Riksdagens snabbprotokoll

Protokoll 1995/96:27

Onsdagen den 22 november

Kl. 09.00 17.58

---

19.00 - 22.02

Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor

______________________________________________________________________

1 § Val av en riksdagens ombudsman

Företogs val av en riksdagens ombudsman
(justitieombudsman).

Anf. 1 BIRGIT FRIGGEBO (fp)

Fru talman! Justitieombudsman Gunnel Norell
Söderblom avgår med pension den 31 december
1995. Med anledning härav har konstitutionsutskottet
berett frågan om val av en ny justitieombudsman.

Konstitutionsutskottet föreslår enhälligt att riksdagen
- för tiden fr.o.m. den 1 januari 1996 till dess nytt val
genomförts under fjärde året därefter - till justi-
tieombudsman väljer regeringsrådet Rune Lavin.

Kammaren biföll konstitutionsutskottets förslag och
utsåg därmed - för tiden fr.o.m. den 1 januari 1996
till dess nytt val genomförts under fjärde året därefter
- till

justitieombudsman

Rune Lavin

2 § Justering av protokoll

Justerades protokollet för den 16 november.

3 § Förnyad bordläggning

Föredrogs men bordlades åter

Konstitutionsutskottets betänkanden 1995/96:KU1,
KU6 och KU11

Lagutskottets betänkanden 1995/96:LU1 och LU2

Socialförsäkringsutskottets betänkande 1995/96:SfU1

Trafikutskottets betänkande 1995/96:TU4

Jordbruksutskottets betänkande 1995/96:JoU8

Näringsutskottets betänkanden 1995/96:NU3-
NU5

4 § Avveckling av hundskatten

Föredrogs

Skatteutskottets betänkande 1995/96:SkU3

Avveckling av hundskatten (prop. 1995/96:18)

Anf. 2 PER ROSENGREN (v)

Fru talman! Frågan om hundskatten är inte helt
oviktig, även om det kan tyckas vara så.

Skatteutskottet har, kan man säga, på eget initiativ
fört fram den här frågan. Det blev väl en del muntra
kommentarer när en motion skrevs i ärendet om att få
ha hundskatten kvar.

Jag vill kort ge en bakgrund till problematiken.
Först och främst handlar det om kommunernas situa-
tion. Jag känner till hur det är i två kommuner, Eskils-
tuna och Västerås. I Eskilstuna uppgår intäkterna av
hundskatten till 1,4 miljoner kronor. När vi i dag
fattar beslut om hundskattens avveckling innebär det
alltså att man får ett hål i kassan på 1,4 miljoner kro-
nor. Också för diverse djursjukhus runt om i landet
innebär ett sådant beslut förlorade intäkter. Djursjuk-
husen förlorar ett bidrag från kommunerna som är
ganska viktigt för deras verksamhet. Jag återkommer
senare till det.

Beträffande detta förslag tas beslut mitt uppe i en
budgetprocess. Kommunerna kommer ju att ta sina
budgetar denna vecka eller nästa vecka. Att finansiera
detta på annat sätt blir oerhört svårt.

I dagens läge när det pratas om egenavgifter och
om att brukare skall stå för sina egna kostnader är det
märkligt att man går den motsatta vägen och faktiskt
lägger över saker som är typiska för hundägare på det
totala skattekollektivet. Renhållning, hundlatriner osv.
bekostas ju med hjälp av de pengar som tas in på
hundskatten.

En annan aspekt som också diskuterats är regist-
reringen av hundar som inte längre skulle behövas
därför att Kennelklubben ordnar den. Så är det inte.
Även i framtiden är det ju bara rasrena hundar som
Kennelklubben avser att registrera. Alla icke rasrena
hundar kommer således att stå utanför all registrering.

Problemen är ganska stora just för djursjukhusen.
Den slutna djursjukvården i Sverige har under flera
decennier byggts upp i intimt samarbete med kommu-
nerna. Bidrag genom hundskattemedel utgör mellan
15 % och 30 % av intäkterna för många djursjukhus
och har främst använts till att finansiera den kost-
nadskrävande jourverksamheten. För flertalet djur-
sjukhus med jourverksamhet är de kommunala bidra-
gen av hundskattemedel en absolut förutsättning för
fortsatt drift. Samarbetet mellan kommuner och djur-
sjukhus är väl utbyggt och fungerar sedan lång tid
utmärkt för alla parter - hundägare, kommuner och
djursjukhus.

Den pressande ekonomiska situationen i kommu-
nerna utesluter att allmänna budgetmedel kommer att
användas för bidrag till djursjukvården. Ett upphä-
vande av hundskattelagen innebär därför att all bi-
dragsgivning kommer att upphöra i ett slag med bara
en månads varsel.

Förut har man från kommunernas sida haft alla
möjligheter att sätta en hundskatt på 0 kr. Om man så
velat har man alltså inte behövt ta ut någon hundskatt.
Föreliggande förslag innebär i stället att man fråntar
kommunerna möjligheten att ta ut denna skatt.

Djurägare har redan tidigare faktiskt drabbats av
en del kostnader. 1990/91 belades djursjukvården
med moms. Då steg kostnaderna för djurägarna gans-
ka ordentligt. Svenska djursjukhusföreningen anser att
förslaget om ett slopande av hundskatten är synnerli-
gen dåligt genomtänkt. Konsekvenserna för djursjuk-
vården och därigenom för sällskapsdjuren och för en
tredjedel av de svenska hushåll som har sällskapsdjur
har över huvud taget inte beaktats! Detta kommer att
få förödande konsekvenser för djur och djurägare och
kommer även att leda till omfattande uppsägningar av
personal på djursjukhusen, med åtföljande direkta
kostnader och intäktsbortfall för staten och kommu-
nerna när det gäller minskad moms och minskade
skatteintäkter av annat slag.

Varför slå sönder ett system för finansiering av
djursjukvården som fungerat utomordentligt bra i
flera decennier och som dessutom har den fördelen att
det inte kostar vare sig staten eller kommunerna en
enda krona? Det är ju just hundägarna själva som står
för kostnaderna.

Jag kan inte låta bli att citera ur en artikel skriven
av Lars Longueville, som är chefredaktör på kom-
muntidningen Kommun Aktuellt. Han protesterar mot
en ohistorisk skatteslakt. Det är kanske bra att också
ha ett historiskt perspektiv på detta. Lars Longueville
skriver så här:

"En av våra mest klassiska skatter är i ett nafs på
väg att avskaffas och mot det vill jag protestera. Jag
vet att uttrycket `jag tycker att det är häftigt att betala
skatt´ redan är upptaget, så jag säjer i stället: Det är
min historiska plikt att få betala hundskatt. För det är
hundskatten det gäller.

Med den skatten handskas man inte hur som helst.
I snart hundrafemtio år har vi svenska hundägare haft
förmånen att få betala skatt för våra trofasta, bästa
vänner. Så kommer regeringen stickande med ---
proppen, som innebär att hundskatten skall vara borta
redan till nästa år. Vad är det för hastverk? Man blir
närmast chockad. Jag hävdar bestämt att saken inte
utretts tillräckligt noga.

För mej gäller det inte pengarna. Visserligen kan
jag förstå om man på en del håll i kommunerna kom-
mer att sakna de 59 miljoner som häromåret (1993)
togs in i hundskatt, men för mej är principen viktigast.

Jag vill tillsammans med min irländska terrier bära
den tradition vidare som instiftades av rikets ständer
den 12 juli 1861 med följande öppningsfras ---:

Wi Carl, med Guds nåde, Sweriges, Norriges,
Göthes och Wendes Konung, göre veterligt ...

Efter ytterligare i originalförfattningen till yta och
innehåll vackert snirkliga formuleringar kommer så
budskapets kärna: `en årlig skatt, dock icke öfwersti-
gande fem riksdaler riksmynt, som inom kommunen
boende personer, hvilka innehafwa hundar, skola för
hwart och ett sådant djur erlägga, att för kommunens
egna behov anwändas´.

Undantagna i första författningstexten var hundar
som statens skogs- och jägeribetjänter höll sej med i
tjänsten.

Drygt femton år senare, 1 juni 1877, var det dags
för `Vi Oscar ...´ att göra veterligt att riksdagen höjt
hundskattetaket till femton kronor. Fortfarande undan-
tas tjänstehundarna hos statens skogs- och jägeribe-
tjänter.

Den lilla metallbrickan, hundskattemärket, som
alla hundar bär med stolthet (och som inom parentes
sagt lär få ett bra samlarvärde i framtiden) introduce-
rades med en ny statlig förordning den 17 maj 1923.
Präglad av sin tid är den betydligt mindre högtidlig
och rojalistisk än föregångarna och bara rubrik och
datum läses upp i predikstolarna.

Nu läggs skattegolvet till fem kronor och taket
höjs till trettio. Dessutom undantas `hundar, vilka av
lapparna används för renskötsel´.

En språkligt tyskinspirerad och tillkrånglad me-
ning i elfte paragrafen får läsaren att efter fyrtioen ord
och sex kommatecken studsa till vid det sista ordet;
där står `dödas´.

Alltså, hunden tas om hand och dödas genom
kommunens försorg om ägaren trots anmaningar inte
betalar skatten. Ingenstans i 1800-talsförfattningarna
har jag kunnat hitta ett sådant drastiskt besked.

Det säjer sej självt, att en skatt där man pliktat
med döden om den inte erlagts kan man bara inte
avskaffa hur lättvindigt som helst."

Många när och kära har fått plikta med döden. Vi
är beredda att nu ta bort den skatt för vilken, om den
inte erläggs, man fått plikta med döden. Detta länder
kanske litet grand till eftertanke.

Jag yrkar bifall till reservationen.

Anf. 3 LARS U GRANBERG (s)

Fru talman! Jag instämmer litet grand i det som
Per Rosengren sade. Jag vill också erinra kammarens
ledamöter om att denna fråga är ett uppdrag från
riksdagen och ett enigt skatteutskott till regeringen för
verkställande genom proposition 1995/96:18, Lag om
upphävande av lagen 1923:116 om hundskatt.

När vi i skatteutskottet behandlade betänkandet
1994/95:28, Finansiering av EU-medlemskapet, före-
låg inga reservationer mot beställningen av regerings-
propositionen. Det gör att jag nu skulle kunna gå ner
från denna talarstol och invänta ett beslut med ackla-
mation beträffande frågan om ett slopande av hund-
skatten - men icke!

Helt plötsligt, fru talman, börjar vissa partier att
vackla just i frågan om finansieringen av EU-
medlemskapet och hundskatten. Förlåt mig, det är inte
vissa partier utan ett specifikt parti som börjar vackla:
Vänsterpartiet, som vid tillfället för skatteutskottets
beslut om EU-finansieringen inte reserverade sig i
frågan om hundskatten. Nu har man helt plötsligt bytt
fot. Nu ansluter man sig till en rad instanser, t.ex.
Svenska kommunförbundet och Svenska djursjukhus-
föreningen. Till den skaran ansluter sig alltså Väns-
terpartiet.

Alla dessa har skriftligen inkommit med åsikter
mot förslaget om en slopad hundskatt. Alla utom en
instans har hållit fast vid sin linje. Vänsterpartiet med
Lars Bäckström och Per Rosengren har vänt från att
ha varit villiga att genom slopandet av hundskatten
medverka till finansieringen av EU-medlemskapet till
att nu - precis som i många andra politiska frågor -
göra helt om.

Med tanke på att Per Rosengren och jag anser att
frågan över kammaren för med sig ett drag av gammal
traditionell skattepolitik måste jag en stund till uppe-
hålla mig vid detta.

År 1923, alltså för 72 år sedan, hade man speciella
samhällsproblem som vi i dag gladeligen inser att vi
genom ett kraftigt handlande från bl.a. politikerna på
den tiden inte längre har i dagens samhälle. Frågan då
bestod i om man skulle klara sjukdomar som spreds
av lösspringande husdjur, exempelvis hundar. I dag
har vi det problemet under kontroll. Därför anser vi
socialdemokrater att behovet tillgodoses med råge
och att lagen därför snarast bör avskaffas. Vi vill
alltså avskaffa den redan i början av 1996. Men att
säga att historien hunnit i kapp verkligheten på de
allra flesta områden tycker också jag är att överdriva.

Från 1923 till dags dato har lagen genomgått flera
förändringar - dock, som jag ser det, till det bättre.
Det är förstås bra. Men, fru talman, det medför att
dagens fråga gäller om man skall se hundskatten som
en skatt eller som en rent kommunal angelägenhet,
dvs. som en kommunal avgift.

Det vore roligt om Per Rosengren kunde svara på
min fråga om han anser hundskatten egentligen vara
berättigad till benämningen skatt. Eller kan han accep-
tera att det vi pratar om är en ren avgift? I så fall
måste man också fråga sig varför Vänsterpartiet håller
fast vid att staten - om nu svaret blir att man ställer
upp på att detta är att likna vid en avgift - skall till-
handahålla den sortens kommunalt bidrag, dvs. i form
av hundskatt. Varför inte en decentralisering från
statligt styre till kommunalt styre i det här fallet, Per
Rosengren?

Vi måste ju instämma i att hundskatten är en spe-
ciell företeelse. Kommunerna får själva sätta nivån på
skatten - allt från 0 kr i skatteuttag upp till 250 kr,
som i Västerås.

Ett annat problem som flertalet motståndare till ett
slopande av hundskatten - även Per Rosengren - tar
upp är finansieringen av djursjukhusen. I dag finns
det ett stort mörkertal. Jag kan tänka mig att ungefär
50 % av alla hundar i dag inte bär skattebricka. Men
samma hundar får betala samma avgift när de besöker
djursjukhusen. Är det rättvist?

När det gäller sanningen om djursjukhusen bör det
ske en skärpning. Den totala finansieringen av hund-
skatten motsvarar ca 10 % av det som går till djur-
sjukhusen. Man kan också ställa sig frågan: Skall vi
införa skatt på katter, hästar eller kor?

Vi socialdemokrater säger inte nej till att kommu-
nerna tar ut en avgift för den service som hundägarna
tillhandahålles.

Avslutningsvis, fru talman, yrkar jag att Sveriges
riksdag ger alla hundar i Sverige ett erkännande för
deras tillgivenhet gentemot oss människor genom att
med en bred majoritet ta bort det skattetryck som vi
haft på människans bäste vän.

Anf. 4 PER ROSENGREN (v) replik

Fru talman! När ärendet första gången var uppe i
skatteutskottet sade ett enigt utskott att man skulle
vända sig till regeringen för att få ett förslag. Men då
insåg vi kanske inte konsekvensen därav, nämligen att
kommunerna fråntas möjligheten att över huvud taget
ta ut hundskatt.

Själv har jag suttit med i en kommunal budgetbe-
redning och där har det visat sig vilka problem det
faktiskt för med sig när man i ett väldigt sent skede
får reda på att inkomster försvinner. Västerås kom-
mun är faktiskt inte den kommun som har den högsta
hundskatten. Eskilstuna kommun ligger, om jag inte
är felinformerad, på 450 kr i hundskatt.

Sedan säger Lars U Granberg att staten tillhanda-
håller detta. Vad staten har tillhandahållit är en möj-
lighet för kommunerna att ta ut denna skatt. Vi har
haft ett väl fungerande system. Nu säger Lars U
Granberg att man skall införa något som kallas avgif-
ter i stället.

Men varför slå sönder ett väl fungerande system
som i stort sett alla, hundägare och andra, har accep-
terat? Det finns faktiskt en acceptans för denna skatt.

Att inte alla hundägare betalar den här skatten, att
en del slinker med i systemet och får subventionerad
verksamhet vet vi. Så är det i samhället. Alla betalar
inte den skatt som rätteligen skulle betalas. Det är
alltså inget argument i sammanhanget.

Jag tycker att det här förslaget vilar på en mycket
bräcklig grund.

Anf. 5 LARS U GRANBERG (s) replik

Fru talman! När det gäller Vänsterpartiet och fi-
nansieringen av EU-medlemskapet liknar det litet
grand Vänsterpartiets politiska stadga under den se-
naste tiden. Sedan beslutet i skatteutskottet har det
bara gått ett par månader. Men helt plötsligt vänder ni
och går i en annan riktning.

Sedan till detta med skatter och avgifter. Jag håller
med Per Rosengren om att hundskatten är avsedd för
att vara i kommunal regi. Men visst liknar den redan i
dag väldigt mycket den avgift som kommunerna tar ut
för den service som hundägarna använder i dag. Man
bör se till vad hundskatten verkligen är.

Skall vi införa skatt på katter, kaniner och hästar?
Är den frågan Per Rosengrens svar på det hela?

Jag tycker att det är synd att Vänsterpartiet har
hamnat i den här fållan. Så fort det kommer några
som opponerar sig mot ett förslag hoppar Vänsterpar-
tiet på deras idé.

Anf. 6 PER ROSENGREN (v) replik

Fru talman! Vi tar ställning till förslagen när de
läggs fram här i riksdagen. Vi skriver våra motioner
efter ganska noggranna överväganden. Det är inte så
att vi redan från början har en klar uppfattning och
sedan kör ett "race". Vi tar till oss argumentering, till
skillnad från Lars U Granberg och hans parti.

Det gäller att lyssna på argument i olika samman-
hang. Det har vi gjort. Men jag vill noga påpeka att
min motion skrevs innan alla de här skrivelserna kom
oss till handa. Efteråt fick vi väldigt många samtal
just när det gäller den här motionen. Man skickade
också ett material till oss.

Jag vet inte varför att Lars U Granberg tjatar om
EU-avgiften och om att vi inte ställde upp på finansi-
eringen. Jag förstår inte vad det har med saken att
göra. Det var vissa inslag när det gäller EU-avgiften
som var tveksamma. Det fanns också saker som So-
cialdemokraterna tog kontakt med oss om och som de
bad oss gå med på att undanröja. Jag vill speciellt
peka på fastighetsskatten när det gäller skog. Vi hade
en överenskommelse, men efter en viss kritik insåg
även Socialdemokraterna att det kanske inte var så väl
genomtänkt.

Man måste faktiskt kunna ta hänsyn till argument
och ändra sig efter påtryckningar. Det är litet pinsamt
att behöva nämna det här i kammaren. Man skall
faktiskt lyssna på argument från alla parter.

Anf. 7 LARS U GRANBERG (s) replik

Fru talman! Per Rosengren slingrar kanske in sig
litet grand där. I sitt sista inlägg sade Per Rosengren
att han värderar att skriva motioner och att invänta
argumentationen. I nästa mening säger han att han
skrev motionen innan han hade inväntat argumenta-
tionen. Jag vet inte hur han skall ha det.

Vi är åter tillbaka till detta: Vad skall man tro om
Vänsterpartiet? Hur skall man uppfatta det?

Skall man uppfatta Per Rosengren som den rojalist
han var i talarstolen när han citerade ur en text om
kungar och kungafamiljer? Är det där vi har Vänster-
partiet i dag?

Stadga i ett parti är viktigt. För mig som är ny i
riksdagen är utskottsarbetet väldigt viktigt. Då måste
man också kunna lita på att det som sägs i ett utskott
håller hela vägen, även det som sägs av ett parti som
Vänsterpartiet.

Anf. 8 LENNART FREMLING (fp)

Fru talman! Jag har vid ett par tillfällen motionerat
om att avskaffa hundskatten och kommunernas skyl-
dighet att hålla ett hundregister. I juni i år bifölls
motionen och riksdagen gjorde ett tillkännagivande
till regeringen. Föredömligt snabbt har regeringen
återkommit till riksdagen med en proposition med
förslag till lagtext i ämnet. Det är bra och jag yrkar
bifall till skatteutskottets hemställan.

Med viss förvåning noterar jag att det finns en
vänstermotion och en motion från en socialdemokra-
tisk ledamot som vill behålla hundskatten. För mig är
det alldeles uppenbart att det är en krångelskatt som
saknar ekonomisk betydelse. I hela landet tar man
bara in 59 miljoner kronor, varav en stor andel måste
utgöra kostnader för administrationen. Var tionde
kommun bryr sig inte längre ens om att hålla det
hundregister som lagen föreskriver. Då urholkas all-
mänhetens förtroende för lagstiftningen. Hundskatten
har redan funnits alltför länge.

Från många års yrkesverksamhet med tekniska
fordonsbestämmelser vet jag att det är lätt att införa
nya regler, men det är ofta mindre uppskattat att arbe-
ta med att förenkla regelsystem, som man ibland
t.o.m. struntar i därför att de inte är så angelägna. Vi
liberaler anser att det är viktigt att det inte införs nya
krångliga skatter, t.ex. på fritidsbåtar, eller en ny
fiskevårdsavgift som man räknar med att de flesta
kommer att strunta i.

Fru talman! Detta är förvisso bara ett litet steg mot
ett bättre samhälle, men det är viktigt att vi i riksda-
gen ger signaler om att ta bort krångelregler.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades efter 18 §.)

5 § Framtida organisation m.m. för fordonsbe-
skattning

Föredrogs

Skatteutskottets betänkande 1995/96:SkU4

Framtida organisation m.m. för
fordonsbeskattning (prop. 1995/96:24)

Talmannen konstaterade att ingen talare var an-
mäld.

(Beslut fattades efter 18 §.)

6 § Dubbelbeskattningsavtal mellan Sverige
och Argentina

Föredrogs

Skatteutskottets betänkande 1995/96:SkU5

Dubbelbeskattningsavtal mellan Sverige och
Argentina (prop. 1995/96:53)

Talmannen konstaterade att ingen talare var an-
mäld.

(Beslut fattades efter 18 §.)

7 § Dubbelbeskattningsavtal mellan Sverige
och Ukraina

Föredrogs

Skatteutskottets betänkande 1995/96:SkU6

Dubbelbeskattningsavtal mellan Sverige och
Ukraina (prop. 1995/96:55)

Talmannen konstaterade att ingen talare var an-
mäld.

(Beslut fattades efter 18 §.)

8 § Uppsägning av dubbelbeskattningsavtalet
mellan Sverige och f.d. Sovjetunionen m.m.

Föredrogs

Skatteutskottets betänkande 1995/96:SkU7

Uppsägning av dubbelbeskattningsavtalet mellan
Sverige och f.d. Sovjetunionen m.m. (prop.
1995/96:75)

Talmannen konstaterade att ingen talare var an-
mäld.

(Beslut fattades efter 18 §.)

9 § Nya tidpunkter för redovisning och betal-
ning av mervärdesskatt

Föredrogs

Skatteutskottets betänkande 1995/96:SkU11

Nya tidpunkter för redovisning och betalning av mer-
värdesskatt (prop. 1995/96:19)

Anf. 9 CARL FREDRIK GRAF (m)

Fru talman! "Villkoren för de små och medelstora
företagen förbättras."

Denna min första mening är ett citat från ett annat
anförande, hållet av en annan person inför denna
kammare. Närmare bestämt är det taget ur statsminis-
terns regeringsförklaring från oktober i år.

För mig är en regeringsförklaring en avsiktsdekla-
ration, som syftar till att redogöra för riksdagen för de
planer man har för det kommande riksmötet.

Nu har det gått det mindre än två månader sedan
Ingvar Carlsson uttryckte sig på detta vis, och det
märks nu tydligt att vi lämnat de politiska högtidstalen
bakom oss. Vi är mitt uppe i det politiska vardagsar-
betet här i riksdagen, ett vardagsarbete som i det be-
tänkande som vi nu skall behandla tar sig ett helt
annat uttryck än det småföretagsvänliga uttalande som
jag nyss citerade.

Få frågor har upprört den svenska småföretagsam-
heten så mycket som förslaget till nya redovisnings-
och betalningsregler beträffande mervärdesskatten.
Jag är inte speciellt förvånad att regeringen lägger
fram förslaget, men besviken över att insikten inte
spritt sig bland Socialdemokraterna och deras stöd-
partier - insikten om vilka faktorer som styr möjlighe-
terna till tillväxt och nya jobb i näringslivet.

Tror verkligen Socialdemokraterna, i dag före-
trädda av Ulla Rudin, att skattehöjningar och ökad
byråkrati leder till ett förbättrat företagsklimat? Me-
nar Socialdemokraterna allvar med sitt fagra tal om
småföretagsamhetens betydelse? Jag är ledsen att
konstatera att detta förslag är ytterligare ett uttryck för
en mentalitet präglad av att man inte förstått och inte
förmått leva sig in i de mindre företagens betingelser.

När de borgerliga partierna under den förra man-
datperioden diskuterade den här saken fanns det en
enighet i skatteutskottet i synen på denna fråga. Det är
därför beklagligt att Centerpartiet nu sluter upp bak-
om riksdagens vänsterpartier. I måndags var den
moderata skattekommittén nere i Skåne. Vi träffade
framför allt företrädare för lantbruks- och landsbygds-
företag - alltså de allra minsta företagen. Den kritik
de framförde mot den politik som bedrivs handlade
genomgående om två saker: den höjda fastighetsskat-
ten och det nya momsredovisningssystemet. Jag frågar
mig därför hur Centerpartiet som så ofta talar om de
mindre företagen - inte minst på landsbygden - kan
ställa upp på det här förslaget.

Fru talman! Mervärdesskatten är en speciell skatt.
Andra skatter har en koppling till verksamheten; de
beskattar på något sätt tillgångar, rörelseresultat eller
produktion. I fråga om momsen fungerar näringsidka-
ren endast som uppbördsman för statens räkning. När
mervärdesskatten infördes 1969 insåg det dåvarande
bevillningsutskottet detta. Då diskuterades t.o.m. en
särskild kostnadsersättning till företagen, men tanken
fullföljdes av flera skäl inte. I stället skrev utskottet i
sitt betänkande nr. 45, 1968: "Skäl talar emellertid för
att de skattskyldiga på något sätt bereds kompensation
för borttagandet av denna förmån." Det är kostnadser-
sättningen som avses. Vidare skrev man: "Metoden
att förlänga inbetalningstidpunkten synes därvidlag
vara en lämplig åtgärd, eftersom den samtidigt skulle
tillgodose krav av redovisningsteknisk art."

Sedan dess har tiderna naturligtvis förändrats, men
i princip tycker jag att utskottet hade rätt i den be-
dömning man då gjorde. Ett företag skall aldrig behö-
va betala in moms till staten förrän företaget självt har
fått in den moms det har debiterat. Bryter man mot
den principen är jag rädd att man öppnar dörren för
att också i andra sammanhang tillämpa detta synsätt,
och det är självklart inte rimligt.

Orimligheten framstår som allra tydligast när man
betänker att staten för egen del i sina relationer med
privata leverantörer sällan accepterar andra betal-
ningstider än 30 dagar netto eller ännu längre. Av
detta kan man dra den enkla slutsatsen att det är före-
tagen som hamnar i kläm, och särskilt de minsta före-
tagen som har svårt att förhandla sig till andra inköp-
svillkor. Detta gäller naturligtvis även i de små före-
tagens relationer till större privata företag.

I förlängningen leder de nya regler som utskotts-
majoriteten nu söker stöd för i kammaren till att
många företag riskerar att behöva låna eller att ta av
det egna kapitalet för att betala skatten. Vi hörde i ett
annat sammanhang en framstående medarbetare till
finansminister Göran Persson som uttalade att han
inte var främmande för att rekommendera att man
lånade till skatten. Den gången gällde det fastighets-
skatten. Jag tar för min del helt avstånd från en sådan
inställning, oavsett om det gäller fastighetsskatt eller
förskottering av moms. Staten skall inte agera på ett
sätt som innebär att enskilda kan hamna i en sådan
situation.

Fru talman! Jag vill fråga Ulla Rudin, som talar
för utskottsmajoriteten, på vilket sätt hon anser att
förskotteringen av moms leder till att villkoren för
företagen förbättras, och hur hon ser på möjligheterna
att detta kan leda till nya arbetstillfällen.

Jag skall återkomma till en del av delförslagen se-
nare, men först vill jag säga något om tidpunkten att
lägga fram detta förslag. Det har funnits ett allmänt
önskemål om att förenkla och samordna redovisning-
en av uppbörden av företagens olika skatter. Denna
uppfattning tror jag att de flesta delar. För att förbere-
da detta tillkallades den s.k. skattebetalningsutred-
ningen för att ta fram olika förslag. Men den social-
demokratiska regeringen kunde inte lugna sig, utan
beslutade om tilläggsdirektiv så att frågan om betal-
ningstidpunkterna för moms bröts ut. Av propositio-
nen framgår det emellertid klart att de nya reglerna
även kommer att påverka momsen. Det innebär att det
lagförslag som Socialdemokraterna med stöd av
Centern, Miljöpartiet och Vänsterpartiet i dag kom-
mer att anta med stor sannolikhet kommer att bli
föremål för förändring snart igen.

"Ökad tillväxt kräver stabila och överblickbara
spelregler för produktionen." Detta citat är hämtat
från samma regeringsförklaring som den jag nyss
citerade ur. Min andra fråga till Ulla Rudin bli därför:
Kan vi räkna med att vi inom kort får nya regler för
momsuppbörden, eller anser Ulla Rudin och hennes
partikolleger i regeringen att de regler vi nu får är
långsiktiga och skall vara över lång tid? Jag är rädd
för att detta förslag dels är dåligt, dels påverkar alla
företag. Det kommer att innebära stora omställningar,
men det kommer inte att gälla särskilt länge. Det är i
och för sig bra vad detta förslag beträffar, men när det
gäller långsiktigheten är det mycket olyckligt.

Det föreslagna systemet är inte lätt att överblicka.
Företagen får två olika omsättningsgränser att hålla
reda på. Det innebär tre olika redovisningsförfaranden
som inom sig dessutom kan innehålla olika varianter.
Låt mig bara nämna detta med den skenbara
"förbättring" som förslås för de minsta företagen, de
som omsätter upp till 1 miljon kronor. Dessa företag
kan välja mellan att redovisa månadsvis eller årsvis.
Vid första anblicken kan man naturligtvis tycka att
den årsvisa redovisningen kan synas tilltalande. Då
skall man dock komma ihåg att den preliminära mom-
sen skall beräknas och läggas in i den månadsvisa F-
skatten. Den absurda konsekvensen blir att just de
minsta företagen med det här systemet får de kortaste
kredittiderna. Kredittiderna blir kortare än för något
av de större företagen.

Problem uppstår emellertid inte bara för de företag
som omsätter under 1 miljon kronor. Detsamma gäller
dem som ligger vid tiomiljonersgränsen - också det
en brytpunkt för olika regler.

I propositionen står det att företagaren fortlöpande
skall beräkna sin omsättning under året för att se om
den angivna omsättningsgränsen kommer att över-
skridas. Utskottet har i betänkandet gjort ett försök till
förtydligande på den här punkten. Jag kommer emel-
lertid till den slutsatsen att vi kommer att få ett system
där vissa företag kan få en momsdeklaration från
skattemyndigheten där det står att uppbördsdagen är
ett visst, speciellt uttalat datum. Det är emellertid inte
säkert att detta datum gäller under pågående beskatt-
ningsår. Det kan visa sig att omsättningen borde ligga
till grund för andra betalningstider.

Det är naturligtvis en oacceptabel konsekvens av
regeringens förslag att den information som den skatt-
skyldige får från skattemyndigheten kanske inte gäl-
ler. Den skattskyldige måste själv hålla reda på om
det eventuellt är andra regler som gäller än dem som
han med ledning av den information han fått av myn-
digheterna förväntat sig.

Utan att kommentera andra delar av förslaget
kommer jag till slutsatsen att detta förslag leder till
sämre likviditet, ökade kostnader och ökade administ-
rativa problem. Det leder också till oklarheter när det
gäller tolkningen av bestämmelserna om de olika
omsättningsgränser som sätts upp - för handelsbola-
gen blir det speciella frågetecken. Förslaget präglas
vidare av bristande långsiktighet när det gäller spel-
reglerna. Allvarligast av allt är att företagen riskerar
att behöva betala förskott till staten på den moms man
har debiterat.

Nej, fru talman, det finns inga förmildrande om-
ständigheter i fråga om detta förslag. Det bör avvisas i
sin helhet. Vi moderater har fört fram vår uppfattning
i reservationerna, men jag nöjer mig här med att yrka
bifall till reservation 1, och därmed avslag på propo-
sitionen.

Anf. 10 ISA HALVARSSON (fp)

Fru talman! Betänkandet om tidigareläggning av
momsinbetalningar är mycket tunt, men det har verk-
ligen upprört landets företagare. Betänkandet upplevs
som ett utslag av brist på respekt och förståelse från
de styrandes sida för de hårt arbetande småföretagar-
na. Nyckeln till fler jobb är fler företagare. Utan den-
na fundamentala insikt kan inte Sveriges arbetslös-
hetsproblem lösas.

Jag är övertygad om att det inte finns någon annan
enskild förändring som skulle betyda mer för en posi-
tiv utveckling i svensk ekonomi än att antalet nya
företag skulle växa kraftigt. Det är det som den s.k.
tillväxtpropositionen borde ha handlat om, dvs. hur
skall vi stimulera så många som möjligt av den miljon
svenskar som enligt en utredning funderar på att starta
eget och som dessutom har en affärsidé? Hur skall
man få dem att verkligen våga ta språnget?

Sverige är som sagt beroende av sina småföretag.
Man är beroende av att de växer och nyanställer fler
människor. Tyvärr går vart tredje småföretag med
förlust, och vartannat företag har dålig kreditvärdig-
het. I det läget vill Socialdemokraterna ytterligare
försämra situationen för företagen.

Förslaget om tidigarelagd momsinbetalning inne-
bär att företag i många fall får lov att betala in mom-
sen innan de fått betalt av sina kunder. Representanter
för näringslivet och ett otal enskilda företagare har
med rätta reagerat mycket starkt mot detta förslag.
För de flesta småföretag innebär förslaget ökad upp-
låning med ökade räntekostnader som följd. Det är
orimligt och ökar risken för företag med ansträngd
likviditet att gå i konkurs. Förslaget är också synnerli-
gen skadligt för företagens vilja att investera och
expandera. Vad företagen behöver och kräver är stabi-
la regler och en uthållig och god lönsamhet.

I går fick vi alla ett brev från en småföretagare i
Västerås. Det är representativt för många av de brev
och propåer som vi har fått, och jag skulle vilja ge
röst åt det.

Bertel Öberg skriver följande:

"Kära riksdagsledamot! Du har nu ödet i Din hand
och kan besluta i momsfrågan.

Du kan rösta för ett genomförande av momsför-
slaget, om Du tror att det är till gagn för landet, men
Du kan också rösta mot förslaget, om Du inser hur
skadligt det kommer att verka.

Det enda jag som småföretagare kan göra är att
vädja till Dig, riksdagsledamot, att tänka efter, innan
du röstar.

Betänk att vi företagare år efter år har fakturerat,
bokfört och redovisat moms utan annan ersättning än
att vi ibland under kort tid kunnat disponera redovis-
ningsbeloppet räntefritt. Vi borde rätteligen ha er-
sättning för det arbete vi gör, men nu vill man i stället
dra undan även denna lilla förmån vi haft. Man vill
t.o.m. att beloppet ibland redovisas innan det kommit
in till företaget, alltså en ren förskottsbetalning. Det
kan inte vara rätt!

Det finns i dag från alla håll en önskan, en tro och
ett hopp att vi småföretagare skall hjälpa till att mins-
ka arbetslösheten och förbättra landets ekonomi. Ja, vi
som har företagandets grodd i oss kommer naturligt-
vis att fortsätta att sträva och arbeta även i svår mot-
vind, men med alla de ökade krav som framtiden
ställer på oss kommer en del att tveka och tröttna.

