Riksdagens snabbprotokoll

Protokoll 1995/96:28

Torsdagen den 23 november

Kl. 12.00 17.57

---

19.00 - 21.37

Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor

_____________________________________________________________________

1 § Justering av protokoll

Justerades protokollet för den 17 november.

2 § Meddelande om muntliga frågor till rege-
ringen

Talmannen meddelade att torsdagen den 7 decem-
ber kl. 14.30 skulle följande statsråd besvara muntliga
frågor:

Statrådet Jan Nygren (s), jordbruksminister Mar-
gareta Winberg (s), kulturminister Margot Wallström
(s), statsrådet Leif Blomberg (s) och statsrådet Jörgen
Andersson (s).

3 § Meddelande om information från regering-
en

Talmannen meddelade att torsdagen den 7 decem-
ber efter den muntliga frågestunden skulle finans-
minister Göran Persson lämna information om den
fortsatta reformeringen av budgetprocessen.

4 § Hänvisning av ärenden till utskott

Föredrogs och hänvisades

Motioner

1995/96:Fi15-Fi65 till finansutskottet

1995/96:Sk17 till skatteutskottet

1995/96:N15-N19 till näringsutskottet

1995/96:Sk18-Sk21 till skatteutskottet

5 § Återkallelse av proposition, m.m.

Regeringen hade genom skrivelse 1995/96:114
återkallat proposition 1994/95:231 om allmän fiske-
vårdsavgift m.m.

Talmannen anmälde att hon avskrivit detta förslag
samt de med anledning av propositionen 1994/95:231
väckta motionerna 1994/95:Jo40-Jo60.

Regeringens skrivelse lades till handlingarna.

Talmannen meddelade att motioner med anledning
av skrivelsen fick väckas senast den 29 november kl.
16.30.

6 § Beslut rörande utskottsbetänkanden som
slutdebatterats den 22 november

UbU4 Vissa högkolefrågor

Mom. 2 (högskolor med annan huvudman än staten)

1. utskottet

2. res. 1 (kds)

Votering:

292 för utskottet

11 för res. 1

46 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 145 s, 69 m, 22 c, 22 fp, 19 v, 15
mp

För res. 1: 11 kds

Frånvarande: 16 s, 11 m, 5 c, 4 fp, 3 v, 3 mp, 4
kds

Mom. 3 (bevakning av att de etiska principerna följs)

1. utskottet

2. res. 2 (kds)

Votering:

295 för utskottet

11 för res. 2

43 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 144 s, 71 m, 22 c, 23 fp, 19 v, 16
mp

För res. 2: 11 kds

Frånvarande: 17 s, 9 m, 5 c, 3 fp, 3 v, 2 mp, 4 kds

Mom. 4 (samarbete mellan högskolan och näringsli-
vet)

1. utskottet

2. res. 3 (m, c, fp, kds)

Votering:

181 för utskottet

128 för res. 3

40 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 145 s, 20 v, 16 mp

För res. 3: 72 m, 22 c, 23 fp, 11 kds

Frånvarande: 16 s, 8 m, 5 c, 3 fp, 2 v, 2 mp, 4 kds

Mom. 15 (utbildning av miljökunnig personal)

1. utskottet

2. res. 5 (mp)

Votering:

294 för utskottet

16 för res. 5

39 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 146 s, 72 m, 22 c, 23 fp, 20 v, 11
kds

För res. 5: 16 mp

Frånvarande: 15 s, 8 m, 5 c, 3 fp, 2 v, 2 mp, 4 kds

Övriga moment

Kammaren biföll utskottets hemställan.

AU2 Ändringar i arbetsmiljölagen, m.m.

Mom. 1 (proposition 1995/96:79)

1. utskottet

2. res. 1 (m)

Votering:

236 för utskottet

72 för res. 1

41 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 144 s, 22 c, 23 fp, 20 v, 16 mp, 11
kds

För res. 1: 72 m

Frånvarande: 17 s, 8 m, 5 c, 3 fp, 2 v, 2 mp, 4 kds

Mom. 3 (ansvaret för arbetsmiljöarbetet)

1. utskottet

2. res. 3 (v)

Votering:

289 för utskottett

20 för res. 3

40 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottett: 145 s, 72 m, 22 c, 23 fp, 16 mp, 11
kds

För res. 3: 20 v

Frånvarande: 16 s, 8 m, 5 c, 3 fp, 2 v, 2 mp, 4 kds

Mom. 6 (bullerfria miljöer)

1. utskottet

2. res. 4 (mp)

Votering:

292 för utskottet

17 för res. 4

40 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 145 s, 72 m, 22 c, 22 fp, 20 v, 11
kds

För res. 4: 1 fp, 16 mp

Frånvarande: 16 s, 8 m, 5 c, 3 fp, 2 v, 2 mp, 4 kds

Mom. 7 (en sänkning av arbetstiden)

1. utskottet

2. res. 5 (mp)

Votering:

270 för utskottet

16 för res. 5

23 avstod

40 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 143 s, 72 m, 21 c, 23 fp, 11 kds

För res. 5: 16 mp

Avstod: 2 s, 1 c, 20 v

Frånvarande: 16 s, 8 m, 5 c, 3 fp, 2 v, 2 mp, 4 kds

Mom. 10 (medicinska kontroller i arbetslivet)

1. utskottet

2. res. 8 (v)

Votering:

282 för utskottet

20 för res. 8

7 avstod

40 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 145 s, 72 m, 22 c, 23 fp, 9 mp, 11
kds

För res. 8: 20 v

Avstod: 7 mp

Frånvarande: 16 s, 8 m, 5 c, 3 fp, 2 v, 2 mp, 4 kds

Övriga moment

Kammaren biföll utskottets hemställan.

BoU1 Översiktsplaneringen enligt plan- och bygg-
lagen

Mom. 1 (förtydliganden och analyser)

1. utskottet

2. res. 1 (m)

Votering:

236 för utskottet

72 för res. 1

41 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 144 s, 22 c, 23 fp, 20 v, 16 mp, 11
kds

För res. 1: 72 m

Frånvarande: 17 s, 8 m, 5 c, 3 fp, 2 v, 2 mp, 4 kds

Mom. 2 (förtydligande av 1 kap. 1 § PBL)

1. utskottet

2. res. 2 (v, mp)

Votering:

272 för utskottet

37 för res. 2

40 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 145 s, 71 m, 22 c, 23 fp, 11 kds

För res. 2: 1 m, 20 v, 16 mp

Frånvarande: 16 s, 8 m, 5 c, 3 fp, 2 v, 2 mp, 4 kds

Mom. 7 (översyn av viss följdlagstiftning)

Kammaren biföll utskottets hemställan med acklama-
tion.

Mom. 8 (lydelsen av 2 kap. 2 § PBL)

1. utskottet

2. res. 6 (v, mp)

Votering:

273 för utskottet

36 för res. 6

40 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 145 s, 72 m, 22 c, 23 fp, 11 kds

För res. 6: 20 v, 16 mp

Frånvarande: 16 s, 8 m, 5 c, 3 fp, 2 v, 2 mp, 4 kds

Mom. 10 (lydelsen av 4 kap. 1 § PBL)

1. utskottet

2. res. 8 (v, mp)

Votering:

272 för utskottet

36 för res. 8

1 avstod

40 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 145 s, 72 m, 22 c, 22 fp, 11 kds

För res. 8: 20 v, 16 mp

Avstod: 1 fp

Frånvarande: 16 s, 8 m, 5 c, 3 fp, 2 v, 2 mp, 4 kds

Mom. 12 (kretsen av de samrådsberättigade)

1. utskottet

2. res. 11 (fp, mp)

Votering:

270 för utskottet

39 för res. 11

40 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 145 s, 72 m, 22 c, 20 v, 11 kds

För res. 11: 23 fp, 16 mp

Frånvarande: 16 s, 8 m, 5 c, 3 fp, 2 v, 2 mp, 4 kds

Mom. 13 (tillvaratagande av barns intressen i plane-
ringen)

1. utskottet

2. res. 12 (c, v, mp)

Votering:

251 för utskottet

57 för res. 12

41 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 145 s, 72 m, 1 c, 22 fp, 11 kds

För res. 12: 21 c, 20 v, 16 mp

Frånvarande: 16 s, 8 m, 5 c, 4 fp, 2 v, 2 mp, 4 kds

Mom. 14 (handikapprörelsens inflytande)

1. utskottet

2. res. 13 (c, fp, mp)

Votering:

247 för utskottet

58 för res. 13

44 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 144 s, 71 m, 1 c, 3 fp, 17 v, 11 kds

För res. 13: 21 c, 20 fp, 1 v, 16 mp

Frånvarande: 17 s, 9 m, 5 c, 3 fp, 4 v, 2 mp, 4 kds

Görel Thurdin (c) anmälde att hon avsett att rösta nej
men markerats ha röstat ja.

Mom. 22 (rivningsplan vid utrivning)

1. utskottet

2. res. 19 (v, mp)

Votering:

271 för utskottet

36 för res. 19

42 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 145 s, 72 m, 21 c, 22 fp, 11 kds

För res. 19: 20 v, 16 mp

Frånvarande: 16 s, 8 m, 6 c, 4 fp, 2 v, 2 mp, 4 kds

Mom. 23 (hanteringen av rivningsmaterial och riv-
ningsavfall)

1. utskottet

2. res. 20 (m, c, fp, mp, kds)

Votering:

166 för utskottet

143 för res. 20

40 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 145 s, 1 c, 20 v

För res. 20: 72 m, 21 c, 23 fp, 16 mp, 11 kds

Frånvarande: 16 s, 8 m, 5 c, 3 fp, 2 v, 2 mp, 4 kds

Mom. 28 (möjligheten att i detaljplan precisera han-
delsändamålet)

1. utskottet

2. res. 25 (m, c, fp, kds)

Votering:

181 för utskottet

123 för res. 25

45 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 144 s, 1 m, 3 c, 20 v, 13 mp

För res. 25: 71 m, 19 c, 23 fp, 10 kds

Frånvarande: 17 s, 8 m, 5 c, 3 fp, 2 v, 5 mp, 5 kds

Mom. 33 (tillfälligt bygglov för vindkraftverk)

1. utskottet

2. res. 27 (c, mp)

Votering:

Kammaren biföll utskottets hemställan genom upp-
resning.

Mom. 40 (Sveriges agerande i EU)

1. utskottet

2. res. 29 (c, fp, mp, kds)

Votering:

233 för utskottet

67 för res. 29

3 avstod

46 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 143 s, 72 m, 2 c, 15 v, 1 mp

För res. 29: 19 c, 22 fp, 15 mp, 11 kds

Avstod: 3 v

Frånvarande: 18 s, 8 m, 6 c, 4 fp, 4 v, 2 mp, 4 kds

Peter Eriksson (mp) anmälde att han avsett att rösta
nej men markerats ha röstat ja.

Mom. 45 (kvinnors roll i samhällsplaneringen)

1. utskottet

2. res. 32 (c)

Votering:

283 för utskottet

23 för res. 32

2 avstod

41 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 145 s, 72 m, 23 fp, 19 v, 14 mp, 10
kds

För res. 32: 21 c, 2 mp

Avstod: 1 v, 1 kds

Frånvarande: 16 s, 8 m, 6 c, 3 fp, 2 v, 2 mp, 4 kds

Mom. 49 (egenskapskravens återinförande i PBL)

1. utskottet

2. res. 34 (v, mp)

Votering:

271 för utskottet

36 för res. 34

42 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 145 s, 71 m, 21 c, 23 fp, 11 kds

För res. 34: 20 v, 16 mp

Frånvarande: 16 s, 9 m, 6 c, 3 fp, 2 v, 2 mp, 4 kds

Mom. 51 (Sveriges arbete med internationella plane-
ringsfrågor)

1. utskottet

2. res. 35 (c)

Votering:

287 för utskottet

21 för res. 35

41 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 145 s, 72 m, 23 fp, 20 v, 16 mp, 11
kds

För res. 35: 21 c

Frånvarande: 16 s, 8 m, 6 c, 3 fp, 2 v, 2 mp, 4 kds

Övriga moment

Kammaren biföll utskottets hemställan.

BoU2 Ökade medel för vissa bostadsförbättnings-
åtgärder

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Meddelande om samlad votering

Talmannen meddelade att konstitutionsutskottets
betänkanden KU1, KU6 och KU11 samt lagutskottets
betänkanden LU1 och LU2 skulle avgöras i ett sam-
manhang efter avslutad debatt.

7 § Förvaltningsmyndigheternas ledning

Föredrogs

Konstitutionsutskottets betänkande 1995/96:KU1

Förvaltningsmyndigheternas ledning (prop.
1994/95:150 delvis)

Anf. 1 BIRGER HAGÅRD (m)

Fru talman! Det ärende som vi nu har att behand-
la, förvaltningsmyndigheternas ledning, är naturligtvis
ett viktigt ärende från principiell synpunkt. Men det är
också parlamentariskt intressant. Den situationen har
inträffat att moderater och folkpartister stödjer en
regeringsproposition, medan däremot socialdemokra-
terna i utskottet åtföljda av sina stödtrupper i det här
fallet går emot vad regeringen har föreslagit.

Hur kan detta komma sig? Låt mig ge bakgrunden.
När det gäller ledningen av förvaltningsmyndigheter-
na - våra verk och styrelser - finns de grundläggande
bestämmelserna i Regeringsformens 11 kap. 6 och 7
§§. Enligt 6 § lyder förvaltningsmyndigheterna under
regeringen. Man skulle kunna säga att förvaltning-
smyndigheterna är något av regeringens förlängda
arm. Det är de som bl.a. skall implementera de poli-
tiska beslut som fattas.

Hur skall då regeringen kunna utöva en tillräcklig
styrning av förvaltningsmyndigheterna? Vi hade länge
en utgångspunkt i det s.k. verksledningsbeslutet från
1987. Enligt detta verksledningsbeslut skulle den
normala ledningsformen vara en lekmannastyrelse vid
sidan av myndighetschefen. Men det var också möj-
ligt att använda sig av formen enrådighetsverk.

Något som kom att bli ett bekymmer var att det i
vissa styrelser fanns intresserepresentation, dvs. parts-
representanter. Detta upphörde 1992. Därefter vidtog
ett omfattande utredningsarbete. Man kartlade bl.a.
situationen inom alla de olika myndigheterna. Det
genomfördes enkäter där man gick ut och frågade
såväl verkschefer som styrelseledamöter om deras syn
på förhållandena. Så småningom kom detta också att
leda fram till förändringar.

De här förändringarna gick framför allt ut på att
man skulle ha en tydligare styrning med klara an-
svarsförhållanden. De här förändringarna berodde på
det myckna som har hänt under senare tid. Nya bud-
geteringsprinciper har införts. Internationaliseringen
har kommit in i bilden, och ett svenskt EU-
medlemskap väntade bakom hörnet. Det fanns alltså
ett behov av att förtydliga ansvarsfördelningen i
sammanhanget.

Våren 1994 lade den borgerliga regeringen fram
en proposition som till stor del grundades på det ut-
redningsresultat som man hade kommit fram till.
Riksdagen kom att acceptera riktlinjerna för hur led-
ningen borde utövas. Grundprincipen sades skola vara
enrådighetsverk, dvs. att den utsedde chefen - gene-
raldirektören eller vem det nu är - har det yttersta
ansvaret för de beslut som han fattar. Om det fanns
särskilda skäl skulle man också kunna överväga andra
styrelseformer.

Det förutsattes också att man vid sidan av enrå-
dighetsverksprincipen skulle göra det möjligt att kun-
na ha med särskilda insynsråd, bestående av lekman-
narepresentanter.

När den här frågan var uppe 1994 och godkändes
av riksdagen reserverade sig socialdemokraterna för i
stort sett ett bibehållande av de gamla formerna. Nya
riktlinjer kom alltså principiellt att läggas fast i pro-
positionen för drygt ett år sedan.

Riksdagen accepterade alltså formellt i det här
fallet att enrådighetsverket skulle vara förstahand-
sprincipen, men man skulle, som sagt, också kunna ha
andra styrelseformer om det var påkallat.

Vad som nu har skett är att den nya regeringen,
den socialdemokratiska regeringen, har fullföljt in-
tentionerna. I ett avsnitt i kompletteringspropositionen
berör man ledningsformerna.

I stort sett accepterar den socialdemokratiska re-
geringen det beslut som fattades av den borgerliga
majoriteten vid vårriksdagen 1994, även om man gör
vissa förändringar och efterlyser något större flexibili-
tet. Principen i det förslag som har lagts fram av den
socialdemokratiska regeringen är att man skall behål-
la enrådighetsverk eller styrelser med ett fullt ansvar.
Man vill alltså uppnå detta som vi kommit fram till,
nämligen att det gäller att vara tydlig i fråga om an-
svarsfördelningen.

Konstitutionsutskottet har remitterat frågan till de
andra utskotten i riksdagen och fått diverse synpunk-
ter.

Resultatet har blivit att vi nu har ett förslag som i
stort sett är vad vi skulle kunna kalla för en halv åter-
ställare eller kanske en trefjärdedels återställare. Den
socialdemokratiska majoriteten - eller socialdemokra-
terna och vad jag skulle vilja kalla stödtrupperna i
utskottet - har gått emot den egna regeringen och i
stort sett upprepat kraven i den gamla reservationen,
den som alltså fanns 1994.

Att socialdemokraterna gör den här omsvängning-
en förvånar kanske inte. Otydlighet och oklarhet är
tydligen principer som man gärna vill ha knäsatta när
det gäller ansvarsfördelningen. Att Vänsterpartiet och
Miljöpartiet hänger med i sammanhanget förvånar
kanske inte heller. Däremot kan jag inte underlåta att
uttrycka en viss förvåning över det totala sidbyte som
Centerpartiet har gjort i det här fallet. Centerpartiet
stod ju ändå bakom den proposition som lades fram
1994 och som då blev riksdagens beslut.

Jag beklagar att utgången har blivit som den har
blivit. Jag tror att tydlighet och klarhet är någonting
som bör eftersträvas. Jag tror att man skulle ha tagit
sig en funderare och gjort som regeringen i det här
fallet, dvs. man skulle i huvudsak ha anammat de
principer som slogs fast i 1994 års vårriksdag.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen, fru tal-
man!

Anf. 2 NILS-GÖRAN HOLMQVIST (s)

Fru talman! Vi skall nu behandla konstitutionsut-
skottets betänkande KU1, Förvaltningsmyndigheter-
nas ledning. Utskottet har berett samtliga övriga ut-
skott möjlighet att yttra sig över regeringens förslag
och yttrandena finns också intagna i betänkandet.

Under våren 1994 godkände riksdagen Förvalt-
ningsmyndigheternas ledningsformer, 1993/94:KU42.
Vi socialdemokrater hade en annan mening om de då
antagna riktlinjerna, och vi reserverade oss i utskottet.
Det är bakgrunden till att den socialdemokratiska
regeringen nu kommer tillbaka till utskottet med nya
riktlinjer. Regeringens förslag har inte föranlett några
motioner. Regeringen har begärt att riksdagen skall
godkänna de riktlinjer för förvaltningsmyndigheternas
ledningsformer som nu läggs fram i betänkandet.

De framlagda riktlinjerna låser inte valet av led-
ningsform genom presumption för enrådighetsverk.

Utskottets majoritet anser detta vara en förbättring
jämfört med 1994 års riktlinjer. Enligt utskottets upp-
fattning är det emellertid inte tillräckligt.

Som framgår av utskottets betänkande och av ytt-
randen från andra utskott finns uttalade önskemål om
ett starkare lekmannainflytande. Enligt utskottets
mening bör innehållet i den reservation som vi social-
demokrater lade fram i riksdagen våren 1994, om
riktlinjerna för förvaltningsmyndigheterna lednings-
former, ligga till grund för riksdagens beslut. Det
innebär bl.a. att den tidigare gällande huvudregeln, att
statliga myndigheter liksom verksamheten leds av
valda lekmannastyrelser, återinförs. Genom sådana
styrelser garanteras den samhälleliga insynen, och det
medborgerliga inflytandet stärks.

Ett absolut krav på ledning genom lekmannasty-
relser bör enligt utskottets uppfattning gälla för till-
synsmyndigheter som utfärdar integritetskänsliga
föreskrifter, innebärande ingrepp i medborgarnas
frihet och ekonomiska situation, för myndigheter som
arbetar under affärsliknande förhållanden och har en
verksamhet som innebär ett stort finansiellt ansvar
samt för myndigheter inom områdena forskning och
kultur.

Fru talman! Härmed tillstyrker jag utskottets
hemställan samt yrkar avslag på Folkpartiets och
Moderaternas reservation.

Anf. 3 KENNETH KVIST (v)

Fru talman! Våren 1994 beslutade riksdagen mot
Socialdemokraternas och Vänsterpartiets vilja att
förvaltningsmyndigheterna i första hand skulle styras
som s.k. enrådighetsverk - dvs. chefen skulle ha
makten. Innebörden av detta var att lekmannastyrelser
skulle avskaffas inom en rad myndigheter och verk.

Det beslutet måste ses som ett led i den strävan
som finns från visst håll, att det demokratiska infly-
tandet och insynen i offentlig verksamhet skall tonas
ned och att det förment avpolitiserade och rationella,
ofta mätt efter inskränkta marknadsprinciper, skall
vara dominerande.

Förslaget var ett led i samma process som ledde
till förändringar inom kommuner och statlig verksam-
het i form av bolagiseringar, införande av köp-och-
sälj-metoder osv.

Det demokratiska inflytandet, som också tar andra
hänsyn än de rent marknadsmässiga, skulle så långt
möjligt tonas ned.

Man kunde ha förväntat sig att den nya regeringen
som tillträdde efter valet skulle fullfölja den reserva-
tion som partiet hade lagt fram i oppositionsställning.
Förvisso innehåller förslaget en del uppmjukningar i
förhållande till den borgerliga regeringens ståndpunkt,
men detta är inte tillräckligt.

Jag behöver inte här spekulera i varför regeringen
inte ville slå fast principer som mera avviker i förhål-
lande till den förra riksdagsmajoriteten och varför
frågan stacks undan i kompletteringspropositionen.
Jag behöver inte heller gå djupare in på om regeringen
genomgått någon sorts ideologisk förändring sedan
våren 1994 också i den här frågan.

Jag kan bara konstatera att det är mycket glädjan-
de att den socialdemokratiska gruppen i konstitu-
tionsutskottet, till skillnad från regeringen, stått fast
vid kritiken av 1994 års riktlinjer för myndigheters
och verks ledning. Det var riktlinjer som vi gemen-
samt kritiserade.

De remissvar som KU fått från andra utskott tyder
också på att det finns starka sakliga skäl, på område
efter område, som talar emot att gå så långt som re-
geringen velat göra när det gäller att slopa lekman-
nastyrelser och införa ett ensidigare chefstyre.

Uppenbarligen behövs andra riktlinjer. Dessa har
en majoritet i KU kunnat enas kring. KU:s majori-
tetslinje är ägnad att skapa en spärr mot de krafter
som vill minska det demokratiska inflytandet och
insynen inom statsorganen. Vi hälsar det med till-
fredsställelse, och jag yrkar därför bifall till hemstäl-
lan i KU:s betänkande.

Anf. 4 PETER ERIKSSON (mp)

Fru talman! Vi har i och med det här betänkandet,
KU1, i konstitutionsutskottet nått en överenskommel-
se enligt vilken vi föredrar att förvaltningsmyndighe-
terna har en organisation med lekmannastyrelser och
med ett större inflytande för partierna och samhället i
övrigt. Vi anser att det ändå finns en viktig skillnad
mellan en statlig myndighet och ett privat företag eller
en privat organisation av något slag.

Den skillnaden måste bestå i att vi skall ha en stör-
re offentlighet, vi skall ha ett större samhälleligt infly-
tande i verksamheten. Därför har vi också sett det som
viktigt att ha kvar den här typen av organisation i de
allra flesta sammanhangen.

Jag kan ge Birger Hagård rätt i att det också är
viktigt att ha raka ansvarskedjor och ett rakt besluts-
fattande. Det skall kunna vara en tydlig organisation.
Men det går att organisera detta och att klargöra det
på annat sätt än genom att ta bort den form av lek-
mannastyrelse som har ett viktigt värde för det demo-
kratiska samhällsskick som vi har i dag.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Anf. 5 BIRGER HAGÅRD (m)

Fru talman! Jag vill bara konstatera att konstella-
tionen förvisso är intressant. Kenneth Kvist angriper i
realiteten den socialdemokratiska regeringen för att
den har slutit upp kring det väsentliga i de principer
som slogs fast 1994.

Jag vet egentligen inte vem jag skulle låta dem
debattera emot. De socialdemokratiska ledamöterna
liksom majoriteten i övrigt borde naturligtvis i första
hand debattera och polemisera mot regeringen och
regeringens företrädare. Men eftersom regeringen
tydligen inte har någon företrädare här i kammaren
när det gäller den här frågan, får vi för ovanlighetens
skull låta moderater och folkpartister försvara rege-
ringen i det här hänseendet.

Det gällde naturligtvis inte att till varje pris plocka
bort lekmannainflytandet. Det finns fortfarande, enligt
det förslag som kommer från regeringen, utrymme för
att där så anses vara önskvärt - och det finns sådana
fall - kunna ha en lekmannastyrelse. Men att låta allt
återgå till den gamla otydligheten på det sätt som man
uppenbarligen vill göra här - det är tydligen reaktio-
nens krafter som kommer fram i det här samman-
hanget - är knappast något vi är betjänta av. Inte
minst med tanke på alla de internationella förbindelser
som våra verk och våra styrelser har ter sig detta som
olämpligt. Det gäller att fatta snabba beslut och att
även därefter kunna ta ett ansvar för dem.

Det är dessutom naturligtvis olyckligt om det skall
gå till på det sättet att vi varje gång som vi byter re-
gering också skall byta principer när det gäller utöv-
andet av ledningsformerna. Även om regeringen i det
här fallet förvisso förstått saken, har tydligen social-
demokraterna i riksdagen haft en betydligt mindre
grad av förståelse för de viktiga principer som det i
själva verket rör sig om.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades efter 11 §.)

8 § Grundlagsfrågor

Föredrogs

Konstitutionsutskottets betänkande 1995/96:KU6

Grundlagsfrågor

Anf. 6 BIRGER HAGÅRD (m)

Fru talman! Egentligen är det många intressanta
frågor som tas upp i konstitutionsutskottets betänkan-
de nr 6. Men av fru talmannens inledande ord förstår
jag att hon inte skulle vara särskilt nöjd om vi nu
skulle sätta i gång en debatt om allt det som rör sig på
det konstitutionella området. Jag skall därför försöka
att fatta mig utomordentligt kort.

Jag konstaterar att det här finns några stora frågor
som vi har försökt driva från moderat sida. Det gäller
bl.a. att se över formerna för utskottsinitiativ. Ut-
skottsinitiativen kan nog i sig vara väl så positiva,
men vi har också sett exempel på att det kanske inte
fungerat alldeles bra.

Vi har också i de här sammanhangen fört fram
tankarna på att Lagrådet bör yttra sig i grundlagsfrå-
gor, inte bara de som rör tryck- och yttrandefriheten
utan i grundlagsfrågor över huvud taget. Vi vill ha en
översyn av detta.

Men jag avstår från att yrka bifall till de reserva-
tioner som avgetts med anledning av detta, för att vi
skall vinna tid. Det finns annars en risk för att det
också blir inflation i rösträkning, som jag tycker att
kammaren egentligen inte är särskilt betjänt av.

Andra frågor som tas upp är sådant som skilda
valdagar. Vi står givetvis fast, i det här fallet tillsam-
mans med de andra borgerliga ledamöterna, vid att
skilda valdagar borde vara det bästa. Men vi avstår
från att föra fram någon reservation, eftersom vi träf-
fade en överenskommelse mellan partierna för inte så
länge sedan.

Detsamma gäller kravet på författningsdomstol,
som jag, inte minst mot bakgrund av att jag inom
Europarådet haft förmånen att få besöka flera central-
och östeuropeiska länder och se vilken roll som för-
fattningsdomstolen trots allt spelar, tror skulle må väl
av en närmare granskning. Men jag medger att detta
långt ifrån är invändningsfritt, det är inte alldeles
givet att en sådan skulle ha sin plats i det svenska
systemet. Men frågan borde nog vara förtjänt av en
utredning.

Men eftersom vi för inte så länge sedan i Fri- och
rättighetskommittén diskuterade de här frågorna och
då kom fram till att vi för tillfället fick avstå från detta
för att kunna nå konsensus, har vi också där avstått
från att föra fram något särskilt yrkande i reservation.

Eftersom jag vill vinna tid finns det egentligen ba-
ra en enda reservation som jag skulle vilja yrka bifall
till. Det är den som handlar om positiv särbehandling.
Det är reservation nr 9. Där motsätter vi oss att man
missgynnar medborgare på grund av hans kön, även
om det skulle utgöra ett led i strävandena att åstad-
komma jämställdhet mellan män och kvinnor.

Men eftersom jag vet att Christel Anderberg står
på talarlistan - även om jag inte ser henne här nu, hon
tror kanske att hon snabbt skall hinna äta lunch - och
hon har sagt att hon önskar uttala sig i dessa frågor,
skall jag inte ta upp någon argumentation därvidlag.

Jag tror att jag har vunnit två och en halv minut åt
kammaren, fru talman. Jag vill yrka bifall till reserva-
tionen 9.

Anf. 7 KENNETH KVIST (v)

Fru talman! I detta betänkande finns som Birger
Hagård sade en rad intressanta frågor och även en del
som han inte berörde. En av dem är frågan om vårt
statsskick. Den frågan har vi från Vänsterpartiet tagit
upp ett stort antal gånger. Vi har markerat att vi står
för en övergång till ett republikanskt statsskick.

Andra partier har detta i sina partiprogram. Följde
man partiprogrammen borde det faktiskt vara en
ganska bred majoritet i riksdagen för republikkravet.
Men program och handling följs inte åt. Man är re-
publikan i ord men monarkist i handling.

Kravet på övergång till republik är ett demokra-
tiskt krav. Monarkin som system är en kvarleva från
feodaltid och ståndssamhälle. Det ligger i monarkins
natur att det är ett system ägnat att sprida glans över
samhällets spetsar och den livsstil som odlas av dem.

Vår monarki har, som det ofta sägs, liten formell
makt, men den är likväl en institution som uttrycker
och förstärker relationer mellan människor i samhäl-
let, som uttrycker och förstärker den över- och under-
ordning som finns i ett klassamhälle. Det gäller i
princip hur institutionen fungerar och det gäller allde-
les oavsett att vi har en sympatisk och populär kung
för tillfället och en representativ och charmfull drott-
ning.

Kring monarkin samlas en klass- och ståndssam-
hällesmentalitet som förhärligar över- och underord-
ning, som förhärligar samhällets elit och markerar
andras egenskap av undersåtar och utanför- eller ned-
anförstående.

Vi har den här gången inte ställt ett direkt konkret
författningsförslag, utan valt att anhålla hos regering-
en om ett förslag i den här frågan, därför att det skulle
vara litet mjukare och vi därför skulle möjliggöra för
de programmatiska republikanerna att kunna stödja ett
sådant förslag. Eller vågar de kanske inte ens uppma-
na regeringen att komma med en idé om hur en över-
gång till republik skulle gå till?

Det finns ett par andra frågor som är viktiga och
där vi har gemensamma reservationer med Miljöpar-
tiet. En av dem gäller invandrares rösträtt i riksdags-
val. Vänsterpartiet var först med att driva kravet på att
invandrare skulle ha rösträtt i kommunala val, därför
att vi ansåg att det när invandringen tilltog skulle
skapa ett utanförskap för en växande del av befolk-
ningen om de inte kände delaktighet i den demokra-
tiska processen.

Vi menar att valet av riksdagen bör följa samma
regler. Detta är inte minst en social fråga. En mycket
stor del av arbetarklassen och en mycket stor del av
de arbetslösa utgörs av invandrare, och när de, i alla
fall intill dess de är medborgare, ställs utanför rösträt-
ten blir det helt och hållet en sorts klassmässig grade-
ring av rösträtten.

Särskilt anmärkningsvärt har detta förhållande
blivit när vi har kommit med i EU och väljer till EU-
parlamentet. Då har vissa invandrare, nämligen EU-
medborgare, rösträtt till EU-parlamentet, medan andra
ställs utanför. Vi får alltså en skiktning och en segre-
gation som inte är önskvärd i ett demokratiskt samhäl-
le.

Den sista frågan som jag vill nämna gäller den s.k.
4-procentsspärren. Vi i Vänsterpartiet har under
många år bekämpat denna spärr, därför att vi anser att
den leder till att en stor del av landets väljare riskerar
att ställas utan representation i riksdagen. Miljöpartiet
hade till riksdagen väckt en motion om att halvera
spärrens procenttal. Även om vi själva inte har aktua-
liserat frågan det här året tycker vi att det är ett steg i
rätt riktning och biträder denna motion. Vi har därför
också en gemensam reservation.

Anf. 8 PETER ERIKSSON (mp)

Fru talman! Detta betänkande innehåller egentli-
gen ett antal mycket stora frågor. Men vi har en gans-
ka kort debatt framför oss, så vi får ta upp viktiga
frågor mycket summariskt. Jag skall ändå försöka att
koncentrera mig på några av Miljöpartiets reservatio-
ner och de frågor som jag tycker är viktigast.

En sådan fråga gäller sänkt rösträttsålder. När
riksdagen i början av 70-talet beslutade om en sänk-
ning av rösträttsåldern stod det i propositionen: Sam-
hällsutvecklingen har fört med sig att ungdomen i
allmänhet har större insikter i sociala, politiska och
ekonomiska frågor än tidigare och att en sänkning av
rösträttsåldern borde kunna medverka till att rikta
ungdomens intresse i samhällsfrågor till den politiska
aktivitet som hade den representativa demokratin och
dess olika organ som bas.

Det var fint.

Den här utvecklingen har fortsatt. Det var en riktig
beskrivning av det som hänt. Men en skillnad mellan i
dag och hur det var på 80-talet är att vi nu har fått
fyraåriga valperioder. Utvecklingen har fortsatt och vi
har fått fyraåriga valperioder. Det har gjort att röst-
rättsåldern i praktiken har höjts igen.

I verkligheten får man ju inte gå och rösta den dag
man fyller 18 år, utan man röstar när det blir valdag.
Genomsnittsåldern för den som röstar är därför ca 20
år i stället. Många får inte rösta förrän strax innan de
fyller 22 år. En sänkning av rösträttsåldern till 16 år
gör att vi får en genomsnittsålder för dem som röstar
för första gången på 18 år.

Jag tycker att det vore en fullt rimlig förändring.
Många av de som går i gymnasieskolan har ofta ett
större politiskt engagemang och medvetande än sina
föräldrar och andra vuxna i samhället. Om man låter
ungdomen i gymnasiet få vara med och använda sin
rösträtt när det blir val tror jag att engagemanget ökar
ännu mer, både för skolundervisningen, den politiska
debatten i skolan, och för politiska partier och den
politiska organisationen i samhället. Jag tror att det
har många fördelar att ändra rösträttsåldern från 18 år
till 16 år.

En möjlighet är också att dela upp rösträtten, så att
man har åldern 16 år för kommunala val och 18 år för
riksdagsvalet, om man är orolig för att ungdomen inte
skulle kunna se de stora och viktiga riksdagsfrågorna
klart.

En annan reservation som jag vill yrka bifall till
gäller rösträtten och bostadsorten. I dag är rösträtten
till riksdagsvalet knuten till medborgarskapet. Jag
tycker att det naturliga vore, och det är Miljöpartiets
idé, att ändra detta, så att vi går över till att bostadsor-
ten skall vara grunden för rösträtten snarare än med-
borgarskapet. Det är den ort och det land man bor i
som man också betalar skatt i. Det är också där man
normalt arbetar eller går i skolan. Praktiskt taget alla
skyldigheter och rättigheter är knutna just till den
bostadsort man har och det land man lever i. Därför
måste det betraktas som en gammaldags stenåldersfi-
losofi, som jag ser det, att fortfarande hävda att röst-
rätten skall vara ett privilegium för dem med medbor-
garskap. En mycket märklig inställning.

Det har också skett en del anpassningar på det här
området. När det gäller kommunalvalen, som Kenneth
Kvist var inne på, är ju inte medborgarskapet längre
kriteriet för rösträtten, utan det är bostadsorten.

Nu är vi med i EU och där kan man också i stor
utsträckning rösta där man bor. Många invandrare
som har flytt från sitt hemland drömmer om att en
gång i framtiden kanske kunna flytta tillbaka hem
igen. Det är orsaken till att många invandrare inte
söker svenskt medborgarskap, trots att de bott här i
decennier och kanske kommer att bo här livet ut.
Därför skulle jag vilja fråga socialdemokrater, center-
partister, moderater och även folkpartister om de
verkligen tycker att det är orimligt att de som betalar
skatt i Sverige också har rösträtt här. Ser ni inte hur
sjuk den här uppdelningen är?

En annan viktig fråga i detta betänkande som gäl-
ler just den demokratiska organisationen i Sverige är
kommunalvalen, som helt hamnat i bakvattnet. Jag
och Miljöpartiet, och jag vet att flera andra partier
tycker likadant, vill ha en uppdelning mellan riks-
dagsvalet och kommunalvalet, så att vi får dem var
för sig. Nu när vi har infört fyraåriga valperioder
borde det vara fullt rimligt att återgå till det system
som vi hade tidigare med skilda valdagar för kommu-
nalval och riksdagsval.

Jag tror att det är särskilt viktigt i dag då kommu-
nalvalen har blivit mycket viktigare än tidigare. Vi har
fått en på många områden stärkt kommunal själv-
ständighet. Kommunerna har större möjlighet att
påverka den kommunala organisationen. Tidigare var
det mycket mer strikt och detaljreglerat. Särskilt i
dessa nedskärningstider då kommunalpolitikerna skall
avgöra om man skall göra nedskärningar på skolan,
barnomsorgen, äldreomsorgen eller på något annat är
det viktigt att människor engagerar sig. Många är
också engagerade i kommunalvalen. Därför är det
tragiskt och sorgligt att kommunalvalen alltid hamnar
i skymundan av riksdagsvalen. Det är ingen bra or-
ganisation med tanke på den som vill stärka demo-
kratin och också öka möjligheterna för människorna
att engagera sig partipolitiskt. Så länge kommunalva-
len hamnar i bakvatten är det ett väldigt stort steg för
många att ta för att engagera sig i de olika partierna.

Ytterligare en sak som jag skulle vilja ta upp gäl-
ler folkomröstningar. Vi har från Miljöpartiet en mo-
tion om att på flera sätt stärka folkomröstningsinstitu-
tet. Människor tar initiativ och skriver under listor där
de vill ha kommunala folkomröstningar. Vi har en
sådan ordning i dag - den är ganska nyligen genom-
förd - att om någon vill ha en kommunal folkomröst-
ning måste frågan om att anordna en sådan tas upp i
kommunfullmäktige. Vi vill ha en ändring på den
punkten så att det då skall bli en folkomröstning. Det
har varit väldigt dåligt de senaste åren. Sedan vi be-
slutade om att kommunerna på medborgarinitiativ kan
anordna folkomröstningar har vi i många kommuner
sett den utvecklingen att människor har samlat tusen-
tals namn för att få en folkomröstning. Men till sy-
vende och sist har kommunfullmäktige avslagit begä-
ran i alla fall. Det är väldigt dåligt för demokratin i
Sverige om vi politiker stiftar lagar som ger männi-
skor ökade möjligheter att bli delaktiga i besluten och
sedan struntar, kommunalt och på landstingsnivå, i att
följa upp det och låta människor vara med och beslu-
ta.

Vi skulle vilja få en sådan ändring så att det fak-
tiskt blir tvunget för kommunerna att anordna en
folkomröstning när en viss procent av kommuninvå-
narna - vårt förslag är 10 % - säger att de vill har en
sådan.

Vi vill också ha en högre grad av beslutande folk-
omröstningar, både kommunalt och på riksnivå. Att
förbättra folkomröstningsinstitutet är ett viktigt sätt att
stärka demokratin över huvud taget i Sverige.

I grunden handlar det mycket om vilken männi-
skosyn och demokratisyn man har. Har man en positiv
människosyn och anser att vanliga människor kan och
vill ta ansvar ser man också det som en positiv sak för
demokratin att öka medborgarinflytandet och stärka
folkomröstningsinstitutet. Har man en demokratisyn
som går ut på att man vill att många människor deltar
aktivt är det också positivt. Men om man har en mer
elitistisk demokratisyn och vill att ett fåtal människor
skall vara utsedda att representera och driva demo-
kratin och samhällsutvecklingen framåt, är man na-
turligtvis restriktiv och negativt inställd till folkom-
röstningsinstitutet.

Den sista delen i vår reservation om folkomröst-
ningar handlar om att det måste till rättvisare villkor.
Vi måste faktiskt från riksdagen se till att folkom-
röstningar, när vi anordnar sådana i Sverige, inte
urartar så att den ena sidan får ohyggligt mycket mer
resurser än den andra, som i folkomröstningen om
EU-medlemskap. Den typen av riktlinjer och krav på
rättvisa villkor ställer man inför folkomröstningar i
många andra länder. Det vore fullt möjligt även i
Sverige, om majoriteten vill det. Vill majoriteten det,
då kan man rösta på vår reservation 8

Fru talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 1,
2 och 8.

Anf. 9 KENNETH KVIST (v) replik

Fru talman! Vänsterpartiet och Miljöpartiet har ett
par gemensamma reservationer, men i de andra fallen
har jag inte reserverat mig till förmån för de miljö-
partikrav som Peter Eriksson vältaligt har lagt ut tex-
ten om. Jag skall inte bemöta dem med hänsyn till
kammarens tid, men där är det sakliga skäl som skiljer
oss åt.

Jag har ytterligare en reservation som jag härmed
yrkar bifall till, nämligen reservation 5, om införande
av republik. Jag är litet oklar på var Miljöpartiet står i
frågan om republik eller monarki. Jag skulle vilja
veta: Är Miljöpartiet ett monarkisktiskt parti? Är det
därför som ni inte är med på reservationen, eller vad
är anledningen till att inte stödja kravet på övergång
till republik?

Anf. 10 PETER ERIKSSON (mp) replik

Fru talman! Principiellt har vi i Miljöpartiet inte
tagit ställning till monarki. I partiprogrammet har vi i
alla fall inte någon uttalad åsikt i den frågan. Därför
är det upp till varje enskild medlem i Miljöpartiet att
rösta som man vill i den frågan.

Anf. 11 BIRGIT FRIGGEBO (fp)

Fru talman! I det här betänkandet behandlas, som
redan sagts, en rad grundlagsfrågor. Många av dem
har behandlats utförligt under en följd av år här i
riksdagen. Det gäller rösträttsålder, rösträtt för icke
svenska medborgare i riksdagsval, den gemensamma
valdagen, småpartispärren, övergång till republik,
folkomröstningsinstitutet m.fl. I flera av dessa frågor
hänvisar utskottet just till den tidigare behandlingen i
riksdagen. Därför skall jag bara kommentera några av
frågorna.

En gemensam valdag har nyligen varit föremål för
förhandlingar mellan partierna. I den kompromiss
som då slöts förlängdes mandatperioderna till fyra år
utan att skilda valdagar infördes. Vi som anser att det
riktigaste vore med skilda valdagar för riksdagsval
respektive kommunalval avstår från att kräva det med
anledning av överenskommelsen om att driva den
frågan nu. Därför bör naturligtvis inte reservation 3
bifallas.

Det har i vårt land blivit allt vanligare att i debat-
ter föra fram krav på folkomröstningar. Sådana krav
framförs också i frågor som relativt nyligen har varit
föremål för folkomröstningar. Samtidigt riktas kritik
mot en alltför flitig användning av institutet och mot
hur det är utformat.

Den borgerliga majoriteten i riksdagen beslutade
våren 1994 att en utvärdering av folkomröstningsinsti-
tutet i Sverige och i andra länder skulle göras. Sam-
manställningen efter denna borde sedan ligga till
grund för en översyn av gällande regler. Nu står
samtliga partier i utskottet, utom Miljöpartiet, bakom
begäran hos regeringen om en utvärdering och en
översyn. Jag tycker att det är en styrka att en så bred
majoritet nu är överens om en utvärdering och en
översyn. Att då springa i väg med specialbeställningar
före denna översyn är ju inte särskilt klokt. Därför bör
reservation 8 avslås.

Miljöpartiet engagerar sig för beslutande folkom-
röstningar. När vi hade EU-omröstningen sade samt-
liga partier att man hade lovat att följa folkomröst-
ningen, och därmed blev den ju i praktiken egentligen
beslutande. Det hindrade nu inte Miljöpartiet från att
här i riksdagen framföra synpunkten att de skulle ha
lagt ner sina röster om det hade blivit en särskild
omröstning här i riksdagen. Därför undrar man hur det
är bevänt med önskemålet om beslutande folkom-
röstningar.

När det gäller invandrarnas rösträtt i riksdagsval
och det faktum att de betalar skatt vill jag påpeka att
den skatt de betalar berättigar dem till samma service
som alla svenskar har rätt till. Det har alltså ingen
koppling till rösträtten, utan det här handlar om ifall
medborgarskapet skall ha någon betydelse över huvud
taget. När man går till val till riksdagen påverkar man
också landets relation till andra länder, och det bör väl
vara de personer som har ett medborgarskap som skall
kunna påverka den politiken.

Det faktum att alla EU-medborgare har rösträtt in-
om EU är precis synonymt med detta: Man kan få bo
var som helst i Sverige och ändå, om man är svensk
medborgare, rösta i svenskt riksdagsval.

När det gäller önskemålet om införande av rösträtt
vid 16 års ålder vill jag säga att 18-årsgränsen i Sveri-
ge har en betydelse i många avseenden. Man är
omyndig upp till dess att man är 18 år. Det finns ett
föräldraansvar för barn upp till 18 år. Barnkonventio-
nen har också den gränsen att barn är man upp till
dess att man är 18 år.

