under motsvarande tid i fjol. Människorna upple-
ver en klar försämring just därför att ni har gått fel
väg i budgetsaneringen. Ni har valt att höja skatter,
återreglera och genomföra sådant som skapar sämre
förutsättningar för företagandet. Jag förstår inte att
Centern, som kallar sig för småföretagarparti, försäm-
rar momsinbetalningsreglerna tillsammans med Soci-
aldemokraterna, inför en längre arbetsgivarperiod
som höjer kostnaderna för arbete. Jag förstår inte hur
man kan driva en sådan politik.

Det är självklart att jag vill ha bra kvalitet på alla
högskolor, också de mindre, i Kristianstad, Karlskro-
na och Östersund. Men det vi diskuterar nu är bara
antal platser för att minska arbetslösheten. Men det är
just kvalitet som behövs i alla högskolor.

Anf. 17 PER-OLA ERIKSSON (c) replik

Fru talman! Självklart är inte allt bra i ekonomin.
Vi har fortfarande alltför många människor utanför
den ordinarie arbetsmarknaden. Men de hot som vi
hade den 5 april i fjol, med stigande räntor, fallande
kronkurs och ett stort misstro mot Sverige från utlan-
det, är i dag undanröjda. Jag tycker att det finns skäl
för Bo Lundgren att börja inse det.

Med anledning av att Bo Lundgren ibland talar om
momsen vill jag säga följande. Under den förra rege-
ringen där Centerpartiet, Bo Lundgrens parti, Folk-
partiet och kds deltog, förändrade vi en sak. Det gäll-
de inbetalningstiderna för företagarens F-skatt från en
gång i varannan månad till en gång varje månad. Vi
införde månadsinbetalningar. Det gav en samlad bud-
geteffekt på ungefär 3,4 miljarder kronor och en lö-
pande ränteeffekt på ett par hundra miljoner. Föran-
ledde inte det Bo Lundgren att känna oro för småföre-
tagandet? Jag hörde inte det då.

Nu har vi förändrat momsreglerna och tagit hän-
syn till småföretagarna. Men Bo Lundgren, som var
ansvarig för småföretagarna på den tiden, tog inte
hänsyn till dem när han medverkade till att de skulle
börja betala skatt i förväg varje månad.

Anf. 18 BO LUNDGREN (m) replik

Fru talman! Jo, jag var bekymrad. Men samtidigt
slopade vi skatten på arbetande kapital, såg till att ta
bort skogsvårdsavgiften och införde tillväxtmöjlighe-
ter så som i aktiebolagen. Kort sagt genomfördes i ett
paket ett stort antal åtgärder som gjorde det möjligt
att också ändra inbetalningarna.

Som Per-Ola Eriksson säger var effekten av denna
åtgärd 3 miljarder med skattesänkningar på andra
sidan som parerade. Nu är det bara fråga om en tre
gånger så stor skattehöjning. Det är det som är pro-
blemet.

Det gläder mig att Per-Ola Eriksson säger att allt
inte är bra i ekonomin. Men ta då fasta på vad vi
föreslår för att öka tillväxten och få fram de nya job-
ben. Det är det som fattas i svensk ekonomi.

Anf. 19 PER-OLA ERIKSSON (c) replik

Fru talman! Det vi nu diskuterar för framtiden -
förutom att vi har återinfört kvittningsrätten, genom-
fört riskkapitalavdraget, skapat en delvis enkelbe-
skattning i en del av näringslivet - är att gå vidare
med bättre villkor för småföretagen. Vi har pekat ut
färdvägen i tillväxtpropositionen. Där finns mycket
mycket tydliga uttalanden från regeringssidan. Jag
utgår från att man kommer att stå fast vid dem, nämli-
gen att man fullföljer det vi sade då, dvs. att skänka
skattetrycket för småföretagen och skapa bättre vill-
kor. När det gäller arbetsrätten m.fl. kommer vi att
göra mycket. Jag tror att Bo Lundgren kommer att
kunna delta i det samarbetet om Bo Lundgren så vill.

Anf. 20 ROY OTTOSSON (mp) replik

Fru talman! Att Per-Ola Eriksson gör sig till ta-
lesman för propositionen kan man möjligen förstå, för
ni står bakom den, men det kan vara svårt att förstå
vad ni har åstadkommit. Vad åstadkommer ni för
grönt egentligen? Ni var så ivriga på att haka på Mil-
jöpartiets uppgörelse om vindkraften i höstas. Vart
tog den fortsatta satsningen på vindkraften vägen?
Vad har ni gjort för att se till att allergisatsningen
skall fullföljas och drivas vidare? Rakt ingenting syns.

Ert tal om gröna jobb är tomt, Per-Ola Eriksson.
Sedan är man tydligen döv i debatten, det verkar även
Erik Åsbrink i viss mån vara. Jag har inte hört något
om det konstruktiva förslag som jag lade fram här för
några minuter sedan om att arbetstiden skall sänkas
för att skapa arbetstillfällen. Det är ett bra och kon-
struktivt förslag som socialdemokratiska kongressen
har ställt sig bakom.

Jag förde fram ett annat förslag om höjning till
80 % i socialförsäkring för dem som tjänar mindre
utan att för den skull pungslå dem som går till tandlä-
kare, som måste köpa läkemedel eller som behöver
mycket vård. Jag kan förstå att Per-Ola Eriksson inte
uppskattar den typen av förslag, men varför gör inte
Socialdemokraterna det?

Anf. 21 PER-OLA ERIKSSON (c) replik

Fru talman! Det finns skäl för Roy Ottosson att
hålla sig till den riktiga historiebeskrivningen då det
gäller fjolårets tillväxtproposition. Innan vi var färdi-
ga med förhandlingarna med Socialdemokraterna
nåddes vi av ett uttalande från Miljöpartiet där man
accepterade tillväxtpropositionen i just det läget. Då
hade vi en rad återstående krav som vi skulle förhand-
la om. Var det inte så att ni hoppade på den vagn som
vi hade börjat få i rullning för att skapa en rad bättre
villkor för småföretagen, för ekonomin och syssel-
sättning?

Nu går vi vidare. Nu medverkar vi med energis-
kattesatserna för att betala av miljöskulden. Varför är
Roy Ottosson orolig för det? Varför är Roy Ottosson
så sur över att vi gör någonting?

Anf. 22 ROY OTTOSSON (mp) replik

Fru talman! Nu har Per-Ola Eriksson talat om vad
han menar med att bredda samarbetet. Han vill nämli-
gen inte bredda samarbetet. Det är tomt prat det ock-
så.

I höstas förhandlade såväl Miljöpartiet som Cen-
tern med regeringen och gjorde upp om tillväxtpro-
positionen. Efter det att den presenterades gick Cen-
tern ut och påstod ett och annat om vad vi hade gjort,
som jag tycker borde glömmas för det var så fånigt.

Det intressanta var att vi i Miljöpartiet redan i ja-
nuari förra året åstadkom en ökad satsning på vind-
kraft genom investeringsbidrag i en uppgörelse med
regeringen. Vi byggde på det i tillväxtpropositionen.
Centern sade att det var jättebra. Nu är det slut på
pengar igen. Det behövs 100 miljoner till. Vad har ni
gjort för att se till att få fram mer pengar till gröna
jobb?

Anf. 23 ANNE WIBBLE (fp) replik

Fru talman! Inför nästa debatt av det här slaget ber
jag talmannen att klargöra debattreglerna före debat-
ten, inte under debatten.

Jag förmodar att Erik Åsbrink, som utnämnde sig
själv till den finansminister som hatar arbetslösheten,
valde att därmed distansera sig från den tidigare fi-
nansministern. Det får väl vara ett internt meningsut-
byte.

Erik Åsbrink gjorde en poäng av att alla i den nu-
varande regeringen drar åt samma håll, och då blir det
kraftfullt. Det var temat i hans anförande. Det må så
vara, men det blir väldigt kraftfullt fel om riktningen
är fel. Då är det faktiskt väldigt dumt att vara så himla
kraftfull om man går åt fel håll. Jag kan inte tolka det
på annat sätt än att det går åt fel håll när man i rege-
ringens olika propositioner ständigt tvingas att bli
mera defensiv och pessimistisk i fråga om arbetslös-
hetens utveckling, mera pessimistisk och defensiv vad
gäller utvecklingen av företagande, av det som vi i
Folkpartiet kallar de välståndsbildande krafterna,
företagande och jobb. Det blir sämre och sämre.

Jag frågade då Erik Åsbrink om de kommande
tillväxtåtgärderna. Till att börja med är det ju intres-
sant att konstatera att den förre finansministerns s.k.
tillväxtproposition som han lade fram i höstas var
tänkt som, eller presenterades åtminstone som, en
inledning till fas två, som skulle sätta i gång tillväxt-
politiken. Det har nu blivit senarelagt, eftersom den
fasen ännu inte har inträffat.

Det illustrerar precis det som jag sade inledning-
vis, nämligen att med den sammansättning av budget-
saneringspolitiken och med den ekonomiska politik
som den socialdemokratiska regeringen över huvud
taget för, kommer Sverige att fastna, har kanske redan
fastnat, i ett träsk av massarbetslöshet.

Då nämnde Erik Åsbrink utbildningssatsningen,
för att ändå säga någonting positivt om tillväxt, för-
modar jag.

Till att börja med synes det mig i mycket vara en
fråga om bokföring när det gäller utbildningsplatser-
na. Många av platserna - inte alla, men många - finns
redan, men är finansierade genom tillfälliga pengar av
olika slag inom den s.k. UA-ramen, om jag inte har
läst alldeles fel. Nu skall dessa platser permanentas,
något som bl.a. skall betalas med höjda energiskatter.

Då vill jag fråga Erik Åsbrink: Är det så han tän-
ker bedriva tillväxtpolitik framöver - att med höjda
skatter betala för ökade offentliga utgifter?

I så fall måste jag säga att han väldigt snabbt är på
väg rakt in i väggen. Detta leder till en successivt
fortsatt ökning av utgiftskvoter och skattekvoter. Det
skapar stora samhällsekonomiska problem för de
välståndsbildande krafterna, för företagande och för
jobben, och det skapar betydande konjunkturkänslig-
het i de offentliga finanserna. Det strider också mot en
hel del kloka ord som står att läsa i vårpropositionen.

Därför blir jag också så förvånad över att just
detta exempel valdes på tillväxtåtgärder. Jag tolkar
det som att Erik Åsbrink ännu inte har kommit på
något annat. Låt oss hoppas att han gör det så små-
ningom.

Jag frågade också, fru talman, om lönebildningen,
men jag fick inte något svar.

Jag frågade om energipolitiken. Jag har förstått att
näringsministern har varit på ett möte med journalister
i dag, där han yttrade sig på ett litet svårtolkat sätt.
Jag skulle kunna formulera min fråga så här: Är det en
målsättning eller ett löfte att börja med förtida kärn-
kraftsavveckling?

Anf. 24 Finansminister ERIK
ÅSBRINK (s)

Fru talman! Till Anne Wibble vill jag först säga
att vi i det förflutna har samarbetat, och även om
Anne Wibble kan vara ganska bitsk ibland vet jag
ändå att det går att samarbeta och nå fram till förnuf-
tiga resultat. Vi får väl se om det dyker upp sådana
möjligheter i framtiden. Jag tycker kanske inte att det
har kommit så många bidrag i den vägen i inläggen
under dagens debatt.

Anne Wibble är f.d. finansminister, men ändå
tycker jag att insikten om behovet av en fortsatt fram-
gångsrik budgetsanering i stort sätt lyser med sin
frånvaro. Det gäller kanske för många som gärna talar
om tillväxt och sådant. Det är ju trevligare att tala om
det än om det trista kamrersgnetandet.

Ändå vill jag på nytt understryka att gnetandet och
sparandet inte är slutfört. Vi är långt från målet. Bud-
getunderskottet är fortfarande förfärande stort, och
den offentliga skulden är förfärande stor. Sverige har
inte den handlingsfrihet som vi skulle vilja ha. Vi har
inte de låga räntor som vi vill ha för att kunna föra en
offensiv och tillväxtfrämjande politik.

Jag tänker slå vakt om detta arbete. Det måste full-
följas, även om det är tungt och svårt och även om det
är roligare att tala om angenämare ting.

Hos Anne Wibble har jag märkt en flykt från pro-
blemen. Någon besparing omöjliggjordes enligt Folk-
partiet på biståndssidan. Det må vara hänt. Jag kan
kanske ändå påminna om att Anne Wibble satt i den
regering som 1992 inledde en kraftig minskning av
biståndet, trots mycket bestämda vallöften som hade
givits dessförinnan.

Vi måste göra nedskärningar på olika områden,
och vi måste höja skatterna för att politiken skall
kunna fullföljas. Jag vill än en gång understryka:
Detta är i sig en oerhört viktig tillväxtfrämjande åt-
gärd. Vi får ingen tillväxt i det här landet om vi lånar
pengar och låter skulden växa. Vi får ingen tillväxt
om vi låter räntorna ligga kvar på den nuvarande
nivån. Vi får ingen tillväxt om vi låter inflationen
förstöra vår ekonomi och slå ut jobb och företag. Vi
måste fullfölja saneringspolitiken.

Anf. 25 ANNE WIBBLE (fp) replik

Fru talman! Folkpartiets konkreta bidrag kommer i
vår motion. Dagens debatt handlar om regeringens
förslag, och det är bristen på sådana som jag har tagit
upp här i dag.

Det är mycket roligt att höra att Erik Åsbrink är så
engagerad i fråga om budgetsanering. Det vittnar ju
om ett rejält omtänkande inom socialdemokratin i
jämförelse med dess oppositionstid, då man i huvud-
sak ägnade tre år åt att säga nej till besparingsförslag.

Det är nu en sak, Erik Åsbrink, att höja skatter för
att sanera i budgeten. Jag tycker att det har skett i
alldeles för stor utsträckning, därför att det förstör de
välståndsbildande krafterna och jobben. Men det är
ändå på något sätt begripligt.

Om man däremot höjer skatter för att betala ökade
offentliga utgifter, när enligt Erik Åsbrinks egen utsa-
ga det enda konkreta man har att komma med i till-
växtåtgärder är utbildningssatsningarna - då börjar
det bli alldeles väldigt galet.

Jag vet ju att Erik Åsbrink inser detta. Jag frågar
mig då om det finns någon annan tanke om tillväxtåt-
gärder, och det finns bara en enda tanke därutöver i
vårpropositionen. Man tror att om man riktigt rejält
klämmer åt hushållens sparande med olika skatteför-
slag och olika osäkerhetsskapande regelförändringar i
pensionssystem, försäkringssparande och annat kan
man kanske lura folk att börja köpa, så att något slags
konsumtionsökning sätter i gång.

Jag vill ställa en direkt fråga till den nye finans-
ministern: Är det så man ser på tillväxtprocessen? I så
fall blir jag väldigt förskräckt. Då är det inte bara så
att man inte har några idéer, utan man har idéer som
är direkt felaktiga.

På frågan om energipolitiken gavs inget svar. När
det gäller biståndet vill jag avslutningsvis fråga Erik
Åsbrink: Är han stolt över den fördelningspolitik som
ligger till grund för vårpropositionen? Eller är det så
att han faktiskt skäms över de inslag som finns i den?

Jag tycker att han borde skämmas över att den
största enskilda besparingsposten för svensk budget-
sanering läggs på fattiga människor i andra delar av
världen som knappt har mat för dagen. Jag hoppas att
kunna få detta erkännande från Erik Åsbrink.

Anf. 26 Finansminister ERIK
ÅSBRINK (s)

Fru talman! Till Anne Wibble vill jag säga att det
är alldeles riktigt att vi lägger fram förslag om
minskningar av biståndet, men samtidigt slår vi också
fast att biståndet skall vara värdesäkrat. Det skall stiga
i takt med bruttonationalinkomsten. Vi säger: När
ekonomin så tillåter, när saneringsarbetet har full-
gjorts med framgång, skall vi också återgå till att ge
1 % i bistånd.

Men jag bedömer det som omöjligt, och regering-
en bedömer det som omöjligt, att hos svenska folket
få förståelse för de mycket tuffa åtgärder som vi
tvingas vidta, både i form av utgiftsnedskärningar och
i form av skattehöjningar, om inte också detta område
tas med. Vi måste fördela bördorna över hela fältet.
Jag tror inte att det går att få förståelse för detta an-
nars.

Det är ett smärtsamt beslut, det skall jag inte för-
neka ett ögonblick. Men jag tror att det är nödvändigt
för att helheten skall vara acceptabel och få den nöd-
vändiga förankringen. Jag måste säga att jag fortfa-
rande är förvånad över att en f.d. finansminister, som
visserligen inte har alltför positiva erfarenheter från
sin finansministerperiod, ägnar sig åt att tala om vad
vi inte skall göra i form av budgetförstärkningar. Det
var för mycket skattehöjningar fick jag höra och nu är
det också vissa utgiftsnedskärningar som är oaccep-
tabla. I stället skall vi prata om enklare och angenä-
mare ting, tillväxtpolitik.

Men skall vi ge upp nu när budgetsaneringen har
kommit långt men vi ännu inte är framme vid målet?
Skall vi inte genomföra det program som vi har satt
upp? Har Folkpartiet och Anne Wibble en annan
uppfattning. Är tron att vi får räntesänkningar om vi
släpper på ambitionerna i budgetpolitiken?

Jag vill ställa ytterligare en fråga som jag även
ställde till Bo Lundgren men som han inte har möjlig-
het att besvara i kammaren i dag men som han skall få
möjlighet att besvara i andra sammanhang. Ställer
Folkpartiet upp på den moderata politiken som inne-
bär en sänkning av skatterna med 250 miljarder och
motsvarande försämringar av vårt sociala välfärdssys-
tem? Ingår Folkpartiet i den nya allians som under
moderat ledning skall ta vid någon gång i framtiden?
Är Folkpartiet med på den politiken?

Anf. 27 JOHAN LÖNNROTH (v) replik

Fru talman! Finansministern anser inte att det har
lagts fram några konstruktiva förslag från de andra
partierna. Nu vill jag påminna honom liksom Per-Ola
Eriksson om att när det gäller frågan om lättnader av
momsreglerna för småföretag tog ni faktiskt det för-
slag som vi var ensamma om att lägga fram i skatteut-
skottet. Men vi bjuder gärna på det.

Vi har dessutom i våra motioner lagt fram ett antal
konstruktiva förslag. Det handlar om stöd för försök
med sextimmarsdag, teknikupphandling, framtidsfon-
der, slopat grundavdrag för höginkomsttagare men
högre grundavdrag för låginkomsttagare. Jag har
emellertid en viss känsla av att efter det att regeringen
började älska Centern har regeringen inte intresserat
sig särskilt mycket för andra partiers förslag.

Finansministern hatar arbetslöshet och inflation.
Det är starka ord. Jag har inget emot att han uttrycker
sig på det sättet. Men på den gamla tiden då Erik
Åsbrink satt i Finansdepartementet brukade man ändå
vara ganska nyanserad på den här punkten, att man
såg något som man kallade målkonflikter. Det kunde
faktiskt ibland uppstå målkonflikter. Man var tvungen
att välja mellan pest och kolera. Men nu har man
tydligen köpt den här monetaristiska doktrinen att det
aldrig kan uppstå några sådana målkonflikter. Jag vill
upprepa min fråga från mitt första inlägg. Är möjlig-
heten att vara med i EMU överordnad och viktigare
än att få ned arbetslösheten?