Samtidigt som det finns en strävan mot start, ut-
veckling och uppbyggnad av företag, så finns det en
trend ifrån livskraftiga och utvecklingsbara företag till
hanka-sig-fram-företag och till avveckling. Det måste
dock vara i allas intresse i landet att den första tren-
den är starkare än den andra. Att i det läget göra si-
tuationen svårare, särskilt för de små företagen, och
dessutom uppamma ovilja och motreaktioner, det kan
inte vara framåtsyftande och klok politik.

Därför, kära riksdagsledamot, kom ihåg att det är
bäst att tänka efter, före!"

Jag undrar vad ni socialdemokrater, centerpartister
och miljöpartister svarar på detta. Tog ni något in-
tryck, eller är ni helt förstockade? Förstår ni det som
Bertel Öberg avslutar brevet med, att det är bäst att
tänka efter före? Än har ni faktiskt möjlighet att göra
det. Tänker ni göra det, eller tänker ni verkligen till-
foga landets småföretagare denna skada? Ja, men tänk
på statsfinanserna, säger ni då. I det sammmanhanget
kommer verkligen ett gammalt ordspråk till pass:
Snålheten bedrar visheten.

Förslaget är tillväxtfientligt, och de statsfinansiella
besparingarna med en engångsindragning på 7-8
miljarder kronor är bara en kosmetisk bokföringsåt-
gärd. Långsiktigt beräknar regeringen att få in ca 450
miljoner kronor i ökade ränteintäkter. Omkostnaden
för att få in dessa 450 miljoner kronor beräknas till
280 miljoner kronor i administrationsomkostnader
och minskade företagsskatter. Men då har man inte
beräknat minskningen av tillväxt och ökad arbetslös-
het.

Om förslaget genomförs kommer svenska företag
med en omsättning över 10 miljoner kronor dessutom
att få de hårdaste uppbördsreglerna för moms bland
samtliga konkurrerande företag inom EU. Centern och
Socialdemokraterna har varit totalt ointresserade av
att i utskottet justera gränsen för vilken omsättning
som skulle gälla för de företag som drabbas av den
kortaste inbetalningstiden.

Den förra regeringen lyckades förvisso inte med
allt, men faktum är att det fanns tydliga siffror på att
företagsklimatet upplevdes som bättre. En mätning
visade då att svenska företagare var de mest optimis-
tiska i Europa. Mycket tyder på att den optimismen
fick sig en allvarlig törn efter regeringsskiftet. Skat-
techocken mot företagen och återställarna tog musten
ur många existerande och blivande företagare.

Det är för mig svårförståeligt att ett gammalt små-
företagarparti som Centern har kunnat acceptera för-
slaget om förtida momsinbetalning. Förutom att det
har klara negativa effekter rent faktiskt, har det dess-
utom mycket stora negativa psykologiska effekter
genom att företagarna upplever det som att politikerna
inte förstår den verklighet som företagarna lever i.

Fru talman! Jag yrkar avslag på detta förslag och
bifall till reservation 1.

Anf. 11 PER ROSENGREN (v)

Fru talman! Jag skall börja med att erinra om ett
annat beslut som har fattats här i kammaren, nämligen
beslutet om de ändrade reglerna när det gäller moms
på begagnade varor. När skatteutskottet behandlade
den frågan var det litet diskussion om när detta skulle
träda i kraft. Efter många och långa diskussioner
lyckades vi få majoriteten så långt att den gick med på
att det skulle träda i kraft den 1 november. Vi hävda-
de redan då att anvisningarna från Riksskatteverket
inte kommer att vara klara den 1 november. Mycket
riktigt har jag fått information från redovisningsbyråer
och från företag som sysslar med handeln med begag-
nade varor. De vet i dag inte hur de skall göra. De
vänder sig till skattemyndigheter, och de vänder sig
till Riksskatteverket, men det finns ingen ledning att
få. Men socialdemokrater och centerpartister är gans-
ka tjurnackade när det gäller momsfrågor generellt.

Nu har vi en proposition framför oss om nya tid-
punkter för redovisning och betalning av mervärdes-
skatt. Samma tendens kan skönjas i detta ärende. Man
är inte beredd att i någon större utsträckning lyssna på
den kritik som framförs, en kritik som många gånger
är mycket berättigad.

Jag vill också erinra Carl Fredrik Graf om att
Vänsterpartiet inte bör bakas ihop med den center-
partistiska, den socialdemokratiska och miljöpartistis-
ka smeten. Vi har faktiskt försökt att agera i skatteut-
skottet på ett sådant sätt att de värsta effekterna för
små och medelstora företag skulle tas bort.

Det gäller då framför allt 10-miljonersgränsen. Vi
anser att gränsen var för lågt satt. Den borde ha höjts
till 40 miljoner. På så sätt skulle många små och me-
delstora företag, som enligt det föreliggande förslaget
nu drabbas, ha klarat sig undan.

Därför begärde vi att man skulle utreda vilka
statsfinansiella konsekvenser detta skulle få. Sent på
kvällen kom dessa siffror till vår kännedom. När vi
tog upp frågan i skatteutskottet morgonen därefter
frågade vi faktiskt om majoriteten hade tagit del av
siffrorna, vilket man inte hade hunnit att göra. Fem
minuter senare föreslog vi att ärendet skulle bordläg-
gas så att alla kunde sätta sig in i frågorna och se vilka
konsekvenserna blir. Då helt plötsligt visade det sig
att socialdemokrater och centerpartister hade studerat
förslaget halva natten och tagit ställning. Det pekar
väl på att man inte värderar information i någon större
utsträckning. Man hade bestämt sig redan i förväg för
vilken väg man skulle ta.

Det bör också i sammanhanget - Carl Fredrik Graf
och Isa Halvarsson berörde inte detta med ett enda
ord - påminnas om att de 450 miljonerna faktiskt
består av två faktorer. Den ena faktorn är den tidigare-
läggning som sker när det gäller inbetalning. Den
andra är de 337 miljoner av de 450 miljonerna som
består av att man lägger om redovisningsperioden till
enmånadsredovisning. Det ställer vi oss bakom. Vi
anser att det av konkurrensskäl är helt oacceptabelt att
ett företag som gör ett inköp från ett annat EU-land
skall tillämpa enmånadsredovisning medan andra
företag också i fortsättningen skall åtnjuta tvåmåna-
dersredovisningsreglerna. Av konkurrensskäl måste
man likställa företag med ungefär samma omsättning
och som är i samma bransch. Men bara för att man
råkar ha handel med ett företag i ett annat EU-land
skall man då drabbas av enmånadsredovisning. Det är
ju EU-regler som bestämmer att det skall vara enmå-
nadsredovisning i samband med EU-handel.

Som sagt, vi ställer oss inte bakom 10-
miljonersgränsen. Vi vill att gränsen skall höjas till 40
miljoner.

Carl Fredrik Graf sade när det gäller 1-
miljonsgränsen att man får välja, om man har upp till
1 miljon i omsättning. Ja, det får man, men det finns
någonting som heter minsta motståndets lag i det här
sammanhanget. Om detta läggs på F-skatten och om
man inledningsvis bedömer sitt resultat litet väl lågt
betalar man in en F-skatt som understiger den slutliga
skatten. När man sedan får slutskattesedeln ett år
senare visar det sig kanske att både omsättning och
resultat har blivit betydligt högre. Då står man där
med sin tvättade hals. Man får en kvarskatt som blir
oerhört svår att klara av.

Vi anser därför att det är väldigt viktigt att huvud-
regeln för samtliga skall vara enmånadsredovisning
när det gäller moms. Däremot skall det finnas möjlig-
het, om omsättningen understiger 1 miljon, att på
begäran få ettårsredovisning. Det är nämligen oerhört
lätt att omsättningen ökar litet mera än det var tänkt.
Framför allt för tjänstesektorn kan det få förödande
konsekvenser om man inte är uppmärksam här. Jag
har haft mycket kontakter med småföretagare som
visar att man är uppmärksam om man ser att F-skatten
är för hög, men man är inte uppmärksam om man ser
att F-skatten är för låg. Där är det alltså minsta mot-
ståndets lag som gäller.

Fru talman! Slutligen yrkar jag bifall till reserva-
tion 2 och reservation 4.

Anf. 12 CARL FREDRIK GRAF (m) replik

Fru talman! Per Rosengren tar upp några olika sa-
ker. Han för in resonemanget om det tidigare förslaget
om begagnade varor. Jag kan dela hans synpunkt när
det gäller tidpunkten. Den var olyckligt vald, eftersom
reglerna inte kunde implementeras. Vi hade då ett
annat förslag, nämligen avslag för att man skulle
kunna återkomma med ett nytt och bättre förankrat
förslag.

Sedan ville inte Per Rosengren bakas ihop med
socialdemokraternas övriga stödpartier i den här frå-
gan. Det kan jag ha viss förståelse för. När det gäller
frågan om att utöka omsättningsgränsen till 40 miljo-
ner är det klart att som ett andrahandsalternativ till
avslagsyrkandet hade vi inte haft någonting emot
detta. Men det är precis som Per Rosengren säger, att
det fanns inget stöd för den tanken i utskottet, och det
kan man ju ha anledning att beklaga.

Jag vill göra ytterligare en kommentar. Per Ro-
sengren säger att företag som handlar med EU har
enmånadsredovisning. Så är naturligtvis fallet. Men
för att undvika eventuella missförstånd kan det finnas
anledning att påpeka att man också kan ha tremåna-
dersredovisning. Det går alltså att gå på den linjen,
om man skulle tycka att det var önskvärt.

Anf. 13 HOLGER GUSTAFSSON (kds)

Fru talman! Det är allmänt vedertaget nu i mitten
av 90-talet att vi alla har glädje av ekonomisk tillväxt
i näringslivet. Så har det faktiskt inte alltid varit.

Ökad ekonomisk tillväxt behöver inte nödvän-
digtvis innebära ökad materiell konsumtion och re-
sursförbrukning. Det kan lika väl innebära ökad till-
gång på tjänster, kultur och meningsfull fritid. Det är
många som vill vara med och dela på kakan, och om
den växer blir det lättare att tillgodose de olika sam-
hällsgruppernas krav och förväntningar.

Den politiska höger-vänster-skalan ger ofta vid
handen att det finns diametralt olika mål med hur den
ekonomiska tillväxten skall användas. På högerkanten
vill man ofta främja ägarnas förmögenhetstillväxt, och
på vänsterkanten vill man så snabbt som möjligt för-
dela vinsten till utgående löner och förmåner till lön-
tagarna. Oavsett målet inser vi i dag vikten av eko-
nomisk tillväxt i svenska företag.

En av de viktigaste förutsättningarna för ekono-
misk tillväxt i näringslivet är konkurrensfördelar i
förhållande till andra producenter. Det är endast före-
tag som kan skapa bra varor och tjänster till lägre
kostnader än andra företag som överlever konkurren-
sen och som kan ge arbete och utkomst till både ägare
och övriga medborgare i samhället. Det ligger alltså i
vårt gemensamma intresse att det finns svenska före-
tag som har lägre kostnader än sina konkurrenter i de
länder som vi handlar med. Det är ett gemensamt
ansvar för näringslivet, staten och de fackliga organi-
sationerna att hålla kostnaderna nere.

Sedan deprecieringen av kronan i november 1992
har svenskt näringsliv en betydande relativ konkur-
rensfördel inom exportsektorn genom lägre kostnader.
Denna situation måste vi slå vakt om för att klara
ökad sysselsättning och en balans av den svenska
statsbudgeten.

Fru talman! Det är mot denna bakgrund som vi
kristdemokrater är mycket bekymrade då finansminis-
tern i traditionell socialdemokratisk anda nu börjar att
mjölka företagen på pengar och därmed höjer deras
kostnader. Därmed äventyras deras möjligheter till
konkurrensfördelar, som skall ge jobb och utkomst till
vår nation.

Vi trodde att den s.k. tillväxtpropositionen skulle
bli ett bevis på att finansministern ville stimulera
näringslivet genom både låga kostnader från statens
sida och en enkel administration, men detta betänkan-
de som vi nu behandlar och som står för förändrade
regler som ökar företagens kostnader går i motsatt
riktning.

Jag hade förväntat mig att frågan varit så intres-
sant för finansministern att han skulle ha funnits här i
dag, men han lyser med sin frånvaro. Jag vill ändå
ställa en fråga som kanske kan besvaras i ett annat
sammanhang eller kanske av någon annan: Är detta
början till den nygamla trenden att åter mjölka företa-
gen till sista droppen och därmed hota tillväxt och
sysselsättning?

Förslaget innebär för det första, vilket också tidi-
gare har nämnts här, att företagen ofta tvingas betala
moms innan man fått betalt av kunden. EU-
kommissionen uttrycker att den principen är olämplig
och avråder från den.

För det andra innebär förslaget att näringslivets
likviditet och kapitalförsörjning försämras med 7-8
miljarder kronor.

För det tredje innebär det att företagens upplå-
ningsbehov stiger. Därmed ökar företagens kostnader
och försämrar konkurrenssituationen i relation till
våra handelspartner. Dessutom tvingas huvuddelen av
näringslivet att redovisa moms tolv gånger per år i
stället för - som nu - sex gånger. Därmed ökar kost-
naderna för detta.

Fru talman! Hela denna regelförändring kring
momsen borde ha fått vänta och övervägts i ett helt
sammanhang. Det framhåller också kommittén för
skatteinbetalningar. Kommittén föreslår ett enhetligt
"clearingkonto" för alla företagens skatter och avgif-
ter till staten. Detta är framåtsyftande, intressant och
säkert mycket bra. Målet bör vara en enkel och kost-
nadseffektiv redovisning och uppbörd för att därige-
nom öka svensk sysselsättning. Det är vad det handlar
om.

Fru talman! Med anförda motivering vill jag yrka
bifall till reservation 1 och också peka på att vi har ett
särskilt yttrande från kristdemokraterna fogat till
ärendet.

Anf. 14 FÖRSTE VICE TALMANNEN

Tack, fröken Gustafsson.

Anf. 15 ULLA RUDIN (s)

Herr talman! När en regering och riksdag tvingas
genomföra en sådan gigantisk sanering av statsfinan-
serna som vi nu har gjort är det ofrånkomligt att
människor berörs. Besluten har varit nödvändiga att
fatta, men det hindrar ju inte att det också ibland har
varit svårt att fatta dem.

Finansministern sade här i kammaren strax efter
valet i september i fjol att vi inte kommer att kunna
räkna dem alla som kommer att vädja till oss politiker
att spara på något annat område än just det som då var
aktuellt. Vädjandena är naturliga, för att alla de olika
intresseorganisationerna självfallet skall företräda sina
medlemmar.

Det är därför varken unikt eller förvånande att fö-
retagarnas organisationer protesterar mot proposition
19, som handlar om nya tidpunkter för redovisning
och betalning av mervärdesskatt. Det går lätt att kon-
statera att dessa organisationer är resursstarka - det
har sannerligen inte saknats tid, pengar och kraft i
kampen mot förslaget.

Men vi politiker har ett stort ansvar när det gäller
att lyssna på protester och synpunkter, att våga se dem
i ett helhetsperspektiv, att värdera och så småningom
att fatta beslut. På det sättet har såväl regeringen som
utskottet gått till väga även denna gång.

"Protestanterna" har också fått gehör. Regeringens
förslag skiljer sig i mycket stor utsträckning från
Skattebetalningsutredningens delbetänkande, och
detta till företagarnas fördel. Även skatteutskottets
betänkande innehåller väsentliga förändringar och
uppmjukningar vad gäller det administrativa förfaran-
det för företagarna.

Herr talman! När jag läser de borgerliga motio-
nerna blir jag i det närmaste bestört. Det är uppröran-
de att Moderaternas, kds och Folkpartiets riksdagsle-
damöter ännu inte har förstått att vårt land befinner
sig i en akut ekonomisk kris och att ett fullföljande av
budgetsaneringen är en nödvändighet. Det är bara
Moderaterna som nämner ordet finansiering och hän-
visar då litet förstrött till det egna budgetförslaget
som ju inte har godkänts av riksdagen.

Det är inte småsummor det handlar om - 450
miljoner kronor i långsiktig budgetförstärkning. Här-
till kommer en engångseffekt på 7-8 miljarder kronor.
De sammanlagda ökade ränteintäkterna kan beräknas
till 730 miljoner kronor per år. Man skall väl ändå
inte behöva påminna om vad som händer när man
genomför ofinansierade förslag?

Kds betraktar i sin motion statens behov av bud-
getförstärkning som ett kortsiktigt intresse. Vidare
talar man emot sig själv när man menar att regering-
ens proposition måste avslås, eftersom den förstärker
tudelningen mellan inhemsk och exportinriktad pro-
duktion. I själva verket är det precis tvärtom när det
gäller EG-handeln. De företagen redovisar, som vi
hörde, sin moms varje månad sedan den 1 januari i år.
Regeringens proposition likställer företagen och där-
med uppnås konkurrensneutralitet.

Moderaterna anser i en av sina motioner att pro-
positionen ger ett splittrat intryck, eftersom det i den
föreslås flera olika datum och beloppsgränser. Social-
demokraterna värnar de små och medelstora företa-
gen. Tycker inte Moderaterna att det är bra?

Självfallet är det så att de stora företagen, de som
omsätter över 10 miljoner kronor har större resurser
än de små företagen. Genom regeringens lyhördhet
bl.a. gentemot de revisorer som brukar hjälpa småfö-
retagen med momsredovisningen har även dessa -
efter korrigeringar i förslagen - blivit nöjda med
nyordningen.

Flera av motionärerna vill att hela momsredovis-
ningsförslaget skall vila i skrivbordslådorna till dess
att Skattebetalningsutredningens förslag om skatte-
konton är färdigutrett. De är oroliga för bl.a. instabila
förhållanden och för att förändringar i redovisnings-
systemen skall följa för tätt inpå varandra. Nu vet vi
väl inte när den i och för sig mycket goda idén om
skattekonton blir möjlig att genomföra, men när den
genomförs kommer den att bygga just på månadsre-
dovisning. Dagens förslag kan således ses som en
förberedelse för skattekontona.

Inom Vänsterpartiet var man i stort sett nöjd med
utskottets betänkande i sin motion. Man tror emeller-
tid att de mindre företagen kommer att dra på sig
kvarskatter genom det förhållandet att den preliminära
skatten kommer att understiga den slutliga. Vänster-
partisterna tror också att företagarna som skall redovi-
sa momsen på årsbasis kommer att slarva bort mom-
spengarna under tiden.

Vi socialdemokrater sätter större tilltro till företa-
garna än så. Förvisso kan det vara svårt att göra pre-
liminärberäkningar. Men jag förutsätter att företagar-
na är intresserade av sin omsättning, att de kommer
att följa utvecklingen kontinuerligt och att de vid
behov kommer att ändra sin F-skatt.

Det finns en risk att oseriösa företag medvetet gör
feluppskattningar - det har Vänsterpartiet rätt i. Men
genom F-skattesystemet har ju ändå skattemyndighe-
terna vetskap om företagens existens.

Skattekontrollen är viktig, och den socialdemo-
kratiska regeringen tar också denna uppgift på största
allvar. Skatteflyktsklausulen är återinförd, och ytterli-
gare kontrollskärpningar är på gång.

Som jag tidigare anförde är det en omöjlig uppgift
att budgetsanera i den omfattning som vi måste göra
utan att människor berörs. De arbetslösa får minskad
a-kassa, barnfamiljerna förlorar en del av barnbidra-
get, pensionärerna får sina pensionsbetalningsdagar
framflyttade, och nu är det företagarnas tur att hjälpa
till. Deras kredittider minskas, och det finns farhågor
om att företagen måste inbetala moms innan de fått
betalt från sina kunder.

Vad förslagets motståndare glömmer är att samma
regler kommer att gälla för företagen. Trycket att
skärpa upp betalningsviljan kommer naturligtvis att
stärkas. Hela systemet torde rationaliseras och snab-
bas upp. Den långa kredittid som staten hittills har
kunnat erbjuda bygger på en tradition om en ersätt-
ning till företagen för handhavandet av momsuppbör-
den. Värdet av det för de skattskyldiga har naturligt-
vis successivt ökat. I dag är den genomsnittliga kre-
dittiden 65 dagar. Med den nya ordningen blir den
genomsnittliga kredittiden 35 respektive 50 dagar.

Den korta kredittiden berör 29 000 företag, den
längre ca 100 000 företag. 300 000 företag erbjuds att
redovisa i den årliga deklarationen. Samtliga företag
omfattas av lättnader under semesterperioden.

Till sist, herr talman! Både regeringen och skat-
teutskottet har lyssnat på opinionen och på flera
punkter gjort ändringar. Att gå så långt som att helt
dra bort förslaget har vi inte kunnat göra av statsfi-
nansiella skäl, men också av konkurrensneutrali-
tetsskäl.

Övergångar i administrativa rutiner är komplice-
rade och kostar både tid och pengar. De problemen
skall inte underskattas. Vi socialdemokrater i skat-
teutskottet känner oss emellertid övertygade om att
svårigheterna på intet sätt är oöverstigliga.

Jag vill därför yrka bifall till skatteutskottets
hemställan i betänkande nr 11 och avslag på samtliga
reservationer.

Anf. 16 CARL FREDRIK GRAF (m) replik

Herr talman! Det gick ungefär en halvtimme mel-
lan mitt huvudanförande och Ulla Rudins. Inte med
ett ord berörde hon de frågor som jag ställde i mitt
huvudanförande, så jag får anledning att återkomma
till dem i den korta replik som jag får. Jag vill dock
göra några kommentarer.

Ulla Rudin hävdar - det var ett halvt erkännande
till moderaterna - att moderaterna någon gång nämnt
om någon sorts finansiering. Det har vi verkligen
gjort. Av det budgetförslag som vi har lagt fram
framgår det klart hur vi vill finansiera förslaget. Vi
måste naturligtvis få förbehålla oss rätten att fullfölja
våra förslag, även om våra budgetförslag har fallit i
kammaren tidigare. Annars vore det helt omöjligt att
bedriva oppositionspolitik.

En sak tycker jag klingar mycket falskt i det som
Ulla Rudin hävdar. Efter den proteststorm som vi har
kunnat märka i hela landet står hon i talarstolen och
säger: Vi socialdemokrater värnar småföretagen. Jag
skulle vilja veta vilken småföretagare som känner att
socialdemokraterna har värnat honom eller henne när
det gäller förslaget om nya redovisnings- och upp-
bördsregler för momsen. Det där klingar verkligen
falskt. Jag kan inte riktigt begripa hur Ulla Rudin kan
lägga ut texten på det viset. I det här fallet är det just
småföretagen som kläms åt.

Ulla Rudin hade i slutet på sitt huvudanförande en
uppräkning av hur många företag som kommer att
finnas i de olika skikten när det gäller de olika be-
stämmelserna. Jag lade mycket riktigt märke till att de
flesta företag fanns bland dem som har den minsta
omsättningen. Det är naturligt. Men det är också de
företagen som får den absolut kortaste kredittiden
genom det förslag som nu föreligger.

Jag vill upprepa två av mina frågor som jag ställde
tidigare. Tror socialdemokraterna att skattehöjningar
och ökad byråkrati leder till ett förbättrat företagskli-
mat? Det var min första fråga. Den andra är: På vilket
sätt anser Ulla Rudin att förskottering av moms till
staten leder till förbättrade förhållanden för småföre-
tagen?

Anf. 17 ULLA RUDIN (s) replik

Herr talman! Moderaterna avvisar regeringens
politik och beskriver den som oduglig till att skapa
tillväxt och minska arbetslösheten. Men vore jag
moderat skulle jag vara litet mer försiktig i mina för-
dömanden, särskilt som arbetslösheten accelererade
och tillväxten var negativ under det borgerliga styret.

Anf. 18 CARL FREDRIK GRAF (m) replik

Herr talman! Argumentationen var litet svag i Ulla
Rudins inlägg. Hon försökte göra en utvidgning kring
de ekonomiska förhållandena i allmänhet. Det skulle
vi kunna göra, men då skulle vi behöva litet mer tid.
Vi kanske får begära ordet för ett nytt anförande för
att få en ny runda. Men låt oss nu koncentrera oss på
det här förslaget som omfattar momsredovisningssys-
temet.

Jag ställde två frågor. Ulla Rudin antydde inte på
en enda punkt någon form av svar. Den ena gällde
förskottering av momsen. Är det en förbättring eller
en försämring för företagen? Den andra var: Kommer
det här förslaget att leda till ett bättre företagsklimat?

Ulla Rudin nämnde också att det här systemet
kommer att leda till att trycket på betalningsviljan
kommer att öka. Det kommer att bli bättre. Jag skulle
vilja se på vilket sätt det lilla företag som kommer att
bli nedtryckt av tuffa betalningsvillkor som större
kunder, staten eller privata, kommer att bli hjälpt av
att klämmas av dessa nya momsredovisningsregler.
Det uttalandet vittnar om att socialdemokraterna inte
har någon förståelse för eller insikt i hur det fungerar
för de allra minsta företagen.

Som jag sade i mitt huvudanförande var vi mode-
rater i skatteutskottet i Skåne och besökte småföretag.
Bilden var fullständigt entydig från dessa företag som
omsätter kanske 500 000-800 000 kr, ibland några
miljoner kronor. De upplever inte detta som någon
förbättring. Det var ingen som antydde att det här
förslaget skulle leda till att betalningsvillkoren i all-
mänhet i näringslivet skulle förbättras.

Jag ställde frågor förut. Jag har ställt dem nu igen.
Jag förväntar mig åtminstone en antydan till svar från
socialdemokraterna - inte bara jag, utan jag tror att
det är många ute i näringslivet som också skulle vilja
ha någon liten antydan till svar på de frågor som jag
har ställt.

Anf. 19 ULLA RUDIN (s) replik

Herr talman! Budgetdisciplin - det är att stödja fö-
retagandet. Glöm nu inte det jag sade i mitt anförande
om ett helhetsperspektiv. I tillväxtpropositionen finns
pengar - 2 miljarder kronor - avsatta för företagan-
det.

Anf. 20 ISA HALVARSSON (fp) replik

Herr talman! Ulla Rudin säger att Socialdemokra-
terna värnar små och medelstora företag. Jag skulle
vilja säga att det inte går längre än till att bli läppar-
nas bekännelse. Man förstår inte småföretagarnas
förutsättningar. Ulla Rudin vill också framställa det
här som så att det har varit reaktioner från intresseor-
ganisationer som är stora och resursstarka. Men då
har hon sållat bort alla brev och propåer från enstaka
småföretagare, från förtvivlade människor som ser sin
vardag gå i kras. Tror Ulla Rudin att småföretagare
inte har blivit delaktiga i det här med minskade barn-
bidrag och försämrade sjukförsäkringar? Arbetslös-
hetsförsäkringen får inte företagare ens del i. Vad det
här gäller är att människor tvingas att betala in moms
innan de ens har fått betalt själva. Nej, säger Ulla
Rudin, trycket kommer att göra att man kommer att
skärpa upp betalningsviljan.

Företagen säger att det i stället kommer att bli
katten på råttan och råttan på repet. Alla kommer att
verkligen vara tvungna att se till att de har pengarna
för att betala sin moms. Det sätter man naturligtvis
framför att betala räkningar.

Jag har träffat småföretagare som säger: Kan inte
socialdemokratiska riksdagsledamöter praktisera ute i
företag för att se hur det fungerar i näringslivet och
hur det fungerar med betalningar och momsinbetal-
ningar? Har ni gjort det?

Anf. 21 ULLA RUDIN (s) replik

Herr talman! Jag vill bara lämna upplysningen att
jag är uppvuxen i ett småföretagarhem.

Det är väl ändå att ta i att säga att Socialdemokra-
terna inte skulle bry sig om företagen. I regeringens
förslag har utredningens förslag reviderats. I utskottet
har vi gjort ytterligare förändringar. Jag säger det
igen: Riktigt illa vore det för företagen om regering
och riksdag släppte efter på budgetdisciplinen och
räntorna började gå upp igen. Det vore att strunta i
företagen.

Så jag undrar: Har Folkpartiet möjligen något fi-
nansieringsförslag till det partiet vill göra?

Anf. 22 ISA HALVARSSON (fp) replik

Herr talman! Ulla Rudin måtte väl ändå veta att de
olika partierna lämnar in sina budgetförslag. Vi har
från Folkpartiets sida med råge finansierat de här
delarna.

Ulla Rudin säger att utredningens förslag har revi-
derats och slår sig för bröstet för det, men jag tycker
att det var det minsta man kunde göra. Utredningens
förslag var ju faktiskt ännu sämre.

Ändå ville man inte från Socialdemokraternas håll
över huvud taget diskutera beloppsgränsen. Det var
väldigt intressant när det kom fram i utskottet att om
man hade satt gränsen till 20 miljoner kronor i stället
för 10 miljoner kronor i omsättning hade man förlorat
bara 30 miljoner kronor från statens sida. Om man
hade satt gränsen till 40 miljoner - och då hade man
ju fått bort otroligt många av småföretagen - hade
man fått in 390 miljoner, en skillnad på 60 miljoner.
Även med regeringens och Ulla Rudins utgångspunkt
ställer jag mig tvivlande till att 60 miljoner skulle ha
någon slags inverkan på räntenivån.

Antalet nystartade företag sjönk, och sjönk myck-
et, från våren 1994 till våren 1995. Vad tror Ulla
Rudin att det beror på, och vad tror Ulla Rudin att det
kommer att betyda?

Anf. 23 ULLA RUDIN (s) replik

Herr talman! Vad tror Folkpartiet händer om rän-
tan går upp igen?

Jag skulle ändå gärna vilja höra litet mer precise-
rat hur ni vill finansiera det här. Jag tror inte att det
finns svar att ge.

Anf. 24 HOLGER GUSTAFSSON (kds) re-
plik

Herr talman! Först vill jag från djupet av mitt
hjärta beklaga att jag inte hängde med i ordförande-
skiftet tidigare. Möjligen kan det som en förklaring
sägas att jag var så engagerad i näringspolitiken att
jag inte observerade det hela. Jag beklagar detta
djupt.

Till Ulla Rudin vill jag säga att jag ändå tror att vi
kan vara överens om konkurrensfördelarnas betydelse
i helhetsperspektivet. Vi talade nämligen om ett hel-
hetsperspektiv i sammanhanget. Vi har en situation
för företagarna i näringslivet där den stärkta kronan
minskar konkurrensfördelarna. Det innebär att vi
måste vara noga med den marginal som finns kvar. Vi
lever också just nu med kraftiga löneökningar som tär
på marginalen.

Detta förslag är påbröd och lägger ytterligare
kostnader på näringslivet. Det är därför vi reagerar så
mycket. Jag vill ställa min fråga ytterligare en gång
för att få ett svar på den: Är det här början till en
nygammal trend att åter mjölka företagen till sista
droppen?

Anf. 25 ULLA RUDIN (s) replik

Herr talman! Kds vänlighet mot företagen med-
förde att 55 000 av dem gick i konkurs under de bor-
gerliga åren.

Statens kortsiktiga intresse skriver kds om i sin
motion. Jag undrar: Är det kortsiktigt att arbeta för att
få statsbudgeten i balans efter de sista årens förfall?

Kds skriver också att de stora företagen drabbas
särskilt hårt av de här förslagen. Jag undrar om inte
kds vill ta tillbaka det. Då måste det vara ett bra till-
fälle att göra det i dag här i kammaren.

Anf. 26 HOLGER GUSTAFSSON (kds) re-
plik

Herr talman! Det handlar om att förstå att det vik-
tigaste motivet för en budget i balans inte är att ta in
ett antal miljoner kronor på en sådan här regelföränd-
ring. Det är att skapa förutsättningar för ökad syssel-
sättning - det är därför vi är engagerade - och inte
försämra konkurrenssituationen. Ökad sysselsättning
ger mer pengar till statsbudgeten. Det är det viktiga i
sammanhanget, och det är därför vi engagerar oss i
den här principiellt så viktiga frågan.

Låt mig som ett svar på den första delen av Ulla
Rudins replik säga att man kanske skall gå litet längre
tillbaka för att söka orsaken till konkurserna än mel-
lan 1991 och 1994. Anledningen till de 55 000 kon-
kurserna kanske uppstod åren dessförinnan, och vem
var då ansvarig?

Anf. 27 PER ROSENGREN (v) replik

Herr talman! Ulla Rudin pekar på budgetsane-
ringsproblematiken. Vårt förslag skulle kosta 60 mil-
joner kronor, och skulle då undanta nästan alla små
och medelstora företag från de här problemen.

Vi menar att den här likviditetsindragningen inte
är ett bra sätt att sanera budgeten på. Det finns betyd-
ligt bättre sätt. Vi tycker att man skall ta ut skatter på
vinster, dvs. skatter på pengar som finns. Det är ett
betydligt bättre sätt än att göra en likviditetsindrag-
ning på det här sättet, som slår blint, oavsett om peng-
arna finns eller ej.

Finansieringen är inte så svår att hitta. Ulla Rudin
pekade alldeles nyss på 2 000 miljoner som ligger och
skvalpar och som inte heller i tillväxtpropositionen
kommer att användas i någon större utsträckning. Där
kan man ju ta de här 60 miljonerna för att gå oss till
mötes och lösa problemen.

Ulla Rudin säger att företagen inte slarvar bort
pengarna. Nej, slarvar bort har jag väl inte sagt, men
pengarna försvinner i den löpande verksamheten. Så
kommer det att bli. Den som hävdar någonting annat
har en väldigt stor brist i sin kontakt med verkligheten
när det gäller just de väldigt små företagen.

Vi hade rätt när det gäller de problem som mom-
sen på begagnade varor skulle innebära. Har Ulla
Rudin ägnat den problematiken en tanke? Har hon
haft kontakt med de företag som drabbades av bristen
på anvisningar? De står där i dag och vet över huvud
taget inte hur de skall lösa de här redovisnings-
problemen.

Jag tycker att man borde ta kontakt med verklighe-
ten innan man lägger den här typen av förslag.

Regeringen har lyssnat. Ja, men det innebär ju att
vi i riksdagen också kan lyssna och lägga förslag till
förändringar av en lagstiftning som vi tycker är dålig.
Det är inte högsta sovjet vi debatterar i.

Anf. 28 ULLA RUDIN (s) replik

Herr talman! Det tycks vara så att Vänsterpartiet
har dåligt med argument i dag. Det kan jag förstå.
Vänsterpartiet konstaterade i sin motion att de ansåg
att regeringen tagit hänsyn till den kritik som fanns
mot det här utredningsförslaget. Man accepterade
också de föreslagna omsättningsgränserna. Det var
först vid utskottets justeringssammanträde som
Vänsterpartiet hade vaknat till och kom med ett nytt
förslag om omsättningsgränserna.

Ja, det kostar 60 miljoner, och man kan finansiera
det på det ena eller andra sättet, tycker Vänsterpartiet.
Det är precis på det sätt som Vänsterpartiet föreslår,
som man inte kan göra, Per Rosengren.

Anf. 29 PER ROSENGREN (v) replik

Herr talman! Jag blir inte klok på det som Ulla
Rudin säger. Kan man inte finansiera förslagen? Skall
man inte göra det? Min fråga kvarstår: Vilket är bäst,
att öka intäkterna genom att beskatta pengar som
finns eller att ha svepande förslag som drabbar alla
utan att pengarna finns i det enskilda sammanhanget?