Fru talman! Några motioner berör väsentliga frå-
gor för att stärka demokratin och för att säkerställa att
beslut fattas på lägsta möjliga nivå. Utskottet beskri-
ver ingående flera utredningar som arbetar med för-
slag för att stärka demokratin, och det är naturligtvis
min förhoppning att de skall kunna producera något
väsentligt. Men förtroendet för demokratin och för de
förtroendevalda handlar inte bara om behovet av ett
konstitutionellt system som garanterar inflytande. Det
handlar också i hög grad om hur vi förtroendevalda
uppträder och företräder våra uppdragsgivare.

Det finns enligt min mening en rad företeelser i
dag som bidrar till att urholka förtroendet för vårt
representativa system. Jag kan naturligtvis inte här
och nu ha en lång vetenskaplig utläggning om detta,
men företeelser som förenkling av svåra problem,
undanhållande av en sanningsenlig beskrivning av
verkligheten, svikna löften, dubbelmoral, överdriva
löften om att det politiska systemet har en förmåga att
ta ansvar för det mesta och i motsvarande mån en
nedvärdering av behovet av ett personligt ansvarsta-
gande befrämjar naturligtvis inte tilltron till demokra-
tin. Det behövs, enligt min mening, mer raka rör och
bättre kvalitet i kontakterna mellan de valda och väl-
jarna.

Moderaterna vill öka skyddet för en minoritet så
att den kan hindra ett utskott från att ta egna initiativ
till beslut här i kammaren. Det är naturligtvis viktigt
att ärenden är väl beredda och att alla ledamöter kan
påverka besluten genom motionsrätten. Därför bör
utskotten vara återhållsamma med egna initiativ om
inte alla inom utskottet är med om att ta ett sådant
initiativ. Något missbruk på den här punkten kan man
nog inte tala om även om man har varit nära i något
fall. Därför ser utskottet nu inte något behov av en
översyn.

När det gäller initiativrätt till grundlagsändringar
har vi inte hittat något exempel på att så har skett här i
riksdagen, i varje fall inte jag. Moderaterna talar om
barnpornografibeslutet i konstitutionsutskottet, men
det byggde faktiskt på motioner. Jag kan inte tänka
mig att det är moderaternas avsikt att motioner inte
skall kunna ligga till grund för beslut här i riksdagen.

Dessutom har i vissa avseenden den här situatio-
nen nu förbättrats i och med att budgetåret har lagts
om. Vi har nu motionsrätt på hösten, och det betyder
att tidsfristen för väckande av grundlagsfrågor kan bli
bättre tillgodosedd i framtiden, dvs. utskotten kan
behandla sådana allmänna motioner under hösten, och
därmed lägga fram sina förslag 9 månader innan nästa
val.

Fru talman! Slutligen finns det några förslag här
som handlar om jämställdhetsfrågor. Det finns ett
förslag om att vi skulle ha en lag om att det skulle
vara könskvotering till alla beslutande politiska för-
samlingar i Sverige, dvs. riksdagen, regeringen,
kommunfullmäktige osv.

Jag skulle vilja påstå att detta är ett grundskott mot
den fria nomineringsrätten och mot svenska folkets
rätt att själv välja sina företrädare. Det kan inte kom-
ma på tal att vi skulle börja förändra den grundläg-
gande fri- och rättigheten i vår grundlag. Vi kan
dessutom konstatera att jämställdhetsarbetet har varit
mycket framgångsrikt. Vi är nu 40 % kvinnor här i
riksdagen, i kommunerna är det 41 % och i lands-
tingsfullmäktige är det 48 %. Det visar sig alltså att
ett opinionsbildningsarbete och ett aktivt arbete inom
partierna lönar sig.

Moderaterna vill ändra grundlagen för att hindra
att man skall kunna åstadkomma en positiv särbe-
handling för att främja jämställdheten. Man hänvisar
bl.a. till en nyligen avfattad dom i EG-domstolen, och
antyder att Sveriges grundlag skulle strida mot ett
EG-domstolsbeslut. Det kan man verkligen ifrågasät-
ta. Det domslut som fattades i EG-domstolen hade sitt
ursprung i kommunen Bremen i Tyskland. Där är
bestämmelserna sådana att man ovillkorligen är
tvungen att göra en tjänstetillsättning till en kvinnas
fördel. Den svenska lagstiftningen betonar bara att det
är en möjlighet.

Anf. 12 PETER ERIKSSON (mp) replik

Fru talman! Jag skulle vilja fråga Birgit Friggebo
om hon anser att den ordning som vi har i dag är bra.
På väldigt många håll i Sverige, runt om i landet, har
människor tagit initiativ i viktiga kommunala frågor,
skrivit på namnlistor, gått till kommunfullmäktige och
bett kommunfullmäktige att anordna en folkomröst-
ning, men kommunfullmäktige har sagt: Nej, vi vill
inte ha någon folkomröstning i den här frågan. Är det
bra att det fungerar så? Tycker Birgit Friggebo att det
har varit en rimlig utveckling sedan riksdagen instif-
tade denna möjlighet till ett folkinitiativ när det gäller
kommunala folkomröstningar?

Anf. 13 BIRGIT FRIGGEBO (fp) replik

Fru talman! Jag har varit med om att driva fram
den ordning vi nu har, och den är ganska ny. Jag tror
inte att man kan svara med ett rakt ja eller nej på
Peter Erikssons fråga med mindre än att man har en
total överblick över vilka initiativ som har tagits och
vad det är för frågor som han har velat aktualisera för
folkomröstning.

Däremot vill jag ange den allmänna inriktningen
att jag tror att det är bra att kommunerna så långt som
det över huvud taget är möjligt verkställer de önske-
mål om en folkomröstning som kan finnas ute i kom-
munerna.

Det här är en ganska ny lagstiftning. Därför får
man efter hand se hur den fungerar. Men min egen
uppfattning är att man så långt det är möjligt bör till-
mötesgå ett folkinitiativ när det gäller folkomröstning.

Anf. 14 KENNETH KVIST (v) replik

Fru talman! Enligt grundläggande liberal ideologi
föds vi alla lika och skall ha samma möjligheter. Det
låter bra. Då vill jag fråga Birgit Friggebo, eftersom
hon inte sade någonting om kravet på republik: Anser
Birgit Friggebo att monarkin som system och princip
överensstämmer med denna grundläggande liberala
princip? Om hon inte anser det, varför stöder Birgit
Friggebo i så fall inte kravet på övergång till ett nytt
statsskick?

Anf. 15 BIRGIT FRIGGEBO (fp) replik

Fru talman! I Folkpartiet anser vi att det system
som vi har i Sverige med en konung fungerar bra.
Därför vill vi inte ändra på det.

Anf. 16 CHRISTEL ANDERBERG (m)

Fru talman! Det vill synas som om en majoritet av
Sveriges befolkning har bibringats uppfattningen att
ingen kan få det bättre ekonomiskt utan att någon
annan samtidigt får det sämre, alltså ett nollsum-
mespel. Dess värre tycks samma grundläggande miss-
uppfattning just nu vara förhärskande på jämställd-
hetsområdet. Den signal som regeringen skickar ut är
att kvinnor inte klarar sig på sina egna meriter utan
måste bedömas enligt särskilda regler. För att rege-
ringens mycket ytliga, rent matematiska jämviktssträ-
vanden skall uppfyllas öppnar man i själva regerings-
formen upp en möjlighet att missgynna en medborga-
re på grund av hans kön, nämligen om lag eller annan
föreskrift utgör ett led i strävandena att åstadkomma
jämställdhet mellan män och kvinnor.

Vi moderater anser att det i en rättsstat inte under
några förhållanden kan vara berättigat att bland de
konstitutionella fri- och rättigheterna lämna en öpp-
ning för diskriminering på grund av kön. Vi kan in-
stämma i att ändamålet är gott. Men ändamålet helgar
inte alltid medlen. I dessa avseenden anser vi inte ens
att de anvisade medlen kommer att leda till det åsyf-
tade resultatet.

Det är tydligt att den socialdemokratiska regering-
en har hamnat i ett dilemma när det gäller jämställd-
hetspolitiken. Den drivs av ett behov av att visa poli-
tisk handlingskraft för att skyla över att den saknar
visioner för den verklighet som råder nu och fram-
över. Den är kvar i den sociala ingenjörskonstens
tankegods från 40-talet och vill uppifrån styra männi-
skors liv utifrån vad en elitistisk grupp för närvarande
anser vara "politiskt korrekt".

Många anser att kvotering av kvinnor på manligt
dominerande områden skulle gynna jämställdheten.
Vi moderater tror inte på kvotering. Den bygger på
bristande tilltro till kvinnors förmåga och övertro på
regleringar. Kvinnor kan väl uppnå formell, men
aldrig reell, jämställdhet genom allehanda jippon och
kortsiktiga projekt. Att försöka forcera fram jäm-
ställdhet med konstlade medel är i själva verket kon-
traproduktivt och skadar på sikt mer än det främjar.

Det värsta exemplet på detta tänkesätt är vårens
proposition 1994/95:124 om jämställdhet mellan
kvinnor och män inom utbildningsområdet, som riks-
dagens majoritet dess värre har ställt sig bakom. Den
innefattar sådana kortsiktiga åtgärder som att det vid
tillsättning av professorer och andra högre tjänster
inom universitets- och högskolevärlden skall tilläm-
pas s.k. positiv särbehandling, varmed avses att en
tjänst tillsätts med en sökande av underrepresenterat
kön även om vederbörande är mindre kvalificerad än
medsökande av det andra könet.

Detta menar vi innebär en uppenbar risk för att
gamla fördomar cementeras och att det långsiktiga
och seriösa jämställdhetsarbetet därigenom försenas.
Budskapet är ju att det inte finns tillräckligt kompe-
tenta kvinnliga forskare, varför kvinnor måste hjälpas
fram så att förhärskande jämställdhetsmål snabbt
uppnås. Jag undrar om utbildningsministern tänker
upplåta parkeringsplatser för handikappade utanför
institutionerna åt sina - i folkmun kallade -
"thammare", det akademiska B-laget.

Förutom att positiv särbehandling ger uttryck för
en kvinnosyn som är djupt kränkande så innefattar det
också ett brott mot 11 kap. 9 § regeringsformen, som
föreskriver att det vid tillsättning av statlig tjänst skall
fästas avseende endast vid sakliga grunder såsom
förtjänst och skicklighet. Man kan inte positivt särbe-
handla någon på grund av kön utan att samtidigt nå-
gon av det motsatta könet blir negativt särbehandlad.
Och den som blir diskriminerad i det enskilda fallet är
inte någon diffus beståndsdel i ett förhatligt kollektiv
utan det är en enskild individ.

Jag vädjar till kammarens ledamöter att verkligen
tänka efter och inte bara ge efter för det som nu är
politiskt korrekt. Är det verkligen försvarligt i ett
rättssamhälle att låta enskilda individer diskrimineras
på grund av kön? Vi moderater anser inte det.

EG-domstolen anser inte heller det. I den dom av
den 17 oktober som Birigt Friggebo talade om slår
domstolen fast att ett automatiskt företrädare åt
kvinnliga sökanden på manligt dominerande områden
när meriterna är likvärdiga med manliga medsökan-
dens inte är förenligt med EG:s likabehandlingsdirek-
tiv. Det måste framstå som uppenbart att Sveriges
positiva särbehandling, som innebär att en tjänst till-
sätts med en sökande av underrepresenterat kön även
om vederbörande är mindre kvalificerad än medsö-
kande av det andra könet, är än mer oförenligt med
likabehandlingsdirektivet.

Sverige medlemskap i EU innebär att vi måste ta
EG-domstolens domar på allvar vare sig vi gillar dem
eller inte. Det är därför uppseendeväckande att ut-
skottsmajoriteten avstryker den moderata motionen
1994/95:Ub41 utan annan motivering än att statsmi-
nistern i sin regeringsförklaring i oktober 1995 fram-
höll att Sverige, bl.a. inför 1996 års regeringskonfe-
rens, aktivt kommer att driva kraven på ökad jäm-
ställdhet. Man må önska statsministern lycka till i
hans strävanden i detta avseende, men i avvaktan på
konkreta resultat måste Sverige faktiskt nu ta EG:s
förbud mot alla former av diskriminering av individer
på grund av kön ad notam.

Regeringsformens 2 kap. 16 § måste därför ses
över, och detta bör riksdagen som sin mening ge re-
geringen till känna. En sådan översyn var angelägen
redan tidigare, efter EG-domstolens dom är den nöd-
vändig.

Fru talman! Med detta yrkar jag bifall till reserva-
tion nr 9, som är fogad till betänkandet.

Anf. 17 EWA LARSSON (mp)

Fru talman! Jag tror att Moderaterna lever kvar i
40-talsideologin. Själv var jag inte född då. Men jag
tycker precis som Birgit Friggebo att det är viktigt hur
vi företräder våra väljare. De har ju talat om för oss
att de kräver en jämn könsfördelning. De har ställt så
starka krav att de t.o.m. har sagt att om inte partierna
sköter sig och får fram fler kvinnor kan de tänka sig
att nödgas bilda ett rent kvinnoparti.

Jag vill säga några ord om kvotering till politiska
uppdrag i Sverige och internationellt. I regeringsfor-
mens första paragraf kan vi läsa att all makt utgår från
folket. Trots detta kan inte folket i dag välja en jämn
könsfördelning till beslutande politiska församlingar.
Jag tycker att det nu skall vara slut på diskriminering
på grund av kön nu.

I FN-konventionen om mänskliga rättigheter ingår
nu även kvinnors rättigheter. Där finns en analys av
hur kvinnans situation och ställning i dag ofta är ett
uttryck för en bristande politisk vilja att fullt ut erkän-
na och bl.a. i lagar säkerställa mänskliga rättigheter
för kvinnorna.

Jag anser att en likvärdig politisk representation av
båda könen är en självklar rättighet. Det måste bli ett
slut på den manliga kvotering till beslutande försam-
lingar som har pågått ända sedan 1922. I den hand-
lingsplan som antogs vid FN:s fjärde kvinnokonferens
i år fastställdes att regeringarna skall främja kvinnors
och mäns lika rätt att delta i politiskt arbete.

Regeringarna skall också sträva efter en jämn
könsfördelning bland de kandidater på nationell nivå
som nomineras till uppdrag och tjänster i internatio-
nellt FN-arbete. Politiska partier uppmanas att se över
strukturer och procedurer inom partierna och undanrö-
ja alla hinder som direkt eller indirekt kan utgöra
diskriminering av kvinnor.

Jämställdhetsfrågorna skall också integreras i det
politiska arbetet och finnas med på dagordningen.
Regeringarna skall se till att frågorna analyseras uti-
från ett jämställdhetsperspektiv så att konsekvenserna
för kvinnor respektive män klarläggs innan beslut
fattas.

Jag menar att man som väljare i dag har små möj-
ligheter att påverka könsfördelningen i valen till
kommun, landsting och riksdag - så till vida att jag
inte stryker alla män. Utskottet anser det vara uteslu-
tet att föreslå någon inskränkning i partiernas nomi-
neringsrätt eller än mindre i väljarnas fria val för att
åstadkomma en viss önskad sammansättning. Ut-
trycket "en viss sammansättning" låter nästan som om
det vore suspekt med jämn könsfördelning.

Inskränkningar finns redan i dag. Partierna får inte
nominera den som är yngre än 18 år, de får inte nomi-
nera den som inte är svensk medborgare och till
kommunval får de inte nominera den som inte är
folkbokförd i kommunen. Om det nu inte går att lag-
stifta om kvotering kanske det går att nominera kvin-
nor och män separat på var sin valsedel. Det nödvän-
diga beslutet skulle då innebära en jämn könsfördel-
ning i politiskt beslutande församlingar - att 179 av
riksdagens ledamöter skall vara kvinnor och att 51 av
stadens kommunfullmäktige skall vara kvinnor. Detta
är bara tekniken för att nå målet. Tekniken skall vi se
endast som ett redskap och inte som ett mål i sig.

I den offentliga utredningen Varannan damernas
som tillsattes 1987 förordades varvade valsedlar. Alla
partier uppmanades att på frivillig väg se till att köns-
fördelningen blev jämn i beslutande församlingar. Om
inte detta genomfördes fick andra medel övervägas.
Fler partier än Miljöpartiet tillämpar i dag principen
med varvade listor. Men det finns en konstant tendens
att sätta männen först.

1988 var andelen kvinnor i riksdagen 38 %, 1991
var den 33 % och nu i år 40 %. Av 22 svenska leda-
möter till EU-parlamentet är 9 kvinnor och 13 män.
Hur skall vi komma åt kvoteringen av män om vi inte
kvoterar in kvinnor? Vilka är de andra medlen?

I utredningen Varannan damernas sades också att
statliga nämnder och styrelser skulle bestå av 30 %
kvinnor 1992. Det målet gick att uppfylla på frivillig
basis. 1994 skulle siffran vara uppe i 40 %. Det har
inte kunnat uppnås. 1996 skall självklara 50 % - en
jämn könsfördelning - vara uppnådd. Det verkar som
om det är svårt att komma över den magiska siffran
40 %. I Norge och Danmark har lagstiftning visat sig
vara ett verksamt medel för att öka andelen kvinnor i
offentligt tillsatta utskott och kommittéer.

I Sverige har kvinnor helt naturligt prioriterat de
riktigt tunga utskotten och nämnderna - de som berör
oss alla i det dagliga livet. Jag tänker på den sociala
och kulturella politiken. Vi är nu på väg in i in-
frastrukturen via samhällsbygget och näringen. Vi tror
att det är nödvändigt att även i Sverige stifta lagar om
kvotering för att undvika manskvotering. Vi vill att
kvoteringen skall ses som ett medel och en teknik på
väg till målet - en bättre jämställdhet mellan könen.

Det senaste valet blev ett steg framåt mot en jäm-
nare könsfördelning och de förtroendevalda har i och
med det också fått ökade förhoppningar om en ändrad
inriktning av de politiska besluten. Förväntningarna
på oss kvinnor som nu sitter i beslutspositioner är
stora.

Samtidigt - och det här är viktigt - är den politiska
strukturen oförändrad. Med ett arbetssätt och en be-
slutsprocess som fungerar efter gamla mönster, med
strikt styrda mallar och i takt med att förutsättningar-
na för det politiska arbetet förändras ställs krav på
ökad samverkan.

Jag och Miljöpartiet vill betona vikten av att frå-
gan om en jämn könskvotering angår oss alla. Hela
samhällsattityden gentemot kvinnor och makt behöver
förändras. Hjälp till att föra den debatten utan ironi
och arrogans!

Anf. 18 BIRGIT FRIGGEBO (fp) replik

Fru talman! Det bästa man kan säga om det här
förslaget är att syftet kanske är gott. Men Ewa Lars-
son säger att våra väljare anser att vi skall ha jäm-
ställdhet, och samtidigt säger hon att folket inte har
någon möjlighet att genomföra detta. Då är det ju
väldigt konstigt att vi har uppnått så pass hyggliga
siffror som 40 % kvinnor i riksdagen, 41 % i kom-
munfullmäktige och 48 % i landstinget.

Dessutom hänger det inte ihop, för om väljarna
verkligen vill ha jämställdhet har de ju möjligheter till
detta, bl.a. via möjligheten med nomineringsrätten i
partierna. Den kan ju vara begränsad, men väljarna
kommer att få ytterligare en möjlighet genom att via
personval hej vilt stryka namn och flytta upp kvinnor
överst på listorna.

Detta är alltså grundskott mot folkets fria rätt att
välja sina företrädare. Hur skall det gå till i praktiken
om det visar sig att det blir en rad kvinnor som place-
ras på första plats? Om det blir 60-65 % representa-
tion av kvinnor i riksdagen och det samtidigt sägs i
lagarna att det skall vara fifty-fifty - hur skall man då
kunna få ut dem som har kommit in formellt i riksda-
gen genom ett sådant kvoteringssystem?

Detta håller faktiskt vare sig ideologiskt eller
praktiskt. Jag tror att det skulle bli stor arrogans bland
de människor som är för en ökad jämställdhet om ett
sådant här förslag genomfördes.

Anf. 19 EWA LARSSON (mp)

Fru talman! 1987 förordades varvade valsedlar.
Alla partier uppmanades att på frivillig väg varva sina
valsedlar. Så har inte skett. Man skulle se till att det
blev en jämn könsfördelning, och om det inte blev på
det sättet skulle andra medel övervägas.

Jag har ställt frågan vilka de andra vägarna är.
Birgit Friggebo säger att man i så fall kan stryka alla
karlar. Då är vi inne på teknikaliteter. Frågan är
egentligen om Folkpartiet vill ha en jämn könsför-
delning i riksdagen.

Anf. 20 ROSE-MARIE FREBRAN (kds)

Fru talman! För den kristdemokratiska riksdags-
gruppen, som saknar representation i konstitutionsut-
skottet, vill jag kommentera 4 av de 15 momenten och
avge två röstförklaringar samt ställa två yrkanden.

Beträffande moment 3, skilda valdagar, vet alla
som känner till var vi står i frågan att vi faktiskt vill
ha skilda valdagar. Vi kommer ändå inte att rösta på
Miljöpartiets reservation, eftersom vi delar den upp-
fattning som framkommer i det särskilda yttrandet 1,
där vi är bundna av en överenskommelse 1994 om
förändringar i valsystemet i Sverige.

När det gäller moment 4, småpartispärren är vi
som parti emot 4-procentsspärren. Därför kunde man
förvänta sig att vi skulle stödja reservation 4, vilket vi
inte kommer att göra. Vi kommer att avstå från att
rösta, därför att reservation 4 inte bara talar om en
sänkning av 4-procentsspärren utan också innehåller
ett krav på sänkning av 12-procentsspärren till sex
procent, vilket vi alltså inte står bakom.

Så till våra yrkanden. Beträffande moment 12,
subsidiaritetsprincipen, anser vi kristdemokrater att
subsididaritetsprincipen bör skrivas in i svensk
grundlag. Subsidiaritetsprincipen är en betydande
maktfördelningsprincip. Det gäller att få rätt makt på
rätt plats. Därför menar vi att den bör vara en viktig
utgångspunkt för all lagstiftning. Den bör införlivas
som grund för den nationella svenska rätten, lämpli-
gen genom införande i regeringsformen.

Grundlagsförändringar bör alltid genomföras i
brett samförstånd. Därför vill vi ge regeringen i upp-
drag att förankra en sådan grundlagsändring och där-
efter framlägga förslag till riksdagen.

Därför yrkar jag bifall till motion K215.

Slutligen moment 14, författningsdomstol, är ock-
så det ett gammalt kristdemokratiskt krav som, trots
att vi inte i år i den allmänna motionstiden aktualiserat
kravet, gör att vi stöder det motionsyrkande i vilket
detta krav framställs, dvs. Miljöpartiets motion K205,
yrkande 6, vilket jag yrkar bifall till.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades efter 11 §.)

9 § Nationaldagen m.m.

Föredrogs

Konstitutionsutskottets betänkande 1995/96:KU11

Nationaldagen m.m.

Anf. 21 NILS FREDRIK AURELIUS (m)

Fru talman! Nationaldagen i Sverige infaller som
bekant den 6 juni. Detta datum år 1523 kröntes Gus-
tav Vasa till svensk konung. Samma datum antogs
regeringsformen år 1809. Också riksdagens första
beslut om den nu gällande regeringsformen meddela-
des den 6 juni år 1973. Den 6 juni är alltså förbundet
såväl med vår nationella frihet som med vårt sam-
hällsskick.

I de allra flesta länder är nationaldagen en allmän
helgdag, dvs. en arbetsfri dag. Nationaldagsutredning-
en, som presenterade sitt betänkande i fjol, studerade
hur det såg ut i tio länder i detta avseende. Sverige
jämfördes då med åtta närliggande länder i Europa
och dessutom med USA. Överallt är nationaldagen
helgdag, visade det sig, utom i Sverige och Storbri-
tannien, det senare något förvånande kanske. I Dan-
mark firas Grundlovsdagen den 5 juni som nationell
festdag med halv ledighet. Men i Tyskland, Norge,
USA, Finland, Frankrike, Nederländerna, Italien och
Belgien, som utredningen också granskade, är där-
emot nationaldagen helgdag liksom i en mängd andra
länder. Det är helt enkelt det vanliga förhållandet
utomlands att nationaldagen är allmän helgdag.

Det brukar ofta sägas att nationaldagen utomlands
firas med en annan glöd än i Sverige. Den 17 maj i
Norge är exempelvis en stor folkfest som helst bör
upplevas på plats. Anledningen till att man manifeste-
rar en sådan glädje över den nationella friheten kan
bl.a. vara att många medborgare har personliga min-
nen av nationell ofrihet. Sådana minnen finns inte på
samma sätt i Sverige - dess bättre, kan man tillägga.

Emellertid har firandet av nationaldagen i vårt
land efter hand blivit intensivare, inte minst sedan
svenska flaggans dag också blev nationaldag 1983.
Bakgrunden är vår alltmer internationella värld som
ökat behovet av att känna en nationell identitet.

I Nationaldagsutredningen skriver man om vikten
av en nationell gemenskap och om hur viktigt det är
att svenska folket återtar sina symboler från de grup-
per som missbrukar dem. Det finns då också all an-
ledning att göra som i så gott som alla andra länder,
dvs. att göra nationaldagen till en allmän helgdag.
Sedan bör nationaldagen förstås fyllas med ett inne-
håll också, och utredningen har en hel del förslag på
den punkten. Jag tror att en av de moderata motionä-
rerna strax kan bidra med en del färgstarka synpunk-
ter på detta. Jag ser henne sittande i bänken utrustad
med svensk bordsflagga och iförd Wärensdräkt.

Varför har man då inte tidigare gjort den 6 juni till
en arbetsfri dag? Länge fanns nog föreställningen att
just vi svenskar inte behövde bry oss så mycket om de
nationella symbolerna, kanske för att vi ändå var bäst
på allt. Men denna illusion har brustit, och i dag är
huvudinvändningen att det är dyrt att införa en extra
helgdag. Nationaldagsutredningen beräknade att pro-
duktionsbortfallet skulle bli så stort som ca 4 miljar-
der kronor, vilket ju är en aktningsvärd summa. Slut-
satsen blir därför att en annan arbetsfri dag bör för-
svinna när nationaldagen blir helgdag.

Utredaren hade en mängd namnkunniga experter
till sitt förfogande, såsom landshövdingen i Stock-
holm och överhovpredikanten. Dessutom medverkade
en representant för Justitiedepartementet liksom före-
trädare för SAF, TCO och Industrins utredningsinsti-
tut, likaledes som experter. Dessa gjorde en grundlig
genomgång av alternativen och kom fram till att an-
nandag pingst bör upphöra som arbetsfri dag. Skälen
är bl.a. närheten till nationaldagen i tid och att annan-
dag pingst ur kyrklig synvinkel, inte minst viktigt i
sammanhanget, framstår som lämpligare att ta bort än
alternativen trettondedag jul och Kristi himmelsfärds-
dag, som också diskuterades.

Utredningen beaktade naturligtvis också de sociala
aspekterna. Med sociala aspekter menar man i detta
sammanhang sådant som möjligheten till samman-
hängande ledigheter och hänsynen till etablerade
traditioner. Därför vill man t.ex. inte rubba Val-
borgsmässoafton. Därmed faller då också alternativet
att ta bort första maj som arbetsfri dag, som annars
brukar ha sina förespråkare. De led som marscherar
till Internationalen och protesterar mot den sittande
regeringen eller så är visserligen numera något glesa,
enligt vad jag har kunnat se. Men också den traditio-
nen kan vara värd någon respekt. Men första maj är
förstås inte en dag för hela folket på samma sätt som
nationaldagen.

Efter moget övervägande kom utredaren fram till
att den 6 juni bör bli helgdag och att annandag pingst
bör upphöra som sådan. Den bedömningen delar vi
reservanter.

Låt mig kort nämna några ord också om den andra
moderata reservationen, vilken också Folkpartiet
stödjer. Den handlar om att Europadagen bör bli all-
män flaggdag. Sverige är en del av Europa. Den vikti-
gaste samverkan vi har är naturligtvis den som följer
av vårt medlemskap i EU. Detta är dock långt ifrån
det enda sätt som vi verkar på i det europeiska sam-
manhanget. Lika väl som vi flaggar för FN bör vi
kunna flagga för det Europa som vi tillhör. En lämplig
flaggdag är den 9 maj, datumet för Schumanplanen
1950, dvs. det första konkreta projektet för att bygga
upp Europa efter kriget genom samarbete över grän-
serna.

Fru talman! Jag står bakom bägge de moderata re-
servationerna men yrkar för tids vinnande endast
bifall till reservation 1.

Anf. 22 BIRGITTA HAMBRAEUS (c)

Fru talman! Jag vill först till min glädje notera att
Nils Fredrik Aurelius använder större delen av sitt
anförande till det som vi är överens om, nämligen att
Sveriges nationaldag självfallet bör vara en arbetsfri
helgdag. Europa fick däremot komma litet på mel-
lanhand

Jag tycker egentligen att det är självklart att natio-
naldagen skall vara en arbetsfri dag. Det borde vara så
självklart att jag nästan tycker att det är svårt att tala
om det. Varför kan vi inte ha en folkfest där hela
svenska folket kan ställa upp utan att hämmas av att
man måste arbeta under den dagen? Det borde vara
självklart för oss att besluta om detta, och frågan är
om det inte så småningom kommer att bli så. Det
finns ju mycket få invändningar mot detta. Det fram-
går av utskottets betänkande, där man säger att det
finns tillräckligt utrymme för att markera denna dag.
Det är en ganska svag avslagsmotivering.

Centerpartiet har inte tagit direkt ställning till vil-
ken helgdag man i stället skulle kunna ta bort - vi har
också böjt oss inför det ekonomiska argumentet att en
annan helgdag bör tas bort. Också jag tycker, så präst-
fru jag är, att mycket talar för att annandag pingst
vore den lämpligaste helgdagen att ta bort. Vi har
dock inte bundit oss för detta i Centern.

När det gäller Europadagen är det ju alldeles up-
penbart så att det är en EU-dag det är frågan om. Vi
firar FN-dagen. Vi är internationalister och värld-
smedborgare. Vi tillhör självfallet också Europa. Men
att då bara fira en bit av detta Europa, nämligen EU,
tror jag definitivt inte har det allmänna och breda stöd
hos folket som motiverar att man hissar en flagga den
dagen.

Fru talman! Jag ber att få yrka bifall till reserva-
tion 2.

Anf. 23 NILS FREDRIK AURELIUS (m)
replik

Fru talman! Jag vill instämma i mycket av det som
Birgitta Hambraeus sade om nationaldagen. Men jag
måste ända fråga om hon inte tycker att det är dags att
ta ett steg framåt i frågan och bli något mer konkret.
Man har ju i många år talat i allmänna ordalag om att
nationaldagen borde bli allmän helgdag, dvs. en ar-
betsfri dag.

Skall denna fråga föras vidare måste man nog bli
litet mer konkret. Man skulle lämpligen kunna ta fasta
på vad denna mycket omsorgsfulla utredning som just
har genomförts har kommit fram till. Enligt denna bör
nationaldagen av kulturella, historiska, sociala och
ekonomiska skäl bli allmän helgdag. Samtidigt bör
annandag pingst försvinna som allmän helgdag. Att
göra som Birgitta Hambraeus och Kenneth Kvist i
reservationen, dvs. att bara tala allmänt om att natio-
naldagen bör bli helgdag, för inte frågan speciellt
mycket framåt.

Anf. 24 BIRGITTA HAMBRAEUS (c) re-
plik

Fru talman! Jag tror att skillnaden mellan oss är
hårfin. Formuleringar i en reservation kan man kanske
ha synpunkter på, men jag tror inte att det blir några
större svårigheter för oss att komma överens om vil-
ken dag som skall tas bort. Att en dag skall tas bort
har vi ju skrivit, och vilken dag det i så fall blir tror
jag säkert att det går att bli överens om.

Anf. 25 KENNETH KVIST (v)

Fru talman! Alla nationers historia präglas, och
har präglats, av perioder av kamp eller perioder av
balans mellan olika sociala intressen. Det har varit en
kamp mellan dem som har velat och vill topprida
andra klasser inom det egna landet och samtidigt
försöka topprida andra länders folk och dem som har
kämpat för social rättvisa, frihet och internationell
solidaritet.

Detta präglar också vårt lands historia. Sverige har
genomgått en många gånger smärtfylld utveckling
genom århundradena fram till dagens demokratiska
samhälle. Det har funnits perioder då vårt land utgjort
en aggressiv och förtryckande makt gentemot länder
och folk, inte minst i vårt grannskap. Det har funnits
perioder då förhållandena i vårt land i mycket hög
grad präglats av förtryck och fattigdom för breda
folkgrupper. Än i dag har vi ett klassamhälle. Men de
olika krafternas spel har skapat ett samhälle som inte
är motsättningsfritt och inte utan oroande tendenser
till nya, växande klasskillnader och segregation.
Likväl är det ett samhälle i vilket det finns mycket av
goda traditioner och ett gemensamt kulturarv.

Sveriges historia är inte, som en gång sades, bara
dess konungars utan framför allt dess bönders och
torpares, dess indelta soldaters, dess arbetares och
tjänstemäns, dess företagares och ingenjörers. Förvis-
so har historien präglats av strider inom och kring vår
nation. Men den har lett fram till en väl fungerande
och väl förankrad demokrati och till en väl fungeran-
de folkrörelser och kultur. Historien är lärorik, även
om den har såväl dystra som fängslande och ljusa
kapitel.

Karl Marx skrev en gång - och jag tycker att det
är roligt att kunna citera honom - att ett folk som
förtrycker andra inte kan frigöra sig självt. Detta är en
utomordentligt viktig sanning, men saken har också
en annan aspekt. Ett folk som inte ser ett värde i sin
egen frigörelse och historia kan heller inte i längden
utgöra ett stöd för andra folks frigörelse. Den som inte
kämpar för och känner stolthet över sin nationella
frihet och sin nationella tradition, har också svårt att
vara solidarisk med andra som kämpar för sina natio-
nella och demokratiska rättigheter.

Om vi inte värnar och är stolta över våra nationel-
la rättigheter och vår nationella frihet, hur skall vi då
kunna utveckla en gemenskap med andra som kämpar
för sina friheter? Hur skall vi då kunna utveckla en
generositet mot andra folk? Hur skall vi då kunna visa
att vi gärna delar med oss av vårt kulturarv och gärna
låter det befruktas av, och befrukta, andra?

I många länder firas en dag om året nationens dag.
Visst kan detta göras på ett chauvinistiskt, storvulet
och förljuget sätt - det finns ju motsättningar inom
varje folk. Men det finns också samhörighet. När man
inser att ett lands historia är produkten av ett motsat-
sernas spel, finns det ändå anledning att fira landets
historia och dess självständighet.

Jag anser att verklig internationalism kräver en
sund nationalism. Det gäller att med trovärdighet tala
om solidaritet med andra. Det kan man inte göra om
man förringar sin egen nation, dess kultur, dess folk
och dess historia. Vi måste tvärtom ha en tilltro till
vår egen nation. Jag möter många invandrare som
anser att vi svenskar brister i sådan tilltro när vi inte
vågar sjunga nationalsången och inte vågar fira natio-
naldagen samtidigt som invandrare firar sina natio-
naldagar och sjunger sina nationalsånger. Vi möts inte
riktigt av respekt när vi inte vågar göra det. Har vi en
fast tilltro kan vi också låta andras kulturer befrukta
oss. Då kan vi vara solidariska och generösa mot
människor som tvingas fly och som söker en fristad i
vårt land.

Jag är internationalist. Jag har under en, i förhål-
lande till min levnadsålder lång tid, eftersom jag bör-
jade tidigt med politik, varit med och firat nationella
minnesdagar för den internationella arbetarrörelsen.
Jag har varit med i massor av demonstrationer. Jag
har firat ANC:s årsdag. Jag har firat nationella be-
märkelsedagar för Vietnam, för Kuba, för Chiles folk.
Jag har flera gånger i mitt liv firat den 4 juli genom att
protestera mot USA:s imperialism och visat min soli-
daritet med de amerikanska svarta och vita som käm-
par för ett icke-rasistiskt demokratiskt samhälle. Jag
kommer att fira sådana internationella dagar också
framgent.

Men varför inte också kunna fira den 6 juni? Den
dag då vårt eget lands oberoende som stat en gång
proklamerades genom valet av Gustav Vasa som kung
1523. Visserligen var det ett kungaval, och jag har
just talat emot monarkin, men det markerar ändå vårt
lands självständighet.

Vår första demokratiska regeringsform dagteck-
nades 1809 och riksdagen beslutade om den nu gäl-
lande regeringsformen, eller i varje fall huvuddragen i
den, just den 6 juni. Är det fult att säga att vår nations
självständighet och demokrati bör firas? Jag kan inte
inse det. Jag anser att den 6 juni bör vara en helgdag.

Vi har ju helgdagar som är märkliga. Nils Fredrik
Aurelius pekade på annandag pingst. På pingstdagen
fylldes Kristi lärjungar av den helige ande och talade i
tungor. Det är en viktig dag för kristna människor.
Det skall man ha respekt för. Men av vilken anledning
skall man ha dagen efter tungomålstalandet, då man
vilar ut efter att ha fyllts av den helige ande, som en
helgdag? Det har ju egentligen ingen biblisk grund.

Jag menar att det vore rimligt att komma till slut-
satsen att vi bör fira vårt lands frigörelse och demo-
krati med en fridag och kanske göra som moderaterna
skriver i sin reservation, nämligen slopa annandag
pingst som helgdag.

Om vår nationaldag är en dag som markerar vår
självständighet vill jag säga att jag är motståndare till
att vi flaggar på en EU-dag, eftersom inträdet i EU
innebär raka motsatsen, nämligen ett anslag mot vår
nations självbestämmanderätt.

Anf. 26 PETER ERIKSSON (mp)

Fru talman! En gemensam historia, en gemensam
kultur och en mångfald av kultur i Europa, i världen
och i Sverige är viktigt. Det ger en grund för männi-
skors identitet och för vårt förhållande till omvärlden,
till andra människor och andra folk. Självständighet
och kunskap om den egna historien tror jag är avgö-
rande för att man skall kunna förhålla sig på ett bra
sätt till framtiden och sin omvärld.

Vi ser emellertid varje dag att nationalism också
kan vara något mycket farligt. Vi har sett utveckling-
en i f.d. Jugoslavien. Vi har sett utvecklingen i f.d.
Sovjetunionen. Vi har sett vad som händer i Östeuro-
pa och i många andra delar av världen där nationalis-
men växer och är en grogrund för något som ofta kan
utvecklas till något ohyggligt.

Vi i Miljöpartiet har alltid strävat efter att inte
medverka till att utveckla en osund nationalism. Jag
tycker därför att det känns litet knepigt med det som
debatteras i riksdagen just nu. Det som är den svenska
nationaldagen i dag var ju tidigare bara en allmän
svensk flaggdag. Moderaterna vill nu göra det till en
helgdag. I sin reservation skriver de att det finns ett
behov av att ytterligare stärka den svenska identiteten
och vår nationskänsla. Vad är det egentligen för be-
hov som finns? Är det ett behov som är viktigt att
stärka? Är det detta att vi behöver stärka vår nations-
känsla som är det stora problemet i Sverige i dag? Är
det inte att öka solidariteten med andra folk som är
det viktiga?

Centern och Vänsterpartiet har också en reserva-
tion som inte är lika tydlig som moderaternas. Man
talar om att det finns ett behov att ge nationaldagen ett
större symbolvärde än vad den har i dag.

Det är litet tragiskt när det gäller Vänsterpartiet.
Vänsterpartiet har alltid månat om att vara ett inter-
nationalistiskt parti. Efter att det kalla kriget nu är slut
och världen har förändrats och när mängder av länder
i Europa och världen i övrigt rustar ner har Vänstern
börjat säga att man skall ändra politik och ha ett starkt
försvar. Tidigare har vänstern alltid pläderat för att
Sverige skall vara med och rusta ned det militära
försvaret. Nu, efter det att det kalla kriget är slut, är
man beredd att ändra inställning och gå med på den
borgerliga linjen om ett starkt militärt försvar.

Anf. 27 ANDRE VICE TALMANNEN

Nu talar vi om nationaldagen.

Anf. 28 PETER ERIKSSON (mp)

Fru talman! Just det. Jag skall nu göra kopplingen
till det, fru talman. Kopplingen är uppenbar. Är det en
ny linje i vänsterpartiets politik att vi skall satsa mer
på nationaldagen och öka den nationella identiteten
och symbolvärdet? Det har en koppling också till den
ändrade försvarspolitik som man signalerar.

Är det så att Vänstern i Sverige liksom vänstern
och kommunisterna i Östeuropa är på väg att bli ett
nationalistiskt parti?

Det finns också en koppling när det gäller EU-
frågan. Moderaterna och Folkpartiet vill i betänkandet
göra den dag då kol- och stålunionen bildades till en
allmän svensk helgdag. Det är naturligtvis en provo-
kation mot den breda majoritet bland svenska folket
som är emot att Sverige är medlem i EU. Det känns
litet skrattretande att vi skall göra dagen för kol- och
stålunionens bildande till en svensk flaggdag.

Bakom det ligger just att man i EU och bland de
federalister som finns inom EU i Sverige för att skapa
en europeisk union, ett Europas förenta stater, också
vill bygga upp en europeisk nationalism. Är det ett
steg på vägen för federalisterna i moderata samlings-
partiet och folkpartiet att införa en flaggdag på EU-
nivå?

Jag hade kunnat instämma om det handlat om nå-
got som gällt hela Europa, t.ex. Europarådets bildan-
de. Men att Västeuropas EU-projekt, genom bildandet
av kol- och stålunionen, skall förorsaka en svensk
flaggdag är litet märkligt.

Jag yrkar bifall till hemställan i betänkandet. Jag
hoppas att vi inte får en stark nationalistisk rörelse i
Sverige på samma sätt som man har fått i många
andra länder i Europa.

Anf. 29 NILS FREDRIK AURELIUS (m)
replik

Fru talman! Peter Eriksson använder begreppet
nationalism på ett så oprecist och oklart sätt att det
blir litet besvärligt att polemisera. Men låt mig ändå
säga på följande sätt: Man talar om osund nationa-
lism. Det finns naturligtvis en sådan. Frågan är hur
man bäst bemöter den. Det finns också en sund natio-
nalism. Det kan inte vara rimligt att koppla detta till
att nationaldagen är helgdag. Då skulle det alltså
finnas osund nationalism i alla de länder som har
nationaldagen som helgdag. Det skulle bli den logiska
slutsatsen. Det tycker jag är ett mycket konstigt reso-
nemang.

Kenneth Kvist talade faktiskt riktigt vackert om att
det också finns en sund nationalism. Det finns ett
värde för oss i att känna vår nationella identitet, för att
just på den grunden kunna möta andra. Detta fram-
hålls i den moderata reservationen.

Har man tryggheten i sin egen kulturella identitet
kan man också förstå att andra människor har en
mycket respektabel och aktningsvärd känsla för sin
nation.

Om man tittar på de grupper som verkligen är
osunda i sin nationalism ser man att de inte precis
präglas av några större kunskaper om Sveriges kultur-
arv och historia. Det är, som bl.a. forskaren Heléne
Lööw har visat i sina undersökningar, internationalis-
tiska grupper som talar om något helt annat än det vi
vill stå för, som är något positivt nationalistiskt.

Peter Eriksson kopplar naturligtvis detta till sin
EU-fobi. Det är helt orimligt att dra slutsatsen att vi
skulle vara anhängare av något slags federalism för att
vi hissar den svenska flaggan på Europadagen.

Anf. 30 PETER ERIKSSON (mp) replik

Fru talman! Den stora faran ligger naturligtvis inte
i att människor får ledigt den 6 juni. Att man gör den
svenska nationaldagen till allmän helgdag är i sig inte
väldigt farligt. Men frågan är vilket Moderaternas
nästa steg är. Detta är bara ett steg av många. Vilket
är slutmålet för Moderaternas politik?

Många människor i Sverige säger i dag att de är
nationalister. Moderaterna vill kanske inte liera sig
med dem. Men vilken är skillnaden mellan deras
inställning och den moderata? Det är det som blir
grumligt. Det är därför jag tycker att ni är ute och
fiskar i grumliga vatten.

Anf. 31 NILS FREDRIK AURELIUS (m)
replik

Fru talman! Jag tycker att det är en ganska provo-
cerande jämförelse. Frågan är egentligen inte värd
något svar. Jag försökte just antyda att dessa osunda
grupper, enligt vad Heléne Lööw har visat, egentligen
inte alls är nationalister, vilket många som inte har
satt sig in i frågan - t.ex. Peter Eriksson - tror. De har
internationellt samband. De står för något slags ras-
gemenskap. Det är något helt annat än det vi talar om
i dag, nämligen att vi genom att slå vakt om våra
svenska traditioner, vårt svenska språk och vår svens-
ka historia skall få en säkerhet i vår identitet så att vi
utan att tycka illa om någon annan också kan umgås i
olika internationella sammanhang.

Anf. 32 PETER ERIKSSON (mp) replik

Fru talman! Tror Nils Fredrik Aurelius verkligen
att detta är den rätta vägen, dvs. att fortsätta att stärka
symboler? Är det inte en bättre väg att försöka få i
gång en bättre historieundervisning i de svenska sko-
lorna, t.ex.? Det tror jag kan skapa en mer genomtänkt
och medveten syn på Sverige, svenskarna och om-
världen i framtiden. I det arbetet tror jag att vi kan
vara överens.

Denna typ av symbolpolitik, där man vill göra na-
tionaldagen till något stort och festligt och hissa och
omfamna den svenska flaggan, kan i och för sig ha sin
bäring. Men jag tycker inte att det är rätt väg om man
vill arbeta mot den ökade nationalism och det våld vi
ser i världen och i Sverige i dag. Vi måste hitta andra
vägar för att motarbeta den utvecklingen.

Anf. 33 KENNETH KVIST (v) replik

Fru talman! Jag skall inte gå in på Peter Erikssons
lögnaktiga beskrivning av Vänsterpartiets inställning i
försvarsfrågan, utan hålla mig till den andra frågan
han talar om.

