Riksdagens snabbprotokoll

Protokoll 1995/96:55

Onsdagen den 14 februari

Kl. 9.00 20.48

---

Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor

_______________________________________________________________________

1 § Utrikespolitisk debatt

Allmän utrikespolitik

Anf. 1 Utrikesminister LENA HJELM-
WALLÉN (s)

Herr talman! Sveriges internationella engagemang
utgår från solidaritet och humanism. Vi har ett ansvar
och en möjlighet att vara med och påverka vår om-
värld. Men det handlar också om vad som är bra för
Sverige. Vi är alla ömsesidigt beroende av varandra
och kan i längden bara utvecklas i samverkan med
omvärlden.

Världshandeln har under århundraden samman-
länkat människor och länder i ömsesidigt beroende.
De senaste decenniernas snabba utveckling av infor-
mationsteknik, finansiella transaktioner, miljöproblem
och befolkningsökning har emellertid gett en ny inne-
börd åt begreppet globalisering.

Vi kan avläsa globaliseringens effekter genom ett
antal motstridiga drag i den internationella miljön som
ger anledning till såväl hopp som oro:

?Å ena sidan gör demokratin viktiga framsteg ge-
nom att fler människor får rätten att rösta. Å andra
sidan har utrymmet för det nationella politiska age-
randet minskat. Balansen mellan politik och ekonomi
har förändrats.

?Å ena sidan minskade världens militärutgifter
med en femtedel under 1990-talets första år, och krig
mellan stater har blivit ovanliga. Å andra sidan ökar
antalet väpnade interna konflikter. Konflikter handlar
i dag mindre om att länder står mot varandra och mer
om spänningar inom samhällen.

?Å ena sidan har spädbarnsdödligheten minskat
och medellivslängden ökat. Å andra sidan ökar de
sociala klyftorna både inom och mellan länder. En
femtedel av världens befolkning lever i dag i absolut
fattigdom. Av dessa är 70 % kvinnor.

?Å ena sidan ökar intresset och möjligheterna för
politiskt samarbete och integration. Å andra sidan
tilltar splittringstendenser och fenomen som främ-
lingsfientlighet. Människors benägenhet att definiera
sig själva i motsats till andra är en växande farsot i
både fattiga och rika länder.

Globaliseringen förändrar i grunden förutsättning-
arna för det politiska arbetet. För att möta denna ut-
maning måste vi stärka och utveckla det internationel-
la samarbetet. Vi behöver göra fler områden åtkomli-
ga för politiska beslut för att avvärja växande orättvi-
sor och de långsiktiga hoten mot demokratin och
miljön. Men också för att hantera akuta problem som
flyktingströmmar, fundamentalism och rasism.

Vi måste ta vara på möjligheterna till samarbete.
För regeringen är det två organ som intar en särställ-
ning.
?FN - därför att de stora hoten mot människors säker-
het och framtid är globala och måste hanteras gemen-
samt.
?EU - därför att unionen genom bredden och djupet i
samarbetet ger unika möjligheter till varaktig, gemen-
sam säkerhet på vår kontinent.

Herr talman! FN-samarbetet har i 50 år varit en
hörnsten i svensk utrikespolitik. Sveriges kandidatur
till FN:s säkerhetsråd är ett uttryck för vårt orubbliga
engagemang för FN-tanken och ett effektivt globalt
multilateralt samarbete. Regeringen ger kandidaturen
högsta prioritet.

Som medlem av säkerhetsrådet vill vi arbeta för
att stärka förtroendet för organisationen och vitalisera
dess arbete, att bidra till en öppnare dialog mellan
säkerhetsrådet och övriga medlemmar och ge röst åt
de många små och medelstora länderna i FN.

I säkerhetsrådet kan vi mer direkt än i dag verka
för ett globalt politiskt ledarskap som tar ansvar för att
FN får den roll för internationell fred och säkerhet
som krävs i vår värld. Det innebär ett FN som har
kraft och resurser:
?till tidigt agerande i stället för sen reaktion i konflik-
ter,
?till kamp mot konfliktorsaker i stället för symptom-
bekämpning,
?till förebyggande insatser för fredlig konfliktlösning,
i stället för fredsbevarande insatser när det inte längre
finns någon fred att bevara,
?till sammansatta fredsbevarande aktioner som också
rymmer politiska och humanitära insatser.

FN befinner sig i allvarliga och akuta svårigheter.
Huvuddelen av den kritik vi riktar mot FN skall
egentligen riktas mot de 185 medlemsstaterna, och i
synnerhet mot stormakterna. Som ständiga medlem-
mar av säkerhetsrådet har de ett särskilt ansvar för
internationell fred och säkerhet. FN kan aldrig bli
starkare än det mandat och de resurser som medlem-
marna är beredda att ge. Inte minst måste alla med-
lemsländerna i tid och fullt ut betala sina avgifter till
FN. Annars riskerar FN att gå mot finansiell kollaps.

Men FN är också i behov av genomgripande re-
former. För ett år sedan presenterade den av statsmi-
nister Ingvar Carlsson och Sir Shridath Ramphal
ledda Kommissionen för globalt samarbete sin rapport
Vårt globala grannskap. Regeringen delar kommis-
sionens grundläggande analys av den globala utveck-
lingen och reformbehoven.

Regeringen ställer sig bakom huvuddragen i rap-
porten och avser följa upp en rad av kommissionens
konkreta idéer och förslag, exempelvis:
utvidgning av säkerhetsrådet, där vi skulle välkomna
Tyskland och Japan tillsammans med ett land från
vardera Asien, Afrika och Latinamerika som perma-
nenta medlemmar,
?att stärka FN:s finanser, också med hjälp av interna-
tionella avgifter,
?att det inom FN-systemet utvecklas en möjlighet att
demokratiskt hantera den internationella ekonomin,
?att stärka FN:s förmåga till konfliktförebyggande
arbete och icke-militär konfliktlösning samt att snab-
bare sätta in styrkor i fredsbevarande operationer.

Efter det kalla kriget är nedrustningsarbetet av
central betydelse för framväxten av en fungerande
säkerhetsordning. Därför verkar vi för att intensifiera
nedrustningssträvandena.

Regeringen kräver att alla kärnvapenstater snarast
vidtar ytterligare åtgärder för kärnvapennedrustning.
Det krävs en tidtabell för fortsatta sådana åtgärder. En
överenskommelse om att totalt avskaffa kärnvapnen
borde kunna nås inom 10-15 år, förutsatt att den poli-
tiska viljan finns.

Det närmaste, mycket viktiga delmålet under 1996
är en överenskommelse om ett fullständigt kärnva-
penprovstopp. Det är också nödvändigt att snarast få
till stånd ett förbud mot framställning av uran och
plutonium för vapenändamål.

I ett sextiotal länder finns närmare 100 miljoner
minor utspridda. De sprider dagligen skador och död,
främst bland oskyldiga civila, inte minst barn. Rege-
ringen verkar för ett internationellt totalförbud mot
truppminor. Sverige har fått förtroendet att som ordfö-
rande leda översynen av 1980 års konvention om
särskilt inhumana vapen. Regeringen ger betydande
bidrag till minröjning och stödjer utvecklingen av
effektivare metoder och teknik för minröjning.

Herr talman! Afrika är den kontinent med vilken
Sverige har sitt mest omfattande utvecklingssamarbe-
te. Demokratiska reformer får nu allt större genom-
slag. Afrikas del av världshandeln har minskat till
ungefär 1 % , och kontinenten marginaliseras alltmer i
världsekonomin. Skuldbördan är ohållbar. Befolk-
ningen växer nu snabbare än ekonomin. Regeringen
inleder i år en större genomlysning av förändringarna
i syfte att förnya svenskt och internationellt samarbete
med Afrika.

Europas kontakter med Asien och Latinamerika
måste intensifieras. Ett toppmöte mellan EU och
asiatiska länder äger rum i Bangkok i mars och kom-
mer att ge impulser till ett djupare samarbete. Demo-
kratins frammarsch i Latinamerika är imponerande.
Europa har en viktig uppgift att på alla sätt befästa
dessa landvinningar.

I årtionden har Sverige fört en aktiv Mellanöstern-
politik. Med EU:s Medelhavskonferens i Barcelona
och den nu pågående fredsprocessen i Mellanöstern
öppnas nya möjligheter för ett fortsatt och fördjupat
svenskt engagemang - politiskt, ekonomiskt och kul-
turellt. Medelhavskonferensen är ett exempel på att
EU-medlemskapet givit Sverige en ny plattform för
samarbete också med resten av världen.

En frihandelsvänlig politik mot omvärlden kan
tillsammans med en generös biståndspolitik bidra till
att minska de ekonomiska och sociala klyftorna i
världen. Det är inte bara uttryck för en förnuftig han-
delspolitik och solidaritet. Det är också framåtblick-
ande säkerhetspolitik. Det är viktigt att frigörelsen av
handeln inom världshandelsorganisationen, WTO,
fortsätter och att det multilaterala regelverket vidare-
utvecklas.

Riksdagen beslutade 1995 att resurserna för inter-
nationellt utvecklingssamarbete bibehålls nominellt
oförändrade till och med budgetåret 1998. Regering-
ens ambition är att Sverige åter skall uppnå målet om
1 % av bruttonationalinkomsten till svenskt utveck-
lingssamarbete när de finansiella förutsättningarna
föreligger. Endast Norge, Danmark, Nederländerna
och Sverige uppfyller FN:s rekommendation om
0,7 % av BNI i bistånd. Regeringen verkar för att alla
industrialiserade länder som ett första steg skall uppnå
detta mål.

En viktig utrikespolitisk uppgift som Sverige tar
på stort allvar är att värna de mänskliga rättigheterna
varhelst de hotas. Ett ökande antal av våra och EU:s
biståndsprogram är ägnade detta viktiga arbete. I
globaliseringens spår blir behovet att stärka folkrätten
och rättsstatens principer om demokrati, tolerans och
pluralism än större.

Sverige kommer i sommar att vara värd för
världskongressen mot kommersiell sexuell exploate-
ring av barn. Tillsammans med FN:s barnfond och
enskilda organisationer vill vi bekämpa utnyttjandet
av barn genom att anta en handlingsplan för bättre
efterlevnad av FN:s barnkonvention.

Herr talman! Det kalla kriget har vi nu bakom oss.
Då var vår säkerhetspolitik präglad av att Europa var
delat. I spänningen mellan supermakterna fanns då ett
begränsat utrymme för samarbete. I dag har utrymmet
för samarbete ökat dramatiskt.

Vi står mitt i ansträngningarna för att skapa ett
nytt och enat Europa, där integration och samarbete
fördjupas så att krig på vår kontinent blir otänkbara.

Den oberoende kommissionen för nedrustnings-
och säkerhetsfrågor som i början av 1980-talet leddes
av Olof Palme lanserade begreppet gemensam säker-
het. Kommissionen menade att säkerhet uppnås ge-
nom samarbete snarare än genom avskräckning. I
dagens Europa, befriat från kalla krigets låsningar,
finns förutsättningar för att successivt förverkliga och
utveckla detta sätt att se på säkerhet.

Motorn i detta arbete är Europeiska Unionen och
utvidgningen av samarbetet österut. Den tysk-franska
visionen om fred och välstånd genom samarbete, som
formade Europaintegrationen, motsvaras i dag av en
dröm i Öst- och Centraleuropa om fred och välstånd
genom medlemskap i EU. En positiv ekonomisk ut-
veckling i dessa länder innebär också nya möjligheter
för människor och näringsliv i de nuvarande med-
lemsländerna.

Regeringen vill göra de närmaste åren till en kraft-
samling inom EU-samarbetet för att kunna välkomna
nya medlemmar. Vad gäller EU:s östutvidgning har
regeringen tidigt poängterat vikten av en likvärdig
behandling av samtliga kandidatländer. Ett viktigt
steg i rätt riktning var de principer som antogs vid
Europeiska rådet i Madrid.

Varje kandidatland måste självfallet meritera sig
för medlemskap. Regeringen anser att förhandlings-
processen skall inledas samtidigt med alla länder.
Därefter får varje lands framgång i förhållande till
medlemskapets krav bli utslagsgivande. Här krävs en
fortsatt pådrivande och stödjande svensk roll i förhål-
lande till kommissionen, medlemsstaterna och kandi-
datländerna. Låt oss komma ihåg att innebörden av
samarbete och solidaritet är att dela bördor för att
tillsammans nå gemensamma fördelar, ekonomiskt
och politiskt.

Utvidgningen ställer krav på omfattande reformer
inom EU. Detta förutsätter en anpassning av unionens
arbetssätt så att handlingsförmåga och beslutskraft
inte försvagas. EU måste vara i stånd att driva en
verkningsfull politik med ett större antal medlemmar.
Detta ställer nya krav på unionens institutioner, men
också på interna reformer på viktiga områden, t.ex. i
jordbruks- och strukturpolitiken.

Sverige har varit medlem av EU i ett år. Vi har
nått viktiga ekonomiska fördelar men också en möj-
lighet att påverka utformningen av EU-samarbetet i
sin helhet. Sverige har det gångna året varit pådrivan-
de i flera viktiga frågor. Sysselsättning, jämställdhet,
miljö, fred, demokrati, frihandel och öppenhet är de
områden som regeringen har prioriterat.

I mars i år inleds EU:s regeringskonferens som
skall se över Maastricht-fördaget och anpassa EU till
en ny tid och nya utmaningar.

Från svensk sida har vi två huvudmål vid denna
konferens. För det första förväntar vi oss att den banar
väg för östutvidgningen. Vi förväntar oss för det and-
ra att konferensen leder till en fördjupning av samar-
betet och till konkreta resultat för våra prioriterade
frågor. Endast om samarbetet ger resultat i de för
människor avgörande frågorna kan EU få den förank-
ring hos medborgarna som i dag brister.

EU måste utvecklas i harmoni med sin omvärld.
Det är få som politiskt förespråkar ett Europa som
ängsligt sluter sig gentemot omvärlden. Risken för en
negativ utveckling ligger snarare i frånvaro av medve-
ten politik och frånvaro av politiska visioner. Det är i
politisk vilsenhet som det kortsiktiga egenintresset
lättare kan göra sig gällande.

Försvarsalliansen NATO växte fram i det tudelade
Europa, men får successivt ökad inriktning på säker-
hetspolitisk dialog och samarbete med de stater som
tidigare stod utanför samarbetet. Partnerskap för fred,
i vilket Sverige deltar, är ett uttryck för detta. Det
NATO vi ser leda fredsstyrkan IFOR i Bosnien i dag
är inte detsamma som före det kalla krigets slut.

Flertalet tidigare medlemmar i Warszawapakten
strävar i sökandet efter en ny säkerhetsidentitet efter
NATO-medlemskap. I Ryssland höjs röster mot detta.
Diskussionen om NATO:s utvidgning befinner sig i
gränslandet mellan det gamla och nya sättet att se på
säkerheten i Europa.

Varje land måste självt göra sitt säkerhetspolitiska
val. För svensk del är det avgörande att det inte ska-
pas nya skiljelinjer i Europa. Förändringar i säker-
hetsstrukturen skall leda mot målet: en alleuropeisk
säkerhetsgemenskap.

Västalliansen NATO är det främsta uttrycket för
USA:s aktiva deltagande i det europeiska säkerhets-
samarbetet. En utveckling i inåtblickande riktning i
USA, med ett minskat engagemang för Europa, skulle
försvåra byggandet av en ny säkerhetsordning.

Herr talman! När freden nu äntligen kommit till
forna Jugoslavien är detta framför allt slutet på ett
outsägligt lidande för miljoner människor. Men fortfa-
rande återstår många problem och vi måste vara be-
redda på bakslag.

Det krävs nu ett enormt arbete för att återupprätta
det civila samhället. Människor får då äntligen chan-
sen att återvända, bygga på nytt och försonas. Det
internationella samarbetet i forna Jugoslavien är också
en illustration till de nya säkerhetspolitiska villkoren
där USA och europeiska länder, däribland Ryssland,
samarbetar.

Daytonavtalet har i huvudsak fungerat väl i den
första fasen. Konflikten har kylts ned, parterna har
separerats. Det är glädjande att den nordiska brigaden
spelar en viktig roll i detta. Den mycket komplicerade
civila delen av fredsprocessen har också inletts, där
människor skall föras samman i en försonings- och
läkningsprocess. Denna måste stödjas med samma
energi som de militära insatserna. Carl Bildt har re-
geringens aktiva stöd som samordnare för detta vikti-
ga arbete.

Flyktingar får nu hjälp att återvända. Fria och de-
mokratiska val förbereds, infrastruktur återskapas. Vi
kommer inte att spara någon möda för att skapa klar-
het om försvunna, om massgravar och om misstänkta
krigsförbrytelser. Allt detta är avgörande för att för-
soningsprocessen inuti varje människa skall kunna
fullföljas. Annars riskerar hela befolkningsgrupper att
stigmatiseras. Bosnien måste bestå som en fri, mång-
kulturell och oberoende stat.

Balkan är en del av Europa. Sverige och Norden
har tagit och tar fortsättningsvis en god del av ansva-
ret, både med trupp och för att skapa de grundläggan-
de förutsättningarna för ett civilt samhälle och en
bestående fred. Härvidlag måste de politiska ledarna i
Balkans länder i handling visa respekt för de normer
och värderingar som övriga Europa står för.

De bittra erfarenheterna av konflikten i f.d. Jugo-
slavien är att Europa och världen måste bli bättre på
att förhindra konflikter och humanitära nödsituationer
- och när de ändå inträffar kunna agera snabbt.

För att hantera framtida kriser måste vi utveckla
samarbetet inom en rad forum. EU:s gemensamma-
och säkerhetspolitik har en allt större betydelse. Väst-
europeiska unionen har satt det fredsfrämjande arbetet
i fokus. Samarbetet inom Partnerskap för fred och
inom Organisationen för säkerhet och samarbete i
Europa, OSSE, har unik bredd. OSSE spelar en nyda-
nande roll på det konfliktförebyggande och konflikt-
hanterande området och arbetar på grundval av ett
brett säkerhetstänkande. Vi måste också på ett mer
konkret sätt kunna bidra till trygga, demokratiska
rättssamhällen. Här kan EU, Europarådet och OSSE
göra viktiga insatser.

Det europeiska säkerhetsbygget förutsätter ned-
rustning och rustningskontroll. Avtalet om konventio-
nella rustningar i Europa, CFE, som förhandlats fram
inom OSSE mellan tidigare Warszawapakten och
NATO, är av stor betydelse för säkerhet och stabilitet
i hela Europa. Regeringen kräver att avtalet efterlevs
och verkar för att ytterligare rustningskontrollför-
handlingar skall komma till stånd, där också Sverige
bör vara en deltagande part.

Herr talman! De baltiska länderna intar en central
plats i vår säkerhetspolitik, också i ett vidare europe-
iskt perspektiv. I den första fasen efter de baltiska
ländernas självständighet inriktades våra ansträng-
ningar på att bistå deras strävan att befästa suveränite-
ten och de demokratiska institutionerna. Att stabilt
förankra dessa länder i den europeiska demokratiska
gemenskapen, där de hör hemma, står för närvarande i
fokus för vårt samarbete.

EU är därvidlag den centrala byggstenen. EU-
medlemskapet beror främst på de baltiska ländernas
egna ansträngningar, men Sverige kan ge viktiga
bidrag. Som granne, vän och EU-medlem kan vi hjäl-
pa till med nödvändig anpassning och förberedelser
för EU-inträdet. Parallellt med detta är den svenska
politiken inriktad på att inlemma de baltiska länderna
i ett nära samarbete tillsammans med övriga Öster-
sjöstater.

Vi kommer att fullfölja våra strävanden att även
på andra sätt stärka de baltiska ländernas välstånd och
integration. Men detta är en uppgift som är för stor för
enbart Sverige eller de nordiska länderna. Det krävs
ett uthålligt europeiskt och amerikanskt engagemang
för de baltiska länderna.

Den fortsatta utvecklingen i Ryssland är av stor
betydelse inte bara för Sverige utan för Europa och
det internationella samfundet som helhet. Inom loppet
av ett fåtal år har två på varandra följande parlament
valts på demokratisk väg. Detta får i sig betraktas som
avsevärda framsteg. Ryssland befinner sig nu samti-
digt i en fas där reformpolitiken ifrågasätts från olika
håll. Det är oundvikligt att den ryska omvandlingen
kommer att ta lång tid.

Regeringen utgår ifrån att rörelseriktningen i
Ryssland mot fortsatta reformer och nära samarbete
med de europeiska samarbetsstrukturerna består. Den
svenska politiken i förhållande till Ryssland är kon-
sekvent. Vi eftersträvar ett fördjupat samarbete såväl
regionalt, i Östersjöområdet och Barentsområdet, som
i bredare internationella sammanhang. Samtidigt
ställer vi samma krav på Ryssland som på övriga
europeiska demokratiska länder. Rysslands krigföring
i Tjetjenien är oacceptabel. Denna kritik kommer vi
att föra fram till dess att en politisk lösning på kon-
flikten uppnåtts.

Östersjörådet, i vilket Sverige för närvarande är
ordförande, är ett viktigt redskap för det breda regio-
nala samarbete som Sverige eftersträvar i syfte att:

stärka möjligheterna till gemensam säkerhet,

främja demokratiseringsprocessen i Ryssland,

stödja de baltiska staternas och Polens närmande
till EU,

bidra till ekonomisk utveckling i området och

uppmuntra mellanfolkliga kontakter i regionen.

För att ge samarbetet ytterligare politisk energi har
statsministern inbjudit samarbetsländernas tio rege-
ringschefer samt EU-kommissionens president och
ordförandelandets regeringschef till en konferens i
Visby den 3-4 maj i år.

Barentsrådet, där Sverige i höst övertar ordföran-
deskapet, rör ett strategiskt betydelsefullt område och
är viktigt för Rysslands närmande till det europeiska
samarbetet.

Det nordiska samarbetet är unikt i sin bredd och
folkliga förankring och en modell för regional sam-
verkan. Genom att Sverige och Finland i likhet med
Danmark blivit EU-medlemmar har formerna för,
men inte betydelsen av, det nordiska samarbetet änd-
rats.

Herr talman! Målen för Sveriges säkerhetspolitik
består, men medlen måste utvecklas utifrån föränd-
ringar i vår omvärld. Sveriges militära alliansfrihet,
syftande till att vårt land skall kunna vara neutralt i
händelse av krig i vårt närområde, består.

I rapporten Vårt globala grannskap konstateras att
militärt våld i ett modernt säkerhetstänkande är legi-
timt endast under två förutsättningar: som försvar av
det egna territoriet eller under FN:s mandat. Detta sätt
att se på den militära dimensionen av säkerhet stäm-
mer helt med traditionell svensk politik.

Vi fortsätter att själva ha ansvaret för försvaret av
vårt territorium. Däremot har både behovet av och
möjligheterna till samverkan på bred bas i fråga om
förebyggande diplomati, krishantering och fredsbeva-
rande ökat kraftigt. För oss är det uppgifterna och
problemen som står i centrum. Det är på marken, i
konkret samarbete för att lösa gemensamma problem,
som den djupare samhörigheten uppstår. Sverige
deltar aktivt och konstruktivt i detta, såväl i Europa
som i andra delar av världen. Det är en central uppgift
för vår säkerhetspolitik.

FN har det övergripande ansvaret för internationell
fred och säkerhet. Om varje kontinent endast tar an-
svar för sitt ökar den gemensamma osäkerheten. Det
behövs ett solidariskt deltagande i fredsfrämjande
operationer.

Herr talman! Gränsen mellan utrikes- och inrikes-
politik blir mindre skarp i en globaliserad miljö. Vi
människor är i dag sammanflätade och ömsesidigt
beroende av varandra inom nationer och över nations-
gränserna. Det räcker inte med en politik för den
avgränsade världen - för familjen, nationen eller
kontinenten. Vi måste på alla nivåer forma politiken
utifrån ett globalt perspektiv. Därför blir utrikespoliti-
kens uppgift i växande grad att tydliggöra sambandet
och bygga den politiska och demokratiska bryggan
mellan det lokala och det globala.

(Applåder)

Anf. 2 GÖRAN LENNMARKER (m)

Herr talman! Den europeiska unionen spelar en
avgörande roll för frihet, fred och välstånd i hela
Europa. Det europeiska integrationsarbetet har skapat
den hittills mest framgångsrika perioden i Europas
historia.

Vi kan för ett ögonblick fundera på hur Europa
skulle ha sett ut om EU inte funnits - om det inte
funnits något omfattande förpliktande samarbete
mellan de europeiska länderna. Förmodligen hade
situationen liknat den som rådde under mellankrigsti-
den. Då fanns det välmenande, men svaga, samarbets-
institutioner. Dessa räckte inte för att förhindra den
nationella egoismen. När det uppstod ekonomiska
svårigheter och när arbetslösheten ökade sökte man
sig till trångsynt nationella lösningar. Tullarna höjdes,
utländska varor utestängdes, arbetslösheten ökade och
tullarna höjdes ytterligare. Strävan efter nationell
självförsörjning ledde till ekonomiskt och socialt
kaos. Diktatur, förtryck och krig följde.

Detta är historia, men det vore naivt att tro att inte
dessa faror hotar också i framtiden. Jag säger detta
särskilt till de partier och personer som förespråkar att
man inte skall fortsätta det europeiska integrationsar-
betet. I dagens tidningar ser vi kartor över olika mass-
gravar på Balkan, som ju faktiskt ligger i Europa. De
är inte från medeltiden eller från 1940-talet, utan från
1990-talet. Somliga av dessa massgravar är mindre än
ett år gamla. Därför behövs en ständig och kraftfull
uppslutning kring det europeiska integrationsarbetet.

Samtidigt riskerar EU:s framgångar att bli dess
svaghet. Friheten, freden och välståndet tas för givna,
och eftersom EU så framgångsrikt levererat just detta
i Västeuropa framstår det som trivialt. Europa skulle
bli en mycket mörk och kall världsdel om vi inte hade
ett fast organiserat och förpliktande europeiskt samar-
bete.

När Richard Holbrooke, USA:s biträdande utri-
kesminister, anklagar Europa och framför allt EU för
bristande förmåga att handla i akuta krislägen har han
delvis rätt. Det är just därför vi måste se till att den
gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken blir
kraftfullare. Detta för att tidigt kunna ingripa vid
spänningar, kriser och konflikter.

Nu handlar det om att bygga upp en i verklig me-
ning gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Vi
måste se till att Europas förbannelse - den ständiga
splittringen och striderna - upphör. Vi måste se till att
länderna tillsammans kan formulera en stark politik
för att minska spänningar, för att förebygga konflik-
ter, för att stoppa och hindra kriser i fall de uppstår.
Detta är faktiskt den absolut viktigaste uppgiften i det
arbete som nu förestår i regeringskonferensen.

Vi Moderater har länge argumenterat för att EU
måste bygga upp en kraftfull analysenhet. Detta syn-
sätt verkar nu accepteras. Det är också viktigt att få en
mer effektiv beslutsordning. Pudelns kärna i detta
avseende är en svår avvägning mellan att verkligen
skapa en effektiv utrikes- och särkerhetspolitik och
samtidigt hitta en ordning så att ett medlemslands
vitala nationella säkerhetsintressen inte träds för när.
Detta är inte lätt. Det kommer att bli en svår uppgift.
Det viktiga nu är att Sverige konstruktivt tillsammans
med övriga medlemsländer deltar i just detta viktiga
arbete. Det går inte att omöjliggöra detta genom att
kräva enhet tvärs över hela linjen. Dessutom bör EU
få möjlighet att utföra de s.k. Petersbergsuppgifterna,
men därom råder nog ganska stor enighet.

Herr talman! Om krishanteringen är svag i EU har
man däremot en genomtänkt och långsiktig idé om
hur friheten och freden skall stärkas i Europa och
Medelhavsområdet. Vi har de tio länderna från Est-
land i norr till Bulgarien i söder, samt Malta och Cy-
pern, som har ett medlemskapsperspektiv. Länderna
öster om dessa erbjuds samarbets- och part-
nerskapsavtal. Det gäller främst Ukraina och Ryss-
land, men också andra i det forna Sovjetunionen.
Turkiet har just ingått en tullunion med EU. Gentemot
kris- och krigsländerna på västra Balkan har EU under
Carl Bildts ledning ett stort ansvar för att främja frihe-
ten och freden genom att underlätta försoning och
bygga det civila samhällets struktur.

EU har en samlad strategi för att bygga upp sam-
arbetet i Medelhavsområdet. Politiskt samarbete,
miljö- och rättssäkerhet ingår, liksom strävan att byg-
ga ett frihandelsområde till år 2010. Detta är exempel
på den sammanhållna strategin för att främja frihet,
fred och stabilitet i hela Europa och i Medelhavsom-
rådet. Häri ligger EU:s styrka. Dess svaghet ligger
kanske i den oförmåga att hantera mer akuta kriser
och konflikter som ibland visats.

Herr talman! Det finns nu en historisk möjlighet
att hela Europa. Att hela det djupa sår som så länge
skilde frihetens och välståndets västra del från för-
tryckets och fattigdomens östra. Vår generations eu-
ropeiska politiker måste visa samma framsynthet som
de som inledde den europeiska integrationen efter
andra världskrigets slut.

De nya demokratierna i Central- och Östeuropa
skall inte komma med på nåder, som något slags ge-
nerositet från medlemsstaternas sida. EU är hela Eu-
ropas projekt - inte bara ett projekt för ett antal länder
i västra Europa. Redan i Romfördraget slogs det fast
att EU skulle lägga grunden till en allt fastare sam-
manslutning mellan de europeiska folken. I Romför-
draget uppmananas de övriga europeiska folken som
bekänner sig till samma ideal att ansluta sig till dessa
strävanden.

Denna utgångspunkt är viktig. Många i öst är räd-
da för att Västeuropa skall svika - att vi för vår be-
kvämlighets skull skall vända ryggen åt de olyckliga
folk som så länge lidit under förtryck och socialism.
När detta är sagt måste det samtidigt betonas att det
hänger på ansökarländerna själva att snabbt förbereda
sig. För att komma med som medlem måste man vara
en demokratisk rättsstat där individers och minorite-
ters rättigheter respekteras. Vi skall komma ihåg att
varje ny medlemsstat delar beslutsrätt med de befint-
liga. De skall faktiskt vara med om att fatta beslut
som skall gälla också här i Sverige. Länderna måste
också klart och målmedvetet vara på väg mot en
marknadsekonomi på den inre marknadens villkor.

De tolv ansökarländerna måste bli medlemmar på
sina egna meriter. Detta är särskilt viktigt att under-
stryka. Det handlar inte om ett geopolitiskt betraktel-
sesätt, där man tar fram kartan och tittar på distansen
till Bryssel eller närheten till unionsgränsen och låter
det vara avgörande. De tolv skall få medlemskap på
sina egna meriter.

De länder som först uppfyller kraven bör enligt
moderat uppfattning kunna bli medlemmar redan år
2000. Det är en tidshorisont som uppfattas som snäv
och kanske orealistisk. Jag vill då erinra om att många
EU-experter i Bryssel och annorstädes så sent som
strax före jul 1993, dvs. knappt ett år före inträdet,
ansåg att tidpunkten för Sveriges medlemskap, den 1
januari 1995, var helt orealistisk. Om det finns en
bestämd politisk vilja, och om landet uppfyller rimli-
ga krav är det alls ingen omöjlighet att ha medlem-
skap per den 1 januari år 2000.

I debatten kommer nu problemen att sättas i cent-
rum. Det är på sitt sätt naturligt. Vi vet själva att un-
der ansökningstid och förhandlingsskede kommer just
problemen i fokus. Det som man lätt klarar av står
möjligtvis i tidningarna en dag, medan problemen
ligger kvar i rubriker och i spekulationer.

Det talas ofta om de kostnader för EU som östut-
vidgningen skall föra med sig. Det är nog sant att det
kan uppstå kostnader, särskilt om jordbruks- och
regionalpolitiken inte reformeras. Samtidigt är det
viktigt att komma ihåg att östutvidgningen ger stora
vinster. Det är bra att få in länder som har vitala och
snabbväxande ekonomier. Polen t.ex. har med dess
tillväxt varit Europas mest snabbväxande land under
flera år. Många av länderna har en tillväxt på 4-6 %
årligen. Enligt Östekonomiska institutet här i Stock-
holm är Sverige det land bland de västeuropeiska
länderna som för egen del har mest att vinna på en
östutvidgning. Det stimulerar och befrämjar nämligen
vår egen ekonomi.

Man kan göra kalkyler och räkna på det här sättet.
Det centrala är dock någonting annat - nämligen vad
alternativet är till en östutvidgning. Vad är alternativet
om den stora klyftan består? Kostnaden för detta är
naturligtvis lidande, kriser, konflikter och krig. Dessa
kostnader är naturligtvis omätbara såväl i mänskligt
lidande som i kronor och ören. Vi kan ju bara erinra
oss det enorma pris som folken i f.d. Jugoslavien har
betalat. Detta har även påverkat Sverige, som ligger i
andra ändan av den europeiska kontinenten.

Herr talman! En av regeringen Bildts viktigaste
prioriteringar var stödet till Estland, Lettland och
Litauen. Under Sveriges medlemskapsförhandlingar
krävde vi att frihandeln med dessa länder skulle ut-
sträckas till hela EU. Så skedde också, och redan
inom ett halvår från tidpunkten för vårt eget medlem-
skap slöts Europaavtal med Estland, Lettland och
Litauen.

Utan överdrift kan man påstå att regeringen Bildt
mycket verksamt bidrog till att bildligt talat flytta de
baltiska länderna från f.d. Sovjetunionen till Central-
europa - en av svensk utrikespolitiks viktigaste bedrif-
ter.

I dag är fyra av Östersjöns nio strandstater med-
lemmar i EU. Estland, Lettland, Litauen och Polen
har Europaavtal och bör samtliga kunna bli medlem-
mar inom 4-8 år. Med den nionde strandstaten Ryss-
land finns ett interimsavtal i väntan på det part-
nerskaps- och samarbetsavtal som skall träda i kraft så
småningom.

Östersjön har i århundraden varit i fokus för kon-
flikter och krig, ofta med Sverige inblandat. Det se-
naste halvseklet har Östersjön varit delad. Taggtråden
har bildligt talat gått öster om Gotland. Denna Öster-
sjö kan nu blomma upp till ett frihetens och fredens
hav där mänskliga kontakter knyts, där handeln
blomstrar och där gränserna vittrar bort.

Sverige spelade en viktig roll i samband med de
ryska truppernas uttåg ur Estland och Lettland. Många
menar att den västliga politiken i denna fråga under
detta viktiga skede de facto leddes från Stockholm.
Sverige har inte minst mot bakgrund av vår historiska
skuld ett särskilt ansvar att stå upp för de baltiska
ländernas självständighet och frihet. Den rösten får
inte tystna. Tyvärr är det nu angelägnare än någonsin
att den svenska regimen står upp och talar ut. Det
gäller i Bryssel.

I Tallinn, Riga och Vilnius skall vårt engagemang
höras och kännas. Men än viktigare är att det hörs och
känns också i Moskva. Vårt kraftfulla agerande det
senaste åren har väckt respekt också där. Tydligheten
har inte varit en nackdel utan en fördel därför att
principer och engagemang alltid gör intryck.

Jag vill uppmana utrikesministern och regeringen
att fullfölja denna höga profil. Sveriges röst får inte
tystna.

Herr talman! Den europeiska unionen är kärnan i
den civila säkerhetens Europa. Den är viktig, och blir
allt viktigare. Men den civila säkerheten måste vila på
den militära säkerhetens hårda kärna. Ett land som
inte är tryggt i sin existens får svårt att bygga friheten
och välståndet. Det är svårt att vara öppen, generös
och framtidsinriktad om hoten känns påträngande.

Den militära säkerhetens huvudfråga handlar om
att bygga säkerheten, helst med ett demokratiskt och
fredligt Ryssland eller i värsta fall mot ett revanschis-
tiskt. I båda fallen krävs under överskådlig tid USA:s
närvaro och starka engagemang i Europa.

Den militära säkerheten i Europa är vidare än EU.
Den har ett transatlantiskt fundament. Föreställningen
att den europeiska unionen skulle bygga den militära
säkerheten under de närmaste åren är helt enkelt inte
realistisk.

NATO är Västeuropas militära säkerhetsordning.
Samarbetet byggs raskt ut. Genom PFF, Partnerskap
för fred, har NATO samarbete med alla länder i Eu-
ropa med undantag av något enstaka. PFF växer fram
som ett embryo till en möjlig europeisk säkerhets-
ordning. Även OSSE, Organisationen för säkerhet och
samarbete i Europa, har viktiga uppgifter i den euro-
peiska säkerheten.

NATO har valt strategin Membership and Part-
nership - medlemskap för Centraleuropa och part-
nerskap för Ryssland. Det handlar om en svår balans-
gång. Länderna öster om EU och väster om Ryssland
känner en stigande nervositet i takt med att retoriken i
Moskva hårdnar. Medlemskap i NATO ses som ga-
ranten för den nyvunna friheten och den nationella
självständigheten.

För NATO finns den moraliska skyldigheten att
inte vända dessa länder ryggen. I Central- och Östeu-
ropa är misstänksamheten stor. Man minns München
och Jaltas prisgivande av Östeuropa.

Även om NATO är en strikt försvarsallians vars
garantier enbart gäller vid angrepp inses lätt att Ryss-
land inte får ges känslan av att vara inringat och utsatt
för hot. Därför gäller det att partnerskapet byggs.

Under dessa förutsättningar kommer det NATO
som utvidgas att kunna bidra till att öka den politiska
stabiliteten i Europa. Det är också en fördel för Sveri-
ge.

Från svensk sida är det viktigt att betona att med-
lemskap i NATO är en fråga för organisationens
medlemsstater och ansökarlandet. Varje stat har rätt
att själv besluta om sin säkerhetspolitik.

Det behöver byggas en europeisk freds- och sä-
kerhetsordning. Men för att kunna bevara freden
måste en sådan kunna garantera säkerheten för små
länder som saknar resurser att med egna medel för-
svara sitt nationella oberoende. En freds- och säker-
hetsordning måste därmed ha kraft att lösa sina upp-
gifter. Den måste också bygga på andra principer än
vad som var fallet under det kalla kriget.

Det handlar inte om en fred hur som helst, utan
om frihetens fred. Det lugn och den stabilitet som
KGB och Gulag skänkte får aldrig accepteras. En
gemensam säkerhet på dessa gamla premisser måste
bestämt avvisas.

Sverige kan inte dra sig undan detta arbete. Som
riksdagen uttalat är det viktigt att Sverige främjar
framväxten av en europeisk freds- och säkerhetsord-
ning.

Herr talman! Utvecklingen i Ryssland inger oro.
De rödbruna krafternas frammarsch och deras ofta
skrämmande retorik skapar oro inte bara i grannlän-
derna och i väst utan kanske än mer i Ryssland självt.
Demokraterna i Ryssland är mycket bekymrade inte
bara för de ekonomiska reformerna utan även för att
demokratins fortbestånd och den fredliga utveckling-
en kan sättas i fråga.

Det finns de som ser Tjetjenienkriget som ett slags
förövning inför vad som kan komma att ske i det s.k.
nära utlandet.

Presidentvalets slutomgång i juni kan mycket väl
bli en uppgörelse inom det rödbruna blocket - kom-
munistledaren Zjuganov mot fascistledaren Zjiri-
novskij.

I det läget gäller det att vara tydlig från svensk och
europeisk sida. Det gäller att markera det självklara
stödet både för ett demokratiskt och fredligt Ryssland
och för det ryska folkets strävan att bygga välståndet.
Handel och bistånd är viktiga för detta. Men samtidigt
måste varje försök till hot eller orättfärdig påverkan
mot grannländerna fördömas. Våldsam retorik, hot
om inmarsch och repressalier befrämjar oro och in-
stabilitet.

Detta gäller inom parentes även Kina och dess re-
lation till den demokratiska delen av Kina.

Mot bakgrund av denna händelseutveckling vore
det nu klokt om regeringen valde att fullfölja det
försvarsbeslut som fattades 1992. Det fattades när det
kalla kriget var slut och när den säkerhetspolitiska
situationen snarare såg ljusare ut än i dag.

Finland och Norge har liksom Sverige hittills valt
att hålla uppe satsningarna på försvaret. Den säker-
hetspolitiska situationen här i nordliga Europa har inte
på samma sätt som i Centraleuropa givit en gynn-
sammare säkerhetspolitisk situation.

I detta läge, när utvecklingen är osäker, är det
klokt att fullfölja den linje som inleddes till följd av
detta beslut.

Herr talman! Jag har valt att betona några punkter.
Andra moderater kommer senare under debatten att ta
upp de punkter som jag inte har haft tid att beröra här.

Anf. 3 HELENA NILSSON (c)

Herr talman! När riksdagen för knappt ett år sedan
samlades till utrikespolitisk debatt dominerade tre
teman. Det blodiga kriget i Bosnien, Sverige som
nybliven EU-medlem och striden om uttolkningen av
vår säkerhetspolitiska doktrin. Denna träta fick för
övrigt Centerpartiet att kräva partiledaröverläggningar
om säkerhetspolitiken - ett krav som regeringen efter-
följde. Som ljudkuliss till dispyten om vår säkerhets-
politiska doktrin återfanns också kavitationsljud från
ubåt blandat med ljud från simmande mink.

När riksdagen i dag åter samlas till utrikespolitisk
debatt har mycket förändrats. Överenskommelsen om
fred, Daytonavtalet, har skapat de nödvändiga förut-
sättningarna för fred i ett krigshärjat Bosnien-
Hercegovina. Implementeringsstyrkan IFOR och
världssamfundets insatser för uppbyggnad av det
civila samhället är handfasta exempel på att omvärl-
den bryr sig om de utsatta människorna. Vårt lands
medborgare har anledning att känna stolthet över de
insatser som Sverige bidragit med för att skapa fred i
det forna Jugoslavien. Vi har ställt trupp till FN:s och
NATO:s förfogande i Bosnien-Hercegovina, i Make-
donien och Kroatien. Soldaterna och de förband som
tjänstgjort där har rönt stor uppskattning inom FN,
bland kollegor från NATO-förbanden och från en hårt
prövad civilbefolkning. Det är en uppskattning som vi
här i Sveriges Riksdag fullt ut delar.

Men jag vill också påminna om av vi bidrar på an-
nat sätt. Sverige har gett över en miljard kronor i
humanitär hjälp. Därutöver har vi gett stöd till demo-
krati- och försoningsinsatser och till återuppbyggnad.
Närmare 80 000 flyktingar från det f.d. Jugoslavien
har fått en trygg fristad i Sverige.

Fred byggs sakta och tålmodigt upp. Vi kommer
att få räkna med bakslag. Även om de olika parterna i
konflikten - och då särskilt de ledande företrädarna -
uppriktigt söker fredens väg framstår det som orealis-
tiskt att sätta en ettårsgräns för omvärldens engage-
mang. Världssamfundet måste ha tålamod. Svårartade
cancersvulster kräver en uthållig behandling. Vi måste
betänka att hatets ständigt växande svulst måste ersät-
tas av tilltrons och respektens friskhet. Dödsfiender
skall kunna leva som goda grannar. Att bygga upp tar
oändligt mycket längre tid än att rasera.

Herr talman! Sverige bör efter ett år som EU-
medlem känna stolthet och tillförsikt. Genom EU-
medlemskapet har vårt land tillsammans med fjorton
andra länder tagit på sig den stora utmaningen att lyfta
samarbetet upp till en alleuropeisk nivå. Det kräver en
utvidgning av samarbetet till i princip dubbelt så
många länder som i dag. Estland, Lettland, Litauen,
Polen, Tjeckien, Slovakien, Ungern, Slovenien, Ru-
mänien, Bulgarien, Cypern och Malta eftersträvar
samtliga aktivt ett EU-medlemskap.

Dessutom bygger EU kontinuerligt vidare på sam-
arbetsvägen med Ryssland, Norge, Island och inte
minst med de andra länderna runt Medelhavet. Det
finns få saker som gör mig personligen mer upprörd
än antydningar om att EU är en rikemansklubb med
taggtrådsgränser mot omvärlden.

Visserligen finns mer att önska vad gäller han-
delsliberalisering och sänkta tullar, men EU är trots
allt motorn för samarbete i Europa och ytterst viktigt
för vårt samarbete med resten av världen.

Jag anser att EU-medlemskapet har blivit ett lyft
och en framgång för Sverige. På det positiva kontot
vill jag placera samarbetet inom den gemensamma
utrikes- och säkerhetspolitiken. Det är mycket tack
vare EU:s brobyggaransträngningar över Medelhavet
och Östersjön som Sveriges säkerhetspolitiska läge
förbättrats. Ett intensivt samarbete skapar nämligen
positiva beroenden.

Samarbets- och handelsavtalet mellan EU och
Ryssland är en del av en större strategi för att lång-
siktigt knyta Ryssland till den europeiska gemenska-
pen. När Centerpartiet beslutade att förespråka ett
svenskt EU-medlemskap var det med utgångspunkten
att samarbete är bättre än isolering. Vi valde EU för
fredens, säkerhetens, miljöns och jobbens skull -
billigare mat var däremot inget vägande skäl. Det som
uppenbarligen - historiskt och i framtiden - är bra för
resten av Europa är värdefullt och nödvändigt också
för Sverige.

Det finns dock ett smolk i bägaren. EU har ingått
en tullunion med Turkiet. I Turkiet sitter många
fängslade för sina åsikters skull, däribland fyra parla-
mentariker. Jag vill att utrikesministern med några ord
i något av de kommande anförandena berör vad Sve-
rige inom EU kommer att göra för att ställa krav på
mänskliga rättigheter i Turkiet.

Herr talman! Det finns en föreställning om att vi i
Sverige inte tillåter oss att diskutera säkerhetspolitik
öppet och oförväget. Det beslut om etapp 1 av för-
svarsbeslutet som riksdagen fattade den 6 december
föregicks av en mycket frisk och frejdig debatt. När
realbehandlingen sedan började i det sammansatta
utrikes- och försvarsutskottet gick det att åstadkomma
en samsyn kring vad som främjar säkerheten för vårt
land och dess innevånare. De som sökt avfärda vår
militära alliansfrihet som förlegad har inte vunnit
någon som helst framgång. Militär alliansfrihet är
även framgent det förhållningssätt som bäst tillgodo-
ser svenska säkerhetspolitiska intressen.

Vårens arbete i den återupplivade Försvarsbered-
ningen kommer av naturliga skäl framför allt att
präglas av utvecklingen i Ryssland. Genuin osäkerhet
råder om fullföljandet av det s.k. CFE-avtalet och
huruvida den ryska Duman över huvud taget kommer
att godkänna Start 2-avtalet. I uppladdningen inför det
ryska presidentvalet i juni har frostigheten i tonfallet
otvivelaktigt ökat. Det välkända fenomenet att driva
inrikes utrikespolitik är gångbart även i Ryssland.

Det finns anledning att känna viss oro inför den
stapplande reformpolitiken. Vi kanske underskattade
de problem som en omvandling av det ryska samhäl-
let innebär. Jag delar trots allt utrikesministerns be-
dömning att rörelseriktningen består.

Sveriges agerande kräver, som utrikesministern
också påpekar, konsekvens i agerandet. Det skall inte
råda något tvivel om att Sverige kräver och förväntar
sig att Ryssland följer ingångna avtal. Vi accepterar
inte de metoder som regimen valt för att söka kväsa
konflikten i Tjetjenien eller hur man hanterade giss-
lansituationen i Pervomajskoje.

Samtidigt finns det behov av att avmystifiera vårt
grannland Ryssland. Centerpartiet delar regeringens
strävan till fördjupat samarbete med Ryssland - bila-
teralt, runt Östersjön, i Barentsregionen och inte minst
inom ramen för EU-samarbetet. Sverige måste fortsatt
ha en framträdande roll i EU:s arbete med att utveckla
en gemensam säkerhetsskapande politik för Östersjö-
området och i Barentsregionen.

Från Centerpartiets sida vill vi också särskilt beto-
na det förtroendeskapande samarbetet mellan kom-
muner, regioner, folkrörelser och föreningar i Sverige
och Ryssland. Barentssamarbetet är uppbyggt på detta
sätt. Med anledning av att Sverige i höst övertar ord-
förandeskapet för Barentsrådet vill jag fråga utrikes-
ministern: På vilket sätt avser regeringen att stödja det
svenska ordförandeskapet i Barentsrådet?

Herr talman! Centerpartiet anser att ett säkerhets-
politiskt samarbete med en alleuropeisk karaktär är
avgörande för Europas framtid. Det långsiktiga målet
är gemensam säkerhet byggd på en europeisk
fredsordning. Tvivelsutan finns det i den europeiska
säkerhetsarkitekturen flera byggstenar för ett säkrare
Europa.

Politiskt är EU den oomtvistade motorn. Utvidg-
ningen av EU österut är en utmaning större än någon
annan - mångdubbelt viktigare än EMU:s tredje steg.
Europarådet - nyligen förstärkt med Ryssland - har
stor moralisk betydelse som skyddsnät för Europas
medborgare. Organisationen för säkerhet och samar-
bete i Europa, OSSE, har som utrikesministern fram-
håller ett betydande säkerhetspolitiskt värde.

På det militära området önskar Centerpartiet se ett
fortsatt förtroendefullt samarbete inom ramen för
Partnerskap för fred. Grundläggande för en vision om
gemensam säkerhet måste vara att i det korta pers-
pektivet förhindra en ny permanent delning av Euro-
pa.

I likhet med många andra EU-länder håller Sveri-
ge på att omdefiniera sin syn på begreppet säkerhet.
Ett vidgat säkerhetsbegrepp omfattar exempelvis
gränsöverskridande hot som storskaliga miljöolyckor,
haverier eller störning av infrastruktur, omfattande
flyktingströmmar m.m.

I vår globala värld råder gemensam utsatthet.
Samarbete för att minska dessa problem är också en
del av gemensam säkerhet. Slutligen är internationell
samverkan i humanitära insatser, krishantering och
fredsfrämjande aktioner kanske den mest näraliggan-
de komponenten för gemensam säkerhet. IFOR-
styrkan i Bosnien är ett exempel på att det går.

Centerpartiet vill se OSSE i rollen som koordina-
tor och ansvarig för fredsfrämjande insatser. OSSE är
det enda europeiska forum där USA och Ryssland
naturligt möts. Jag ser däremot inga hinder för att
EU:s medlemsländer förbereder och tränar för ett
gemensamt agerande i sådana uppdrag på samma sätt
som Sverige samverkar i nordiska enheter i det forna
Jugoslavien.

Centerpartiet eftersträvar en klarare uppdelning i
det europeiska samarbetet mellan fredsfrämjande
uppgifter och militära säkerhetsgarantier. Det talar för
att banden inte bör stärkas generellt mellan EU och
VEU som ett resultat av regeringskonferensen som
snart skall påbörjas.

Centerpartiet anser att två villkor måste vara upp-
fyllda för att Sverige skall kunna acceptera att EU,
snarare än VEU, utvecklar förmågan att delta i freds-
främjande och humanitära uppgifter i enlighet med
VEU:s Petersbergsdeklaration. För det första skall
gemensamma fredsfrämjande styrkor inom EU enbart
kunna agera på mandat av FN eller OSSE. För det
andra skall valet att delta göras med nationella beslut i
varje enskilt fall.

NATO är och bör i det korta perspektivet vara den
enda organisation som förmår ge ömsesidiga säker-
hetsgarantier. Det isolerade europeiska spåret genom
VEU eller EU är ett uppenbart stickspår. EU har allt-
jämt ett säkerhetspolitiskt intresse av Förenta stater-
nas närvaro och delaktighet i den europeiska utveck-
lingen. Det gäller såväl i samarbetet inom OSSE som
inom NATO.

Vad gäller NATO:s framtid finns för Sveriges del
inte något intresse av vare sig medlemskap eller att
NATO:s europeiska medlemsländer ställs utan stöd
från USA. En utvidgning av NATO skall ske på ett
sätt som främjar den gemensamma säkerheten.

Herr Talman! Det globala samarbetet står inför
andra utmaningar av närmast oöverskådliga mått.
Miljöproblemen framstår alltmer som en global fråga
med kraft att på sikt hota mänsklighetens exis-
tensmöjligheter.

När World Watch Institute häromdagen här i
Stockholm presenterade sin rapport om tillståndet i
världen gavs många exempel på hur vi människor är i
färd med att flytta naturgrundlagarna mot de yttersta
gränserna för vad vår biosfär tål. Försurningsproblem,
klimatgaser, brist på rent vatten och en accelererande
jordförstöring hotar själva grundvalarna för männi-
skors försörjning. Världens befolkning växer med 88
miljoner människor årligen. Trösklarna överskrids för
vad jordens ekosystem uthålligt förmår producera.
Lester R. Brown från World Watch Institute konstate-
rar att livsmedelskrisen knackar på dörren.

Enkla fakta belyser försörjningsproblemen. Sedan
1950-talet har jordens befolkning fördubblats, behovet
av spannmål och kött har blivit tre gånger så stort och
efterfrågan på fisk och skaldjur har ökat fyra gånger.
För de skogliga resurserna gäller att efterfrågan på
virke fördubblats, på ved tredubblats och på papper
sexdubblats - allt detta jämfört med förhållandena på
1950-talet.

Detta skall jämföras med tillgångarna på åker-
mark, fiskevatten och skogsarealer. Avskogningen
fortsätter i Sydostasien, Afrika och Sydamerika på
grund av att efterfrågan är mycket större än den ut-
hålliga avkastningen. Spannmålsförråden minskar,
och jordbruksarealerna fortsätter att minska.

Lester R. Brown konstaterar att fångsterna nu
minskar i 13 av världens 15 viktigaste fiskevatten.
Antalet fiskekrig är nu årligen fler än de sammantaget
var under 1800-talet.

Det är uppenbart för var och en att krig om resur-
serna inte är en väg att lösa våra allvarliga globala
problem. De kan inte heller lösas av enskilda länder
var för sig, utan vi behöver ett kraftfullt världsomfat-
tande samarbete. Jag är därför förvånad över att utri-
kesministern i dag inte har med de globala försörj-
ningsproblemen i sin deklaration. I visionerna om
framtiden för FN saknas nästan detta perspektiv. Vi
håller kanske på att förlora det goda renommé vi
erhöll i samband med Riokonferensen.

Vi i Centerpartiet är uppriktigt bekymrade. Den
nuvarande regeringen var med vid stafettväxlingen
men verkar nu ha tappat både stafettpinnen och orien-
teringen. Jag vill därför fråga utrikesministern: Saknar
regeringen idéer till åtgärder för miljöarbetet inom
FN? Var finns det globala engagemanget för hållbar
utveckling?

Det är en låg prioritering av miljöfrågorna i FN-
systemet. Det säkerhetsråd som finns i dag klarar inte
av att hantera dessa frågor. Ett råd för hållbar utveck-
ling skulle ge världssamfundet förbättrade möjligheter
att hantera de globala miljömässiga hoten mot
mänskligheten. Det är ingen hemlighet att Centerpar-
tiet anser att FN skall inrätta ett sådant råd för hållbar
utveckling. Vi anser också att vi har fått fler argument
genom World Watch Institutes rapport, som visar att
tillståndet är mycket allvarligt när det gäller den glo-
bala situationen.

Anf. 4 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)

Herr talman! När regeringens deklaration förr i ti-
den högtidligen lästes upp av kungen, i det s.k. tronta-
let, löd ofta öppningsraderna: "Sveriges förhållande
till främmande makter är gott." Så skulle mycket väl
även årets deklaration ha kunnat inledas. Vi bor i ett
fredligt och tryggt land. Krig och ofred finns på andra
håll i vår värld, inte runt våra gränser.

När jag i söndags tog en skön promenad i det
strålande vintervädret i min vackra hemstad Norrkö-
ping passerade jag Albrektssalen, en samlingssal som
för bara någon vecka sedan troligtvis var helt okänd
för er som bor utanför Norrköping. Men det är den
inte längre. För drygt en vecka sedan vrålade 700
skinheads och andra nazister och fascister slagord just
i Albrektssalen. Mellan väggarna ekade "arisk stat -
judehat" och "Sieg Heil, Sieg Heil". Albrektssalen i
Norrköping blev över en natt känd, och det i ett sam-
manhang som väcker avsky.

180 poliser var inkallade för att se till att nazist-
mötet kunde hållas och att allt gick lugnt till väga.
Många har haft synpunkter på polisens agerande.
Eventuellt tänkte några, som via sin TV såg nazist-
hälsningarna, hakkorsflaggorna och hörde slagorden,
på Ulf Lundells berömda sång som börjar med orden:
"Du kanske säger Norrköping, det är en jävla stad."

Förknippa för all del inte Norrköping som stad
med vad som hände denna lördagskväll i Albrektssa-
len, utan minns hellre fortsättningen på Ulf Lundells
text, där han i nästa rad sjunger: "Då har du aldrig gått
på stadens Södra Promenad." Det är en hyllningssång
till en fin stad, som under en februarilördag chockades
av skränande nazister med hakkorsflaggor i händerna.

Det är nästan ofattbart att vi i svenska städer år
1996 får uppleva nazistmöten av detta slag. Vi får inte
rycka på axlarna och invagga oss i tron att det bara är
fråga om en liten, vilsen extremgrupp som njuter av
att provocera. Nej - vi måste reagera starkt.

Sverige anses av internationella bedömare vara det
land i Västeuropa, vid sidan av Tyskland, där nazister
är mest aktiva. Det är här, inom våra gränser, som
nazister från olika länder planerar och genomför sina
nazistmöten. Detta måste stoppas i tid, annars kan det
växa och så småningom bli okontrollerbart. Vi har sett
och upplevt det förr.

Jag vill därför fråga utrikesministern vilka åtgär-
der regeringen ämnar vidta för att förhindra sådant
som hände i Norrköping så att vi slipper få uppleva
något dylikt igen. Finns det några planer eller några
tankar?

Innan jag tog den där söndagspromenaden hade
jag hunnit läsa morgontidningarna. Där fanns några
rubriker som jag vill citera.

"IRA-bomb bröt vapenvilan." Det hela illustrera-
des med en bild av förödelsen som bomben åstad-
kommit i Docklands i östra London.

"Flyktingläger i Zaire stängs." Vi ser samma ru-
brik i dagens tidning.

"Vänsterfolk dödade i Turkiet."

"Bosnienserber bryter med Nato."

I dagens tidning kan vi läsa bl.a. följande rubriker:

"FN nära bankrutt. Budgeten måste bantas efter
budgetunderskott på tre miljarder."

"Höjd beredskap på Taiwan."

Jag skall återkomma till dessa två rubriker litet se-
nare.

Som sagt var, bor vi i ett lugnt hörn av vår värld.
Men vad framtiden har i sitt sköte vet vi inte; det kan
vi enbart spekulera över och förhoppningsvis dra de
rätta slutsatserna samt försöka genomföra det vi tror
kan föra oss in mot en fredlig utveckling. Ty utan fred
blir det ingen utveckling. Vi känner alla förtvivlan
och maktlöshet när vi via rubriker och TV-skärmar tar
del av krig och förintelse, tortyr och flyktingström-
mar, hunger och svält. Men känslan av maktlöshet får
inte förlama oss. Alla goda krafter måste samverka
för en bättre framtid; en bättre värld för kommande
generationer.

Herr talman! Politiken är ofta alltför kortsiktig.
Det är nu vi planerar för den värld våra barn och
barnbarn skall växa upp i och framleva sina liv i. Vi
som hunnit bli mor- och farföräldrar stannar kanske
på ett speciellt sätt upp inför detta perspektiv.

Som exempel tar jag mitt eget barnbarn Alexan-
der. Om han blir lika gammal som jag är i dag har
tiden runnit i väg till år 2050. Då har jordens befolk-
ning för länge sedan fördubblats, med den takt i be-
folkningsökningen vi har i dag. Då skall dubbelt så
många kunna äta sig mätta - något som vår värld inte
klarar av i dag, med dagens befolkningssiffra.

Och blir Alexander lika gammal som min mor
skall han skriva årtalet 2080 när han kvitterar ut sin
pension. År 2080 skall han förhoppningsvis kunna
leva i en fredlig värld, andas frisk luft, äta sig mätt
och bada i rent Östersjövatten. Det är detta tidspers-
pektiv vi skall ha när vi nu planerar inför framtiden.
År 2080 kan tyckas vara ett långt perspektiv, men vi
sätter upp dagordningen nu.

Det är därför det är så oroväckande att det inter-
nationella solidaritetsarbetet får allt svårare att hävda
sig. FN brottas med ekonomiska svårigheter på grund
av dålig betalningsmoral bland sina medlemmar, där
USA står i skamvrån med alla sina stora skulder till
FN.

Och här hemma i Sverige har regeringen frusit bi-
ståndsbudgeten fram till 1998. Det innebär, att för
varje år som går sjunker biståndets andel av BNP. I
dag ligger det på ca 0,87 %, dvs. långt från det enpro-
centsmål utrikesministern talat om här i dag. Och
värre blir det fram till 1998. Kanske även Sverige då
får svårigheter att nå upp till de 0,7 % som är FN:s
krav på sina medlemmar.

Jag vill därför fråga utrikesministern: Är det inte
dags att ändra på detta nu och redan i den budget som
läggs i september vända trenden och låta ord bli
handling? Då skulle krystade deklarationer om enpro-
centsmål inte låta så tomma. I stället skulle solidarite-
ten och trovärdigheten öka.

Herr talman! Jag gav tidigare exempel på tidnings-
rubriker som visar hur människan misslyckas med att
leva i fred och harmoni. Är då bilden så mörk som
rubrikerna basunerar ut?

Nej, det finns naturligtvis hoppingivande tecken
också. Ett sådant är det pågående EU-arbetet och
EU:s utvidgningsmöjligheter för att åstadkomma mer
av samarbete och mindre av konfrontation. Och även
här är det viktigt att vi ser de möjligheter som erbjuds
insatta i ett längre historiskt perspektiv.

För inte alltför många hundra år sedan utkämpade
östgötar, västgötar, smålänningar och dalkarlar blodi-
ga krig och bataljer med varandra, ända tills de fann
att det var ett dåligt sätt att lösa gemensamma tvister
och problem. Bättre var att tala med varandra. Så
småningom blev Sverige ett land. Men krigen fortsat-
te, nu med våra nordiska grannländer, ända tills vi
fann att det var bättre att bryta ner gränserna mellan
våra länder för att kunna resa fritt utan pass, studera
och arbeta hos varandra och umgås och lära av var-
andra. Utbyte skapade, och skapar i dag, förståelse
och respekt.

Nu har vi gått vidare in i Europa. Vi bryter ner
gränserna och skapar kontakt på olika plan - ekono-
miskt, politiskt och kulturellt - allt i akt och mening
att öka kontakterna och säkra en fredlig utveckling. Vi
går vidare med utvidgning av EU öster och söder ut.
Baltikums länder liksom länder i Öst- och Centraleu-
ropa vill in i gemenskapen.

Det är i detta historiska perspektiv vi skall se ut-
vecklingen, och det är vi som lever nu som har den
historiska uppgiften att gå vidare i detta fredsarbete.

Det har förvånat mig länge, och det förvånar mig i
dag också, att det finns partier som Vänsterpartiet och
Miljöpartiet som inte fullt ut och helhjärtat vill gå in i
detta arbete utan i stället är motsträvare.

Herr talman! "Regeringen vill göra de närmaste
åren till en kraftsamling inom EU-samarbetet för att
kunna välkomna nya medlemmar." Så formulerade
sig utrikesministern i deklarationen. Det är bra att
ministern så tydligt markerar denna ambition. Jag
noterar också med tillfredsställelse utrikesministerns
öppenhet vad gäller begreppet "vår gemensamma
säkerhet". Jag citerar: "Diskussionen om NATO:s
utvidgning befinner sig i gränslandet mellan det
gamla och det nya sättet att se på säkerhet i Europa".

Ja, så formulerar sig ministern i dag. Men för
mindre än ett år sedan var det omöjligt att få gehör för
att denna diskussion skulle kunna få föras i Försvars-
beredningen. Och i dag leder NATO fredsstyrkan
IFOR i Bosnien, där vi också har svensk medverkan.
Förändringen har gått fort, och regeringen har snabbt
anpassat sig i efterhand. Varför detta tövande? Varför
denna senfärdighet?

Herr talman! Demokratin är det enda styrelseskick
som ger utrymme för den mänskliga skaparkraft som
är nödvändig om den fattiga världen skall kunna ut-
vecklas. Det är den enda samhällsordning som skän-
ker människan värdighet. I ett land som präglas av
politisk frihet frigörs kraft för sociala förändringar
och ekonomisk utveckling. Demokratin är det enda
styrelseskick som ger möjlighet att lösa konflikter
med fredliga medel.

Hade det funnits demokratiska traditioner i Rwan-
da och Burundi skulle miljoner människor sluppit fly
och slaktas. Det var i bägge fallen en oförmåga hos
landets elit att acceptera demokratins yttersta konsek-
vens - risken att förlora makten - som ledde till det
fruktansvärda blodbad som ägde rum i Rwanda och
som fortfarande utgör ett påtagligt hot i Burundi i dag.

Hade demokrati och mänskliga rättigheter fått
prägla länder som Iran, Irak, Kina, Kuba, Nordkorea
osv. - listan kan göras mycket lång - skulle männi-
skor från dessa länder inte befinna sig på flykt från
sina hem. Ca 50 miljoner människor är i dag på flykt
inom eller utom sina länder därför att deras länder
inte är demokratiska och inte respekterar mänskliga
rättigheter. Bl.a. just därför är demokratiarbetet vår
tids största utmaning.

Kina är ett land där demokratin ännu inte fått nå-
gon chans och ett land från vilket vi får ständiga rap-
porter om brott mot mänskliga rättigheter. Många av
oss har på våra näthinnor de förskräckliga bilderna
från barnhemmen. Samtidigt ämnar Taiwan gå till val
nu den 23 mars för att i demokratiska val välja sin
president. Kina hotar i dag med vapenskrammel, och
vi har fått en mycket osäker situation därför att demo-
kratiska val skall hållas i Taiwan. Det är en helt ab-
surd situation, kan man tycka.

Jag skulle vilja avsluta med en fråga på det temat
till utrikesministern. Det skulle vara intressant att höra
svaret. På vilket sätt tänker regeringen markera Sveri-
ges stöd för den demokrati som nu etableras i
Taiwan?

Anf. 5 EVA ZETTERBERG (v)

Herr talman! Fru utrikesminister och ärade åhöra-
re och tittare! När riksdagen i dag debatterar den
svenska utrikespolitiken är det ingen lätt uppgift.
Världen är så stor, så stor. Ju mer man ser av världen
och ju mer kunskaper och erfarenhet man får, desto
mer komplicerade blir sambanden och desto svårare
är det att se de enkla lösningarna.

När vi i dag diskuterar utrikespolitiken kan vi
välja att gå tillbaka och granska vad som har skett
under det senaste året för att i backspegeln kunna
bedöma framsteg och bakslag vad gäller demokrati,
ekonomisk utveckling och rättvisa. Men vi kan också
välja att se framåt och se vad vi kan göra med våra
begränsade resurser. Jag tror att vi måste göra bå-
de-och.

När vi för ett år sedan diskuterade utrikespolitiken
här i kammaren var världsläget i många avseenden
betydligt dystrare än i dag.

Kriget i f.d. Jugoslavien är i någon mån avslutat.
Vi har ett fredsavtal och en vilja, om än bräcklig, till
försoning och utveckling i f.d. Jugoslavien.

Vi har nyligen haft demokratiska val i Palestina
och installation av president Arafat. Valen bedöms av
många som en stor framgång för demokratin i Palesti-
na och i Mellanöstern, men också för alla fredsäls-
kande folk.

Vi har valet i Algeriet, som många misstänkte var
på väg mot katastrof och blodbad, men som ändå
kunde genomföras, och en demokratiskt vald presi-
dent har nu tillträtt.

Vi har ett mindre uppmärksammat val i Guatema-
la, som kanske inte var lika spektakulärt. Guatemala
är ett av världens fattigaste länder. Majoriteten av
landets befolkning består av fattiga småbrukande
indianer, indigenas, som förtryckts under århundra-
den. Förhoppningsvis är den svartaste epoken i lan-
dets historia nu passerad, och en demokratisk utveck-
ling har påbörjats.

IDEA, Institutet för demokrati och valövervak-
ning, har nu kommit i gång med 15 medlemsländer.
Det kommer sannolikt också att kunna spela en
mycket positiv roll när det gäller att stärka demokra-
tiska institutioner och bidra till att länder som saknar
demokratisk tradition kan bygga upp detta.

Vi har, inte att förglömma, sett slutet på Frankri-
kes kärnvapenprov.

Vi har Sydafrika som stabiliseras som demokrati.

Men vi har en tendens att skönmåla och vilja visa
upp de positiva exemplen. Vi vet att våldet fortsätter i
Sydafrika. Vi vet att bosnienserberna inte accepterat
delar av fredsöverenskommelsen.

Jag tror att vi behöver ha dessa positiva exempel,
som visar att det faktiskt är möjligt att berg förflyttas.
Men det är farligt att blunda och inte vilja se proble-
men.

Utrikesministern har i sitt anförande inledningsvis
pekat på hur motsägelsefull utvecklingen i världen är:
demokratins framsteg och minskade militärbudgetar å
ena sidan, de ökade väpnade konflikterna och sociala
klyftorna å andra sidan.

Jag vill inledningsvis peka på det motsägelsefulla i
svensk utrikespolitik. Sverige har ett dubbelt ansikte.
Å ena sidan är vi mycket aktiva i internationell ned-
rustning och har fortfarande ett gott anseende i fattiga
länder, men vi har å andra sidan den svenska vape-
nexporten, vi har en försvarsminister som far omkring
som en handelsresande i korta varor. Jag undrar: Är
det detta som är Svriges bidrag till konfliktförebyg-
gande insatser? Nu försöker vi sälja JAS-plan till
Ungern. Är det just ett högteknologiskt flygvapen som
Ungern behöver i dag? Vi har följdleveranser till
Indonesien av vapenmaterial. Vi har en flyktingpolitik
som går ut på att ta så litet ansvar som möjligt och en
minister som snarare är en avvisningsminister. Vi har
de upprepade kränkningarna av Barnkonventionen. Vi
har ett invandarverk som inte ens vill ta emot de
kvotflyktingar som man fått pengar för.

Utrikesministern tar upp den viktiga uppgift som
värnandet av mänskliga rättigheter utgör. Men värdet
av ett åtagande blir inte särskilt stort när regeringen
inte vill konkretisera det mer än vad utrikesministern
sade i sitt anförande. Dessutom vet vi att intresset för
mänskliga rättigheter i en hel del konkreta fall får stå
tillbaka för viktiga handelsintressen. Vi har exemplet
med Turkiet, som andra varit inne på. Man har nu
accepterat tullunionen mellan Turkiet och EU, trots
att det är allvarliga och upprepade kränkningar av
mänskliga rättigheter i Turkiet. Exempelvis befinner
sig Leyla Zana fortfarande i fängelse, liksom många
andra parlamentariker. Ett annat exempel är Ryssland,
som accepterats i Europarådet trots att skälet till att
ansökan avslogs förra året var Tjetjenienkriget. I dag
har den konflikten trappats upp.

Vad gäller demokrati måste man se både till det
formella och till det konkreta innehållet. Formell
demokrati kan utgöra steg på vägen, men det är otill-
räckligt. I de öst- och centraleuropeiska länderna, som
nu har sluppit kommunismens diktatur, gör kampen
för överlevnad, mot maffia och för en bra miljö i dag
att värdet av demokratiska reformer inte är särsklit
högt för många invånare.

Situationen är liknande i en rad andra länder som
Peru, Colombia, Pakistan, Kina, Indonesien, Iran -
listan kan göras lång. Vi kan nämna de olösta konflik-
ter i världen som består sedan många år - Östtimor,
Västra Sahara, Cypern, Kashmir, Sri Lanka osv. Mer
om detta och om kränkningar av de mänskliga rättig-
heterna och vad som kan göras kommer senare i Björn
Samuelsons inlägg.

Jag måste passa på att fråga vad regeringen gör
aktivt i dessa frågor. I Norge har man haft förhand-
lingar med regeringen och gerillan i Guatemala. Nu
ser det ut att man kommer fram till ett fredsfördrag.
Man är också mycket aktiv vad gäller kontakter med
Colombia. Utifrån lyckade förhandlingar i Mellanös-
tern har Norge vid upprepade tillfällen ombetts att ta
nya medlaruppdrag. Många norska kamrater tycker att
de inte klarar av att göra mer. Varför har inte Sverige
en mer aktiv roll här?

Herr talman! Sverige har en hedrande historia av
arbete för internationell nedrustning. Vi kan vara
stolta över att våra föräldrars generation, framför allt
kvinnorna, såg till att Sverige aldrig skaffade kärnva-
pen när frågan var aktuell under 1950- och 1960-talet.
De svenska protesterna mot Kinas och Frankrikes
kärnvapenprov under den senaste tiden har varit om-
fattande. Men det räcker inte med att tala om, som
regeringen gör, att det borde kunna nås en överens-
kommelse om att totalt avskaffa kärnvapen inom 10-
15 år. Sverige måste ställa krav på att det görs och att
det görs nu. Sverige måste också agera direkt gente-
mot kärnvapenstaterna i Europa - England, Frankrike
och Israel där ju utrikesministern nyligen var på be-
sök.

Det finns inslag i regeringens arbete som överras-
kar. Vid ett seminarium i måndags vid Olof Palme-
Centrum tog utrikesministern upp frågan om en kärn-
vapenfri zon i Norden och menade att den var föråld-
rad. Hur då föråldrad? Visst är det möjligt att fortfa-
rande driva både detta krav i vårt närområde och
kravet på provstoppsavtal, som är lika väsentligt.

Utrikesmninistern talar om Sveriges insatser för
ett internationellt totalförbud mot antipersonella mi-
nor. Sverige ger betydande bidrag till minröjning.
Men inte ett ord nämner hon om de svenska minor
som fortfarande finns kvar inom svenska försvaret. Vi
vet att Försvarsdepartementet har att utreda frågan. Vi
har upprepade gånger frågat när den utredningen
kommer. I den här frågan måste ändå försvarsminis-
tern och utrikesministern ha en gemensam hållning.
För vår trovärdighets skull måste den hållningen vara
att omedelbart avskaffa svenska minor i det svenska
försvaret.

Utrikesministern talar om legitimiteten och beho-
vet av militär säkerhet. Under århundraden tycks
världen ha styrts utifrån det klassiska romerska ut-
trycket: Si vis pacem para bellum, dvs. att om du vill
ha fred förbered för krig. Men jag tror att det är dags
att i stället gå efter mottot: Om du vill ha fred förbe-
red för fred.

Herr talman! Utrikesministern tar upp frågan om
NATO:s positiva betydelse och hur NATO ser ut i
dag. När det gäller säkerhetspolitiken och NATO
håller regeringen uppenbarligen frågan om ett svenskt
medlemskap öppen. Ingvar Carlsson uttalade vid
konferensen Folk och Försvar i Sälen att man inte
visste något om framtiden. Nej, det gör ju ingen, men
det blir väldigt märkliga signaler från regeringen när
man talar om att den frågan kan vara öppen om åtta-
tio år. Där tycker jag att det är angeläget att under-
stryka det svenska folkets inställning till NATO. Den
är väldigt entydig och finns redovisad i bl.a en debat-
tartikel i Dagens Nyheter i går. En överväldigande del
av svenska folket vill inte att vi blir medlemmar i
NATO och vill att Sverige förblir neutralt och allians-
fritt.

Herr talman! Frågan om Europa och Europeiska
unionen är av central betydelse. Utrikesministern
hävdar att motorn i arbetet för den gemensamma
säkerheten är Europeiska unionen och utvidgningen
österut. Vänsterpartiet har accepterat folkomröst-
ningsresultatet och ett svenskt medlemskap i EU. Vi
är inställda på att på alla sätt bidra till att göra EU mer
demokratiskt och mer öppet, på att satsa på det mel-
lanstatliga samarbetet, öka jämställdheten på en rad
områden. Det är inte så som Karl-Göran Biörsmark
var inne på, att vi saboterar arbetet inom EU. Men vi
kräver också i demokratins namn att en utträdespra-
graf utarbetas inom EU. Vi hävdar att eventuella
beslut om att delta som medlem i VEU eller EMU
måste föregås av folkomröstningar. Vi skall inte ha en
stor EU-debatt i dag, den återkommer vi till i mars då
vi skall definiera svenska ställningstaganden inför
regeringskonferensen. Johan Lönnroth kommer in på
EU- och handelsfrågor senare i debatten.