Ja, regeringen tog hänsyn till de svagheter som
fanns i Skattebetalningsutredningen, men man gick
inte tillräckligt långt. När vi räknade ut hur mycket en
ökning av omsättningsgränsen skulle kosta insåg vi att
det var en så pass liten summa, 60 miljoner, som
skulle lösa oerhört många problem. Märk väl att det
är de 60 miljonerna som vi diskuterar.

Det vore ju erbarmligt dåligt om ni socialdemo-
krater inte skulle hitta en finansiering på 60 miljoner
när ni har avsatt 2 000 miljoner till något odefinierat.
Jag vet att det innebär att ni av tillväxtpropositionen
kommer att ta 0,6 miljarder i anspråk. Men resten
kvarstår, alltså 1,4 miljarder. Att plocka 60 miljoner
därifrån torde inte vara något större problem, för det
är ju just för företagsamheten som dessa pengar är
avsedda. Men det är tydligen omöjligt för Socialde-
mokraterna att använda de avsatta pengarna till väl-
digt vettiga ändamål.

Anf. 30 ULLA RUDIN (s) replik

Herr talman! Det var Vänsterpartiet som talade om
svepande förslag, och jag kan bara instämma.

Regeringen har naturligtvis i sitt förslag om om-
sättningsgränser tagit hänsyn till olika faktorer, och
man har helt enkelt beslutat sig för gränsen 10 miljo-
ner.

Anf. 31 ROLF KENNERYD (c)

Herr talman! Saneringen av den svenska ekono-
min kräver uppoffringar av alla grupper i det svenska
samhället. Det betyder å andra sidan att alla grupper
kommer att delta i skörden av de frukter som sane-
ringen så småningom kommer att leda till.

Vi kan nu skönja kartsättningen av dessa frukter.
Den svenska räntans och den svenska valutans för-
ändringsmönster är för närvarande en god grogrund
för kartsättning av frukt. Nu gäller det att skydda de
så ömtåliga karten från storm, kyla och andra kalami-
tetsrisker, därför att det är endast mogna, fullgångna
frukter som är välsmakande.

Effektivisering av betalningsströmmar är ett av
flera verksamma medel för att förbättra lönsamheten
för såväl individer och företag som stat. För statens
del innebär det främst en tidigare och effektivare
skatteuppbörd. Metoden att använda effektiva kapi-
talströmmar för att förbättra statens finanser har under
senare år använts av svenska regeringar, oavsett par-
tifärg.

Nu ligger ett nytt förslag på riksdagens bord för
avgörande, nämligen om nya tidpunkter för redovis-
ning och betalning av mervärdesskatt. Förslaget inne-
bär en omedelbar effekt på statsfinanserna av en-
gångskaraktär i storleksordningen 8 miljarder och en
beräknad varaktig effekt på 450 miljoner kronor.
Denna likviditets- och lönsamhetsförbättring för sta-
ten innebär å andra sidan i det korta perspektivet en
motsvarande försämring för de svenska företagen. Det
är därför naturligt att dessa företag vänder sig emot
förslag av denna karaktär. Så har också skett i hög
grad.

Det har också funnits skäl att göra väsentliga för-
ändringar av det ursprungliga utredningsförslaget,
som ligger till grund för det nu föreliggande förslaget.

Dessa förbättringar har vi i Centerpartiet aktivt
medverkat till att realisera. Inriktningen har varit att
skydda framför allt de mindre företagen från alltför
drastiska förändringar i förhållande till nuläget. Den-
na positiva särbehandling av de mindre företagen
motiveras dels av att mindre företag generellt sett har
sämre likviditet än de större, dels av att de små före-
tagen generellt sett har mindre administrativa resurser
än de större företagen.

I förhållande till utredningsförslaget är de vikti-
gaste förändringarna för det första en möjlighet till
årsredovisning för företag med en årsomsättning på
upp till en miljon kronor. För det andra är det en med
15 dagar förlängd redovisnings- och betalningstid för
företag med en årsomsättning på upp till 10 miljoner
kronor. För det tredje är det - något som tidigare inte
nämnts i debatten - en redovisningsfri månad för alla
företag.

Det vore naturligtvis förmätet att påstå att vi har
uppnått dessa förbättringar enbart av egen kraft. Även
andra krafter har bidragit till att detta har blivit möj-
ligt. Men jag tvekar dock inte inför påståendet att vi
verksamt har bidragit till dessa förbättringar.

De uppnådda resultaten innebär inte att vi känner
oss helt nöjda, men vi har ansett dem vara en hygglig
kompromiss som vi har kunnat ansluta oss till, väl
medvetna om att regeringen i tidigare skeden har
kunnat finna andra samarbetspartner för mera långt-
gående åtgärder. Däri ligger också svaret på Carl
Fredrik Grafs fråga om varför vi har accepterat före-
liggande förslag. Utan vår medverkan hade det inte
varit möjligt att åstadkomma de förbättringar som jag
tidigare har redovisat.

Herr talman! Åter och kort tillbaka till den kart-
sättning som jag nämnde inledningsvis. Det är avnju-
tande av frukter som kan bli resultatet av denna kart-
sättning.

En av de grupper som först kan komma i åtnjutan-
de av dessa frukter är just företagen, speciellt de små
företagen. Få grupper är så beroende av en positiv
utveckling av framför allt svensk räntenivå men också
kronnivå som dessa, dvs. de små företagen. Det är
därför av yttersta vikt att den nu positiva trenden i
dessa hänseenden icke får äventyras.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till förelig-
gande hemställan i betänkandet.

Anf. 32 CARL FREDRIK GRAF (m) replik

Herr talman! Något om Rolf Kenneryds inlägg
och litet grand om Centerpartiets skattepolitik i all-
mänhet.

När jag i dag på morgonen slog upp Dagens Poli-
tik läste jag att Kenneryds partiledare Olof Johansson
säger att det är lika bra att Carl Bildt stannar borta
från inrikespolitiken och att skattesänkningar o.d. inte
leder till någonting utan att det är lika bra att överge
den politiken.

Det är klart att mot den bakgrunden är ju Center-
partiets ställningstagande i denna fråga naturligtvis
logisk. Centerpartiet har bytt fot och har nu sällat sig
till de krafter i svensk politik som menar att skatte-
höjningar är det sätt som skall användas för att ta oss
ur de ekonomiska problemen. Jag beklagar naturligt-
vis detta. Som jag sade i mitt huvudanförande fanns
det under den förra mandatperioden en enighet bland
de fyra borgerliga partierna i synen på denna fråga.

Nu hävdar Rolf Kenneryd att detta offer var väl
värt och att man ändå lyckades genomföra en del
förbättringar, särskilt för de minsta företagen. Men
som jag tidigare var inne på är det ju just de minsta
företagen, vilka kommer att få betala momsen via F-
skatten, som de facto får de allra kortaste kredittider-
na. Därför har jag föga förståelse för den inställning
som Kenneryd redovisar.

Kenneryd använde ju i sitt anförande ett bildspråk
med skörder, frukter, kartsättning och sådana ord som
knyter an till den eventuella lantbrukstradition som
finns inom Centerpartiet. Därför ställer jag återigen
den fråga som jag ställde i huvudanförandet:

På vilket sätt anser Centerpartiet att detta förslag
leder till förbättringar just för de små företagen, lant-
bruksföretag och andra, som verkar på landsbygden
och som man annars säger sig värna så mycket om?

Anf. 33 ROLF KENNERYD (c) replik

Herr talman! Låt mig först kommentera den första
delen av Carl Fredrik Grafs replik, nämligen den som
gällde om skattehöjningar är vägen ut ur de problem
som vi för närvarande har. Nej, det är verkligen ingen
kardinallösning, men det kan icke undvikas att en
sanering av svensk ekonomi också kräver inslag av
skattehöjningar i de fall där sådana är möjliga. Vi
avvisar alltså inte sådana med samma emfas och när-
mast religiositet som moderaterna. Som jag sade i mitt
anförande behöver uppoffringar bäras av alla.

Vad sedan gäller de minsta företagen och Carl
Fredrik Grafs påstående att de får den kortaste betal-
ningstiden vill jag erinra om att det när det gäller
årsredovisning föreligger frivillighet. Jag utgår ifrån
att flertalet enskilda företagare med den insikt som de
har kommer att välja den redovisningsmetod som för
dem är mest gynnsam. Jag tror att vi med god tillför-
sikt kan se fram emot att det kommer att bli på det
sättet.

Anf. 34 CARL FREDRIK GRAF (m) replik

Herr talman! På en punkt har Kenneryd rätt, näm-
ligen att de minsta företagen kan välja vilken metod
som de vill använda, och det är naturligtvis bra. Men
om de väljer den ena metoden, blir kredittiden tio
dagar, och med den andra metoden blir det åtminstone
enmånadsredovisning och i varje fall i förhållande till
nuläget en förkortad kredittid. Det torde vara obe-
stridligt.

Den första delen av Kenneryds uttalande inger
trots allt en viss optimism. Han är inte lika entydig
som partiledaren, vilken, som jag tolkar intervjun i
dagens nummer av Dagens Politik, helt och hållet
avvisar den borgerliga regeringens skattepolitik. Men
det inger ändå oro när Centerpartiet nu sällar sig till
riksdagens vänsterpartier och i första hand synes gå in
för lösningar som innebär högre skatt på företagen
och näringslivet. Jag beklagar den utvecklingen, och
jag tror att den är felaktig i sak.

Kenneryd berömmer sig av att det genom att man
medverkar till förslaget beträffande momsredovis-
ningen har blivit en förbättring. Jag tror att om Ken-
neryd och Centerpartiet hade bemödat sig om att
samarbeta litet grand med de partier som inte ser
skattehöjningar som en förstahandslösning, kunde
förslaget nog ha blivit ännu bättre än det nu framlag-
da. Det kunde kanske rent av ha blivit ett avslagsyr-
kande, och vi kunde ha fått en helhetsbedömning om
någon tid, när Skattebetalningsutredningen har lagt
fram sitt förslag. Vi kunde då ha fått en samlad syn på
skatter, sociala avgifter, moms och andra punktskat-
ter. Jag tror att det hade lett till en bättre lösning, som
också hade kunnat bli långsiktigt varaktig.

Anf. 35 ROLF KENNERYD (c) replik

Herr talman! Vi har i detta som i så många andra
ärenden såväl i skatteutskottet som i andra utskott att
ta hänsyn till de politiska realiteter som faktiskt före-
ligger. Det finns anledning att erinra Carl Fredrik
Graf med anledning av hans tidigare replik om att det
i denna kammare i dag finns en mycket solid socialis-
tisk majoritet, som i det ärende som vi nu diskuterar
skulle ha kunnat åstadkomma ett avsevärt sämre för-
slag än det som nu föreligger.

Vi har genom pragmatiskt uppträdande lyckats
förhindra en del av de avarter som annars skulle ha
inträffat. Jag tycker att Carl Fredrik Graf och andra
skulle ha anledning att ge oss ett erkännande för det i
stället för att kritisera oss för det. Sådana är nämligen
de faktiska omständigheterna.

Anf. 36 ISA HALVARSSON (fp) replik

Herr talman! Rolf Kenneryd brukar säga att man
skall tala så att allmogen förstår vad man säger, men
jag tror inte att allmogen - om man med det begrep-
pet här avser småföretagare - riktigt förstod det som
Rolf Kenneryd sade. Det är riktigt att underskottet i
de offentliga finanserna sjunker, men till skillnad mot
den förra regeringen har den nuvarande regeringen
genomfört kraftiga skattehöjningar. Det gäller i syn-
nerhet skatter som har belastat företagandet och en-
skilda människors inkomster från arbete, studier och
sparande. Därvidlag har väl företagandet alltså burit
sin del.

Vi har fått värnskatt, återinförd dubbelbeskattning,
slopad kvittningsrätt, höjda arbetsgivaravgifter, höjd
skatt på pensionssparande och kapitalförsäkring, skatt
på industribyggnader, förtida momsinbetalningar,
höjd fastighetsskatt och mycket annat. Det leder till
att det skattetryck som redan nu är högt stiger ytterli-
gare. Däremot kan man på ena handens fingrar räkna
de skatter som har sänkts. Det gäller matmomsen,
temporärt riskavdrag och återinförd kvittningsrätt för
nyföretagare.

Man måste göra invändningar, först och främst
mot instabiliteten i reglerna, hattandet fram och till-
baka med temporära skatteregler samt återställare och
återåterställare. Det leder till en ökad osäkerhet om de
framtida skatteregleringarna, och en sådan osäkerhet
är negativ för företagande och investeringar.

Centern har tidigare hävdat att man behöver stabi-
la skatteregler och att villkoren för företagandets
arbetsinsatser behöver ses över. Men nu säger Rolf
Kenneryd att just det här "bondeoffret", bestående av
tidigarelagd momsinbetalning, var absolut nödvän-
digt. Han har fortfarande inte visat varför just det här
skulle vara så nödvändigt.

Anf. 37 ROLF KENNERYD (c) replik

Herr talman! Nej, jag påstår inte att just det här
offret var alldeles nödvändigt, men det var ett i en
helhet som det icke har varit möjligt att undvika. Jag
medger med den pragmatiska inställning som jag har
till politiskt arbete att det finns balansgångar när det
gäller såväl uppoffringar av skattehöjningskaraktär
som uppoffringar av annat slag.

Isa Halvarsson framhöll med emfas i sitt anföran-
de att det här verkligen har upprört, och det har det
gjort. Men också praktiskt taget alla de exempel som
Isa Halvarsson själv gav har verkligen upprört. Jag
kan också förlänga listan över beslut som har tagits i
denna kammare som verkligen har upprört: sänkta
ersättningsnivåer i transfereringssystemen, sänkta
barnbidrag liksom reducerade basbelopp vid beräk-
ning av pensioner och andra förmåner.

Låt mig återigen referera till Isa Halvarssons hu-
vudanförande. Hon sade där att vi inte förstår den
verklighet som vissa människor lever i. Det gäller
såväl den fråga som vi nu diskuterar som alla de ex-
empel som Isa Halvarsson och jag har nämnt i det här
replikskiftet.

Anf. 38 ISA HALVARSSON (fp) replik

Herr talman! Rolf Kenneryd sade som svar på en
fråga i en tidning att han som princip inte tyckte att
det är rimligt att man skall betala in skatt innan man
själv har fått betalt från kunden, men han menade att
de långa betalningstiderna ibland är ett resultat av
bristande disciplin bland både köpare och säljare. Jag
är säker på att det finns bristande disciplin men också
bristande betalningsförmåga.

Jag undrar verkligen vad Rolf Kenneryd tror om
den utveckling som kommer. Antalet nystartade före-
tag sjunker dramatiskt från våren 1994 till våren
1995. Vad tror han att det beror på? Vad tror han att
det kommer att betyda för framtiden?

Anf. 39 ROLF KENNERYD (c) replik

Herr talman! Jag vill kort beröra frågan om betal-
ningstiderna. Det är ett riktigt citat som Isa Halvars-
son gör. Jag tycker i princip inte att det är riktigt att
man skall betala skatt förrän man verkligen har fått
inkomsten.

Jag står också för andra delen i citatet. Jag utgår
ifrån att den förändring som nu sker på detta område
kommer att fungera som ett mycket gott argument för
framför allt de små företagen att använda gentemot de
stora, som är dåliga betalare, för att få dem att verkli-
gen betala sina fakturor i tid och därigenom förkorta
den genomsnittliga betalningstiden.

Det kommer att som en följdeffekt få likviditets-
förbättring. Man får betalt så att man kan betala skatt,
och man får också betalt för själva fakturan. Även om
vi inte skall överdriva effekten kan jag säga att det
kommer att medverka till en bättre betalningsmoral i
näringslivet. Det kommer i första hand de mindre
företagen till del.

Anf. 40 PER ROSENGREN (v) replik

Herr talman! Man hör titt som tätt centerpartister
på statsmannamässigt sätt uttala sig om vilket bidrag
Centerpartiet har givit till saneringen av Sveriges
ekonomi. Av de 118 miljarder som den svenska eko-
nomin hittills förstärkts med har Centerpartiet bidragit
med 3.

Jag vill ställa en fråga till Rolf Kenneryd: Har ni
över huvud taget försökt påverka socialdemokratin i
denna fråga?

Det är ganska märkligt att höra Rolf Kenneryd sä-
ga att Centerpartiet har förhindrat en vänstermajoritet
att lägga fram ännu värre förslag. Har Rolf Kenneryd
och jag varit på samma skatteutskottssammanträde?
Vi har försökt att genomföra förbättringar. Vi har
försökt att lirka med centerpartisterna för att få dem
att ta bort de värsta avarterna i förslaget genom att
lägga fram kompromissförslag. Vi har tydligen inte
varit på samma sammanträde. Det kan också förklara
varför Centerpartiet inte sökte allians med en annan
majoritet i skatteutskottet.

Man hade ganska enkelt kunna driva frågan så att
de värsta avarterna hade kunnat tas bort ur förslaget
och omsättningsgränsen kunnat höjas från 10 till 40
miljoner kronor.

Så till en annan fråga: Är det bäst att beskatta
pengar som finns eller att göra likviditetsindragning
av pengar som inte finns?

Anf. 41 ROLF KENNERYD (c) replik

Herr talman! Låt mig svara på den sista frågan
först. Det är kanske inte alltför uppseendeväckande
om jag svarar att det är det första ledet som är att
eftersträva.

Så till frågan om vi har försökt att påverka s: Jag
beklagar att Per Rosengren inte har lyssnat till debat-
ten tidigare. Jag har ägnat en ganska stor del av debat-
ten till att förklara att vi inte bara har försökt utan
också lyckats med det.

Per Rosengren vet mycket väl att vi var på samma
skatteutskottssammanträde. Om man i ett tidigt skede
påverkar och åstadkommer resultat, vilket har skett i
detta fall, kommer man till en punkt då man är över-
ens om att målet är uppnått. Vi hade gjort det före det
utskottssammanträde som Per Rosengren och jag och
några till deltog i.

Till skillnad från Vänsterpartiet har vi i Center-
partiet som tradition att stå för de uppgörelser som vi
har gjort. Det gjorde vi också i detta fall. Däri ligger
förklaringen.

Jag är alldeles övertygad om följande: Om Väns-
terpartiet hade försökt att inta den roll som vi har
spelat i strävan att förbättra det förslag som kom från
regeringens sida, hade förslaget varit avsevärt sämre
än det vi nu debatterar.

Vi har åstadkommit en plattform, och Vänsterpar-
tiet vill gå ytterligare litet längre. Att man i Vänster-
partiet inte håller sig för god för att i ett sent skede
spela på opinionen förvånar i och för sig inte, om vi
tar hänsyn till vilket parti vi har att göra med. Men det
är inte något särskilt moraliskt uppträdande.

Anf. 42 PER ROSENGREN (v) replik

Herr talman! Jag tror inte att Rolf Kenneryd kan
peka på något exempel på att vi inte har stått för upp-
görelser.

Detta ärende är faktiskt inte färdigbehandlat förrän
det är behandlat här i riksdagen. Det är inte ett högsta
sovjet vi bevistar. Har man möjlighet att påverka
ärendena för att få fram bättre förslag skall man na-
turligtvis ta de möjligheterna.

Rolf Kenneryd talar om att det sker i ett sent ske-
de. Vi insåg denna problematik på ett väldigt tidigt
stadium. Vi har haft kontakt med bl.a. åkeriföreningar
med en omsättning mellan 15 och 20 miljoner. De har
ett avräkningssystem som fungerar på så sätt att ing-
enting avräknas förrän den 20 i varje månad. Det
innebär att de får göra preliminära beräkningar för
momsen. Det är inte tillåtet enligt lagen. Hur skall de
klara sig i denna situation? De hade klarat sig med
vårt förslag på en 40-miljonersgräns.

Jag förstår fortfarande inte vad Rolf Kenneryd sä-
ger om att förslaget skulle ha varit betydligt sämre om
vi hade varit med och påverkat situationen. Jag skulle
vilja säga precis tvärtom. Förslaget kan inte bli
mycket sämre än vad Centern har gjort det.

Anf. 43 ROLF KENNERYD (c) replik

Herr talman! Jag vill kort replikera med att lämna
ett exempel på brutna löften. Det är naturligtvis delvis
en definitionsfråga, men jag tar ett i tiden näraliggan-
de exempel. Det är inte mer än en och en halv timma
sedan Per Rosengren debatterade med Lars U Gran-
berg om hundskatten. Den frågan kan på sitt sätt sägas
var ett ganska belysande exempel på Vänsterpartibe-
teende.

Anf. 44 RONNY KORSBERG (mp)

Herr talman! Det är framför allt tre saker som slår
mig när jag i en och en halv timmes tid lyssnar till
debatten om förändrade rutiner för inbetalning av
moms. För det första tycks insikten om tillståndet för
statens finanser vara som bortblåst från dem som
kritiserar förslaget. För det andra tror man att försla-
get kommer att få överdrivna effekter på svenskt
näringsliv. För det tredje visar man en påfallande
misstro mot svenska företagares förmåga att hantera
förändringar i omvärlden, något som för övrigt är
deras vardagssysselsättning.

Låt mig ta det första: Man genomför inte denna
förändring därför att man har för avsikt att klämma till
företagen. Vi har att ta hänsyn till en verklighet som
säger att vi måste få ordning på det underskott vi har.
En stor del av de utgifter vi har i staten är fortfarande
ofinansierade. Självfallet måste vi ta till alla de medel
som står till buds för att komma till rätta med detta.
Det kan innebära att företagen också måste vara med
och bidra en aning. Det är vad detta förslag handlar
om.

Man talar om effekterna av förslaget - vad det
kommer att innebära. Låt oss titta ett ögonblick på
vad det egentligen är vi föreslår.

I dag har alla företag en räntefri kredit i samband
med skatteinbetalningen. Den kredittiden kortas nu
något. Det är det bidrag som företagen lämnar för att
förbättra finanserna.

Av antalet företag som omfattas av förändringen
är de minsta företagen med en omsättning under 1
miljon nästan 300 000. Vad innebär förändringen för
de företagen? En del har efterlyst att vi skall använda
oss av verkligheten, närma oss den och befinna oss i
den. Jag har i alla år funnits i företagsverkligheten,
och jag envisas med att fortsätta att vara kvar där. Jag
satte mig därför ner och tog fram min lilla enkla mi-
niräknare och tittade på vad detta förslag innebär för
ett företag med en omsättning på 1 miljon.

Under förutsättning att hela omsättningen är
momspliktig innebär det en utgående moms på
250 000 kr om året. Beroende på vilken typ av företag
det är, om det är ett handelsföretag eller ett konsultfö-
retag, är genomsnittligt kanske halva beloppet kost-
nader för materialinköp eller andra tjänster som också
är momspliktiga. Man har alltså en ingående av-
dragsgill moms på ungefär 125 000 kr. Kvar blir att
leverera in till staten i skatt i storleksordningen
10 000 kr i månaden.

Vad innebär då den förkortade kredittid som dessa
små företag får? Från att i dag ha en genomsnittlig
kredittid på 50 dagar minskar kredittiden beroende på
vilken metod man väljer. Det är fritt att välja om man
vill ha en årsredovisning eller redovisa varje månad,
som framgår av betänkandet. Det innebär i praktiken
en kostnad på 12 kr i månaden för att slippa redovisa
moms varje månad. Så ser situationen ut för den van-
lige småföretagaren med en omsättning under 1 mil-
jon.

Om man väljer det sämre alternativet att redovisa
varje månad innebär det att man får jobba litet mer
och att det kanske kostar 15 kr. Är det en väldigt
företagsam person, och att det går mycket bra för
företaget, så att man har råd med en redovisningsfir-
ma som sköter momsredovisningen, får man utgå från
att bokföringsfirman debiterar ungefär 300 kr plus
moms i timmen för att hjälpa företagaren med detta
varje månad, eller som tidigare varannan månad.

Detta förslag betyder alltså att 300 000 företagare
i landet kanske sparar 1 200-1 300 kr per månad i
utlagda konsultkostnader, eftersom de slipper detta
om de så väljer. Skulle det vara så att företaget har
sådana periodiska problem och säsongsvariationer att
man tycker att det är olämpligt att betala in F-skatt för
hela året väljer man att redovisa varje månad. Men
fortfarande tjänar man på systemet. Det är helt up-
penbart.

Det är skälet till att vi tycker att det förslag som
äntligen har lagts fram är bra. Miljöpartiet har länge
hävdat att vi måste förenkla villkoren för våra små
företag för att man skall kunna starta och driva före-
tag. Det är inte dessa 10-15 kr som är problemet för
småföretagare, utan det är byråkratin, hanteringen och
behovet av konsulttjänster för att klara systemet. Det
tar man nu bort för väldigt många företag, och det är
mycket bra.

Jag har väldigt svårt att förstå hur man kan få detta
till att det är en försämring. Jag umgås med småföre-
tagare varje vecka. Jag har många vänner som har
småföretag. Jag känner inte igen resonemanget att det
skulle vara en sådan katastrof. Det verkar vara någon
sorts uppiskad stämning. Man använder småföretagen
som murbräcka för att påstå att detta är ett dåligt
system. Jag har inte bara lyssnat på vad man säger i
verkligheten och till kritiken. Jag lever i verkligheten i
mitt vanliga liv utanför riksdagen.

Det finns en misstro mot företagen, en tro att detta
skall få enorma konsekvenser. Tänk om ni som kriti-
serar förändringen har rätt? Hemska tanke! Skulle
verkligen svenskt näringsliv vara så bräckligt att den-
na marginella förändring av kredittiderna får dessa
omfattande konsekvenser som det här framstår? Är
företagsledarna och cheferna i dessa företag så in-
kompetenta att de inte förmår att anpassa sig till si-
tuationen?

Självfallet kommer förändringen att leda till om-
förhandlingar av kredittider. Det är inte någon nyhet
att man betalar moms innan man har fått in den. I
byggbranschen har man 90 dagars kredittid som regel.
Detta faktum har inte uppstått nu. Det är inkalkylerat i
priserna redan från början, och självfallet förändras
priserna.

Kom ihåg en sak: det är finansnettot som påverkas
i företaget, ingenting annat. När man påverkar företa-
gets ekonomi är det där förändringen sker. Lyckas vi
få ordning på finanserna, och räntan sjunker bara en
liten aning, påverkas också finansnettot för företag
som har krediter eller som har ett överskott, eftersom
ränteinkomsterna blir högre. Det är ju det vi strävar
efter.

Den misstro från dem som säger sig företräda fö-
retagens intressen mot de företag som förväntas bära
framtiden för detta land och anställa nya människor är
för mig mycket förvånande. Jag tror mycket mer på
företagens förmåga att hantera situationen. Jag tror att
de mycket väl kan bära den lilla förändring som här
sker, bara man inte använder detta för att piska upp en
stämning och använda det som en murbräcka för att
hindra förändringen.

Självfallet blir det en förkortad kredittid. Det blir
en något större belastning på kostnaderna. Det är vi
alla medvetna om och egentligen inte något som vi
behöver diskutera. Jag är övertygad om att detta är en
fungerande förändring, och jag tror att det för de allra
flesta företagare är en välkommen förenkling av var-
dagen.

Per Rosengren tar upp en intressant sak när det
gäller småföretagen, nämligen om man eventuellt i
stället skulle ha vänt på systemet, dvs. att man skulle
ansöka om att få redovisa en gång om året. Det kan
man naturligtvis fundera över. Jag tror ändå att det
förslag som ligger i nuläget är det som det kanske är
bäst att utgå ifrån och pröva.

De flesta företag vill nog ändå ha det så enkelt
som möjligt. Utgångsläget är att man automatiskt får
den enklaste varianten, nämligen att man redovisar F-
skatt en gång om året. Det är möjligt att detta visar sig
vara fel och att fler företag vill redovisa varje månad.
Det kommer vi att se på antalet ansökningar om att i
stället få betala moms varje månad, och i så fall kan
man naturligtvis förändra systemet. Men i nuläget tror
jag att förslaget som det ligger är både bra och väl-
kommet för de flesta småföretag. Med detta vill jag
yrka bifall till utskottets hemställan.

Anf. 45 PER ROSENGREN (v) replik

Fru talman! Ronny Korsberg hänvisar till det
statsfinansiella läget. Jag vill återigen påpeka att vårt
förslag med en höjd beloppsgräns till 40 miljoner
skulle kosta totalt sett 60 miljoner kronor i statsbud-
geten.

Det finns, som jag tidigare sade, 2 miljarder avsat-
ta för stöd till företag. Det naggas litet i kanten enligt
förslaget i tillväxtpropositionen. Resten ligger och
skvalpar. Hur har Miljöpartiet tänkt sig att använda de
pengarna? Är det helt omöjligt att tänka sig att använ-
da 60 miljoner just för att klara av den problematik
som uppstår för de medelstora företagen med de nya
reglerna?

Att hävda att vi som har en annan uppfattning i
den här frågan inte bryr oss om det statsfinansiella
läget är litet väl pompöst. Vi har anvisat pengar som
finns i socialdemokraternas förslag till budget som
fortfarande ligger och skvalpar och inte är utnyttjade.
Det är de 2 000 miljonerna. Av dem är vi redo att ta
60 miljoner för att lösa de problem som uppstår för de
medelstora företagen, dvs. att höja omsättningsgrän-
sen från 10 till 40 miljoner.

Anf. 46 RONNY KORSBERG (mp) replik

Fru talman! Jag kan försäkra att det inte var min
avsikt att låta pompös när jag påstod att det kanske
inte var helt uppenbart att det var problemet med
statsfinanserna som var i fokus när ni som kritiserar
förslaget talade i debatten. Det var väldigt få som
över huvud taget rörde vid ämnet. Man hänvisade i
stället till de katastrofala följder som förändringen får
och glömde helt bort, eller valde medvetet, att inte
beröra det faktum att kassan behöver förstärkas. Det
jag sade var inte i första hand riktat till Per Rosengren
och Vänsterpartiet.

Men sedan undrar Per Rosengren om inte den här
höjning av gränsen från 10 miljoner till 40 miljoner
skulle kunna vara ett bra sätt att hjälpa de små och
medelstora företagen. Det är naturligtvis inte så lätt
alla gånger att sätta gränsen. Det skulle kosta ungefär
60 miljoner, som Per Rosengren själv säger. Det är
pengar det också, och det är inte att förakta i den här
situationen. Varför skall man sätta gränsen vid just 40
miljoner? Per Rosengren hade ju också begärt fram
siffror på andra gränser som var både lägre och högre.
Varför inte diskutera en gräns på 1 miljon? Varför
inte sätta den på 2 miljoner och undanta alla under 2
miljoner? Man kan laborera med gränser hur länge
man vill.

Jag tror ändå att den här avvägningen är ganska
väl gjord och stämmer med verkligheten. Det kommer
självfallet alltid att finnas företag både under och över
gränsen.

Anf. 47 PER ROSENGREN (v) replik

Fru talman! De stora problemen uppstår för de fö-
retag som ligger mellan 10 och 30 miljoner och kan-
ske upp till 40 miljoner, Ronny Korsberg.

Anledningen till att vi begärde in kostnadsberäk-
ningar på mer än just 40 miljoner var för att eventuellt
sträcka ut en hand och få en diskussion i skatteutskot-
tet kring detta. Som jag sade i mitt huvudanförande
var det så att när vi kom på morgonen visste ingen
vad beräkningarna hade lett till. När vi upplyste om
detta och sedan begärde att vi skulle bordlägga ären-
det hade ni helt plötsligt suttit och studerat förslaget
halva natten. Era argument haltar litet grand. Det är
inte bara jag som haltar, utan även era argument.

Anf. 48 RONNY KORSBERG (mp) replik

Fru talman! Den här gränsen är inte så självklar.
Nu säger Per Rosengren att de största problemen
uppstår i spannet 10-40 miljoner. Vad jag kan på-
minna mig har inte Per Rosengren för någon presente-
rat något underlag som visar att det är just här de
största problemen uppstår. Om man skall tro de andra
representanterna i diskussionen tidigare från Modera-
terna, Folkpartiet och kds är det snarare andra pro-
blem som är de största. De finns knappast i de åkeri-
företag som Per Rosengren hänvisar till.

Det kan självfallet finnas företag som hamnar
snett, som jag sade förut, men jag är övertygad om att
även de företagen, trots att de omsätter 10-40 miljo-
ner, faktiskt kan hantera den här situationen på ett
professionellt sätt. Har man den storleken och om-
sättningen på ett företag har man varit med ett tag,
och då vet man hur man hanterar dessa förändringar i
verkligheten. Jag är inte det minsta bekymrad över att
de på något sätt skulle känna sig extra drabbade av
den här situationen. Jag vill nog påstå att detta snarare
är ett försök från Vänsterpartiet att knipa litet popu-
listiska poäng i debatten. De har ju faktiskt ändå stått
bakom det mesta av detta.

Anf. 49 ISA HALVARSSON (fp) replik

Fru talman! När jag hörde Ronny Korsberg tala
förstod jag faktiskt Rolf Kenneryd bättre när han sade
att om det var ett annat parti som hade gjort upp med
regeringen hade det blivit ett ännu sämre förslag.

Anf. 50 CARL FREDRIK GRAF (m) replik

Fru talman! Jag skulle egentligen kunna nöja mig
med att instämma i Isa Halvarssons kärnfulla replik.
Jag hade inte tänkt att ta replik på Ronny Korsberg
eftersom det är så uppenbart att det han sade inte på
något sätt står i samklang med den verklighet han
försöker beskriva. Han gjorde sig t.o.m. till tolk för
ett antal företagare och sade att detta är det bästa som
hänt och att det här förslaget är alldeles lysande. De
kompisar Ronny Korsberg har tycker måhända det,
men jag har fått ett något annat intryck när jag har
tagit del av den opinionsbildning som har förekommit
i den här frågan, om jag får uttrycka mig litet försik-
tigt.

Ronny Korsberg nämner ett exempel och säger att
detta kostar 12-15 kr för företagen. Man blir förvånad
över den typen av argumentation, fru talman. Låt oss
ta det exempel som Ronny Korsberg tog upp, och låt
oss säga att det här företaget inte har en sådan jämn
fakturering som han beskrev. Det kanske är ett projekt
man arbetar med eller det kanske är ett konsultföretag
med låg ingående moms som fakturerar stora delar av
sin årliga fakturering vid ett par tillfällen på året. Då
är det inte frågan om 10 eller 15 kr, utan det kanske är
frågan om att de momspengar som företagaren behö-
ver inte finns i kassan den dag som myndigheterna vill
att han skall leverera in pengarna.

Jag tror att Ronny Korsberg skall lyssna litet mer
på några fler företag än dem som han umgås med i sin
närmaste bekantskapskrets för att möjligen förstå
problematiken i den här diskussionen litet bättre. Det
förvånar mig att Ronny Korsberg inte har tagit del av
den debatt som har förts vid uppvaktningar av utskot-
tet och på annat sätt under de veckor som nu har gått
sedan regeringen lade fram sin proposition, och även
dessförinnan.

Anf. 51 RONNY KORSBERG (mp) replik

Fru talman! Jag har visst tagit del av de uppvakt-
ningar, den information och den opinionsbildning som
Carl Fredrik Graf hänvisar till. Men jag har också
tagit del av verkligheten. Jag har satt mig ner själv
och räknat på hur det här ser ut. Jag har tillräckligt
stora kunskaper och erfarenheter från företagande i
den här dimensionen för att kunna leva mig in i de
olika situationer som handlande företag eller konsult-
företag lever i.