Jag vill också säga ett par ord om något annat som
finansministern sade och som jag tycker är bra, näm-
ligen att politiken skall återvinna kontrollen över
marknaden, eller något liknande. Nu har vi en ut-
veckling när det gäller ägandet i Sverige där utländska
pensionsfonder, s.k. institutionella ägare utan lång-
siktigt ägaransvar, tar allt större andel av ägandet. De
har bara kortsiktiga intressen av avkastning. I det nya
pensionssystemet skall vi få ett premiereservsystem
där den som hanterar detta kommer att ha en oerhört
stor ekonomisk makt. Finansministern kan inte förne-
ka att den pågående utförsäljningen av statliga företag
ytterligare undergräver möjligheten att utöva den
politiska makten. Min fråga är: Är det bara budgetsa-
neringen som skall klara den ökade politiska makten
över marknaden?

Anf. 28 Finansminister ERIK
ÅSBRINK (s)

Fru talman! Johan Lönnroth är litet krasslig i dag
med skrovlig röst. Det gör att jag blir något mildare i
mitt inlägg än vad jag hade tänkt vara. Jag vill ut-
trycka min stora glädje över att Johan Lönnroth i sitt
anförande för en stund sedan citerade Ernst Wigforss,
ett berömt uttalande från 30-talet, tror jag. Det är ett
framsteg att röra sig från Karl Marx till Ernst Wig-
forss. Jag välkomnar den rörelseriktningen. Jag hop-
pas att den fortsätter.

När det gäller den europeiska monetära unionen
vill jag säga följande. Johan Lönnroth har sagt både i
dag och vid andra tillfällen att vi lägger oss platt, att
politiken är helt inriktad på att underordna sig kon-
vergenskriterierna och att ingenting annat är viktigt.
Det är naturligtvis inte på det sättet. Jag har sagt, och
jag vill gärna säga det igen, att vi skall uppfylla dessa
kriterier dels därför att de är en bra mätare på tillstån-
det i svensk ekonomi - det är ett sätt att genomföra
saneringen av statsfinanserna - dels därför att vi, när
beslutet fattas i denna kammare hösten 1997 om Sve-
rige skall gå med i Europeiska monetära unionen eller
inte, skall vi ha full handlingsfrihet. Beslutet skall
fattas från en styrkeposition. Vi skall inte tvingas in i
någon viss lösning därför att vi har för svag ekonomi
att välja en annan lösning. Vi skall ha full handlings-
frihet, och vi skall skapa de ekonomiska förutsätt-
ningarna för detta. Detta är ett mycket konkret exem-
pel på att låta politiken återta herraväldet från mark-
naden.

Anf. 29 JOHAN LÖNNROTH (v) replik

Fru talman! En av de första texterna om Marx som
jag läste var Ernst Wigforss lilla skrift om Marx från
1908. På den tiden läste Socialdemokraterna nämligen
Marx. Jag har en känsla av att det var länge sedan
som åtminstone ledande socialdemokrater ägnade sig
åt att studera Marx och se att det faktiskt fanns ganska
många samband mellan Marx och Wigforss tänkande.

Vi skall få full handlingsfrihet, säger finansminis-
tern, genom att vi skall kunna vara med i EMU. Men
hela EMU:s konstruktion går ju ut på att binda fi-
nansministrarna vid masten, som någon har uttryckt
det. Och jag har ju hört att finansministern själv inte
gillar att bli bunden vid masten. De regler som ingår i
Maastrichtavtalet om den fristående riksbanken som
inte får lyssna på politiker osv. är ju just fråga om att
kravbinda politiken och att överlämna mycket av
politiken till anonyma makthavare som sitter både i
privata företag och i olika centralbanker.

Anf. 30 Finansminister ERIK
ÅSBRINK (s)

Fru talman! Får jag först erkänna att jag inte har
läst Das Kapital av Karl Marx. Jag gjorde faktiskt ett
försök att göra det. Men, ärligt talat, var det språk
som den där tyske filosofiprofessorn skrev på så för-
baskat krångligt att jag gav upp efter ett tag. Jag
måste säga att Ernst Wigforss texter är oändligt
mycket mer njutbara och aktuella.

När det gäller att binda sig vid masten uppfattar
jag det på följande sätt: Jag är fortfarande bunden vid
masten, skuld- och underskottsmasten, och har prak-
tiskt taget ingen handlingsfrihet alls att göra något
som är viktigt och roligt. Vad det nu handlar om är att
försöka ta sig loss från skuld- och underskottsfjättrar-
na för att skapa handlingsfrihet för den ekonomiska
politiken och för politiken över huvud taget i framti-
den. Jag tror att detta är inom räckhåll, men vi måste
fullfölja detta arbete. Om vi gör det med framgång får
vi betydligt angenämare problem att brottas med i
denna kammare och på andra håll. Tänk att kunna
föra en diskussion igen i framtiden om vad vi skall
använda våra växande resurser till? Skall vi använda
dem till utgiftskrävande reformer? Skall vi använda
dem till skattesänkningar? Skall vi använda dem till
minskad arbetstid? Det är prioriteringar som skall
göras så småningom. Men först skall vi skapa de
ekonomiska förutsättningarna för detta. Och vi är
ännu inte där.

Anf. 31 ROY OTTOSSON (mp) replik

Fru talman! Sverige har under de senaste åren fått
uppleva stark ekonomisk tillväxt. Den har varit och är
fortfarande investeringsledd. Det är utmärkt. Det är
investeringar i ny och utökad produktion som nu
skapar grunden för en ekonomisk återhämtning. Dessa
investeringar tillsammans med den internationella
ekonomiska utvecklingen, den låga inflationen och de
sjunkande räntorna får oss att göra en bedömning som
liknar regeringens när det gäller konjunkturutveck-
lingen.

Den nedgång vi haft det sista halvåret är begrän-
sad, och det mesta pekar på att konjunkturen stärks i
slutet av året. Det är bäddat för en fortsatt återhämt-
ning också i statsfinanserna. Målet att uppnå balans i
statens finanser 1998, som vi också står bakom, bör
klaras med den förstärkningsnivå som nu föreslås.

Men investeringarna sker i hög grad i traditionell
råvarubaserad exportindustri. Dessa investeringar ger
mycket få nya jobb. Ibland leder de tvärtom till färre
jobb. Arbetslösheten stannar på mycket höga nivåer,
den ekonomiska tillväxten till trots. I ett längre per-
spektiv framstår också inriktningen på investeringarna
som ett konserverande av en industri- och närings-
struktur som redan nu är föråldrad. Vi behöver också
betydligt mer investeringar i tjänstesektorn, i miljö-
sektorn och i informationssektorn för att verkligen
uppnå en långsiktigt hållbar ekonomisk utveckling.
Sverige riskerar annars att få en alltmer utarmad eko-
nomi med färre jobb.

Det var det som var skälet till att jag i mitt förra
inlägg sade att vi måste sänka arbetstiden. Vi har
faktiskt en uppgörelse i tillväxtpropositionen med
regeringen om att satsa mer på gröna jobb. Vart tog
den satsningen vägen, Erik Åsbrink? Per-Ola Eriks-
son har också tappat bort den, men var har Erik Ås-
brink den satsningen?

Anf. 32 Finansminister ERIK
ÅSBRINK (s)

Fru talman! Arbetstider skall vi diskutera fram-
över. Jag vill bara säga att jag inte tror att det är så
enkelt som att minskade arbetstider är en kungsväg
till minskad arbetslöshet. Risken är att det blir delad
arbetslöshet i stället för minskad arbetslöshet. Jag tror
att frågan är betydligt mer komplicerad än vad Roy
Ottosson ger intryck av.

Jag är mycket intresserad av att vi kan utveckla
vår miljöpolitik och att vi också på det ekonomisk-
politiska området utvecklar våra instrument. Jag har
faktiskt för några år sedan varit med om att genomfö-
ra en skattereform som innehöll mycket stora miljö-
politiska satsningar, kanske de största miljösatsningar
som har gjorts inom skatteområdet någonsin. Det fick
inte den uppmärksamhet det förtjänade eftersom det
hände så mycket annat på det området, men det var ett
uttryck för att vi kan använda skattepolitiken i miljö-
sammanhang. Jag tror att vi kan föra den utvecklingen
vidare.

Anf. 33 ROY OTTOSSON (mp) replik

Fru talman! Jag var också med om den skattere-
formen, då det infördes koldioxidskatt i Sverige.
Tyvärr har den stannat upp. Det behövs en fortsatt
skatteväxling just av det slag som påbörjades i skatte-
reformen 1991.

Det pågår en utredning, och jag tycker det finns
skäl för Erik Åsbrink att ta vara på det. Det gör han
inte i den här propositionen. Ett exempel framför
andra är de många ansökningar om att bygga ut vind-
kraftverk som nu är inlämnade men som det inte finns
pengar till - dem låter han ligga kvar! Han gör ingen-
ting åt dem.

Det här är satsningar som ger intäkter i exportin-
dustrin i framtiden och som delvis löser de mil-
jöproblem vi har i Sydsverige. Det är också den typen
av satsningar som ger konkurrensfördelar när det
gäller teknikutveckling och kunskap gentemot om-
världen inom den snabbt växande gröna sektorn, en
av de snabbast växande sektorerna internationellt sett.
Där släpar Sverige efter!

Det är det som är så märkligt. Tillväxtpropositio-
nen var bra på det här området. Där stod att det var
meningen att vi i fortsättningen skulle få förslag från
regeringen i den här riktningen. Nu finns det ingen-
ting i vårpropositionen. Det är det som gör att jag
måste ställa frågan till Erik Åsbrink: Vart har det här
tagit vägen? Per-Ola Eriksson har tappat bort det,
men har också socialdemokraterna gjort det?

Anf. 34 MATS ODELL (kds) replik

Fru talman! Först vill jag tacka Erik Åsbrink för
hans seriösa och kunniga sätt att föra den här debat-
ten. Det vill jag gärna säga.

Samtidigt finns det naturligtvis smolk i bägaren,
och det är att han nu försöker ta upp sin företrädares
förhoppningsvis fallna mantel i grenen att skapa nå-
gon sorts konstlat vattentätt skott mellan budgetsane-
ring och tillväxtåtgärder. Man får en känsla av att
tillväxtfrämjande åtgärder alltid måste kosta. Jag
menar att detta är absolut fel. Det kan möjligtvis kosta
politisk omprövning, och det är väl det som det
handlar om.

Man hör ibland talas om personer som inte klarar
av två saker samtidigt - att gå och tugga tuggummi,
t.ex. Men så kan det ju inte vara här. Det kan inte vara
så att ni inte klarar detta på Finansdepartementet för
att ni skulle ha personalbrist eller någonting sådant
och därför måste vänta ett och ett halvt år innan det är
dags att gripa sig an de tillväxtfrämjande åtgärderna.

Oroar det inte finansministern att konkurserna nu
faktiskt har börjat öka igen? Hur länge skall vi vänta
på de tillväxtfrämjande åtgärderna? Är det inte risk att
man, för att tala Per-Ola Erikssons språk, håller på att
äta upp utsädet?

Det är ungefär som den bonde sade som också
höll på med budgetsanering: Jag har nu vant hästen av
med att äta, och hade han levt litet längre hade jag
vant honom av med att dricka också.

Är inte det här en farlig väg som man är inne på?
Risken är att den i väntan och tövan går ut över de
mest utsatta - över pensionärerna, som snart inte har
råd att få ut sina mediciner, över biståndet osv.

Jag tror att Erik Åsbrink egentligen oroas av att
konkurserna ökar. Jag tror också att ni nu faktiskt
måste komma till skott med de tillväxtfrämjande åt-
gärderna.

Anf. 35 Finansminister ERIK
ÅSBRINK (s)

Fru talman! Mats Odell konstaterade alldeles rik-
tigt att tillväxtfrämjande åtgärder inte alltid behöver
kosta. Jag håller med om det. Däremot kan jag konsta-
tera att Mats Odell kostar alldeles förfärligt mycket
pengar. Det anförande Mats Odell höll för en stund
sedan innehöll en lång lista över alla de besparingar
och budgetförstärkningar som han och kanske hela
kds skulle motsätta sig.

Jag måste säga att jag förstår att Anne Wibble ha-
de en mycket svår, ja, rent av hopplös sits som fi-
nansminister om det var den typen av tongångar som
gjorde sig gällande från Mats Odell och hans parti-
vänner. Jag förstår att Mats Odell vill tala om tillväxt
och inte om budgetsanering, för den budgetsanering
Mats Odell bidrar till är ingenting annat än ett åter-
skapande av det elände som vi nu försöker ta oss ur.
Bakom allt det här bildspråket - det var glasögon,
målsökande robotar och t.o.m. judaskyssar på späda
plantor - fanns det ingenting annat än ett som jag
betraktar det ansvarslöst inlägg som syftar till att på
nytt återskapa det statsfinansiella moras som vi käm-
par för att ta oss ur.

Anf. 36 MATS ODELL (kds) replik

Fru talman! Jag kan försäkra Erik Åsbrink att
Kristdemokraternas motion, liksom våra tidigare
motioner, kommer att väl passera regeringens pro-
position när det gäller att ha ett budgetsaldo som löser
Sveriges statsfinansiella problem. Det har inte varit
problemet hittills.

Vad jag däremot är förvånad över är att Erik Ås-
brink inte svarar på frågorna utan flyr undan i någon
sorts kritik av mitt bildspråk. Är han inte oroad över
att konkurserna ökar igen? Är han inte oroad över att
en månads arbetsgivarperiod för nystartade företag
faktiskt kan bli det som stjälper dem, att detta faktiskt
blir en judaskyss? Jag är mycket förvånad över att
finansministern så enkelt försöker komma ifrån denna
mycket allvarliga fråga.

Anf. 37 Finansminister ERIK
ÅSBRINK (s)

Fru talman! Vi skall ta debatter om konkurser och
mycket annat i framtiden. Jag vill nu avslutningsvis
nöja mig med att konstatera att jag ser det som viktigt
att fortsätta saneringsarbetet i det statsfinansiella
moras där Sverige fortfarande befinner sig.

Mats Odell tillhör ett parti som vill införa pigav-
drag för att människor skall få skattelättnader så att de
slipper städa sina egna bostäder. Jag kan säga så här:

Som finansminister begär jag inte några pigor och
inte några skatteavdrag. Jag begär bara att ni inte
sätter käppar i hjulet för ett saneringsarbete som skall
kunna fullföljas på ett framgångsrikt sätt.

Anf. 38 MATS ODELL (kds) replik

Fru talman! Jag är även denna gång mycket förvå-
nad över att finansministern med så lätt hand avfärdar
hela förslaget om att öppna tjänstesektorn. Det har
man ju gjort på ett framgångsrikt sätt i Danmark. Det
har lett till ett nettotillskott till den danska statsbudge-
ten. Det har också lett till tusentals nya företag och till
tiotusentals nya jobb. Jag hoppas att Erik Åsbrink
hinner ompröva de här rigida ideologiska ståndpunk-
terna.

Anf. 39 BO LUNDGREN (m)

Fru talman! Det var väl Ernst Wigforss som an-
vände uttrycket: Fattigdom fördras bäst om den delas
av alla. Det är beklagligt att Erik Åsbrink också tycks
använda det uttrycket.

Många människor i Sverige far illa i dag. Det gäl-
ler den miljon människor som är utan arbete. Det
gäller alla hushåll med små marginaler som inte kan
leva på sin lön, därför att de får betala kostnaderna för
den stora arbetslösheten.

Det krävs ett antal åtgärder för att få i gång job-
ben. Dessutom gäller det att se till att vi kan få i gång
ekonomin och få en ökad tillväxt. Saneringen av de
offentliga finanserna måste fullföljas, men med rätt
inriktning. Skatten på arbete för främst låg- och me-
delinkomsttagare måste sänkas rejält.

Erik Åsbrink, om höga skatter hade löst våra pro-
blem och skapat god välfärd, då skulle vi ju inte ha
haft några problem och då skulle välfärden inte ha
varit omdiskuterad. Höga skatter skapar, tyvärr, pro-
blem i Sverige. Vi måste också sänka de skatter som
drabbar företagandet - extraskatter på investeringar i
nya jobb. Vi måste reformera arbetsmarknadsreglerna
så att fler kan bli anställda. Vi måste också ha en
riktig utbildningssatsning som bygger på bättre kvali-
tet, inte bara på kvantitet!

Anf. 40 PER-OLA ERIKSSON (c)

Fru talman! Samtliga 349 riksdagsledamöter har
skäl att säga att alla måste ta ansvar för att Sveriges
ekonomiska problem löses.

I mitt inledningsanförande ställde jag en rak fråga
till vännerna hos Moderaterna, Folkpartiet och kds:
Hur tänker ni ta ert ansvar för att få balans i svensk
ekonomi? Jag tycker inte att debatten har gett särskilt
mycket till svar.

När man frågar Moderaterna säger de ibland att de
har en meny av åtgärder, men en meny får man på en
restaurang. Det här är ingen restaurang, utan det är ett
parlament där man måste fatta beslut!

De som väljer att leta efter konstruktiva lösningar
i stället för att bara bäva inför problemen kommer att
ha många positiva och stora arbetsuppgifter framför
sig. Centern föredrar att söka bidra till att något kan
uträttas som är till nytta för det här landet, i linje med
vad Centerpartiet står för. Vi tänker fortsätta att vara
ett konstruktivt parti när det gäller att lösa Sveriges
ekonomiska problem.

Anf. 41 JOHAN LÖNNROTH (v)

Fru talman! Jag skall ta upp ett ämne som inte
tagits upp särskilt mycket i dag: utbildningen. Det är i
och för sig bra att regeringen satsar på utbildning,
men det verkligt stora problemet i dagens Sverige är
det som håller på att hända i våra svenska grundsko-
lor. Om jag skulle tvingas välja mellan ytterligare
anslag till högre utbildning och forskning å ena sidan
och ökade anslag till grundutbildning å andra sidan,
skulle jag nog faktiskt välja grundutbildningen.

Kommunernas och landstingens ekonomi i dag
möjliggör inte något effektivt stopp för den sociala
nedrustning som länge pågått inom grundskolan, inte
minst i arbetarstadsdelarna i de större städerna. Det
här måste regeringen ägna mycket mera tankearbete
åt.

Jag tror att Erik Åsbrink och jag är ganska överens
när det gäller synen på högerns förmåga att sanera
statsfinanser eller att göra något åt arbetslösheten. Att
höra alla högerpolitiker som runt om i vårt land talar
om att rädda regementen och om att sänka skatter för
många miljarder utan att de olika besparingsförslagen
egentligen har en riktig substans gör mig fast överty-
gad om att ihop med högern kan inget konstruktivt
uträttas.

Till sist: Jag tror att många av väljarna i 1994 års
val är besvikna över den vänstermajoritet som faktiskt
finns i denna riksdag. Detta skall vara centrum, säger
finansministern, men den här majoriteten borde an-
vändas!

Överläggningen var härmed avslutad.

Propositionen hänvisades till finansutskottet.

Kammaren biföll talmannens förslag att motions-
tiden skulle förlängas till torsdagen den 2 maj.

3 § Information från regeringen om Europeis-
ka rådets möte i Turin

Anf. 42 Statsminister GÖRAN
PERSSON (s)

Fru talman! Europa befinner sig i en period av sto-
ra utmaningar. Under de närmaste åren måste EU visa
att man kan ta itu med två stora uppgifter:

1. att hälsa våra grannar i Öst- och Centraleuropa
välkomna som fullvärdiga medlemmar i unionen och

2. att visa medborgarna att EU faktiskt kan bidra
till att lösa viktiga problem i våra länder, särskilt
sådana problem som arbetslösheten, miljöförstörelsen
och den gränsöverskridande brottsligheten.

Utvidgningen av EU och fördjupningen av samar-
betet är två åtgärder som måste gå hand i hand.

Utvidgningen: Vi får inte missa den historiska
möjligheten att stärka samarbetet och säkerheten i
Europa genom att integrera öst och väst. Ytterst gäller
det att möjliggöra EU-medlemskap för de ansökande
länderna, inte minst våra grannar i Baltikum och runt
Östersjön.