Jag vill för Vänsterpartiets del ändå försäkra att vi
visst kan se fördelar med en gemensam säkerhet och
med en utvidgad europeisk union. Men vi menar att
bara de länder som uppfyller demokratiska krav skall
kunna bli medlemmar. Jag måste understryka en sak:
Utrikesministern talar väldigt positivt om EU-
medlemskapet. Men varifrån kommer övertron på och
övervärderingen av EU, med instämmande i och ett
ytterligare höjande av kören av Göran Lennmarker,
Helena Nilsson och Karl-Göran Biörsmark? Alla
säger att östutvidgningen är den viktigaste frågan
framöver, men det går faktiskt inte ihop med projektet
med en monetär union. Jag tror att det inför rege-
ringskonferensen vore väldigt betydelsefullt om rege-
ringen klargjorde att det inte är aktuellt med ett
svenskt medlemskap i en eventuell monetär union.

Vi är helt överens om att satsningen på återupp-
byggnad i f.d. Jugoslavien är angelägen. Det måste
också understrykas att det är ett långsiktigt engage-
mang och att en eventuellt förlängd medverkan i
IFOR måste vara möjlig från svensk sida. Jag tycker
också att Sverige måste agera för att upphävandet av
vapenembargot, som enligt turordningen kan bli ak-
tuellt inom kort, inte blir möjligt. Det vore önskvärt.

Östersjösamarbetet och det nordiska samarbetet är
andra viktiga frågor. De frågorna kommer Maggi
Mikaelsson att ta upp.

FN-frågorna, som utrikesministern var inne på,
kommer jag att ta upp i mitt andra anförande senare.

Vad så gäller biståndet vill jag säga att regeringen
har föreslagit och riksdagen har beslutat genomföra en
frysning. Lena Hjelm-Wallén upprepar att biståndet
skall återgå till en enprocentsnivå när så är möjligt.

Ja, vi har hört det ett flertal gånger. Det som för-
vånar mig är att Göran Persson inför den socialdemo-
kratiska partikongressen i vår har gått ut och talat om
hur det skall bli möjligt att höja arbetslöshetsförsäk-
ringen. Vi skall kunna höja sjukförsäkring osv. till
80 %. Men var har vi enprocentsmålet? Vi har inte
hört ett ord om det. Det har inte givits några löften till
partikongressen. Detta borde väl ändå vara möjligt?

Så, herr talman, till frågan om utvecklingen i söd-
ra Afrika. Det är framför allt där vi måste satsa vårt
bistånd - på den fattigaste kontinenten.

Jag tror också att det är viktigt att diskutera fattig-
domsaspekterna inom biståndet. Har världen blivit
mer rättvis? Har fattigdomen ökat eller minskat?

Det finns en utmärkt och mycket pedagogisk skrift
av Stefan de Wylder om detta som bl.a. lyfter fram
det faktum att man bara behöver gå till en undersök-
ning av elvaåriga barn i Sverige för att inse att dessa
barn har helt klart för sig att skulden inte ligger på de
fattiga själva utan att problemet har strukturella orsa-
ker: analfabetism, sjukdomar och utsugning.

Herr talman! Andra lyssnare! Utrikesministern
börjar och slutar sitt anförande med kraven på globalt
perspektiv. Jag instämmer i detta. De globala hoten i
form av kärnvapen, miljöfaror och flyktingströmmar
kräver ett globalt svar med en global strategi.

Elisabet Gerle, som är en ansedd teolog och freds-
forskare - inte helt okänd i andra frågor - har skrivit
en doktorsavhandling om behovet av en global etik.
Världen är stor. Världen är motsägelsefull. Världen är
komplicerad. Därför krävs en sådan global etik. Den
måste utformas utifrån uppfattningen om alla männi-
skors lika värde. Sveriges internationella engagemang
för fred, frihet och rättvisa måste hänga ihop med hur
vi faktiskt agerar i praktiken vad gäller handelshinder,
asylpolitik eller vapenexport. Den svenska utrikes-
och säkerhetspolitiken får inte bestå av en generös
vapenexport, osolidarisk biståndspolitik och restriktiv
flyktingpolitik. Den svenska utrikespolitiken måste
bestå - det är vad Vänsterpartiet och större delen av
svenska folket också vill - av en restriktiv vapenex-
port, solidarisk biståndspolitik och generös flykting-
politik.

(Applåder)

Anf. 6 BODIL FRANCKE
OHLSSON (mp)

Herr talman! Det finns mycket i utrikesministerns
tal som man gärna instämmer i. Inledningen om att
Sveriges internationella engagemang utgår från soli-
daritet och humanism är en härlig programförklaring.
Däremot har vi som bekant andra åsikter vad gäller
EU och de ekonomiska fördelar EU givit oss under
året, liksom våra möjligheter att påverka och föränd-
ra. Vi tror inte heller att man måste vara medlem i
unionen för att ha ett gott och givande samarbete med
andra länder. Men vi skall snart ha en EU-debatt här i
kammaren, så jag går inte in på det här och nu.

Jag går i stället över till Miljöpartiets fem-
punktsprogram om internationell solidaritet.

På en enda jord med begränsade resurser är vi alla
beroende av varandra. Ansvaret för tillståndet i värl-
den är gemensamt. Vi anser att jordens människor
skall tillgodose sina grundläggande mänskliga behov
- både de materiella och icke-materiella - att männi-
skors tillit till egna initiativ, egen förmåga och egna
resurser skall vara drivkraften för samhällsutveckling-
en, att jordens länder skall få möjlighet att styra sin
utveckling på demokratiskt sätt och utifrån sina egna
behov, villkor och förutsättningar, att nuvarande oba-
lans i människors tillgång till jordens resurser skall
jämnas ut både inom och mellan länder samt att all
utveckling skall utgå från jordens livsbetingelser och
utformas så att den är miljömässigt och socialt håll-
bar.

Vi menar också att FN är den organisation som
kan ta in allt detta inom sitt verksamhetsfält. När
föregångaren till FN bildades - Nationernas förbund -
gällde det fred. Det blev ett slags kollektiv säkerhets-
institution där möten och samarbeten på alla områden
skulle stärka förtroendet medlemmar emellan så att
krig blev en omöjlighet. Tanken var också att de
pengar man använt till upprustning skulle användas
till andra ändamål, allt för att minska spänning och
misstro länderna emellan.

Verkligheten blev en annan. När andra världskri-
get bröt ut upplöstes NF. Men drömmen om en
världsfred försvann inte. Samma idéer om fred och
samarbete fortsatte in i en ny organisation - FN - som
startade sin verksamhet efter krigsslutet 1946.

Nu har FN stora ekonomiska problem. Vi har sett
rubrikerna i tidningarna: Konkurs hotar skuldsatt FN.
FN:s medlemsstater som inte betalat sin avgift är
skyldiga 4 miljarder kronor tillsammans, och det är
halva FN:s verksamhetsbudget. Det är inte konstigt att
FN inte klarar av alla sina uppgifter.

FN fyllde femtio år i höstas och behöver förändras
och reformeras. Reformeringen av FN:s säkerhetsråd
är en av de viktigaste frågorna i reorganisationen. Det
gäller medlemmarnas antal. Hur många medlemmar
skall de femton medlemmar som nu finns utökas
med? Skall fler länder än de fem som har det nu ha
vetorätt? Är det inte dags att ta bort den helt, eller i
alla fall inskränka den som ett första steg på vägen?

Utrikesministern nämnde ingenting om detta. Jag
undrar hur utrikesministern ställer sig till vetot. Vad
tänker Sverige göra för att få en ändring? Är det de-
mokratiskt att ett par medlemmar i en förening har
vetorätt?

FN fick själv inte ihop en fungerande fredsbeva-
rande styrka i f.d. Jugoslavien. FN var för svagt.
Medlemmarna ställde inte upp i den omfattning som
behövdes. Det är en förklaring. En annan är att Euro-
pa inte var starkt nog.

Det finns en amerikansk författare som heter Ge-
orge Weigel. Han är chef för Centrum för etik och
samhällspolitik i Washington och en känd politisk
kommentator. En av hans böcker finns här på riks-
dagsbiblioteket. Den handlar om ryska revolutionen -
den sista revolutionen 1989.

Jag har fäst mig vid ett yttrande av honom. Jag
läste det i en tidskrift. Han säger: Europa har förlorat
sin moraliska ryggrad. Han säger vidare: Det krävdes
två förödande världskrig och ett kallt krig för att rädda
den europeiska demokratin. I alla fallen segrade frihe-
tens styrkor bara tack vare USA:s aktiva intervention.

Jag vill inte gärna tro att det krävs två världskrig
för att rädda demokratin vare sig i Europa eller i nå-
gon annan världsdel. Ett starkt och enigt multinatio-
nellt förbund som är på sin vakt, som är lyhört för de
tidiga varningssignalerna och som inte väntar med att
ingripa har möjligheter att lyckas.

Men Weigels ord tål att tänka på när vi undrar
över stabiliteten i demokratiprocessen hos grannarna
på andra sidan Östersjön - de som nyligen gått ige-
nom ett stort och genomgripande systemskifte. Det
behövs tid för dem, och stöd av alla slag i utbildning,
kunskapsuppbyggnad, forskning, förvaltning, omsorg
osv. Allt bidrar direkt eller indirekt till ett lands sta-
bilitet när stora förändringar pågår i samhället.

Samarbetet mellan Polen, de baltiska länderna,
Ryssland och Sverige i Östersjöprogrammet handlar
om att stoppa och åtgärda de svåra föroreningarna
från industrier, jordbruk och avlopp. Det praktiska
samarbetet får i förlängningen också säkerhetspolitisk
betydelse.

I regeringens skrivelse med anledning av FN:s
femtioårsjubileum står det: Bara en stark global or-
ganisation som FN kan också möta det hot mot män-
niskors välfärd som överskrider nationalstaternas eller
regionernas gränser.

Sedan Sovjetunionen upplösts och de baltiska län-
derna blivit självständiga har också den militära hot-
bilden från öst ändrat karaktär. De senaste årens ut-
veckling medför att vi i dag måste teckna en bredare
bild av tänkbara risker, hot och påfrestningar som kan
drabba samhället även i fred, säger regeringen i pro-
positionen om totalförsvar i förnyelse.

Den nya hotbilden är kopplad till fattigdomspro-
blematiken, till den alltför snabba folkökningen, na-
turresurser som stagnerar eller minskar och den stän-
digt ökande förstöringen av natur och miljö.

Enligt Världsbanken är dricksvatten den naturre-
surs som kommer att orsaka flest konflikter länder
emellan i framtiden. Den befolkning jorden bär i dag
kan vid sekelskiftet i det närmaste ha fördubblats.
Precis som i dag är de primära livsbetingelserna för
oss färskt vatten och ren luft.

Vi måste få stopp på de föroreningar som hotar
vårt färskvatten och luften vi andas. 90 % av jordens
avlopp går direkt ut i floderna, som i sin tur leds till
sjöar och innanhav. De gränsöverskridande förore-
ningar som inga vapen och arméer i världen kan stop-
pa kan man i samarbete länderna emellan, i fredlig
samexistens, få bukt med.

Grunden för svensk utrikespolitik är
"internationellt samarbete för fred, demokrati och
välstånd". Enligt Miljöpartiet omfattar fred också en
aktiv nedrustning. Demokrati följs av respekt för
mänskliga rättigheter, och till välstånd hör att den
obalans som finns i människors tillgång till jordens
resurser skall jämnas ut.

Men den ekonomiska tillväxten i ett land får inte
uppnås till priset av en snabb miljöförstöring. Rio-
konventionen talar om hållbar utveckling som grun-
den till välstånd. Gränserna för vår utveckling sätts av
naturen, så att inte avkastningen från de förnyelsebara
naturresurserna, från åkrar, hav och skogar, äventyras
av kortsiktiga ekonomiska vinstintressen.

I-världens konsumtionsmönster är också ett hot
mot de livsuppehållande systemen. Ju större ekono-
miskt välstånd, ju större konsumtion, desto mer avfall
och sopor som inte kan tas upp i naturens kretslopp.

Även den fattiga världen sliter på naturresurserna i
ett överutnyttjande av åkrar och vattendrag samt en
avverkning av skog som man inte har de ekonomiska
möjligheterna att sköta och förnya.

Bistånd för hållbar utveckling är en viktig del i
svensk utrikespolitik. Utan miljötänkande och miljö-
hänsyn får vi ingen långsiktighet i det svenska ut-
vecklingssamarbetet. Principerna för hållbar utveck-
ling, som ingår i Riodeklarationen, är försiktighets-
principen, principen om att förorenaren betalar och
principen om användningen av miljökonsekvensbe-
dömningar.

De här tre principerna nämns ofta tillsammans. Ett
nödvändigt tillägg är socialkonsekvensbedömningar,
som bör göras samtidigt med en miljökonsekvensut-
redning. I det praktiska livet hänger de ofta tätt till-
sammans. Detta är viktigt att ha med i det internatio-
nella agerandet.

Trots alla vackra ord om hänsyn och om nödvän-
digheten av miljövänliga produkter kommer ofta
miljökraven i andra hand och hänsyn till s.k. han-
delshinder i första rummet.

I Sverige har vi gjort beräkningar av vårt lands
miljöskuld. Miljöskuld betyder den summa som det
skulle kosta att reparera kända miljöskador och åter-
ställa skadad natur i sitt ursprungliga skick. I Sverige
uppskattas den summan till 7 miljarder om året. Att
bedöma ett lands miljöskuld samtidigt som man be-
dömer tillväxten ger en idé om tillväxtens kvalitet. Är
det en ekonomisk tillväxt som står i samklang med en
hållbar utveckling eller en tillväxt som bara får miljö-
skulden att öka? Världens nya industriländer behöver
den kunskapen från oss i-länder. Här har länderna i
FN ett stort ansvar.

Miljöpartiet anser att det svenska målet, att 1 % av
bruttonationalinkomsten anslås till internationellt
utvecklingssamarbete, är ett ständigt mål att arbeta
för. Vi hoppas att det är med i nästa budget.

En hållbar utveckling handlar inte bara om eko-
nomi och miljö. Den handlar också om ett lands socia-
la, kulturella och demokratiska betingelser. Jämsides
med den nya säkerhetspolitiska hotbilden får biståndet
också en ny och annorlunda betydelse. Det blir ett
konfliktförebyggande instrument, på sikt fredsskapan-
de. Det blir ett utrikespolitiskt instrument för att
minska de sociala klyftorna och fattigdomen och
skapa stabila stater och samhällen.

I detta anförande instämde Ewa Larsson, Eva
Goës, Per Lager, Gudrun Lindvall, Ronny Korsberg,
Ragnhild Pohanka och Gunnar Goude (alla mp).

Anf. 7 INGRID NÄSLUND (kds)

Herr talman! Det internationella samfundet har
under de senaste tio åren varit mycket starkt och
präglats av något som skulle kunna kallas för konstant
föränderlighet. Detta har satt stor press på såväl de
internationella som de nationella politiska och eko-
nomiska systemen. Under det senaste decenniet har
såväl Sveriges närbelägna omvärld som de mer geo-
grafiskt avlägsna världsdelarna varit skådeplatsen för
en mycket dynamisk utveckling, vilket ställer stora
krav på vår och andra staters anpassningsförmåga.

Ur internationellt ekonomiskt perspektiv har de
olika marknadernas internationalisering och liberali-
sering kraftigt tilltagit och därmed bidragit till ökad
tillväxt och ökat välstånd. De under 1986 påbörjade
GATT-förhandlingarna avslutades 1994 med sam-
manlagt goda resultat och skapandet av en ny fast
organisation för internationell frihandel, WTO.

Det råder en försiktig optimism beträffande ut-
vecklingen i Öst- och Centraleuropa, medan den eko-
nomiska situationen i Ryssland förblir osäker. Asien,
och i synnerhet Sydostasien, präglas av relativt stark
tillväxt. Afrikas utsatta läge består, medan Latiname-
rika präglas av viss optimism. De europeiska länderna
har trots växande ekonomier inte förmått bryta tren-
den med stigande arbetslöshet under de senaste 20
åren.

Herr talman! Ur internationellt politiskt perspektiv
segrade frihetens och demokratins ideal över totalita-
rismen och kommandoekonomin när Sovjetunionen
och östblocket föll ihop till förmån för ett system av
självständiga och fria stater i Europas östra delar.
Samtidigt ökade den säkerhetspolitiska instabiliteten
och osäkerheten. Kriget i f.d. Jugoslavien är det mest
påtagliga exemplet på detta. Det sätter stor press på
Europas politiskt stabila institutioner, EU, NATO och
OSSE, att ta ett större internationellt ansvar.

Ur globalt perspektiv har Rysslands makt försva-
gats och Kinas position stärkts. USA förblir den enda
globala supermakten. Ur Europaperspektiv har EU i
två omgångar drivit på fördjupning och utvidgning.
1986 såg tillkomsten av enhetsakten och medlemskap
för Portugal och Spanien. 1992 förhandlades EU-
fördraget fram, och 1995 blev Sverige, Finland och
Österrike medlemmar.

De tio år som förflutit mellan 1986 och 1996 är
emellertid inte unika. Mycket talar för att den sam-
hällsekonomiska utrikespolitiska utvecklingstakten
inte avtar. Mot denna bakgrund måste Sveriges utri-
kespolitik ha beredskap att hantera både en europeisk
och en global dagordning. Redan nu vet vi att mor-
gondagens europeiska dagordning kommer att styras
av att ett tiotal länder från Baltikum samt Öst- och
Centraleuropa hyser stora förhoppningar på medlem-
skap i Europeiska unionen, att Rysslands utveckling
präglas av fortsatt osäkerhet och att södra Medelhav-
sområdet domineras av en explosiv kombination av
demografiska problem och osäker välståndsutveck-
ling.

Den globala dagordningen kommer med största
sannolikhet och stor nödvändighet att ta upp FN:s
omstrukturering, riskerna för fler inomstatliga etniska
konflikter, befolkningsfrågan och den tillhörande
försörjningsfrågan, globala miljöproblem och interna-
tionell brottslighet. En fråga som under de senaste
åren har fått alltför litet uppmärksamhet är solidarite-
ten med utvecklingsländerna. Den måste nu åter föras
högre upp på dagordningen. En fråga som däremot
inte kommer på någon officiell dagordning, men som
är väl så viktig, är de framtida konsekvenserna av
tyngdförflyttningar inom den globala maktbalansen. I
detta avseende är det viktigast att närmare följa kon-
sekvenserna av Rysslands försvagning och Kinas
tilltagande styrka.

För att möta den nya tidens krav måste världens
stater mer än någonsin vara beredda på ett globalt
samarbete över nationsgränserna och mellan kontinen-
terna. Talet om ett fördjupat internationellt samarbete
får inte stanna vid slitna honnörsord. Förväntningar på
det internationella freds- och säkerhetsinstitutionerna,
där FN intar en central roll, att generera utrikespoli-
tisk stabilitet, gränsöverskridande lösningar på poli-
tiska problem och ekonomiskt välstånd är med rätta
högt ställda. Det förutsätter att dessa organisationer
får mer resurser och att beslutsmekanismerna effek-
tiviseras. Världens stater får därför vara bredda på att
i än större utsträckning acceptera att den nationella
suveräniteten som begrepp inte längre tolkas bokstav-
ligt.

I en värld som karakteriseras av ömsesidigt bero-
ende finns det få nationella politikområden vilkas
konsekvenser stannar vid nationalstatens gränser. Ett
lands interna ekonomiska och politiska stabilitet samt
säkerhetspolitik kan inte betraktas för varje enskilt
land i taget utan detta måste sättas in i ett större sam-
manhang. Morgondagens internationella system måste
i större utsträckning underlätta samspelet mellan stat
och omvärld. I detta perspektiv är Sveriges roll att
underlätta utvecklingen mot ett sådant system.

Herr talman! Glädjande nog har regeringen be-
drivit en biståndspolitik som till stora delar följer den
inriktning som gavs vid regeringsskiftet 1991. Det var
då som svensk biståndspolitik på allvar inriktades på
demokratisering och förändringar mot friare markna-
der. Detta har blivit den enda hållbara vägen för att
hjälpa utvecklingsländerna till en bärkraftig och lång-
siktig utveckling och för att komma till rätta med
försörjningskrisen.

Mycket återstår emellertid att göra i biståndssam-
manhang. Kravet på demokrati måste utvecklas och
framstå som ett verkligt och oåterkalleligt krav. Trots
FN:s kvinnokonferens förra året har kvinnornas situa-
tion ännu inte fått tillfredsställande uppmärksamhet.
Trots ett färskt GATT-avtal är utvecklingsländernas
villkor för frihandel fortfarande otillfredsställande.
Skuldsituationen har fått marginella förbättringar.
Men de strukturella problemen kvarstår. Svensk bi-
ståndsverksamhet skulle på ett bättre sätt kunna ut-
nyttja de enskilda organisationernas potential. De
opinionsbildare som inte inser att antalet biståndspro-
jekt långt överstiger befintliga resurser och inte anser
att enprocentsmålet är ett lika viktigt mål som bistån-
dets effektivisering är antingen okunniga eller sällsynt
cyniska.

Kvinnans situation i olika länder måste lyftas fram
i allt biståndsgivande. Men för att kunna nå kvinnan
måste man också nå mannen så att hans attityder och
inställning till kvinnan förändras. Kvinnan måste
komma upp på samma plan som mannen i alla de
länder där svenskt bistånd är engagerat. Hon måste bli
accepterad som en fullvärdig individ och ha rätt till
fullständigt människovärde.

Herr talman! Familjesammanhållning samt barns
hälsa och utbildning i utvecklingsländerna kan vi i
stor utsträckning tacka dem själva för. Detta har de,
förutom i några undantagsfall, uppnått utan att ha
tillträde till krediter eller äganderätt till den mark som
de brukar och trots en mängd kulturella, sociala, eko-
nomiska och juridiska hinder.

Varje år går utvecklingsländerna miste om hundra-
tals miljarder dollar, uteblivna välfärdsvinster och
inkomster på grund av reglerade varu- och produk-
tionsfaktorsmarknader. Den huvudsakliga anledning-
en är att industriländerna har en lång och tragisk tra-
dition av regleringar inom textilindustrin och jordbru-
ket. Frihandel är den enskilt största faktorn bakom
både OECD-ländernas och NIC-ländernas ekonomis-
ka framgångar. Allt tyder på att detta även skulle gälla
utvecklingsländerna. Tack vare det senast GATT-
avtalet sker det en förbättring under de kommande tio
åren inom områden som är viktiga för utvecklingslän-
derna. Förbättringen har emellertid skett från en
mycket reglerad nivå, och därför återstår mycket att
göra.

Ytterligare ett skäl för att vi skall nå upp till målet
1 % av BNI är att vi då bättre kan utöva påtryckningar
på våra partner inom Europeiska unionen. Det borde
inte vara omöjligt att tillsammans med Danmark och
Nederländerna kunna argumentera för att samtliga
EU-länder borde nå upp till den av FN rekommende-
rade nivån 0,7 %. Redan i dag är EU och dess med-
lemsländer världens största biståndsgivare, men en
höjning för samtliga medlemsländer upp till 0,7 %
som en början skulle innebära ytterligare åtskilliga
tiotals miljarder US-dollar till meningsfulla projekt i
tredje världen.

Herr talman! I förgrunden för Kristdemokraternas
utrikespolitik står målsättningen att försöka tillämpa
ett etiskt förhållningssätt till internationella förhållan-
den. Vi anser att precis som det lilla samhället måste
det internationella samfundet förenas av sammanhål-
lande grundvärderingar som genomsyrar normer och
regelverk. Från början gäller det att slå fast att synen
på människolivet och det medmänskliga umgänget
måste stå i centrum för dessa värderingar. Människans
personliga värdighet är således av avgörande betydel-
se.

De grundläggande mänskliga rättigheterna behövs
inte bara för att ge trygghet och skydd åt människo-
värdet utan också för att etablera en enhetlig mått-
stock med vilken vi kan bedöma andra länders tro-
värdighet på den internationella arenan. Rätten till liv,
fysisk okränkbarhet, samvets- och religionsfrihet,
yttrandefrihet, församlingsfrihet, rätten till fria och för
individen hemliga val, rätten till självständigt rättsvä-
sende, respekt för privatlivet och familjelivet samt
skydd mot diskriminering är först och främst till för
den enskilda människan. Vi kan emellertid inte bortse
ifrån att det också ger oanade möjligheter att struktu-
rera det internationella systemet, vilket starkt behövs i
dagens oroliga värld.

Herr talman! De självständiga staterna har även ett
reellt etiskt värde som ansvariga för att varje liten
människas rättigheter respekteras men också för det
gemensammas bästa inom sina länders gränser. Dessa
gränser upphäver dock inte det djupa etiska band som
förenar människor och nationer såsom tillhöriga ett
och samma människosläkte. Därför har människans
naturliga rättigheter såsom de kommer till uttryck i
1948 års universella förklaring företräde framför
staters självständighet och principen om icke-
inblandning i staters inre angelägenheter.

När vi nu skriver februari 1996 står FN och sådana
närstående regionala organisationer som OSSE och
EU inför mycket stora utmaningar. De förhoppningar
som många hade om en ny världsordning baserad på
en tillfällig period av stor enighet inom FN:s säker-
hetsråd har tonats ned. Samtidigt har vi fått en ny
situation med många inomstatliga konflikter där
brotten mot de mänskliga rättigheterna är många men
svåra att dokumentera. Behovet av medling, fredsope-
rationer och humanitära insatser har kraftigt ökat.

När det gäller f.d. Jugoslavien finns det fog för en
mycket försiktig optimism. Ur svensk synvinkel bör
vi kunna känna tacksamhet inför det svåra och gedig-
na arbete som de svenska styrkorna och Carl Bildt
genomför. Faran är däremot långt ifrån över. Den
naturliga grunden för varje samhälle och stat är den
minsta och viktigaste gemenskapsenheten familjen. I
f.d. Jugoslavien, och framför allt i Bosnien, är famil-
jerna i spillror och de har fått utstå mord och förned-
ring. Behovet av humanitära insatser är därför ofatt-
bart.

Den tribunal som så småningom skall döma krigs-
förbrytare och i synnerhet de serbiska friskarorna för
brott mot mänskliga rättigheter är i hög grad behövlig.
Förövarna måste identifieras och dömas.

I samband med arbetet att etablera en svensk po-
sition inför EU:s regeringskonferens IGC 1996 note-
rar Kristdemokraterna med stor tillfredsställelse att
det finns en bred politisk enighet bakom kravet på att
EU- fördragen skall inledas med en komplett för-
teckning över grundläggande mänskliga fri- och rät-
tigheter. Kristdemokraterna anser emellertid att för-
dragen även borde kompletteras med ett förbud mot
dödsstraff. Denna sistnämnda åtgärd skulle ha ett stort
värde med anledning av den förestående utvidgningen
mot de baltiska samt öst- och centraleuropeiska län-
derna. Vi anser det helt oacceptabelt att ett EU-land
skulle behålla dödsstraffet.

Utvecklingen i Ryssland måste följas med stor
noggrannhet. Beslutet att inkludera Ryssland i Euro-
parådet kan inte motiveras utifrån dess respekt för
mänskliga rättigheter. Endast om Ryssland på allvar
bryter den nuvarande destruktiva trenden, bl.a. i
Tjetjenien, kan medlemskapet accepteras.

Fru talman! Kina har under senare tid vid uppre-
pade tillfällen varit föremål för skarp kritik mot all-
varliga brott mot grundläggande mänskliga rättighe-
ter. Det har rört sig om brott mot yttrandefriheten,
omänsklig behandling av politiska och kriminella
fångar, summariska rättegångar och flitigt användan-
de av dödsstraff, för att nämna några exempel på
omänsklig behandling. Bland de mest upprörande
fallen är brotten mot rätten till liv för samhällets sva-
gaste och mest försvarslösa individer, nämligen små
barn. Det finns väldokumenterade vittnesmål om
mord och förnedring av främst små flickor på vissa
daghem i Kina. Jag har tidigare uppmanat utrikesmi-
nistern att agera i frågan men inte noterat någon
märkbar förändring.

Jag vill fråga utrikesministern om vi kan förvänta
oss ett stöd för det demokratiska Taiwan, när landet
nu hotas av Kina, och ett mycket kraftfullt fördöman-
de av Kinas sätt att behandla sina medborgare.

Anf. 8 Utrikesminister LENA HJELM-
WALLÉN (s)

Fru talman! När jag i morse gick in i Riksdagshu-
set för att delta i denna debatt träffade jag några am-
bassadörer som frågade mig om vad jag trodde om
debatten. Jag svarade att jag trodde att det skulle bli
en mycket lugn och konstruktiv debatt. Jag tycker att
jag har blivit sannspådd. Debatten visar i hög grad
vilken stor samsyn vi har i Sverige vad gäller utrikes-
politiken. Det är en svensk sammanhållning inför de
stora utmaningar som väntar oss internationellt.

Även om en utrikesdeklaration är omfattande,
hinner man inte att ta upp alla teman. Jag uppskattar
mycket vad som ytterligare har kommit fram här, t.ex.
det som Karl-Göran Biörsmark tog upp vad gäller
rasism. Just mot bakgrund av det lugna och fredliga
Sverige, som Biörsmark ritade upp, känns det som
senast hände i Norrköping naturligtvis mycket upprö-
rande. Här måste alla goda krafter hjälpas åt. Jag tror
att det väldigt mycket handlar om att unga, utsatta
människor definierar sig i motsats till andra. Dessa
bakomliggande orsaker måste vi försöka angripa med
förebyggande arbete. Men det handlar också om att vi
i ett demokratiskt samhälle har rätt att skydda oss mot
rasistisk propaganda. Vi måste gå fram med båda
dessa sätt.

Helena Nilsson tog upp väldigt viktiga teman,
nämligen den globala livsmedelssäkerheten och miljö-
frågorna. Jag hade gott kunnat beröra dessa liksom en
del andra viktiga globala frågor om kvinnor och barn
osv. Dess värre hann jag inte med det. Därför är det
bra att frågorna berörts av andra. Just frågan om den
globala livsmedelssäkerheten kommer en annan soci-
aldemokratisk ledamot att ta upp, nämligen Lena
Klevenås.

Vad gäller arbetet och strävandena för att uppfylla
målen vid miljökonferensen i Rio om hållbar utveck-
ling osv. kan jag försäkra Helena Nilsson om att nu-
varande regering kommer att arbeta lika intensivt som
tidigare har skett. Det var ett arbete av den förra re-
geringen som jag uppskattade mycket.

Också Bodil Francke Ohlsson tog upp de globala
miljöfrågorna. Det är bra att de blir belysta. Det är ju
så, som Eva Zetterberg sade, att världen är så stor, så
stor. Det visade egentligen alla talare här utom Göran
Lennmarker, som helt och hållet koncentrerade sig på
Europa. Det kan man naturligtvis göra även i en utri-
kespolitisk debatt. Han nämnde sedan att några punk-
ter saknades, dvs. världen utanför Europa. Men jag
tror att detta speglar en viss olikhet i synen mellan
Moderaterna och regeringspartiet och kanske också de
andra partierna. När det gäller synen på världen utan-
för - synen på Afrika och synen på FN - är man inte
lika aktiv inom Moderaterna som i de övriga partier-
na. Det är alltid frestande att dra gränser. Tidigare
gick det en gräns mellan blocken i Östersjön. Vi
måste se till att en sådan gräns mellan Europa och
resten av världen inte dras i Medelhavet i framtiden.

Jag skall övergå till att svara på ytterligare en del
frågor. Jag har nu fört viss polemik med Göran
Lennmarker, men samtidigt instämmer jag i mycket
av det som Göran Lennmarker sade, inte minst vad
gäller analysen av EU:s gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitik. Min uppfattning är att EU är bra på
att sköta det konstruktiva, långsiktiga arbetet vad
gäller utrikespolitiken. Däremot finns det stora brister
i krishanteringen, vilket ligger i mellanstatlighetens
natur. Den har begränsningar, och det är just när saker
och ting skall åtgärdas snabbt som begränsningarna
visar sig allra tydligast. Därför måste vi arbeta vidare
med det som klumpas samman under benämningen
Petersbergsuppgiften, dvs. konfliktlösande och freds-
bevarande uppgifter. Vi inom EU måste också skaffa
oss en bättre analysförmåga.

Vad gäller de baltiska länderna råder det här en
stor enighet om hur väsentlig deras utveckling är,
också för Sverige och för hela närområdet. Det är
ytterst viktigt att de baltiska länderna snart får sitt
medlemskap i EU.

Jag vill till Karl-Göran Biörsmark säga att det inte
har funnits någon tövan vad gäller det svenska enga-
gemanget för att bygga en alleuropeisk säkerhetsge-
menskap. Vi menar att det däremot inte behöver öpp-
na för ett NATO-medlemskap. Det är möjligt att vi
här har olika åsikter. Men vi i det socialdemokratiska
partiet är väldigt tydliga i vår uppfattning.

Jag vill passa på att be Eva Zetterberg att inte
misstolka Ingvar Carlsson. När Ingvar Carlsson i sitt
tal i Sälen nämnde att det är stora förändringar på
gång inom NATO med ett tidsperspektiv sex sju år
framåt var det för att vi aktivt skulle följa dessa för-
ändringar, inte för att vi skulle fastslå något datum för
vårt medlemskap. Det hade inte alls med det att göra.

Helena Nilsson ställde en fråga om Barentsområ-
det, vilket är ett väsentligt samarbetsprojekt. Det
omfattar inte bara länderna längst upp i norra Europa
utan också regionerna där uppe. Det pågår ju dels ett
mycket aktivt politiskt samarbete mellan regeringar-
na, dels ett ekonomiskt, socialt och kulturellt samarbe-
te mellan länderna men inte minst mellan regionerna i
Barentsområdet. Detta är ett nära samarbete som vi
stöder med biståndspengar. Det handlar då om kom-
munikationer och miljö. Men där finns också en eko-
nomisk potential som gör att de inte borde behöva
stödjas av bistånd, därför att den har en näring i sig
själv.

Till Eva Zetterberg vill jag ta upp det som nämn-
des om den kärnvapenfria zonen. Jag har aldrig sagt
att den är föråldrad, som det har stått i en tidning. Vad
jag sade var snarare att den kärnvapenfria zonen i
Norden i praktiken i dag är uppnådd, därför att efter
det kalla krigets slut har såväl USA som f.d. Sovjet
beslutat att dra tillbaka sina taktiska kärnvapen. På det
viset är frågan inte lika aktuell längre, men konceptet
om kärnvapenfria zoner är viktigt. Det är ett delmål
på vägen mot en kärnvapenfri värld.

Flera har tagit upp detta med vetot och FN-
frågorna. Låt mig säga att vetot i säkerhetsrådet har
förlorat sin betydelse under senare år. Det är en pro-
cess som vi hälsar med tillfredsställelse. Jag ser gärna
att vetot fortsätter att förlora i betydelse. Jag vill ock-
så gärna ha en principiell diskussion om vetot i säker-
hetsrådet. Kan man begränsa det till vissa områden?
Hur skall vi ha det med tanke på att vi bör vidga rådet
med flera permanenta medlemmar? Det är ju viktigt
att man också fortsättningsvis har ett säkerhetsråd
som har handlingskraft. Det får inte försvagas.

Jag hinner kanske också nämna någonting angåen-
de Turkiet. Vad vi försöker göra är att på alla områ-
den påverka Turkiet för att få bättre efterlevnad av de
mänskliga rättigheterna. Det finns stora brister, och
det är riktigt att vi måste kritisera detta. Det handlar
bilaterala samtal och om bilateral dialog. Det handlar
också om EU, som nu är ett forum för diskussionen
med Turkiet - inte minst genom tullunionen. Man kan
också gå genom Europarådet och OSSE.

Jag skulle dock vilja påpeka att det inte bara
handlar om att kritisera och ifrågasätta, utan också om
att konstruktivt försöka stödja en positiv utveckling i
Turkiet. Det är en väldigt viktig fråga.

Det finns några ytterligare frågor som jag dess-
värre inte hinner med, men jag får återkomma till
dem.

Anf. 9 GÖRAN LENNMARKER (m)

Fru talman! I regeringens utrikesdeklaration ägnas
ett förvånansvärt kort avsnitt åt utvecklingen i Ryss-
land. Detta trots att regeringen själv betonat att den
fortsatta utvecklingen där är av stor betydelse för
Sverige, för Europa och globalt. En så viktig och
central fråga hade förtjänat en mer central plats och
en utförligare analys. Regeringen utgår från att rörel-
seriktningen i Ryssland mot fortsatta reformer och
mot nära samarbete inom den europeiska samarbets-
strukturen består.

Moderata samlingspartiet har nära och omfattande
kontakter med de demokratiska krafterna i Ryssland.
Jag själv är möjligen en av dem i denna kammare som
oftast har besökt Moskva de senaste åren. Det är, får
jag säga, alldeles påtagligt i våra kontakter med de-
mokrater i Ryssland, vilken oro också kloka och ba-
lanserade personer känner för den politiska utveck-
lingen inför presidentvalet och inför det som kommer
efter detta.

Därför duger det inte att stoppa huvudet i sanden
och hoppas på att allt ordnar sig till det bästa. Det kan
vi ju alla hoppas på, men i säkerhetspolitikens natur
ligger att särskilt noga analysera och förbereda sig på
de mest ogynnsamma alternativen. Därigenom skapar
man beredskap och handlingsfrihet.

Därför vill jag uppmana regeringen att på grund-
val av riksdagens säkerhetspolitiska analys, och med
hänsyn tagen till utvecklingen i Ryssland, möjliggöra
en ordentlig prövning av det framtida försvarsbeslutet.
Det är inte hållbart att gå in i detta med låsta ramar.
Det kan ju inte vara så att utfallet för försvaret blir
detsamma oavsett vilken analys som görs.

Sverige är militärt alliansfritt. Det ställer betydan-
de krav på vår förmåga att upprätthålla en försvarska-
pacitet. Det är faktiskt själva kärnan när det gäller att
göra den militära alliansfriheten trovärdig.

Fru talman! Jag vill också ta upp en detalj i rege-
ringens utrikespolitiska deklaration. Det gäller be-
greppet gemensam säkerhet. Jag tycker att den form i
vilken detta tas upp är litet olyckligt. Jag har tidigare
här i kammaren påtalat att när detta en gång togs upp i
början av 80-talet, så innebar det då att man skulle
skapa säkerhet genom att blunda för diktatur och
förtryck i öst. Vi hade t.o.m. en utrikesminister som
påstod att man inte fick utsätta systemen för systema-
tisk kritik. Enstaka händelser kunde möjligtvis kritise-
ras, men det fick inte vara fråga om systematisk kri-
tik.

Den säkerhet vi nu bygger upp, bygger inte alls på
detta, utan på motsatsen. Den bygger på demokrati
och på mänskliga rättigheter, och på att vi med skärpa
skall hålla fast vid detta. Jag hoppas att utrikesminis-
tern i den meningen står bakom den nya tolkningen av
den gemensamma säkerheten, och att hon inte står
bakom 1982 års begrepp.

Fru talman! Nu skall jag göra utrikesministern
mindre besviken än hon blev när hon sade att jag inte
talade om världen bortom Medelhavet. Jag talade
visserligen något om världen söder om Medelhavet,
men i övrigt gjorde jag det inte. Det beror mer än
något annat på att jag inte var klok nog att disponera
mitt anförande rätt.

Det pågår en glädjande utveckling i tredje världen.
Fattigdomen minskar snabbt, förmodligen snabbare än
någon gång tidigare i mänsklighetens historia. Det
innebär också att klyftan mellan de fattiga länderna
och de rika länderna minskas. Den minskas dessutom
på rätt sätt: det är de fattiga som blir rikare i stället för
tvärtom.

Men det uppstår en klyfta inom den tredje världen
mellan de länder som utvecklas och de länder som
stagnerar. Det är en allvarlig klyfta, och den är väx-
ande. Ungefär 70 % av u-världens befolkning lever i
länder som uthålligt växer snabbare än t.ex. Sverige.
De flesta av dessa länder växer mycket snabbt. Det
gäller främst Asien, men det gäller också vissa länder
i Afrika och Sydamerika. Jag vill särskilt framhålla
det glädjande i att Indien nu sällar sig till de länder i
Asien som har en mycket snabb tillväxttakt.

Det stora problemet är dock de u-länder som stag-
nerar. Särskilt allvarligt är det för den sjättedel av u-
ländernas befolkning som bor i länder som blir fatti-
gare år efter år och där tillväxten inte hinner med
befolkningsökningen. Det handlar normalt om länder
som fastnat i socialism, feodalism eller merkantilism,
som latinamerikanarna kallar sin statsstyrda ekonomi.
Dessa länder blir fattiga därför att utvecklingen hind-
ras, och det är nästan alltid statsmakten som är det
största utvecklingshindret. Fattiga bönder berövas sin
utvecklingsmöjlighet genom priskontroller och statli-
ga tvångsuppköp. Städernas sluminvånare förvägras
möjlighet att äga sin mark och sin bostad och att starta
mikroföretag.

Det finns länder som i decennier fått mycket bi-
stånd och som likväl inte har blivit rikare utan fattiga-
re. En del av Sveriges samarbetsländer finns i denna
kategori. Det här ställer också biståndet inför ett svårt
dilemma. Skall bistånd över huvud taget ges till
statsmakten i länder där denna hindrar utvecklingen,
länder där staten gör folk fattigare i stället för rikare?

En skillnad mellan de snabbväxande u-länderna
och de stagnerande, är just att statsmaktens roll är
väsentligt mindre, men av högre kvalitet i de först-
nämnda länderna. Länderna i Afrika har t.ex. högre
skattetryck och större offentlig sektor än länderna i
Asien.

Statens uppgift är i första hand att skapa ett rätts-
samhälle. Det handlar om att se till att alla barn får en
grundutbildning och att det finns grundläggande häl-
sovård. Tyvärr har många regeringar helt andra priori-
teringar. Omfattande statsägande och regleringar är
alltför vanligt. Flera av Sveriges biståndsländer har,
trots omfattande biståndsflöden under lång tid, ännu
inte en allmän skolutbildning för alla flickor och poj-
kar, det som vi i Sverige införde genom 1842 års
folkskolestadga.

Det krävs inte så stora resurser för detta. Endast en
mindre del av ett lands BNP behöver avsättas för att
klara det. Trots biståndsflöden från många olika län-
der på ibland, 10 %, 15 %, ja upp till 40 % av BNP,
saknas ofta denna den mest fundamentala av faktorer
för utveckling; att alla får lära sig läsa, skriva och
räkna.

Det är viktigt att Sverige inte ger bistånd till
statsmakter som gör sina folk fattigare. Det är viktigt
att vi entydigt står på utvecklingens sida och inte på
stagnationens.

Låt mig avslutningsvis säga att FN-systemet har
en viktig uppgift när det gäller att stödja u-länderna i
fattigdomsbekämpningen. Det gäller att se till att FN:s
roll i det avseendet förbättras och skärps.

Anf. 10 HELENA NILSSON (c)

Fru talman! Först vill jag tacka utrikesministern
för svaren. Jag har respekt för att regeringen valde
som strategi att medverka till att Turkiet fick en tul-
lunion med EU. Jag uppskattar också att utrikesminis-
tern på allvar följer med när det gäller att se till att de
mänskliga rättigheterna efterlevs. Jag försäkrar utri-
kesministern att vi från risdagens sida noga kommer
att följa regeringens arbete på detta område.

Jag vill återgå till att prata om FN. Jag delar rege-
ringens syn på tillståndet för FN, och gör i allt vä-
sentligt samma bedömning om det nödvändiga i att
reformera och stärka organisationen. Det är värdefullt
att utrikesministern i denna deklaration tydligare tar
ställning för de förslag rörande FN:s utveckling som
lades i Carlssonkommissionens rapport Vårt globala
grannskap än vad jag upplevde att fallet var i rege-
ringens skrivelse om FN inför framtiden som vi be-
handlade i höstas.

Centerpartiet önskar se Sverige i en framträdande
och aktiv roll i diskussionen om ett starkare FN bort-
om år 2000. En världskonferens 1998 för reformering
av FN-systemet bör kunna vara ett mycket viktigt
avstamp inför 2000-talet.

FN:s och FN-organens roll i kampen mot globala
orättvisor och överlevnadshot är mycket viktig. Starka
principiella skäl kan tala för multilateralt bistånd
snarare än bilateralt. Det bilaterala biståndet skapar
lätt beroendeförhållanden mellan givare och mottaga-
re och kan få karaktär av välgörenhet. Det multilatera-
la biståndet är däremot ett uttryck för ett gemensamt
ansvar att, efter förmåga, medverka till att lösa globa-
la problem.

Samtidigt är det ofta svårt att bedriva multilateralt
bistånd lika effektivt som bilateralt. De ansträngning-
ar att öka effektiviteten i hela FN-systemet som be-
skrivs i skrivelsen är viktiga, och Sverige bör fortsätta
att ha en hög ambitionsnivå på detta område. Även
om det knappast är realistiskt eller önskvärt att hu-
vuddelen av allt utvecklingsbistånd skulle gå genom
multilaterala kanaler behövs det en bättre samordning.
För de enskilda mottagarländerna är uppsplittringen
på många givarländer med ibland motstridiga inten-
tioner en stor svårighet. Behovet är också stort att ta
samlade grepp på utvecklingsproblemen i flera länder.
Jag vill i detta sammanhang som exempel nämna
Sahelländerna, som hotas av Saharas utbredning sö-
derut, länderna i Himalaya, där avskogningen skapar
stora erosionsproblem och som dessutom leder till
översvämningskatastrofer vid flodmynningarna i t.ex.
Bangladesh.

För ungefär ett år sedan riktade Centerpartiet kri-
tik mot den modell som antogs av riksdagen när det
gäller frysning av biståndsbudgeten till 13 360 miljo-
ner kronor per år t.o.m. budgetåret 1998. Många talare
före mig har varit inne på att detta kan innebära att
biståndets andel av BNI riskerar att sjunka ned mot
0,7 %. Vi i Centerpartiet anser att det fortsatt skall
vara en koppling till BNI och att målsättningen skall
vara att Sverige snarast kommer tillbaka till enpro-
centsmålet för biståndet. Men jag är också realistisk
och inser att den djupa ekonomiska kris som landet
befinner sig i kan göra att det inte är möjligt i en nära
framtid att höja biståndsramen.

Jag vill ändå göra ett positivt konstaterande. Även
om vi var motståndare till det här sättet att anslå bi-
stånd så har faktiskt saneringen av den svenska eko-
nomin, som Centerpartiet har varit med att stödja,
inneburit en stärkt krona. Vi får därför faktiskt mer
bistånd för samma pengar i dag.

Fru talman! Jag ser det som viktigt att utrikesmi-
nistern utpekar Afrika som den viktigaste kontinenten
för svenskt bistånd. Ekonomiskt och befolkningsmäs-
sigt står kontinenten inför gigantiska problem. Afrika
är lidandets kontinent. Vi har under det gångna året
också kunnat se hur några av världens mest brutala
diktaturer återigen har visat musklerna. Nigeria och
Niger är tyranners hemvist. Vi hyser också stor oro
för vad som sker i Algeriet. Samtidigt finns det ändå
exempel på spirande demokratier i Afrika, Mellanös-
tern och inom OSS. Sydafrika är tillsammans med de
självstyrande områdena i Palestina exempel och sym-
boler på att hat och förtryck kan ersättas av spirande
respekt - det går att vända riktningen på en nedåtgå-
ende våldsspiral.

Det finns också oro för utvecklingen i delar av
Asien. Offren för Sovjetunionens ockupation av Af-
ghanistan och för det påföljande inbördeskriget lider
och svälter. Det slutna Nordkorea verkar stå på randen
till att fullständigt kollapsa. I och för sig är det väl få
som skulle sörja om Kim Jong-Il faller. Men som
alltid är det ju folket som får utstå de största umbä-
randena. Det finns också, vilket tidigare talare har
framfört, anledning till oro för Kinas vapenskrammel,
och det är inte bara skrammel utan ett stort muller
visavi Taiwan. För de västliga demokratierna bör det
vara fullständigt omöjligt att acceptera en diktaturstats
övergrepp på ett demokratiskt styrt område, i detta
fall Taiwan. Det bör från Sveriges sida göras klart att
hoten om en militär intervention från folkrepubliken
Kina bara kommer att leda till ett större stöd för
Taiwan.

Anf. 11 KARL-GÖRAN
BIÖRSMARK (fp)

Fru talman! Jag ställde fyra frågor och har fått
kommentarer och svar på två. Det tackar jag för. Det
finns möjlighet att återkomma till de andra två senare.

När det gäller nazismen håller jag helt med utri-
kesministern om att det handlar om att ge utbildning
och upplysning till ungdomar.

Jag talade i mitt tidigare anförande om tidspers-
pektiv. Vi kan anlägga ett annat tidsperspektiv i detta
sammanhang. Om någon skulle ha talat till oss, som i
dag är mellan 50 och 60 år, när vi var tonåringar om
år 1900, så hade vi naturligtvis tyckt att det var anno
dazumal. Det hade ju varit två världskrig däremellan.
Det är detta tidsperspektiv som dagens tonåringar har.
50 år tillbaka i tiden, det var då nazismen härjade. Vi
måste tänka på detta för att förstå att ungdomar kan
tjusas av detta. I detta sammanhang har vi en mycket
viktig uppgift. Jag menar att också regeringen har en
uppgift att gå ut och markera, vara tydlig och ge dessa
signaler. Och jag är tacksam för det svar som jag fick.

Den andra frågan gällde diskussionen om gemen-
sam säkerhet. Utrikesministern övertolkade mig ge-
nom att säga att vi skulle vara beredda att öppna för
ett NATO-medlemskap. Vad jag åsyftade var den
diskussion som förekom för mindre än ett år sedan,
när vi från Folkpartiets sida ville diskutera vad en
NATO-utvidgning skulle innebära. Det var inget
ställningstagande från vår sida, utan det var en öppen
diskussion i ett öppet demokratiskt samhälle. Men en
sådan diskussion fick man alltså inte föra i denna
försvarsberedning. Det var detta som var poängen i
det hela. Nu säger utrikesministern i dagens deklara-
tion: "Diskussionen om NATO:s utvidgning befinner
sig i gränslandet mellan det gamla och nya sättet att se
på säkerhet i Europa." Det var ju just detta som vi
ville diskutera. Utrikesministern säger också: "Det
NATO vi ser leda fredsstyrkan IFOR i Bosnien i dag
är inte detsamma som före det kalla krigets slut." Det
är dessa saker som vi öppet ville diskutera, och vi
ville se vad det kommer att innebära om vi drar ut
linjerna 10-20 år framåt i tiden - ett scenario helt
enkelt, utan några bindningar.

Vi är tacksamma och glada över att det nu är en
annan tingens ordning. Det var detta jag menade när
jag talade om tövan och tvekan.

När det gäller Bosnien finns det nu chans till en
fredlig utveckling. Utrikesministern berörde Europas
och Sveriges ansvar för att bidra till utvecklingen av
ett civilt samhälle i Bosnien. Hon talade om behovet
av respekt för demokratiska normer. Om freden i
Bosnien skall bli bestående måste förutsättningar
skapas för demokratisk utveckling i hela landet. I
detta sammanhang kan Sverige göra en insats. Bristen
på mångfald i medierna och svårigheten att skapa
nationella politiska partier är de viktigaste hindren för
demokratisering av hela landet.

Jag skulle vilja vädja till utrikesministern att hon
särskilt tar upp frågan om mångfald i medierna i sina
kontakter med den bosniska regeringen. Jag vill ställa
ytterligare en konkret fråga till utrikesministern om
hon är beredd att aktivt bidra till demokratiserings-
processen genom särskilda demokratibiståndsinsatser
från Sverige.

Jag skulle också vilja kommentera det som Eva
Zetterberg sade om EU-medlemskap. Hon menade på
att detta inte skulle vara en EU-debatt. Men det är
väldigt svårt att undvika att komma in på EU i en
utrikespolitisk debatt. Hon hänvisade till att vi skulle
diskutera detta vid ett senare tillfälle. Det hör natur-
ligtvis mycket nära ihop med en utrikespolitisk debatt.
Det är riktigt att man i dag kanske uppfattar åtminsto-
ne Eva Zetterberg som mer positiv till EU, om man
jämför med det som vi under årens lopp har hört här
när Gudrun Schyman har härjat i denna sal och med
alla medel försökt att förhindra att Sverige går in i
detta samarbete.

Tydligen försöker man i Vänsterpartiet i alla fall
vara litet pragmatisk - åtminstone gäller det Eva
Zetterberg. Man försöker gilla läget och vara kon-
struktiv i den här diskussionen. Ändå är det litet
märkligt att en av de stora saker som Eva Zetterberg
här håller fram är frågan om en utträdesparagraf. Det
är det viktiga - nu skall vi se hur vi kan ta oss ur det
här och då måste det finnas en paragraf för detta.

Jag menar att det även här när det gäller Eva Zet-
terberg noteras ett tövande och ett tvekande. Det är
inte fråga om det positiva som vi som tror på hela
idén med EU som ett fredsarbete försöker lyfta fram.
Men det är ju det som skall sättas upp på dagordning-
en, inte det försiktiga tassandet och diskussionen om
en utträdesparagraf!

Anf. 12 EVA ZETTERBERG (v)

Fru talman! Jag börjar med Folkpartiet och frågan
om ett utträde ur EU.

Ja, det är alldeles riktigt att vi i Vänsterpartiet an-
ser att vi på ett mycket konstruktivt sätt bidrar till att
arbetet inom Europeiska unionen förbättras. Bl.a. har
vi mycket aktivt bidragit när det gällt att se till att den
svenska finansieringen gått i lås - en inte alltför ovik-
tig fråga i sammanhanget.

Vi betraktar betydelsen av en utträdesparagraf uti-
från dess principiella betydelse. Därmed inte sagt att
det gäller bara den frågan. Det finns många andra
frågor som vi aktivt driver inför den regeringskonfe-
rensen som börjar nu i mars.

Sedan vänder jag mig till Moderaterna. I Göran
Lennmarkers första inlägg nämndes över huvud taget
inte Asien, Latinamerika eller Afrika. Det var dock
välkommet när det sedan kom.

Vad gäller biståndet talar Göran Lennmarker bara
om var bistånd inte skall utgå. I anförandet förekom
inte något beklagande av att vi sänkt biståndsramen.
Ingenting sades heller om att biståndet mera måste
inriktas på de allra fattigaste länderna. Guinea Bissau
är ju ett av världens fattigaste länder. I det avseendet
talar man om att strypa biståndet, medan andra länder
- t.ex. en av de asiatiska tigrarna, Malaysia - får bi-
stånd. Den diskussionen tycks Moderaterna inte föra.

Utrikesministern vill jag tacka för hennes svar på
några av de frågor som jag ställt. Jag är glad över
klargörandet vad gäller NATO. Det finns alltså inte
några planer där från regeringens sida, inte ens om
åtta eller tio år. På samma sätt förhåller det sig i frå-
gan om en kärnvapenfri zon i Norden. Jag upplever
inte att jag fick något svar på frågan om Sveriges
engagemang inom Europa för att få bort kärnvapen
över huvud taget. Inte heller fick jag något svar vad
gäller vår ständiga diskussion om de svenska minorna.
Där har regeringen verkligen förhalat. Man har inte
kommit fram till ett konkret ställningstagande. Det
tycker jag är direkt pinsamt.

Fru talman! Jag kommer tillbaka till frågan om FN
och reformeringen av FN, vilken Lena Hjelm-Wallén
i sitt inledningsanförande var inne på.

Det svenska engagemanget för att få en plats i
FN:s säkerhetsråd 1997 är synnerligen befogat. Sveri-
ges möjligheter att därigenom påskynda reformering-
en av FN-systemet skulle påtagligt öka, likaså möjlig-
heterna att agera för att stärka små och fattiga länders
inflytande inom FN. I det avseendet kan jag försäkra
regeringen att allt stöd finns att få från Vänsterpartiet.
Ja, jag skulle tro att det gäller samtliga partier. Jag ser
nämligen detta som en gemensam angelägenhet. Alla
vi som är internationellt aktiva kan, och måste, där
göra allt för att stärka Sveriges position.

Utrikesministern nämner också en del av de för-
slag till reformering som presenterats av Ingvar Carls-
son och Shridath Ramphal. Där nämns möjligheten
till internationella avgifter t.ex. på valutatransaktio-
ner. De återfanns emellertid inte i regeringens skrivel-
se i höstas. Nu talas det i deklarationen om att "stärka
FN:s finanser, också med hjälp av internationella
avgifter". Är det vad man avser? Tänker regeringen
driva den frågan fram till konkreta resultat?

I samma avsnitt finns en text om att demokratiskt
hantera den internationella ekonomin. Är det vad som
avses från regeringens sida? Detta var ju uppe när vi
behandlade FN-skrivelsen i höstas. Det handlar då om
reformeringen av Världsbanken och IMF samt om
inordningen inom FN-systemet. Där tycker jag att
regeringen borde kunna precisera sig mera. Vad tän-
ker ni göra? Hur kommer dessa frågor att drivas?

Vidare instämmer jag i det som Helena Nilsson
sade om miljöarbetet inom FN. Miljöpartiet och
Vänsterpartiet - och kanske ytterligare några - har
drivit frågan om att det borde finnas en särskilt miljö-
ansvarig på FN-delegationen i New York t.ex. för att
ytterligare förstärka det arbetet. Det finns anledning
till viss oro här. Man kan alltså undra hur pass aktivt
regeringen driver de frågorna.

Jag vill också ta upp frågan om Unicef och bar-
narbetet. FN fyllde ju 50 år förra året. I år är det
Unicef som fyller 50 år.

Unicef har lyft fram mycket intressanta fakta i sin
skrift Tillståndet för världens barn - The State of the
World´s Children. I år är temat barn i krig. Man lyfter
fram fakta om att mer än 2 miljoner barn har dödats,
att 5 miljoner barn är handikappade, att 12 miljoner
barn är hemlösa osv. enbart på grund av just krigets
faror.

I dag finns det hela generationer som vuxit upp
och levt i stort sett hela livet i krig. Det har gällt i t.ex.
Angola i mer än 30 år och Afghanistan i 17 år.

Utrikesministern nämnde den världskonferens mot
sexuell exploatering av barn som Sverige ansvarar för
och som äger rum i augusti. Likaså vet vi att Sverige
driver frågan om förbud mot barnsoldater. Det här är
bra exempel på vad Sverige internationellt kan göra
för utsatta barn. Men jag vill vet litet mera. Hur går
arbetet med barnkonventionen vidare? Sveriges anse-
ende har ju allvarligt skadats internationellt i och med
utvisningen av familjerna från Åsele, men det gäller
också andra uppmärksammade fall.

Vad gör man för att återställa förtroendet? Och
hur kommer regeringen att ställa upp på Unicefs an-
tikrigsplan, som förelagts världens regeringar? Finns
det några planer på att öka det ekonomiska bidraget
till insatser för barn i krig?

Anf. 13 BODIL FRANCKE
OHLSSON (mp)

Fru talman! Jag skall helt kort ta upp frågor som
rör ett par olika saker och ett par länder.

Tillsammans med andra länder deltar Sverige i
fredsbevarande styrkor i f.d. Jugoslavien, där det
senare i år skall hållas fria val. Förhoppningsvis stan-
nar styrkorna längre, om så behövs.

Utanför vår världsdel finns det dock några länder
som jag skulle önska stod på Sveriges prioriteringslis-
ta, om vi kommer in i säkerhetsrådet. I de här länder-
na finns det inga väpnade konflikter som fordrar un-
der stora omständigheter utrustade bataljoner. Det
första landet väntar på att få förhandla om något som
det redan är förhandlat om. Det andra landet väntar på
fria val. Det tredje landet skall välja president i år. Jag
talar om Tibet, Västsahara och Taiwan.

Tibet har i ett ratificerat avtal regional självstän-
dighet. Men fortfarande lever landets ledare och
många flyktingar i exil i Indien. Avtalet ingicks 1951.
Det finns många vittnesmål om kränkningar av de
mänskliga rättigheterna som ständigt drabbar den
tibetanska befolkning som lever i Tibet.

1951 inleddes förhandlingar. Då skulle Tibet få
regional självständighet. Den kinesiska centralrege-
ringen skulle ta hand om utrikespolitiken, och den
tibetanska armén skulle inkorporeras i den kinesiska.
Dalai lama återvände och ratificerade avtalet. Kort
därefter tågade kinesiska trupper in i Lhasa. Efter ett
tag gick Dalai lama i landsflykt tillsammans med en
stor del av dem som stod honom närmast.

Det andra landet är alltså Västsahara, som först
var en koloni under Spanien och som sedan ockupera-
des av Marocko. I fyra år har man med FN:s hjälp
försökt att få fram röstlistor och att få reda på vem
som egentligen är röstberättigad i de fria val i landet
som man länge väntat på.

Det är besvärligt eftersom inflyttningen från Ma-
rocko har varit stor de senaste åren och nyinflyttade
och tillfälligt boende inte kommer att räknas som
invånare med rösträtt.

Enligt den internationella domstolen i Haag har
egentligen inget av länderna rätt till Västsahara. Om
valet inte godtas av den ursprungliga befolkningen
eller av Marocko är risken stor att vapenvilan från
1991 bryts. Då börjar självständighetskriget igen, det
som förra gången stöddes av Algeriet och Libyen.

Det tredje landet som skall ha val i år är Taiwan.
För Taiwan finns risken att självstyret på allvar hotas
av samma land som hotar de andra och som hotar
Tibet, dvs. Kina. Finns det någonting som Sverige kan
göra? Kan Sverige driva dessa frågor i säkerhetsrå-
det? Eller kan vi göra det på annat sätt, även som
Sverige inte finns med i säkerhetsrådet?

Till sist hinner jag tala om något som jag tycker är
litet trevligare. Jag börjar med att nämna den terro-
rism som ökar överallt i världen. Vi har alldeles nyli-
gen hört om nya terrordåd som har inträffat i London
och som IRA ligger bakom. Jag är ibland i Indien och
har där hört talas om terrordåd i Kashmir, där situa-
tionen förvärras. Terrorister kommer ner från bergen i
Kashmir. Det är terrorister som fördöms av både
Indien och Pakistan, och det terrorister - har jag hört
av mina vänner - som nu får hjälp av grannländers
terrorister som kommer in för att stödja aktionerna.

Trots allt har en glädjande händelse inträffat, be-
rättade mina vänner. Jag läste det sedan också i en
liten tidningsnotis. En antivåldsorganisation har bil-
dats av hinduer och muslimer tillsammans. Just i
dessa sammanhang är det skönt att sådana saker hän-
der som kanske kan växa till att bli någonting helt
annat än de konflikter som nu finns.

Anf. 14 INGRID NÄSLUND (kds)

Fru talman! Jag skall nu säga några ord om sam-
spelet mellan de internationella freds- och säker-
hetsorganisationerna, som naturligtvis är oerhört vik-
tigt.

Fred är inte bara frånvaro av krig, utan en ordning
som är präglad av sanning, rättvisa, frihet och soli-
daritet. Freden kan inte byggas utan skapande an-
strängningar. Fredsbyggandets internationella karaktär
ställer krav på en intensifierat mellanstatligt och
överstatligt samarbete genom gemensamt upprättade
organisationer på både lokal och global nivå med en
kompetensfördelning i strikt enlighet med subsidiari-
tetsprincipen.

I enlighet med vår utrikespolitiska tradition har
Sverige deltagit med personal och finansiella medel
för att påskynda fred och försöka lindra krigens ska-
deverkningar. Sverige är dock ett litet land och kan
inte ensamt ta på sig att öka stabilitet och säkerhet.
Vårt agerande för en säkrare värld måste därför börja
med en analys av de konkreta handlingsmöjligheter
som vi tillsammans med likasinnade har inom ett
organiserat samarbete.

Sedan FN skapades har dess huvuduppgift varit att
säkra freden i världen. Jämfört med Nationernas för-
bund har Förenta nationerna varit en mycket lyckad
satsning. FN har också kunnat genomföra ett antal
andra mycket viktiga uppgifter som avkolonialisering
och främjande av hälsa, utveckling och mänskliga
rättigheter. Men man kan inte säga att fredsfaktorn till
fullo har utnyttjats inom FN. Orsakerna till detta kän-
ner vi väl till - det kalla kriget och vetorättens utnytt-
jande.

För att komma till rätta med dagens instabila si-
tuation anser kristdemokraterna att FN:s konflikthan-
teringsförmåga måste reformeras. Det måste också
demokratin och organisationen, och effektiviseringen
måste fortgå för att minska kostnaderna. Säkerhetsrå-
det måste reformeras. FN:s finansiella ställning måste
förbättras. Alla medlemsstater måste betala sina avgif-
ter både i tid och fullt ut. Ur denna aspekt är det för-
vånansvärt att regeringen i den gällande statsbudgeten
har skurit ner anslagen till FN med 20 % jämfört med
förra budgeten.

Precis som när världens regeringsrepresentanter
träffades i San Francisco för att skapa FN var freden
det absolut viktigaste målet när Europas politiker lade
grunden till det europeiska samarbetet. Freden står
fortfarande i förgrunden för EU:s samarbete. Mål-
sättningen att alla Europas länder skall leva i fred är
lika aktuell i dag.

Kristdemokraterna i Sverige och i de övriga med-
lemsländerna arbetar för att EU skall påskynda sin
utvidgning mot Baltikum och Öst- och Centraleuropa.
Under tiden måste EU fördjupa sitt samarbete med
dessa länder både politiskt och ekonomiskt så att de
står väl förberedda den dagen deras medlemskap är
klart. Det bidrar Sverige till, och det vill vi att Sverige
skall fortsätta att bidra till. Detta är ett starkt säker-
hetspolitiskt intresse både för Sverige och övriga
Europa. Jag kan inte låta bli att uttrycka min förvå-
ning över att Miljöpartiet och i viss mån även Väns-
terpartiet fortfarande har en så tveksam inställning till
EU.

Under hela konflikten i f.d. Jugoslavien var EU
den mest aktiva parten när det gällde humanitärt bi-
stånd. EU skulle tillsammans med FN och OSSE
kunnat ha gjort mer för att förhindra kriget i Bosnien.
Men vi får inte glömma att EU:s gemensamma utri-
kes- och säkerhetspolitik är en ny företeelse. Vid
krigets utbrott hade inte EU några formella strukturer
för att kunna agera.

Detta vill kristdemokraterna ändra på. EU måste i
större utsträckning kunna ta ett aktivt ansvar för Eu-
ropas säkerhet genom att bl.a. företa välorganiserade
fredsoperationer som är sanktionerade eller organise-
rade av FN eller OSSE. EU:s gemensamma utrikes-
och säkerhetspolitik bör i framtiden utformas med
hjälp av kvalificerad majoritet utom i det fall då en-
skilda medlemsländer skall medverka med militära
enheter eller när det gäller frågor som rör ett lands
nationella intressen.

Varje enskilt medlemsland skall ensamt besluta
om deltagande med egna militära enheter men skall
inte hindra övriga medlemsländer att gå vidare i frå-
gor om t.ex. försvarspolitik eller deltagande i gemen-
samma fredsoperationer. Med bibehållen militär alli-
ansfrihet vill kristdemokraterna att Sverige aktivt
skall delta i EU:s säkerhetspolitik.

Jag vill ta upp ytterligare ett par frågor. När det
gäller nedrustning delar kristdemokraterna regering-
ens förhoppning att kärnvapen snart blir bannlysa från
jordens yta. Men det återstår en hel del arbete innan
detta blir verklighet. Därför anser vi att Sverige i
internationella sammanhang måste markera hur vik-
tigt det är att START-avtalet efterlevs och att Kina
definitivt lämnar provsprängningarna bakom sig.

När det gäller de antipersonella minorna tycker vi
att det är bra att Sverige har fått förtroendet att vara
ordförande för och leda översynen av konventionen
mot inhumana vapen. Men för att öka Sveriges tro-
värdighet borde Sverige föregå med gott exempel och
ta initiativ till att skrota den egna arsenalen med anti-
personella minor. Skall vi äntligen få bukt med detta
gigantiska problem, som inte minst är ett hot mot
världens barn, måste världens utvecklade och demo-
kratiska länder börja avvecklingen av detta synnerli-
gen inhumana vapen.

Jag vill fråga utrikesministern: Vill utrikesminis-
tern medverka till att Sverige här tar initiativet och
inte väntar på vad andra länder skall göra?

Anf. 15 Utrikesminister LENA HJELM-
WALLÉN (s)

Fru talman! Jag menar att vi i dag är i en situation
där vi har rätt och skyldighet att se till möjligheterna
inom utrikes- och säkerhetspolitiken. Det är en
enormt spännande situation. Sverige skall självfallet
vara med som en mycket aktiv aktör vad gäller ska-
pandet av den alleuropeiska säkerhetsgemenskapen
liksom att göra detsamma på det globala planet.

Olof Palmes begrepp gemensam säkerhet, från
början av 80-talet, handlade om att säkerhet skall
uppnås genom samarbete snarare än genom av-
skräckning. Naturligtvis var det, Göran Lennmarker,
andra frågor som då avhandlades. Men det är ändå
detta som är själva kärnan i begreppet och som vi
också för med oss i dag.

Det är självklart att vi skall följa NATO:s föränd-
ring, Karl-Göran Biörsmark. Det har aldrig varit nå-
got tövande om det. Vi skall analysera och debattera
den frågan. Att däremot ge i uppdrag till en för-
svarsutredning i Sverige att analysera svenskt NATO-
medlemskap - det är en helt annan sak. På den punk-
ten sade vi nej.

Ryssland kräver egentligen en egen debatt. Ut-
vecklingen är naturligtvis mycket svårförutsebar.
Framgångar varvas med bakslag. Det är lätt att vi i
våra kontakter med Ryssland bygger upp vår politik
kring vissa fluktuationer eller kring speciella person-
kontakter. Jag menar att det är mycket väsentligt att
politiken är konsekvent, att den är förutsägbar i för-
hållande till Ryssland och att den knyts till demokrati-
serings- och reformprocessen.

Det här är också en politik som EU har samlat sig
kring. Förhoppningsvis kommer man att anta ett
handlingsprogram som stöder dessa processer. Det
skall göras redan under våren.

Jag vill kommentera några frågor om FN. Få län-
der arbetar mer aktivt än Sverige med FN-frågor och
även FN:s reformering. Ingvar Carlsson har som
statsminister samlat många andra regeringschefer för
att driva de här frågorna. Den speciella kommissions-
rapporten drivs alltså vidare på det sättet, av Ingvar
Carlsson personligen och som Sveriges statsminister
men naturligtvis också av hela den svenska regering-
en.

Sverige hör också till en av de största bidragsgi-
varna till FN:s olika organ. Också efter det att vi nu
tvingats skära ned en del är vi en av de största bi-
dragsgivarna till t.ex. Unicef. Sverige är tillskyndare
av barnkonventionen. Sverige är också aktivast med
att följa upp barnkonventionen. Jag tror inte att det
finns något annat land som skulle ifrågasätta det. Det
är egentligen bara i denna kammare som det kan ifrå-
gasättas. Det är bara i denna kammare som man kan
påstå att situationen är annorlunda.

Alla vet att vi önskar komma upp till enprocents-
målet för biståndet, men det tar tid.

I Bosnien stöder vi medier och demokrati.

Det är många specialfrågor som har tagits upp, om
Taiwan, Västsahara och Tibet. Vi arbetar aktivt för att
överallt stödja mänskliga rättigheter och demokrati.

Låt mig beträffande Taiwan säga att vi självfallet
tar avstånd från militära hot som maktmedel. Om de
militära kinesiska aktionerna mot Taiwan skulle gå i
verkställighet skulle det naturligtvis vara förödande
för Kinas hela internationella anseende.

Vi ser positivt på de förestående valen i Taiwan
och hela den demokratiska processen. Samtidigt är
Sverige som nation fortfarande för att Kina skall vara
ett land. Den politiken har vi ingen anledning att för-
ändra.

Anf. 16 GÖRAN LENNMARKER (m)

Fru talman! Låt mig först något beröra utrikesmi-
nisterns kommentar om Ryssland. Jag tror att det är
alldeles riktigt att Sverige skall ha omfattande och
breda kontakter med det ryska samhället. Det har
påbörjats, och det är viktigt att vi håller i dem. Det är
också bra att ha en aktiv politik, både direkt och via
EU, gentemot Ryssland. Vi skall inte avskärma oss
och hålla oss borta.

Men vad jag efterlyste var en säkerhetsanalys. Det
är viktigt att bedriva en säkerhetsanalys, fru utrikes-
minister, så att man har gjort en sådan när man i höst
går till viktiga beslut. I en sådan analys måste både de
optimistiska alternativen, som regeringen framhåller i
sin deklaration, och de pessimistiska finnas med.
Säkerhet handlar just om att också belysa det mindre
önskvärda och ibland t.o.m. det nästan otänkbara.

Till Eva Zetterberg vill jag säga att vår syn på bi-
stånd är mycket enkel. Vi tycker att Sveriges och för
övrigt även andra länders och internationella organs
bistånd skall bidra till att utrota fattigdomen. Det är
därför det finns. Det skall absolut inte bidra till att
befästa fattigdomen. Vi tycker att det är naturligt att
länder som under lång tid får ett omfattande bistånd
faktiskt skall ägna sig åt att ge de bästa förutsättning-
arna för utveckling. Det kan t.ex. handla om att alla
barn skall lära sig läsa, skriva och räkna. Vi har lärt
oss att det var oerhört fundamentalt för vår egen ut-
veckling. Det handlar också om t.ex. basal hälsovård
och om att bygga en rättsstat som inte är korrupt och
som inte ägnar sig åt andra saker. Många anser, Eva
Zetterberg, att det största utvecklingshindret i dag är
den afrikanska socialismen. Det kanske är där som
skillnaden ligger mellan oss.

Låt mig avslutningsvis säga att det finns några
viktiga prioriteringar i den svenska utrikespolitiken.
Det är att nu se till att Europa enas och att denna
unika möjlighet tas till vara så att länderna i Central-
och Östeuropa kan komma med i EU. Det är att vi får
en stark gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, att vi
står upp för Baltikum, att vi håller i kontakter och
genomför en noggrann Rysslandsanalys och att vi ser
till att vi på ett aktivt och kompetent sätt hjälper de
fattigaste länderna i utrotandet av fattigdomen.

Anf. 17 HELENA NILSSON (c)

Fru talman! Jag beklagar att utrikesministern
undviker att svara på frågor om antipersonella minor.
Centerpartiet har tidigare krävt att Sverige skall ändra
strategi. Vi har drivit på ett totalförbud. Tyvärr måste
jag konstatera att vi inte har någon trovärdighet i
minfrågan.

Det är självklart kopplat till den ologiska slutsats
som regeringen och en majoritet i riksdagen förfäktar,
nämligen att minor är grymma och ovärdiga vapen
överallt utom i Sverige.

Centerpartiet anser att Sverige skall ansluta sig till
den större krets av länder som ensidigt förbjuder anti-
personella minor. Vi skall lyssna till Europaparlamen-
tets uppmaning. Vi kommer att kräva ett svenskt
avvecklingsbeslut för antipersonella minor i samband
med försvarsbeslutets etapp två, hösten 1996. För
Centerpartiet är ett svenskt minförbud viktigt för
hållbarheten i den försvarsuppgörelse mellan Center-
partiet och regeringen som ingicks i höstas.

För snart två år sedan genomfördes fria demokra-
tiska val i Sydafrika. För en månad sedan genomför-
des fria demokratiska val i de självständiga områdena
i Palestina. Under hösten har också flera demokra-
tiska val hållits i länder som tidigare har tillhört Sov-
jetunionen. Men de har inte fått samma uppmärksam-
het i svenska medier. Jag ser dessa val som en stor
seger över hat, förtryck, orättvisor, rasism, fascism
och seger över terrorns metoder att få gehör för sina
idéer. Vi får inte heller låta enstaka terroristdåd för-
hindra utvecklingsprocessen och fredsprocessen på
Nordirland. Samtidigt som jakten på mördarna fortsät-
ter måste nya förhandlingar starta. Jag förstår till fullo
svårigheterna. Det går inte att med förtroende för-
handla med en organisation som inte tar avstånd från
terror som medel. Vill Sinn Fein och Gerry Adams
vidmakthålla en internationell trovärdighet måste
politikens och demokratins väg väljas.