Carl Fredrik Graf kan inte komma ifrån att om ett
konsultföretag har inbetalningar ett par gånger om
året är det självklart att de ansöker om att få redovisa
moms varje månad om de är någorlunda professionel-
la. Dummare än så är de inte. Då är de inte kvar i den
branschen särskilt länge. Då kommer de att ha dessa
pengar. Samtidigt kommer de att baka in vetskapen
om att de eventuellt kommer att ha en viss kreditkost-
nad i sina offerter.

Alla de kompisar som jag umgås med och som har
konsultföretag är tillräckligt bevandrade i företagan-
dets villkor. De klarar dessa förändringar i omvärlden
utan några som helst problem. Carl Fredrik Graf må
sedan gärna välja att titta på verkligheten genom
uppvaktningar och rapporter, men jag förbehåller mig
rätten att hålla mig till verkligheten och dem som jag
kan lita på.

Anf. 52 CARL FREDRIK GRAF (m) replik

Fru talman! Jag tror att Ronny Korsberg avsiktligt
missförstod mig. Jag har själv arbetat som företagare i
tio år innan jag kom i riksdagen. Jag har själv fyllt i
sådana här momsdeklarationer. Jag är mycket medve-
ten om hur systemet fungerar. Jag har inte bara tagit
del av opinionsbildningen genom att läsa tidningar
och lyssna på uppvaktningar.

Jag nämnde tidigare ett exempel där vi moderater i
måndags var ute och träffade företrädare för företag
och utövande företagare. Jag vill nog påstå att opini-
onsbildningen är samstämmig på den här punkten. Jag
vill påstå att näringslivet säger nej till det här försla-
get på goda grunder med undantag för Ronny Kors-
berg och hans kompisar. Jag skall inte återupprepa
argumenten. Jag konstaterar bara att det hade varit
lyckligt för tillväxten och de nya jobben om det här
förslaget kunde förpassas till papperskorgen.

Anf. 53 RONNY KORSBERG (mp) replik

Fru talman! På en punkt skall jag ge Carl Fredrik
Graf rätt. Jag tycker också att det förefaller rätt sam-
stämmigt bland småföretagarna med undantag av de
kompisar som Carl Fredrik Graf har och umgås med.
De företräds kanske av större organisationer. Den
nidbild som målas upp här för småföretagarna stäm-
mer inte. Detta är en välkommen förändring och en
förenkling av byråkratin för de små företagen.

Jag blir än mer förvånad när Carl Fredrik Graf nu
avslöjar att han själv har varit företagare och är väl
bevandrad i hur det är att vara företagare. Hur kan
man då komma fram till att detta skulle vara en sådan
katastrof för ett företag? Det är för mig en gåta, men
det får vi kanske debattera vid ett annat tillfälle.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades efter 18 §.)

10 § Hemlig teleavlyssning och hemlig
teleövervakning

Föredrogs

Justitieutskottets betänkande 1995/96:JuU1

Hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning
(prop. 1994/95:227 och skr. 1995/95:9)

Anf. 54 MAUD EKENDAHL (m)

Fru talman! I justitieutskottets betänkande
1995/96:JuU1 behandlas hemlig telefonavlyssning
och hemlig teleövervakning. Vi moderater ställer oss
bakom dessa ändringar i rättegångsbalken.

Men det finns också två motioner från moderata
riksdagsledamöter vad gäller buggning. Jag vill redan
inledningsvis, fru talman, yrka bifall till reservationen
om buggning under mom. 2.

Vi kan bara konstatera att polisen är i behov av
alla hjälpmedel vid utredning av allvarlig brottslighet.
I dag kommer vi här i kammaren att rösta för ett för-
slag till hemlig teleavlyssning och teleövervakning
som syftar till en anpassning till den tekniska utveck-
lingen på teleområdet och förändringar på telemark-
naden.

Avlyssning med dold mikrofon, s.k. buggning, är
inte tillåtet i dag, men vi moderater anser att detta bör
tillåtas. Rättssamhället måste snarast ge Polisen dessa
resurser. Det är viktigt att vi på alla sätt nu sätter in
nya medel i kampen mot grov brottslighet. Givetvis
bör buggningen omgärdas av samma integritetsskydd
som för närvarande finns i fråga om telefonavlyss-
ning.

Fru talman! Om det inte framgick tydligt nog in-
ledningsvis, vill jag alltså yrka bifall till reservationen
om buggning, som gäller mom. 2, samt i övrigt till
utskottets hemställan.

Anf. 55 LARS-ERIK LÖVDÉN (s)

Fru talman! Utvecklingen när det gäller teknik på
teleområdet har gjort att tvångsmedlet telefonavlyss-
ning i många avseenden har blivit ett trubbigare in-
strument att använda i förundersökningsförfarandet.
Det fokuserar diskussionen på dels möjligheten att
förbättra regelverket kring den nuvarande telefonav-
lyssningen, dels andra typer av tvångsmedel som i dag
inte är tillåtna enligt svensk lagstiftning.

När det gäller att effektivisera och förbättra möj-
ligheterna att använda det nuvarande telefonavlyss-
ningstvångsmedlet föreslår regeringen en rad saker,
och det är dels de förslag till ändring av lagstiftningen
som finns i den proposition som behandlas i justitieut-
skottets betänkande i det här ärendet, dels planerade
åtgärder för att ålägga teleföretagen skyldighet att
anpassa sin teleteknik så att den blir avlyssningsbar.
Ett sådant arbete pågår i Justitiedepartementet, och vi
kan förvänta oss förslag på det området inom kort.

När det gäller möjligheterna att använda andra ty-
per av tvångsmedel, som inte är tillåtna i dag, är det
också en fråga som aktualiseras med tanke på den
tekniska utvecklingen. I justitieutskottet ligger för
närvarande ett ärende om möjligheter att införa hem-
lig TV-övervakning, som är en utvidgning av samhäl-
lets möjligheter att tillgripa tvångsmedel vid förun-
dersökning. Det är naturligtvis en sak som Socialde-
mokraterna är positiva till, och också de flesta andra
partier.

Den fråga som aktualiseras i reservationen av Mo-
deraterna, nämligen möjligheten att tillåta hemlig
teknisk avlyssning, eller s.k. buggning, är ur många
synpunkter en kontroversiell fråga, därför att det är ett
tvångsmedel som i hög grad är integritetskänsligt och
kan vara integritetskränkande. Därför måste pröv-
ningen av ett sådant förslag bli väldigt ingående, där
man tar hänsyn både till effektiviteten i utredningsför-
farandet och till den integritetskränkning det kan
innebära att tillåta ett sådant tvångsmedel.

Den frågan bereds nu i Justitiedepartementet, bl.a.
mot bakgrund av Säpokommitténs förslag, som lades
fram 1990. Man kan säga att det är lång tid att ha en
beredning i regeringskansliet av ett sådant ärende i
fem år, men det beror också på att den borgerliga
regeringen 1991-1994 inte hade möjlighet att ena sig
bakom ett förslag om buggning, mot bakgrund av att
det är ett kontroversiellt förslag. Det finns ett parti
som inte delade Säpokommitténs ställningstagande,
nämligen Folkpartiet.

Jag kan ge uttryck för en mera personlig uppfatt-
ning, eftersom frågan inte är färdigberedd. Jag tror att
det är nödvändigt att införa möjligheten till hemlig
teknisk avlyssning, buggning, när det gäller utomor-
dentligt allvarlig brottslighet. Jag tror att den tekniska
utvecklingen på teleområdet ställer krav på att vi inför
den arbetsmetoden för Polisen.

Denna arbetsmetod finns i många andra länder.
Jag kan bara nämna Danmark, där det är tillåtet att
använda buggning i utredning av mycket kvalificerad
brottslighet. Det är ett instrument som man har goda
erfarenheter av och som man använder i ganska liten
utsträckning, av naturliga skäl, eftersom det är väldigt
arbetskrävande och kräver särskilda insatser från
Polisens sida.

Jag har alltså förhoppningar om att det bered-
ningsarbete som nu bedrivs i regeringskansliet skall
kunna leda fram till ett förslag på riksdagens bord
kanske nästa år.

I reservationen krävs att utredningsarbetet skall
bedrivas utifrån ställningstagandet att buggning skall
införas och att ett förslag skall läggas fram under
våren 1996. Jag tycker att det vore att föregripa be-
redningsarbetet i Justitiedepartementet om riksdagen
nu skulle uttala sig i den riktningen.

Med den här korta argumentationen vill jag yrka
bifall till utskottets hemställan och avslag på reserva-
tionen.

Anf. 56 MAUD EKENDAHL (m)

Fru talman! Jag skulle vilja fråga Lars-Erik Löv-
dén: Vad är det som gör att vi måste vänta på den här
utredningen i Sverige, när det fungerar bra i andra
länder?

Jag har inte suttit i riksdagen så länge, men jag har
förstått att ni här inte har varit så noga med att vänta
på utredningar i andra ärenden. Varför skulle man då
inte kunna bifalla den här reservationen?

Anf. 57 LARS-ERIK LÖVDÉN (s)

Fru talman! Jag sade i mitt anförande att det är
fråga om mycket svåra avvägningar när man måste
ställa effektivitetsskäl mot integritetsskäl. Det är inte
helt lätt att hantera detta, framför allt inte mot bak-
grund av att bilden parlamentariskt sett är ganska
splittrad när det gäller stödet för att införa buggning.
Om man skall införa ett sådant tvångsmedel måste det
finnas ett hyggligt parlamentariskt stöd, eftersom det
är en känslig fråga.

Att saken inte är enkel är väl ganska lätt att inse,
ställd i det perspektivet att den borgerliga regeringen
inte lyckades komma fram till ett ställningstagande,
att det fanns oenighet i den borgerliga regeringen. Om
jag inte missminner mig, fanns det också en ganska
stor oenighet inom Moderata samlingspartiet, som tog
sig uttryck i en omfattande debatt, som jag har tagit
del av i pressen. På en moderatstämma stod två leda-
möter som är framstående i den här typen av justi-
tieutskottsärenden mot varandra när det gällde synen
på tvångsmedlet buggning, om det skulle införas.

Det är alltså en fråga som är svår att hantera, men
min förhoppning är att vi under loppet av nästa år
skall kunna få ett förslag på riksdagens bord. Jag har i
talarstolen givit uttryck för min personliga syn på
saken, nämligen att jag är positiv till att införa en
möjlighet till buggning.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades efter 18 §.)

11 § Den svenska kriminalvården

Föredrogs

Justitieutskottets betänkande 1995/96:JuU2

Den svenska kriminalvården (förs. 1994/95:RR13)

Anf. 58 GÖTHE KNUTSON (m)

Fru talman! Det här ärendet är i ett visst och vik-
tigt avseende unikt, och tyvärr negativt. Majoriteten i
justitieutskottet gör nämligen precis tvärtemot vad
som brukar ske.

Det vanliga är att varje utskott tar hänsyn till om
en beredning eller utredning föreligger i det sakärende
man skall yttra sig över. Detta vet varenda riksdags-
kvinna och riksdagsman. Det är just ett sådant förhål-
lande som brukar leda till att främst enskilda motioner
avslås.

Visst är det rimligt att en pågående utredning eller
ett just avlämnat utredningsbetänkande som går ut på
remiss får komma till punkt innan riksdagen tar ställ-
ning. Så resonerar man vanligen i utskotten i riksda-
gen. Eljest vore det statliga utredningsförfarandet och
remissarbetet fullständigt bortkastat, dvs. om riksda-
gen struntade i att lyssna på utredningar och remiss-
svar.

Det är vad som nu ligger i farans riktning. Vad
som nu sker i och med justitieutskottets betänkande nr
2 från årets riksmöte är att beslut fattas om inriktning-
en av kriminalvårdspolitiken utan att man inväntar
beredningsarbetet och remissvaren på Straffsystem-
kommitténs förslag som nyligen lagts fram.

Justitieutskottets majoritet utgår från en skrivelse
från Riksdagens revisorer - låt vara att man i utskot-
tets text överlåter detaljutformningen åt något kom-
mande forum. Revisorernas förslag om en ny krimi-
nalvårdspolitik kan sägas gå ut på det gamla filmtemat
"Släpp fångarne loss". Fortsättningen på filmtiteln är
som bekant "det är vår". Men det är faktiskt inte vår,
åtminstone inte i positiv bemärkelse, i det svenska
brottssamhället. Alla hör vi talas om de mörka sidor-
na.

Vi moderater i justitieutskottet reserverar oss mot
utskottsmajoritetens sätt att förbigå den synnerligen
aktuella Straffsystemkommitténs förslag och det re-
missarbete som nu pågår runt om i vårt land. Jag ber
därför att få yrka bifall till reservationen.

Det här beteendet från utskottsmajoritetens sida är
inte bara förkastligt av formella och moraliska skäl.
Det är också förkastligt i sakfrågorna, i kriminal-
vårdspolitiken.

Det finns anledning till invändningar mot resone-
mang och långtgående slutsatser i Riksdagsrevisorer-
nas skrivelse om den svenska kriminalvården. Jag
vänder mig mot vissa av revisorernas förslag och,
framför allt, mot vissa resonemang.

Till Straffsystemkommitténs betänkande har vår
moderata ledamot Gun Hellsvik lagt en omfattande
reservation. Jag delar helt Gun Hellsviks där framför-
da åsikter om fängelsestraffet och dess betydelse och
också om den felsyn som Straffsystemkommitténs
majoritet har kommit att ge uttryck för.

Vi moderater menar att det är angeläget att nu ar-
beta igenom hela denna materia, att ge Justitiedepar-
tementet möjligheter att utan pekpinnar från riksdagen
- som vi befarar kommer att bli fallet med det här
beslutet - gå igenom hela detta material och natur-
ligtvis i första hand Straffsystemkommitténs omfat-
tande betänkande. Där finns expertisen; där har man
resonerat igenom det hela.

Även om man enligt mitt förmenande har kommit
fel i vissa avseenden är det angeläget att inte bara
lägga detta som ett formellt underlag för en komman-
de proposition. Jag hoppas alltså att regeringen så till
vida nu korrigerar ett, som jag sade, unikt beteende
från riksdagens sida.

Anf. 59 GÖRAN MAGNUSSON (s)

Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till
hemställan i justitieutskottets betänkande nr 2 under
innevarande riksmöte.

Riksdagens revisorer har gjort en bra genomlys-
ning av den svenska kriminalvården och sett på hur
den fungerar jämfört med de riksdagsbeslut som lig-
ger till grund för verksamheten. Det är justitieutskot-
tet som har initierat detta arbete, och vi har också med
stort intresse tagit del av resultatet och slutsatserna.

De slutsatser som revisorerna har kommit till
stämmer i huvudsak väl med de riktlinjer för krimi-
nalpolitiken som riksdagen vid flera tillfällen slagit
fast. Vid budgetbehandlingarna 1992/93, 1993/94 och
1994/95, och även i ett annat betänkande från
1993/94, har utskottet konsekvent klargjort sin positi-
va inställning till en minskad användning av anstalts-
behandling samt till ökad utveckling och användning
av alternativa, icke frihetsberövande påföljder.

Utskottet har också i dessa sammanhang välkom-
nat olika initiativ som syftar till ett bättre innehåll i
frivårdspåföljderna liksom ökade insatser inom fri-
vården i övrigt. Utskottet har också understrukit vik-
ten av differentiering inom anstaltsvården.

De här ståndpunkterna stämmer också väl med
dem som Straffsystemkommittén nyligen har kommit
fram till.

Moderaterna vill inte instämma i det här, och det
trots att Riksdagens revisorer är eniga i sina slutsatser.
Även moderaterna bland Riksdagens revisorer har
alltså slutit upp kring revisorernas slutsatser.

För att undvika den här motsättningen försöker nu
Moderaterna och Göthe Knutson föra en formell
diskussion om att riksdagen "brukar" avslå förslag när
det pågår utredningar eller frågan är föremål för re-
missbehandling och överväganden i regeringskansliet.

Låt mig säga, fru talman, att det är ett märkligt
sätt: att satsa resurser, både tjänstemän och politiker
hos Riksdagens revisorer, på att göra stora genom-
lysningar av väsentliga samhällsområden för att sedan
riksdagen, som har satt i gång hela arbetet, som
"princip" avslår de förslag som framförs. Det är minst
sagt en besynnerlig signal, för att använda modernt
språkbruk.

Om man sedan går igenom några tidigare betän-
kanden från justitieutskottet finner man lätt att den
princip som Göte Knutson nu hävdar - att man brukar
avslå - närmast är konstruerad för det här fallet. I det
betänkande som alldeles nyss debatterades i kamma-
ren, dvs. justitieutskottets betänkande nr 1, hittar man
ett exempel på att Moderaterna inte alls lever som
man lär. I det betänkandet avstår man inte från att i
kammaren yrka på ett tillkännagivande till regeringen
i en fråga som har utretts och övervägs i regerings-
kansliet. I det här fallet gäller det att Moderaterna vill
tillåta buggning. Av någon anledning måste kamma-
ren nu votera om den saken trots att frågan övervägs i
regeringskansliet.

Det vore ju logiskt, fru talman, att Moderaterna
åtminstone hade samma ståndpunkt i två olika betän-
kanden när det gäller hur man skall hantera ärendena
- om det nu är en princip. Jag anser att det här inte
handlar om principer utan om en moderat anpassning
till de svårigheter som uppstår när man skall instäm-
ma i vad Riksdagens revisorer har sagt om kriminal-
vården, vilket i sig stämmer med vad riksdagen vid
flera olika tillfällen har uttalat om den kriminalpoli-
tiska inriktningen.

Reservationen är alltså tillkommen för att partiet
inte vill göra ett tillkännagivande av det här sakliga
innehållet. Sedan försöker man garnera detta med ett
resonemang om att riksdagen brukar avslå Riksdagens
revisorers förslag. Det här hade vi en i mitt tycke
ganska pinsam debatt om när det gällde Riksdagens
revisorers förslag beträffande den ekonomiska brotts-
ligheten under förra riksmötet.

Eftersom Riksdagens revisorer är eniga om det här
så finns det uppenbarligen en oenighet bland Modera-
terna om hur den kriminalpolitiska inriktningen skall
vara.

Fru talman! Göthe Knutson berörde också
Straffsystemkommittén och ansåg att det var en vik-
tig, stor och betydelsefull utredning. Det känns smick-
rande, eftersom jag tillhörde ledamöterna i den
kommittén, och jag tycker också att vi har lagt vä-
sentliga och viktiga förslag. Men när Göthe Knutson
nu säger att vi i majoriteten har kommit fel beträffan-
de fängelsestraffet och inriktningen på de resone-
mangen kan jag åtminstone som ledamot i kommittén
trösta mig med att vi ligger nära de direktiv för
kommittéarbetet som utfärdades av Gun Hellsvik.
Någon komplikation finns det nog alltså även i det
resonemanget.

Fru talman! Till sist vill jag yrka avslag på den re-
servation som finns till betänkandet.

Anf. 60 GÖTHE KNUTSON (m) replik

Fru talman! Göran Magnusson talade om någon-
ting som jag inte har talat om. Jag vill därför börja
med att säga att jag inte har talat om principer - jag
har talat om hur utskotten i riksdagen brukar göra
eller normalt gör, med hänvisning till att ett bered-
ningsarbete först måste få genomföras.

Göran Magnusson tog till det drastiska: Se där - i
ett tidigare betänkande har moderaterna gjort precis
tvärtom. Det handlade då om buggningen. Men där
föreligger ju ett förslag från 1993. Det är väl rimligt
att stöta på om sådana sakfrågor när åren går och man
inte kommer fram till önskat resultat eller till något
resultat alls. Det är ju utomordentligt att det nu skall
hända någonting, men så hade det kanske inte blivit
om inte vi hade gjort den här framstöten nu i form av
en reservation. Det är alltså skillnad.

Jag är tacksam för att Göran Magnusson inte har
någon form av tolkningsföreträde när det gäller att dra
slutsatser av vad som har skett - vad moderater har
gjort och vad socialdemokrater har gjort i det här
ärendet. Jag skulle gärna vilja åberopa Gun Hellsviks
reservation ännu en gång, och det gör jag.

Anf. 61 GÖRAN MAGNUSSON (s) replik

Fru talman! Göthe Knutson påstår att han inte har
sagt att det moderata agerandet fotas på en princip,
och det är väl möjligt att han inte har använt det ut-
trycket, men både nu och i tidigare debatter har det ju
framförts att vi brukar göra så här och att det skall gå
till så här i Sveriges riksdag, nämligen så att Riksda-
gens revisorers förslag skall avslås.

Det är möjligt att det har gått till på det sättet, men
jag tror att det har hänt ett och annat under årens lopp.
Häromdagen fick jag klart för mig att disciplinen i de
båda kamrar som tidigare fanns var så stor att man
faktiskt inte motionerade i ett ärende som var under
utredning. Det kan tänkas att det är en ordning som vi
behöver fundera på att återigen införa för att minska
motionsfloden.

Poängen i de resonemang som majoriteten för är
följande. Om riksdagen uppdrar till Riksdagens revi-
sorer att göra en genomlysning och Riksdagens revi-
sorer gör den på ett förtjänstfullt och ambitiöst sätt
och kommer till slutsatser som stämmer väl både med
vad riksdagsmajoriteten tidigare har uttalat på dessa
punkter och med Straffsystemkommitténs huvudsakli-
ga inriktning, är det väl att ge en underlig signal om
riksdagen avslår dessa propåer från sitt eget organ,
Riksdagens revisorer. Det kan inte vara rimligt att då
till tjänstemännen hos revisorerna och politikerna
säga: Så här brukar det gå till. Vi måste naturligtvis
ändå fundera på hur vi använder resurserna och vilken
nytta vi gör oss av de olika arbetsinsatser som görs
från Riksdagens revisorers sida.

Dessutom tror jag att man kan säga att skillnaden
mellan "brukar göra" och "som princip" egentligen
bara är skillnaden på differensen, som man ibland
brukar säga. Jag tycker att Göthe Knutson och mode-
raterna är ute på mycket lös mark i den här frågan.

Anf. 62 GÖTHE KNUTSON (m) replik

Fru talman! Det var ju ett intressant uppslag som
Göran Magnusson lanserade här för att åstadkomma
en minskning av motionsfloden. Jag ber att få hänvisa
dem som inte hörde vad Göran Magnusson sade allde-
les nyss till protokollet.

Beträffande Göran Magnussons påstående att al-
ternativet skulle vara ett avslag på riksdagsrevisorer-
nas skrivelse vill jag säga att det har i varje fall inte
jag sagt. Jag har hänvisat till pågående beredningsar-
bete i departementet med anledning av Straffsystem-
kommitténs just framlagda betänkande och till allt det
remissarbete som nu sker i myndigheter och andra
forum ute i landet. Det är väl rimligt att man skriver
detta i betänkandet och inte hävdar att det är åsikterna
hos riksdagsrevisorerna som föranleder ett avstyrkan-
de.

Anf. 63 GÖRAN MAGNUSSON (s) replik

Fru talman! Hur riksdagen skall behandla förslag
från Riksdagens revisorer är en intressant diskussion
som måste föras. Att vi avslår det här förslaget därför
att andra också funderar på detta tycker jag inte kan
vara rätt signal att skicka ut till Riksdagens revisorer.
- Det är väl ett av alternativen.

Ett annat alternativ är väl att säga: Vi gillar de här
förslagen ganska bra, men vi avstyrker dem ändå. Det
försökte vi oss på när det gällde ekobrottsbekämp-
ningspropåerna från Riksdagens revisorer. Vi tyckte
att de förslagen var ganska bra, men vi skulle ändå
avslå dem.

Samma sak är det med motionen från moderaterna
med anledning av förslaget. I den yrkas att riksdagen
avslår Riksdagens revisorers förslag i enlighet med
vad som anförts i motionen. Där finns hänvisningar
till pågående utredningar men också en del resone-
mang i sak som jag inte tycker att man skall ta ställ-
ning till.

Det här problemet är inte alldeles enkelt. Det ford-
rar en fortsatt diskussion om hur man skall hantera
förslag från Riksdagens revisorer. Om man nu säger
nej till det här är ju det också en meningsyttring från
riksdagen. Därför har jag uppfattningen att man bör
på allvar diskutera igenom hur detta skall gå till. Det
är möjligt att vi hade kunnat komma överens om nå-
gon skrivning också i justitieutskottet, om inte raka
yrkanden om avslag på revisorernas förslag hade
kommit från moderaterna. Det är möjligt att det här
kan bli föremål för ny debatt både i justitieutskottet
och i andra sammanhang, men bra är det ju inte att i
riksdagen säga nej till förslag som man tycker är bra.

Anf. 64 INGBRITT IRHAMMAR (c)

Fru talman! Låt mig anknyta till det som Göran
Magnusson avslutade med. Jag instämmer i att vi
måste fortsätta diskussionen om hur vi handlägger
exempelvis Riksdagens revisorers förslag. Vi hade i
vår grupp en diskussion just i frågan, om man kan
avslå någonting som man tycker stämmer överens dels
med det egna partiets uppfattningar, dels med de
uppfattningar som utskottet har uttalat att man ställer
sig bakom. Det skulle kännas fel att avslå någonting
sådant, även om det föreligger förslag som skall be-
handlas i regeringen, bl.a. från Straffsystemkommit-
tén, där jag också ingick.

Vi i Straffsystemkommittén har diskuterat, penet-
rerat och behandlat det här mycket svåra området,
straffsystemets uppbyggnad. Alla de kunniga på om-
rådet som har hörts i det här ämnet har en mycket stor
kompetens. Det är självklart att man under fyra års
utredningsarbete kan gå djupare in i sakförslagen än
vad revisorerna kan göra under en kortare tid.

Trots detta kändes det naturligt att ställa sig posi-
tiv och att ställa sig bakom revisorernas förslag, även
om det fanns inslag i detta förslag som inte stämde
helt överens med våra uppfattningar. Det är orsaken
till att vi står bakom majoritetsförslaget.

Inriktningen stämmer med utskottet. Det stämmer
med vår syn i Centern. Det stämmer oerhört väl över-
ens med Straffsystemkommitténs starka majoritet på
det här området. Jag kan förstå att Moderaterna inte
vill ställa sig bakom detta, eftersom de också har en
reservation i Straffsystemkommittén. Det har också
Folkpartiet, men Folkpartiet ställer sig bakom denna
majoritetstext i detta betänkande. Det är ganska in-
tressant inför framtiden.

Det viktiga i Straffsystemkommitténs utredning
och revisorernas förslag är inriktningen att antalet
korta fängelsestraff skall begränsas och att man skall
försöka ersätta dem med alternativa påföljder, icke-
frihetsberövande.

Från Centerns sida har vi under många år arbetat
för att kunna få samhällstjänst som en fristående på-
följd. Det är också ett förslag som finns i Straffsys-
temkommittén. Detsamma gäller för kontraktsvård.
Även inriktningen att finna vägar att använda elboja i
större utsträckning och försök med back door-
systemet kräver ett ökat innehåll i frivården och det
program som där behövs. Revisorerna har också be-
tonat i sitt förslag att frivårdens innehåll måste för-
stärkas.

Det finns dock delar av revisorernas förslag som
jag inte kan ställa mig bakom. Det gäller t.ex. att man
skall använda sig av lokalanstalterna i stället för pro-
gram inom frivården. Som vi skriver i utskottstexten
kan det komma i konflikt med normaliseringsprinci-
pen. Vi ställer oss således i utskottet inte helt bakom
allt vad revisorerna har föreslagit.

Det är naturligtvis också önskvärt att frivården får
ökade resurser för att kunna ha ett bra innehåll. Men
ingen av oss kan i dag lova att det skall bli så. Därför
är det viktigt att det också förs till protokollet att även
om vi som helhet tycker att det här är mycket positivt
ställer vi oss inte bakom alla detaljer när vi instämmer
i revisorernas förslag. Med detta vill jag yrka bifall
till utskottets hemställan.

Anf. 65 GÖTHE KNUTSON (m) replik

Fru talman! Eftersom Ingbritt Irhammar tog upp
Straffsystemkommitténs förslag, som i hög grad är en
parallell till riksdagsrevisorernas skrivelse, vill jag
citera inledningen av Gun Hellsviks reservation i
denna som klargör sammanhangen. Det gäller således
majoriteten i Straffsystemkommittén.

"Majoriteten har i sin tolkning av direktiven och i
sin analys - enligt min mening - inte i tillräcklig grad
betonat den roll fängelsestraffet och allmänpreventio-
nen alltjämt bör spela i det svenska straffsystemet.
Fängelse, med sina för den dömde negativa konsek-
venser, kan inte undvaras som den strängaste formen
för straff, och alternativen bör prövas mot de för sam-
hällsskyddet gynnsamma effekter som fängelset obe-
stridligen har.

Utredningsmajoriteten synes ha uppfattat uppgif-
ten att finna alternativ till fängelse som överordnad,
även i de fall då användningen av fängelsestraffet ter
sig särskilt påkallat."

Det finns också anledning att erinra om att det inte
enbart medför besparingar om man mer eller mindre
tar bort fängelsestraff i skalan upp till ett år. I stället
finns det anledning att erinra om hur halvtidsfrigiv-
ningen bokstavligen genererade ökat antal brott och
därmed kostnader för samhället och för den enskilde
samt mycket lidande.

Anf. 66 INGBRITT IRHAMMAR (c) replik

Fru talman! Vi skall kanske inte nu debattera eller
diskutera Straffsystemkommitténs förslag alltför ingå-
ende. När det gäller fängelsestraffen som helhet är det
självklart att allmänpreventionen finns med i den
fortsatta bedömningen av att fängelsestraff kan behö-
vas. Däremot har det inte visat sig att det i längden
har kunnat bringa ned fängelsestraffen. Återfallsfre-
kvensen är otroligt hög vid fängelsestraff. Dessutom
är den strafformen mycket dyr. Om vi kan finna mind-
re dyra former som är mer humana och som dessutom
kan minska återfallsfrekvensen, måste det ligga i allas
intresse.

Anf. 67 GÖTHE KNUTSON (m) replik

Fru talman! Får jag bara helt kortfattat konstatera
vad som redan har konstaterats många gånger tidiga-
re, nämligen att det inte finns någon dokumenterad
sanning vad avser fängelsestraffet kontra annan och
mera lössläppt straffmetod och de ekonomiska följ-
derna. Vad vi kan konstatera är mycket riktigt att en
förskräckande stor del av de som sitter i fängelse
återfaller i brott.

Samtidigt skall vi komma ihåg vad den allmänhet
och de politiker anser som debatterar och kommer
med förslag när det gäller aktuella skeenden i samhäl-
let, t.ex. kvinnomisshandel, rattfylleri och barnporno-
grafi. I de fallen ropas det på just fängelsestraff. Man
ropar inte efter att det skall sättas en fotboja, något
elektroniskt, på dessa marodörer. Då kommer fängel-
sestraffet ständigt fram som den enda verksamma och
vettiga metoden. Det är en uppfattning.

Anf. 68 INGBRITT IRHAMMAR (c) replik

Fru talman! Vad som finns av undersökningar är
en utvärdering av samhällstjänsten. När det gäller
samhällstjänst har återfallsfrekvensen inte visat sig
vara högre än vid fängelsestraff. Vi vet också att det
är billigare med samhällstjänst än med fängelse. Vi
har alltså ett system som vi kan använda i stället för
fängelse som är billigare och som inte är sämre. Den
totala bilden måste då bli att samhällstjänst är bättre
för samhället.

Dessutom håller sig de dömda personerna utanför
den kriminella atmosfär som finns på fängelserna.
Fängelse brukar oftast benämnas som högskolan i
brott.

Möjligheten att använda fängelse för den typ av
brott, t.ex. rattfylleri, som Göthe Knutson nämner
beror på vad man menar med fängelse. För mig är
en elboja fängelse i hemmet. Där finns också
påverkansprogram. Det är möjligt att påverka så
att man t.ex. kan bli av med sitt missbruk. Likaså
kan man påverkas att förstå varför man har
misshandlat någon annan. Det finns olika former.
Det är där frivårdens uppgifter kommer in och är
så viktiga.

Anf. 69 SIW PERSSON (fp)

Fru talman! Riksdagens revisorer har, som ni vet,
granskat den svenska kriminalvården på förslag av oss
i riksdagens justitieutskott. Den granskningen omfat-
tar såväl kriminalvård i anstalt som frivård, men man
har haft tyngdpunkten på just kriminalvård i frihet.
Riksdagens revisorer föreslår att ett utredningsarbete
bör inledas som syftar till regler som gör det möjligt
att minska användningen av korta fängelsestraff och
till att åtgärder vidtas för att förbättra innehållet i
frivården.

Straffsystemkommittén kom, som bekant, med sitt
betänkande för några veckor sedan. Där slås också
fast att minskad användning av fängelsestraff är ett
viktigt mål.

Eftersom det nämndes att det finns en reservation
från Folkpartiet vill jag passa på att säga att det gäller
att också komma ihåg hur omfattande innehållet i
reservationen är, vad den innehåller - om det gäller
hela utredningen eller en viss del.

Straffsystemkommittén säger bl.a. att fängelse är
ett straff som allmänt sett har negativa effekter för den
som drabbas av det. Inlåsning av den dömde sägs
innebära isolering. Den dömde blir anstaltsanpassad.
Många gånger får de här personerna väldigt svårt att
återgå till ett normalt samhällsliv. Dessutom skall vi
komma ihåg att det här samhällsekonomiskt är en
mycket dyr form.

Fängelse används av allmänpreventiva skäl och av
inkapaciteringsskäl, som man säger. Men det finns
inga belägg för att fängelse generellt sett skulle ha
bättre allmänpreventiva verkningar än andra straff.
Undersökningsresultat visar också att inkapaciterings-
effekterna av fängelse faktiskt är ganska blygsamma
och att det krävs en avsevärd ökning av fängelsean-
vändningen för att nå annat än marginella resultat.

Vi skall också komma ihåg att för att frivården
skall upplevas som verkningsfull måste innehållet i
den avsevärt ökas. Övervakningen måste också upp-
levas som mera påtaglig än som nu är fallet. Dess-
utom måste mycket större aktivitet krävas från klien-
tens sida.

Med en utbyggd frivård tas faktiskt frivårdens på-
verksansmöjligheter mycket bättre till vara. Frivården
kommer då också för allmänheten att framstå som
betydligt mera krävande. Också det är oerhört viktigt.
Rätt utformade, icke frihetsberövande påföljder kan
nämligen ha en starkare rehabiliteringseffekt än fäng-
elsestraff och samtidigt lika stora avskräckningseffek-
ter.

En majoritet i utskottet menar att det fortsatta re-
formarbetet på straffrättens område bör ses på det sätt
som inte bara Riksdagens revisorer utan också Riks-
revisionsverket och Straffsystemkommittén har före-
slagit.

Vi i Folkpartiet tycker att det här till största delen
är bra. Därför yrkar också vi i Folkpartiet liberalerna
bifall till hemställan i betänkandet.

Anf. 70 ALICE ÅSTRÖM (v)

Fru talman! Tyvärr har debatten i dag mycket
kommit att handla om formaliteter och om hur man
skall behandla revisorernas rapport. Debatten har
därmed inte så mycket handlat om innehållet. Där-
emot har debatten kommit att handla om ett utred-
ningsarbete vid sidan av. De flesta som lyssnar och
som finns med här har inte möjlighet att ha samma
insyn.