Han framställer det som att det finns en motsätt-
ning mellan nationalism och solidaritet. Jag kan berät-
ta för Peter Eriksson att jag kämpade för ett antikapi-
talistiskt, antiimperialistiskt och solidariskt Sverige
långt innan Miljöpartiet fanns. Det gjorde jag av det
skälet att jag tycker om Sverige, Sveriges folk och
dess historia. Det är därför jag engagerar mig i politi-
ken. Det är därför jag är solidarisk med andra folk
som har kämpat för sin nationella suveränitet.

Vietnam kämpade t.ex. för sitt oberoende. Det
fanns en gemenskap i kampen för att slå vakt om de
små staternas suveränitet som just hämtade näring i
det faktum att Vietnams nationella frihetskamp var
berättigad. Den byggde till stor del på nationalism,
precis som vår solidaritet bygger på ett vaktslående
om den egna nationen och dess rättigheter och frihe-
ter.

Jag tycker verkligen inte att det är märkligt att vi
firar vårt lands självständighet och demokrati genom
en helgdag. Tycker inte Peter Eriksson att det är
märkligare att vi firar annandag pingst, dvs. dagen
efter tungomålstalandet? Han är ju för detta. Vad
finns det egentligen för skäl till det? Varför vill Mil-
jöpartiet fira denna något märkliga tilldragelse?

Anf. 34 PETER ERIKSSON (mp) replik

Fru talman! Jag är ingen varm anhängare av ka-
tolska helgdagar.

Jag respekterar i mångt och mycket Vänsterns
historia. Man har arbetat för internationalism, har jag
en känsla av, i många år. Jag blir orolig när den nya
partiprogramsgruppen i Vänsterpartiet meddelar att
man kommer att sluta att arbeta för nedrustning, trots
att det har varit en Vänsterpartilinje under många år.
Vänsterpartiet säger nu att man vill ge nationaldagen
ett större symbolvärde och göra den till helgdag. Vad
står detta för? För den nya Vänstern en ny politik som
är mer nationalistisk? I så fall tycker jag att det är
viktigt att ni klargör det. Att det inte är så är natur-
ligtvis ett mycket bättre besked. Jag hoppas att ni kan
ge det beskedet.

Anf. 35 KENNETH KVIST (v) replik

Fru talman! Om Peter Eriksson hade lyssnat på
mitt huvudanförande i debatten hade han hört att det
just handlade om nationalism som grund för interna-
tionalism och solidaritet. Eftersom han återkommer
till Vänsterpartiets syn på försvarsfrågor skall jag säga
att vi arbetar för nedrustning, men att man tydligare
har markerat att vi inte ser en isolerad svensk avrust-
ning som ett politiskt handlingsalternativ för närva-
rande. Det har vi inte gjort tidigare heller.

Det är egentligen en konstig debatt vi för. Nästan
alla andra länder har en helgdag då man firar sin na-
tions självständighet och historia med olika förtecken.
En del förtecken är kanske inte smakliga. Men varför
skulle vi i Sverige förminska oss själva? Förstår ni
inte att denna förminskning av det egna landet leder
till en otrygghet omkring den nationella identiteten
som i sin tur leder till att man inte vågar vara generös
mot andra, utan i stället tror att man skall hävda sig på
andras bekostnad?

Anf. 36 PETER ERIKSSON (mp) replik

Fru talman! Min erfarenhet är inte att nationalism
leder till trygghet gentemot andra, utan det är tvärtom.
Därför är det väldigt grumligt tänkt när man säger att
nationalism är grunden för internationalism. Jag tror
inte alls att det fungerar på det sättet.

Det är viktigt att man har en stark identitet. Men
att utgå från nationalism när man möter andra männi-
skor och andra folk tror jag är alldeles fel. Det leder i
stället till rädsla, motstånd och den typ av konflikter
som vi ser och har sett de senaste åren i t.ex. f.d. Ju-
goslavien. Det är ett mycket olyckligt val av ord.

Anf. 37 PÄR-AXEL SAHLBERG (s)

Fru talman! Jag talar för utskottets majoritet, och
vi tillstyrker vårt betänkande. Jag skulle dock vilja
kommentera två av de punkter som detta betänkande
har aktualiserat. Den första gäller självfallet national-
dagen.

Carl Erik Hedlund och Birgitta Wistrand skriver
att Sverige behöver stärka sin identitet. Jag tror kan-
ske att det mer handlar om att det är svenskarna som
behöver stärka sin identitet. Jag delar motionärernas
syn att detta är en viktig fråga. Där står utskottet till-
sammans med reservanterna också enigt.

Men frågan är hur man gör detta. Vi är alla i den-
na riksdag och i svenska folket delaktiga i processen.
Det är inget som görs en dag om året, oavsett om det
är en flaggdag eller en helgdag med ledighet. Det är
en process som vi alla skall och måste delta i.

Det svenska är blågult. Men det är också nu i hög
grad pluralistiskt och interkulturellt. Det är detta
svenska som behöver manifesteras. Att göra den 6
juni till den helgdag för en kostnad av kanske 4 mil-
jarder är knappast den enda vägen. Det kompenseras
knappast av annandag pingst, oavsett vad man tycker
om annandag pingst.

När den 6 juni infaller mer mitt i veckan vet vi
vilken tendens den veckan får att tappa tempo i både
näringsliv och skola. Vi ser det t.o.m. här i riksdagen.
Om man skulle göra den till en helgdag, skulle det då
innebära att män och kvinnor i vårt land skulle gå
man och kvinna ur huse för nationaldagen?

I kyrkorna är erfarenheten den att helgsamlingarna
börjar bli svaga redan efter påsk. I mitt parti vet vi att
första maj går an att fira och är en fin och spännande
högtid, även i ett politiskt komplicerat läge. Men
partisamlingar efter första maj har vi svårt att samla.

Jag tror därför att den 6 juni som helgdag mer
skulle hylla vårsådden och IKEA än den svenska
flaggan. Dessutom är en folkfest inget som man
kommenderar människor till. Det är inget beslut som
vi fattar här i Sveriges riksdag att vi skall ha folkfest
en speciell dag. Vi anser att dagen skall fyllas med
innehåll, och det går alldeles utmärkt att göra under
nuvarande former. Dessutom är riksdagen plenifri den
dagen, så vi kan medverka på vårt sätt.

När det sedan gäller Europadagen är det natur-
ligtvis fritt för var och en att flagga på den dag man
tycker är viktig. Men att i nuläget med den debatt som
pågår, och med de problem vi har med vår identitet att
vara en del av EU, tror vi inte att en dag när vi firar
att Tysklands och Frankrikes stålindustri fick en ge-
mensam myndighet skulle stärka vår EU-identitet.

I motionen dras parallellen med att FN-dagen är
en flaggdag för att Sverige önskar ge uttryck för sitt
stöd för de ideal som FN representerar. Den bilden är
i nuläget inte enkelt överförbar till vårt EU-
engagemang.

Fru talman! Sammantaget förvånar det mig därför
att Moderaterna vill pungslå näringslivet på uppemot
4 miljarder för ett sådant om än så vällovligt syfte.
Det förvånar mig lika mycket att man vill kommende-
ra ut folket på gatorna.

Vad som dock kanske förvånar mig ännu mer är
Vänsterns helomvändning. Jag ser litet fram emot att
se Kenneth Kvist på Skansen på nationaldagen iklädd
någon vacker skaraborgsk nationaldräkt och tillsam-
mans med kungen hissa flaggan. Men det är en om-
vändelse, och den har skett i 180 grader.

När frågan var aktuell i betänkande 1991/92:KU9
talade Johan Lönnroth för Vänsterpartiet. Han anslöt
sig då till den socialdemokratiska skepsisen i den här
frågan. Men nu måste något ha hänt, och vi får väl se
vad det kan innebära.

Fru talman! Jag tillstyrker förslaget och yrkar av-
slag på de reservationer som finns.

Anf. 38 NILS FREDRIK AURELIUS (m)
replik

Fru talman! Jag tycker faktiskt inte att man skall
ironisera på detta sätt över människor som bär natio-
naldräkt. Det är en nationell sed som är också värd
respekt, herr Sahlberg.

Beträffande de 4 miljarderna verkar det som att
herr Sahlberg inte har läst utredningens betänkande.
Där framgår det mycket klart, och det gör det också
av vårt förslag i vår reservation, att om man nu gör
den 6 juni till en arbetsfri dag skall man i stället ta
bort annandag pingst som helgdag. Knappt 4 miljarder
är vad det skulle kosta om man inte gjorde någon
indragning av någon annan helgdag när man inför den
6 juni som arbetsfri dag.

Sedan kan man diskutera när produktionsbortfallet
blir störst. Det står faktiskt i utredningen, herr Sahl-
berg, att eftersom den 6 juni inträffar på olika dagar,
stundom även lördag och söndag, blir egentligen pro-
duktionsbortfallet större om man har kvar annandag
pingst. Å andra sidan uppkommer ibland vissa kläm-
dagar, så sammantaget kan det kanske gå på ett ut.
Men det är ingen nationalekonomisk förlust att byta
dessa två dagar mot varandra.

Det är naturligtvis ingen som vill kommendera ut
några massor att fira vare sig svenska flaggan, Sveri-
ge eller något annat. Det är ingen som har föreslagit
det. Hela tanken på att nationaldagen skall bli en
helgdag beror på att det har blivit ett allt större intres-
se, spontant och frivilligt, att delta i olika manifesta-
tioner.

Slutligen, herr Sahlberg: Inte kan det väl ändå vara
rimligt, allra minst i ett internationellt perspektiv, att
första maj, som bara firas av en liten del av befolk-
ningen, skall vara arbetsfri dag, medan nationaldagen
inte är det?

Anf. 39 PÄR-AXEL SAHLBERG (s) replik

Fru talman! Respekten för historien har vissa be-
gränsningar. Första maj skulle inte räcka, men Gustav
Vasa skulle vara skäl nog. Vi kan diskutera länge i en
seminarieövning hur vi värderar historien. Det finns
ett antal traditioner att bevara. Det är ganska kort tid
som diskussionen om en egen helgdag på nationalda-
gen har förts i vårt land.

Som gammal kulturnämndsordförande har jag ab-
solut ingenting emot folkdräkter, annat än möjligen
avundsjukan att inte ha en egen, eller att komma i den
om jag eventuellt hade haft en. Där tror jag att det
snarare är frågan om det allvarliga i att nationaldagen
bara får en karaktär av hembygdsdag. Det tror jag inte
alls svarar mot de stora utmaningar som man talar om
i motioner och reservationer.

Jag tror inte att det är på det sättet som vi samlar
nationens folk eller utövar en reell motkraft mot dem
som i dag missbrukar såväl nationalsång som svenska
flaggan. Det måste bli en modern folkets dag på ett
alldeles speciellt sätt.

När det sedan gäller placeringen i veckan flyttar
nationaldagen runt medan annandag pingst ligger fast
kvar på måndag.

Nationaldagen kommer alltså att infalla på alla
möjliga dagar. Min argumentation var ju att när den
infaller på en tisdag, eller ännu värre på en onsdag
eller torsdag, kommer den att dra med sig flera dagar.
Den nationalekonomiska beräkningen är nog inte så
alldeles enkel att göra. Jag tror inte att det räcker att
hävda att annandag pingst är jämförbar ekonomiskt.
Det pekar utredningen också på.

Anf. 40 NILS FREDRIK AURELIUS (m)
replik

Fru talman! Utredningen pekar på att det räcker
och att de är jämförbara av skäl som jag angav i mitt
förra inlägg. Jag skall inte upprepa mig.

För klarhetens skull vill jag bara tillägga en sak
beträffande första maj. Det är inte så att jag eller
någon annan föreslår att det är första maj som skall
upphöra som arbetsfri dag. Det framgick också av
mitt huvudanföranden. Det har kanske funnits en
sådan diskussion, och det kan väl finnas skäl för det
också. Men jag tycker, som jag också sade i mitt
huvudanförande, att även en sådan tradition är värd
respekt. Låt vara att den inte omfattar hela folket, och
låt vara att den i formell mening inte har varit helgdag
så länge. Om jag minns rätt är det sedan 1939.

Däremot finns det all anledning att göra som i
andra länder, nämligen att göra nationaldagen till en
helgdag. Det är detta några av oss har argumenterat
för här.

Anf. 41 PÄR-AXEL SAHLBERG (s) replik

Fru talman! Jag är tacksam för att Nils Fredrik
Aurelius backade i frågan om första maj. Jag tror att
vi mår väl av att inte aktualisera den diskussionen
igen. Den har infekterats ganska mycket genom åren.

Vi får väl återkomma till frågan om den ekono-
miska beräkningen också.

Till slut noterar jag i det här sammanhanget att i
min almanacka för nästa år finns det en liten festlig
asterisk på den 6 juni där det står: Vid pressläggning
är det ännu oklart om denna dag skall bli allmän helg-
dag.

Det finns tydligen moderata vänner i almanacks-
förlaget. Men så blir det nu inte, i alla fall inte 1996.

Anf. 42 KENNETH KVIST (v) replik

Fru talman! När man skall försöka ironisera skall
man alltid tänka sig för ett varv. Pär-Axel Sahlberg
försökte måla upp en bild av att jag skulle befinna
mig på Skansen med kungen osv. Det är kanske möj-
ligt att jag någon gång i livet kommer att göra det.
Intet mänskligt är mig främmande.

Men faktum är att vi nyss i kammaren diskuterade
frågan om övergång till republik. Då var inte en enda
socialdemokrat, vars parti dock har detta i sitt parti-
program, uppe i talarstolen och förfäktade att man var
för demokrati. Då var det tysthet och underdånighet
gentemot monarkin som gällde från den socialdemo-
kratiska sidan.

Jag tror att den här typen av arrogans och ironi
gentemot dem som vill lyfta upp firandet av national-
dagen - vilket nästan alla andra stater gör - är till
skada för arbetet för en sund nationalism som grund
för en verklig internationalism.

Anf. 43 PäR-AXEL SAHLBERG (s) replik

Fru talman! Jag tror inte att vi skiljer oss åt när det
gäller avsikten och vad vi vill uppnå med en stark och
sund nationalism. Jag tror inte heller att skiljelinjen
mellan oss går i om nationen har en kung eller presi-
dent som symbol i ledningen. Därför tror jag inte
heller att det är frågan om en helgdag den 6 juni som
gör att vi får en gemensam nationell känsla.

Jag tror inte att det är något som vi kan tillskapa,
men vi skall självfallet aktivt arbeta på det. Vi kan
vara gröna av avund när vi ser på våra norska gran-
nars firande av sin dag, men vi skapar inte en sådan
dag genom ett klubbslag här i riksdagen.

Det som förvånar mig mest är ändå den förändring
som skett i Vänsterpartiet. Kenneth Kvist argumente-
rar ju delvis utifrån att nu, som jag uppfattar det, vilja
kompensera sitt mer revolutionära förflutna med
denna helomvändning. Det kan hända att det är en
lösning, men jag tror inte det löser frågan om den
sunda identiteten och en stärkt nationalkänsla i vårt
land.

Anf. 44 KENNETH KVIST (v) replik

Fru talman! Om man inte gör en helgdag blir ald-
rig nationaldagen en helgdag. Pär-Axel Sahlberg har
ju rätt i den logiken. Men någon gång måste man ju
börja om man vill utveckla någonting till något.

Det är väl som det gamla ordspråket säger: För
lata svin är marken alltid frusen.

Anf. 45 BIRGITTA WISTRAND (m)

Fru talman! Jag är ledsen över att jag inte fick ha
med mig min svenska flagga upp på talarstolen, men
jag skall följa reglerna. Jag tror att det är viktigt.

Jag vill fråga er som sitter här när ni bjöd in några
vänner att fira den 6 juni. Bjöd ni in några svenskar,
bjöd ni in några utlänningar att komma hit och vara
med om den festliga dagen? Nej, det gjorde ni säkert
inte. Det kan ni inte göra eftersom den 6 juni faktiskt
inte är helgdag.

Förra året blev jag inbjuden till 17 maj i Norge.
Det var fantastiskt. Några har tidigare sagt här att
sådant kan vi inte tillskapa. Det går inte. Det är klart
att det inte går på ett år. Men det går säkert på tio år.
Jag skall komma tillbaka till det.

Det som händer i Norge den här dagen är att det är
en familjens samling. Man träffas till lunch, familjen
samlas och sedan går man ut och firar nationen, Nor-
ge. Detta är något som är naturligt. Det är en vanlig
fest för vanliga människor som alla deltar i.

Jag tror inte alls att inte vi i Sverige skulle kunna
göra det. Jag tror också att det som händer i Frankrike
och Danmark beror på att det är en lång tradition som
har byggts upp. Jag tror att många svenskar skulle
vilja delta i detta och börja arbeta på det. Under tio år
har jag försökt att sätta i gång detta i Sverige. Jag vet
att det faktiskt går.

Jag tycker att den utredning som Carl Erik Hed-
lund ledde visade på att det har skett en stark föränd-
ring. Vi har hört här tidigare att Vänsterpartiet delar
vår uppfattning att det är bra att ha en nationaldag, att
man faktiskt en dag om året kan få tala om sitt land
och sin nationalkänsla och visa sin nationalkänsla. Det
beror på flera saker. En sak är att kunskapen har ökat,
och det oroar mig när jag hör miljöpartisten Peter
Eriksson tala. Kunskapen om interkulturella frågor
har ökat enormt. Det finns en enorm forskning som
visar på hur man skapar motsättningar och konflikter,
men också hur dessa konflikter kan lösas upp.

Jag känner en stor oro inför att Peter Eriksson tror
att det är det internationella som skall skapa solidari-
tet. Vi vet ju att det är precis tvärtom. Om man inte
lär sig svenska kan man inte heller lära sig ett främ-
mande språk. Detta är en oerhört viktig kunskap som
forskningen nu visar på. För att kunna bli internatio-
nell och vara öppen mot andra måste man ha en egen
identitet, man måste våga vara svensk först, och man
måste kunna sitt eget språk, svenska.

Innan vi hade den här kunskapen skulle man möj-
ligen kunna försvara detta att vi inte brydde oss så
mycket om vårt svenska språk, men i dag när vi vet
vad det betyder att ha ett eget språk måste vi värna
både om det och om den svenska identiteten.

Jag hoppas att Miljöpartiet sätter sig ner och stu-
derar den forskning och den kunskap som finns i de
här frågorna och följer den utveckling som vi faktiskt
har.

Jag skulle vilja föra fram precis motsatt argumen-
tation när det gäller Bosnien. Här har man faktiskt
tryckt ner naturliga nationalkänslor. Det är när man
gör det, när man förnekar att de finns, som det blir
krig. Men om man låter varje människa ha sin egen
identitet går det bra.

Nationaldagen har ju faktiskt bara tio år på nack-
en. Det var 1983 som den firades första gången. Då
hade vi tidigare firat den 6 juni som svenska flaggans
dag. Det är också litet förvånande att ett land som
Sverige inte har haft nationaldag under en längre tid.

Under de här åren har det skett en ganska kraftig
utveckling. Den första gången jag som VD i Positiva
Sverige skickade ut en broschyr med nationalsången
till alla Sveriges skolbarn skrevs det i massmedierna
att vi ville provocera barnen till att sjunga national-
sången. Det säger en del om läget i landet då. Numera
efterfrågas de här broschyrerna, och man sjunger
nationalsången. Men fortfarande hör jag att en del
rektorer säger att de inte vill sjunga nationalsången
därför att det finns invandrare på skolan.

Då är vi tillbaka till det som någon redan har på-
pekat i debatten i dag, nämligen att det är invandrare
som vill fira nationaldagen, att det är invandrare som
vill sjunga nationalsången. Vid en examen som jag
deltog i ville rektorn inte ta upp nationalsången. Då
reste sig en svart flicka upp och började sjunga, och
då kunde ju rektorn inte hindra det. Det finns alltså
många krafter som står bakom den här tanken.

Jag håller helt med dem som har sagt att det inte
bara kan bli fråga om en allmän helgdag. Herr Sahl-
berg menar ju t.o.m. att den 6 juni skulle bli en dag
för IKEA. Det är självklart att nationaldagen skall bli
en dag som fylls med innehåll. Det finns redan rader
av uppfinningsrika människor över hela landet som
kämpar på och som ordnar saker. Här i Stockholm
t.ex. är Skansen numera så fullt att man diskuterar
möjligheten att förlägga firandet till Stadion, där
många fler människor skulle få rum.

Fru talman! Jag menar att underlaget, möjligheter-
na för att fira nationaldagen är stora.

Jag vill också ta upp en annan sak, som säkert
skulle kunna utvecklas. Många kommuner delar ju nu
den 6 juni ut medborgarskapsbevis till sina nyblivna
svenska medborgare. Det har uppskattats oerhört. På
det sättet kan nationaldagen bli en dag för både våra
nya svenskar och våra gamla svenskar.

Och som sagt - att hissa flaggan är också något vi
gör allt oftare.

Men det är ju inte bara för de yttre festligheternas
skull som vi behöver nationaldagen. Det är minst lika
mycket fråga om ett inre behov. Vad krävs av den
svenska identiteten? Några här har talat om en
"grumlig nationalkänsla". Jag menar att väldigt
många svenskar inte ens har fått diskutera vad en
nationalkänsla innebär. Hur byggs den upp? Vad har
den för uttryck? Vi har i Sverige varit rädda för att
över huvud taget nudda vid den diskussionen. Jag tror
att vi måste börja göra det. Vi måste börja diskutera
vad en svensk identitet betyder, vad det betyder att
våga vara stolt över att vara svensk.

Vi måste också kunna diskutera motsatsen, dvs.
hur kommer det sig att svenskar inte är stolta över sitt
eget land. Att vara stolt över sitt land är ju något oer-
hört självklart. Om man inte är stolt över sig själv,
vem skall då vara stolt över en? Om man inte bryr sig
om vad man själv gör, vem skall då bry sig om det?
Om man inte är stolt över sitt eget land, vem tar då
ansvar för det?

För mig är det här oerhört viktiga frågor. Det är
oerhört viktigt att se att det yttre symboliska firandet
av den 6 juni som helgdag, som nationaldag också har
inre mycket påtagliga konsekvenser, som kan ge upp-
hov till en starkt förbättrad konkurrenskraft men ock-
så en mycket starkare identitet.

När vi skulle gå med i EU var det ganska många
som blev nyfikna på Sverige. Vad var egentligen
Sverige för ett land? Plötsligt kom Sverige på kartan
på ett alldeles nytt sätt. Då började man undra vad det
var för bild vi visade upp av Sverige. Ja, vi var ett
land som inte hade någon nationaldag, men vad stod
vi för i övrigt? Vilka är det viktigaste svenska egen-
skaperna? Det var väldigt svårt att tala om. Jag tror
ändå att det är viktigt att tala om den saken.

Vad är det som kännetecknar Sverige? En sak som
kännetecknar Sverige är vårt behov av att hylla vår
natur, att vara ute i naturen. Därför är den 6 juni en
väldigt bra dag att fira nationaldagen. Det är ju då
som Sverige är som allra vackrast, eller hur?

Det finns också en annan sak som är viktig att ta
upp i det här sammanhanget, nämligen att andra län-
der firar sina nationaldagar. Vad skall vi bjuda våra
utländska vänner på? Jag tycker att vi skall kunna
bjuda dem till Sverige den 6 juni och att vi en gång
om året faktiskt kan hylla Sverige.

Jag skulle vilja att det i lagtexten stod: Med all-
män helgdag avses i lag eller annan författning sönda-
gar, däribland påskdagen, den första maj, juldagen,
annandagen, långfredagen, annandag påsk, Kristi
himmelsfärdsdag, nationaldagen, midsommardagen
och alla helgons dag.

Med det vill jag yrka bifall till reservation 1 och
tacka för ordet. Jag hoppas att det som herr Sahlberg
sade tidigare stämmer, dvs. att det bara är en tidsfråga
innan nationaldagen i Sverige blir helgdag. Jag vill
också skicka med till justitieministern att det är intres-
sant att diskussionen om nationaldagen avfärdas med
en enda mening.

Anf. 46 PÄR-AXEL SAHLBERG (s) replik

Fru talman! Vi avfärdar inte nationaldagen med en
enda mening. Det vi ifrågasätter är att den görs om till
en helgdag, med de konsekvenser det kan få.

Jag tror att Birgitta Wistrand annars är på rätt spår
när det gäller den interkulturella processen. Jag tror
att om vi svenskar är delaktiga i våra flyktingars och
invandrares firande av sina nationaldagar, ökar pres-
sen på oss att bli medvetna om vad vi har och hur vi
uttrycker det. Det är så man tydliggör sin egen identi-
tet. Egentligen är det själva grunden för hur en sann
och riktig dialog går till. Jag vill gärna lyckönska
Birgitta Wistrand och många andra som arbetar för att
utveckla nationaldagen.

När den utvecklingen har kommit en bit på väg
kommer det att bli uppenbart att tiden den 6 juni-
kvällen, en vacker sommarkväll, inte räcker till, och
då kommer frågan att få ny aktualitet här. Jag lovar
inget, men visst skall vi vara redo att ta steg i den här
riktningen när det visar sig att behovet finns. Dialogen
måste ändå komma i gång. Folket måste resas.

Jag tror att flyktingars och invandrares syn på bå-
de sina egna nationaldagar och vår nationaldag är
något av en nyckel i det här sammanhanget.

Anf. 47 BIRGITTA WISTRAND (m) replik

Fru talman! Det var faktiskt justitieministern jag
talade om. Det är hon som i propositionen
1994/95:100 avfärdar nationaldagsresonemanget i en
enda mening. Jag menade inte att ni gör det i utskot-
tet.

Det är förvånande att vi i Sverige skall delta vid
andra länders nationaldagsfirande men att vi inte skall
ha någon egen nationaldag att bjuda in invandrarna,
de nya svenskarna till. För mig känns det väldigt
konstigt.

Det är ungefär så vi resonerar i andra samman-
hang. Vi skall självklart köpa aktier i andra företag
utomlands, vi skall självklart ha sommarhus utom-
lands, men hit till Sverige skall inga andra få komma.
Vi skall helst inte ha några turister, vi skall inte ha
några utifrån som köper sommarhus här, vi skall inte
tillåta internationella investeringar i Sverige. Det går
inte. Vi lever i en internationell värld, vi måste föra
den här dialogen, och vi måste ställa upp och ge något
vi också. Vi kan inte bara tro att vi skall få av dem. Vi
måste kunna säga: Om vi kommer till er den 17 maj,
så kommer ni till oss den 6 juni. Om vi går på en
grekisk högtid, måste vi kunna bjuda tillbaka den 6
juni.

Den här folkliga uppslutningen finns. Jag kan bju-
da in herr Sahlberg till många ställen i Sverige där det
kommer tiotusentals människor. Det skall bli ett nöje.
Jag skall skicka 10-20 inbjudningar. Vi här i riksda-
gen är ju lediga då. Alla andra är inte lediga den 6
juni, men herr Sahlberg är ledig och jag med.

Anf. 48 PÄR-AXEL SAHLBERG (s) replik

Fru talman! Jag har litet svårt att känna igen mig i
den negativa lista på allt vi inte vill som Birgitta Wist-
rand beskriver, men jag vet å andra sidan inte vilka
som är "vi" i det här resonemanget.

Jag tror inte att det främst handlar om att vi skall
gynna resebolagen att starta storskaliga charterresor
mellan nationerna för att vi skall fira varandras natio-
naldagar. Jag ser det snarare som en möjlighet för oss
i vårt eget land att få en fördjupad identitet. Då är det
bra att vi kan fira Norges, Greklands och andra län-
ders nationaldagar och också fira den svenska och att
vi på det sättet kan se hur utbytet kan växa fram.

Jag har talat vid flera nationaldagar - dock inte för
10 000 människor, men jag var nöjd med dem som
var där, och vi hade det trevligt.

Anf. 49 BIRGITTA WISTRAND (m) replik

Fru talman! Jag har försökt göra en jämförelse
med den tidigare rådande svenska inställningen - som
nu håller på att försvinna - som har inneburit att vi
har kostat på oss att köpa sommarhus i andra länder
men inte tillåtit utlänningar att köpa hus i Sverige. Jag
menar självfallet inte att vi skall ha den typen av in-
bjudningar till nationaldagen, utan det skall ske i
Sverige.

Jag är mycket tacksam för de positiva orden. Jag
skall med intresse följa vad som händer inom social-
demokratin när det gäller de här frågorna.

Anf. 50 PETER ERIKSSON (mp)

Fru talman! Jag tänkte bara kommentera Birgitta
Wistrands inlägg, eftersom jag tyckte att hennes jäm-
förelse i den här diskussionen var hårresande. I övrigt
har det varit en ganska intressant diskussion, om na-
tionalism verkligen är en grund för internationalism.
Birgitta Wistrand sade, om jag inte helt missuppfatta-
de henne, att man måste lära sig svenska innan man
kan lära sig andra språk. Jag tror att det är sant, sär-
skilt för dem som växer upp i Sverige. Men att ha det
som en grund för att man måste vara nationalist för att
bli internationalist synes mig mycket märkligt. Att
dessutom hävda att forskningen står bakom sådana
rön är litet övermaga.

Jag har också en fråga till Birgitta Wistrand. Det
var intressant att det i slutet av hennes anförande kom
en liten kläm, att om vi nu lyckas stärka nationalkäns-
lan och får ett ordentligt firande av Sveriges national-
dag kommer det att leda till stärkt konkurrenskraft. Är
det egentligen det som är syftet?

Anf. 51 BIRGITTA WISTRAND (m)

Fru talman! Jag förstår att det känns svårt för er att
gå med på att det finns forskning som tar upp de här
frågorna. Men jag kan vid något senare tillfälle erbju-
da en lång litteraturlista, som visar att de här sakerna
är väl dokumenterade. Det gäller just att det först
krävs en stark nationalkänsla för att man skall kunna
bli internationell. Alla behöver en egen nationalitet
för att bli internationella.

Jag tycker inte alls att det är något fel med kon-
kurrenskraft, utan det är väldigt bra - annars kan
Sverige inte överleva. Jag hoppas att också Peter
Eriksson vill att Sverige skall överleva.

Anf. 52 PETER ERIKSSON (mp)

Fru talman! Jag har bara svårt att se varför det
skulle leda till stärkt konkurrenskraft om nationalda-
gen blev helgdag. Jag får det inte riktigt att gå ihop.

Om Birgitta Wistrand kan visa mig seriös forsk-
ning som säger att nationalism är en grund för inter-
nationalism är jag mycket intresserad, och jag lovar
att titta på det.

Anf. 53 BIRGITTA WISTRAND (m)

Fru talman! Det är alltså den nationella identiteten
som vi talar om. Nationalism har ju för svenskar blivit
någonting som är oerhört fult. Vi talar om att sakna
nationell identitet; då kan man inte heller bli interna-
tionell. Vi har inte varit särskilt ordentliga när det
gäller grammatiken i denna debatt, så jag tycker där-
för att det är viktigt att säga att det är nationell identi-
tet vi talar om.

Jag skall överlämna den här litteraturlistan.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades efter 11 §.)

10 § Längre upphovsrättsligt skydd och droit
de suite

Föredrogs

Lagutskottets betänkande 1995/96:LU1

Längre upphovsrättsligt skydd och droit de suite
(prop. 1994/95:151)

Anf. 54 HENRIK S JÄRREL (m)

Fru talman! Lagutskottets betänkande rörande
längre upphovsrättsligt skydd och droit de suite grun-
dar sig på en proposition som regeringen lade fram i
våras och i vilken regeringen ursprungligen hade tänkt
sig ett ikraftträdande av lagen redan den 30 juni i år.

Då det emellertid visade sig att frågan om åter-
uppväckande av rättigheter vållat viss uppmärksamhet
bland flera av EU:s medlemsländer och det även
ifrågasatts om direktivet med tvingande verkan på-
fordrade att redan utlöpta skyddstider skulle återupp-
väckas, beslutade utskottet dock att uppskjuta den
slutliga behandlingen av hela ärendet till denna höst.
Under tiden skulle man avvakta hur en del medlems-
stater avsåg att hantera frågan.

Lagförslaget går i huvudsak ut på att man nu inför
en till upphovsrätten knuten ersättning åt endast bild-
konstnärer då deras verk vidareförsäljs yrkesmässigt,
dvs. att man nu inför det som i den franska rätten
brukar benämnas droit de suite i den svenska upp-
hovsrättslagen. Man föreslår en generell ersättning om
5 % av försäljningspriset, såvida detta överstiger en
tiondel av gällande basbelopp, att tillfalla konstnären
då hans eller hennes verk vidareförsäljs yrkesmässigt.
Sådan rätt till ersättning skall gälla under verkets hela
skyddstid, vara personlig och ej kunna överlåtas samt
tillämpas på verk av den som är svensk medborgare
eller har sin vanliga vistelseort i Sverige.

Vidare föreslås - i syfte att uppfylla ett EU-
direktiv - att skyddstiden för upphovsrätt till litterära
och konstnärliga verk i allmänhet skall sträckas ut
från nuvarande 50 år till 70 år.

Fru talman! Vi moderater markerade redan i våras
starka tvivel på rimligheten i och av att införa en lag
om droit de suite, alltså en rätt till ersättning vid yr-
kesmässig vidareförsäljning av konst. Vi menar, att
om det vällovliga syftet är att förbättra nu levande
bildkonstnärers villkor uppnås detta inte i någon bety-
dande mån genom förslaget, utan det borde kunna
lösas på andra och bättre sätt. Såvitt vi kan förstå
saken kommer nämligen förslaget i huvudsak att
gynna redan väletablerade konstnärer samt arvingar
till ett fåtal sedan länge avlidna konstnärer, vars verk
med tiden nått höga pekuniära värden.

Vi ifrågasätter också det principiellt rimliga i att
särbehandla just bildkonstnärer i detta sammanhang.
Man skulle nämligen kunna tänka sig att andra konst-
närliga yrkesutövare, t.ex. arkitekter, också kunde
komma i åtnjutande av en sådan här ersättningsrätt.

Det finns också en uppenbar risk för - det visar
inte minst erfarenheter från utlandet - att administra-
tionskostnader slukar merparten av inkasserade er-
sättningsbelopp, liksom att till rimliga kostnader inrät-
ta ett system för effektiv kontroll av att lagens bokstav
i detta sammanhang efterlevs, såsom t.ex. efterforsk-
ning och spårning av efterlevande ersättningsberätti-
gade.

Företrädare för konsthandeln har också, fru tal-
man, uttryckt oro för - och vi moderater delar den
oron till fullo - att en vidareförsäljningsavgift kan
komma att driva handeln med konst "under jord", dvs.
på svarta marknaden och/eller utomlands till länder
som saknar eller nonchalerar liknande regler.

Vi har också noterat att det inom EU inte finns -
och troligen heller inte kommer att påbjudas - något
direktiv om införande av droit de suite som gör att det
av den anledningen skulle finnas skäl för Sverige att
överväga eller uppfatta sig förpliktigat att införa en
motsvarande ersättningsrätt.

Och om man nu över huvud taget skall ha en så-
dan ersättningsrätt vid yrkesmässig vidareförsäljning
menar vi under alla omständigheter att en differentie-
ring av avgiften bör eftersträvas för att, om möjligt,
motverka risken för att svensk konstmarknad förlorar
en stor del av sina uppdrag till länder utan sådana här
avgifter eller till marknader som nonchalerar regler av
liknande slag.

Fru talman! Med hänvisning till vad jag nu har
sagt ber jag att få yrka bifall till reservation nr 1.

I samma betänkande tar utskottet upp frågan om
längre upphovsrättslig skyddstid. Regeringen föreslår
nämligen, med hänvisning just till ett EG-direktiv av
den 29 oktober 1993, att en harmonisering av skydds-
tiden för upphovsrätt och vissa närstående rättigheter
skall införas. I praktiken innebär det här att man nu
föreslår en förlängning från nuvarande 50 år till 70 år
och att vissa övergångsbestämmelser skall gälla till
skydd för tredje man.

Fru talman! Jag har under hand, via utskottskans-
liet, inhämtat att upprinnelsen till den längre skyddsti-
den om 70 år - de flesta EU-länder har nämligen
annars tillämpat 50 år - utgör ett initiativ från Tysk-
land som i början av 1950-talet införde den förlängda
skyddstiden om 70 år av hänsyn till den relativt blyg-
samma konstnärliga produktion som åstadkommits
under och mellan de båda världskrigen. Frankrike
följde ganska snart efter med att också införa 70-
årsgräns.

Det aktuella EG-direktivet fanns redan när Sverige
blev medlem i EU. Vi har inte kunnat påverka det i
någon del. Vi moderater anser heller inte att just detta
direktiv är bra. Vi ser heller inga direkta kulturpolitis-
ka motiv för ett förlängt upphovsrättsligt skydd. Det
kommer snarare att förorsaka stora kostnader och
andra administrativa olägenheter för t.ex. radio och
TV, som använder sig av sådana fria verk som nu på
nytt blir skyddade.

Villkoren för nu levande konstnärer och författare
berörs över huvud taget inte av den 20-åriga förläng-
ning som det här är fråga om. Förslaget tar endast
sikte på arvingar i andra och tredje led eller andra som
kan härleda en rätt till verk, vars upphovsmän varit
döda i mellan 50 och 70 år. Vi vänder oss också mot
att regeringens förslag avses få retroaktiv effekt.

Förslagets effekter för medier, kulturinstitutioner
och förlag berörs över huvud taget inte, vilket vi anser
vara en stor brist. Ej heller berörs konsekvenserna av
att nu verksamma författares och andra konstnärers
behov av att fritt kunna utnyttja äldre fria verk när det
gäller ombearbetningar och nytolkningar i betydande
mån kommer att kringskäras. Risk kan t.o.m. sägas
föreligga för att förslaget kan komma att hämma viss
nyskapande konstnärlig verksamhet.

Vi anser därför att regeringen med skärpt upp-
märksamhet måste följa effekterna av denna nya
lagstiftning och att, i den mån den behöver ändras, får
det ankomma på regeringen att inom EU kraftfullt
verka för att en ändring av direktivet kommer till
stånd. Detta bör riksdagen som sin mening ge rege-
ringen till känna.

Avslutningsvis vill jag med stöd av vad jag här har
anfört yrka bifall också till reservation nr 8.

Anf. 55 AGNE HANSSON (c)

Fru talman! Jag ber att få yrka bifall till förslaget
att regler om s.k. droit de suite införs i upphovs-
rättslagen. Droit de suite låter konstigt och klingar
inte speciellt svenskt. Man kan kanske säga att försla-
get i sin helhet inte heller är särskilt svenskt. Det
behöver i och för sig inte betyda att det är dåligt i alla
dess delar. Förslagen i detta betänkande är alltså för-
anledda av ett EG-direktiv. Droit de suite är den i
juridiskt språkbruk vedertagna beteckningen för en till
upphovsrätten knuten ersättning till bildkonstnärer när
deras verk vidareförsäljs.

Det är viktigt att bildkonstnärerna får ordnade för-
hållanden och rimliga ersättningsregler för att kunna
fungera och fortsätta att berika vårt kulturliv. Från
Centern hyser vi inte de farhågor som föregående
talare anförde från talarstolen. Jag överlåter i övrigt
debatten med föregående talare till utskottets talesman
Sven-Erik Österberg.

Att införa den föreslagna ersättningen är ett steg i
rätt riktning, som jag sade tidigare. Men från Centerns
sida vill vi gå ett steg längre. Regeringens förslag
omfattar endast yrkesmässig försäljning av konstverk.
All privat vidareförsäljning av konst lämnas därvid åt
sidan. Det innebär att konstnärerna går miste om
rättmätiga ersättningar jämfört med när verk säljs
yrkesmässigt. Det rör sig i de flesta fall om verk av
mindre kända konstnärer och amatörer. Med den
ordning som nu föreslås gälla missgynnas de i förhål-
lande till de stora, redan etablerade konstnärerna.

Vi vill värna de små och svaga även här. Därför
menar vi att regeringen borde ha övervägt möjlighe-
terna att införa en ersättning också för konst som säljs
privat. Vi har föreslagit det i vår motion. Vi har inte
haft framgång i utskottet och har reserverat oss. Cen-
tern står givetvis bakom den motionen och reservatio-
nen. Jag avstår med hänsyn till kammarens tid från att
nu yrka bifall till reservation nr 5 i betänkandet.

Vi har också velat gå längre när det gäller antalet
konstnärer och verk som skall omfattas av ersättning-
en. Enligt propositionens förslag skall miniminivån
för ersättningen läggas på 10 % av basbeloppet. Det
skulle innebära att alla konstverk som understiger
3 500 kr i runda tal inte är berättigade till ersättning.
Det tycker vi missgynnar de mindre kända konstnä-
rernas verk i förhållande till dyrare verk av kanske
mer etablerade konstnärer. Vi har i motionen före-
slagit att minimisumman läggs på 3 % av basbeloppet.
Det var ett förslag som också vann kulturutskottets
bifall när man yttrade sig till lagutskottet. Efter diver-
se budgivning har en majoritet av lagutskottet hamnat
på en miniminivå om 5 % av basbeloppet. Vi har
ifrån Centern medverkat till att nivån har bringats ner
i förhållande till regeringens förslag och kan ansluta
oss till detta förslag. Vi menar att frågan har förts
framåt i betydande omfattning genom att minimipro-
centen halverats i förhållande till regeringens förslag,
vilket i sin tur innebär att betydligt fler konstverk och
konstnärer kommer att omfattas av ersättningen.

Jag noterar att Vänsterpartiet och Miljöpartiet inte
varit lika kompromissvilliga. Att ensidigt vidhålla ett
ursprungsförslag och vägra medverka i en kompro-
miss kunde inneburit att ingen förbättring åstad-
kommits för de mindre etablerade konstnärerna. Den
risken ville inte Centern ta. Därför har vi medverkat
till denna lägre miniminivå på 5 % i förhållande till
regeringens ursprungsförslag på 10 %. Jag yrkar bifall
till utskottets hemställan i denna del.

I vår centermotion L36 har Marianne Andersson
och jag föreslagit i yrkande nr 3 att den organisation
som företräder upphovsrättsinnehavarna skall träda in
i fall där normalt Allmänna arvsfonden inträder. En
sådan ordning skulle enligt vår uppfattning främja
kulturarbetarna bättre och stimulera det konstnärliga
arbetet. Kulturen skulle berikas ytterligare i det här
fallet, liksom utskottet gjort i fråga om sänkningen av
miniminivån för stödet, som jag nyss berörde. Utskot-
tets majoritet har inte ansett sig vara mogen att gå på
den linjen, varför jag yrkar bifall till reservation nr 6 i
utskottets hemställan.

Om konstnärernas organisation får det stöd som
skulle utgå då inga arvingar finns, stannar stödet inom
kulturarbetarkåren och kan omformas till ett generellt
utformat stöd till bildkonstnärerna.

Jag måste fråga majoriteten varför ni vill missunna
konstnärerna de pengar som kommer från deras egna
verk. Logiken hade bjudit att utskottet även här till-
mötesgått motionsförslaget från Centern.

Fru talman! Låt mig sedan vad beträffar andra
delar av förslagen i betänkandet säga att vi från Cen-
terns sida ställt oss bakom dem. När det gäller för-
längningen av skyddstiderna, framför allt den retro-
aktiva verkan som föreslås, har vi gjort det med stor
tvekan. Det här förslaget är i sin helhet föranlett av ett
EG-direktiv. Annars skulle vi aldrig ha kommit på
tanken att hitta på något så dumt. Nu börjar allt fler
länder att anta reglerna. Därför har vi inte velat att
Sverige skall sära ut sig i det här fallet. Vi förutsätter
emellertid att Sverige genom regeringen verkar för att
vi kommer tillbaka till mer rimliga upphovsrättstider
och att retroaktiviteten tas bort.

Med det anförda yrkar jag bifall till övriga delar
av hemställan.

Anf. 56 BENGT HARDING OLSON (fp)

Fru talman! Lagutskottets betänkande nr 1 behand-
lar upphovsrätt, som ni har förstått. Detta är ofta obe-
kanta och svårförståeliga frågor för vanligt folk, icke
desto mindre är det viktiga och värdefulla angelägen-
heter för berörda parter.

Det kompletta rättssamhället skyddar medborgar-
nas hela intressesfär, alltså även s.k. intellektuellt
ägande av exempelvis litterära och konstnärliga verk,
av uppfinningar och av varumärken. Så sker genom
immaterialrätten. Detta är ett speciellt rättsområde
och det kännetecknas av en komplicerad regelbildning
med nödvändig och helst global harmonisering av
regleringen. Dessutom påverkas immaterialrätten
ofrånkomligen av den pågående snabba och omfattan-
de IT-omvandlingen i vårt samhälle.

Nu förstärks upphovsrätten, alltså rätten till litterä-
ra och konstnärliga verk, inklusive s.k. närstående
rättigheter, genom att skyddstiden förlängs från 50 till
70 år. Härmed uppnår man en rättslig EU-harmoni,
dvs. samma regler gäller i samtliga EU-länder. Det
här är ett utomordentligt viktigt steg på vägen mot en
global harmonisering.

Samtidigt får vi en upphovsrättslig nyhet i svensk
rätt. Äntligen, påstår jag, införs droit de suite, alltså
en rätt för bildkonstnärer att få ersättning vid vidare-
försäljning av deras bildkonstverk. Denna rätt finns
sedan flera år i de allra flesta EU-länderna. Detta är
också en mycket angelägen svensk kulturpolitisk
åtgärd. Beklagligtvis är den föreslagna ersättningsmo-
dellen otillfredsställande. En lämplig modell skall
både tillgodose syftet att ge bildkonstnärerna drägliga
ekonomiska villkor och samtidigt bibehålla de framti-
da möjligheterna för en fungerande andrahandsmark-
nad inom svensk konsthandel. Detta kräver mer nyan-
serade ersättningsmodeller, där exempelvis ersätt-
ningsprocenten trappas ned i takt med skyddstidens
förlopp eller i takt med försäljningsprisets storlek,
samtidigt som minimiprisnivån anpassas på lämpligt
sätt. Dessutom, vilket är utomordentligt viktigt, bör
man eftersträva att finna en gemensam modell i vart
fall inom hela EU-området.

Mot denna bakgrund menar Folkpartiet att rege-
ringen bör överväga nya ersättningsmodeller för droit
de suite och återkomma med förslag till riksdagen. I
avvaktan på att vi får en ny modell bör den av lagut-
skottets majoritet beslutade - om än fyrkantiga -
ordningen gälla.