Fördjupningen: Vi måste pragmatiskt pröva hur vi
kan stärka samarbetet i EU för att lösa problem som
enskilda länder inte klarar ensamma. Formell natio-
nell beslutanderätt är litet värd om den inte kan på-
verka verkligheten. Tillsammans kan vi vinna verkliga
möjligheter att styra utvecklingen på vår kontinent.

För mig är det självklart att EU-frågorna skall fin-
nas med som en naturlig del av alla politiska frågor.
Jag avser att fullfölja intentionen i regeringsförkla-
ringen att EU-medlemskapet ännu bättre skall tas till
vara samt att EU-frågor skall ges ökad tyngd i den
inrikespolitiska processen.

Miljöfrågor hanteras av Miljödepartementet, oav-
sett om det rör sig om en nationell fråga eller om det
finns EU-aspekter.

Finansdepartementet hanterar ekonomisk politik
såväl på det nationella planet som på EU-planet.

Vi skall ständigt utnyttja de möjligheter som det
dagliga EU-samarbetet ger. Vi måste därvid:

1. bekämpa arbetslösheten och förbättra förutsätt-
ningarna för en hög sysselsättning i Europa,

2. höja ambitionerna inom miljöpolitiken,

3. göra EU mer öppet och jämställt,

4. reformera jordbrukspolitiken och

5. rensa bort onödig byråkrati.

Det dagliga vardagsarbetet räcker dock inte. Vi
måste dessutom se till att EU:s grundfördrag klarar av
att möta dessa utmaningar och därigenom också ge
förutsättningar när det gäller att leverera de politiska
resultat som medborgarna förväntar sig.

Fru talman! För några veckor sedan deltog jag i
Europeiska rådets möte i Turin. Mötet inledde den
regeringskonferens som under drygt ett år skall se
över EU:s grundfördrag. Turinmötet berörde också de
stora problem med arbetslösheten som finns i Europa.
Bl.a. Frankrikes president Jacques Chirac presentera-
de ett memorandum om en europeisk social modell.
Kommissionens ordförande Jacques Santer kommen-
terade sitt förslag till en förtroendepakt för syssel-
sättning som kommer att diskuteras vidare under
våren.

Jag konstaterar att president Chiracs tankar visar
att det i Europa finns en bred samsyn kring grundläg-
gande sociala frågor. Jacques Santers initiativ är in-
tressant och syftar till att skapa en bred samsyn hos
medlemsstaternas regeringar och hos arbetsmarkna-
dens parter. För svensk del har jag inbjudit arbets-
marknadens parter till en överläggning med Santer
den 26 april.

Fru talman! En reflexion: Den dominerande poli-
tiska processen ute i Europa pekar på samarbete mel-
lan staterna och arbetsmarknadens parter för att lösa
arbetslöshetsproblemet. Mycket av det som vi vant
oss vid att betrakta som en nordisk, kanske rent av
svensk, modell för hur vi hanterar den här typen av
problem är också det sätt på vilket man resonerar i
Europa i dag - möjligen med något land som undan-
tag.

Santers initiativ, Chiracs initiativ och vad som
gjorts tidigare i förbundsrepubliken Tyskland är så-
dant som går väldigt väl i linje med den diskussion
som vi har fört här hemma i Sverige om hur vi skall
halvera arbetslösheten till år 2000.

Jag anser att mötet i Turin var inspirerande och
hoppfullt. Det stärkte mig i min övertygelse om att
EU är, och kommer att vara, det avgörande instrumen-
tet för att påverka frågor i vår världsdel. Jag kan kon-
statera att vi var eniga om att den regeringskonferens
som påbörjade sitt arbete genom Turinmötet måste
ges en bred dagordning för att bereda väg för utvidg-
ningen och för att kunna ta itu med de viktiga sakfrå-
gorna. Vi har all anledning att vara nöjda med mötets
slutsatser, som fungerar som riktlinjer för förhand-
lingarna under regeringskonferensen.

Förslaget om ett särskilt sysselsättningskapitel har
vi från svensk sida aktivt drivit. Vi har under vårt år
som medlemmar fått ett allt bredare stöd i denna fråga
från andra EU-länder. Vid Turinmötet var detta up-
penbart. Slutsatserna gav i denna fråga också de öpp-
ningar som vi från svensk sida eftersträvat.

Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken
måste stärkas. Från svensk sida markerades att vi är
villiga att medverka till detta på ett konstruktivt sätt.
Vi vill främst pröva på vilket sätt fredsbevarande
insatser, krishantering och humanitära uppgifter kan
knytas närmare EU-fördraget. Detta återspeglas i
mandatet till regeringskonferensen. Konklusionerna
på andra områden - såsom miljöpolitiken, öppenhe-
ten, de institutionella frågorna och den tredje pelaren
- tillgodoser också svenska intressen.

Under perioden april till juni kommer chefsför-
handlarna att träffas vid ett tiotal tillfällen för att gå
igenom alla de områden som regeringskonferensen
behandlar. Ett stort antal frågor - såsom utrikes- och
säkerhetspolitik, de institutionella frågorna samt mil-
jö- och sysselsättningspolitiken - kommer att stå på
dagordningen. Internt i regeringskansliet kommer
detta att leda till en intensiv verksamhet under våren
för att det skall vara möjligt att mera i detalj precisera
svenska ståndpunkter.

Regeringens skrivelse från december, som behand-
lats i riksdagen under de första månaderna i år, kom-
mer självfallet även fortsatt att vara ett rättesnöre.
Riksdagen, särskilt EU-nämnden, kommer kontinuer-
ligt att få möjlighet att följa förhandlingarna.

Fru talman! EU:s regeringskonferens är en viktig
process. Regeringen kommer att vara en mycket aktiv
deltagare i denna. Utgången kommer att vara viktig
för freden, säkerheten, miljön och jobben. Därmed
spelar konferensen en viktig roll för att förtroendet
och intresset för EU i Sverige och i övriga medlems-
länder skall kunna öka.

Anf. 43 BERIT LÖFSTEDT (s)

Fru talman! Först vill jag tacka statsministern för
att han vill bära vidare traditionen att komma till
kammaren för att redovisa erfarenheter och även
samtal som varit under Europeiska rådets möten. Jag
tror att det är oerhört betydelsefullt att just det före-
kommer här i kammaren, därest det låter sig göras -
dvs. när kammaren behagar ha möten.

Rapporteringen från mötet i Turin blev emellertid
litet överflyglat av "galna ko-sjukan". I alla fall
massmedierapporteringen hem kom förfärligt mycket
att handla om den saken.

Jag skulle vilja fråga statsministern om tongångar-
na i utvidgningsfrågan. Några av oss har ju nyss talat
med Polens talman, som varit här på besök. Vi känner
hur angelägna de är och vi vet hur angelägna vi själva
är. Men jag känner att rapporteringen från mötet
massmedialt inte var särskilt omfattande. Jag vore
därför glad om vi kunde få kompletterande informa-
tion.

Anf. 44 Statsminister GÖRAN
PERSSON (s)

Fru talman! Att mycket av flödet influerades av
"galna ko-sjukan" var väl i och för sig rätt naturligt.
Det var ju en dramatisk händelse och en extraordinär
omständighet som direkt påverkade unionen och som
naturligtvis drabbade ett enskilt land extremt hårt. Å
andra sidan var det, jag kan ta tillfället i akt att påpeka
det, ett uttryck för en gemensam ansträngning att
verkligen stödja Storbritannien i detta utomordentligt
utsatta läge - en gemensam ansträngning inom unio-
nens ram. Det var också under den gemensamma
lunchen en väldigt kraftfull manifestation bland rege-
ringscheferna för Storbritanniens sak. Vi ställer ge-
mensamt upp i Europa för ett land som drabbats säll-
synt hårt. Det var också en god illustration till hur en
europeisk union kan fungera när man möter den här
typen av kris.

Utvidgningsfrågan: Här är det egentligen inget
nytt. Positionerna sedan tidigare är kända. Vi har gett
uttryck för vår uppfattning. Andra ger uttryck för sin.
Nu rullar det här i gång. Det är en gemensam start.
Sedan får ländernas olika utveckling avgöra i vilken
takt de kommer att gå in i unionen. Det handlar då
naturligtvis inte enbart om, vilket det ofta ges ett
intryck av i debatten, att nå de s.k. konvergenskriteri-
erna. Den ekonomiska dimensionen är viktig, men det
finns också andra dimensioner, exempelvis den säker-
hetspolitiska, som också måste vägas in i diskussio-
nen.

I den meningen är det alltså inga nya positioner.
Det här är känt sedan tidigare. Processen rullar i gång.
För vår del är det viktigt med en gemensam förhand-
lingsstart. Det är också vad som nu gäller.

Anf. 45 BERIT LÖFSTEDT (s)

Fru talman! Det var alls inte min mening att vara
raljant när det gäller "galna ko-sjukan". Snarare får
jag den associationen när statsministern diskuterar
"galna ko-sjukan". Menar statsministern att detta
forum faktiskt är ett användbart forum när en akut
situation uppstår? Ibland får vi litet andra propåer.
Finns det en dynamik bland stats- och regeringschefer
en sådan gång?

Anf. 46 Statsminister GÖRAN
PERSSON (s)

Fru talman! I allra högsta grad och dessutom
egentligen befriat från formalia och byråkrati. Det
handlar om klara politiska viljeyttringar. Vi ställer
upp för Storbritannien, var det gemensamma budska-
pet och även budskapet ut från toppmötet. Det var
befriande i den meningen att det var mycket politiskt,
mycket rakt och mycket tydligt.

Storbritannien har naturligtvis all anledning att
mycket positivt se på den här typen av europeisk
solidaritetsyttring. Det är ju fråga om ett stöd för
Storbritannien i ett utomordentligt besvärligt läge.
Möjligen påverkar detta också opinionen i Europafrå-
gan i en del länder när man ser den här typen av ge-
mensamt agerande. Jag tycker att det var mycket
imponerande.

Anf. 47 GÖRAN LENNMARKER (m)

Fru talman! Det är viktigt att Sverige i alla sam-
manhang betonar nödvändigheten av att den historis-
ka möjligheten att ena Europa tas till vara. Därför är
det bra att Sveriges regering, statsminister och för
övrigt även andra företrädare för Sverige ständigt
betonar detta som ett övergripande mål.

Toppmötet i Turin var väl kanske inte ett av de
viktigaste i EU:s historia. Men det finns en sak som är
intressant och det är formuleringarna kring kampen
mot arbetslösheten. Jag delar statsministerns uppfatt-
ning, i alla fall kommunikén från Turin var intressant.
Jag hade själv inte möjlighet att höra på diskussioner-
na. Den innebär vad man kan förstå ett ökat krav på
att man skall följa upp hur de rekommendationer som
man gemensamt kommer fram till skall genomföras i
länderna och få en bättre ordning för detta.

Mot den bakgrunden vill jag ställa en fråga som
gäller två av de rekommendationer som finns med i
EU sedan en god tid tillbaka, de kallas ofta för SM-
punkterna. Det gäller kraven i andra och tredje punk-
terna om en flexiblare arbetsmarknad och om en
minskad indirekt arbetskraftskostnad, dvs. löneskat-
ter. Är det statsministerns åsikt att Sverige nu bör
sträva efter att fullfölja de gemensamma rekommen-
dationer som EU kommer fram till i syfte att få ned
den höga arbetslösheten i Sverige och i många andra
europeiska länder?

Anf. 48 Statsminister GÖRAN
PERSSON (s)

Fru talman! Först understryker jag också att det är
värdefullt att vi har den här gemensamma uppfatt-
ningen om utvidgningens betydelse.

När det gäller arbetslösheten begår Göran Lenn-
marker ett litet tankefel. De s.k. SM-punkterna är icke
bindande beslut. Subsidiariteten, att varje land utfor-
mar sin politik på det här området, gäller. När man
diskuterar ett trots allt så diffust begrepp som flexi-
bilitet handlar det i Lennmarkers värld om att öka
löneskillnaderna, förändra arbetsrätten, helt enkelt gå
den amerikanska vägen. När jag talar om flexibilitet
menar jag att göra arbetskraften starkare, mer kompe-
tent, bättre beredd att byta jobb, utbildning. Det är två
helt skilda perspektiv.

I Sverige kommer vi att välja det senare. Jag är
ganska säker på, efter att ha lyssnat på diskussionen i
Europa, att den enklare vägen när det gäller flexibili-
teten - ökade löneskillnader och sämre arbetsrätt, den
amerikanska vägen - inte har särskilt stort stöd ute i
Europa. Jag tror att de svenska moderaterna i sin
flexibilitetssträvan så småningom kommer att vara
ganska så ensamma på scenen.

Vad sedan gäller de indirekta arbetskraftskostna-
derna är det för vår del en fråga om budgetpolitik. Vi
klarar inte i Sverige att ställa ut löften om att sänka
några arbetsgivaravgifter. Vi har gjort ett försök i den
riktningen, det s.k. riktade arbetsmarknadsstödet,
RAS. Det var med facit i hand inte den stora fram-
gång vi hade hoppats på. Skall vi vidta den typen av
åtgärder i fortsättningen måste det finnas budgetpoli-
tiskt utrymme för dem och min bedömning är att det
inte finns det i dag. Göran Lennmarker har möjligen
en sådan finansiering. I så fall är jag nyfiken på att
höra hur den ser ut.

Anf. 49 GÖRAN LENNMARKER (m)

Fru talman! Det var en intressant kommentar
statsministern gjorde, nämligen att detta är rekom-
mendationer och inte bindande för medlemsländerna.
Om jag har förstått själva poängen med kommunikén
från Turin är det att man i ökad utsträckning skall
följa upp medlemsländernas sätt att hantera gemen-
samma rekommendationer. Jag har förstått att det
måste vara poängen. Om man skall fördragsfästa detta
får det en ökad grad av bindning. Det intryck som
gives är väl att om man för in detta i fördraget kom-
mer man att få ett starkare krav hos medlemsländerna
att faktiskt följa de gemensamma rekommendationer
man kommer fram till.

Låt mig också korrigera på en punkt. Den ökade
flexibiliteten har till syfte att öka lönerna, inte att
minska dem, att minska arbetslösheten, inte att öka
den. Vi vet att rigida arbetsmarknader ger låga löner
och hög arbetslöshet. Det är själva poängen i detta.

Om vi nu skall låta bli att föra sakdiskussion i de
två sakfrågorna: En fördragsfästning måste väl ändå
innebära att Sverige åläggs att följa de gemensamma
rekommendationerna i ökad utsträckning mot vad som
gäller i dag.

Anf. 50 Statsminister GÖRAN
PERSSON (s)

Fru talman! Uppföljning och utvärdering kan
mycket väl göras inom fördragets ram utan att man
för den skull lägger fast hur varje nation skall föra sin
politik. Det är självklart.

Den flexibilitet som SM-punkterna knöt an till var
en diskussion som utgick från det som vi ofta i Sveri-
ge har kallat för den amerikanska vägen. När jag
lyssnar in opinionen i Europa i dag är det väldigt få,
möjligen med undantag av britterna och de svenska
moderaterna, som tror på den vägen. Mot den bak-
grunden tror jag nog att den framtida diskussion vi
kommer att ha om sysselsättningsskapande åtgärder i
Europa kommer att utgå från en mer europeisk modell
och mindre en amerikansk.

Anf. 51 BENGT HURTIG (v)

Fru talman! Jag tycker att det är bra att höra att
EU-politiken skall behandlas inom de departement
där frågorna hör hemma. Jag hoppas också att det
skall vara ett stöd för att fackutskotten i den svenska
riksdagen på ett effektivt sätt skall kunna dras in i
bearbetningen av EU-politiska frågor.

Jag tänkte fråga en annan sak. Den tyske finans-
ministern Waigel har lagt fram förslag om en stabili-
tetspakt som skulle inträda efter det att man har gått in
i EMU:s tredje steg. I den stabilitetspakten vill han ha
en överenskommelse om totalt sett minskad offentlig
sektor, och han vill att statsskulden skall vara under
60 %, inte att den skall närma sig 60 % som man kan
tolka ett av konvergenskraven.

I dag ligger statsskulden i Sverige på omkring
85 %. Det skulle innebära att Sverige vid ett medlem-
skap i tredje steget skulle få minska statsskulden med
200 miljarder. Var stabilitetspakten något som berör-
des på Turinmötet? Har statsministern någon upp-
fattning om den waigelska stabilitetspakten, alltså om
en minskning av den offentliga sektorns andel av
bruttonationalprodukten och om det hårda kravet på
snabb nedskärning av statsskulden?

Anf. 52 Statsminister GÖRAN
PERSSON (s)

Fru talman! Först och främst är Bengt Hurtig och
jag överens om att det är bra att EU-frågorna blir så
att säga vardag i svensk politik och att vi är försiktiga
med särskilda organ dit EU-frågorna förläggs. De går
framför allt in i det ordinarie regeringsarbetet. Hur
riksdagen väljer att organisera sitt arbete är det inte
min sak att ha uppfattningar om.

När stabilitetspakten lanserades markerade den
svenska regeringen tydligt att vi inte gillade den sta-
bilitetspakt som finansminister Waigel från Tyskland
lanserade.

Maastrichtfördraget talar ju tydligt om att det be-
hövs någon typ av korrigerande åtgärder när väl en
monetär union är på plats. Enkelt uttryckt, om man
efter inträdet i den monetära unionen börjar missköta
sin finanspolitik och därmed lastar över nationella
problem på de andra i den monetära unionen måste
det finnas instrument, åtgärder eller sanktioner, om
man skall uttrycka sig så, som träder i kraft och som
motverkar ett sådant beteende. Det är tanken bakom
stabilitetspakten. Det uttrycktes redan i Ma-
astrichtfördraget, så det är inget nytt. Nyheten var att
tyskarna gick längre i precision.

Jag sade vid det tillfället att vi förstod vikten av att
man hade någon typ av instrument som garderade för
en situation där man väl inne i den monetära unionen
började missbruka läget. Men vi tyckte inte om det
sätt varpå tyskarna hade lanserat sitt förslag, och vi
tyckte heller inte om dess innehåll.

Om man sedan skulle börja förändra kriterierna
från Maastricht och säga att det inte är 60 % skuld-
kvot som gäller utan det är mindre än 60 %, då börjar
man bryta upp grundläggande dokument och då börjar
man öppna för omförhandlingar också i andra avse-
enden. Det tror jag är en mycket oklok väg.

De konvergenskriterier som är fastslagna duger
gott som mål också i fortsättningen. Vi har inte ifrå-
gasatt dem från Sveriges sida. Det skulle kunna miss-
tänkas att vi skulle vilja lätta på konvergenskriterierna
för att enklare komma dit. Den debatten har vi aldrig
drivit. Vi har också anledning att vara tydliga på den
punkten och säga att det heller inte finns någon an-
ledning att driva debatten åt andra hållet, att skärpa
dem ytterligare. Vi är främmande för en sådan ut-
veckling.

Anf. 53 BENGT HURTIG (v)

Fru talman! Jag tackar för det svaret. Om jag för-
står det rätt är man alltså kallsinnig till att börja mins-
ka den offentliga sektorns andel av ekonomin på det
sätt som tycks förutsättas och även till att efter ett
medlemskap pressa ned statsskulden till under 60 %.

Hur är det då med de dispositionsfonder som ock-
så föreslås. Dem skulle man betala in till. Sedan
skulle de kunna tas in som böter, som en bestraffning
för det land som inte klarar sina statsfinanser. Har
statsministern samma uppfattning om den typen av
arrangemang?