Vad som inte berörts i debatten och som jag tyck-
er är en av de viktigare sakerna i riksdagsrevisorernas
rapport är att man har kunnat konstatera att trots att
statsmakterna ofta upprepar uttalanden om frivårdens
betydelse inom kriminalvården har frivården inte fått
det genomslag i konkreta beslut och i den praktiska
gärningen som kunde förväntas.

Flera har i denna talarstol uttalat att detta varit en
inriktning som utskottet i många år haft. Det har varit
signaler om att minska de korta fängelsestraffen, öka
frivårdens betydelse och öka insatserna och det som
krävs från frivården. Vad riksdagsrevisorerna också
har kunnat konstatera vid sin granskning är att det
som jag här nämnt inte har skett. Det har inte fått
genomslag ute i verkligheten.

Vidare konstateras det att inom den slutna krimi-
nalvården är fängelse först och främst en fråga om
förvaring i humana former; detta trots att det från
Kriminalvårdsstyrelsen och även politiskt har uttalats
vilken inriktning det skall vara. Det finns en hel kata-
log med olika behandlingsaktiviteter. Trots att man på
vissa anstalter jobbar hårt med attitydpåverkan har
detta inte fått det genomslag ute i kriminalvården som
vi politiker förväntat oss. Det vore en viktig fråga att
diskutera nu när riksdagsrevisorerna kommer med sin
rapport, vilken också handlar om hur de politiska
beslut förvaltas som vi fattar. Hur förvaltas de ute i
verkligheten? Vilka förändringar sker?

Det är glädjande att det också finns en utredning
som sett över systemet. Vi kommer att få straffpåfölj-
der som ställer större krav på frivården och på inne-
hållet. Tidigare har det här i denna talarstol sagts att
allmänheten också måste ha ett förtroende för frivår-
den. Det skall även ställas högre krav på klienten.
Men precis lika viktigt är det att vända på detta: Det
är viktigt att klienten också får den hjälp och det stöd
som behövs för att han eller hon skall kunna ändra på
sitt liv och för att kunna bryta en kriminell bana. Det
behövs ett aktivt arbete från frivården.

En annan viktig sak i riksdagsrevisorernas rapport
som också finns med i justitieutskottets betänkande är
de stora bristerna när klienter kommer ut från fängel-
serna - det gäller vid villkorlig frigivning. I dag satsas
otroligt litet resurser på de klienter som kommer ut
från fängelserna - klienter som skall ha övervakning
och som behöver hjälp för att komma i gång med ett
nytt liv. Alldeles för många av dem som i dag släpps
från våra fängelser får faktiskt klara sig mer eller
mindre på egen hand. En viktig bit i revisorernas
rapport gäller alltså en ökning här och att visa på den
viktiga uppgift som Kriminalvårdsstyrelsen har när
det gäller att se till att denna verksamhet fungerar.

Ingbritt Irhammar sade att även om utskottet stäl-
ler sig bakom riksdagsrevisorernas förslag kan vi inte
stå här i talarstolen och säga att vi kan tillföra frivår-
den mera medel. En av de saker som gör att jag tycker
känns viktigt att man skall ansluta sig till riksdagsre-
visorernas förslag är att det när det gäller en minsk-
ning av antalet fängelsestraff och ett frigörande av
resurser inom anstaltsvården är väsentligt att de här
resurserna används till att utöka frivårdens möjlighe-
ter att arbeta.

För mig är det en självklarhet att det här, särskilt
som utskottet ställer sig bakom Riksdagens revisorers
rapport, får betydelse i det framtida budgetarbetet.

Med detta yrkar jag bifall till riksdagsrevisorernas
rapport och till hemställan i justitieutskottets betän-
kande nr 2.

Anf. 71 GÖTHE KNUTSON (m) replik

Fru talman! Får jag i all vänlighet beröra något av
det som Alice Åström tog upp. Vad hon sade föranle-
der nämligen följande erinringar från min sida.

Det hände en hel del under förra regeringsperio-
den; i positiv bemärkelse. Kriminalvårdsstyrelsen tog
ordentligt tag i planeringen av behandlingsprogram.
Jag kan vittna om det inifrån styrelsen.

Vidare har vi ordnat att samhällstjänsten som
strafform blir allmän över hela landet. Den elektro-
niska övervakningen med fotboja - vilken omfattas av
alla partier och, såvitt jag vet, ledamöter - kom i gång
under den borgerliga regeringsperioden. Vi har också
sett till att frivården fått ökade resurser.

Eftersom jag företräder Moderata samlingspartiet
vill jag naturligtvis säga att vi motsätter oss sådana
nedskärningar av anslagen som går ut över t.ex. fri-
vården och, framför allt, behandlingsprogrammen i
kriminalvården.

Anf. 72 ALICE ÅSTRÖM (v) replik

Fru talman! Ja, det stämmer! Det har skett en hel
del förändringar och en del förslag har genomförts
under de senaste åren. Även om det har satsats på
frivård och även om det har genomförts försök och
samhällstjänst, elbojor etc. har införts är det långt
kvar, påpekar även riksdagsrevisorerna. Fortfarande
är det ett stort glapp när det gäller det som statsmak-
ten säger, att frivården skall kunna utvecklas.

Därför är det mycket viktigt att riksdagsrevisorer-
nas rapport tas på allvar och att man verkligen fullföl-
jer de politiska riktlinjer som man säger sig ge. Det
här skall fullföljas hela vägen.

Anf. 73 GÖTHE KNUTSON (m) replik

Fru talman! Jag instämmer helt med Alice Åström
om att det är långt kvar såväl inom kriminalvården i
slutna anstaler - och för den delen också i frivården -
som inom ramen för det område där vi skaffat oss
sådana erfarenheter att vi vet vad som rimligen bör
göras. Men det är inte samma sak som att springa i
väg med nya modeller på temat Släpp fångarne loss!

Anf. 74 ALICE ÅSTRÖM (v) replik

Fru talman! Det är skönt att Göthe Knutson och
jag kan vara överens på en del punkter. Däremot
ställer Moderaterna sig, tyvärr, inte i samma ut-
sträckning bakom detta med en minskning av de korta
fängelsestraffen. Litet skämtsamt säger Göthe Knut-
son där: Släpp fångarne loss!

Jag tror emellertid att vi är överens om många bi-
tar när det gäller att minska antalet fängelsestraff. En
av de viktiga bitarna i revisorernas rapport och en av
de viktigaste politiska frågorna när det gäller krimi-
nalvården är att se till att få så få människor som
möjligt i fängelse. I stället skall vi utveckla alternati-
ven.

All forskning visar att fängelsestraffet i sig också
har en skadlig inverkan på den enskilda individen. På
lång sikt är det just de frågorna som vi politiskt måste
ta. Om det nu handlar om att "släppa fångarne loss"
så gäller det att släppa fångarna loss från fängelserna.
Vi måste i stället ge detta ett annat innehåll. Det
handlar inte om att släppa allting helt fritt, utan det
handlar om att hitta alternativa metoder som leder till
att tillvaron kan förändras för dessa människor. På det
sättet kan brottsligheten minska i framtiden.

Anf. 75 INGBRITT IRHAMMAR (c) replik

Fru talman! Alice Åström betonar att jag framfört
att jag inte kan stå här och lova ökade resurser till
frivården i framtiden. Det kan jag inte. Däremot kan
jag hålla med om att i och med att det är så många
partier som instämmer i revisorernas förslag är det en
stark inriktning - det är också önskemålet från vår
sida - att frivården behöver resurser för att kunna
klara sin viktiga uppgift. Det behövs ett förbättrat
innehåll beträffande möjligheterna att påverka klien-
terna för att påföljden skall vara trovärdig.

Det behövs också en förbättrad strukturerad över-
vakning, vilket även framgår av revisorernas förslag. I
första hand påpekar revisorerna att frivården bör
lägga ökade resurser på att genast vid frigivningen ta
hand om klienter som skall stå under övervakning och
på att ge dem den hjälp som de behöver under den
första tiden. Det sägs ingenting om hur man får tag i
de här resurserna eller om det skall ske en omfördel-
ning.

Ett annat förslag handlar om att samarbetet mellan
frivård och anstalt kan bli bättre. Men det kan ske
utan att ytterligare resurser tillförs. Själv ser jag ett
behov av att frivården får resurser. Ett sådant förslag
har lagts i fråga om straffsystemet. Man tycker att vi
skall kunna inleda försök med det s.k. back door-
systemet, dvs. att slussa ut intagna i livet utanför an-
stalten. Det krävs alltså ordentliga resurser till frivår-
den.

Jag står fast vid vad jag tidigare sagt. Jag kan allt-
så inte i dag lova något, men inriktningen måste vara
att inse att frivården behöver resurser.

Anf. 76 ALICE ÅSTRÖM (v) replik

Fru talman! Jag förstår att Ingbritt Irhammar i dag
inte kan stå här i talarstolen och lova något. Men
ställer man sig bakom det här får det konsekvenser
också när det gäller budgeten.

Vad riksdagsrevisorerna också pekar på är att lo-
kalanstalterna kommer att användas mycket mindre
om vi tar bort de korta fängelsestraffen. Då är det
oerhört viktigt att inte se detta som ett sätt att spara
pengar. I stället är det oerhört viktigt att pengarna
omfördelas till frivården. Det är ju där som de männi-
skor hamnar som skulle ha haft korta fängelsestraff.

Därför känns det positivt att det är så många som
står bakom förslagen här. Den här omfördelningen
och de här resurserna kommer säkert att tillskapas när
vi sedan i praktiken skall genomföra förslagen.

Anf. 77 INGBRITT IRHAMMAR (c) replik

Fru talman! För tydlighetens skull vill jag bara sä-
ga att Alice Åström och jag tycks vara överens om att
det krävs en omfördelning av resurserna vid minskade
fängelsestraff.

Anf. 78 KIA ANDREASSON (mp)

Fru talman! Förra gången Riksdagens revisorer
lämnade en rapport till justitieutskottet gällde det
ekonomiska brott. Trots att utskottsmajoriteten tyckte
att rapporten innehöll bra förslag till åtgärder avstyrk-
tes riksdagsrevisorernas skrivelse. Att avstyrka revi-
sorernas förslag var kutym, sades det. Jag tycker att
det var synnerligen olämpligt. Det var en skymf mot
Riksdagens revisorers arbete.

Hur bra förslagen än var och hur genomgripande
analyser av problemen som än gjordes skulle riksda-
gen ändå förkasta förslagen. Därför är det med till-
fredsställelse som jag noterar att Riksdagens reviso-
rers förslag angående den svenska kriminalvården
denna gång tillstyrkts av utskottsmajoriteten.

Göthe Knutson sade att det var en historisk hän-
delse, ett trendbrott som inte tidigare skett. Men han
var inte glad. I stället var han upprörd, eftersom ett
gammalt mönster hade brutits. Det är inte lätt när man
är konservativ.

Jag tycker att det är en seger för förnuftet och över
principen Så har vi alltid gjort.

Riksdagens revisorer har alltså granskat den
svenska kriminalvården efter förslag från justitieut-
skottet. Genom att såväl frivård som kriminalvård i
anstalt studerats har revisorerna även diskuterat
straffsystemet som helhet. Efter dessa studier samt
efter det att man tagit del av forskningsresultat röran-
de rättsväsendets effekter föreslår revisorerna bl.a. en
minskad användning av kortare fängelsestraff samt att
samhällstjänst skall utgöra en självständig påföljd i
straffsystemet. Dessa förslag stämmer precis överens
med vad Straffsystemkommittén föreslagit i sitt be-
tänkande Ett reformerat straffsystem, som nyligen
överlämnats till Laila Freivalds.

Revisorerna säger också att innehållet i frivården
bör ökas väsentligt samt att övervakningen måste bli
mer påtaglig än vad den för närvarande är med större
aktivitet från klientens sida.

Så har även Riksrevisionsverket sagt i sin gransk-
ning av frivården. Straffsystemkommittén har tagit
hänsyn även till denna punkt och fastställt att påver-
kansprogram samt aktivitet från klientens sida skall
ingå i frivården.

Revisiorerna påpekar att ökade resurser för ome-
delbart omhändertagande av klienter vid villkorlig
frigivning måste ges. Frivården bör bistå med den
hjälp klienten behöver under den första tiden i frihet.

Miljöpartiet tycker att alla dessa förslag är mycket
bra, och det är viktigt att de nu verkligen genomförs.

Frivårdens uppföljningsverksamhet och arbetsru-
tiner måste också utvärderas. Det behövs resurser för
att försöka mäta de insatser som företagits - det är
nämligen väldigt svårt - så att man kan se vilka som
leder längst.

Den enda punkt som inte har diskuterats färdigt
ännu är hur de eventuellt överblivna lokalanstalterna
skall användas i framtiden. I betänkandet finns förslag
på flera alternativ. Miljöpartiet stöder förslaget om en
differentiering av de intagna efter deras behov och
motivation, så att de intagna får adekvat hjälp med de
problem som kanske är en av orsakerna till att de
intagna har så svårt att anpassa sig i samhället.

Ett annat förslag, som inte nämnts, är att överföra
anstalter till frivården för att använda dessa till dag-
centraler för den ökade programverksamheten inom
frivården. Men först måste vi avvakta och se hur det
blir när Straffsystemkommitténs förslag blir omsatta i
verkligheten - det sker tidigast 1998 - och hur många
anstalter som då blir över.

Enligt det framlagda förslaget måste klienterna när
det gäller både samhällstjänst och elektronisk över-
vakning ge sitt samtycke till att ingå i dessa straffsys-
tem. Alla kanske inte ger sitt samtycke. Därför är det
svårt att komma med en prognos.

Det är intressant att konstatera att de granskande
organ som har gjort en översyn - Riksdagens reviso-
rer och Riksrevisionsverket, vilket gjort en analys av
frivården - och majoriteten av de politiska partierna
är överens om den kommande inriktningen. Jag hop-
pas verkligen att denna samsyn leder till att en bra
kriminalvård förverkligas. Jag hoppas också att fri-
vården får resurser när det gäller personal och pengar
så att förslagen kan leda till bra verksamhet, till att
allmänhetens förtroende stärks och förhoppningsvis
till att färre återfaller i kriminalitet.

Det handlar inte alls om att som Göte Knutson
populistiskt säga: "Släpp fångarne loss".

Merparten av dem som sitter i fängelse i dag,
nämligen 86 %, sitter bara korta tider under ett år. Det
är bara 14 % som sitter i fängelse en längre tid. Den
här korta tiden betyder inte detsamma som att säga:
"Släpp fångarne loss". De släpps ju ändå efter en
ganska kort tid. Får vi då andra metoder som kan
inverka på deras liv och som kanske kan få dem att
leva annorlunda är det ett stort ingripande.

Jag hade önskat att Moderaterna kunde ha fört en
mer saklig debatt om vad det är i betänkandet som
inte är bra, så att vi hade kunnat diskutera det här i
dag.

Riksdagens revisorer har även granskat den senas-
te forskningen om vad som är bra och vad som är
dåligt. Det är väldigt svårt att komma fram till någon-
ting, men de har verkligen försökt sätta sig in i de
problemen också.

Jag yrkar bifall till hemställan i betänkandet.

Anf. 79 GÖTHE KNUTSON (m) replik

Fru talman! Det var först när Kia Andreasson kom
med någon form av kritisk recension vad gäller mitt
sätt att föra debatt som jag begärde ordet. Annars
hade jag avstått.

Vi försöker ju undvika att recensera varandra. Låt
mig bara konstatera att Kia Andreasson inte är nöjd
med mitt sätt att föra debatt. Men jag får leva vidare
med det.

När det gäller detta med "släpp fångarne loss" vill
jag göra ett kort konstaterande.

Skriften talar. Jag menar inte i första hand riks-
dagsrevisorernas skrivelse utan framför allt den för-
längning i form av konkreta ställningstaganden som
görs av majoriteten i Straffrättskommittén. Principen
är att det som i dag är fängelsestraff upp till ett år
skall förvandlas till något annat. Jag sammanfattar nu
och skall inte gå in på detaljer, men vi kommer gans-
ka nära den gamla klassiska filmtiteln. Filmen var ju
riktigt trevlig, men det är inte säkert att det blir så
trevligt med många brottslingar. Jag nämnde några
kategorier för vilka allmänheten och flera av ledamö-
terna här bokstavligen ropar på fängelse.

Anf. 80 KIA ANDREASSON (mp) replik

Fru talman! Det var väl ganska starkt att ta i med
"recension". Det var väl inte det jag gjorde. Jag kon-
staterade bara att Göte Knutson i sitt anförande mer
uppehöll sig vid den formella diskussionen än vid den
sakliga.

Det hade varit intressant att höra mer om det här
med fängelsestraffen i huvudanförandet.

Göthe Knutson glömmer bort att både samhäll-
stjänst och elektronisk övervakning är villkorade så
att det alltid kommer att anges en fängelsedom också.
Om klienten inte samtycker - det har visat sig i utvär-
deringen att det finns de som tycker att det är svårare
att ta dessa straff än att gå in i anstalt - och om klien-
ten missköter sig blir det fängelsestraff.

Det är alltså inte så som Göthe Knutson vill påski-
na, att man på något sätt är slapp. Det här får mycket
långtgående konsekvenser för klienten genom olika
program och när det gäller sättet att sköta sig. Dess-
utom är det så att om inte dessa villkor uppfylls blir
det fängelsestraff.

Anf. 81 GÖTHE KNUTSON (m) replik

Fru talman! Jag ber ännu en gång att få hänvisa till
det som bokstavligen är skriften på väggen - dvs.
betänkandet och förslagen från Straffsystemkommit-
tén, som tydligen anammas av alla här. Det framgår
av majoritetens bild i utredningskommittén att detta
hot vilar över det svenska samhället.

Jag vill konstatera att här föreligger ett annat syn-
sätt än det som är den allmänna rättsuppfattningen
och som vi moderater gärna ansluter oss till.

Anf. 82 KIA ANDREASSON (mp) replik

Herr talman! Vad gäller den allmänna rättssynen
har man inte någon åsikt om de nya påföljder som
föreslås av Straffsystemkommittén. Sådana påföljder,
t.ex. elektronisk övervakning, fanns ju inte tidigare i
det svenska straffsystemet. Eftersom det är en ny
påföljd kan vi inte prata i de termerna ännu.

Vi har haft försöksverksamhet som har utfallit
mycket positivt. Vi får se tiden an och utvärdera detta
när försöksverksamhet har skett i hela landet. Göthe
Knutsons resonemang gäller alltså inte. Får vi både
pengar och resurser tror jag att detta blir väldigt bra i
sinom tid.

Anf. 83 ROLF ÅBJÖRNSSON (kds)

Herr talman! Vi kristdemokrater ställer oss bakom
det här betänkandet och tycker allmänt sett att reviso-
rernas förslag är bra. Jag tycker alltså inte att det i och
för sig finns någon anledning att begära ordet i den
saken.

Däremot kan jag inte låta bli att ha en del funde-
ringar kring riksdagens sätt att arbeta. Det blev ju ett
väldigt liv förra gången riksdagsrevisorernas förslag
beträffande åtgärder mot den ekonomiska brottslighe-
ten avslogs. Också den här gången har vi haft en de-
batt om vad som är den egentliga innebörden i det vi
håller på med.

Möjligen är det i grund och botten så att riksdagen
är ett lagstiftande organ. Vi skall ta ställning till lag-
stiftningsförslag. Det här är inget lagstiftningsförslag
utan ett policydokument. Man kan fundera över om
riksdagen skall hålla på med detta. Jag tycker att
dagens debatt visar att det är olyckligt. Man har inte
riktigt funnit formen för hur man skall arbeta i det här
hänseendet. Det kan inte vara så att man skall stå här
och debattera saker som eventuellt skall ske. Vi kan
inte hålla på med allmän policyinriktning när det ju är
lagförslag vi skall ta ställning till.

Riksdagens revisorers arbete är självfallet utom-
ordentligt vällovligt, men det kan inte få ta över det
traditionella sätt som vi stiftar lagar på i det här lan-
det. Denna konflikt har blivit blottlagd i dagens de-
batt.

Därför tycker jag, precis som Göran Magnusson
varit inne på, att det finns all anledning för oss att i
andra sammanhang fundera på i vilka former vi skall
jobba. Det får inte bli en sådan här tvådimensionell
diskussion varje gång Riksdagens revisorer kommer
med ett förslag. Det kan inte vara bra. Jag tycker
alltså att det är vällovligt, och det tror jag även att
andra talare har varit inne på, att vi måste komma
förbi det här blindskäret.

Anf. 84 GÖRAN MAGNUSSON (s)

Herr talman! Jag har inte begärt ordet för att onö-
digtvis förlänga debatten. Jag tycker dock att det
utifrån mina värderingar finns anledning att ha några
kommentarer omkring vad som hittills har sagts.

Bl.a. har direktiven till Straffsystemkommittén
diskuterats. Låt mig börja med att säga att vi inom
socialdemokratin deklarerat att fängelser inte kan
undvaras. Jag skall citera ur direktiven så hederligt
det nu går på denna korta tid. Bl.a. står det att det när
det gäller fängelser finns "en beaktansvärd risk för
skadeverkningar framför allt för dem som döms till
långa fängelsestraff. Samtidigt bidrar fängelsepåfölj-
den effektivt till samhällsskyddet då det gäller åter-
fallsbenägna grova våldsbrottslingar. Utgångspunkten
bör vara att begränsa användningen av fängelsestraff
till sådana fall där det framstår som särskilt påkallat."

Litet längre ner i direktiven står det: "Även om
fängelse inte kan undvaras som ett centralt inslag i
straffsystemet är det viktigt att vi söker utveckla andra
påföljdsalternativ. Förutom tidigare nämnda effekter
är fängelse en mycket resurskrävande påföljd. Det
finns således flera skäl till att begränsa användningen
av fängelse."

Jag menar att Straffsystemkommittén har följt des-
sa direktiv. Vi behöver kanske inte exakt här och nu
tvista om hur detta skall tolkas i olika sammanhang,
men direktiven är alltså inte utfärdade av någon soci-
aldemokratisk justitieminister.

Jag tycker att Göthe Knutson gör sig skyldig till
en övertolkning när han säger att eldskriften för
Straffsystemkommitténs betänkande är: Släpp fångar-
ne loss! Det är inte på det sättet. Straffsystemkommit-
tén har tagit fasta på att man skall lägga fram förslag
om alternativ till fängelsestraff. Det handlar om alter-
nativ som skall anses och uppfattas vara så ingripande
att de faktiskt kan ersätta fängelsestraffet. Vi har
därför tagit fram samhällstjänsten, och föreslagit att
denna får en självständig ställning i påföljdssystemet.
Vi har också föreslagit att försöksverksamheten med
elektronisk fotboja skall permanentas och utvidgas så
att det blir ett verksamt inslag när det gäller att hitta
effektiva och pålitliga alternativ till fängelsestraffet.

Det är självklart viktigt att allmänheten uppfattar
dessa straff som så ingripande att de faktiskt kan
ersätta fängelsestraffet. Det handlar alltså inte om
släppa fångarna loss, och jag skulle vilja varna både
för den debattekniken och för den omvända, dvs. att
man säger att det är angeläget och viktigt att fängel-
sestraffet finns. Det förleder folk till att tro att fängel-
sestraffet är mycket mer verksamt än det verkligen är.
Den moderata kriminalpolitiska debattekniken har
länge gått ut på detta. Vi minns alla kampanjen mot
halvtidsfrigivningen. Avskaffandet av denna skulle ju
nästan lösa de kriminalpolitiska problemen i Sverige,
men det har ju inte inträffat.

Det är viktigt att varna för dessa enkla resone-
mang om straffsystemen och kriminalpolitiken. Det
finns inga enkla patentlösningar att ta till utan det
måste ske en kompromiss, en mix av en rad olika
insatser för att klara detta.

När det gäller frågan om resurserna för frivården,
som skall ha ansvaret för de alternativa fängelsestraf-
fen, vill jag peka på att hela kriminalvårdsbudgeten,
eller fängelsebudgeten för att uttrycka det litet enkla-
re, ligger på ungefär 3,4 miljarder kronor. Av de
pengarna går i dag ungefär 12 % till frivården. Res-
ten, alltså ungefär sju gånger så mycket, satsas på
fängelserna. Vad som nu föreslås är att man gör en
omfördelning. Då blir det, som jag ser det, bättre och
humanare straff. Det blir också billigare straff. Till
sist skall det, enligt Straffsystemkommittén, också
resultera i att staten kan spara ungefär 200 miljoner
kronor. Det är alltså viktigt att man både satsar på
frivården och flyttar över pengar från den dyra fängel-
severksamheten till frivården för att få detta att funge-
ra.

Herr talman! Med hänsyn till hur debatten har ut-
vecklats tyckte jag att det var angeläget att få göra de
här principiella deklarationerna kring kriminalpoliti-
ken. Vi får, det kan vi väl vara överens om trots pro-
cedurdebatter och annat, förhoppningsvis tillfälle att
här i kammaren återkomma till de här frågorna. Allt
beror på vilka förslag regeringen så småningom
kommer att lägga fram med anledning av Straffsys-
temkommitténs arbete och våra tillkännagivanden
med anledning av Riksdagens revisorers skrivelse.

Anf. 85 GÖTHE KNUTSON (m) replik

Herr talman! Jag är övertygad om att Göran Mag-
nusson tyckte att det var i vällovligt syfte som han
försökte ta udden av min beskrivning av detta förslag
som nu bokstavligen hotar samhället: Släpp fångarne
loss!

Jag vill be Göran Magnusson att ta vara på detta
tillfället att inför allt folket, inte bara i riksdagen - jag
utgår från att medierna också har intresse av de här
viktiga frågorna - tala om hur många färre intagna det
blir i kriminalvården! Det finns beräkningar på hur
detta omsätts i pengar; i vinster eller i besparingar -
även om jag ifrågasätter detta. Berätta gärna hur
många färre fångar det blir vid intagningstillfällen
etc.! Sedan får svenska folket bedöma vad detta är för
typ av politik.

Anf. 86 GÖRAN MAGNUSSON (s) replik

Herr talman! Jag måste ärligt säga att jag inte rik-
tigt förstod det sista resonemanget, som kriminalpoli-
tiskt resonemang. Det skulle möjligen utgå från att
man, beroende på hur många personer som finns i
fängelser i ett land, skulle kunna räkna ut om landet
har en bra kriminalvård eller ej. Men det är ju inte det
som den här debatten handlar om. Den handlar om att
vi skall ha en bra kriminalvård. Då är frågan om man
måste ha så många människor i fängelse som man
faktiskt har även i Sverige trots en human inriktning
och rimliga straff i detta sammanhang.

Herr talman! Jag tror att detta i grunden handlar
om helt olika synsätt på kriminalvården. Jag fäste mig
tidigare vid att Göthe Knutson sade något om att folk
ropar på fler och längre fängelsestraff. Jag skall inte
förneka att man ganska ofta möter detta när man är
ute på debatter. Men jag har inte sett som min politis-
ka uppgift att vara en ekomaskin till dessa rop, utan
jag har sett som min politiska uppgift att sakligt och
lugnt försöka diskutera kriminalpolitiken och påvisa
att det inte finns någon enkel patentlösning som att
låsa in folk i fängelse. Men jag är rädd för att Göthe
Knutson på sina möten hellre stämmer in i kraven på
fler och längre fängelsestraff. Jag tror att den svenska
kriminalpolitiska debatten skulle vinna åtskilligt på
om vi på allvar kunde diskutera vilka resurser vi är
beredda att satsa och var resurserna gör mest nytta.
Majoriteten i Straffsystemkommittén och förhopp-
ningsvis även majoriteten i denna kammare anser att
man når lika bra resultat om man satsar på dessa al-
ternativa fängelseformer och får litet lägre kostnader
och en humanare och bättre kriminalpolitik.

Anf. 87 GÖTHE KNUTSON (m) replik

Herr talman! Om jag sade att folket ropade, skall
jag gärna ändra mig och säga att det är vissa grupper
och inte minst en del politiker som ropar. Vad jag
ville ha fram är den egendomlighet som framgår av att
det ofta är de människor som vi betraktar som flum-
miga i kriminalpolitiken som när det handlar om
barnpornografi och de som utövar det - ett rysligt
hantverk - ropar på just rejäla och längre straff etc.
Detsamma gör de när det gäller de människor som har
gjort sig skyldiga till rattfylleri och kvinnomisshandel.
Jag förstår dem. Straffsatserna för dessa brott under-
stiger ofta ett års fängelse, och då blir det inte fängel-
se.

Det är bra att vi diskuterar detta. Jag håller helt
med Göran Magnusson. Han och jag har många gång-
er diskuterat kriminalvård, eftersom också Göran
Magnusson har suttit i Kriminalvårdsstyrelsen. Jag
upplever att det har varit positiva resonemang. Och
jag är övertygad om att Göran Magnusson vill det
bästa med detta. Men tack och lov finns det också
utrymme för invändningar mot det som kan återgå till
någon form av flummighet.

Anf. 88 GÖRAN MAGNUSSON (s) replik

Herr talman! Vi kommer naturligtvis inte mycket
längre i den här debatten. Men jag vill gärna instäm-
ma i det som Göthe Knutson sade om att vi har haft
flera intressanta meningsutbyten kring kriminalpoliti-
ken. Jag känner glädje över att Göthe Knutson anser
att jag vill det bästa. Även om det ibland kan vara litet
svårt att förstå tror jag att även Göthe Knutson vill det
bästa med kriminalpolitiken.

Jag vill återigen understryka att det är svårt att i
världen hitta något land som utdömer fler och längre
fängelsestraff och som har en mindre brottslighet eller
färre återfallsförbrytare.

Jag såg för ett par veckor sedan med fasa en bild i
Dagens Nyheter på randigt iklädda fångar i Alabama
som stod och hackade sten till ingen nytta med släg-
gor. Det är tydligen trenden för närvarande borta i det
stora landet i väster. Jag tror att det är en politisk
uppgift för oss att försöka se till att dessa randiga
kläder och tillhörande verktygsutrustning faktiskt inte
kommer till bruk i Sverige. Det är det som jag ser som
en viktig politisk uppgift både för socialdemokrater
och för moderater. Men det är ibland litet svårt att få
den här debatten att fungera. Jag tycker nämligen att
det för en del är litet för lätt att instämma i det förenk-
lade resonemanget att om folk bara fick hugga skog i
Norrland så skulle de sluta med både det ena och det
andra. Den typen av enkla lösningar finns inte i kri-
minalpolitiken.

Rattfylleriet är ett ganska illa valt exempel om
man ser den kraftiga nedgången av antalet rattfylleri-
brott under senare år. Jag tror att andra åtgärder än
fängelsestraff har haft betydelse för detta.

Anf. 89 GUN HELLSVIK (m)

Herr talman! Jag begärde ordet med anledning av
den debatt som nu har kommmit upp rörande
Straffsystemkommitténs betänkande. Jag vill börja
med att instämma i det som Göran Magnusson sade
om att vi inte skall ägna oss åt förenklade resone-
mang. Men jag tycker inte heller att vi skall ägna oss
åt rosenskimrande drömmar utan våga se den verklig-
het som finns.

Om man plockar bitar ur den debatt som nu har
förts skulle jag bl.a. vilja sammanfatta den med ut-
trycket att både ha kakan och äta den.

Straffsystemkommittén talar om att kommitténs
förslag innebär besparingar på netto 200 miljoner
kronor. Då skall vi komma ihåg att man först har
räknat bort - jag minns inte beloppet, och jag tror inte
ens att det står närmare angivet i betänkandet - rejäla
satsningar på frivården. Utöver att man från fängelse-
systemet skall ta pengar till frivården skall det ändå
bli 200 miljoner kronor över. Då måste var och en
begripa att om vi inte rejält skall sänka kvaliteten på
våra fängelser måste det vara fråga om, precis som
Göthe Knutson säger, att många som i dag sätts i
fängelse framöver inte skall sättas i fängelse. Vi måste
våga se att det är på det sättet.

Sedan går Göran Magnusson in på direktiven till
Straffsystemkommittén. Eftersom det är jag själv som
ligger bakom direktiven vet jag bl.a. vad som avsågs.
Jag tycker att Göran Magnusson läste upp bl.a. två
intressanta citat. Ett citat var hämtat från ett ställe i
direktiven där man pekar på skadeverkningar vid
längre fängelsestraff. Vi vet att det är så. Men varför
tar Göran Magnusson upp den delen av direktiven?
Det är ju inte något som har resulterat i att kommittén
föreslår att de längre fängelsestraffen skall försvinna.
Jag förstår inte riktigt vad det har med Straffsystem-
kommitténs resultat att göra. Det är ju de kortare
fängelsestraffen som majoriteten vill begränsa. Jag
själv står inte bakom detta.

Sedan läser Göran Magnusson upp ytterligare ett
intressant citat ur direktiven, nämligen att man skulle
utveckla alternativ. Ge mig ett enda exempel ur
Straffsystemkommitténs betänkande där det talas om
ett utvecklat alternativ. Det finns ingenting nytt mer
än att elbojan - som vi i den borgerliga regeringen
drev igenom, faktiskt under stark kritik, men då med
begränsat användningsområde - nu skall bli det allena
saliggörande. Men att tala om att man har kommit
med något nytt alternativ, det är faktiskt att överdriva.

I min reservation finns ett nytt alternativ. Alice
Åström antydde att det skulle vara en del av huvud-
förslaget, vilket det alltså inte är. Alice Åström sade
det inte heller så konkret. Men i min reservation finns
ett nytt alternativ, nämligen villkorligt fängelse. Men
det finns inte med i huvudbetänkandet.

Sedan måste jag också ta detta tillfälle för att på-
peka att flera talare har talat om satsningar på frivår-
den. Under de borgerliga åren ökades satsningarna på
frivården. Det är viktigt att detta får fortsätta. Vi vet
ju bl.a. att det i dag är en högre återfallsfrekvens
bland dem som döms till skyddstillsyn, och alltså
kommer under frivården, än bland dem som döms till
fängelse. I den här debatten har det låtit som om det
är tvärtom, men detta bör man komma ihåg.

Men samtidigt som alla talar om ökade satsningar
på frivården och ställer sig bakom revisorernas för-
slag har samma personer sagt att där det skall sparas
pengar får man inte spara. För se, lokalanstalterna
måste man ha kvar - det står ju i det betänkande till
riksdagen som ni har ställt er bakom - eftersom man
annars kanske måste göra avsteg från normalisering-
sprincipen.

Utöver att det som Göthe Knutson säger om släpp
fångarne loss stämmer, är det faktiskt också fråga om
att både ha kakan kvar och äta upp den när det gäller
majoritetens framtida kriminalvård.

Anf. 90 GÖRAN MAGNUSSON (s)

Herr talman! Den här debatten har dragit ut längre
på tiden än vad som var tänkt och också utvecklats
längre beträffande ämnesområdet.

När det gäller citaten ur direktiven vill jag bara
upprepa det som jag tidigare sade, nämligen att jag
skall försöka att citera så hederligt som möjligt ur
många direktiv och plocka fram några frågor som var
aktuella. Detta med att fängelsestraff var skadligt
gällde ju inte bara de långa straffen. Det gällde sär-
skilt de långa straffen, men även de korta ansågs i
direktiven vara skadliga sett från den dömdes syn-
punkt. Därför är det väl bra om vi nu har funnit att
erfarenheterna från försöksverksamheten beträffande
samhällstjänst och elektronisk övervakning har gett
sådana resultat att man kan föreslå att sådana påfölj-
der införs. Då kan man förändra systemet så att ett
antal kortare fängelsestraff kan avtjänas genom fram-
för allt elektronisk övervakning.