Fru talman! I betänkandet berörs även den över-
gripande problematiska relationen mellan informa-
tionsteknologin och immaterialrätten. IT-samhället
utvecklas i allt snabbare takt, men den erforderliga
lagstiftningen släpar efter och särskilt gäller detta
upphovsrättslagen.

På tidningsområdet, där det pågår en särskilt snabb
IT-utveckling, föreligger redan akuta problem. Här
kan faktiskt en gammalmodig lagstiftning bromsa en
allmänt önskvärd verksamhetsutveckling. I det nya
medielandskapet krävs moderna upphovsrättsregler,
som möjliggör lösningar som tillgodoser båda parters
berättigade intressen.

Detta ger lagstiftaren ett särskilt ansvar att ta er-
forderliga initiativ för att det lagstadgade upphovs-
rättsliga skyddet skall tjäna sina syften och inte urhol-
kas på grund av i och för sig välkomna tekniska
framsteg. Det stora behovet av rättslig översyn har
också påpekats av LU i maj 1993, LU44, i mars 1994,
LU16, och senast i mars 1995, LU4.

Den upphovsrättsliga översynen måste nu - sär-
skilt mot bakgrund av riksdagens upprepade uttalan-
den - påskyndas för att skapa rättssäkerhet och däri-
genom undvika rådande rättsosäkerhet och i vissa fall
även en oacceptabel rättslöshet på det upphovsrättsli-
ga området.

Fru talman! Avslutningsvis yrkar jag bifall till re-
servation nr 4 och i övrigt till utskottsmajoritetens
förslag.

Anf. 57 TANJA LINDERBORG (v)

Fru talman! Vänsterpartiet har under en följd av år
motionerat om en reform till stöd för bildkonstnärer-
na. Till skillnad från många andra yrkesgrupper är
bildkonstnärer sällan eller aldrig arbetslösa, däremot
ofta inkomstlösa. Därför är vi mycket glada åt att
regeringen nu har lagt fram en proposition som inne-
bär att bildkonstnärerna får ekonomisk ersättning när
deras alster säljs vidare. Ett trettiotal länder har lik-
nande system, och redan 1920 infördes en sådan ord-
ning i Frankrike.

Som vi har hört här föreslår man i propositionen
att alla verk som överskrider ett försäljningsbelopp av
en tiondel av basbeloppet, alltså grovt räknat 4 000 kr,
skall omfattas av systemet.

Jag har full förståelse för att man skall sätta en
nedre gräns. Det underlättar hanteringen av systemet.
Men mot detta står att många alster de facto har ett
lägre försäljningspris, t.ex. grafiska blad och vissa
konsthantverk.

Vid utskottsbehandlingen har den socialdemokra-
tiska majoriteten varit mycket lyhörd för de motionä-
rer som har yrkat på en lägsta ersättningsnivå på 3 %
av gällande basbelopp. Jag är en av dem. Men för att
inte försäljningsbeloppen skall bli så låga att de äts
upp av administrationskostnaderna har nu en majoritet
i utskottet fastnat för 5 %.

Jag vill passa på att tacka de socialdemokratiska
ledamöterna i utskottet för en mycket bra behandling
av det här ärendet. Därmed borde jag kanske låta mig
nöja, men jag vill ändå, fru talman, yrka bifall till
reservation nr 3, mom. 2, som innebär 3 % av basbe-
loppet vid ersättningsgrundad försäljning.

Jag skall ge ett exempel på vad det kan få för be-
tydelse för konstnären. Vid Bukowskis auktion i slutet
av maj i år bjöds 40 konstverk ut. Det var mindre
skulpturer av Gunnar Nylund. Det sammanlagda
utropspriset var satt till 109 200 kr. Med majoritetens
förslag, alltså 5 % av basbeloppet, skulle konstnären
få 3 400 kr. Med Vänsterpartiets och Miljöpartiets
förslag får samma konstnär i stället 5 460 kr. Skillna-
den kan naturligtvis tyckas vara helt försumbar. Det
handlar om 2 000 kr. Men jag tror mig kunna med
säkerhet påstå att 2 000 kr betyder väldigt mycket för
många konstnärer.

Konsthantverkarna och framför allt grafikerna
missgynnas alltså av en högre procentsats. Samma
slutsats har man dragit i kulturutskottet, där majorite-
ten av ledamöterna har rekommenderat 3 %. Enligt
min uppfattning är det heller inte mer arbetskrävande
för den organisation som skall hantera inkasseringen
med Vänsterpartiets och Miljöpartiets förslag än med
majoritetens.

Avslutningsvis, fru talman, vill jag säga till vår ut-
skottsordförande Agne Hansson att jag har mycket
stor sympati för Centerns reservation nr 6, och jag har
övervägt många gånger huruvida Vänsterpartiet skall
stödja den eller inte. Men jag kom till den slutsatsen
att vi inte gör det. Jag tänker så här. Tummar man på
det ena kan det i nästa läge tummas på det andra. Till
slut kanske vi inte har så mycket kvar i den allmänna
arvsfonden. Det gör att jag inte stöder reservation nr
6.

Anf. 58 AGNE HANSSON (c) replik

Fru talman! Jag begärde egentligen ordet för att
hälsa Tanja Linderborg välkommen att stödja reser-
vation nr 6. Från vår sida är det inte fråga om att
tumma på de grundläggande reglerna runt Allmänna
arvsfonden. Snarare tycker jag i det här fallet att All-
männa arvsfonden ligger väldigt perifert i förhållande
till det system som vi nu diskuterar. Hade man inte
kommit på den här idén med Allmänna arvsfonden
från början är jag övertygad om att man hade hittat ett
system där man från början ville behålla pengarna
inom konstnärskollektivet. Det här är ett sätt att göra
det. Än finns det möjligheter för Tanja Linderborg att
ytterligare överväga en klok tanke.

Det andra jag känner mig föranlåten att säga yt-
terligare än gång - jag tog också upp det i mitt anfö-
rande - är att jag till fullo håller med Tanja Linder-
borg om behandlingen i utskottet, majoritetens syn på
ärendet och villigheten att gå oss till mötes som har
andra förslag. Därför tycker jag att det kanske också
är vår skyldighet att vara litet generösa och hitta på
breda lösningar för att detta skall bli ett stabilt och bra
beslut. Jag är litet förvånad över att Vänsterpartiet
inte ställer sig bakom majoriteten och att man nu
motiverar sitt ställningstagande för 3 % med ett ex-
empel som visar att det skulle gynna ett väldigt dyrt
konstverk och en etablerad konstnär. Det är inte van-
ligt från det hållet annars.

Anf. 59 TANJA LINDERBORG (v) replik

Fru talman! Jag upptäckte att jag kanske har unge-
fär en och en halv timme på mig att fundera på huru-
vida jag skall stödja reservation nr 6 eller inte.

Jag beklagar att vi inte gick ända fram till komp-
romissen. Detta är ingenting som vi har valt att göra
för att det är kul att slå klackarna i backen. Det är inte
på det sättet. Vi har drivit detta i så många år, och för
oss är det mycket angeläget med 3 %.

Anf. 60 EWA LARSSON (mp)

Fru talman! Droit de suite finns i Frankrike, det
kan man nästan höra på namnet, men inte i England.

Jag vill börja med att yrka bifall till Miljöpartiets
reservation 3, mom. 2, tillsammans med Vänsterpar-
tiet.

Vid remissbehandlingen av den SOU som ligger
till grund för regeringens proposition om ändring i
lagen om upphovsrätt till litterära och konstnärliga
verk kunde vi alla konstatera att en överväldigande
majoritet av remissinstanserna var positiva. De väl-
komnade förslaget.

Frågan har dragits i långbänk under många år. Ni
som har varit med tidigare känner till det bättre än vi
som har kommit in i riksdagen nu. Men vi har kunnat
läsa oss till att våren 1993 förordade kulturutskottet i
ett yttrande till lagutskottet att Upphovsrättsutred-
ningens förslag om droit de suite skulle genomföras.

Kulturutskottet har också i det här sammanhanget
konstaterat att kulturarbetarnas ekonomiska villkor
inte är tillfredsställande, trots insatser som gjorts av
stat, landsting och kommun.

Lagutskottet ansåg dock då att det var motiverat
att invänta pågående arbete inom EU. Nu anser lagut-
skottet att det inte går att invänta EU-byråkratin läng-
re, och det är alldeles utmärkt, tycker vi. Generellt
sett kan man dock säga att inom EU har upphovsrätts-
frågorna mycket större tyngd än i Sverige.

Det är så många som har pratat om propositions-
texten och beloppen att jag tänkte att jag i stället litet
grand skulle förstärka det som Vänsterpartiet och
Centerpartiet har tagit upp om möjligheterna att
konsthantverkarna och grafikerna inte missgynnas av
detta ersättningssystem.

För att det inte skulle ske föreslog ett enigt kul-
turutskott, utifrån sin kunskap om konstnärernas eko-
nomiska situation, att rätt till ersättning skall föreligga
så snart försäljningspriset överstiger 3 % av basbelop-
pet. Man betonar att konsthantverkares och, som jag
sade, främst grafikers enskilda verk ofta säljs till ett
pris under lagutskottets föreslagna miniminivå. Med
vårt förslag undgår de att bli diskriminerade eller
missgynnade ekonomiskt.

Jag och Miljöpartiet anser att upphovsrättslagen
skall ses och användas som ett av kulturområdets
grundläggande lagar. Upphovsrättsfrågorna skall vara
ett aktivt instrument i kulturpolitiken.

Det här skulle troligen underlättas om upphovs-
rättsfrågorna fördes över till det kulturpolitiska an-
svarsområdet i likhet med förhållandena i de övriga
nordiska länderna, där de här frågorna icke heller har
dragits i långbänk på det här sättet.

Det är roligt att Centern är stolt över sin komp-
romissvilja att godta 5 %. Jag tror dock att det haft en
viss betydelse att Vänsterpartiet och Miljöpartiet från
början stod tillsammans med Centern på 3 %. Jag tror
att det har ökat er möjlighet och kraft.

Vi står dock kvar vid 3 % i dag. I kulturutskottet
var vi eniga om de här 3 procenten. Vi behövde
ingen kompromiss. Det stärker mig i tron att
kunskap om konstnärernas ekonomiska villkor och
hur kulturarbetarna har det i dag, vilka
omständigheter de lever under, underlättar enighet
i den här frågan. Tack.

Anf. 61 SVEN-ERIK ÖSTERBERG (s)

Fru talman! I lagutskottets betänkande
1995/96:LU1 har utskottet behandlat dels frågan om
ett längre upphovsrättsligt skydd, dels frågan om att
ge bildkonstnärer rätt till ersättning vid vidareförsälj-
ning av deras verk, s.k. droit de suite.

Ett längre upphovsrättsligt skydd är en följd av ett
EU-direktiv, det vill jag starkt betona, och har således
inte tillkommit genom ett svenskt agerande. Enligt det
förslag som nu ligger på kammarens bord skall
skyddstiden för litterära och konstnärliga verk i all-
mänhet sträckas ut från 50 till 70 år som en följd av
direktivet. Skyddstiden för filmverk skall beräknas
från dödsåret för den sist avlidne av huvudregissören,
manusförfattaren, dialogförfattaren eller kompositö-
ren av verkets speciella musik.

När det gäller de närstående rättigheterna, alltså de
utövande konstnärerna, föreslås i detta betänkande
ingen förändring utan skyddstiden förblir på 50 år.
Däremot föreslås en annan utgångspunkt för beräk-
ningen av skyddstiden, 50 år, för de utövande konst-
närernas prestationer. De utövande konstnärernas
prestationer skall vara skyddade från tidpunkten för
framförandet. Om en upptagning av framförandet har
getts ut eller offentliggjorts, skall utgångspunkten i
stället vara tidpunkten för den första av dessa åtgär-
der. Motsvarande utgångspunkt skall gälla för beräk-
ningen av skyddstiden för framställande av ljud- eller
bildupptagningar.

När det gäller outgivna verk föreslås att den som
för första gången ger ut eller offentliggör ett verk, för
vilket skyddstiden har löpt ut och som inte tidigare
getts ut, skall ha en rätt som motsvarar de ekonomiska
rättigheter som innefattas i upphovsrätten. Denna rätt
skall gälla i 25 år.

Enligt utskottets förslag skall den nya skyddstiden
på 70 år tillämpas även på verk som har tillkommit
innan de nya reglerna trätt i kraft, oavsett om skydds-
tiden enligt nuvarande bestämmelser då redan har löpt
ut - alltså ett återupplivande av en redan fallen
skyddstid. Detta kan i praktiken ställa till en rad pro-
blem, vilket det vittnats om i olika sammanhang, för
dem som funnit ett antal verk fria att disponera men
som nu genom detta förslag åter faller under upphovs-
skyddet. För att undvika alltför negativa effekter av
ett återupplivande föreslås i betänkandet en över-
gångstid gällande fram till den 1 januari 2000.

Avgörande för att denna övergångsregel skall
kunna tillämpas är att den som berörs vidtagit väsent-
liga åtgärder för framställning av exemplar, för ut-
givning och framförande innan det förlängda upp-
hovsskyddet trätt i kraft.

Det kan i detta sammanhang nämnas att utskottet
bordlade detta betänkande under vårriksdagen just på
grund av detta återupplivande av redan utgångna
rättigheter. Det går inte att komma ifrån denna nya
princip som inte tillhört vanligheterna i svensk lag-
stiftning. Ett argument för bordläggningen var att
avvakta hur våra grannländer Danmark och Finland
skulle hantera detta EU-direktiv. Det har sedan under
sensommaren och hösten visat sig att dessa länder
kommer att föreslå en likartad lagstiftning som den
som föreslås i detta betänkande. Därför kan man säga
att vi utöver att ha följt direktivet också har en nordisk
hållning i frågan, vilket inte kan anses som oväsent-
ligt.

Dessutom ges i övergångsregeln rimliga villkor
för den som redan har börjat att disponera verk där
upphovsrätten gått ut enligt de gamla reglerna. Över-
gångstiden gäller således fram till den 1 januari 2000
på det sätt som jag tidigare nämnde. Detta gäller även
inom teatrarnas verksamhetsområde, vilket är ett
tillägg till regeringens förslag i propositionen.

Tilläggas kan i denna fråga att utskottsmajoriteten,
liksom regeringen, föreslår att upphovsmännens ideel-
la rättigheter skall jämställas med de ekonomiska.
Man kan dessutom med all säkerhet förmoda att de
ideella rättigheterna kommer att spela en allt större
roll i en framtida värld.

I den andra delen av detta betänkande föreslår ut-
skottsmajoriteten att utövande bildkonstnärer genom
en lagändring skall få bättre ekonomiska villkor ge-
nom att de får del av försäljningssumman vid vidare-
försäljning av deras verk, s.k. droit de suite.

Upphovsrättsutredningen ansåg att det fanns starka
skäl till att förbättra bildkonstnärernas ekonomiska
villkor, eftersom de till dags datum egentligen endast
kunnat få ersättning vid överlåtelse av originalverk
eller av t.ex. grafiska verk till utgivning i en liten
upplaga. Denna rätt har bildkonstnärerna strävat efter
många år utan att förrän nu få igenom sina önskemål.
Vi är glada för att nu kunna säkra dem den rätten.

Utskottsmajoriteten anser i likhet med regeringen
att det föreligger starka skäl att förbättra bildkonstnä-
rernas villkor. Ett sätt att åstadkomma detta är att
förbättra möjligheterna för bildkonstnärerna att dra
nytta av upphovsrättens elementära rättigheter. Däri-
genom kan man på ett bättre sätt jämställa dem med
övriga upphovsmannagrupper. Att liknande ersätt-
ningssystem inom kort kommer att finnas i övriga
Norden, och redan har införts i en rad europeiska
länder, är omständigheter som talar för att även Sve-
rige nu bör införa regler om ersättning vid vidareför-
säljning av konst.

Utskottet ser därför med tillfredsställelse att denna
ersättning i förslaget är utformad som en individuell
ersättning enligt upphovsrättsliga principer. Rent
praktiskt måste tillämpningen gå till så att ett effektivt
och smidigt samarbete etableras med konsthandeln.
Den totala avgiftsvolymen måste vara tillräckligt stor
för att bära de administrativa konstnaderna för syste-
met.

En grundläggande förutsättning är vidare att ruti-
nerna för att inkassera och distribuera ersättningarna
kan göras effektiva utan att de blir resurskrävande.
Utskottet utgår från att dessa förutsättningar kan för-
ankras i verkligheten, att regeringen mycket nogsamt
följer utvecklingen med ersättningssystemet och är
beredd att ta initiativ om det visar sig vara nödvän-
digt.

Utskottet föreslår att ersättningen skall vara gene-
rell och menar att den föreslagna ersättnignsnivån,5 %
på försäljningssumman, är lämplig.

Utskottet anser att regeringens förslag om en mi-
niminivå på 10 % av basbeloppet för ersättning, alltså
lägsta försäljningssumma där ersättning skall utgå,
skulle missgynna en betydande del av de svenska
bildkonstnärerna. Utskottet anser därför att en lägre
nivå bör gälla och föreslår att miniminivån sätts till
5 % av basbeloppet. Jag vill passa på att rikta ett tack
till Agne Hansson för hans välvilja i samarbetet.

Enligt propositionen och tillika detta betänkande
skall det inte vara möjligt för de enskilda konstnärer-
na eller, efter deras död, rättighetsinnehavarna att
själva kräva in ersättningen. Bevakningen och admi-
nistrationen av rätten skall i stället handhas av en
organisation för ändamålet. Den organisationen
kommer således att inkassera ersättningen för de
ersättningsberättigades räkning. Organisationen
kommer att vara redovisningsskyldig med avseende
på mottagna belopp gentemot ersättningsberättigade
rättighetsinnehavare.

Utskottets betänkande har föranlett nio reservatio-
ner samt ett särskilt yttrande av Bengt Harding Olson
(fp). Det särskilda yttrandet handlar om upphovsrätten
i anställningsförhållande. Inom detta område har
dessutom en motion inkommit från Göthe Knutson
m.fl.(m), motion L803.

Jag vill nämna litet om upphovsrätten i anställ-
ningsförhållande, som handlar om journalisternas rätt
att förfoga över sitt skrivna material verkställt i ett
anställningsförhållande. Här stöter man på en mycket
viktig facklig princip, som varit gällande under en
mycket lång tid och som av motionären anses som
förlegad med avseende på bl.a. den IT-utveckling som
vi befinner oss i och som sker fortlöpande. Det går
nog aldrig att komma ifrån att det alltid i denna fråga
kommer att finnas en principiell motsättning, obero-
ende av hur många utredningar som tillsätts.

Den principiella motsättningen gäller vem som
skall förfoga över rätten till det skrivna material som
är verkställt i ett anställnigsförhållande: författaren,
ofta lika med journalisten, eller arbetsgivaren, ofta
lika med tidningsutgivaren, ägaren. Man måste i detta
sammanhang mycket noga poängtera vikten av själva
skapandet. Det går aldrig att jämföra en journalist
med t.ex. en arbetare på Volvo som bygger bilar.
Volvobilens egenskaper är inte beroende av en en-
skild arbetare i tillverkningen. Bilens egenskaper och
utseende kommer att vara desamma, även om arbets-
styrkan ändrats under tillverkningens gång.

Däremot torde ingen tvista om att en journalists
artikel eller artikelserie är något unikt och kan aldrig
bli densamma om den skulle skrivas och framställas
av någon annan.

Dessa grundfakta måste man ha fullständigt klara
för sig när man diskuterar dessa förhållanden. Om
däremot syftet är att stärka tidningsägaren på journa-
listens bekostnad är det till viss del en annan fråga.
Den frågan har dessutom tidningsägarna möjlighet att
diskutera och förhandla om gentemot sin motpart,
Journalistförbundet.

Jag tycker att det finns all anledning att slå vakt
om det humankapital som ändå journalistkåren utgör i
tidningarnas och mediernas värld.

I reservationerna 1 och 2 oroar sig moderaterna
för att betänkandets förslag beträffande droit de suite
inte kommer att hjälpa de redan etablerade konstnä-
rerna. Dessutom tror moderaterna att konsthandeln
kommer att försvagas.

Jag tror inte att något av dessa påståenden är sant.
Konsthandeln kommer att klara denna avgift. Dess-
utom håller lagen på att införas i ett flertal länder
inom Europa, varför förhållandena i sinom tid kom-
mer att bli ganska lika.

I och med sänkningen av miniminivån kommer
dessutom fler konstnärer att beröras av ersättningen,
vilket torde innebära att fler än de etablerade får ett
positivt utfall. Det är klart att den som tidigare inte
lyckats sälja en tavla kommer naturligtvis inte att få
sälja fler genom detta betänkande, men det var inte
heller andemeningen i betänkandet.

I reservation 3 anser Tanja Linderborg och Yvon-
ne Ruwaida att miniminivån bör sänkas till 3 % av
basbeloppet. Meningen är och har varit att inte till-
skapa mer administrativt krångel än vad som är nöd-
vändigt. Risken är uppenbar att så blir fallet om riks-
dagen skulle besluta i enlighet med denna reservation.

Detsamma torde gälla fallet med reservation 5
från Agne Hansson och Birgitta Carlsson om ersätt-
ning för icke yrkesmässigt såld konst. Kulturutskottet
anför i sitt yttrande att förslaget är orealistiskt att
hantera rent praktiskt. Därför anser man det inte heller
nödvändigt att ens utreda frågan. Utskottsmajoriteten
delar kulturutskottets åsikt i frågan.

I reservation 7 av Tanja Linderborg yrkas att en
preskriptionsregel på tre år skall införas innebärande
att efter denna tid skall innestående ej hävdade er-
sättningar tillfalla organisationen för stödjande av
bildkonstnärernas verksamhet. Det finns en fara och
en risk i detta yrkande, eftersom den ansvariga orga-
nisationen faktiskt skulle kunna tjäna på att vara
mindre effektiv att söka den som egentligen skulle ha
pengarna.

Angående Agne Hanssons tillstyrkande till reser-
vation 6, där det föreslås att Allmänna arvsfonden inte
skulle kunna komma i åtnjutande av de inkasserade
medlen i de fall att den avlidne konstnären saknar
arvingar, är detta ett stort rättsligt steg som fordrar
omtanke. Det är nog ett område som man bör tänka
sig noga för innan man ger sig in på. Till viss del
tycker jag att Tanja Linderborg har berört denna fråga
mycket bra. Hon säger att man är inne på Allmänna
arvsfondens mark, vilket - om man nu beslutade i
enlighet med Agne Hanssons reservation - skulle
kunna få följder som kan vara svåra att överblicka.
Därför yrkar jag avslag på den reservationen.

I reservation 8 av Rolf Dahlberg m.fl. låter man
sin ovilja till att över huvud taget anpassa sig till gäl-
lande EU-direktiv komma fram. Det är för mig något
förvånande att Moderaterna, som är det mest EU-
vänliga partiet i denna kammare, inte vill följa EU:s
direktiv. De som undertecknat reservationen vet lika
väl som jag att ett icke införlivande av detta EU-
direktiv ganska omgående skulle försätta Sverige i en
mycket besvärlig situation, en situation som, om den
uppstod, jag undrar om Moderaterna är beredda att ta
ansvar för.

Fru talman! Med detta inlägg och dessa kommen-
tarer vill jag yrka bifall till hemställan i utskottets
betänkande och avslag på samtliga reservationer.

Anf. 62 EWA LARSSON (mp) replik

Fru talman! Om ökad administration är ett skäl till
att socialdemokraterna inte kan acceptera 3 % men
väl 5 %, så förstår jag inte varför man har accepterat
att införa droit de suite över huvud taget som ju verk-
ligen medför administration.

För oss handlar det om kunskap om konstnärernas
ekonomiska villkor. Det gör att vi fortfarande förordar
3 %. Men vi är naturligtvis glada att vi har kunnat
kompromissa fram 5 % i stället för 10 % som man
föreslog från början.

Anf. 63 SVEN-ERIK ÖSTERBERG (s) re-
plik

Fru talman! Anledningen till att vi vill införa droit
de suite över huvud taget är att man har belyst den
ekonomiska situation som bildkonstnärer arbetar
under. Det finns skäl att stärka denna på det sätt som
föreslås i betänkandet.

När vi skall införa en regel av den här typen måste
det till ett nytt system som kan hantera det hela. Det
kan bli fråga om mycket små summor som skall han-
teras, redovisas och skickas ut. Om man går till ner
till en 3-procentig nivå kan det komma att handla om
att man skall skicka ut 50 kr, och det täcker nätt och
jämt portokostnaden. Det var väl ändå inte meningen
med det hela.

När man nu har backat och gått ner till 5 % har
man tillmötesgått önskemålet att ge rimliga villkor för
bildkonstnärerna så långt som det har varit möjligt.
Framtiden får sedan utvisa hur detta kommer att fun-
gera.

Det finns en uppenbar risk, och det är därför som
vi inte vill gå ner till 3 %. Enligt erfarenheterna från
det övriga Europa har det blivit stora administrativa
belastningar och kostat mycket pengar.

Det viktigaste är att pengarna inte stannar i organi-
sationen utan pengarna skall komma bildkonstnärerna
till godo på ett effektivt sätt.

Anf. 64 EWA LARSSON (mp) replik

Fru talman! Jag ser det ändå som hoppfullt att ni
kommer att följa frågan och också utvärdera resulta-
tet. 50 kr är ju ett bestickande exempel, men 1 000 kr
är kanske inte lika bestickande. 1 000 kr betyder
mycket för en konsthantverkare eller en grafiker.
Därför föreslog vi att man skulle införa 3 % med en
gång, eftersom vi tror att detta skulle gynna också
dessa grupper. Vi tycker att 5 % innebär en alltför hög
nivå. Men, som sagt, det lät som ett löfte att ni skall
hålla koll på det här, utvärdera det och se hur det slår
för konsthantverkare och de grafiska bladen.

Anf. 65 SVEN-ERIK ÖSTERBERG (s) re-
plik

Fru talman! Jag kan bara instämma i det som Ewa
Larsson säger. Det står också i betänkandet att utskot-
tet förutsätter att regeringen mycket noga följer upp
hur det hela fungerar, eftersom man i dag inte exakt
kan förutse hur det blir. Det är ju ett nytt system som
skall sättas i sjön. Det är klart att det skall göras en
uppföljning. Om det sedan är erforderligt med änd-
ringar skall också sådana göras.

Det här är en gammal fråga för bildkonstnärerna.
De har all anledning att vara nöjda med det förslag
som presenteras i detta betänkande.

Anf. 66 AGNE HANSSON (c) replik

Herr talman! Det råder inga större meningsskil-
jaktigheter mellan majoriteten och Centern i det här
fallet. Om våra två förslag till detaljregler som vi har
reserverat oss för hade bifallits av riksdagen skulle
detta naturligtvis ha inneburit en betydligt bättre.
ekonomisk situation för bildkonstnärerna.

Jag är något häpen över både Sven-Erik Öster-
bergs och Tanja Linderborgs rörande försvar av All-
männa arvsfonden i det här sammanhanget. Jag har
kanske inte riktigt fått svar på min fråga om varför
man vill missunna konstnärskollektivet att behålla
dessa pengar. Jag har väldigt svårt att se hur detta
skulle kunna urgröpa förtroendet för lagstiftningen om
Allmänna arvsfonden i övrigt. Jag förstår inte hur
detta skulle kunna tänja på principer och att dessa inte
skulle vara tillräckligt hållbara för en sådan hantering.

Slutligen handlar den andra frågan om att man
skulle inlemma också privat försäljning i detta. Vi har
inte sagt att man bör ta det steget, men man bör titta
på det förslaget. Det är för lättvindigt att bara vifta
bort det med påståendet att det är praktiskt ohanter-
ligt. Just när det gäller droit de suite, till skillnad från
upphovsrättsregler och skyddstider som är EG-
direktiv, bestämmer vi ju själva. Och då tycker jag att
man borde ha övervägt dessa förslag innan man slutli-
gen fastställde reglerna.

Anf. 67 SVEN-ERIK ÖSTERBERG (s) re-
plik

Fru talman! Från socialdemokratiskt håll har vi ju
inte gått Agne Hansson till mötes när det gäller den
här reservationen därför att vi skulle missunna bild-
konstnärerna en högre ersättning, snarare tvärtom. Det
finns skäl att stanna upp och något fundera över vad
ett beslut i den anda som Agne Hansson förordar
skulle innebära.

Jag skall ta en liknelse. Om det är fråga om en
hjärt- eller lungsjuk som skulle avlida utan att lämna
några arvingar efter sig, skulle arvet då i stället tillfal-
la övriga hjärt- och lungsjuka? Vi har ju vissa princip-
er för Allmänna arvsfonden och dess funktion när det
inte finns några arvsberättigade efterlevande. Man kan
dra en parallell till det ärende som vi nu diskuterar.
Om vi luckrade upp reglerna, kan man tänka sig att
det blev en ganska lång kö av organisationer som
skulle vilja ha ett likartat system. Det handlar alltså
inte om att missunna någon en ersättning.

När det gäller droit de suite i privat konsthandel
har vi grundat oss på det som har sagts från kulturut-
skottet. Man ansåg det inte värt att ens utreda frågan,
därför att det rent praktiskt ter sig omöjligt.

Det finns ju vissa farhågor om hur detta system
skall hanteras och hur det skall fungera när det gäller
den etablerade konsthandeln. Låt oss ta detta steg
först och sedan avvakta. Det jag sade till Miljöpartiets
representant står också att läsa i betänkandet, dvs. att
frågan skall följas upp mycket noga. Om det finns
anledning, är det möjligt att återkomma i frågan.

Anf. 68 AGNE HANSSON (c) replik

Herr talman! Exemplet med de lungsjuka och
Arvsfonden tycker jag var att dra konsekvenserna väl
långt. Jag vill betona att vi inte har några tankar på att
undergräva de regler som i övrigt finns. Men jag vill
än en gång understryka att om man från början hade
utgått från en droit de suite för konstnärerna är jag
snarare stärkt i tron att försäljningsorganisationen
hade fått ansvaret för det generella stödet till konstnä-
rerna i stället för att det skall gå via Arvsfonden. Det
tycker jag är att ta en omväg i det här fallet.

I övrigt är det bara att konstatera att det möjligen
finns litet olika uppfattning om graden av byråkrati
och krånglighet. Vi vill vara mer förvissade - vi må
har rätt eller fel - i fråga om huruvida vi skall gå på
förslaget om en privat försäljning. Vi är alltså litet
mer optimistiska. Låt oss fortsätta att vara det, så får
vi se hur det hela faller ut. Sedan kan vi kanske åter-
komma till frågan vid ett tillfälle då vi vet mer om hur
en droit de suite kommer att utfalla praktiskt. Frågan
är ju i och för sig inte heller enkel i sin helhet.

Anf. 69 SVEN-ERIK ÖSTERBERG (s) re-
plik

Herr talman! Jag vill återigen hävda att det exem-
pel jag tog upp är väl i paritet med det som vi nu
diskuterar. Det tycker inte Agne Hansson. Något
tillspetsat tycker i så fall Agne Hansson att det är
viktigare hur man hanterar bildkonstnärerna än hur
man hanterar hjärt- och lungsjuka.

Anf. 70 HENRIK S JÄRREL (m)

Herr talman! Jag har några repliker till Sven-Erik
Österberg. Han påstod att vi moderater när det gäller
droit de suite oroar oss över att konsthandlarna kan gå
under jorden och söka sig till andra länder som inte
har något liknande system, dvs. en ersättningsrätt för
yrkesmässig vidareförsäljning av konst. Men vi stöder
oss på erfarenheter eller snarare misstankar och oro
från konsthandelns egna företrädare, som menar att
det med en sådan här avgift finns en uppenbar risk för
att de, om de inte flyttar utomlands, vilket kanske i
och för sig kan tänkas, går under jorden. De stora
affärerna kommer då att göras upp på annat håll utan-
för den officiella delen av kvittosamhället. Den risken
kan finnas.

Än en gång konstaterar jag att något EU-direktiv
om införande av droit de suite inte förekommer.
Sven-Erik Österberg menade ju att Moderaterna, som
det mest EU-vänliga partiet i riksdagen, inte köper
förslaget om förlängda skyddstider, vilket däremot
grundar sig på ett EU-direktiv.

Då konstaterar jag bara, herr talman, att vi när vi
väl blev medlemmar fick en rad direktiv som var mer
eller mindre möjliga att påverka för oss. Detta är ett
sådant direktiv som vi menar är mindre lyckligt och
mindre bra. Då skall vi använda vårt medlemskap för
att påverka EU att fatta klokare och bättre beslut. Man
kan inte bara acceptera de förslag som redan finns. Vi
skall använda vårt medlemskap aktivt för att påverka
och förbättra, och inte bara okritiskt anta de förslag
som finns i EU.

Anf. 71 SVEN-ERIK ÖSTERBERG (s)

Herr talman! När det gäller konsthandeln och att
den går under jorden så har det inte gått oss förbi vad
konsthandlarna tycker om ett införande av droit de
suite. De anser att det skulle vara en pålaga och en
belastning som naturligtvis i viss mån kan försämra
deras möjligheter till goda förtjänster på konsthan-
deln. Om man vill åstadkomma en förbättring för
bildkonstnärerna skall man naturligtvis lägga avgiften
på försäljningssumman när konsten säljs.

Det sägs från många håll att det rör sig om små
summor. Att påstå att det skulle vara ett skäl för en
konsthandlare att flytta utomlands eller gå under jor-
den tycker jag är att ta i väl mycket. Så har ju inte
heller visat sig vara fallet i de länder där avgiften
införts, utan konsthandeln har visat sig fungera ganska
väl. Därför tror jag att Henrik S Järrels farhågor är
något överdrivna.

Jag vill betona att övergången från 50 till 70 års
skyddstid är ett EU-direktiv. Det har alltså inte sin i
grund något initiativ från svensk sida. Från socialde-
mokratiskt håll hade vi inte heller någon önskan om
att införliva en övergång till en skyddstid på 70 år. I
kulturutskottet sade man också att det av kulturpoli-
tiska skäl inte fanns något skäl att genomföra detta.
Däremot vet vi vilken värld vi lever i och vilka kon-
sekvenser det skulle medföra om vi skulle utsträcka
skyddstiden. Konsekvenserna för Sverige skulle kun-
na bli ganska allvarliga. Vi skulle kunna bli fällda
osv. Med den skrivning som har gjorts och med kän-
nedom om grundinställningen hos både lagutskottet
och kulturutskottet är det klart att denna fråga kom-
mer att hanteras på ett vettigt sätt. Jag har just i det
fallet ingen större avvikande mening gentemot Henrik
S Järrel.

Anf. 72 HENRIK S JÄRREL (m)

Herr talman! Utskottsmajoriteten talar ju själv om
riskerna för att det kan bli svårt att kontrollera efter-
levnaden av ett droit de suite och att man noggrant
måste följa konsekvenserna av avgiftssystemet osv.
Detta om något andas väl en oro för att detta kan
spåra ur och inte riktigt lända till den förbättring av
konstnärernas villkor som man ju säger sig ha som
huvudsyfte. Dessutom kommer det att medföra, vilket
jag framhöll i mitt huvudanförande, administrativa
kostnader och svårigheter att kontrollera efterlevna-
den. Vi får väl se hur det blir, men vår misstanke från
moderat håll kvarstår likväl, och den delar vi som sagt
med de professionella konsthandlarna.

När det sedan gäller förlängda skyddstider har re-
geringen inte alls beaktat de kulturpolitiska konsek-
venser som kan bli följden av att man nu förlänger
skyddet för vissa konstnärliga, litterära, musikaliska
verk osv. som kan användas för den stora och allmän-
na publiken. De kunde tidigare användas, men kom-
mer nu inte att kunna användas till följd av att de
förlängda skyddstiderna omöjliggör ett användande.
Jag menar att det skulle få kulturpolitiska konsekven-
ser som kanske inte är så lyckosamma för den stora
publiken och inte heller för de utövande konstnärerna.
Men detta berör regeringen över huvud taget inte i sin
proposition och därigenom inte heller utskottet.

Anf. 73 SVEN-ERIK ÖSTERBERG (s)

Herr talman! Vem kan vara helt säker på hur ett
system kommer att fungera innan det har införts? Jag
tror att det är ganska klokt att inta en avvaktande
inställning och följa upp det hela mycket noga. Det
skulle vara oklokt att vara tvärsäker. Rädslan för att
införa detta system skall inte vara så stor att man
avstår från möjligheterna att ge bildkonstnärerna ett
bättre och drägligare liv så att de kan få ihop pengar
till sitt uppehälle osv. Denna möjlighet överväger
starkt i detta sammanhang.

När det gäller skyddstider har jag inte så mycket
mer att tillägga. Vi kan tycka vad vi vill om EU-
direktivet. Som Henrik S Järrel mycket väl känner till
har ju frågan om det var nödvändigt att införliva för-
slaget om skyddstider stötts och blötts. Efter att vi i
den samlade uskottsmajoriteten hört oss för med våra
grannländer runt om i Europa kom vi fram till att
detta var nödvändigt för att inte försätta Sverige i en
situation där vi kunde bli skadeståndsskyldiga.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas efter 11 §.)

11 § Barns rätt att komma till tals, m.m.

Föredrogs

Lagutskottets betänkande 1995/96:LU2

Barns rätt att komma till tals, m.m. (prop.
1994/95:224)

Anf. 74 BIRGITTA CARLSSON (c)

Herr talman! Vi skall nu debattera ett betänkande
från lagutskottet med rubriken Barns rätt att komma
till tals. Just rubriken Barns rätt att komma till tals
sätter ju i gång tankeverksamheten på olika sätt bero-
ende på vår egen livssituation.

För min del är det många barn som passerar förbi
på näthinnan. Jag ser barn som blir tagna på allvar och
som lever i lyckliga familjer med föräldrar som bryr
sig om dem, barn som får uttrycka sina önskningar
och som oftast får känna att de betyder något och att
deras åsikter respekteras. Men jag ser också framför
mig barn som lever under otrygga förhållanden, en del
med en ensam förälder som inte orkar eller förmår ta
sina barns behov och önskningar på allvar.

Synen på barn har ändrats över tiden. Jag minns
ganska mycket från mig egen barndom. Ett av de
minnena är att vi barn skulle vara tysta och lyssna när
vuxna pratade. Jag ser också nu skillnaden på nära
håll, där jag kommer ihåg och jämför med hur jag
själv var som mamma mot mina barn. Nu upplever
jag hur min dotter är mot sina två små barn. Medve-
tenheten hos de flesta föräldrar att verkligen ta sig tid
att ägna sig åt sina barn har ökat. Det ser jag som
mycket positivt.

Men det är ju inte bara synen på barn som har för-
ändrats; hela vårt samhälle ser annorlunda ut.

Jag tycker att vi även här i riksdagen tänker på
barn och deras rättigheter. I fredags hade vi en inter-
pellationsdebatt här i kammaren om barnkonventio-
nen och hur vi uppfyller kraven i den.

Även i propositionen till detta betänkande hänvi-
sas till barnkonventionen och till artikel 12 där det
står att barn skall ha rätt att uttrycka sin mening i alla
frågor som berör dem. Det här betänkandet handlar
om barns rätt att komma till tals i mål och ärenden om
vårdnad, i mål om umgänge, i adoptionsärenden och i
namnärenden. Där beskrivs också hur en domstol
skall ta hänsyn till barnets vilja med beaktande av
barnets ålder och mognad.

Vi i Centerpartiet tillstyrker förslagen i de delar
som gäller barns rätt att komma till tals vad gäller
vårdnad och umgänge. Vi har däremot en reservation
när det gäller gemensam vårdnad. På den punkten vill
vi i Centerpartiet gå längre än utskottet. Vi vill att
Vårdnadstvistutredningens förslag som innebär ge-
mensam vårdnad skall vara huvudregel vid skilsmäs-
sa. Vi anser att barnen skall ha rätt till båda föräldrar-
na och att föräldrar skall ta sitt föräldraansvar.

Vi tar upp detta i en partimotion. Det finns även
en sjupartimotion som tar upp frågan om gemensam
vårdnad. Båda är från den allmänna motionstiden. Vi
anser att utredningsförslaget att nu ändra reglerna så
att man inför gemensam vårdnad snarast möjligt bor-
de ligga till grund för en proposition, vilket vi som vår
mening vill ge regeringen till känna.

Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till reser-
vation nr 3.

Anf. 75 TANJA LINDERBORG (v)

Herr talman! Så här säger femåriga lilla Mona i
Barnombudsmannens faktaskrift om barn och ung-
dom: Jag skulle vilja gå till min pappa mycket oftare.
Jag längtar efter honom. Men mamma hon vill inte
det. Hon tror att han är dum mot mig. När jag säger
att pappa är snäll, då blir mamma arg. Mamma har en
ny man. Men jag har bestämt att de inte skall få gifta
sig för jag tycker att han är dum. Han pratar så högt.
Han har tjockt och krulligt hår. Min pappa han har
slätt och rakt hår. Mamma säger att jag inte får säga
till honom att han är dum. Om jag gör det, då slutar
han att köpa godis till mig, säger mamma.

I samma skrift säger Daniel, fem år: Min pappa
skall flytta till Tunisien. Han kommer därifrån. Jag
vet inte varför han skall flytta. Jag tror att han kanske
har fler kompisar där. Men här här har han ju mig.

Herr talman! I dag lever ca 400 000 barn i Sverige
åtskilda från någon av sina föräldrar. I de flesta fall
har föräldrarna kommit fram till detta genom samför-
ståndslösningar. Det är bra. Men det finns trots allt
väldigt många fall där vårdnadsprocessen handlar om
vem av föräldrarna som skall ha rätt till barnet. Alla
vi som har gått igenom en separation vet att detta är
något oerhört smärtsamt, inte minst i de fall då det
finns barn med i bilden.

Frågor som rör vårdnad och umgänge angår i
högsta grad barnen. Därför menar jag att barnen
måste få samma möjlighet som sina föräldrar, och i
vissa fall socialnämnden, när det gäller att påverka
avgörandet i processer om vårdnad och umgänge.

Den proposition som ligger till grund för lagut-
skottets betänkande gäller ju bl.a. att skapa garantier
för barnens rätt att få komma till tals i ärenden om
vårdnad och umgänge. Jag tycker att det är ett steg i
rätt riktning, men jag vill gå litet längre genom att låta
barnen få talerätt i enlighet med vad som föreslogs i
utredningen om barnens rätt.

Enligt min uppfattning skall talerätten ses just som
en rättighetslagstiftning och inte en skyldighet för
barnen. Rättigheten bör finnas just för att barnen bör
ges en möjlighet att påverka sin egen livssituation.
Regeringens huvudargument för att inte införa talerätt
är att det skulle kunna medföra risk för att konflikten
mellan föräldrarna trappas upp. Det är möjligt, men
det synsättet bygger ju på antaganden. Jag tror att
farhågorna är överdrivna. Det skulle också kunna vara
så att om föräldrarna vet att barnet kan komma att bli
part i en process kanske de drar sig för att starta en
sådan.

Till de remissinstanser som anser att barn bör få
talerätt hör BRIS och Rädda Barnen. De organisatio-
nerna har lång och bred erfarenhet av arbete med
utsatta barn och deras inställning bör därför tillmätas
stor betydelse.

Genom att låta barnen få talerätt får de förutom en
bättre garanti för att de får komma till tals i processer
om vårdnad och umgänge också en mer central ställ-
ning i processen.

Ett annat skäl som talar för detta är ett det blir ett
mer enhetligt synsätt inom olika rättsområden. I dag
har ju barn som har fyllt 15 år processrätt i sociala
mål, dvs. de har rätt att själva föra sin egen talan i
processen. När det gäller verkställighet av beslut om
vårdnad och umgänge och i frågor om adoption och
namnärenden har barn vetorätt från tolv års ålder. Jag
kan därför inte finna något sakligt skäl till varför man
i vissa sammanhang skall tillämpa en 15-årsgräns och
i andra en 12-årsgräns.

Enligt min mening är det många 12-åringar som är
så pass erfarna och mogna att de kan ta ställning och
fatta beslut i frågor som rör dem själva. Därför anser
jag att åldersgränsen för processbehörighet i sociala
mål bör sänkas till tolv år och att åldersgränsen för
barns talerätt sätts fr.o.m. tolv års ålder.

Herr talman! Som jag tidigare nämnde lever unge-
fär 400 000 barn tillsammans med bara den ena föräl-
dern. Det är naturligtvis oerhört viktigt att varje barn
har möjlighet att ha kontakt med båda sina föräldrar.
Enligt tillgänglig statistik träffar i genomsnitt 20 % av
dessa barn den andra föräldern mer sällan än en gång i
månaden. Orsakerna kan naturligtvis vara flera. Inte
alltför sällan är det av ekonomiska skäl, som i de fall
där pappan eller mamman har flyttat till annan ort och
reskostnaderna blir för höga.

Regeringen har tyvärr ännu inte lagt fram något
förslag till lösning på det här problemet. I betänkandet
SoU 1995:26 Underhållsbidrag och bidragsförskott
föreslås bl.a. en regel om att föräldrarna skall dela på
de reskostnader som uppstår. Det tycker jag är okej i
de fall då man har inkomster så att man klarar av en
sådan kostnad. I dag är det emellertid inte alltför
ovanligt att båda föräldrarna saknar arbete. Trots
landets kärva ekonomiska läge tycker Vänsterpartiet
att det borde finnas någon form av stöd från det all-
männa till umgängesresor för att säkerställa att barnen
kan få träffa den andra föräldern.

Herr talman! I motion L 407 från den allmänna
motionstiden har Vänsterpartiet föreslagit att riksda-
gen beslutar att regeringen skall återkomma med ett
förslag till barnbalk, dvs. ett samlat regelsystem till
skydd och stöd för barnen. Vi vill också att FN:s
barnkonvention inkorporeras i en sådan lag. Inte minst
mot bakgrund av den senaste tidens uppmärksammade
utvisningsfall behövs särskilda regler för flyktingbarn
i en sådan lag.

Utskottsmajoriteten anser att det för närvarande
inte finns behov av ytterligare översynsarbete av be-
fintligt regelsystem och man pekar mycket riktigt på
att föräldrabalken har varit föremål för fortlöpande
reformering under de senaste 20 åren, naturligtvis i
akt och mening att tillgodose barnens bästa.