Anf. 54 Statsminister GÖRAN
PERSSON (s)

Fru talman! Jag har tidigare, som finansminister,
givit uttryck för vad den tidigare socialdemokratiska
regeringen hade för uppfattning i också den frågan,
och den nuvarande regeringen har samma uppfattning.
Den metod med böter, sanktioner eller bidrag till
fonder som tyskarna lanserade tyckte vi inte var en
bra lösning. Om den skulle ha tillämpats på Sverige,
med den djupa ekonomiska kris vi har gått igenom,
hade den givit utomordentligt allvarliga resultat. Vi
tycker alltså inte att det var ett praktiskt och använd-
bart förslag.

Dock vill jag återigen påpeka: Maastrichtfördraget
talar om åtgärder för att upprätthålla en finanspolitisk
disciplin väl inne i den monetära unionen. Det får vi
inte glömma bort. Hur det skall se ut och hur det skall
utformas har vi all anledning att diskutera. Jag före-
ställer mig att finansministrarna på sitt Veronamöte
har börjat diskussionen om ins and outs, dvs. de som
är inne och de som är utanför den monetära unionen. I
den diskussionen platsar naturligtvis också de frågor
som Bengt Hurtig nu tar upp.

Anf. 55 BO KÖNBERG (fp)

Fru talman! Statsministern inledde med att peka
på utvidgningsfrågan och att man skall försöka lösa
de problem som plågar Europas invånare. Bland pro-
blemen nämnde han, som punkt nr 2 om jag uppfatta-
de det rätt, miljöförstöringen.

Vi är i Sverige ganska överens om att ekonomiska
styrmedel är ett av de viktigaste medlen för att mot-
verka miljöförstöringen. EU har nu länge försökt
genomföra en speciell koldioxidskatt och ett golv för
denna och har misslyckats gång på gång. Det beror
bl.a. på den vetorätt som ju finns i det nuvarande
fördraget.

Hittills har ju Socialdemokraterna vänt sig mot att
ta bort den vetorätten, och är i riksdagen tillsammans
med Moderaterna de två partier som går emot detta.
Min fråga till statsministern är: Har statsministern
tänkt om, eller kommer Sverige att agera bromskloss i
arbetet på att ta bort vetorätten mot miljöförstöring
över gränserna?

Anf. 56 Statsminister GÖRAN
PERSSON (s)

Fru talman! Det här har handlat om hur man fattar
beslut om miljöskatter. Det är ju enhällighet som har
gällt för beslutsfattande. Det har inte handlat om att vi
har velat stoppa en förbättring av miljöpolitiken i
Europa. Det har handlat om att vi vill slå vakt om ett
nationellt utrymme för att besluta om skatter i Sveri-
ge.

Väljer vi den väg som Bo Könberg och Folkpar-
tiet vill innebär det att Europa skulle kunna fatta ma-
joritetsbeslut om miljöskatter. Vad är det då som
hindrar, om man tar den principiella ställningen, att
inte Europa också fattar majoritetsbeslut exempelvis
om indirekta skatter, moms och andra utomordentligt
avgörande inkomster för statskassan?

Vi vill inte hamna i ett läge där hela den välfärds-
modell som bygger på ett högt skatteuttag hotas ge-
nom att vi inför majoritetsbeslut om skatteuttag i
Europa. Därför har vi sagt nej till majoritetsbeslut om
miljöskatter. Det beskriver Bo Könberg som att vi har
accepterat vetot mot förbättrade miljöåtgärder. Det är
alltså en något felaktig beskrivning. Det här är bak-
grunden, fru talman.

Anf. 57 BO KÖNBERG (fp)

Fru talman! Det är alldeles rätt att min fråga gällde
besluten och beslutsmekanismen för miljöskatten vad
gäller gränsöverskridande miljöförstöring i Europa.
Den fråga som statsministern ställde tillbaka till mig
var: Vad är det som i så fall, om man genomför detta,
hindrar att man inom EU skulle fatta beslut om moms
och alla möjliga andra skatter?

Svaret på den frågan är mycket enkelt. Det som
skulle hindra det är att vi inte skall göra den föränd-
ringen i fördragen i Europa. Den förändring vi skall
göra är den som exempelvis den danska regeringen
har föreslagit, nämligen bestämma att beslut om vissa
preciserade miljöskatter kan tas utan vetorätt. Åter-
igen: Vad är det för fel på den metoden?

Anf. 58 Statsminister GÖRAN
PERSSON (s)

Fru talman! Återigen: Det handlar om hur man ser
på förhandlingar och om huruvida man tror att man i
en förhandling med bibehållet anseende kan driva
ståndpunkter som enbart är till gagn för en själv och
inte sedan vara beredd på att det kommer förslag från
andra som vill driva ståndpunkter som är förknippade
med den man själv har intagit. Det är en bedömnings-
fråga. Vi har självklart ingenting emot att vi skärper
koldioxidbeskattningen. Vi ligger ju längst fram där
och tar på oss en utomordentligt stor nationell uppgift
i sammanhanget.

Vore det så enkelt som Bo Könberg säger skulle
vi självklart snabbt inta den ståndpunkten, men vi har
noga vägt av det här, och tills vi är övertygade om att
den risk inte föreligger som jag förut pekade på håller
vi fast vid ståndpunkten. Skulle man kunna uppnå det
lyckorike som Bo Könberg pekar på, där man får allt
och inte riskerar något, då är det klart att det är en
annan situation, men vi gör en kanske något mer rea-
listisk bedömning av förhandlingsläget.

Anf. 59 HOLGER GUSTAFSSON (kds)

Fru talman! Turinkonferensen är starten för en
lång och mycket viktig förhandlingsperiod. Fortfaran-
de är det ju så att vi är litet oklara om vilka punkter
som verkligen kommer upp på agendan. Min fråga till
statsministern är: Bedömer man att vi någonsin kom-
mer att få se en tydlig agenda med ett antal väl speci-
ficerade förhandlingsområden som skall betas av,
eller kommer processen att gå till på det sättet att vi
först i efterhand kan konstatera vad som verkligen
dök upp?

Anf. 60 Statsminister GÖRAN
PERSSON (s)

Fru talman! Jag vet inte. Vi får vara beredda på
båda omständigheterna.

Den första vore naturligtvis på många sätt attrak-
tiv, om agendan blir bred nog och omfattar de områ-
den som vi tycker är viktiga från Sveriges sida. Om
den första modellen riskerar att snäva in diskussio-
nerna är den naturligtvis inte önskvärd. Om den andra
modellen ger bredd och öppenhet som ett slags tratt
som så småningom snävar in kan det vara en effektiv
framgångsväg. Men om den andra modellen ger ett
läge där förhandlingarna blir diffusa och den utmyn-
nar i något slags oordning är den heller inte önskvärd.

Det är omöjligt att säga på förhand. Här får man
laga efter läglighet. Här deltar man i en politisk pro-
cess, och här får man vara väl förberedd och natur-
ligtvis också väl förankrad, inte minst hemma i Sveri-
ges riksdag. Det är regeringens ambition att föra dia-
logen ordentligt med Sveriges riksdag, i EU-nämnden
naturligtvis men också på det här sättet vid informa-
tionsstunder. Det är möjligt att det blir så att vi först
efteråt kan beskriva exakt hur förhandlingen kom att
gestalta sig, men osvuret är bäst.

Överläggningen var härmed avslutad.

Ajournering

Kammaren beslöt kl. 16.47 på förslag av andre vi-
ce talmannen att ajournera förhandlingarna till
kl. 18.00.

Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 18.00.

4 § Svar på interpellation 1995/96:132 om
Australiens urbefolkning

Anf. 61 Utrikesminister LENA HJELM-
WALLÉN (s)

Herr talman! Ragnhild Pohanka har ställt två frå-
gor rörande situationen för Australiens urbefolkning.

Regeringen fäster stor vikt vid frågan om urbe-
folkningarnas situation. Sverige deltar, inte minst
inom FN, mycket aktivt i pågående arbete på detta
område. Det är därför med glädje vi konstaterar att
dessa frågor får en alltmer framträdande plats i olika
internationella fora och att förutsättningarna för en
bred och konstruktiv diskussion förbättrats.

När det gäller ursprungsbefolkningen i Australien,
aboriginerna, är det fortfarande en utsatt grupp. Som
Ragnhild Pohanka framhåller är den oproportionerligt
stora andelen aboriginer i fängelserna och de höga
dödstalen för aboriginer i fängsligt förvar oroande.

Jag kan dock konstatera att frågan om aboriginer-
nas situation de senaste åren har fått en allt högre
prioritet i Australien. Den australiensiska regeringen
har på olika sätt försökt åstadkomma en förbättring.
Behandlingen av de aboriginer som döms till fängelse
har ägnats stor uppmärksamhet, bl.a. i flera omfattan-
de regeringsrapporter. För att åstadkomma en allmän
förbättring av aboriginernas situation har stora eko-
nomiska insatser gjorts, liksom betydelsefulla insatser
i form av lagstiftning.

År 1993 tillerkändes aboriginerna ursprunglig
äganderätt till vissa landområden genom en ny,
mycket viktig lag. I samband med denna lag, som
beskrivits som en av de största och viktigaste fram-
gångarna för urbefolkningen, upprättades ett program
för att skapa bättre levnadsförhållanden för urbefolk-
ningen.

De särskilda ekonomiska insatserna för aborigi-
nerna har sexdubblats sedan 1971 och uppgår nu till
närmare motsvarande 6 miljarder kronor. För de
228 000 aboriginerna finns det totalt ett 90-tal federa-
la eller delstatliga stödprogram. Ett stort antal organi-
sationer, finansierade av det allmänna, arbetar för att
främja aboriginernas sak.

Den australiensiska regeringen uppvisar en med-
vetenhet om existerande problem och en hög ambi-
tionsnivå när det gäller att åtgärda problemen. Dessa
frågor ventileras också i en bred och öppen debatt i
landet.

Det är naturligtvis också av värde att aboriginer-
nas situation uppmärksammas internationellt.

Jag är övertygad om att den australiensiska rege-
ringen på bästa sätt söker finna lösningar på de pro-
blem som aktualiseras i Ragnhild Pohankas interpel-
lation.

Anf. 62 RAGNHILD POHANKA (mp)

Herr talman! Jag får tacka för svaret. Det var långt
och ingående. Utrikesministern säger att ett aktivt
arbete pågår, inte minst i FN, och att Sverige deltar i
detta arbete för urbefolkningarna inklusive vår egen
samebefolkning.

Däremot håller jag inte med om att så mycket har
förbättrats. Intentionerna att satsa mera pengar är
berömvärda, men jag har inte sett någon större för-
bättring än. Urbefolkningarna, som antas vara något
kring 250 miljoner, lever i de flesta länder på en lägre
nivå än majoritetsbefolkningen. De har sämre skolor,
bostäder, sjukvård, de tyngsta och lägst betalda arbe-
tena. Utöver detta är de ofta förbjudna att tala sitt
språk, utöva sin religion och behålla sina seder. Jag
behöver bara nämna västsaharier, kurder, tibetaner, ett
antal urbefolkningar i Burma, eller i Myanmar som
det numera heter.

Till de urbefolkningar som har det värst hör otvi-
velaktigt aboriginerna i Australien. Det är inga gamla
uppgifter jag har. Aboriginerna utgör bara 1,2 % av
Australiens befolkning över 14 år men svarar för mer
än 24 % av dödsfallen i fängelser eller i samband med
polisens verksamhet. Den 8 december 1995 omkring
halv ett hittades en 17-åring pojke hängd i sin cell i ett
fängelse i Brisbane. Det var det andra dödsfallet
bland fängslade aboriginer i södra Australien 1995.
Pojken hade suttit fem månader i fängelse. I februari
1993 rapporterade Amnesty International att ett opro-
portionerligt stort antal aboriginer satt i fängelse.
Speciellt unga drabbas även för obetydliga förseelser.
En 15-åring blev t.ex. arresterad för att stulit glass och
fick sitta 18 dagar i säkerhetsfängelse i västa Australi-
en. Barn till aboriginer löper 18,6 gånger större risk
att fängslas jämfört med andra ungdomar. I några
stater är mer än hälften av de fängslade ungdomarna
aboriginer. En minnessten i Perth vittnar om aborigi-
nernas mod i deras kamp för mänskliga rättigheter.
Den restes den 28 september 1994, för knappt två år
sedan, till minne av dem som dött i fängelse i Aust-
ralien. Det är alltså väldigt många.

Är utrikesministern beredd att i kontakter med
Australien ta upp frågan om aboriginernas förhållan-
den?

Anf. 63 Utrikesminister LENA HJELM-
WALLÉN (s)

Herr talman! Frågorna om urbefolkningen behand-
las både i våra bilaterala kontakter, och det kan gälla
Sverige och Australien, och framför allt i internatio-
nella fora. Där har Sverige hela tiden varit aktivt och
kommer att fortsätta att vara det.

Vad gäller just aboriginerna måste man ge ett er-
kännande till den australiensiska regeringen, både den
förra och den som nu har kommit till. Man ser med
stort allvar på frågan. Det är inte lättlösta problem,
men man försöker, och det tycker jag att vi skall ge en
erkänsla för.

Anf. 64 RAGNHILD POHANKA (mp)

Herr talman! Jag är väldigt glad för dessa uppgif-
ter. Jag är också övertygad om att det är så som utri-
kesministern säger. Australien har i många avseenden
visat handlingskraft när det gäller mänskliga rättighe-
ter. Men det här har naturligtvis pågått så länge och
det har varit så dåligt under lång tid. Uppfattningen
att de icke-vita är mentalt underlägsna de vita har inte
bara drabbat afroamerikanerna. När den vita mannen
har velat lägga under sig urbefolkningens territorier i
Australien och i Nya Zeeland har dessa behandlats
efter samma måttstock. För att med hedern i behåll
kunna tvångsförflytta, bestjäla och manipulera urin-
vånarna har de vita betraktat dem som dumma och
omoraliska som inte kan tillåtas att stå i vägen för
civilisationen. När aboriginer har talat med sina för-
fäder har man påstått att de är schizofrena och be-
handlat dem därefter. De har ett helt annat sätt att se
på sina döda och använder sig ibland, som vi vet, av
andra saker än vi. När vi ber till Gud i våra kyrkor
kan det vara ungefär samma sak som när aboriginer
talar med sina förfäder. Det är en form av samtal med
andra makter. Det förekommer även i andra länder
och i andra religioner.

Jag tycker att vi i västvärlden, de vitas värld, har
ett speciellt ansvar för urbefolkningarnas mänskliga
rättigheter då vi i alltför många fall varit delaktiga i
eller orsakat förföljelse och folkmord. Det tydligaste
exemplet är kanske Nordamerikas indianer.

För att hålla mig till aboriginerna: Jag har fäst mig
speciellt vid dem, eftersom de har levt under så svåra
förhållanden och blivit så illa behandlade. Jag vet att
det t.ex. är förbjudet att dricka sprit på öppen plats i
Australien. Men aboriginerna kommer inte in på kro-
garna. Det är väl inte det viktigaste i livet, men trots
allt förhåller det sig så. Då fängslar man dem därför
att de har druckit på öppen plats. Det kan bli långva-
riga fängelsestraff för sådant.

Jag har nu fäst mig speciellt vid fängelser; det
finns ju andra saker man kan ta upp, t.ex. uranbryt-
ningen i deras land, som också har skett i indianernas
land och på annat håll, som innebär att urbefolkning-
arna får vika från sina heliga platser. Det har varit
väldigt svårt för dem bl.a. att hävda sig, att få en hög-
re utbildning, på grund av diskriminering.

Jag skulle önska att Sverige tog även några samtal,
genom de möjligheter som utrikesministern har, vid
träffar med andra regeringar och i det här fallet Aust-
raliens regering. Vi har ju mycket berömmande ord
att säga om Australien i andra fall, om modiga över-
väganden, som gäller både kärnvapenbestyckade båtar
och bombprov. Men just i det här fallet har de oerhört
mycket att ta igen. Om vi kan ge dem en liten puff
framåt vore det väl bra.

På grund av den unika kunskap som urbefolkning-
arna besitter om jorden och ekosystemen är det vik-
tigt, inte bara av humanitära skäl, utan även för vår
egen överlevnad att förföljelserna och övergreppen
stoppas och att de bereds möjlighet att leva vidare
med sina traditioner och sin kultur.

I sammanhang där miljö och utveckling diskuteras
är det viktigt att urbefolkningarna får göra sin röst
hörd. Samtliga ekosystem, som speciellt har uppmärk-
sammats internationellt på senare år, har haft gemen-
samt att de bebos av urbefolkningar, som är direkt
beroende av dessa ekosystem för sin fysiska och kul-
turella överlevnad. Det är därför omöjligt att skilja de
åtgärder som sätts in för att skydda dessa ekosystem,
med deras hotade djur- och växtarter, från urbefolk-
ningarnas ekonomiska och mänskliga rättigheter.

Överläggningen var härmed avslutad.

5 § Svar på interpellation 1995/96:156 om re-
lationerna mellan Ryssland och de baltiska län-
derna

Anf. 65 Utrikesminister LENA HJELM-
WALLÉN (s)

Herr talman! Göran Lennmarker har ställt tre frå-
gor om svensk politik mot de baltiska staterna och
Ryssland.

Stödet till de baltiska ländernas fortsatta konsoli-
dering av sin suveränitet är en huvuduppgift för
svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Denna uppslut-
ning kring de baltiska staterna är en självklarhet. Det
var ingen tillfällighet att statsministerns första bilate-
rala utlandsresa gick till Estland. Detta illustrerar vår
strävan efter ett grannskapsförhållande med de baltis-
ka länderna, som liknar det vi sedan länge har med
våra nordiska grannar.

Huvuduppgiften för svensk Baltikumpolitik under
det tidiga 1990-talet var att verka för att de ryska
trupperna lämnade de baltiska länderna och att ele-
mentära statsfunktioner återuppbyggdes. Det säker-
hetsfrämjande stödet spelar en fortsatt central roll i
ansträngningarna att befästa de baltiska ländernas
suveränitet.

Den i dag viktigaste uppgiften för svensk Balti-
kumpolitik är att bereda marken för de baltiska län-
dernas inträde i EU och även i övrigt att medverka till
deras integrering i europeiska samarbetsstrukturer.
Sverige har varit pådrivande när det gäller de baltiska
ländernas associationsavtal med EU och var bland de
första att ratificera avtalen. Nu gäller det att se till att
medlemskapsförhandlingar med samtliga kandidat-
länder inleds inom sex månader efter regeringskonfe-
rensens slut. Ytterst har de baltiska staterna, liksom
övriga kandidatländer, själva ansvaret att leva upp till
EU:s medlemskapskriterier. Den svenska regeringen
kommer på olika sätt att bistå dem att uppfylla de av
EU uppställda villkoren för medlemskap.

I frågor rörande behandlingen av de förhållandevis
stora rysktalande befolkningsgrupperna är det viktigt
att regeringarna i Estland och Lettland visar generosi-
tet. Sverige stöder integrationen av de ryskspråkiga
grupperna, bl.a. genom bidrag till språkundervisning.

Att långsiktigt säkra de baltiska ländernas välstånd
och integration i Europa är en uppgift som är för stor
enbart för Sverige eller för de nordiska länderna. Det
kärvs också ett uthålligt europeiskt och amerikanskt
engagemang - något som regeringen konsekvent
verkar för.

Herr talman! Den enskilt viktigaste faktorn för
framväxten av ett nytt samarbets- och säkerhetsmöns-
ter i Europa är att det demokratiska och ekonomiska
reformarbetet i Ryssland fullföljs. Omdaningsproces-
sen i Ryssland har ännu inte resulterat i varaktig sta-
bilitet. Framgångar varvas med bakslag. Reformpoli-
tiken ifrågasätts från många håll. Många inslag i
kommunistpartiets politiska program inger oro.