Vi måste från svensk sida oförtrutet stödja demo-
kratiska krafter runt om i vår värld och peka på att
demokratin är garanten för en fredlig värld. Likaså
måste vi slå vakt om demokratin i vårt eget land när-
helst antidemokratiska företeelser dyker upp i vår
vardag.

Anf. 18 KARL-GÖRAN
BIÖRSMARK (fp)

Fru talman! Jag vill först tacka utrikesministern
som drivs av ambitionen att svara på frågorna och
kommentera dem.

Att jag kom att fundera över detta med demokrati-
insatser i Bosnien beror på att utrikesministern i dek-
larationen skriver att Bosnien måste bestå som en fri,
mångkulturellt oberoende stat. Det gäller att gripa
tillfället i flykten och att nu gå in och stödja med
demokratiinsatser. Vi borde kanske kunna höja profi-
len ytterligare. Kanske även det institut som vi nu har
utformat, IDEA, kan komma med idéer.

När det gäller enprocentsmålet är jag naturligtvis
inte nöjd. Jag har en känsla av att inte ens utrikesmi-
nistern är det i sitt eget svar. Om utvecklingen fortsät-
ter blir det kanske så, som jag tidigare sade, att vi
1998 inte ens uppfyller 0,7-procentsmålet. Det finns
en chans att ändra på detta i september.

Vad gäller Taiwan menar jag att det är viktigt att
vi nu ger klara signaler om att det är de krafter som
verkar i Taiwan och som bygger på demokrati som vi
skall stödja. Vi skall vara tydliga på den punkten, och
det är det som vi skall tala om.

Vad sedan beträffar trätofrågan om Försvarsbe-
redningen vill jag än en gång upprepa att diskussionen
inte gällde NATO-medlemskap utan att analysera vad
det skulle innebära om en NATO-utvidgning ägde
rum. Vilken roll skulle Sverige ha, om t.ex. Baltikum
eller Finland i en framtid skulle ingå i NATO, och hur
skulle det påverka svenskt försvar? Det var den debat-
ten som vi ville lyfta upp.

Jag tror i likhet med utrikesministern att vi skall se
till möjligheterna. Det är den väg som vi måste gå.
Det finns också många positiva tecken, och dem
måste vi ta fasta på.

Anf. 19 EVA ZETTERBERG (v)

Fru talman! Först till Göran Lennmarker: Jag
trodde inte att Göran Lennmarker och Moderaterna
ville använda sig av så förenklade analyser. Frågan
om fattigdomen i Afrika kan definitivt inte reduceras
till en fråga om ett misslyckande för afrikansk socia-
lism. Jag trodde att Göran Lennmarker och jag var
överens om att det finns en rad olika orsaker till den -
koloniala mönster, strukturanpassningsåtgärder, na-
turkatastrofer osv. I det avseendet är jag besviken.

Vad gäller medlemskapet i Europeiska unionen
och vad EU kan åstadkomma har många här liksom
utrikesministern här talat och fortsatt att tala om vil-
ken enorm betydelse detta har och hur positivt med-
lemskapet är. Jag vill bara säga: Övervärdera inte
medlemskapet! Glöm inte att det finns en rad andra
organ för samarbete mellan europeiska stater! Vi har
OSSE, Europarådet och FN.

Jag vill med utrikesministern också ta upp minfrå-
gan, där vi återigen saknar svar. Det måste komma
besked från regeringen. Man måste agera för att bli
trovärdig.

Vad gäller barnkonventionen har Sveriges anseen-
de skadats allvarligt internationellt. Det finns många
tecken på detta. Regeringen måste agera och få fram
ett förhållningssätt i detta sammanhang.

Jag fick inte något svar på frågan om en an-
tikrigsplan, som Unicef - FN:s barnfond - har lanse-
rat. Inte heller har vi fått något tillfredsställande svar
på frågan om biståndet, som Karl-Göran Biörsmark
anmärkte här. Jag tror inte heller att utrikesministern
är särskilt nöjd med förhållandena i det avseendet.

Till slut, fru talman, vill jag upprepa vad jag sade
inledningsvis: Om vi vill ha fred och säkerhet, måste
vi satsa på internationell solidaritet, bidrag till eko-
nomisk utveckling och rättvisa i världen.

Anf. 20 BODIL FRANCKE
OHLSSON (mp)

Fru talman! Jag skall försöka ge en kort version av
Miljöpartiets följetong från 1989 om en internationell
miljödomstol där inte bara stater utan även organisa-
tioner har talerätt. Det finns en rad internationella
domstolar, men det är bara stater som kan vända sig
till dem.

Jag skall ge ett alldeles färskt exempel på vad vi
menar, nämligen vad som hände Ken Saro-Wiwa och
hans kamp för ogonifolket. Han kämpade för att detta
folk, som hade drabbats av miljöföroreningar via
oljebolaget Shell, skulle få sin mark sanerad och åter-
ställd. Han kämpade dessutom för att man skulle få
skadestånd. Han krävde ersättning för dem, och vi vet
alla hur det gick. Han kämpade med sitt liv som in-
sats, och han förlorade det.

Vi ser i exemplet med Ken Saro-Wiwas kamp
också hur nära sambanden mellan miljöförstöring och
kränkning av de mänskliga rättigheterna är. Det är ett
stort behov av en instans för folk och regioner att
vända sig till. De kan ofta inte vända sig till sitt eget
land - det är alldeles för farligt.

Organisationer har i dag fått en helt annan status i
internationella sammanhang. Jag vill bara ta upp
IDEA:s stadgar, där man jämställer regeringar och
mellanstatliga organisationer och även har en defini-
tion av vad en organisation är. Vidare föreslår rege-
ringen att lagen om internationella sanktioner skall
kunna riktas mot en stat, ett område, en regim eller en
organisation. Det finns också en rad stora och tunga
organisationer som har gjort oerhört mycket både för
miljön och för mänskliga rättigheter, som t.ex. Am-
nesty och Greenpeace.

Anf. 21 INGRID NÄSLUND (kds)

Fru talman! Jag vill återkomma till Taiwan. Kina
har ju i sina relationer med Taiwan fört fram krav på
en återförening som är baserad på principen "ett land,
två system". Detta kan av den som har kännedom om
verkligheten endast betraktas som retorik. Ju fler steg
Taiwan tar emot demokrati, desto mer kommer Kina
med hot och påtryckningar. Trycket från Kina har
ökat inför Taiwans första fria presidentval.

Taiwan har i dag en välmående ekonomi, vars
frukter kommer allt fler till godo bland den egna be-
folkningen. Utländska handelspartner betraktar landet
med uppskattning på grund av dess frihandelsvänliga
inställning och välordnade näringsliv. Den politiska
och sociala stabiliteten är stor, och demokratiserings-
processen tar stora steg framåt.

Mot den här bakgrunden borde Sverige agera sam-
fällt med övriga EU-länder för att ge Taiwan sitt stöd
genom att fördjupa de politiska och ekonomiska kon-
takterna. Vi får inte vända Taiwan ryggen, och jag
hoppas att toppmötet mellan EU och asiatiska länder i
Bangkok skall kunna leda framåt i den här frågan.

Till sist vill jag säga att Latinamerika under de se-
naste tio åren har präglats av en positiv utvecklingst-
rend med avseende på politik och ekonomi. Trots
detta är Kuba ett av de få kvarvarande kommunistiska
fästena i världen. I mer än 35 år har Castroregimen
försökt att styra landet med hjälp av systematiska
brott mot de mänskliga rättigheterna, socialistisk
diktatur och planekonomi.

Amnesty International bedömer att det för närva-
rande finns minst 600 samvetsfångar på ön. Castros
Kuba är och har varit antitesen till en modern plura-
listisk stat. Fallet Kuba utgör mot den här bakgrunden
ett sorgligt kapitel. Anledningen till att den negativa
utvecklingen inte bryts är att Fidel Castro vägrar avgå,
så att fria demokratiska val kan hållas.

Mot den här bakgrunden önskar jag att det social-
demokratiska regeringsskiftet hade inneburit en tydli-
gare brytning med den förlegade och inställsamma
Kubapolitik som tidigare socialdemokratiska rege-
ringar har fört. Kan vi förvänta oss ett mer aktivt stöd
till de demokratiska krafterna och människorättsor-
ganisationerna på Kuba?

(forts.)

Beslut om uppskjuten votering

På förslag av talmannen medgav kammaren att de
ärenden som hann debatteras färdigt under dagens
sammanträde fick avgöras vid arbetsplenum onsdagen
den 21 februari.

1 § (forts.) Utrikespolitisk debatt

Handelspolitik

Anf. 22 Statsrådet MATS
HELLSTRÖM (s)

Fru talman! Utrikeshandeln har under efterkrigsti-
den blivit en allt starkare drivkraft för ekonomisk
tillväxt. Världshandeln har växt snabbare än den
samlade världsproduktionen. Förra året ökade världs-
handeln med 9,5 %. Det var den högsta siffran under
de senaste två decennierna. Världshandeln ökade
alltså nästan tre gånger mer än världsproduktionen av
varor gjorde under samma tid.

Denna utvecklingen är också ett mått på den allt
snabbare globaliseringen av världsekonomin, vilket
också har diskuterats i utrikesdebatten. Den ökade
internationaliseringen av handel och produktion har
skett bl.a. genom att handelshindren, tack vare
GATT-rundorna, succesivt har minskat. Den har
också kunnat ske genom ekonomiska reformer och
den öppnare politik i fråga om handel och investe-
ringar som förts i många länder under de senaste 10-
15 åren.

Trenden är tydlig världen över, särskilt i Ostasien,
men också i Latinamerika och på många andra håll.
Allt fler länder öppnar sina marknader och stärker
frihandeln. Tillväxten och konkurrenskraften ökar
också mest i de länder som frigör sin handel. Genom
att frihandel uppmuntrar producenterna att hålla ned
priserna och förbättra kvaliteten kan den bidra till att
öka vanliga konsumenters välfärd.

I ett allt öppnare internationellt klimat förändras
formerna för handelsutbytet. Informationstekniken
spelar en allt större roll. Kapital flyttas sekundsnabbt,
som ni vet. Det som förr var handel med industrivaror
är i dag ofta handel med en kombination av varor och
tjänster. Handel och investeringar går allt mer hand i
hand.

Själva produktionssystemen blir också mer inter-
nationella och globala. Forskning och utveckling,
komponenttillverkning och sammansättning sker ofta
i olika länder i dag. Svenska företag är inga undantag.
Förra året hade de 20 största svenska företagen vä-
sentligt fler anställda utomlands än i Sverige.

Internhandeln inom de multinationella företagen
blir också allt större. I dag uppskattas den handeln
vara omkring en tredjedel av den totala världshandeln.
Globalisering innebär också omfattande geografiska
tyngdpunktsförskjutningar i världshandeln. De en
gång dominerande handelsflödena över Atlanten har
förskjutits mot framför allt Asien.

Ostasien har under det senaste decenniet haft en
genomsnittlig tillväxtökning på hela 9 % per år. Ost-
asien svarar i dag för ungefär en fjärdedel av den
samlade världsproduktionen, att jämföras med de
ungefär 4 % som jag tror man hade på 60-talet. Enligt
olika prognoser skulle en framskrivning av de trender
som råder nu innebära att Ostasien om tre decennier
skulle ha samma BNP som USA och Europa tillsam-
mans. Sådana prognoser är ju alltid osäkra och skaki-
ga, men de ger en antydan om den ekonomi som
finns.

Ostasiens enorma ekonomiska tillväxt har i hög
grad varit exportledd. Men utvecklingen i Ostasien
visar också tydligt att världshandeln inte är något
nollsummespel, där den enes bröd är den andres död.
De exportökningar som dessa länder uppvisar motsva-
ras eller överträffas av en ökad import. Dynamiska
exportörer är också dynamiska importörer. Därmed
öppnas också nya exportmöjligheter och möjligheter
till sysselsättning för Sverige och andra länder.

Världshandeln ökar alltså snabbt. Men ännu snab-
bare ökar direktinvesteringarna i andra länder. Det är
enligt regeringens uppfattning ett starkt argument för
att skapa fungerande multilaterala spelregler på detta
område.

Fru talman! Samtidigt som det internationella be-
roendet ökar snabbt har också intresset för regionalt
handelssamarbete ökat. Det kan synas som en paradox
att det parallellt med att Världshandelsorganisationen
WTO nu inrättats tas regionala initiativ i en omfatt-
ning som faktiskt saknar motstycke i historien. Låt
mig bara nämna några av de viktigaste: det nordame-
rikanska frihandelsavtalet NAFTA, som enligt pla-
nerna skall bli ett allomfattande frihandelsområde
med Syd- och Mellanamerika år 2005, APEC, det
regionala ekonomiska samarbetet i Stillahavsregionen
med frihandel planerad till år 2010-2020 och AFTA,
ett frihandelsavtal som betyder att tullarna mellan
länderna i Sydostasien skall vara avvecklade år 2003.

Allmänt ser regeringen positivt på de här regionala
strävandena. Regionalt samarbete har hittills fungerat
som komplement till multilaterala förhandlingar i
GATT, och på många sett också aktivt understött den
multilaterala utvecklingen. Sveriges eget agerande
under de senaste årtiondena är ett exempel på en så-
dan positiv samverkan. Samtidigt som vi har fördjupat
vårt samarbete i Europa genom EFTA, avtalet med
EG, EES-avtalet och nu fullt medlemskap i EU har vi
aktivt stött och drivit på i multilaterala förhandlings-
rundor inom ramen för GATT.

Ett annat exempel är EU:s transatlantiska samar-
bete med USA som Sverige nu aktivt driver på. Det
syftar till att förhandla bort handelshinder för högtek-
nologi och framtidsindustri på det handelspolitiska
området. Det kan underlätta att sedan gå vidare i en
större ländergrupp med multilaterala förhandlingar.

Den utveckling vi nu ser innebär också både större
risker och förvisso möjligheter för det multilaterala
systemet jämfört med tidigare. Vi ser nu regionala
projekt växa fram som potentiellt skulle kunna omfat-
ta huvuddelen av världshandeln. Jag talar om arran-
gemang som inte längre enbart omfattar tullar och
traditionella handelshinder, utan också regionala reg-
ler för investeringar, tjänstehandel, patentfrågor osv.

Det finns också risker om handeln skulle ledas in i
allt mer regionala banor med inåtvända handelsblock
som följd. Låt mig säga att vårt medlemskap i EU har
givit oss flera erfarenheter, både positiva och negati-
va. Men det finns också några som handlar om en
alltför restriktiv handelspolitik. Det må gälla jord-
bruksrestriktionerna, TEKO-kvoterna eller åtgärder
mot dumpad import, som jag anser vara onödiga.
Samtidigt visar erfarenheten att Sverige gemensamt
med andra länder faktiskt kan påverka politiken i EU i
en frihandelsvänlig riktning, vilket vi aktivt verkat för
under det gångna året och även fortsätter med.

Fru talman! Globaliseringen är ett faktum. Sverige
har, som ett av de mest utrikeshandelsberoende län-
derna i världen, ett starkt intresse av väl fungerande
spelregler för den internationella handeln. Men det är
inte bara ett egenintresse. Det är i lika hög grad ett
uttryck för att vi vill värna ett handelssystem som
grundas på icke-diskriminering och som ger lika rät-
tigheter till alla länder oavsett ekonomisk styrka.
Frihandelns motsats, protektionismen, uppammar
inåtvänd nationalism och fientlighet mot omvärlden.

Globaliseringen och den teknologiska revolutionen
innebär också, genom den mycket snabba strukturom-
vandlingen, påfrestningar för branscher och regioner.
För att frihandelns frukter verkligen skall komma
löntagare och konsumenter till del är det viktigt att
samhällena bygger upp en robust - såväl fysisk som
intellektuell - infrastruktur och sociala trygghetssys-
tem. På det sättet kan påfrestningarna minskas och
nya nödvändiga jobb skapas genom den världsvida
efterfrågan som finns.

Miljöhoten och arbetsvillkoren är också frågor
som måste tas upp i ett handelspolitiskt sammanhang
för att frihandelssystemet skall vara trovärdigt, och
svara mot de utmaningar som de politiska systemen
måste ta sig an.

Handelspolitiken griper allt mer in i frågor som
hittills mest har betraktats som en del av den nationel-
la politiken, t.ex. konkurrenspolitik och investerings-
regler. Om WTO, den nya världshandelsorganisatio-
nen, skall vara relevant i framtiden, måste organisa-
tionen också kunna ta sig an de nya handelsfrågor
som omvärldsförändringarna ger upphov till.

Det är givetvis regeringarnas ansvar att ge det stöd
som är nödvändigt för att åstadkomma detta. Men det
ställer också ökade krav på att mobilisera stöd hos
näringsliv, fackliga organisationer och konsumenter
och att vara lyhörd för deras intressen. Den snabba
globaliseringen reser också krav på nya former för
handelsförhandlingar. Rundor som kanske tar 10-15
år att slutföra är inte längre konstruktiva med den
mycket snabba takt som förändringarna i omvärlden
numera sker i.

WTO:s första ministermöte i Singapore i decem-
ber i år blir mycket viktigt för att ange en färdriktning
för det nya handelssystemet. Singaporemötet måste ge
en handelspolitisk vision för 2000-talet som både är
konkret och framåtsyftande. Men det är ingen lätt
uppgift att samla WTO:s drygt 120 medlemmar kring
en gemensam analys av behoven, och anvisa effektiva
lösningar. När jag själv tog initiativ till ett internatio-
nellt handelspolitiskt möte i Stockholm i oktober förra
året var det just för att stimulera till en öppen debatt
om handelssystemets framtida utveckling. Stock-
holmsmötet har sedan fått flera efterföljare i olika
världsdelar, där vi också deltar från svensk sida.

Fru talman! Regeringens målsättningar inför
Singaporemötet kan sammanfattas enligt följande.

Konsolidera resultaten från Uruguayrundan. Fatta
beslut om ytterligare frigörelse av handeln. Det är
viktigt att Singaporemötet kan uppvisa konkreta resul-
tat. Sverige anser att genomförandet av tullsänkningar
i Uruguayrundan skall kunna påskyndas. Vidare bör
WTO gå i bräschen för att avveckla handelshinder för
högteknologiska framtidsindustrier.

Sverige lyckades, genom ett idogt agerande i sam-
band med tullförhandlingarna med anledning av EU:s
utvidgning, se till att resultaten av dessa förhandlingar
koncentrerades till elektronikområdet. Därigenom
kunde EU-tullarna på högteknologiska produkter
sänkas kraftigt.

Nu är det viktigt att gå vidare och bl.a. avsluta de
utestående förhandlingarna om telekommunikationer i
WTO nu i vår, och att till Singaporemötet söka för-
handla fram ett informationsteknologiavtal om tullav-
veckling för elektronik och teleutrustning.

Det är också viktigt att utarbeta ett aktionsprogram
för nya handelsfrågor. Det bör gälla ett arbete på ett
investeringsavtal i WTO och ett avtal om konkurrens-
regler. På handels- och miljöområdena, där GATT
och WTO nu har arbetat i flera år, bör Singaporemötet
ta initiativ till en bättre samverkan mellan miljökon-
ventionerna och WTO:s handelsregler. WTO bör även
ta upp en diskussion om frågan om handel och ar-
betsvillkor som också behandlas i ILO och OECD.

Förstärk samverkan mellan regional integration
och det multilaterala systemet. Singaporemötet bör ge
politisk vägledning om hur man på bästa sätt skall
kunna säkerställa att det tryck för regionala lösningar
som nu finns inte motverkar utan förstärker en vida-
reutveckling av det multilaterala regelverket.

Stärk det politiska inflytandet i WTO och stärk
kontakterna mellan WTO å ena sidan och näringsliv,
fackliga organisationer och konsumenter å den andra.

Den europeiska unionen har vid WTO:s, den nya
världshandelsorganisationens, start visat en ny styrka i
handelsfrågor. Det är också glädjande att man nu klart
markerat avsikten i EU att ta ledningen i utvecklingen
inför mötet i Singapore för att stärka WTO. Sverige
tillhör de medlemsländer som aktivt stöder det arbe-
tet.

Anf. 23 KARIN FALKMER (m)

Fru talman! De förändringar som internationalise-
ringen medfört på handelspolitikens område och den
utveckling som utrikeshandelsminister Mats Hell-
ström väl beskrivit i sitt anförande ger anledning till
optimism. I takt med att handelsutbytet i världen
växer ökar också förståelsen för värdet av en friare
världshandel. Det är löftesrikt eftersom det finns få
ting som så framgångsrikt verkar som tillväxt- och
välståndsskapande kraft i vår värld som det fria han-
delsutbytet mellan länder.

För drygt ett år sedan, den 1 januari 1995. blev
Sverige medlem i EU. Och samma dag inrättades den
nya världshandelsorganisationen, WTO. Att både EU-
medlemskapet och WTO trädde i kraft samtidigt gav i
ett slag betydligt klarare handelspolitiska spelregler
vad gäller både tullar och andra regler. Världshandeln
fick äntligen ett genuint globalt regelverk där i princip
alla regler skall gälla alla medlemsländer. Samtidigt
har förutsättningarna för det svenska handelspolitiska
agerandet radikalt förändrats i och med medlemska-
pet.

Sverige har i och med medlemskapet tagit över ett
gränsskydd som delvis rimmar illa med svensk han-
delspolitisk tradition och som strider mot svenska
näringslivsintressen. Men samtidigt har vi fått möjlig-
het att påverka handelspolitiken inom EU. Sverige
kan tack vare medlemskapet aktivt driva och främja
frihandelns idéer inom en av de största handelspolitis-
ka enheterna i världen. I det arbetet är det en styrka att
det råder en bred politisk enighet i vårt land om värdet
av en liberaliserad världshandel.

Oberoende av regering har Sverige under årens
lopp varit en pådrivande kraft i de internationella
handelsförhandlingarna inom de åtta s.k. rundorna i
GATT. Nu kan vi gemensamt glädja oss åt att den
länge förhalade Uruguayrundan roddes i hamn på ett
mycket tillfredsställande sätt.

Resultatet av Uruguayrundan, upprättandet av
världshandelsorganistionen WTO, och de därtill knut-
na handelsavtalen innebär att det multilaterala regel-
verket utvidgas till nya områden, t.ex. tjänstesektorn,
immaterialrätt och investeringsfrågor. GATT-reglerna
skärps bl.a. för jordbruks- och tekovaror. Insyn,
tvistlösning och övervakning förbättras och betydande
tullsänkningar genomförs.

Jag delar Mats Hellströms uppfattning att det vid
WTO:s första ministermöte i Singapore är viktigt att
EU med hela sin tyngd medverkar till att det som
uppnåtts i Uruguayrundan inte i något avseende för-
fuskas utan genomförs i praktiken.

När det gäller de förändringar inom handelsområ-
det som vi nu kan se i olika regioner delar jag inte den
oro som Mats Hellström gett uttryck för. Jag ser det
som en logisk utveckling att nya samarbetsstrukturer
på handelspolitikens område växer fram.

Vi i vårt land har mångårig erfarenhet av hur klokt
det är att gå samman och bilda frihandelsområden,
t.ex. i EFTA, EES och nu äntligen som medlem i EU.
Lika liten anledning som det finns för vår omvärld att
ängslas för ett Fortress Europa finns det för oss i
Sverige och EU att oroa oss för samarbetet i NAFTA,
Mercosur eller Aseanländernas AFTA. Den än så
länge lösliga sammanslutningen APEC, som syftar till
frihandel för i-länder år 2010 och för u-länder år
2020, är också en utveckling som vi kan se positivt
på.

Den sociala och ekonomiska utvecklingen har gått
mycket snabbt i flera länder, särskilt i Sydostasien.
Länder som Singapore, Taiwan och Sydkorea ligger
långt framme. Thailand, Malaysia, Indonesien och
Indien m.fl. länder blir alltmer avancerade.

Snabbväxande ekonomier i olika delar av världen
tillsammans med förändringarna inom handelspoliti-
ken och bildandet av Mercosur och Asean har gjort
den eniga front som u-länderna tidigare utgjorde gen-
temot industriländerna i norr något suddig.

Många länder som fortfarande betecknas som u-
länder enligt WTO:s klassificeringssystem har nått en
utvecklingsnivå som kommit alltmer i paritet med i-
ländernas. En del har nog i ärlighetens namn t.o.m.
gått om oss. Ett växande antal av dessa länder har
blivit mindre intresserade av särbehandling inom
GATT-systemet och önskar i stället bli fullvärdiga
medlemmar i WTO. Det är något som jag anser att vi
i Sverige bör stödja, och jag hoppas att utrikeshan-
delsministern delar min uppfattning.

De minst utvecklade länderna är i dag inte i stånd
att utnyttja alla de fördelar en friare världshandel ger.
Den viktigaste biståndsinsats vi kan göra för de fatti-
gaste länderna är att hjälpa dem att införlivas i det
marknadsekonomiska systemet och stödja dem för att
få i gång en ekonomisk utveckling. Vi stöder dem bäst
genom att inom ramen för EU öppna handeln för de
varor som de är bra på att producera.

Lika viktigt som det var för Sveriges ekonomiska
utveckling, när vi befann oss i industrialismens vagga,
att våra varor kunde exporteras är det för u-länderna i
dag att handeln med deras varor inte utsätts för han-
delshinder av diffusa anledningar. De tendenser till
förtäckt protektionism som ibland framskymtar, t.ex.
när begreppet socialklausul lyfts fram, anser jag att
Sverige med kraft skall motverka. Detta är en punkt i
Mats Hellströms deklaration som gör mig något oro-
lig.

Enligt min uppfattning skall WTO inte sätta upp
sådana nya regler för handel som entydigt skulle
komma att drabba u-länderna. Vi bör på andra sätt
hjälpa dessa länder att lösa de förhållanden som de
kan kritiseras för av rika välmående industriländer.

Sverige bör enligt min uppfattning förhindra att
man genom protektionistiska handelsregler hindrar u-
länderna i deras ekonomiska utveckling.

Fru talman! Handelspolitiskt är det exporten och
importen utanför EU och hur vi kan påverka detta
som EU-medlem som är mest intressant. Sverige kan
och skall, enligt min uppfattning, utnyttja alla möjlig-
heter att påverka EU:s handelspolitik såväl i WTO-
sammanhang, som i OECD och internt med målet en
friare handel.

Det är utan tvivel en svår men mycket viktig upp-
gift för Sverige att verka för en liberalare utformning
och tillämpning av EU:s olika handelspolitiska in-
strument. Sverige bör driva detta liberaliseringsarbete
med kraft och utan dröjsmål. Jag hoppas att vi är
eniga om detta. Sverige bör gå i bräschen för att helt
avveckla EU:s tullskydd för industrivaror.

Sverige bör vidare ta på sig rollen att konsekvent
försöka minska användningen av antidumpningsåt-
gärder inom EU. Det är viktigt att förhindra att EU,
och därmed även Sverige, i vår omvärld framstår som
en tillskyndare av antidumpningsåtgärder för att lösa
ekonomiska eller, vilket det oftast handlar om, struk-
turbetonade problem i olika medlemsländer. Att mot-
verka en protektionistisk antidumpningspolitik i EU är
ett viktigt svenskt intresse.

Det bör vara ett övergripande mål för Sverige att
EU avskaffar samtliga kvarvarande importrestriktio-
ner mot alla berörda länder. Tekorestriktionerna mot
Central- och Östeuropa kommer att avvecklas år 1998
och mot övriga MFA-länder senast år 2005, enligt
överenskommelser i Uruguayrundan. Sverige borde
försöka skynda på skeendet och agera vakthund mot
varje tendens till förhalning av avvecklingen. Inget
hindrar EU att gå fortare fram än vad Uruguayrundans
tidtabell angett.

Det gagnar vårt lands intressen om EU:s handels-
politiska relationer med alla världens länder och regi-
oner blir så frihandelsinriktade som möjligt utifrån
GATT:s och WTO:s principer och bestämmelser. Det
är inom och genom EU som Sverige har fått nya möj-
ligheter att agera.

Inför WTO-mötet i Singapore kan EU i kraft av
sin tyngd medverka inte bara till att uppnådda fram-
gångar i GATT fullföljs utan också till en snabbare
avveckling av de handelshinder som fortfarande finns
kvar på olika områden.

Sverige har en lång tradition som frihandelns före-
språkare i internationella sammanhang. Det är en
tradition som är väl värd att ömt vårda och värna mot
alla försåtliga tendenser till protektionism, både under
förberedelsearbetet inför Singaporemötet och i alla
andra handelspolitiska sammanhang.

Anf. 24 Statsrådet MATS
HELLSTRÖM (s)

Fru talman! Jag kan efter Karin Falkmers inlägg
konstatera att det i mycket råder en samsyn också
kring frihandelspolitiken, liksom det visade sig göra
under den allmänna utrikespolitiska debatten nyligen.
Det är förstås en styrka för ett land som Sverige, inte
minst som nytt EU-land.

Jag vill dock ta upp två saker där vi kanske har om
inte delade meningar så i varje fall olika inriktning.
När det gäller de regionala initiativen menar jag att
det kan ligga en fara i att många olika regioner nu
utarbetar egna regler som går långt utöver handelsom-
rådet och långt utöver tullavveckling. Det kan t.ex.
handla om investeringar. Om man bara trampar på i
den riktningen kan det ganska lätt leda till fem olika
regionala investeringsavtal. Det kan inte vara rimligt
och vettigt i en värld där produktionssystemen är mer
globaliserade. Det måste vara riktigare att WTO tar
sig an den uppgiften.

Däremot håller jag med om, och det ingick också i
vad jag sade, att regionala initiativ kan vara en expe-
rimentverkstad där man startar med att frigöra eko-
nomisk aktivitet på områden där tiden ännu inte är
mogen för multilaterala, världsvida förhandlingar. Det
gäller t.ex. tjänsteförhandlingarna under 80-talets
början mellan Australien och Nya Zeeland, och det
finns även andra exempel. Sedan kan erfarenheterna
av de regionala initiativen lyftas vidare på ett multila-
teralt plan. Jag hoppas att de nya elektronik- och
högteknologiförhandlingar som kommer att föras
mellan EU, USA och Kanada skall kunna ha den
rollen. På den punkten är jag överens med Karin
Falkmer.

Vad beträffar de andra två punkterna får jag up-
penbarligen återkomma i nästa replik, eftersom min
tid är ute.

Anf. 25 KARIN FALKMER (m) replik

Fru talman! Jag koncentrerar mig då också på den
regionala utvecklingen, som jag faktiskt ser optimis-
tiskt på. Vår erfarenhet är att vi genom att gå samman
med flera och få ett frihandelsområde får en växande
ekonomi, och som en följd av en växande ekonomi
kan vi också vidga våra vyer och sprida vår handel ut
i världen.

Jag tog bara Aseanländerna som ett exempel på
länder som nu alltmer har avreglerat och öppnat sin
handel. Det är min övertygelse att de här olika regio-
nala samarbetsorganisationerna kommer att leda till
en öppnare och friare världshandel och att detta inte
står i strid med arbetet inom WTO.

Anf. 26 Statsrådet MATS
HELLSTRÖM (s)

Fru talman! När det gäller arbetsvillkoren och s.k.
socialklausul visar det arbete som nu pågår inom
OECD på ett positivt samband, alltså en ökad, öppna-
re handel och bättre arbetsvillkor. Det finns ingen
automatik, men det är ändå ett samband. Det är viktigt
att ta fram också de positiva sambanden, inte minst
för länder som annars kan lockas till en protektionis-
tisk hållning.

Jag håller med om att det finns länder som utnytt-
jar den här frågan i protektionistiska syften, vilket
naturligtvis är helt kontraproduktivt. Detta kräver ju
enhällighet, och u-länderna är utomordentligt vak-
samma i den här frågan.

Här i Norden samarbetar vi för att kunna ge för-
slag som kanske kan bli en brygga över dessa stånd-
punkter, med mer av förtroendeskapande än en del
andra förslag som lagts fram av länder med mer pro-
tektionistisk framtoning. När den norska handelsmi-
nistern och jag träffades i fredags var det inte bara
fisk vi diskuterade utan också viktiga frågor om ge-
mensam syn i Världshandelsorganisationen.

På det här området tror jag att Norden har en roll
att spela, nämligen som brygga mellan i-land och u-
land. Vi kan på ett konstruktivt sätt visa varför ar-
betsvillkoren är viktiga. Men självfallet skall en
människa som arbetar ha rätt till sin fackliga tillhörig-
het och till drägliga arbetsvillkor, vare sig man arbetar
i en industri vars produkter säljs hemma eller man
arbetar i en industri som exporterar utomlands.

Avslutningsvis vill jag säga att vi i antidumpnings-
frågan har varit aktiva från medlemskapets första dag,
ja, t.o.m. innan vi blev medlemmar. Vi har uppnått
vissa saker, bl.a. ett något större inflytande för förbru-
kar- , samhälls- och konsumentsynpunkter och inte
bara för producentsynpunkter. Men det är en lång bit
kvar. Vi har gjort en egen studie i vårt land, och vi har
uppmanat kommissionen att göra en studie av den
utomordentligt föråldrade politik EU har. Kommis-
sionen har också satt i gång ett sådant arbete.

Anf. 27 KARIN FALKMER (m) replik

Fru talman! Det gläder mig att Mats Hellström fö-
refaller vara mycket vaksam mot protektionismens
fula tryne i samband med nya regler när det gäller
arbetsvillkor. Men jag vill ändå fortfarande hålla upp
ett varningens finger.

Det är mycket lovvärt att Sverige arbetar med an-
tidumpningsproblematiken. Inte minst viktigt är det
att påverka EU:s relationer till Japan i det här avseen-
det i rätt riktning.

Anf. 28 KJELL ERICSSON (c)

Fru talman! Utrikeshandelsministern har givit en
fin överblick över världshandeln i stort. Jag delar
också i huvudsak de synpunkter som har framförts.
Jag skulle vilja gå in på några ytterligare spörsmål i
den här debatten.

Sverige har nu under drygt ett år varit medlem i
den europeiska unionen. Vi har väl under det första
året inte märkt så många förändringar till följd av vårt
medlemskap. Men genom medlemskapet har vi blivit
delaktiga i en marknad på 370 miljoner invånare.
Denna marknad, som vi brukar benämna den inre
marknaden, är också oerhört viktig för oss.

Man kan också säga att den inre marknaden nu i
det närmaste är fullbordad när det gäller den fria rör-
ligheten för varor, kapital och tjänster.

Ur näringspolitisk och handelspolitisk synpunkt
utgör också den inre marknaden ett kärnområde i EU-
samarbetet. Helt klart ger denna marknad förutsätt-
ningar för ökad handel över gränserna och därmed
också skärpt konkurrens mellan företagen. En väl
fungerande marknad är också av stor betydelse för
Sveriges ekonomi.

Fru talman! Jag skulle i det här sammanhanget
gärna vilja ta upp några småföretagsfrågor. Dessa har
nämligen också i allra högsta grad betydelse för han-
deln. Företagsfrågor och sysselsättningsfrågor är
också en stor angelägenhet både för EU och för övriga
länder.

EU har ju under lång tid arbetat fram olika pro-
gram för att förbättra småföretagens villkor. För Sve-
rige är det av avgörande betydelse att vi kan delta i de
olika EU-program som gynnar småföretagen.

Kommissionen har arbetat fram en rapport, som
lades fram vid EU:s möte i Madrid i december 1995. I
den rapporten framhålls nödvändigheten av att förenk-
la administrativa formaliteter, säkerställa en bättre
tillgång till information, utbildning och forskning,
eliminera hinder för de små och medelstora företagen,
främja en internationalisering av dessa företag samt
förbättra företagens finansiella miljö.

Jag tror att alla dessa åtgärder är nödvändiga. Det
är också väsentligt att man inriktar åtgärderna dels på
att ge befintliga småföretag möjlighet att växa, dels på
att underlätta framväxten av nya småföretag. Det är
också det bästa sättet att långsiktigt öka sysselsätt-
ningen.

Det är också ett samhällsintresse att hjälpa de små
och medelstora företagen så att de får tillgång till bl.a.
information och sakkunnig rådgivning om främmande
marknader och avsättningsmöjligheter för svenska
produkter. Exportrådet har här en viktig roll att spela
för att hjälpa svenska företag. Det är också bra att det
här arbetet kan ske regionalt, t.ex. i samarbete med
ALMI Företagspartner.

Fru talman! Utrikeshandelsministern gjorde en bra
redovisning av utrikeshandelns utveckling och dess
möjligheter men också av en del av dess problem och
vad som måste göras. En viktig pelare i det arbetet är
WTO och det s.k. WTO-avtalet.

Det samlade regelverket för WTO har nyss trätt i
kraft, och det får nu bilda en ram för det nya, sam-
manhållna handelsregelverket. Det har också fått till
uppgift att underlätta genomförandet och tillämpning-
en av avtalet och även att främja dessa målsättningar.
WTO blir därför ett forum för framtida handelsför-
handlingar, och som vi hörde av Mats Hellström finns
det ytterligare att göra.

Vi kan väl konstatera att avtalet ur svensk synvin-
kel måste anses vara mycket tillfredsställande. Och
det har ju även rått en stor politisk enighet om avtalet,
också om framtiden. I avtalet ingår bl.a. nya frågor
som tjänstehandel, immaterielrätt, investeringsfrågor
samt jordbruk och teko. WTO-avtalet är därför ett
viktigt led i liberaliseringen av världshandeln, och det
ger förutsättningar för välfärdsvinster. Det betyder
fördelar både för näringsliv och för konsumenter.
Bl.a. skapas viktiga marknadsöppningar för svensk
industri. Samtidigt får svenska konsumenter lägre
priser på importerade varor och tjänster.

Även ur u-ländernas synvinkel har WTO-avtalet
klara fördelar. U-länderna har i flera fall getts särskil-
da både övergångsregler och undantagsregler. Man
förutsätter också att i-länderna skall samarbeta med u-
länderna för att underlätta denna anpassning till avta-
len. Härigenom finns det också en bred anslutning till
WTO-avtalet från u-ländernas sida. Det upplevs då
som särskilt positivt att både jordbruket och tekova-
rorna finns med i avtalet.

Sammanfattningsvis anser jag att WTO-avtalet ut-
gör en mycket bra grund för att ytterligare stärka
handeln mellan olika länder. Det är viktigt, precis som
Mats Hellström sade, att om WTO skall kunna fortsät-
ta att utveckla ett starkt och relevant regelverk måste
organisationen inte bara kunna fortsätta frigörelsen av
världshandeln utan också kunna ta sig an de nya han-
delsfrågor som omvärlden ger upphov till. Jag vill
önska lycka till vid det kommande Singaporemötet.

Fru talman! Jag skulle också vilja beröra något om
nya eller nygamla marknader. Under den tid då vi
hade sanktioner mot apartheidregimen i Sydafrika var
vår handel med detta land mycket blygsam. Såväl
handel som investeringar var på en synnerligen låg
nivå under många år. Vår export var t.ex. ca 400 mil-
joner 1992.

Efter apartheidregimens fall och att man fått en ny
regering efter demokratiska val, har handeln tagit fart.
Landet, som ju i och för sig har stora rikedomar i
naturtillgångar, har mycket stora investeringsbehov
för att komma i kapp olika behov.

Industrin har under sanktionsåren inte haft möjlig-
het att skaffa modern teknik. På infrastruktursidan
behöver både telefonnätet och mobiltelefonnätet byg-
gas ut. Det råder stor brist på bostäder. Likaså kom-
mer utbildningsinsatserna att markant öka. På alla
dessa områden har Sverige mycket att tillföra landet.
Jag menar därför att det är väsentligt att Sverige på
olika sätt medverkar till att handelsutbytet med Syd-
afrika ökar.

Vi har redan fått en god start. Under 1995 var vår
export närmare 4 miljarder, vilket är nästan en tio-
dubbling sedan sanktionerna avskaffades.

Här finns dock mycket mer att göra. Jag var med i
en delegation från näringsutskottet som besökte Syd-
afrika i höstas. Vi fick ett mycket positivt bemötande,
och vi mötte ledande företrädare för både parlament
och regering, som uttryckte en önskan om ett ökat
utbyte mellan våra länder.

Det fanns också ett klart önskemål om att bygga
upp ett nätverk mellan svenska småföretag och småfö-
retag i Sydafrika. Jag hoppas att detta önskemål skall
kunna tillgodoses. Jag skulle vilja fråga Mats Hell-
ström om någon från regeringen vill medverka till att
ett sådant nätverk kan byggas upp.

Fru talman! Jag började med att uttrycka mig po-
sitivt om vårt medlemskap i den europeiska unionen.
Men detta har också på en del håll inneburit vissa
bekymmer. Det finns då ett näraliggande bekymmer,
och det gäller framför allt norska gränsen. Genom att
Sverige är medlem och Norge icke är medlem har
gränspassagen mot Norge försvårats på ett ganska
påtagligt sätt. Framför allt gäller det transporter av
livsmedel men också transporter av levande djur över
gränsen.

Självfallet beror svårigheterna att passera gränsen
på godsets art, men t.ex. för en transportör som har
med sig gods från flera olika avsändare med olika
livsmedel är livsmedelskontrollen och tullhanteringen
av detta gods både tidsödande och kostnadskrävande.
Det kan ta timmar för en långtradare att komma över
gränsen. Detta är inte acceptabelt. Handeln mellan
Sverige och Norge tar faktiskt skada av ett sådant här
krångligt förfarande. Jag förstår att man har diskuterat
fiskefrågor, men det finns också andra frågor som det
är önskvärt att man tar upp.

Eftersom Norge är ett land med lika stränga mil-
jö- och hälsoskyddsbestämmelser som olika EU-
länder har, borde man kunna komma fram till uppgö-
relser som gör att denna omfattande gränsklarering
kunde avskaffas.

Tullkontrollen behövs i och för sig för att ta in vis-
sa avgifter, men med den moderna datateknikens
hjälp borde detta vara möjligt att åstadkomma på ett
enklare sätt. Jag vill fråga Mats Hellström om det
finns någon möjlighet att agera här, så att man under-
lättar passagen mot Norge när det gäller transporter av
olika varor.

Fru talman! Jag har nu berört några områden där
det ytterligare går att utveckla handeln med vår om-
värld. Jag tror också att det är viktigt för oss alla att vi
kan fortsätta att liberalisera och undanröja hinder för
handel mellan olika länder. Det tjänar alla på, och inte
minst stärker det allas vår välfärd.

Anf. 29 Statsrådet MATS
HELLSTRÖM (s)

Fru talman! De frågor som Kjell Ericsson har tagit
upp om småföretagen och handelshindren som möter
dem är mycket viktiga. Jag har inbjudit till ett runda-
bordssamtal den 6 mars med ett antal småföretag som
arbetar i bl.a. högteknologibranschen, där man möter
nya typer av handelshinder och speciella problem, där
samhället kanske kan göra insatser. Vi kommer då att
diskutera en del av de frågor som Kjell Ericsson tog
upp.

Det kommer att vara ett inremarknadsrådsminis-
termöte i Rom den 24 februari, där jag kommer att ta
upp en del av de småföretagsfrågor som Kjell Erics-
son var inne på. Där är vi helt överens. Det är viktigt
att nu också inom EU arbeta i den riktning som Kjell
Ericsson angav.

Exportrådet har tillsammans med NUTEK, ALMI
och Handelskammaren satt i gång regionala centra, dit
småföretag kan vända sig för att få informationshjälp
när det gäller de exportmöjligheter som finns och inte
minst de nya EU-programmen, som Kjell Ericsson
nämnde, som kan vara obekanta för många småföre-
tag.

Exportrådet skall också enligt sin instruktion pri-
oritera stöd till små och medelstora företag. Det är
självklart att det, när EU-marknaden nu har öppnats
fullt ut, kan vara utomordentligt betydande för många
småföretag. Det har tidigare varit en hämmande pap-
persbyråkrati för dem som exporterat över Öresund,
men där finns det nu nya möjligheter. Även en liten
nisch på denna stora marknad kan självfallet vara
utomordentligt betydelsefull för ett litet företag. Det
ingår i högsta grad i de prioriteringar som regeringen
och Exportrådet gör. Jag är helt överens med Kjell
Ericsson på den punkten.

Jag har velat redovisa litet av det som nu praktiskt
pågår i just den frågan. Jag får återkomma till Sydaf-
rika i nästa inlägg.

Anf. 30 KJELL ERICSSON (c) replik

Fru talman! Det gläder mig att höra att småföreta-
garna har en prioriterad ställning i regeringskansliet,
därför att det är nödvändigt. Här i Sverige har både de
små och de medelstora företagen en mycket stor bety-
delse. De skall kunna födas, växa och utvecklas. Inte
minst byråkratin måste minskas, så att man kan få
kontakter med resten av Europa men också med res-
ten av världen. Just utbytet med olika länder är en stor
fördel för oss, och det ger också många nya möjlighe-
ter.

Det är bra att Exportrådet har fått anvisningen att
man skall hjälpa småföretagen att nå olika marknader
och få den information som de behöver.

Mina frågor om Sydafrika kvarstår. När vi besökte
Sydafrika hade bl.a. danska småföretagare varit där,
och det hade byggts upp ett småföretagsnät mellan
danska och sydafrikanska småföretag - något som
upplevdes som väldigt positivt. Det fanns också gans-
ka mycket verksamhet runt detta. Jag önskar att vi i
Sverige kunde göra samma sak. Det fanns en sådan
önskan i Sydafrika, och vi skulle kunna hjälpa till att
bygga upp ett sådant nät mellan svenska och sydafri-
kanska småföretag.

Min fråga om norska gränsen kvarstår också.

Anf. 31 Statsrådet MATS
HELLSTRÖM (s)

Fru talman! Det är riktigt att vi kan öka vårt han-
delsutbyte med Sydafrika, jämfört med när vi hade
sanktioner mot landet, som nu är fritt från apartheid.
Jag träffade för någon vecka sedan Sydafrikas vice
premiärminister i Davos, där vi diskuterade bl.a. hur
vi skulle kunna öka vårt handelsutbyte. Vi diskuterade
självfallet också politiska frågor, och inte minst det
som är viktigt i detta sammanhang, nämligen den
senfärdighet - enligt min och den svenska regeringens
uppfattning - med vilken EU har arbetat med det
frihandelsavtal som skall träffas med Sydafrika. Vi
hoppas nu att det skall bli en snabbare öppning i för-
handlingarna i slutet av månaden. Det är viktigt för
Sydafrika, för oss i Sverige och för EU att frihan-
delsavtalet med Sydafrika verkligen får mera styrfart
när det gäller att öppna dessa förhandlingar.

UNCTAD kommer att ha sitt möte i Sydafrika i
början på maj, och det ger också möjligheter till in-
tensiva kontakter med den sydafrikanska regeringen i
den riktning som Kjell Ericsson var inne på.

När det gäller Norge och gränsen, har vi ett funge-
rande tullsamarbete, som är smidigare och enklare än
vad EU har mot något annat tredje land. Det finns en
viss misstänksamhet från andra EU-länder om att vi
därmed inte uppfyller EU:s krav, men vi hävdar be-
stämt att det mer smidiga samarbete vi har är väl
fungerande och bör kunna fortsätta. Det är då också
givet, för att vi skall ha en trovärdighet här, att vi skall
kunna garantera att vi är väldigt noggranna, exem-
pelvis när det gäller så viktiga saker som sjukdoms-
bilden hos djur, risken för smitta etc. Vi gör vad vi
kan, liksom norrmännen, för att försöka förenkla en
del av de problem som tas upp. Sammantaget är sam-
arbetet alltså smidigare än på andra håll, men vi bör
självfallet - det gör vi också - gå igenom de rutiner
som har satts i gång efter något år. Det blir tyvärr
mera hinder där vid kölen än vid Torneälven och
Öresund, där hindren är borta, men det beror på Nor-
ge och inte på oss.

Anf. 32 KJELL ERICSSON (c) replik

Fru talman! Jag tycker att det är positivt att de här
Sydafrikakontakterna kommer att tas, därför att jag
tror att det är en stor fördel att vi kan hjälpa till med
att bygga upp ett nytt fritt Sydafrika.

När det gäller Norge är det kanske framför allt det
dagliga arbetet som är krångligt, inte minst för t.ex. de
långtradarchaufförer som skall komma över gränsen
med livsmedel. Det kan ta flera timmar att klarera en
långtradarlast för att komma över gränsen.

Detta är inte rimligt. Det kostar mycket pengar.
Varans värde stiger ju inte på grund av att man har
gränsklarering. På något vis måste man hitta ett enkla-
re sätt att komma fram. Trots allt är Norge ett EES-
land som i stort sett har samma bestämmelser som vi
när det gäller t.ex. hälsoskydd och miljö. Man borde
kunna hitta en lösning så att vi sluppe den här krång-
ligheten. Det är möjligt att man borde förhandla om
att få Norge som yttre gräns. Då vore det här proble-
met löst. Jag vet att det är svårt, och det är bara ett
framkastat förslag, men jag tror att man på något sätt
måste hitta en lösning här. Det som sker just nu är inte
rimligt. Det kostar mycket pengar och fördyrar också
handeln mellan Sverige och Norge.

Anf. 33 BO KÖNBERG (fp)

Fru talman! Det har sagts att den största seger som
kan vinnas är den i motståndarnas hjärtan. Om det är
sant kan Anders Chydenius, Adam Smith, J. A. Gri-
penstedt, Bertil Ohlin och andra stora frihandelsföre-
språkare fröjda sig i den himmel eller de himlar de
befinner sig i.

Aldrig förr har frihandelstanken haft så stora
framgångar som under det senaste halvseklet och inte
minst nu under 90-talet. Sällan har det intellektuella
motståndet mot frihandeln och marknadsekonomin
varit så svagt som nu. Alltfler inser att det välstånd
som har kunnat byggas upp i västvärlden, och som nu
byggs upp i allt fler delar av världen, inte skulle kun-
nat bli av om varje land behållit höga murar mot and-
ra länders varor och tjänster.

De nämnda frihandelsförespråkarna skulle nog
också ha glatt sig mycket om de hade fått höra en
förespråkare för den moderna demokratiska socialis-
men som handelsministern sjunga frihandelns Höga
visa eller en företrädare för den moderna konserva-
tismen som Karin Falkmer använda språkbruk som
"protektionismens fula tryne".

Drygt två seklers debatt och erfarenheter av såväl
protektionism som frihandel har tydliggjort att vägen
till välstånd går över marknadsekonomi i det egna
landet och en fri handel med andra länder.

Men samtidigt som vi gläder oss över framgång-
arna får vi aldrig glömma bort att en sådan kamp som
frihandelns aldrig är vunnen permanent. Det uttalade
motståndet mot frihandeln som idé är visserligen
svagt och representeras i vår del av världen kanske
främst av den fransk-engelske miljardären sir James
Goldsmith. Men hotet kommer främst inte från dessa
tydligt framförda tankar om att skydda de rika länder-
na mot konkurrens från de fattiga länderna utan från
dem som i teorin ansluter sig till frihandeln men i
praktiken agerar emot.

Det ständiga hotet mot frihandeln kommer från
alla dem som vill skydda det egna företaget, den egna
näringen, den egna orten eller det egna landet från
konkurrens. Det hotet är ofta lika starkt från dem som
på kongresser och vid dukade middagsbord hyllar
marknadsekonomin som idé som från dem som är
aktiva i fackföreningar och ibland bär på ett socialis-
tiskt idéarv.

Om någon tror att dessa hot hör till det förflutna är
det bara att se på förekomsten av näringslivskarteller i
Västeuropa eller på den amerikanska fackföreningsrö-
relsens kamp häromåret mot bildandet av det nord-
amerikanska frihandelsområdet NAFTA. I vårt land
har vi relativt färska exempel på hur olika partier
försökt - och länge lyckats - hindra en friare handel
med mat och kläder.

Som alltid är det lättare att föra kampen mot dem
som är emot frihandelsidén än mot alla dem som
säger att frihandel visserligen är bra, men... Ännu
svårare är det att föra kampen mot dem som hyllar
frihandelstanken för att sedan låsa in sig med dem
som borde vara deras konkurrenter och fixa priser och
dela upp marknader.

För dem av oss som hyllar frihandeln både som
idé och praktik gäller att kampen behöver föras
överallt och alltid. Till denna grupp räknar jag han-
delsministern. Jag har fått intrycket att han, nästan
lika mycket som jag själv och Folkpartiet liberalerna,
hyser en stark tilltro till frihandelns välsignelsebring-
ande effekter. Något orolig blev jag dock när jag nyss
hörde debattörer tala om att miljö och arbetsvillkor på
något vis skulle inkräkta på frihandeln. Något lättad
blev jag när jag hörde svaret till Karin Falkmer. Helt
lugnad är jag väl inte på den punkten, men vi får kan-
ske höra mer om detta.

Fru talman! De europeiska gemenskapernas fort-
gående utvidgning sedan de bildades för 40 år sedan
har förstås varit av stor betydelse för förbättrade vill-
kor för en friare handel. Om den stora regeringskonfe-
rensen som påbörjas i Turin i slutet av nästa månad
framgångsrikt klarar av att lägga grunden för att län-
derna i Baltikum och Central- och Östeuropa samt
Cypern och Malta skall kunna bli medlemmar inom
den närmaste tioårsperioden bildas en inre marknad
med bortemot 500 miljoner invånare.

När vi liberaler så länge arbetat för ett svenskt
medlemskap i det som nu kallas EU var det inte för
att få delta i byggandet av en europeisk fästning med
höga murar utåt utan för att stärka Europas fred och
frihet och för att arbeta för så små hinder som möjligt
mot den övriga världen.

Vi visste att inte alla länder och alla krafter inom
EU älskade frihandeln. På vissa håll var - och är -
Colbert mer populär än Adam Smith. Men vi trodde
att ett svenskt medlemskap skulle stärka de krafter
inom EU som är frihandelsvänliga.

Efter det att Sverige, Finland och Österrike nu
varit medlemmar i drygt ett år går det redan att fastslå
att EU blivit mer frihandelsvänligt än tidigare. Det
förefaller också uppenbart att det frihandelsvänliga
Sverige kan göra mer nytta för en friare världshandel
som en aktiv medlem i en gemenskap med
370 miljoner invånare än vad vi skulle kunna göra
ensamma.

Den stora framgången för en friare handel på se-
nare år är förstås den stora GATT-överenskommelsen
med dess planerade minskningar av tullarna. Det finns
anledning att hålla tummarna för att den nya världs-
handelsorganisationen WTO skall lyckas hålla frihan-
delns fana högt under de kommande åren.

EU är inte det enda regionala handelsblocket. I
andra världsdelar växer andra block upp. Jag har
redan nämnt det nordamerikanska frihandelsområdet
NAFTA, och handelsministern och Karin Falkmer har
nämnt andra organisationer som är på gång i andra
delar av världen.

Det finns självfallet utrymme för diskussion om
tillskapandet av regionala block är till fördel eller till
nackdel för en friare världshandel. Det kan hävdas att
denna framväxt visserligen ökar frihandeln inom
respektive block, men att handeln mellan länder i
olika block riskerar att bromsas och att risken för
handelskrig ökar. I tredje världen finns det de som ser
på det europeiska samarbetet och fruktar att Colbert
skall vinna över Adam Smith.

Men trots denna berättigade oro finns det anled-
ning att tro att den ökade frihandeln inom världens
olika regioner skall kunna förenas med en friare
världshandel. Det kommer förstås att kräva hårt arbete
av alla dem som är för detta höga mål.

Fru talman! Vår uppgift inom det handelspolitiska
samarbetet inom EU är att verka för att EU:s handels-
politik blir så präglad av frihandelstanken som möj-
ligt. Vår uppgift att arbeta för en friare handel gäller
dock inte bara EU:s relationer med omvärlden utan
också i hög grad inom EU. Detta kan låta onödigt i ett
läge där en av EU:s främsta framgångar är tillskapan-
det av den inre marknaden för några år sedan. Men
det är tyvärr nödvändigt, eftersom så mycket ännu
återstår i kampen för en riktigt fri marknad inom EU.
De krafter, fru talman, som jag talade om inlednings-
vis och som motarbetar fri konkurrens och en friare
handel är i praktiken mycket starka.

En del av arbetet handlar om att se till att de regler
som finns tillämpas. Ett mycket stort problem är de
karteller och liknande samarbete som drivs mellan
företag för att den fria konkurrensen inte skall få
genomslag för de egna produkterna. Tidskriften
Veckans Affärer hade några intressanta exempel
häromveckan. Två skräckexempel under senare tid är
de 33 cementföretag som tillskapat en priskartell och
avslöjats och de 19 skogsföretag som ordnat en pris-
kartell för kartongmarknaden. I den senare kartellen
ingick bl.a. tre stora svenska företag.

Jag har redan nämnt Adam Smiths namn några
gånger. När man tar del av sådana här uppgifter om
hur konkurrensen undermineras eller elimineras är det
nära till att erinra sig hans dystra iakttagelse från hans
egen tid om att man varhelst man ser två bagare i
samspråk kan misstänka en konspiration mot den
allmänna välfärden, dvs. prisöverenskommelser.

Ett annat område där reglerna också finns, men
där arbetet går trögt, är den offentliga upphandlingen.
Det rör sig här om en mycket stor marknad där det på
de flesta håll varit så att leverantörer i det egna landet
haft stora försteg eller t.o.m. nästan monopol på leve-
ranser till det egna landets organ och myndigheter.

Ett tredje problemkomplex gäller att så många sto-
ra områden fortfarande inte alls eller bara delvis om-
fattas av fri konkurrens och fri handel inom unionen.
Några sådana områden är energin, bankerna, tele-
kommunikationerna, läkemedelsområdet och flyget.

Ett fjärde område är de hinder som olika nationel-
la normer sätter för import av varor från andra med-
lemsländer. Här finns många trista exempel. Från vårt
land kan nämnas dörrföretaget i Vännäs som hade läst
i tidningen eller möjligen sett på TV att Sverige nu
var medlem i EU och att det där existerade en inre
marknad.

När företaget ville försöka sälja sina dörrar i en av
de tyska delstaterna fick företaget beskedet att det
svenska godkännandet inte räknades utan att det kräv-
des ett från den egna delstaten. Till yttermera visso
framkom att ett sådant inte skulle gälla i hela För-
bundsrepubliken Tyskland utan bara i delstaten. Sedan
finns det som bekant 15 delstater till. Detta exempel
tog jag upp med den ansvarige kommissionären vid
hans besök i Stockholm för några månader sedan.

Samma problem har nu också drabbat företaget
Nerell Ventilation i Falun som förhindras sälja sina
brandstopp om det inte utöver det svenska godkän-
nandet skaffar sig ett från det tyska institutet för
byggteknik.

Fru talman! Även om de allra flesta i vårt land be-
känner sig till frihandelsidén lär vi också i dagens
debatt få höra exempel på hur verbal acceptans av
frihandeln kopplas till konkreta krav på inskränkning-
ar. Sådana krav kopplas sällan i de principiella debat-
terna till egenintressen av olika slag utan till högre
och ädlare mål.

Fru talman! Jag gav i inledningen en eloge till
handelsministern för hans engagemang för frihandeln.
Det gäller i första hand hans arbete inom EU för att
stärka de frihandelsvänliga krafterna vid formandet av
EU:s gemensamma handelspolitik. Vi i Folkpartiet
liberalerna skulle gärna se samma engagemang i arbe-
tet med att bryta ned hindren inom EU för en friare
handel. Det är möjligt att det finns. Det skulle i så fall
vara värdefullt om handelsministern nu hann kom-
mentera något av vad regeringen gör konkret inom
EU för att motarbeta den typ av brister som jag i dag
har gett ett antal exempel på. Han kan vara säker på
att han har vårt stöd i ett arbete för att få den fria
handeln att fungera.

Anf. 34 Statsrådet MATS
HELLSTRÖM (s)

Fru talman! Jag håller med Bo Könberg om hoten
mot frihandeln och om Colberts spöke. Colbert hade
många förtjänster i andra avseenden, men jag håller
verkligen med om att hotet är verkligt.

Jag är inte säker på hur glada John Stuart Mill och
Adam Smith är i sina respektive himlar. Möjligen
borde Adam Smith vara gladare än Mill. Jag tänker då
på att Smith hade en förståelse för att frihandel också
kan behöva kopplas med starka samhällsstrukturer.
Adam Smith var inte alls motståndare till starka sam-
hällsstrukturer i länderna.

Det som är viktigt - det sade jag i mitt anförande
förut - är att frihandeln, inte minst nu när den är mer
och mer global, också kopplas till robusta starka sam-
hällsstrukturer hemma för att det skall gå bra och inte
drabba regioner och grupper av människor med hög
arbetslöshet.

Nyliberalismen har ju ett annat budskap. Man har
tidigare både i Latinamerika och i Östeuropa uppma-
nat till att kombinera en öppnare handel med att av-
skaffa de statliga strukturerna. Det har kunnat bli
ganska förfärande effekter av detta med mjuka svaga
stater, maffior, militära grupper som tar för sig etc.

Jag är övertygad om att vi är överens om att det
inte är den kopplingen till frihandel vi önskar, utan att
det är frihandel kombinerad med starka samhällsstruk-
turer.

Vi i Sverige har haft den uppfattningen under lång
tid. Det är ett ganska intressant upplägg som den nya
Labourledaren Tony Blair har gjort i Storbritannien.
Han talar om att gå från "the shareholder society" till
"the stakeholder society" med det budskapet, dvs. ja
till frihandel och stark samhällsstruktur hemma.

Anf. 35 BO KÖNBERG (fp) replik

Fru talman! Jag blev inte riktigt klar över den av
handelsministern antydda motsatsställningen mellan
Adam Smith och den av mig i dag inte nämnda John
Stuart Mill, men jag förstod i alla fall det han sade
sedan. Han vill förutom frihandel runt om i världen se
samhällen där det finns goda strukturer. Jag kan lätt
instämma med honom på den punkten.

Jag blev inte heller riktigt klar över vilket syfte
hans polemik mot nyliberalismen hade i en replik till
mig. Om den hade något syfte över huvud taget tror
jag att det är första gången jag har drabbats av den.
Jag skall med nöje ge mig in i en diskussion om detta
om det var så handelsministern hade tänkt, men så var
det kanske inte.

Jag vill bara påminna om en fråga jag antydde,
nämligen frågan om vad den svenska regeringen gör
för att se till de många brister som finns inom det
stora EU-området vad gäller frihandeln. Kan jag få en
kommentar på den punkten?

Anf. 36 Statsrådet MATS
HELLSTRÖM (s)

Fru talman! Självfallet kan Bo Könberg få det. Jag
trodde att min taletid var ute.

Vi arbetar med detta som en högprioriterad fråga
och i många avseenden. Det gäller tullen. Vi menar
att det tullsamarabete som nu finns inom EU, där man
skall harmonisera tullen, också skall handla om att
modernisera och förenkla tullen. Det är också ett svar
till Kjell Ericsson. Det heter Tull 2000. Vi arbetar
aktivt för en förenkling.

Vi arbetar inte minst med kommissionären Monti
när det gäller frågan om statlig upphandling. Där finns
mycket kvar att göra, och det finns det också vad
gäller frågan om handelshinder som småföretagen
möter. Jag nämnde det inre marknadsrådetsmötet. Jag
kommer att ta upp en del av dessa frågor i Rom i
slutet av februari. Vi har tagit upp den typ av frågor
som både Bo Könberg och Kjell Ericsson tar upp som
högt prioriterade frågor. Inom handelsavdelningen är
det en uppgift som många av mina medarbetare lägger
ned stort arbete på. Det är, precis som är sagt av er
bägge, väsentligt. Jag vill just ta fram det som också
Bo Könberg nämner. Tyskland är i många avseenden
ett land med en positiv handelspolitik, men det räcker
inte att avskaffa handelshindren på förbundsnivå. Det
finns rader av exempel på hur delstater sätter upp
hinder som man har avskaffat på statlig nivå i andra
länder. Subventioner lämnas till företag - subventio-
ner som är förbjudna för stater att lämna. Också i vårt
bilaterala förhållande till ett land som Tyskland har vi
alla skäl att arbeta med de frågor som Bo Könberg tar
upp. Jag delar hans uppfattning att det är viktiga frå-
gor för oss.

Anf. 37 BO KÖNBERG (fp) replik

Fru talman! Jag vill tacka handelsministern för
svaret. Det pekar åt rätt håll. Jag tror ändå att det finns
mycket mer att göra på området, men jag nöjer mig
för dagen förstås med det konstaterande som han-
delsministern gjorde om att de frågor jag räknade upp
vad gäller den inre marknadens bristande funktion är
högt prioriterade för den svenska regeringen. Jag
räknar med att Mats Hellström skall vara lika aktiv i
dessa frågor som han har varit vad gäller frihandeln
mellan EU om omvärlden. Jag hoppas att man inom
kort skall kunna ge litet mer positiva besked till ett
dörrföretag i Vännäs eller ett företag som tillverkar
brandspjäll i Falun så att de kan konkurrera på samma
villkor som gäller för exempelvis de tyska företagar-
na.

Anf. 38 JOHAN LÖNNROTH (v)

Fru talman! Handelsministern säger i inledningen
av sitt anförande att utrikeshandeln under efterkrigsti-
den har utvecklats till en allt starkare drivkraft för
ekonomisk utveckling. Jag skulle vilja ifrågasätta det.
Det är litet för förenklat. Det kan vara sant om vi tittar
på flera av de nyindustrialiserade länderna i Sydosta-
sien, men jag tror inte att man kan säga att det gäller
utvecklingen i Västeuropa och USA sedan ungefär
1980. Snarare ser man en tendens till stagnation när
det gäller utrikeshandelns andel av bruttonationalpro-
dukten.

Varför får vi denna stagnation? Det finns flera
faktorer. En faktor är att tjänstesektorn blir allt större
på bekostnad av varuproduktionen. Fortfarande är det
framför allt inom varubranscherna som utrikeshandeln
är stor.

En annan faktor är den nya informationsteknolo-
gin. Det är kanske ännu så länge litet grand av en
framtidsutopi, men det börjar visa sig exempel på att
man exempelvis kan skicka en ritning via Internet i
stället för att skicka en produkt.

Det finns också en ökande kritik både i Europa
och i USA mot den överdimensionerade bilismen. Det
måste göras något åt de miljöproblem som följer
framför allt av de stora transporterna, så att bilismen
bär sina egna kostnader.

Det betyder att övertron på den exportledda till-
växten faktiskt är på tillbakagång - i alla fall i det
mest avancerade tänkandet i Europa och USA. Det är
den typ av mycket förenklade tänkande som finns
t.ex. i Delorsplanen från 1993 och som delvis också
finns i regeringen Clintons tänkande i USA, och som
har kritiserats.

Jag skulle vilja ge handelsministern ett lästips. Det
är möjligt att han har läst Paul Krugmans bok som
översattes till svenska förra året. Den heter Valser om
välfärd på svenska. Han har ett särskilt kapitel som
han kallar för Handelsstrategerna, som är en mycket
förödande kritik av detta förenklade exportledda till-
växttänkande.

Ett annat lästips - som jag inte har så stor för-
hoppning om att handelsministern skall hinna läsa - är
ett litet vänsterblad som ges ut i Lund och som heter
Veckobladet. Där står att vår representant i Kommu-
nikationskommittén, Karin Svensson-Smith, har träf-
fat Neil Kinnock. Neil Kinnock gav tydligen i ett
samtal uttryck för att trenden nu har vänt. Nu har man
börjat förstå att tiden är ute för de orimligt stora in-
frastrukturinvesteringarna, motorlederna och allt
annat. Det är andra typer av och modernare infrastruk-
tur som numera gäller.

Får jag också passa på att säga ett par ord till Bo
Könberg om Anders Chydenius. Det är riktigt att
Anders Chydenius var en hängiven frihandlare. Men
han var också en oerhört vältalig kritiker av den mer-
kantilistiska politiken, som väldigt mycket just gick ut
på övertron på handeln. Han angriper alltså också de
olika typer av mer eller mindre dolda bidrag som
merkantilisterna tillämpade för att befrämja exporten.

Jag skulle vilja fråga Bo Könberg: Hur ser Bo
Könberg på t.ex. sådana företeelser som att kungen
reser runt med ett antal industripotentater och gör
reklam för svensk export, rimligtvis på skattebetalar-
nas bekostnad? Hur ser han på försvarsministerns resa
till Thailand, en sådan här exportpromotion? Är det
över huvud taget bra med frihandel och då även med
exportsubventionering? Det är min fråga till Bo Kön-
berg.

Mats Hellström ser positivt på regionaliseringen
men varnar också för inåtvända handelsblock. Det är
något slags dialektik. Karin Falkmer tycker att han
överdriver oron. Jag skulle tvärtom vilja påstå att
handelsministern idylliserar det som håller på att
hända.

Jag var under jul och nyår i Australien. Där ut-
tryckte man - även de partikamrater till Mats Hell-
ströms som jag träffade - mycket stark oro för det
man upplever nu, alltså en allt tydligare uppdelning av
världen i tre stora dominerande handelsblock, där man
blir alltmer ointresserad av de historiska kontakterna
mellan Australien och Europa.

Vi har tidigare i debatten hört om FN:s kris och
hur biståndet reduceras. Eva Zetterberg har tagit upp
detta med utrikesministern. Detta är också ett tecken
på den inåtvändhet man får i de olika blocken. Det är
en tydlig trend i dag.

Det är i och för sig bra att handelsministern riktar
kritik mot den orimliga jordbrukspolitiken, tekokvo-
ten och allt det, men han säger också att erfarenheten
är att vi kan påverka. Jag skulle vilja fråga: På vad
sätt kan vi mer konkret påverka?

Jag hörde ett exempel av en god vän som nu lever
i Nairobi. Han berättade att i Nairobi kan man i dag
enbart köpa danskt smör. Det danska smöret, som ju
är exportsubventionerat, som dumpas där nere, har
effektivt slagit ut all inhemsk produktion.

Globaliseringen ger påfrestningar på branscher
och regioner. För att frihandelns frukter skall komma
löntagare och konsumenter till del krävs robusta so-
ciala trygghetssystem, säger handelsministern. Det
håller jag helt och fullt med om. Men nu är det kon-
kreta problemet att vi är inne i en process här i Sveri-
ge där det på grund av konvergensen till EMU bl.a.
krävs att vi skall ta ned vår bruttoskuld från 80 % till
60 %, vilket konkret innebär att 300 miljarder kronor
skall plockas bort från skulden fram till 1998. Det här
är absolut inte möjligt att klara med rimliga sociala
trygghetssystem kvar.

Frihandel bygger också på full sysselsättning.
Motsättningen mellan EMU-processen och frihandeln
är således en mycket viktig motsättning. Just nu skulle
vi behöva gemensamma mellanstatliga program mot
arbetslösheten, men de blockeras av EMU-processen.

Till sist säger handelsministern att vi skall ha
multilaterala fungerande spelregler för de multinatio-
nella företagen. Jag skulle vilja veta mer konkret: Vad
menas med detta? Utrikesministern har tidigare i dag
fått en fråga med anledning av det hon sade om att
man behöver internationella avgifter för att finansiera
FN.

Vi har också tidigare uttalanden i det socialdemo-
kratiska Europaprogrammet från 1994, där man krä-
ver världsomfattande avtal mot internationell speku-
lation. Man ville att EU-parlamentet skulle ta initiativ,
ta kontakt med det japanska parlamentet och den
amerikanska kongressen för att åstadkomma ett så-
dant avtal. Vi har alltså hört många sådana här positi-
va runda löften och tal om åtgärder mot spekulation
och spelregler för internationella investeringar. Jag
kan bara instämma. Det här är oerhört viktigt. Det är
alltså i storleksordningen 8 000 miljarder kronor varje
dag som cirklar runt på de globala finansiella mark-
naderna. Det krävs en oerhört kraftfull politisk mot-
kraft till detta. Men det som vi ännu så länge har hört
från Mats Hellström och socialdemokratin är alltför
många runda löften och vaga uttalanden. Vad är det
konkret som avses? Vilka initiativ avser regeringen att
ta i de här frågorna?

Anf. 39 Statsrådet MATS
HELLSTRÖM (s)

Fru talman! Johan Lönnroth tyckte att det var en
alltför förenklad beskrivning av kopplingen handel-
tillväxt i inledningen av mitt tal. Där talas just om
varuproduktion. Lönnroth har rätt när det gäller
tjänsterna. Men vad man kan visa är först och främst
att handelshindren minskar och att det under de perio-
der när handelshindren minskar också svarar mot en
ökning av handeln. WTO menar också att denna
öppning av marknader och minskning av handelshin-
der leder till högre tillväxt i de länder som sänker sina
handelshinder än i de andra länderna. Det är slutsatsen
av den WTO-rapport som jag har utgått ifrån.

När vi flyttar över till vår egen del av världen, som
Lönnroth gjorde, det är en relevant fråga, menar vi då
också att den ökade handeln och sänkningen av han-
delshindren också under det senaste decenniet har
bidragit till att dämpa konjunkturnedgången i OECD-
området. Det har alltså haft en positiv effekt också i
vår del av världen.

Sedan är det alldeles klart, där har Lönnroth helt
rätt givetvis, att när det gäller handeln mellan USA
och Europa så ökar den inte. Det sade jag i mitt tal att
den tvärtom relativt minskar. Däremot ökar investe-
ringarna kraftigt. EU är USA:s största investeringsmål
liksom USA är EU:s största investeringsmål. Bägge
vägarna. Därutöver internationaliseras nu mycket
snabbt tjänstehandeln just i de här områdena. Det var
också Lönnroth inne på. Globaliseringen tillväxten
söker sig delvis nya vägar än traditionell varuexport.
Helt riktigt. Det var just det jag försökte på något sätt
utveckla också i mitt första inlägg. Men det minskar
inte betydelsen av den typ av sänkta handelshinder vi
talar om. Jag talade också om att sänka hinder på
andra områden, exempelvis för tjänstehandel och inte
bara när det gäller traditionell varuexport. Det bör
kunna hjälpa till, så att vi också får möjlighet att bätt-
re svara mot en världsefterfrågan och en ökad syssel-
sättning i de länder som deltar i det här utbytet.

Jag får återkomma till de övriga frågorna i nästa
inlägg.

Anf. 40 JOHAN LÖNNROTH (v) replik

Fru talman! Jag hade uppfattat nyanserna, Mats
Hellström. De frågor som jag kanske borde ha ställt
litet mera explicit är bl.a. hur Mats Hellström ser på
den kritik som har riktats mot den här övertron på att
det är exporten som på något sätt skall klara proble-
men med arbetslösheten. I bl.a. det socialdemokratis-
ka Europaprogrammet från 1994 ser man väldigt
tydligt att det är industriella investeringar i exportin-
dustrier plus i traditionell infrastruktur, dvs. i allt
väsentligt vägbyggen, som har tagit det mesta i an-
språk. Det är detta som skall få fart på Europa igen.
Jag påstår att det är ett föråldrat tänkande. Om vi nu
t.ex. av miljöskäl höjer koldioxidskatten - en absolut
nödvändig åtgärd om vi skall klara miljöproblemen -
då får bilismen bära mera av sina egna samhällseko-
nomiska kostnader samtidigt som varuhandeln mins-
kar - allt annat är lika. Hur ser Mats Hellström på
detta?

Anf. 41 Statsrådet MATS
HELLSTRÖM (s)

Fru talman! Jag delar Johan Lönnroths synpunkt
att den här analysen kring traditionell varuexport är
förlegad. Det är också därför som jag säger att om
världshandelsorganisationen skall bli relevant i fram-
tiden måste den ta sig an de nya förändringar som
sker i det ekonomiska utbytet. Det handlar om inves-
teringar, konkurrensvillkor, tjänstehandel och mycket
annat samt inte minst de nya vägar som informations-
tekniken söker sig.

Till både Johan Lönnroth och Bo Könberg vill jag
säga: När nu en tredjedel av världshandeln består av
internhandel mellan stora internationella multinatio-
nella företag kan det mycket väl vara så att de han-
delshinder mellan staterna som vi förhandlar bort
återinförs av företagen som privata handelshinder. Det
är därför som konkurrensreglerna - detta är ett svar på
Johan Lönnroths tidigare fråga - måste ses över och
ingå i det vida mera moderna handelsregelverket. Det
tror jag att vi är ganska överens om.

Sedan när det gäller EMU, sysselsättningen och
handeln behöver vi delta i konvergensprogrammet
främst för vår egen skull. Nu har den långa räntan i
Sverige sjunkit så kraftigt att vi därigenom har tjänat
mera pengar än vad hela vår EU-medlemsavgift upp-
går till. Det har vi gjort av egen kraft, och det var en
nödvändig sanering.