Tack och lov har ju synen på barn förändrats radi-
kalt under 1900-talet, och barnens rättsställning har
förbättrats väsentligt. Men lika väl som det finns en
föräldrabalk där man utgår från föräldraperspektivet
borde det, menar jag, finnas en barnbalk.

Jag är inte så naiv att jag tror att barnens ställning
på något sätt stärks bäst genom en särskild balk, lika
väl som jag inte tror att vi får en bättre miljö bara för
att vi får en miljöbalk.

Vitsen med en särskild barnbalk skulle vara att allt
som rör barnen får ett eget avsnitt i lagboken. På så
sätt tror jag att det blir mer överskådligt och mer
lättillgängligt för allmänheten - inte minst för den
yngre generationen.

Herr talman! Jag står självfallet bakom Vänster-
partiets samtliga reservationer i detta ärende, men jag
nöjer mig med att yrka bifall till reservation nr 5 till
förmån för en barnbalk.

Anf. 76 YVONNE RUWAIDA (mp)

Herr talman! I propositionen Barns rätt att komma
till tals tas barns rätt upp, och ett antal lagförslag för
att förbättra denna presenteras. Det är välkommet.
Men vi i Miljöpartiet vill gå längre än regeringen.

Barn får inte ses som en del av familjen utan
måste liksom vuxna betraktas och behandlas som
enskilda individer. En egen talerätt är ett stort steg
mot att ge barn samma rättssäkerhet som vuxna och
en starkare roll som målsägare.

Alla som ser barn som egna invidider med samma
rättssäkerhet som en vuxen borde tycka att det är en
självklarhet, om inte t.o.m. en fundamental rättighet -
en mänsklig rättighet - att även barn skall få uttrycka
sig i frågor som rör dem själva.

Barnens Rätt I Samhället kommer genom Barnens
Hjälptelefon i kontakt med tusentals barn mellan nio
och femton år årligen. Dessa kan enligt Barnens Rätt I
Samhället föra sin egen talan med väldigt stor tydlig-
het. Min egen erfarenhet av ungdomar är densamma.
Jag har erfarenhet både av andra ungdomar och från
min egen barndom, som inte ligger så långt borta. Den
vuxna världen har en tendens att omyndigförklara
barns åsikter.

Mål om vårdnad och umgänge skall naturligtvis
avgöras för barnets bästa. Det är naturligt att barn
skall ha talerätt. Vi i Miljöpartiet anser att denna
talerätt skall gälla från det att barnen är tolv år. Vi vill
att barn under tolv år skall få möjlighet att komma till
tals precis på det sätt som regeringen föreslår.

Hur är det i dag? Även om det skall vara hänsynen
till barnets bästa som skall avgöra handlar vårdnads-
processer fortfarande ofta om vem av föräldrarna som
skall ha rätt till barnen. Det är verkligen dags att änt-
ligen bryta detta synsätt och i stället se barn som en
självständig part med egna intressen.

Att ge barn denna rättighet medför inte att konflik-
ter mellan föräldrarna trappas upp, såsom utskottet
anser. Snarare tror jag att denna rättighet kommer att
göra att fler föräldrar försöker lösa vårdnads- och
umgängesfrågor utan att dra i gång processer.

Vi vill att åldersgränsen tolv år även skall gälla
processbehörigheten i de sociala målen. Vi kan inte se
att barn skall ha talerätt i vissa ärenden och inte i
andra. Vi tycker inte att det finns några skäl att i vissa
sammanhang använda en femtonårsgräns och i andra
en tolvårsgräns.

Därför yrkar jag bifall till reservation nr 1 och 2.

Avslutningsvis vill jag säga att det är oerhört vik-
tigt att barnens rättigheter tillvaratas i alla samman-
hang. Vi från Miljöpartiet anser att man skall införliva
FN:s barnkonvention med svensk lag. Vi vill att FN:s
barnkonvention i sin helhet skall införlivas med
svensk lag i stället för att den, som Vänsterpartiet
föreslår, läggs in under föräldrabalken.

Vi hoppas att regeringen återkommer när det gäl-
ler förbättringar som handlar om barns rättigheter. Det
handlar om barnens rätt år 2000, när vi går in i det nya
årtiondet.

Anf. 77 INGER SEGELSTRÖM (s)

Herr talman! Riksdagen har i dag att ta ställning
till betänkandet LU2, föranlett av propositionen
1994/95:224 om barns rätt att komma till tals. Riks-
dagen har också att ta ställning till 13 motioner, varav
två väckts med anledning av propositionen och elva
under den allmänna motionstiden. Justitieutkottet har
yttrat sig och ställer sig bakom propositionen samt
yrkar avslag på motionerna L50 och L51. Till betän-
kandet finns det reservationer samt ett särskilt yttran-
de. Jag återkommer med kommentarer till dessa strax.

Frågorna om barns rätt initierades av lagutskottet
hösten 1990 genom ett tillkännagivande. Syftet med
propositionen är att skapa garantier för att barn i Sve-
rige får komma till tals i mål och ärenden i domstolar.
Någon allmän talerätt för barnen föreslås inte. Där-
emot föreslås att en bestämmelse om att rätten är
skyldig att i ärenden om vårdnad och umgänge ta
hänsyn till barnets vilja utifrån barnets ålder och
mognad införs i föräldrabalken. I föräldrabalken och i
namnlagen föreslås en bestämmelse vad gäller be-
dömningen av lämpligheten av att en adoption äger
rum respektive namnbyte. Rätten har att ta hänsyn till
att detta är förenligt med barnets bästa.

En majoritet av lagutskottet står bakom betänkan-
det. Därför tänker jag inte utveckla innehållet mer,
utan jag går direkt in på de frågor som har resulterat i
reservationer eller särskilt yttrande eller där utskottet
har gjort särskilda skrivningar. Jag kommer att göra
mina kommentarer momentvis.

Jag börjar med motion L50, där Michael Stjern-
ström och Chatrine Pålsson, båda kds, i yrkande 1
föreslagit ett tillkännagivande om talerätt för barn,
dvs. argumentations- och klagorätt. Också Tanja Lin-
derborg, Vänsterpartiet, har fört fram samma åsikt i
motion L51, yrkande 1. En reservation har lagts fram
av Vänsterpartiet och Miljöpartiet tillsammans om
detta.

Bakgrunden till utskottets och regeringen syn på
att ge barn rätt att komma till tals, men inte ge dem
talerätt, är att vi vill få till stånd samförståndslösning-
ar i familjerättsliga mål och ärenden. Orsakerna är
flera.

Vi anser att barn har rätt till bägge föräldrarna
även när föräldrarna inte lever ihop. Med talerätt är
det lätt att barnen blir en bricka i det spel som många
föräldrar går igenom t.ex. i vårdnadsmål. Barn skall
inte tvingas ta ställning för eller emot någon förälder
inför domstol. Däremot skall de i en mer barnvänlig
miljö - domstolen är många gånger inte någon vänlig
miljö ens för vuxna - av en icke inblandad peson få
hjälp med att tala om vad som är svårt. Om barnet har
en åsikt skall det sedan få möjlighet att framföra den.

I mom. 2, som handlar om de sociala målen, har
Tanja Linderborg från Vänsterpartiet och Yvonne
Ruwaida från Miljöpartiet yrkat bifall till motion L50
och motion L51, yrkande 2. Det handlar just om att ge
barnen processrätt från tolv års ålder.

Majoriteten av remissinstanserna har föreslagit att
processrätt skall gälla från 15 års ålder. Skälet till det
är att barn inte är tillräckligt mogna att föra talan på
egen hand. Att barn har talerätt i sociala mål och
ärenden enligt LVU, som bl.a. Yvonne Ruwaida var
inne på, beror på att barnen har en motpart - det all-
männa. Så är det inte enligt familjebalken och enligt
förslaget om namnlagen. Här är det den egna mam-
man och pappan som är motparten, vilka man hela
livet skall fortsätta att umgås med.

Så går jag över till frågan om den gemensamma
vårdnaden. Agne Hansson och Birgitta Carlsson, båda
c, har yrkat bifall till Ju809, yrkande 4. Motionen
handlar om insatser mot våld. Yrkande 4 handlar om
att ge barnen rätt till båda föräldrarna.

Vi anser att frågan om kontakt med båda föräld-
rarna i samband med vårdnadsutredningar tillgodoses
i propositionen genom barnets rätt att komma till tals.

I övrigt kommer det ett särskilt betänkande om
vårdnadsfrågor nästa år, och vi har att ta ställning till
det i utskottet. Det har vi också från utskottets sida
skrivit en särskilt starkt text om i betänkandet.

Så går jag vidare till frågan om kostnader för um-
gänge med barn. Tanja Linderborg från Vänsterpartiet
har yrkat bifall till motion So618, yrkande 6. Motio-
nen handlar om familjepolitiken.

Frågan om bidrag till umgängesresor kommer att
behandlas av Underhålls- och bidragsförskottsutred-
ningen, vars betänkande också kommer att behandlas
under nästa år. Också här har utskottet gjort en sär-
skilt stark skrivning.

Så kommer jag vidare till frågan om ytterligare re-
formarbete. Tanja Linderborg har i en reservation
yrkat bifall till motion L407, som handlar om att på-
börja ett lagstiftningsarbete för en barnbalk. Lagut-
skottet har tidigare när denna fråga varit uppe konsta-
terat att föräldrabalken står i överensstämmelse med
FN-konventioner, bl.a. barnkonventionen. Likaså har
utskottet konstaterat att arbetet de senaste åren mycket
starkt har varit inriktat på att ge barnen stöd också i
den svenska lagstiftningen.

Slutligen, herr talman, vill jag gå över till det sär-
skilda yttrande som gjorts av Yvonne Ruwaida. Det
handlar om upphävande av vårdnad och umgänge vid
misshandel och sexuella övergrepp.

För oss som har arbetat med dessa frågor väldigt
länge är det en självklarhet att alltid beakta barns
bästa. Mycket tack vare det fantastiska arbete som
många kvinnor har gjort vid de frivilliga kvinnorjou-
rerna och genom annat frivilligt arbete har vi sedan
70-talet sett till att barn i Sverige har det bättre än
barn i många andra länder.

Jag vill med detta, herr talman, yrka bifall till
hemställan i lagutskottets betänkande LU2, ärende 14.
Jag yrkar avslag på samtliga reservationer.

Anf. 78 MICHAEL STJERNSTRÖM (kds)

Herr talman! Konventionen om barnets rättigheter
från år 1989 stadgar i artikel 12 att barn har rätt att
uttrycka sin åsikt och få den respekterad. Detta borde
inte minst gälla då ett barn berörs av ett domstolsbe-
slut. Olika lösningar kan väljas för att tillförsäkra
barnet rättigheter.

Den nu gällande lagstiftningen har sökt tillförsäkra
barnen en rätt att komma till tals t.ex. i vårdnads- och
umgängesmål dels genom motivuttalanden om att
barnets önskemål skall beaktas, dels genom en sär-
skild lagbestämmelse om att barnet i vissa fall kan
höras inför rätten, dels genom bestämmelser om vård-
nads- och umgängesutredning genom socialnämndens
försorg.

Enligt en allmän princip i vår rättsordning skall
var och en som har ett av rättsordningen skyddat in-
tresse också ha talerätt rörande det intresset. Denna
princip har uppmärksammats av utredningen om bar-
nets rätt, SOU 1987:7. Utredningen föreslår att bar-
nets talerätt i mål om vårdnad och umgänge enligt
föräldrabalken samt i mål om verkställighet av domar
och beslut i sådana mål skall omfatta en argumenta-
tionsrätt och en klagorätt. Barn skall med andra ord
inte ha rätt att kunna ta initiativ till en process mot
föräldrarna om att vårdnaden skall tas ifrån föräldrar-
na eller endera av dem.

Åldersgränsen för barns processbehörighet före-
slås i utredningen sänkas från 15 år till tolv år. Dessa
processbehöriga barn skall enligt utredning kunna få
rätt till ett offentligt biträde. En sådan talerätt uppfyl-
ler enligt kristdemokraternas mening på ett mer till-
fredsställande sätt barnkonventionens krav i artikel
12.

Ett barn som fyllt tolv år är fullt medvetet om vad
som händer och bör få möjlighet att påverka sin
framtid. Att frånta ett äldre barn denna rättighet vore
att försätta barnet i en betydligt sämre situation än den
påfrestning en domstolsprocess kan innebära. Den
instabilitet en osäker tillvaro utgör är betydligt svårare
för barnet att hantera än eventuella åsikter som förs
fram av föräldrarna i syfte att påverka barnet. Ett
barns relation till föräldrarna måste bygga på tillit och
respekt, inte tvång. Att ta hänsyn till barnets bästa
innebär att ge barnet en rätt att vara part i rättegången.

Utskottsmajoriteten tycks mena att en talerätt för
barn skulle vara "ett steg i fel riktning" för att få till
stånd samförståndslösningar. Jag delar inte den upp-
fattningen. Om föräldrarna vet att barnet kan komma
att uppträda som part i processen kan detta medföra
att de drar sig för att starta en vårdnads- eller um-
gängesprocess. På så sätt kan barns talerätt gynna
samförståndslösningar och minska antalet processer i
domstol.

Ett argument som regeringen för fram mot en tale-
rätt är att målen skulle bli mer komplicerade. Detta är
ett mycket svagt argument. Det viktigaste måste väl
ändå vara att med barnet i centrum få en allsidig be-
lysning, och inte i första hand att vara orolig för att
målen blir komplicerade.

Regeringens förslag går inte tillräckligt långt. När
det gäller ekonomiska förhållanden över huvud taget
har barn genomgående talerätt. Vidare anses barn ha
talerätt och således rättsordningens skydd för sina
intressen i vissa mål som gäller personliga förhållan-
den men inte i andra. Således betraktas barnet som
part i mål om vård enligt LVU. När det gäller den
antalsmässigt största gruppen av mål som rör barn,
nämligen den där föräldrarna efter en skilsmässa eller
i annat sammanhang gör upp om eller tvistar om
vårdnad och umgänge, har barnet däremot inte tale-
rätt.

Även om det ganska länge varit hänsynen till bar-
nets bästa som skall avgöra utgången i en vård-
nadstvist, handlar dock vårdnadsprocessen fortfarande
ofta om vem av föräldrarna som skall ha rätt till bar-
net. Inger Segelström säger i debatten här i dag att
barnet inte skall behöva ta ställning till den ene eller
andre föräldern. Nej, just det. Barnet kanske har en
egen uppfattning och en egen vilja som inte överens-
stämmer med den hos någon av föräldrarna.

Tiden är nu mogen att bryta detta synsätt och i
stället se till att barnet som en självständig part med
egna intressen kan föra talan. En talerätt för barn
också i vårdnadsfrågor skulle medföra ett mer enhet-
ligt synsätt inom olika rättsområden. Det är svårt att
motivera att barnet skall ha talerätt i vissa mål och
ärenden men inte i andra.

Mot bakgrund av det anförda förordar kristdemo-
kraterna att regeringen snarast möjligt lägger fram ett
förslag om talerätt för barn över tolv år. Kristdemo-
kraterna står bakom sina motioner i detta betänkandet,
men jag yrkar för tids vinnande endast bifall till den
gemensamma reservationen nr 1.

Anf. 79 INGER SEGELSTRÖM (s)

Herr talman! Michael Stjernström säger att man
inte skall tvinga barn att ta ställning vad gäller föräld-
rarnas oenighet vid skilsmässa. Men det är åtminstone
den erfarenhet alla har när det blir en domstolspro-
cess. Skall man vara part måste man ta ställning,
annars har man inget mål.

Det finns i dag inte någon som går till domstol om
det inte är så att man tänker driva talan för den ena
eller andra sidan. Det är faktiskt skillnad, Michael
Stjernström, när man driver sociala mål och ärenden
enligt socialtjänstlagen. Då har man det allmänna som
motpart. Det kan då vara av vikt att barnen får föra
fram sin åsikt.

I de mål vi här talar om är motparten den egna
mamman och pappan som man har för resten av livet.
Vi menar att det inte är riktigt att försätta barn i den
situationen. Det är därför som vi i stället har stannat
för den andra lösningen.

Anf. 80 MICHAEL STJERNSTRÖM (kds)

Herr talman! Som jag tidigare sade är det inte
meningen att ett barn skall kunna starta en process
mot sina föräldrar. Det är alltid föräldrarna som be-
stämmer om en process skall startas, mamman eller
pappan. Men när en process tyvärr har inletts - och
man inte har kunnat få någon samförståndslösning -
skall man enligt gällande lagstiftning lyssna på och
respektera barnets uppfattning.

Om man lägger stark vikt vid detta finns det inte
någon anledning att inte gå hela linan ut och verkligen
ge barnet talerätt och rätt att vara part i rättegången.
Det kan faktiskt vara så att barnet har en annan upp-
fattning än vad den ena eller den andra parten har, och
varken delar sin mammas eller pappas uppfattning i
frågan. Det är därför viktigt att barnet får den yttersta
rätten att föra sin egen talan.

Anf. 81 INGER SEGELSTRÖM (s)

Herr talman! Jag måste återigen fråga om Michael
Stjernström verkligen anser att en domstol är en bra
miljö för en tolv- eller trettonåring att ta ställning till
vem av föräldrarna som har rätt eller fel. Den är ändå
den situationen man som barn hamnar i när man inte
kan välja bägge föräldrarna, som de flesta barn vill.

Barnen kommer att tvingas att i denna offentliga
miljö som en domstol ändå är att säga ja till den ena
och nej till den andra. Det är det som vi menar inte är
lämpligt. Detta bör barn få framföra tillsammans med
professionell personal. Det kanske inte ens är så att
barnet vill ta ställning.

Anf. 82 MICHAEL STJERNSTRÖM (kds)

Herr talman! Det är självfallet inte någon lämplig
miljö för ett barn att tvingas vistas i en domstol. Det
är inte heller någon lämplig miljö för oss vuxna att
vara i en domstol och tvista. Det bästa vore om man
kunde lösa det på frivillighetens väg genom samför-
ståndslösningar utanför domstol. Men som yttersta
möjlighet har vi ändå domstolsväsendet att vända oss
till om vi inte kan lösa våra tvister själva.

När en process väl är startad är det mycket viktigt
att barnet har en talerätt. Den möjligheten behöver
självfallet inte utnyttjas alla gånger. Vill barnet inte i
rättegång ha någon uppfattning behöver det inte vara
part. Men barnet skall ha den möjligheten. Det tycker
jag är viktigt.

Överläggningen var härmed avslutad.

Beslut

KU1 Förvaltningsmyndigheternas ledning

Mom. 1 (Förvaltningsmyndigheternas ledning)

1. utskottet

2. res (m,fp)

Votering:

204 för utskottet

89 för res.

56 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 140 s, 19 c, 18 v, 18 mp, 9 kds

För res.: 66 m, 22 fp, 1 kds

Frånvarande: 21 s, 14 m, 8 c, 4 fp, 4 v, 5 kds

KU6 Grundlagsfrågor

Mom. 1 (rösträttsåldern)

1. utskottet

2. res. 1 (mp)

Votering:

277 för utskottet

17 för res. 1

1 avstod

54 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 140 s, 67 m, 19 c, 22 fp, 18 v, 11
kds

För res. 1: 17 mp

Avstod: 1 c

Frånvarande: 21 s, 13 m, 7 c, 4 fp, 4 v, 1 mp, 4
kds

Mom. 2 (medborgarskap som krav för rösträtt)

1. utskottet

2. res. 2 (v, mp)

Votering:

261 för utskottet

34 för res. 2

1 avstod

53 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 140 s, 67 m, 20 c, 22 fp, 1 v, 11 kds

För res. 2: 16 v, 18 mp

Avstod: 1 v

Frånvarande: 21 s, 13 m, 7 c, 4 fp, 4 v, 4 kds

Mom. 6 (statsskicket)

1. utskottet

2. res. 5 (v)

Votering:

263 för utskottet

26 för res. 5

4 avstod

56 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 137 s, 66 m, 19 c, 21 fp, 9 mp, 11
kds

För res. 5: 1 s, 18 v, 7 mp

Avstod: 2 s, 1 fp, 1 mp

Frånvarande: 21 s, 14 m, 8 c, 4 fp, 4 v, 1 mp, 4
kds

Mom. 9 (folkomröstningsinstitutet)

1. utskottet

2. res. 8 (mp)

Votering:

279 för utskottet

18 för res. 8

52 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 141 s, 67 m, 20 c, 22 fp, 18 v, 11
kds

För res. 8: 18 mp

Frånvarande: 20 s, 13 m, 7 c, 4 fp, 4 v, 4 kds

Mom. 12 (subsidiaritetsprincipen)

Yrkanden:

1. utskottet

2. mot. K215 (kds)

Votering:

286 för utskottet

11 för mot.

52 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 141 s, 67 m, 20 c, 22 fp, 18 v, 18
mp

För mot.: 11 kds

Frånvarande: 20 s, 13 m, 7 c, 4 fp, 4 v, 4 kds

Mom. 14 (författningsdomstol)

Yrkanden:

1. utskottet

2. mot. K25 yrk. 6 (mp)

Votering:

279 för utskottet

11 för mot.

6 avstod

53 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 140 s, 61 m, 20 c, 22 fp, 18 v, 17
mp, 1 kds

För mot.: 1 mp, 10 kds

Avstod: 6 m

Frånvarande: 21 s, 13 m, 7 c, 4 fp, 4 v, 4 kds

Mom. 15 (positiv särbehandling)

1. utskottet

2. res. 9 (m)

Votering:

230 för utskottet

67 för res. 9

52 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 141 s, 20 c, 22 fp, 18 v, 18 mp, 11
kds

För res. 9: 67 m

Frånvarande: 20 s, 13 m, 7 c, 4 fp, 4 v, 4 kds

Övriga moment

Kammaren biföll utskottets hemställan.

KU11 Nationaldagen

Mom. 1 (allmänna helgdagar)

1. utskottet

2. res. 1 (m)

3. res. 2 (c, v)

Förberedande votering:

71 för res. 1

33 för res. 2

193 avstod

52 frånvarande

Kammaren biträdde res. 1.

Votering:

196 för utskottet

90 för res. 1

10 avstod

53 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 141 s, 1 m, 21 fp, 6 v, 18 mp, 9 kds

För res. 1: 66 m, 11 c, 1 fp, 10 v, 2 kds

Avstod: 9 c, 1 v

Frånvarande: 20 s, 13 m, 7 c, 4 fp, 5 v, 4 kds

Övriga moment

Kammaren biföll utskottets hemställan.

LU1 Längre upphovsrättsligt skydd och droit de
suite

Mom. 1 (införande av ersättning vid yrkesmässig
vidareförsäljning

av konst)

1. utskottet

2. res. 1 (m)

Votering:

227 för utskottet

68 för res. 1

54 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 141 s, 20 c, 21 fp, 18 v, 16 mp, 11
kds

För res. 1: 67 m, 1 fp

Frånvarande: 20 s, 13 m, 7 c, 4 fp, 4 v, 2 mp, 4
kds

Mom. 2 (utformningen av ersättningen vid yrkesmäs-
sig

vidareförsäljning av konst)

1. utskottet

3. res. 3 (v, mp)

4. res. 4 (fp)

Förberedande votering:

34 för res. 3

21 för res. 4

240 avstod

54 frånvarande

Kammaren biträdde res. 3.

Votering:

173 för utskottet

35 för res. 3

87 avstod

54 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 140 s, 1 m, 20 c, 1 fp, 11 kds

För res. 3: 18 v, 17 mp

Avstod: 66 m, 21 fp

Frånvarande: 21 s, 13 m, 7 c, 4 fp, 4 v, 1 mp, 4
kds

Mom. 5 (Allmänna arvsfondens rätt till ersättning
m.m.)

1. utskottet

2. res. 6 (c)

Votering:

274 för utskottet

20 för res. 6

55 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 139 s, 67 m, 22 fp, 18 v, 17 mp, 11
kds

För res. 6: 20 c

Frånvarande: 22 s, 13 m, 7 c, 4 fp, 4 v, 1 mp, 4
kds

Mom. 6 (längre upphovsrättslig skyddstid m.m.)

1. utskottet

2. res. 8 (m)

Votering:

226 för utskottet

67 för res. 8

2 avstod

54 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 140 s, 18 c, 22 fp, 18 v, 17 mp, 11
kds

För res. 8: 67 m

Avstod: 2 c

Frånvarande: 21 s, 13 m, 7 c, 4 fp, 4 v, 1 mp, 4
kds

Övriga moment

Kammaren biföll utskottets hemställan.

LU2 Barns rätt att komma till tals

Mom. 1 (barns rätt att komma till tals)

1. utskottet

2. res.1 (v, mp)

Votering:

248 för utskottet

46 för res. 1

1 avstod

54 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 140 s, 67 m, 20 c, 21 fp

För res. 1: 18 v, 17 mp, 11 kds

Avstod: 1 fp

Frånvarande: 21 s, 13 m, 7 c, 4 fp, 4 v, 1 mp, 4
kds

Mom. 2 (sociala mål)

1. utskottet

2. res.2 (v, mp)

Votering:

249 för utskottet

46 för res. 2

54 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 140 s, 67 m, 20 c, 22 fp

För res. 2: 18 v, 17 mp, 11 kds

Frånvarande: 21 s, 13 m, 7 c, 4 fp, 4 v, 1 mp, 4
kds

Mom. 6 (gemensam vårdnad)

1. utskottet

2. res.3 (c)

Votering:

266 för utskottet

23 för res. 3

5 avstod

55 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 139 s, 67 m, 22 fp, 16 v, 16 mp, 6
kds

För res. 3: 20 c, 2 v, 1 mp

Avstod: 5 kds

Frånvarande: 22 s, 13 m, 7 c, 4 fp, 4 v, 1 mp, 4
kds

Marianne Samuelsson (mp) anmälde att hon avsett att
rösta ja men markerats ha röstat nej.

Mom. 11 (ytterligare reformarbete)

1. utskottet

2. res.5 (v)

Votering:

275 för utskottet

18 för res. 5

56 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 139 s, 67 m, 20 c, 21 fp, 17 mp, 11
kds

För res. 5: 18 v

Frånvarande: 22 s, 13 m, 7 c, 5 fp, 4 v, 1 mp, 4
kds

Övriga moment

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Beslut om samlad votering

På förslag av talmannen medgav kammaren att
återstående ärenden på dagens föredragningslista fick
avgöras i ett sammanhang efter avslutad debatt.

12 § Utlänningsnämndens roll i invandrings-
och flyktingpolitiken

Föredrogs

Socialförsäkringsutskottets betänkande 1995/96:SfU1

Utlänningsnämndens roll i invandrings- och flykting-
politiken (förs. 1994/95:RR12)

Anf. 83 SIGGE GODIN (fp)

Herr talman! I detta betänkande behandlas Utlän-
ningsnämndens roll. Riksdagens revisorer har mycket
förtjänstfullt studerat Utlänningsnämndens arbete. Jag
tycker att det bl.a. är av stort värde att revisorerna tar
upp frågor som ansvarsfördelningen mellan Utlän-
ningsnämnden och regeringen. Inte minst viktigt är
nämndledamöternas möjligheter att ta del av hand-
läggningen och hur detta skall kunna ske utan att
sekretessen träds för när.

Jag anser också att det är viktigt att förhållandet
mellan nämndärenden och ordförandeärenden blir
sådant att rättssäkerheten efterlevs och förstärks samt
att nämndledamöterna har en betydande insikt om
vilka ärenden som finns hos Utlänningsnämnden.

Det är därför glädjande att Utlänningsnämnden,
vilket framgick vid en hearing som vi hade, är beredd
att pröva någon form av lottning eller slumpmässigt
urval vid fördelningen av ärenden mellan nämnderna
och ordförandena.

I reservation 2 har Folkpartiet anslutit sig till revi-
sorernas åsikt att Utlänningsnämndens roll inte blev
riktigt klarlagd vid dess tillkomst och att ansvarsför-
delningen mellan regeringen och Utlänningsnämnden
tycks vara oklar. Vi delar den uppfattningen och att
det är viktigt att rollfördelningen snarast klargörs.

Herr talman! Utskottsmajoriteten har i allt väsent-
ligt i det här betänkandet hänvisat revisorernas förslag
till beredning av de utredningar som arbetat. Jag ser
med stort intresse fram mot en ny, human flykting-
politik, som Socialdemokraterna säger sig företräda.
Invandrarministern utropade i förra veckans interpel-
lationsdebatt att den borgerliga regeringen inte hade
uträttat någonting men att Socialdemokraterna skulle
göra det. Förhoppningarna är inte stora, herr talman,
att den socialdemokratiska regeringen vill, kan eller
har förmåga att förändra flyktingpolitiken till det
bättre.

I reservation 5 tar vi upp frågan om medborgar-
vittne. Vid det framtida flyktingmottagandet skall den
första bedömningen kunna göras mycket tidigt vid
ankomsten. Vi anser då att Invandrarverket eller Poli-
sen bör kompletteras med ett medborgarvittne som
utsetts av frivilligorganisationerna. Om myndigheten
vill avvisa och medborgarvittnet inte anser det, tycker
vi att ärendet automatiskt skall gå vidare till utred-
ning.

Herr talman! En annan fråga som är väsentlig är
länderkunskapen, då den är avgörande för asylhante-
ringen. Det är mycket viktigt att såväl Invandrarverket
som Utlänningsnämnden och regeringen var för sig
noga följer utvecklingen och inhämtar kunskaper. Vi
vill påpeka att i detta arbete är frivilligorganisationer-
nas kunskaper av mycket stor vikt. Jag delar Flyk-
tingpolitiska kommitténs uppfattning att det är viktigt
att ta till vara den erfarenhet och det engagemang som
frivilligorganisationerna bidrar med. Jag ställer mig
därför bakom utredningens förslag att frågan bör
utredas vidare.

Herr talman! Med tanke på den knappa tid vi har i
dag, avslutar jag mitt anförande här och yrkar bifall
till reservationerna 2 och 5.

Anf. 84 ULLA HOFFMANN (v)

Herr talman! Det betänkande vi har att behandla
heter Utlänningsnämndens roll i invandrings- och
flyktingpolitiken. Riksdagens revisorer har, på initia-
tiv av socialförsäkringsutskottet, granskat Utlännings-
nämndens roll och lagt fram en del förslag. Gransk-
ningen har främst rört handläggning av ansökningar
om uppehållstillstånd i Sverige.

Innan jag går in på de enskilda detaljerna i
granskningen och förslagen, vill jag ta upp en av
Utlänningsnämndens roller i invandrings- och flyk-
tingpolitiken - en roll som inte har belysts av Riksda-
gens revisorer - nämligen rollen att som myndighet
tillämpa svensk lagstiftning. Det sägs att det inte finns
något folk som går sina myndigheter så troskyldigt till
mötes som svenskarna. Och det är nog sant i de flesta
fall. Jag tror aldrig att jag har kontrollerat t.ex. skat-
temyndighetens beslut, vare sig det gällt pengar till-
baka eller pengar att betala tillbaka.

Vad gäller Utlänningsnämnden är dock förhållan-
dena annorlunda. Där upplever jag ganska ofta att de
beslut om avslag som nämnden levererar inte har
någon förankring i det allmänna rättsmedvetandet.
Jag, och många med mig, blir kontaktade av frivilli-
gorganisationer och av enskilda människor om enskil-
da fall där Utlänningsnämndens beslut uppfattas som
inhumana och i strid med svensk lagstiftning. Och
faktum är att jag i många fall tvingas hålla med dem. I
många fall har Utlänningsnämnden i sin rättstillämp-
ning visat att den inte respekterar vare sig vår in-
hemska lagstiftning eller Sveriges internationella
åtaganden. Det har med andra ord uppstått en djup
förtroendeklyfta mellan myndigheten och de männi-
skor som är engagerade i flyktingfrågor. Särskilt upp-
rörande är att människor med lång erfarenhet, kända
och respekterade - både nationellt och internatio-
nellt - upplever samma sak.

Det internationella åtagande som upprört folksjä-
len den senaste tiden är hur Utlänningsnämnden tolkar
FN:s barnkonvention. Hos Utlänningsnämnden finns i
dag ett antal fall där barnkonventionens anda borde
väga tungt vid totalbedömningen. Jag har i tidigare
debatter nämnt några, och jag nämner dem igen:
Evelyn Barrantes, Chrisen Fernando och en peruansk
familj med fyra handikappade barn. Jag har inte för
avsikt att gå in i detaljerna i de enskilda fallen -
däremot diskutera förtroendeklyftan mellan Utlän-
ningsnämnden och det allmänna rättsmedvetandet.

Vad gäller Evelyn Barrantes engagerade sig soci-
alassistenter, människor i området, polisen och frivil-
ligorganisationer. Vad gäller Chrisen Fernando har
Astrid Lindgren, ärkebiskop Gunnar Weman, Svenska
barnläkarföreningen, Svenska föreningen för barn och
ungdomspsykiatri m.fl. engagerat sig. Tidningar och
TV 4:s nyhetsprogram, TV Stockholm och Kvällsöp-
pet har tagit upp fallet. Vad gäller den peruanska
familjen har frivilligorganisationerna på deras bo-
stadsort engagerat sig. Detta är människor med lång
erfarenhet av frivilligt flyktingarbete, människor med
lång erfarenhet av arbete med barn. Deras erfarenhet
kan inte bara sopas under mattan med motiveringen
att de inte vet vad de pratar om. Dessa människor
protesterar genom att skriva brev till statsministern
och invandrarministern. Och de gör det därför att de
anser att en del av de beslut som gäller barn och barn-
familjer strider mot humanitetens krav.

När Dagens Nyheter den 16 oktober i år tar upp
två enskilda fall på sin ledarsida och citerar brevet
från Svenska barnläkarföreningen och anser att svens-
ka domstolar underkänner barnkonventionen går Ut-
länningsnämndens ordförande, Johan Fischerström, i
svaromål. Han "finner det anmärkningsvärt att DN
gör detta påstående på grundval av ett sådant synner-
ligen begränsat material".

Men när det gäller barnkonventionen är inte två
barn ett begränsat material - inte ens ett barn, som
inte behandlas i enlighet med barnkonventionen, är ett
begränsat material. Barnkonventionen gäller alla barn.
Inte för en sekund tror jag att barnkonventionen inne-
bär att det går att acceptera en viss procent barn som
spill, på samma sätt som man räknar med ett visst
spill inom industrin.

Det är för att denna förtroendeklyfta mellan myn-
dighet och engagerade människor finns som Svenska
barnläkarföreningen m.fl. skriver i sitt brev till stats-
ministern och invandrarministern: "Den ömsesidiga
irritation (för att uttrycka saken milt) som nu är ett
faktum är inte konstruktiv och kan i värsta fall innebä-
ra ett hinder för Sveriges fortsatta åtaganden inom
flyktingområdet. Vi måste hitta en bättre form för
samarbete byggt på ömsesidigt förtroende. Vi vill be
regeringen ta initiativ till en sådan dialog mellan be-
rörda parter, och vi är från våra organisationer bered-
da att medverka på lämpligt sätt".

Utlänningsnämndens roll är att tillämpa de lagar
och förordningar som riksdag och regering beslutar
om. Statsminister Ingvar Carlsson har nyligen i en
debatt här i kammaren sagt att det är självklart att vi,
när vi skrivit under en FN-konvention, i våra lagar,
regler och i vår handläggning skall följa barnkonven-
tionen och dess anda, vilket Anna Hedborg också
bekräftade i ett svar till mig här i kammaren. Statsrå-
det Hedborg lade dessutom till att domstolar och
myndigheter har att kontrollera att deras beslut inte
står i strid med barnkonventionen. Och det är bra, det
är ett stöd för dem som arbetar med att bevaka att
Sverige följer barnkonventionen. Men det räcker
alldeles klart och tydligt inte. Och jag förstår inte
regeringens passivitet i detta sammanhang. Regering-
en är lika troskyldig vad gäller sina myndigheter som
det svenska folket, och regeringen underkänner där-
med också information och synpunkter från de frivil-
ligorganisationer som har lång erfarenhet av flykting-
arbete och som arbetar för att respekten för de
mänskliga rättigheterna skall upprätthållas även i
Sverige. För dess värre behöver vi sådana organisa-
tioner.

FN:s kommitté som bevakar att länderna följer
barnkonventionen kommer att göra en ny utvärdering
1997. Thomas Hammarbeg som är Sveriges represen-
tant i den kommittén har redan uttalat att allvarlig
kritik kommer att riktas mot Sverige.

Herr talman! Ytterligare ett exempel på hur Ut-
länningsnämnden tillämpar svensk lagstiftning och
förordning är hur man behandlar människor som
älskar varandra. Socialförsäkringsutskottet tog - före
min tid här - initiativ för att lösa de problem som de
svenska kvinnor som är gifta eller sambor med ut-
ländska män har. Utskottet var av den uppfattningen
att de ändringar som kom till stånd i och med betän-
kandet om vissa ändringar i utlänningslagen skulle
räcka för att lösa problemen. Betänkandet behandla-
des efter det att jag kommit in i riksdagen, så jag vet
vilket allvar och vilka avsikter som ligger bakom
betänkandetexten. Nu får jag - och säkert fler med
mig - rapporter om att så inte är fallet. Det har tvärt-
om blivit svårare, sägs det.

Härom veckan ringde en kvinna till mig. Hon var
höggravid och skulle föda samma vecka. Hon är gift
med en afrikansk man. Han och hans afrikanska fa-
milj, bestående av föräldrar och syskon, har varit på
flykt från sitt hemland i 20 år. Hela familjen, utom
denne man som är gift med en svensk kvinna och far
till en svensk medborgare, har fått uppehållstillstånd.
Anledningen till avslaget är att han inte tillräckligt har
kunnat styrka att hans fru och hans kommande barn
kommer att lida om han avvisas. Det finns fler sådana
exempel på hur Utlänningsnämnden tillämpar de lagar
och förordningar som riksdagen har antagit, exempel
som visar på att Utlänningsnämnden inte alltid tilläm-
par lagar och förordningar så som vi har menat.

Det faktum att förtroendeklyftan mellan Utlän-
ningsnämnden och de organisationer som arbetar med
flyktingar har ökat, det faktum att flera av riksdagens
ledamöter i frågestunder ställer frågor just kring Ut-
länningsnämndens beslut, borde varit det huvudsakli-
ga föremålet för revisorernas granskning.

Det innebär inte att de frågeställningar som reviso-
rerna tar upp är oväsentliga. Något som inte heller har
föranlett förslag från revisorerna är Utlänningsnämn-
dens beslutsmotiveringar. I dag får de överklagande
avslag med motiveringar som i de allra flesta fall är
obegripliga. T.ex. den peruanska familjen jag nämnde
tidigare. Familjen har fyra gravt handikappade barn,
tre med en avancerad form av rakitis och en med
hjärtklaffel. I Peru förföljdes de och eftersom det var
svårt att fly med handikappade barn i Peru tog de sig
till Sverige. Här har läkarna konstaterat att de behöver
kontinuerligt medicinskt stöd för att kunna leva ett
något så när drägligt liv. Trots detta avvisas familjen
- och mamman är redan tillbakaskickad till Peru.
Beslutsmotiveringen är att familjen kan använda sig
av inre flyktalternativ. Utlänningsnämnden anser med
andra ord att en familj med fyra gravt handikappade
barn kan gömma sig någonstans i Peru, och när de blir
upptäckta packa ihop de fyra gravt handikappade
barnen och gömma sig på något annat ställe. För den
familjen, för de som arbetat med att hjälpa dem och
för mig hade det varit bra med en beslutsmotivering
som vi begripit och som vi hade kunnat relatera till
familjens situation.

Det är därför glädjande att Asylprocessutredning-
en likaväl som Riksrevisionsverket har uppmärksam-
mat frågan om bättre och relevanta beslutsmotive-
ringar.

I dag har de olika myndigheterna som har att arbe-
ta med frågor om uppehållstillstånd var sina länderin-
formationer. Varje myndighet inhämtar dessutom sin
egen information. Detta kan leda till olika bedöm-
ningar av situationen i olika länder, vilket i sin tur kan
leda till olika beslut. Vänsterpartiet anser att det är
viktigt att det finns en samlad information om situa-
tionen i olika länder och att ansvaret för den skall
ligga på regeringen, allra helst med tanke på att det är
regeringen som har det yttersta ansvaret för t.ex.
praxisbildningen. Vi anser dessutom att regeringen
bör inhämta vissa frivilligorganisationers synpunkter
vid bedömningen, allra helst med tanke på att de ofta
arbetar ute på fältet i de olika länderna, medan ambas-
sadpersonalen umgås med representanter för respekti-
ve länders egna tjänstemän och regeringsföreträdare.
Frivilligorganisationerna borde därför kunna tillföra
viktig kunskap. Men med tanke på att Flyktingpolitis-
ka kommittén har uttala att frivilligorganisationernas
erfarenhet och engagemang är viktiga att ta till vara
har jag avstått från att reservera mig.

Såväl riksdagens revisorer och Riksrevisionsver-
ket har uttalat allvarlig kritik mot offentliga biträden.
Bl.a. säger revisorerna att de under granskningen
funnit att biträdena erhållit orimligt höga ersättningar
för sin arbetsinsats. Jag vill i det här sammanhanget -
och jag har också avgett ett särskilt yttrande i den
frågan - påpeka att kritiken faktiskt återfaller på
myndigheten själv. Myndigheten har att granska de
räkningar som inkommit och om man inte utfört den
granskningen är det myndigheten som felat. Det står
dessutom Utlänningsnämnden och Invandrarverket
fritt att inte förordna just de biträdena i fortsättningen.

Ca 90 % av alla ärenden betraktas som enkla och
så lika att de kan avgöras av tjänstemännen. Detta har
uppmärksammats av revisorerna efter påpekande av
Utlänningsnämndens ledamöter, som upplever gräns-
dragningen mellan vad som är enkla och komplicera-
de ärenden svår. Revisorernas förslag är att Utlän-
ningsnämnden själv skall få i uppdrag att göra en
utvärdering. Det förfarandet anser jag som mycket
märkligt. Om man finner något fel, något som behö-
ver ändras, så är det väl lämpligt att det utreds av
annan part. Gränsdragningen är dessutom viktig för
rättssäkerheten. Utlänningsnämndens ordförande,
Johan Fischerström, säger i artikeln i Dagens Nyheter
att det är viktigt att bedömningarna är enhetliga och
att lika fall så långt som möjligt måste bedömas lika.
Men när nu nämnden inte gör det, som t.ex. i Chrisen
Fernandos fall, där Chrisens och hennes familjs situa-
tion inte är annorlunda än hennes farmors, farbrors,
fasters och åtta kusiners, som alla beviljats uppe-
hållstillstånd, kan ju verkligen arbetsordningen ifråga-
sättas. Det är därför av största vikt att ledamöterna
engageras mer i arbetet.

Herr talman! Vänsterpartiet har för ett år sedan
framfört allvarlig kritik mot Utlänningsnämnden.
Flyktingkonventionen tillämpas extremt restriktivt,
vilket strider mot utlänningslagens förarbeten, och
principen om "the benefit of doubt" har satts ur spel.
Schematiska tumregler om betydelsen av dokument-
löshet, dröjsmål med att inge asylansökan eller s.k.
inre flyktalternativ får bilda underlag för summariska
avslagsbeslut. I åtskilliga fall har det förekommit att
asylsökande med läkardokumenterade tortyrskador
skickats tillbaka till sina bödlar efter beslut av Utlän-
ningsnämnden. Nämnden kräver numera att en vuxen
person redan skall ha gjort ett allvarligt menat själv-
mordsförsök och att det skall föreligga fortsatt risk för
suicid för att personen skall få uppehållstillstånd. I
strid med utlänningslagen vägrar nämnden att ta hän-
syn till förekomsten av s.k. praktiska verkställighets-
hinder. Nämndens ordförande har gått så långt att han
i TV-aktuellt förklarat att Utlänningsnämnden inte
skall beakta praktiska verkställighetshinder. I stället
för att arbeta för att Sveriges internationella rykte som
en pålitlig försvarare av att de mänskliga rättigheterna
upprätthålls har Utlänningsnämnden gett högsta pri-
oritet till att avarbeta balanser och en effektiv ärende-
handläggning. Det är viktigt att ärenden avgörs snabbt
och effektivt, men inte på bekostnad av rättssäkerhe-
ten och uppfyllandet av Sveriges internationella åta-
ganden eller tillämpningen av svensk lag.

Herr talman! Jag yrkar bifall till Vänsterpartiets
reservation nr 1, mom. 2.

Anf. 85 RAGNHILD POHANKA (mp)

Herr talman! Den här debatten gäller socialför-
säkringsutskottets betänkande 1 som handlar om Ut-
länningsnämndens roll i invandrings- och flyktingpo-
litiken. Självklart står jag bakom alla reservationer
som Miljöpartiet har fogat till betänkandet, och jag
yrkar bifall till reservation 2, mom. 3, om Utlän-
ningsnämndens roll, och reservation 4, mom. 6, om
offentliga biträden. Vi kommer också att rösta med
Folkpartiet och kds för reservation 5, mom. 8, om den
går till votering, fast vi endast har ett särskilt yttrande
i frågan och ingen egen reservation.

Medborgarvittnen i handläggning av asylärenden
är ett gammalt Miljöpartikrav. När det gäller behand-
lingen av asylsökande och bedömningen av dem
handlar det till syvende och sist om vilken syn vi har
på våra medmänniskor. Tycker vi att de skall behand-
las som vi själva skulle vilja bli behandlade i liknande
situation, eller skall de, som i vissa fall nu, behandlas
med väntetider på upp till fyra fem år? Skall de ifrå-
gasättas för att de inte har alla papper i ordning? Skall
barnkonventionen upphöra att gälla på Statens invand-
rarverk och Utlänningsnämnden?

I ett antal avvisningsärenden har man låtit utlän-
ningslagen stå över barnkonventionen i motiveringar-
na för en avvisning. Skall ett barn dömas till 30 dags-
böter för snatteri för ibland mindre än 100 kr, just det
straff som brukar vara tillräckligt för avvisning? Vil-
ken svensk tonåring har fått 30 dagsböter för snatteri?
Ändå skulle det inte spoliera hans eller hennes liv.