Inom utrikespolitiken finns oroväckande tecken på
ett skärpt tonfall. Statsdumans uppseendeväckande
resolution om ogiltigförklarande av Sovjetunionens
upplösning kunde inte undgå att väcka internationella
reaktioner. Jag noterar dock med tillfredsställelse
president Jeltsins klara avståndstagande från statsdu-
mans agerande.

Det brutala kriget i Tjetjenien är en påminnelse
om att demokratiska metoder för konfliktlösning och
respekt för mänskliga rättigheter ännu inte har fasta
traditioner i Ryssland. Den svenska regeringen har i
klara ordalag, såväl offentligt som direkt till den ryska
statsledningen, upprepade gånger fördömt det ryska
agerandet och de grova kränkningarna av de mänskli-
ga rättigheterna. På samma sätt har vi inom EU verkat
för tydliga avståndstaganden från krigföringen.

Sveriges förbindelser med Ryssland är intensiva,
och vår dialog är öppen och förtroendefull. Besöksut-
bytet är livligt. Den svenska politiken gentemot
Ryssland kännetecknas av fasthet och konsekvens.
Utgångspunkten för vårt och EU:s agerande måste
vara att ta fasta på den ryska statsledningens önskan
att integreras i Europa. Detta uppnår vi bäst genom en
politik som bygger på samarbete, dialog och stöd för
reformsträvandena.

Samtidigt måste vi sätta klara gränser och ställa
krav på att Ryssland lever upp till de principer för
demokrati, mänskliga rättigheter, mellanstatligt um-
gänge och fredlig lösning av konflikter som alla Eu-
ropas stater bekänner sig till.

I EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik
arbetar Sverige för ett både breddat och fördjupat
samarbete med Ryssland. Denna strävan är dock för-
enad med klara förväntningar om att Ryssland iakttar
de gemensamma europeiska principer och värderingar
jag nämnde. Denna inställning har utgjort grundvalen
för EU:s handlingsplan för Ryssland, som skall antas
vid Allmänna rådsmötet i nästa vecka. Den svenska
regeringen har aktivt engagerat sig i utarbetandet av
denna handlingsplan, som täcker demokratifrämjande
åtgärder, mänskliga rättigheter, handel, ekonomi och
rättsfrågor.

På det regionala planet har regeringen tagit viktiga
initiativ för att stärka samarbetet och säkerheten i vårt
närområde. Det säkerhetsfrämjande biståndet till i
första hand de baltiska länderna har ökat och samti-
digt breddats till att omfatta bl.a. nordvästra Ryssland.
På grundval av den särskilda propositionen och riks-
dagsbeslutet om samarbetet med Central- och Östeu-
ropa utarbetas nu landstrategier för enskilda samar-
betsländer. En strategi för Estland har antagits. Inle-
dande diskussioner om Rysslandsstrategin fördes i
Moskva för två veckor sedan.

Sverige har under sin ordförandetid i Östersjörå-
det sökt att ytterligare intensifiera det regionala sam-
arbetet. Målet är att skapa ett tätt nätverk av samarbe-
te och dialog mellan Östersjöregionens länder. Inom
Östersjöpolitiken vill vi främja utvecklingen av en
stabil och demokratisk region, värna om miljön och
skapa ytterligare förutsättningar för handel och eko-
nomisk tillväxt. Det svenska initiativet att sammankal-
la Östersjörådets regeringschefer till en särskild kon-
ferens i Visby den 3-4 maj speglar vår vilja att ge
ytterligare dynamik åt dessa strävanden.

Herr talman! Vi uppmuntrar reformprocessen i
Ryssland och stöder konsolideringen av de baltiska
ländernas suveränitet. Vi talar klarspråk både med
Ryssland och med de baltiska länderna. Det kan gälla
att Ryssland överdrivet kritiserar de baltiska staterna,
framför osakliga krav eller gör antydningar om re-
pressalier, lika väl som att de baltiska länderna behö-
ver göra mer för att leva upp till EU:s krav på med-
lemskap.

Möjligheterna att nå resultat i svensk Baltikum-
politik bestäms i hög grad av utvecklingen i Ryssland.
En negativ utveckling i Ryssland skulle kringskära
möjligheterna att skapa förtroendefulla grannrelatio-
ner mellan alla länder i Östersjöområdet. Med en
positiv utveckling i Ryssland skapas förutsättningar
för ett stabilt mönster av samarbete och säkerhet i
hela Östersjöområdet, liksom i hela Europa.

Anf. 66 GÖRAN LENNMARKER (m)

Herr talman! Jag ber att få tacka utrikesministern
för det utförliga svaret. Det var mycket bra i svaret.
Det finns egentligen ingenting jag kan invända mot i
detta svar.

Orsaken till interpellationen är att vi iakttar en
ganska oroväckande utveckling i retoriken i Ryssland.
Vi ser rödbruna krafter, som för fram argument som
är mycket obehagliga. Vi har t.o.m. hört dem som
formulerar sig i termer av att man skall göra preventi-
va attacker in mot Baltikum. Det är en ton och ett
tonläge som vi inte är vana vid i modern, civiliserad
europeisk debatt.

Detta är negativt också i Baltikum. Vi bör tänka
oss in i situationen för länder som haft 50 års sovje-
tisk ockupation. För dem kan det vara svårt att ta
pressuttalanden och uttalanden med lugn och distans,
vilket det är lättare att göra på den här sidan Öster-
sjön. Debattläget i Ryssland skapar sina problem. De
kan t.o.m. sägas förgifta atmosfären i de baltiska
länderna. Det försvårar också de baltiska ländernas
möjligheter att föra en generös och klok minoritets-
politik, därför att perspektivet förvrids och den natio-
nella överlevandefrågan tvingas in i centrum i tänkan-
det. Särskilt, som sagt, om man har haft en lång ocku-
pation är det naturligt att så sker.

Därför är det nu så väldigt viktigt att vi i Sverige,
EU och hela västvärlden just har den tydliga och klara
politik som utrikesministern också framhöll i sitt
interpellationssvar. Det behövs ett mycket tydligt stöd
för Baltikums rätt att vara suveräna stater. Vi bör
främja deras snara medlemskap i EU och inom ramen
för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken
ständigt främja ett aktivt stöd för de tre baltiska län-
derna. Det behövs också parallellt därmed en mycket
aktiv dialog med Ryssland.

Jag vill särskilt framhålla detta, därför att man
ibland litet slarvigt kan tro att man inte skall främja en
sådan. Utrikesministern sade också i sitt svar, så ud-
den är inte riktad mot henne, att vi just skall hålla
uppe dialogen och både i den svenska dialogen och i
den gemensamma dialogen i EU betona just de prin-
ciper varpå det europeiska samarbetet bygger. Här
skall vi erinra om FN-principerna, Parisstadgan och
Europarådets princip. Vi kan aldrig acceptera på-
tryckningar. En stormakt kan aldrig försöka att med
ett grovt språk antyda framtida åtgärder. De skall
aldrig kunna påtvinga sin vilja eller försöka få sin
vilja igenom i små, angränsande länder.

Vi skall erinra oss mellankrigstidens förbannelse -
ursäkta ordet, herr talman. Då rådde en situation där
man talade om inflytelsesfärer och säkerhetszoner.
Man försökte att på kartorna rita upp vem som skulle
skaffa sig zoner av säkerhet kring sig själva. Vi kan
aldrig och får aldrig någonsin gå tillbaks till denna
30-talets onda princip. Det är faktiskt varje land som
självt avgör sina säkerhetsarrangemang. Det minsta
och det svagaste landet har rätt att självt formulera sin
säkerhetspolitik. Det är inte Ryssland som skall avgö-
ra huruvida Estland t.ex. skall gå med i NATO eller
ej. Det är inte heller Sverige som skall avgöra detta,
utan det är faktiskt en sak för Estland och Estlands
folk att avgöra, i det fallet naturligtvis tillsammans
med NATO.

En annan fråga som jag vill avsluta detta första
inlägg med är att Europas säkerhet skall vara hel och
odelbar. En orsak till exempelvis Sveriges engage-
mang i Balkan är ju att vi tar ett fullt ansvar för säker-
hetsarbetet i andra delar av Europa. Det är inte en
angelägenhet för de näraliggande länderna. På samma
sätt är inte ansvaret för säkerheten i Östersjöområdet
enbart svenskt, nordiskt eller nordeuropeiskt. Detta är
ett helt europeiskt ansvar och också ett, som jag
tyckte att utrikesministern väl betonade, amerikanskt
delansvar.

Anf. 67 Utrikesminister LENA HJELM-
WALLÉN (s)

Herr talman! Riksdagsdebatter kan vara viktiga
för att spegla skillnader i politiken. De kan också i
väsentliga frågor vara viktiga, därför att man markerar
enighet. Jag välkomnar denna interpellation, därför att
jag för riksdagen har fått redogöra för hur vi just nu
ser på dessa frågor, som är så väsentliga, nämligen
våra kontakter och relationer med såväl Ryssland som
med de baltiska länderna. Men det är också en möj-
lighet att komma överens i alla väsentliga delar. Det
tror jag är bra för frågans fortsatta hantering, eftersom
det är andra länder med i bilden hela tiden.

Det viktigaste av det som Göran Lennmarker sade
är hur vi faktiskt ser på säkerheten i Europa, som
måste vara hel och odelbar. Därför var detta en viktig
fråga när vi inom EU förberedde den stora konferen-
sen om Medelhavet, Barcelonakonferensen. Stabilitet
i den delen av Europa är nämligen också någonting
som direkt påverkar oss. Vi utgår från att det vi gör i
och omkring Östersjön på samma sätt är ett hela Eu-
ropas intresse, även där med tillägget att USA skall
vara inblandat. Med den utgångspunkten arbetar vi i
kontakter med de baltiska länderna och Ryssland men
också i kontakter med alla andra västeuropeiska län-
der som är inblandade.

Jag har funnit att det finns stor respekt för det
svenska arbetet vad gäller att skapa goda grannskaps-
relationer i Östersjöområdet.

Anf. 68 GÖRAN LENNMARKER (m)

Herr talman! Eftersom detta är en punkt kring vil-
ken jag och utrikesministern är mycket eniga, vill jag
fortsätta med att tala om just det hela ansvaret. Det
har här i riksdagen ibland vädrats tankar, bl.a. av en
f.d. kollega till fru utrikesministern, om att man just
skulle ha särskilda säkerhetszoner som vissa länder
skulle bära ett särskilt ansvar för. Därför är det ange-
läget att här i riksdagen tydligt markera att vi har ett
helhetsansvar för Europas säkerhet. Det är inte del-
lösningar som är angelägna.

Däremot har Sverige av naturliga skäl ett särskilt
engagemang i sitt närområde, på samma sätt som
andra länder har ett engagemang för sina nära gran-
nar. Det är naturligtvis inte samma sak som idéerna
om säkerhetszoner eller något slags uppdelningar av
det europeiska området i sådana zoner. Därför ställer
engagemanget mycket stora krav på just Sverige att
klart, tydligt och med kraft driva dessa frågor, därför
att det kanske är vi själva i det nordiska området som
ser detta och oroar oss över det. Jag märker inte minst
i Centraleuropa att man där kanske tar det litet lättare.
Man ser det inte på samma sätt och har det inte lika
tätt inpå sig. Jag vill uttrycka förhoppningen att utri-
kesministern i varje fora tydligt och klart framför
dessa punkter, därför att det är kritiska frågor och kan
bli väldigt kritiska frågor för Europas säkerhet.

Låt oss också konstatera att vi skall utarbeta en
säkerhetsordning för Europa. Vi har ju så enigt sagt
att vi skall ha en gemensam europeisk säkerhetsord-
ning. Detta innebär i sin yttersta konsekvens att det
lilla landet som inte kan försvara sig självt måste ha
trygghet i en sådan säkerhetsordning. Det är själva
kvintessensen med en europeisk säkerhetsordning. Vi
vet inte hur den kommer att se ut. Vi befinner oss i ett
skede där vi söker oss fram. PFP eller NATO etc. kan
komma att innebär detta, men det vet vi inte. Därför
är det kanske klokt att inte nu springa åstad och uttala
sig om detta. Men arbetet på en sådan säkerhetsord-
ning måste ligga i centrum för det svenska generella
engagemanget när det gäller säkerhetspolitiken i Eu-
ropa.

Herr talman! Låt mig också säga att vi skall dra en
annan slutsats. Den kanske inte riktigt hör hemma i
den här debatten, men jag tar ändå upp den. Vi måste
nämligen förbereda oss på att det kan gå rejält illa,
tyvärr. Det kanske inte ens är sannolikt, men det kan
gå rejält illa. Om de mest oroande tecknen slår in, kan
ju revanschismen växa sig stark i ett land som kan ha
militär styrka att göra allvar av revanschismen.

Detta ställer krav på vårt sätt att bedriva vår utri-
kespolitik, försvarspolitik och vår samlade säkerhets-
politik. Därmed tror jag tyvärr att det från regeringens
sida nu finns anledning att förbereda sig på detta. Det
har en konsekvens som jag vill tjata om, nämligen att
det inte är klokt att i det här läget dra ned sin framtida
försvarskapacitet. Det är klokt att behålla den nivå
som vi har och inte nu försvaga den.

Anf. 69 Utrikesminister LENA HJELM-
WALLÉN (s)

Herr talman! I alla försvarspolitiska frågor är vi
som bekant inte överens. Den frågan får Göran
Lennmarker fortsätta diskutera med försvarsministern.
Däremot är vi överens i den grundläggande utrikes-
politiska frågan.

Självfallet är det som händer i Ryssland nu så av-
görande för Europas säkerhet på sikt att vi alla följer
det med stor noggrannhet. Det gäller naturligtvis
presidentvalet och vad det resulterar i, men det gäller
också hela valkampanjen. Man kommer att kunna visa
hur gediget demokratin har fått utbredning i landet.

Man skall inte ropa på vargen, utan man skall i
stället, tycker jag, se till de positiva möjligheterna,
även om vi inte på något sätt skall vara naiva. Vi
måste också ha andra scenarier i bakhuvudet. Jag tror
inte att vi gör utvecklingen något positivt om vi labo-
rerar för mycket omkring det. Vi skall i stället på alla
sätt genom de partikontakter vi kan ha och i alla de
diskussioner vi har med människor i Ryssland göra
klart vilka positiva demokratiska förväntningar vi har
på det landet.

Anf. 70 GÖRAN LENNMARKER (m)

Herr talman! Det är korrekt. Man skall inte ropa
på vargen. Det är nog riktigt att man inte skall bli
alarmistisk. Däremot är det klokt att för sig själv
förbereda för alternativ som inte alltid är så behagliga.
Det ligger ju i själva säkerhetspolitikens natur att man
så måste göra.

Jag skulle vilja avsluta detta meningsutbyte med
en iakttagelse som jag tror är viktig för alla oss som
deltar i debatten och som har följt den. Engagemanget
har gått som en röd tråd genom debatten. Sverige
engagerar sig faktiskt. Vi blundar inte, vi håller inte
för öronen och vi försöker inte springa bort i säker-
hetspolitiken. Vi skall faktiskt nu se till att Sverige
spelar en aktiv och konstruktiv roll för att främja
säkerhetspolitiken också i vårt närområde, och också i
tider när det kan bränna till och bli allvarligt.

Vi har kommit långt ifrån den gamla tiden, då man
på något sätt i ett slags neutralitetstänkande skulle
hålla sig borta och förskjuta diskussionerna om obe-
hagliga problem. Nu är tiden inne för ett starkt euro-
peiskt engagemang. Sverige skall ta till sig och bära
sitt delansvar för den europeiska säkerheten. Det är ett
viktigt och riktigt steg som vi har tagit.

Anf. 71 Utrikesminister LENA HJELM-
WALLÉN (s)

Herr talman! Det har skett fantastiska förändringar
i Europa. Muren har fallit. Det ger oss möjligheter till
samarbete som vi alls icke tidigare hade. Det har givit
Sverige möjlighet att gå in i EU. Det ger oss också
möjligheter att ha ett helt annat samarbete bara i Ös-
tersjöområdet. Det är självklart att vi i Sverige, som
alltid har haft ett så starkt internationellt engagemang,
nu med liv och lust kastar oss in i detta. Det gäller
inte bara politiker - riksdag och regering - utan det
gäller i hög grad hela det svenska folket.

Att ha goda grannskapsförbindelser med de tre
baltiska länderna, med Polen och med Ryssland lik-
som med dem som vi traditionellt har samarbetat med
runt Östersjön, är en självklarhet. Vi skall göra allt vi
kan för att stimulera en positiv utveckling i de länder-
na.

Överläggningen var härmed avslutad.

6 § Svar på interpellation 1995/96:126 om det
ökande narkotikamissbruket

Anf. 72 Socialminister MARGOT
WALLSTRÖM (s)

Herr talman! Inger Lundberg har frågat statsrådet
Maj-Inger Klingvall om hon är beredd att ta initiativ
till en bred mobilisering i det svenska samhället i
syfte att förhindra att narkotikan får fäste i Sverige.
Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag
som skall svara på interpellationen.

Jag delar Inger Lundbergs uppfattning att den
svenska narkotikapolitiken varit framgångsrik, och att
det har visat sig att det går att bryta en negativ
drogutveckling.

Målet för den svenska narkotikapolitiken är ett
narkotikafritt samhälle. För att kunna nå detta mål
krävs en mängd olika insatser på alla nivåer. Den
svenska narkotikapolitiken utgår från att det är viktigt
att upprätthålla olika typer av kontrollinsatser för att
begränsa utbudet av narkotika, samtidigt som ett om-
fattande förebyggande arbete görs för att motverka att
framför allt ungdomar börjar använda narkotika.
Slutligen krävs en väl fungerande vårdapparat som
kan fånga upp de individer som fastnat i ett drogbero-
ende.

Den i min mening viktigaste faktorn när det gäller
våra möjligheter att upprätthålla denna ambitiösa
politik är det breda samförstånd som finns i vårt land.
Det är därför av största vikt att vi lyckas upprätthålla
det avståndstagande till all befattning med narkotika
som finns bland ungdomar, vuxna, politiker och
myndighetsföreträdare.

Regeringen har gett narkotikafrågorna en hög pri-
oritet, men samtidigt är det så att det viktigaste före-
byggande arbetet utförs på lokal nivå. Som ett led i att
bl.a. leda och samordna ett förstärkt alkohol- och
drogförebyggande arbete inrättades Folkhälsoinstitu-
tet år 1992.

Sommaren 1995 överlämnade Folkhälsoinstitutet
sin nationella handlingsplan för alkohol- och drogfö-
rebyggande insatser till regeringen. Planen innehåller
både en långsiktig strategi och ett konkret åtgärdspro-
gram, och regeringen har också avsatt särskilda medel
för detta program. Folkhälsoinstitutet har vidare inrät-
tat en nationell ledningsgrupp för detta arbete.

Folkhälsoinstitutet framhåller i sin handlingsplan
att den nu förestående satsningen behöver pågå under
lång tid om den skall ges chans till framgång. Jag
instämmer i Folkhälsoinstitutets bedömning att det är
det långsiktiga arbetet som har störst möjlighet att få
effekt.

Som jag nämnde i början av mitt svar har narkoti-
kautvecklingen varit förhållandevis positiv i Sverige
och är så fortfarande. Vi har under senare år haft en
relativt låg nyrekrytering till narkotikamissbruk. Vi
kan inte se några dramatiska förändringar i de under-
sökningar som CAN, dvs. Centralförbundet för Alko-
hol- och Narkotikaupplysning, gör bland skolelever
och värnpliktiga. Trots detta får jag oroande rapporter
om en förändring av ungdomars attityder i riktning
mot en mer positiv inställning till droger. Denna ut-
veckling är mycket oroande och måste brytas.