Sedan är det ingalunda så att sysselsättningsinitia-
tiv skulle blockeras av EMU. En av de största före-
språkarna för EMU är ju EU-kommissionens presi-
dent Santers. Han har just föreslagit en förtroendepakt
mellan länderna kring sysselsättningen - just det som
Lönnroth och jag efterfrågar, nämligen ett samarbete
mellan länderna kring sysselsättningen. Det handlar
om någonting som liknar det svenska sysselsätt-
ningsinitiativet i EU och som också Santes vill ha
med i fördraget och i den praktiska politiken. Han
reser nu runt i medlemsländerna och diskuterar just
den frågan. Visst går det att förena sysselsättning med
de krav på den ekonomiska politiken i övrigt som
Lönnroth var kritisk till.

Anf. 42 JOHAN LÖNNROTH (v) replik

Fru talman! Det förhåller sig på samma sätt med
Santerns uttalanden som med detta som handlar om
åtgärder mot internationell spekulation. Det som sägs
är i och för sig positivt, men det saknar allt substan-
tiellt innehåll. De konvergensregler som EMU tvingar
fram innebär just att det blir omöjligt för de enskilda
länderna att vidta de nödvändiga åtgärder som krävs i
dag för att förhindra att Europa går ner i en ny lågkon-
junktur.

Man kan göra jämförelsen med övergången från
20-talet till 30-talet. Det var en typ av ekonomiskt
tänkande, det var ett slags samordnad svångremspoli-
tik som bidrog till att man hamnade i den djupa 30-
talskrisen. Det finns stor risk för att vi får en disinteg-
ration igen om vi inte gemensamt kan göra någonting
åt arbetslösheten. Jag påstår fortfarande: EMU-
processen är i dag det starkaste hindret för möjlighe-
ten att få någonting konkret gjort gemensamt i Europa
mot arbetslösheten.

Anf. 43 BO KÖNBERG (fp) replik

Fru talman! Jag vill först med anledning av det
som Mats Hellström nämnde om internhandeln och de
stora multinationella företagen och att detta är ett
ytterligare argument för en bra konkurrenslagstiftning
säga att vi är helt överens. Det är bara bra om detta
kan fullföljas.

Jag hörde Johan Lönnroth som stöd för sin upp-
fattning använda uttryck som det mest avancerade
tänkandet. Det lät mera som ett litet eko från hans
partis förflutna än som ett modernt inlägg.

Det gladde mig att Johan Lönnroth pekade på
problemen med att rika länder dumpar sina jordbruks-
produkter i de fattiga länderna. Jag har kanske inte
alltid uppfattat att Johan Lönnroths parti historiskt sett
varit så väldigt positivt inställd till frihandel och fri
konkurrens. Om jag inte missminner mig så var väl
Vänsterpartiet kommunisterna det siste partiet på
Skansen när det gällde försvaret av de svenska textil-
subventionerna.

Till sist noterar jag med glädje att Johan Lönnroth
tog upp pionjären Anders Gydenius och hans insatser
för frihandel. Han verkade t.o.m. ett årtionde tidigare
än Adam Smith. Hade Anders Gydenius möjligen
någon brist så var det väl att han hade en litet för
positiv syn på Gustav III. Hur han hade sett på Carl
XVI Gustaf vet jag inte, eftersom jag inte är spiritist.

Anf. 44 JOHAN LÖNNROTH (v) replik

Fru talman! Om vi nu skall gå tillbaka till 1700-
talet kan vi också gå tillbaka till 1917 när det social-
demokratiska vänsterpartiet bildades. Jag rekommen-
derar Bo Könberg att läsa vårt första program där det
skrevs in frihandel efter allmän och lika rösträtt för
kvinnor och män. Vi var alltså de politiska krafter
som då var mest pådrivande mot den höger som gjor-
de allt vad den kunde för att bromsa.

Vi kan ta den debatten en annan gång, men visst är
det riktigt att mitt parti historiskt sett har intagit ett
antal felaktiga ståndpunkter också när det gäller han-
delspolitiken.

Sedan ytterligare ett par ord om Anders Gydenius.
Jag vill påminna Bo Könberg om den mycket starka
självkritik som Gydenius riktade mot Mössornas
deflationspolitik 1765 efter det att han hade förstått att
en sådan politik ledde till dramatiskt ökad arbetslös-
het. Den deflationspolitiken är praktiskt taget identisk
med den politik som Sverige nu påtvingas av den
fullständigt orimliga anpassningen till det framtida
EMU.

Anf. 45 BO KÖNBERG (fp) replik

Fru talman! Johan Lönnroth antydde att han inte
ville gå tillbaka till historien, så han begav sig raskt
från 1760-talet till 1917. Låt mig då följa med honom.
Att tala om vad som stod i ert program 1917 - året för
ryska revolutionen - när jag kritiserar ert agerande
kring 1990 är väl inte så rasande bra argument. Det
mera näraliggande förflutna för Lönnroths parti som
jag bättre känner till är ju inte så lyckat på den här
punkten.

När det sedan gäller genomgången av vad som
hände vid 1765 och 1766 års riksdagar är det alldeles
korrekt att Anders Gydenius vände sig mot defla-
tionspolitiken. Men så långt har vi väl ännu inte
kommit, utan vi befinner oss i ett läge där vi försöker
ha låg inflation. Det trodde jag var någonting positivt.

Anf. 46 JOHAN LÖNNROTH (v) replik

Fru talman! Jag skall först korrigera Bo Könberg.
När jag kom in i riksdagen 1991 hade mitt parti just
varit med om att fatta de sista besluten för att koppla
Sverige från multifiberavtalet. Om man går längre
tillbaka i tiden är det riktigt att vi då inte hade haft
den inställningen. Vi var också anhängare av det jord-
brukspolitiska beslut som fattades i ganska stor enig-
het här i riksdagen 1989 eller om det var 1990.

Men vad jag efterlyser är alltså mera av militant
kritik från sådana hängivna frihandelsvänner som Bo
Könberg mot den orimliga politik som bedrivs inom
EU. De hängivna anhängarna av EU är något slags
federatister. Jag tycker att man hör alldeles för litet
kritik mot fortet Europa som ändå finns och som nu
håller på att växa fram och stärkas i konkurrens med
de andra stor handelsblocken.

Anf. 47 KARIN FALKMER (m) replik

Fru talman! Johan Lönnroth ser faror för inåt-
vändhet, dels med de regionala samarbetsorganisatio-
nerna, dels med EU. Johan Lönnroth är faktiskt ingen
särskilt trovärdig förespråkare mot inåtvändhet. De
länder som har fört samma ideologi som Johan Lönn-
roth står för är exempel på inåtvända länder som
verkligen har misslyckats med att ge sin befolkning en
vettig ekonomisk utveckling.

När det gäller exportledd handel och den tillväxt
som den medför behöver man bara se på vad som har
hänt i världshandeln sedan världskriget. I nuläget är
det sant som Johan Lönnroth säger, att varor kanske
kommer att spela mindre roll. Men tjänstesektorn får
en allt större betydelse inom handelsområdet liksom
även investeringar, och investeringar och varor går ju
ofta hand i hand. När det gäller den utveckling mot
frihandel som vi står inför i Sverige behöver jag inte
excellera med historiska exempel, utan jag tar bara
exemplet när jag var ny riksdagsledamot. Min första
debatt handlade om tekorestriktionerna. Mina motde-
battörer var såväl socialdemokrater som framför allt
vänsterpartister. Vänsterpartisterna var ju de som stod
främst på barrikaderna mot en fri handel med u-
länderna på detta område. Det är inte särskilt heder-
värt.

Anf. 48 JOHAN LÖNNROTH (v) replik

Fru talman! Det lönar sig kanske inte att jag för
femtioelfte gången, i likhet med mina partikamrater,
deklarerar att den ideologi som jag och Vänsterpartiet
står för har mycket litet att skaffa med den ideologi
som en gång i tiden fanns i de östeuropeiska diktatu-
rerna. Det kanske nu är dags att sluta att göra dessa
jämförelser. Jag tänker inte jämföra Karin Falkmers
ideologi med de olika extrema högerideologier som
fortfarande grasserar, faktiskt väsentligt stärkta på
många håll i världen i dag. Det är framför allt dessa
krafter som står för den extrema nationalismen.
Vänsterpartiet och jag står för internationalism. Det är
något oerhört viktigt för oss. Det tillhör vårt partis
själ, skulle man kunna säga. Just därför är vi så starkt
kritiska mot de växande motsättningarna mellan de
stora handelsblocken, där vi starkt upplever att EU
alltmer sluter sig inom sig självt. Man minskar bistån-
det och minskar solidariteten med tredje världen samt
bedriver en handelspolitik, bl.a. som i exemplet jag
nämnde om Nairobi och det danska smöret. Där upp-
lever jag en mycket lam kritik från Moderaterna, som
tycks trivas ganska bra i den europeiska stugvärmen.

Anf. 49 KARIN FALKMER (m) replik

Fru talman! Johan Lönnroth har rätt i att vi i Mo-
derata Samlingspartiet är glada över att Sverige är
medlem i den europeiska unionen.

Johan Lönnroth har kanske rätt i någon del av kri-
tiken mot EU. Jag har i mitt anförande nämnt en del
av det som jag tycker att EU bör förändra. Men låt oss
nu säga att Johan Lönnroth har rätt. Desto viktigare är
det ju, Johan Lönnroth, att Sverige inom EU får möj-
lighet att påverka en av de största handelsorganisatio-
nerna i världen i den riktning som vi i Sverige har
kämpat för så länge.

Jag har bara en fråga till Johan Lönnroth: Innebär
svaret till mig att Vänsterpartiet inte längre står för en
socialistisk ideologi?

Anf. 50 JOHAN LÖNNROTH (v) replik

Fru talman! Den frågan kräver mer än en tvåminu-
tersreplik. Vi står för en socialistisk ideologi, och
socialism betyder i korthet att arbetande människor
själva har kontroll, att demokratin vidgas till alla
livets olika områden. Den socialismen är mycket väl
förenlig med internationalismen.

Karin Falkmer har inte rätt till någon ytterligare
replik, men jag vill ändå ställa frågan: Är Moderata
Samlingspartiet fortfarande ett konservativt parti eller
är det ett liberalt parti? Vi kanske kan förveckla oss i
de olika definitionsfrågorna vid ett annat tillfälle.

Anf. 51 MARIANNE SAMUELSSON (mp)

Fru talman! Utrikesministern inledde sitt tal med
att uttrycka att Sveriges internationella engagemang
utgår från solidaritet och humanism. Den senaste
tidens agerande från regeringens sida vad gäller flyk-
tingar som bott länge i Sverige eller uppgifterna om
att Sverige inte längre tänker ta emot det antal kvot-
flyktingar som Sverige lovat enligt Genèvekonventio-
nen och som riksdagen budgeterat för tyder inte på
detta. Snarare tycker jag vi sett prov på ett agerande
från regeringen som inte bygger på vare sig humanitet
eller solidaritet. Listan kan göras lång på exempel där
inte längre solidariteten sätts i första rummet, utan där
bra handelsförbindelser blivit mer angeläget än soli-
daritet och humanism.

Ett annat exempel som inte vidrördes särskilt
mycket i utrikesministerns eller i handelsministerns
tal var miljöfrågorna i ett globalt perspektiv. Här
måste Sverige ta ett särskilt tydligt ansvar vad beträf-
far handel. De varor som vi importerar får inte leda
till en miljöförstörelse i ett annat land, som vi inte
skulle tillåta om vi själva tillverkade eller odlade
varan.

Fru talman! En utrikespolitisk debatt där miljösi-
tuationen i världen belyses utifrån handels- och jord-
bruksperspektivet är naturligtvis nödvändig. Jag är
förvånad över att regeringen har tillgodosett så litet
när det gäller miljöansvaret i det globala perspektivet.
Vi är alla beroende av en hållbar utveckling och borde
med större allvar ta itu med frågan om hur vi skall
lösa mat- och vattenfrågorna för en allt större befolk-
ning i en värld som växer.

World Watch Institute har i dagarna presenterat en
rapport i sin årsbok. Fru talman! Det är ingen munter
bild som visas upp, även om det finns ljusglimtar.

Det stora bekymret är matproduktionen till en
växande befolkning med krympande odlingsmarker.
För första gången beskrivs denna situation i sådana
ordalag som katastrofal. Det håller inte om vi inte
ändrar kurs. Vi kan inte längre räkna med ökande
skördar utifrån perspektivet ökad användning av
konstkväve. Vi har nått upp till taket vad gäller möj-
ligheterna att få större skördar på samma areal. Under
ganska lång tid har detta varit en bidragande orsak till
ökande spannmålsskördar, men nu pekar kurvan åt det
andra hållet. Av världens 15 viktigaste fiskeområden
är 13 nu på tillbakagång. Medan ekonomer och politi-
ker talat om fortsatt tillväxt har biologer länge talat
om biosfärens begränsningar vad gäller tillväxt.

Den enda tröst i detta sammanhang är att vi kan-
ske har kunskap och att vi kan förändra. Men det
räcker inte med bara kunskap. Det behövs en politisk
vilja också. Lester Brown pekar bl.a. på att den rika
delen, som utgör 20 % av befolkningen, förbrukar
80 % av jordens resurser. Hur skall det bli om vi för-
väntar oss att tredje världens befolkning skall komma
upp till vår nivå? Det är något som de självfallet bor-
de ha rätt till. Men är det möjligt utan att vi lägger om
till ett resurssnålt samhälle, där vi anpassar oss till
naturens ramar? Kina, som utgör 22 % av världens
befolkning, ökar nu sin tillväxt i rasande takt. Man
räknar med att den kommer att fördubblas vart åtton-
de år. I vilken riktning går miljöfrågorna i detta sam-
manhang?

Den rika världen, och framför allt EU, subventio-
nerar stora delar av sitt jordbruk. Detta har i sin tur
lett till att de länder som inte har råd att subventionera
blir utkonkurrerade. EU:s jordbrukspolitik hotar den
tredje världens människor. Det blir helt enkelt inte
möjligt för dem att odla mat för export, vilket innebär
att de allra fattigaste länderna har svårt att hitta pro-
dukter som de kan exportera. Därmed försämras deras
förutsättningar ytterligare. EU:s jordbruk hotar också
EU-ländernas möjlighet till en hållbar utveckling
eftersom det gynnar det storskaliga, miljötärande
jordbruket.

Det är, med tanke på den diskussion som var här
nyligen om subventioner till bl.a. tekoindustrin, in-
tressant att vi av skattebetalarnas pengar ger mer till
jordbruket inom EU än vad vi ger i bistånd till resten
av världen. Dessutom har de partier som förespråkar
medlemskap infört restriktioner både vad gäller jord-
brukshandel och tekohandel. Det var detta ni så ivrigt
ville ha bort, men ni såg inte under förhandlingarnas
gång till att det kom bort.

Den svenska handelspolitiken styrs i dag helt av
EU:s regler. Någon egen aktiv handelspolitik kan eller
vill inte regeringen driva. Kanske är det därför det är
så tyst kring de viktiga miljökonsekvenserna av han-
deln. Ställ krav på en rättvis och solidarisk handel! Är
inte det någonting som man kan förvänta sig från det
socialdemokratiska partiet? Är det kanske så, som jag
till min förfäran hörde, att ni tar Moderaterna i hand
och inte längre tycker att det är viktigt med solidarisk
handel? Vart är Socialdemokraterna på väg?

Insikten om den ökande befolkningen och om
vikten av en miljömässigt hållbar försörjning av jor-
den borde också bli det mest angelägna att arbeta
med internationellt. Den ökande skogsdöden i Europa
och överbetningen i Afrika utgör tillsammans med
andra miljöhot en stor risk för kommande konflikter i
världen.

Ett förebyggande arbete i form av krav på och ge-
nomförande av miljöskatter är något som regeringen
inte längre borde tveka om, utan omedelbart ta tag i.
Det måste också vara ytterst angeläget att ha rätt att
gå före med hårdare miljökrav. Avser regeringen att
inför regeringskonferensen driva rätten att gå före,
rätten att ha strängare miljökrav?

Två mycket aktuella frågor är gentekniken och
hormonbehandlingen. Varför har vi inte rätt att gå
före och ha strängare regler? Varför kräver inte rege-
ringen att vi åtminstone skall ha rätt att märka produk-
ter, och verkligen låta marknadskrafterna verka? Tror
inte regeringen att det skulle ha någon effekt? För oss
konsumenter borde det vara en självklarhet att få en
ordentlig varudeklaration med livscykelspecifikation.

Det finns åtskilliga exempel på att vi importerar
produkter som förstör både hälsa och miljö i andra
länder. Tigerräkor som odlas, där ett och ett halvt kilo
fiskmjöl går åt för att få ett kilo räkor, platsar inte i ett
kretsloppstänkande. Att odlingarna dessutom starkt
förorenar vattnet med kemikalier och att detta sedan
bara släpps ut i naturen kan inte leda till annat än
förstörd natur. En hel del av våra importprodukter,
som bananer och kaffe, förorsakar stora föroreningar i
odlingsländerna.

Vi måste ta vårt ansvar och se till att även pro-
duktion som utförs i andra länder sker på ett ur mil-
jömässig och social synpunkt hållbart sätt.

Jag gjorde för ett tag sedan ett besök på ett teplan-
tage i Kenya, och vad fick jag se? Jo, ett flygplan som
besprutade fältet. På fältet gick en kvinna och plock-
ade teblad. Hon hade sitt lilla barn på ryggen. Jag
frågade med förfäran vår chaufför varför hon inte gick
av fältet. Jag fick till svar att om hon skulle välja att
gå av fältet, så kommer hon aldrig mer tillbaka till det
arbetet. Sedan frågar vi varför de inte mår bra osv.!

Det borde vara en självklarhet att vi ställer krav,
och jag skulle därför vilja ha svar på några frågor från
utrikeshandelsministern. Kommer regeringen inför
regeringskonferensen att begära att vi får rätten att gå
före med hårdare miljökrav när det gäller varupro-
duktionen?

Tyskland har ju, för att skydda sig mot galna-ko-
sjukan, haft importförbud för kött från England. EU-
kommissionen har ställt krav på att Tyskland inom en
månad häver importförbudet. Anser utrikeshandels-
ministern att det är rimligt att länder inom EU inte
skall ha rätt att säga nej till import av hälsoskäl? Vad
gäller för svensk del i den frågan?

Fru talman! Utrikeshandelsministern nämner i sitt
tal att Singaporemötet skall ge en handelspolitisk
vision inför 2000-talet. Utifrån det globala perspekti-
vet behöver vi ha en vision om handel, det är natur-
ligtvis nödvändigt. Det skulle därför vara intressant att
höra vilka visioner regeringen har. Har man inför
decembermötet från svensk sida ställt upp krav som
man vill driva, eller är det även i denna fråga så att
Sverige bara inväntar en gemensam EU-ståndpunkt?

Anf. 52 Statsrådet MATS HELLSTRÖM (s)

Fru talman! Jag vet inte var Marianne Samuelsson
var förut i dag när jag läste upp deklarationen. Jag vet
inte heller var hon var i går när hon fick deklarationen
i förväg. Där är ju de frågor hon nu tar upp väl besva-
rade. Där handlar det precis om vad den svenska
regeringen vill göra inför Singaporemötet.

Det är inte så att vi inte skulle tala om miljön.
Tvärtom skall vi ta upp att miljöfrågorna är utomor-
dentligt viktiga i handelssammanhang.

Det var den svenska socialdemokratiska regering-
en som ursprungligen tog initiativ till att ta upp miljö-
frågor i ett handelspolitiskt sammanhang. Detta gjor-
des inom EFTA, och det kom senare in i GATT-
rundan. Glädjande nog kom man överens om att ha en
kommitté som skall gå igenom frågan om miljö och
handel i den nya världshandelsorganisationen. Det tog
jag också upp i mitt anförande.

Detta arbete ser ut att gå bra. Det skulle kunna
möjliggöra att genomförandet av miljökonventioner
inte skall stoppas av handelsregler. Det som fortfa-
rande kan vara ett problem är att en del u-länder anser
att detta är protektionism från i-ländernas sida, att vi
rika vill skydda oss. Jag tror dock att vi, inte minst
genom svensk och nordisk argumentering, skall kunna
få en brygga så att vi kan komma fram i denna viktiga
fråga.

Det har jag talat om här. På den punkten kunde
Marianne Samuelsson möjligen ha lyssnat något mer.
Det är en viktig fråga för oss. Vi driver den aktivt och
anpassar oss förvisso inte bara efter andra. Det torde
också ha framgått av vad jag har sagt tidigare.

Marianne Samuelsson tycker i dag illa om EU:s
jordbrukspolitik. Det gör jag också. Vi arbetar för att
förändra den. Men var var Miljöpartiet när alla andra
partier här i riksdagen genomförde en förändring av
jordbrukspolitiken som ju förr förvisso inte var sär-
skilt u-landsvänlig?

Miljöpartiet var det enda parti som inte ville delta
vid avregleringen av jordbruket. Det är bra att Miljö-
partiet nu har en annan inställning, men kanske skulle
ni tala med litet mindre bokstäver i denna fråga, där ni
var utomordentligt populistiska och inte vågade ställa
upp på reformen som alla andra partier gjorde här i
kammaren. Det gällde att förändra och avreglera
jordbrukspolitiken i den riktning som Marianne Sa-
muelsson nu vill göra.

Sedan säger Marianne Samuelsson, uppenbarligen
mot bättre vetande, för där är hennes parti väl infor-
merat, att vi inte skulle kräva märkning och vara mot
hormonbehandlat kött. Jo, vi är mot hormonbehandlat
kött och vi är för märkning. Vi kräver detta, och vi
driver frågan.

Anf. 53 MARIANNE SAMUELSSON (mp)
replik

Fru talman! Det är bra att ni kräver märkning, men
kommer vi att få det också, eller kommer den hårda
regeln om att inte märka att gälla för svensk del?

När det gäller jordbrukspolitiken och var Miljö-
partiet var när avregleringen genomfördes, så tror jag
att Mats Hellström vet det mycket väl. Vi var på mil-
jösidan. Det innebar att vi inte ville ha all den ned-
läggning av jordbruksmark som låg med i förslaget.
Vi ville ha satsningar på ett ekologiskt, långsiktigt
hållbart jordbruk. Vi ville ha rejäla satsningar på att
ställa om jordbruket till det som även andra partier vid
det laget borde ha sett som det enda långsiktigt hållba-
ra.

Detta fick vi tyvärr inget stöd för. Jag vill inte
kalla det för populism; det var ju inte särskilt populärt
bland bönderna heller. De var inte särskilt måna om
att ställa om till ett ekologiskt hållbart jordbruk. Vi
driver samma linje i dag. Vi måste ställa om jordbru-
ket så att det blir ekologiskt hållbart på lång sikt.
Annars kommer vi aldrig att klara världens matpro-
duktion.

Detta är otroligt viktigt med tanke på alla de rap-
porter vi får i dag om minskade arealer att odla mat på
samtidigt som befolkning ökar.

Vi kan väl ändå inte politiskt bestämma oss för att
vi skall låta stora grupper i världen svälta ihjäl på
grund av att det inte finns areal att odla på? Detta är
viktigt.

När det gäller punkterna tycker jag inte att de gav
en tydlig bild av vilken politik regeringen driver uti-
från framför allt miljöhänsyn och inte social hänsyn.
Det borde ha varit en självklarhet. Men det är tydligen
inte det längre, eftersom Mats Hellström tidigare till
Karin Falkmer uttryckte att han var överens med
Moderaterna i synen på socialklausulen.

Anf. 54 Statsrådet MATS
HELLSTRÖM (s)

Fru talman! Jag vidhåller att jag förvisso deltog
som jordbruksminister i den debatt som vi hade då om
jordbrukets avreglering. Miljöpartiet intog då en di-
rekt opportunistisk hållning. Det var inte fråga om att
främja u-ländernas möjligheter att exportera livsme-
del - inte ett dugg Marianne Samuelsson. Jag tycker
faktiskt att Miljöpartiet på den punkten har skäl att
tala med litet mindre bokstäver.

När det gäller socialklausulen har jag tvärtom sagt
här i kammaren tidigare att det är viktigt att frågan
om arbetsvillkor och en socialklausul tas upp i WTO.
Jag tror, som jag sade, att vi i Norden i bästa fall skall
kunna vara en brygga gentemot samtliga de u-länder
som hittills inte har velat ta upp denna fråga. Här
krävs som bekant enhällighet. Samtliga u-länder mot-
sätter sig, såvitt jag känner till, att frågan tas upp. De
betraktar det som en protektionistisk hållning från de
rika ländernas sida. Det är det inte. Men rätten till att
ha drägliga arbetsvillkor, rätten till att få vara med i
en fackförening, rätten att inte diskrimineras och att
inte behöva vara utsatt för tvångsarbete och rätt att
teckna kollektivavtal skall gälla oavsett om man arbe-
tar i ett företag som exporterar, och där det alltså blir
en handelsfråga, eller om man sliter med fruktansvär-
da arbetsvillkor på en arbetsplats där det bara handlar
om det interna, där det aldrig blir export. Vi får aldrig
se detta bara som en handelsfråga. Då blir det protek-
tionism.

Jag tror, som jag sade tidigare, att vi i Norden i
bästa fall skall kunna få en brygga över till u-
länderna. Jag vill också peka på det som OECD visar,
nämligen att öppnare handel och öppnare system har
visat sig befrämja såväl arbetsvillkoren som det eko-
nomiska välståndet. Men i detta sammanhang krävs
mycket hårt arbete för att brygga över den starka
motsättning som finns mellan samtliga u-länder och
oss i den rika delen av världen.

Anf. 55 MARIANNE SAMUELSSON (mp)

Fru talman! Jag tackar för det sista som Mats
Hellström sade om att det verkligen behövs hårt arbe-
te och att regeringen är villig att ställa sig bekom det
när det gäller att förbättra situationen på den sociala
sidan inom handeln. Där kan man naturligtvis också ta
god hjälp av konsumenten, eftersom det många gång-
er är fråga om multinationella företag som utnyttjar
billig arbetskraft osv., och det går alltså att öka
trycket. Det vore väl bra om vi kunde hjälpas åt med
den frågan, så att människor inte behöver fara illa av
att vi skall ha billiga varor.

När det gäller jordbruksfrågan hävdar jag fortfa-
rande att Mats Hellström har fel. Vår linje var den
radikala linjen att vi skulle ställa om jordbruket då när
vi hade möjligheter till ett ekologiskt hållbart jord-
bruk. Om vi hade haft bönderna med oss på det så
hade naturligtvis Centerpartiet och kanske också So-
cialdemokraterna svängt, eftersom de i det fallet är
tämligen populistiska. Men så var inte fallet. Men vår
ståndpunkt att vi skall ha ett ekologiskt hållbart jord-
bruk står fast, och den tänker vi hävda även i fortsätt-
ningen. Det är nämligen så, fru talman, att vi inte
ärver jorden efter våra fäder, utan vi lånar den av våra
barn. Då kan vi inte ha det som vi har det i dag, näm-
ligen att vi inte längre lever på räntan utan att vi fak-
tiskt tär på kapitalet av jordens resurser.

Anf. 56 HOLGER GUSTAFSSON (kds)

Fru talman! Sverige är och kommer att förbli ett
mycket handelsberoende land inom överskådlig fram-
tid. Svensk företagsamhet och kampen för frihandel
har ett historiskt perspektiv och har också lagt grun-
den för vår ekonomiska utveckling. Grunden för en
bibehållen välfärd vilar på ett effektivt näringsliv som
kan utnyttja frihandelns möjligheter att finna de billi-
gaste och bästa insatsvarorna för slutprodukter för
såväl hemmamarknad som export.

Det senast framförhandlade GATT-avtalet blev till
slut en seger för världens frihandel och säkrade där-
med också ett stort svenskt intresse. Det togs viktiga
steg för det multilaterala handelssamarbetet med
betydande tullsänkningar - upp till 38 %. Men de
icke-tariffära initiativen var kanske lika viktiga. Jag
tänker på bildandet av världshandelsorganisationen
WTO, som på ett sätt markerar en ny tid för frihan-
delns positioner i världspolitiken.

Ett medlemskap i WTO innebär att man ansluter
sig till ett gemensamt regelverk. Som sådant kommer
WTO förhoppningsvis att bli ett viktigt instrument
internationellt i den ekonomiska politiken. Drivkraf-
ten i WTO är helt beroende på medlemsländernas
engagemang för en öppnare världshandel. Vi kristde-
mokrater vill uppmana den svenska regeringen till ett
sådant engagemang, inte minst för utvecklingsländer-
nas skull.

Sveriges medlemskap i EU innebär att vi har
samma handelspolitik som de övriga 14 medlemssta-
terna. Handelspolitiken omfattar i princip alla varor
och grundas på enhetliga principer med gemensamma
tulltariffer och gemensamt tecknade handelsavtal med
tredje land.

Den gemensamma handelspolitiken är en förut-
sättning för att den inre marknaden skall fungera.
Därmed har Sverige handelspolitiskt fått en
"hemmamarknad" på 370 miljoner konsumenter i
stället för nio miljoner. Samtidigt har Sveriges formel-
la frihet att utforma sina handelsrelationer kringsku-
rits av krav på solidaritet inom tullunionen. Sveriges
framtida ansträngningar att främja och fördjupa fri-
handeln i världen måste nu gå via ett kollegialt sam-
arbete inom EU. EU har med sin storlek ett mycket
stort inflytande på den internationella handelspoliti-
ken. Vi anser att Sverige bör påskynda att EU tar ett
större ansvar för de fattiga länderna i arbetet inom
WTO.

Fru talman! För en dryg vecka sedan kom det nya
påminnelser om en förestående livsmedelsbrist i värl-
den. Den väntas drabba utvecklingsländerna mycket
hårt, om åtgärder inte kommer till stånd.

Trots en långvarig trend av ökad frihandel också
för utvecklingsländerna räknar UNDP med att dessa
har gått miste om hundratals miljarder USD i utebli-
ven ekonomisk standardökning på grund av reglerade
varumarknader och svåråtkomliga icke-tariffära han-
delshinder. Summan är enligt UNDP större än vad
länderna erhåller i bistånd. Särskilt reglerade är mark-
naderna för mat och kläder. Utvecklingsländerna
skulle dra stora fördelar av en reell frihandel.

Det är en viktig uppgift för Sverige att inom EU
hävda utvecklingsländernas behov av frihandel, sär-
skilt beträffande livsmedel och kläder. Jag vill här
rikta en fråga till Mats Hellström. Vad kan den svens-
ka regeringen göra ytterligare i detta sammanhang för
världens fattigaste länder? Jag avser åtgärder av han-
delskaraktär som leder till ekonomisk utveckling för
dessa länder och där alla länder som har stor handel
kan bidra till en bättre försörjningssituation för de
fattigaste länderna. Min fråga var alltså: Vad kan den
svenska regeringen göra ytterligare i detta samman-
hang för världens fattigaste länder?

Det är en paradox att t.ex. svenska bönder, som
inget hellre vill än producera livsmedel, skall bindas
upp av kvoteringar, gränsskydd och andra handelshin-
der och inte, med rimlig lönsamhet, kunna bidra till
världens försörjning utanför EU.

Det senaste GATT-avtalet ledde slutligen till ett
genombrott. Man enades om gemensamma regler för
interna stöd, exportsubventioner och gränsskydd för
jordbruksvaror. Vidare skall reformprocessen återupp-
tas efter fem år. Resultatet blev att det interna stödet
skall dras ned med 20 % och att allt gränsskydd skall
omvandlas till tydliga tullar och reduceras med 36 %.
Även exportsubventionerna skall minska med 36 %. I
uppgörelsen ligger också en fredsklausul som gäller
fram till år 2003 och som innebär att vissa arealstöd
och djurbidrag inte påverkas nämnvärt under den här
perioden.

Utvecklingsländerna medgavs mildare krav på
sänkningar av subventioner och tullar, och de minst
utvecklade länderna undantogs helt. I kombination
med i-ländernas avvecklingsprogram bör detta leda
till bättre produktions- och exportmöjligheter för u-
länderna. Nu måste vi inom EU bevaka att detta verk-
ligen leder till en strukturellt förbättrad handelssitua-
tion för utvecklingsländerna. Sverige bör inom EU
bevaka två områden särskilt:

1. Minskningen av exportsubventioner kan leda till
högre priser på livsmedel. Detta gynnar visserligen u-
länder med exportmöjligheter men kan bli ett stort
bekymmer för u-länder som har svårt att föda sin egen
befolkning. I en sådan situation bör EU driva linjen att
i-länderna ökar livsmedelsbiståndet till dessa länder.

2. Sverige bör ta på sig rollen att driva på så att de
utlovade GATT-förhandlingarna omkring år 2000
verkligen kommer till stånd och så att kopplingen
mellan konsekvenserna av en förestående global livs-
medelsbrist och handelns betydelse för att lindra den-
na blir riktigt tydliga.

Fru talman! Vi kristdemokrater anser att vapen-
handel endast skall bedrivas med strikt stabilt demo-
kratiska stater. Vi önskar se att den svenska regering-
en tar initiativ inom EU till att vapenhandeln får en
annan inriktning än den nuvarande. Ett organiserat
samarbete på krigsmaterielområdet skulle på sikt
kunna leda till att handeln begränsas till unionens
medlemsländer och i mycket begränsad omfattning
till andra strikt demokratiska nationer utanför EU.

De nationella försvarsmaterielmarknaderna har i
dag ett starkt inslag av nationell preferens och av krav
på motköp. Detta leder till att materieltillverkarnas
tekniska och ekonomiska komparativa fördelar inte
kommer till sin rätt, vilket med stor sannolikhet driver
upp priserna på materiel. Inom ramen för en stabil
säkerhetspolitik mellan EU:s medlemsländer bör en
strukturomvandling inom försvarsmaterielindustrin
vara möjlig. Detta måste paras med en handel mellan
EU:s medlemsländer som tryggar försörjningen av
materiel under såväl fred som kris och krig. Det ge-
mensamma intresset måste vara sänkta försvarskost-
nader för det demokratiska Västeuropa.

Vid införandet av EMU:s tredje steg, en gemen-
sam valuta, kommer medlemsländerna att delas in i
två grupper: de som är innanför valutaunionen och de
som är utanför. Positionen kan bero på att man inte
vill eller inte kan vara med i valutaunionen. Ett utan-
förskap kan utnyttjas för att söka manipulera sin egen
växelkurs i ett gynnsamt läge i förhållande till euron,
valutan, och därmed förbättra sina exportmöjligheter
in i unionens kärna. Eftersom detta kan styra natio-
nernas ekonomiska utveckling och förmåga att skapa
sysselsättning kan det leda till stora spänningar mellan
medlemsländerna. Kommissionen har i dag ett upp-
drag att analysera problemet och att komma med
förslag till åtgärder för en sådan situation.

Mats Hellström, vilken hållning har den svenska
regeringen till denna problematik? Skall ett utanför-
skap löna sig eller skall det bestraffas handelspoli-
tiskt? Detta är ett mycket viktigt ställningstagande för
länder som av något skäl står utanför men som vill
kvalificera sig för ett medlemskap i valutaunionen. En
bestraffning minskar nämligen nationens möjligheter
att så småningom nå upp till de fem konvergenskrite-
rierna.

Fru talman! Dagens debatt visar att Sveriges
medlemskap i EU och det faktum att vi delar handels-
politiken med övriga medlemsländer inte innebär att
Sverige kan tillåta sig inaktivitet på det handelspoli-
tiska området. Jag ser nu fram emot Europaministerns
svar på mina två frågor.

Anf. 57 Statsrådet MATS
HELLSTRÖM (s)

Fru talman! Å ena sidan finns här en kluvenhet. Å
andra sidan finns det återhållande och restriktiva
inslag i EU:s politik. Men när EU väl samlar sig är det
en väldig kraft.

Den GATT-runda som de flesta talat väldigt väl
om, liksom resultaten av den, och som ledde till bety-
dande tullsänkningar också på jordbruksområdet, som
Holger Gustafsson nämnde, hade inte blivit av om
inte EU efter all intern vånda hade blivit den kraft
som till slut utlöste detta, tillsammans med USA för-
stås.

På liknande sätt ser jag goda förutsättningar för
EU att spela en viktig roll när det gäller att driva den
nya världshandelsorganisationen i en sådan riktning
att organisationen och det multilaterala regelverket
stärks. Där tror jag att vi är helt överens. Det är viktigt
att den fråga om kluvenhet som Holger Gustafsson
tog upp belyses. EU kan vara protektionistiskt i detal-
jer, men den samlande kraften kan klart verka för
frihandel.

EEC konsoliderades i början av 60-talet. Detta i
sin tur ledde dynamiskt till Kennedyrundan, och det
gällde då långt fler länder. Det blev en halvering av
industritullarna i världen. Här finns alltså utan tvekan
ett dynamiskt samspel.

Vad mera kan vi göra för de fattiga länderna han-
delspolitiskt? frågade Holger Gustafsson. Eftersom
taletiden är slut får jag återkomma till den frågan i
nästa inlägg. Jag skall då försöka redovisa detta han-
delspolitiskt. Samtidigt vill jag peka på att många av
de frågor som Holger Gustafsson tog upp också berör
samarbetet inom EU när det gäller biståndspolitiken,
om vilken Pierre Schori om några minuter inleder sitt
anförande.

Anf. 58 HOLGER GUSTAFSSON (kds) re-
plik

Fru talman! Man kan i dag beskriva Europas pro-
blem på det sättet att kampen i de olika nationerna för
att uppnå konvergenskriterierna leder till att man
försöker balansera sina budgetar - ofta genom ned-
dragningar av kostnader, dvs. transfereringar. Detta
minskar köpkraften, Mats Hellström, och kan leda till
en begynnande lågkonjunktur för medlemsländerna.
En sådan lågkonjunktur skapar arbetlöshet. Vi står
kanske just nu på tröskeln till en sådan.

Att i den situationen öppna handeln för billiga va-
ror från utvecklingsländerna kräver en stor solidaritet
från EU:s sida. Vi kristdemokrater vill se en sådan
solidaritet med världens fattigaste. Kommer vi att få
se den svenska regeringen ta initiativ till detta?

Anf. 59 Statsrådet MATS
HELLSTRÖM (s)

Fru talman! Jordbruksavtalet och GATT-rundan
förutsåg också en möjlighet till ökad livsmedelshjälp
just till de fattiga nettoimportörer som Holger Gus-
tafsson talade om, om avtalet skulle leda till högre
livsmedelspriser. Den viktiga fråga som Holger Gus-
tafsson tog upp förutsågs alltså i själva rundan.

När det gäller handelspolitiken och den svenska
regeringen kan jag säga att vi aktivt har drivit på, och
det fortsätter vi att göra, för att inom Loméavtalets
ram åstadkomma mer av lättnader för de fattiga u-
ländernas möjligheter att exportera sina varor till oss
och att öka sysselsättningen i sina egna länder. Det-
samma gäller Medelhavsavtalen, både när det gäller
land för land och när det gäller den samlade avtalsram
som för första gången fastställdes i Barcelona. Detta
har vi även på andra områden. Det är också vår in-
riktning, precis som Holger Gustafsson efterlyste.

När det gäller livsmedelsbistånd får man vara litet
mer varsam än vad Holger Gustafsson föreslår i den
frågan. Ett systematiskt livsmedelsbistånd till ett
fattigt land som inte har klarat sin egen jordbruksför-
sörjning kan skada landet fruktansvärt. De flesta bön-
der brukar vilja ha skydd. Det är ofta för mycket
skydd för att kunna fungera.

Detta förslag innebär att man fullständigt öppnar
sig, att det blir gratis och blir nolltullar. Hur skall
bönderna kunna få en lönsamhet och kunna sätta
igång en egen livsmedelsproduktion om de skall kon-
kurrera med det som inte bara är gratis utan kanske
t.o.m. bjuds ut med subventioner från i-länderna?

För livsmedelshjälp i katastrofer och i akuta
nödsituationer finns det väl fungerande mekanismer.
Det är nödvändigt. Men det skall inte vara något per-
manent livsmedelsbistånd som slår ut de fattiga bön-
derna. Det skadar dessa länder mer än någonting
annat.

Frågan gällde sedan de länder som är inne respek-
tive ute i en situation där en del av EU:s medlemslän-
der har gått till det tredje steget i valutaunionen. Det
är en fråga som nu skall analyseras av kommissionen
och där finansminsterrådet senare i vår skall ta ställ-
ning till kommissionens analys. Det skiljer väldigt
mycket på om det är få länder som är inne i en valu-
taunion eller om det är många länder.

Riskerna att de länder som går in i unionen omger
sig med ett eget regelverk som skulle kunna skapa nya
hinder och därmed kanske också splittra upp den
gemensamma marknaden är någonting som man
måste vara mycket vaksam på. Det kommer nu att
göras analyser i vår, och ministrarna kommer efter-
hand under våren att ta till sig vad kommissionen
föreslår.

Anf. 60 HOLGER GUSTAFSSON (kds) re-
plik

Fru talman! Jag skulle vilja fördjupa frågan litet
grand när det gäller reformarbetet för CAP, den ge-
mensamma jordbrukspolitiken, som pågår för att finna
en ny modell för Europa för att bl.a. få ner det stora
budgetstödet som man önskar skall minska. Motivet
för detta är bl.a. att få med Östländerna och att det
inte skall bli omöjligt dyrt att få med dem.

Kommer öppnandet mot Öst, som Mats Hellström
ser det, att leda till att vi får en omfattande nedlägg-
ning svenska och andra västeuropeiska jordbruk,
därför att dessa länder producerar väsentligt billigare?
Hur ser den svenska regeringen på situationen med
tanke på den överhängande livsmedelsbrist som finns
ute i världen, dvs. utanför EU? Vi behöver där alla
vara med och producera och har egentligen inte ut-
rymme ens i Sverige och i Västeuropa att lägga ner
jordbruk. Är utvecklingsländernas och livsmedelsbris-
tens problematik med i diskussionen om de nya CAP-
reglementen, dvs. de nya formerna för CAP?

Anf. 61 Statsrådet MATS
HELLSTRÖM (s)

Fru talman! Självfallet är frågan om jordbrukspo-
litikens reformering i EU viktig inför utvidgningen till
östländerna, demokratierna i öst som erbjuds medlem-
skap, och där aviarbetet redan har startat. Men det
handlar också om att vi då rimligen måste minska på
de stöd vi nu har. Jag menar att det är nödvändigt.

Om de fattiga konsumenterna i Östeuropas länder
vid den första kontakten med den nya organisationen
när de blir medlemmar inte möter det vi i Sverige har
diskuterat - att matpriserna sänks för sakta - utan i
stället kraftigt höjda matpriser, skulle det vara en
ganska förfärande upplevelse.

Det finns alltså goda skäl att reformera EU:s jord-
brukspolitik. Men framför allt handlar det om att ge
möjligheter till att u-länderna själva skall kunna ut-
veckla en livsmedelsproduktion. Det har gått bra i
många u-länder. Jag är övertygad om att det måste
vara huvudvägen. Att gå vägen via överskottsbistånd
från vår sida kan aldrig i längden hjälpa livsmedels-
försörjningen i världen. Det kan bara åstadkomma
lindring för stunden som slår ut lokal produktion.

Det är lokal produktion i u-länderna som måste
vara huvudlinjen som vi skall stödja. Det kan vi göra
om vi vår gehör för våra handelspolitiska förslag i
EU. Jag är övertygad om att vi än mer kommer att
göra det genom de biståndspolitiska förslag som
Pierre Schori om någon sekund kommer att utveckla
här i kammaren.

Bistånd

Anf. 62 Statsrådet PIERRE SCHORI (s)

Fru talman! Biståndspolitiken är en integrerad del
av Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik. Den grundas
på insikten om att fred, demokrati och utveckling går
hand i hand och förutsätter varandra.

I utredningen Hållbart bistånd från 1994 belyses
detta tydligt. Låt mig citera: "Hotbilden från luften
domineras inte längre av kärnvapenmissiler eller
bombplansarmador. Istället träder nya problem i för-
grunden som farligt UV-strålning och ett gradvis allt
varmare klimat. Hotbilden från haven domineras inte
längre av atom-ubåtar eller hangarfartyg utan av ris-
ken för en höjning av havsvattennivån samt en ut-
armning av tropikernas kustnära områden. De nya
hoten mot vår gemensamma säkerhet är främst kopp-
lade till fattigdomsproblematiken, den fortsatt snabba
folkökningen, knappheten på vissa naturresurser samt
förstöringen av natur och miljö - - - Militära makt-
medel kan inte ens i teorin utgöra en lösning".

Fru talman! Fattigdomen är fredens främsta fien-
de. Politiska kriser och konflikter flammar upp och
får näring av den vanmakt och vrede som föds ur
elände och förnedring. "Fattigdomen kan skjuta på
dig, men du kan inte skjuta på fattigdomen", som
Shimon Peres har sagt.

Fattigdomen är också demokratins fiende. Den
förnekar människor deras rätt till självförverkligande
och berövar dem deras möjligheter att delta fullt ut i
samhällslivet, ekonomiskt, kulturellt och socialt. Fat-
tigdomen föder extremism och de enkla budskapens
förenklade demagogi.

Fattigdomen hindrar utveckling och samarbete.
Den innebär ett slöseri med mänskliga resurser. Den
bidrar till miljöförstöring, överbefolkning och mas-
sarbetslöshet.

Men kan - som Göran Lennmarker gjorde nyss -
med statistik hävda att flera länder i tredje världen
förbättrat sina ekonomiska siffror under senare år, att
fler barn får utbildning och lever längre. Men samti-
digt har inkomstklyftorna växt, både inom och mellan
länderna, och världen har blivit orättvisare och där-
med farligare.

Att bekämpa fattigdom och orättvisor i världen är,
och förblir, därför huvudsyftet med det svenska ut-
vecklingssamarbetet. Det är en akt att solidaritet och
medmänsklighet, men fattigdomsbekämpningen ligger
också i förnuftets, fredens och framstegens intresse.

Fru talman! Fattigdomen har i dag ett tydligt
kvinnligt ansikte. Av de 1,2 miljarder människor som
lever i extrem fattigdom är 70 % kvinnor. Och den
kvinnliga halvan av mänskligheten disponerar bara
10 % av inkomsterna.

I de flesta samhällen bär kvinnorna ett stort ansvar
för sig och sina familjer. Men det är nästan alltid
männen som har makten. Med biståndet vill vi stödja
en utveckling där kvinnor får mer makt och där män
tar mer ansvar.

Denna ambition gäller också i vårt samarbete med
de nya demokratierna i Central- och Östeuropa. Ty-
värr har demokratin där i alltför hög grad fått ett
manligt ansikte. I det baltiska länderna, kunde vi läsa,
finns det t.ex. inte en enda kvinnlig minister.

Vi vet av erfarenhet att biståndsinsatser riktade till
kvinnor ger utdelning i form av ökad välfärd också för
barn och gamla. Bistånd som riktas till män tenderar
däremot att ensidigt gynna män. Det är helt enkelt så,
att vägen till både demokrati och utveckling i ett sam-
hälle måste gå via kvinnans frigörelse.

Sverige vill fortsätta att vara banbrytande interna-
tionellt när det gäller att uppmärksamma kvinnornas
roll i utvecklingen. På våra ambassader i mottagarlän-
derna finns det sedan länge särskilda handläggare med
uppgift att granska vilka effekter våra biståndsinsatser
får på kvinnors och mäns roller i samhället.

Nu vill regeringen gå ett steg längre och göra
jämställdhet till ett huvudtema inom det svenska bi-
ståndet. Senare i vår kommer vi att förelägga riksda-
gen en proposition om ett nytt jämställdhetsmål för
biståndet.

Fru talman! Huvuddelen av det svenska biståndet
går till Afrika, vilket har diskuterats här tidigare.
Afrika är den enda kontinenten där befolkningen
växer snabbare än ekonomierna. Enligt världsbankens
mest optimistiska prognoser kommer det att ta det att
ta 40 år innan Afrika, exkluderat Sydafrika, åter har
uppnått den inkomstnivå som man hade i mitten av
1970-talet. Vi har samtidigt tragedierna i Somalia,
Burundi, Rwanda osv.

Mot den bakgrunden kan det vara lätt att dras med
av den Afropessimism som på senare år brett ut sig i
de rikare länderna. Men det finns en positiv motbild
som visar en kontinent i utveckling mot mera öppna
samhällen, demokrati och ekonomisk tillväxt. Det är
till detta nya demokratiska och utvecklingshungrande
Afrika som vi nu vill bygga broar.

Ett viktigt mål för den nya Afrikapolitik som vi
vill utforma är att minska biståndsberoendet. När vi
nu närmar oss år 2000 är det dags att gå från traditio-
nell u-hjälp till verkligt samarbete för utveckling.

Det är hög tid, fru talman, att vi drar slutsatser av
flera årtiondens bistånd till länder som Tanzania och
gemensamt funderar på hur vi skall bryta de tendenser
till vad jag skulle vilja kalla beroendekultur som har
utvecklats. Fortsätter vi utan att ställa krav på ökat
egenansvar kommer flera länder att vara dömda till
evigt biståndsberoende. Det handlar bl.a. om att ut-
veckla en effektiv och modern administration och i
högre grad mobilisera u-ländernas egna resurser t.ex. i
form av förbättrat skatteuttag.

Vi har alltjämt för lång tid framöver en förpliktan-
de solidarisk insats att göra i Afrika, inte minst i Bu-
rundi, när det gäller akutstöd vid katastrofer, för att
lätta en förkvävande skuldbörda, för att förbättra
handelsvillkor och för att förebygga konflikter. Men
vi också börja tänka och tala i termer av att biståndet
en dag inte längre behövs, då människorna i våra
samarbetsländer tagit makten över sina egna liv och
sin egen utveckling. I mina samtal nyligen med rege-
ringarna i Tanzania och Uganda fann jag glädjande
nog en bred samsyn i dessa frågor.

Vårt utvecklingssamarbete med Afrika måste allt-
så utformas så att det inte bara angriper fattigdomen
utan också stöder ländernas utveckling mot demokrati
och ekonomisk bärkraft, deras egna konfliktförebyg-
gande och försoningsskapande insatser och regionalt
samarbete.

Fru talman! Afrika är inte den enda region där bi-
ståndet har en viktig säkerhetsfrämjande och utveck-
lingsskapande uppgift. Återuppbyggnaden av det
forna Jugoslavien - som flera talare har tagit upp -
utgör ett kraftprov för det internationella samarbetet
utan motstycke i efterkrigshistorien. Utvecklings-
samarbetet blir här något av fredsprocessens ansikte,
kropp och själ. Det kommer att krävas mycket stöd
från omvärlden om parterna skall kunna vända hat
och fiendskap i fred och försoning. Mycket pengar
mobiliseras nu för att bygga ut den materiella in-
frastrukturen och reparera krigets skador. Regeringen
kommer i morgon genom en räntefri u-kredit och ett
gåvobistånd till Bosnien-Hercegovina att ge uppdrag
åt svenska Ericsson att ersätta den AXE-växel i Sara-
jevo som förstördes under kriget. Sådana insatser är
nödvändiga och brådskande. Men det finns en tendens
till att eftersätta den minst lika viktiga mänskliga
infrastrukturen, dvs. det civila samhället och dess
olika aktörer.

Sverige har legat långt framme internationellt i
planeringen av efterkrigsstödet till Balkan. Redan
förra våren fattade regeringen beslut om ett stort åter-
uppbyggnadsprogram på 150 miljoner kronor för
Bosnien-Hercegovina. Vi har därvid särskilt satsat på
stöd till oberoende medier - vilket Karl-Göran Bi-
örsmark tog upp - fredsgrupper, fria fackföreningar
och andra krafter som verkar för försoning och re-
spekt för mänskliga rättigheter.

Även i Mellanöstern är det svenska biståndet ett
viktigt instrument för fred och försoning. Det var
ingen tillfällighet, med tanke på vårt lands långvariga
engagemang i området, att Yassir Arafat som nyvald
president valde just Sverige som sitt första land att
besöka. Så gjorde för övrigt också Nelson Mandela
som nyvald president av liknande skäl. Fattigdomen,
den höga arbetslösheten och den sociala misären
bland palestinierna i Gaza och Västbanken är en gro-
grund för politisk extremism och terrorism.

Det har vi tagit fasta på när vi nu utformat det
första samarbetsavtalet med den nya valda palestinska
myndigheten som Lena Hjelm-Wallén nyligen under-
tecknade. Viktiga inslag i samarbetet är insatser för
att skapa jobb, få i gång tillväxt samt stöd till palesti-
niernas ambitiösa satsning tillsammans med Unicef
för att före år 2000 ge alla palestinska barn tillgång
till hälsovård, utbildning och meningsfull fritidssys-
selsättning.

Det svenska säkerhetsfrämjande samarbetet med
framför allt de baltiska staterna kring Östersjön och
stödet till den politiska och ekonomiska reformpro-
cessen i Ryssland är andra viktiga exempel på hur
solidaritet och säkerhet hör ihop. Vi får anledning att
återkomma till detta i annat sammanhang.

Fru talman! Världssamfundet står i dag för en rad
stora och viktiga uppgifter och ödesfrågor som kräver
internationellt samarbete. I ett läge där välfärdssam-
hället befinner sig i kris och många nationella rege-
ringar tycker sig ha nog med de egna problemen ställs
den internationella solidariteten på prov. Internationell
solidaritet förutsätter nationell soliditet - det måste
tydliggöras. Men en hållbar inhemsk soliditet förutsät-
ter också en global solidaritet. Vår utgångspunkt som
internationalister måste vara att det ena inte utesluter
det andra: Det går att värna om både välfärden här
hemma och den internationella solidariteten.

Fru talman! Vi vet att Förenta nationerna, denna
för internationell fred och utveckling oersättliga or-
ganisation, befinner sig i djup ekonomisk kris framför
allt beroende på USA:s sviktande betalningsvilja. Hur
Sverige skall kunna bidra till att motverka denna
negativa och farliga trend får jag tillfälle att åter-
komma till här i kammaren i interpellationsdebatten i
nästa vecka.

För några dagar sedan kom så OECD:s senaste
statistik över biståndsflödet från de rika till de fattiga
länderna. Det är djupt alarmerande uppgifter. Statisti-
ken visar nu att biståndet har sjunkit till 0,3 % av
BNI, den lägsta nivån sedan 1973. Detta är oaccepta-
belt. Det är en illusion att tro att vi i de s.k. rika län-
derna kan avskärma oss från fattigdomen och nöden i
andra delar av världen. Vår uppmärksamhet på Euro-
pa får aldrig stå i motsatsställning till världen i stort.
Vi kan aldrig lösa globala problem enbart med natio-
nella eller regionala insatser. Välfärdsenklaven, den
må vara svensk, europeisk eller amerikansk, är varken
moraliskt eller politiskt hållbar i längden. Ett slutet
Europa som omger sig med en mental och ekonomisk
järnridå blir till slut självförstörande.

Jag är övertygad om, fru talman, att 2000-talets
kardinalfråga kommer att handla om hur nord och
syd, öst och väst, rika och fattiga, skall kunna möta
den gemensamma utmaningen som föds ur de globala
orättvisorna.

Löser vi inte denna fråga, kommer den överväldi-
gande majoriteten på denna jord att revoltera och
tvinga den rika världen att reagera. Och den majorite-
ten blir allt större. Redan om några år, vid sekelskif-
tet, beräknas jordens befolkning uppgå till 6,25 mil-
jarder människor. Av dessa kommer 5 miljarder att bo
utanför Europa.

Hotet, fru talman, är en destabiliserande global
apartheid, lösningen är global solidaritet.

Anf. 63 MARIANNE SAMUELSSON (mp)
replik

Fru talman! Först vill jag tacka biståndsministern
för hans insiktsfulla anförande, som jag till fullo kan
instämma i och som också stämmer bra det som jag
tidigare tog upp i den handelspolitiska debatten. Det
är viktigt med den globala solidariteten, och utan
förslag till lösningar på dessa frågor kommer vi inte
att klara de stora hot som ligger framför oss.

Det gladde mig att en minister äntligen gav uttryck
för tongångar som jag kan instämma i. Men det var ett
ambitiöst program som angavs. Jag tog tidigare upp
att Sveriges skattebetalare i dag betalar mer till jord-
bruket i EU än till biståndet. Dels går mer än 1 % av
BNI till jordbruket, dels har vi sänkt vårt bistånd.

Vad gäller förutsättningarna att klara det ambitiö-
sa programmet vill jag höra om det finns någon möj-
lighet för regeringen att föreslå en höjning av bistån-
det, så att vi återigen kan komma upp i enprocentsmå-
let.

Anf. 64 Statsrådet PIERRE SCHORI (s)

Fru talman! Denna fråga har diskuterats tidigare
här i kammaren. Det är alltjämt regeringens inriktning
att återupprätta biståndsmålet, som jag tydligt deklare-
rat. Samtidigt har vi en ekonomisk situation där vi här
hemma behöver ha en soliditet för att kunna visa
solidaritet ute i världen.

När vi skall kunna sätta i gång den viktiga och
nödvändiga uppmarschen till enprocentsmålet igen
kan jag inte säga här i dag, men jag kan instämma i
det som Helena Nilsson sade i morse, nämligen att i
takt med att vi stärker svensk ekonomi och den svens-
ka kronan, vilket är syftet med alla uppoffringar här
hemma, får vi också när det gäller biståndet ut mera
pengar för kronan i dag än vad vi fick när vi satte i
gång saneringen av den svenska ekonomin.

I det avseendet kan vi alltså något kompensera den
frysning som vi har tvingats vidta.

Anf. 65 MARIANNE SAMUELSSON (s)
replik

Fru talman! Det känns bra att det i alla fall finns
en ambition att höja biståndsnivån, men även om
svensk ekonomi är dålig, tycker jag att det är felaktigt
att göra besparingar på den här gruppen. Enligt den
beskrivning som biståndsministern nyss gjorde av det
säkerhetspolitiska läget, miljösituationen, jämställdhe-
ten osv. är vi fel ute när vi sparar på denna grupp. Det
vore väl i det här läget bättre om regeringen sparade
på JAS-planen, eftersom dessa inte parerar de stora
hoten. Den globala situationen är betydligt värre ur
hotsynpunkt. Man kunde också spara på Öresunds-
bron, som är ett gammalmodigt transportmedel i för-
hållande till den nya teknik som nu håller på att växa
fram, med snabbgående färjor osv. Det finns andra
besparingar, som i det här läget skulle vara betydligt
mer försvarbara än den besparing som gjorts just på
biståndet.

Vi har också sett hur man på senare år inkluderat
hela Östeuropa i 0,7-procentsmålet. Man har dess-
utom skickat en del av dessa pengar till EU för att
finansiera de 20 miljarderna i EU-avgift. Jag undrar
alltså om man inte gör en total felsatsning utifrån den
hotbild som vi faktiskt ser framför oss.

Anf. 66 Statsrådet PIERRE SCHORI (s)

Fru talman! För det första sammanblandar vi inte
östsamarbetet med utvecklingssamarbetet med tredje
världen. De har två helt skilda budgetar, och den ena
belastar inte den andra.

För det andra vill jag säga att vi inte här i Sverige
- inte heller riksdagens ledamöter - har någon anled-
ning att klä oss i säck och aska för vad Sverige gör
internationellt. Vi tillhör den lilla grupp om tre, fyra
länder som överskrider FN:s uppsatta mål. Vi har här
hemma högre mål, men vi skall, som sagt, inte för den
skull klä oss i säck och aska. Vårt bistånd är av högsta
internationella klass. Det räddar liv dagligen, före-
bygger konflikter och bidrar till utveckling.

När det gäller EU är det riktigt att låt oss säga
drygt ca 10 % av våra resurser går in i EU:s samlade
budget. Det kommer inte heller framöver att överskri-
da den nivån. Genom dessa medel får också inflytan-
de över världens största samlade resurs för utveck-
lingssamarbete, och det är naturligtvis en ohyggligt
viktig möjlighet. Vi har härigenom tillgång till ett
mycket bra instrument.

Jag kan efter ett års erfarenhet av samarbetet inom
EU, som liksom andra områden av byråkrati och det
ena med det andra har sina problem, ändå säga att
EU:s samlade biståndsmål stämmer väl överens med
den svenska regeringens och riksdagens mål.

Anf. 67 BERTIL PERSSON (m)

Fru talman! Att utrota fattigdomen i världen är
den stora utmaningen men också den stora möjlighe-
ten att skapa fred och stabilitet. U-världen har på
senare år genomgått närmast en revolution när det
gäller såväl demokrati som marknadsekonomi, och i
dag bor 68 % av u-världens invånare i länder med en
snabb ekonomisk tillväxt. Bara 17 % av dem bor i
länder med s.k. negativ tillväxt.

Det finns länder, framför allt i Stillahavsasien,
som visar att man på en generation - på 20-30 år -
kan gå från absolut fattigdom till relativt välstånd. Jag
tycker att denna dynamik är något oerhört positivt,
som man bör ta vara på. Vi menar därför att UD bör
ha en betydligt större roll när det gäller biståndet.
Man kan på det viset nå en större flexibilitet än när
man bygger den stordrift som nu har blivit en verklig-
het.

Vi tror inte på att man bör bygga upp en stor egen-
regiverksamhet på biståndsområdet utan menar att
man mera skall syssla med planering och upphandling
av projekt. Vi tror också att SIDA med fördel skulle
kunna ha sitt huvudkontor lokaliserat till Afrika.
Många NGO:er har stora delar av sin verksamhet
förlagda till de platser där insatserna verkligen be-
hövs.

Jag tror alltså att biståndet skulle vinna på att ledas
från platsen snarare än från Stockholm. UD skulle då
ge en helt annan flexibilitet i biståndet än vad vi har i
dag.

När det gäller östbiståndet håller jag med Pierre
Schori om att det skall hanteras på sitt speciella sätt.
De aktuella länderna är ju framför allt felutvecklade.
Där finns en betydande kompetens och en hög ut-
bildningsnivå, och det stöd som man behöver ge är av
övergående natur. Det är snarare en form av samarbe-
te under en begränsad som skall genomföras.

Den stora insatsen är, som den tidigare debatten
här i kammaren har visat, naturligtvis frihandeln. U-
ländernas handel är tio gånger större än det bistånd
som de får, och det ger en dimension på hur viktigt
det är att vi öppnar våra marknader för u-ländernas
produkter.

Om man tittar på situationen för de 1 130 miljoner
människor som är absolut fattigast i världen finner
man att 41 % av dessa bor i Stillahavsasien, där bi-
ståndet är sex dollar per invånare och år. I de flesta av
dessa länder finns en mycket snabb utveckling, även
om det finns allvarliga brister i en del länder när det
gäller utveckling och demokrati. I Sydasien finns
också en relativt hyfsad utveckling, men där är det
inte lika säkert att den är stabil. Det får framtiden
utvisa.

I Mellanöstern finns en rad länder. Där bor 6 % av
de fattigaste invånarna, och biståndet ligger på
23 dollar per invånare. I många av dessa länder finns
stora naturtillgångar. Som biståndsministern också
säger är speciellt Gaza i Palestina ett område som det
finns all anledning att vara uppmärksam på och försö-
ka stödja. Det måste dock göras på ett vettigt sätt.

I Subsahara - Afrika söder om Sahara - bor 13 %
av den fattigaste befolkningen. Biståndet är 36 dollar.
Här finns de stora bekymren, vilket också tidigare har
belysts i debatten. Här finns en djup och ökande fat-
tigdom. Livslängden är bara 52 år och fertiliteten är
oerhört höga 6,2 barn per kvinna. Befolkningen här
har drabbats av tre katastrofer i följd. Först kom slav-
handeln, sedan kom kolonialismen och sedan den
afrikanska socialismen. Självfallet tar det tid att resa
sig ur en sådan situation som dessa människor har
drabbats av.

I Latinamerika är andelen av den fattiga befolk-
ningen 11 % och biståndet nio dollar. Här finns en
mycket hoppingivande utveckling i de större länderna.
Det finns bara en enda diktatur kvar. Det skulle na-
turligtvis vara glädjande om regeringen kunde samlas
till ett fördömande av den kvarvarande diktaturen i
Latinamerika.

Det behövs en ny inriktning på biståndet - det
måste inriktas på effektivitet. Man kan lära sig
mycket av det som skett i Stillahavsasien. Det är
oerhört viktigt att biståndet bidrar till att skapa demo-
krati och respekt för mänskliga rättigheter. Det bör
bidra till att skapa institutioner för marknadsekonomin
och ett rättssamhälle som gör det möjligt för mark-
nadsekonomin att fungera. Man måste se till att dis-
kriminering inte förekommer. När jag talar om dis-
kriminering avser jag inte bara kvinnorna - detta är
mycket viktigt. Jag menar också diskriminering med
hänsyn till ras, religion, handikapp, ålder osv. Dis-
krimineringen är en viktig faktor. Fattigdomen drab-
bar alltid de diskriminerade.

Det är väsentligt att katastrofbiståndet är kortva-
rigt. Detta belystes också tidigare här. Det är viktigt
att man inte går in med livsmedelsstöd på annat sätt
än att ersätta den bortfallna skörden. Man skall inte
fortsätta att ge stöd så att möjligheterna slås ut för
bönderna i de aktuella länderna att ta upp odlingen
igen.

I det humanitära biståndet ser vi Moderater den
basala utbildningen och den basala hälsovården som
de viktiga fälten, inte minst därför att det är så oerhört
viktigt för kvinnofrågorna att alla får ta del av detta.
Det har visat sig att utbildning för kvinnor är det ef-
fektivaste medlet för att få en lösning på befolknings-
frågan, som faktiskt är det allt överskuggande hotet,
inte bara ekonomiskt utan också för miljön på vår
jord.

Det är också viktigt att få i gång ett livskraftigt
jordbruk. Här kan behövas jordrefomer, småföretag-
samhet och inte minst en möjlighet för kvinnor att få
de ekonomiska resurserna att starta småföretag. Lika-
så behövs infrastruktursatsningar. Det är dock viktigt
att de infrastruktursatsningar som genomförs med
bistånd skall ske på de områden som inte är ekono-
miskt lönsamma. Annars finns det pengar till investe-
ringar ändå.

Det är oerhört viktigt att man inte skapar bistånds-
beroende. Man skall inte stödja regimer där staten
själv skapar stagnation och hämmar den utveckling
som är på gång. Vi skall inte skapa en möjlighet för
korrupta regimer att sitta kvar. I dessa länder är det
faktiskt bättre att det blir en statsbankrutt och ett nytt
styre. Ländernas regeringar måste vara beroende av
sitt eget folk, och inte av biståndsgivarna. Den ut-
vecklingen ger fel incitament för ledningen i landet.

Vi tycker det är viktigt att man stödjer Bretton
Woods-institutionerna. Den nya inriktningen i
Världsbanken, där man med ledning av de asiatiska
ekonomerna byter bistånd mot framsteg, har visserli-
gen lett till att en del regimer skyller alldeles nöd-
vändiga åtgärder på Världsbanken, men det har också
lett till mycket viktiga positiva strukturförändringar.

Man blir, milt sagt, litet orolig när Tobinskatten
tas upp. Den påverkar nämligen kapitalflödet till u-
länderna. Om denna skatt på 0,5 % införs kommer
den att ta lika många kronor från Vietnam som det
svenska biståndet i dag ger.

EU har en viktig roll. Det har belysts här tidigare.
EU ger oss möjlighet att påverka det största av alla
biståndsflöden till u-världen. Detta är oerhört viktigt.

Jag tycker att man kan känna stor optimism för
biståndet framöver om man håller fast vid detta: Bi-
ståndet skall vara oljan i motorn, inte bensinen i tan-
ken.

Anf. 68 TUVE SKÅNBERG (kds)

Fru talman! För en del år sedan var jag engagerad
i kyrkornas u-vecka som då arbetade under temat
"Rättvisan kan inte vänta".

Denna och andra liknande aktioner ville påminna
oss i den svenska välfärden om de globala samban-
den, om att världens länder gick mot ökande beroende
av varandra, och om att vårt sätt att leva påverkade
livet för andra människor, inte minst i de fattiga de-
larna av världen. Nord-syd-frågan var aktuell. Olje-
krisen, och senare skuldkrisen, kom att påminna oss
påtagligt om hur ömsesidigt beroende världens länder
är av varandra.

Ser vi fram mot ett nytt sekel och ett nytt årtusen-
de finns det trots allt positiva förändringar som ger
hopp för en vision om en mer positiv utveckling.
Utvecklingen i Östeuropa går mot en demokratisering,
om än skeendet är mycket bräckligt. Jag hade förmå-
nen att få följa det ryska valet före jul som valobser-
vatör och det jag mest slogs av i vallokalerna var den
avslappnade atmosfär, fri från fruktan.

Andra positiva förändringar är den pågående
fredsprocessen i Mellanöstern, där Israel, som ju är
den enda demokratin i hela området, nu fått dela med
sig av det demokratiska arvet också till sina tidigare
fiender palestinierna. Måtte den demokratiprocessen
sprida sig också till de övriga omkringliggande
arabländerna.

Biståndet till Gazaremsan är viktigt. Viktigt är
också att stödja krafter som kan balansera tendenser
hos Yassir Arafat att utveckla diktatorbeteende.

Vi kan vidare se att länderna i Sydamerika demo-
kratiserats. Också över stora delar av Afrika sveper nu
en förändringens vind, där krav på pluralism och
demokrati ökar, med Sydafrika som det mest hoppin-
givande exemplet.

I spåren av den globala avspänningen kan världens
ödesfrågor nu åter få en chans att komma i fokus. Jag
tänker på u-veckornas många arbetsteman om fattig-
domen, miljöhoten och frågorna om fred och säkerhet.
Nu vilar ett stort ansvar på västvärldens demokratier
att ge ekonomiskt och moraliskt stöd, så att de ofta
bräckliga demokratiska processer som inletts i många
länder, verkligen leder fram till en mogen och hållbar
demokrati.

Med den globala avspänningen har nu flera regio-
nala och nationella konflikter kommit i dagen, inte
sällan av etniskt ursprung. När det gäller etniska
konflikter tänker jag t.ex. på kampen för mänskliga
rättigheter i Turkiet. För detta arbetar HRFT, Human
Rights Foundation of Turkey, på ett föredömligt sätt,
bl.a. tillsammans med Röda korset, för att bygga
centrum för tortyroffer.

Den förra regeringen inledde ett bra stödsamarbete
med HRFT genom SIDA:s MR-pott. Det är ett arbete
som vi hoppas att den nuvarande regeringen skall
fortsätta.

Andra exempel på etniska konflikter finns i Jugo-
slavien och delar av Ryssland. Här kan inte den rika
världen stå oberörd. Här kan inte Europa sluta sina
ögon och sina gränser. Migrationen och flyktingkriser
har ökat den ekonomiska och sociala spänningen i
många regioner. Vi vet att risken finns att dessa väx-
ande problem föder frustration.

Vi ser hur antisemitismen pyr och blossar upp i
judefientligheter i fattiga områden i öst. Vi fruktar en
utveckling där konflikter underblåses och där våldet
ökar. Nu ställs det internationella utvecklingssamarbe-
tet - biståndet - inför nya utmaningar och nya krav i
sin huvuduppgift, nämligen att bidra till hjälp till
självhjälp för att höja de fattiga folkens levnadsnivå.

Fru talman! Människolivet är okränkbart och alla
människor har samma absoluta, unika och lika värde.
Denna kristna människosyn är utgångspunkten för
kristdemokratisk biståndspolitik. Det gäller synen på
vårt ansvar för omvärlden och för våra relationer till
de 1,2 miljarder människor i u-länderna som i dag
tvingas leva i absolut fattigdom, fast vi vet att jordens
resurser skulle räcka till alla om de fördelades rättvist.
Denna kristdemokratiska människosyn är grunden för
broderskap, solidaritet, respekt och ovillkorligt häv-
dande av mänskliga rättigheter, särskilt den mest
grundläggande rättigheten, rätten till liv. Denna män-
niskosyn ställer den enskilda människan i centrum
och värderar varje individ lika högt oavsett ålder, kön,
ras, utbildning eller social bakgrund. Den innebär en
stark tro på den enskilda människans förmåga, vilja
och möjligheter att bygga det goda samhället med
goda levnadsförhållanden om diskriminerande hinder
röjs ur vägen.

I regeringssamarbetet åren 1991-1994 visade vi
kristdemokrater vad vi värderade högt när vi lät vår
partiledare och faktiskt främsta portalfigur Alf Svens-
son bli minister med ansvar för just biståndsfrågor
och frågor om mänskliga rättigheter. Valet av depar-
tement är knappast självklart för varje nytt parti som
får komma in i både riksdag och regering, men det var
det för oss.

Alf Svensson och hans medarbetarstab gjorde se-
dan sitt yttersta för att inte bara kunnigt och seriöst
driva departementet, utan också reformera och effek-
tivisera biståndet - det som Pierre Schori och Social-
demokraterna spydigt kallat för "kameral kosmetika".

Kameral kosmetika! Socialdemokraterna har
känsla för en slående slogan. En annan sådan slogan
under valrörelsen 1994 var att socialdemokraterna i
regeringsställning skulle "återupprätta biståndet".

Hur gör socialdemokrater när de vinner ett val och
har lovat att återupprätta biståndet?

Nu vet vi det. Den socialdemokratiska regeringen
frös biståndsnivån och övergav enprocentsmålet. I
vårt budgetförslag däremot bibehöll vi biståndets
nivå, och vi avsätter 600 miljoner kronor mer än vad
regeringen gör till de fattiga.

Under vår tid i regeringsställning kunde rekordni-
vån på 1,02 % av BNI noteras. Det var budgetåret
92/93. Nu har Socialdemokraterna "återupprättat
biståndet" så att det under 1998 riskerar att hamna
under 0,7 % av BNI, beroende på hur den svenska
ekonomin utvecklas. Just 0,7 % råkar vara den nivå
som FN i över 20 år rekommenderat i-länderna att
minst leva upp till. Gång på gång under dessa år har
Sverige som ett självkorat världens samvete uppmanat
andra länder att uppnå denna nivå. Förlägna får vi nu
stå med vårt lands förlorade trovärdighet och våra
urgröpta ord om solidaritet.

Socialdemokraterna har velat berömma sig av ett
arv från Olof Palme att vara mer solidariska än andra.
Av moderaterna hade vi inget annat väntat. Vi vet,
eftersom vi fick förhandla tufft med dem för att kunna
värna biståndet. Men av Socialdemokraterna hade vi
inte väntat denna totala diskrepans mellan politisk
retorik och vallöften å ena sidan och utfallet i den
krassa verkligheten å den andra. Var finns nu broder-
skapsrörelsen? Var finns nu solidariteten?

Sanningen är att av löftet att "återupprätta bistån-
det" blev en skammens reträtt, en nedmontering av
det respekterade och aktade svenska biståndet.

Till denna skammens reträtt kan läggas att ur in-
nehållet i biståndsbudgeten, som är avsedd att förbätt-
ra de fattiga folkens villkor, lånar vi i större utsträck-
ning än någonsin till andra ändamål, t.ex. till avgiften
till EU och till att täcka flykting- och asylkostnader
här i Sverige.

Den fattigaste kontinenten i världen, Afrika, får i
förhållande till de totala budgetmedlen mindre än
någonsin av det svenska biståndet. Ändå kan ingen
ifrågasätta att kontinenten nu behöver mer resurser än
någonsin tidigare, inte minst för att stödja den demo-
kratiska utvecklingen i många av de afrikanska län-
derna.

Till råga på allt har regeringen minskat stödet till
ideella och frivilliga organisationer med 15-20 %.
Kan biståndsministern anföra några andra skäl till
detta än trångsynt partiideologiska? Dessa frivilligor-
ganisationer kan hävda sig som den mest biståndsef-
fektiva delen av hela det svenska biståndet. Deras
medarbetare bor i byarna, nära de människor man vill
hjälpa och delar i långa stycken deras vardag. Det är
inte dessa biståndsarbetare man finner på hotell med
västerländsk standard och goda traktamenten i u-
ländernas huvudstäder. Ett bistånd via ideella och
frivilliga organisationer ger mest för varje skattebeta-
lares krona. Ändå kunde socialdemokraterna med hån
och förakt kalla dessa organisationers insatser för
"välgörenhet och plåsterbistånd". Är kanske opolitis-
ka organisationers bistånd mindre värt än bistånd
utfört på en socialdemokratisk regerings uppdrag till
besläktade regimer?