Sedan gör Gun Hellsvik ett stort nummer av att
kommittén egentligen inte har kommit med några nya
förslag. Nja, kommittén hann ju knappt att börja med
sina överväganden om elektronisk övervakning förrän
den dåvarande justitieministern satte i gång en för-
söksverksamhet och genomförde detta. Det tyckte vi
kanske var något märkligt, men det var ändå bra,
eftersom vi fick erfarenhet samtidigt som verksamhe-
ten kom i gång. Så jag är inte alls magsur över detta.

Gun Hellsvik hade också i utredningen kunnat fö-
reslå några alternativ utöver villkorligt fängelsestraff,
som utredningen har ägnat avsevärd tid åt att försöka
analysera för att se om det skulle kunna ha positiva
effekter. Men tyvärr har man kommit fram till att det
inte kan rimma med de principer för kriminalvården
som i varje fall jag står för.

Anf. 91 GUN HELLSVIK (m)

Herr talman! För det första vill jag bara tydliggöra
att när det gäller den elektroniska övervakningen är vi
överens om att försöksverksamheten i stort sett har
varit lyckad. Men det finns också erfarenheter som
visar att de som har misslyckats är den typ av perso-
ner som kommer att utgöra en relativt stor grupp när
användandet av elektronisk övervakning utvidgas.
Min oro är att det blir så många misslyckanden att
allmänheten kommer att helt kassera den elektroniska
övervakningen.

Sedan har jag inte påstått att Göran Magnusson på
något ohederligt sätt citerade direktiven. Jag bara
konstaterar att de delar som Göran Magnusson citera-
de knappast var de delar som gav något underlag för
den inriktning som majoriteten i kommittén har ställt
sig bakom.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades efter 18 §.)

12 § Internationell rättshjälp

Föredrogs

Justitieutskottets betänkande 1995/96:JuU3

Internationell rättshjälp (prop. 1995/96:4)

Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare
var anmäld.

(Beslut fattades efter 18 §.)

13 § Straffansvaret vid spridning av hivsmit-
ta

Föredrogs

Justitieutskottets betänkande 1995/96:JuU4

Straffansvaret vid spridning av hivsmitta

Anf. 92 JEPPE JOHNSSON (m)

Herr talman! Läkarvetenskapen har i dag fått bukt
med flera fruktade sjukdomar, sjukdomar som tidiga-
re skördat många människors liv.

Men bilden kan snabbt förändras. Nya svåra sjuk-
domar kan drabba oss. Det är inte så länge sedan som
vi för första gången hörde talas om hiv och aids.

Sverige hör till de lindrigt drabbade länderna. Far-
sotens härjningar är långt svårare i många andra län-
der. Många av Afrikas länder tillhör de som har drab-
bats mycket hårt. Hiv kan med rätta kallas för vår tids
farsot. I dagsläget finns det inget vaccin eller boteme-
del. För att hindra spridningen krävs upplysning och
att var och en ändrar sitt beteende, inte minst när det
gäller sexuella kontakter.

Herr talman! För att hindra spridningen krävs bå-
de upplysning och personligt ansvar. Information och
vädjande till människors ansvarskänsla är självfallet
nödvändigt, men inte tillräckligt. Kampen mot hiv och
andra sjukdomar kräver dessutom lagstiftning mot
dem som medvetet sprider smittan.

Den rättsliga regleringen vid spridning av
hivsmitta kräver en snar lösning. Många rättsliga
frågor är fortfarande obesvarade. För oss i Sverige
och i denna kammare är det nu hög tid att åstadkom-
ma en bra och hållbar lösning.

Herr talman! Vi kan inte tillåta att människor som
är smittade av allvarliga sjukdomar fortsätter att leva
som om de inte var smittade. Detta gäller i allra hög-
sta grad vid sexuella kontakter. Det är naturligtvis en
katastrof för dem som är smittade, men detta kan inte
rättfärdiga att de sprider smittan vidare. Den som är
smittad måste underkasta sig de föreskrifter som sam-
hället ställer upp, till skydd för andra människor.

I den nuvarande lagstiftningen är det bl.a. uppsåts-
frågan som måste lösas. Straffansvarsutredningen,
som skall vara klar den 1 juli 1996, har bl.a. att över-
väga om s.k. sannolikhetsuppsåt skall godtas. Den
som av sin läkare fått beskedet att han eller hon bär på
allvarlig smitta, blivit informerad om och förstått vad
detta betyder, måste kunna ställas till ansvar om han
eller hon fortsätter att ha oskyddade sexuella kontak-
ter eller på annat sätt beter sig så att risken ökar att
andra blir smittade. Att t.ex. hävda att smittan inte
överförs vid varje samlag håller inte. Detta liknar rysk
roulette och kan inte accepteras.

En annan fråga som måste lösas är hur sekretessen
inom sjukvården skall hanteras. Dagens regler kräver
ett minimistraff på två år för att sekretessen skall
kunna brytas.

Herr talman! Utskottsmajoriteten anser att man vid
lösningen av frågan om straffansvar vid spridning av
hivsmitta skall avvakta, inte bara Straffansvarsutred-
ningens resultat utan även invänta en aviserad parla-
mentarisk utredning med uppgift att utvärdera smitt-
skyddslagen. Denna utredning har ännu inte tillsatts,
och det finns i dagsläget inte heller några direktiv till
utredningen.

Herr talman! Vi moderater anser att det är dags att
frågan får en snar lösning. Det räcker med att invänta
Straffansvarsutredningens resultat.

Jag vill därför yrka bifall till vår reservation nr 2
när det gäller motiveringen och samtidigt yrka avslag
på motionerna.

Anf. 93 ROLF ÅBJÖRNSSON (kds)

Herr talman! Som Jeppe Johnsson säger är detta
någonting mycket allvarligt och någonting som vi
egentligen inte behöver diskutera här, eftersom alla
partier i kammaren har motionerat om att det behövs
en straffrättslig reglering för förfarandet att överföra
hivsmitta vid oskyddade samlag.

Nu har majoriteten fastnat för en skrivning som
innebär att frågan hänvisas till två utredningar som
inte har några särskilda direktiv. Vad jag har invänt
emot är att jag anser att den här frågan är så pass
speciell och angelägen beträffande tiden att det vore
rimligt att tillsätta en särskild utredning som snabbt
kunde lägga fram ett förslag, och detta särskilt mot
bakgrund av att uskottet har gjort en remissrunda.

Det finns en ganska stark juridisk opinion för en
snabb reglering. Det finns dessutom en rättsveten-
skaplig bok av Madeleine Leijonhufvud om hur den
här regleringen skall gå till. Kunnandet är alltså gans-
ka omfattande på det här området.

Det finns ingen anledning att vänta, och då särskilt
inte med att koppla ihop den här frågan med den
enormt stora och svåra frågan om uppsåtsbegreppet
rent allmänt i svensk straffrätt. Vi kan heller inte
vänta med en utvärdering av hur man skall se på
smittskyddet och andra kommande farsoter över hu-
vud taget i det här landet.

Här gäller det att agera i en mycket konkret och
tydlig situation som alltså inte är särskilt svår att han-
tera. Man får inte mystifiera detta mer än nödvändigt.
Att allmänheten reagerade våldsamt när man fick klart
för sig att detta förfarande i dagsläget i princip är
straffritt är inte märkligt. Det är inte heller märkligt
att alla politiska partier reagerade. Då är det litet
avslaget att sedan bara överlämna frågan till utred-
ningssystemet i största allmänhet.

Med hänsyn till det anförda yrkar jag bifall till
kristdemokraternas reservation.

Anf. 94 PÄR NUDER (s)

Herr talman! Låt det sägas först som sist: Det sena
1900-talets stora problem med hiv och aids kan aldrig
lösas genom en övertro på strafflagens möjligheter att
styra mänskliga beteenden som är lika gamla som
människan själv. För att stoppa spridningen av detta
dödliga virus krävs helt andra åtgärder än en skärp-
ning av strafflagen. Framför allt krävs - så länge det
inte finns ett verksamt vaccin - ett kontinuerligt upp-
lysningsarbete som stärker vars och ens individuella
ansvar för att skydda sig själv från att bli smittad och
från att smitta andra.

Denna principiella grundsyn får emellertid inte
hindra oss från att diskutera om strafflagen verkligen
är ändamålsenligt utformad när det gäller spridning av
en sjukdom som - såvitt man nu känner till - ound-
vikligen leder till döden. I det allmänna rättsmedve-
tandet uppfattas en sådan medveten handling som en
så allvarlig överträdelse av gängse normer att den bör
vara straffbelagd och dessutom ha ett högt straffvärde.

Problemen med dagens straffrättsliga reglering av
spridning av hivsmitta kan i grova drag sägas vara
två.

För det första saknar svensk rätt uttryckliga och
speciellt anpassade straffbestämmelser om spridande
av hivsmitta. Smittspridning kan emellertid straffas
om domstolarna tillämpar bestämmelserna om brott
mot liv och hälsa, framför allt brotten misshandel och
grov misshandel. Problemet med dessa brottsrubrice-
ringar är att de inte är avsedda för normalt mänskligt
beteende, dit sexualhandlingar onekligen hör, utan för
avvikande beteenden och framför allt våldshandling-
ar. Brottsrubriceringen korresponderar med andra ord
inte med gärningens innebörd.

För det andra har domstolarna vid tillämpningen
av just dessa bestämmelser konfronterats med ytterst
grannlaga bedömningar av uppsåtet hos den smittade,
ett rekvisit som är nödvändigt för att bl.a. kunna döma
för misshandel. Framför allt har det varit svårt att
bedöma om s.k. eventuellt uppsåt har förelegat. Man
måste bedöma dels om den smittade förstod att han
utsatt sin partner för risken att bli smittad, dels om det
står klart att samlaget skulle ha ägt rum även om den
smittade hade varit säker på att samlaget skulle ha lett
till att smittan överfördes. Det är det senare ledet som
har varit svårt att styrka. Domstolen har i det läget
varit hänvisad till att döma för oaktsamhetsbrott, vilka
har ett klart lägre staffvärde än uppsåtsbrott.

Utöver dessa två huvudproblem aktualiseras i
detta sammanhang centrala straffrättsliga frågor som
rör samtycke, oaktsamhet, effekt, påföljd och
brottskonkurrens. Dessutom har de straffrättsliga
frågorna i högsta grad bäring på smittskyddslagens
och sekretesslagens regler.

Vart och ett av de här frågekomplexen rymmer
svåra och principiella avvägningar. Det visar inte
minst rättspraxis på området. Mot den här bakgrunden
är det inte särskilt förvånande att samtliga rättsvår-
dande remissinstanser som har fått ta del av de nu
aktuella motionerna i ärendet samt de tre stora juri-
diska fakulteterna i landet anser att det är önskvärt att
de straffrättsliga aspekterna vid spridning av hivsmitta
närmare övervägs inom utredningsväsendet.

Justitieutskottet delar denna uppfattning. Utskottet
konstaterar emellertid att en sådan prövning nu sker
inom den s.k. Straffansvarskommittén, där frågan om
eventuellt uppsåt utreds. Regeringen har dessutom
aviserat att den kommer att tillsätta en parlamentarisk
utredning med uppgift att utvärdera smittskyddslagen.
I det sammanhanget kommer vissa straffrättsliga frå-
gor vid överföring av hivsmitta att övervägas.

Det pågående och aviserade utredningarbetet bör
därför inte föregripas med något ställningstagande till
förslagen i de aktuella motionerna. Jag vill därför
yrka bifall till utskottets hemställan.

Den socialdemokratiska gruppen i justitieutskottet
vill därtill i protokollet ha noterat följande: Vi utgår
från att regeringen skyndsamt tillsätter den aviserade
utredningen om en översyn av smittskyddslagen. Vi
utgår dessutom från att de straffrättsliga frågorna
kring spridande av hivsmitta särskilt uppmärksammas
och belyses på ett adekvat sätt. Dagens ordning är
nämligen inte tillfredsställande.

Anf. 95 INGBRITT IRHAMMAR (c)

Herr talman! Allt fler människor drabbas i dag av
hivsmitta, och risken att utveckla den dödliga sjuk-
domen aids är för dessa människor mycket stor. Där-
för krävs olika åtgärder för att förhindra att smittan
sprids.

Den straffrättsliga bedömningen av spridande av
hivsmitta har naturligtvis betydelse i detta samman-
hang. Men jag vill också understryka det som Pär
Nuder sa, nämligen att detta självfallet inte är den
enda lösningen på problemet.

I oktober förra året avgjorde Högsta domstolen ett
mål mot en hivsmittad man. Domen blev enligt min
mening alltför mild, och den upprörde väldigt många.
Det finns en uppenbar fara i denna dom. Den kan ge
en signal om att samhället inte ser tillräckligt allvar-
ligt på att någon riskerar att smitta andra med hiv.
Detta var bakgrunden till att jag tog initiativ till en
flerpartimotion i frågan som också behandlas i betän-
kandet.

I detta fall var det så att trots att mannen visste att
han var smittad hade han oskyddat samlag med en
kvinna som inte kände till hans sjukdom. Han var
också helt medveten om att det förelåg en risk för att
sjukdomen skulle kunna överföras vid samlaget.
Dessutom var han medveten om att kvinnan skulle
kunna dö i aids om hon blev smittad.

Ändå kunde inte Högsta domstolen döma för upp-
såtligt brott, som skulle ha lett till ett hårdare straff än
vad som nu blev fallet. Det gick inte att bevisa att
kvinnan riskerade att bli smittad vid just detta tillfälle.
Det gick inte heller att ställa utom allt tvivel att man-
nen skulle ha genomfört samlaget om han hade vetat
att kvinnan skulle smittas just den gången. Därför
kunde mannen bara dömas för oaktsamhetsbrott. Vid
oaktsamhetsbrott blir domen - som tidigare har
nämnts - framkallande av fara för annan om partnern
inte smittas, och i de fall partnern blir smittad bedöms
brottet som vållande till kroppsskada eller sjukdom.
Straffet för dessa brott är böter eller fängelse i högst
två år.

Det kändes inte rimligt för oss motionärer att nå-
gon som så hänsynslöst riskerar att smitta andra med
hiv skall kunna dömas till så lindriga straff. Dessutom
vet vi att domstolar inte brukar döma till maxi-
mistraff. Det innebär att i de fall där maximistraffet är
två år blir straffet ofta bara några månaders fängelse -
en alltför mild dom enligt oss motionärer.

I detta sammanhang vill jag samtidigt poängtera
att de flesta som bär på smittan är måna om att inte
riskera att andra smittas. Men det krävs ett större
ansvarstagande än vad som i dag är fallet av de per-
soner som vet om att de är hivsmittade och ändå har
oskyddat sex med partner som inte känner till detta.

Enligt min mening måste den som är bärare av
hivinfektion bli skyldig att använda skyddsmedel för
att förhindra smittöverföring. Vederbörande måste
också bli skyldig att före det sexuella umgänget in-
formera partnern om sin infektionen.

Vi motionärer krävde en översyn av bestämmel-
serna, dvs. av den straffrättsliga bedömningen av
spridande av hivsmitta, med beaktande av att hivbrot-
ten har ett mycket högt straffvärde. Utskottet konsta-
terar att det har avgjorts flera sådana här fall i Högsta
domstolen. Dessutom framgår det av utskottets betän-
kande att det pågår en straffansvarsutredning, som
också nämnts här. Regeringen aviserade redan i sep-
tember att det skulle tillsättas en parlamentariskt till-
satt utredning med uppdrag att utvärdera smittskydds-
lagen. Som det nämnts här har de olika remissinstan-
serna alla påpekat behovet av en sådan utredning.

I mitt särskilda yttrande uttalar jag att jag utgår
från att utredningen kommer att beakta att hivbrotten
har ett högt straffvärde. Jag tycker att det är positivt
att socialdemokraterna vill ha fört till protokollet att
den utredningen skall tillsättas skyndsamt. Jag kan
bara instämma i det kravet.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Anf. 96 ALICE ÅSTRÖM (v)

Herr talman! Jag skall kanske göra någonting som
är ovanligt. Rolf Åbjörnsson tog upp i sitt inledande
anförande att samtliga partier i riksdagen har skrivit
motioner som berör det här området. Vänsterpartiet
skrev också en motion där vi ansåg att det behövdes
en speciell strafflag när det gäller hivbrott. Däremot
har de HD-domar som utdömts, den information och
de kunskaper som vi fått efter det att motionen skrevs
gjort att partiet i dag har ändrat ställning. Vänsterpar-
tiet anser att nuvarande lag om hivbrott faktiskt är
tillräcklig.

Flera talare har sagt att det har varit mycket svåra
bedömningar i HD, att det teoretiskt har varit svårt att
komma fram till ett beslut och att det har varit många
svåra avvägningar eftersom lagen inte skrevs med just
tanke på hivbrott. Men man har i vårt juridiska system
kunnat utverka domar. Det finns paragrafer enligt
vilka man har kunnat döma människor som medvetet
smittat andra. Det har funnits en diskussion om huru-
vida straffvärdena har varit för låga i de fall som
avgjorts. Straffvärdena har varierat, precis som i
många andra brott.

Det finns en annan mycket viktig aspekt i denna
fråga. Om man skulle införa denna hivlagstiftning
skulle det i praktiken innebära en viss kriminalisering
av de hivsmittades sexuella umgänge. Det ställer
oerhört stora krav. Det kommer att bli rättssäkerhets-
problem och bevisföringsproblem även med den fö-
reslagna lagen - huruvida man berättar allt, huruvida
man verkligen skyddat sig på alla sätt.

Riksdagen avskaffade 1985 26 § smittskyddsla-
gen. Det främsta skälet till att man tog bort straffbe-
stämmelserna gällande dem som lider av venerisk
sjukdom och har sexuellt umgänge med andra var att
de motverkade smittskyddsarbetet. I den nya lagstift-
ningen får man inte glömma bort att det bästa sättet
att slippa att över huvud taget ställas till svars för den
här typen av brott är att avstå från att hivtesta sig. Då
har man inte fått kunskapen om den eventuella smit-
tan. När man inför en särlag är det oerhört viktigt att
man också ser vilka konsekvenser det får på andra
områden.

Vi har ju en lagstiftning på det här området. Den
som uppenbarligen medvetet sprider smitta får sitt
straff. Däremot finns det juridiska frågor som behöver
övervägas. Därför har Vänsterpartiet ändå ställt sig
bakom justitieutskottets betänkande. Vi lyfter fram att
det pågår en utredning där man också kommer att se
över de straffrättsliga aspekterna i dessa fall. Det är
bra att detta blir belyst.

Vänsterpartiet anser att den lagstiftning som finns
i dag hade kunnat tillämpas i dessa fall, att den är fullt
tillräcklig och att de negativa konsekvenser som en
särlagstiftning kan få är så stora att vi inte i dag ser att
det skulle vara lämpligt att införa en sådan.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades efter 18 §.)

14 § Immunitet och privilegier (International
IDEA)

Föredrogs

Justitieutskottets betänkande 1995/96:JuU5

Immunitet och privilegier (International IDEA)
(prop. 1995/96:41)

Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare
var anmäld.

(Beslut fattades efter 18 §.)

15 § Godkännande av FN:s konvention för
bekämpning av ökenspridning

Föredrogs

Utrikesutskottets betänkande 1995/96:UU12

Godkännande av FN:s konvention för bekämpning
av ökenspridning (prop. 1995/96:42)

Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare
var anmäld.

(Beslut fattades efter 18 §.)

16 § Europaavtalet med Estland

Föredrogs

Utrikesutskottets betänkande 1995/96:UU5

Europaavtalet med Estland (prop. 1995/96:27)

Anf. 97 GÖRAN LENNMARKER (m)

Herr talman! Vi går nu att fatta ett mycket viktigt
beslut i riksdagen i detta ärende och de två följande.
Det handlar nämligen om att ratificera de Europaav-
tal, de associeringsavtal, som har träffats mellan re-
spektive Estland, Lettland, Litauen och den europeis-
ka unionen.

Det här är mycket viktiga avtal och det är en
glädje att vi har haft ett enigt utrikesutskott som har
kunnat tillstyrka att riksdagen skall ratificera det. Det
innebär att det blir ett brett samarbete mellan de tre
baltiska länderna och den europeiska unionen inom
praktiskt taget hela det breda civila säkerhetssamarbe-
tet. Det konstateras också att Estlands, Lettlands och
Litauens mål är att bli medlemmar i den europeiska
unionen.

Det här innebär ett ytterligare steg mot stabilise-
ringen i Östersjöområdet. I dag är fyra länder, Fin-
land, Sverige, Danmark och Tyskland, medlemmar i
den europeiska unionen. De här avtalen innebär att
Polen, Estland, Lettland och Litauen blir associerade
medlemmar i EU. Med den nionde strandstaten,
Ryssland, avser EU att sluta ett partnerskaps- och
samarbetsavtal. Det innebär ett mycket viktigt steg
mot stabiliseringen i hela vårt Östersjöområde.

Jag tycker att det kan vara på sin plats att mycket
kort, herr talman, rekapitulera att dessa avtal är ett
mycket viktigt resultat av en medveten svensk politik.
Omedelbart efter de baltiska ländernas återuppståndna
självständighet i oktober 1991 inleddes ett unikt om-
fattande samarbete på hög nivå mellan Sverige och de
tre baltiska staterna. Den nya svenska regeringen tog
initiativ till ett stort hjälpprogram för främst de tre
baltiska länderna omfattande cirka en miljard kronor
per år. Det inrättades ett suveränitetsstöd som syftade
till att stärka de nya självständiga staternas förmåga
att hävda sin suveränitet.

Sverige fick faktiskt av västvärlden koordine-
ringsansvaret vad avser stödet och hjälpen till de
baltiska länderna. Sverige tog initiativ till att starta ett
samarbete vad gäller säkerheten vid Ignalina. Stora
pengar avsattes för miljöinsatser i Östersjön. Svenska
insatser gjordes i samband med trupptillbakadragan-
det när de ryska trupperna drog sig tillbaka från Est-
land och Lettland.

Jag vill räkna upp det här bara för att påpeka att
det finns en klar och distinkt linje i detta agerande.
När det gäller just den fråga som vi nu skall gå till
beslut i vill jag erinra om att Sverige redan våren
1992 inledde diskussioner och skapade ett frihan-
delsavtal med Estland, Lettland och Litauen. Det
antogs av en enig riksdag i april 1992. Det var ett
mycket viktigt första steg som togs på handelns och
ekonomins områden.

I våra medlemskapsförhandlingar med EU hade vi
som krav att EU skulle införa frihandel med de tre
baltiska länderna när Sverige och för den delen även
Finland gick in i den europeiska unionen. Så skedde
också. Från den 1 januari i år har vi faktiskt frihan-
delsavtal mellan EU och de tre baltiska länderna.

Nu, ett drygt halvår efter att Sverige blivit medlem
i EU, fullföljs detta genom att Europaavtalen blir
ratificerade i den svenska riksdagen och i 15 andra
parlament inom EU, både i de 14 övriga medlemslän-
derna och i Europaparlamentet. Därmed kan man säga
att det näst sista steget är taget innan det avslutande
steget tas, nämligen ländernas medlemskap i den
europeiska unionen.

Herr talman! Jag tycker att det här är ett historiskt
tillfälle. Det markerar en väldigt viktig framgång för
svensk utrikespolitik. Ratificieringen är viktig för
Estland, Lettland och Litauen, den är viktig för Euro-
pa, den är viktig för Ryssland - landet får stabilare
grannländer - och den är viktig för Sverige.

Med detta yrkar jag bifall till det enhälliga utlå-
tandet på denna punkt och de två efterföljande punk-
terna.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades efter 18 §.)

17 § Europaavtalet med Lettland

Föredrogs

Utrikesutskottets betänkande 1995/96:UU6

Europaavtalet med Lettland (prop. 1995/96:28)

Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare
var anmäld.

(Beslut fattades efter 18 §.)

18 § Europaavtalet med Litauen

Föredrogs

Utrikesutskottets betänkande 1995/96:UU7

Europaavtalet med Litauen (prop. 1995/96:29)

Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare
var anmäld.

Beslut

SkU3 Avveckling av hundskatten

Mom. 1 (Avveckling av hundskatten)

1. utskottet

2. res. (v)

Votering:

283 röster för utskottet

18 röster för res.

48 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 142 s, 72 m, 21 c, 18 fp, 2 v, 15 mp,
13 kds

För res.: 2 s, 16 v

Frånvarande: 17 s, 8 m, 6 c, 8 fp, 4 v, 3 mp, 2
kds

SkU4 Framtida organisation m.m. för fordonsbe-
skattning

Kammaren biföll utskottets hemställan.

SkU5 Dubbelbeskattningsavtal mellan Sverige och
Argentina

Kammaren biföll utskottets hemställan.

SkU6 Dubbelbeskattningsavtal mellan Sverige och
Ukraina

Kammaren biföll utskottets hemställan.

SkU7 Uppsägning av dubbelbeskattningsavtalet
mellan Sverige och f.d. Sovjetunionen m.m.

Kammaren biföll utskottets hemställan.

SkU11 Nya tidpunkter för redovisning och betal-
ning av mervärdesskatt

Mom. 1 (enmånadsredovisning och ny tidpunkt för
inbetalning av mervärdesskatt)

1. utskottet

2. res. 1 i motsvarande del (m, fp, kds)

3. res. 2 i motsvarande del (v)

Förberedande votering:

104 röster för res. 1

19 röster för res. 2

178 avstod

48 frånvarande

Kammaren biträdde res. 1.

Huvudvotering:

180 röster för utskottet

103 röster för res. 1

19 avstod

47 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 143 s, 21 c, 1 fp, 15 mp

För res. 1: 72 m, 18 fp, 13 kds

Avstod: 19 v

Frånvarande: 18 s, 8 m, 6 c, 7 fp, 3 v, 3 mp, 2 kds

Elver Jonsson (fp) anmälde att han avsett att rösta nej
men markerats ha röstat ja.

Mom. 4 (preliminär F-skatt m.m.)

1. utskottet

2. res. 4 (v)

Votering:

214 röster för utskottet

19 röster för res. 4

69 avstod

47 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 143 s, 5 m, 21 c, 17 fp, 15 mp, 13
kds

För res. 4: 19 v

Avstod: 67 m, 2 fp

Frånvarande: 18 s, 8 m, 6 c, 7 fp, 3 v, 3 mp, 2 kds

Inga Berggren (m) anmälde att hon avsett att avstå
från att rösta men markerats ha röstat ja.

Övriga moment

Kammaren biföll utskottets hemställan.

JuU1 Hemlig teleavlyssning och hemlig teleöver-
vakning

Mom. 2 (buggning)

1. utskottet

2. res. (m)

Votering:

Kammaren biföll utskottets hemställan genom upp-
resning.

Övriga moment

Kammaren biföll utskottets hemställan.

JuU2 Den svenska kriminalvården

Mom. 1 (Den svenska kriminalvården)

1. utskottet

2. res. (m)

Votering:

229 röster för utskottet

71 röster för res.

2 avstod

47 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 143 s, 21 c, 18 fp, 19 v, 15 mp, 13
kds

För res.: 71 m

Avstod: 2 m

Frånvarande: 18 s, 7 m, 6 c, 8 fp, 3 v, 3 mp, 2
kds

JuU3 Internationell rättshjälp

Kammaren biföll utskottets hemställan.

JuU4 Straffansvaret vid spridning av hiv-smitta

Mom. 1 (Straffansvaret vid spridning av hiv-smitta)

Propositioner ställdes först beträffande utskottets
hemställan och därefter i fråga om motiveringen.

Hemställan:

1. utskottet

2. res. 1 (kds)

Votering:

Kammaren biföll utskottets hemställan genom upp-
resning.

Motiveringen:

Godkännande av

1. utskottets motivering

2. motiveringen i res. 2 (m)

Kammaren godkände utskottets motivering.

Votering:

216 röster för

73 röster för

13 avstod

47 frånvarande

För utskottet: 143 s, 21 c, 18 fp, 19 v, 15 mp

För res. 2: 73 m

Avstod: 13 kds

Frånvarande: 18 s, 7 m, 6 c, 8 fp, 3 v, 3 mp, 2
kds

JuU5 Immunitet och privilegier (International
IDEA)

Kammaren biföll utskottets hemställan.

UU2 Godkännande av FN:s konvention för be-
kämpning av ökenspridning

Kammaren biföll utskottets hemställan.

UU5 Europaavtalet med Estland

Kammaren biföll utskottets hemställan.

UU6 Europaavtalet med Lettland

Kammaren biföll utskottets hemställan.

UU7 Europaavtalet med Litauen

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Beslut om samlad votering

På förslag av förste vice talmannen medgav kam-
maren att socialutskottets betänkanden SoU3 och
SoU5 skulle avgöras i ett sammanhang efter avslutad
debatt.

19 § Alkoholfrågor

Föredrogs

Socialutskottets betänkande 1995/96:SoU3

Alkoholfrågor (prop. 1994/95:212)

Kammaren biföll utskottets hemställan om att
ärendet fick avgöras efter endast en bordläggning.

Anf. 98 ANNIKA JONSELL (m)

Herr talman! Som vanligt när det handlar om frå-
gor som rör alkohol driver vi moderater en mycket
ensam linje, för ökad öppenhet i stället för restriktio-
ner, för visad tilltro till de allra flesta människors
förmåga att ta ansvar i stället för att vi politiker skall
ta ansvaret ifrån dem och för inriktningen att det är
missbruket som måste bekämpas snarare än totalkon-
sumtionen av alkohol.

Ju mer jag tänker på det här, desto mer förvånad
blir jag över att vi fortsätter att vara så ensamma
bland partierna om denna linje.

De som inte vet bättre och de som vill få oss mo-
derater att framstå i dålig dager kan ibland påstå att
vår linje i alkholpolitiken skulle innebära att vi inte
tar de problem som alkholism och missbruk innebär
på allvar. Ingenting vore mer fel.

Vi är alla överens om att alkoholmissbruk orsakar
och förvärrar många personliga tragedier, och vi blir
alla lika förtvivlade över de situationer som vissa
människor hamnar i där överkonsumtion av alkohol är
en bidragande orsak.

Men det är just överkonsumtionen som orsakar
dessa både sociala och medicinska problem. Det är
överkonsumtionen som medför det stora lidandet hos
enskilda alkoholister och deras familjer, och det är
samma överkonsumtion som orsakar så stora kostna-
der för hela samhället. Det är missbruket som så starkt
kan kopplas till olyckor, våldsbrott och andra brott.

Men å andra sidan finns det en hel del positiva si-
dor med det normala bruket av alkohol, och det är
faktiskt synd att det verkar vara mer eller mindre tabu
att tala om detta i Sverige. Förutom rent sociala och
kulturella förtjänster visar ju internationell forskning
på det alkoholmedicinska området att en viss mängd
alkohol kan vara nyttig för t.ex. hjärta och kärl.

Som så mycket annat - som nästan allting annat -
kan alkohol både brukas och missbrukas, och det är
just därför som missbruket, inte det normala bruket,
av alkohol måste bekämpas. Vi får inte dra all kon-
sumtion över en kam.

Vi politiker måste mycket mer än i dag lita på att
de allra flesta människor klarar av att ta ansvar för sig
själva - så också vad gäller att kunna hantera alkohol.
Det ligger inte i någons intresse att vi lägger ned kraft
på att förbjuda och reglera för dem som tillhör den
stora majoritet som klarar av sitt alkoholbruk.

Det ligger på samma sätt i allas intresse att vi kan
använda våra krafter och resurser till att hjälpa dem
som verkligen behöver hjälp.

Om vi gör tvärtom börjar vi i helt fel ände. Då tar
vi från början ifrån alla människor deras personliga
ansvar, så att de blir mera hjälplösa, ännu mer bero-
ende av oss politiker, mer benägna att tro att det hela
tiden är lagstiftningen och politikerna som skall hind-
ra dem från allt som är skadligt. Det uppmuntrar till
ett synsätt som går ut på att allt som inte uttryckligen
är förbjudet därmed måste vara okej. Därmed får vi
ännu fler människor som inte ens försöker ta ett eget
ansvar. Det är inte en bra situation om man vill för-
hindra att fler blir missbrukare.

Dessutom är det oerhört ineffektivt att försöka
komma åt alkoholbrukets avarter genom att ge sig på
totalkonsumtionen. Det är som att försöka skjuta
mygg med hagelbössa.

Om man fortsätter att försöka minska den mätbara
konsumtionen av alkohol i form av försäljning från
utskänkningsställen och systembolag genom att göra
det ännu krångligare - kommer man framför allt att
förhindra det normala bruket. Vi vet, om vi tänker
efter, att riktiga missbrukare - de som har utvecklat
ett beroende av alkoholen - alltid kommer att vara så
angelägna att få tag på och att i sin ekonomi prioritera
inköp av alkohol, att de är de som sist låter sig hind-
ras.

Genom en ensidig fokusering på att begränsa den
mätbara totalkonsumtionen av alkohol i vårt land
öppnar vi för det som vi aldrig kan mäta, dvs. hem-
bränning och smuggling. Det är verksamheter som
sker helt utan offentlig insyn och som bäddar för att
man, när man väl överskridit gränsen för det olagliga,
har möjlighet att konsumera ännu större kvantiteter,
dessutom av alkohol som på grund av låg kvalitet ofta
kan vara direkt farlig.

Så här långt kommen i mitt inlägg vill jag yrka bi-
fall till den av våra reservationer som framför allt
uttrycker det som jag har sagt hittills, dvs. reservation
1. Innehållet i våra andra reservationer står vi givetvis
fast vid, men för att spara kammarens tid skall jag inte
framföra några fler bifallsyrkanden.

I linje med övertygelsen att de allra flesta männi-
skor är kapabla att ta ansvar för sin egen alkoholkon-
sumtion utan onödiga restriktioner ligger vår stånd-
punkt att det borde vara möjligt för vanliga medbor-
gare att inhandla drycker med alkohol även på andra
ställen än just i Systembolagets butiker. Med ett li-
censieringsförfarande kan man garantera att såväl
specialbutiker för t.ex. vin som vanliga dagligvarubu-
tiker kan sälja dessa drycker, om de visar att de kan
göra detta på ett ansvarsfullt sätt. För att undvika
"kalv på grönbete"-effekter skulle man kunna släppa
efter på det kvarvarande försäljningsmonopolet steg
för steg genom att börja med de svagaste av de dryck-
er som Systembolaget i dag har försäljningsmonopol
på. På sikt finns det dock knappast någon anledning
att tro att svenskar skulle klara det här sämre än med-
borgare i andra länder.

Vad gäller Systembolaget saknas skäl att ha kvar
hinder för t.ex. regelbundet lördagsöppet. Bolaget
borde självständigt ha möjlighet att bestämma vilka
dagar och tider som bäst tillgodoser önskemålen hos
dem som vill handla och även kunna bestämma om
etablering och lokalisering av försäljningsställen.

Tvånget att en pub måste kunna servera en viss
typ av mat för att få rätt att utskänka alkohol är en
restriktion som knappast uppfyller något syfte. Den
som går ut en kväll för att äta middag väljer knappast
ett ställe som inte serverar mat för att i stället dricka
sig mätt på öl. Den som å andra sidan har för avsikt
att gå ut och prata med sina vänner över ett glas vin
och på sin höjd en skål med jordnötter gör detta oav-
sett om det är ett ställe som dessutom serverar mat
eller inte.