Som ett led i detta kommer jag och Maj-Inger
Klingvall att ta upp ungdomsmissbruket vid alla
kommunbesök som vi gör för att diskutera frågan med
ansvariga kommunpolitiker. Vi har också för avsikt
att kalla till ett möte med företrädare för de myndig-
heter som har ett ansvar inom detta område, för att
tillsammans med dem diskutera vad som kan göras
utöver aktiviteter som redan görs eller planeras.

Som svar på Inger Lundbergs fråga vill jag således
säga att jag självfallet är beredd att ta de initiativ som
är nödvändiga, både nu och i framtiden, för att upp-
rätthålla en bred svensk mobilisering mot narkotikan.

Anf. 73 INGER LUNDBERG (s)

Herr talman! Jag vill tacka socialministern för sva-
ret på interpellationen. Jag tycker att det är bra att hon
inte väjer för att ta de initiativ som kan bli nödvändi-
ga för att förhindra att narkotikan får fäste i Sverige.

Vi som har barn som är födda i slutet på 70-talet
har sett att skolorna har varit förhållandevis fria från
narkotika, och att avståndstagandet till narkotikan har
genomsyrat hela det svenska samhället. Men detta är
ingen utveckling som har kommit av sig självt. Den
kom genom ett mycket målmedvetet lokalt, regionalt
och också centralt arbete under Ingvar Carlssons
ledning, där folkrörelserna mobiliserades, men där
också de statliga myndigheterna mobiliserades.

Det finns som socialministern säger i svaret flera
tecken på att attityderna till narkotikan börjar luckras
upp. Jag vill ge några bilder som oroar.

Rikskriminalen har gjort en sammanställning över
narkotikasituationen under 1995. Den visar att besla-
gen av narkotika fortsätter att öka. Det gäller alla
preparat utom kokain. Så har t.ex. amfetaminbeslagen
fördubblats sedan 1992. Flera länsrotlar rapporterar
en ökning av amfetamin bland ungdomar, också så
långt ned som på grundskolenivån. I sin rapport säger
Rikskriminalen att liberaliseringsvindarna sänder
signaler till nya målgrupper som är redo att ta över
efter de mer traditionella missbrukargrupperna.

Det andra är en oro för attityderna bland ungdo-
marna. Folkhälsoinstitutet kommer i höst med en
ungdomsbarometer. Vad den säger vet vi först då,
men det finns ute på fältet oro framför allt för att de
s.k. festdrogerna extacy, amfetamin och LSD börjar
öka kraftigt och att det bland många ungdomar, i
väldigt stor utsträckning i anknytning till rave-
kulturen, börjar komma en förändrad attityd till nar-
kotikan.

Den tredje erfarenheten har gjorts t.ex. i Örebro. I
samband med en stor heroinhärva avslöjade man att
ett 50-tal heroinister fanns i Örebro. För fem år sedan
fanns inte heroinet i Örebro.

En fjärde bild är den allvarliga brottslighet - både
internationell brottslighet och mc-brottslighet - vi har
drabbats av i vårt land.

En femte bild är den jag fick av Verdandis ordfö-
rande i går. Hon hade träffat några missbrukare som i
stort hade varit rena från narkotika under ett tiotal år,
men gått tillbaka in i missbruket mycket beroende på
dels att narkotikan börjat bli lättare att få tag på, dels
hopplöshet, brist på framtidstro och arbetslöshet.

Sverige har en mycket viktig roll i Europa. Vi har
kunnat visa att det går att hålla ett land narkotikafritt.
Men det är inget som ger sig självt. Det är någonting
som vi måste erövra på nytt. Det krävs att vi slår vakt
om den goda lagstiftning vi har i det här landet. Det
krävs att vi ser att Polisen också framgent prioriterar
bekämpningen av narkotikan, att Tullen har resurser
och att vi gör den uppföljning av Tullens verksamhet
som vi var eniga om när vi fattade beslut om de be-
sparingar som berodde på administrativa förändringar
i samband med EU-medlemskapet.

Vidare krävs det att ungdomarna har meningsfull
sysselsättning på fritiden, att de har jobb, att vi satsar
på behandling och att vi jobbar ihop med skolorna.
Det handlar om ett brett arbete som kräver ett oerhört
engagemang. Jag är glad att socialministern visar att
hon har detta engagemang.

Anf. 74 Socialminister MARGOT
WALLSTRÖM (s)

Herr talman! Jag kan lägga ytterligare en bild till
dem som Inger Lundberg gav, även om den är några
år gammal nu. Jag fick vara med vid barntoppmötet i
New York när jag var ungdomsminister. Då passade
jag på att besöka narkotikapolisen i New York. Det
bestående intrycket från det besöket och från de sam-
tal som jag hade med poliserna, var att de sade: Var
rädda om den negativa attityd till narkotika som ni har
bland allmänheten i Sverige. Det är inte okej att knar-
ka hos er - ni lägger er i.

Här är det i stället så att var du än går i samhället;
om du tas in på sjukhus, om du går och handlar i en
affär, om du träffar någon myndighetsperson eller
bara gamla vänner så kan du aldrig vara säker på att
de du möter inte är påverkade av narkotika - också av
tunga droger. Det skapar ett samhälle som är osäkert.
En representant för narkotikapolisen betonade gång
på gång: Var rädda om detta!

Som jag bedömer det måste vi göra mycket mer i
EU-sammanhang för att förklara vår inställning och
vår attityd. Den är vårt bästa skydd. Men det är ju så
som Inger Lundberg säger: detta kommer inte av sig
självt. Vi måste jobba för att upprätthålla det. Vi
måste förklara på djupet och vi måste också visa hur
vi vill jobba med dessa frågor.

Jag tror verkligen att vi behöver åstadkomma ännu
mer, och det måste gälla hela kedjan. Det måste gälla
på lokal nivå, där man skaffar sig lokala handlings-
planer och handlingsprogram för hur man skall ta itu
med saken - från skolan och hela vägen. Vi behöver
också, som sagt, ta itu med attitydfrågan.

Jag är litet för ny på jobbet för att kunna ge siffror
och konkretisera detta in i varje detalj, men det jag
kan säga i dag är att jag hoppas att vi skall kunna
samarbeta, och att vi skall kunna göra det brett poli-
tiskt i det här landet för att hålla stånd mot narkotikan.
Det har blivit mycket tuffare, och det skall vi inte
sticka under stol med.

Anf. 75 INGER LUNDBERG (s)

Herr talman! Jag vill understryka vikten av att det
sker ett brett politiskt samarbete i dessa frågor. Det
var tuffa diskussioner när Sverige tog beslut om sin
strategi mot narkotikan. Det var mycket hårda fighter,
bl.a. inom socialtjänsten. Men man vågade ta diskus-
sionerna. Man tog dem väldigt prövande, och man
hade i alla politiska partier och från olika socialarbe-
tar- och föräldragrupper ett gemensamt mål: att hålla
Sverige narkotikafritt.

Eftersom man kunde upprätthålla det målet, kunde
man också, efter diverse kringelkrokar - så blir det
när det gäller svåra frågor, också komma överens om
gemensam lagstiftning och om gemensamma sats-
ningar på det här området.

Jag hoppas att det skall vara möjligt också den här
gången. Jag hoppas att de partier som traditionellt
talar mest om lag och ordning ändå vågar och orkar ta
till sig att det inte bara får bli fråga om repressiva
åtgärder, utan att sysselsättning för ungdomar, före-
byggande arbete och arbete med villkoren för de barn
som har det allra jobbigast trots allt är grundbulten i
kampen mot narkotikan. Sedan behöver detta komp-
letteras. Jag tror att det var viktigt för många som då
kanske var alltför liberala när det gäller lagstiftningen
med tuffa möjligheter för samhället att ingripa när det
var nödvändigt.

Jag vill slutligen också säga att vi har en litet ny
problematik på ett område. Vi har ett antal invandrar-
ungdomar som, enligt Polisens bedömningar, riskerar
att fara väldigt illa om man inte kan samarbeta också
med deras organisationer och med deras föräldrar och
inge dem framtidstro och förhoppningar. Det finns en
risk att de lever litet grand i ett ingenmansland där
föräldrarna inte riktigt har möjlighet att se deras pro-
blematik. Samtidigt är de så utsatta när det gäller
arbetslöshet att de också kan vara mer utsatta än
andra ungdomsgrupper för narkotikahajarnas lockto-
ner.

Det är mycket locktoner just nu. Det finns en
överproduktion av narkotika i världen, och stora
strömmar av denna narkotika når nu Sverige.

Anf. 76 Socialminister MARGOT
WALLSTRÖM (s)

Herr talman! Det är återigen bara att instämma.
Jag tror att det finns en rad nya faktorer vi måste ta
hänsyn till. Utvecklingen är mycket snabb. Inger
Lundberg nämnde en. Ytterligare något att nämna i
detta sammanhang är ju bruket av anabola steroider,
som också har ökat. Det är nya tendenser som vi
måste fundera över separat. Hur tar vi itu med det, hur
stävjar vi detta? Det är helt riktigt att detta måste
vägas in i det arbete som vi skall utföra. Jag strävar
efter att vi också skall åstadkomma en bred politisk
enighet kring detta.

Överläggningen var härmed avslutad.

7 § Svar på interpellation 1995/96:120 om hög-
skoleutbildning i Norrköping

Anf. 77 Utbildningsminister CARL
THAM (s)

Herr talman! Dan Ericsson har frågat mig om vil-
ka planer regeringen har på en kraftfull universitets-
satsning i Norrköping samt vilken storlek och inrikt-
ning en sådan satsning skulle ha.

Jag vill inledningsvis påminna om regeringens vid
flera tillfällen uttalade avsikt att bygga ut utbildningen
i landet. Det underströks senast i regeringsförklaring-
en och nu också i vårpropositionen.

Ett nationellt kunskapslyft förutsätter kvalitet allti-
från grundskola till universitet och högskolor och ett
utbildningssystem med god regional spridning. En
viktig uppgift är också att ge tydliga signaler om
utbildningens betydelse både för den enskilde och för
arbetslivet i stort. Ytterligare 100 000 personer skall
nu få möjlighet till reguljär utbildning. Universitet
och högskolor kommer att byggas ut så att antalet
studerande efter en treårsperiod kommer att öka med
ca 30 000 helårsstuderande. Det är en kraftig fortsatt
utbyggnad av en verksamhet som under de senaste tio
åren ökat med ca 50 %. Det ger oss goda förutsätt-
ningar att i betydande grad öka andelen högskoleut-
bildade i befolkningen.

Vi gör dessa stora utbildningssatsningar i överty-
gelsen att kunskap och utbildning är av stort värde för
den enskilde och likaledes kan motverka sociala
klyftor. Det finns ett positivt samband mellan utbild-
ningsnivån inom hela befolkningen och möjligheterna
att öka tillväxt och sysselsättning.

Den förbättrade utbildning vi nu med självklarhet
erbjuder våra ungdomar genom den förstärkta gym-
nasieutbildningen måste också få sin motsvarighet för
den vuxna delen av befolkningen med låg formell
utbildning. Det är motivet för den stora satsningen på
vuxenutbildning genom kommunal vuxenutbildning
och folkbildning. Det gäller att förebygga risken för
fördjupade utbildningsklyftor mellan generationer.

Den högre utbildningen kommer alltså att byggas
ut ytterligare. Detta kommer i huvudsak att ske vid de
mindre och medelstora högskolorna med särskild
tyngdpunkt på vissa regioner. Den högre utbildningen
måste komma hela landet till del, och den stora ut-
vecklingskraft för regioner som de mindre och me-
delstora högskolorna de senaste årtiondena har uppvi-
sat måste därför utnyttjas fullt ut.

Alla universitet och högskolor har både ett natio-
nellt utbildningsansvar och ett särskilt ansvar för den
högre utbildningen inom mer näraliggande regioner.
Det är därför med stor tillfredsställelse jag konstaterar
att Norrköpings kommuns önskemål om att få mer
högre utbildning förlagd dit på ett föredömligt sätt
mötts av Linköpings universitets vilja att ta ett regio-
nalt utbildningsansvar utanför den egna högskoleor-
ten.

De motiv som anförs för denna satsning på högre
utbildning i Norrköping är övertygande och förut-
sättningarna för en bra studiemiljö är goda, vilket jag
vid besök där också har kunnat konstatera. Min avsikt
är därför att föreslå regeringen och riksdagen att det
vid planeringen av expansionen av den högre utbild-
ningen för de kommande åren ges goda möjligheter
att lokalisera utbildning till Norrköping. Omfattning-
en av antalet utbildningsplatser kan jag nu inte närma-
re ange. Planeringen pågår och regeringen kommer att
redovisa sina planer och förslag senast i samband med
budgetpropositionen.

Anf. 78 DAN ERICSSON (kds)

Herr talman! Jag vill tacka utbildningsministern
för svaret, som jag tycker har en positiv grundton när
det gäller själva frågeställningen om en satsning på
Norrköping. Det är några delar i svaret jag skulle vilja
kommentera och kanske fördjupa frågeställningarna
kring. Som ministern mycket riktigt säger handlar det
om att öka andelen högskoleutbildade i befolkningen.
Ur den synpunkten är det synnerligen centralt att vi
försöker få den ökningen någorlunda jämnt fördelad
över landet.

Vi kan i dag vad gäller Norrköping konstatera att
andelen ungdomar som går vidare till högre utbild-
ning är relativt sett mindre jämfört med andra lika
stora regioner. Det är därför det är så centralt för oss
som kommer från den regionen att betona denna rätt-
visesynpunkt på utbildningsväsendets område. Vi får
inte öka klyftorna mellan olika delar av landet när det
gäller möjligheten till högre utbildning.

En annan sak som jag tycker är positivt i minis-
terns svar, och där vi från kristdemokraternas sida
delar uppfattningen, är satsningen på komvux och
vuxenutbildningen. Om inte jag minns fel har i Öster-
götland ungefär 50 000 av de yrkesverksamma enbart
grundskola eller folkskola. På den punkten kan jag
direkt säga till ministern att han här har uppbackning
från kristdemokraternas sida när det gäller att få en
rejäl satsning just på denna grupp.

Sedan till de mer oroande inslagen i svaret. Minis-
tern pekar på en tydlig prioritering. Han säger att
satsningen kommer att ske i de mindre och medelstora
högskolorna med särskild tyngdpunkt på vissa regio-
ner. Verksamheten i Norrköping är i dag en del av
Linköpings universitet. Den kan då inte riktigt rym-
mas i denna kategori. Min fråga här är först och
främst: Var skall tyngdpunkten ligga? Hur ser minis-
tern på Norrköping i detta sammanhang, när vi talar
om den här delen? Linköpings universitet är just ett
universitet, och inte en mindre eller medelstor hög-
skola. Kommer Norrköping litet vid sidan av, eller
hur hanteras det i detta sammanhang?

Ministern säger i svaret att den högre utbildningen
måste komma hela landet till del och att det är en
viktig utvecklingskraft för de regioner där man gör
denna satsning. Att få den draghjälpen och utveck-
lingskraften är något som är helt nödvändigt för Norr-
köpingsregionen. Ministern berömmer också de strä-
vanden som finns i Norrköpings kommun och hur
man från Linköpings universitets sida hanterar den
här frågan. Det sägs mycket tydligt att man är beredd
att ta ett regionalt utbildningsansvar utanför den egna
högskoleorten, dvs. utanför Linköping. Det är helt
tydligt att man har ett gemensamt synsätt på detta i
Linköping och i Norrköping. Man behandlar det på
något sätt som ett universitet i det här sammanhanget.
Det gäller återigen att inte få verksamheten att falla
mellan stolarna, eftersom den är en del av Linköpings
universitet.

Avslutningsvis säger ministern i svaret att det
finns goda möjligheter att lokalisera utbildning till
Norrköping. Där vill jag ha en ytterligare precisering.
Vilka är dessa goda möjligheter? I en tidningsintervju
i Norrköpings Tidningar den 29 februari säger minis-
tern: I statsverkspropositionen i höst kommer vi att ge
pengar till en utbyggnad. Det är litet mer precist än
vad som står i interpellationssvaret, men ministern har
möjlighet att utveckla detta ytterligare.

Anf. 79 LARS STJERNKVIST (s)

Herr talman! Även jag vill tacka för svaret. Jag
har litet svårt att se det på något annat sätt än entydigt
positivt. Det blir en satsning i Norrköping. Det enda
som är oklart är vilken omfattning denna satsning
kommer att få.

Tidigare här i dag under den ekonomiska debatten
berördes utbildningssatsningen. Då var det en ledamot
av denna kammare som fnös litet föraktfullt åt de
regionalpolitiska argument som anförs i vårproposi-
tionen. Vi som är lokalpatrioter i denna församling är
ibland litet underskattade. Även om man självfallet
inte enbart skall se till den egna orten eller den egna
regionen kan det faktiskt ibland vara så att de lokala
behoven och de lokala kraven ligger i linje med och
överensstämmer med nationella mål.

När jag hörde statsrådet beskriva Norrköping och
på vilket sätt satsningen i Norrköping överensstäm-
mer med de allmänna principer som finns för utbild-
ningssatsningen, rodnade t.o.m. jag, trots att jag inte
trodde att jag skulle göra det när det gäller beröm för
Norrköping. Det som Dan Ericsson tidigare berörde
är det viktigaste. Jag är oerhört stolt över att komma
från en utpräglad arbetarstad. Det nämner vi Norrkö-
pingsbor ofta. Men det finns en nackdel med detta.

Det har visat sig vara oerhört svårt att bryta studi-
etraditioner och att öka andelen högskoleutbildade,
trots närheten till Linköping. Jag brukar litet skämt-
samt säga att dessa fyra mil är världens längsta fy-
ramilssträcka. De borde inte vara oöverkomliga när
det gäller att få unga människor att läsa vidare. Men
det har visat sig att det har varit oerhört svårt. Därför
har kommunen i många år arbetat envetet för att byg-
ga ut den högre utbildningen. Hittills har man tyvärr
nått mycket magra resultat.

Nu har vi äntligen fått en enig universitetsstyrelse
att ställa sig bakom planerna. Vi har dessutom på
grund av förändringarna i innerstan fått en unik fysisk
miljö för en etablering i innerstan. Men det viktigaste
är naturligtvis det helhjärtade stödet från universitets-
styrelsen. Nu får vi förhoppningsvis också stöd från
regeringen.

Den enda fråga där jag skulle önska en ytterligare
kommentar från statsrådet handlar om omfattningen.
Om satsningen skall bli ett påtagligt och märkbart
inslag i Norrköping fordras en viss volym. Det vore
bra om statsrådet kunde bekräfta att han delar den
grundsynen. Jag förstår att han inte vill kvantifiera
satsningen. Men det borde ändå finnas en förståelse
för att satsningen måste ha en viss volym för att det
skall kunna etableras ett rejält universitetsområde i
Norrköping.

Anf. 80 Utbildningsminister CARL
THAM (s)

Herr talman! Jag vill först hålla med Lars
Stjernkvist om att den stora uppgift vi står inför är att
bryta vissa studietraditioner, eller snarare brist på
studietraditioner. Det är helt rätt att Norrköping är en
sådan stad eller kommun där av historiska skäl - man
kan lugnt säga klassbetingade skäl - övergången till
högre studier har varit låg. Det gäller alltså att bryta
det mönstret. Därvidlag är jag av den erfarenhet vi har
från annat håll övertygad om att fysisk etablering av
utbildning där har stor betydelse, även om det är nära
till Linköpings universitet.

Utbildning, och kanske framför allt högre utbild-
ning, har regional tillväxtkraft. De som bestrider detta
- och vi har ju hört att det sker från vissa håll - tycks
ha en mycket elitistisk syn på utbildning. Den går i
stort sett ut på, att om man vidgar till fler regioner
innebär det på något sätt automatiskt att det blir sämre
kvalitet. Jag skulle vilja säga att det snarast är motsat-
sen som är fallet. Denna syn har dock varken Lars
Stjernkvist eller Dan Ericsson. Egentligen tror jag att
vi är ganska överens.