Jag vill därför till sist fråga biståndsministern:
Kommer regeringen att fortsätta att urholka bistånds-
budgeten med exempelvis högre avgifter till EU?
Kommer en ännu större del av biståndet att avsättas
för flykting- och asylkostnader här hemma i Sverige?

Har regeringen någon strategi, och i så fall vilken,
för att förhindra att biståndets andel av BNI skall
sjunka under 0,7 %, den nivå som FN rekommenderar
som den lägsta?

Anf. 69 Statsrådet PIERRE SCHORI (s)

Fru talman! Det var hemskt vad Tuve Skånberg
hetsade upp sig. Det blev nästan tungomålstalande här
på slutet.

Rent faktiskt håller inte de argument som Tuve
Skånberg kom med här. När man studerar fakta i
efterhand var det bistånd som ni byggde upp en
schweizerost, om man skulle fortsätta resonemanget i
samma termer som Tuve Skånberg använde. Det
fanns ingen riktig överensstämmelse mellan den eko-
nomiska situation som ni byggde upp, eller byggde
ned, i Sverige och det som vi ville göra utomlands.
Det måste finnas ett samband.

Under samma tid som ni kämpade för att upprätt-
hålla biståndsnivån tredubblades arbetslösheten,
statsskulden fyrdubblades och underskotten sexdubb-
lades. Detta skedde under er tid. Hur kan man då
försöka säga att det inte har samband med annan
politik. När vi sedan fick ta över fick vi ta ett helhets-
grepp för att försöka bringa ordning och reda i detta.
Det måste tyvärr också ske genom nedskärningar i
sociala system och genom en frysning av biståndet.

Men jag tycker inte att den här typen av debatt le-
der till så mycket. Vi kan bara konstatera olika saker.
Det låter som oppositionspolitik från Tuve Skånbergs
sida att just nu föra en biståndsdebatt.

Jag vill också ta upp folkrörelser och enskilda or-
ganisationer. Jag har i alla sammanhang, även tidigare
här i riksdagen, framhållit att folkrörelserna är rygg-
raden i det svenska biståndet. De har kontakterna med
människorna på fältet, och de står också för trovär-
digheten och förankringen för biståndet här hemma.

Vi har inte beskurit deras ramar på något drama-
tiskt sätt. Vi har tvingats till effektivitet och frysning
över hela fältet. Men jag har besökt praktiskt taget
alla större folkrörelser på det här området och haft en
ordentlig diskussion med dem. Jag har också i högsta
grad varit ute på fältet och sett att det där också finns
system som kan trimmas ned, där det finns för mycket
pengar på en del håll. Men kom inte och försök hävda
att den här åtstramningen skulle innebära någon ned-
värdering av de människor och de organisationer som
jobbar så förtjänstfullt på fältet! Försök inte dra den
parallellen!

Anf. 70 TUVE SKÅNBERG (kds)

Fru talman! Vad gäller att tala snabbt har jag tio
minuter och inte många sekunder därutöver för att
uttrycka den oro jag känner över biståndets utveck-
ling. Om biståndsministern vill förhåna det också må
det stå honom fritt.

Regeringen har faktiskt minskat stödet till ideella
och frivilliga organisationer med mellan 15 och 20 %.
Kan detta rymmas inom den uppskattande attityd som
biståndsministern nu angav är det trevligt, men likväl
är det 15 till 20 %, en femtedel, som har försvunnit.

I går samtalade jag med människor som hade
kommit hem från Thailand. De berättade vad enskilda
organisationers arbete där hade betytt under den förra
regeringsperioden och hur svårt det nu var med hjäl-
pinsatser efter den här kraftiga neddragningen. I det
här fallet hade den gjort att man helt fått lägga ned
verksamheten.

Jag fick inte svar på mina frågor om huruvida re-
geringen kommer att fortsätta att urholka bistånds-
budgeten med exempelvis högre avgifter till EU eller
att en ännu större del avsätts för flykting- och asyl-
kostnader här hemma i Sverige. Inte heller svarade
biståndsministern på om han och regeringen har nå-
gon strategi, och i så fall vilken, för att förhindra att
biståndets andel av BNI sjunker under 0,7 %. Oroar
inte det biståndsministern?

Anf. 71 Statsrådet PIERRE SCHORI (s)

Fru talman! På frågorna om ökad andel till EU
eller till flyktingmottagning är svaret nej.

Självfallet har vi en strategi för biståndet. Vi har
en strategi för hela den svenska samhällsekonomin,
också i jämförelse med den internationella solidarite-
ten. Den ligger fast, och jag tror att vi kommer att få
starkt stöd i riksdagen för detta.

Jag skulle vilja anknyta till det som Bertil Persson
tog upp om det ostasiatiska miraklet, som det har
kallats. Jag skulle vilja hävda att det inte är något
mirakel. Det har i många fall varit resultat av god
politik och hårt arbete. Bl.a. har man satsat på en
mycket jämn fördelning av resurserna. Tillväxtens
frukter har delats ut, vilket också har givit regimerna
en viss grad av legitimitet. Man har satsat på god och
allmän primärutbildning, också för flickorna. Man har
alltså gjort investeringar i människor och deras för-
måga.

Men det finns också en annan förklaring till det
s.k. miraklet i Sydostasien, och det är att staten har
spelat en avgörande roll för de ekonomiska framgång-
arna. Staten har framför allt gjort rätt saker och gjort
det på ett kompetent sätt.

Man kan säga så här: Om vi är överens om att
marknadsekonomin ger de bästa förutsättningarna för
tillväxt och utveckling, så får man samtidigt säga -
jag vet inte om Bertil Persson håller med om detta -
att utan en social dimension och ett mått av statlig
intervention riskerar marknaden att krossa den svage.

Därför är den utvecklingspolitiska läxan enkel.
Det måste, vid sidan om Adam Smiths osynliga hand,
också till en intelligent synlig hand för att man skall
kunna tillgodogöra sig marknadens fördelar och inte
bara bli dess offer.

Anf. 72 TUVE SKÅNBERG (kds)

Fru talman! Jag noterar att biståndsministern hell-
re tar en debatt med Moderaterna. Det kan hända att
samsynen med Moderaterna i biståndsfrågor är större
än den är med mitt parti. Det är möjligt - en hel del
av besluten och inriktningen synes gå åt det hållet.

Jag noterar vidare att förutom en försynt förfrågan
från Miljöpartiet om enprocentsmålet är mitt parti det
enda partiet i debatten som vill stå upp för enpro-
centsmålet.

Jag noterade med glädje det nekande svar som bi-
ståndsministern gav på frågan om att urholka bi-
ståndsbudgeten vidare. Men med tanke på att Pierre
Schori gjorde så stor sak av att i-länderna hade dragit
ned sitt bistånd till 0,3 % av BNI kan jag bara säga att
den strategi som antyddes för hur vi i Sverige skall
undvika att sjunka under 0,7 % är väldigt tunn.

Anf. 73 BERTIL PERSSON (m)

Fru talman! Jag tror att vi kan lära väldigt mycket
från just Ostasien eller Stillahavsasien när det gäller
biståndet. Vad som där har skett är, som jag uppfattar
det, naturligtvis god moderat politik. Man slår vakt
om demokrati, mänskliga rättigheter, rättssamhället
och marknadsekonomin. Marknadsekonomi måste
alltid ske inom ramen av ett rättssamhälle och inom
fasta regelsystem så att man får en konkurrens på lika
villkor, annars får man inte ut fördelarna av den.

Jag vill ta upp något som också Tuve Skånberg tog
upp, nämligen frivilligorganisationer, s.k. NGO:er.
Känner inte biståndsministern en viss oro inför att
bygga upp en stor fast organisation i Stockholm när u-
världen förändras så snabbt som den gör? Är det inte
en stor fördel att utnyttja den kompetens som finns på
plats, som man kan spela med och som är flexibel,
jämfört med att fasta statstjänstemän skall sitta på sina
tjänster till pensionen och göra det som de kunde bra
när ett projekt startades men som de kanske om 20 år
inte alls har den riktiga kompetensen för?

Anf. 74 Statsrådet PIERRE SCHORI (s)

Fru talman! Det är inte bara en fråga om tidsbe-
gränsning, att man inte kan svara på allting på två
minuter. Det är också det att jag finner att Bertil Pers-
son för en intressant diskussion om biståndsstrategi
och inte ägnar sig åt inrikespolitisk pajkastning som
Tuve Skånberg.

När det gäller SIDA tycker jag att den organisa-
tionsförändring som nu äntligen har genomförts ger
mer ordning och reda och flexibilitet åt biståndet i
stort. Jag tror också att personalen där arbetar entusi-
astiskt för att skattebetalarnas pengar bättre skall
kunna utnyttjas. Vi har också biståndskontor ute i våra
mottagarländer som arbetar på fältet, och jag tycker
att Bertil Perssons idé om att utlokalisera SIDA till
Afrika är lika originell som Juan Fonsecas om att
SIDA skulle flyttas till Rinkeby.

Vi kommer naturligtvis också en dag att se SIDA
trappas ned och förhoppningsvis bli onödigt, liksom
biståndet. Vi får framöver i stället handel och samar-
bete mellan jämställda nationer, men där är vi inte i
dag.

När det gäller de enskilda organisationerna var det
särskilt en sak som fanns med i våra överväganden
när vi skar ned något där, och det var de enorma re-
surser som finns inom Europeiska unionen. Där finns
6 miljarder kronor att hämta för enskilda organisatio-
ner. Flera sådana ansökningar har också gjorts och
beviljats. Den första, Tuve Skånberg, var för övrigt
Erikshjälpen, som har fått flera miljoner kronor för en
insats på just Kuba.

Anf. 75 BERTIL PERSSON (m)

Fru talman! Det är säkert riktigt att vi kan göra en
betydande insats såväl när det gäller att påverka FN:s
bistånd via Bretton Woods-institutionerna och via FN-
organen som när det gäller att påverka via EU, efter-
som de summor det handlar om är så stora och bety-
der så mycket.

Samtidigt är det min uppfattning att i och med
UD:s nya organisation, där man skall arbeta mycket
mer länderinriktat, där man har både handelspolitiken,
biståndspolitiken och den konventionella utrikespoli-
tiken samlade och dessutom har ambassaderna på
plats, skulle UD och ministrarna kunna ta ett betydligt
fastare grepp och få en möjlighet att spela med en
mycket större insats av resurser om man inte byggde
upp det här jättekontoret i Stockholm.

Anf. 76 TUVE SKÅNBERG (kds)

Fru talman! Jag förvånas när biståndsministern
kallar detta meningsutbyte för inrikespolitisk paj-
kastning. Det finns ingen inrikespolitisk ambition i
något av det jag säger. Det handlar om en oro, som
delas av mig och mitt parti och många andra, för att
biståndet gröps ur i rena pengar och diversifieras på
olika avgifter, som inte kommer de fattigaste till del.
Jag spårar samma typ av hån och förakt i detta som i
de citat jag tidigare anförde. Biståndsministern kan i
morgon läsa dem mer ingående när han ögnar igenom
protokollet från dagens debatt.

Sedan är det rörande med omsorgen om Kuba. Det
är helt riktigt att också det landet skall omfattas av vår
välvilja. Jag tror att biståndsministern känner en större
välvilja mot Kuba än många andra, så att t.o.m. ge-
nom Erikshjälpen kan det nu kanaliseras pengar dit.
Det välkomnar jag.

Anf. 77 Statsrådet PIERRE SCHORI (s)

Fru talman! Jag vet inte om jag är annorlunda än
Tuve Skånberg och inte kan skilja mellan jude och
grek när det gäller människor i nöd och i behov av
utveckling. Jag nämnde just exemplet med Erikshjäl-
pen därför att någon annan hade tagit upp Kuba - det
var inte av omsorg om Kuba, utan det var fråga om ett
abstrakt Kuba.

När det sedan gäller biståndet i stort, kan vi i alla
fall glädjas åt en sak. Man kan kalla det för oro, för
uppslutning eller för medmänsklighet och solidaritet.
Det är att vilja till solidaritet i Sverige är stor. Vi har
det i de enskilda organisationerna, Folkrörelsesverige,
samhället och hos individerna, och vi har det här i
riksdagen. Vi har det framför allt hos ungdomar, som
upp till 75-80 % tycker att nivån är bra i dag eller bör
höjas. Detta stöd är naturligtvis någonting som vi
skall värna om, genom att det finns en överensstäm-
melse mellan det vi gör hemma och det vi gör där ute.
Det måste vara samma värderingar som styr den na-
tionella välfärden som de internationella välfärdsmå-
len. Det är möjligt att det blir strider framöver, men vi
skall värna om den här gemensamma uppslutningen
snarare än kvantiteten, och om kvaliteten snarare än
vissa mål som vi slåss för.

Jag tycker att debatten hittills har varit bra i det
avseendet. Jag vet att det är kvalitet i den också, trots
att det inte är så många närvarande här - men många
lyssnar. Jag vill tacka dem som har deltagit i den här
diskussionen. Jag tycker att vi skall stå bortom inri-
kespolitiken i det fallet.

Mänskliga rättigheter m.m.

Anf. 78 INGER KOCH (m)

Fru talman! Världens länder har genom olika kon-
ventioner inom FN-systemets ram, inom Europarådet
och andra internationella och regionala sammanslut-
ningar antagit folkrättsliga regler för att skydda och
värna den enskilda människans rätt. Men efterlevna-
den av dessa grundläggande internationella regler är
dålig.

Vi behöver bara läsa dagstidningarna eller följa
TV:s nyhetssändningar för att uppleva att allvarliga
övergrepp mot de mänskliga rättigheterna förekom-
mer över hela världen.

Samtidigt kan vi konstatera att dagens politiska
världsordning inger stora förhoppningar, när nu allt
fler av världens länder styrs av regeringar som utsetts
av folken i fria val. Men de konflikter som uppstått i
t.ex. flera av de nya självständiga stater som bildats
efter Sovjetunionens och Jugoslaviens upplösning
visar på nödvändigheten och behovet av hjälp från det
övriga Europa och från världssamfundet med att byg-
ga upp fungerande demokratier, där respekten för
mänskliga rättigheter blir en självklarhet.

De massiva övergrepp och kränkningar av funda-
mentala mänskliga rättigheter som civilbefolkningen
utsattes för under kriget i forna Jugoslavien får inte
upprepas. Även kriget i Tjetjenien och de ryska trup-
pernas svåra övergrepp på civilbefolkningen som
detta förde med sig har upprört det övriga Europa.

Det är viktigt att vi tidigt och med kraft reagerar
på alla dessa övergrepp och brott mot mänskliga rät-
tigheter. Som medlemmar i EU har vi ett stort ansvar
och större möjligheter att medverka till att så sker.

Genom Amnesty Internationals rapporter informe-
ras vi också fortlöpande om hur världens regeringar
lever upp till sina åtaganden när det gäller respekten
för mänskliga rättigheter. Där bekräftas återigen, fru
talman, hur regimen i Iran fortsätter sina omfattande
och grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna.
Förtrycket mot religiösa minoriteter i landet ökar
liksom det systematiska förtrycket av landets kvinnor.
Regimen fortsätter att fängsla och avrätta människor
av politiska skäl, och all politisk opposition är förbju-
den.

I Burma fortsätter, trots FN:s fördömande, landets
militärregim sina övergrepp mot oppositionen, bl.a.
genom summariska avrättningar och tortyr. Även om
nobelpristagarinnan Aung San Suu Kuy har släppts fri
sitter fortfarande hundratals politiska fångar i fängel-
se.

I Kuba, den enda kvarvarande diktaturen i Latin-
amerika, fortsätter kränkningarna av mänskliga rättig-
heter. Landets politiska system tillåter fortfarande inte
några grundläggande demokratiska fri- och rättighe-
ter, vilket bekräftades i den senaste rapporten från
FN:s särskilda rapportör för Kuba.

De folkmord som begåtts i Rwanda och Burundi
har upprört oss alla och har också fördömts av världs-
samfundet, liksom de många avrättningar av politiska
oppositionella som militärdiktaturen i Nigeria gjort
sig skyldig till. Regeringens beslut att inte följa de
övriga EU-ländernas snabba reaktion mot regimen i
Nigeria genom att kalla hem ambassadören för kon-
sultationer var olyckligt.

Ett annat land där bristen på respekt för mänskliga
rättigheter ökar är Kina. De flesta av de demokratifö-
respråkare som tidigare frigavs har återigen fängslats.
Demokratikämpen Wei Jingsheng är ett exempel på
detta. Ett annat exempel är den svåra situationen för
flickorna på de statliga kinesiska barnhemmen och det
lidande som de utsätts för. Kina har undertecknat
FN:s barnkonvention och flera andra FN-
konventioner på MR-området. Det är nödvändigt att
internationella organisationer och FN-rapportörer
snarast får möjlighet att besöka barnhemmen. Sverige
måste också vara pådrivande så att MR-situationen i
Kina öppet och ingående diskuteras vid mötet med
FN-kommissionen för mänskliga rättigheter i Genève
i mars.

Vi moderater har ofta betonat hur viktigt det är att
Sverige stöder en utveckling mot demokrati, mänskli-
ga rättigheter och konfliktlösningar i världens länder.
Ett särskilt ansvar för detta bör vi känna i våra bi-
ståndsländer, både därför att demokrati och respekt
för mänskliga rättigheter i sig är viktiga och därför att
det också är ett viktigt bidrag till ekonomisk utveck-
ling och fattigdomsbekämpning. Framsteg på dessa
områden är enligt vår mening själva förutsättningen
för en hållbar social utveckling. Regeringen bör där-
för årligen i samband med budgetförslaget ge riksda-
gen en utförlig rapport om hur situationen vad gäller
mänskliga rättigheter och demokrati ser ut i våra
samarbetsländer. Därigenom skapas ett underlag för
en årlig debatt i samband med diskussionerna om de
framtida svenska biståndsinsatserna.

Till sist, fru talman, vill jag återigen betona hur
viktigt det är att Sveriges riksdag och regering starkt
reagerar på alla former av förtryck och brott mot
mänskliga rättigheter. Att inom FN-systemets ram, i
samarbetet inom EU och inom andra internationella
organisationer ständigt bidra till att debatten aldrig
tystnar, att länder som förtrycker sina medborgare
ständigt blir påminda om att detta aldrig kan accepte-
ras, är ett sätt för Sverige att reagera. Att initiera och
skapa debatt bland människor i det vardagliga livet är
ett annat sätt att visa vårt engagemang för dessa vikti-
ga frågor.

Anf. 79 INGBRITT IRHAMMAR (c)

Fru talman! MR-brotten är mycket omfattande i
vår värld, både i antal fall och i antal länder, och de
förekommer i varierande former. Det finns mycket att
oroa sig över. Jag tänker på IRA:s terrordåd i England
och oroas över MR-brotten i Kashmir, Tibet, Kina
och Indonesien, liksom över nya våldsdåd i Sydafrika.

Det går att exemplifiera MR-brott på oerhört
många håll i världen. Ytterligare länder där mänskliga
rättigheter ofta kränks är Kenya, Nigeria, Sudan, Irak,
Iran, Marocko och Algeriet. Problemet med att räkna
upp vissa länder men utesluta andra är att det kan
misstolkas på så sätt att länder som inte nämns kanske
tror att världen inte känner till att MR-brott begås i
just dessa länder.

Trots detta har jag i dag valt att särskilt lyfta fram
MR-situationen i Turkiet. Jag gör det mot bakgrund
av att många av oss hade hoppats och förväntat oss en
tydlig förbättring på MR-området i och med Turkiets
ansökan om att ingå i tullunionen och därefter bli
medlem.

Nu ser vi och får vittnesmål om att knappast något
har förbättrats. Informationen kommer från många,
t.ex. från organisationer som arbetar med mänskliga
rättigheter och från personer som träffar dem som
utsatts för MR-brott i Turkiet - ja, från otaliga håll.

En representant för MR-kontoret i Diyarbakir i
sydöstra Turkiet berättar att förtrycket fortsätter oav-
brutet trots att Turkiet sitter med i de flesta europeiska
organ och har skrivit under de flesta europeiska kon-
ventioner om MR, vilket vi känner väl till. Han säger
också att de förändringar som skett på senare tid bara
upplevs som kosmetika. De påverkar knappast männi-
skornas liv i någon större utsträckning.

Premiärminister Ciller har i fem år lovat att lyfta
undantagstillståndet, men var fjärde månad fattas ett
nytt beslut om att fortsätta. På samma sätt upplever
man att vad premiärminister Ciller säger utomlands
och vad hon gör inom landet är två olika saker. Ett
exempel på det här är att Ciller utomlands har pläde-
rat för den baskiska modellen som en lösning på kurd-
frågan, men i Turkiet ökade hon i stället anslagen till
militären. Detta är fullständigt motsägelsefulla infor-
mationer.

Det har skett en förändring av karaktären på det
organiserade våldet i Diyarbakirområdet. Det är det
område som det är mest problematiskt att bo i, även
om det är svårt i hela Turkiet. Nu är det inte längre
bara PKK som betraktas som statens fiende, utan nu
försöker staten i stället eliminera stödet till PKK. Det
är civilbefolkningen som är det direkta offret för
antigerillans strategi.

Byar bränns fortfarande, befolkningen deporteras
fortfarande och trycket mot kurdiska intellektuella
ökar. Under de senaste två åren har över 2 500 byar
förstörts och evakuerats, och under de senaste två
veckorna har ytterligare 70 nya byar förstörts och
evakuerats. Detta pågår alltså ständigt.

De ledande i Turkiet är inte ärliga i sin strävan att
uppnå en förbättrad situation på hemmaområdet, säger
de människor som jobbar med MR-frågor. Det är bara
en attityd mot omvärlden, och det var extra viktigt att
försöka få omvärlden att tro på denna attityd inför
ansökan om att ingå i tullunionen.

Ett exempel som också upplevs väldigt allvarligt
är att en domare nyligen lämnade ett mål där han
skulle döma några poliser. Han lämnade målet efter-
som han kände sig hotad till livet. Det är klart att man
undrar hur människor kan leva i trygghet i ett land,
när t.o.m. domarna hotas av poliser. Det finns alltså
ett oerhört behov av förbättringar och demokratiska
lösningar.

En läkarförening i Diyarbakir har berättat att torty-
ren fortsätter. Den har t.o.m. blivit en del av det dag-
liga livet. Det råder ju krigstillstånd, och man har helt
enkelt vant sig så mycket vid tortyren att oron i dag
mer gäller att överleva varje dag. Det förekommer
inte alltid bara psykisk tortyr, utan också fysisk tortyr.

Det finns så oerhört mycket att ta upp som exem-
pel, men det jag nu har sagt är ändå bevis för att si-
tuationen är precis lika problematisk som tidigare.
Den har inte förbättrats efter inträdet i tullunionen.
Jag menar att det krävs att vi uppmärksammar detta
från olika länder och från svenskt håll, och att vi påta-
lar från den svenska regeringens sida att det här är
oacceptabelt, så att vi sätter tryck på Turkiet.

Anf. 80 HÅKAN HOLMBERG (fp)

Fru talman! Demokrati och mänskliga rättigheter
behandlas i dagens utrikesdebatt som ett delområde på
samma sätt som bistånd och handelspolitik. Det är
inte en ordning som känns naturlig.

På samma sätt är det med regeringens utrikesdek-
laration. Där förs ett uttryckligt resonemang om de-
mokratifrågorna på sex rader. Det betyder naturligtvis
inte att tankar om demokrati inte finns i bakgrunden
när andra ämnen behandlas, men det bidrar till att
fördunkla det som enligt Folkpartiets mening måste
vara det sammanhållande temat för alla svenska inter-
nationella insatser: att värna demokratins landvin-
ningar efter kommunismens fall och att med alla
medel underlätta en fortsatt förstärkning av demokra-
tins ställning i världen.

Sveriges övergripande utrikespolitiska mål är nu
liksom före 1989 att trygga landets överlevnad som en
självständig demokratisk nation. Men medan det må-
let tidigare bäst främjades genom en politik som syf-
tade till att förebygga och avveckla konflikter mellan
stormaktsblocken främjas det nu genom att Sverige
med kraft engagerar sig för att stabilisera de landvin-
ningar för demokratin som ledde till det ena makt-
blockets sönderfall. Dessvärre finns det ingenting som
säger att demokratins seger inte också denna gång,
precis som efter första och andra världskriget, kan
avlösas av demokratins kris.

I Europa finns åtminstone tre perspektiv som inger
oro. Det första gäller Ryssland, där presidentvalet i
juni mycket väl kan bli en affär mellan kommunister
och nazister utan något demokratiskt alternativ.
Kommer grupper av detta slag i besittning av den
verkställande makten i landet så kommer Rysslands
medlemskap i Europarådet att framstå som absurt och
orimligt bara ett par månader efter det att landet rös-
tades in. Hur kommer regeringen att se på en sådan
situation?

Det andra perspektivet gäller bristen på demokrati
i vissa av de andra postkommunistiska staterna. I
Slovakien, som står i kö för att bli medlem i EU,
försöker premiärministern beröva oppositionen dess
platser i parlamentet. I Rumänien vilar hela tiden ett
hot över både nationella minoriteter och demokratiska
politiker. Det hade varit bra om utrikesdeklarationens
avsnitt om EU hade kompletterats med en markering
av att kravet på demokrati i nya medlemsländer måste
vara oeftergivligt.

Det tredje perspektivet gäller tendensen till nor-
malisering av öppen fascism i flera europeiska länder.
Det mest uppenbara exemplet är Bosnien, där krafter
som bara kan beskrivas som fascistiska legitimerats
som parter i en process som skall leda till fred och
demokrati. Det var bra att utrikesministern markerade
att Bosnien måste bestå som en sammanhållen stat.
Det hade varit ännu bättre om hon också uttryckligen
hade nämnt det villkor som är nödvändigt att uppfylla
för att det skall kunna förverkligas, nämligen att den
serbkontrollerade delen av landet demokratiseras och
att de krigsförbrytare som styr där ställs inför rätta.

Svensk utrikespolitik efter det kalla kriget måste
utgå från demokratiperspektivet. Vårt land är aldrig
säkrare än vad demokratins värderingar är i resten av
Europa och i världen. Men demokratin är också det
enda styrelseskick som ger utrymme för den mänskli-
ga skaparkraft som behövs för att den fattiga världen
skall kunna utvecklas. Den är en nödvändig förutsätt-
ning för att globala miljö- och resursproblem skall
kunna debatteras fritt i alla länder. Demokratimålet
för svenskt bistånd är avgörande för om de andra
målen alls kan uppnås.

Den konventionella visdomen har ofta en tendens
att driva utrikespolitiken i en riktning som innebär att
man utgår från att världen är som den är och att också
regimer som man ogillar skall betraktas som i grun-
den stabila och t.o.m. legitima. Men som historikern
och journalisten Timothy Garton Ash så ofta påpeka-
de under förspelet till Sovjetimperiets sammanbrott är
en utrikespolitik som blundar för realiteter som för-
tryck och frihetslängtan i diktaturstater inte realistisk.
Många klängde sig då fast vid Gorbatjov och priorite-
rade därmed en helt illusorisk stabilitet framför sina
egna grundläggande värderingar. Det hade kunnat
leda till att en historisk möjlighet att ena Europa hade
missats.

I dag tycks något liknande gälla för Kina. Kinas
ekonomi utvecklas alldeles för starkt för att insikten
om det hårda politiska förtrycket i landet skall tränga
sig på. I mars i år kommer Taiwan genom president-
valet att ta det avgörande steget för att omvandla
landet till en fullvärdig demokrati. Inför den utveck-
lingen - inför risken att ett demokratiskt Kina skall
vinna ännu större internationell respekt som ett alter-
nativ till systemet på fastlandet - hotar regimen i
Beijing nu med militärt våld. Härskarna där inser
mycket väl att ett demokratiskt alternativ i en del av
Kina kan bli en stark inspiration för demokratirörelsen
också i den kommuniststyrda delen av landet.

Nyligen dömdes på nytt den främste kinesiske
demokratiske opinionsbildaren, Wei Jingsheng, på
nytt till ett långvarigt fängelsestraff. Genom att kräva
frihet för Wei Jingsheng ger man också ett moraliskt
stöd till den kinesiska demokratirörelsen.

Sveriges utrikespolitik kan inte utformas i ett mo-
raliskt tomrum. I den nya verklighet där vi lever efter
det kalla krigets slut måste vi inse att vår egen säker-
het är direkt avhängig av demokratins möjlighet att
överleva i de länder som nyligen befriats från kom-
munistiska och andra diktaturer och dess förmåga att
slå rot i länder där den ännu inte fått någon chans.
Demokrati och mänskliga rättigheter kan inte längre
vara ett ämne bland diverse andra i en svensk utrikes-
debatt. Det måste bli det sammanhållande temat för
alla våra internationella ansträngningar.

Anf. 81 BJÖRN SAMUELSON (v)

Fru talman! Med anledning av den föregående de-
batten vill jag klargöra att Vänsterpartiet arbetar för
det enprocentiga biståndsmålet.

Fru talman! Den utrikespolitiska deklarationen är
en smula märklig i ett avseende. I och med att tyngd-
punkten lagts på Sveriges arbete i internationella
organisationer framstår Sveriges utrikespolitik till en
del ganska abstrakt. Svensk utrikespolitik kommer att
kunna anta formen av att Sverige framför sina stånd-
punkter i internationella organ, inte direkt utan mest
via någon annan. De ståndpunkter och åsikter som
finns när det gäller mänskliga rättigheter har inte
givits någon direkt substans. Endast ett land nämns
vid namn, och det är Jugoslavien. Där har mänskliga
rättigheter trampats under stöveln på ett för alla up-
penbart sätt. På den punkten är vi alla eniga. Jugosla-
vien är i den meningen okontroversiellt när det gäller
oss som är här i dag. Men hur är det med alla andra
konkreta exempel?

Utrikesministern förklarar att vi, Sverige, skall
bekämpa brott mot mänskliga rättigheter varhelst de
dyker upp. Det låter sig sägas. Men hur är det egentli-
gen? Vad menas med att bekämpa brott mot mänskli-
ga rättigheter? I det måste ingå att man skall bedriva
någon form av förebyggande arbete. Det bör handla
om att minska förutsättningarna för brott mot mänsk-
liga rättigheter. Det är i vart fall Vänsterns mening.

Vi undrar därför exempelvis om den svenska va-
penexporten kan vara förenlig med regeringens utta-
landen om att man skall bekämpa brott mot mänskliga
rättigheter. Dess värre stimulerar ju vapenexport till
brott mot mänskliga rättigheter.

Hur är det med fallet Indonesien, dit s.k. följdleve-
ranser av kanoner har pågått år efter år? Sedan mitten
av 60-talet har Indonesien styrts av en militärdiktatur
som har åtskilliga brott mot mänskliga rättigheter på
sitt samvete. I och för sig föreligger inget direkt sam-
band, men det är en smula bestickande att militärdik-
taturen funnits lika länge som de svenska följdleve-
ranserna av vapen till denna pågått.

Tolkningen av begreppet följdleveranser är tänjbar
i det oändliga. Ett samband som dock borde stå klart
är att konflikter som övergår i krig där mängden va-
pen är riklig alstrar flyktingströmmar världen över,
vilket vi själva får känna av. Detta är ett exempel på
konkretisering av det abstrakta som görs i deklaratio-
nen. Det finns fler sådana.

När Turkiet valdes in som medlem i EU:s tulluni-
on förde många resonemanget att Turkiets medlem-
skap i tullunionen skulle civilisera landet. Vi har inte
sett några tecken till detta. Snarare tycks utvecklingen
gå i motsatt riktning. Här finns mycket konkret att
göra. Erfarenheterna av Turkiets medlemskap i Euro-
parådet visade för övrigt att Turkiet struntar i dekla-
rationer om mänskliga rättigheter. Medlemskapet i
Europarådet har inte civiliserat landet.

Konkretiseringar kan göras på annat sätt.

Det finns en tendens att se demokrati och mänsk-
liga rättigheter utifrån ett mycket formalistiskt per-
spektiv. I flera länder hålls det val till en sorts för-
samling som skall föreställa parlament. Det peruanska
parlamentet är ett sådant. Val har hållits. Det var dock
föga demokratiskt. Flera partier bojkottade valet på
grund av odemokratisk och rättsvidrig valordning. Det
tycks hos en del förefinnas en föreställning om att
president Fudjimori är en demokratiskt vald president
därför att han bekämpar Sendero Luminoso. Men de
medel med vilka han, polisen och militären gör det är
uppenbart stridande mot vad vi betraktar som riktigt
ur demokratisk eller juridisk utgångspunkt. Döds-
skvadroner och utomrättsliga avrättningar är inte
ovanliga. Skulle någon bli frikänd kan man göra upp
räkningen med honom eller henne i alla fall.

På något egendomligt sätt tycks föreställningen
om att Peru är en demokratisk rättsstat vara rådande
bland dem som bestämmer när det gäller den svenska
flyktingpolitiken, bl.a. Peruaner utvisas med fara för
deras liv. En sådan flyktingpolitik skadar just de strä-
vanden som utrikesministern inledde med när hon i
deklarationen förklarade att Sveriges internationella
engagemang utgår från solidaritet och humanism. Det
blir ett stort avstånd mellan ambition och handling.
De abstrakta formuleringarna når aldrig verkligheten.
Det gynnar inte vår trovärdighet.

Nu har jag knappt en minut på mig, men låt mig
vara konkret på ytterligare en punkt. Någon ny
världsordning har ännu inte efterträtt det kalla kriget.
Ännu kan vi bara skönja och tolka tecken. Ett av des-
sa är Folkrepubliken Kinas växande styrka och nya
ekonomiska och politiska inriktning. Landet har ge-
nomgått genomgripande förändringar på det ekono-
miska området. Planekonomin har i allt större ut-
sträckning ersatts med marknadsekonomi. Men sam-
tidigt kan vi se hur Kina alltmer tenderar att uppträda
på den internationella scenen med stormaktsmaner
mot mindre länder. Man ökar sin vapenexport till
sådana länder där man med god grund kan ifrågasätta
den demokratiska utvecklingen. I Tibet, t.ex., uppträ-
der de kinesiska myndigheterna på ett sätt som när-
mast kan betraktas som nykolonialt. Den tibetanska
kulturen hotas. De ekonomiska fördelar som mark-
nadsekonomin kan medföra för vissa tillkommer
främst inflyttade kineser.

Jag hade, fru talman, också velat ta upp någonting
om barnens situation i världen, och kanske då särskilt
barnen i Brasilien, men tiden tillåter inte detta. Jag
återkommer i en annan debatt.

Anf. 82 RAGNHILD POHANKA (mp)

Fru talman! Jag vill också betona att vi kämpar för
enprocentsmålet. Kds är inte så ensamt.

Beräkningar av antalet flyktingar i världen stannar
på 17-18 miljoner, men därtill måste man lägga lika
många på flykt i eget land. Sammanlagt blir det drygt
två gånger så många som invånarna i Sverige, Norge
och Finland tillsammans. De flesta är kvinnor och
barn, och de finns i praktiskt taget hela världen och
tillhör alla religioner och raser. De har en gemensam
faktor. De har inte valt flykten. Flykten valde dem. De
har flytt undan krig, inbördeskrig och politiskt, reli-
giöst och ekonomiskt förtryck. De har med andra ord
flytt undan bristen på mänskliga rättigheter.

5 000 människor tvingas varje dag att fatta detta
svåra beslut. Hälften är barn. Varannan flykting är
barn. Flyktingbiståndet är inte anpassat efter barns
behov. Hur blir dessa barns barndom och vilka vuxna
utvecklas de till? Blir de passiva, apatiska eller hatis-
ka och aggressiva mot samhället och sina medmänni-
skor?

Till flyktingbarnens 17 miljoner skall man också
lägga miljontals gatubarn, som t.ex. inför Riokonfe-
rensen jagades och sköts för att rensa gatorna. Hit hör
också alla barn, små flickor och pojkar, som bjuds ut
till prostitution. Det rör sig också om miljoner. Hit hör
också många tiggarbarn, som inte kan hänföras till
tidigare nämnda kategorier.

När jag var i Lhasa i Tibet stod små barn utanför
restaurangen där vi åt och bad att få äta upp resterna.
Detta hände nära den bördiga Indusdalen, där man
tidigare inte hade någon svält, men där nu många små
tibetanska barn är undernärda sedan Kinas ockupation
av Tibet.

Vi har även barn i Sverige i dag som är felnärda,
ja, till och med undernärda. Vi har Prostitutionsut-
redningen i minne. Vi har barn som har blivit utsatta
för incest, barn som blir satta i förvar. Vi skall natur-
ligtvis arbeta för mänskliga rättigheter här hemma
också. Men det fråntar oss inte vårt ansvar för miss-
förhållanden i andra länder.

Som en del i ett internationellt MR-arbete ingår
också hur vi i Sverige behandlar barn som kommer
från andra länder. De ca 17 miljoner vuxna flykting-
arna är egentligen lika utsatta som barn, fråntagna alla
samhälleliga rättigheter, möjligheten att försörja sig,
fostra sina barn, fråntagna trygghet, yttrandefrihet och
möjlighet att arbeta för framtiden.

Ca 250 miljoner människor beräknas tillhöra urbe-
folkningarna: indianer i Nord- och Sydamerika,
många folk i Afrika - bl.a. ogonifolket i Nigeria, som
är känt av det skälet att man har mördat människor
som kämpat för rättigheter - kurder i fyra olika län-
der, aboriginer i Australien och maorier på Nya Zee-
land. Nästan alla har utsatts för eller utsätts för för-
tryck. Somliga har jagats näst intill utrotning. De har
fått flytta undan till allt mindre områden, till allt
mindre bördiga områden, medan olja, mineraler eller
uran till våra kärnkraftverk utvunnits. Vi har stulit
deras naturrikedomar och lämnat dem åt sitt öde.

I dag finns knappt ett folk på jorden som utsatts
för ett liknande förtryck som tibetanernas, trots att de
aldrig använt våld för att försvara sina hem, sina rät-
tigheter eller ens sina egna liv. När det gäller männi-
skorna i Tibet har vi gjort och gör en hel del, men
Miljöpartiet skulle önska att Sverige tog ännu starkare
ställning för deras mänskliga rättigheter.

Det var också en stor delegation från Sverige som
avlämnade en rapport till utrikesministern den 4 okto-
ber 1994, där man konstaterade att tibetanernas
mänskliga rättigheter var satta helt på undantag i
deras eget land.

I Iran förekommer oerhört grova kränkningar av
barn och ungdomar samt speciellt av kvinnor.

Kurderna, världens till numerären största urbe-
folkning, 25-30 miljoner människor, har en oerhört
svår situation med mord, fängslande, tortyr och för-
svinnanden i alla de fyra länder där de bor. Tusentals
byar har jämnats med marken i Irak och Turkiet.
Människor får fly i miljoner inom sitt eget land i
Turkiet.

Det skall inte var välfärdsländernas, t.ex. Sveriges,
ekonomiska intressen som styr våra insatser och
ställningstaganden. Sverige låter ofta goda handels-
förbindelser hindra ett tillräckligt starkt agerande när
det gäller sådana länder som t.ex. Kina och Turkiet
eller när det gäller följdleveranser, dvs. vapenleveran-
ser, till Indonesien.

Fru talman! Vi måste agera nu och fortsättningsvis
för mänskliga rättigheter, framför allt för barnens,
urbefolkningarnas och framtidens skull.

Anf. 83 URBAN AHLIN (s)

Fru talman! Utrikesministern sade tidigare i dag i
regeringens utrikespolitiska deklaration att de bittra
erfarenheterna av konflikten i Jugoslavien visar att
Europa och världen måste bli bättre på att förhindra
konflikter. Jag instämmer till fullo i detta. En före-
byggande konflikthantering förhindrar mänskligt
lidande, sparar människors liv och, inte att förglömma
i dessa tider, innebär betydligt mindre kostnader för
direkta militära ingripanden. Tyvärr är detta sällan
lika intressant och massmedialt gångbart som akuta
militära insatser.

Fru talman! Jag vill betona tre områden där vi i
dag kan se att mänskliga rättigheter kränks och där
risken och oron för militär upptrappning är uppenbar.
I Makedonien har vi i dag en svensk FN-styrka, Un-
predep, som är den första i sitt slag. Den är utplacerad
i ett mycket tidigt skede av förutseende politiker för
att hindra att konfliktungar och incidenter urartar till
regelrätta strider. Arbetet har varit mycket lyckosamt
och våra svenska FN-soldater har genom resoluta
ingripanden och en stor portion svenskt tålamod och
samförstånd kunnat förhindra blodspillan.

Deras insats är det tyvärr mycket tyst om. Vem vet
hur många liv de har kunnat rädda? Vem vet hur si-
tuationen skulle ha sett ut om inte de hade varit statio-
nerade på gränsen mellan Restjugoslavien och Make-
donien? Svaret kommer vi aldrig att få reda på.

För någon tid sedan gjorde biståndsminister Pierre
Schori en resa till Albanien och Makedonien. Detta
visade intresse för regionen gladde mig mycket. Pro-
blemen i området är bl.a. den albanska demokratins
skörhet och oskarpa konturer, konstitutionellt trixande
om vallagar och politiska interventioner i rättssyste-
met.

Kosovos albaner lever under fortsatt förtryck. De-
ras mänskliga rättigheter kränks dagligen av den ser-
biska minoriteten. Hopplösheten och bitterheten bre-
der ut sig på grund av avsaknaden av tillräckligt inter-
nationellt stöd.

I Makedonien finns starka etniska motsättningar,
underblåsta av fundamentalistiska extremkrafter.
Lägg till detta grannländernas negativa attityd!

Denna häxkittel av etniska motsättningar, misstro-
ende och fattigdom utgör en fara för hela regionen.
Jag vill därför uppmana regeringen att ta politiska
initiativ för att visa att Västeuropa och Sverige inte
har glömt bort denna region, så att man därmed kan
uppfylla orden om förebyggande konflikthantering.

Ett annat område där vi dagligen möts av alltmer
oroande signaler är Turkiet. Fortfarande bränns byar
ned av den turkiska militären. Befolkningen slits
sönder mellan militären och terroristorganisationer.
Situationen för kurderna hårdnar alltmer. Tortyr är
vardagsmat i regionen. Förtryck och förnekande av de
mest elementära rättigheterna sker mitt framför våra
ögon. Samtidigt som detta sker visar Europa upp ett
janusansikte mot Turkiet - ett ansikte med belöningar
och ett annat ansikte med bestraffningar.

Jag förstår att Västeuropa och Sverige står inför
ett svårt dilemma, att välja mellan att isolera Turkiet
eller att inlemma landet alltmer i de demokratiska
värderingarna och mänskliga rättigheterna av europe-
iskt snitt. Det väsentliga är dock att regeringarna i
Västeuropa och Sverige hela tiden behåller trycket
mot Turkiet att man skall hålla de internationella
konventioner som man tidigare godkänt.

Fru talman! Ett tredje område där mänskliga rät-
tigheter kränks är Östtimor. Den indonesiska annek-
teringen har kostat hundratusentals människor livet.
FN har aldrig godkänt annekteringen, och FN:s gene-
ralsekreterare har sedan länge ett uppdrag som går ut
på att finna en lösning på problematiken. Indonesien,
som är ett rikt och stort land, måste fås till insikt om
att man bringar sig själv skada genom sitt uppträdande
i Östtimor.

Jag uppmanar regeringen att notera att man i och
med medlemskapet i EU fått en ny arena att verka
från. Efter Italien som ordförandeland kommer Irland
att "svinga klubban" i EU. Irland har visat stort
intresse för Östtimorfrågan. Det är ingen vild
gissning att tro att EU under nästa ordförandeperiod
kommer att intensifiera arbetet med Östtimor. I detta
arbete utgår jag från att Sveriges regering vill vara
med och ge sitt bidrag till en politisk lösning.

Övriga frågor

Anf. 84 LARS HJERTÉN (m)

Fru talman! Våld lönar sig. Det var temat i ett in-
slag i P 1:s morgonprogram i förra veckan. Elisabeth
Hedborg talade med utgångspunkt från utvecklingen i
Mellanöstern och menade alltså att våld lönar sig.
Historien visar att så är fallet. Det kan ligga en del i
detta om man betänker att Mellanöstern har drabbats
av åtskilliga krig sedan 1948 och ett oräkneligt antal
vålds- och terrorattacker.

Men samtidigt har vi under senare tid fått uppleva
en annan utveckling, en utveckling mot demokrati och
fred. Målet är inte nått, men inriktningen är ändå
ganska klar. Den palestinska rörelsen PLO, som grun-
dades 1964, har på senare tid radikalt ändrat sin in-
ställning till Israel. Efter att ha krävt att Israel skall
utplånas accepterar man i dag staten Israels existens.
Ställningstagandet är en viktig och nödvändig mil-
stolpe på vägen mot fredlig samexistens. Och då vi
vet att det finns krafter inom det palestinska samfun-
det som motsätter sig den här nyordningen är det
glädjande att ledningen håller fast vid agendan med
fortsatta samtal med Israel om överenskommelser på
fredlig väg.

USA har tagit på sig ett stort ansvar för fredspro-
cessen. Det gällde ju redan i Camp David-
överenskommelsen i slutet av 70-talet och det gäller
fortfarande. Och vi vet att Israel har särskilda relatio-
ner till USA. Det gör också att Förenta Staterna kan
tala utifrån en accepterad styrkeposition. Så gjorde
t.ex. förre presidenten Jimmy Carter när han besökte
Jerusalem under det palestinska valet för några veckor
sedan, då han framförde kritiska synpunkter på den
israeliska bevakningen av vissa vallokaler som han
ansåg vara alldeles för massiv.

EU har påtagit sig ett större ansvar i området. Man
strävar efter ett långsiktigt civilt säkerhetsbygge. Ett
associationsavtal med de palestinska områdena håller
på att utarbetas, och det är något som vi moderater
stöder i allra högsta grad. Liknande avtal har ju redan
träffats med Israel, Marocko och Tunisien, och ett
avtal håller på att utarbetas med Egypten. Medel-
havskonferensen i Barcelona utgjorde startpunkten för
det kommande arbetet, och precis som utrikesminis-
tern sade i regeringsdeklarationen så är det just genom
medlemskapet i EU som Sverige nu kan delta i ett
fruktbart samarbete också med resten av världen.

Det var därför naturligt att parterna i förhandling-
arna i Mellanöstern bad just EU:s valorganisation att
ansvara för den internationella valövervakningsinsat-
sen. Man betecknade valet som "hyggligt rättvist",
vilket jag kan instämma i. Jag besökte under valdagen
ett stort antal vallokaler i Nablus på Västbanken. Ett
valdeltagande på ca 75 % får sägas vara klart godkänt.
I vårt val till EU-parlamentet röstade som bekant inte
stort mer än hälften så många. Valet ger nu det pales-
tinska rådet och den nyvalde presidenten den legitimi-
tet som krävs för en allmän acceptans.

Det är viktigt att frågan om mänskliga rättigheter
ständigt finns med på dagordningen också i detta
område. I det svenska biståndet finns det ju en sär-
skild post som heter Demokrati/Mänskliga rättigheter.
Den går till den palestinska medborgarrättskommis-
sionen. Det är den organisationen som tidigare leddes
av Hanan Ashrawi. Hon valdes nu in i det palestinska
rådet. En viktig uppgift med detta stöd är utbildningen
av palestinsk polis, särskilt som man nu tar över an-
svaret för område efter område. Inger Koch har tidi-
gare talat om MR-frågor, och jag vill bara påpeka att
dessa frågor aldrig får känna några gränser. De är
verkligen allmängiltiga.

Det palestinska valet var en viktig milstolpe på
vägen mot en varaktig fred i Mellanöstern. Men det är
nu som de verkligt svåra förhandlingarna startar.
Senast i maj planeras nya förhandlingar. Frågor som
då står på dagordningen är Jerusalems status, flykting-
frågan och de israeliska bosättningarna. Den ameri-
kanska kongressen beslutade i höstas att flytta den
amerikanska ambassaden från Tel Aviv till Jerusalem,
ett i USA inte helt okontroversiellt beslut, då Vita
huset knappast önskade detta.

Hur frågorna skall lösas är det ingen i dag som kan
säga. Att de måste lösas är däremot alla överens om.

USA har också engagerat sig i förhandlingar mel-
lan Israel och Syrien, som gäller Golanhöjdernas
framtid. Men i hela förhandlingsprocessen i Mellanös-
tern är det ändå de direkt inblandade parterna som
själva måste vara den drivande kraften. EU har intagit
en tydligare profil i, som jag tidigare nämnde i an-
slutning till det palestinska valet. Men det skedde
också vid en konferens i Paris i januari med bidrags-
givarna Japan och USA, förutom EU.

Det är sålunda en inte helt entydig bild som visas i
Mellanöstern. Ändå kan man konstatera att det finns
hopp inför framtiden. Parterna själva har börjat för-
handla med påtagliga och positiva följder. USA släp-
per inte taget förrän en lösning kan skönjas. Detsam-
ma gäller EU som alltmer har börjat intressera sig för
en positiv utveckling i Mellanöstern, en utveckling
som omfattar frihet, demokrati, nationell säkerhet och
en ekonomisk utveckling som erbjuder invånarna
trygghet i vid bemärkelse.

Och nog vore det bra om utvecklingen i Mellanös-
tern kommer att visa att våld inte lönar sig, i varje fall
inte i längden.

Anf. 85 PER LAGER (mp)

Fru talman! Mordechai Vanunu, vem är det
egentligen? Det är märkligt hur vissa namn blir för-
knippade med grundläggande värden i livet. Mor-
dechai Vanunu är en av de människor som har handlat
efter sitt samvete och efter en högre och mer allmän-
mänsklig moral trots att han måste ha förstått de per-
sonliga riskerna. Han avslöjade ett hemligt kärnva-
penprogram på den israeliska kärnforskningsanlägg-
ningen Dimona, där han själv arbetade. Han vågade
utmana makten, han var modig nog, men fick för det
också betala ett orimligt pris. Han kidnappades i Itali-
en 1986 efter det att nyheten publicerats i Sunday
Times. Han fängslades och dömdes 1988 till 18 års
isoleringscell för högförräderi. Cellen är 2 x 3 meter.

Vem är han, Mordechai Vanunu? Han har nu suttit
isolerad i över nio år för att han visade världen vad
den demokratiska rättsstaten Israel sysslade med i
smyg i Dimona. Det är fråga om en systematisk, psy-
kiskt nedbrytande och kränkande behandling av en
människa som mer tänker på mänsklighetens säkerhet
och framtida livsförutsättningar än på maktens intres-
sen och lojaliteten mot det egna landet. Är detta möj-
ligt? Varför var han så farlig och varför är han tydli-
gen fortfarande det?

Den 24 november förra året fick jag svar av utri-
kesministern på en interpellation som jag ställde om
Vanunu. Jag frågade vilka möjligheter regeringen
hade att agera för hans sak. Ministern var inte undfal-
lande i svaret utan markerade tydligt den svenska
regeringens förväntningar på att de israeliska myndig-
heterna skulle vidta de åtgärder som var nödvändiga
för att Vanunus mänskliga rättigheter garanterades
och respekterades. Israel har faktiskt ratificerat 1966
års konventioner om mänskliga rättigheter och 1984
års tortyrkonvention.

Utrikesministern påpekade vikten av att det inter-
nationella regelverket om de mänskliga rättigheterna
verkligen tillämpades i praktiken och lovade att följa
fallet Vanunu noga. Regeringen hade då också fått
information från de israeliska myndigheterna om att
man lättat på hans isolering, att han fått tillstånd att
motta telefonsamtal från sin familj, att han skulle få
en dator, en videobandspelare m.m. Jag undrar om
utrikesministern verkligen har följt fallet Vanunu.
Vad har hänt sedan november 1995?

Mordechai Vanunu sitter fortfarande i isolerings-
cell efter ett beslut av Högsta domstolen så sent som
julaftonen 1995. Jag hinner inte gå in på det här, men
några förbättringar av hans situation har inte skett. Jag
vet att utrikesministern har fått samma information
som jag har fått från den kampanjorganisation som
arbetar för "Vanunus frigivande och för ett kärnva-
penfritt Mellanöstern". Jag undrar nu: Hur tänker
regeringen agera?

Fru talman! I drygt nio år har alltså Vanunu suttit
isolerad i en cell på 2 x 3 meter, och det ser ut som
om han kommer att få sitta där i nio år till. Shulamit
Aloni, minister i Shimon Peres regering, har i en
tidningsintervju sagt att Vanunu blivit straffad nog, att
hans fängelseförhållanden omedelbart och drastiskt
måste förbättras samt att den information han besitter
för länge sedan har varit en öppen hemlighet. Det
finns inga proportioner mellan brott och straff i det
här fallet. Men trots detta uttalande ses för närvarande
ingen ljusning.

När han i julas skulle transporteras till och från
Högsta domstolen sattes det bokstavligen munkavle
på honom för att inga medier skulle kunna få kontakt.
Förhöret i domstolen hölls bakom lykta dörrar och
med stort säkerhetspådrag. Överklagandet och hans
begäran om att släppas fri avslogs, och han återfördes
till isoleringscellen i Beershebafängelset.

Vem är han då, Mordechai Vanunu? Hur kommer
det sig att Israel bryter mot internationella konventio-
ner för att hålla honom tyst, att man riskerar så
mycket av sin good will?

Det finns otaliga förbrytare mot mänskliga rättig-
heter, mot mänskligheten, och det finns massmördare
som i skydd av krigssituationer utför sina sjuka hand-
lingar.

Men det finns också, fru talman, enskilda männi-
skor som satsar sina liv på det motsatta, på det som är
för livet, nämligen den fredliga samexistensen, och
som för detta blir omänskligt straffade rakt inför våra
ögon.

Det har inte hjälpt att 27 nobelpristagare och ve-
tenskapsmän har protesterat, att han själv fått det
alternativa nobelpriset 1987 och varit nominerad till
Nobels fredspris, att EU-parlamentet tre gånger an-
tagit resolutioner mot behandlingen av honom, att
enskilda och organisationer drivit frigivningskampan-
jer och att Amnesty betraktar hans isoleringsstraff
som grymt, omänskligt och förnedrande. Inget tycks
hjälpa, inget tycks bita på den israeliska regeringen
med vilken bl.a. Sverige har vänskapliga och goda
relationer.

Sverige kan på nytt vända sig direkt till Israel.
Sverige kan också framföra klagomål till FN om att
Israel bryter mot konventionerna om de mänskliga
rättigheterna.

Jag vet egentligen inte vem Mordechai Vanunu är.
Men jag har förstått att han är en av de modiga och
rakryggade människor som fortfarande finns i världen
och som kräver vårt engagemang och försvar, om vi
över huvud taget vill tro på en fredlig och rättvis
framtid värd namnet. Situationen är oacceptabel.
Varje chans till påtryckning och varje försök att få
Vanunu fri måste betraktas som en medmänsklig
skyldighet.

Anf. 86 BERNDT EKHOLM (s)

Fru talman! Tårgasen sticker i ögonen. Mitt studi-
ebesök vid FN:s skola i flyktinglägret Balta i Nablus
på Västbanken blir en obehaglig upplevelse av den
israelisk-palestinska konflikten.

Tillsammans med bl.a. några riksdagskolleger har
jag anlänt i en FN-buss. Nu krossas också en ruta av
en gummikula från en av de unga israeliska soldaterna
som gör sin värnplikt i Intifadans land. Orsaken till
den omilda behandlingen är att vårt besök dragit med
sig en stor samling barn och att militären fruktar sten-
kastning.

Nu cirka fem år senare står jag på samma skolgård
mitt bland lekande barn och glada vuxna palestinier
som i två prydliga led, ett för männen och ett för
kvinnorna, köar för att äntligen få rösta. Det är lörda-
gen den 20 januari och palestinierna går till sitt första
allmänna val. President och 88 ledamöter i ett råd
skall väljas.

Kontrasten mellan de två besöken är enorm. Upp-
rörda ansikten har förbytts i glada. Israelisk militär
har bytts ut mot palestinsk polis. Trots tre skjutna
palestinska ungdomar i en israelisk checkpoint dagen
före valet, förflyter valdagen utan missöden även i
den nordliga staden Jenin. Där råder faktiskt fest-
stämning. Människor dröjer sig kvar utanför valloka-
lerna och diskuterar framtiden. Valet har givit dem en
chans. Det palestinska valets betydelse kan inte un-
derskattas. Även om det rör ett begränsat och kring-
gärdat självstyre, rör det vid den palestinska identite-
ten och självkänslan.

Vi som hade chans att vara valobservatörer blev
både rörda av stämningen och imponerade av genom-
förandet. Allt gick korrekt till i vallokalerna. Nog-
grannheten var nästan irriterande. Köerna blev längre
och längre.

Valets genomförande och det höga valdeltagandet
visar att palestinierna är mogna för frigörelse och eget
ansvar. Det gav också den israeliska opinionen ett
tydligt besked om engagemanget för fredsprocessen.
Valet blev en folkomröstning för freden. De pales-
tinska grupperingar som bojkottade valet därför att de
inte ville ställa upp på Osloavtalets fredsprocess förlo-
rade stort.

Nu behöver fredsprocessen fortsatt stöd, även in-
ternationellt, för att lösa de riktigt besvärliga frågorna
om gränser, vatten, bosättningar och flyktingars åter-
vändande, för att inte tala om den extremt svåra frå-
gan om Jerusalem.

Regeringen har varit offensiv i sin Mellanönstern-
politik. Det är bra. Frågorna om de mänskliga rättig-
heterna har påtalats. Vi har deltagit i de multilaterala
arbetsgrupperna. Sveriges bilaterala åtagande har varit
stort och har t.o.m. ökat. Det är ett av få områden som
har expanderat i en krympande statsbudget. Inneva-
rande budgetår om 18 månader avsätts 180 miljoner
kronor för olika typer av stöd, bl.a. till den palestinska
administrationen och till UNRWA som får 225 miljo-
ner. Att det rått bred politisk enighet om denna sats-
ning är mycket positivt.

Nu måste också handeln öka mellan de palestinska
områdena, Israel och omvärlden. Då måste Israel
upphöra med de upprepade avstängningarna av Gaza
och Västbanken. Gaza förlorar uppskattningsvis 2
miljoner US-dollar per dag på denna behandling. Det
slår hårt mot sysselsättningen i ett läge då arbetslöshe-
ten redan är högre än 50 %.

Fredsprocessen har blivit en verklig framgång.
Våldet mellan fiender har ersatts av dialog. Det har
givit resultat till båtnad för de båda folken och för
världssamfundet.

Samma process har jag på nära håll också kunnat
följa i den i dagarna så aktuella Nordirlandskonflik-
ten. I höstas hade jag möjlighet att närvara vid mitt
systerpartis kongress i Newcastle söder om Belfast.
Där bekände sig det socialdemokratiska arbetarpartiet
till fredsprocessen, vilket inte är konstigt då det ka-
tolska SDLP och dess ledare John Hume hela tiden
har slagits för dialogen som en väg till lösning. Hans
budskap till Sinn Fein och unionisternas företrädare
har varit att svaret på olikheter är att respektera dem
och inte slåss om dem. Gemensam säkerhet har varit
mottot.

Jag upplevde också påtagligt hur trötta nordirlän-
darna är på det våld som präglat deras vardag så
länge. De vill inte tillbaks till den tiden. Därför var de
också frustrerade över att förhandlingarna gått i stå.
Rädslan för att våldet skulle komma tillbaka spred sig.

I höstas lade Hume fram ett förslag om nya för-
handlingsinitiativ som den brittiska och den irländska
regeringen senare har bekänt sig till. Det tillsattes
bl.a. en kommission som i slutet på januari kom fram
till att fredsförhandlingarna omedelbart borde komma
i gång och med deltagande av alla parter. Sex villkor
knutna till demokrati, icke-våld och avväpning sattes
upp. Förslaget mottogs positivt av den irländska rege-
ringen och av republikanerna. Däremot tillförde den
brittiska regeringen nya villkor, bl.a. unionisternas
krav på val på Nordirland. Fredsprocessen gick åter i
stå. Katolikerna har uppfattat det så, att den brittiska
regeringen hela tiden tillför nya villkor för att förhala
processen.

För många bedömare kom därför det grova atten-
tatet i London för några dagar sedan inte som någon
överraskning. Men våldet är ingen lösning, inte heller
för Nordirland. Det måste fördömas. Det kan inte
rättfärdigas. Sinn Fein måste göra klart för den militä-
ra grenen att våldets väg är stängd.

Samtidigt måste unionisterna och den brittiska re-
geringen visa större engagemang för fredsförhand-
lingarna och se till att den oberoende kommissionens
förslag om omedelbara förhandlingar blir verklighet.
Det kan inte vara en konstruktiv väg att sätta upp än
det ena än det andra villkoret för att komma till för-
handlingsbordet. Också genom påbörjade förhand-
lingar kan förtroende skapas. Det visar erfarenheten
från Mellanöstern. Berörda parter och Europas länder
i övrigt får nu inte svika befolkningen på Nordirland.

Fru talman! Låt det få räcka med 3 000 slocknade
liv och 10 000 briserade bomber!

Anf. 87 MAGGI MIKAELSSON (v)

Fru talman! Låt oss för några minuter återvända
till utrikespolitik på ett mer näraliggande plan, nämli-
gen det nordiska området.

Det nordiska samarbetet och den nordiska kultu-
rella samhörigheten har genom åren fört med sig
fördelar i form av passfrihet, gemensam arbetsmark-
nad och en världsunik välfärdsmodell som inte minst
gett Nordens kvinnor en möjlighet till egen försörj-
ning. Detta är så djupt rotat att vi länge har tagit det
för något alldeles självklart. Den nordiska modellen
har stått som förebild för många länders utveckling.
Vi har kunnat bidra med vår folkrörelsebaserade de-
mokratimodell som har stått i stark kontrast till en
elitistisk demokratisyn med liten koppling till gräsrot-
sengagemang och folkvakt. Denna demokratisyn
skulle nu kanske kunna exemplifieras med EU:s de-
mokratimodell.

Just nu befinner sig det nordiska samarbetet i en
brytningstid. Trots många vackra ord, en ny organisa-
tion och nya vidgade mål, kommer EU-politiken att
påverka och styra utvecklingen i Norden under kom-
mande år. Det kommer den att göra oavsett att både
Norge och Island, liksom Färöarna och Grönland, valt
att inte bli medlemmar i unionen. Mina farhågor har
dess värre stärkts efter att jag lyssnat på dagens utri-
kespolitiska debatt. Det är helt uppenbart att det är
EU-perspektivet som gäller också för det nordiska
samarbetet.

Jag beklagar detta, för jag är övertygad om att det
kommer att leda till att den nordiska samhörigheten
kommer att minska. Det kommer inte att ske över en
dag, men alla de hinder som EU-medlemskapet ska-
par genom byråkrati och stelhet och genom den
struktur som finns med detaljerad reglering kommer
att nöta på det nordiska samarbetet.

Inte minst kan detta komma att gälla förhållandet
mellan Norge och Sverige. Det är inte bara så att EU:s
kanske längsta landgräns mot ett enskilt land går
mellan Norge och Sverige. Det är också så att Norge
numera betraktas som tredje land i förhållande till
sina nordiska grannar inklusive Sverige när det gäller
handelsutbyte.

Jag skulle vilja belysa detta med ett konkret ex-
empel. Det gäller de handelshinder som har uppstått i
och med att det är EU:s beslut som avgör var och hur
livsmedel får passera gränsen mellan Norge och Sve-
rige. Numera är det endast tre ställen längs gränsen
som är godkända om man vill passera med livsme-
delstransporter. Tre ställen är ju väldigt litet med
tanke på att gränsen är väldigt lång. Det har fått till
följd att det är förbjudet att transportera fisk och kött
över gränsen längs Europaväg 12.

E 12 går från Mo i Rana i Norge via Tärnaby och
Umeå i Sverige över till Finland och vidare bort till
den ryska gränsen. Tullstationen i Tärna är inte god-
känd för livsmedelsinförsel till EU. I stället blir man
hänvisad till att köra över Trondheim eller Narvik.
Den som har rest där uppe vet att det blir fråga om
omvägar på flera hundra mil.

Det är möjligt att det så småningom går att ändra
på dessa regler, men det kommer att ta tid, och det
kommer att kräva resurser och engagemang. Till slut
kommer man kanske tillbaka till den ordning man har
haft, och som har fungerat bra under många år. Den
här typen av krångel kommer att skada det nordiska
samarbetet, det är jag övertygad om.

Ett annat exempel är det s.k. fiskekriget mellan
norska och svenska fiskare i Kattegatt. Det har sin
grund i att den svenska fiskepolitiken numera drivs
genom EU.

Ett tredje exempel är det s.k. Schengensamarbetet.
Detta har av nordiska ministrar envist reducerats till
att handla om den nordiska passfriheten, men i själva
verket innebär det långtgående inskränkningar i de
nordiska ländernas möjligheter att själva avgöra sina
gemensamma angelägenheter.

Det som är viktigt att konstatera när det gäller den
nordiska passfriheten, är att den inte berör gränskon-
trollen. Det gör däremot Schengensamarbetet.

Självklart tycker vi att det är väldigt viktigt att be-
vara passfriheten. Men från Vänsterpartiets sida vill vi
inte acceptera att villkoret skall vara att vi också
tvingas in i ett polissamarbete som vi inte kan kontrol-
lera. Det skulle t.ex. medföra en kontroll av männi-
skor som går utöver vad vi anser vara rättssäkert och
en upphävd gränskontroll.

Detta är några exempel på saker som jag menar
hotar den nordiska sammanhållningen. Små och stora
hinder för ett praktiskt och konkret samarbete över
gränsen kommer att leda till att samarbetet minskar.
Risken är att irritationen över stelbent byråkrati också
leder till irritation riktad mot invånarna i grannlandet.
Därför är det oerhört viktigt att det nordiska samarbe-
tet får fortsätta att utvecklas.

Den nya organisationen av Nordiska rådet med en
trepelarmodell där Norden, närområdet och EU står
för en pelare var, eller ett utskott var, är ju ännu oprö-
vad. Det ligger ett stort ansvar i att utveckla alla tre
områdena, och inte låta t.ex. EU-utskottet bli för do-
minerande.

Från vänsterhåll har vi varit kritiska mot den nya
indelningen eftersom vi har sett risker med att stora
övergripande frågor, som miljöfrågorna, hänvisas till
ett utskott - i det här fallet det s.k. närområdesutskot-
tet - trots att det handlar om frågor som berör hela
det nordiska samarbetet. Vi har också sett riskerna
med att inrätta ett EU-utskott som kan ta över utveck-
lingen i Nordiska rådet.

När besluten nu är fattade, gäller det att se till att
det nordiska samarbetet får en chans att utvecklas. Då
är det viktigt att samarbetet på folklig nivå, mellan
gräsrötterna, också får förbättrade möjligheter.

Anf. 88 PER OLOF HÅKANSSON (s)

Fru talman! De fördragsslutande parterna skall
eftersträva att bevara och ytterligare utveckla samar-
betet mellan länderna på det rättsliga, kulturella, so-
ciala och ekonomiska området, samt i fråga om sam-
färdseln och miljövården. De fördragsslutande parter-
na bör rådgöra med varandra i frågor av gemensamt
intresse som behandlas i europeiska och andra inter-
nationella organisationer och konferenser.

Vad är det här? Jo, det är den inledande artikeln i
samarbetsöverenskommelsen mellan de nordiska
länderna, det s.k. Helsingforsavtalet. Den verksamhet
som bedrivs med stöd av detta avtal och andra regel-
verk är unikt. Det är internationellt sett mycket unikt.

Det skapar förutsättningar för att regeringsledamö-
ter och parlamentsledamöter tvärs över partigränser
och landsgränser kan träffas, diskutera och formulera
gemensamma lösningar i fråga om olika angelägenhe-
ter. Att regerings- och parlamentsledamöter kan träf-
fas tvärs över lands- och partigränser är mycket,
mycket ovanligt.

Fru talman! Jag tillhör dem som tror att man, när
man så småningom skall skriva Nordiska rådets och
Nordiska ministerrådets historia, kommer att beteckna
1995 som ett märkesår. Då skedde det en mycket
genomgripande och djupgående förändring i verk-
samheten.

Låt mig säga att Maggi Mikaelsson hade fel när
det gäller benämningen på det nya utskottet. Det heter
inte EU-utskott, det heter Europautskott, och det gör
det av ett antal givna skäl. Väljer man att kalla det för
EU-utskottet, far man beklagligtvis i en tankebana
som kan leda fel.

Det har alltså skett kraftiga förändringar. Politiken
skall nu, som Maggi Mikaelsson antydde, koncentre-
ras till tre områden. Det skall skapa möjligheter att
diskutera politiken inte i ett fragmenterat perspektiv
som man gjorde tidigare, utan i ett större och bredare
politiskt sammanhang. Det kommer att bli möjlighet
till en annan flexibilitet på det sättet att det inte längre
är den interna verksamheten som sätter dagordningen.
Vi måste också kunna ta upp det som sker i omvärl-
den. Vi skall inte längre vara låsta till att parera. Rå-
det och ministerrådet skall kunna agera trendsättande,
gå före och påverka.

Det har också skett kraftiga förändringar på andra
sätt. Det handlar om en ökad delaktighet. Många
sätter stor tilltro till de nya mötesformer som man kan
komma i gång med. Man skall inte bara kunna dra in
rådets och ministerrådets ledamöter. Man skall också
kunna engagera exempelvis parlamentsutskott och
andra som kan ha intresse av att diskutera den angelä-
genhet som är för handen.

Bland de många aktuella frågor med ett tydligt
internationellt perspektiv som är uppe, skulle jag
exempelvis kunna nämna behovet av att diskutera hur
vi skall kunna säkerställa och stärka den demokratiska
utvecklingen i Baltikum. Hur vill vi säkerställa en god
miljö i Östersjön?

Vi har de arktiska frågorna. Och vi har det mycket
intressanta komplex som har att göra med den nordis-
ka människosynen i ett europeiskt perspektiv, där vi
från vårt håll kanske har stort intresse av att diskutera
socialpolitiken, arbetsrätten eller konsumentpolitiken
för att nämna några exempel.

Vilka möjliga roller kan man då se i denna nya
form som har skapats? Ja, det hänger på hur parla-
menten och regeringarna själva tar sig an uppgiften.
Den yttre ramen är given, och mötesplatsen finns.
Frågan är bara hur den kommer att utnyttjas. Jag ser
det som önskvärt att regeringarna och parlamenten,
och då självfallet även den svenska regeringen och det
svenska parlamentet, bättre utnyttjar och tar till vara
de möjligheter som ges.

Man blir litet ledsen när man konstaterar att den
viktiga verksamhet som vi samordnar i det nordiska
arbetet har fått fyra och en halv rad i den nästan 14
sidor långa deklarationen som vi i dag diskuterar. Det
är inte mycket av framåtsyftande ting som finns här,
och man kan fundera över vad det egentligen betyder
när man säger att genom att Sverige och Finland i
likhet med Danmark blivit EU-medlemmar har for-
merna för, men inte betydelsen av, det nordiska sam-
arbetet ändrats. Ja, formerna har ju i grunden inte
ändrats. Danmark har ju varit EU-medlem länge. Det
är ett något passivt sätt att beskriva det hela. Jag hop-
pas verkligen att man med denna något passiva for-
mulering egentligen avser att ta till vara den möjlighet
som finns att utnyttja den nordiska plattformen. Man
måste nämligen höja ambitionsnivån och skapa en
samstämmighet som är tydligare och klarare. Med en
sådan samstämmighet blir det ju ett bättre resultat.
Det som på det nordiska språket kallas för den nordis-
ka nyttan kommer med sådana arrangemang att öka.
Det är också bra för oss i Sverige och omvärlden om
detta sker.

Anf. 89 MAGGI MIKAELSSON (v) replik

Fru talman! Jag vet mycket väl att det tredje ut-
skottet i den nya organisationen heter Europautskottet.
Men det var avsiktligt som jag kallade det för EU-
utskottet. Min erfarenhet utifrån de möten som jag har
varit på i Nordiska rådet är att när man talar om Euro-
pafrågor är det nästan alltid liktydigt med EU-frågor.
EU-frågorna och EU-politiken har fått ett mycket
stort genomslag i den nordiska debatten. Det tror jag
är olyckligt.

Nordiska rådets nya organisation ger många nya
möjligheter om vi kan utnyttja dem. Per Olof Håkans-
son tar ju upp en hel del av dem. Jag fokuserade i mitt
inlägg på ett av problemen som är ett mycket konkret
exempel på ett hinder för detta nordiska samarbete.
Jag skulle gärna vilja ha en kommentar till det faktum
att det är EU som har avgjort antalet och placeringen
av de ställen där livsmedelstransporter skall kunna få
passera mellan Norge och Sverige. Är det ett bra
exempel på nordiskt samarbete?

Anf. 90 PER OLOF HÅKANSSON (s) re-
plik

Fru talman! Jag vet inte om det är Maggi Mikaels-
son som har rätten att döpa utskotten i Nordiska rådet.
Jag tycker snarare att det är en oförskämdhet mot dem
som inte är medlemmar i EU att kalla det för ett EU-
utskott. Det är faktiskt mycket överlagt och övervägt
att det kallas just för ett Europautskott. Tala med
norrmännen och islänningarna och andra så kanske
det går att få ett tydligare besked om detta. Jag menar
att parallellen är given - det är inte särskilt begåvat att
kalla Maggi Mikaelsson för kommunist, och lika
obegåvat är det att kalla Europautskottet i Nordiska
rådet för ett EU-utskott.

Anf. 91 MAGGI MIKAELSSON (v) replik

Fru talman! Jag kan kalla utskottet för ett Euro-
pautskott, det kan vi vara överens om. Det var kanske
inte detta som var det mest intressanta med att jag
begärde replik, utan det gällde mer de konkreta hind-
ren för nordiskt samarbete som Helsingforsavtalet till
trots faktiskt har uppstått genom det faktum att man
tvingas köra en flera hundra mil lång omväg för att
kunna passera med ett lass fisk eller kött från Norge
till Sverige eller vice versa. Det måste alla anse vara
något som är orimligt. Det är inte så konstigt i sig om
det skall beslutas nere i Bryssel, där avstånden är helt
andra. Inom tio mils radie från Bryssel når man tre
andra länder. I norra Sverige och i norra Norge är det
på ett annat sätt.

Anf. 92 PER OLOF HÅKANSSON (s) re-
plik

Fru talman! Detta problem hade inte uppstått om
även Norge hade anslutit sig till EU, men det är inte
detta som vi diskuterar här. Jag kan bara försäkra
Maggi Mikaelsson att den fråga som hon nu tar upp
har vi från socialdemokratiskt håll velat ta upp till en
rejäl diskussion i Nordenutskottet. Vi har rubricerat
det som att vi vill se på eventuella nya handelshinder
och andra hinder för det nordiska samarbetet till följd
av att Sverige och Finland har blivit medlemmar i EU.
Om Maggi Mikaelsson stöder oss i denna fråga,
kommer vi säkert att i Nordenutskottet kunna föra
fram intressanta och bra förslag till hur dessa problem
skall lösas.

Anf. 93 LENA KLEVENÅS (s)

Fru talman! Jag har anmält att jag vill tala om glo-
bal livsmedelssäkerhet. Vad är då det? Jo, det är ett
nytt begrepp som har dykt upp i den internationella
debatten. Vi har tidigare talat om global livsmedels-
försörjning, och vi vet alla att vi har misslyckats
ganska rejält med den. Vi har fördelat dåligt. Om vi
hade fördelat rättvist så hade vi kunnat försörja alla
människor med mat och vatten. Men det gör vi inte.
Situationen är så dramatisk att 40 000 människor,
mest barn, dör av svält varje dag. Det är inte ens en
nyhet. Nu har vi lanserat ett nytt begrepp, global
livsmedelssäkerhet, vilket innebär att varje människa
har en rätt på individnivå att få mat och vatten för
dagen. Detta skall alla människor få nu och i framti-
den. Vi har ingen rätt nu att leva på en nivå när det
gäller mat och livsmedel som omöjliggör för framti-
dens människor att kunna göra det. Vi har inte rätt att
göra det nu heller, men vi gör det.

Många hade kanske väntat sig att jag i dag skulle
tala om mänskliga rättigheter - det är en fråga som
engagerar mig mycket. Jag tycker att rätten till mat är
en mänsklig rättighet. Jag har tagit med mig FN:s
förklaring om de mänskliga rättigheterna. Artikel 25
lyder på följande sätt:

Envar har rätt till en levnadsstandard som är till-
räcklig för hans egen och hans familjs hälsa och väl-
befinnande, där inbegripet föda.