Jag skall ta upp några exempel. En ung asylsökan-
de familj, El Jaji, från Upplands Väsby, anmodades
vid ett tillfälle att sända in sina pass. De skickade i
stället sina personbevis och efter en ny anmodan sina
pass. Detta togs som skäl till att de inte var samar-
betsvilliga och fick därför inte del av den s.k. bar-
namnestin våren 1994. De är dock fortfarande kvar
här, för man kan inte avvisa dem. Skall de få ett livs-
långt straff för ett sådant missförstånd, som dessutom
snarast rättades till?

Skall det gå till som med en ugandier som kom hit
i december 1992 och som deltagit i väpnad kamp mot
Musevenis NRA? Han flydde genom Sudan och hit.
Hans far torterades till döds för sonens skull, själv är
han också svårt torterad, vilket intygats från Röda
korsets tortyrcentrum här i Stockholm. Skall han
skickas tillbaka? Han har ju ett dödsstraff att vänta
där. Han kommer aldrig att överleva det.

Skall det gå till som med pojken och skorna? Det
var en pojke som med några kamrater gick in i en
affär och provade skor. Han hade inga särskilt bra
kompisar, för när han provade tog de hans egna skor
och stack iväg med dem, varpå han rusade efter dem
med de nya skorna på sig. Man hann ifatt honom och
han anklagades för att ha snattat. Det hjälper inte med
en förklaring i ett sådant här fall. Det var ett relativt
oskyldigt busstreck. Hade det varit en svensk pojke
hade det säkert räckt om föräldrarna hade betalat
skorna. Men de skall utvisas, varpå pojken blir så sjuk
att han måste in på psyket för självmordsförsök. Han
är fortfarande kvar där.

På Utlänningsnämnden säger man: Vi kan ju
skicka tillbaka resten av familjen. Vilken logisk kul-
lerbytta. De hade ju inte gjort någonting!

Anf. 86 FÖRSTE VICE TALMANNEN

Jag får erinra Ragnhild Pohanka att kammaren en-
ligt riksdagsordningen inte får överlägga om lämplig-
heten eller rättsenligheten av myndighets avgörande i
enskilt fall. Jag är tvingad att tillämpa de regler som
gäller. Vi får alltså icke under kammarens överlägg-
ningar diskutera enskilda myndigheters beslut.

Anf. 87 RAGNHILD POHANKA (mp)

Herr talman! Vi får väl ändå tala om olika exem-
pel?

Anf. 88 FÖRSTE VICE TALMANNEN

Jag erinrar om att vi, som jag sade, icke får över-
lägga om lämpligheten eller rättsenligheten av myn-
dighets avgörande i enskilt fall. Däremot kan man
gärna ta upp generella exempel, men icke enskilda
fall. Så är riksdagsordningen.

Anf. 89 RAGNHILD POHANKA (mp)

Herr talman! Då lämnar jag pojken med skorna.

Trovärdigheten ifrågasätts, eftersom tillägg till
olika människors första redogörelse kommer fram
efteråt. Vi gjorde studiebesök på tortyrcentrum, och
där sade man att de som har varit utsatta för tortyr
handlar precis så. Människorna är ju faktiskt skräck-
slagna, mycket rädda. De har varit plågade. De skäms
också för att ha blivit torterade. De gör så småningom
tillägg när de har fått förtroende för sin advokat eller
sin handläggare. Då menar man att tilläggen inte
skulle höra till, att de har gjort dem eftersom de har
förstått att det kanske är lämpligt att komma med
sådana skäl.

Det är allvarligt att man ifrågasätter den asylsö-
kandes trovärdighet när han har starka skäl.

Jag tycker också att det är allvarligt att ifrågasätta
trovärdigheten hos advokater, läkare och olika frivil-
ligorganisationer. De lyder inte under en myndighet,
så dem kan vi lämna åt sidan. Jag menar att den
asylsökande skall behandlas så att nåd går före rätt i
tveksamma fall. Läkare, psykiatrer och advokater som
sätter sin yrkesheder i pant måste kunna bli trodda.
Det är inte riktigt klokt att människor som genom kort
eller lång utövning har dokumenterade kunskaper och
trovärdighet plötsligt ifrågasätts av förtroendeläkarna.
Det finns barnfamiljer som skadats så genom sin
långa väntan och den misstänksamhet de blivit utsatta
för att barnen har fått skiljas från föräldrarna, som
faktiskt har blivit psykiska vrak och aldrig mer klarar
att ta hand om sina barn. Skall detta behöva hända i
vårt land?

Här har myndigheterna ett stort ansvar och likaså
vi politiker som dragit åt hårdare och hårdare, så att
asylrätten nästan satts ur spel.

Unga människor från Bangladesh, Kosova och
Kurdistan har blivit så psykiskt nedgångna att ganska
många sökt ta livet av sig eller går på starka medici-
ner medan de väntar. Här håller jag med alla som
tidigare i dag och vid andra tillfällen har sagt att man
måste skynda på asylprocessen, naturligtvis utan att
rättssäkerheten sätts ur spel.

Den hårdnande attityd som myndigheterna visat
gentemot flyktingar och även det svaga skydd man
ger dem mot grova och mindre grova rasistiska över-
grepp ökar bara grogrunden för rasism och främlings-
fientlighet.

En generös flyktingpolitik ger generösare männi-
skor även bland allmänheten. Den lilla grupp interna-
tionella brottslingar som kommer hit får man natur-
ligtvis ha särskilda regler för. De finns också.

En icke generös hållning uppmuntrar de rasistiska
stämningar vi nu har i samhället. Det är inte de som är
orsak till det, men det finns en ytterligare tanke, att
om myndigheterna är så pass hårda måste det finnas
skäl för detta.

Vad är missbruk av asylrätten? Ja, det är inte när
en flykting som inte får stanna har sökt asyl. Jag kan
tycka att vi kanske missbrukar asylrätten om vi sänder
tillbaka människor till förföljelse, försvinnande och
förtryck, ibland till tortyr. Vad kan man göra för att ha
ett bättre och ett värdigt asylförfarande?

Förkorta handläggningstiderna är kanske det förs-
ta. Det är ett eko från varje debatt vi har. Fortfarande
behövs detta göras. Öka den muntliga handläggning-
en. Då Utlänningsnämnden besökte utskottet för ett
par veckor sedan medgav Johan Fischerström att de
inte så ofta hittills använt muntlig handläggning, och
det var bl.a. för att det är tidsödande och för att man
velat få undan högarna av ärenden. Men nu skulle det
kunna fungera bättre. Riksdagens revisorer har också
skrivit detta ganska tydligt. Det står också i Asylut-
redningen och Invandrarutredningen att Invandrarver-
ket inte skall avvisa någon som inte har fått en munt-
lig handläggning. Det tycker vi är utmärkt.

Alla förhandlingar och förhör måste göras med
förtroende för den eller de personer som skall hand-
läggas. Ömsesidigt förtroende är det som helst skall
uppnås. Men då det inte gäller ett förhör eller ett
samtal mellan likvärdiga parter måste den starkare
parten, dvs. Polisen, Statens invandrarverk eller Ut-
länningsnämnden ange tonen i ord och skrift för att
bygga upp ett förtroende. Medborgarvittnen, kompe-
tenta juridiska biträden, som har nämnts här förut, och
en generös utgångsattityd från personalen på myndig-
heten är en nödvändighet. Jag vet att förståelsen för
den personalen inte är tillräcklig. De behöver kanske
terapi eller i alla fall samtal för att orka med den svåra
uppgift som de har. De blir lätt utbrända. Där kunde
man kanske göra någonting.

Att tala om enkla och komplicerade ärenden hos
Utlänningsnämnden är ganska fåfängt då de flesta
ärenden som överklagas dit är mer eller mindre
komplicerade. De s.k. enkla avgörs av ordföranden
ensam, och jag anser att det är nödvändigt att ett antal
sådana också avgörs i nämnd enligt Riksdagens revi-
sorers förslag. Ordförandebeslut behöver också utvär-
deras. Det står också i Riksdagens revisorers papper.

Dessutom måste nämndens ledamöter i någon
form kunna få relevanta handlingar för sammanträde-
na hemsända, då inte alla kan ta ytterligare en dag
ledigt för att läsa in dem här i stan. Enligt revisorerna:
Hanteringen även för Utlänningsnämndens del bör
kunna ordnas så att både lekmännens behov av infor-
mation inför nämndsammanträdet och behovet av
sekretess för asylsökande och deras anhöriga bör
kunna tillgodoses.

För länderkunskaper står regeringen, men frivilli-
gorganisationer, missionärer och trovärdiga utsända
människor bör utöver detta kunna komplettera denna
kunskap. Jag tror att det också sker, men det skulle
kunna ökas.

Vi vill ha starkare och tydligare beslutsmotive-
ringar. Det kanske blir ett ökat arbete, men det kan
spara tid i längden. Det kanske blir mindre överkla-
ganden, och det fungerar bättre om en beslutsmotive-
ring är sådan att advokat, flykting och de som finns
runt omkring förstår den bättre.

Miljöpartiet vill ha en asyl- och flyktingpolitik
som bättre uppfyller rättssäkerhet och medmänsklig-
het. Våra reservationer och särskilda yttranden till-
fredsställer en del av kraven på det, men bara en del.
Det är möjligt att det är svårt, men det är nödvändigt.

Anf. 90 ROSE-MARIE FREBRAN (kds)

Herr talman! Förväntningarna var stora när Ut-
länningsnämnden inrättades 1992, men ganska snart
kom kritiken. Den var tydlig redan 1993. Säkerligen
var en del av kritiken befogad, en del obefogad. Det
som var befogad kritik gör att man måste ta kritiken
på allvar.

Nu skriver vi 1995, snart 1996. Till dess att vi till-
sammans hittar lösningarna på de problem som beror
på svagheter i nämndens roll och verksamhet kommer
människor att få sitta i kläm, många gånger oerhört
ömmande fall. Därför känns det på ett sätt frustreran-
de att bildligt talat tidsmässigt befinna sig i ett ingen-
mansland, inte kunna göra någonting i riksdagen, inte
kunna fatta några reella beslut. Vi sitter som i en
väntsal, och det är andra aktörer som har handlingsut-
rymme. Nästan allting inom asyl- , flykting- och in-
vandrarpolitik omprövas i olika utredningar och
granskningar som antingen just är klara eller fortfa-
rande pågår. Sedan kommer remissbehandlingen,
regeringens behandling och därefter är det riksdagens
tur att ta itu med frågorna och fälla det slutgiltiga
avgörandet. Det är naturligtvis bra, men det är svårt
att inte känna otålighet.

Herr talman! Nu ligger ändå på riksdagens bord
revisorernas förslag utifrån den granskning som de
gjort. Startpunkten för den var en kristdemokratisk
motion under riksmötet 1993/94. Ett välvilligt utskott
tyckte att det vore bra om revisorerna granskade
nämndens roll och verksamhet, vilket de gjorde. Revi-
sorerna kommer nu med sitt förslag till riksdagen.
Eftersom allting skall beredas på regeringssidan får vi
mest lämna över till regeringen det som framkommit.
Vi kristdemokrater hälsar naturligtvis med stor till-
fredsställelse den granskning som gjorts, de många
viktiga övervägandena och de bra slutsatser som revi-
sorerna drar.

Vi kristdemokrater stöder i huvudsak de förslag
som revisorerna lämnar. Det är bra att också utskottet
i huvudsak talar för förslagen, även om man inte tyd-
ligt sätter ner foten och säger att så här skall det vara
utan säger att regeringen bör fortsätta att bereda.

Problemet med utskick av nämndhandlingar måste
nödvändigtvis lösas. Vi kristdemokrater anser att det
är ett oavvisligt krav att de ledamöter som avgör
ärenden också skall få möjlighet att sätta sig i dessa
ärenden på ett tillfredsställande sätt och i tveksamma
fall träffa asylsökanden för muntlig handläggning.

Vi stöder förslaget om att ledamöterna i nämnden
bör engageras i större utsträckning än hittills.

Vi inser liksom revisorerna problemen med de
långa handläggningstiderna och har därför viss för-
ståelse för förslaget att man skall ta en del ärenden
med förtur. Den frågan måste naturligtvis prövas.

Det är bra att vi är överens om att länderkunskap
är någonting som regeringen bör ha det yttersta ansva-
ret för, eftersom det ofta krävs politiska bedömningar.

När det gäller själva mottagandet lyfter revisorer-
na fram behovet av en översyn av det stöd och den
hjälp som de asylsökande får. Där har vi kristdemo-
krater tidigare framhållit att vi vill se ett system med
medborgarvittnen. Det är ett förslag som skulle kunna
prövas vid en översyn av vilket stöd och hjälp de
asylsökande behöver. Därför framhärdar vi i det här
förslaget och vill ha ett tillkännagivande till regering-
en. Tanken är att ett medborgarvittne finns med från
allra första början vid asylsökandes ankomst till Sve-
rige och är med under hela utredningen. Flyktingpoli-
tiska kommittén aktualiserar frågan men lämnar inget
förslag. Därför vill vi ha ett tillkännagivande.

Vi vill också ha ett tillkännagivande när det gäller
Utlänningsnämndens roll och ansvarsfördelningen
mellan regeringen och nämnden, eftersom det är
mycket otillfredsställande att rollfördelningen och
ansvarsfördelningen är oklara mellan nämnden och
regeringen. Så får det inte fortsätta att vara. Därför
vill viinte bara ha välvilliga ord utan ett tillkännagi-
vande, såsom vi yrkat.

Jag yrkar bifall till reservationerna 2 och 5. Jag
hälsar Ragnhild Pohankas stöd för reservation 5 med
glädje. Jag hoppas också på Vänsterpartiets stöd för
reservation 2, eftersom den innebär bifall till dels en
vänsterpartimotion, dels en kds-motion i berörda
delar.

Anf. 91 ANITA JÖNSSON (s)

Herr talman! Riksdagens socialförsäkringsutskott
gav Riksdagens revisorer i uppdrag att granska Ut-
länningsnämndens verksamhet. Granskningen är nu
genomförd, den har behandlats i utskottet och har
utmynnat i detta betänkande, SfU1 Utlänningsnämn-
dens roll i invandrings- och flyktingpolitik, som vi nu
har att ta ställning till i kammaren.

Revisorernas granskning har framför allt inriktats
på Utlänningsnämndens roll, med tonvikt främst på de
administrativa och organisatoriska frågor som rör
Utlänningsnämndens handläggning av ansökningar
om uppehållstillstånd i Sverige. Syftet med gransk-
ningen har varit bl.a. att se vilka problem som finns
med nuvarande handläggning av asylärenden.

Jag kan konstatera att det under den tid som för-
flutit sedan frågan om granskningen initierades av
utskottet tagits flera initiativ från regeringens sida och
att beredning pågår inom regeringskansliet i syfte att
effektivisera flyktingpolitiken och att stärka rätts-
skyddet för de invandrare som kommer till Sverige
och söker uppehållstillstånd. Likaså vill jag slå fast att
samstämmigheten, trots att många anmält sig till
debatten, i sakfrågorna är stor, medan det finns nyan-
ser i hur vi påtalar bristerna i handläggningen för
regeringen. Vi tycker att den naturliga ordningen skall
gälla, dvs. att riksdagen inte gör några tillkännagivan-
den då beredning av frågorna pågår.

Låt mig nämna några utredningar som berör han-
teringen av asylärenden för att åskådliggöra det arbete
som redan initierats.

Asylhanteringen har granskats av Riksrevi-
sionsverket under 1994 med tyngdpunkt på Invand-
rarverkets roll. Man har framfört att asylprocessen
skulle kunna organiseras så att den blir effektivare.
Man lämnar en del förslag på hur detta skulle kunna
genomföras.

Asylprocessutredningen har i ett betänkande Ef-
fektivare styrning och rättssäkerhet i asylprocessen
redovisat ett antal förslag.

Flyktingpolitiska kommittén har i betänkandet
Svensk flyktingpolitik i globalt perspektiv redovisat
principer för och förslag till en svensk invandrings-
och flyktingpolitik.

Rättshjälpsutredningen har haft till uppgift att se
över den nuvarande rättshjälpslagen samt bestämmel-
serna om ersättning till offentliga försvarare, biträden
enligt rättshjälpslagen och målsägandebiträden. I
betänkandet Ny rättshjälpslag har utredningen lagt
fram förslag om bl.a. införandet av en särskild lag om
offentligt biträde.

Ytterligare en utredning är Verkställighetsutred-
ningen, som avgett ett delbetänkande om samlat verk-
samhetsansvar för asylärenden.

Jag vill med denna uppräkning visa att de problem
som revisorerna tog upp på ett eller annat sätt är under
omprövning.

I arbetet med betänkandet har utskottet haft en ut-
frågning för att man ytterligare skulle belysa gransk-
ningens uppgifter. Vid denna utfrågning deltog perso-
ner från Utlänningsnämnden, Invandrarverket, Advo-
katsamfundet och Polismyndigheten.

Utlänningsnämnden har en relativt kort tid bakom
sig. Den inrättades den 1 januari 1992.

Utlänningslagen är den lagstiftning som reglerar
på vilka villkor som utlänningar får resa in och ut i
landet, hur länge man får vistas och hur länge man får
ha anställning här. Det regleras även under vilka för-
utsättningar som en utlänning kan avvisas eller utvisas
ur landet.

Huvudregeln är att man inte får vistas i Sverige i
mer än tre månader utan att ha uppehållstillstånd. Det
gäller dock inte medborgare från Danmark, Finland,
Norge eller Island. Uppehållstillstånd får enligt lagen
ges till utlänning av anhörig- eller anknytningsskäl, av
humanitära skäl, av arbetsmarknadsskäl och av asyl-
skäl.

Det är mycket svårt att beräkna hur många som
kommer att söka uppehållstillstånd, eftersom det bl.a.
beror på hur utvecklingen ser ut i andra länder. Under
det senaste decenniet har migrationsströmmarna i
världen växt oroande på grund av krig, politiskt för-
tryck, oroligheter, ekonomisk utarmning och naturka-
tastrofer. Ser vi några år bakåt i tiden förstår vi väl
sambandet mellan oroligheter i vår omvärld och det
antal människor som söker sig till Sverige. Under åren
1991-1993 varierade antalet sökande mellan 27 000
och 84 000. För närvarande beräknas antalet asylsö-
kande att ligga under 20 000.

Det är Statens invandrarverk som har det övergri-
pande ansvaret för att genomföra flykting- och in-
vandrarpolitiken, medan Utlänningsnämnden
överprövar Invandrarverkets beslut enligt utlänning-
slagen och medborgarskapslagen. Handläggningen av
enskilda ärenden skall göras på ett sådant sätt att det
präglas av respekt för individen och dennes vilja och
förmåga att ta ansvar. Dessutom betonas det att detta
skall ske på ett sådant sätt att rättssäkerheten tillgodo-
ses.

I revisorernas arbete med att belysa arbetet i Ut-
länningsnämnden gjordes en enkät bland nämndleda-
möterna. Den visade att cirka en fjärdedel av ledamö-
terna tyckte att det var svårt att sätta sig in i de enskil-
da ärendena, eftersom handlingarna inte skickades ut
inför sammanträdena utan de fanns tillgängliga endast
dagen innan. I dag har detta dock ändrats, och hand-
lingarna finns nu tillgängliga sex dagar innan sam-
manträdesdagen. Eftersom ledamöterna kommer från
hela landet är det svårt för dem att få möjlighet att ta
del av handlingarna, trots att de finns tillgängliga
några dagar innan sammanträdet.

Det innebär att man till största delen får lita till
tjänstemännens bedömningar, vilket medfört att po-
ängen med lekmannainflytandet begränsats. Anled-
ningen till denna hantering av ärenden anförs vara
sekretesskäl.

Revisorerna framhåller dock att det inom andra
myndigheter med sträng kontroll av sekretess skickas
handlingar på ett sådant sätt att man inte äventyrar
den enskildes integritet. Utskottet anser i likhet med
revisorerna att det borde finnas möjlighet att tillgodo-
se såväl lekmännens behov av information inför
nämndsammanträden som behovet av sekretess för de
asylsökande och deras anhöriga.

I enkäten till nämndledamöterna fanns även kritik
mot vilka ärenden som behandlas i Utlänningsnämn-
den. Det råder dock osäkerhet bland nämndledamö-
terna om arten av de ärenden som ordföranden ensam
avgör och gränsdragningen mellan enkla och kvalifi-
cerade ärenden.

Revisorerna föreslår att en utvärdering av ordfö-
randebesluten görs och att ledamöterna blir mer del-
aktiga. Utskottet anser i likhet med revisorerna att
denna gränsdragning måste klargöras. Sigge Godin
har redan varit inne på frågan om lottningen, så den
hoppar jag över.

Ansvarsfördelningen mellan Utlänningsnämnden
och regeringen är inte heller tillfredsställande, efter-
som det i svaren från ledamöterna lämnas helt olika
uppfattningar. En del anser att man alltför sällan
överlämnar ärenden till regeringen, medan andra har
en motsatt uppfattning.

Utskottet konstaterar att regeringen har möjlighet
att styra praxisbildningen i utlänningsärenden anting-
en genom att utfärda förordningar eller genom att
besluta i enskilda ärenden. Det är främst det sist-
nämnda som används för närvarande. Asylprocessut-
redningen och Flyktingpolitiska kommittén har före-
slagit regeringen att praxis skall styras främst genom
förordningar.

Då denna fråga är under beredning anser utskottet
att riksdagen inte nu bör göra något uttalande i frågan
utan endast överlämna de synpunkter som kommit
fram under granskningsarbetet.

Andra talare har varit inne på den långa hand-
läggningstiden. Därför konstaterar jag bara att detta är
ett mycket stort problem. Det går inte att bortse ifrån
att svårigheterna att beräkna hur många som kommer
till Sverige och söker uppehållstillstånd är en viktig
faktor i processen.

För att kunna göra en rättssäker och korrekt asyl-
prövning krävs goda kunskaper om de olika länderna
som de sökande kommer ifrån. Uppgifterna måste
vara tillförlitliga och aktuella. Den organisation för
inhämtande av länderkunskap som finns i dag anser
revisorerna vara ineffektiv. Uppgifter inhämtas av
varje myndighet var för sig, och kunskaperna är i en
del fall gamla och inaktuella.

Utskottet finner det naturligt att det är regeringen
som har det övergripande ansvaret för länderbedöm-
ningen, eftersom regeringen har det yttersta ansvaret
för praxis i asylärenden.

I en motion från Vänsterpartiet påtalas vikten av
frivilligorganisationernas roll vid inhämtandet av
information angående länderbedömning. Utskottet
utgår ifrån att regeringen i sin bedömning överväger
hur denna kunskap och kompetens skall tas till vara
på bästa sätt.

Med det anförda yrkar jag bifall till hemställan i
betänkandet, vilket innebär att revisorernas förslag om
ett tillkännagivande av vad utskottet anfört överläm-
nas till regeringen för att övervägas i samband med
det förändringsarbete som invandrings- och flykting-
politiken för närvarande är föremål för. Vi kommer
därför att behandla frågorna i ett större sammanhang.
Jag yrkar också avslag på samtliga motioner.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades efter 17 §.)

Ajournering

Kammaren beslöt kl. 17.57 att ajournera förhand-
lingarna till kl. 19.00 för middagsuppehåll.

Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00.

13 § Inlandsbanan

Föredrogs

Trafikutskottets betänkande 1995/96:TU4

Inlandsbanan (förs. 1995/96:RR4)

Anf. 92 RAGNHILD POHANKA (mp)

Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till
Miljöpartiets reservation.

Med anledning av den skrivelse som Riksdagens
revisorer lämnat till riksdagen har Miljöpartiet motio-
nerat angående Inlandsbanans framtid. Enligt reviso-
rernas skrivelse är den framtida driftens förutsättning-
ar inte helt självklara. Anledningen är att det avtal
som slöts mellan staten och Inlandsbanan AB kan
tolkas på minst två sätt.

Den första oklarheten gäller huruvida staten även i
fortsättningen skall utbetala statsbidrag. För närvaran-
de uppgår statsbidraget till 300 miljoner kronor på en
femårsperiod, varav 47 miljoner kronor per år skall gå
till underhåll och 250 miljoner kronor för upprustning
av Inlandsbanan. Dessa pengar har nu visat sig vara
väl använda. För en lägre kostnad än vad Banverket
sade sig kunna utföra arbetet har Riksdagens revisorer
konstaterat att Inlandsbanan fullgjort sina åtaganden i
fråga om upprustning och underhåll fullt tillfredsstäl-
lande. Detta är givetvis en positiv erfarenhet som är
värd att betonas.

Låt oss då reda ut intäkter och kostnader. Riksda-
gens revisorer ifrågasätter att Inlandsbanan AB kom-
mer att kunna bära sina driftskostnader efter att avtal-
sperioden har löpt ut. Vi tror att Inlandsbanan har stor
utvecklingspotential och att driftskostnaderna hamnar
på en nivå som gör att verksamheten kommer att gå
runt i framtiden. Däremot varken tror eller menar vi
att Inlandsbanan skall betala för upprustning av en
bana som faktiskt är statens egendom. Det vore
mycket märkligt. Därför borde staten även i framtiden
ge ett statsbidrag för banunderhållet, som dock inte
skall vara högre än för övriga banor.

Man får lätt fjärilar i magen när man läser följande
mening i Riksdagens revisorers skrivelse: "Av bola-
gets totala intäkter, 155,4 miljoner kronor, utgjordes
9,2 miljoner kronor eller 6 % av egna intäkter." Det
låter ju onekligen som om Inlandsbanan är rena rama
katastrofföretaget.

Kostnaderna uppgick förra året till 155 miljoner
kr. Därav gick 109,2 miljoner kronor, eller 70 % av
kostnaderna, till upprustning och underhåll. Intäkterna
uppgick förra året till 155,4 miljoner kronor. 136,8
miljoner kronor eller 88 % av intäkterna var statsbi-
drag ämnade för upprustning och underhåll. Dessa
siffror säger förhoppningsvis något mer om företagets
ekonomiska ställning än siffran 6 %. Det visar en
differens mellan intäkts- och kostnadssidan på 18 %
och inte på 94 %.

Vi har även noterat att man från Inlandsbanans
sida säger sig klara de mål om lönsamhet som har
utfästs. Med detta har Miljöpartiet inga problem med
att tolka avtalet som sådant, dvs. att staten även i
fortsättningen kommer att sörja för sin egendom och
låta Inlandsbanan sköta sin egendom. Det betyder att
avtalet tolkas så, att visst statsbidrag även i fortsätt-
ningen kommer att utbetalas för de ändamål som jag
nu redogjort för.

Har ni åkt på Inlandsbanan någon gång? Det är
verkligen ett äventyr. Det går bra att åka med små
barn och med gamla mormor. Man kan köpa hant-
verksprodukter längs vägen, låna en cykel i Ström-
sund, sova över i Östersund och gå på Jamtli museum.
Längs vägen ser man lätt älgar och renar samt öde-
mark efter ödemark. Man blir mycket ödmjuk av att
genom fönstret se ut över den trakt man åker igenom.
Annars ser man ju sällan den här typen av landskap
under så många mils resa. Man kan se vattenfall, olika
stenformationer och man kan stiga av vid Polcirkeln.
Ja, det finns oerhört mycket att se längs Inlandsbanan.
Man kan säga att det är Sveriges transibiriska järnväg.
Jag anser också att Inlandsbanan skulle ges större
möjligheter till godstransporter än vad den har i dag.
Man skulle kunna klara av mer timmertransporter och
annat. Men nu går ju inlandsvägen bredvid och tar
mycket av dessa transporter. Vi har i dag fått höra att
Västerdalbanan har samma problem. Lastbilarna
konkurrerar ut järnvägen, därför att lastbilstranspor-
terna är billigare. Det är väldigt svårt att förstå. Men
det beror ju på Banverkets och SJ:s prissättning.

För övrigt delar vi revisorernas överväganden om
att stor tillit måste finnas till sättet att hantera offent-
liga medel. Beträffande experternas roll håller vi med
om att det nu i efterhand kommit att se mindre snyggt
ut på papperet, vilket ger utrymme för tvivel. Vi vill
dock understryka att experterna inte gjort sig skyldiga
till någon lag- eller regelöverträdelse. Därför bör man
väga sina ord på guldvåg så att människor inte miss-
tänkliggörs i onödan.

Beträffande den totala utvärderingen finner vi det
dock tveksamt om en utvärdering av en femårsperiod
kan ge en fullt rättvisande bild, om denna utvärdering
i stället är baserad på en treårsperiod.

Vi har noterat att det i utskottet funnits en bred
vilja att följa revisorernas förslag om att regeringen
skall återkomma till riksdagen med klargöranden
angående avtalsfrågan. Detta förslag ställer vi oss
givetvis bakom.

Vi har även noterat att det finns en positiv grund-
inställning till Inlandsbanan, som vi finner glädjande.

Anf. 93 JARL LANDER (s)

Fru talman! 1992 lade riksdagen fast riktlinjerna
för tågtrafiken på Inlandsbanan. Det var då kommu-
nerna längs banan fick nyttjanderätten till banan. De
fick också fullt ekonomiskt ansvar, samtidigt som de
fick rätt att ta ut banavgifter.

I villkoren för de statliga medlen, omfattande un-
derhåll och investeringar under en femårsperiod,
ingick också ett driftsbidrag till tågtrafiken. Som vi
hörde av Ragnhild Pohanka är det fråga om en hel del
pengar för femårsperioden, i storleksordningen 600
miljoner kronor. Därför ansåg vi i trafikutskottet re-
dan 1993 att det fanns anledning att tillsammans med
intressenterna se över utvecklingen och hur pengarna
användes. Utskottet uppdrog därför åt Riksdagens
revisorer att göra en första utvärdering av hur pengar-
na hade använts. Det är denna rapport som vi nu har
att behandla.

Utskottet delar till fullo revisorernas slutsatser.
Det gäller i första hand att det råder en mycket stor
oklarhet om de finansiella förutsättningarna efter den
nuvarande femårsperioden. Det är därför revisorerna
har åsikten - en åsikt som utskottet delar - att rege-
ringen under nästa år bör presentera riksdagen ett
samlat förslag om hur de grundläggande villkoren för
den framtida gods- och persontrafiken på Inlandsba-
nan skall utformas. Vi bör vara ute i så god tid att de
som eventuellt vill driva frågan vidare får förutsätt-
ningarna klara för sig i god tid.

Vi anser att regeringens förslag bör grundas på en
helhetssyn med en samlad bedömning av banans be-
tydelse utifrån trafikmässiga, miljömässiga, regional-
politiska, kulturpolitiska och försvarspolitiska ut-
gångspunkter. Dessutom bör regeringen även övervä-
ga revisorernas samtliga övriga förslag.

Vi anser vidare att det nu inte är lämpligt att uttala
sig i de frågor revisorerna ställt, eller att nu ta ställ-
ning till de motionsyrkanden som väckts med anled-
ning av revisorernas skrivelse. Vi förutsätter att rege-
ringen överväger dessa frågor inför sitt förslag som vi
räknar med kommer under 1996.

Utifrån det, fru talman, yrkar jag avslag på Miljö-
partiets reservation och bifall till trafikutskottets be-
tänkande nr 4 i sin helhet.

Anf. 94 RAGNHILD POHANKA (mp) re-
plik

Fru talman! Min replik är mycket kort. Jag vill
betona att man alltid skall vara ute i tid när man gör
sina reservationer och när man uttalar en viljeinrikt-
ning. För att styrka detta har vi reserverat oss. Jag
tycker att det är viktigt att Miljöpartiet tydligt visar
vilken inriktning man vill att detta skall ha.

Anf. 95 JARL LANDER (s) replik

Fru talman! Vi säger ju varken bu eller bä,
Ragnhild Pohanka, till det förslag som Riksdagens
revisorer nu lägger. Vi vill att regeringen återkommer
med ett förslag. Utskottsmajoriteten vill i det sam-
manhanget inte peka ut vare sig det ena eller det and-
ra, och säga att det är just det här ni skall titta på. Vi
förutsätter att man överväger samtliga förutsättningar
som kan ha betydelse för Inlandsbanans framtid.

Anf. 96 RAGNHILD POHANKA (mp) re-
plik

Fru talman! Vad jag förstår har det rått ganska stor
enighet kring detta i utskottet. Jag upplever inte att vår
reservation står i stark motsättning till vad majoriteten
har skrivit. Det är mer frågan om ett understrykande
av den viljeinriktning vi har. Jag tror att alla i utskot-
tet har varit positiva till Inlandsbanan. Jag sitter inte i
utskottet, men av vad jag läst och hört har jag förstått
att det är på det viset.

Anf. 97 JARL LANDER (s) replik

Fru talman! Det är riktigt att det råder stor enighet.
Det syns ju också av talarlistan. Det är i princip bara
Miljöpartiet som fronderar litet mot utskottsmajorite-
ten. Vi tyckte i utskottsmajoriteten att vi skulle ha fått
ett starkare betänkande från utskottet till regeringen
om det hade rått total enighet i utskottet. Miljöpartiet
ville ändå markera ytterligare frågor. Trots att den
resterande delen av trafikutskottet sade att man förut-
sätter att regeringen överväger samtliga frågor som
har väckts med anledning av motionärerna och Riks-
dagens revisorers skrivelse pekade Miljöpartiet ut ett
par av alla dessa frågor.

Vi hade fått ett starkare betänkande om det rått
total enighet i trafikutskottet.

Anf. 98 LARS BJÖRKMAN (m)

Fru talman! När trafikutskottet under hösten 1992
arbetade fram betänkandet om den fortsatta trafiken
på Inlandsbanan fanns det tveksamheter om vilken
livskraft idéerna kring banans framtid hade. Riksda-
gen beslöt i december samma år att ge kommunerna
utefter banan ansvaret, och man gav dem möjlighet att
utforma den framtida person- och godstrafiken.

Avtalstiden löper från den 1 maj 1993 och 20 år
framåt. Intressenterna fick nyttjanderätt till banan
samt full tillgång till det rullande materiel som erford-
rades.

I intressenternas åtaganden gentemot staten ingick
att banan skulle underhållas och hållas i drift i sin
helhet. I oktober 1993 föreslog trafikutskottet att vi
skulle gå till riksdagens revisorer för att man skulle
granska såväl de trafikmässiga som de ekonomiska
konsekvenserna av det beslut som tagits året innan.
Det blev också riksdagens beslut att beställa en sådan
utredning.

En utförlig granskning har presenterats. Man kan
hitta en del intressant i den rapporten. Det framgår
bl.a. tydligt att trafikutvecklingen på personsidan inte
följer de prognoser som redovisades före riksdagsbe-
handlingen trots den mycket kraftiga biljettrabattering
som har tillämpats.

När det gäller persontrafiken skall man kanske
nämna att det finns en viss konkurrens eftersom tra-
fikhuvudmännen kör busstrafik parallellt med banan.
Det tar naturligtvis en del av resandeunderlaget.

Godstrafiken har haft en något bättre utveckling.
Det beror delvis på att SJ har kunnat utnyttja den
lägre kostnad det innebär för dem att använda In-
landsbanan. Det gör man i stället för att mata sin
trafik mot tvärbanorna och föra ut den på norra stam-
banan.

Revisorernas slutsats vad gäller godstrafiken är att
den s.k. systemtågtrafiken är trafikmässigt motiverad.
Vad gäller persontrafiken drar revisorerna en annan
slutsats, nämligen att det saknas trafikmässiga skäl att
upprätthålla den. Jag skall inte ta ställning till hur vi
skall hantera frågorna. Jag vill bara säga att det är de
slutsatser man har dragit.

Vi inom moderaterna har dragit några som vi
tycker viktiga slutsatser av den rapport som riksda-
gens revisorer har lämnat. Jag skall redovisa två.

Genom att Inlandsbanan AB i konkurrens upp-
handlat banunderhållet har den beräknade kostnaden
kunnat minskas och underhållet har trots den minska-
de kostnaden utförts på ett ansvarsfullt och korrekt
sätt. Den slutsatsen bör enligt vår mening leda till att
erfarenheterna på det här området skall kunna tas till
vara när underhållskostnaderna skall beräknas för
Banverket och dess arbete på det nationella järnvägs-
nätet.

Den andra principiella slutsats som jag vill lyfta
fram är något som Ragnhild Pohanka redan har berört,
nämligen att när staten, vid framtida projekt skall
sluta avtal med enskilda intressenter bör experter som
är inblandade i förarbetena ej tillåtas ingå i den krets
som är slutlig avtalsslutande part. Om man ändrar till
ett sådant förfarande skulle det hos skattebetalarna
skapa ett större förtroende för ingångna avtal.

Fru talman! Med revisorernas rapport som under-
lag har regeringen en bra möjlighet att i god tid före
nästa avtalstid, dvs. före 1998, ge besked om hur man
vill att trafiken skall utvecklas och för riksdagen
framlägga ett förslag som ger långsiktiga förutsätt-
ningar för hur såväl gods- som persontrafiken för
framtiden skall utformas i området kring Inlandsba-
nan.

Fru talman! Jag vill med detta yrka bifall till trafi-
kutskottets betänkande nr 4 och avslag på den reser-
vation som finns i betänkandet.

Anf. 99 KARIN STARRIN (c)

Fru talman! Centerpartiet har också motionerat i
den här frågan eftersom vi verkligen känner för pro-
jektet och banan. Vi gläds verkligen över vad man
hittills har åstadkommit i trafikutövningen.

I Inlandsbanan AB, som ägs av kommunerna längs
banan, har man lyckats åstadkomma ett sådant enga-
gemang och ansvar att man har kunnat peka på en hel
del positiva resultat. Man skrev 1992 ett 20-årsavtal.
Man tog på sig ansvaret under en 20-årsperiod och
fick samtidigt nyttjanderätten. Redan efter ett år skall
man försöka utvärdera resultatet.

Vi i centerpartiet tycker att det är något kort tid.
Vi tycker ändå att det är bra att revisorerna har
plockat fram några olika påståenden som man kan ta
fasta på. Man har t.ex. plockat fram att godsvolymer-
na har ökat. Det gäller inte bara systemtågen som man
tog ansvar för att köra, utan man har också kunnat få
ökade volymer på övrigt gods. Det tycker jag att man
skall ta fasta på.

Revisorerna har också pekat på att man har fått
ned kostnaderna för banunderhållet på ett mycket
intressant sätt. Det skall vi också ta fasta på.

Lars Björklund ifrågasätter och lyfter fram de mer
tveksamma delarna, där man inte har lyckats klara det
man förutspådde. Jag tänker på persontrafiken. Jag
har motsatt inställning. Låt oss överlåta detta till
IBAB! Med tanke på företagets fantasi och ansvars-
fullhet är jag helt övertygad om att man kan hitta flera
olika nischer och uppläggningar, så att man också kan
köra persontrafik vid vissa tidpunkter och i vissa
syften.

Jag tycker att vi nu måste ge företaget långsiktiga
förutsättningar, så att man vet vad man har att rätta
sig efter. Det är en självklarhet för mig att företaget
skall få den ersättning Banverket har fått för att un-
derhålla statens spår. Det vore väldigt värdefullt om vi
redan nu kunde ge den eventuella garantin.

Sammanfattningsvis vill jag säga att statens kost-
nader för Inlandsbanan i dag bara är hälften så stora
som de var 1991. Det kostar bara 50 % i dag jämfört
med vad det kostade då, men det ger 100 % större
godsvolymer, och man kör på en 120 % längre
sträcka. Det tycker jag är en fin effektivitet som vi
skall bejaka och stimulera. Vi skall självfallet se en
förlängning på detta.

Jag tycker att vi redan nu skall driva på så att re-
geringen så tidigt som det över huvud taget är möjligt
under våren 1996 ger företaget förutsättningar, så att
man långsiktigt kan bedriva en effektiv verksamhet.

Anf. 100 LARS BJÖRKMAN (m) replik

Fru talman! Karin Starrin ifrågasatte de slutsatser
jag drog framför allt vad gäller persontrafiken. Jag
kan naturligtvis inte dra några andra slutsatser än dem
som revisorerna har givit underlag för.

Jag konstaterar också en ganska dålig överens-
stämmelse med de beskrivningar vi fick när ärendet
behandlades under 1992 i trafikutskottet. Jag tillhör
dem som beklagar det, men jag kan inte påverka re-
sanderesultatet. Jag har själv vid ett tillfälle åkt på
banan, man det påverkar kanske inte statistiken i
någon betydande grad.

Tidpunkten för att ange inriktningen på vår be-
ställning till regeringen är inte inne. Regeringen har
ju, som utskottet har sagt i sitt betänkande, ett bra
underlag för att dra de slutsatser som krävs för att det
skall bli en långsiktighet i Inlandsbanans utveckling
eller, i allra sämsta fall, för dess avveckling. Det finns
ingen som har sagt varken det ena eller andra.

Jag tycker inte att det är meningsfullt att polemise-
ra i dessa frågor i dag. Vi får återkomma när rege-
ringens proposition föreligger på vårt bord.

Anf. 101 KARIN STARRIN (c) replik

Fru talman! Jag ber först om ursäkt för att jag
nämnde fel namn. Jag vet att Lars Björkman heter
Lars Björkman.

Jag ville peka på att Moderaterna och Centerpar-
tiet har olika utgångslägen i uppfattningen om In-
landsbanans framtid. Jag vill först lyfta fram de posi-
tiva effekter som aktiebolaget har lyckats åstadkom-
ma på bara drygt ett år. Vi har ökade godsvolymer till
lägre kostnader vad gäller underhåll av själva spåret.

Jag håller självfallet med om att man vad gäller
persontrafiken inte alls har uppnått de siffror som man
kalkylerade med i utgångsläget. Men låt oss överlåta
den totala verksamheten till Inlandsbanan AB! Man
kan köra gods som bas, men jag är helt övertygad att
man också kan ha en del persontrafik. Det får bli
företagets sak.

Jag håller med om att vi inte skall bestämma oss i
dag. Men vi kan ge vår syn på hur vi tycker att rege-
ringen borde utforma detta fortsättningsvis.

Anf. 102 TORSTEN GAVELIN (fp)

Fru talman! Jag tänkte i detta anförande ta upp två
saker. För det första vill jag ta upp Miljöpartiets re-
servation, och för det andra tänkte jag ge en mycket
kort beskrivning av nuläget mot bakgrund av reviso-
rernas rapport. Jag kommer också något att kommen-
tera Lars Björkmans synpunkter på persontrafiken.

Det är beklagligt att Miljöpartiet sätter partiets
profilering framför Inlandsbanesaken. Det hade gi-
vetvis varit mycket bättre för saken om utskottets
hade varit enigt och alla partier hade stått bakom
betänkandet. Det hade varit en styrka för Inlandsba-
nan i den fortsatta politiska processen, men Miljöpar-
tiet har valt att profilera sig för att stärka saken. Det
beklagar jag.

Fru talman! Riksdagens revisorer har skrivit rätt
positivt om systemtågstrafiken på Inlandsbanan, dvs. i
första hand transporterna av torv och rundvirke. Man
säger så här: Sammanfattningsvis tyder den informa-
tion som revisorerna erhållit på att godstrafiken på
begränsade delar av Inlandsbanan, främst system-
tågstrafiken, är trafikmässigt motiverad.

Dagens verklighet är den, att systemtågstrafiken,
som är den del av godstrafiken som inte är avreglerad,
har minskat med 42 % mellan 1993 och 1995. Den
övriga godstrafiken, dvs. den avreglerade godstrafi-
ken, har ökat med 190 %. Sammanlagt har alltså
godstrafiken ökat med nära 93 %. Det har nästan skett
en fördubbling från 1992 och till i dag.

Riksdagens revisorer drar slutsatsen att system-
tågssträckorna är ekonomiskt motiverade och försvar-
bara.

För precis samma antal kronor som SJ och Ban-
verket behövde för systemtågstrafiken 1992 kör nu
IBAB dubbelt så mycket gods på 81 mil av banan i
stället för på 49 mil. Man kör turisttrafik på hela ba-
nans 110 mil. Dessutom klara man de övriga funktio-
ner som behövs för att driva en avreglerad järnväg på
10 % av det svenska järnvägsnätet.

Revisorernas granskning omfattar ca ett års trafik.
Efter ytterligare ett år ser siffrorna nu betydligt bättre
ut. Revisorernas slutsatser är därför delvis redan över-
spelade.

Lars Björkman kommenterade den subventionera-
de persontrafiken. Den reguljära persontrafiken på
Inlandsbanan omöjliggjordes genom ett riksdagsbeslut
som föregick beslutet om Inlandsbanan. Det hade
innebörden att trafikhuvudmännen fick 36 miljoner
per år, indexuppräknat, under en tioårsperiod för s.k.
ersättningstrafik. Länstrafikbolagen har nu valt att
träffa avtal med bussföretag för denna långa tidsperi-
od.

De 36 indexuppräknade miljonerna är väl 40 mil-
joner vid det här laget. Man kör enligt uppgift 83 000
passagerare med de 40 miljonerna.

Den persontrafik som drivs på Inlandsbanan är ett
turistprojekt där mellan 25 000 och 30 000 personer
åker. Det har varierat litet grand beroende på turistsä-
song och väder. För det har ITAB, som driver projek-
tet, för närvarande 8 miljoner kronor.

Subventionen är avsevärt mycket större vad gäller
den busstrafik som går längs Inlandsbanan. Person-
trafiken är alltså ett turistprojekt. De som driver detta
projekt har som målsättning att projektet skall vara
företagsekonomiskt lönsamt när den femåriga för-
söksperioden är slut.

Fru talman! Med detta vill jag yrka bifall till
hemställan i trafikutskottets betänkande.

Anf. 103 RAGNHILD POHANKA (mp) re-
plik

Fru talman! Ibland är en reservation en verklig
frondering mot ett betänkande. Men jag ser den här
reservationen som en förstärkning av den stora enig-
heten att man vill göra någonting av Inlandsbanan.
Jag har mycket svårt att se att det skulle spräcka enig-
heten i utskottet.

Vi har varit tre från Miljöpartiet som har arbetat
med betänkandet - Roy Ottosson, Elisa Abascal Rey-
es och jag. Vi är överens om att det är en förstärkning
av det som står i betänkandet. Det är alltså ingen
frondering emot det. Det är en mycket försiktigt ut-
formad reservation. Men den pekar ändå vart vi vill
komma.