Det förhållandet att regeringen i såväl tillväxtpro-
positionen som nu i den senast avlämnade propositio-
nen i precis samma formuleringar har pekat ut vissa
regioner och mindre och medelstora högskolor bety-
der inte att resten av landet blir lottlöst. Det har aldrig
varit på tal. Förutsättningarna för en utveckling av
den högre utbildningen i Norrköping är goda genom
att Linköpings unversitet så helhjärtat har gått in för
detta.

Förutsättningarna för en satsning i Norrköping
skapas ju också där, genom universitets inriktning och
intresse.

Jag noterade att om man lade ihop alla önskemål
om utbyggnad från samtliga högskolor i landet, skulle
det utmynna i ca 60 000 nya platser i stället för de
aktuella 30 000. Det är ju lovande i den meningen att
det vittnar om ett stort intresse, men man förstår också
att det omöjligt att infria förhoppningarna.

Jag tror inte någon högskola kommer att bli helt
nöjd med regeringens satsning, eftersom den - trots
att den är stor - inte är så stor som alla var och en för
sig skulle önska.

Men om det skall blir någon tydlig och märkbar
effekt i Norrköping måste det, som Lars Stjernkvist
säger, vara en viss volym på verksamheten. Längre än
så är jag inte beredd att gå i dag. Det måste vi titta
närmare på och vi återkommer i statsverkspropositio-
nen.

Till sist vill jag säga till Dan Ericsson att jag är
glad över att vi ser likartat på de frågor som tagits upp
i interpellationen och i interpellationssvaret.

Jag hoppas att Dan Ericsson är inställd på att det
också krävs ett stöd för den finansiering som rege-
ringen angivit. Om det skall bli en utbyggnad av hög-
skolan krävs det pengar.

Anf. 81 DAN ERICSSON (kds)

Herr talman! Utbildningsministern kan vara helt
lugn när det gäller finansieringen av de förslag som vi
ställer upp på. Vi har kanske andra sätt att finansiera
dem och en annan syn på andra delar av fördelnings-
politiken. Men det återkommer vi ju så småningom
till i motioner.

Jag skulle nog önska att ministern var tydligare på
två punkter i debatten.

Det ena gäller det han i svaret sade om att tyngd-
punkten ligger på de små och medelstora högskolor-
na. Tydligen gäller det vissa regioner.

Men hur ser ministern på Norrköping i det sam-
manhanget? Är det en del av ett stort universitet?
Eller är det en vidareutveckling av en filialverksam-
het, vilket man kan beteckna det som i dag, som där-
med faller inom ramen för satsningen på de mindre
enheterna som skall växa?

Det andra gäller frågeställningen om hur stor den-
na satsning kan tänkas bli. Det sägs ju att det måste ha
en viss volym för att märkas.

I min interpellation gav jag exempel på hur jag ser
på detta. Jag skrev att målsättningen bör vara att i ett
första steg utöka antalet platser i Norrköping med
minst 3 500. Till sekelskiftet bör man kunna nå ett
antal av totalt 6 000 platser.

Detta är en form av kvantifiering. Det vore intres-
sant om ministern kunde kommentera den delen, om
det blir en volym som kommer att märkas.

Jag tror att det är angeläget att ge en tydlig signal
här i kväll om att det kommer en rejäl satsning. I den
planering som görs i Norrköpings kommun och vid
Linköpings universitet försöker man se hur man skall
lösa detta på bästa möjliga sätt, inte minst lokalmäs-
sigt.

Tanken är att stora delar av det gamla industri-
landskapet skall användas i detta sammanhang. Det är
klart att det finns fler intressenter som kanske trycker
på nu och vill gå in i området.

Ur den aspekten vore det bra om utbildningsminis-
tern gav ett mycket tydligt besked om att detta är en
kraftfull satsning och kanske gjorde en uppskattning
som visar att det kan handla om de nivåer som jag
talade om.

Anf. 82 LARS STJERNKVIST (s)

Herr talman! Jag vet att Lillemor Kim för snart 20
år sedan kunde leda i bevis att just närheten till ut-
bildningen för studenterna var en minst lika viktig
faktor som ekonomin när det gällde att bryta den
sociala snedrekryteringen.

Det viktigaste i statsrådets svar är att detta synsätt,
målsättningen att åstadkomma ökad jämlikhet och
rättvisa, skall vara ett viktigt inslag i utbildningssats-
ningen.

Om sedan denna övergripande ambition och mål-
sättning överensstämmer med mina strikt lokalpatrio-
tiska motiv som Norrköpingsbo, då har jag naturligvis
som socialdemokrat och Norrköpingsbo dubbel an-
ledning att känna tillfredsställelse. Jag tackar för
svaret.

Anf. 83 Utbildningsminister CARL
THAM (s)

Herr talman! Jag har inte så mycket att tillägga.
Jag vill först bara understryka och försäkra att jag och
departementet i dessa frågor naturligtvis har god
kontakt med såväl Linköpings universitet och dess
ledning som ledningen för Norrköpings kommun, som
har visat ett mycket starkt engagemang i dessa frågor.
Jag är övertygad om att man också kommer att se till
att en utbyggnad av den högre utbildningen i Norr-
köping kommer att ges en god miljö.

Frågan om kvantiteten och om man skall betrakta
Norrköping som filial eller som mindre högskola,
tycker jag spelar mindre roll i detta sammanhang. Jag
har redan sagt att en satsning där faller inom ramen
för den totala satsningen som vi planerar. Men för
dagen har jag ingenting att säga om antalet platser i
denna utbyggnad.

Anf. 84 DAN ERICSSON (kds)

Herr talman! Då tar jag tar fasta på att betoningen
på de små och medelstora högskolorna inte innebär
att man har räknat ut Norrköping. Tvärtom betonar ju
ministern att det spelar mindre roll i det här samman-
hanget. Ministerns svar i övrigt är att det blir en or-
dentlig satsning på Norrköping.

Jag hoppas givetvis att det blir i de storlekstal som
jag diskuterat i min interpellation, och jag ser fram
emot det kommande budgetförslaget från ministern.
Ligger det på den nivån tror jag att förslaget kommer
att få ett bra stöd också från mitt parti.

Överläggningen var härmed avslutad.

8 § Svar på interpellation 1995/96:124 om ola-
ga fiske

Anf. 85 Jordbruksminister ANNIKA
ÅHNBERG (s)

Herr talman! Sten Andersson har frågat mig vilka
åtgärder jag är beredd att vidtaga i syfte att få stopp
på ett omfattande olaga danskt trålfiske i Öresund.

Den här frågan berör flera olika områden. Genom
Utrikesdepartementet förs förhandlingar med Dan-
mark angående tillvägagångssätt för att förbättra sam-
arbetet på fiskerikontrollområdet i Öresund. Kustbe-
vakningen, som sorterar under Försvarsdepartementet,
har ansvar för övervakningen av fisket.

Jag delar Sten Anderssons uppfattning att detta är
ett stort problem som vi måste få ett slut på. Över-
vakningen av fisket i området försvåras främst av de
korta avstånden från de otillåtna fiskeplatserna till
danskt territorialvatten. Det är en omständighet som
försvårar Kustbevakningens insatser, eftersom miss-
tänkta ofta undandrar sig svenska myndigheters ingri-
panden genom att ta sin tillflykt till danskt territorial-
hav.

Det har sedan förra året etablerats nya möjligheter
för Kustbevakningen att följa efter danska fiskefartyg
ända in i dansk hamn. Detta är ett resultat av de för-
handlingar som Utrikesdepartementet fört med det
danska utrikesminesteriet.Förhandlingarna kommer
att fortsätta under våren för att man ytterligare skall
kunna förbättra kontrollen av fisket i området.

Det grundläggande problemet i den här frågan är
en bristande respekt för gällande bestämmelser. Jag
anser att det lämpligaste sättet att nå en lösning är att
ha ett nära samarbete mellan bevakningsmyndigheter-
na. Jag tror också att möjligheterna att åstadkomma
ett sådant samarbete ligger inom ramen för de för-
handlingar som pågår.

För att ytterligare understryka vikten av att en
lösning kommer till stånd är jag beredd att ta upp
denna fråga med min danske kollega vid första bästa
tillfälle.

Anf. 86 STEN ANDERSSON (m)

Herr talman! Fru statsråd! Jag tackar för svaret.
Jag tycker t.o.m. att det är ett bra svar; det tvingas jag
erkänna.

Bakgrunden är ju att vi under ett antal år har haft
ett omfattande tjuvfiske i Öresund. Jag skall inte kalla
danskar för tjuvfiskare, men i det här fallet är de fak-
tiskt dyrare på det här negativa området än vad deras
svenska kolleger är.

Det är alltså ett olaga fiske. Man har sagt ifrån att
man inte får lov att tråla fisk i Öresund, därför att
utfiskning hotar dessa vatten. Det förstör också nät
från s.k. garnfiskare. Det är i dag tillåtet att fiska med
garn i dag, och det kostar stora pengar att ersätta
dessa garn. Det innebär också onödigt jobb för Kust-
bevakningen. Två så pass närbelägna länder borde
vara mer överens om hur tingen skall behandlas.

Som ett exempel kan jag nämna att en väl inövad
trålarbesättningen kastar ut trålen, trålar och tar in
trålen på 35 minuter. Tyvärr, herr talman och fru
statsråd, är inte sillen märkt i pannan var han eller hon
är fångad någonstans. Därför måste man ta dessa
fiskare på bar gärning. När man inte kan göra det är
loppet som regel kört.

Statsrådet säger också att det har pågått förhand-
lingar och att det pågår fortsatta förhandlingar. Det är
i och för sig positivt, men det har pågått länge och det
har inte hänt särskilt mycket hittills. Jag noterar dock
med glädje att statsrådet säger att hon vid första bästa
tillfälle skall kontakta sin danska kollega. Detta är
nämligen litet besvärligt för den allmänna moralen
och laglydnaden.

Jag skulle vilja ge ett tips till statsrådet. Man skall
kanske inte jämföra äpplen och päron, men vid kon-
flikten mellan Spanien och Kanada i höstas då man
bråkade om regler för fisket, hade EU utsända obser-
vatörer på fartygen. De kunde sedan rapportera om
man fiskade olagligt eller ej. Jag är inte säker på om
detta är rätt metod här. Omfattningen är kanske för
liten, men det borde i alla fall vara någonting för
statsrådet att fundera över.

Herr talman! Jag är nöjd med svaret. Om inte fort-
sättningen blir lika positiv kommer jag garanterat att
återkomma.

Anf. 87 BENGT SILFVERSTRAND (s)

Herr talman! Jag vill också tacka jordbruksminis-
tern för svaret på interpellationen.

Jag har under flera år engagerat mig i denna fråga
tillsammans med myndigheterna och kommunerna i
Helsingborg, Landskrona och Höganäs. Vi har tyckt
att det har varit ett resultat av våra och andras an-
strängningar att man har kunnat slopa den s.k. 24-
timmarsregeln. Vi har satt rätt stora förhoppningar till
detta.

För att summera det hela kan man säga att det
finns ungefär tio danska trålare, huvudsakligen hem-
mahörande i Gilleleje, som under ett tiotal år har
bedrivit detta olagliga fiske på svenskt territorialvat-
ten i Öresund och Skälderviken. Detta organiserade -
så vill jag kalla det - och mycket hänsynslösa fiske
har drabbat svenska fiskare mycket hårt. Vi kan kon-
statera att beståndet av sill har decimerats mycket
kraftigt. Fiskarnas garnredskap har utsatts för omfat-
tande förstörelse. Vi kan också konstatera att trålfis-
ket har skapat stor skadegörelse på bottenfaunan.

De upprepade incidenterna har nu lett till en
mycket stark förstämning hos de svenska fiskarna.
Man kan till och med tala om en viss uppgivenhet,
eftersom tjuvfisket har fortsatt också efter slopandet
av 24-timmarsregeln. Kustbevakningen och andra
myndigheter gör betydelsefulla insatser. Man kan
knappast begära att de med nuvarande resurser skall
kunna åstadkomma mer för att förhindra detta.

Trots slopandet av 24-timmarsregeln fortsätter fis-
ket med oförminskad intensitet. Det vill jag påstå
utifrån den verklighet som jag nästan dagligen, i alla
fall varje vecka, kan studera. Så sent som för några
dagar sedan slog danska silltrålare på nytt till i vatt-
nen nära Kullens fyr i Höganäs kommun. När de
upptäcks - detta har hänt vid flera tillfällen - kapar de
trålarna och lyckas därmed oftast dölja bevisen.

Enligt samstämmiga uppgifter från svenska fiskare
och myndigheter är resurserna för små, beviskraven
för hårda och straffen inte tillräckligt kännbara för att
stävja detta olagliga danska fiske på svenskt vatten.
Jag har som sagt själv under flera år på nära håll följt
händelseutvecklingen, bl.a. genom att följa med kust-
bevakningen och se dem i aktion i det praktiska arbe-
tet. Vi har då kommit de danska silltrålarna väldigt
nära in på livet. De uppträder synnerligen provokativt.
De bländar med strålkastare och ser till att försvinna
till ett mindre bevakat område. Med de här resurserna
kan man inte vara överallt.

Eftersom 24-timmarsregeln och de diplomatiska
framstötarna inte lett till något resultat är det min
förhoppning att man nu skall kunna sätta in ännu
kraftfullare åtgärder från svensk sida. Jag har också,
efter samtal bl.a. med Marinen och Kustbevakningen,
varit inne på samma tankegång som Sten Andersson -
att man skall pröva möjligheten med EU-
observatörer. Jag säger pröva, därför att jag självfallet
är medveten om att det spanska tjuvfisket utanför
Kanadas kust hade en annan omfattning. Jag hoppas
dock att man tar med detta i beräkningen.

Jag hoppas också att jordbruksministern nu skall
kunna sätta i gång med detta arbete, och att vi skall
kunna nå ett resultat som förhindrar detta olagliga
fiske.

Anf. 88 Jordbruksminister ANNIKA
ÅHNBERG (s)

Herr talman! Låt mig först säga att jag tycker att
det starka engagemang som finns i riksdagen för den-
na fråga är oerhört värdefullt. Det känns som ett
mycket värdefullt stöd, när jag nu skall ta upp dis-
kussionerna med min kollega och inför de fortsatta
förhandlingarna på området. Det är viktigt att visa att
detta är en fråga som upprör många i Sverige, och en
fråga där riksdagen håller ett vakande öga på det som
händer. Det känns bra att ha den uppmärksamheten
från Sveriges riksdag.

Det är riktigt som det har sagts här, att ett resultat
av de hittills förda förhandlingarna är att regeln om 24
timmars föranmälan har slopats. Det är ett steg i rätt
riktning, även om man kanske kan tycka att resultaten
inte är tillräckligt bra ännu så länge.

Man har talat om tillämpningen av modellen som
användes utanför Kanada. Det är naturligtvis dels en
mycket kostsam metod, dels en metod som kanske
inte riktigt lämpar sig för dessa vatten. Det är min
uppfattning att det viktigaste vi kan göra är att inten-
sivt fortsätta förhandlingarna.

Det är alltid svårt att få fram nya resurser, vilket vi
alla är väl medvetna om i dessa diskussioner kring
budgetbesparingar. Det är därför helt nödvändigt att
vi effektivt använder de resurser vi faktiskt har. Det
allra viktigaste steg vi kan ta för att åstadkomma detta
är den ökade samordningen mellan de svenska och de
danska insatserna.

När det gäller frågan om huruvida beviskraven är
för hårda gör de naturliga förutsättningarna att det är
väldigt svårt att finna fungerande bevis. Nivån på
beviskraven på detta område är satta utifrån hela
rättssystemet, för att stå i paritet med beviskraven på
andra områden. Det är ganska svårt, för att inte säga
omöjligt, att diskutera den frågan isolerat och på ett
område.

Skärpta sanktioner är inte det bästa sättet att
komma tillrätta med problemen. Det är min och
många andras bedömning. Jag vill gärna än en gång
understryka att jag tror mycket på de fortsatta för-
handlingarna, och ett resultat av dessa som innebär att
vi effektivare kan samordna de gemensamma resur-
serna.

Jag har ett tillfälle inom den allra närmaste framti-
den som jag hoppas kunna utnyttja för att ta upp den-
na diskussion med min danska kollega. Det är på
måndag i Luxemburg, då det skall hållas ett minister-
rådsmöte som berör just fiskeområdet. Det är min
avsikt att då försöka finna ett tillfälle att ta upp också
denna fråga.

Anf. 89 STEN ANDERSSON (m)

Herr talman! Fru statsråd! Till skillnad från i
många andra debatter i riksdagen kan vi i det här
fallet säga att vi inte är två teoretiker.

Vi har nämligen båda två, Bengt Silfverstrand och
jag, varit ombord på dessa fartyg och sett problemen.
När man t.ex. skall gå runt och kontrollera numret och
namnet på en båt får man en strålkastare rakt in i
styrhytten och ser ingenting. Det är alltså en tydlig
och klar provokation, och ett exempel på vad som kan
inträffa.

Jag vill ändå betona att jag är nöjd med svaret,
och jag tänker spara mitt engagemang till torsdagens
debatt med statsrådet.

Vad gäller EU förstår jag mycket väl att allting är
relativt. Men om ingenting annat får någon effekt
menar jag att det kan vara lämpligt att pröva om inte
vi också, på det här i och för sig begränsade området,
skall kunna ha EU-observatörer. Jag vet att en ny båt
som går dygnet runt kostar fem besättningar och inser
att detta måste bli det sista alternativet i dessa bespa-
ringstider.

Herr talman! Jag är, som sagt, tacksam och glad
över svaret, och jag hoppas att statsrådet lever upp till
det som hon har sagt i dag från riksdagens talarstol.

Anf. 90 BENGT SILFVERSTRAND (s)

Herr talman! Jag är mycket medveten om att man
måste fortsätta att utnyttja de diplomatiska kanalerna,
som naturligtvis står till förfogande, och jag är också
nöjd med detta.

Men det finns ändå anledning till eftertanke när
det gäller förhandlingarna i så måtto att de svenska
fiskarna och myndigheterna är medvetna om den
kollegialitet som bevisligen finns - och som är allvar-
lig i det här sammanhanget - mellan danska myndig-
heter och de danska fiskare vars fångster påverkar och
upprätthåller en icke obetydlig sysselsättning i fiskeri-
fabriker bl.a. i Gilleleje. Från dansk synpunkt handlar
det alltså om mat för dagen, om brödfödan, om den
fisk, den fångst man är beroende av, och då är man
inte så nogräknad när de stora tillgångarna, inte minst
av sill, ofta finns i djuphålorna på den svenska sidan
vid Ven. Detta måste vi ha klart för oss, och jag vill
därför uttrycka förhoppningen att man nu skärper
attityden i de här diskussionerna.

Jag är medveten om de begränsade möjligheterna
till sanktioner och svårigheterna vad gäller beviskrav,
men man måste ändå undersöka saken, eftersom också
polisen har påpekat detta.

Jag tror att det vore oerhört värdefullt om man
kunde ta upp överläggningar tillsammans med Kust-
bevakningen och Marinen, så att de båda enheterna
samordnar sina resurser bättre än vad de gjort på
senare tid. Jag har rapporter från Kustbevakningen
där man säger att man tidigare hade ett samarbete som
var mycket fruktbart, och det är mycket möjligt att en
liten påstötning, en liten puff och en uppmuntrande
signal från det ansvariga statsrådet skulle kunna hjäl-
pa upp problemen.

Jag är optimistisk och ser med förtroende på de
åtgärder som jordbruksministern kommer att vidta
och över att hon kommer att träffa sin danske kollega
redan inom några dagar. Tack så länge!