Föda är det första som nämns, sedan kommer en
mängd andra saker. Vi klarar inte ens det första, näm-
ligen födan.

I Agenda 21 från Rio-deklarationen står det väl-
digt många bra saker om hur vi måste förändra vår
värld och vårt sätt att leva och agera politiskt och
privat, så att vi får en hållbar utveckling på alla områ-
den. Där nämns hållbara konsumtionsmönster, hållbar
jordbrukspolitik och att den rika världen måste bli ett
föredöme i detta avseende.

Det finns en stark längtan hos många människor
att uppnå detta med global livsmedelssäkerhet. Jag
tror att vi alla mår dåligt av att veta att situationen är
så orättvis som den är.

Nu har FAO, FN:s livsmedelsorgan, bestämt att
man skall ha ett toppmöte om livsmedelsfrågorna, ett
s.k. World Food Summit. Jag tycker att regeringens
engagemang är bra, och framför allt jordbruksminister
Margareta Winbergs engagemang. Men detta är en så
stor fråga att den tenderar precis som i dag att hamna
på övriga frågor, att hamna litet mitt emellan stolarna.

Situationen är mycket allvarlig. Många har hänvi-
sat till Lester Brown. Hans institut har räknat ut att vi
har 48 dagars konsumtion av spannmål i våra lador i
världen. Det kommer inte att räcka särskilt länge. Det
är ungefär vad som behövs för att se till att det kom-
mer till konsumenterna.

Vad vi egentligen inte har lyckats ta till oss och få
ut i massmedier och till våra folk är att vi nu är i en
brytningstid, inte bara på alla övriga områden som vi
diskuterar utan även när det gäller tillgången på mat.
För ett år sedan diskuterade vi möjligheten av att Kina
skulle kunna bli en importör i stället för en exportör
av spannmål. Det har redan skett.

Tidigare misslyckades vi att fördela. Nu övergår
krisen till att helt enkelt också bli en global samman-
taget otillräcklig tillgång på föda. Bristen kommer att
märkas överallt. Den märks redan på att EU har höjt
sina exportavgifter. Världsmarknadspriserna stiger i
en sådan takt att EU måste skydda sin egen befolk-
ning från spannmålsbrist ganska snart. Det är en så
dramatisk förändring.

Vi har hela tiden levt i trygg förvissning om att vi
har ett överskott, men det överskottet är snart borta.
Priserna stiger dramatiskt. I de fattiga länderna stiger
priserna med 30-50 %.

Vi kan naturligtvis inte fortsätta att hugga ner sko-
gar, förstöra odlingsjordar och betesmarker, pumpa
upp fossilt grundvatten osv. Vi kommer då att förstöra
grundförutsättningarna för mänskligt liv.

De minskade skördarna beror mycket på koldiox-
idutsläppen och den globala uppvärmningen. Det blir
en kapplöpning mellan mat och människor. Jordens
befolkning ökar fortfarande med ungefär 90 miljoner
människor per år, samtidigt som skördarna minskar.
Drömmen om de evigt ökande skördarna är nu borta.
Sedan 1990 har skördarna inte ökat alls, vare sig på
land eller i havet. Fisket är väl det tydligaste exemplet
på att vi har nått gränsen för jordens kapacitet. Även
om vi skulle använda allt land som lagts i träda räcker
det inte till. Vi har ingen buffert längre.

Självklart måste vi ändra våra konsumtionsmöns-
ter. Vattenbehovet för mat är enormt stort. För att få
fram ett kilo spannmål går det nämligen åt 1 000 liter
vatten.

Ju mera tillväxten ökar i Kina och andra länder,
desto mera går människorna där över till att äta mera
kött. Ju högre upp på stegen av olika jordbruksproduk-
ter och ju mer förädlade dessa är, desto mera vatten
går det åt. Vattenbristen är fullkomligt katastrofal.
Det går inte längre att bevattna jordar. Bevattning-
sjordbruket minskar.

Det finns exempel bl.a. från Indien, där Ganges
inte längre når till havet. Coloradofloden i Amerika
når inte heller längre fram till havet. Vidare håller
Aralsjön på att försvinna. Floderna i det området når
inte fram. Vattennivån har sjunkit med 16 meter.
Stora områden är blottlagda. Vinden blåser över för-
saltade och med kemiska bekämpningsmedel förstör-
da jordar. Barnadödligheten har ökat med 50 %.

Fru talman! Jag hoppas att frågan om den globala
livsmedelssäkerheten inte placeras bland Övriga frå-
gor i nästa års utrikespolitiska debatt. I stället hoppas
jag att vi då får tid att diskutera, inte genom att blott-
lägga en massa motsättningar utan i enighet, hur vi
drastiskt skall börja ta itu med detta stora problem.

Taletiden är slut, men jag skulle vilja avsluta med
en lustig replik genom att säga som åsnan Ior i Nalle
Puh: Det är dåligt. Det kommer att bli värre. Vi
kommer att få äta tistlar.

Anf. 94 MAGGI MIKAELSSON (v) replik

Fru talman! Lena Klevenås tar upp en oerhört
viktig fråga. Jag är också besviken över att frågan inte
får mera plats. Det här kommer nämligen att bli den
stora utmaningen. Jag tror att denna utmaning är stör-
re t.o.m. än det militära hotet i världen. Det finns ju
inte tillräckligt mat för att mätta alla människor.
Dessutom vet vi inte hur detta skall lösas. Lena Kle-
venås gav många bra exempel på hur det står till.

Vad vi måste diskutera är vilken väg vi skall gå
för att lösa det här. Ett sätt är att minska vår köttkon-
sumtion. Men det vore också intressant att fortsätta
med diskussionen om huruvida vi skall satsa på ett
väldigt högteknologiskt och intensivt jordbruk i den
rika delen av världen och exportera våra överskott,
om vi nu kan få fram några. Skall vi använda gentek-
nik, vilket jag verkligen hoppas att vi slipper? Eller
skall vi utgå från att varje land/region på något sätt
måste bli självförsörjande och klara sin egen befolk-
ning? Det är en väg som jag tycker ändå måste vara
målet. De här problemen är alltså mycket stora. Jag
skulle välkomna en ordentlig diskussion och debatt
om de här frågorna i Sverige.

Anf. 95 LENA KLEVENÅS (s) replik

Fru talman! Jag delar Maggi Mikaelssons upp-
fattning, att det här hotet är allvarligare än det militära
hotet. En befolkning som inte har tillgång till mat är
ingen lugn befolkning. Bröduppror har förekommit
många gånger i världshistorien.

Spannmålspriserna i den fattigaste delen av värl-
den ökar nu med 30-50 %. När världsmarknadspri-
serna stiger kommer naturligtvis den rikes rätt att vara
större. Marknaden styr på det sättet. Det kommer att
bli en stor utslagning bland människor som saknar
pengar - ännu värre än som nu är fallet.

Jag tror att vi i framtiden måste inrikta oss på att
varje land försöker försörja sin egen befolkning. Det
är mycket viktigt att kunna känna självtillit och att
veta att man klarar av saker. Om politiker i andra
länder nu hörde mig skulle jag vilja säga till dem att
det första de borde prioritera är att de ser till att det
finns mat till den egna befolkningen. Kanske skulle
man sluta odla kaffe och tobak och i stället odla bönor
för den egna befolkningen.

Jag tror inte att det är en bra idé att rika länder
skall satsa på export. Men samtidigt är vattenfrågan
väldigt allvarlig. Jag vet att 25 länder - snart gäller
det ytterligare åtta eller tio länder - har vattenbrist. I
dessa länder kommer man aldrig att kunna försörja sin
befolkning med livsmedel. När man exporterar
spannmål, exporterar man samtidigt vatten. Det går
nämligen åt väldigt mycket vatten vid odling av
spannmål. Troligen kommer vi att kunna förse länder
där det är vattenbrist med spannmål genom export.

Jag tycker att det är fel att inte använda åkermark
till odlingar för matproduktion. Men ganska snart, när
man kommit till insikt om detta, får vi nog se en dras-
tisk omsvängning.

Det högteknologiska jordbruk som vi har haft
kommer inte att fungera. Det går inte längre att öka
skördarna genom att bevattna mera. Det finns ju inte
vatten. Inte heller går det att öka skördarna genom
användning av bekämpningsmedel. Där har vi kommit
till vägs ände.

Anf. 96 MAGGI MIKAELSSON (v) replik

Fru talman! Denna fråga har direkt koppling både
till Sverige och svensk jordbrukspolitik och till EU
och dess jordbrukspolitik. Därför är det viktigt att vi
snabbt kommer i gång med den här diskussionen.

Vi diskuterar ju väldigt mycket nu hur vi skall för-
ändra och hur vi skall, om nu detta är möjligt, förbätt-
ra EU:s jordbrukspolitik. Den har verkligen, tycker
jag, haft en felaktig inriktning. Man har satsat väldigt
mycket på ett intensivt jordbruk som har skapat fler
problem än det har löst, även om man kortsiktigt har
kunnat exportera ett överskott.

Det holländska jordbruket har stora problem med
att bli av med gödsel. Man har också stora problem
med dålig mark o.d. Vi i Sverige däremot har fortfa-
rande en väldigt bra åkerjord. Jag tycker att detta är
ett svårt dilemma. Det är fel enligt min mening om vi
i Sverige skall övergå till att överutnyttja vår jord-
bruksmark för att kanske på kort sikt öka skördarna.
Jag uppfattar att det i dag finns väldigt starka krafter
som driver den linjen, och jag är väldigt rädd att den
får alltför stort genomslag.

Trots allt kan vi göra väldigt mycket genom att se
till att regioner blir självförsörjande. Vi i den rika
världen får sluta missbruka och missutnyttja de pro-
duktionsresurser som finns i tredje världen. Vi får
kanske acceptera t.ex. att bananer blir dyrare. Vi kon-
sumerar väldigt mycket bananer - ett födoämne som
skapar många miljöproblem och som tar resurser från
de fattiga länderna. Ohälsa skapas osv.

På samma sätt förhåller det sig med jätteräkorna,
som blivit så populära. Det återstår alltså mycket att
debattera om i den här frågan.

Anf. 97 LENA KLEVENÅS (s) replik

Fru talman! Naturligtvis finns här en koppling till
svenskt jordbruk och till EU:s jordbruk. Att EU:s
jordbruk inte fungerar bra är vi alla överens om. Jag
delar uppfattningen att vi har ett alldeles för kemikali-
serat jordbruk, men utvecklingen tenderar - i alla fall
för det mesta - att gå i rätt riktning.

Kapitel 14 i Agenda 21 handlar om jordbruket.
Där står det:

"Jordbruks- och miljöpolitik samt makroekono-
misk politik behöver ändras radikalt på både nationell
och internationell nivå, i såväl de utvecklade länderna
som utvecklingsländerna, för att skapa förutsättningar
för ett hållbart långsiktigt jordbruk och en hållbar
landsbygdsutveckling (SARD)." Man rekommenderar
åtgärder. En punkt gäller att vi måste "utforma, införa
och följa upp politik, lagar och bestämmelser samt
incitament som leder till hållbart jordbruk, hållbar
landsbygdsutveckling och förbättrad livsmedelsför-
sörjning samt till utveckling och överföring av lämp-
lig jordbruksteknik, inklusive, där så är lämpligt,
långsiktigt hållbara jordbrukssystem med minimal
användning av insatsvaror."

Vi kan inte fortsätta att ha ett jordbruk där insatsen
av energi är större än den vi får från maten som vi får
ut av jordbruket. Jag skulle önska att Sverige skulle
kunna öka andelen ekologisk odling och visa att man i
ett utvecklat industriland inser att man måste ha ett
hållbart jordbruk och att det är de metoderna man
måste sprida. Samtidigt måste man ha all respekt för
att vi är "vattenblinda", eftersom vi är så vattengyn-
nade, och kanske därför rika i Sverige.

Anf. 98 ANNIKA NORDGREN (mp)

Fru talman! Minst drabbas mest. Det är en sanning
som världen tyvärr ännu inte har gjort föråldrad. Det
gäller i väldigt hög grad när vi talar om antipersonella
minor.

När jag var ute och talade om minor för ett tag se-
dan fick jag en fråga som jag har funderat mycket på
den senaste tiden. Det var en ung kvinna som ställde
den. Hon frågade så är: Hur kan du bry dig om just
minorna så mycket? Varför skall de betraktas som
speciellt inhumana? Är det inte så att alla vapen i
själva verket är lika inhumana - de är ju till för att
döda allihop?

Vad jag kom fram till efter att ha funderat på detta
var följande: Det finns inga humana vapen. Det är
självklart. Men det finns vapen som är särskilt inhu-
mana. De är till för att lemlästa människor och omöj-
liggöra normalt liv under lång tid efter det att konflik-
terna har upphört.

Minorna är billiga att köpa, men dyra att röja. De
billigaste minorna kostar ca 3 dollar, medan den ge-
nomsnittliga kostnaden för att röja dem är ca 100
dollar. Över 100 miljoner landminor har lagts ut i mer
än 60 länder. Under 1994 röjdes enligt FN ca 200 000
minor, medan 2 miljoner nya minor lades ut.

Fru talman! Det är svårt att vara optimistisk med
dessa siffror i bakhuvudet. Men att tappa tron på att vi
gemensamt kan göra någonting åt problemet hjälper
ju ingen alls. Vi får inte ge upp!

För ett år sedan behandlade riksdagen ett antal
motioner från bl.a. Miljöpartiet de gröna, Centerpar-
tiet och Vänsterpartiet som krävde ett svenskt total-
förbud mot antipersonella minor. Men riksdagsmajori-
teten avslog tyvärr motionerna med motiveringen att
man avvaktade en utredning om bl.a. nyttan av minor
för det svenska försvaret. Ja, jag väntar ivrigt på den-
na utredning. Jag undrar mycket över vad man skall
komma fram till i den här frågan som är nytt och inte
redan är känt.

Efter en motion av Miljöpartiet i samband med
vinterns behandling av försvarspropositionen togs
frågan upp här i riksdagen på nytt. Vi i Miljöpartiet
ansåg inte att det fanns skäl att avvakta den utredning
man har tillsatt. Dessutom anser vi att mycket har
hänt på det internationella planet, vilket var en annan
sak som hänvisades till när utskottet besvarade motio-
nerna. Belgien har antagit ett totalförbud liksom Ös-
terrike och Schweiz. Konkreta steg på vägen har tagits
av Filippinerna och USA, och EU-parlamentet har
antagit två resolutioner som uppmanar medlemslän-
derna att införa ensidiga förbud.

Frågan om ett svenskt totalförbud skulle göra våra
internationella krav kraftfulla och mer trovärdiga har
tidigare debatteras i denna kammare. Vad alla kan
vara överens om är att ett svenskt totalförbud under
alla förhållanden inte skulle kunna göra vår trovärdig-
het mindre. Jag tror att det är precis tvärtom. Jag
anser att det är ett hyckleri av stora mått att hävda att
behovet av att förbjuda detta fruktansvärda vapen
internationellt, medan man hemmavid hittar alla möj-
liga förklaringar för att dra på ett beslut som jag anser
är oundvikligt. Vad man inte gör själv kan man inte
heller begära och kräva av andra.

För dem som hävdar att det varken skulle göra till
eller från om Sverige skulle införa ett totalförbud mot
minorna vill jag säga: Vi kan väl pröva? Det kan ju,
som sagt, i vilket fall absolut inte förvärra och försvå-
ra vår förhandlingsposition.

En majoritet i Sveriges försvarsutskott anser ty-
värr att man skall avvakta ytterligare. Det var bara
Vänsterpartiet som hakade på Miljöpartiets reserva-
tion och den motion vi skrev. Centern, som tidigare
var med på att totalförbjuda minorna, höll tyst och
värderade det goda samarbetsklimatet med regeringen
mer än att ställa krav på totalförbud.

Självfallet är det positivt med alla de goda krafter i
alla partier som verkar för ett totalförbud, åtminstone
verbalt. Men, fru talman, jag blir lätt bestört när jag
ser centerpartister ställa frågor i kammaren om förbud
och kds:are som uttalar sig i pressen för ett förbud
medan deras partikamrater håller en annan linje i
försvarsutskottet. Man undrar om teori och praktik
stämmer.

I debatten har företrädare för regeringen och re-
geringspartiet hävdat att Sverige arbetar aktivt inter-
nationellt för att få till stånd ett förbud mot antiperso-
nella minor. Det är självfallet mycket bra. Men jag
blir samtidigt fundersam, för att inte säga upprörd, när
jag får kännedom om att Sverige under den 26:e in-
ternationella Röda kors- och Röda halvmånekonferen-
sen i december ställde sig bekom en skrivning som
innebär att man skall växla ut de antipersonella mi-
norna när alternativa vapen utvecklas.

Hur är det möjligt att Sverige ställer sig bakom en
skrivning som innebär att man accepterar att andra
vapen skall ersätta de vapen som man vill få bort?
Gäller inte målen om internationell nedrustning för
just minor? Fanns det inte möjlighet under konferen-
sen att tillsammans med andra länder driva en linje
som innebär ett totalförbud mot antipersonella minor,
utan denna skrivning om att man skall ersätta dem?
Nu är inte utrikesministern här just nu, så hon kan inte
svara. Jag återkommer med en fråga till henne, efter-
som jag gärna vill få klarhet i detta.

Fru talman! Jag har märkt en tendens att det ofta
är kvinnor som engagerar sig i frågan om de antiper-
sonella minorna. Jag tycker faktiskt att det är väldigt
trist, rent av skräp, att inte världens mest jämställda
parlament ännu har kunnat fatta ett beslut om förbud
mot dessa människofientliga och på alla sätt totalt
sanslösa vapen.

Anf. 99 CARINA HÄGG (s)

Fru talman! FN:s vapenkonvention, antagen vid
FN:s vapenkonferens år 1980, omfattar förbud och
begränsningar vad gäller användning i internationella
konflikter av vissa särskilt inhumana konventionella
vapen. I FN:s vapenkonvention framgår vidare sär-
skilda restriktioner för att skydda civilbefolkningen
vid utläggningen av minor i befolkade områden. En-
ligt konventionen skall parterna i en konflikt proto-
kollföra läget på förplanerade minfält och områden
med försåtvapen. Efter fientlighetens upphörande
skall parterna överlämna protokollen till andra parten.
Detta är naturligtvis bra i de fall det sker, men det är
naivt att tro att protokollet utgör regel.

Minor kan inte läsa fredsavtal utan fortsätter att
skada och döda årtionden efter det att krigen har slu-
tat. De väljer inte heller sina offer, utan verkar på
distans. Militärer, civila, män, kvinnor, lekande barn
och även djur. Alla är de utsatta. I Bosnien har vi
geografiskt nära fått erfara hur minor också försvårar
det fredsbevarande arbetet.

Totalt finns det omkring 100 miljoner minor ut-
lagda runt om i världen. Priset på de flesta uppgår till
någon enstaka dollar, medan en desarmering enligt
vissa beräkningar kostar ca 100 gånger utläggnings-
kostnaden. Att oskadliggöra alla utlagda minor skulle
kosta åtskilliga miljoner dollar. Om dessa är de fatti-
gas vapen är de också dubbelt de fattigas fasa.

I dag ges bistånd både till minornas offer och till
minröjning. Sverige är den största europeiska bi-
ståndsgivaren med 50-70 miljoner kronor årligen. Vi
har dessutom i Eksjö en bra kunskap och utbildning
för ändamålet. Garnisonen med Ing 2 och FarbC
medverkar i såväl civila som militära missioner inom
FN för att röja minor, något vi naturligtvis skall vida-
reutveckla. Men långsiktigt borde kravet vara att de
som tillverkar minorna också skall vara med och
betala för produktens skador på människor och på vår
miljö. Miljöregeln att den som fördärvar miljön skall
vara med och återställa den borde ingå i en komman-
de proposition. Varje år röjs visserligen hela 100 000
minor, men när det samtidigt läggs ut 2 miljoner nya
minor förstår var och en att ytterligare åtgärder måste
vidtas.

Till ett förberedande möte i augusti 1994 inför
Översynskonferensen om särskilt inhumana vapen
lade Sverige som första land fram ett förslag om total-
förbud mot antipersonella minor, i enlighet med vad
riksdagen enhälligt beslutat våren innan och vad Ing-
var Carlsson återkom till i regeringsförklaringen. En
ståndpunkt även Lena Hjelm-Wallén senare gett ut-
tryck för men av tidsskäl inte hann att vidreutveckla
här. Dessa fakta kan tolkas som att det redan nu finns
ett ställningstagande för att vapnet är alltför inhumant
för att kunna användas.

Fru talman! Förslaget omfattar användning, ut-
veckling, produktion, handel och lagerhållning av
dessa minor. Sverige driver även frågan om att kon-
ventionens regleringar skall utsträckas till att omfatta
interna konflikter. Något som jag anser mycket vik-
tigt.

Detta är ett vapen som inte förhindrar krig, avgör
segrare, utan i första hand är avsett att skada, inte att
döda. Bara i Afghanistan och Kambodja räknar man
med att flera hundratusen människor är benamputera-
de på grund av skador från antipersonella minor. Den
humanitära katastrof och grymhet offren upplever kan
aldrig bli mindre om den orsakats av en intern kon-
flikt i stället för av en mellanstatlig.

Under den internationella översynskonferensen i
Wien arbetade sedan Sverige för ett fullständigt för-
bud mot antipersonella minor. Flertalet länder ställde
sig dock inte bakom förslaget om ett internationellt
totalförbud. Konferensen kunde inte heller enas om
ett nytt förbättrat protokoll om truppminor. Men ett
scenario kan leda fram till en överenskommelse om
ökat skydd för civilbefolkning och humanitära organi-
sationer. Den svenska delegationen har även lagt
förslag om förbud mot röjningsskydd i truppminor,
förbud av lågmetalliska minor och förbud för handel
med minor som inte får användas.

Konferensen, ledd av ett svenskt ordförandeskap,
är nu ajournerad till den 22 april i år. Bedömningen är
att framsteg kommer att nås i Genève men de kommer
inte att vara tillräckliga.

Under den tid som konferensen har varit ajourne-
rad har det varit alldeles för tyst i denna viktiga fråga,
delvis på grund av att den hamnade i skuggan av
kampen mot Frankrikes oväntade provsprängningar
av kärnvapen. Men diskussionen måste föras brett och
ljudligt ända tills ett godtagbart resultat har uppnåtts:
ett internationellt totalförbud.

Frågan diskuterades på kvinnokonferensen i Kina.
Förra året behandlade även Europaparlamentet min-
frågan. Det skedde inför FN-konferensen. Nästan
enhälligt antogs en rapport om totalförbud av antiper-
sonella minor. Samtidigt sade man också att om öns-
kat resultat inte uppnås på konferensen bör varje EU-
land genomföra ett sådant förbud unilateralt.

Tvärtemot vad många anfört anser inte jag att den
hittillsvarande nationella politiken försvagat våra
argument för målet ett internationellt förbud. Men
likväl är inställningen ohållbar i längden. I dag till-
verkas inga antipersonella minor. Vi exporterar heller
inga sedan 1971. Eventuella nyanskaffningar för att
ersätta gamla inhemska lager är enligt min uppfatt-
ning uteslutet.

Fru talman! I anslutning till kommande försvars-
beslut har regeringen utlovat ett material som kommer
i mars. Det skall utgöra ett underlag för den framtida
utformningen av Sveriges försvar. Väl medveten om
vår alliansfrihet, våra geografiska förhållanden och
ekonomiska förutsättningar anser jag att kommande
beslut bör utvisa en väg - vår definitiva väg bort från
minorna.

Anf. 100 ANNIKA NORDGREN (mp) re-
plik

Fru talman! Jag blev inte riktigt klok på om Carina
Hägg vill att Sverige skall gå före och totalförbjuda
antipersonella minor.

Jag undrar också vad Carina Hägg tycker om det
som jag pratade om, nämligen att man vill få till stånd
en internationell skrivning om att minorna skall bort
och att de skall växlas ut när ett ersättningsvapen har
hittats. Det vore bra att få en diskussion om det.

Jag vill också kort kommentera frågan om min-
röjningsmateriel. Det är självfallet bra och viktigt att
det utvecklas bra minröjningsmateriel. Men det är litet
cyniskt tycker jag när företag som inte exporterat
minor men som exporterat krut som har använts till
minor nu kan göra pengar på minröjningsmateriel. Jag
önskar dem ändå lycka till och hoppas att vi gemen-
samt skall kunna röja så många minor som möjligt.

Jag vill också önska Carina Hägg lycka till i an-
strängningarna att få med sig regeringen och Social-
demokraterna när det gäller ett nationellt totalförbud
nu när det skall komma en skrivelse från regeringen.
Jag förväntar mig att det blir en skrivelse och inte
bara en redogörelse som riksdagen kan reagera på så
att beslut kan fattas i mars.

Anf. 101 CARINA HÄGG (s) replik

Fru talman! Jag hoppas verkligen att materialet
från Försvarsdepartementet blir en skrivelse som
hamnar på riksdagens bord. Om inte annat kommer
det att utgöra underlag för kommande försvarsbeslut.

Jag anser att det vore väldigt bra om vi kunde föra
en konstruktiv debatt inför det kommande beslutet
och enas om ett totalförbud av minor i Sverige.

Jag nämnde att jag tycker att det är ganska själv-
klart att de som producerar minor också skall vara
med och betala för de konsekvenser som minorna
leder till. Jag önskar naturligtvis också att vi kunde
införa ett totalförbud och att alla de minor som i dag
finns utlagda världen runt inte existerade. Men nu är
det inte så. Ibland får man ta de steg som är möjliga
att ta för att uppnå det önskvärda målet. Enligt de
bedömningar som görs i dag kommer vi inte att uppnå
ett totalförbud på den konferens som nu är ajournerad
och som skall återupptas i Genève om ett par måna-
der. Därför måste vi jobba på alla sätt vi kan för att
minska minornas hot mot människors säkerhet.

Anf. 102 ANNIKA NORDGREN (mp) re-
plik

Fru talman! Jag hoppas att alla inte tänker som
Carina Hägg och tror att vi inte kommer att uppnå ett
totalförbud. Jag tycker att vi in i det sista skall ha en
optimistisk syn och kämpa för att det verkligen skall
bli ett internationellt totalförbud.

Återigen: Jag hoppas att Carina Hägg får med sig
sina partikamrater i försvarsutskottet så att vi gemen-
samt kan göra en skrivelse om ett nationellt förbud för
antipersonella minor i Sverige.

Anf. 103 CARINA HÄGG (s) replik

Fru talman! Jag instämmer verkligen i att vi måste
föra en intensiv debatt, inte bara i den här kammaren
och de gånger vi har utrikespolitiska frågor på dag-
ordningen. Vi måste också föra debatten utanför den
här kammaren. Det räcker inte ens att föra diskussio-
nen inom Sverige, för vi är trots allt ett mindre land i
en del av världen. Vi måste få med oss många länder
och stora länder. Vi måste inte minst få med oss ett
land som vi har diskuterat många gånger under dagen,
nämligen Kina. Det är ett land som har stora egna
lager och utlagda minor och som även exporterar
minor. Det är oerhört viktigt att få ett sådant land att
ta något steg framåt. I Kina har man över huvud taget
inte någon inhemsk diskussion. Vi måste därför föra
en dialog med Kina utifrån.

Anf. 104 EVA GOËS (mp)

Fru talman! Koncentrationen av kärnvapen, ato-
mubåtar, kärnavfall och radioaktiva utsläpp och
dumpning av radioaktivt avfall till havs vid och på
Kolahalvön utgör den största säkerhetsrisken mot
Sverige. Det är en säkerhetsrisk som det är alltför tyst
omkring.

Kritiken håller dessutom på att definitivt tystas.
Förra tisdagen tillfångatogs den f.d. officeren Alex-
andr Nikitin. Han rycktes ur sin säng klockan fem på
morgonen i sin bostad i Sankt Petersburg, anklagad
för högförräderi mot ryska staten. Han hotas av 10-15
års fängelse eller t.o.m. livstid på grund av att han
försett miljörörelsen Bellona i Norge med information
om mijlöproblem i Ryssland.

Han får enligt uppgift inte tillgång till civil advo-
kat och han får inte heller träffa sin familj. Om Niki-
tin döms betyder det ett bakslag för miljön och demo-
kratin. Att sätta munkavle på en man som vågar avslö-
ja de globala hot som finns på Kolahalvön är att göra
allt levande en otjänst. Det medför en global säker-
hetsrisk.

Bellonas rapport Kilder til Radioaktiv Forurensing
i Murmansk og Arkhangelsk Fylker som jag personli-
gen överlämnade till politiker i Murmansk under
näringsutskottets besök i september har väckt ont
blod. Denna rapport gavs ut redan i mars 1994. Den
ingick som ett kapitel i näringsutskottets material som
vi hade fått från Länsstyrelsen i Norrbotten inför
resan. Det var undertecknat bl.a. av hovmarskalk
Gunnar Brodin.

FSB, den ryska underrättelsetjänsten, hävdar att
rapporten är farlig och av intresse för utländska un-
derrättelsetjänster. Det sade man den 20 november
1995. Bellonas källor avslöjar statshemligheter, påstår
FSB.

Detta är motivet för att man bryter sig in på Bello-
nas kontor och tar datorer, disketter videor, band m.m.
Oavsett vad förklaringen visar sig vara återstår att se
vilka efterspel och långsiktiga verkningar den drama-
tiska händelsen får, både för rysk öppenhet och för det
internationella samhällets möjligheter till insyn och
medverkan för att lösa problemet med det enorma
atomhotet på Kolahalvön. Det är en tickande atom-
bomb som vi har alldeles inpå knutarna.

En fara, utöver ständiga läckage och risk för ex-
plosion, är att någon kan komma över det radioaktiva
material som ligger i öppen dager några mil från
norska gränsen, smuggla ut det och sälja det på mark-
naden. Plutonium och uran är hårdvaluta. Ryssland
har i dagarna erkänt att det var ryskt uran som om-
händertogs på Münchens flygplats i våras. Risken
finns att de som arbetat inom marinen och som inte
fått ut lön på ett halvår eller mer tar chansen. Ma-
rinofficerarna är inte längre så attraktiva på arbets-
marknaden. Anslagen till det militära har kraftigt
skurits ned. Det finns varken bränsle eller mat för att
skicka ut militärer i atomubåtarna.

Detta har resulterat i alkoholmissbruk och splittra-
de familjer. De som tidigare har haft status i samhället
genom anknytning till marinen kan i dag svårligen få
ett civilt arbete eller någon bostad. De lever i ett va-
kuum och kan ta till desperata metoder.

Det framkom vid näringsutskottets besök i Ryss-
land att det, varken regionalt eller nationellt, fanns
ekonomiska medel för att klara skrotningen av ubåtar,
lagringen av atomavfall och nedrustningen av kärn-
vapnen. Det behövs en internationell kraftsamling.
Om utrikesministern hade varit här hade jag velat
fråga honom vad man gör på det internationella planet
för att komma till rätta med de enorma hoten på Ko-
lahalvön.

På Kolahalvön finns fem marinbaser, varav Za-
padnaja Litsa är den största och viktigaste. Som jag
sade tidigare ligger basen fyra och en halv mil från
norska gränsen. Under kalla kriget hade uppbyggna-
den av atomubåtar högsta prioritet. Hänsyn till miljön
och befolkningens säkerhet kom i andra hand. Gräns-
värden för hur mycket strålning byggnadsarbetare
m.fl. kan utsättas för har inte funnits. Allt som pågått
inom marinbaserna har varit hemligstämplat.

Boris Jeltsin skrev 1992 på ett dekret för att öppna
marinbaserna för civila kontrollorgan. Trots detta har
marinen nekat, och i juli 1995 upphävde Jeltsin tillå-
telsen. I dag är det bara försvarsministeriet som har
insyn i hanteringen av kärnbränsle. Olika miljöorgani-
sationer har konsekvent nekats tillgång till uppgifter
om lagring av radioaktivt avfall, men sommaren 1995
fick miljökommittén i Murmansk besöka anläggning-
en i Andrejevabukten. Det var uppenbart att man vid
byggandet av anläggningen inte förutsett de stora
problem som efter hand uppstår med radioaktivt av-
fall.

Här finns också landbaserade lager för använt
kärnbränsleelement, fast och flytande kärnavfall, som
lagras i bristfälliga underjordiska betongtankrar eller
på öppen plats i behållare på land. Därtill finns tek-
niska serviceskepp med använda bränsleelement och
fast samt flytande radioaktivt avfall som förflyttas
mellan marinbaserna och marinvarven.

I februari 1982 upptäckte personalen att vatten-
ståndet i bassäng 2 vid Andrejevabukten hade sjunkit.
Orsaken var ett läckage, där radioaktivt vatten sippra-
de ut med ett flöde på 100 liter per dygn. Mätinstru-
ment visade att strålningen var enormt hög. 350 m
nedanför bassängen finns en sjö, och man försökte
hindra vattnet från att nå sjön. Mot slutet av septem-
ber var läckaget uppe i 300 ton per dygn. Vattenstån-
det i bassängen sjönk så mycket att det uppstod fara
att behållarna med bränslestavar inte längre skulle
täckas, något som skulle ge arbetarna stora stråldoser.
Någon officiell bekräftelse på olyckan kom inte förrän
1993, då Rysslands miljörådgivare Aleksej Jablokov
lade fram en statlig rapport om dumpning av atomav-
fall i havet. Det totala läckaget beräknas vara 3 000
m3, med en sammanlagd radioaktivitet på minst 110
TBq. Den bäck som rinner ner från området är kon-
taminerad, och det antas att mycket radioaktivt vatten
har nått grundvattnet. Det har rapporterats att sju eller
åtta av arbetsgruppens deltagare fick i sig en strål-
ningsdos på ca 100 mSv.

Vi vet också att atomubåten Komsomolets efter en
brand ombord 1989 ligger som ett tickande maritimt
Tjernobyl på botten i Norska havet. Vi vet att
200 000 m3 radioaktivt avfall har dumpats i Barents
hav.

Ja, fru talman, det är svårt att göra en riskvärde-
ring av vad som är farligast i det här området. Helt
klart är att det är fråga om en säkerhetsrisk. Jag hade
massor av frågor till utrikesministern: Vad kan vi göra
för att få insyn? Vilka kontrollorgan finns? Och inte
minst: Vad kan vi från svenskt håll göra för att hjälpa
Alexandr Nikitin? Jag anser att detta är en män-
niskorättsfråga och en demokratifråga.

Den utrikespolitiska debatten var härmed avslutad.

2 § Justering av protokoll

Justerades protokollet för den 8 februari.

3 § Ledighet

Andre vice talmannen meddelade att Helena Nils-
son (c) ansökt om föräldraledighet under tiden den 11
mars - den 31 maj.

Kammaren biföll denna ansökan.

Andre vice talmannen meddelade att Anna Cors-
hammar-Bojerud (c) skulle tjänstgöra som ersättare
för Helena Nilsson.

4 § Meddelande om onsdagen den 21
februari

Andre vice talmannen meddelade att arbetsplenum
den 21 februari kl. 9.00 skulle inledas med ett anfö-
rande av talman Birgitta Dahl med anledning av att 10
år förflutit sedan Olofs Palmes död.

5 § Hänvisning av ärenden till utskott

Föredrogs och hänvisades

Motioner

1995/96:A13 och A14 till arbetsmarknadsutskottet

6 § Ändring i lagen om Sveriges allmänna hy-
poteksbank

Föredrogs

Lagutskottets betänkande 1995/96:LU17

Ändring i lagen om Sveriges allmänna
hypoteksbank

Andre vice talmannen konstaterade att ingen talare
var anmäld.

(Beslut skulle fattas den 21 februari.)

7 § Språkvård

Föredrogs

Kulturutskottets betänkande 1995/96:KrU7

Språkvård

Anf. 105 LENNART FRIDÉN (m)

Fru talman! Jag kanske kan anknyta till det sista
anförandet i den föregående debatten. Den sista tala-
ren i den debatten sade att ett visst område var kon-
taminerat. Det gäller dess värre även vårt svenska
språk numera - det är med andra ord nedsmutsat.

Vid gårdagens seminarium om Kulturen, Sverige
och EU, som anordnats av Kulturdepartementet, åter-
kom kulturministern i sitt inledningsanförande flera
gånger till språket. Det gällde att slå vakt om svens-
kan som EU-språk, att vi måste få bra översättningar
av de särskilda uttrycken i det som kan kallas EU-
språket, så att ingen stängs ute från dess budskap. Det
var i det avseendet en bra inledning på arrange-
manget.

Men i andra inlägg talades det t.ex. om co-
decision-hantering, ett språkligt missfoster av det slag
som vi numera ofta möter i det som vi kan kalla
svengelska. Det användes support i stället för stöd,
och även uttryck som "öppna upp" och "skissera upp"
- det första är uppenbarligen någon form av översätt-
ning av open up, vilket i sin tur t.o.m. är dålig engels-
ka med amerikanskt ursprung.

Vid återkomsten till riksdagen fann jag i posthö-
gen en inbjudan till en idékonferens om språket. Där
står inledningsvis bl.a.: "I Sverige talar vi svenska.
Sverige är enspråkigt. Eller var." Det sistnämnda är
en ofullständig sats bestående av två ord. Svenskan än
inte bra, men man har lyckats med det talspråksinspi-
rerade reklamspråket att i alla fall kommunicera sitt
budskap. I nästa stycke skriver man också: "Utan
språk kan vi inte kommunicera. Utan språk är vi inte
människor. Språk är en symbol för gemenskap. Språk
och identitet hänger intimt samman. Språk är bärare
av kultur." Allt detta stämmer, och det uttrycks dess-
utom på korrekt svenska.

Påståendet att man måste äga ett språk för att äga
en egen identitet bör föranleda en och annan utbild-
ningspolitiker på såväl riksnivå som lokalt plan att
tänka om när det gäller den skolpolitik som leder till
halvspråkighet och ett i skolan grundlagt socialt han-
dikapp. Rinkebysvenska, Rosengårdssvenska, Ranne-
bergssvenska eller Råslättssvenska är inte pittoreska
inslag av kulturblandning utan ett fattigdomsbevis och
ett mycket allvarligt nederlag.

När dessutom de av oss som har svenska som sitt
modersmål i vissa avseenden låter det förfalla gör vi
inte bara våra efterkommande en otjänst, utan vi för-
svårar också för de nya svenskarna. Det är inte lätt för
den som är i färd med att lära sig svenska att förstå att
medan det är stor temperaturskillnad mellan en kall
korv och en varm korv är det samma temperatur på
kallrökt skinka och varmrökt skinka när de ligger i
charkuteridisken, trots att någon reklamgubbe, inspi-
rerad av den anglosaxiska särskrivningen av ord, har
snitsat till en skylt där produkterna presenteras som
kall rökt skinka och varm rökt skinka.

Detta var några bilder hämtade ur vardagslivet.

Just reklamspråket är ofta sådant att det genom att
blanda svenska och engelska, talspråk och skriftspråk
kan upplevas som ett sannskyldigt sabotage mot språ-
ket. I julas kunde jag på en skylt i min gamla hemstad
se texten: "Rädda dina pengar. Kom till vår mellan-
dags-outlet." Jag förmodar att budskapet var att man
skulle spara pengarna till en mellandagsrealisation,
men jag är inte säker.

Dessutom, genom att reklamen verkar såsom or-
dets latinska ursprung anger, re clamare, dvs. åter
utropa, får inte bara försäljningsbudskapet utan även
dess kanske felaktiga språknyttjande ett starkt ge-
nomslag. Till de värsta pinsamheterna hör det av
svenska reklammän skapade ordet för bärbara band-
spelare med hörlurar, freestyle. Utanför Sverige vet
ingen vad det är, allra minst de som kommer från
engelskspråkiga länder.

Ord kan byta betydelse genom en valörförskjut-
ning. Till de klassiska exemplen på detta i svenskan
hör ordet rolig. Motsatsen, som alla vet, är ju inte
orolig. När Bellman på 1700-talet skrev "rolig vilar
viken" innebar det heller inte att den lugnt vilande
viken lockade till skratt. Men när människorna lät ron
och avkopplingen fyllas av underhållning och aktivite-
ter var snart den nya betydelsen där.

När ett av de dominerande s.k. inne-uttrycken för
ca 20 år sedan var "häftigt" upplevde jag under en
spårvagnsresa i Göteborg hur ett par ynglingar drab-
bades av den totala förvirringen. Första sidan i den
kvällstidning de läste toppades av rubriken "Fyra barn
omkom vid häftig villabrand". Den ene av dem kom-
menterade högt: "Det var väl inte häftigt, det var ju
hemskt!" För honom var reklamspråkets "häftiga
dojor" och "häftig musik" begrepp, men inte häftig i
den egentliga beydelsen av något med intensitet och
hastigt förlopp.

Våra massmedier har ett stort ansvar i vårt infor-
mationssamhälle. Det gäller inte bara som granskare,
som förmedlare av opinion och information och som
debattarena utan även på språkets område. De lärare
som faller för locktonerna från organisationen
"Tidningen i skolan" kan dock bita sig rejält i tum-
men. Bortsett från att den tidspress som vidlåder
framställningen av en dagstidning då och då leder till
att det presenteras vilseledande fakta, så finns det dess
värre också de som i sina artiklar blandar tal- och
skriftspråk, medan andra åter inte kan skilja på sub-
jekt- och objektformer. Dem blir de och honom blir
han, osv. Detta blir till förfång för såväl utvecklingen
i svenska som möjligheten att lära sig främmande
språk.

I våra etermedier, av vilka en del typiskt nog be-
tecknas som public service-organ, breder anglicis-
merna ut sig. "Det var allt för nu", säger nyhetsupplä-
saren och avslutar med engelskinspirerad imperativ:
"Ha en fortsatt skön kväll!" Och från det stora TV-
företaget kommer publikationer där man kan läsa att
"fiktionsprogram" kostar så och så mycket per minut.
"Fiktionsprogram", med andra ord inbillade, påhitta-
de, icke verkliga program - kan de över huvud taget
sändas eller kosta något? Här har engelskans fiction
utan anpassning fått tränga in i svenskan och konkur-
rera med en befintlig betydelse, med risk för missförs-
tånd. Jag talade med en av TV:s regionchefer härom-
dagen om detta. Han tycker själv att det är många
gräsligheter som produceras i den egna kanalen och
även i trycksaker.

Inte heller riksdagen är något föredöme. Ett ofta
använt ord är exempelvis hearing, från talarstolen
uttalat på de mest olika sätt och med växlande engels-
ka och svenska pluralformer. T.o.m. från talmanspo-
diet får vi t.ex. i samband med voteringar uppleva ett
grammatiskt vacklande mellan subjekt- och objekt-
former. I korridorerna möts ledamöterna och lovar att
"maila ett memo" till varandra. ADB-språket i riks-
dagen är förfärligt!

Fru talman! Föreliggande betänkande är mycket
välskrivet och mycket informativt. Där räknas de
olika organ upp som har i uppdrag att följa språkets
utveckling och i vissa fall dessutom stå till tjänst med
råd och anvisningar. Men hade allt varit väl, hade
varken de två socialdemokraterna eller jag motionerat
i frågan. Att det finns ett flertal organ är kanske också
en brist. Vi vet ju att soppans kvalitet inte ökar med
antalet kockar.

Svenska Akademien kommer under innevarande
år att ha fullgjort att av sina mera än två hundra år
gamla uppdrag, nämligen utformandet och publice-
randet av en svensk grammatik. Förhoppningsvis kan
den hjälpa en del, men eftersom den skall bli deskrip-
tiv - beskrivande - och inte normativ - ledande -
befarar jag att den inte kommer att avsätta några på-
tagliga resultat.

Vem läser tidningen Språkvård? Vem känner till
Svenska språknämndens övriga publikationer? Hur
och till vilka når Tekniska nomenklaturcentralens
skrifter ut?

Fru talman! Det är med språket som med männi-
skan. Det är levande, det utvecklas hela tiden. Men
skall utvecklingen ske på bästa sätt, måste det finnas
en stödjande och fast hand i vissa situationer. Anled-
ningen till att man motionerat är självfallet inte att
man vill stoppa förändringar utan det är just att stödja
en utveckling som förhindrar utarmning och missförs-
tånd och också förhindrar att nya generationer blir
avskurna från tidigare epokers litteratur. Ju fler gång-
er som Selma Lagerlöfs verk översätts, anpassas och
moderniseras, desto längre från hennes tankar och stil
kommer man.

Vad svenska språket vars ställning som nations-
språk vi ju för övrigt, av för mig obegriplig anledning,
inte har grundlagsskyddat behöver är ett organ som
fått ställningen att auktoritativt verka på språkvårds-
området, ett organ som alla känner till, ett organ dit
man finner det vara naturligt att vända sig när nya
begrepp skall introduceras, ett organ som de som
utbildar journalister och reklamfolk har respekt för
och som finner det vara naturligt att samarbeta med,
ett organ som både kan hjälpa, sätta upp ett varnande
finger och, om det skulle vara nödvändigt, ryta till.
Svenska Akademien kan med sin fria ställning inte
åläggas något som inte ryms inom ramen för det av
Gustaf III givna uppdraget, även om just den borde
vara det rätta organet. Vilken denna samlat auktorita-
tiva institution bör vara ankommer på regeringen att
avgöra.

Fru talman! Jag yrkar bifall till motion Kr260.

Anf. 106 BJÖRN KAALING (s)

Fru talman! Det var ett spännande och kunnigt in-
lägg om språkets betydelse som Lennart Fridén gjor-
de. I kulturutskottets betänkande behandlas två motio-
ner som väcktes under förra riksmötet. Den motion
som Lennart Fridén står bakom handlar mycket riktigt
om det auktoritativa organ som föreslås få uppgiften
att värna det svenska språket. Jag vill påpeka att vi
från kulturutskottets sida - Lennart Fridén tyckte att
det var välskrivet - understryker vikten av att vårda
vårt språk, likväl som att stärka en språklig utveck-
ling. Det råder alltså i grunden inga delade meningar
kring denna fråga.

Utskottet redovisar också vilka instanser som i dag
finns med uppgift att ägna sig åt språkvård. Likaså
pekar utskottet på att de frågeställningar som motio-
närerna tar upp redan är föremål för prövning hos
regeringen, tillsammans med frågan om vad som bör
göras för att stärka Svenska språknämndens ställning.
Lennart Fridén underströk själv detta i sitt anförande
när han berättade om det EU-seminarium som Kul-
turdepartementet i går höll och talade om att kultur-
ministern inledningsvis pekade på språkets betydelse.
Det visar att Kulturdepartementet och kulturministern
är väl medvetna om detta. Riksdagen har all anledning
att se framtiden an med tillförsikt när det gäller språ-
kets behandling. Vi får återkomma till frågan.

Den statliga kulturutredningen har också i sitt be-
tänkande pekat på vilken viktig del av kulturarvet som
vårt språk utgör. Kulturutredningens betänkande är
som bekant avlämnat och är nu föremål för en bred
remissbehandling. Förslag från regeringen väntas
kommma till riksdagen under våren. Kulturutskottet
föreslår därför riksdagen att avslå de två motionsyr-
kandena dels mot bakgrund av det redan pågående
arbetet, dels med tanke på att riksdagen sannolikt
inom kort kommer att möta frågorna igen.

I den motion som Lennart Fridén står bakom
nämns språkets ställning i samband med EU. Men när
det gäller svenska språkets ställning i EU görs inte i
något sammanhang avkall på vårt språk som ett offi-
ciellt EU-språk. Redan från början, vid vårt inträde i
unionen, har vi från svensk sida framhållit vikten av
att svenska inte enbart skall användas i officiella
sammanhang inom EU utan även vid mindre officiella
möten. Sedan är det en annan sak att det i ett inled-
ningsskede kanske inte fullt ut finns praktiska möjlig-
heter att använda det svenska språket beroende på
t.ex. bristande översättningsresurser.

I betänkandet finns ett särskilt yttrande från
Vänsterpartiet, där man säger att Vänsterpartiet stöder
utskottsmajoriteten men att Vänsterpartiet egentligen
tycker att det vore offensivare av riksdagen att göra
ett tillkännnagivande till regeringen. För egen del
tycker inte jag att ett tillkännagivande är det som
utgör skillnaden mellan att vara passiv och att vara
offensiv, i synnerhet som regeringen redan arbetar
med de förslag som förs fram i motionerna.

Fru talman! Jag yrkar bifall till kulturutskottets
hemställan i betänkande nr 7.

Anf. 107 CHARLOTTA L
BJÄLKEBRING (v)

Fru talman! Språket, både det talade och det
skrivna, är - precis som tidigare här sagts - en del av
en människas identitet. Det är också en del av ett
kulturarv som har djupa rötter och lång tradition.
Språket är viktigt vilken kultur man än tillhör, men
som tur är finns det även andra uttrycksformer som är
centrala i en människas möjligheter att uttrycka sig.
Det går ju att kommunicera också utan språk, t.ex.
genom gester, dans, dofter och musik. Även dessa
språk är viktiga, men i dag skall vi tala om svensk
språkvård.

Jag är allvarligt oroad över hur vi satsar på den
svenska språkvården. Alla är vi rörande överens om
det svenska språkets betydelse, inte minst som kultur-
bärare. Trots detta har utskottet inte riktigt kunnat
enas om vad som skall till för att kommunikationen
genom det svenska språket skall bli hållbar över tiden.
Också det förslag som Finansdepartementets en-
mansutredare Claes-Eric Norrbom kommit med oroar
mig. Han föreslår att Svenska språknämnden och
Tekniska nomenklaturcentralen skall slås ihop till en
ideell förening. Innebär detta att statens ansvar kom-
mer att upphöra? Kanske kan någon från Socialdemo-
kraterna svara på det. Är det verkligen rimligt att
svensk språkvård skall drivas ideellt?

I Norge satsar norska staten 9,6 miljoner norska
kronor på sin språkvård. Danskarna satsar 4,2 miljo-
ner danska kronor. Satsningen på den svenska
språknämnden var föregående år 2,6 miljoner kronor.
Av dessa siffror verkar det som om det svenska språ-
ket värderas lägre än modersmålen i våra grannländer.
Är det verkligen rimligt? Skall vi tolerera det?

Varför är svenska språket då så viktigt för mig?
Varför vill jag värna skriftspråket mot alltför hastigt
påkomna talspråksuttryck? För mig är det viktigt att
alla skall förstå alla, även om vi kommer från olika
generationer eller olika delar av landet. Det är också
viktigt att språket inte alltför hastigt förändras, efter-
som det kan medföra en utarmning av vårt kulturarv,
särskilt av kulturarvet boken, det skrivna språket.

Vi ser även tendenser inom utbildningen, där ele-
ver hellre väljer att läsa en äldre bok på engelska än
på svenska, därför att engelskan inte förändrats så fort
som vårt svenska språk har gjort.

Det är tråkigt att gammal litteratur inte är till-
gänglig i lika stor utsträckning för oss som den är t.ex.
för engelsmännen. Jag anser att vi borde vara något
mer konservativa när det gäller förändringar i skrift-
språket och inte förändra det lika hastigt som det
talade. Vi måste helt enkelt försöka låta det skrivna
språket få vara det skrivna.

Jag anser att det i svenskundervisningen borde in-
gå studier av gammalsvenska och att dessa borde
innefatta mer läsning av äldre litteratur. Vi får ju
undervisning i norska, isländska och danska - åtmins-
tone fick jag det när jag gick i skolan på 60- och 70-
talen - så varför inte också studier av gammalsvens-
ka?

Låt mig för några sekunder få utgå från mig själv.
Jag hade det väldigt svårt med min identitet av en
anledning som hade samband med just detta. Min
mormor och även min mor kom från estnisk svensk-
bygd. Jag minns inte att min mor talade konstigt, men
jag måste säga att jag aldrig riktigt förstod vad min
mormor sade. Det gjorde att jag var litet rädd för
henne. Vi förstod aldrig varandra. Jag tror att detta
var hämmande för min identitetsutveckling och gjorde
det svårare att hitta mina rötter. Det har jag i stället
fått kompensera som vuxen.

Vi kan även dra paralleller med tornedalsfinskan
och samiskan. Också svenska medborgare har faktiskt
varit flyktingar i sitt eget land. De har blivit bestraffa-
de när de har talat sitt modersmål och förbjudna att
tala modersmålet i skolan. Detta har ju nu inneburit
att många inte för traditioner och språk vidare, vilket
har skadat många människor och även vår svenska
kultur.

Jag vill också ha sagt att jag anser hemspråksun-
dervisning vara oerhört viktig. Generationer måste ha
en möjlighet att kunna tala med varandra. Annars
finns det en risk att barnet förlorar sin identitet, och en
identitetssökande människa kan hamna mycket snett
här i livet - det vet i allihop.

Jag har inget yrkande. Jag står bakom betänkandet
och mitt särskilda yttrande. Min förhoppning är att vi
genom behandlingen av kulturutredningen verkligen
skall kunna besluta om hur mycket pengar vi skall
satsa på den svenska språkvården och vad pengarna
skall gå till.

Anf. 108 EWA LARSSON (mp)

Fru talman! Utskottets eminenta svar på de båda
motionerna samt de tidigare inläggen från mina kolle-
ger i kulturutskottet torde visa hur viktig vi anser
språkets ställning vara för den nationella identiteten. I
Kulturutredningen föreslår vi att ett av målen för den
framtida nationella kulturpolitiken skall vara att ta
ansvar för kulturarven och främja ett positivt bruk av
dem. Till kulturarven hör språket.

Men i dag vill jag rikta stark kritik mot bristen på
svensk tolkning i EU, bristen på svensk översättning
av beslutsunderlag i EU och bristen på enighet om hur
och i vilken omfattning översättning skall ske i EU.
Här återstår allt.

Anf. 109 ULLA HOFFMANN (v)

Fru talman! En far och hans son är ute och åker
bil. De krockar, pappan dör och sonen blir svårt ska-
dad. När sonen i ilfart kommer till sjukhuset utbrister
den utrusande läkaren: Nej, jag kan inte operera. Det
är min son.

Hur kunde läkaren säga så?

Svaren kan vara många. Det kan ha varit farfar
som körde. Kanske pappan var präst. De som ställs
inför frågan ägnar mycken tankemöda åt att komma
på ett svar - det ena mer komplicerat än det andra.
Men det enklaste, som också är det mest givna - att
läkaren är kvinna och mor - är det få som kommer på
utan hjälp.

Att språket har betydelse för jämställdheten är
klart, men denna lilla historia visar också på våra
fördomar. Ordet läkare är till skillnad från ord som
riksdagsman könsneutralt. Vad händer om vi ändrar
"riksdagsman" till den könsneutrala
"riksdagsledamot"? Innebär det att vi får lättare att
föreställa oss att en riksdagsledamot kan vara en
kvinna? Om vi i historien byter ut far mot mor och
läkaren mot en utrusande sjuksköterska - blir sjukskö-
terskan automatiskt en man?

I våra lagar och avtal har vi ett ensidigt utnyttjan-
de av pronomenet han. I t.ex. medbestämmandeavta-
let för kommuner och landsting står under rubriken
Personalavveckling att den som varit anställd minst
sex månader skall få tjänstgöringsbetyg om han begär
det. Detta trots att både kommuner och landsting har
flest kvinnliga anställda. Skall avtalet tolkas så att
enbart manliga anställda får tjänstgöringsbetyg?

Genom att kvinnor skulle få bli präster var Tyst-
nadspliktskommittén 1979 tvungen att ta ställning till
frågan om pronomen, och den skriver:

"En annan utväg vore att i lagtexten genomgående
begagna feminina pronomenformer och utgå från att
befolkningens manliga hälft skulle rätta sig efter di-
rektiven, på samma sätt som kvinnor hittills har visat
hörsamhet mot de direktiv som formellt är riktade mot
män. Ett argument mot en sådan lösning är, att direk-
tiven, mot bakgrund av hittillsvarande språkbruk,
skulle kunna uppfattas såsom avseende endast kvin-
nor."

Citatet visar på en medvetenhet om kvinnors si-
tuation. Som kvinnor får vi lära oss att överleva i en
manlig värld. Vi får lära oss att tolka "han" som
"hon", dvs. vara helt säkra på att vi är femininum.
Men att kräva samma förmåga av männen är inte till
att tänka på enligt Tystnadspliktskommittén. Männen
skulle då inte anse sig omfattas av lagen.

I bostadslagen används enbart pronomenet "han".
Lagen kallar bostadsrättshavaren för "han". På ett
ställe står det att bostadsrättshavaren inte får hyra ut
till sin make, dvs. en man får inte hyra ut till sin man.
Mig veterligen är detta den enda lag där män förut-
sätts vara gifta med män. Vid en kontroll med HSB
visade det sig att 49 % av alla bostadsrättshavare är
kvinnor och 51 % män.

I riksdagsordningen 2 kap. 1 § står:

"Talmannen leder kammarens sammanträden. Han
får vid överläggning i ämne som är upptaget på före-
dragningslistan icke yttra sig i sakfrågan."

Skall detta tolkas så att talmännen Birgitta Dahl
och Görel Thurdin hade kunnat yttra sig om det var de
två kvinnliga talmännen och inte förste eller tredje
vice talmannen som lett det sammanträde då förste
vice talmannen apostroferades av en ledamot? Jag har
tidigare kontaktat riksdagens språknämnd. Det finns
inte nedskrivet någonstans att "han" skall betyda "hon
och han", utan det har blivit så av hävd och vana. Det
är ju det vi försöker ändra på!

Jag tycker att kvinnor skall ta fasta på det lilla or-
det "hittills" i följande mening från Tystnads-
pliktskommittén: "på samma sätt som kvinnor hittills
visat hörsamhet". Jag, och många kvinnor med mig,
vill inte visa hörsamhet längre. I Sverige finns bara
röda gubbar vid övergångsställena. Det måste innebä-
ra att kvinnor kan gå över gatan när som helst.

Fru talman! I promemorian 1994:4 Några riktlin-
jer för författningsspråket behandlas det könsneutrala
språket i vårt arbete. Där sägs att man så långt som
möjligt måste gå kritiken till mötes. Sedan följer ett
exempel, och självfallet väljer man ett exempel där
män kan ta illa vid sig. I promemorian står det att i
vissa fall kan bruket av "han" vara mycket stötande,
t.ex. när det gäller en bidragsskyldig förälder oavsett
kön. Detta skriver man trots att 86 % av alla bidrags-
skyldiga är män och endast 14 % är kvinnor. Här är
männen i majoritet, och det kan med 86 % sannolik-
het hävdas att när det står "man" menas man. Trots
detta skall det tas hänsyn till om männen blir stötta.

I promemorian föreslås att man i stället skriver
"han eller hon" om författningen är kort eller när
kombinationen bara behöver användas några gånger.
Om texten däremot kräver ett ymnigt bruk av prono-
men blir kombinationen enligt promemorian störande.
Att det är direkt störande för en kvinna att ständigt
läsa texter där hon förutsätts vara en han bryr man sig
inte om. Att det, med den medvetenhet som i dag
finns, kan innebära att en kvinna slutar läsa en text
uppfattas tydligen inte heller som störande. Men för-
fattningstexter, utredningar och promemorior kan vara
nog så besvärliga att ta sig igenom utan att en kvinnlig
läsare skall behöva bli störd av dåligt språkbruk.

Fru talman! Karin Pilsäter har vid två tillfällen
motionerat om sexismen i förvaltningsspråket. Båda
gångerna har motionen avslagits av konstitutionsut-
skottet med hänvisning till de direktiv som Statsråds-
beredningen lämnat i sin promemoria 1994:4. Men
som framgått av det jag har framfört här i kammaren
räcker inte detta. Kulturutskottets betänkande om
språkvård, som vi behandlar i dag, nämner inte med
ett enda ord sexismen i språket. Det tycker jag är trist.

Jag vill med mitt inlägg i dag fästa både konstitu-
tionsutskottets och kulturutskottets uppmärksamhet på
att det är dags för en förändring av språkbruket även i
förvaltningsspråket, och att förvaltningsspråket inte
enbart är en fråga för konstitutionen, även om den är
nog så viktig. Den är även en fråga för kulturutskot-
tets språkvårdande funktion, om vi vill att kvinnor
utanför riksdagen skall läsa våra promemorior, för-
fattningstexter och utredningar.

Anf. 110 LENNART FRIDÉN (m) replik

Fru talman! Jag kan bara konstatera att det senaste
inlägget belyser hur viktigt det är med både språkvård
och semantik för att man lätt skall förstå innehållet i
våra betänkanden.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 21 februari.)

8 § Kulturmiljöfrågor

Föredrogs

Kulturutskottets betänkande 1995/96:KrU8

Kulturmiljöfrågor

Anf. 111 BJÖRN KAALING (s)

Fru talman! I detta betänkande behandlas sex mo-
tioner som berör kulturmiljöfrågor. I stort sett kan
motionerna delas upp i områdena industriminnesvård,
skydd av ortnamn och firandet av Kalmarunionen
1997.

Kulturutskottet avslår samtliga motionsyrkanden,
enligt min uppfattning på väl motiverade grunder. I
betänkandet finns ändå två reservationer från Miljö-
partiet. Det råder inte någon oenighet i utskottet om
yttrandena över de sex motionerna som behandlas.
Reservationerna bygger i stället på att Miljöpartiet vill
att två av motionerna skall anses vara besvarade i
stället för avslagna.

Detta kan man se som en formaliafråga, och jag är
kanske inte för egen del tillräckligt kunnig för att
kunna avgöra detta. Men om man skall ha någon
amatörmässig uppfattning i frågan framstår det ändå
för mig som ganska självklart att alla frågor som
riksdagen behandlar också besvaras. För motionären
torde det vara viktigast att få veta och få klarhet i om
frågan är bifallen eller avslagen.

Det är viktigt och glädjande att industriminnesvår-
den i allt större utsträckning lyfts fram inom kul-
turområdet. På samma sätt som Artur Hazelius, och
många andra på 1800-talet, arbetade för att bevara
landsbygdens och bondesamhällets kultur måste vi på
allvar ta vara på industrisamhällets erfarenheter, pro-
duktionsprocesser och kunskaper.

Det har gjorts och det görs mycket på industrimin-
nesområdet, bl.a. genom insatser från Nordiska mu-
seet och Arbetets museum. En nationell planering av
hur industriminnesfrågorna skall hanteras håller på att
utarbetas, och enligt min mening är detta mycket
angeläget, bl.a. som en bekräftelse på och ett erkän-
nande av denna bevarandeinsats.

Det tas nu också många lokala och regionala ini-
tiativ som i framtiden kommer att visa sig vara viktiga
och ovärderliga. I betänkandet pekas på några exem-
pel; Produktionslinjen vid Gustavsbergs porslinsfab-
rik, Ekomuseum i Bergslagen och Innovatum i Troll-
hättan.

Dessa lokala och regionala initiativ är speciellt in-
tressanta eftersom syftet i regel inte enbart är kultur-
politiskt. Innovatum i Trollhättan t.ex. har Nohabs
gamla industrilokaler, Trollhätte Kraftverk och hela
Polhems slussystem koncentrerat till ett litet geogra-
fiskt område. Här är det fråga om minst lika mycket
närings- och utbildningspolitik som kulturpolitik.
Detta pekar mot en utveckling som är helt riktig, och
där kulturpolitiken som sig bör sätts in i ett större
sammanhang.

I betänkandet betonar kulturutskottet i likhet med
Kulturutredningen vikten av att industriminnesfrågor-
na blir en del av kulturmiljövården. Eftersom behand-
lingen av Kulturutredningen ännu inte är färdig, och
eftersom det fortfarande pågår ett arbete med ett na-
tionellt program för industriminnesvård, menar vi i
kulturutskottet att det är rimligt att avvakta dessa
arbeten innan ställning tas till ett nationellt ansvar för
enskilda projekt. Därför föreslår kulturutskottet att
motionen avslås.

Fru talman! Jag skall kort kommentera en motion
där det föreslås ett statligt engagemang i 600-
årsjubileet av Kalmarunionen, som kommer att äga
rum nästa år. Av betänkandet framgår att jubileet har
stöd av många intressenter; näringslivet, offentliga
instanser, stiftelsen Framtidens Kultur, Nordiska rådet
m.fl. Den svenska staten kommer med sannolikhet att
ställa upp med icke obetydliga ekonomiska garantier
för den planerade utställning om drottning Margareta
som skall produceras i samband med jubileet.

Med den redovisningen av statens engagemang
menar kulturutskottet att motionen bör avslås.

En frågeställning som har infunnit sig hos mig ef-
ter utskottets behandling är avsaknaden av ansökan
om medel för jubileet från EU:s strukturfonder. Fi-
randet av Kalmarunionen är i mina ögon ett typexem-
pel på samarbete över nationsgränserna och stärkan-
det av en regionen. Detta är faktorer som faktiskt
premieras av EU. Därmed borde en ansökan från
arrangörerna ha goda förutsättningar att erhålla stöd
från EU, enligt min mening.

Fru talman! Jag yrkar bifall till hemställan i kul-
turutskottets betänkande nr 8.

Anf. 112 NILS FREDRIK AURELIUS (m)

Fru talman! Jag har inte något yrkande. Jag vill
endast kort kommentera utskottets behandling av
motionen om firandet av Kalmarunionen.

Det är nu snart 600 år sedan Kalmarunionen in-
gicks och Erik XIII, mer känd som Erik av Pommern,
kröntes till gemensam konung för de nordiska rikena.
Jubileet 1997 leder våra tankar tillbaka till en tid då
Finland var en del av det svenska riket och Danmark
den dominerande makten i Norden. Under de kom-
mande århundradena skulle det nordiska intresset för
Östersjöns östra sida, som manifesterades redan på
vikingarnas och valdemarernas tid, komma att bli
ännu större. År 1397 var den gamla staden Kalmar
centralt belägen vid Östersjöns strand eftersom vatten
då var något som förenade och inte åtskilde.

600 år senare är faktiskt möjligheterna för samar-
bete - och nu talar jag förstås om fredligt samarbete -
över Östersjön betydligt bättre än de varit under större
delen av 1900-talet. Berlinmurens fall och Sovjet-
unionens undergång har möjliggjort en utveckling
som vi ännu bara sett början av.

En jämförelse med tiden för Kalmarunionens 500
års jubileum, dvs. 1897, visar oss också att förhållan-
det mellan de nordiska länderna nu är ett annat och
bättre än för snart 100 år sedan. Då knakade den
svensk-norska unionen i fogarna. När den upplöstes
några år senare var en väpnad kraftmätning mellan
brödrafolken inte helt utesluten. Finland var ett ryskt
storhertigdöme, en liten västerländsk provins i ett
väldigt rike, och utsattes med jämna mellanrum för
förryskningsförsök. Känslorna i Danmark för det
övriga Norden var påfallande svala sedan skandina-
vismens retorik visat sig väga lätt mot den preussiska
realpolitiken under kriget mellan Danmark och allian-
sen Preussen-Österrike om Schleswig.

I dag är stämningen en annan. Firandet av Kal-
marunionen sker i en tid av allt större samarbete i vår
del av världen. Det är värt att notera att alla de fem
nordiska ländernas statsöverhuvuden har samtyckt till
att bli jubileets officiella beskyddare. Detta är ovan-
ligt bl.a. av konstitutionella skäl, men nu inträffar det
alltså.

Fru talman! Som framgår av motionen och betän-
kandet kommer unionsminnet att uppmärksammas
under hela jubileumsåret och på många olika sätt.
Aktiviteterna kommer att koncentreras kring sex hu-
vudsakliga teman från nordisk telekommunikation till
kulturturism runt Östersjön.

Den motion om Kalmarunionen som behandlas i
detta utskottsbetänkande om kulturmiljöfrågor myn-
nar ut i en önskan om någon form att nationellt enga-
gemang för jubileumsfirandet. Syftet med motionen
var inte att få uttalade löften om särskilda anslag
eftersom sådana frågor får behandlas i annan ordning
och på annat sätt.

Jag konstaterar emellertid att skrivningarna om
unionsfirandet i betänkandet är många och välvilliga.
Bl.a. framhåller utskottet hur glädjande det är med
den uppskattning som planerna för unionsfirandet
redan mötts av på nationell och regional nivå. Utskot-
tet framhåller också att jubileet rimligen kommer att
ha positiva effekter för Kalmarregionen och för det
framtida samarbetet runt Östersjön.

Sammanfattningsvis tycker jag därför att resone-
mangen i betänkandet utgör en bra plattform för den
fortsatta diskussionen om firandet av Kalmarunionen
1997.

I detta anförande instämde Agneta Ringman (s).

Anf. 113 INGVAR JOHNSSON (s)

Fru talman! Det jag tänker säga nu låter säkert lo-
kalpatriotiskt. Men jag vill ändå påstå att Trollhättan
står för mycket som är unikt, alltifrån den tidiga me-
deltida historien via 1700- och 1800-talens tekniska
genombrott och det moderna industrisamhället till
dagens framtidsinriktade spjutspetsteknologi.

Förra årets sensationella guldfynd, den s.k. Vitte-
neskatten, visar tillsammans med tidigare nära tvåtu-
senåriga fynd på hur tidigt våra förfäder slog sig ned i
vår bygd. De hade sannolikt också kunskap i ett avan-
cerat hantverk.

Med det var kanske främst älven med sina mäkti-
ga vattenfall som gav inspiration till och möjliggjorde
en mycket tidig teknisk utveckling. Trollhättan och
dess historia handlar därför främst om utvecklingen
vid älven, om heroiska försök att ta sig förbi de vilda
fallen genom slussar som så småningom kröntes med
framgång, om de tidigt anlagda industrierna vid fal-
len, om hur konstruktion och tillverkning av sågar,
vattenturbiner och järnvägslok gjorde staden känd ute
i världen redan vid förra sekelskiftet, om hur här
byggdes landets första riktigt stora vattenkraftverk
och om hur Vattenfall här hade sin vagga.

Därför har också många av våra stora inom tekni-
kens historia verkat i och kommit att förknippas med
Trollhättan. Jag tänker på namn som Polhem, Nils
Ericsson och Swedenborg.

Den tekniska kompetensen kom således mycket
tidigt att ha en mycket hög nivå och banade också
senare väg för flera av landets största industrier för
tillverkning av högteknologiska produkter som flyg-
plan, flygmotorer och bilar. I dag fullföljs de fler-
hundraåriga traditionerna på teknikens område. Vid
industrier med starka rötter i dessa traditioner utveck-
las i dag mycket av landets absolut förnämsta spjut-
spetsteknologi.

Trollhättan, vattenkraften och dess industrier har
betytt, betyder och kommer att betyda väldigt mycket
för vårt lands tekniska och ekonomiska utveckling.
Jag tycker därför att skapandet av Innovatum, som vi
har motionerat om, är av nationellt intresse. Detta
Innovatum kan ge oss kunskaper om teknikens för-
ändringar och betydelse i samhället och bevara en för
landet helt unik industriell kulturmiljö.

Som vi har skrivit i motionen kan Innovatum bli
en kulturell mötesplats mellan näringsutveckling och
kulturhistoria där människa och teknik, teori och
praktik, historia och framtid kommer att betyda väldig
mycket, inte minst för våra ungdomars intresse för att
ägna sig åt teknik. Vi säger ju så ofta att det är viktigt.

Fru talman! Jag är därför glad för den positiva
skrivning som finns i kulturutskottets betänkande. När
Riksantikvarieämbetet skriver om program för doku-
mentation, vård och förvaltning av Sveriges 15 vikti-
gaste industriminnen tycker jag att det är alldeles
självklart att Innovatum i Trollhättan placeras mycket
högt på den listan.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 21 februari.)

9 § Forskningsinformation m.m.

Föredrogs

Kulturutskottets betänkande 1995/96:KrU9

Forskningsinformation m.m.

Andre vice talmannen konstaterade att ingen talare
var anmäld.

(Beslut skulle fattas den 21 februari.)

10 § Vatten- och luftvård

Föredrogs

Jordbruksutskottets betänkande 1995/96:JoU9

Vatten- och luftvård

Anf. 114 OLA SUNDELL (m)

Fru talman! Från dåtid till nutid och framtid. I det
här betänkandet handlar det om miljöpolitik. Det
torde väl höra nutid och framtid till.

Miljöpolitikens huvuduppgift är att skydda männi-
skors hälsa och åstadkomma en hållbar utveckling.
Det fria och öppna samhället har förutsättningarna för
att lösa den här uppgiften. Det är ett samhälle som
präglas av mångfald och valfrihet samt teknisk ut-
veckling och en fri marknadsekonomi. Arbetet för en
bra miljö måste präglas av respekt för enskild ägande-
rätt och frihet för den enskilde medborgaren.

I ett sådant klimat erhålls ett bra miljöresultat och
en hållbar utveckling säkerställs. Exemplen är många
och tydliga bland de länder där åsidosättandet av
respekten för individen och avsaknaden av demokrati
har avslöjat en miljöförstöring i en omfattning som vi
inte trodde var möjlig.

Det är bara att åka över gränsen, över Östersjön,
till våra grannar i öst. Där kan man på plats konstatera
deras misslyckanden. I Östeuropas planekonomier var
individens frihet och personliga ansvar obefintliga.
Centralism och statlig byråkrati ersatte personligt
ansvarstagande, med förödande konsekvenser för
miljön i dessa länder. Vi har lärt oss läxan: att förbud,
regleringar och centralt fattade beslut som rycker
undan det personliga ansvarstagandet hos medborgar-
na leder till misslyckanden i miljöarbetet.

Det är den lilla världen som påverkar den stora
världen. Att välja miljömärkt, att ståndortsanpassa sitt
skogsbruk, att källsortera, att köra sin bil på blyfritt
och att använda klorfria pappersprodukter är exempel
på när kunskapen, insikten och ansvarstagandet leder
miljöarbetet i rätt riktning.

Naturen måste och skall skyddas, samtidigt som
villkoren för välfärd och arbete inte äventyras. Det
tycks som om en god tillväxt och en bra miljöutveck-
ling är varandras förutsättningar.

Framtidens människor kommer att ställa stora
krav på sin miljö. Det företag, den organisation eller
det land som brister i det avseendet kommer att ham-
na på efterkälken. Företag med dålig miljöimage
kommer att få svårare att rekrytera kompetent perso-
nal samt få svårare att sälja sina produkter.

Verkligheten bjuder på många exempel där mark-
nadens efterfrågan på miljövänliga produkter föränd-
rat tillverkningsprocesser i rätt riktning. Den klorfria
pappersmassan är ett bra exempel på när marknaden
har efterfrågat produkter som har förändrat tillverk-
ningsprocessen. Det har då påverkat miljön i rätt
riktning, men det har också stärkt det här företagets
och den här branschens konkurrenskraft.

För att driva på den här utvecklingen är det viktigt
att i olika sammanhang, i alla sammanhang, främja
konkurrens och tillgång till information. Man kan
säga att miljömedvetna kunder påverkar utvecklingen
snabbare än vad myndigheter, regler och förordningar
många gånger gör.

Fru talman! Som grund för miljöpolitiska beslut
måste en bedömning göras av vilka frågor som är
viktigast att hantera för tillfället. En sådan prioriterad
fråga bör vara det internationella samarbetet, och då i
synnerhet EU-samarbetet. EU-samarbetet skall ses
som en möjlighet att lösa de miljöproblem som är
gränsöverskridande och som knappast i ett kort per-
spektiv kan lösas på nationell nivå. Exempel på såda-
na miljöproblem är förstås försurningen och klimat-
frågan.

Reservation 6 till betänkandet JoU9 behandlar just
läckaget av kväve och andra näringsämnen. Vi mode-
rater anser att ett bra komplement till kommunernas
reningsverk i syfte att minska exempelvis kväveut-
släpp vore att stödja investeringar i våtmarker. Vi
menar att om kommuner och andra kan påvisa ett
bättre resultat med en våtmarksinvestering, i stället
för att ytterligare stora pengar läggs på marginella
förbättringar i ett reningsverk, så bör man uppmuntra
till detta. Som vi ser det bör kommunen få den möj-
ligheten. Marginalkostnaden för ytterligare rening i
befintliga reningsverk är normalt sett väldigt hög i
förhållande till den effekt det ger på miljön.

Våtmarken kan vara en billig metod att fånga upp
närsalter. Dessutom bidrar våtmarken till den biolo-
giska mångfalden samt till en större variation i land-
skapsbilden.