Inlandsbanan är byggd för tung trafik. Det var
tänkt att den skulle ta malm från malmfälten uppe i
Norrbotten. Den har en mycket god grund. Vi vill
därför betona att den är av bra kvalitet, fastän den
behöver förbättras, och att den har stora möjligheter
för framtiden både som gods- och persontrans-
portjärnväg.

Anf. 104 TORSTEN GAVELIN (fp) replik

Fru talman! Visst spräcker reservationen betän-
kandet. Jag håller fast vid att ett enigt betänkande
hade varit av mycket stort värde just i denna fråga,
som är politiskt rätt brännbar. Ett enigt betänkande
från trafikutskottet hade varit en väldigt bra grund för
den fortsatta politiska debatten.

Jag vill också påpeka att Miljöpartiet i sin reser-
vation har lyft fram t.ex. tvärbanorna. Vi är upphovet
till idén att överföra tvärbanorna till Inlandsbanan. Vi
har nämnt det i vår motion. Vi tycker att det är bra
som utskottet har skrivit att samtliga motionsyrkanden
skall gå vidare till regeringen och ingå i underlaget för
dess bedömning, och det har vi nöjt oss med. Vi väd-
jade i utskottet om ett enigt betänkande. Det hade haft
- jag vill upprepa det - en större tyngd i den fortsatta
politiska processen.

Anf. 105 LARS BJÖRKMAN (m) replik

Fru talman! Torsten Gavelin tycker på samma sätt
som Karin Starrin att jag drar slutsatser som inte
överensstämmer med det underlag vi har att diskutera.
Jag hävdar nog att jag inte har använt några andra
slutsatser än de revisorerna har hjälpt mig att dra. Jag
har bara lyft fram dem i debatten.

Jag kan inte ta ansvaret för att vi fick en uppfatt-
ning om den tänkta trafikutvecklingen för persontrafi-
ken inför det betänkande som skrevs 1992. De förut-
sättningarna har inte uppfyllts, som jag uttryckte det.
Jag kan beklaga den utvecklingen. Men vi måste ändå
dra slutsatsen att man inte riktigt har lyckats i det
avseendet.

Jag betonade också att det till viss del kan bero på
trafikhuvudmännen kör parallell busstrafik, vilket
naturligtvis tar en del - t.o.m. en stor del, enligt
Torsten Gavelins beskrivning - av det resandeunder-
lag som de facto finns längs Inlandsbanan.

Torsten Gavelin vet mycket väl att trafikhuvud-
männen ägs av kommunerna och landstingen i de
berörda delarna. Om man från ägarnas sida har intres-
se av att tillföra persontrafiken till Inlandsbanan står
det i deras makt att åstadkomma en ändring.

Vad sedan gäller godstrafiken sade jag i mitt anfö-
rande att SJ med sin vagnslasttrafik till stor del har
bidragit till att förbättra statistiken, och det skall vi
vara glada för. Men vi skall samtidigt komma ihåg att
det bottnar i ett system som innebär att IBAB kan
subventionera SJ:s verksamhet, eftersom man vid
övertagandet av ansvaret för banan fick ett vagnmate-
riel som tidigare tillhörde SJ. Det hyr man ut till kost-
nader som är lägre än de som SJ har för att köra med
sin egen vagnpark.

Allt detta är naturligtvis en bidragande orsak till
att SJ med dessa förutsättningar väljer att köra sin
trafik på Inlandsbanan. Vi skall vara glada över den
utvecklingen. Men vi måste också veta att den dagen
IBAB inte har dessa möjligheter att erbjuda subven-
tionerad trafik finns kanske inte förutsättningarna
kvar.

Anf. 106 TORSTEN GAVELIN (fp) replik

Fru talman! Den persontrafikutveckling som vi ser
på Inlandsbanan beror helt och hållet på den statliga
subventionen till busstrafiken. Att det inte kan hända
någonting beror på att man har tecknat avtal med
bussentreprenörerna som gäller under mycket lång tid.
Det är tioårsavtal. Inlandsbanekommunerna säger att
man först efter år 2001, när dessa avtal går ut, kan
börja samordna trafiken på järnväg och komma igen
med reguljär persontrafik.

Jag vill absolut protestera mot påståendet att
IBAB skulle subventionera SJ:s verksamhet. Så är
inte alls fallet. IBAB har genom en effektiv hantering
av Inlandsbanan och med de låga kostnader man har
kunnat erbjuda SJ lägre vagnmilavgifter än vad SJ får
betala Banverket på sina egna banor. Det gör att SJ
gärna flyttar över trafiken.

Vad vi vill åstadkomma är att föra samman tvär-
banorna med Inlandsbanan och på det sättet fånga upp
all den timmerlast som går med lastbil ner till kusten,
och som nu inte går på tvärbanorna. Det kan vi göra
om IBAB får förvalta tvärbanorna med den effektivi-
tet man har visat sig vara mäktig till.

Anf. 107 LARS BJÖRKMAN (m) replik

Fru talman! Vad gäller utvecklingen är vi i sak
fullständigt överens - bortsett från Miljöpartiet, som
har valt att mäla ut sig ur utskottet - att Inlandsbanans
framtid till stor del ligger i intressenternas möjligheter
att på ett kreativt och kraftfullt sätt tackla dessa frå-
gorna.

Jag har inte på något sätt någon illasinnad avsikt
att framföra en uppfattning om att vi önskar Inlands-
banans undergång, tvärtom. Det vi vill göra är att
belysa den bakgrund mot vilken trafiken sker och att
vi inte i alla avseenden har nått de resultat som vi
förespeglades inför beslutet.

Ingen kan vara mer tacksam än de som fick möj-
ligheten att delta i beslutet år 1992 om utvecklingen
blir den som vi förespeglades och som vi då hoppades
när vi anslog dessa stora summor för att Inlandsbanan
skulle kunna gå den ljusa framtid till mötes som vi
den gången avsåg.

Anf. 108 ULF BJÖRKLUND (kds)

Fru talman! Jag kan i mycket instämma i det som
har sagt från Karin Starrin, Ragnhild Pohanka och
även Torsten Gavelin. Riksdagens revisorers rapport
är i och för sig positiv. Det är ett sätt att utvärdera en
verksamhet, och då inte minst en ny verksamhet som
är ett pilotprojekt för en avreglering av den svenska
järnvägen.

Det blir väldigt lätt litet negativt, eftersom man
har haft kort tid på sig. Verksamheten på banan har
bara varit i gång under ungefär ett år. Det blir inte en
riktig utvärdering när man har haft en så kort tid på
sig. Det blir dessutom ett bollande med siffror som
gör att människor blir litet förvirrade. De hör både
den ena och den andra siffran.

Vi ser i rapporten att Inlandsbanan får hela 620
miljoner kronor. Det låter ju hemskt mycket. Sedan
slår man ut det på antalet resande. Då inser man att
det måste vara fel. Man glömmer att det redan innan
regeringsskiftet år 1991 av dessa 620 miljoner avsatts
375 miljoner kronor till banan.

Banan skulle upprustas. Framför allt systemtågen
var en positiv utveckling i den trafik som SJ bedrev,
och därför fick men dessa 375 miljoner. De var redan
avsatta till banan. Dessutom fanns det årligt bidrag på
47 miljoner till banunderhåll. Det var i det läget också
pengar som redan fanns. Det måste vi komma ihåg.

När IBAB och kommunerna fick ta över fr.o.m.
december 1992/januari 1993 lade man i och för sig till
27 miljoner i fem år. Det är alltså 135 miljoner som är
de extra pengar som det här handlar om.

Ibland kan det ju låta som om det är 620 miljoner
extra, men det är det alltså inte. Dessa 135 miljoner,
dvs. 27 miljoner per år är ju bidraget till utveckling
och drift i den nya situationen när kommunerna via
IBAB blev det nya banverket för Inlandsbanan. In-
landsbanans 110 mil utgör ca 10 % av den utlagda
rälsen i Sverige.

Tolkning av huruvida banunderhållsmedel skall
utgå efter dessa fem år är man tydligen litet oense om.

Men om nu IBAB och kommunerna säger att de
inte klarar den här verksamheten framöver om de inte
får fortsatta pengar åtminstone för banunderhåll inne-
bär det ju, om IBAB och kommunerna inte har det
ansvaret längre genom att de inte får dessa pengar, att
någon annan måste ta över driften för systemtågen.
De var ju faktiskt prioriterade även i avtalet. IBAB
fick ju garantera systemtågen under de här fem åren
med dessa pengar.

Systemtågen skulle väl gå i alla tider, antar jag.
Det var väl inte bara fem år som man skulle transpor-
tera trä och torv på den här banan? Det skulle ju fort-
gå. Det betyder att man har en kostnad på den här
banan för systemtågens skull även om det inte bedrivs
någon persontrafik eller turisttrafik där. Då är det
ologiskt att göra den tolkningen att det inte behövs
några underhållspengar eller några nya investe-
ringspengar bara för att IBAB har tagit över.

Man har tagit på sig att driftspengarna och ut-
vecklingspengarna skulle utgå i fem år. Vad jag för-
står kräver inte IBAB och kommunerna att de skall få
behålla några driftsbidrag. De kräver bara - vilket jag
också menar är riktigt - att Inlandsbanan av sin ägare,
som är staten, skall behandlas som precis likadant
som alla andra banor, dvs. att de får del av de 3,3
miljarder kronor som vi använder till banunderhåll i
det här landet under innevarande år. Man vill få del av
de pengarna i framtiden.

Rälsmängden på banan utgör 10 % av all räls. Än-
då säger IBAB att 1-2 % av pengarna, dvs. 50-60
miljoner, räcker i framtiden för att driva detta vidare.
Då hamnar man på dessa 50-60 miljoner i stället för
de 47 miljoner som det är i dag plus 27 miljoner. Det
är en ganska ringa kostnad man skulle kräva för att
bedriva fortsatt verksamhet på Inlandsbanan.

Nu är det dessutom så att framtiden kräver sam-
ordnade, miljövänliga och säkra transportsystem. Det
är precis det som människor i inlandet också menar.
Dessa företagare vill gärna få den här möjligheten att
transportera sina trävaror och andra varor på banan på
ett miljövänligt sätt även i framtiden. Väldigt mycket
av det gods som går på banan går ut över hela landet
och ibland via Östersund och vidare ut på export.

Det finns många möjligheter att vidareutveckla
detta genom att koppla in NSB. Norska statsbanorna
har ju tagit kontakt med IBAB och diskuterat. Pro-
blemet är bara att den sämsta sträckbiten Arvidsjaur-
Jokkmokk-Gällivare utgör ett hinder för att kunna
transportera tungt gods upp mot Narvik. Men det
finns alltså möjligheter i framtiden.

Med detta vill jag säga att vi inte skall spoliera
möjligheterna för den fina verksamhet som pågår i
inlandets kommuner hos alla entreprenörer och entu-
siaster som nu jobbar och kämpar för att inlandet skall
kunna leva vidare. Vi har ju sagt att hela Sverige skall
leva. Den här pulsådern genom inlandet som banan
och naturligtvis även vägen, som vi kallar för inlands-
vägen, utgör är viktiga förutsättningar för ett levande
näringsliv i inlandet.

Det lilla krav som ställs, och som jag också vill
ställa, är att vi skall behandla inlandet och Inlandsba-
nan på samma sätt som vi behandlar andra bandelar.

Jag vill också säga att det finns alltså inget nollal-
ternativ om man nu skulle säga nej till dessa pengar
och tro att man sparar allihop. Det krävs alltså medel
till banunderhåll för att rädda systemtågen. Nu är det
tyvärr så att underlaget för systemtågen har minskat.
Det underlag som IBAB lovade att garantera har alltså
minskat med hela 42 % medan övrigt gods i inlandet,
det SJ tidigare inte ville transportera, har ökat med
190 %. En del av detta kommer i och för sig från
tvärbanorna. Den totala volymökningen av godset är
hela 20 % bara under 1993 och 1994.

Mycket talar för att det inte heller är så lätt att va-
ra så nollställd att man kan säga att man överlåter
detta till regeringen. Sedan får den komma med en idé
och ett förslag. Därför har vi kristdemokrater faktiskt
tilltalats av att man i Miljöpartiets reservation säger
att utgångspunkten ändå skall vara att banan på något
sätt skall leva vidare också i framtiden.

När nu den här reservationen finns, även om jag
har sympati för att det är bra att vara så eniga som
möjligt, vill jag yrka bifall till den.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades efter 17 §.)

14 § PVC

Föredrogs

Jordbruksutskottets betänkande 1995/96:JoU8

PVC

Anf. 109 INGVAR ERIKSSON (m)

Fru talman! Jordbruksutskottet behandlar i betän-
kande nr 8 två motioner från Centerpartiet och Miljö-
partiet om PVC som väcktes under den allmänna
motionstiden i januari 1995.

Utskottet har föreslagit ett tillkännagivande angå-
ende miljöpåverkan från klortillverkning för PVC-
tillverkning och ett annat tillkännagivande angående
avveckling av bly och organiska tennföreningar som
används som stabilisatorer i PVC.

I övrigt är utskottets skrivningar också mycket
långtgående, t.ex. då utskottets majoritet säger att det
nu är möjligt att göra en helhetsbedömning av hante-
ringen av dagens PVC i alla dess led från klortill-
verkning till avfall.

Utskottsmajoriteten hävdar också att PVC inte hör
hemma i kretsloppssamhället och att dagens mjuk-
gjorda PVC samt hårdgjord PVC därför bör avveck-
las. Dessutom hävdas att avvecklingen bör inledas
skyndsamt.

Fru talman! Det är onekligen så att utskottet vid
behandlingen av dessa motioner i det här betänkandet
gjort mycket långtgående ställningstaganden. Detta är
ovanligt mot bakgrund av att ingen proposition be-
handlas i betänkandet och att regeringen dessutom, då
det gäller PVC, lagt ut utredningsuppdrag i ärendet till
statliga myndigheter. Det gäller så tunga myndigheter
som Naturvårdsverket och Kemikalieinspektionen.

Regeringen har uppdragit åt Kemikalieinspektio-
nen att föreslå åtgärder och i förekommande fall ock-
så avvecklingsplaner för att minimera hälso- och
miljörisker från stabilisatorer och mjukgörare i PVC. I
uppdraget ingår också att ta fram förslag till riktlinjer
för märkning av PVC-plaster.

Statens naturvårdsverk har givits i uppdrag att re-
dovisa förslag till åtgärder för ett miljöriktigt omhän-
dertagande av uttjänta varor och produkter från PVC.
Det är onekligen tunga uppdrag.

Fru talman! Konsekvenserna för näringsliv och
sysselsättning, liksom ur handelspolitisk synvinkel,
har enligt oss moderater inte tillräckligt klarlagts. Stor
hänsyn borde i sammanhanget ha tagits till det yttran-
de som riksdagens näringsutskott avgivit i ärendet.

Näringsutskottet förordar ur näringspolitisk syn-
vinkel att de aktuella motionsyrkandena inte borde
föranleda någon åtgärd från riksdagens sida. Man
hänvisar också till att det kommer att finnas ett bättre
beslutsunderlag i frågor om bl.a. PVC-användningens
miljökonsekvenser och effekterna från närings- och
handelspolitiska utgångspunkter av en övergång till
alternativa material när nämnda regeringsuppdrag
redovisas.

Vi moderater i utskottet anser därför att utskottet
borde ha inväntat utredningsresultaten och regering-
ens syn på dessa innan så långtgående ställningsta-
ganden gjorts som de nu aktuella.

Vi hävdar också i reservation 1, i motsats till ut-
skottsmajoriteten, att det för närvarande är svårt att
göra en täckande helhetsbedömning av PVC i alla
dess led från klortillverkning till avfall. Av den an-
ledningen och med hänsyn till att viss återvinning och
återanvändning redan pågår är det för tidigt att uteslu-
ta eventuell framtida PVC ur kretsloppssamhället.
Självfallet skall det ställas väldigt höga miljökrav på
framtidens PVC, och vi är övertygade om att tillver-
karna både är medvetna om detta och engagerade i
uppgiften att uppnå de krav som ställs. Vi menar
därför att dagens tillverkning av PVC med miljöskad-
liga additiv bör avvecklas i takt med vad som är mil-
jömässigt motiverat, tekniskt möjligt och ekonomiskt
rimligt. Vi förutsätter också i reservationen att rege-
ringen återkommer till riksdagen med förslag då ut-
redningsuppdragen fullföljts.

Det är, mot bakgrund av vad jag har redovisat,
väldigt överraskande för oss att man i utskottet har
gjort de här långtgående ställningstagandena. Detta
får också konsekvenser för näringslivet. Många jobb
är faktiskt i farozonen. Jag vill gärna fråga socialde-
mokraterna: Är ni inte medvetna om vad som kan
hända om man på det här tidiga stadiet genomför de
här långtgående besluten? Det är väldigt överraskande
att ni inte ens är beredda att ta hänsyn till och avvakta
de utredningsuppdrag som er egen regering har lagt
ut.

Fru talman! Det finns, menar vi moderater,
mycket starka skäl för riksdagen att mot den här bak-
grunden bifalla den moderata reservationen. Jag yrkar
bifall till reservation nr 1 och i övrigt till utskottets
hemställan.

Anf. 110 GUDRUN LINDVALL (mp)

Fru talman! Jag kan inte sticka under stol med att
det här är ett betänkande som gläder mig och Miljö-
partiet mycket. Vi har i olika sammanhang försökt
påtala att ett av de största hoten framöver är det som
uppstår om vi inte kommer till rätta med kemikalie-
samhället.

Det står mycket bra i betänkandet. Jag kan t.ex.
fortsätta att läsa högt där Ingvar Eriksson slutade: "En
sådan helhetsbedömning visar enligt utskottets me-
ning att PVC inte hör hemma i kretsloppssamhället.
Dagens mjukgjorda PVC samt styv PVC med mil-
jöskadliga additiv bör därför avvecklas. Avvecklingen
bör inledas skyndsamt."

Låt mig hoppas att detta är en vändpunkt och att vi
nu går mot en bättre miljöpolitik, att vi nu börjar ta de
små steg vi måste ta för att vi skall få en miljö där
"kretsloppet" syftar på det biologiska kretsloppet. Jag
tolkar det utskottet säger här på det viset, dvs. att det
kretsloppssamhälle utskottet talar om är samma sak
som det biologiskt hållbara samhället, ett samhälle där
barn inte utsätts för kemikalier som de inte tål.

Jag förutsätter också att regeringen inom en snar
framtid kommer att lägga fram mer konkreta förslag
på hur PVC:n skall avvecklas. Vi i Miljöpartiet hade
föreslagit att vi inte skulle gå in i 2000-talet med den
här produkten på marknaden, utan att den skulle vara
borta till den 1 januari år 2000. Ett sådant beslut har
vi inte fått här, men jag förutsätter att den här skriv-
ningen, där man säger att avvecklingen bör inledas
skyndsamt, innebär att regeringen återkommer med
en konkret plan.

Fru talman! Jag skulle vilja propagera för en arti-
kel i tidningen Forskning och Framsteg, som kom nu i
dagarna. Där talas det om ett av de problem som vi
får i kemikaliesamhället, nämligen allergier. I artikeln
visas det mycket tydligt att det inte går att förklara
allergiförekomsten i västvärlden i dag med t.ex. luft-
föroreningar från kolindustrin. Det enda som kan
förklara allergierna är kemikaliesamhället. Det har
t.ex. visat sig att människor på Nya Guinea och män-
niskor i Sydafrika inte har haft astma när de lever i en
normal miljö men att samma människor utvecklar
astma när de flyttar in till städerna och drabbas av den
västerländska livsstilen. Detta visar att den ökande
allergiförekomsten alltså inte är genetiskt betingad
utan miljöbetingad.

I dag säger vi att 70 % av alla barn har haft eller
har allergiska eller överkänsliga reaktioner. Egentli-
gen, fru talman, är det här en mycket viktig diskus-
sion. Den handlar nämligen om vems rätt vi skall
värna. Skall vi värna industrins rätt att vräka ut kemi-
kalier som vi vet att barn inte tål, eller skall vi värna
de små barnens rätt att växa upp i en miljö där cellen
inte utsätts för ämnen som faktiskt gör att barnet inte
kommer att kunna leva fullt friskt? Många av de barn
som i dag har allergier och astma kommer nämligen
inte att kunna leva fullt friska som vi.

För Miljöpartiets del är svaret på den här frågan
alldeles givet. Det är barnets frihet och rätt som skall
värnas, inte fabrikörernas.

PVC är en stor bov i det här dramat. PVC är ett
ämne som innehåller oerhört många olika kemikalier.
Av de kemikalier som vi måste komma till rätta med
är just de klorerade föreningarna, de organiska före-
ningarna en grupp ämnen som vi definitivt måste fasa
ut ur samhället för att vi skall kunna säga att samhäl-
let är biologiskt hållbart.

70 % av all klorframställning går till PVC. PVC,
polyvinylklorid, är en klorerad organisk förening.
PVC innehåller ett trettiotal additiv, dvs. olika saker
tillförs, bl.a. bly och tennorganiska föreningar. Man
tillför också många föreningar som har visat sig vara
en ny sorts miljögifter. De kan kallas hormongifter.

I det här betänkande finns en hemställanspunkt
som handlar om blyadditiven. Jag hälsar detta med
tillfredsställelse. Jag hade gärna sett att utskottet hade
vågat ta ytterligare ett steg när det gäller additiven,
t.ex. ftalaterna, som är just en typ av hormongifter.

Det sägs i betänkandet att en utredning pågår och
att regeringen kanske därför återkommer i frågan.
Samtidigt skriver Kemikalieinspektionen att det finns
skäl för den svenska industrin att redan nu arbeta för
att minska de diffusa utsläppen av mjukgöringsmedel
och man talar om att det här är ämnen som skall för-
svinna.

De här ämnena har i djurförsök visat sig vara can-
cerframkallande, de är mutagena, vi vet att de vandrar
in i foster. Vi vet att de har hormonliknande effekter.
De har visat sig påverka reproduktionen av ägg och
spermier hos djur, de påverkar könsdifferentieringen.
De har också effekter som gör att koncentrations-
problem hos barn eventuellt skulle kunna hänföras till
deras påverkan.

Många av de här mjukgörarna används i mycket
stor omfattning i byggmaterial. Ett stort problem när
PVC-golv med mjukgörare utsätts för fukt är de ke-
miska ämnen som bildas på grund av att DEHP, som
är en ftalat, reagerar med vätska. Det kan faktiskt vara
så, fru talman, att mycket av den sjuka-hus-sjuka som
vi diskuterar handlar just om de additiv som finns i
PVC.

Miljöpartiet har en reservation till betänkandet
som handlar just om ftalaterna, och jag yrkar bifall till
den reservationen. Vi hade alltså egentligen velat gå
ett steg längre när det gäller de här ämnena.

I många länder diskuterar man vad man skall göra
med de här ämnena. I Danmark har man gjort under-
sökningar vars resultat tyder på att ftalaterna faktiskt
påverkar oss människor mycket mer än vi kanske vill
tro. Det har visat sig att fertiliteten hos män har för-
sämrats och att många män har så dålig kvalitet på
sina spermier att de faktiskt inte kan reproducera sig.
De kan inte göra sina kvinnor med barn helt enkelt
därför att spermiekvaliteten är för usel. Detta kan
kopplas till samma sorts ämnen, de här östrogenlik-
nande ämnena.

Det är fråga om en ny typ av föroreningar. Man
har inte trott att dessa ämnen skulle ha sådana här
effekter. Det har varit mycket svårt att bevisa vad som
egentligen sker, men dessa ämnen är så snarlika det
normala östrogenet att kroppen tar fel på ämnet.
Kroppen känner inte igen det som något som inte hör
hemma i den utan identifierar det som östrogen.

I och med att t.ex. män får i sig dessa ämnen får
de ett kvinnligt könshormon som normalt inte skulle
finnas i kroppen men som påverkar den fortsatta ut-
vecklingen. Det otäcka är att man kunnat visa att
många av dessa ämnen via moderkakan transporteras
direkt från modern till fostret. Man kan alltså se en
viss anlagring hos foster. Detta är oerhört obehagligt.

Läget i dag är det att Danmarks miljöminister har
uttalat att man i Danmark skall fasa ut dessa ämnen.
Han har också sagt att man skall ta fram en hand-
lingsplan för hur PVC skall avvecklas. Sverige är
alltså inte det enda land som anser att PVC inte hör
hemma i ett hållbart samhälle. Jag är övertygad om att
det skall komma till många fler länder, och jag är
också övertygad om att mycket av diskussionen om de
här hormongifterna kommer att ta fart så småningom.

Jag hälsar med tillfredsställelse att Sverige försö-
ker ligga vid frontlinjen när det gäller just PVC. Vi
som sitter i jordbruksutskottet har under den här tiden
blivit uppvaktade både av kemikalieindustrin och av
kommuner där de här kemiska industrierna finns. Jag
måste säga att det förvånar mig. Jag är övertygad om
att de industrier som ligger vid frontlinjen när det
gäller att ta fram ersättningar för PVC kommer att
vara mycket gynnade i framtiden.

Jag skulle önska att industrin i Sverige skulle se
det här som en utmaning och som en möjlighet att
vinna marknadsandelar för framtiden. I Danmark låg
man t.ex. vid frontlinjen när det gällde vindkraftverk,
vilket gynnade den danska arbetsmarknaden rejält.
Eftersom PVC är ett mycket vitt använt material i
dag, både som byggmaterial, till olika apparater, till
blodpåsar osv., finns det här en stor marknad. Om
industrin hanterar det här rätt, kan det ge Sverige
mycket stora fördelar.

Eftersom jag är övertygad om att den här diskus-
sionen kommer att spridas internationellt, önskar jag
och Miljöpartiet att industrin skall ta chansen att ska-
pa gröna jobb och ser till att få en ersättning för PVC,
som definitivt inte hör hemma i det biologiskt hållba-
ra samhället. Jag hoppas att vi alla har den uppfatt-
ningen när vi talar om kretsloppssamhället. PVC
passar inte heller in i ett samhälle där man satsar på
återvinning i ett kretslopp. PVC är ett ämne som över
huvud taget inte hör hemma i det biologiska livet. Vi
måste se till att sådana riktigt otäcka ämnen försvin-
ner från kemikaliesamhället, för vi börjar få ett sam-
hälle där små barn med känsliga växande celler utsätts
för ämnen som gör att de i framtiden inte kan leva ett
fullvärdigt liv. Vi är faktiskt där. Situationen i dag är
akut.

Jag yrkar bifall till förslaget utom i vad gäller re-
servation 1, som jag också yrkar bifall till.

Anf. 111 INGVAR ERIKSSON (m) replik

Fru talman! Jag vill först göra en rättelse. Jag yr-
kade faktiskt på fel reservation. Jag förväxlade den
moderata reservationen nr 2 med ett av yttrandena.
Jag vill i stället yrka bifall till denna reservation.

I övrigt vill jag bara ställa en fråga till Gudrun
Lindvall och göra ett påstående. Vi har faktiskt sam-
ma ambition att få bort skadliga ämnen som ingår i
olika produkter i vårt samhälle. Men vi måste alltid
ställa oss frågan vilka alternativ som finns och hur de
ställer sig vid en jämförelse på samma bas. Vi menar
att det är det som måste göras och att det måste ges tid
till detta.

Mot den bakgrunden vill vi invänta de utrednings-
uppdrag som regeringen har lagt ut. Det kan vara
intressant att höra om inte Gudrun Lindvall anser att
det hade varit lämpligt att få en bredare kunskap om
detta innan man fattar så långtgående beslut som nu
skulle ske enbart på grundval av ett par motioner.

Anf. 112 GUDRUN LINDVALL (mp) re-
plik

Fru talman! Det låter som om diskussionen om
PVC skulle vara ny, men så är inte alls fallet. Det är
ett ämne som vi har diskuterat länge. Redan i det
betänkande som avgavs 1990/91, när socialdemokra-
terna förra gången hade makten, anfördes det att PVC
egentligen borde fasas ut så snart som möjligt. Det har
sedan tyvärr inte hänt något på tre år, och det berodde
kanske på att den borgerliga samlingsregering som då
fanns inte riktigt orkade att ta detta steg.

Jag ser detta som en fortsättning på det som gjor-
des 1990/91, när man talade om att dessa additiv, t.ex.
både ftalater och bly men också PVC, skulle fasas ut.

Jag är övertygad om att vi inte kommer att få se de
alternativ som skall tas fram av industrin, om vi inte
ger mycket klara och entydiga politiska signaler om
att det gäller ett ämne som skall fasas ut. Jag kan i dag
inte gissa vilka alternativ industrin kommer att ta
fram, men verkligheten har visat oss att om man ger
klara och entydiga signaler om att ett ämne skall bort,
är uppfinningsrikedomen stor. Alternativen är alltid
många. Vilket alternativ som kommer att visa sig vara
det vinnande i längden blir det upp till industrin att
visa, men vi har i dag definitivt tillräckligt mycket
kunskap för att klart kunna säga att detta ämne inte
hör hemma i ett samhälle där framför allt inte barn
skall utsättas för farliga kemikalier.

Anf. 113 INGVAR ERIKSSON (m) replik

Fru talman! Visst skall vi göra allt vad vi kan, och
det är onekligen så som Gudrun Lindvall säger, att
PVC inte är nytt. Men utvecklingen har inte heller på
den punkten stått stilla, och vi vet att industrin i dag
jobbar mycket hårt med detta. Den är mycket medve-
ten om den press som den har på sig när det gäller de
här ämnena och produkterna.

Men den har i dag inte alternativen framme, och vi
menar därför att man borde vänta tills man har fått se
de utredningar och utvärderingar som regeringen har
igångsatt. Det är gott och väl ett halvår fram till dess,
och utskottet borde kunna vänta på detta.

Jag vill också bara erinra om att vi har ställt oss
bakom de tillkännagivanden som är gjorda.

Anf. 114 GUDRUN LINDVALL (mp) re-
plik

Fru talman! Ser man på klorindustrin, som fram-
ställer PVC, finner man att den genomgående är
enormt miljöpåverkande. Tillverkningen av de ämnen
som man använder för att göra PVC innebär ett rejält
läckage av många klorerade ämnen som har precis de
obehagliga egenskaper som jag har talat om. Likadant
är det så att det vid själva framställningen av PVC
läcker ut mycket av klorerade ämnen som inte alls hör
hemma i ett biologiskt kretslopp.

Något som har diskuterats mycket är dioxiner, ef-
tersom de är kända, men många av de andra, t.ex.
hexaklorbensen, känner man kanske inte riktigt lika
mycket till, och de blir inte diskuterade ute i samhäl-
let. Jag kan garantera att det inte är fråga om speciellt
trevliga ämnen.

Dessutom skulle jag önska att PVC-industrin för
länge sedan hade fasat ut de additiv som används.
Alla vet att ämnen som innehåller tungmetaller defi-
nitivt inte bör finnas i omlopp, och jag hade önskat att
PVC-industrin av egen kraft och vilja hade gjort be-
tydligt bättre ifrån sig på den punkten. Det har man
tyvärr inte gjort.

Jag kan tolka detta bara på ett enda sätt, nämligen
att om vi skall få till stånd en utveckling, måste vi ge
entydiga politiska signaler. Det är bara det som sätter
i gång en utveckling. Ett annat alternativ kan vara att
få till stånd ett konsumenttryck, men det är svårt att
veta exakt i vilka produkter PVC finns. Det finns
nästan överallt. Kan vi få ett märkningssystem och
alternativ, tror jag att också konsumenterna kan hjälpa
till med att fasa ut det här, som inte hör hemma i
sammanhang där det finns barn.

Anf. 115 LENNART DALÉUS (c)

Fru talman! Häromdagen kunde man läsa följande
i tidningen Ny Teknik:

"Finskägda Neste Oxo i Stenungsund minskar nu
sitt beroende av att tillverka mjukgörare till PVC.
Istället investerar företaget 100 miljoner kronor för att
tillverka antimögelmedel för jordbruks och livsme-
delsindustri."

Processingenjören vid Neste Oxo säger:
"Företagets strategi är att bli mindre beroende av
mjukgjord PVC."

Man kunde också läsa följande i en artikel nyli-
gen:

"I dagarna börjar Telia gå över till miljövänligare
plast i sina telefonkort. Men man letar vidare efter
ännu bättre alternativ."

"Det är miljöskäl som gör att vi byter", säger den
ansvarige för Telias telefonkort.

De här exemplen illustrerar väldigt väl situationen,
nämligen att näringslivet, företagen och producenter-
na, börjar förstå att det här är ett ämne, ett material,
som man av miljöskäl och ekonomiska skäl bör läm-
na.

Det är den insikten som ligger bakom resone-
mangen och ställningstagandena i jordbruksutskottets
betänkande nr 8; synen på PVC som ett miljöproblem.

Utskottet behandlar två motioner i den här frågan,
som naturligtvis rymmer ett antal yrkanden, som
egentligen kan delas in i tre olika delar. Det är dels
sådana yrkanden som hänger samman med tillverk-
ningsprocessen, dels sådana yrkanden som hänger
samman med tillsatsämnena, additiven, och dels så-
dana yrkanden där man funderar litet över PVC:s
plats i samhället.

Jag kan säga, fru talman, att utskottet har behand-
lat den här frågan med största noggrannhet. Det har
varit en mycket omsorgsfull hantering, som började
redan i våras och som har bestått av dels uppvakt-
ningar, dels en gedigen utfrågning av alla tänkbara
berörda myndigheter och organisationer, företag och
institutioner, och dels en remiss till näringsutskottet
för att höra dess synpunkter. Frågan har alltså varit
föremål för en gedigen behandling i jordbruksutskot-
tet.

Jordbruksutskottet har då diskuterat några moment
när det gäller hanteringen av PVC. Det är till att börja
med själva tillverkningsprocessen, där utskottet fun-
derar över problemen som hänger samman med
klortillverkningen. Efter att ha gått igenom materia-
let - inte minst det material som finns tillgängligt från
Kretsloppsdelegationen, som alltså har utrett och
diskuterat frågan och fått den remissbehandlad; ett
material som också har utgjort grunden för mycket av
diskussionen kring PVC-frågor - konstaterar utskottet
att man instämmer i motionärernas syn på att miljön
vid klortillverkning för PVC-tillverkning är belastan-
de. Man konstaterar att regering och ansvariga myn-
digheter bör tillvarata alla möjligheter att minska
denna negativa påverkan.

Utskottet diskuterar också bly och organiska tenn-
föreningar som stabilisatorer, och konstaterar även där
att man delar motionärernas bedömning att de här
stabilisatorerna är miljöpåverkande och menar att
avvecklingen av de utpekade stabilisatorerna bör
fullföljas snarast.

Även den mjukgjorda delen av PVC diskuteras,
dvs. tillsatserna när det gäller att mjukgöra PVC.
Också där delar man, fru talman, motionärernas be-
dömning att användningen av de miljöskadliga ftala-
terna bör avvecklas. Frågan om de olika tillsatserna
tar man på stort allvar.

Utskottet diskuterar också andra fenomen i sam-
band med hanteringen av PVC, som kvittblivning,
förbränning, materialåtervinning och märkning. Man
kan i korthet säga att utskottet delar motionärernas
bedömning att en konventionell deponering är en
olämplig kvittblivningsmetod. Man delar synpunkter-
na att det behövs en märkning av PVC. Man konstate-
rar också att materialåtervinning ännu inte har visat
sig vara en framkomlig metod för att hantera detta
material.

Utskottet kommer till slut fram till frågan om
PVC:s placering i samhället, och man gör där en
mycket stark och tydlig bedömning, nämligen att PVC
inte hör hemma i kretsloppssamhället, att dagens
mjukgjorda PVC och styv PVC med miljöskadliga
additiv bör avvecklas.

I fråga om alla dessa bedömningar av de saker
som utskottet diskuterar kring PVC, landar man i två
tillkännagivanden, dels det som gäller miljöpåverkan
vid klortillverkning, dels det som gäller stabilisatorer-
na. Det är viktigt att se att utskottet anser frågan vara
så viktig att ett tillkännagivande till regeringen kring
några av de centrala momenten är angeläget.

Detta hindrar inte att det även i de mera resone-
rande delarna sker ställningstaganden som jag vågar
påstå är minst lika viktiga som tillkännagivandena.
Utskottet demonstrerar och deklarerar en åsikt om hur
man ser på PVC i samhället.

Det har fogats två reservationer till betänkandet,
dels en från Moderaterna, dels en från Miljöpartiet.
Jag har respekt för att man på olika sätt vill markera
några detaljer i sin syn på PVC. Men jag kan säga, fru
talman, att dessa reservationer på intet sätt förtar
intrycket av att det är ett i attityden enigt utskott, i
synen på PVC, även om en del detaljer har varierat
och givit resultat i form av reservationer.

Jag tror, fru talman, att man kan säga att det beslut
som kammaren står inför att fatta kanske är det vikti-
gaste miljöbeslutet under detta år. Jordbruksutskottet
markerar här sin position som miljöutskott, genom att
ta ställning i en central miljöfråga.

Då är det extra glädjande, fru talman, att se att lik-
nande attityder kring den här frågan också återfinns i
regeringen och i de uppdrag som regeringen nu i någ-
ra av de specifika frågorna har givit till i första hand
två berörda myndigheter. Det samlar ju bedömningen
till en väldigt kraftfull attityd i denna centrala miljö-
fråga, en attityd som samhället kan föra ut till de
berörda aktörerna. Det är en attityd som i slutet av
betänkandet sammanfattas på följande sätt:

"Det är enligt utskottets mening möjligt att göra en
helhetsbedömning av hanteringen av dagens PVC i
alla dess led från klortillverkning till avfall. En sådan
helhetsbedömning visar enligt utskottets mening att
PVC inte hör hemma i kretsloppssamhället. Dagens
mjukgjorda PVC samt styv PVC med miljöskadliga
additiv bör därför avvecklas. Avvecklingen bör inle-
das skyndsamt."

Låt alltså detta bli sagt, som en mycket tydlig sig-
nal till de olika aktörerna i denna fråga! Detta är och
blir förhoppningsvis under kvällen riksdagens åsikt i
denna fråga.

Med detta, fru talman, vill jag yrka bifall till ut-
skottets hemställan och avslag på reservationerna.

Anf. 116 INGVAR ERIKSSON (m) replik

Fru talman! Jag håller med Lennart Daléus om att
vi har tagit frågan på mycket stort allvar. Det är bara
det att det har hänt så mycket tidigare på det här om-
rådet. Vi har haft utfrågning, men man har egentligen
inte tagit så stor hänsyn till själva utfrågningen i det
här betänkandet.

Lennart Daléus nämnde också kretsloppsdelega-
tionen. Om inte jag minns fel fanns det en hel del
kritik i denna. Man har inte riktigt följt upp detta
ännu. Även om vi moderater ställer upp på de tillkän-
nagivanden som utskottet har avgivit tycker vi att man
på normalt sätt borde ha inväntat de besked som de av
regeringen utlagda utredningarna hade kunnat ge. Då
hade vi haft ett ännu bättre och starkare underlag för
de beslut vi fattar. Det är normalt att jobba på det
sättet. Jag är litet överraskad över att herr ordföranden
i utskottet inte har velat medverka till detta.

Anf. 117 LENNART DALÉUS (c) replik

Fru talman! Det här är inte riktigt sant. Vi har haft
en hantering av det här ärendet flera gånger i utskottet
- om jag uttrycker mig försiktigt och sparsamt - där
vi har haft möjlighet att under månader diskutera och
på den egna kammaren fundera över den här frågan.
Den är gediget behandlad. Jag tror att Ingvar Eriksson
instämmer med mig om att det kanske är det ärendet i
utskottet som under det gångna året har blivit mest
gediget hanterad med alla de instrument som står till
utskottets förfogande.

Fru talman! Det som präglar den här debatten i
kväll är nog mera en samsyn, precis som Ingvar
Eriksson ger uttryck för, i bedömningen av PVC. Det
tycker jag nog är det viktigaste och det man skall ta
vara på.

Det är riktigt att det kom in synpunkter på krets-
loppsdelegationens material vid remissbehandlingen.
En del var kritiska, men jag vågar säga att de flesta
var positiva. De positiva synpunkterna kom inte minst
från dem som använder det här materialet och som är
marknaden för det här materialet. De redovisade att
de är på väg att lämna användningen av materialet.
Det bådar också gott inför den avveckling som nu
förestår och som jag tror att jag demonstrerade genom
att läsa några exempel ur tidningsartiklar. Industrin
har börjat förstå budskapet och tagit det till sig. Av
miljöskäl är man på sin egen väg bort ifrån materialet.

Fru talman! Jag hyllar gärna samsynen i den här
frågan och tror att de detaljer som Ingvar Eriksson
redovisade är ett mindre bekymmer.

Anf. 118 INGVAR ERIKSSON (m) replik

Fru talman! Visst tror jag också att näringslivet
följer det här mycket noggrant. men det finns också
en mycket stor oro där i dag, eftersom man inte har
velat invänta regeringsutredningarna. Från den sidan
har man också bedömt att detta skulle ge ett bättre
underlag och i sig skulle det få mer respekt. Jag tror
inte att vi fullt ut har vägt in effekterna för näringsli-
vet av den snabba, påtvingade omställningen som kan
ske.

Det finns faktiskt företag hemma i min egen
kommun med 60-70 anställda som säger att om det
går så snabbt som man säger så att de inte hinner
anpassa sig och få in nya ämnen kanske de får förläg-
ga tillverkningen utomlands i stället. Då tror jag att vi
har rusat fram litet för snabbt. Det var just det som
näringsutskottet sade i sitt betänkande, som Lennart
Daléus också hänvisade till. Vi har faktiskt inte tagit
intryck av vad näringsutskottet sade.

Anf. 119 LENNART DALÉUS (c) replik

Fru talman! Ingvar Eriksson visar en mycket stor
respekt för den nuvarande regeringens sätt att hantera
den frågan och beredningen av den. Det är en respekt
för den nuvarande regeringens arbete som kanske inte
alltid återkommer i andra sammanhang.

Jag tycker att regeringen i stora delar nu hanterar
den här frågan rätt. Man lägger ut uppdrag kring olika
speciella områden som berör PVC och ger det till de
myndigheter som nu kan fylla kretsloppsdelegationens
material. Jag tycker att det har sin poäng.

Det är dock inte som Ingvar Eriksson säger att
man är orolig beträffande den korta tid, den tidspress
eller vilket uttryck Ingvar Eriksson nu använde, som
vi kommer att fatta beslut om. Vi kommer inte att, fru
talman, här i kväll fatta beslut om någon tidsplan eller
några årtal. Det är liksom finessen med det hela. Ge-
nom jordbruksutskottets betänkande får riksdagen en
möjlighet att ge sin syn, sin inriktning och sin ström-
fåra i den fasta övertygelsen om att regeringen kom-
mer att arbeta konkret med hur den strömfåran skall
fullföljas. Det tycker jag, fru talman, är den riktiga
gången. Det finns inget skäl för industrin att hysa den
oro som Ingvar Eriksson tror att den gör. Jag är inte
lika övertygad om det. Jag tror att industrin har en
dynamisk förmåga att förstå budskap, anpassa sig och
- som jag demonstrerade med de här tidningsartiklar-
na - välja nya vägar.

Anf. 120 GUDRUN LINDVALL (mp) re-
plik

Fru talman! Jag och Lennart Daléus har säkert
samma uppfattning om att det här kan vara ett steg på
väg i rätt riktning. Det får naturligtvis framtiden utvi-
sa.

Jag skulle vilja fråga Lennart Daléus om han lik-
som Miljöpartiet med begreppet kretslopp i krets-
loppssamhället avser de biologiska kretsloppen. De
kemikalier som inte hör hemma i biosfären passar inte
in bland de levande och de levande cellerna. Det var
min första fråga.

Den andra frågan jag skulle vilja ställa till Lennart
Daléus är: På vilka grunder anser Lennart Daléus att
det är så mycket mera angeläget att göra ett tillkän-
nagivanden om blyadditiven än om de mjukgörande
ftalaterna? Enligt mitt bedömande finns det väl så
goda skäl att nu säga vad vi vet om ftalaterna liksom
om bly- och tennföreningar som stabilisatorer.

Anf. 121 LENNART DALÉUS (c) replik

Fru talman! Frågan om kretslopp kan och bör man
diskutera länge. Jag tror att vi menar två olika saker.
De naturliga kretsloppen är naturligtvis de som ibland
kallas för biogeokemiska cykler. Det är de stora
kretsloppen. Det kretslopp som vi nu talar om i första
hand tror jag är det man ibland kallar teknosfären,
dvs. det kretslopp i vilket människan är den huvud-
sakliga aktören och rör sig med sina varor och pro-
dukter. Det är detta vi talar om i det här fallet när det
gäller PVC, och vi vill ha bort PVC från kretsloppet.
Detta är min något förenklade definition i det här
sammanhanget.

Både blyadditiven och ftalaterna är besvärliga. Vi
har nu diskuterat den här frågan rejält i utskottet. Man
värderar olika delar av de uppdrag som nu är lagda på
regeringen. Men jag tycker att det ligger ett mycket
stort värde i att kunna samlas i en mycket tydlig och
bred majoritet i det synsätt som vi i utskottet har haft i
den här frågan. Jag hoppas naturligtvis att regeringen
går vidare när det gäller ftalaterna på det sätt som
utskottet ger uttryck för. Därför tycker jag att den
sammanfattande bedömningen som utskottet gör är
bra även i de frågorna.

Anf. 122 GUDRUN LINDVALL (mp) re-
plik

Fru talman! Jag vill börja med att konstatera att
det finns en skillnad mellan Centerpartiet och Miljö-
partiet när det gäller vilket kretslopp som vi anser
vara väsentligt. För oss innebär begreppet kretsloppet
det som Lennart Daléus beskriver som det stora och
vida. Det handlar om vilka ämnen vi sprider ut och
hur det påverkar det levande. Till syvende och sist är
det detta hela miljöpolitiken handlar om.