Anf. 91 Jordbruksminister ANNIKA
ÅHNBERG (s)

Herr talman! Jag delar den uppfattningen. Också
jag är optimistisk. Jag vill också gärna understryka att
jag är mycket allvarlig i min inställning att vi måste
komma till rätta med problemen. Det som har fram-
förts här understryker ytterligare hur viktigt det är för
mig att ta upp de här diskussionerna med min danske
kollega. Det vore en skam för våra båda länder om
inte vi nära grannar och goda vänner skulle kunna
hantera och lösa de här problemen, helst utan att be-
höva blanda in ytterligare någon instans som skall
övervaka oss.

Vi skall alltså göra vårt yttersta för att med hjälp
av diskussioner och förhandlingar komma till ett bra
resultat. Om det mot all förmodan inte skulle lyckas
får vi naturligtvis än en gång överväga och fundera
över de förslag som har tagits upp här och över hur vi
på andra sätt skall kunna lösa de här problemen. Vi
skall nämligen lösa dem, det är min djupa övertygel-
se.

Överläggningen var härmed avslutad.

9 § Svar på interpellation 1995/96:130 om an-
tibiotika i djurfoder

Anf. 92 Jordbruksminister ANNIKA
ÅHNBERG (s)

Herr talman! Lennart Brunander har frågat mig
vad regeringen hittills gjort för att öka förståelsen
inom EU för de problem som är förknippade med
regelmässig användning av antibiotika i foder och vad
jag ämnar göra för att följa upp de svenska förhand-
lingsresultaten.

Enligt Sveriges anslutningsavtal om medlemskap i
Europeiska unionen gäller övergångsbestämmelser
bl.a. i fråga om vissa fodertillsatser. Enligt dessa
övergångsbestämmelser får Sverige behålla den lag-
stiftning som gällde vid anslutningen och som innebär
att användning av antibiotika i tillväxtbefrämjande
syfte är förbjuden. Senast den 31 december 1998 skall
enligt förfarandet i artikel 7 i direktiv 70/524/EEG
beslut fattas om de ansökningar om anpassning som
Sverige lämnat. Dessa ansökningar skall åtföljas av
utförliga vetenskapliga redogörelser för motiven för
ansökningarna.

I samband med medlemskapsförhandlingarna pre-
senterades från svensk sida de skäl som vi anser moti-
verar att användning av antibiotika till djur endast
skall få förekomma efter förskrivning av veterinär.
Bland skälen mot en hög och okontrollerad använd-
ning av antibiotika kan nämnas främst ökade risker
för resistensbildning hos människor och djur. Den
vetenskapliga dokumentation och de bedömningar
som vi presenterade vid förhandlingarna är de avgö-
rande orsakerna till det uppnådda förhandlingsresulta-
tet.

I det ständigt pågående arbetet i grupper på olika
nivåer inom Europeiska unionen, från expertarbets-
grupper upp till möten i ministerrådet, diskuteras bl.a.
användningen av antibiotika i foder till djur. De
svenska deltagarna har alltsedan vårt inträde i gemen-
skapen aktivt framfört våra argument som talar för ett
förbud mot användning av antibiotika i tillväxtbe-
främjande syfte. Till följd av bl.a. det klara svenska
ställningstagandet förbjöds också antibiotikasubstan-
sen avoparcin för användning till mjölkkor inom hela
EU efter omröstning i ministerrådet i juli 1995.

Lennart Brunander anser att det inte är tillräckligt
med den utredning som tillsattes av min företrädare
Margareta Winberg, för att som Lennart Brunander
skriver i interpellationen "se över situationen". Ut-
redningens uppgift är inte heller att "se över situatio-
nen". Av kommittédirektiven framgår att den särskil-
de utredarens uppgift är att sammanställa och redovi-
sa de vetenskapliga fakta och bedömningar som är av
betydelse för ett ställningstagande i frågan om ett
fortsatt förbud mot användningen av antibiotika, ke-
moterapeutika, koccidiostatika och tillväxtbefrämjan-
de medel som tillsatser i foder. Utredaren skall även
inom ramen för uppdraget initiera de kompletterande
undersökningar och studier som bedöms nödvändiga.
Av direktiven framgår vidare att samråd skall ske med
berörda myndigheter och vetenskapliga institutioner
samt med företrädare för berörda näringsgrenar och
konsumenterna. I utredningsarbetet deltar experter
inom en rad olika områden. Utredningen samarbetar
även med vetenskapliga institutioner utanför Sverige.

Syftet med uppdraget är att den dokumentation
som utredaren presenterar skall utgöra det vetenskap-
liga underlaget för de kommande förhandlingarna
med gemenskapen angående om Sverige även efter
övergångsperiodens slut skall kunna behålla de nuva-
rande bestämmelserna i fråga om antibiotikaanvänd-
ningen till djur. Jag kommer att med kraft verka för
att vi även i fortsättningen skall kunna tillämpa våra
restriktiva bestämmelser om antibiotika i djurfoder,
och jag kommer samtidigt att verka för att vårt synsätt
i denna fråga accepteras inom hela Europeiska unio-
nen.

Anf. 93 LENNART BRUNANDER (c)

Herr talman! Först vill jag hälsa Annika Åhnberg
välkommen som jordbruksminister. Det är ett viktigt
värv som hon har åtagit sig, för inom Jordbruksdepar-
tementets ämnesområde finns väldigt många frågor
som är viktiga för oss människor, för djuren och för
hela miljön, och det är viktigt hur vi löser dem för
framtiden. Jag önskar Annika Åhnberg lycka till och
ser fram emot ett gott samarbete.

Jag vill också tacka för svaret på min interpella-
tion. Jag tycker att svaret är positivt. Kanske hade jag
väntat mig litet mer av aktiva åtgärder i syfte att skapa
en opinion för våra åsikter, men man kan inte ha så
höga förväntningar, eftersom Annika Åhnberg ännu
inte har varit jordbruksminister så länge. Huvudsaken
är att vi drar åt samma håll och att det inte råder något
tvivel om den svenska inriktningen.

Men tiden går. Det är mindre än tre år kvar till
dess att vårt undantag löper ut.

Då krävs det att det finns möjligheter att fatta be-
slut, att det finns en grund att stå på och en opinion i
länderna för ett beslut.

Jag var i Bryssel för inte så länge sedan - Annika
Åhnberg var också där - på ett symposium som Karl-
Erik Olsson och Sveriges Konsumentråd hade anord-
nat. Det var egentligen då som tanken på att ställa den
här interpellationen föddes. Man kunde mycket klart
konstatera att samma tongångar som fanns i Sverige
1985, när vi startade diskussionen här, också fanns
där, hos ungefär samma instanser och samma männi-
skor.

Det uppbåd av experter som fanns i panelen från
olika länder lämnade i sin framställning klara besked
om att det krävs försiktighet när det gäller använd-
ningen av antibiotika. Man redovisade de negativa
konsekvenser som det för med sig för oss människor,
för djuren och också för miljön totalt, eftersom den
antibiotika som man ständigt ger till djuren sprids i
naturen.

Svenska forskare visar i den undersökning som
gjorts på kött från olika länder - från Sverige, Dan-
mark och England - på förekomsten av två olika
resistenta salmonellabakterier. Det talar egentligen sitt
tydliga språk. I Sverige var omkring 5-6 % av bakte-
rierna resistenta, i Danmark 60 % och i Holland nå-
gonstans mellan 70 % och 80 %, tror jag.

Det är ett resultat av det beslut som vi fattade
1995 och som jag tycker är ett av de kanske bästa
beslut vi någonsin har fattat. Det var framsynt och har
fått väldigt stor betydelse.

I den fortsatta debatten i Bryssel visade det sig att
medicintillverkare, fodertillverkare, forskare som
troligen var knutna till den här kategorin av industrier
och också näringsföreträdare från Europa var skeptis-
ka och sade att det är nödvändigt med antibiotika för
att kunna bedriva en ekonomiskt riktig produktion.
Men de svenska veterinära myndigheter som var där,
liksom de här hemma, kan redovisa att vi kan nå
samma ekonomiska resultat, i varje fall samma till-
växtresultat, genom att sköta djuren på ett riktigt sätt.
Det innebär att ha god hygien, bra foder och djurom-
sorg.

Att gå den andra vägen och nyttja antibiotika är
egentligen en genväg. Jag skulle vilja påstå att det är
den lates sätt att nå resultat, och det får alltså negativa
konsekvenser.

Jag skulle av jordbruksministern vilja veta hur
man från svensk sida tänker gå vidare. Här gäller det
ju att jobba på bred front och kanske engagera riksda-
gen, näringen och konsumenterna. Det gäller inte bara
att överlämna ett vetenskapligt dokument utan också
att ha en bredd i aktionen.

Anf. 94 Jordbruksminister ANNIKA
ÅHNBERG (s)

Herr talman! Först vill jag tacka för de vänliga
välgångsönskningarna. Jag är fullständigt övertygad
om att vi på det här området har gemensamma intres-
sen att kämpa för. Jag är också övertygad om att vi
skall nå framgång i det arbetet.

Lennart Brunander efterlyser ett mer offensivt
agerande. Jag tycker nog att regeringens arbete på
området är offensivt. Min företrädare Margareta
Winberg tog i många sammanhang mycket aktivt upp
frågan. Som jag nämnde i mitt svar var de svenska
insatserna viktiga för att komma fram till beslutet om
användningen av avoparcin till nötkreatur. Det bidrog
sedan till att såväl Danmark som Tyskland införde ett
totalförbud för substansen, precis som vi har.

Jag tycker att vi är med och arbetar mycket offen-
sivt för att hävda våra ståndpunkter. Jag delar natur-
ligtvis fullständigt uppfattningen att det var ett mycket
bra beslut som vi fattade i Sverige om att förbjuda
antibiotika som tillsats i fodret.

Dock var inte alla vid den tiden lika övertygade
om att det var en väg till framgång, men nu står vi
enade i den här frågan. Det är mycket värdefullt, när
vi arbetar för att påverka producenter, aktörer, eller
politiker i andra länder, att visa att vi alla är fullstän-
digt överens i den här frågan - producenter, konsu-
menter, myndigheter, allmänheten och de som arbetar
med djurhållningsfrågor.

Det var naturligtvis ett bra beslut av flera skäl. Ett
av de skälen är djurhållningsaspekten. Det är någon-
ting som blir allt viktigare i det allmänna medvetandet
och den allmänna debatten. Man behöver inte tala om
de diskussioner som varit aktuella på senare tid och
som belyser att det finns en växande upprördhet över
brister i djurhållningen.

Att använda antibiotika är en genväg och ett sätt
att fuska. Man kan ha en dålig djurhållning men ändå
hålla djuren friska om man gör så.

Därför var det också modigt att fatta beslutet. Det
ställer genast mycket större krav på djurhållningen när
man inte tillåter sig det här "fusket", om man får kalla
det så, med antibiotika.

Den andra viktiga aspekten är den som direkt be-
rör också människans hälsa. Det finns uppenbara
risker för att man bidrar till en resistens, inte hos
djuren, men hos bakterier. Den bakterieresistensen
gör att vi kanske frånhänder oss ett av de allra vikti-
gaste redskapen som människan har upptäckt och
utvecklat, nämligen antibiotika som medicin. Det är
just för att behålla och bevara det verktyget och för att
kunna använda det när det verkligen behövs som det
är så viktigt att vi kommer ifrån den slentrianmässiga
användningen.

Jag tycker att vi på den politiska nivån, på rege-
ringsnivå, arbetar mycket offensivt. Vi tänker natur-
ligtvis fortsätta att göra det. Jag är övertygad om att
man också kommer att göra det från riksdagens sida.

Det seminarium som Lennart Brunander nämnde
och som jag också närvarade vid i min dåvarande
egenskap av konsumentföreträdare är ett bra exempel
på hur man också på andra sätt kan arbeta för den här
frågan. Självfallet är jag beredd att vara med och
diskutera vad vi kan göra utöver att arbeta inom de
gängse formerna för EU-samarbetet. Det är oerhört
viktigt att vi arbetar mycket aktivt med den här frå-
gan, att vi visar vilken stark opinion som finns och att
vi finner många samarbetsformer för att ytterligare
sätta press bakom våra krav.

Anf. 95 LENNART BRUNANDER (c)

Herr talman! Det gläder mig att höra Annika Åhn-
bergs sätt att besvara de frågor jag ställer. Det stäm-
mer väl överens med det sätt som jag tycker att man
skall jobba på.

Det är i och för sig ingen överraskning, eftersom
jag har diskuterat och jobbat ihop med Annika Åhn-
berg i de här frågorna tidigare och vet vilken inställ-
ning som ministern själv har. Men det är naturligtvis
skillnad på att manövrera i en hel regering, för det
gäller ju att få med sig alla. Det är det som är styrkan.

Beslutet var, precis som Annika Åhnberg sade,
inte självklart när det fattades. Jag var själv med i
riksdagen vid den tidpunkten och utsattes för på-
tryckningar från medicintillverkare, från fodertillver-
kare och också från djuruppfödare, som sade att det
inte skulle gå och att de skulle få upphöra med
djuruppfödning om vi fattade beslutet.

Resultatet blev att man verkligen lade manken till,
utvecklade metoder och förbättrade sin djurhållning
och kvaliteten på fodret. Resultatet är nu mycket bra.
I dag kan vi för Europa presentera salmonellafritt kött
från broiler, gris och nöt. Jag tror och vill påstå att det
är ett resultat av beslutet. Med de resistenta bakterier
som vi hade skapat genom fortsatt användning av
antibiotika hade vi aldrig lyckats.

Det är ju som Annika Åhnberg sade: Användning
av antibiotika spelar ingen roll för det djur som vi
utfodrar, eftersom det ju ändå skall dö. Det försvinner
och äts upp av någon. Men det innebär en risk för de
människor som äter köttet. För miljön är det en risk
och också för de djur som kommer till samma stall. Vi
visste redan då att det bildades resistenta stammar av
bakterier i stallet när man jobbade med antibiotika
som var till förfång för uppfödningen i längden.
Egentligen var det att binda ris åt egen rygg att jobba
på det sättet, men kortsiktigt var det kanske en fördel.

Jag är tacksam för svaret och jag är beredd att
hjälpa till i den mån jag kan. Jag är övertygad om att
Centerpartiet också står bakom detta. Jag tror att det
krävs ett gemensamt engagemang - från statsmakter-
na, från regering och riksdag, från konsumenterna,
från näringen och, inte minst viktigt, från våra forska-
re.

Anf. 96 Jordbruksminister ANNIKA
ÅHNBERG (s)

Herr talman! Jag vill bara avslutningsvis lugna
Lennart Brunander på en punkt. Jag har inga som
helst svårigheter att få de övriga statsråden i regering-
en att stå som en man eller en kvinna bakom den här
uppfattningen. Det råder fullständig enighet kring
detta.

Enligt min uppfattning finns problemen snarare
hos tillverkarna av fodertillsatserna. För dem är det
naturligtvis viktigt att upprätthålla en hög användning
av det skälet att annars överlever inte de.

Dessutom finns det naturligtvis en oro och ängslan
hos producenter som är litet osäkra på om de verkli-
gen klarar av detta och om det verkligen fungerar att
ta det här steget. Det tror jag är de viktigaste motstån-
darna.

Det är oerhört viktigt att vi gemensamt arbetar för
att föra ut de goda erfarenheterna i Sverige, precis
som Lennart Brunander säger. Vi har ju mer än halve-
rat vår totala användning av antibiotika genom att se
till att bara använda den efter veterinärförskrivning i
terapeutiskt syfte. Dessutom är det viktigt att lyfta
fram forskningsresultat och peka på den oerhört vikti-
ga frågan om risken för korsresistens.

Jag ser fram emot att vi med gemensamma krafter
skall arbeta för detta. Jag är övertygad om att vi
kommer att nå ett bra resultat.

Anf. 97 LENNART BRUNANDER (c)

Herr talman! Avslutningsvis vill jag tacka för sva-
ret. Den oro hos producenter och tillverkare som
Annika Åhnberg talade om finns utanför landets grän-
ser. Den finns ute i Europa. Problemet är att nå dit
eftersom de inte kommer hit och frågar.

Överläggningen var härmed avslutad.

10 § Meddelande om svar på interpellation

Till riksdagen hade inkommit följande skrivelse:

Interpellation 1995/96:149

Till riksdagen

Interpellation 1995/96:149 av Margit Gennser,
Fördelningseffekter vid förändringar i socialförsäk-
ringssystemen.

Denna interpellation kommer att besvaras tisdagen
den 23 april 1996.

Skälet till dröjsmålet är att riksdagen har plenifritt
veckorna 14-15 och att närmast följande interpella-
tionsdebatt (den 16 april) är fulltecknad samt arbet-
sanhopning.

Stockholm den 11 mars 1996

Maj-Inger Klingvall

11 § Hänvisning av ärenden till utskott

Föredrogs och hänvisades

Propositioner

1995/96:152, 166 och 168 till skatteutskottet

1995/96:171 till näringsutskottet

1995/96:174 till jordbruksutskottet

1995/96:197 och 198 till skatteutskottet

Kammaren biföll talmannens förslag att motionstiden
för proposition 1995/96:198 skulle förlängas till
torsdagen den 2 maj.

Förslag

1995/96:RFK6 till konstitutionsutskottet

Motioner

1995/96:Ju27 och Ju28 till justitieutskottet

1995/96:L38-L40 till lagutskottet

1995/96:Bo33 till bostadsutskottet

1995/96:Kr11-Kr16 till kulturutskottet

1995/96:Sk30-Sk32 till skatteutskottet

12 § Förnyad bordläggning

Föredrogs men bordlades åter

Konstitutionsutskottets betänkande 1995/96:KU27

Skatteutskottets betänkande 1995/96:SkU26

Lagutskottets betänkanden 1995/96:LU21 och LU22

Socialförsäkringsutskottets betänkanden
1995/96:SfU4 och SfU5

Socialutskottets betänkanden 1995/96:SoU13 och
SoU14

Kulturutskottets betänkande 1995/96:KrU10

Näringsutskottets betänkande 1995/96:NU19

Bostadsutskottets betänkande 1995/96:BoU9

13 § Bordläggning

Anmäldes och bordlades

Motioner

med anledning av skr. 1995/96:190 Berättelse om
verksamheten i Europeiska unionen under 1995

1995/96:U43 av Bengt Hurtig m.fl. (v)

1995/96:U44 av Bodil Francke Ohlsson (mp)

14 § Anmälan om interpellation

Anmäldes att följande interpellation framställts

den 15 april

1995/96:176 av Chatrine Pålsson (kds) till socialmi-
nistern

Soppkök m.m.

Interpellationen redovisas i bilaga som fogas till
riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 23 april.

15 § Anmälan om skriftliga frågor

Anmäldes att följande skriftliga frågor framställts

den 15 april

1995/96:376 av Carina Hägg (s) till näringsministern

Offentligt ägande av elkraftsanläggningar

1995/96:377 av Carina Hägg (s) till utrikesministern

Vapenförsäljningen från Europa till Asien

1995/96:378 av Eva Goës (mp) till utrikesministern

Kosova

1995/96:379 av Eva Goës (mp) till miljöministern

Slutförvar av kärnavfall

1995/96:380 av Eva Goës (mp) till miljöministern

Svenskt kärnavfall i England

den 16 april

1995/96:381 av Eva Goës (mp) till statsrådet Pierre
Schori

Avvisning av kosovoalbaner

Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 23 april.

16 § Kammaren åtskildes kl. 19.43.

Förhandlingarna leddes

av talmannen från sammanträdet början t.o.m. 2 §
anf. 31 (delvis),

av andre vice talmannen därefter till ajourneringen
kl. 16.47 och

av tredje vice talmannen därefter till sammanträdets
slut.