Den andra stora miljöfrågan - växthuseffekten,
eller klimatfrågan - tarvar också en offensiv. En kli-
matpolitik borde syfta till en minskning av koldiox-
idutsläppen med 20 % fram till år 2005. Då jämför
man med basåret 1987. Vidare borde den verka för att
energibeskattningen inom EU ändras så att den mot-
verkar koldioxidutsläppen.

Sambanden i energi- och välfärdspolitik bör bely-
sas. Vi moderater vill i det sammanhanget påpeka
kärnkraftens betydelse dels för Sveriges jämfört med
andra länder låga koldioxidutsläpp, dels för välfärdens
bevarande. En snabbavveckling av kärnkraften skulle
få koldioxidutsläppen att slå i taket, med ödesdigra
konsekvenser på växthuseffekten.

Fru talman! För tids vinnande yrkar jag bifall en-
dast till reservation nr 6, som rör regler för kommunal
avloppsrening.

Anf. 115 LENNART BRUNANDER (c)

Fru talman! Som redan sagts är det ett viktigt om-
råde som vi har att diskutera. Betänkandet handlar om
vatten- och luftvård, och ganska många motioner och
motionsyrkanden behandlas. Det visar också det en-
gagemang som finns hos människor i allmänhet och
hos riksdagsledamöter. Över huvud taget är intresset
stort för de här frågorna.

Utan tvivel är det här viktiga frågor för överlevnad
och för kommande generationer. I det förra anföran-
det sade Ola Sundell att det är viktigt att satsa på det
personliga engagemanget, och det vill jag understry-
ka. Hela kretsloppstänkandet är ju ett system som
engagerar människor och också syftar till att göra det.
Det syftar också till att ta vara på människors enga-
gemang och kunskaper.

Samtidigt vill jag understryka att för att få miljö-
politiken och saker och ting på miljöområdet i övrigt
att fungera på ett bra sätt krävs också lagstiftning på
vissa områden. Man kan inte förutsätta att allting sker
på det sätt man vill. Det måste sättas vissa gränser,
och inom de gränserna får det här engagemanget fritt
spelrum.

Det råder inget tvivel om att vi är överens i väldigt
många av de frågor som diskuteras i det här betän-
kandet, i varje fall när det gäller målsättningen, vart vi
vill komma. Däremot finns det väl en del tvister om
hur det skall göras och när det skall göras. Det är ofta
hastigheten i framåtskridandena som är tvistefrågan.

I en del av de frågor som kommer upp i det här
betänkandet, och även i många andra betänkanden
som vi just nu behandlar i jordbruksutskottet, block-
eras det hela av att miljöbalken är skjuten på framti-
den. Här har Socialdemokraterna och Miljöpartiet
gemensamt åstadkommit en blockering för utveckling
under några år. Jag tycker att det är betänkligt att det
är så. Det var ganska onödigt, och jag tycker inte att
det var särskilt smart att göra på det sättet. Man kunde
ha jobbat på ett betydligt bättre sätt och därmed också
skapat bättre förutsättningar på miljöområdet.

Luft och vatten är väldigt viktigt för oss. Det som
sker här påverkas av mänskliga aktiviteter. Det är vad
vi gör som bestämmer hur bra eller dåligt det blir i vår
luft och våra vatten.

Det här gäller många områden. De kommunala
avloppen, och naturligtvis även andra avlopp, har
redan nämnts. Det är viktigt att man där hittar system
som minskar de utsläpp vi nu har.

Men det beror också på hur vårt samhälle fungerar
i övrigt, vilka produkter vi använder och hur pass bra
vi kan sortera saker och ting så att de hamnar på rätt
ställe.

Här uppkommer ytterligare ett stort bekymmer,
och det är hur vi skall ta hand om det som kommer
från våra avloppsreningsverk och få tillbaka det i det
naturliga kretsloppet. Det påverkar också sättet att
hantera våra vatten.

Det sades att man skulle kunna klara detta genom
våtmarker, och det är frågor som jordbruksutskottet
har haft uppe vid flera tillfällen. Vi har just haft syn-
punkten att det borde gå att minska kväveläckaget
genom våtmarkerna. Det är över huvud taget viktigt
att minska kväveläckaget från olika markaktiviteter.

Det är utan tvivel på det sättet att energiproduktio-
nen och trafiken är de två saker som mest påverkar
luften, genom de stora utsläpp som görs, i varje fall i
de områden där det är stark trafik och där energipro-
duktionen är koncentrerad.

När det gäller energiproduktionen, tror jag att det
är väldigt viktigt att vi får en övergång till biobräns-
len, bioenergi och biobaserade drivmedel. Det är
egentligen det enda sättet att klara av koldioxidbalan-
sen.

Ola Sundell sade tidigare att kärnkraften är det
fina sätt som vi skulle kunna klara detta på. Han bör-
jade sitt anförande med att säga att det var en fram-
tidsfråga som vi nu skulle diskutera. Det avfall som
kärnkraften lämnar efter sig är inte något exempel på
att vi har tagit ansvar för framtiden, utan det är tvärt-
om orsaken till att vi måste mönstra ut just det energi-
systemet ur produktionen och ersätta det med sådant
som vi kan acceptera och som inte lämnar de här
effekterna för framtiden. Det är alltså inte nödvändigt,
enligt min uppfattning, att en sådan här omläggning
skall skapa bekymmer med koldioxid, därför att det
finns annat än olja och kol att ersätta med.

Markanvändningen i övrigt har också stor betydel-
se för hur vi hanterar framför allt våra vatten men
även vår luft. Här är det viktigt vad som finns i det
kemikaliesamhälle vi har. Det är här som det ibland
krävs lagstiftning för att få bort kemikalier och främ-
mande produkter som inte hör hemma i det krets-
loppssystem som vi vill ordna och i det biologiska
system som måste finnas för att framtiden skall bli bra
i dessa avseenden. Att bygga upp ett fungerande
kretsloppssystem är framtiden i hela detta system.

I detta betänkande behandlas ett antal motioner,
och det är bl.a. centermotioner om specifika saker i
detta sammanhang. Det är resonemanget om och
kravet på en Nordsjökommission. Det gäller oljeut-
vinning i Skagerrak, en handlingsplan för Västerha-
vets miljö, att Nordiska investeringsbanken skall
kunna nyttjas för investeringar på miljöområdet och
hur man skall hantera de vrak som finns ute i havet
och som är tickande miljöbomber, för att undvika de
bekymmer som annars skulle uppstå.

Det gäller också strandstädning på Västkusten, där
det samlas skräp och sopor. Det kanske är litet över-
drivet att säga att detta kommer från hela norra Euro-
pa, men det kommer i alla fall från hela Engelska
kanalen och danska sidan, från de skepp som passerar
Skagerrak och Kattegatt med mycket sopor, som
blåser i land på Västkusten. Detta sköts för närvaran-
de ganska bra genom AMS-jobb, och det är viktigt att
få till stånd en långsiktig lösning.

Kväveutsläppen i Västerhavet är också stora. Det
är ett bekymmer som vi måste ta tag i. Mycket av det
här håller man på att jobba med.

Centerpartiet har under lång tid krävt att få en
Nordsjökommission, för att på ett ordentligt sätt kun-
na hantera alla de problem i Nordsjön, Skagerrak och
Kattegatt som man har pratat om. Vi har aldrig lyck-
ats få en sådan till stånd.

Vad som nu har hänt är att det har blivit en Nord-
sjökommitté. Den har inte alla de möjligheter att
jobba som en Nordsjökommission skulle kunna ha,
men det är ändå ett försök att lösa det här på ett bättre
sätt.

Vi har avstått från att reservera oss mot alla dessa
yrkanden i betänkandet, i avvaktan på vad Nordsjö-
kommittén kan uträtta och det arbete som pågår runt
omkring. Jag vill också understryka att våra krav står
kvar. Vi har de här frågorna under uppsikt och åter-
kommer i den mån det kommer att behövas.

En delfråga i detta är oljeutvinningen. En oljeut-
vinning i Skagerrak skulle kunna få ödesdigra kon-
sekvenser, vid de läckage och olyckor som eventuellt
kan inträffa, för hela Bohuskusten och en del av Hal-
landskusten. Därför är vi inte villiga att gå med på att
det skall ske en oljeutvinning.

Nu har norrmännen vid de kontakter som har ta-
gits från den svenska regeringen ändå gått med på en
minskning och på att det görs en utredning av de
bekymmer som kemikalieutsläpp kan medföra i detta
sammanhang. Först efter den utredningen skall beslut
fattas om hur det skall vara. Vi förutsätter att kontak-
terna mellan Sverige och Norge kommer att fortsätta.
Därför har vi inte heller på den punkten reserverat
oss, utan vi avvaktar vad som sker. Men våra åsikter
finns ändå kvar.

Vi har dock reserverat oss på en punkt i detta be-
tänkande, och det gäller drivmedel och ekonomiska
styrmedel för att stimulera och trycka på litet grand
för att ta fram de alternativa drivmedlen. Det är bio-
baserade drivmedel som jag i första hand tänker på.

Vad som behövs är ekonomiska styrmedel, och de
kan vara på olika sätt. Det är positivt att man inte
beskattar biobränslen och biologiskt uppbyggda driv-
medel. Så är det i dag, men vad som behövs är en
garanti för att detta beslut står sig. I det samman-
hanget är det bekymmer med EU:s direktiv, och det är
viktigt för Sverige att förändra dem så att vi kan be-
hålla ett system där vi inte beskattar de drivmedlen.

Man kan naturligtvis också stimulera detta genom
att beskatta de andra drivmedlen, på ett sådant sätt att
de biologiska drivmedlen får bättre konkurrenskraft.
Man kan också beskatta bilar, så att de bilar som går
att köra med sådana här bränslen blir billigare.

Men det är viktigt och nödvändigt, för att detta
skall vara möjligt, att det finns tillgång till dessa
drivmedel. Det är inte så att de som agerar på den här
marknaden är så tillmötesgående att de ser till att det
alltid finns en sådan tillgång. Därför borde det ställas
krav på att det tillräckligt tätt i vårt samhälle, i princip
i varje kommun, finns tillgång till drivmedel av det
här slaget.

Riksdagsledamöter och även andra som passerade
Riksdagshuset kunde i förra veckan få köra bilar som
drevs med etanol. Man hade bilar här ute som vi fick
provköra, och de gick alldeles utmärkt. Som en paren-
tes kan jag nämna att de bilar som kördes med etanol
blev tio hästkrafter starkare än när de kördes med
bensin. Det är viktigt att driva på det här.

Jag yrkar bifall till reservation 11, där dessa frågor
tas upp, och i övrigt till utskottets hemställan.

Anf. 116 MAGGI MIKAELSSON (v)

Fru talman! Frågorna om vatten- och luftvård är
stora - mycket större än vad detta betänkande ger
intryck av. Det är också, som det står i sammanfatt-
ningen, ett betänkande som samlar ett antal motioner
till behandling. Det gör att hela betänkandet blir gans-
ka splittrat. Det är krav på allt från att stoppa olje-
borrning i Skagerrak till utsläpp från gräsklippare, och
det gör att debatten inte får den tyngd som frågorna i
sig förtjänar. Vatten- och luftvårdsfrågor, klimatfrå-
gor och frågan om behovet av rent vatten och havsvat-
ten både lokalt och globalt är väldigt viktiga.

Till viss del kan man säga att det ligger i sakens
natur att de frågor vi behandlar i jordbruksutskottet
hänger ihop, eftersom miljöfrågorna är så komplexa.
Samtidigt är det otillfredsställande att debatten blir så
spretig som den har varit i dag.

Vi i Vänsterpartiet har valt att inte ta upp de frågor
som har med rena luftutsläpp att göra. Vi har tagit upp
dem i ett särskilt yttrande. Däremot har vi fyra andra
reservationer och ett särskilt yttrande som behandlar
luftutsläpp. Det gör att det blir en litet konstig diskus-
sion och debatt.

Det finns många synpunkter som man kan ha på
Lennart Brunanders anförande. Mycket i det kan jag
hålla med om, men på en del punkter tycker jag inte
på samma sätt.

Miljöbalken kommer t.ex. upp med jämna mellan-
rum. Det verkar som om varje regering vill sätta ett
slags visitkort i historieböckerna för att visa att man
har klarat av att göra någonting. Nu blev det inte den
förra regeringen, eftersom det fanns mycket att ha
synpunkter på i det förslag till miljöbalk som kom
efter den utredning som gjordes. Vi har valt att försö-
ka få ett bättre enhetligt förslag, och jag hoppas att vi
skall få det. Jag tycker också att det är tråkigt och
besvärligt att det drar ut på tiden, men det är en av-
vägning man får göra om man tror att man kan få ett
bättre resultat.

Det är två frågor som jag skulle vilja ta upp litet
närmare i det här anförandet. Den ena gäller Skager-
rak och oljeborrningen. Vi är ju flera som har haft
synpunkter på det, och det har resulterat i två reserva-
tioner och ett särskilt yttrande.

Alla vet att hoten mot Skagerrak är stora. Det är
mindre än ett år sedan Naturvårdsverket gav ut ett
pressmeddelande om en stor undersökning där man
hade konstaterat att bottnarna i Skagerrak innehåller
gifter som skadar bottendjur och fisk. Det handlar om
polyaromatiska kolväten - det är restprodukter från
oljeförbränning - kväve och fosforutsläpp, och det
handlar om partiklar som transporteras från södra
Nordsjön osv. Allt det här sammantaget gör det gans-
ka enkelt att inse att det vore förödande att sätta i
gång med oljeborrning i Skagerrak och tillåta prov-
borrning.

Det är bra att regeringen har agerat och tagit upp
den här frågan med Norge, och att den har fått till
stånd att det område man undersöker i Norge har
minskats. Men det räcker inte. Det räcker inte heller
med den miljökonsekvensbeskrivning man gör i Nor-
ge. Det som behövs är ett klart och tydligt uttalande
från Sveriges sida att vi för vår del inte anser att man
skall borra. Då behöver man inte heller undersöka.

Naturen och miljön i Skagerrak, vattenkvaliteten
och bottnarna - allting talar för att man inte skall
borra efter olja i Skagerrak.

Eftersom vi tycker att det är viktigt, vill jag yrka
bifall till reservation 2 i betänkandet som handlar just
om det.

Vi har också en reservation som handlar om
strandstädning. Den frågan är ganska intressant efter-
som den har att göra med den ökande belastning som
drabbar vissa områden längs våra kuster. Det kan inte
vara rimligt att man överlåter hela ansvaret på den
enskilda kommunen för det behov av städning som
uppstår. Man skulle självklart önska att folk lärde sig
att plocka rätt på det de skräpar ner med, men verk-
ligheten ser ju inte ut så.

Strandstädningen är en ganska stor och tung upp-
gift, framför allt för kustkommunerna, och därför har
vi tagit upp den i en reservation. Vi står naturligtvis
bakom den reservationen liksom de andra som hand-
lar om katalysatorer m.m. men vi avstår från att yrka
bifall till dem i behandlingen av det här betänkandet.
Jag vill dock poängtera, bl.a. med anledning av tidiga-
re debatter, att vi står bakom de reservationerna även
om vi inte yrkar bifall till dem.

Anf. 117 LENNART BRUNANDER (c) re-
plik

Fru talman! Maggi Mikaelsson tyckte inte om det
jag sade om miljöbalken, och det får väl vara som det
är med det.

Men faktum är att när man sköt på miljöbalken
sköt man också på möjligheten att förändra en hel del
saker under flera år. Det var inte hemligt vid den
tidpunkten. Vi visste att det skulle bli på det sättet. Då
är det litet onödigt att i dag stå och säga att man är
ledsen för att det skall ta så lång tid. Det borde man
ha varit vid det tillfället - det hade varit mycket bätt-
re.

Jag kan vara överens med Maggi Mikaelsson om
att det fanns saker och ting att förbättra i det miljö-
balksförslag som förelåg. Men jag är alldeles överty-
gad om att vi gemensamt hade kunnat göra det om vi
hade antagit den miljöbalken och låtit den börja arbeta
med de förutsättningar den hade. Det hade ändå inne-
burit en förbättring, och vi hade haft en bättre situa-
tion under alla dessa år. Sedan hade vi kunnat förbätt-
ra den. Det hade inte tagit längre tid - det hade gått
fortare.

När det gäller strandstädning håller jag med
Maggi Mikaelsson men vill tillägga att det inte bara
gäller det skräp som folk som är ute i markerna och
ute vid kusten slänger. Väldigt mycket kommer från
havet, från andra länder och från båtar, och det är inte
rimligt att de kommuner som drabbas skall belastas av
detta. Men nu jobbar Miljövårdsberedningen med den
här frågan och skall komma med ett förslag. Det var
mot den bakgrunden som vi från Centerpartiets sida
inte reserverade oss utan tog upp detta i ett särskilt
yttrande.

Anf. 118 MAGGI MIKAELSSON (v) re-
plik

Fru talman! Det är väl alldeles uppenbart, Lennart
Brunander, att vi inte blir överens om huruvida det
var rätt eller fel att skjuta på miljöbalken för att få ett
nytt förslag, så den diskussionen får vi väl lämna
därhän. Det var en svår avvägning, och det är därför
jag säger att jag tycker att det är synd. Jag är ledsen
över att vissa viktiga miljöåtgärder kanske tar längre
tid att få fram lagförslag om och lagfästa, men jag är
inte säker på att det hade blivit bättre om vi hade
beslutat enligt det förslag som låg på riksdagens bord
efter valet 1994.

Anf. 119 GUDRUN LINDVALL (mp)

Fru talman! Miljöpartiet står bakom många av de
motioner som behandlas i detta betänkande. Jag tän-
ker försöka prata litet grand dels om de motioner som
handlar om hav, dels om dem som handlar om luft.

Om vi tittar på hur miljösituationen är i Sverige
kan vi se att vi trots många vackra mål faktiskt inte
går åt rätt håll. Det är inte bara det att vi inte når må-
len. I många fall blir det betydligt sämre. Vi går åt fel
håll. Då måste det vara ytterst angeläget för riksdagen
att se över dels vilka åtgärder vi borde ha vidtagit,
dels vilka åtgärder vi måste vidta i framtiden för att de
mål vi har faktiskt skall uppnås. Vi har ju ett syfte
med målen: Vi vill nämligen att miljön skall bli bätt-
re.

Både luftvården och vattenvården är alltså väsent-
liga när vi diskuterar detta. När man pratar om luft
och vatten kommer man också in på många frågor vi
diskuterat i andra sammanhang, t.ex. biologisk mång-
fald. Mycket av det vi gör innebär att den biologiska
mångfalden, antalet arter vi har i landet och antalet
individer vi har inom arterna minskar.

Därför är det oerhört angeläget att vi får fart på
miljöpolitiken i Sverige. Som det ser ut i dag står vi
mest och väntar på att EU skall hinna i kapp oss. I
bästa fall tycks det vara så att man anser att en bra
miljöpolitik i Sverige är att stå stilla. Det tycker inte
Miljöpartiet.

Vi har en reservation som handlar om aktionspla-
ner. Den hänger egentligen ihop med reservationen
som handlar om våtmarker, kväveutsläpp från re-
ningsverk, litet grand om de oljeutsläpp som kommer
från mark och vilka regler vi har för jordbrukets sköt-
sellagar.

Därför yrkar jag bifall bara till reservation 1, men
tänker prata även om de andra.

Mycket av det som hamnar i vattnet i dag kommer
från marken. Det innebär att om vi skall kunna kom-
ma till rätta med föroreningar i vattnet måste vi kom-
ma till rätta med det som sker på marken runtikring.
Vi måste se till att vi skapar våtmarker så att kväve
renas innan det kommer ut till t.ex. havet. Vi måste se
till att vi skapar skyddszoner utefter vattendrag, så att
mycket av de föroreningar som finns i marken, fram-
för allt konstgödsel, fastnar i vegetationen innan de
kommer ut i bäckarna. Vi måste se till att reningsver-
ken som finns runt våra kuster får en bra kväverening.

Tyvärr fungerar inget av det här i Sverige i dag. Vi
kan se att även i Skåne och Halland, där man verkli-
gen har försökt plocka fram en plan för hur man
skulle kunna komma till rätta med framför allt kväve-
läckaget från jordbruket, går man bet med dagens
lagstiftning. Man lyckas inte hejda utsläppet av de här
ämnena.

När vi kan konstatera att vi inte kan klara de mål
vi har satt upp måste vi fundera på vilka andra sätt vi
har att agera. Det kanske är dags nu att skapa ak-
tionsplaner som inom enskilda geografiska områden
säger hur vi samlat skall ta ett grepp för att komma till
rätta med miljöförstöringen och de utsläpp som finns
till hav och vatten.

Det här har vi skrivit om i reservation 1. Vi har
alltså inte fått igenom våra synpunkter i utskottet. Det
är dags att inse att vi måste ta helhetsgrepp om vi
menar allvar med miljöpolitiken.

Om man tittar på kvävereningen i kommunala re-
ningsverk ser man följande: När det gäller belastning-
en av förorenande ämnen till havet är det kvävet som
är den begränsande faktorn, dvs. att det finns ont om
kväve i havet naturligt. Tillför vi kväve får vi en rejäl
algtillväxt. Det finns nämligen gott om fosfor, och det
är just balansen mellan kväve och fosfor som innebär
att man får en algtillväxt.

Vi vet att vi har en tillväxt av giftalger i Östersjön
nästan varje år. Skall vi komma till rätta med det
måste vi få bra kväverening på de kommunala re-
ningsverken. Här går utvecklingen långsamt. Skall
man vara ärlig är de faktiskt duktigare i Polen.

Jag skulle vilja kommentera det Ola Sundell säger.
Han sprider nämligen en av de myter vi har i dag,
nämligen att luftföroreningarna är störst i Östeuropa.

Ola Sundell säger att vi har en miljöpolitik för att
skydda människors hälsa. Vi i Miljöpartiet vill skydda
betydligt mer. Det finns värden utöver människan i
naturen. Vi lever av naturen. Vi lever på att den kan
fungera. Vi lever av att de arter som finns i olika
ekologiska system kan vara kvar.

Men om man nu som Ola Sundell anser att vi har
en miljöpolitik för att skydda människors hälsa finns
det mycket intressant att titta på i Östeuropa. Det är
inte första gången jag tar upp detta i kammaren.

En effekt av miljöpolitiken är allergier. Det finns
en mycket intressant artikel som jag skall kopiera till
Ola Sundell. Han skall få den av mig. Den kommer
från Forskning och Framsteg nr 8 år 1995.

Man kan efter det att muren har fallit börja göra
jämförande studier mellan Östeuropa och Västeuropa.
Man kan se att Östeuropa trots miljöförstöringen från
framför allt brunkolsverk har en allergiförekomst på
5-6 %, medan vi i Sverige har en allergiförekomst på
70 % hos människor i låg ålder. Om det är människors
hälsa vi vill värna måste Östeuropa vara ett mycket
dåligt exempel.

Studier visar alltså att det finns viss typ av miljö-
förstöring som människan klarar ganska bra. Man
klarar denna gamla typ av miljöförstöring som finns i
Östeuropa ganska bra. Dessutom är den mycket lätt
att komma till rätta med, för det kräver en väl beprö-
vad teknik. Det handlar inte om teknikkunnande utan
om pengar.

Det finns en annan miljöproblematik i västvärlden,
nämligen kemikaliesamhället. Vi sprider ut en mängd
kemikalier både till luft och vatten. Det är ett mil-
jöproblem som är mycket svårare att komma till rätta
med. Vi har inte ens tagit första steget för att komma
till rätta med det. Det visar sig i form av allergier.

Om vi ser att vi även fortsättningsvis förorenar
havet måste vi komma till rätta med det. Det är möj-
ligt att det kan gå på frivillig väg i och med att EU:s
miljöstöd är utformade så, att man får bidrag om man
anlägger våtmarker och om man anlägger skyddszo-
ner. Om det inte går på frivillig väg är det faktiskt
dags att ta till lagstiftning om vi menar allvar med att
nå målen.

Vi har också en hel del om luftföroreningar i be-
tänkandet. Vi har en reservation - nr 14 - som handlar
om växthusgaser, som jag ber att få yrka bifall till.

Även här är det likadant. Det finns mål som vi inte
når. När det gäller t.ex. koldioxid finns det ett mål
som säger att vi skall stabilisera oss på 1990 års ut-
släppsnivå, och att koldioxidutsläppen skall börja
minska senast år 2000. De ökar i dag.

Vi måste också här fundera på hur vi skall vända
trenden. Hur skall vi få till stånd handlingsplaner som
gör att trenden börjar vända och att vi inte bara når
målet utan kommer dit vi vet att vi måste, nämligen
till den nivå som naturen tål? Den ligger långt under
de mål vi har.

Sverige har dessutom skrivit på Klimatkonventio-
nen. Trots det kan vi se att vi inte klarar målen.

Luftföroreningarna beror delvis på stora utsläpp.
Jag påstår att en annan myt i samhället är att vi vet
exakt vad som kommer ur alla industrier. Man får inte
svära i kammaren, men f-n tro´t! Det är inte så.

Vissa tycker hemskt mycket om att vi säger att det
är vad den enskilda konsumenten gör som betyder
någonting i industrin. Men när man börjar diskutera
dem som har kontrollen över industrin skulle jag vilja
påstå att det är ytterligare en myt. Vi har långt kvar
innan industrin är helt fri från de utsläpp som inte
borde finnas. Det finns t.o.m. vissa miljövårdare som
säger att de inte har någon aning om vad som släpps
ut, vare sig till luft eller vatten.

Vi visar också att det ibland är små källor som
betyder mycket. Båtmotorer, t.ex., har en enormt dålig
verkningsgrad. Vi menar att man ganska lätt skulle
kunna komma till rätta med det. Man skulle kunna
kräva att de kör på alkylatbensin. Det är en mycket
renare bensin som förbränns betydligt mer än vad
dagens bensin gör.

Vi menar att fyrtaktsmotorer borde tas fram. De
finns faktiskt. Då skall man kräva att de körs på mil-
jöklass 2.

Vi menar att man skall se till att alla båtmotorer
uppfyller de s.k. Bodensee steg 1-bestämmelserna,
som är krav på miljön.

Gräsklippare har också en oerhört dålig verk-
ningsgrad. Mycket går ut orenat. Det kommer ut ke-
mikalier som vi definitivt inte vill ha ut. Även här
finns det alternativ i dag. Det finns eldrivna och sol-
cellsdrivna gräsklippare.

Miljöpartiet har fått igenom någonting som heter
substitutionsprincipen, som på kemikalieområdet
innebär att det farligare alternativet skall försvinna ur
marknaden om det finns ett bättre, mindre miljöfarlig
alternativ. Man kan undra om det inte också borde
gälla denna typ av varor. Det är kanske dags att införa
en skrotningspremie på gräsklippare och säga att vi
måste bli av med dessa dåliga gräsklippare. Vi måste
se till att vi gynnar de gräsklippare som hör framtiden
till, nämligen de som går på el eller solceller. På sikt
kanske vi också här måste fundera på om det är ett
förbud vi måste ha.

Jag vill också yrka bifall till reservation 12 och 13
som handlar om detta.

Vi har också en reservation som handlar om Ska-
gerrak. Den kommer Per Lager att utveckla ytterliga-
re.

Det blir ganska många frågor som hanteras i ett
sammanhang i ett betänkande av detta slag, men jag
skulle vilja kommentera någonting som Lennart Bru-
nander har sagt.

Ett skäl för Miljöpartiet att säga nej till EU var
oljedirektivet. Oljedirektivet gör det nämligen nästan
omöjligt att satsa på alternativa bränslen. Oljedirekti-
vet säger att man får ha skattelindringar så länge
biobränslen används på försök, men så fort man
kommer över försöksstadiet måste skatterna vara
utformade på så sätt att biobränslet inte gynnas fram-
för oljan.

Detta grälar man mycket om i Frankrike i dag. I
Frankrike har bönder satsat på att ta fram framför allt
etanol. Produktionen börjar bli så stor att det verkli-
gen kan diskuteras om det är forskning eller inte.

Kommissionen hävdar att Frankrike inte längre får
ha kvar sin gynnsamma skatt på biobränslen därför att
man har för stor produktion. Man måste skärpa be-
skattningen så att man inte konkurrerar ut oljan.

Detta anser vi i Miljöpartiet vara ett av de vansin-
niga direktiv som finns i EU som definitivt inte är
framåtsyftande och som visar att man inte alltid är så
speciellt intresserad av en bra miljö.

Anf. 120 LENNART BRUNANDER (c) re-
plik

Herr talman! Vad gäller den sista frågan som Gud-
run Lindvall tog upp vill jag säga att jag delar hennes
uppfattning om att direktivet inte är särskilt bra utan
snarare väldigt dåligt. Vi borde gemensamt kunna
hjälpas åt att försöka ändra på det.

Jag tror att vi kommer att få ganska stor hjälp av
Frankrike att göra det. Frankrike har ju faktiskt satsat
mycket mer på biobränslen än vad vi har gjort. Man
har gjort en storskalig satsning och på det sättet fått
fram en bra produktion.

Det finns också andra länder. Österrike är ett land
som också har satsat betydligt mer än vad vi har gjort.
Jag tycker att det borgar för att vi skall kunna få en
annan diskussion och ett annat beslut. Det är väldigt
väsentligt att vi får det.

Anf. 121 GUDRUN LINDVALL (mp) re-
plik

Herr talman! Miljöpartiets lösning på det är att gå
ur EU, Lennart Brunander. Det är nog betydligt lättare
än att ändra oljedirektivet, även om det också är svårt.
Tyvärr vet vi av erfarenhet efter detta år i EU att det
tar enormt lång tid att ändra EU-direktiv. Det är
mycket tjorvigt.

Dessutom kan vi se att oljedirektivet hänger ihop
med jordbrukspolitiken. Det finns många länder som
inte alls ser med blida ögon på att man har en hög
produktion av t.ex. spannmål och sedan gör biobräns-
len av det. De ser hellre att man för en jordbrukspoli-
tik som skär ned produktionen.

Jag lovar Lennart Brunander att våra fyra parla-
mentariker i EU skall göra allt de kan för att få en
ändring till stånd, för det är ett fullkomligt vansinnigt
direktiv.

Naturligtvis är det biobränslena som hör framtiden
till på alla fronter. Kan vi jobba gemensamt i parla-
mentet runt detta är det alldeles klart att vi skall göra
det.

Anf. 122 LENNART BRUNANDER (c) re-
plik

Herr talman! Jag tror att det är nödvändigt att vi
gör det. Alternativet att gå ur EU är ju inget sätt att
lösa det här problemet. Vi skulle i så fall säkert lättare
kunna åstadkomma bra regler här hemma, om vi vore
överens allesammans. Men trots det löser det inte de
utsläppsproblem vi har.

Gudrun Lindvall berättade tidigare om bekymren
med kväveutsläpp i t.ex. Halland. Mycket av de kvä-
veutsläppen blåser hit från Danmark och Europa. De
kommer att fortsätta att göra det om vi inte där kan
försöka att skapa bättre förutsättningar. Jag tror att det
är viktigt att vi hjälps åt att skapa bättre förutsättning-
ar inom EU.

Anf. 123 GUDRUN LINDVALL (mp) re-
plik

Herr talman! Vattenvägen kan man säga att det
kommer väldigt litet kväve till Sverige. Genom luft
kommer en hel del.

Nu pratade jag om vatten, och där kan vi se att den
största boven när det gäller kvävet i havet är det kon-
ventionella jordbruket. Framför allt när det är lätta
jordar läcker det mycket kväve till havet, särskilt om
man håller marken öppen över vintern. Tyvärr kan vi
se att EU:s jordbrukspolitik, som vi inte skall diskute-
ra här, gynnar en intensiv spannmålsproduktion, har
mycket speciella regler för träda och har fått till kon-
sekvens att mer mark ligger bar. Jag håller inte för
uteslutet - jag hoppas att jag har fel - att det här pro-
blemet kommer att ytterligare förvärras.

Anf. 124 OLA SUNDELL (m) replik

Herr talman! Gudrun Lindvall verkar vara som en
kalv på en klöveräng. Hon hoppar över alltför många
saker. Ena stunden är det gräsklippare hon diskuterar,
andra stunden prisar hon den miljöpolitik som stod för
Brezjnev och andra politruker på den sidan. Det är
inte speciellt trovärdigt. Jag måste säga att om det är
detta som är Miljöpartiets förebild, det gamla Sovjet-
unionen, kan man börja undra om det är den mark-
nadsföringen ni vill göra av svensk miljöpolitik.

Den statistik ni visar, vad kan den vara värd? Ota-
liga är väl de TV-program om och de personliga upp-
levelser inte bara av allergier utan även av andra saker
som barn och ungdom i de här länderna har fått utstå
på grund av den bristfälliga miljön. Hur kan Gudrun
Lindvall komma och påstå att detta skulle vara en
förebild för svensk miljöpolitik? Lägg den i pappers-
korgen!

Anf. 125 GUDRUN LINDVALL (mp) re-
plik

Herr talman! Ola Sundells replik tyder på att han
inte är påläst. Det bör man vara i en debatt, tycker jag.

Jag hänvisade till svenska allergiforskare, svenska
läkare, som har undersökt och gjort jämförelser. Man
har t.ex. tittat på en ort i Polen som heter Konin och
som är vänort till Sundsvall. Därefter har man gjort en
jämförelse. I Konin, som har tre brunkolsverk som
släpper ut ungefär hälften så mycket svaveldioxid som
hela Sverige gör, har man tittat på allergiförekomsten.
Man har då kunnat se att den är 6-7 %. I Sundsvall
har man den siffra som är vanlig i Sverige, för små
barn upp till 70 %, annars normalt 30 %.

Naturligtvis anser inte jag att miljöpolitiken i Öst-
europa har varit bra, för de har aldrig haft någon. De
har över huvud taget inte haft någon miljöpolitik. De
har haft höga skorstenar och föroreningar rakt ut i
rören.

Men man måste ändå hålla tungan rätt i mun. Man
måste se vilken typ av miljöförstöring de har. De har
den typ av miljöförstöring som vi hade på tidigt 50-
tal. De har koleldade verk, de har kväveoxider och de
har partiklar. De har inte alla kemikalier som vi har.
Man kan till och med se i den här undersökningen,
som Ola Sundell borde läsa med stort intresse, att
jämförelser har gjorts mellan Leipzig och någon stad i
Västtyskland. Där har man exakt samma fördelning.
6-7 % allergiförekomst i Leipzig, 30% i München,
som jag tror att det är.

Man kan också se vad som händer när människor
flyttar från de länderna till våra västerländska länder.
Hos samma individer uppkommer samma typ av
allergier som vi har. De fanns inte innan. Jag påstår
därmed inte alls att Östeuropa har en bättre miljö,
men de har en annan typ av miljöproblem. Det är
intressant, Ola Sundell. Det är intressant, för det visar
nämligen att det inte går att jämföra äpplen och päron
alla gånger.

Anf. 126 OLA SUNDELL (m) replik

Herr talman! Påläst eller ej, i vart fall har jag kvar
det omdöme som säger mig att det Gudrun Lindvall
visar i den här debatten inte är relevant för vårt sam-
hälle. Det tycker jag att hon skall ta med sig i framti-
den. Den statistik Gudrun Lindvall visar på kan inte
jag på något vis hävda skulle ha någon relevans i det
här sammanhanget. Vad är statistik i ett samhälle som
inte har lagar, regler och förordningar på ett sådant
sätt att man kan veta att det är tillförlitliga källor?

Anf. 127 GUDRUN LINDVALL (mp) re-
plik

Herr talman! Jag tror inte att Ola Sundell hörde
vad jag sade. Jag hänvisade inte till någon statistik.
Jag hänvisade till undersökningar som svenska aller-
giforskare har gjort. De har alltså på ort och ställe
pricktestat barn i Konin, pricktestat barn i Sundsvall
och gjort jämförelser. Jag förmodar att Ola Sundell
litar på svenska vetenskapsmän. De har på ort och
ställe gjort jämförelser mellan människor i Leipzig
och människor i München och tittat på hur allergifö-
rekomsten ser ut.

Det handlar inte om någon öststatsstatistik. Det
handlar om möjligheter för västerländska forskare att
i dag gå in och undersöka hur det ser ut och göra egna
jämförande studier. Dem måste man som miljöpoliti-
ker ta till sig. Man måste framför allt försöka hitta en
förklaring till varför skillnaden är som den är. Gör vi
inte det tycker jag att vi som miljöpolitiker begår ett
enormt stort fel. Då leds vi av någon sorts gammal-
dags ideologi i stället för att titta på faktum.

Faktum är att vårt samhälle skapar allergier hos
barn. Det gör inte deras samhälle. Här har vi en chans
att titta på skillnaden och se vad vi måste ändra i vårt
samhälle så att vi blir av med den stora allergiföre-
komsten. Jag påstår, och många forskare med mig, att
det här handlar om kemikaliesamhället, där en mängd
olika organiska kemikalier utsätter små barns immun-
försvar för en chock som de inte klarar. Ta till er det
här! Glöm att det är Östeuropa, glöm att det är Väst-
europa! Titta på forskningen och se vad den kan ge
för resultat!

Anf. 128 SIW WITTGREN-AHL (s)

Herr talman! I föreliggande betänkande från jord-
bruksutskottet behandlas 75 yrkanden från allmänna
motionstiden 1995 gällande vatten och luftvård.
Många av motionsyrkandena är angelägna och ligger
väl i tiden, vilket bekräftas av det utredningsarbete
som pågår inom departement, myndigheter och ut-
redningsväsende. Jag yrkar avslag på samtliga motio-
ner och bifall till hemställan i jordbruksutskottets
betänkande.

Jag tänker kort kommentera innehållet i betänkan-
det och bakgrunden till utskottets ställningstagande.

Regeringen har nyligen i skrivelsen Vår miljö pre-
senterat en redovisning av tillståndet i miljön. Skrivel-
sen omfattar också en redogörelse av det miljöpolitis-
ka arbete som bedrivits under året. Utskottet kommer
att behandla denna skrivelse i särskild ordning. I skri-
velsen anges i vilken utsträckning viktiga nationella
miljömål uppfylls, och inriktningen på fortsatta åtgär-
der presenteras kortfattat. Vidare anför regeringen att
man avser att återkomma till riksdagen med förslag
om bl.a. nya och omarbetade miljömål i en samlad
miljöproposition våren 1998.

Centrala inslag i regeringens politik är att stödja
en miljömässigt hållbar utveckling i Central- och
Östeuropa, speciellt kring Östersjön och för att åter-
ställa den ekologiska balansen i Östersjön. För att
kunna driva dessa frågor vidare har en inbjudan gjorts
till en regeringskonferens i Visby i maj i år. Miljöar-
betet runt Östersjön kommer att vara ett centralt in-
slag vid denna konferens.

Östersjöprogrammet har hittills varit framgångs-
rikt. Inför Visbykonferensen kommer Helsing-
forskommissionen HELCOM att ta fram en rapport
om hur Östersjöprogrammet framskridit. Denna rap-
port bör ge en indikation om i vilka delar som Öster-
sjöprogrammet kan behöva kompletteras.

Ett viktigt inslag i regeringens politik är också att
förbättra Nordsjöns miljö. Sommaren 1995 under-
tecknade Nordsjöländernas miljöministrar den fjärde
Nordsjödeklarationen. I denna anges gemensamma
mål som syftar till att väsentligen förbättra Nordsjöns
miljö inom flera områden. Målen skall uppnås genom
nationella åtgärder i respektive land.

Regeringen konstaterar vidare att för flertalet av
Nordsjöländerna gäller det att de uppsatta målen inte
uppnåtts inom angivna tidsramar. Det fortsatta Nord-
sjöarbetet kommer att ske inom ramen för en speciell
Nordsjökommitté vars sekretariat handhas av Norge.
Det svenska arbetet med att förbättra den marina
miljön i Nordsjön fokuseras på åtgärder för att minska
utsläppen av miljögifter. I detta sammanhang har
Naturvårdsverket fått i uppdrag att till regeringen i
april 1996 redovisa kostnadseffektiva åtgärder för att
uppnå de tidigare uppsatta målen. Verket skall dess-
utom föreslå ytterligare åtgärder mot utsläpp av mil-
jögifter.

Arbetet med ett miljöanpassat trafiksystem måste
drivas vidare på ett kraftfullt sätt, anser regeringen.
Ett viktigt underlag för detta arbete är Kommunika-
tionskommitténs del- och slutbetänkanden som kom-
mer att presenteras den 1 mars respektive den 1 de-
cember. Bland de åtgärder som vidtagits för att mins-
ka trafikens miljöpåverkan nämns ett fortsatt arbete
med att utveckla miljöklassystmet för bilar såväl
nationellt som inom EU.

Regeringen påpekar att det pågår ett arbete inom
EU för att kvalitetskraven när det gäller bensin och
diesel skall utvecklas. Sveriges position är att försla-
gen skall ge goda hälso- och miljöeffekter som inte
begränsas till lokala luftkvalitetsprogram och att
medlemsländerna skall ges möjligheter till att stimule-
ra en introduktion av bättre kvaliteter och miljöklas-
ser.

Regeringen avser också att göra en översyn av
vägtrafikens samlade beskattning i syfte att förbättra
den samlade styreffekten med hänsyn till miljö och
trafiksäkerhet.

Herr talman! Till betänkandet finns 16 reservatio-
ner fogade. Jag har inte tänkt att kommentera alla,
utan jag väljer att kommentera några och jag åter-
kommer gärna i replikskiftet.

Jag vill kommentera Miljöpartiets reservation 1
under mom. 6 angående aktionsplaner. Naturvårds-
verket har i uppdrag att senast den 1 april 1996 redo-
visa förslag som gör det möjligt att uppnå det 50-
procentiga reduktionsmålet för kväveutsläpp till havs.

Utskottet anser att rättsligt bindande planer som
baseras på miljökvalitetsnormer är en stor och komp-
licerad fråga från bl.a. lagstiftningssynpunkt. Enligt
utskottets mening måste i första hand frågorna kring
miljökvalitetsnormer och deras rättsverkan kartläggas
innan man går vidare med sådana planer som reserva-
tion 1 under mom. 6 innebär. Utskottet hänvisar i
detta sammanhang till Miljöbalksutredningen.

Under mom. 9 gällande oljeletningen i Skagerrak
har både Miljöpartiet och Vänsterpartiet reserverat
sig, men med olika motiveringar. Utskottet hyser oro
inför Norges planer på provborrning efter olja i Ska-
gerrak. Frågan har behandlats av utskottet vid ett
flertal tillfällen. Som tidigare förutsätter utskottet att
regeringen med stor uppmärksamhet följer frågans
utveckling och vidtar de åtgärder som anses erforder-
liga. Oljeletningen i Skarrak är en viktig fråga för
såväl fisket som miljövården. Utskottet förutsätter
också att regeringen på lämpligt sätt håller riksdagen
informerad om hur ärendet utvecklas.

Herr talman! Vatten och luftvård är viktiga frågor
för oss människor både ur miljösynpunkt och ur liv-
skvalitetssynpunkt. Därför är det glädjande att konsta-
tera ett så stort engagemang från riksdagens ledamö-
ter, vilket motionsfloran bekräftar. Det är också gläd-
jande att konstatera att mycket är på gång i enlighet
med motionsyrkandena.

Herr talman! Än en gång yrkar jag bifall till hem-
ställan i jordbruksutskottets betänkande och avslag på
reservationerna.

Anf. 129 EVA ERIKSSON (fp)

Herr talman! Som tidigare har sagts i den här de-
batten är alla motioner i det här ärendet avstyrkta med
hänvisning till pågående utredningar. Det innebär
naturligtvis inte att arbetet med luft- och vattenvård är
oväsentligt, tvärtom. Det visar på ett engagemang och
att det pågår ett arbete inom miljöområdet.

Miljöarbetet står inte stilla, Gudrun Lindvall. Det
finns ett otroligt engagemang, ett engagemang hos
människor och näringsliv runt om i Sverige och i hela
Europa för att man skall kunna vidta de åtgärder som
är nödvändiga inför framtiden. Vi skall naturligtvis
vara med och påverka och vara aktiva för att driva
politiken framåt. Men det finns ett annat problem som
vi sällan vidrör, och det är att vi är dåliga på att defi-
niera olika maktcentrum. Var fattas i dag besluten om
inriktningen av miljöfrågorna? Vem är det som styr
miljöpolitiken? Är det de olika aktiva miljögrupperna
som finns runt om i Sverige och i Europa? Eller är det
näringslivets inriktning som styr miljöpolitiken?

Det kan hända att båda delarna är bra, men vi har
en stor uppgift att definiera olika maktcentrum, och
det tror jag att vi borde ha en större debatt om i den
här kammaren.

Herr talman! Jag är glad att arbetet med EU:s
regler för avgaskrav när det gäller motorer i arbets-
maskiner har gått åt rätt håll. EU:s kommission har
nyligen antagit ett förslag till utformning av av-
gaskrav för dieselmotorer i arbetsmaskiner, och mil-
jöministern har vid ett flertal tillfällen klart uttalat att
hon i ministerrådet kommer att verka för mycket
stränga regler.

Jag hoppas också att reglerna för motorer i arbets-
redskap går åt samma håll. Även detta har vi påpekat i
det yttrande som vi har avgett till betänkandet. Då har
vi från Folkpartiet liberalerna i alla fall fått ett starkt
önskemål uppfyllt, ett önskemål som vi hade i vår
partimotion från januari 1995.

Dessa regler handlar i första hand om föroreningar
såsom partiklar och avgaser såsom kväveoxider. Men
man får inte glömma bort att motorerna också släpper
ut växthusgaser såsom koldioxid.

Kampen mot växthuseffekten är en av vår tids
strategiskt viktigaste miljöfråga. Utsläppsfria per-
sonbilar och lastbilar låter kanske som en utopi, men
jag är övertygad om att vi måste börja vidta åtgärder
så att vi har kommit framåt en bit in på nästa sekel.
Man har från bilindustrin vid ett flertal tillfällen
skrivit till mig och sagt att man tar det ansvaret. Man
ser det som en utmaning att framöver kunna utveckla
personbilar och lastbilar som kan leva upp till de
miljökrav som vi i den här kammaren och i den debatt
som förekommer har framfört. Jag hoppas att det är
på det sättet.

Detta är ett viktigt motiv för vårt krav på utsläpps-
fri trafik i storstäder 2010. Jag är inte så säker på att
vi kommer att bli nöjda med resultatet av det utred-
ningsarbete som nu pågår. Vi får nog återigen diskute-
ra den här frågan.

Alla frågor som tas upp i det här betänkandet be-
handlas i olika utredningar, kommittéer och kommis-
sioner. Det innebär att vi i den här kammaren kommer
att komma tillbaka till dem igen.

Det är viktigt för Sverige att vi fortsätter kampen
mot växthuseffekten. Vi måste medverka till att
världssamfundet fattar beslut om minskningar efter år
2000. Det effektivaste sättet att begränsa koldioxidut-
släppen är kanske att lägga skatt på dem. Det har vi
god erfarenhet av i Sverige, och vi är eniga om detta.
En viktig väg för oss borde vara att arbeta för att
koldioxidskatter införs internationellt. Åtminstone alla
OECD-länder borde ha likvärdiga skatter, och då kan
vi börja med EU.

EU kan i dag fatta en hel del miljöbeslut med
kvalificerad majoritet. Men EU kan inte besluta om
skatter om inte alla medlemmar är överens. Det står ju
som vi alla vet inskrivet i EU:s grundläggande för-
drag.

Vi i Folkpartiet har vid ett flertal tillfällen tagit
upp frågan om en förändring av inriktningen så att
EU:s fördrag ändras i den meningen att man ställer
krav på att fördragets skrivningar blir att vetorätten
tas bort när det gäller beslut om en gemensam nivå för
koldioxidutsläpp. Men socialdemokraterna har en
gång tidigare i förening med partier som påstår sig
värna mest om miljön röstat ned det här förslaget i
riksdagen. Vad tänker man göra nu?

Motionerna till IGC-propositionen visar att man
återigen inte ställer upp på detta. Moderaterna yrkade
bifall till ett förslag som tidigare lades fram i här i
kammaren, och nu vill man återigen inte vara med om
att ta bort vetorätten.

Herr talman! Detta är en viktig fråga. Med hänsyn
till detta inlägg och tankarna runt växthuseffekten
samt problemen kring övriga frågor som tas upp i
betänkandet har vi inte sett någon anledning till att
reservera oss, eftersom det pågår ett arbete.

Herr talman! Med detta vill jag yrka bifall till ut-
skottets hemställan i betänkandet.

Anf. 130 PER LAGER (mp)

Herr talman! Vi har här talat om att Skagerrak är
ett oerhört vackert och fantastiskt hav. Det utgör det
rikaste reproduktionsområdet på vårt halvklot. Men
det är också ett av de mest utsatta haven. Man kan
säga att det också är flodmynningen till Östersjön. Det
är detta hav som får ta emot giftstötarna från konti-
nenten, England och Nordsjön. På grund av dess
djuphålor ansamlas här transporterade giftiga kemi-
kalier, oljerester och tungmetaller. Forskarna har
hittat oroväckande mängder av polycykliska aroma-
tiska kolväten. Här ligger också uppskattningsvis
170 000 ton dumpat krigsmateriel, varav 5 000 ton
senapsgas, som långsamt men säkert håller på att
lösgöras. Tillsammans med kväveutsläppen och andra
obalanser orsakade av människan stressas livet på
bottnarna. Reproduktionsförmågan är i fara.

Men Skagerrak är fortfarande ett mycket vackert
och relativt rent hav. Runt dess stränder, bland kobbar
och skär, har folk levt och funnit sin utkomst sedan
urminnes tider. I dag invaderas kustområdet sommar-
tid av miljontals turister, som finner sin rekreation
med salta bad, nöjesfiske och båtliv.

Vattnet rör sig. Det är inte lätt att besluta om ma-
rina reservat, men det är ett av flera sätt att bevara den
biologiska mångfalden och en uthållig havsmiljö.
Bl.a. detta kom man fram till vid en internationell
konferens vid Kärnö marinbiologiska laboratorium i
augusti 1995.

Planerna på de norska oljeprovborrningarna, som
alla partier i Sverige och hela den berörda kustregio-
nen runt om säger nej till, är ändå fortfarande ett hot.

Herr talman! Även om koncessioner för prov-
borrningarna inte skall beviljas förrän 1997, är arbetet
med att "mota Olle i grind" avgörande. Frågan har
flera gånger varit uppe i riksdagen. Bl.a. jag själv har
ställt frågor och hållit anföranden om Skagerrak och
de norska planerna. Jag hoppas att vi kan utgå från att
regeringen är uppmärksam och tar saken på allvar.

Men problemet är att det kanske inte räcker. Kra-
ven på konsekvensbeskrivningar, samråd och tillsät-
tandet av en speciell Nordsjökommitté är inte till
fyllest. Jag tror att Sverige måste agera mer kraftfullt.

Därför har vi i Miljöpartiet de gröna yrkat på att
regeringen skall ta initiativ till en nordisk överens-
kommelse om att freda Skagerrak från borrningar
efter olja och gas. Detta är ett steg längre och en
framtida försäkring. Det är ingen omöjlighet. Om jag
inte är fel underrättad har just en sådan "fredning"
skett utmed Floridas kust.

Vi har också i vår motion yrkat på att de nordiska
länderna gemensamt skall utreda möjligheterna att
rensa havet och återställa det som går att återställa.
Dessa frågor bör lämpligen hanteras av Nordiska
rådet.

Som sagt tror jag att vi alla här i kammaren i
princip är överens när det gäller Skagerrak. Det får
inte exploateras av gas- och oljeindustrin. Det finns
dock ett men, nämligen EU. Som medlemmar har vi
kanske inte rätten att fatta den här typen av överens-
kommelser med Norge? Är de övriga EU-
medlemmarnas intressen avgörande? Det vore klar-
läggande om någon kunde ge mig svar på frågan.

Rent ekonomiskt står i dag fiske- och turistnäring-
arnas intressen tvärt emot gas- och oljeindustrins.
Kustfolket i Norge, Sverige och Danmark har betyd-
ligt större ekonomisk nytta och glädje av fisket och
turismen än av gasen och oljan. Detta är ett faktum.
De normala oljeläckage som det skulle medföra med
en utvinning i Skagerrak och det oljeläckage som vi i
dag får från Nordsjön, för att inte tala om vad som
skulle hända vid en olycka - en s.k. utblåsning -
skulle kunna utradera turismen utmed kusten full-
ständigt. Det skulle samtidigt ta död på den för alla så
viktiga fiskenäringen.

Herr talman! Jag vill med detta yrka bifall till
Miljöpartiets reservation nr 3, mom. 9.

Anf. 131 DAN ERICSSON (kds)

Herr talman! Dess värre är inte Kristdemokraterna
representerade på ordinarie plats i jordbruksutskottet.
Därför tvingas vi lägga våra yrkanden direkt här i
kammaren. Vi har nu tre betänkanden kvar att behand-
la. Men jag skall bespara kammarens tid och framläg-
ga ett eget yrkande bara när det gäller just detta be-
tänkande. Jag yrkar alltså bifall till motion Jo105,
yrkande 7.

Motionen handlar om att Sverige i FN skall verka
för inrättandet av en global vattenkonvention. Yrkan-
det har avslagits mycket kortfattat av utskottet. Det
föranleder mig att snart ställa en fråga till Siw Witt-
gren-Ahl men också till övriga partiers ledamöter i
utskottet som står bakom avslagsyrkandet. Siw Witt-
gren-Ahl sade tidigare att motionerna tog upp frågor
som är under utredning. Men det gäller inte just frå-
gan om en global vattenkonvention. Det gäller exem-
pelvis den reservation som Lennart Brunander tog upp
i sitt inlägg - ett inlägg som jag hyser stor sympati
för. I reservationen finns det en utredning. Därför kan
vi förvänta oss ett resultat som förhoppningsvis blir
gynnsamt, bl.a. när det gäller etanolbilen. Men när det
gäller just en global vattenkonvention finns det ingen
utredning.

Herr talman! Sedan 1950 har vattenförbrukningen
i världen trefaldigats. Vattentillgången per person är i
dag en tredjedel av vad den var 1970. Det beror på att
ytterligare 1,8 miljarder människor har tillkommit.
Framtidsbilden ser mörk ut, om inte vattenhushåll-
ningen ökar. I flera regioner utgör den bristande till-
gången på dricksvatten ett av de allvarligaste kon-
flikthoten.

Vi kristdemokrater menar att en global vattenkon-
vention skulle behöva behandla frågor om vattenom-
råden som delas av stater, om nyttjandet av ändliga
grundvattentillgångar, om ett instrument för ett ef-
fektivt globalt samarbete för att få till stånd spridning,
teknik och kunnande för effektivt vattenutnyttjande.
Vi utvecklar denna frågeställning i vår motion, som
jag hänvisar till.

Jag konstaterar att utskottet i sitt betänkande inte
har någon invändning mot regeringens bedömning att
möjligheterna att få till stånd en global vattenkonven-
tion förefaller små. Min fråga till regeringspartiet
Socialdemokraterna är: Har ni verkligen försökt att
verka för en sådan här konvention? Vad är resultatet
av det arbetet, eftersom ni nu säger att möjligheterna
att komma fram till ett resultat är små? Övriga partier
vill jag fråga: Delar ni verkligen regeringens bedöm-
ning att man inte skall göra något åt denna fråga?
Detta är centralt i miljöpolitiken, globalt och interna-
tionellt sett.

Herr talman! Debatten har återigen halkat in litet
på frågan om miljöbalken. Därför kan jag inte avhålla
mig från att också ta upp den frågan. Maggi Mikaels-
son sade här tidigare att det är tråkigt att det drar ut på
tiden. Ja, det må jag säga. Men jag vill framför allt
rikta mig till Gudrun Lindvall. Hon sade tidigare att
en bra miljöpolitik är att stå stilla. Med det menade
hon att andra hade den uppfattningen.

Men, herr talman, i fråga om miljöbalken kan
man se att det är Miljöpartiet som har sett till att mil-
jöpolitiken står stilla. Man har varit en bromskloss.
Man har tidigare i denna kammare sagt att man för-
sökte förändra miljöbalken, och det skulle inte försena
ikraftträdandet med en dag. Det handlade då om
ikraftträdande den 1 juli 1995.

Jag satt nyss här i bänken och räknade ut att det
har gått 229 dagar sedan man sade att ikraftträdandet
inte skulle försenas med en enda dag.

Vad Miljöpartiet har gjort på detta område är, det
vet vi, att man har varit en bromskloss. Man har för-
hindrat att vi får fram en effektiv och samordnad
miljölagstiftning. Det är en dyster insats Miljöpartiet
står för på detta område.

Anf. 132 MAGGI MIKAELSSON (v) re-
plik

Herr talman! Jag tänker inte kommentera det där
med miljöbalken mer. Däremot skall jag kommentera
den motion som Dan Ericsson yrkar bifall till. Jag
stöder denna, och jag beklagar att jag faktiskt har
missat den, det måste jag erkänna, när vi hade dis-
kussionen uppe i utskottet. Jag tog faktiskt upp detta
då, men jag har inte yrkat bifall, och inte heller reser-
verat mig. Men vi kommer att stödja detta. Det är ju
som Dan Ericsson säger. Vattenfrågorna är av grund-
läggande betydelse om vi skall kunna ha kvar en jord
att leva på i framtiden. Det handlar både om det rena
vattnet och om hur vi tar hand om det vatten vi för-
orenar.

Ett problem är ju att FN i dag står inför ekonomisk
bankrutt. Det är ett annat problem, men det gör att det
kanske är svårt att driva frågorna. Det skall i alla fall
inte hindra oss att från svensk sida försöka göra vad vi
kan för att få detta till stånd. Jag stöder alltså yrkan-
det.

Anf. 133 DAN ERICSSON (kds) replik

Herr talman! Jag tackar för det stödet. Vänster-
partiet var det första parti som gav besked. Nu förvän-
tar jag mig besked från övriga partier. Det är möjligt
att vi så småningom kan få en majoritet.

Jag kan som svar på detta stöd meddela Maggi
Mikaelsson att det i senare betänkanden faktiskt finns
ett par reservationer från Vänsterns sida som vi krist-
demokrater kommer att stödja.

Anf. 134 SIW WITTGREN-AHL (s) replik

Herr talman! Dan Ericsson ställde en fråga till
mig. Jag skulle vilja svara så här: Regeringspartiet har
inte tagit några initiativ till att bilda en sådan kom-
mission. Vi har inte gjort detta bl.a. för att vi tycker
att det kan vara bättre att börja lokalt och regionalt för
att nå globala resultat. Därför har Sverige i bl.a. Nor-
diska ministerrådet förordat starka regionala havsmil-
jöavtal, såsom Helsingforskonventionen, Oslokon-
ventionen och Pariskonventionen.

Anf. 135 DAN ERICSSON (kds) replik

Herr talman! Också den här debatten känner man
numera igen. Socialdemokraterna ställer de lokala
initiativen mot de internationella. Det finns ju ingen
motsättning. Vi har fört denna debatten några gånger
tidigare. Varför vill man på just denna punkt, den
globala vattenförsörjningen, inte ta något initiativ?

Vi vet att det faktiskt handlar om ett reellt hot mot
mänskligheten. Detta måste vara en av de viktigaste
miljöfrågorna. Men här hänvisar man till lokala och
regionala initiativ, trots att vi vet att det krävs ett
globalt synsätt.

Anf. 136 SIW WITTGREN-AHL (s) replik

Herr talman! Jag tycker inte precis att det handlar
om ett motsatsförhållande, men jag tror att man måste
ha en strategi för att åstadkomma resultat. Då tror jag,
precis som det socialdemokratiska partiet, att det är
bättre att börja lokalt för att sedan nå en global lös-
ning.

Anf. 137 DAN ERICSSON (kds) replik

Herr talman! Jag blev inte riktigt klok på det där
inlägget. Först höll Siw Wittgren-Ahl med mig om att
båda sakerna är viktiga. Sedan kom hon ändå till
slutsatsen att man inte skulle jobba på den globala
nivån. Jag vill i all ödmjukhet ändå vädja till Social-
demokraterna att fundera igenom också denna fråga
ett varv till och faktiskt försöka ta initiativ i det globa-
la perspektivet.

Jag såg faktiskt ett TT-telegram i går som visar att
det regionalt börjar hända litet grand. Det handlade
om Mellanösterns där man tydligen har börjat resone-
ra om hur man skall kunna klara vattenförsörjningen
mellan de olika staterna.

Jag tror att det är helt nödvändigt för att undvika
kommande konflikter mellan olika stater, regionala
konflikter såväl som storkonflikter, att man har det
globala synsättet i denna fråga. Jag hade nästan för-
väntat mig att Socialdemokraterna skulle vara mer
aktiva i denna fråga. Vi får väl avvakta och se om det
händer någonting. Annars kommer vi givetvis att
återkomma.

Anf. 138 GUDRUN LINDVALL (mp)

Herr talman! Det blir litet fånigt när man skall stå
och diskutera miljöbalken en gång i veckan med de
borgerliga politikerna. Låt mig bara konstatera att alla
som jag bedömer som kunniga när det gäller miljöju-
ridik var överens om att vi, om vi hade drivit igenom
den miljöbalk som den borgerliga fyrklöverregeringen
lade fram, i dag hade haft en sämre miljölagstiftning
än om vi inte hade gjort något alls. Vi har alltså en
bättre miljölagstiftning i dag, medan vi väntar på en
kommande balk.

För mig var det helt avgörande. Jag ville inte bidra
till att få en sämre miljölagstiftning, även om den
kallades för sammanhållande miljöbalk. Det var dåligt
och urvattnat, och visade verkligen hur svårt ni hade
haft det med samarbetet mellan de fyra borgerliga
partierna. Om det var resultatet, så var det ett mycket
klent och magert resultat.

Jag är mycket glad att Miljöpartiet såg till att det
förvisades dit där det hör hemma; till det runda arki-
vet. Vi får i stället en ny miljölagstiftning som är
bättre än den vi har i dag. Förutsättningen när vi ut-
formar en ny miljöbalk måste ju vara att det skall vara
en bra miljölagstiftning.

Så vill jag kommentera det yrkande som Dan
Ericsson gjort. Jag kan tyvärr inte som Maggi Mika-
elsson stå här och lova vad mitt parti tycker. Men jag
kan att ta upp detta med gruppen i morgon.

Vad Sverige får göra är väl att i EU driva att EU
skall verka för att FN tar initiativ till denna konven-
tion. Vi är ju liksom med i EU, jag vet inte om det har
undgått Dan Ericsson. Såvitt jag förstår måste vi se
till att få med oss de övriga staterna i EU innan vi
lägger förslag i FN. Jag skulle gärna vilja höra en
kommentar till detta. Så måste det väl de facto vara,
eller hur?

Anf. 139 DAN ERICSSON (kds)

Herr talman! Jag vet inte vem det är som är fånig i
den här debatten. Jag ställde ju faktiskt bara en fråga.
Det handlar ju om Miljöpartiets trovärdighet. Man har
i denna kammare sagt att ikraftträdandet av en ny
miljöbalk inte skulle försenas en dag. Det har nu gått
229 dagar sedan detta datum inträffade.

Hur många dagar ytterligare skall vi vänta? Var
finns trovärdigheten? Det ni bidrog med var alltså att
stoppa en effektiv, samordnad miljöbalk som skulle
varit ett viktigt instrument i det samlade miljöarbetet.
Gudrun Lindvall vet mycket väl att det fanns skön-
hetsfläckar i förslaget, men vi hade kunnat lösa detta i
riksdagsbehandlingen. Det fanns det tydliga majorite-
ter för. Vad Miljöpartiet har åstadkommit är att man
först sagt att detta inte skall försenas, men sedan går
bara dagarna, och ingenting händer.

Sedan, herr talman, är ändå jag tacksam för att
också Miljöpartiet nu aviserar ett eventuellt stöd för
motionen. Då är ju inte hoppet helt ute. Om övriga
oppositionspartier också samlar sig, har vi en majori-
tet även om Socialdemokraterna har sagt nej.

Slutligen, herr talman, vill jag säga något om EU.
Jag vet inte vem som missuppfattar vad, men om
Gudrun Lindvall tror att Sveriges röst i världen lik-
som har tystnad i och med att vi nu är medlemmar i
den europeiska unionen, så tror jag att det är hon som
fullständigt missuppfattat EU-frågan.

Anf. 140 GUDRUN LINDVALL (mp)

Herr talman! När det gäller hur många dagar som
går innan vi får en ny miljöbalk, kan jag säga att de
som verkligen kan det här, nämligen många miljöju-
rister, skulle vilja att utredningen får minst ett år till
på sig jämfört med vad vi från jordbruksutskottet har
krävt.

Den här miljöbalken kommer att komma i sådan
tid att den blir så bra som möjligt. Jag kan inte ha sagt
att vi skulle genomföra det här samma dag som ert
förslag skulle ha lagts. Det har nog Dan Ericsson
missförstått. Det hade ju inte varit möjligt!

Naturligtvis är det så att det inte skall försenas en
dag utöver det förslag till tidsplanering som stod i
jordbruksutskottets betänkande där vi avslog den
borgerliga miljöbalken.

Sedan när det gäller det här med Sveriges röst i
världen, vill jag säga att visst har vi en röst. Men vår
förslagsrätt i FN har minskat högst väsentligt i och
med medlemskapet i EU. Vi måste vara överens mel-
lan EU-länderna, och det är EU som skall vara den
gemensamma rösten i FN. Det vet Dan Ericsson.

Jag skall titta på om det finns en möjlighet att yrka
bifall till det här förslaget. Jag är ganska säker på att
man egentligen inte kan väcka ett sådant förslag i dag,
utan man måste gå via EU. I så fall är det ingen idé att
yrka bifall till ett förslag som egentligen inte är tek-
niskt möjligt att genomföra.

Anf. 141 DAN ERICSSON (kds)

Herr talman! Jag tog inte med mig riksdagsproto-
kollet i dag, eftersom jag inte trodde att vi skulle få en
miljöbalksdiskussion igen. Men jag kan hämta det
sedan och visa för Gudrun Lindvall att Miljöpartiets
representant här i kammaren har lovat att det inte
skall försenas en enda dag. Det kommer inte Miljö-
partiet ifrån. Effekten av ert agerande är att ni har
varit en bromskloss för miljöarbetet och en broms-
kloss för en ny och samlad miljölagstiftning. Det
ansvaret kommer ni att få fortsätta att bära.

Sedan får vi hoppas att det kommer en ny miljö-
balk. Men jag tror inte som Gudrun Lindvall att den
kommer att vara fulländad till perfektionism. Det
kommer ingenting att vara som vi behandlar i den här
kammaren. Däremot kan vi ta steg i rätt riktning. Men
vad ni i Miljöpartiet har gjort är att ni har förhindrat
att vi över huvud taget har tagit detta steg.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 21 februari.)

11 § Avfallshantering

Föredrogs

Jordbruksutskottets betänkande 1995/96:JoU13

Avfallshantering

Anf. 142 EVA BJÖRNE (m)

Herr talman! I det här betänkandet instämmer vi
till stor del i utskottsmajoritetens skrivning, men vi
har fogat två reservationer till betänkandet där vi
pekar på problem som vi anser skall ha en annan
lösning än den som majoriteten föreslår. Jag yrkar
bifall till reservation 5 om förbränning av avfall. Vi
står givetvis bakom även den andra reservationen, och
jag kommer att motivera varför vi har skrivit den
också.

Våren 1993 lade riksdagen fast riktlinjerna för en
kretsloppsanpassad samhällsutveckling. När det gäller
avfallsfrågorna framhölls att återanvändning i princip
bör prioriteras före materialåtervinning, energiutvin-
ning och deponering, som är den sista åtgärden. Den
metod som bäst hushållar med resurser skall priorite-
ras. Naturvårdsverket har också fått i uppdrag att bl.a.
ta fram kriterier för vilka avfallsslag som bör tas
emot vid deponier och vilka som bör gå till depone-
ring.

Vi moderater anser att Naturvårdsverkets kriterier
skall vara vägledande och att resurseffektivitet skall
vara styrande för avfallshanteringen. När det gäller
sophanteringen måste vi se seriöst till målen som vi
har för denna. Det är mycket viktigt att inte blanda
samman mål och medel - den mest ändamålsenliga
lösningen skall användas i varje enskilt fall för att
man på ett så effektivt sätt som möjligt skall ta hand
om avfallet.

Sverige är ett glest befolkat land med relativt
långa avstånd. Det innebär att återanvändning av
varor i en del fall kan leda till långa transporter som
ger negativa miljöeffekter i jämförelse med att genom
förbränning återvinna energi ur avfallet. Speciellt
stora miljöfördelar uppnås om man genom energiå-
tervinning ur avfall kan ersätta kol, olja och andra
bränslen som bidrar till växthuseffekten.

Herr talman! Vi moderater anser därför att ener-
giåtervinning ur avfall skall utgöra en viktig del i en
ansvarsfull, miljötillvänd och resurssnål sophantering.

När det gäller vårt stora problem att få till stånd en
förnyelse av fordonsparken har försäljningsskatten
och skrotningspremien betydelse. Den svenska för-
säljningsskatten på bilar är förhållandevis hög samti-
digt som skrotningspremien är låg. Detta samverkar
till att alltför många svenskar kör omkring i bilar som
är 15, 20 och 25 år gamla och som belastar miljön i
mycket hög grad. Sänkta kostnader för bilen - sänkta
bilskattekostnader - skulle öka möjligheterna för
svensken att köpa en ny bil.

1992 togs försäljningsskatten på nya bilar bort i
Storbritannien, och trots en i övrigt svag ekonomi
ökade nybilsförsäljningen. Antagligen skulle detsam-
ma hända här i Sverige om försäljningsskatten togs
bort. Vi skulle få en ökande andel nya bilar med kraf-
tigt reducerade utsläpp i förhållande till de gamla bilar
som nu rullar på våra vägar. Det skulle ge stora mil-
jövinster.

En ökad nybilsförsäljning skulle också ge staten
ökade momsintäkter som skulle kompensera bortfallet
från försäljningsskatten.

Försäljningsskatten och skrotningspremien bör
därför ses över. Vi svenskar måste nämligen få bättre
ekonomiska förutsättningar för att kunna byta upp oss
och ha nya bilar, dels genom att vi får ett lägre pris på
bilen, dels genom en morot i form av en rejäl slant när
vi skrotar den gamla bilen.

Anf. 143 HANNA ZETTERBERG (v)

Herr talman! Avfallsfrågan är väl en av de stora
frågorna för framtiden. Vi har diskuterat den här ty-
pen av frågor tidigare i kammaren. I kväll blir säkert
inte den sista gången som vi gör det.

I vårt samhälle kommer vi i framtiden att behöva
diskutera detta i mycket större utsträckning än vad vi
har gjort hittills.

Det intressanta är att det händer en hel del saker
på området. Det ligger många utredningar och väntar,
och det har kommit många utredningar i dagarna med
nya förslag på saker som har att göra med precis dessa
områden. Därför tänker vi i Vänsterpartiet inte yrka
bifall till några av våra reservationer. Däremot står vi
naturligtvis fortfarande bakom dem, och vi stöder till
fullo både dem och vår motion. Jag tänker kommente-
ra våra reservationer.

Reservation 1 handlar om avfallshantering i stort. I
den pekar vi på vikten av att återanvända saker i stör-
re utsträckning. Jag är väldigt glad över att det fak-
tiskt står i detta betänkande att vi skall återanvända.
Regeringen har vid ett flertal tillfällen faktiskt glömt
detta och utelämnat just detta ord när den har talat om
denna typ av frågor. Man har talat om t.ex. återvin-
ning. I regeringens skrivelse om EU och miljön läm-
nade man återanvändning, vilket jag tycker är mycket
beklagligt, eftersom jag anser att vi måste ha återan-
vändning som mål.

Reservation 3 handlar om industrins avlopps-
vatten. I den pekar vi på att det är mycket viktigt att
kunna dela på olika typer av vatten redan innan man
för in det i reningsverken. Enligt utskottet kan man
göra det redan i dag. Det är mycket möjligt. Samtidigt
är detta en viktig och stor fråga, och det är möjligt att
vi behöver gå in djupare just i denna fråga.

När jag har varit ute och talat med folk har många
pekat på att just vatten och avlopp utgör de stora pro-
blemen när det gäller lagstiftning som direkt motver-
kar miljöarbetet. Det vore ganska bra om vi kunde
uppmärksamma denna fråga även i fortsättningen.

Reservation 7 handlar om producentansvar. Jag
vill påpeka att vi står bakom denna reservation. Jag
tror att vi behöver diskutera producentansvar mycket
mer. Vi behöver utveckla producentansvaret. Som det
ser ut i dag är det många kommuner som har stora och
viktiga diskussioner och debatter och som verkligen
försöker lösa de problem som har uppkommit. Det
finns nämligen stora problem i detta sammanhang.

Ett av de största problemen som vi behöver se
över är att konsumenten har fått ta för stort ansvar för
hela denna process. Producenterna måste lägga ned
väldigt mycket tid och ekonomi på detta. Det tar tid
att sortera varor, och det tar tid att dela på varor som
innehåller både metall och plast och vad det nu kan
vara. Det tar tid att göra rent varor för att kunna åter-
vinna dem eller för att kunna lämna in dem för åter-
vinning. Det tar också tid att lämna dessa varor nå-
gonstans. Man behöver också ofta ganska stor plats i
hemmet för att kunna sortera. Det finns de som funde-
rar på att man kanske behöver så många som tio lådor
hemma under sin köksbänk för att kunna sortera det
som vi egentligen skulle vilja att man sorterar innan
man lämnar in det någonstans. Detta tror jag är ett för
stort ansvar för konsumenterna som det ser ut i dag.
Vi behöver faktiskt diskutera detta. För mig är dis-
kussionen om sex timmar arbetsdag också en miljö-
fråga utifrån just detta perspektiv att det kräver tid,
energi och pengar att kunna göra dessa saker som är
en förutsättning för det samhälle som vi strävar efter.

Det är också ett problem att vi i dag inte har någon
helhetsbild av eventuella ökade resurskostnader på
miljöområdet i och med den här typen av producen-
tansvar.

Vi vet inte hur mycket vattenförbrukningen ökar
om vi skall börja skölja ur alla mjölkpaket och andra
förpackningar för att sedan lämna tillbaka dem. Det
kan tyckas vara en detalj, men fortfarande är det fråga
om en helhetsdel.

Vi vet inte hur mycket mera vi behöver resa när vi
skall åka fram och åter för att lämna tillbaka de här
sakerna. Vidare vet vi inte hur mycket mera tid som
går åt. Det här kanske inte är stora problem, men detta
tillhör fortfarande helhetsbilden och den tror jag att vi
behöver titta mera på.

Miljövarudeklarationer är en fråga som tas upp i
reservation nr 8 från oss. Jag tänker inte kommentera
den saken, eftersom vi pratade om den för en vecka
sedan i denna kammare.

Avfallsskatten tänkte jag däremot kommentera.
Den frågan har inte hamnat på jordbruksutskottets
bord, utan den har hamnat i skatteutskottet. Avfalls-
skatten tror jag är väsentlig för avfallspolitiken. Jag
vet att en utredning är tillsatt och jag hoppas att den
lägger fram ett bra förslag. Jag vet också att Vänster-
partiet inte är det enda partiet som i denna kammare
kommer att stödja någon form av avfallsskatt, något
som jag ser väldigt positivt på.

Samtidigt är det precis den typen av frågor som
inte får fastna någonstans, utan där måste vi gå vidare
väldigt fort. I de flesta kommuner, reningsverk etc.
där den här typen av avfallsfrågor hanteras väntar
man just på avfallsskatten. Man gör ingenting förrän
man vet hur det blir med den skatten, vilket är be-
klagligt. Egentligen borde vi även i det här betänkan-
det ha poängterat att avfallsskatten är något som vi
prioriterar och att vi kommer att driva den frågan.

Anf. 144 GUDRUN LINDVALL (mp)

Herr talman! Jag ställer mig naturligtvis bakom
Miljöpartiets alla reservationer här men nöjer mig
med att yrka bifall till reservation nr 6.

När man i dag talar om avfall och avfallshantering
gäller det mest hur det skall cirkulera. Man pratar
väldigt litet om det som är viktigast, nämligen att vi
minskar avfallet. Den diskussionen skulle jag vilja ha
mycket mer av - det vore bättre än att diskutera hur
det skall cirkulera - därför att det är den diskussionen
som gör att vi får ett resurssnålt samhälle. Det är dit
vi måste komma om vi skall ha ett samhälle i ekolo-
gisk balans och ett samhälle där även kommande
generationer kan få del av välfärden.