Skall vi använda ämnen som medför att det stora,
biologiska kretsloppet inte kan fungera? Man har alla
skäl i världen att misstänka att många av de här äm-
nena, t.ex. ftalaterna, påverkar just det kretsloppet,
den biosfären, på ett sådant sätt att det kanske egentli-
gen är ett större miljö- och hälsoproblem än vad blyet
är - om vi nu skall göra en värdering.

Jag hade gärna sett att flera skulle ha ställt upp på
att det även när det gäller ftalaterna finns all anled-
ning att nu tala om att Sverige vill avveckla använd-
ningen precis som Danmark. Jag har förstått att i
Danmark har man kanske en litet större insikt i dessa
frågor. Jag hoppas, liksom Lennart Daléus, att det
som står i betänkandet innebär att regeringen åter-
kommer i detta ärende. Jag hade också gärna sett att
vi hade varit ense, men i den enigheten hade jag
mycket gärna velat ha med ftalaterna. Miljöpartiet
anser att det är ämnen som definitivt inte hör hemma i
kretsloppssamhället.

Anf. 123 LENNART DALÉUS (c) replik

Fru talman! Det är klart att man kan försöka ta en
poäng genom att tala om kretslopp på litet olika sätt,
men det tjänar inget syfte. Inom delar av miljöarbetet
gäller det olika kretslopp. Vi får försöka särskilja dem
litet för att kunna vara operationella och för att kunna
hantera med. Med all respekt för vad Gudrun Lindvall
säger tror jag att många har en definition som är likar-
tad med den jag beskrev tidigare. Det är möjligt att
Gudrun Lindvall vill arbeta efter någon annan defini-
tion, men det har inte med värderingen av frågan och
problemen att göra. Det har inte särskilt stort syfte.

När det gäller ftalaterna och hanteringen av dem
kan jag ha respekt för att Gudrun Lindvall, liksom
Ingvar Eriksson och Moderaterna, vill göra en mar-
kering som är litet annorlunda än den breda uppslut-
ning som finns kring strömfåran i det här betänkandet.

Jag har vad vi kan kalla politisk respekt för det
agerandet. Men jag tror inte att det heller tjänar något
syfte. Det viktiga nu är att utskottet har kommit fram
till en tung samlad bedömning kring PVC och skickar
den bedömningen till en regering som, vad man kan
förstå av uttalanden, är beredd att ta emot den signa-
len. Man skickar också signalen till aktörerna i om-
världen. Jag tycker att det är långt gånget, och det
demonstrerar att jordbruksutskottet har tagit ett miljö-
ansvar.

Anf. 124 ÅSA STENBERG (s)

Fru talman! Detta betänkande utgår från två mo-
tioner om PVC som väcktes under allmänna motions-
tiden 1995, precis som Ingvar Eriksson tidigare sade.

PVC är, för den som inte är invigd, en förkortning
av polyvinylklorid och är en av de vanligaste klorera-
de plasterna.

Det utskottet föreslår är två tillkännagivanden.

Det första handlar om klortillverkningen. För att
tillverka PVC krävs nämligen att man först tillverkar
klor, och tillkännagivandet innebär att den negativa
miljöpåverkan från klortillverkningen bör minska.

Det andra handlar om tillsatserna av stabilisatorer
till PVC. All PVC måste värmestabiliseras för att
plasten skall vara möjlig att bearbeta, och därvid
tillsätts kemikalier. Bland stabilisatorerna finns t.ex.
bly och organiska tennföreningar. De är olämpliga ur
miljösynpunkt, och tillkännagivandet innebär att av-
vecklingen av bly och organiska tennföreningar bör
fullföljas snarast.

För att inte glömma det, fru talman, yrkar jag
härmed bifall till utskottets hemställan och avslag på
reservationerna.

PVC-frågan har en lång historia i riksdagen. Det
har någon nämnt tidigare. Det finns ledamöter här
som är mycket bättre på historien, så jag hoppar över
den. PVC-frågan är också mycket livligt debatterad
och diskuterad i massmedierna.

PVC är en mycket användbar plast med bra egen-
skaper. Den har spridd användning på grund av sina
egenskaper, från enkla förpackningar till komplicera-
de elektronikprodukter. 70 % används inom byggpro-
duktområdet. Alla använder vi PVC i någon form:
golv, tapeter, färg, förpackningar, hushållsartiklar,
kontorsvaror. Andra kanske också välkända områden
är rör för vatten och avlopp och blodpåsar.

Samtidigt som PVC är en användbar produkt in-
nehåller PVC miljöskadliga ämnen, stabilisatorer,
som jag tidigare nämnde, och mjukgörare. PVC-
råvaran i sig är styv, så för att vissa produkter skall
kunna tillverkas måste kemikalier tillsättas för att
göra den mjuk. Ungefär hälften av all PVC innehåller
mjukgörare. Vanligast är en grupp ämnen som går
under benämningen ftalater. Många miljöorganisatio-
ner har engagerat sig i kampen för att få bort PVC.

Som jag ser det är det viktigt att veta vad man ta-
lar om innan man fattar beslut om avvecklingsplaner
för ett material som PVC, som har så stora använd-
ningsområden. Jag tolkar utskottets enighet om det
här betänkandet - för jag tycker inte att reservationer-
na är avgörande - som att vi är överens om det. Vi
måste veta om det går att tillverka PVC utan miljö-
farliga tillsatser eller om PVC som helhet är olämplig.
Vilka ersättningsmaterial respektive ersättningstillsat-
ser finns? Är dessa ofarliga? Vi måste också veta
vilka konsekvenser en eventuell avveckling får när det
gäller produkter och näringsliv. Vi måste titta på EU:s
hantering av PVC och ta ställning till import- och
exportfrågan. Det här har också näringsutskottet sär-
skilt understrukit i sitt yttrande.

Läget är följande:

För ett och ett halvt år sedan lade Kretsloppsdele-
gationen fram ett betänkande som har berörts här
tidigare och som hette PVC - en plan för att undvika
miljöpåverkan. Det betänkandet har remissbehandlats
och Miljödepartementet har utifrån betänkandet och
remissvaren lagt ut två uppdrag, ett till Kemikaliein-
spektionen och ett till Naturvårdsverket.

Jag vill litet kort rekapitulera vad som ingår i upp-
dragen. Jag tycker att det är viktigt att veta att detta
finns att göra.

Uppdraget till Kemikalieinspektionen innebär att
Kemikalieinspektionen skall lämna förslag till åtgär-
der för att minimera hälso- och miljörisker vid an-
vändning av stabilisatorer och mjukgörare i PVC.
Man skall vidare belysa alternativa materials miljöe-
genskaper. Om det finns nya kunskaper om risker bör
befintliga avvecklingsplaner för dessa ämnen revide-
ras. I förekommande fall bör nya förslag till precise-
rade avvecklingsplaner tas fram. Förslagen bör vara
baserade på konsekvensbelysningar vad gäller miljö,
internationella handelsaspekter samt effekter för nä-
ringsliv och sysselsättning. Bl.a. bör konsekvenser för
miljön av eventuella ersättningsmaterial och ersätt-
ningstillsatser belysas samt pågående arbete inom EU.

Uppdraget till Naturvårdsverket innebär bl.a. att
man skall ta fram kriterier för ett miljöriktigt omhän-
dertagande av PVC-produkter, framför allt sådana
som tjänat ut, och bedöma förutsättningarna för åter-
användning, materialåtervinning, förbränning och
deponering. Båda uppdragen skall redovisas den 30
juni 1996. De kommer naturligtvis att tillföra mycket
kunskap. Det förutsätter jag.

När det gäller de två reservationerna skulle jag, fru
talman, vilja göra några kommentarer.

Miljöpartiet har en reservation vad gäller mjukgö-
rare som Gudrun har redovisat.

I sak är vi egentligen överens. Utskottets uppfatt-
ning är, och det står tydligt, att de miljöskadliga ftala-
ter som i dag används bör avvecklas. I både Kemika-
lieinspektionens och Naturvårdsverkets uppdrag tar
man upp hur detta skall kunna ske. Därför tycker vi
inte att det finns anledning att göra något tillkännagi-
vande.

Jag tycker kanske att Gudrun skulle vara litet för-
siktig med generaliseringar i talarstolen när det gäller
olika organiska material. Man kan inte dra alla orga-
niska material över en kam. Det är lätt att människor
missuppfattar och tror att allt ont här i världen hänger
ihop med PVC.

Gudrun var också inne på att industrin hade upp-
vaktat oss väldigt mycket. Jag måste påstå att även
miljöorganisationerna har varit synnerligen framstå-
ende när det gällt att lobba i det här ärendet.

Moderaterna har en motivreservation. Jag tycker
att utskottets text är tydligare. Det är bättre för alla
inblandade om utskottet och riksdagen är tydliga i
budskapet. Vi säger att dagens PVC innehåller mil-
jöskadliga tillsatsmedel som måste avvecklas. Jag
tycker att moderaternas motivtext säger både det ena
och det andra. Det är viktigt att vi anger en riktning,
tycker jag, och att vi är tydliga.

Jag tycker att det är positivt att moderaternas re-
servation begränsar sig till motiv i den här stora miljö-
frågan. Därför blir jag litet förvånad över Ingvar
Erikssons anförande. Det lät som om han var emot
allting. Ni har egentligen inte reserverat er mer än vad
som gäller motiv. Mycket väsen för ingenting, tycker
jag.

Moderaterna har också formulerat ett yttrande där
man tycker, vilket Ingvar också sade, att utskottsma-
joriteten har gått alldeles för långt. Om man tittar på
de tillkännagivanden som vi har gjort ser man att de
egentligen inte är särskilt revolutionerande.

Det första tillkännagivandet handlar om att den
negativa miljöpåverkan från klortillverkningen bör
minska. Den metoden har Sverige redan förbundit sig
att avveckla i samband med Nordsjökonventionen.
Det skall vara gjort senast 2010, så det är inget nytt.
Det är kvicksilvermetoden som skall avvecklas.

Det andra tillkännagivandet handlar om bly och
organiska tennföreningar. Det är också någonting som
det har pratats om i riksdagen i åtminstone fem år.
Det är angeläget att de minskar. När det gäller blyfö-
reningar hoppades man förra gången att detta skulle
kunna ske på frivillig väg. Men det har uppenbarligen
inte lyckats, i alla fall inte till i dag, och därför tycker
jag att det kan vara bra om vi gör en klar markering
när det gäller bly och tennorganiska föreningar.

Till sist, fru talman, vill jag än en gång yrka bifall
till utskottets hemställan och avslag på reservationer-
na.

Anf. 125 ANDRE VICE TALMANNEN

Jag utgår från att Åsa Stenberg menar Gudrun
Lindvall och Ingvar Eriksson i sitt anförande. Vi
använder för- och efternamn som tilltal här i kamma-
ren.

Anf. 126 INGVAR ERIKSSON (m) replik

Fru talman! Åsa Stenberg tycktes vara förvånad
över mitt anförande. Jag tyckte att jag var ovanligt
lugn och sansad i debatten med regeringsföreträdarna.

Men jag är mycket förvånad över de socialdemo-
kratiska ledamöterna i utskottet. Nog hade jag en
bestämd känsla av att ni trodde på er egen regering
när den hade lagt ut ett utredningsuppdrag och att ni
hade förmåga att invänta det. Det är ovanligt att man
inte har det. Det är inte så konstigt att jag påpekar
detta.

Men jag vill ändå med anledning av det som Åsa
Stenberg har sagt lugnt och sansat ställa en fråga. Att
snabbavveckla PVC, och det kan mycket väl bli så, ni
talar ju om att det skall ske så snabbt som möjligt -
jag vet inte vilket ord som användes, men det var i
alla fall ett uttryck som innebar att det kanske skulle
ske nästa år - tror jag inte är realistiskt. Jag tror inte
heller att det är så lyckat av det skälet att det enda
som vi kanske uppnår är att företagen i Sverige flyttar
ut sin tillverkning.

Frågan är: Tror Åsa Stenberg och socialdemokra-
terna att PVC för den skull slutar användas i Sverige?
Kommer man inte ändå att importera det? Då är det
enda som ett snabbavvecklingsbeslut skulle kunna
leda till att vi tappar jobb i Sverige. Jag har en känsla
av att det skulle oroa inte minst socialdemokraterna,
som har gått ut med så starka löften om att syssel-
sättningen skall öka. Det är en liten fråga.

Anf. 127 ÅSA STENBERG (s) replik

Fru talman! Jag får börja med att be om ursäkt för
att jag använde förnamnen.

Jag har ingen annan erfarenhet av Ingvar Eriksson
än att han har en sansad och lugn ton. Men jag tyckte
att han i ord var mycket kritisk mot betänkandet, som
han i stort sett ställer upp på.

Det står inte alls att vi skall snabbavveckla PVC.
Det står mycket och tydligt skrivet att vi skall invänta
uppdragen. Vi har avstyrkt de yrkanden som kräver
att vi nu skall fastställa en tidplan. Då tycker inte jag
att vi skall sprida den felaktiga uppfattningen att det
står att det skall vara en fastlagd tidplan för detta. Vi
har inte en sådan i dagsläget.

Anf. 128 INGVAR ERIKSSON (m) replik

Fru talman! Det står faktiskt i slutet av betänkan-
det att avvecklingen bör inledas skyndsamt. Det är det
som oroar industrin, som i dag faktiskt sysselsätter
många.

Det som också oroar är att de alternativ som skall
ersätta PVC:n egentligen inte är framtagna ännu. Det
är mot den bakgrunden som vi moderater tycker att
det är märkligt att inte de socialdemokratiska utskotts-
ledamöterna är beredda att invänta de utredningsupp-
drag som regeringen har lagt ut. Det är den normala
gången. Det är bara det jag vill ha framfört. Jag tycker
att det är litet märkligt att man har så brått i den här
frågan.

Anf. 129 ÅSA STENBERG (s) replik

Fru talman! 1990/91 lades en proposition fram
som hette En god livsmiljö. Den behandlades också
av riksdagen. Då anfördes i propositionen att: De
organiska tennföreningarna har en hög toxicitet och
flera negativa hälso- och miljöeffekter. Det är därför
angeläget att den miljöskadliga användningen av
organiska tennföreningar avvecklas så snabbt som
möjligt.

Detta sade man 1990/91. Det har uppenbarligen
inte haft någon effekt. Jag måste säga att jag tror att
riksdagen måste säga ifrån på vissa punkter. Nu blir
det i form av ett tillkännagivande. Förra gången var
det i texten.

Däremot tycker jag inte att vi skall sprida någon
skräckstämning av att vi i morgon skall stänga PVC-
tillverkningen. Vi väntar på de här uppdragen, precis
som Ingvar Eriksson gör, för att se vad de innehåller
på de övriga punkterna. Vi har sagt ifrån på två
punkter.

Anf. 130 GUDRUN LINDVALL (mp) re-
plik

Fru talman! När man hör Åsa Stenberg får man
litet grand en känsla av att Åsa Stenberg vill tona ner
effekten av det som står i detta betänkande. Jag hop-
pas att det inte är ett uttryck för att regeringen tänker
lämna det här betänkandet utan att vidta åtgärder.
Som jag och Miljöpartiet uppfattar detta är det ett
första steg mot ett samhälle där PVC inte hör hemma.

Jag är medveten om att det finns mycket i detta
ärende som kan tolkas på olika sätt. Jag har redan hört
PVC-industrins ledamöter göra sin tolkning. Jag
måste säga att en del av de tolkningarna ligger
snubblande nära Åsa Stenbergs tolkningar, nämligen
att detta blir ytterligare ett politiskt dokument som
inte kommer att få så stor effekt. Jag hoppas, Åsa
Stenberg, att jag och Miljöpartiet inte kommer att
besannas i den farhågan.

När det gäller det avsnitt som jag har diskuterat
mycket och den reservation som jag avgett för Miljö-
partiets räkning angående ftalater har faktiskt den
första delredovisningen kommit från Kemikaliein-
spektionen med anledning av det uppdrag som rege-
ringen har gett. Man har tittat på hur man skall mini-
mera riskerna av olika tillsatsmedel i PVC. Här fanns
alltså all anledning att göra ett tillkännagivande uti-
från de uppdrag som regeringen faktiskt gav i somras.
Här finns delbetänkandet färdigt. Här finns ingenting
att vänta på, för det har redan kommit, Åsa Stenberg.
Därför, fru talman, är jag förvånad över att det inte
fanns ett intresse av att också säga det som borde
sägas, nämligen att även ftalaterna bör avvecklas
snarast.

Får jag förmoda, Åsa Stenberg, att regeringen
kommer åter med även detta?

Anf. 131 ÅSA STENBERG (s) replik

Fru talman! Gudrun Lindvall frågar om jag tonar
ned vissa saker i betänkandet. Jag tonar inte ned. Jag
försöker göra en riktig tolkning av betänkandet som
det är skrivet.

PVC-frågan är en svår fråga. Det handlar om en
balansgång mellan de intressen som vi har av att ha
ett bra plastmaterial som vi använder på många sätt.
Vi måste hitta och gå igenom ersättningsmaterial,
ersättningstillsatser, samtidigt som det är en miljöfrå-
ga. Vi skall naturligtvis inte fortsätta att släppa ut de
här miljöskadliga ämnena. Då gäller det att vi verkli-
gen har något på fötterna innan vi fattar slutliga beslut
om avvecklingsplaner.

Jag kan väl tycka att Gudrun Lindvall drar åt sitt
håll och jag åt mitt håll när vi tolkar, men jag tror att
det ändå är en bra produkt. Jag tror att det är ett bra
betänkande om man ser till helheten.

Anf. 132 GUDRUN LINDVALL (mp) re-
plik

Fru talman! Jag hoppas att framtiden kommer att
utvisa att detta är en mycket bra produkt. Om det här
är det vi hoppas på, nämligen en vändning i miljöpo-
litiken, skulle jag och Miljöpartiet vara oerhört nöjda,
Åsa Stenberg. Det har vi de senaste åren kunnat se
mycket litet av. Även Naturskyddsföreningens rapport
har visat att vi gick bakåt under den borgerliga tiden.
Jag hoppas att vi i Miljöpartiet nu när vi finns i riks-
dagen tillsammans med regeringen kan pusha på så att
det börjar gå framåt igen. Men det kommer framtiden
att utvisa.

Det som gör mig litet förvånad är att Åsa Stenberg
säger att vi skall hitta alternativen. Såsom jag bedö-
mer det är det industrin som skall hitta alternativen.
Åsa Stenberg säger också att vi skall bevisa att det är
farligt. Miljöpartiet anser att det är industrin som skall
bevisa att det är ofarligt. Alla de rapporter som kom-
mer nu, t.ex. i läkartidningen Lancet, antyder mycket
klart och tydligt att ftalaterna definitivt inte är ofarli-
ga. Jag skulle ha väldigt svårt att tro att den här in-
dustrin skulle kunna bevisa att dess verksamhet inte
på något vis skulle vara skadlig för miljön, för det är
så uppenbart att den är det.

Jag vill också säga till Åsa Stenberg att jag natur-
ligtvis inte anser att alla organiska kemikalier är av
ondo. Åsa Stenberg, jag och fru talmannen består av
organiska kemikalier. Det jag avsåg var de klorerade
organiska kemikalierna som inte hör hemma i cellen.
Jag hoppas, Åsa Stenberg, att de andra inte missförs-
tod vad jag menade. Det är framför allt de halogenise-
rade, de som innehåller fluor-, klor-, brom- och jodha-
logenerna i organiska föreningar som har visat sig
mycket otäcka. De är reaktiva och går in på en mängd
olika områden i det biologiska livet och hör definitivt
inte hemma där. Jag hoppas, Åsa Stenberg, att det var
klart.

Anf. 133 ÅSA STENBERG (s) replik

Fru talman! Bara en sista kort kommentar. Själv-
klart tror jag inte att jag skall kunna hitta några alter-
nativ till PVC eller till ingredienserna i PVC. Det
måste ske en produktutveckling inom industrin.

Jag skulle vilja påpeka att medborgarna har ett in-
tresse av att vi hittar ersättningsmaterial som är lika
bra men mindre miljöskadliga än PVC. Det är också i
medborgarnas intresse att vi inte går så snabbt fram.
Det finns produkter i dag där vi är osäkra, vi vet inte
om de fungerar lika bra som PVC. Ibland måste vi
göra avvägningar och välja en produkt som är skadlig
i ett perspektiv men som är nyttig i ett annat perspek-
tiv. Jag tänker t.ex. på blodpåsar.

Anf. 134 MAGGI MIKAELSSON (v)

Fru talman! Det mesta är redan sagt om PVC.
Många kloka ord har sagts. Detta är ett mycket bra
betänkande. Jag skall därför korta ner mitt inlägg och
göra en enda reflexion som jag haft när vi behandlat
frågan om PVC, som vi ju hållit på med ganska länge.
Det handlar om miljömedvetenhet. Det finns en posi-
tiv tendens i samhället i dag till en ökande insikt om
att miljön sätter gränser och att det är de företag som
har insett detta som kommer att vara framgångsrika i
framtiden. Det är också ökande insikter hos konsu-
menterna om att de kan ställa krav på industrin och
välja. Produkterna skall märkas så att man vet vad
man köper.

Vi hade en utfrågning i våras med bl.a. företrädare
för industrin, olika miljöintressen och Kemikaliein-
spektionen. Lennart Brunander ställde en fråga till
Magnus Rönnmark från Hydro Plast och fick ett litet
anmärkningsvärt svar, som jag vill redovisa här. Len-
nart Brunander frågade: "Vad lägger ni ner för resur-
ser för att skapa andra produkter som man inte har
dessa bekymmer med?" Med bekymmer avsåg han de
bekymmer man har med PVC i form av utsläpp och
annat. Det svar Magnus Rönnmark gav lydde så här:
"Hydro Plast utvecklar inga alternativ till PVC. Vi
utvecklar PVC och räknar med att kunna utveckla
argumentet för PVC. Hydro som koncern är ett
mycket stort företag och har sin riskspridning i olika
divisioner. Koncernen lär inte gå under för att PVC-
verksamheten i Sverige upphör på grund av en poli-
tisk aktion."

Det här svaret på frågan tycker jag är ganska an-
märkningsvärt i en tid då allt fler företag inser att det
är helt annan kunskap och insikt som behövs för att
ställa om till ett miljövänligare samhälle och mil-
jövänligare produkter. Just på grund av det här svaret
behöver Hydro Plast få precis den signal som detta
betänkande ger. Jag hoppas att man där läser det noga
och tar till sig det som står där.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades efter 17 §.)

15 § Postens finansiella tjänster

Föredrogs

Näringsutskottets betänkande 1995/96:NU3

Postens finansiella tjänster (prop. 1995/96:3)

Anf. 135 KARIN FALKMER (m)

Fru talman! När riksdagen i december 1993 beslöt
att bolagisera Posten innebar det även en omorganisa-
tion av bl.a. Postgirot. Den 1 mars 1994, Posten AB:s
födelsedag, ombildades Postgirot till dotterbolaget
Postgirot Bank AB.

Vid Postens ombildning aviserades det att den en-
samrätt till statliga betalningar som Postgirot dittills
haft skulle avvecklas. Som en anpassning till Postgi-
rots nya villkor i en marknadssituation med fri kon-
kurrens om alla statliga betalningar - en förändring
som innebar att Postgirot blev ett bland fler betal-
ningsinstitut - genomfördes en del förändringar som
gav Postgirot Bank AB något större spelplan på be-
talningsmarknaden.

I januari 1994 utvidgades de verksamhetsförut-
sättningar som rått för Postgirot genom att Postgirot
Bank AB fick rätt att ge ränta till såväl fysiska som
juridiska personer i samband med betalningsförmed-
ling och under högst 360 dagar.

De befogenheter som nu gäller för Postgirot Bank
AB utformades dels i syfte att uppnå konkurrens på
jämbördiga villkor mellan Postgirot och Bankgirot,
dels med den bestämda avsikten att Postgirot inte
skulle utveckla en fullständig bankrörelseverksamhet.
Riksdagen beslöt vidare att en utvärdering av de nya
befogenheterna för Postgirot Bank AB skulle ske före
utgången av detta år.

Någon utvärdering har vi inte sett till. I stället har
nu regeringen lagt fram ett förslag som innebär dra-
matiskt utökad spelplan. Postgirot Bank AB tillåts ta
stora kliv mot utökad bankverksamhet i och med detta
förslag. Det blir fritt fram att ta emot inlåning utan
begränsningar till någon särskild kontotyp. Volymta-
ket för inlåning höjs från 23 till 35 miljarder kronor.
Taket för krediter ökas från 4 till 10 miljarder kronor,
och därtill slopas begränsningarna vad avser place-
ringar i skuldebrev.

Fru talman! Det är anmärkningsvärt att regering-
en, efter allt vad Sverige upplevt av missgrepp när det
gäller bankverksamhet i statens ägo, nu kommer med
förslag som öppnar för nya äventyr på en marknad
som bevisligen inte lämpar sig för agerande av spelare
som har staten som ägare. När nu äntligen staten
säljer Nordbanken kunde man ju hoppas att det är ett
tecken på att Socialdemokraterna uppnått en sund
insikt om att det är olämpligt att staten driver
bankverksamhet.

Besviken kan jag bara konstatera att det nu råder
osäkerhet på den punkten.

Även när det gäller ett annat dotterbolag till Pos-
ten AB vill regeringen utöka befogenheterna väsent-
ligt. Posten Fondkommission AB skall få utveckla
värdepappersrörelse i egen regi enligt regeringens
förslag.

Fru talman! Så länge staten är ägare bör den nuva-
rande restriktiva ordningen gälla även för värdepap-
persrörelsen. Alltså bör inte heller denna Post-dotter
släppas lös med nya befogenheter. Läget skulle bli ett
helt annat om de två Post-döttrarna tilläts stå på egna
ben. Genom privatisering kan man undvika den risk
för snedvridning av konkurrensen som det innebär att
eventuella hopp över skaklarna kan göras i förviss-
ningen om att pappa staten alltid kan bistå när och om
det går på tok.

Båda Post-döttrarna verkar i dag på en konkur-
rensutsatt marknad. Posten AB:s dotterbolag som
driver verksamhet i konkurrens bör få möjlighet att
utvecklas genom att det statliga ägandet avvecklas.

Jag yrkar bifall till reservation 1, vilket innebär
avslag på propositionen. Naturligtvis står jag också
bakom reservation 3 men besparar kammarens leda-
möter litet tid genom att nöja mig med denna dekla-
ration.

Anf. 136 LENNART BEIJER (v)

Fru talman! Näringsutskottets betänkande Postens
finansiella tjänster är intressant i flera avseenden. Där
framgår mycket tydligt dels vilken syn partierna har
på statlig verksamhet - vilket kanske inte är så över-
raskande - dels att frågan om ökad konkurrens inte är
så enkel som man skulle kunna tro.

Bakgrunden till propositionen är att Posten AB i
olika sammanhang tagit upp frågan om svårigheten att
upprätthålla ett rikstäckande kassanät och därför haft
önskemål om att få bättre möjligheter att utnyttja
kontorsnätet genom utökade befogenheter att bedriva
finansiell verksamhet. Posten vill ha utökade befo-
genheter för att kunna möta den allt hårdare konkur-
rensen på betalningsmarknaden.

Detta är vanligtvis naturliga och lättförståeliga
krav, krav som brukar drivas i andra sammanhang av
både moderater och folkpartister.

När det gäller statliga företag agerar emellertid
dessa två borgerliga partier tvärt emot - "Statlig verk-
samhet skall regleras hårt och inte ges möjlighet att
konkurrera på marknaden." Helst vill de naturligtvis
privatisera all statlig verksamhet, allrahelst den som
kan vara något så när lönsam.

Det är synd att dessa ideologiska skygglappar sit-
ter så hårt. Detta är ju annars ett utmärkt gyllene till-
fälle att få till stånd ökad konkurrens i banksystemet.
Vänsterpartiet anser att det behövs olika sorters bank-
konstellationer för att få till stånd ett effektivt konkur-
renstryck. Det behövs också privata banker av den typ
vi har - sparbanker och föreningsbanker samt nya s.k.
nischbanker.

Fler privata banker kommer knappast att öka kon-
kurrensen. Inte ens nya utländska banker av traditio-
nell typ skärper konkurrensen. De kommer sannolikt
att snabbt anpassa sig till den befintliga miljön.

Det är av detta skäl som Vänsterpartiet så envetet
motsatt sig privatisering av Nordbanken och nu anser
att Postgirot Bank AB skall ges möjlighet att utveck-
las till en fullständig bankrörelse, dock med den in-
skränkning som också regeringen har vad gäller vär-
depappersrörelsen.

Fru talman! Regeringens förslag är ett steg i rätt
riktning.

Riksdagen bör dock anmoda regeringen att åter-
komma med förslag som har till syfte att utveckla
Postgirot till en fullständig bankrörelse.

Jag yrkar därmed bifall till reservation nr 4.

Anf. 137 LAILA BÄCK (s)

Fru talman! I näringsutskottets betänkande nr 3
handlar det inte om bankverksamhet, utan det handlar
om betalningsförmedling.

Som tidigare har nämnts i debatten beslutade man
i denna kammare i december 1993 att Posten AB
skulle få befogenheter att driva finansiell verksamhet.
Lagstiftningsförslaget avsåg främst en postlag som
fastställde grunden för post- och kassaservicens om-
fattning.

Det nybildade kreditmarknadsbolaget, Posten
Kredit AB, fick då till uppgift att förmedla krediter
och att utföra betalningar samt andra finansiella
tjänster.

Det har nu gått drygt ett år sedan de nya bestäm-
melserna trädde i kraft.

Postgirot Bank AB har i olika sammanhang påtalat
svårigheten i att upprätthålla ett rikstäckande kassanät
till en rimlig kostnad och att bemöta den hårda kon-
kurrens som finns. Postgirot Bank AB har därför
framfört önskemål om att få bättre möjligheter att
utnyttja kontorsnätet genom utökade befogenheter att
bedriva finansiell verksamhet.

Fru talman! I regeringens proposition 1995/96:3,
Postens finansiella tjänster, tar man upp en del av de
problem som Postgirot Bank påpekat vid flera tillfäl-
len. Jag håller delvis med om att dessa hinder utgör ett
problem. Det är därför viktigt att Postgirot Bank AB
ges en chans att bemöta den hårda konkurrens som
finns. Genom den här propositionen ökar man dessa
möjligheter.

Eftersom vi börjar att närma oss slutet av den här
dagen i kammaren vill jag bara kort belysa de föränd-
ringar som behandlas i näringsutskottets betänkande
nr 3.

Bolaget kommer att kunna ta emot inlåning utan
begränsning till en specifik kontotyp. Den nuvarande
begränsningen att kunna ta emot inlåning från all-
mänheten på enbart postgirokonto slopas.

De kvantitativa begränsningarna för räntebärande
inlåning som i 1994 års penningvärde uppgick till 23
miljarder kronor och krediter m.m. som uppgick till 4
miljarder kronor i 1994 års penningvärde är ett tak
som finns som en restriktion i bolagsordningen. Den-
na restriktion skall finnas kvar, men volymen av rän-
tebärande inlåning beräknat på genomsnittet under de
senaste 12 månaderna får numera inte överstiga 35
miljarder kronor. De sammanlagda beloppen av ut-
nyttjade krediter, lämnade garantier och ställd borgen
beräknat på de senaste 12 månaderna får inte översti-
ga 10 miljarder kronor.

Det har tidigare funnits en begränsning för place-
ring i skuldebrev som inte är föremål för handel på
penningmarknaden. Med det nya förslaget slopas
denna begränsning.

I autogirofrågan är det av yttersta vikt att det görs
en överenskommelse mellan Postgirot Bank AB och
vissa affärsbanker. Den frågan är ännu inte löst trots
att både regering och riksdag ansett det önskvärt med
en överenskommelse.

Några ytterligare förändringar skall inte behöva
genomföras under det närmaste året vad gäller de
finansiella tjänsterna.

Det bemyndigande som vi nu skall fatta beslut om
gäller så länge som det handlar om betalningsförmed-
ling. Förändras inriktningen på betalningsförmedling-
en måste regeringen självfallet gå till riksdagen med
detta.

Fru talman! Det har väckts några motioner med
anledning av denna proposition. Moderaterna vill inte
utvidga verksamheten för Postgirot Bank AB. Jag
tycker till skillnad från Karin Falkmer att den här
propositionen inte utökar Postgirot Banks verksamhet
på något nämnvärt sätt. De förändringar som görs
ändrar inte på något sätt Postgirot Banks inriktning
när det gäller att bedriva rikstäckande kassaservice,
betalningsförmedling och viss finansiell verksamhet.

Nu har Postgirot i stället getts möjlighet att kon-
kurrera på samma villkor som de privata aktörerna i
fråga om att tillhandahålla betalningsförmedling.

Vänsterpartiet har i sin motion en motsatt inrikt-
ning. Där vill man att Postgirot skall utveckla både en
sparkontorörelse och ge krediter som är längre än ett
år. Än en gång vill jag påpeka att inriktningen för
Postgirot Bank är att vara en betalningsförmedling,
och att restriktioner skall finnas även fortsättningsvis
vad gäller t.ex. utvecklingen av en sparkontorörelse.

Frågan om Postgirot Bank AB:s framtida inrikt-
ning har också väckts i motionerna. Den frågan är inte
aktuell i denna proposition. Här tar man bara upp
frågan om vissa förändringar i den finansiella delen.

Den 31 december 1996 går avtalet mellan Posten
AB och staten ut. Därför måste ett nytt avtal tecknas
under 1996. På Kommunikationsdepartementet arbe-
tar man med att utreda denna fråga.

En departementspromemoria kommer att utarbetas
med förslag till framtida regelsystem på postområdet.
Den skall skickas på remiss innan årets slut. Den
kommer sedan till en del att ligga till grund för en
proposition om postverksamhet m.m. Motionärerna
har anledning att då återkomma med sina förslag om
Postgirot Bank AB:s framtida verksamhet

Fru talman! Med det anförda yrkar jag härmed bi-
fall till hemställan i näringsutskottets betänkande nr 3
i dess helhet och avslag på samtliga reservationer.

Anf. 138 KARIN FALKMER (m) replik

Fru talman! De förändringar som regeringen har
föreslagit och som både Laila Bäck och jag har be-
skrivit är väsentliga. Vi har i denna kammare beslutat
att det skulle göras en utvärdering av de förändringar
som genomfördes i och med Postens bolagisering.
Denna utvärdering har vi inte sett röken av.

Jag vill fråga Laila Bäck vad hon grundar sin upp-
fattning på. I betänkandet som vi har framför oss står
det: Den avvägning som gjordes beträffande Postgirot
Bank AB mellan dels vidgade verksamhetsförutsätt-
ningar, dels vissa bibehållna restriktioner kan enligt
utskottets mening bedömas i huvudsak ha fallit väl ut.

Denna skrivning som utskottets majoritet står bak-
om plus det förhållandet att den utvärdering som vi
har varit med om att besluta inte har gjorts gör att jag
ställer frågan till Laila Bäck: Vad grundas det här
förslaget på?

Anf. 139 LAILA BÄCK (s) replik

Fru talman! Förslaget leder till ett bemyndigande,
och bemyndigandet handlar bara om en betalnings-
förmedling.

När det gäller vikten av en uppföljning, som Karin
Falkmer betonar, står det i betänkandet att det är vik-
tigt att fortlöpande följa upp detta beslut. Från rege-
ringens sida anser man att propositionen är ett exem-
pel på en typ av uppföljning.

Anf. 140 KARIN FALKMER (m) replik

Fru talman! Det råder ingen tvekan om att detta är
mycket tvivelaktigt. Det har inte gjorts någon utvär-
dering, utan vad man har gjort är att man har lyssnat
på en av de konkurrerande parterna, nämligen Posten.
Man har lyssnat i vissa delar men inte i andra. Detta
är anmärkningsvärt, och det innebär att man bereder
den statligt ägda Postgirot Bank AB en avsevärt större
spelplan. Även när det gäller värdepappersrörelsen är
förändringen väsentlig.

Anf. 141 LAILA BÄCK (s) replik

Fru talman! Jag vill inte förlänga debatten på nå-
got sätt. Men våra anföranden visar att vi ideologiskt
ligger ganska långt ifrån varandra i frågan, så vi
kommer nog inte längre i debatten i dag.

Men avsikten med propositionen är att Postgirot
skall få en bättre möjlighet att konkurrera med affärs-
bankerna.

Anf. 142 KRISTER ÖRNFJÄDER (s)

Fru talman! Jag vill inledningsvis tacka utskottet
för de skrivningar som har avlämnats med anledning
av propositionen och min motion.

Anledningen till att jag har engagerat mig i frågan
är behovet av en ökad konkurrens inom bankmarkna-
den. Generellt gäller att ju fler företag som uppträder
på en marknad, desto mindre är risken för ett konkur-
rensbegränsande beteende, och desto större är möjlig-
heten till ett brett utbud av varor och tjänster av hög
kvalitet och till konkurrenspressade priser.

På bankmarknaden betyder konkurrenspressade
priser framför allt att konsumenterna får lägre utlå-
ningsräntor och högre inlåningsräntor, dvs. att ränte-
marginalen minskar. En skarp konkurrens på en
marknad medför också, visar erfarenheten, att konsu-
menterna får större valfrihet och bättre service.
Bankmarknaden utgör inget undantag.

En ökad konkurrens på bankmarknaden kan såle-
des förväntas bidra till bl.a. minskade räntemargina-
ler. Dessa har varit relativt höga under de senaste
åren. Den höga räntemarginalen kan främst förklaras
av bankkrisen men även av en ofullständig konkur-
rens. Den svenska bankmarknaden har av tradition
dominerats av ett fåtal stora aktörer.

Det höga ränteläget har inneburit påfrestningar,
både på hushåll och på företag. En ökad konkurrens
och lägre marginaler är därför önskvärt även sett från
ett bredare samhällsekonomiskt perspektiv. Härige-
nom kan den ekonomiska tillväxten stimuleras genom
ökad privat efterfrågan och ökade investeringar.

Jag tycker, som jag skrivit i motionen, att försla-
gen är bra men ej tillräckliga. Jag betraktar därför
förslagen som enbart ytterligare steg på vägen mot en
postbank med fullständiga bankrättigheter.

Fru talman! Jag har därför för avsikt att återkom-
ma i ärendet.

Anf. 143 KARIN FALKMER (m)

Fru talman! Nu har vi hört två socialdemokratiska
företrädare.

Den ena lägger ut litet dimridåer och säger sig inte
vilja göra Posten till en regelrätt bank, vilket jag hop-
pas är sant. Men den andra vill däremot göra det.

Det som Krister Örnfjäder talar väl om, konkur-
rens, kan jag hålla med honom om. Men varför då inte
stödja reservationen från Moderaterna och Folkpartiet
om att privatisera Postgirot Bank AB och Posten
Fondkommission AB? Därmed skulle de ges möjlig-
het att verkligen utvecklas och konkurrera fritt. Då
skulle antalet spelare öka. Men hittills är erfarenhe-
terna av statligt ägda banker så förfärande dåliga
exempel, så den linjen kan väl inte vara ett led i en
förbättrad konkurrens och en fungerande bankverk-
samhet i vårt land.

Anf. 144 KRISTER ÖRNFJÄDER (s)

Fru talman! Jag för min del tycker att de privata
bankernas spår förskräcker. Det finns all anledning att
bland alla dessa privata alternativ också ha ett statligt
alternativ. Jag tycker att det är svar nog på Karin
Falkmers fråga.

Anf. 145 KARIN FALKMER (m)

Fru talman! Då kan jag bara be Krister Örnfjäder
att se hur mycket av bankstödet, vilket har kostat oss
så mycket, som just den statliga Nordbanken står för.

Anf. 146 KRISTER ÖRNFJÄDER (m)

Fru talman! Men det finns även andra privata al-
ternativ som också har fått stöd genom bankgarantin.
Det finns ingen anledning att belasta Posten med de
eventuella misstag som andra banker har gjort. Vad
jag är ute efter är att man skall göra Posten till ett
bankalternativ.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades efter 17 §.)

16 § Redogörelse för företag med statligt ägan-
de, m.m.

Föredrogs

Näringsutskottets betänkande 1995/96:NU4

Redogörelse för företag med statligt ägande, m.m.
(skr. 1995/96:20)

Talmannen konstaterade att ingen talare var an-
mäld.

(Beslut fattades efter 17 §.)

17 § Allmänna pensionsfondens verksamhet år
1994

Föredrogs

Näringsutskottets betänkande 1995/96:NU5

Allmänna pensionsfondens verksamhet år 1994
(skr. 1995/96:13)

Talmannen konstaterade att ingen talare var an-
mäld.

Beslut

SfU1 Vissa socialförsäkringsfrågor, m.m.

Mom. 2 (utvärdering av ordförandebeslut m.m.)

1. utskottet

2. res. 1 (v, mp)

Votering:

225 för utskottet

31 för res. 1

1 avstod

92 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 125 s, 61 m, 17 c, 14 fp, 8 kds

För res. 1: 16 v, 15 mp

Avstod: 1 fp

Frånvarande: 36 s, 19 m, 10 c, 11 fp, 6 v, 3 mp, 7
kds

Mom. 3 (Utlänningsnämndens roll m.m.)

1. utskottet

2. res. 2 (fp, mp, kds)

Votering:

208 för utskottet

53 för res. 2

88 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 126 s, 64 m, 17 c, 1 fp

För res. 2: 15 fp, 15 v, 15 mp, 8 kds

Frånvarande: 35 s, 16 m, 10 c, 10 fp, 7 v, 3 mp, 7
kds

Mom. 6 (offentliga biträden)

1. utskottet

2. res. 4 (mp)

Kammaren biföll utskottets hemställan med acklama-
tion.

Mom. 8 (medborgarvittne)

1. utskottet

2. res. 5 (fp, kds)

Votering:

228 för utskottet

33 för res. 5

88 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 127 s, 64 m, 16 c, 2 fp, 16 v, 3 mp

För res. 5: 13 fp, 12 mp, 8 kds

Frånvarande: 34 s, 16 m, 11 c, 11 fp, 6 v, 3 mp, 7
kds

Ewa Larsson (mp) anmälde att hon avsett att rösta nej
men markerats ha röstat ja.

Övriga moment

Kammaren biföll utskottets hemställan.

TU4 Inlandsbanan

Mom. 1 (Inlandsbanan)

1. utskottet

2. res. (mp)

Votering:

241 för utskottet

22 för res.

86 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 128 s, 64 m, 17 c, 16 fp, 15 v, 1 mp

För res.: 14 mp, 8 kds

Frånvarande: 33 s, 16 m, 10 c, 10 fp, 7 v, 3 mp, 7
kds

Thomas Julin (mp) anmälde att han avsett att
rösta nej men markerats ha röstat ja.

JoU8 PVC

Mom. 3 (avveckling av användningen av ftalater som
mjukgörare i

PVC)

1. utskottet

2. res. 1 (mp)

Votering:

247 för utskottet

15 för res. 1

87 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 126 s, 64 m, 17 c, 16 fp, 16 v, 8 kds

För res. 1: 15 mp

Frånvarande: 35 s, 16 m, 10 c, 10 fp, 6 v, 3 mp, 7
kds

Mom. 5 (avveckling av dagens PVC m.m.)

Godkännande av utskottets hemställan med

1. utskottets motivering

2. motiveringen i res. 2 (m)

Votering:

199 för utskottet

63 för res. 2

1 avstod

86 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan och motive-
ring.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 126 s, 1 m, 17 c, 16 fp, 16 v, 15 mp,
8 kds

För res. 2: 63 m

Avstod: 1 s

Frånvarande: 34 s, 16 m, 10 c, 10 fp, 6 v, 3 mp, 7
kds

Övriga moment

Kammaren biföll utskottets hemställan.

NU3 Postens finansiella tjänster

Mom. 1 (regeringens förslag om Postgirot Bank AB)

1. utskottet

2. res. 1 (m, fp)

Votering:

181 för utskottet

79 för res. 1

89 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 127 s, 15 c, 16 v, 15 mp, 8 kds

För res. 1: 64 m, 15 fp

Frånvarande: 34 s, 16 m, 12 c, 11 fp, 6 v, 3 mp, 7
kds

Mom. 2 (den framtida inriktningen av Postgirot Bank
AB)

1. utskottet

2. res. 4 (v)

Votering:

178 för utskottet

17 för res. 4

66 avstod

88 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 125 s, 9 m, 16 c, 6 fp, 14 mp, 8 kds

För res. 4: 1 s, 16 v

Avstod: 1 s, 55 m, 1 c, 9 fp

Frånvarande: 34 s, 16 m, 10 c, 11 fp, 6 v, 4 mp, 7
kds

NU4 Redogörelse för företag med statligt ägande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

NU5 Allmänna pensionsfondens verksamhet år
1994

Kammaren biföll utskottets hemställan.

18 § Bordläggning

Anmäldes och bordlades

Motioner

med anledning av prop. 1995/96:107 Åtgärder för att
främja företagens deltagande i system för miljö-
styrning och miljörevision, m.m.

1995/96:Jo8 av Ola Karlsson och Jan-Olof Franzén
(m)

1995/96:Jo9 av Kia Andreasson m.fl. (mp)

med anledning av förs. 1995/96:RFK3 Riksdagens
förvaltningskontors förslag om ändringar av vissa
arvodesbestämmelser inom riksdagsområdet

1995/96:K11 av Peter Eriksson (mp)

19 § Anmälan om interpellation

Anmäldes att följande interpellation framställts

den 22 november

1995/96:32 av Yvonne Ruwaida (mp) till
justitieministern om polisregisterlagen

Interpellationen redovisas i bilaga som fogas till
riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 5 december.

20 § Anmälan om frågor

Anmäldes att följande frågor framställts

den 22 november

1995/96:133 av Stig Grauers (m) till miljöministern
om miljön och de fartyg som sänkts vid västkusten

1995/96:134 av Lena Klevenås (s) till utrikesminis-
tern om Colombia och de mänskliga rättigheterna

Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 5 december.

21 § Kammaren åtskildes kl. 21.37.

Förhandlingarna leddes

av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 9 §
anf. 22 (delvis),

av andre vice talmannen därefter t.o.m. 10 § anf. 67
(delvis),

av förste vice talmannen därefter till ajourneringen kl.
17.57,

av andre vice talmannen därefter t.o.m. 15 § anf. 136
(delvis) och

av talmannen därefter till
sammanträdets slut.