Av samma anledning bör teatrar och konsertloka-
ler som i dag har möjlighet att servera ett glas vin och
öl även få lov att servera ett glas sherry eller andra
starkare drycker. Dessutom bör givetvis även hotell
med serveringstillstånd kunna ha alkoholhaltiga
drycker i sina minibarer. I andra länder är detta en
självklarhet. De bestämmelser som det här gäller är
knappast vad som förhindrar alkoholism och missbruk
utan begränsar endast människors dagliga liv.

Tidsbegränsning av alkoholservering fyller knap-
past heller någon missbruksbegränsande funktion,
utan ger endast upphov till det vi brukar kalla svart-
klubbar. Dessa svartklubbar öppnar på natten när de
lagliga och skattebetalande näringsställena stänger.
Verksamheten sker helt utan insyn, och de lagliga
serveringsställena har ingen möjlighet att konkurrera
med dessa olagliga.

Det måste var bättre att ge hederliga godkända
försäljningsställen möjlighet att själva bestämma sina
öppettider än att vi genom regleringar öppnar för
okontrollerbar verksamhet.

Det är ologiskt att ha en åldersgräns för inköp av
drycker med alkohol som är en annan än myndig-
hetsåldern. Meningen med myndighetsåldern måste
rimligen vara att markera att en person anses som
vuxen och kapabel att ta ansvar för sitt eget liv. Av
denna anledning är det också just vid 18 års ålder som
vi får rätt att rösta, gifta oss, köra bil och göra mili-
tärtjänst. Vid 18 års ålder kan man t.o.m. sitta i riks-
dagen. Att då inte kunna köpa en flaska vin eller föra
in några flaskor likör från utlandet framstår minst sagt
som ologiskt.

Avslutningsvis vill jag än en gång understryka att
den svenska alkoholdebatten skulle vinna oerhört
mycket på att göra skillnad mellan normalt bruk och
missbruk av alkohol samt att göra sig av med mycket
av den dubbelmoral och de tabun som alltför ofta
märks på detta område.

Anf. 99 ROLAND LARSSON (c)

Herr talman! Jag är likt de flesta i denna lokal väl
medveten om att det ytterst sällan ger särskilt många
poäng att säga "Vad var det vi sade" i politiska sam-
manhang. I frågan om folkölet är det dessutom enbart
trist att behöva konstatera att vi från Centerpartiet
hade rätt i de farhågor vi uttryckte när alkohollagen
antogs förra året. Vi varnade för en situation där al-
koholkonsumtionen bland de yngsta tonåringarna
skulle öka till följd av att tillståndsprövningen för
försäljning av folköl skulle tas bort.

De nya reglerna innebär att vilken livsmedelsbutik
som helst som av hälsovårdsmyndigheterna fått rätt
att sälja livsmedel också får sälja folköl. Det är alltså
inte alkoholpolitiken som avgör om man skall få sälja
alkohol. Om man får sälja korv, bröd och ost får man
också sälja folköl.

Det är ingen tvekan om att folkölet för väldigt
många unga människor har blivit och är en inkörsport
till missbruk av alkohol. Är det på något område som
Annika Jonsells och Moderaternas argumentation
faller platt till marken är det här. Just när det gäller
yngre tonåringar är det helt uppenbart att man inte
kan lämna enbart till deras eget omdöme att avgöra
om de skall konsumera alkohol i form av folköl eller
inte.

Det går inte, säger Annika Jonsell, att skjuta myg-
gor med hagelgevär. Jag kan garantera Annika Jonsell
att det är ännu svårare att skjuta myggor med kulge-
vär. Det är den metod som Moderaterna förordar i
detta fall, om man skulle göra en jämförelse.

Det har visat sig att åldersgränsen för inköp av
folköl respekteras dåligt på många håll i landet. Jag
vet inte om det är de flera tusen nya försäljningsstäl-
len som har öppnats genom borttagandet av till-
ståndsgivningen och den nya lagen eller om det är de
gamla försäljningsställena som tillämpar reglerna på
ett slappt sätt. Men helt nyligen såg jag ett TV-
program där TV-reportern fick en flicka som var 13
år att gå in i en butik och försöka köpa folköl. Hon
kom ut med exakt det hon hade beställt. Ingen i buti-
ken ifrågasatte hennes rätt att få köpa.

Detta är djupt tragiskt. Det visar hur nödvändigt
det är att det ändå i detta avseende finns någon typ av
restriktioner.

Verkligheten tycks dessutom ha nått ända in i So-
cialdepartementet. Då förefaller det nästan patetiskt,
enligt mitt sätt att döma, att biträdande socialminis-
tern inte bara hotar med att man skall gå tillbaka till
de gamla reglerna för folkölsförsäljning utan också
säger att man skall överväga att ta in denna försälj-
ning på Systembolaget. Det är märkligt att denna
sedan länge kända verklighet - att folköl förekommer
i betydande grad i de yngsta tonårsgrupperna - plöts-
ligt har blivit så uppmärksammad av Socialdeparte-
mentet. Det borde ha varit känt redan vid det tillfälle
då vi senast debatterade denna fråga här i kammaren,
dvs. för ett år sedan i samband med att alkohollagen
ändrades.

Vi har fått en situation där ministern går ut och
talar om hur allvarlig folkölskonsumtionen bland våra
ungdomar är och att vi måste skärpa reglerna och
kanske t.o.m. ta in försäljningen på Systembolaget.
Jag tycker att det är märkligt att socialdemokraterna i
socialutskottet samtidigt säger nej till ett förslag som
innebär en återgång till den i och för sig ganska gene-
rösa ordning som tidigare gällde för tillståndsgivning
när det gäller folkölsförsäljning. Det är besynnerligt
att så motstridiga synpunkter kan komma fram från
samma håll, och att det inte leder till ett resultat.

Det är synd att vi inte har biträdande socialminis-
tern här i dag, men vi kan i stället fråga de socialde-
mokrater som finns här hur de har tänkt sig att väga
samman de synpunkter som har kommit från ministern
med de synpunkter som man ger uttryck för i betän-
kandet.

Herr talman! Jag vill mot bakgrund av det stora
problem som jag och de flesta bedömare i de grupper
som sysslar med ungdomar anser är mycket allvarligt,
nämligen folkölskonsumtionen bland ungdomarna,
yrka bifall till reservation nr 13.

Anf. 100 ANNIKA JONSELL (m) replik

Herr talman! Roland Larsson säger att ungdomar
inte själva kan få ta ansvar för sitt alkoholbruk. Det
tror jag inte heller att någon tycker. Vi är alla överens
om att man inte skall få köpa vare sig folköl eller
starkare alkoholhaltiga drycker före myndighetsål-
dern. Det är också 18-årsgräns för inköp av folköl i
våra dagligvarubutiker i dag. Fungerar förbudet inte
beror det på att butikerna inte är tillräckligt bra på att
hålla efter vem som verkligen skall få köpa.

Det är också därför vi skulle vilja ha ett licensie-
ringsförfarande när det gäller försäljning av t.ex.
starköl och vin i vanliga butiker. Butikerna skall visa
att de kan sköta sig och enbart sälja till dem som skall
få köpa.

Myggor kan inte bekämpas med hagelgevär. Om
jag får travestera det som sagts i debatten vill jag säga
att myggor lämpligen kan bekämpas med flugsmälla-
re, vilket är ett vapen som är väl avpassat efter det
man skall bekämpa.

Anf. 101 ROLAND LARSSON (c) replik

Herr talman! Det måste finnas möjlighet att följa
de lagar och förordningar som skrivs i den praktiska
verkligheten. Det är det som är problemet. Man har
tagit bort kravet på tillstånd i lagstiftningen, vilket
innebär att det i det närmaste är omöjligt att kontrolle-
ra hanteringen. Man har ökat antalet försäljningsstäl-
len med flera tusen. Det är klart att det inte går att
kontrollera alla dessa försäljningsställen.

Det hade varit annorlunda om tillståndsgivningen
hade funnits kvar. Då hade man kunnat följa upp
tillstånden ganska intensivt, och man hade kanske
varit litet mer restriktiv. Man hade kunnat vara beredd
att dra in tillstånd i de fall butiker säljer till ungdomar
under 18 år.

Det är lätt att säga: Vi håller med om att det inte
skall säljas folköl till dem som är under 18 år. Men
verkligheten visar att det förekommer. Då måste man
fråga sig om det är fel på lagstiftningen eller om felet
finns någon annanstans. I så fall måste man göra nå-
got åt det.

Finns felet i möjligheterna att kontrollera borde de
som nu lägger fram majoritetsförslaget i stället ha
skjutit in sig på att skapa resurser för dem som skall
kontrollera att reglerna efterlevs. Det hade åtminstone
varit en väg. Men att inget göra, herr talman, är knap-
past något att dölja sig bakom.

Anf. 102 ANNIKA JONSELL (m) replik

Herr talman! Vår linje är att det mest effektiva
sättet att bekämpa missbruk rimligen måste vara att
gripa in där missbruket förekommer i stället för att
införa stora generella begränsningar för alla männi-
skor. Det är knappast effektivt. Det gagnar inte saken
att införa restriktioner för människor i allmänhet.

Anf. 103 ROLAND LARSSON (c) replik

Herr talman! Jag anser inte att vi har råd att an-
vända den stora resurs som våra ungdomar utgör i
detta land på så sätt att vi avvaktar tills vi ser vilka
som möjligen blir missbrukare av dem som i ung
ålder av oförstånd ger sig på att dricka folköl. Vi
måste ingripa mot detta innan problemet uppstår och
inte vänta och se.

Det är en alldeles för viktig tillgång vi har i våra
unga människor för att vi skall våga ta sådana risker.
Den risktagningen vill i varje fall inte jag ställa upp
på.

Anf. 104 BARBRO WESTERHOLM (fp)

Herr talman! Det råder ganska stor politisk enighet
om alkoholpolitikens målsättning att begränsa alkoho-
lens skadeverkningar genom att minska den totala
alkoholkonsumtionen. Moderaterna avviker, som vi
hörde alldeles nyss, på vissa punkter.

När det gäller sättet att nå målet och snabbheten
med vilken vi vill nå målet skiljer vi oss åt i vissa
delfrågor. I mitt anförande tar jag upp reservationer
på de punkter där Folkpartiet inte har fått fullt gehör
när utskottet har utarbetat betänkandet.

Den första frågan rör marknadsföringen av alko-
holdrycker. Marknadsföringen regleras framför allt i
den särskilda lagen om marknadsföring av alko-
holdrycker. När det nu blir en kraftig ökning av anta-
let kommersiella aktörer och skärpt konkurrens inom
alkoholsektorn kan man räkna med att aktörerna
kommer att tänja lagstiftningens möjligheter till aktiv
marknadsföring.

Det är därför angeläget att övervakningen av
marknadsföringen blir effektiv. Den är i dag lågt
prioriterad hos Konsumentverket. Vi anser att den bör
föras över till Alkoholinspektionen. Den uppfattning-
en delar utskottet i princip, men man tycker att man
kan avvakta den pågående beredningen inom rege-
ringskansliet. Vi vill påskynda arbetet med ett tillkän-
nagivande, eftersom vi anser att det är bråttom. Ingen
tid får gå förlorad.

Sedan över till frågan om Vin & Sprit AB:s och
Systembolagets alkoholpolitiska roll. Utskottet är
positivt till Systembolagets roll men anser det inte
påkallat att ge särskilda hälsopolitiska direktiv till
bolaget när det gäller att prioritera de hälsopolitiska
insatserna framför de företagsekonomiska. Vi har
motsatt uppfattning. Vi tycker att det är viktigt att
understryka detta.

När det gäller Vin & Sprit AB anser utskottet inte
att det är påkallat med hälsopolitiska direktiv. Vi
anser tvärtom att bolaget måste agera så att förtroen-
det för svensk alkoholpolitik stärks och inte försva-
gas. Det borde enligt vår mening komma i uttryck i
avtalet mellan staten och bolaget.

Frågan om åldersgränserna har berörts här i debat-
ten. Vi anser att det är viktigt att man kontrollerar
åldern på utköparna. Vi vill markera allvaret med att
bestämmelserna överträds ute i handeln med ett till-
kännagivande.

Sedan till frågan om de tillfälliga serveringstill-
stånden. Enligt vår mening finns det risk för att för-
säljningen från ett stort antal partihandlare eller till-
verkare till innehavare av tillfälliga serveringstillstånd
blir svår att kontrollera. Det är viktigt att tillämpning-
en av den nya lagen på detta område blir strikt från
början.

Riksdagen borde därför uttala att beviljandet och
handhavandet av tillfälliga serveringstillstånd, liksom
de olika leverantörernas försäljning till innehavarna
av sådant tillstånd, noga borde följas av Alkoholin-
spektionen. Utskottet anser däremot att det inte be-
hövs någon särreglering av detta. Närboende kan i
stället utnyttja sin möjlighet att överklaga tillstånd,
och kommunerna kan vägra eller återkalla tillstånd
om så anses befogat. Vi delar inte den inställningen.

Sedan har vi frågan om administrativa ingripan-
den. Den diskuterade vi ganska ingående här i riksda-
gen förra året. Riksdagen beslöt under förra riksmötet
att huvudansvaret för den direkta tillsynen av serve-
ring liksom ansvaret för s.k. administrativa ingripan-
den, såsom återkallelse av serveringstillstånd, skall
åvila kommunerna. Vi i Folkpartiet liberalerna ansåg
att detta var en olämplig ordning.

När det nu är som det är anser vi att lagen borde
ändras på så sätt att även länsstyrelsen ges möjlighet
att göra administrativa ingripanden mot serverings-
ställen. En sådan ordning skulle underlätta för en
samordnad regional tillsynsverksamhet av typen Ope-
ration krogsanering, såsom den initierats i Stockholm.
Folkpartiet liberalernas inställning delas också av
Länsstyrelsen i Stockholms län, som i september
skrev till Socialdepartementet i denna fråga och ville
ha en lagändring till stånd.

Vi skulle också velat ha ett tillkännagivande om
hembränning och langning. Vi anser att utskottets
skrivning blev för svag. Man borde där ha framhållit
behovet av kampanjer och samarbete mellan stat och
kommuner och ideella föreningar.

I reservation 1 från Moderaterna tas frågan om al-
koholens nyttiga effekt vid hjärt- och kärlsjukdom
upp. Jag har undersökt detta och har funnit, att om
alkohol var ett läkemedel skulle man inte ha godtagit
det som läkemedel på indikationen att det skulle före-
bygga hjärt- och kärlsjukdom. Det finns två skäl till
detta. Det ena är att uppgifter om de positiva effekter-
na enbart är grundade på epidemiologiska studier där
andra faktorer som inte har kunnat identifieras kan ha
spelat in. Det andra är givetvis riskfaktorerna.

Herr talman! Folkpartiet liberalerna står bakom
samtliga folkpartireservationer, men av hänsyn till
kammarens tid yrkar jag bifall endast till reservation
10, som avser mom. 16.

Anf. 105 STIG SANDSTRÖM (v)

Herr talman! Svensk alkoholpolitik befinner sig i
en brytningstid. Det är naturligtvis EU-inträdet som är
skiljedelaren. Vi har nu knappt ett års tid av EU-
medlemskap bakom oss. Men det har ännu inte fått
något större genomslag i den konkreta alkoholpoliti-
ken.

Det är mycket som är på gång. Vi har häromåret
fattat beslut om en ny EU-anpassad alkohollag. Vi ser
hur vingrossister nu står i kö för att börja köpa från
utlandet via direktimport. Vi vet att Systembolaget
står inför en ny roll och att livsmedelshandlare har
förväntningar på att kunna införa nya alkoholproduk-
ter i sitt sortiment. Å andra sidan ser vi att WHO-
målet om reducering av alkoholkonsumtionen med
25 % till år 2000 blir allt avlägsnare.

Vi vill för vår del att vi skall kunna återgå till den
traditionella restriktiva alkoholpolitik som vi är vana
vid i Sverige. Vi har därför till detta betänkande av-
gett ett antal reservationer. Argumenten finns i våra
reservationer. Jag tänker därför inte upprepa dem här
från talarstolen. I en reservation om försäljning av
folköl har Roland Larsson lämnat en utförlig argu-
mentation, och den instämmer vi i.

För tids vinnande skall jag därför yrka bifall bara
till reservation 17. Den handlar om minibarer. Vi
tycker att det är ett främmande element i svensk alko-
holpolitik.

Anf. 106 CHATRINE PÅLSSON (kds)

Herr talman! Alkoholen har varit och är fortfaran-
de vårt lands största medicinska samhällsproblem. Vi
vet att sjukdomstillstånd kan uppkomma genom en
hög tillfällig alkoholkonsumtion, dvs. det vi brukar
kalla alkoholförgiftning, men de är oftast en följd av
långvarigt missbruk.

En rad olika kroppsdelar kan då drabbas genom
direkta alkoholskador, t.ex. lever, bukspottkörtel,
mage, muskler och hjärna. Psykiska sjukdomar är
vanliga på grund av den livsföring som kroniska
missbrukare ofta har. Detta gäller också indirekta
alkoholskador som lunginflammation, näringsbrist
osv. Dessutom vet vi att infektionsskyddet sätts ned
genom alkoholkonsumtion.

Personskador till följd av olyckor och våld är ofta
orsakade av berusning. Sedan vet vi att långvarigt
missbruk ökar skaderisken genom att skelettet blir
skörare. Jag skulle kunna göra den här listan lång om
hur farligt det är med för hög alkoholkonsumtion.

Samtidigt vet vi att på många arbetsplatser, bland
trafikoffer och deras anhöriga och hos barn till miss-
brukande föräldrar finner vi en verklighet som moti-
verar ett offensivt folkhälsoarbete för att nedbringa
alkoholkonsumtionen. Alkoholen spelar också en stor
roll i alla typer av våldsbrott. Det har vi haft uppe här
i kammaren flera gånger.

Vi vet att undersökningar visar att 75 % av alla
våldsbrott är alkoholrelaterade. Socialarbetare och
poliser har erfarenheter av att en ökad alkoholkon-
sumtion bland ungdomar skapar en grogrund för nar-
kotikamissbruk. Det är ingen som prövar narkotika
nykter, brukar det heta.

Humanitärt, socialt och samhällsekonomiskt är
vinsterna därför mycket stora om vi kan sänka den
totala alkoholkonsumtionen.

Den svenska alkoholpolitiken är formad utifrån er-
farenheterna av de allvarliga sociala konsekvenserna
som ett alkoholmissbruk leder till. Alkoholpolitiken
är en del av socialpolitiken.

De viktigaste delarna i den svenska alkoholpoliti-
ken är ju punktbeskattningen av alkoholhaltiga dryck-
er och försäljningsmonopolet. Båda dessa åtgärder
begränsar alkoholkonsumtionen och därmed alkoho-
lens skadeverkningar.

Herr talman! Regering och riksdag har fastställt
målet för den svenska alkoholpolitiken. Mellan år
1980 och år 2000 skall totalkonsumtionen av alkohol
minska med minst 25 %.

Nu kan vi läsa följande i den nationella hand-
lingsplanen: Ledningsgruppen vill framhålla vikten av
att alkoholpolitikens 25-procentsmål ligger fast, även
om det kommer att ta längre tid att uppnå målet. Den
registrerade alkoholförtäringen har från 1980 till 1994
endast minskat med 5 %. Att nå 25-procentsmålet
under de få år som återstår till sekelskiftet framstår
därmed som orealistiskt, särskilt med tanke på att
alkoholpolitikens instrument nu försvagats. Lednings-
gruppen ser det som väsentligt att den förestående
preventiva satsningen präglas av realism och medve-
tenhet om de förändrade förutsättningarna. Mot denna
bakgrund vill ledningsgruppen formulera följande
mål. Målet under de närmaste åren är att alkoholkon-
sumtionen kan förbli på en oförändrad nivå.

Jag beklagar att man har kommit fram till den
målsättningen. Jag tror nämligen att när vi här i Sve-
riges riksdag tillsammans med Världshälsoorganisa-
tionen fattar beslut i demokratisk ordning är det vik-
tigt vi gör allt för att uppnå dessa mål. Jag hoppas att
vi skall kunna bli mer offensiva för att uppnå målet.

Vi vet att ungdomars alkoholkonsumtion ökar
kraftigt. Enligt undersökningar kan man se att de
yngsta dricker folköl oftare och att de dricker alltmer
per gång. De senaste fem åren har konsumtionen av
folköl stigit med ca 25 % bland niondeklassarna.

Hur ser då konsumtionsmönstret ut, och hur tänker
de unga om folkölet? För att ta reda på det har Ung-
domens Nykterhetsförbund uppdragit åt alkoholfors-
karen Stig Helling att göra djupintervjuer med ung-
domar kring deras förhållande till alkohol i allmänhet
och folköl i synnerhet. Undersökningen omfattar 32
ungdomar mellan 14 och 19 år. Deras förhållningssätt
och resonemang kring folköl kan mycket väl antas
vara typiska för svenska ungdomar.

Herr talman! 24 av ungdomarna hade sin alkohol-
debut knuten till folköl. 4 av de undersökta gjorde sin
alkoholdebut när de var 12 år eller yngre, 23 när de
var 13-14 år och 4 vid 15 år. En drack inte alkohol.
Ungdomarna uppger att de dricker folköl för att det är
lätt att få tag på det, det är billigt och några tycker att
det smakar gott och det ger en lättare kontrollerbar
berusning.

Herr talman! Detta är argumenten bakom att vi
stöder reservation 13 som Roland Larsson har pläde-
rat för. Vi är tvungna att få tillbaks de regler som
gällde tidigare för folkölet. Detta är inkörsporten för
ungdomarna.

Herr talman! Samtidigt vill jag påminna om att
barn inte är utvecklade så att de tål alkohol på samma
sätt som vuxna. Det är ytterligare ett argument för att
vi måste skjuta upp alkoholdebuten.

Samtidigt diskuteras runt omkring oss att införa en
20-årsgräns, och man har även infört den i vissa län-
der. Då kommer jag till nästa reservation som jag vill
yrka bifall till, nämligen reservation 7.

Allt fler länder har genomfört den här åldersgrän-
sen. Norge och Finland har en 20-årsgräns, för att ta
några exempel. I USA är det regel att man skall vara
21 år för att få köpa alkohol trots att man blir myndig
vid 18 års ålder. Anledningen till detta är att tidig
alkoholdebut riskerar att leda till alkoholberoende
senare i livet. Det har man också bekräftat.

En majoritet av ledamöterna i den alkoholpolitiska
kommissionen har i sitt huvudbetänkande rekommen-
derat en enhetlig åldersgräns, alltså även på restau-
rang, på 20 år. Därför har vi skrivit reservation 7.

Herr talman! Det finns även ekonomiska skäl till
varför vi måste ha en offensiv alkoholpolitik, och jag
vill avsluta med dem. Inte minst de moderata vänner-
na brukar ju vara mycket pigga på att diskutera olika
ekonomiska besparingar.

Anders Johnson, som är statsvetare här i Stock-
holm, har gjort en hel del undersökningar av vad det
kostar. Det var väl egentligen Anders Johnson som
myntade uttrycket: 100 miljarder kostar supen.

Där kan man se att vårdkostnaderna är ungefär 15
miljarder. Jag tänkte på det nu när varenda kommun
och landsting kämpar hårt med ekonomiska bespa-
ringar. Vi har helt enkelt inte råd att ha en så här hög
alkoholkonsumtion. Tillverkning och distribution
kostar 16 miljarder kronor. Produktionsbortfallet
kostar 45 miljarder, egendomsskador 2 miljarder och
förebyggande åtgärder 4 miljarder. Då finns det ändå
kostnader som inte kan räknas. Jag tänker på de famil-
jer och andra närstående som finns bakom alkohol-
missbrukarna i vårt land och på de barn som växer
upp under dessa förhållanden.

Det är väldigt viktigt, om karta och verklighet inte
stämmer överens, att vi ser att det är verkligheten vi
måste gå efter. Vi måste försöka få fram bra förslag
för att minska alkoholkonsumtionen. Jag lovar att vi
från kristdemokratiskt håll är beredda att pröva allt
för att få en bra och en god miljö i hela vårt land.

Jag vill förtydliga att jag för tids vinnande yrkar
bifall bara till reservation 7.

Anf. 107 ANNIKA JONSELL (m) replik

Herr talman! Vi är här helt överens om att det
finns riktigt mycket elände kopplat till överkonsum-
tion och missbruk av alkohol. Men även socialassi-
stenter, poliser, sjukvårdspersonal och andra som
kommer i kontakt med detta elände fortsätter själva
att i sitt normala liv bruka, använda alkohol, för det
mesta på ett ansvarsfullt sätt. De flesta av oss politiker
dricker också alkohol. Jag kan inte se hur världen
skulle bli bättre om vi som brukar alkohol på ett nor-
malt sätt minskade vår konsumtion eller slutade.

Jag kan inte tycka annat än att det måste vara fel
att inrikta kraften och resurserna på att minska total-
konsumtionen, när det är missbruket som är det in-
tressanta. Genom att ensidigt slå mot totalkonsumtio-
nen begränsar man bara normalt, sunt bruk av alkohol
och öppnar för hembränning och smuggling.

Anf. 108 CHATRINE PÅLSSON (kds) re-
plik

Herr talman! Om man drar konsekvenserna av vad
Annika Jonsell säger, skulle det öppna för väldigt
mycket som i dag är förbjudet på detta område om vi
från den här kammaren skulle tro och säga att hem-
bränningen skulle öka. Vad vi fastmer måste säga och
vara överens om är, att om vi har antagit ett mål om
en 25-procentig minskning av alkoholkonsumtionen
är vi också tvungna att försöka arbeta efter detta i
demokratisk ordning.

Jag vill också säga till Annika Jonsell att attityden
till alkohol är väldigt viktig. Det är viktigt att vi har
respekt för människor som inte brukar alkohol. Det är
viktigt att vi ser till att det inte sker överkonsumtion.
Jag har haft som utgångspunkt i mitt anförande - jag
brukar alltid ha det när jag pratar i de här frågorna -
våra barn och ungdomar, som de facto kanske luras
in i det här av olika skäl.

Jag tycker att det är oerhört viktigt att det finns in-
formation på alkoholförpackningar om att det är
skadligt och farligt, och man måste följa upp de beslut
som har fattats. Jag hoppas att vi är överens om mål-
sättningen att alkoholkonsumtionen skall minska,
speciellt bland dem som konsumerar mycket.

Anf. 109 ANNIKA JONSELL (m) replik

Herr talman! Vad jag menar när jag tar upp just
hembränning är, att om man ensidigt tittar på total-
konsumtion ser man inte allt det missbruk som sker av
t.ex. hembränd sprit och insmugglad sprit och därmed
det som kanske är det allra största problemet.

Jag håller med om att det är viktigt vilken attityd
man har till alkohol och att det i grunden självfallet
måste handla om att respektera den som väljer att inte
bruka alkohol. Men framför allt handlar det om att
människor i första hand skall ta sitt eget ansvar, men
om någon inte klarar av det och verkligen behöver
hjälp är det där som vi från politikernas och det of-
fentligas sida skall inrikta våra resurser. Då skall vi
verkligen också göra det bra.

Anf. 110 CHATRINE PÅLSSON (kds) re-
plik

Herr talman! Jag hoppas att vi är överens om att
man när man arbetar med en sådan här svår proble-
matik måste arbeta både långsiktigt och kortsiktigt.
Jag tycker att det är bra att mer ansvar har lagts ut
nära människorna, ute i kommunerna, för att om möj-
ligt få en bättre bild av situationen.

Jag hoppas också att de sociala myndigheterna
känner just detta med den tidiga upptäckten som sitt
ansvar. När det gäller det är det viktigt att vi aldrig
ger tappt i fråga om att arbeta mot det som vi inte
accepterar i samhället, och det tror jag att man kom-
mer att göra från kommunernas sida.

Anf. 111 RINALDO KARLSSON (s)

Herr talman! Till detta betänkande finns 21 reser-
vationer, och det kan då verka som att det är väldigt
livat i detta utskott. Men jag måste säga att jag ändå
tycker att vi är rätt överens i denna fråga. Det är Mo-
deraterna som i vanlig ordning kör sin egen väg.

Jag vill redan från början yrka bifall till utskottets
hemställan och avslag på samtliga reservationer.

I det här betänkandet behandlar vi många viktiga
sakfrågor, som skall hjälpa oss att minska den totala
alkoholkonsumtionen. Det är många åtgärder som
tillsammans borde ge det resultatet.

Vi är alla också överens om att det är upplysning
och information som är grunden för att hålla konsum-
tionen nere. Därför är det viktigt att alla i samhället
tar till sig de beslut som vi fattar i denna kammare.

Vi vet att det finns informationsproblem i samhäl-
let. Här har Folkhälsoinstitutet en stor uppgift. Riks-
dagen har anslagit stora summor för detta viktiga
ändamål.

Vi vill också uppmana dem som har ansvaret ute i
skolorna, närmast kommunerna, att ge de unga infor-
mation om de skador och problem som droger inne-
bär. Skolverket har ett bra material, som man bör
utnyttja.

Vi vet också, som har sagts här, att folkölet är ett
stort problem och är en stor risk för våra unga, t.o.m.
för våra barn. Denna fråga måste vi noga följa, och vi
måste vidta de åtgärder som behövs.

Ett stort ansvar åvilar dem som i dag försäljer
folköl. Om man inte gör en drastisk förbättring - jag
betonar drastisk förbättring - över tillsynen måste vi
återkomma i denna fråga. Det är också regeringen helt
medveten om.

Det är också viktigt att betona att vi alla måste ta
ansvar för att se till att det finns nyktra alternativ ute i
samhället.

Alla måste delta i informationen och upplysning-
arna om alkoholens risker. Därför är utskottet positivt
till de insatser som bl.a. Systembolaget gör i sin in-
formation. På Systembolaget verkar man vara väl
medveten om sitt monopol.

När det gäller Systembolagets öppettider är de en
del av den restriktiva alkoholpolitiken, och det är
riksdagen som skall avgöra om något annat skall ske.

Jag skulle vilja kommentera en del av de reserva-
tioner som är bilagda detta betänkande, närmast re-
servation nr 1 av Moderaterna, som handlar om in-
riktningen av alkoholpolitiken.

En stor majoritet av utskottet ställer sig bakom
den s.k. totalkonsumtionsmodellen, vilket innebär att
en ökad tillgänglighet till alkohol automatiskt innebär
att fler dricker och fler människor skadas. Det är
därför förvånande att Moderaterna inte är beredda att
solidariskt ställa upp för de människor som på detta
sätt råkar illa ut. Alla är överens om att överkonsum-
tion av alkohol är ett jättestort problem och att det i
första hand drabbar den enskilde, men också familjen
och samhället. Vi vet också vad som händer med
människor som överkonsumerar, inte minst det våld
som pågår i detta samhälle.

Det kan väl inte vara någon stor uppoffring för
dem som klarar av alkoholen att acceptera vissa re-
striktioner för att solidariskt följa och stödja dem som
inte klarar av den.

Alkoholen är både en medicinsk och en social frå-
ga, och den slår alltid hårdast mot dem som har det
sämsta skyddsnätet, dvs. de svagaste. Men ett är ge-
mensamt för alla som råkar ut för detta problem, och
det är att det är en tragedi.

Vi har i denna kammare lovat att den totala kon-
sumtionen av alkohol skall minska utifrån WHO:s
mål, men då måste vi alla göra allt för att hjälpa till
och dra åt rätt håll.

Många av oss tycker att alkoholen har en positiv
inverkan under vissa förhållanden. Men att i reserva-
tionen peka på att det är bra för hälsan är väl ändå att
ta i, när vi samtidigt vet hur många som dör i alkohol-
relaterade sjukdomar.

Reservation nr 4 handlar om Systembolagets de-
taljmonopol. Då vet vi att vi i detta fall har monopolet
som en del av alkoholpolitiken. Även här står Mode-
raterna ensamma i sin kritik. Jag tycker att det är
tråkigt att man inte kan se skillnaden mellan alkohol
och annan verksamhet som vi alla vill skall utsättas
för konkurrens.

Vi har väl alla våra käpphästar, men nog skulle det
ändå vara bra om vi släppte en del låsningar och satte
människan i centrum när det gäller det bästa för folk-
hälsan. Vi behöver en nationell samling i dessa frågor.
Jag tycker att det är tråkigt och allvarligt att en fråga
som alkoholen skall skilja oss andra och Moderaterna
åt. Måste man profilera sig i en fråga som ställer till
så mycket elände för den enskilde och för den utsatta?

Jag vill fråga Annika Jonsell, som är en ung före-
trädare för Moderaterna: Skulle det inte vara bra för
oss alla om vi med gemensamma krafter försökte
komma till rätta med detta problem? Vi vet ju att det i
dag finns krafter som vill påverka vår alkoholpolitik
utifrån - jag tänker då närmast på EU.

Reservation nr 12 av Vänsterpartiet och reserva-
tion nr 10 av Folkpartiet har i stort sett samma argu-
mentering. Båda berör ansvaret för tillsyn av dem som
har tillstånd att sälja alkoholhaltiga drycker. Båda
uttrycker oro för att tillsynen blir eftersatt.

Jag måste försiktigtvis påpeka att minnet är litet
kort i den här frågan. Kravet på en förändring kom ju
till på grund av att tillsynen var nästan obefintlig. Jag
är väl medveten om att det på senare år börjat röra på
sig litet grand i Stockholm, men såsom ofta sker här i
kammaren, även på andra områden, lägger vi här an
ett Stockholmsperspektiv. Jag vill försynt påpeka att
det finns några hundra kommuner också utanför tul-
larna i Stockholm. Där är denna fråga väl förankrad.
Det är kommunerna som bäst känner till de lokala
förhållandena och som nu genom avgifter får resurser
att kolla upp dem som har tillstånd.

Jag vill än en gång uttrycka min och utskottets
uppskattning av de åtgärder som vidtagits här i Stock-
holm när det gäller krogsanering under ledning av
landshövding Ulf Adelsohn. Det tycker vi är bra!

Jag vill också med bestämdhet betona att det be-
slut om tillsynen som denna riksdag fattade inte läg-
ger några hinder i vägen för samordning mellan
kommuner och länsstyrelsen om man så vill. Om man
därigenom skulle komma till rätta med de problem
som förekommer i en del av restaurangrörelsen skulle
jag t.o.m. rekommendera en sådan samordning.

Anf. 112 BARBRO WESTERHOLM (fp)
replik

Herr talman! Först noterar jag med tillfredsställel-
se Rinaldo Karlssons kommentar om att man tänker
återkomma om inte en drastisk förbättring äger rum
på de svaga punkter som vi har pekat på i våra reser-
vationer.

När det sedan gäller länsstyrelserna begär vi just
att det arbete som sker i storstäderna inte skall hindras
av nuvarande lag. Man kan alltså komplettera lagen.
Ulf Adelsohn och hans medarbetare har särskilt po-
ängterat detta i ett brev till regeringen. De skriver att
lagstiftningen därmed skulle förändras så att både
länsstyrelserna och kommunerna får rätt att återkalla
serveringstillstånd beroende på ekonomiska missför-
hållanden, medan kommunerna har huvudansvaret för
sanktioner på rent alkoholpolitiska grunder. Detta
skulle underlätta arbetet i storstäderna. Den här upp-
fattningen delas också av landshövdingar ute i landet.

Anf. 113 ANNIKA JONSELL (m) replik

Herr talman! Rinaldo Karlsson frågar om jag som
är ung inte tycker att det vore bra om vi kunde komma
till rätta med de här problemen. Jo, självklart tycker
jag det. Det är därför jag står bakom Moderaternas
alkoholpolitik, som syftar just till att begränsa det
som är problem med alkoholen - inte alkoholen i
största allmänhet.