Vi har utvecklat detta i ett särskilt yttrande. Just nu
håller Naturvårdsverket på med att ta fram en ak-
tionsplan, Avfall 2000, där dessa frågor hanteras. Vi
hoppas verkligen att många av de här frågorna blir
belysta på ett riktigt sätt och att man ser över detta
med hur vi kommer till ett resurssnålt samhälle där
allt mindre cirkulerar. Mot den bakgrunden har vi inte
skrivit någon reservation i detta sammanhang.

När det gäller det producentansvar som finns se-
dan några år kan jag säga att jag var ordförande för
Miljö och Hälsa i Södertälje. Därunder ligger även
renhållningen. Vi var mycket kritiska då producen-
tansvaret infördes. Vi tyckte att det gick snabbt och
att det hela var litet illa genomtänkt. Men vi förstod
att det var politiskt viktigt att införa det just vid den
tidpunkten.

Detta har dock medfört vissa problem. Det vikti-
gaste med producentansvaret är kanske inte att produ-
centen samlar in det som skall samlas in utan att pro-
ducenten betalar insamlandet. Det här är utvecklat i
ett antal motioner. I dag ser det väl ändå ut som om
man håller på att få ordning på insamlandet av glas
och papper. Framför allt när det gäller glas har det
varit mycket stora inkörningsproblem. Men även här
diskuteras hur det skall samlas in och hur det skall
cirkulera, inte hur det skall bli mindre som cirkulerar.

Batteriutredningen har presenterats i dagarna. Där
slås det fast att kommunen skall ha insamlingsansva-
ret och att producenten skall betala. Jag är övertygad
om att hade man gjort likadant när det gällde införan-
det av producentansvaret för glas och papper skulle
betydligt mer ha samlats in jämfört med hur det är i
dag. Att producentansvaret infördes på det sätt som
skedde innebar att en död hand lades över kommuner.
Många kommuner slutade samla in. Man fick ju
egentligen inte göra det. Nu börjar man se en åter-
hämtning. Utvecklingen var mycket stark då produ-
centansvaret kom - väldigt mycket var på gång då.
Ibland finns det politiska anledningar till att saker
införs i stället för att det bygger på en omtanke om
miljön.

En form av avfall som vi måste hantera mycket
noga är det miljöfarliga avfallet. Det är fascinerande
att vi producerar 300 000 ton miljöfarligt avfall varje
år. Detta avfall kan inte återanvändas. Vi måste därför
se till att det försvinner. Vi måste nämligen få en
lagstiftning som ser till att de här ämnena substitueras
ut. Det handlar bl.a. om innehållet i batterier. Det
finns i dag stora lager av kvicksilverhaltiga batterier,
och ingen vet hur de skall hanteras.

Vi i Miljöpartiet anser att produktionen av miljö-
farligt avfall skall minskas med ungefär 80 % på tio
år. Vi borde ta fram en plan för hur detta skall gå till.
Tyvärr kan vi i dag se att i och med EU-
medlemskapet tenderar många av de varor som kom-
mer in i landet att innehålla ämnen som vi tidigare
sagt att vi inte vill ha. Det finns ett antal undantag där
vi hoppas att EU skall ha hunnit i kapp oss om tre år.
Av ungefär tio ämnen är det bara ett som EU har
börjat jobba med. Det gäller då kadmium. För övrigt
har ingenting hänt. Risken finns alltså att vi om några
år återigen har de tennorganiska föreningar som vi
inte vill ha och som egentligen är miljöfarligt avfall.
Åtminstone borde de hanteras som miljöfarligt avfall.

Reservation nr 6 om förbränning av avfall yrkar
jag bifall till. Förbränning framför allt av organiskt
avfall är ingen lösning. Det är inte något som hör
hemma i ett ekologiskt hållbart samhälle. Det finns så
mycket bättre sätt att ta hand om biologiskt nedbryt-
bart avfall. Antingen kan man nämligen kompostera
det, så att det i stället blir jord av det. Den jorden kan
sedan läggas ut på marker. Eller också kan man ta ut
rötgas ur avfallet. Den rötgasen kan användas till en
mängd olika saker. Dessutom: Eldar man den här
typen av avfall blir det förskräckligt många kemikali-
er som kommer ut - t.ex. dioxiner, som det är mycket
svårt att rena. Ibland räcker det med mycket små
mängder av de ämnena för att det skall bli negativa
effekter på miljön.

Det otäcka med många av de här ämnena är att de
sedan reagerar vidare i det levande. Vi får då ämnen
som vi i dag inte ens vet namnet på. Vi vet att de
finns, men inte hur de ser ut eller exakt hur de reage-
rar. Laxsjukdomen M 74 är ett exempel på en miljöef-
fekt om vilken man vet att det är en organisk kemika-
lie - antagligen klorerad eller tillsammans med någon
annan halogen, som spökar. Exakt hur den ser ut vet
man inte, men det är antagligen något som bildas av
miljögifter.

Med många av de ämnen som släpps ut händer det
sedan saker i den levande cellen. Därför menar vi att
sopförbränningen bör avvecklas, framför allt när det
gäller osorterat avfall. Elda gärna rena biobränslen -
framför allt trä eller kanske, om det är nödvändigt,
papper, men elda inte en mischmasch! Elda framför
allt inte med en blandning som innehåller organiska
ämnen, matrester osv., för då får vi dioxinproblemet.
Det finns dessutom många andra ämnen vars namn vi
i dag inte riktigt känner till.

Vidare gäller det frågan om miljövarudeklaratio-
ner, en fråga som vi för en vecka sedan mycket ingå-
ende diskuterade. Därför skall jag hoppa över den
saken. Dessutom gäller det materialbalanser. Vi anser
att i all tillståndspliktig verksamhet med miljöfarliga
kemikalier skall det hållas register över materialba-
lanser; detta för att exakt veta vad som hanteras -
exakt vad som kommer in, exakt hur det fungerar och
exakt vad som skall omhändertas på sluttampen. Ett
av problemen i dag när det gäller miljötillsynen över
industrin är att man inte exakt vet vad som kommer
ut. Man vet vad industrin uppger kommer ut, men
man har egentligen ingen riktig kontroll över det. Det
är en viktig fråga som diskuterats i många olika sam-
manhang i utskottet.

Jag är övertygad om att just avfallsfrågorna måste
diskuteras mycket i framtiden. Jag hoppas att Av-
fall 2000 från Naturvårdsverket blir den skrift som får
diskussionen att handla om hur vi skall minska avfal-
let i stället för att handla om hur det skall snurra runt.

Anf. 145 LENNART DALÉUS (c)

Herr talman! I detta betänkande från jordbruksut-
skottet redovisas igen några positiva drag. Först och
främst finns det en stor samstämmighet i utskottet
kring det angelägna i de här frågorna.

Det tycker jag är en god grund att stå på. Det re-
dovisar ett engagemang från alla partier i utskottet
kring vikten av miljöfrågorna, och i det här fallet
särskilt de som gäller avfallshantering, producen-
tansvar och kretsloppstänkande. Jag är naturligtvis
särskilt glad att vi har kunnat besvara många av de
frågor och förslag som ställts i dessa motioner.

Vi har kunnat redovisa det kretsloppsarbete som
bedrivs av bl.a. Kretsloppsdelegationen men också till
stor del till följd av den tidigare regeringens krets-
loppsproposition och kretsloppsarbete. Nu börjar det
ta allt tydligare form i takt med att de olika förslagen
och lagstiftningarna genomförs.

Detta är grunden. Utskottet har kunnat avstyrka de
olika motionsyrkandena inte på något negativt eller
elakt sätt, utan mer mot bakgrund av att det pågår en
mängd konstruktivt arbete för att föra dessa frågor
framåt. I något fall har utskottet redan klarat ut och
redovisat sin ståndpunkt i de aktuella frågorna. Om
det funnits ett sådant uttryck som ett mjukt avstyrkan-
de, herr talman, kan man tala om att det är fallet med
de allra flesta av dessa förslag.

Om man tittar på reservationerna som finns till
betänkandet - och jag har all respekt för dem - kan
man finna att några av dem har det problem i sig som
vi har diskuterat tidigare i kammaren. Man försöker
ge sig in i detaljer i arbetet, detaljer som borde vara
förbehållna andra organ: regeringen, statliga myndig-
heter eller kontrollerande verk. Det gör att innehållet i
reservationerna i många fall blir förvirrat. Det blir
oklart vad man menar. Skulle till äventyrs några av de
knepigaste reservationerna vinna bifall här i kamma-
ren vore det, vågar jag påstå, vara till skada för miljö-
arbetet. Det är tvärtemot de ambitioner som reservan-
terna egentligen vill skall komma i dagen.

Herr talman! Jag skall tillåta mig att titta på några
av dessa reservationer med den utgångspunkten. Jag
börjar med Vänsterpartiets första reservation om
avfallshanteringen i allmänhet, där man gärna vill ha
ett standardiserat system för olika typer av förpack-
ningar. Problemet är då att om man lämnar ansvaret
till producenterna att ta ett producentansvar kan man
inte samtidigt gå in och styra hur producenterna skall
bete sig, hur producenterna skall utveckla konstruktivt
ansvar.

Herr talman! Man kan inte säga: Du får välja vil-
ken bil du vill, bara den är blå. Man kan inte göra på
det sättet. Det går då inte för producenterna att själva
finna de bästa lösningarna. Det innebär att man inte
kan styra så att alla glasförpackningar i Sverige har
exakt likadant utseende. Det går inte. Det standardise-
rade tänkandet är inte förenligt med producen-
tansvarstanken. Man kan säga tyvärr, men det är två
oförenliga begrepp.

När det gäller renhållningslagstiftningen och de
resonemang som förs fram i reservation 2 av Miljö-
partiet tror jag att man litet grand har missuppfattat
innebörden av producentansvaret. Man tror uppenbar-
ligen i reservationen att det måste finnas regionala
insamlingsmål och en lägsta insamlingsnivå på kom-
munal nivå för att producenterna skall ta sitt ansvar.

Herr talman! Verkligheten är den att producen-
tansvaret inte är lagreglerat som något straffsanktio-
nerat när det gäller insamlingsmålet. Det som är sagt i
de förordningar som gäller är att producenten skall
bete sig på ett viss sätt. Eftersom detta är en förord-
ning gällande i Sverige skall producenten på detta
bestämda sätt i alla kommuner och i alla regioner. Det
är det som är det viktiga, och det är det som har
åstadkommits med den nuvarande lagstiftningen. Jag
tror att det skulle vara direkt förfelat att börja arbeta
med ett annat synsätt och regionalisera eller kommu-
nalisera agerandet från producenterna.

Herr talman! Jag skall inte gå igenom alla reser-
vationer, utan titta särskilt på en fråga som var uppe
till diskussion i ett likartat sammanhang för någon tid
här i kammaren. Det gäller miljövarudeklarationerna,
som behandlas i reservation 8 av Miljöpartiet och
Vänsterpartiet.

Herr talman! Jag fascineras fortfarande av att man
vågar använda sådana resonemang som: Miljövaru-
deklarationen skall finnas på alla varor och produkter.
Det kan till synes vara attraktivt. Det kan få något
miljöhjärta att klappa och tycka att detta är utmärkt.
Men det är inte utmärkt. Man har t.ex. inte rett ut om
man menar nya, begagnade eller båda delar av varor
och produkter. Menar man verkligen alla varor och
produkter?

Menar man att det skall finnas en miljövarudekla-
ration när jag går och köper en påse gummisnoddar
eller när jag köper hem en liten förpackning med vita
kuvert? Skall det finnas miljövarudeklarationer när
jag går och köper en cykel? Det kan kanske vara na-
turligare. Var tänker man dra gränsen någonstans?
Vilka varor och produkter skall ha en miljövarudekla-
ration? Det kanske Hanna Zetterberg eller Gudrun
Lindvall kan berätta.

Om en sådan reservation skulle vinna bifall i
kammaren - och här är återigen ett exempel på att det
inte fungerar att vara så detaljerad - måste den ha
möjlighet att också bli verklighet. Har man inte klarat
ut var gränserna skall dras blir det bekymmersamt,
och jag tror att det blir negativt, för miljöarbetet.

Herr talman! Reservation 9 handlar om material-
balanser. Det är samma sak där. Till vem hade Gud-
run Lindvall tänkt att materialbalanser skall redovi-
sas? Vart skall de någonstans? Vilken myndighet skall
hantera materialbalanser? Det står i Gudrun Lindvalls
reservation:"I materialbalanserna skall redovisas vad
som köps in till företaget - - -" Är det vad som köps
in för att producera någonting i företaget eller till
kontoret och cafeterian?

Vad är det för någonting av allt det som köps in
till företaget som skall in i en materalbalans? Man kan
tro att det finns gränsdragningar som är enkla. Men
vad gör man när de inte är gjorda? Då har man litet
svårt att överföra detta förslag till ett praktiskt funge-
rande politiskt beslut.

Herr talman! Det största problemet hittar jag i re-
servation 11 om producentansvaret för förpackningar.
Där skriver Miljöpartiet och Gudrun Lindvall:
"Avsikten med producentansvaret var att få i gång en
insamling, återvinning och på sikt minskning av pro-
dukter". Jag är inte så säker på det. Nu hör jag till
dem som skrev den proposition där man började tala
om producentansvaret, och jag är inte så säker på att
det riktigt var detta som vi menade. Om Gudrun
Lindvall vill kan vi ha en litet längre diskussion om
vad vi menade med producentansvaret. Det var nå-
gonting helt annat än det Gudrun Lindvall försöker
beskriva.

Gudrun Lindvall och Miljöpartiet för här en dis-
kussion om att kommunerna skulle vara missnöjda,
överkörda och ha problem med producentansvaret.
Jag har hört det tidigare. Men enligt den lagstiftning
som finns har kommunerna möjlighet att begära hos
regeringen att få ta ut en producentavgift själv eller att
regeringen gör det och återför medlen till kommuner-
na. Såvitt jag vet har inte någon kommun gått till
regeringen och begärt detta. Man har inte kört möjlig-
heterna att utnyttja producentansvaret i botten, vilket
skulle vara ett tecken på att det inte riktigt fungerar.

Herr talman! Miljöpartiet säger i reservationen att
man vill att kommunerna skall bibehålla insamlings-
ansvaret. Jag förmodar att man menar de skall återfå
insamlingsansvaret. Men producenten skall alltså
betala. Man säger: "Producentavgiften skall betalas av
producenterna och vara så tilltagen att den ger full
kostnadstäckning för hanteringen i kommunerna". Är
tanken kommunerna skall kunna skapa vilken hante-
ring de vill och sedan skicka räkningen till producen-
terna? Eller skall det finnas någon gräns för kommu-
nen skall kunna bete sig för att kräva ersättning av
producenten?

Jag tror att mycket av det här är feltänkt. Ambitio-
nen är säkert hög. Men problemet när man ger sig in i
den här typen av detaljresonemang är att man förlorar
sig, till förfång för miljöarbetet. Det här präglar reser-
vationerna.

I övrigt tycker jag att vi har lyckats besvara mo-
tionerna med det engagemang som präglar utskottet i
de här frågorna. Därför yrkar jag bifall till hemställan
i jordbruksutskottets betänkande nr 13.

Anf. 146 HANNA ZETTERBERG (v) re-
plik

Herr talman! När det gäller standardisering av va-
ror och produkter, något som vi har tagit upp i reser-
vation nr 1, menar Lennart Daléus alltså att man inte
kan lägga sig i det. Jag tror inte att det är riktigt sant.
Man skulle kunna lägga sig i det. Jag tror att det
ibland t.o.m. skulle leda till något mycket bra.

Man lägger sig i produktionen på andra sätt genom
att t.ex. reglera vad som finns i varorna, vilka ämnen
de får innehålla eller för den delen förpackningarna.
Det tycker Lennart Daléus att man kan göra. Att stan-
dardisera innebär inte att alla flaskor skall se likadana
ut. Däremot innebär det kanske att de flesta flaskor
har samma storlek.

Det är mycket som är viktigt och som jag tror sät-
ter käppar i hjulet för standardisering över huvud taget
och också för de pantsystem och standardiseringssys-
tem som vi har i dag. När det gäller t.ex. flaskor från
Vin och Sprit eller flaskor för läskedrycker och öl
hade vi ett väl fungerande system som nu håller på att
urholkas i och med EU-medlemskapet, som gör att vi
inte kan sätta stopp vid gränserna. Det har visat sig att
Systembolagets pantsystem troligen kommer att ur-
holkas ganska rejält därför att producenter kommer
med vinflaskor som ser olika ut och som Systembola-
get i Sverige inte tar emot för återanvändning. Det gör
att konsumenter antagligen inte kommer att ta med sig
alla flaskor till Systembolaget när de går dit. Det finns
många sådana problem. Det största problemet handlar
egentligen om EU och om EU:s handelsrestriktioner.
Den diskussionen är betydligt viktigare.

Anf. 147 LENNART DALÉUS (c) replik

Herr talman! Jag instämmer i Hanna Zetterbergs
ambition. Det kan vara bra att förpackningar är likar-
tade så att de blir lätta att hantera.

Men man får välja. Det är bekymret. Om man
väljer att införa ett producentansvar och sätter ramar
för hur man vill utforma miljömålen måste man låta
det finnas en frihet för producenterna att agera innan-
för de ramarna. Man kan inte, som jag tidigare sade,
göra båda sakerna, särskilt inte när vi är med i EU.
Det håller jag gärna med om. Det innebär ju att vi har
ett fritt flöde av en mängd produkter som är förpacka-
de i en mängd förpackningar och att andra länders
förpackningar också når Sverige precis som våra
förpackningar når andra länder. Det är klart att de
förpackningar som kommer hit inte är likadana som
förpackningar som finns på sina håll i Sverige.

Det får man väga mot de fördelar som enligt mina
utgångspunkter finns i ett EU-medlemskap och hante-
ra materialet på bästa sätt, t.ex. genom återvinning.
Skulle det visa sig att producenterna över nations-
gränserna och inom ramen för sitt ansvarstagande
förmår att standardisera och åstadkomma något som
låter sig återanvändas som förpackning i större ut-
sträckning än vad vi klarar i dag är det utmärkt. Men
jag värjer mig mot att å ena sidan ställa ett ramkrav, å
andra sidan kräva att också få styra detaljerna. Jag tror
att det är en dålig hantering av den här typen av mil-
jöproblem.

Anf. 148 HANNA ZETTERBERG (v) re-
plik

Herr talman! För mig är standardisering inte nå-
gon detalj. Det handlar om just ramen.

Jag tycker att det är bra att Lennart Daléus har in-
sett begränsningen av EU-medlemskapet på just det
här området. Jag hoppas att de flesta vid det här laget
känner till att det finns stora problem.

Återigen: Nog skulle vi från centralt håll kunna
kräva att alla dryckesförpackningar skall kunna åter-
användas, komposteras eller något liknande. Jag tyck-
er inte att det över huvud taget strider mot producen-
tansvaret. Jag tror i stället att det faktiskt skulle kunna
vara bra, med tanke på att producentansvaret finns
och att det ändå kommer ut många olika förpackning-
ar på den svenska marknaden som inte är ett dugg
anpassade till vare sig miljön eller något annat. Jag
tror att just en central diskussion om standardisering
vore ganska bra.

Jag inser att det är en svår fråga att diskutera, och
förslaget är ju inte på något sätt färdigt. Hade vi velat
lösa frågan i utskottet hade vi kanske kunnat hitta en
bra lösning, precis som i diskussionen kring miljöva-
rudeklarationen. I den tidigare diskussionen om den
frågan i utskottet hörde vi inte det som kom fram här i
talarstolen.

Hade det varit just begreppet alla varor som hind-
rade Lennart Daléus från att delta i en diskussion om
miljövarudeklaration hade i alla fall jag varit öppen
för att diskutera det begreppet. Då hade vi kanske fått
en bättre skrivning i betänkandet i stället för en reser-
vation.

Anf. 149 LENNART DALÉUS (c) replik

Herr talman! Jag skall vara alldeles uppriktig och
säga att mitt ställningstagande i fråga om EU-
medlemskapet inte hade något med förpackningarnas
utseende att göra utan mer med möjligheterna för
fredsarbete och andra sådana frågor.

Vi hade problem i den förra regeringen när vi höll
på med förpackningarna inför producentansvaret för
dryckesförpackningar. Vi hade bl.a. de problem som
Hanna Zetterberg tar upp. Men jag tycker ändå att vi
lyckades få balans mellan krav på såväl återanvänd-
ning som materialåtervinning av dryckesförpackning-
ar. De kraven återfinns i förordningarna. Båda de
momenten finns alltså med och kraven kommer, såvitt
jag begriper, att uppnås. Jag vet också att det finns
problem med Vin och Sprit- förpackningar. Importen
av det som blir härtappade produkter har minskat i
relation till buteljimporterade produkter. Också det är
en följd av EU-medlemskapet. Det hindrar mig inte
från att inta ståndpunkten att EU-medlemskapet inne-
bär möjligheter.

Jag tycker inte att miljövarudeklaration så som det
har föreslagits är bra. Jag tror inte att konsumenter
som köper en påse gummisnoddar läser igenom hela
raden av uppgifter som Hanna Zetterberg vill skall
finnas med. Jag tror att man skall ha klarare, tydligare
och enklare signaler som säger vilka produkter som
har passerat nålsögat. Det gör inte miljövarudeklara-
tionen.

Vad jag vänder mig mot i den här konstruktionen
är att man vågar sig på detaljdiskussioner om problem
som vi aldrig hade klarat i utskottet hur länge vi än
hade suttit. Att avgränsa vilka varor och produkter det
gäller är en myndighetsfråga, Hanna Zetterberg. Det
inte en uppgift för utskott eller för riksdagen att göra
den typen av avgränsningar. Ambitionerna kan vi
dela, men vad gäller arbetsmetoderna är det kanske
annorlunda.

Anf. 150 GUDRUN LINDVALL (mp) re-
plik

Herr talman! Jag vill kommentera det som Lennart
Daléus säger.

Vad gäller miljövarudeklarationer undrar jag om
Lennart Daléus har läst utredningen Avfallsfri framtid.
På s. 245 kan man läsa: I syfte att minska använd-
ningen av skadliga ämnen i varor samt för att stimule-
ra en miljöanpassad produktutveckling föreslår ut-
redningen införandet av en obligatorisk miljövarudek-
larationsplikt för tillverkare och importörer av varor
på den svenska marknaden.

Sedan preciserar man sig mycket noga. Litet läng-
re fram i texten på s. 146 nämns en förteckning över
alla miljörelevanta ämnen som varan innehåller och
som har använts vid dess tillverkning. Initialt föreslås
att ämnen som finns nämnda i någon av 40-listan, 10-
listan eller begränsningsuppdraget skall deklareras.

Det är det här förslaget som vi stöder i vår motion.
Därför har vi också valt att använda samma språkbruk
som i utredningen så att vi därmed skall kunna tala
om vad det är vi hänvisar till. I reservationen står det
också att vi hänvisar till SOU 1994:114. Det är möj-
ligt att Lennart Daléus inte har sett det. Vi hade ju
samma debatt för en vecka sedan.

Jag tycker dessutom att det skulle vara intressant
att få litet förnyelse när det gäller debattämnen. Len-
nart Daléus kunde t.ex. börja med att tala om vad
Centern tycker i miljöfrågor i stället alltid köra sam-
ma debatt i repris.

Materialbalansen diskuterade vi också för en
vecka sedan. Har man litet kommunal erfarenhet,
vilket jag vet att Lennart Daléus saknar, vet man att
de industrier som bedriver tillståndspliktig miljöfarlig
verksamhet deklarerar de ämnen som är skälet till att
industrierna är skyldiga att söka tillstånd. Det är na-
turligtvis de ämnena det handlar om. Det är kemikali-
er som gör att verksamheten är tillståndspliktig. Har
man litet kommunal erfarenhet, Lennart Daléus, är det
självklart. Har man inte det är det kanske svårt att
förstå. Det är möjligt.

Anf. 151 LENNART DALÉUS (c) replik

Herr talman! Jag har lärt mig under de här debat-
terna i kammaren att det egentligen bara är Gudrun
Lindvall som har erfarenhet av de här frågorna. Möj-
ligen har det undgått henne att jag i tre år var ordfö-
rande i gatu- och parknämnden i Nacka kommun, som
hade hand om just det miljöfarliga avfallet, avlopps-
frågor och liknande. Jag förstår att den informationen
kan ha undgått henne. Det hon sade om mig var kan-
ske inte heller någon viktig del i hennes argumenta-
tion.

Gudrun Lindvall frågar vad Centern står för. Vi
står för det här betänkandet. Det är själva poängen.
Det motsvarar de uppfattningar vi har. Gudrun Lind-
vall står för sina reservationer, och det är de som jag
här diskuterar som en del av behandlingen av det här
betänkande i kammaren.

Vad jag har pekat på, herr talman, och vilket be-
kräftas av det Gudrun Lindvall säger är att det finns
utredningar som kan vara nog så detaljerade, utred-
ningar som ofta leder till regeringsförslag, som i
många fall är mycket detaljerade, väl avgränsade och
preciserade för att möjliggöra en lagstiftning kring det
problem som behandlas. Men, herr talman, det måste
för varje läsare framstå som fullständigt omöjligt att
utnyttja de reservationer som jag har pekat på som
grund för ett beslut som leder till en lagstiftning. Då
kan möjligen Gudrun Lindvall invända att man får
fylla på med detaljer på olika håll. Men det är just det
som är själva problemet, herr talman, nämligen att
detta inte är ett arbete som lämpar sig för utskottet
eller kammaren.

Vad gäller det jag nämnde tidigare om producen-
tansvaret vill jag, herr talman, peka på hur olyckligt
det skulle vara om de reservationer fick bifall som
innebär en återgång till ett gammalt system i stället
för att riksdagen väljer den nya strömfåran.

Anf. 152 GUDRUN LINDVALL (mp) re-
plik

Herr talman! Jag är i alla fall glad att Lennart
Daléus inser vad vi menar när vi skriver att vi vill ha
miljövarudeklarationer. Det som avses är alltså det
som står i SOU. Jag förmodar att många jurister har
tittat på den texten och anser att en fortsatt hantering
av den texten skulle vara möjligt.

Det står också mycket klart hur avgränsningen
skall se ut, och jag tycker inte att det är nödvändigt att
läsa ytterligare stycken högt. Lennart Daléus kan
gärna beställa utredningen och titta på den. Jag för-
modar att den kunde vara intressant i många samman-
hang.

Tillståndspliktig miljöfarlig verksamhet är inte alls
samma sak som miljöfarligt avfall. Industrier som
kommer i fråga för tillståndsplikt är sådana som han-
terar ämnen som ofta gör att de behöver koncession
och även många industrier som hanterar vissa andra
kemiska ämnen.

Jag vet inte om den kommun där Lennart Daléus
var verksam hade tagit över tillsynen över de här
industrierna. Lennart Daléus var väl verksam där för
så pass länge sedan att man då kanske inte hade gjort
det. Dessutom ligger det tillsynsansvaret sedan länge
ofta inte på den nämnden, utan det brukar ligga på
miljö- och hälsoskyddsnämnden.

Jag påstår definitivt inte att jag är den enda som
kan någonting om det här, men om Lennart Daléus
inte kan förstå vad som står i en reservation så måste
jag säga att det förvånar mig.

Vi har olika uppfattningar vad gäller producen-
tansvaret. Det förslag som Batteriutredningen nu har
lagt fram tilltalar till en del kanske mig mer. Förslaget
går alltså ut på att den instans som är bra på att samla
in samlar in, och sedan skall producenterna betala. Jag
är mycket medveten om att detta skulle kunna leda till
att olika kommuner får olika ambitioner. Men just det,
att kommuner kan få ha olika ambitioner, är det in-
tressanta med det kommunala självstyret. Då finns
nämligen möjlighet för miljöpolitiker i kommunen att
ta initiativ, och det är också till stor del sådana kom-
munala initiativ som har fört avfallsfrågan framåt. Jag
kan lägga till att dessa i och med producentansvaret
inte finns längre.

Anf. 153 LENNART DALÉUS (c) replik

Herr talman! Det får stå vad det vill i det SOU-
dokument som Gudrun Lindvall hänvisar till. Den
vanliga arbetsgången här brukar vara att en statlig
offentlig utredning lägger fram ett förslag som går ut
på remiss, och så småningom presenteras ett rege-
ringsförslag, som ofta rymmer ett lagförslag som
passerar Lagrådet och sedan landar i kammaren för
behandling. Det är en förhållandevis trygg och säker
gång. Men att ur en sådan utredning rycka loss tio
meningar och lägga in dem som ett förslag till ett
beslut i kammaren är - om herr talmannen tillåter
uttrycket - litet häftigt. Det var också min invändning
mot reservationen.

Jag vet vad som menas med tillståndsplikt. Det
tror jag i alla fall, herr talman. Det var inte min poäng
i diskussionen kring materialbalans. Vad jag frågade
var om man i det sammanhanget skall göra det som
Gudrun Lindvall och Miljöpartiet menar, nämligen
upprätta materialbalanser över vad som köps in till
företagen. Jag ville veta om det var detta Gudrun
Lindvall menade eller om hon menade det som köps
in för att producera någonting eller det som köps in
för att användas på annat sätt i företagen. Uppenbarli-
gen är jag en dålig läsare av reservationer, men för
mig var detta inte alldeles glasklart.

Vi har uppenbarligen olika uppfattning vad gäller
producentansvaret. Också i det fallet tycker jag att
mycket var oklart. Miljöpartiet skriver i sin reserva-
tion: "Inför därför en producentavgift för returpapper,
glas och andra förpackningar i hushållsavfallet." Hur
inför man en producentavgift för en förpackning i
hushållsavfallet? Menar Gudrun Lindvall att man
skall införa en producentavgift på förpackningar som
säljs i affärer, eller var skall avgiften tas ut? Enligt
den här skrivningen skall den tas ut när förpackningen
är hushållsavfall.

Flera av de här oklarheterna gjorde att jag blev li-
tet bekymrad över med vilken detaljrikedom men
förvirring Miljöpartiet hanterar frågorna i kammaren.

Anf. 154 INGEMAR JOSEFSSON (s)

Herr talman! Jag ber först att få yrka bifall till ut-
skottets hemställan och avslag på avlämnade reserva-
tioner.

I mycket, om än inte i allt, kan jag hålla med Len-
nart Daléus i det han nyss framförde från talarstolen.
Jag skall försöka undvika att upprepa det som redan
har sagts och ta upp ett par frågor som jag anser ändå
bör nämnas i den här debatten.

I avfallshanteringens kretslopp talas det enligt min
uppfattning alldeles för litet om konsumenternas roll.
Utan konsumenternas insatser skulle många tänkta
system i Sverige i inte fungera. Svenska konsumenter
är i allt väsentligt en resurs i kretsloppssamhället,
villiga att ställa upp och hjälpa till. Producenter av
varor och produkter ger ett svagt stöd åt konsumen-
terna och deras möjligheter till ett bra miljöval, ett val
mellan produkter med likvärdiga funktioner.

Enligt min uppfattning borde producenterna, om
nödvändigt med samhällets påtryckningar, öka varuin-
formationen och ge en bättre miljömärkning. I dag vet
producenterna att märkning som uppfattas som miljö-
positiv ger försäljning och försäljningsframgångar.
Samhället måste där sätta regler som gör att konsu-
menterna inte luras av tvivelaktiga s.k. miljömärk-
ningar - det finns alltför mycket av detta på markna-
den.

Utskottet påpekar att utvecklingen mot ett krets-
loppssamhälle förutsätter ett effektivt resursutnyttjan-
de, återanvändning och återvinning. Låt mig påpeka
att alltför många producenter sätter likhetstecken
mellan återvinning och förbränning, en utveckling
som vi måste vara observanta på och inte lättvindigt
acceptera. Jag tycker att det finns skäl att säga det
med anledning av en del av de tidigare inläggen.

Frågan blir ännu svårare om vi ser till önskemålet
om återanvändning. Väldigt mycket av det vi har
resonerat om bygger på att man skall återvinna, men
återanvändningen tycker jag har kommit bort i debat-
ten. Det är förvånansvärt få omslag och emballage
som återanvänds. De höljen som omger de batteripack
som driver många av riksdagsledamöternas mobiltele-
foner går t.ex. inte i dag att återanvända, vilket inte
borde vara något problem. Detta är ett exempel, men
det finns många produkter som skulle kunna återan-
vändas och alltså inte återvinnas.

Skall vi i framtiden få mer återanvändning kom-
mer det säkert att krävas både morot och piska. Pro-
ducentintresset för återanvändning är svagt. Återan-
vändning betyder ju ofta att producenten inte får möj-
lighet att tillverka en vara som kan säljas ytterligare
en gång. Vi bör vara uppmärksamma på detta, för här
finns en stor vinst att göra för samhället vad gäller
energi och resurser.

Enligt utskottet bör producenterna få ett ökat mil-
jöansvar för de produkter de släpper ut på marknaden.
Detta har börjat, och det planeras ske i en större om-
fattning på en rad andra områden. Den här utveck-
lingen är riktig, men samhället bör enligt min mening
som en följd av detta också se över den tillsyn som
kommer att krävas för att det här skall bli framgångs-
rikt. Vi har en tillsyn som inte är anpassad till det nya
producentansvaret. Vi bör se över den tillsynen och se
till att den kommer att stämma mot det nya producen-
tansvar som kommer att läggas ut.

Det här bör prövas så att inte våra nya ambitioner ger
monopolsituationer eller möjligheter för vissa produ-
centgrupper att utestänga andra tillverkare.

Utskottet påpekar också att producentansvar kan
behöva utformas på olika sätt för olika varugrupper.
För egen del tycker jag att detta är ett viktigt under-
strykande. En ansvarig för en produkt i Sverige kan
vara en stor eller flera stora inhemska producenter
men kan på ett annat varuområde utgöras av många
små importörer, eller naturligtvis av kombinationer av
dessa. Det här kommer att ställa olika krav på flexi-
bilitet, anpassning, på det vi menar med producen-
tansvar. Jag tror att vi måste hitta inte en modell utan
flera modeller som innebär anpassning till det vi vill
åstadkomma i varje läge.

Lennart Daléus sade, och där har jag en avvikande
mening, att om man ger producenterna ansvar räcker
det med det. Samhället skulle sedan i stort sett strunta
i det, om jag förstod honom rätt. Denna in blanco-
fullmakt vill jag och mitt parti inte ge i något sam-
manhang. Det går inte att göra det. I så fall skulle det
snarare bli en undfallenhet. Jag tror att man är tvung-
en att följa upp producentansvaret, från samhällets
sida veta vad man lägger ut och ha regler för det. När
man väl har lagt ut ansvaret skall naturligtvis produ-
centen fullfölja åtagandet, med de nya regler för till-
syn som jag också talade om.

Jag vill ta upp ett yrkande i en av motionerna.
Vänsterpartiet tar upp frågan om avloppsvatten från
industrin. Jag tror att det handlar om ett missförstånd.
Vi skriver i utskottet att det finns möjligheter för
kommunen att helt enkelt bestämma gentemot indust-
rin på det här området. Det är ett slag i luften. När det
gäller en rad utsläpp från avloppsvattnen måste jag
samtidigt säga att avloppssystemet varit den väg sam-
hället kunnat gå för att faktiskt komma åt miljöbovar.
I kommuner är det ofta just avloppssystemet som
avslöjar den som håller på med miljöfarlig verksam-
het. I väldigt många kommuner i Sverige har avloppet
använts för att hitta miljöbovarna. Man kan gå bakåt i
avloppssystemet och på det sättet mycket enkelt söka
sig fram till den som förorenar.

I de större städerna och kommunerna är det inte
industrin som utgör de största problemen, utan det är
faktiskt hushållen. De enskilda hushållen är större
miljöbovar än vad vi i vanliga fall tänker oss.

Herr talman! Som avslutning kan jag konstatera
att mycket är på gång, som utskottet redovisat, men
att en kontinuerlig uppföljning kommer att krävas. I
de här frågorna upplever jag att riksdagen och rege-
ringen har konsumenternas stöd för att gå vidare.

Anf. 155 LENNART DALÉUS (c)

Herr talman! Med anledning av det Ingemar Jo-
sefsson sade om producentansvaret, attityden till hur
det skall hanteras, av vem och var det platsar i miljö-
arbetet vill jag säga att när vi nu valt en ny huvudlinje
för den här delen av miljöarbetet, nämligen krets-
loppsarbete med producentansvar, innebär det att det
kan gnissla i maskineriet. Jag vill inte säga att det kan
bli konversioner, men det är klart att det känns när
man vrider om miljöarbetet på det här sättet, och
mycket av det ser vi redan. Men det är viktigt att vi
håller oss till producentansvaret, ganska renodlat, så
att vi inte sviktar i var ansvaret ligger. Vi skall t.ex.
inte lägga in ett kommunalt ansvar som något av en
buffert i systemet.

Producentansvaret kräver en viss fasthet och tyd-
lighet, rent av en viss likriktning i den meningen att
det skall gälla generellt, och det skall gälla fler och
fler varugrupper. Först måste man skapa den verkliga
respekten för det, så att producenterna inom närings-
livet rättar sig efter de nya förhållandena. Jag tycker
att det är viktigt att det slås fast.

Anf. 156 INGEMAR JOSEFSSON (s)

Herr talman! Jag tycker att det är mycket bra med
producentansvaret, och jag tycker att man skall full-
följa det. Men när Lennart Daléus uttalade sig förut
lät det väldigt undfallande, ungefär som att när man
väl har lagt ut ansvaret skall man inte lägga sig mera i
det. Så vill inte jag se producentansvaret. Jag tror att
om vi skall ha ett producentansvar måste det ansvaret
också vara flexibelt i förhållande till det som man har
att ta hand om. Man måste alltså se vilken produkt det
är och vad det är för krav som skall ställas. Därför
måste kraven utformas olika på olika producenter.
När man väl har utformat kraven skall man inte - där
delar jag Daléus uppfattning - gå in därefter. Men jag
tycker att det måste vara olika krav på olika typer av
producenter. Annars kommer det inte att fungera.

Anf. 157 LENNART DALÉUS (c)

Herr talman! Jag var säkert otydlig och klumpig i
min beskrivning. Men jag menade att ramtänkandet,
tydligheten och det faktum att man inte sviktar i till-
verkarens ansvar är det som bär upp producentansva-
ret. Jag förstår nu på Ingemar Josefsson att vi i grun-
den har samma inställning, även om vi kan tolka var-
andra litet olika. Det bådar ändå gott för producen-
tansvaret i det svenska miljöarbetet i framtiden.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 21 februari.)

12 § Djurskydd, m.m.

Föredrogs

Jordbruksutskottets betänkande 1995/96:JoU14

Djurskydd, m.m.

Anf. 158 MAGGI MIKAELSSON (v)

Herr talman! Då är vi inne på kvällens sista betän-
kande. Återigen gäller det ett antal motioner och krav
som har rests tidigare och debatterats många gånger
förut. Jag tänker i alla fall ta upp några av dem. I en
del fall har vi haft reservationer under det här riks-
dagsåret, i en del fall under tidigare riksdagsår. Därför
har vi nu valt att ställa upp i gemensamma reservatio-
ner med bl.a Miljöpartiet.

Den första reservation jag tänker beröra handlar
om fångstredskap. Vi tycker att det är viktigt att vi
kommer till rätta med bensax och liknande fångstred-
skap, att vi blir av med dem. Det här är något som
man jobbar med i EU, men det går väldigt långsamt.
Det sades från början att man skulle sätta stopp för det
1995. Men då var man inte färdig och sköt upp det ett
år till. Man blir inte klar till 1996, och nu har man
skjutit på det ytterligare. Vi tycker inte att det är rim-
ligt att det skall ta så lång tid. Därför har vi valt att
avge en reservation i denna fråga.

Den andra fråga där vi reserverat oss gäller päls-
djursuppfödningen. Om man börjar fundera över livet
för de pälsdjur som föds upp i bur och försöker få det
att gå ihop med de krav som vi ställer i djurskyddsla-
gen på att djur skall kunna leva ett något så när nor-
malt liv, inser man att det enda rätta är att sätta stopp
för buruppfödning av pälsdjur. Det finns inte någon
annan väg att gå. Att ändra i djurskyddslagen och
skärpa den räcker inte, utan de krav som vi från
Vänsterpartiet har drivit är att man upphör med
buruppfödning av pälsdjur. Det är inte ett bra sätt.
Man skall över huvud taget inte ha pälsar från djur
som behöver födas upp i bur. Framför allt är det just
sådana djur som inte får en chans att leva ett normalt
liv, hur man än ordnar det. Det går inte att skapa så
stora utrymmen att djuren skulle kunna leva ett nor-
malt liv.

Den tredje reservation som vi har handlar om eld-
ressyr av hundar. Där finns ett förslag på gång från
regeringen. Jag tycker att det är synd att man inte
kunde snabba på med det här. I den utredning som
gjordes ganska nyligen föreslogs lagändringar som
gör det möjligt att förbjuda användning av el som
dressyrmetod. Den frågan är ny på ett sätt och inte ny
på ett annat sätt. Vi har haft en diskussion i utskottet
tidigare. Riksdagen har diskuterat frågan om kodres-
sörer, som också innebär användning av elektricitet
för att få fram ett önskat beteende. Det är inte fören-
ligt med god djuromsorg att använda det, varken på
kor eller på hundar.

Jag skulle vilja säga att en som inte utan att an-
vända el kan få en hund att göra så som man vill inte
skall ha hund. Det är inte rimligt att man skall gå
sådana genvägar. Det visar på en brist på kunskap om
hur djur beter sig. Vi har därför valt att reservera oss
på denna punkt, även om jag vet att man kan hoppas
på att det skall komma ett lagförslag som innebär att
motionen och vår reservation tillgodoses.

Vi har också reserverat oss till förmån för en
mycket bra s-motion om handel med utrotningshotade
djur. Det hade varit mycket enkelt att i Sverige få en
behandling likvärdig med den som förekommer i
andra länder genom att skärpa straffen. Jag stödjer
verkligen innehållet i denna motion, som vi tillsam-
mans med Miljöpartiet har reserverat oss för.

Vi har också ett antal reservationer som handlar
om djurfrågor i EU. Eftersom de frågorna just nu
behandlas i samband med den skrivelse som skall
avges inför regeringskonferensen, kommer vi inte att
yrka bifall till dem i detta sammanhang, och jag skall
inte heller gå närmare in på dem. Jag vill till slut helt
kort yrka bifall till reservation nr 2 om pälsdjursupp-
födning.

Anf. 159 GUDRUN LINDVALL (mp)

Herr talman! Också detta betänkande behandlar
motioner som har väckts. För Miljöpartiet är djur-
skyddsfrågorna oerhört viktiga. Det handlar om en
respekt för livet, som också måste innefatta djuren.
Därvidlag är vi i Sverige på många områden långt
framme. Det betyder inte att djurskyddsarbetet inte
kan drivas ännu längre framåt. Det finns i dag många
djur som har det illa, och vi måste på de punkterna
kunna fortsätta att driva utvecklingen framåt.

Det som jag främst tänker på är de djur som lever
i burar. Vi kan säga att det nu börjar ske en viss för-
ändring på den punkten. Man har i alla fall ändrat
rävhållningen så, att räven skall ha möjlighet att grä-
va. Det sätt som man har haft för att hålla djur i bur
strider egentligen totalt mot 4 § djurskyddslagen, som
säger att djur skall ha möjlighet att bete sig naturligt.
Det är inte naturligt för en räv att sitta i en bur. Det är
absolut inte naturligt för den att inte kunna gräva och
inte heller att vara så passiv som den blir i en bur.

Vi kan här se vissa förändringar som väl i varje
fall är till det bättre, men frågan är om vi över huvud
taget skall ha räv i bur. I det sammanhanget är Sveri-
ge faktiskt inte ett föregångsland. Schweiz har
kommit längre. I Schweiz är det förbjudet att ha räv i
bur. Det är där också förbjudet att ha mink i bur.

I Sverige finns fortfarande ungefär 50 000 rävar
på pälsfarmer. Antalet minskar fortlöpande, och anta-
let pälsfarmer har minskat från 650 till 250 på tio år.
Vi tycker att det är bra. Måste man hålla djur på ett
sådant här sätt, skall vi kanske fundera på om vi verk-
ligen måste använda dessa djurs pälsar. Vi i Miljöpar-
tiet anser att det inte är så. Vi anser denna typ av
djuruppfödning inte är värdig ett samhälle som säger
sig sätta djurskyddet högt.

Det finns fortfarande 2,2 miljoner minkar i bur i
Sverige. De finns i burar som är 0,8 m långa, 0,35 m
breda - vilket inte är speciellt mycket - och 0,4 m
höga. I en sådan bur har man 3 minkar.

En mink beter sig i naturen definitivt inte som en
mink i bur. En mink är ett djur som är beroende av
vatten och som tillbringar 60-70 % av sin aktiva tid
under vatten. Skall man här se till att mink kan bete
sig naturligt, borde den ha tillgång till vatten.

Man har i Schweiz också dragit konsekvensen av
detta, där ett par måste ha 6 kvadratmeters utrymme
och tillgång till 1 kubikmeter vatten. Minken måste
alltså ha tillgång till vatten.

Detta är oerhört väsentligt, inte bara därför att
minken måste kunna bete sig naturligt utan också
därför att vistelsen i vatten är ett sätt för minken att
reglera temperaturen.

Vi borde verkligen fundera på om det är vettigt att
ha 2,2 miljoner minkar i bur i Sverige. Vi måste kan-
ske överväga om ett burförbud för mink vore lika
angeläget som burförbud när det gäller höns. Skall
man föda upp dessa djur, skall man göra det på ett för
djuret vettigt sätt.

Det blir då också naturligt att säga att vi inte skall
importera pälsar från länder som har en sådan upp-
födning av dessa djur som vi själva inte accepterar.
Skall vi importera, måste man föda upp djuren på ett
sätt som vi tycker är vettigt.

Jag yrkar bifall till reservation 2.

I reservation 1 talar vi litet grand om det faktum
att det fortfarande ute i världen diskuteras om man
skall få fånga djur med bensax eller inte, trots att man
vet att detta är ett av de mest grymma sätten att fånga
djur. Många sitter under lång tid fast i bensaxfällor.
Många lider också så mycket att de biter av sig benet
för att komma loss. Det är ingen diskussion om att
detta är det absolut mest plågsamma sättet att fånga
djur. Ändå diskuterar man fortfarande i internationella
forum hurdan standarden skall vara, och vi kommer
inte till skott internationellt.

Dessutom stöter vi på problem genom att vi enligt
WTO-reglerna inte kan gå före på miljöområdet. Vi
kan alltså egentligen inte förbjuda import av päls från
saxfångade djur. Vi menar i reservation 8 att det är
oerhört viktigt att man utformar frihandelsreglerna så
att djurskyddsaspekterna får ett mycket större ge-
nomslag och så att det också blir möjligt att säga nej
tack till länder som t.ex. tar fram pälsar på ett sätt som
vi inte själva vill tillämpa här.

Jag yrkar bifall till reservation 8.

Vi i Miljöpartiet för i betänkandet inte så mycket
diskussioner om EU och djurskyddet, utan vi har valt
att ta upp dem i andra sammanhang. Vi tar ändå upp
litet grand om djurtransporter. Sverige har fått undan-
tag för transport av högdräktiga och nyförlösta djur.
Enligt vår uppfattning måste man göra allt för att
permanenta den övergångsbestämmelsen. Jag vet att
vi har en samsyn, och vi måste försöka driva det här
tillsammans.

Jag vill också kort kommentera den motion som
Urban Ahlin har väckt och där det anförs att straffet
för handel med utrotningshotade djur borde skärpas.
Det ligger i dag mycket pengar i döda falkar och ör-
nar. Många människor tar mycket stora risker för att
komma över t.ex. dessa fåglar. Straffets längd är då
naturligtvis något som man kalkylerar med. Är straf-
fet som i Sverige två år, får man en mindre påföljd än
i Norge, där straffet är sex år. Man väljer självfallet
hellre att försöka i Sverige än i Norge, där effekten av
att åka fast blir större.

Det skulle vara oerhört bra om man kunde sam-
ordna lagstiftningen på detta område inom Norden. Vi
har likartade arter och samma hot mot dessa arter. Jag
stödjer verkligen denna reservation.

Detta betänkande är mycket viktigt, och det är bra
att samsynen i Sverige är så stor. Jag hoppas att vi kan
komma till skott när det gäller burar för rävar och
mink, framför allt vad beträffar mink, där vi har en
bra bit kvar. Om man nu skall hålla dessa djur i bur,
skall de enligt 4 § ha möjlighet att bete sig naturligt.

Anf. 160 LENNART DALÉUS (c)

Herr talman! Återigen behandlar vi ett betänkande
där samsynen om grundinställningen är mycket tydlig
vad gäller omsorgen om djurskyddsfrågorna och om
att plågsamhet vid t.ex. djurförsök eller vid fångst av
djur till varje pris måste undvikas.

Detta betänkande har föregåtts av en ganska gedi-
gen hantering i utskottet. Bl.a. har vi gjort studiebesök
och haft andra aktiviteter för att få information om
djurskyddsfrågor och om hantering av djur. Det är
viktigt att säga att den samstämmighet som finns i stor
utsträckning förlitar sig på det arbete som regeringen
bedriver, den lagstiftning som finns i Sverige och det
engagemang som Sverige visar i det europeiska arbe-
tet.

Herr talman! Jag kan säga att också i det senare
fallet har en samstämmighet varit mycket tydlig.
Utskottet säger nu i yttrande över materialet inför
regeringskonferensen mycket tydligt att frågor om
djuromsorg bör skrivas in i EU:s grunddokument.

Herr talman! De reservationer som finns i betän-
kandet redovisar en ambition att skynda på, och att
redan i dag fatta beslut som leder till åtgärder på flera
av dessa viktiga områden. Vi menar att detta nu är
regeringens ansvar, både nationellt och internationellt.

Jag tror att den ambition som reservanterna visar
är angelägen. Samtidigt har vi i utskottsmajoriteten
valt att peka på den nationella samstämmigheten och
enigheten i det internationella uppträdandet.

Herr talman! Vi får säkert anledning att återkom-
ma till dessa frågor i många omgångar, när vi behand-
lar EU-material såväl som nationella frågor. Under
tiden yrkar jag bifall till utskottets hemställan i jord-
bruksutskottets betänkande nr 14.

Anf. 161 ANN-KRISTINE
JOHANSSON (s)

Herr talman! Vi konsumenter har under senare år
blivit alltmer nyfikna, kunniga och krävande. Vi frå-
gar inte bara efter priset på matvarorna - vi vill också
veta varifrån maten kommer, hur säden till mjölet är
odlat och hur djuren är uppfödda. Dagens konsumen-
ter ställer krav på hög kvalitet, god miljö och en god
djuromsorg.

Sverige har som medlem i EU såväl möjlighet
som skyldighet att agera för att förbättra djurskyddet
inom gemenskapen. Vi har en betydligt högre mål-
sättning än EU när det gäller att skapa en god djurmil-
jö. Vår svenska djurskyddslagstiftning omfattar alla
djurslag i fångenskap. Den säger uttryckligen att djur-
hållningen skall vara utformad så att djuren skyddas
mot sjukdom och att deras hälsa främjas. Några såda-
na krav finns vare sig i Europakonventionerna, i EU:s
direktiv eller i de enskilda EU-länderna.

Den socialdemokratiska regeringen har efter EU-
inträdet fört en offensiv politik för att skärpa kraven
på bl.a. djurtransporter. EG:s direktiv om skydd av
djur under transport är, till skillnad mot övriga djur-
skyddsdirektiv, totalharmoniserat. Regeringen har nått
vissa framgångar med att skärpa EU:s regler för krav
på fordonens utformning och utbildningen av förarna.
Men det finns fortfarande mycket kvar att göra för att
uppnå en acceptabel standard på djurtransporterna
inom EU. Regeringen får fortsätta sitt arbete med att
driva detta.

Sveriges höga djurskyddskrav gäller inte bara
mjölk- och köttdjur, utan även pälsdjur. Djurskydds-
lagen ställer höga krav på att djuren skall hållas i en
god miljö som ger dem möjlighet att bete sig natur-
ligt. Utgångspunkten för djurhållningen skall vara
anpassad till varje djurarts beteende och behov av
rörelsefrihet.

Under senare år har Jordbruksverkets föreskrifter
skärpts, och kraven för uppfödning av pälsdjur har
höjts. Speciellt långtgående är kraven för hållandet av
räv. I december 1995 skärptes djurskyddsförordning-
en. Ändringarna innebär bl.a. att rävar bara får hållas
på sådant sätt att deras behov av att vara tillsammans
med andra rävar, av att röra sig och av att gräva till-
godoses.

Herr talman! EU:s inre marknad innebär att varor
och tjänster fritt skall kunna föras över gränserna
mellan medlemsländerna. Den inre marknaden inne-
bär inte att djur och djurprodukter skall kunna föras
över gränserna hur som helst.

EU har sedan 1964 utvecklat enhetliga djurhälso-
krav och riskbedömningar när det gäller djursjukdo-
mar. En förutsättning för att den inre marknaden skall
kunna uppnås för handeln med djur och animaliepro-
dukter är att det finns en gemensam syn på djurhälsa,
smittsamma djursjukdomar och en gemensam be-
kämpningsstrategi.

EU:s mål på området skiljer sig alltså inte från det
svenska målet - att hindra smittspridning för att skyd-
da djurs och människors hälsa. Skillnaden ligger
egentligen i stället i de metoder som används.

Sverige har tidigare varit relativt förskonat från
djursjukdomar. Vårt EU-medlemskap kan därför
medföra ökade risker för vissa djursjukdomar. Djur-
hälsoarbetet och smittskyddsarbetet skall därför in-
tensifieras. Det handlar om ökad utbildning, diagnos-
tiskt utvecklingsarbete och träning för att kunna bygga
upp en effektiv beredskap att upptäcka sjukdomsut-
brott i tid.

Dessutom bör Sverige verka för hur ett program
för bekämpning av djursjukdomar skall utarbetas.
EU:s regler skall vi vidare diskutera i skrivelsen om
regeringskonferensen.

Även bin drabbas av sjukdomar. I Sverige påträf-
fades varroakvalstret för första gången på Gotland
1987. I mars 1991 gjordes de första fynden på fastlan-
det, och sedan har kvalstret spritt sig över delar av
södra Sverige. Bekämpningen av varroakvalstret,
liksom av andra smittsamma bisjukdomar, regleras
framför allt i bisjukdomslagen och i bisjukdomsför-
ordningen. Ansvarig myndighet är Jordbruksverket.
Dessutom ligger det inom länsstyrelsernas ansvarsom-
råde att regionalt biträda Jordbruksverket vid be-
kämpningen.

Det kan i framtiden finnas anledning att ytterligare
pröva vilka bekämpningsinsatser som kan behövas för
att på lång sikt trygga den svenska binäringen. Be-
kämpningen av varroakvalster åligger dock i första
hand ansvarig myndighet. Jag förutsätter alltså att
Jordbruksverket, länsstyrelserna och regeringen upp-
märksamt följer frågan och vidtar de åtgärder som
behövs.

Herr talman! Som jag sade inledningsvis ställer vi
konsumenter högre krav på den mat vi köper. Vi är
inte bara intresserade av varans pris - vi vill veta vad
som händer med maten under hela produktionskedjan
från uppfödning till transport, slakt, förpackning och
slutligen återvinning. Konsumenten har rätt att kräva
livsmedel av hög kvalitet.

Hög kvalitet innebär för mig att det kött vi äter
kommer från djur som fått leva ett naturligt liv i en
god miljö, och att det som växer på våra åkrar är odlat
med så litet kemikalier och bekämpningsmedel som
möjligt. Därför måste vi förstärka konsumentperspek-
tivet och även i framtiden ställa höga krav på djurhäl-
sa och djurskydd.

Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till utskot-
tets hemställan i betänkandet och avslag på samtliga
reservationer.

Anf. 162 GUDRUN LINDVALL (mp) re-
plik

Herr talman! Nu blir jag tvungen att ge mig in i en
bidiskussion, vilket jag inte hade tänkt mig.

Jag börjar med att tala om mink. Jag undrar om
Ann-Kristine Johansson verkligen menar att minkar,
med tanke på hur de föds upp i dag, har möjlighet till
ett naturligt beteende. Många socialdemokrater, bl.a.
Birgitta Gidblom, motionerar också om burförbud vid
uppfödning av pälsdjur. Finns det i det socialdemo-
kratiska partiet något stöd för hennes tankar om att
införa ett förbud, eller talar hon för döva öron? Det
skulle vara mycket intressant att få ett svar på detta.

Jag håller med om att det naturligtvis är viktigt att
vi får sådana djurskyddsregler att djuren har en chans
att bete sig naturligt. Jag förmodar att vi är överens
om att minken inte kan bete sig naturligt med de för-
hållanden som finns i dag.

Jag skall kort kommentera min reservation om
bin. Vi har diskuterat varroakvalstret många gånger i
Sverige. Låt mig bara konstatera att sjukdomen spri-
der sig, herr talman. Den har nu kommit även till
Ann-Kristine Johanssons landskap, Värmland. Man
gör mycket litet i Sverige för att hindra spridningen
och mycket litet för att bekämpa sjukdomen i bisam-
hällena.

Dessutom står nu nästa bisjukdom för dörren,
nämligen trakékvalstret. EU har nämligen sagt att det
skall vara möjligt att fritt flytta bisamhällen mellan
länderna. Vi i Miljöpartiet menar att enda chansen att
komma till rätta med denna tragiska situation är att
införa bin under epizootilagen. Det gör man genom att
kalla dem för vad de är, nämligen husdjur.

Anf. 163 ANN-KRISTINE JOHANSSON (s)
replik

Herr talman! Gudrun Lindvall tar i sin replik upp
frågan om mink- och rävfarmar. Förhållandena för
rävarna har förändrats en hel del för rävarna. De har
fått möjlighet att gräva och bete sig mer naturligt.

Minkarna är fortfarande kvar i burar, men också
där har det hänt litet grand. Jag tror också att det är
viktigt att konsumenterna trycker på, och inte köper
pälsar. Om vi inte gör det kommer lönsamheten för
minkfarmarna att bli dålig, och de kommer att läggas
ned.

Gudrun Lindvall tog också upp frågan om varro-
akvalstret. Jag tycker inte att riksdagen kan göra så
mycket åt detta - det är Jordbruksverket som skall
handha frågan. Jag tycker inte att bin skall klassas
som djur. Jag tycker att de är insekter. De skall alltså
inte hamna under epizootilagen.

Anf. 164 GUDRUN LINDVALL (mp) re-
plik

Herr talman! Det som har hänt på rävområdet är
mycket bra. Det är också mycket bra att jordbruks-
ministern såg till att det förslag som uppfödarna hade
inte gick igenom. Det innebar att man skulle få ha
rävar i bur de sista två månaderna innan man slaktar
dem för att få en snygg och fin päls. Jag uppskattar
det mycket. Där har det skett bra saker.

När det gäller mink tror jag tyvärr att om vi skall
vänta på konsumenttrycket lär de 2,2 miljoner min-
karna få sitta i bur mycket länge. Det krävs nog en
lagstiftning där för att vi skall få en annan tingens
ordning. Jag hoppas att vi i framtiden kan hitta ett sätt
att lagstifta om det, t.ex. som Schweiz har gjort. Då
kan vi se till att vi även håller mink på ett sådant sätt
att de har en chans till ett naturligt beteende. Det går i
Schweiz, och det skulle kunna gå här.

Som biolog och biologilärare blir jag litet förvå-
nad när Ann-Kristine Johansson påstår att insekter
inte är djur. Man kan möjligen diskutera detta när det
gäller lägre stående arter, men när det gäller insekter
vill jag påstå att de absolut är djur i alla andra sam-
manhang, utom när det gäller epizootilagen. Då är väl
bin något annat - växter möjligen. Det är ju växter
och djur vi hanterar. Jag tycker att detta är mycket
märkligt.

Skulle vi säga att bin faktiskt är djur - det låter ju
inte klokt det här - skulle de omfattas av epizootila-
gen. Det skulle räcka med ett tillkännagivande från
riksdagen att vi anser att bin skall klassas som djur
och därmed hamna under epizootilagen för att det
skulle börja hända saker i Sverige. Då skulle vi näm-
ligen få i gång en bekämpning av varroan. Då skulle
det vara lag på att bekämpningen skulle komma i
gång. Skall vi kunna stoppa varroan i dag, vilket
skulle bli svårt även med hjälp av epizootilagen,
måste vi kräva att bisamhällen som har varroa omin-
tetgörs, annars sprids sjukdomen.

Jag och mitt parti ser med viss förskräckelse på
den dag då vi också har trakékvalster. Trakéer är de
system som bin andas med. När den dagen kommer
har vi ytterligare ett problem. Effekten av detta, Ann-
Kristine Johansson, är att många biodlare tar till ke-
mikalier. I Tyskland vet man att de hamnar i honung-
en. Jag tror inte att de små odlarna eller fruktodlarna
som behöver bina är speciellt betjänta av detta. Det är
storodlarna som inte vill att bina skall omfattas av
epizootilagen och inte småodlarna. Vi stöder småod-
larna i det här fallet.

Anf. 165 ANN-KRISTINE JOHANSSON (s)
replik

Herr talman! Gudrun Lindvall säger att Schweiz
har ett förbud för minkfarmare att ha djuren i bur. Det
vet jag ingenting om. Men de har också förbud att ha
höns i bur. Där har man klätt in näbbarna på hönsen,
och jag vet inte om det är så mycket bättre. Jag vet
inte hur det ser ut på minksidan.

När det gäller frågan om bin är djur eller inte
måste jag säga att jag tyvärr inte är biolog utan en
enkel lantarbetare. Jag har inte den kunskapen att jag
kan avgöra om de är djur eller inte. Men som jag ser
det är bin inte djur.

Anf. 166 URBAN AHLIN (s)

Herr talman! Hösten 1994 antog riksdagen en ny
lag om åtgärder beträffande djur och växter som till-
hör skyddade arter.

Den antagna lagstiftningen innebar att man samla-
de alla regler om nationell och internationell handel
samt övrig hantering och förvaring av vilt levande
djur och växter under en lag. Härigenom skulle en
effektivare kontroll av reglernas efterlevnad på detta
område möjliggöras. Man framhöll särskilt att den
nya lagen bör kunna förbättra möjligheterna att på-
verka den illegala handeln med hotade vilda djur och
växter. Lagens ansvarsbestämmelser omfattar böter
eller fängelse i högst sex månader. Vid grova brott
kan man dömas till fängelse i högst två år.

Tyvärr kan alla dessa goda intentioner gå om intet
på grund av de i Sverige alltför låga straffen för han-
del med utrotningshotade djur. Straffet för dessa brott
är som ni hörde högst två års fängelse.

Vårt västliga grannland Norge har en betydligt
strängare lagstiftning där dessa brott kan ge upp till
sex års fängelse. Utöver detta har Norge även en
generalklausul för dessa typer av brott. Detta leder
ofelbart till att bl.a. äggplockarna och fågeltjuvarna
söker sig till Sverige med sin avskyvärda verksamhet.

Örn och falk är Sveriges begärliga bidrag till den
illegala djurhandeln. En jakttränad kungsörn betingar
ett pris på ca 850 000 kr. En jaktfalk betalas med
hälften.

I den illegala importen till Sverige dominerar
kräldjuren. En svensk man lyckades på ett år smuggla
in 6 700 reptiler till ett marknadsvärde på 20 miljoner
kronor. Mannen dömdes till fem månaders fängelse.
De enorma pengar som figurerar i detta sammanhang
gör att man faktiskt kan jämföra det med narkotika-
handeln.

Enligt Rikspolisstyrelsens egen utredningsman
Kaj Månsson, som har utrett den illegala handelns
omfattning, finns det tecken på att denna brottslighet,
som förr utövades av enstaka knäppskallar med något
maniskt samlarbeteende, i dag alltmer har fått formen
av organiserad kriminalitet. De låga straffsatserna och
de stora pengarna gör den illegala handeln förmånlig i
jämförelse med annan brottslighet. Detta måste upp-
höra.

För att undvika att svenska utrotningshotade djur
dödas eller infångas och att Sverige blir ett transitland
för denna snuskiga trafik måste straffskalan höjas till
norsk nivå. Dessutom borde polisen efter norsk mo-
dell inrätta en central enhet med kunnande om denna
handel och operativa enheter ute på fältet.

Jag vill inte besvära kammaren med att begära
votering om min motion, men jag lovar att återkomma
i ärendet.

Anf. 167 ELISABETH FLEETWOOD (m)

Herr talman! Jag har begärt ordet med anledning
av en motion 1994/95:Jo518. Den handlar om
svanskupering på hundar. Jag har tillsammans med en
kollega väckt den flera gånger förut. Resultatet har
blivit ungefär det samma som i kväll, herr talman. Jag
kommer inte att yrka bifall till min motion. Jag vet att
det är fåfängt. Däremot kan jag inte underlåta att säga
några ord om motionen.

Den är naturligtvis väckt ur djurskyddssynpunkt.
Vi vet, trots det Jordbruksverket säger i sin utredning,
att det finns hundar som skadas mycket svårt på grund
av att man inte får kupera deras svansar. Det gäller
mest jakthundar. De som kan bevisa detta, och som
har talat om det för mig personligen när jag har sett
deras hundar, är ofta bönder som har jakthundar som
de jagar med. De är inte några nöjesjägare. De sköter
sin jakt precis så som jakt skall bedrivas. De tycker att
det är tråkigt att deras hundar blir skadade och att man
så småningom blir tvungen att amputera deras svan-
sar.

Men det finns också en annan aspekt som jag
tycker är minst lika viktig. Det är de genetiska förhål-
landena. När man inte kan få in avelshundar utifrån
och inte, i viss utsträckning för vissa raser, kan an-
vända svenska hundar för avel utomlands minskar ju
möjligheterna att berika raserna. Då ökar riskerna för
genetiska skador. Jag tycker att detta är något som vi
måste ta fasta på. Jag känner till att det finns svenska
hundägare som har flyttat utanför Sveriges gränser för
att kunna fortsätta sin avel. De är - och det vill jag
påpeka - inte bara avelsdjurägare. De är också i hög-
sta grad intresserade av sina hundars hälsa. De är
djurälskare i ordets rättaste bemärkelse.

Herr talman! Därför kommer jag att återkomma i
annat sammanhang.

Anf. 168 GUDRUN LINDVALL (s) replik

Herr talman! Jag tycker att detta är en mycket an-
gelägen fråga. Eftersom jag själv är uppfödare och har
kennelnamn har jag kommit i kontakt med den här
frågan på olika sätt.

Det finns framför allt tre raser där man fortfarande
har problem med att uppfödare vill kupera svansar.
Det är rottweiler, dobermann och vorsteh. Av dessa
jagar man bara med vorsteh. Problemet är egentligen
störst hos rottweiler.

Det är helt fel när Elisabeth Fleetwood säger att
man inte kan bedriva avel med hundar som har kupe-
rade svansar. Det går alldeles utmärkt! Man kan im-
portera från de länder man vill med de karantänsbe-
stämmelser som finns. Det man inte kan göra är att
ställa ut. Att ställa ut innebär att man får avelsmeriter
på sin hund. Tar man in en hund som redan har
avelsmeriter går det alldeles utmärka att avla. För
aveln är det alltså inget problem.

Man kan också mycket väl exportera hundar. Det
är heller inget som helst problem.

När det gäller rottweiler har rasklubben som tur är
tagit tag i det här. I dag förekommer det en del illegal
kupering, och den är fruktansvärt obehaglig. Man
råkar klämma små valpars svans i bildörren, man
råkar sätta en spruta med saltlösning i svansen på
hunden - ni anar inte vad man gör på grund av det
här. Jag tycker det är oerhört bra att Sverige är kon-
sekvent när det gäller kuperingsförbudet.

Det finns en del problem hos vorsteh. Det finns en
del hundar som är mycket aktiva med sina svansar
och slår sönder dem. Det är dock ett mycket litet
problem i dag, och de hundar som har problem med
upprepade svanssönderslagningar amputeras under
bra förhållanden hos veterinär.

Personligen har jag alltid valt raser där jag slipper
sätta saxen i en liten valp. Jag tycker att den bestäm-
melse som Sverige och för övrigt också Norge har är
en mycket bra bestämmelse. De problem som finns
beträffande vissa raser tror jag att rasklubbarna kan
lösa på egen hand.

Anf. 169 ELISABETH FLEETWOOD (m)
replik

Herr talman! Det är skönt att det finns någon i
riksdagen som vet allting. Jag skall lyssna noggrant.

Vad jag sade, Gudrun Lindvall, var inte att det inte
finns möjligheter att bedriva avel. De lagliga möjlig-
heterna finns naturligtvis. Det finns möjlighet att
ställa ut hundarna också - det sade jag ingenting om.
Vad jag sade var att möjligheterna till avel minskade
när de som har de hundar med vilka man vill bedriva
den här aveln utanför Sveriges gränser säger nej. De
säger sig inte vara särskilt intresserade och blir allt
mindre intresserade av att utbyta dessa avelsdjur med
Sverige. Då menar jag att underlaget minskar och att
riskerna för genetiska skador därmed ökar.

Det är möjligt att Gudrun Lindvall har mycket go-
da kunskaper inom vissa sektorer av det vi talar om.
Men de som jag har som mina kunskapare kan ju inte
vara okunniga; det kan inte Gudrun Lindvall påstå.
Här finns problem! Vi har begärt att man analyserar
vilka svårigheter som finns och att man därefter ser
efter vad vi kan göra för att förbättra situationen för
djuren och för avelsdjurens ägare.

Anf. 170 GUDRUN LINDVALL (mp) re-
plik

Herr talman! Den där typen av argumentation om
att man tror sig veta allt tycker jag inte borde vara
värdig en ledamot som har suttit så länge i riksdagen.

Eftersom jag är intresserad av hunduppfödning har
jag tagit kontakt med folk som har just de här raserna.
Framför allt har jag goda vänner som har rottweiler,
som ju är en ras där man har en del problem. Det
finns också många som har vorsteh som har agerat
inom Kennelklubben. Där har jag många bekanta, och
där har man gjort en översyn över det här.

Den översynen har hittills sagt att problemet finns
men är inte så stort som man hade väntat sig. Det
finns problem, framför allt för vorsteh. Men det finns
också många hundägare som har dessa raser som är
emot att införa ett nytt kuperingsförbud. De vill i
stället avla på egenskaper så att man får hållbarare
svansar - det kan man nämligen säkert också avla
fram. Det tror jag skulle vara betydligt bättre. Jag tror
också att det skulle vara fullt möjligt.

För dem som strider allra mest för att få tillbaka
kuperingstillståndet handlar det dess värre om utseen-
det. Det gäller framför allt många rottweileruppfödare
och en del dobbermannuppfödare. Där handlar det
inte om att svansar går sönder, utan där handlar det
om att man tycker att hundarna är fula när de har
svans. Eftersom dessa hundar inte har haft svans på så
länge får man dessutom många olika typer av svans.
En kvinna som jag har god kontakt med bedömer
rottweiler, och hon menar att efter ett antal år ser man
inte svansen längre - man ser hunden.

I många fall tror jag att det här är något man
kommer att vänja sig vid. För många raser diskuterar
man inte ens det här, eftersom man inte tycker att det
påverkar utseendet. Det gäller t.ex. många spanielra-
ser.

Vi har i dag ett förbud i Sverige. Låt det verka
några år! Låt oss se hur man vänjer sig, och låt oss se
vilka problem vi har. Att i dag begära en utredning
om det här tycker jag skulle vara att ge helt fel signa-
ler.

Anf. 171 ELISABETH FLEETWOOD (m)
replik

Herr talman! Jag tror faktiskt inte att jag tillhör
dem som brukar ta till överord, och jag tycker inte att
jag gjorde det här heller. Gudrun Lindvall har en
tendens att beskriva problemen på sitt sätt och sedan
sätta punkt.

Jag tänker inte diskutera detta med olika raser. Jag
tycker inte att det hör till kammaren här i dag, herr
talman. Jag är dock helt övertygad om att den här
diskussionen kommer att fortsätta. Det är nämligen
det totala djurskyddet för de djur vi nu behandlar som
jag talar om och som det gäller.

Anf. 172 DAN ERICSSON (kds)

Herr talman! Jag beklagar att jag begärde ordet,
men Gudrun Lindvall har en sällsam förmåga att
locka upp mig i talarstolen med sina inlägg.

Det gällde reservation 5, som handlar om handel
med utrotningshotade djur. Det är Maggi Mikaelsson
och Gudrun Lindvall som står för den.

Jag har då en fråga till Gudrun Lindvall. Det är ba-
ra ett år sedan vi antog den här lagstiftningen. I det
sammanhanget fanns det en motion, från ett parti. Det
var en motion från kristdemokraterna, där vi krävde
en hårdare lagstiftning och en central enhet för att
bekämpa den illegala handeln med hotade växter och
djur. Var fanns Miljöpartiet då? Det går bra att i ef-
terhand hänga på både den ena och den andra frågan,
men det är bra om vi försöker fatta besluten när de
skall fattas. Lagstiftningen antogs för ett år sedan.
Den kan givetvis förbättras, men då, för ett år sedan,
fanns inte Miljöpartiet med i den debatten.

Herr talman! Det var en liten debatt här om det att
Gudrun Lindvall vet allt och påstår sig veta allt. Det
är bara att konstatera att hon många gånger framstäl-
ler sakerna så. Vi har dock haft anledning att i efter-
hand undersöka en del av de fakta hon lämnar här. Jag
kommer att återkomma till det i andra sammanhang,
men jag kan trösta Ann-Kristine Johansson med att
det inte är så säkert att alla de fakta som kommer från
Gudrun Lindvall är korrekta, inte ens på det biologis-
ka området. Men det tar vi en annan gång.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 21 februari.)

13 § Anmälan om interpellationer

Anmäldes att följande interpellationer framställts

den 14 februari

1995/96:86 av Bo Lundgren (m) till finansministern

Besparingar i de offentliga finanserna

1995/96:87 av Juan Fonseca (s) till statsministern

Integrationspolitik

Interpellationerna redovisas i bilaga som fogas till
riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 20 februari.

14 § Anmälan om frågor

Anmäldes att följande frågor framställts

den 13 februari

1995/96:286 av Björn Samuelson (v) till justitieminis-
tern Nazistmöten

den 14 februari

1995/96:287 av Conny Sandholm (fp) till statsminis-
tern

Askö som miljöforskningscentrum

1995/96:288 av Birger Schlaug (mp) till statsrådet
Jörgen Andersson

Forskning och utveckling inom vätgasområdet

1995/96:289 av Kenneth Johansson (c) till statsrådet
Jörgen Andersson

Energisparande och eltaxorna

1995/96:290 av Carl Fredrik Graf (m) till statsrådet
Leif Blomberg

Ansökningsavgifter för svenskt medborgarskap

Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 20 februari.

15 § Anmälan om skriftliga svar på frågor

Anmäldes att följande skriftliga svar inkommit

den 13 februari

1995/96:271 av Tuve Skånberg (kds) till justitieminis-
tern

Möjligheterna att stoppa försäljning av haschtillbehör

den 14 februari

1995/96:260 av Kenneth Johansson (c) till jord-
bruksministern

Betesrätt på fäbodsvallar

1995/96:261 av Bengt Hurtig (v) till jordbruksminis-
tern

Import av renkött

1995/96:273 av Göran Hägglund (kds) till finansmi-
nistern

Företagande

1995/96:274 av Mats Odell (kds) till finansministern

Beskattning av bilförmån

1995/96:275 av Barbro Westerholm (fp) till social-
ministern

Hälso- och sjukvården

1995/96:278 av Tomas Eneroth (s) till justitieminis-
tern

Pornografi

1995/96:279 av Ingrid Näslund (kds) till utrikesminis-
tern

EU och religionsfrihet

1995/96:280 av Marie Granlund (s) till arbetsmark-
nadsministern

Regionalpolitiskt transportstöd

Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 20 februari.

16 § Kammaren åtskildes kl. 20.48.

Förhandlingarna leddes

av förste vice talmannen från sammanträdets början
t.o.m. 1 § anf. 7 (delvis),

av talmannen därefter t.o.m. anf. 33 (delvis),

av andre vice talmannen därefter t.o.m. anf. 69
(delvis),

av talmannen därefter t.o.m. anf. 86 (delvis),

av andre vice talmannen därefter t.o.m. 10 § anf. 119
(delvis) och

av förste vice talmannen därefter till
sammanträdets slut.