Rinaldo Karlsson frågar om inte vi moderater kan
tänka oss att ställa upp och vara solidariska med dem
som verkligen har det svårt. Jag tycker att det är detta
om något som vår politik går ut på. Jag har nu uppre-
pat så många gånger att jag nästan känner mig tjatig
att vi vill lägga kraften och resurserna just på att hjäl-
pa dem som har det svårt, dem som har problem med
alkoholen.

Anf. 114 RINALDO KARLSSON (s) replik

Herr talman! Vi övriga i den här kammaren - jag
tror att jag törs svara för alla övriga - vill att männi-
skor över huvud taget inte skall få de här problemen.
Vi menar att om totalkonsumtionen ökar så kommer
fler in i alkoholberoende. Är människor redan inne i
ett beroende så är det helt självklart, precis som An-
nika Jonsell säger, att man skall rikta åtgärderna mot
dem. Men varför skall denna riksdag sitta med hän-
derna i byxfickorna och vänta tills människorna är
nedsupna och då vidta åtgärder? Det är väl ändå i
linje med en humanistisk syn att vidta förebyggande
åtgärder? Det ena behöver ju inte förta det andra.

Ingen kan förneka att om det är mycket alkohol i
omlopp så blir det både fler påverkade och fler ska-
dade. Det är ett känt förhållande i hela västvärlden,
och detta är en faktor som ni måste erkänna.

Naturligtvis skall vi ta hand om dem som har
problem och rikta insatserna dit - men helst före.

Anf. 115 ANNIKA JONSELL (m) replik

Herr talman! Jag kan inte låta bli att tycka att som
en konsekvens av detta borde de politiker som står för
en begränsning av totalkonsumtionen dra sitt strå till
stacken och bli nykterister allihop. Då hade de ju
verkligen hjälpt till att begränsa totalkonsumtionen.
Men jag kan inte se hur det faktiskt skulle hjälpa dem
som verkligen behövde hjälp. I linje med detta reso-
nemang är det dock vad företrädare för denna linje
borde göra.

Anf. 116 RINALDO KARLSSON (s) replik

Herr talman! Det är helt klart att storbrukarna bi-
drar väldigt mycket till totalkonsumtionen. För nor-
maldrickare blir det mer marginellt. Vi vet, även
utifrån hur det ser ut ute i världen, att det är hos stor-
drickarna vi hittar de största riskerna. Även de som
anser sig vara "normala" brukare måste ta ansvar för
människor som har problem.

Jag kan inte förstå Moderaterna i det här fallet.
Om någon annan gör det så är det ju jättebra.

Anf. 117 THOMAS JULIN (mp)

Herr talman! När det gäller narkotika är de flesta
överens om att en restriktiv hållning är det bästa. De
flesta önskar också ett narkotikafritt samhälle.

Men när det gäller alkoholen, som berör så många
fler och som ställer till de verkligt stora problemen i
samhället, skiljer sig åsikterna märkbart åt. Ändå är
det alkoholen som ligger bakom den största delen av
våldet i samhället. Det är alkoholen som ligger bakom
många familjetragedier, och det är alkoholen som står
för en stor del av ohälsan. Därför är det viktigt att vi
har bra regler för alkoholhanteringen.

Det är bl.a. viktigt att lyfta fram vikten av infor-
mation och av att i god tid hitta och hjälpa barn i
missbrukarmiljöer. Det har man gjort i det här betän-
kandet. Genom det har bl.a. många motionskrav från
en flerpartimotion tillgodosetts.

I de motioner som behandlas i dag återfinns en del
idéer som tidigare varit uppe till diskussion men som
är lika aktuella i dag. Det gäller bl.a. motionen om
folkölet. Ökningen av ungdomsfylleriet har redan
beskrivits i dag. Mycket av detta fylleri beror på
folkölet, och det är oroväckande. Det finns därför all
anledning att återinföra tillståndsplikten för detalj-
handel och servering. Jag ställer mig därför bakom
reservation nr 13, mom. 21.

När alkohollagen förändrades för ett år sedan an-
såg vi i Miljöpartiet att minibarer inte skulle vara
tillåtna. Eftersom vi inte har ändrat ståndpunkt i den
frågan ställer jag mig bakom Stig Sandströms reser-
vation nr 17, mom. 24.

Langning och hembränning i kombination är ett
stort problem som främst drabbar ungdom och många
gånger de allra yngsta, de som kan ha svårt att få tag
på starkvaror på annat sätt.

Jag delar därför inställningen i Folkpartiets motion
So223, nämligen att det är av största vikt att opini-
onsbildningen mot langning och alkohol förbättras
och att polisen ges ökade möjligheter att göra insatser
på det här området. Jag ställer mig därför bakom
Barbro Westerholms reservation 20 under mom. 27.

I övrigt ställer jag mig bakom betänkandet.

Anf. 118 STEN ANDERSSON (m)

Herr talman! Nu är årets alkoholdebatt i riksdagen
snart slut, och som vanligt har förbuden, pekpinnarna
och klåfingrarna haglat över församlingen. Debatten
har inte minst präglats av dubbelmoral, men det är en
egenskap som är bra att ha: tappar man en så har man
en kvar, och det är alltid praktiskt.

Om vi ser oss om utanför det här huset kan vi
konstatera att den svenska alkoholpolitiken är ett stort
misslyckande. WHO-målet kommer inte att uppnås.
Om vi lägger samman all alkoholkonsumtion i Sveri-
ge visar den i stället säkert i praktiken en ökning. Men
vi fortsätter att agera på ett sätt som gör att våra upp-
dragsgivare, alltså väljarna, inte riktigt förstår vad vi
sysslar med. Vi skapar i all välmening lagar som i det
här fallet inte accepteras av många utanför det här
huset. Det i sin tur skapar ett förakt för den här kam-
maren, demokratin och det vi sysslar med.

Jag vill, herr talman, hävda att vi har de alkohol-
problem bland ungdomar som vi har i dag på grund av
vår alkoholpolitik. Man kan slå upp snart sagt vilken
dagstidning som helst och läsa om alkoholproblemen
som accelererar på våra skolor: hur lätt det är att få
tag på hembränt, hur billigt det är och hur attraktivt
det är bland skolungdomarna.

När man har ungdomsfylleriproblem i en grann-
stad till min födelsestad, alltså i Helsingör, är det inte
danska ungdomar som inte kan hantera sin spritkon-
sumtion utan det är svenska gästspelare som fördärvar
Sveriges rykte men som samtidigt cementerar åsikten
att den svenska alkoholpolitiken har totalhavererat.

I betänkandet stöder moderaterna sent omsider
ändå de tankegångar jag har om att vi borde tillåta
vuxna människor att ta samma ansvar som de tillåts ta
i andra länder i praktiskt taget hela världen. Vi säger
också nej till att omyndigförklara myndiga medborga-
re. Annika Jonsell tog en del exempel på vad man får
lov att göra i Sverige när man har blivit myndig. Jag
skall ta ett till: Man kan få gifta sig, men köpa en
flaska vin för att fira sitt eget bröllop är icke tillåtet
om man inte har fyllt 20 år.

Det kan ju inte vara fel på alla andra; det kan inte
vara så att bara vi här i Sveriges riksdag har rätt. De
regler som vi moderater propagerar för att införa i
Sverige gäller trots allt i en relativt väl fungerande
omvärld och bland relativt väl fungerande människor.

Som en liten lustighet vill jag nämna att det ju ofta
i debatten har påståtts att man har enorma alkohol-
problem i Frankrike. Men jag såg en undersökning för
en tid sedan som visade att franska kvinnor lever
betydligt längre än svenska. Ingen skall väl försöka
inbilla mig att inte franska kvinnor nåtts av i varje fall
några stänk av männens vinkonsumtion. Vi kan alltså
inte på något sätt hävda oss här i Sverige.

Här har talats om förbud mot minibarer. Det för-
står jag inte alls. De hotell som har minibarer har
också en bar öppen. Den som har problem med alko-
holen och måste ha alkohol kan ju bara gå ned till
baren på hotellet, om man skulle stänga minibaren. Är
det reservanternas mening att man skall stänga hotell-
barerna också?

En annan sak som är obegriplig och där det saknas
logik är att nu kommer det förslag om att man skall
höja åldersgränsen för att få inhandla alkohol på lokal
till 20 år. Däremot har en 16-årig servitris rätt att
avgöra om en person är under 20 eller ej. Detta, herr
talman, går inte ihop!

Till sist måste jag säga att jag är förvånad över att
vi fortfarande matar IOGT/NTO med så mycket
pengar. Det är en organisation som totalt har miss-
lyckats, som tappar medlemmar i stor omfattning. När
vi i dag sparar pengar i Sverige borde vi spara pengar
på IOGT/NTO - inte därför att vi inte skall informera
utan därför att vi skall informera på ett betydligt bätt-
re sätt än den organisationen hittills gjort.

Anf. 119 PER BILL (m)

Herr talman! När jag har lyssnat på den här debat-
ten och när jag har läst betänkandet har jag insett att
vi är ganska långt ifrån ett kontinentalt land med en
sund dryckeskultur. Alltför många politiker här i
riksdagen tror fortfarande att det är med monopol,
förbud och skatter som man löser problemen med
alkohol.

Om man lever i den låtsasvärlden är det logiskt att
ha ett systembolagsmonopol. Då är det också logiskt
att förbjuda detta monopol att ha öppet på lördagar,
och det är också logiskt att förbjuda t.ex. vinauktio-
ner. Likt Annika Jonsell tror jag att de flesta männi-
skor i Sverige är fullt kapabla att köpa alkohol. Det
viktiga för oss är att bryta monopolen och öka mång-
falden.

En sak som inte har diskuterats särskilt mycket i
Sverige är att de svenska handlarna inte har samma
sortimentsbredd som handlarna ute i Europa. Det
betyder faktiskt att om de svenska livsmedelshandlar-
na efter att ha fått en alkohollicens fick möjlighet att
sälja öl och vin skulle detta troligen sänka matpriser-
na. Det brukar ju vi här i kammaren försöka åstad-
komma.

Fru talman! Sverige har trots dagens deprimerande
debatt ändå blivit ett väldigt mycket mer kultiverat
mat- och vinland. Under de senaste 15 åren har det
vuxit upp hundratals, ja, tusentals vinprovarklubbar.
Vi har dessutom kockar, sommelierer, vinprovare, på
toppnivå, och de har vunnit många mycket fina priser
ute i världen.

För mig är öl och vin en viktig del av svensk mat-
och dryckeskultur. Genom organisationer som
Munskänkarna och Sommelierföreningen har vi lärt
svenska folket att det är bättre att dricka litet grand av
någonting som är gott än att berusa sig på någonting
som är billigare och sämre.

Om vi skall kunna fortsätta att få människor in-
tresserade av öl och vin på det positiva sättet är det
viktigt att vi ser till att man ökar mångfalden av bättre
vin och bättre öl.

Det finns två motioner vilkas förslag skulle göra
det. Väldigt många restauranger har inte hängt med i
den här utvecklingen. På många kinakrogar finns bara
skräpviner. Jan Sandberg har i en motion föreslagit att
man skulle kunna ta med sig ett eget vin till restau-
rangen. Jag har bott i Kalifornien, där det här syste-
met fungerar utmärkt. Restaurangen lägger på en liten
avgift, en corkage fee, dvs. korköppningsavgift på 50
eller 100 kr. Man kan alltså ta med sitt eget vin. På
många krogar dubblar, tredubblar eller t.o.m. fyrdubb-
lar man inköpspriset. Det medför att man inte dricker
bra vin utan att man ofta dricker dåligt vin på krogen.

I en annan motion har jag tillsammans med Birgit-
ta Wistrand föreslagit att man skall tillåta vinauktio-
ner i Sverige. Vinauktionen är en av de snabbast väx-
ande auktionsformerna i Europa. Det skulle verkligen
ge oss stora möjligheter att få in ett bredare sortiment
av viner.

Systembolaget har i dag inte alls ett särskilt brett
sortiment. I dag är det t.ex. mycket svårt att prova
fyra årgångar av ett och samma vin, om man inte har
en egen vinkällare och har sparat i många år. På sam-
ma sätt är det svårt att prova fyra fem viner från sam-
ma område. Detta är sådant som faktiskt är viktigt om
man ser öl- och vinkultur som en positiv del av den
svenska kulturen.

Jag tycker att det är tråkigt att det bara är modera-
terna som visar sig positiva i de här frågorna. Hela
den här debatten har handlat om problem, problem
och åter problem. Visst finns det problem med över-
konsumtion, men det finns också möjligheter att via
goda exempel och bra utbildning se till att människor
dricker litet och bra i stället för mycket och dåligt.

Min förhoppning är ändå att utskottet nästa år,
nästnästa år eller året därpå skall inse att man inte
behöver förbjuda allting som har med alkohol och vin
att göra. Jag hoppas därför att det i framtiden inte
skall behöva vara så att svenskarna packar ner sina
vinflaskor och åker till Danmark, USA eller England
för att där sälja sitt vin och sedan köpa nytt vin innan
de åker hem. De pengarna skulle vår statskassa verk-
ligen behöva.

I likhet med Annika Jonsell vill jag för tids vin-
nande yrka bifall enbart till reservation 1.

Anf. 120 RINALDO KARLSSON (s)

Fru talman! Jag är i alla fall glad, och jag hoppas
verkligen att moderaterna inte skall få inflytande över
den här kammaren när det gäller alkoholfrågor. Per
Bill talade fint om fina viner m.m. Om man skulle få
tag i dem billigt i varenda kvartersbutik, skulle väl
tillgängligheten på redan i dag billiga viner öka.

Jag tycker att vi skall ta varning av den folkölsde-
batt vi har haft. Vi ser att tillgängligheten medför att
konsumtionen av folköl ökar katastrofalt. Skulle man
få tillgång till ännu starkare varor, kan vi ju tänka oss
ungefär hur det skulle gå. I Kalifornien får de gärna
göra hur de vill med vinerna, men jag hoppas att det
inte går till på samma sätt i Sverige.

Anf. 121 PER BILL (m)

Fru talman! Jag är övertygad om att svenska livs-
medelshandlare som har fått ett godkännande via ett
licensförfarande skulle vara minst lika bra som dagens
duktiga systembolag på att hålla ordning på den här
handeln.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades efter 20 §.)

20 § Narkotikafrågor

Föredrogs

Socialutskottets betänkande 1995/96:SoU5

Narkotikafrågor (skr. 1995/96:1)

Kammaren biföll utskottets hemställan om att
ärendet fick avgöras efter endast en bordläggning.

Anf. 122 LEIF CARLSON (m)

Fru talman! Narkotikamissbruket är utan tvekan
ett av vår tids stora problem, kanske rent av det
största. I Sverige råder därför totalförbud mot all
hantering av narkotika med undantag för medicinskt
och vetenskapligt ändamål. Det finns en stark upp-
slutning bakom den restriktiva narkotikapolitiken att
på alla nivåer och områden markera ett avståndsta-
gande från narkotikan som företeelse. Detta är något
som vi alla är överens om. Det visar sig också i stort
sett av detta betänkande. Jag tar därför inte upp frågor
runt narkotikapolitiken i allmänhet utan koncentrerar
mig på den motsättning, den etiska konflikt, som finns
i detta betänkande vad gäller narkotikapolitik och
vårdpolitik.

Vi är ju nämligen också överens om att aids är en
av de allvarligaste sjukdomarna vi har samt att insat-
ser för att begränsa spridningen av det sjukdomsfram-
kallande hiv-viruset är ytterst viktiga. Eftersom risk-
grupperna för hivsmitta bl.a. innefattar sprutnarkoma-
ner - smittan sprids genom blodkontakt där använ-
dandet av en förorenad spruta eller kanyl för infektio-
nen vidare - så uppstår en konflikt med den restrikti-
va narkotikapolitiken om man vill begränsa smitt-
spridningen genom att tillhandahålla rena sprutor. Här
måste det närliggande goda målet att eventuellt mins-
ka smittspridningen nu, genom utdelning av rena
kanyler och sprutor, ställas mot de signaler det sänder
ut om samhällets inställning till narkotika och miss-
bruk och vilka långsiktiga effekter det får på rekryte-
ringen till narkotikamissbruk och därmed eventuell
ökad risk för smittspridning i framtiden. Vilka signa-
ler får polis och socialtjänst genom utdelandet av
sprutor? Skall de ingripa mot ett missbruk som andra
representanter för samhället underlättar? De som
delar ut sprutor stödjer på sätt och vis ett beteende
som finansieras genom kriminell verksamhet, brott
och prostitution. Hur skiljer polisen på legalt utdelade
sprutor och illegalt överkomna sprutor som skall
konfiskeras?

Fru talman! Enligt min mening står försöksverk-
samheten med att tillhandahålla de verktyg som be-
hövs för att kunna injicera narkotika i klar strid med
en restriktiv hållning till narkotikamissbruk och kan
inte rättfärdigas av en förmodad effekt på smittsprid-
ningen. Uppfattningen att utdelning av sprutor och
kanyler till narkotikamissbrukare skulle leda till en
minskad smittspridning menar jag inte är starkt un-
derbyggd, men framför allt så helgar inte ändamålet
medlen. En fortsatt försöksverksamhet med utbyte av
sprutor och kanyler kan skapa osäkerhet både i Sveri-
ge och i övriga Europa om vad svensk narkotikapoli-
tik står för och ge legaliseringsivrarna vatten på sin
kvarn.

Fru talman! Det ter sig därför verklighetsfräm-
mande att samma riksdag som säger sig stå för en
utomordentligt restriktiv narkotikapolitik också med-
ger att redskapen för att utöva missbruket tillhanda-
hålls av samhället. Detta underlättar ju fortsatt miss-
bruk och medverkar till ökad brottslighet och kan
dessutom underlätta inträdet i sprutmissbruk. Den helt
nye missbrukaren är ofta rädd för infektioner som han
vet att han kan få genom sprutor, och det avhåller
honom. Den rädslan kan övervinnas genom att re-
krytören erbjuder rena sprutor från sjukvården. En-
dast 70 % av sprutorna har utlämnats mot återläm-
nande av begagnade. 30 % har gått ut i cirkulationen
utan motprestation! Med största sannolikhet har
många av de sprutorna blivit lock- och handelsvaror.

Fru talman! En kriminalisering av narkotikamiss-
bruket och en kraftigt fördömande attityd från samhäl-
let mot alla former av narkotika går inte ihop med
utdelning av sprutor och kanyler till narkotikamiss-
brukare. Budskapet blir svårtolkat, motsägelsefullt
och demoraliserande. Den önskade effekten av den
restriktiva hållningen riskerar att utebli eller i varje
fall att kraftigt försvagas. Budskapet måste stödja och
förstärka ett personligt ansvarstagande, som är det
enda verkligt effektiva sättet att stoppa smittsprid-
ningen. Den bedrivna verksamheten motverkar snarast
den enskildes möjligheter att överväga sitt ansvar och
sin personliga livsföring.

Man kan gott säga att ytterligheter inom vårdfilo-
sofin tillåts sabotera den restriktiva narkotikapolitik
som vi är ense om, samtidigt som den tillåts under-
gräva den enskildes möjligheter att ta personligt an-
svar.

Försöksverksamheterna i Lund och Malmö har
inte påvisat några säkra positiva effekter från smitt-
spridningssynpunkt. Inte heller finns det några belägg
för att verksamheterna har påverkat missbruksutveck-
lingen. Som redan sagts visar Socialstyrelsens rapport
också att antalet återlämnade sprutor har varit litet.
Detta kontrasterar mot att för fem år sedan återlämna-
des 99 % av sprutorna och 91 % av nålarna. Försöket
tycks alltså drivas på ett något slappare sätt nu. Jag
vill poängtera att det därför finns skäl att befara att
sprutorna och kanylerna, såväl använda som oanvän-
da, sprids bland missbrukarna. Även om man nu skär-
per reglerna talar det som hänt för att man rätt snart
kan tappa greppet igen och åter får ett stort utflöde.

Det är också uppenbart i Socialstyrelsens rapport
att man inte kan förvänta sig att kunna nå en bättre
vetenskaplig utvärdering av försöket än man nu fått,
även om det tillåts fortsätta. Det måste dessutom vara
en tidsgräns för s.k. försöksprojekt. Ett försök som
inleddes hösten 1986 kan knappast vinna något på en
förlängning.

De kunskaper som försöket avsett ge måste vara
klart redovisade. Uppenbarligen ger de inte mycket
vägledning, och speciellt ger de ingen som helst grund
för att verksamheten påverkat smittspridningen och
missbruket på det sätt som tillskyndarna hoppats.

Fru talman! Mot denna bakgrund tar vi moderater
bestämt avstånd från fortsatt utbytesverksamhet av
sprutor och kanyler till narkotikamissbrukare. Narko-
tika är ett dödligt gift och en stark drivkraft till
brottsligt leverne. De möjliga vinster som man hop-
pats uppnå vad gäller smittspridning och reducering
av missbruk som motiverat försöket har man inte
kunnat belägga. Det i sig räcker för att verksamheten
bör upphöra.

Ännu starkare mot verksamheten talar enligt min
mening det orimliga i att riksdagen skulle stå för två
motsägande budskap. Det är inte etiskt acceptabelt. Vi
har en skyldighet att vara tydliga just för att kunna
påverka smittspridning och missbruk. Ingen tvekan
om vår inställning får råda. Vi har sagt att insatserna
för att bekämpa narkotikabrottslighet och drogmiss-
bruk måste intensifieras. Då kan vi inte leverera
dubbla budskap som kan medföra att vår inställning
till narkotikabekämpningen kan misstros. Det vore ett
svek mot dem som behöver vårt stöd - missbrukare,
smittade, de som riskerar att bli smittade och våra
brottsbekämpande myndigheter som behöver vårt
stöd. Vi måste i stället mera satsa på information som
påverkar attityder och beteenden samt på åtgärder
som stärker människans ansvarskänsla för sig och sin
omgivning.

Vi skall inte ge hjälp till missbruk, utan vi skall
hjälpa till när det gäller att bryta missbruk. Vi skall
använda alla de goda medel som står till buds för att
bekämpa spridningen av hiv. Utdelning av sprutor är
inte ett sådant gott medel. I stället hotar det trovärdig-
heten i vår narkotikapolitik.

Vi moderater anser att kampen mot hiv och aids
och mot narkotikan skall föras med kraft och envishet
och att samhället inte genom ord och handlingar ska-
par en risk för att den inriktningen undergrävs eller
för att den ene sätts före den andre.

Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 1.

Anf. 123 BARBRO WESTERHOLM (fp)

Fru talman! Riksdagen har vid ett flertal tillfällen
uttalat att målet för den svenska narkotikapolitiken är
att skapa ett narkotikafritt samhälle. Därom råder full
politisk enighet. Någon liberalisering av narkotika-
politiken är det inte tal om.

Vi är också överens om att vi med all kraft måste
bekämpa spridningen av hiv. Målet är givet: ett hiv-
fritt samhälle. Vi har lyckats ganska väl i Sverige
jämfört med många andra länder. Men faran lurar
alltid runt knuten.

Problemet är att medel som krävs för att nå det
ena målet, ett hivfritt samhälle, kan upplevas stå i
strid med medel som behöver användas för att nå det
andra målet, ett narkotikafritt samhälle. Leif Carlson
var inne på den etiska konflikten här. Vi har ju här att
göra med ett etiskt problem av klassisk natur. För att
lösa det på bästa sätt fordras det att vi på basis av
fakta analyserar konsekvenserna av olika handlingsal-
ternativ och väger olika lösningar mot varandra.

Fakta är välkända och i korthet följande. Hivin-
fektionen är en i det närmaste hundraprocentigt dödlig
sjukdom, för vilken vi inte har någon bot och inget
vaccin. Narkotikamissbruk medför en överdödlighet,
men på en helt annan nivå: 2-3 % per år för heroin-
missbrukare och 1 % för amfetaminmissbrukare. Det
går också att behandla och rehabilitera narkotika-
missbrukare, även om det är svårt. Hivsmittan sprids
ju dels via sexuellt umgänge, dels via blodsmitta -
bl.a. genom att narkomaner delar infekterade sprutor.

Mot bakgrund av dessa fakta har Världshälsoor-
ganisationen kommit fram till att sprututbytesprogram
i den form som utprövats i Malmö och Lund är det
som man vill rekommendera för att hindra spridning-
en av hiv bland narkomaner. Det är genom dem som
risken sedan är stor för en spridning ut i övriga sam-
hället. Också en internationell sammanslutning, Par-
lamentariker mot aids, med säte i London är av sam-
ma uppfattning.

Socialstyrelsens uppfattning har vi genom dess
rapport. Men man kan också se att Socialstyrelsen
inte är främmande för att låta speciella läkare få delta
i sprututbytesverksamheten. Här i Sverige ser rege-
ringen det hela dock fortfarande som ett försök som
behöver vidare utprövas.

Sprututbytesprogram enligt den skånska modellen
innebär att man har hård kontroll på utdelningen av
sprutor. 70 % återlämnande har angetts här. Men även
siffran 85 % nämns. Man skärper hela tiden den här
kontrollen. Man får också tillbaka sprutor som inte
delats ut genom programmet, dvs. sprutor som
kommit in på annat sätt.

Man förenar denna utdelning med preventivme-
delsrådgivning. Kondomer delas ut. Hivtestning sker.
Narkomanvård erbjuds också. Genom det här sprutut-
bytesprogrammet har ett stort antal tidigare okända
narkomaner givit sig till känna och därmed har de
kunnat erbjudas vård, behandling och rehabilitering.

Uppföljningen har visat, vilket Socialstyrelsen po-
ängterar, att programmet inte har lett till en spridning
av narkotikamissbruket och att narkomanerna, till
skillnad från narkomaner i Stockholm och Köpen-
hamn - med undantag för ett fåtal fall - förskonats
från hivsmitta och också från hepatit.

Det enda negativa fynd som dykt upp gäller sam-
arbetet mellan hälso- och sjukvården och socialtjäns-
ten. Det samarbetet har inte fungerat optimalt. Vi
stryker i vår motion under att det här samarbetet be-
höver förbättras och att Socialstyrelsen och Folkhäl-
soinstitutet här har en viktig roll att spela.

I den etiska konflikt som här föreligger har alltså
Folkpartiet liberalerna kommit till en annan slutsats
än Moderaterna, nämligen att sprututbytesprogram i
den form som det genomförs i Skåne efter tillstånd
och uppföljning av Socialstyrelsen borde kunna ses
som en etablerad metod för att förebygga spridning av
hiv. Det skulle kunna införas i områden där man anser
sig ha behov av ett sådant program; under strikt kon-
troll och med möjligheter att stoppa det hela om det
skulle leda fel.

Socialdemokraterna, som representerar utskotts-
majoriteten, stöder tanken på en fortsatt försöksverk-
samhet. Jag tror inte att man, när det gäller att bevisa
nyttan av sprututbytesprogram, kommer längre genom
att fortsätta i form av försök. Det skall i så fall vara
utvecklingen av samarbetet mellan socialtjänsten och
hälso- och sjukvården. Jag ser Socialdemokraternas
ställningstagande i den här svåra etiska frågan som en
insikt om vilka risker man löper om man skulle avbry-
ta verksamheten i Skåne, med dess närhet till Köpen-
hamn där en stor andel av narkomanerna är hivinfek-
terade.

Leif Carlson var inne på den etiska konflikten. I
går läste jag Jerry Martingers artikel i Svenska Dag-
bladet och jag undrade då hur Moderaterna egentligen
såg detta - om man såg en etisk konflikt. Det gör man
uppenbarligen, som Leif Carlson har redovisat. Men
hur långt har man analyserat konsekvenserna för in-
blandade parter?

Jerry Martinger talar mycket om signaler, liksom
Leif Carlson gör. Sprututbytesprogram skulle vara en
signal om ett narkotikaliberalt samhälle. Under nästan
tio år har det här programmet använts, men ändå har
inte stöd givits för nämnda misstanke. Den signal som
ett sprututbytesprogram sänder ut är enligt Folkparti-
ets mening att narkomaner, liksom andra människor i
samhället, har rätt till en framtid. Under den tid då de
försöker komma till rätta med sitt missbruk skall vi
inte löpa risken att förstöra våra liv genom att bli
smittade av hiv. Det är inget hot mot narkotikapoliti-
ken, utan det är en insats för de sämst ställda i samhäl-
let!

Med detta yrkar jag bifall till reservation 2 avse-
ende mom. 1 samt i övrigt till hemställan i betänkan-
det.

Anf. 124 LEIF CARLSON (m) replik

Fru talman! Barbro Westerholm säger att det är
stark kontroll, att man noga kontrollerar hur mycket
man får in och att man hela tiden skärper kontrollen.
Hon nämnde där siffran 70 % och att det fanns upp-
gifter om 85 %. Det är möjligt. Men faktum är att man
redovisar att 59 002 sprutor lämnades ut mellan 1989
och 1992. Man fick tillbaka 41 132, 69,7 %. Beträf-
fande kanylerna fick man in 61,7 %.

Barbro Westerholm säger att man skärper kontrol-
len. Men om jag vänder mig till den bästa av källor,
nämligen Barbro Westerholm själv, och ser till vad
hon sade den 13 december 1990 får jag veta att man
fick tillbaka 99 % av sprutorna och 91 % av kanyler-
na. Det har alltså skett en väsentlig försämring under
de här åren; det kommer vi inte ifrån.

Som tur är - Gud ske lov, skulle jag vilja säga - är
det en låg frekvens beträffande hiv och aids i Sverige.
Det kan dock knappast hänga samman med program-
met i Malmö och Lund. Det finns heller inte belagt att
det skulle vara mindre där. Däremot kan man se att i
det land i Europa som har det utan tvekan största
sprututbytesprogrammet, nämligen Schweiz, är nyin-
sjuknandet i hiv/aids långt större än här. Samma resul-
tat får man fram vid en internationell jämförelse. Det
finns multinationella undersökningar från Tyskland,
Österrike, Schweiz, Danmark och Sverige som visar
på samma tendens. Sprututbytesprogrammet kan icke
sägas vara någon garanti för minskad smittspridning.
Snarare bidrar det kanske till att man lättare missbru-
kar narkotika.

Anf. 125 BARBRO WESTERHOLM (fp)
replik

Fru talman! Siffran 99 % gäller i inledningen då
programmet var begränsat. Sedan sjönk siffran. Det är
riktigt. Det ledde sedan till en skärpning. Man är
naturligtvis oroad och vill ha tillbaka 100 %.

Leif Carlson nämner andra program ute i världen,
men de är mycket sämre. Det är just därför som
Världshälsoorganisationen rekommenderar den mo-
dell som vi i Sverige har. De andra programmen skall
vi inte ha i vårt land.

När det gäller detta med att det för närvarande är
en liten spridning i den svenska narkomangruppen: Ja,
tack och lov, man har fått ut god kunskap om hur
sprutor görs rena, trots att myndigheter inte ville ställa
upp på det. Man gör sprutorna rena med klorin. Vida-
re ser man till att smittade narkomaner får den delade
sprutan sist i raden. Men vi har inga garantier för att
den här kunskapen finns.

Jag ser sprututbytesprogrammets stora värde i att
hälso- och sjukvården kommer i kontakt med de här
narkomanerna och kan hjälpa dem in i rehabilitering.

Anf. 126 LEIF CARLSON (m) replik

Fru talman! Jag håller med om att det är fantas-
tiskt bra om narkomanerna kan hjälpas in i hälso- och
sjukvården. Problemet med det här programmet är
också att, till skillnad från vad som sades 1985-1986
när det talades om nödvändigheten att gå in med sär-
skilda metoder för att komma åt smittspridningen -
det var ju grunden till utbytesprogrammet - och att
man skulle ha väl fungerande behandlingsenheter och
få in narkomanerna i behandling, av dem som deltar i
programmet är det bara 8,4 % som kommer till nar-
komanvård. Det är alltså en utomordentligt usel siffra.
Det visar, som utvärderarna säger, att detta snarare
visar på risken att utbytesverksamheten underlättar för
missbrukarna att missbruka narkotika. Det menar jag
är allvarligt.

Enligt undersökningen är 14,8 % är anonyma
hämtare. Anonyma personer får alltså ut sprutor och
kanyler till andra. Det är klart att här utan tvekan finns
en inkörsport till spridning av sprutor och kanyler
utanför tänkta krets. Därmed kan de användas som
lockelse eller handelsobjekt för att få in unga männi-
skor som kanske provat på lättare narkotika men inte
vågat ta injektioner just därför att de känner till smitt-
risken. Här kan de få kanyler som är garanterat rena.
Sedan är de fast. Detta kan inte fortgå.

Har man inte sedan 1986 kunnat påvisa säkra re-
sultat är det inte rimligt att fortsätta. Slutligen: Det är
inte möjligt att föra ut två budskap - att det är olagligt
att handskas med narkotika och att det samtidigt är
lagligt att få sprutor för att bedriva missbruk som
skall fyllas med brottsligt innehåll. Den narkotika som
man skall fylla sina sprutor med måste man ju få tag i
på ett ohederligt sätt.

Anf. 127 BARBRO WESTERHOLM (fp)
replik

Fru talman! Jag tror att Leif Carlson har bristande
kunskaper om hur narkomaner fungerar. Narkomaner
är rädda för myndigheter. De är rädda för Polisen och
för människor som kan ingripa i deras frihet.

I Skåne har hälso- och sjukvården fått ett stort
förtroende. Man går dit, men man är rädd för social-
tjänsten. Jag menar att det här glappet mellan just
hälso- och sjukvården och socialtjänsten måste över-
bryggas. Gör vi det, kommer fler nyupptäckta narko-
maner att gå över till socialtjänsten och till rehabilite-
ring. Det är jag övertygad om. Detta får dock inte tas
som intäkt för att programmet inte fungerar. Det
handlar ju om ett betydande antal människor som har
det svårt ställt och som vi på bästa sätt måste hjälpa.
Där ser jag detta program som en del. Jag tycker att
det är skönt att Socialdemokraterna vill fortsätta med
detta program.

Anf. 128 STIG SANDSTRÖM (v)

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till
reservation 6. Vi i Vänsterpartiet vill nämligen tillsät-
ta en arbetsgrupp för att kartlägga narkotikamissbru-
kets utbredning bland ungdomen. Syftet är att få ett
grepp om frågan och att få ett stopp på ett begynnan-
de missbruk.

Skälet till vårt yrkande framgår av betänkandet.
Man har låtit Centralförbundet för alkohol och narko-
tika göra regelbundna undersökningar av narkotika-
användningen bland ungdomar och även hos befolk-
ningen i stort.

Bl.a. står det: "Under de senaste åren har, bland
annat i CAN:s regionala rapporteringssystem, allt fler
rapporter om nyrekrytering till mera allvarliga miss-
bruksformer kommit in. Det har framför allt gällt ett
ökat missbruk av s.k. rökheroin bland ungdomar, med
det rapporteras också en ökning av det tillfälliga
missbruket av amfetamin, ecstasy och kokain bland
vuxna. Dessutom har en allmänt ökad nyfikenhet på
cannabis iakttagits. Skol- och värnpliktsundersök-
ningarna visar att det experimentella bruket av narko-
tika ökat. Andelen elever som någon gång använt
narkotika låg konstant på tre procent mellan åren
1986 och 1990. Därefer har den ökat till sex procent"
- alltså en fördubbling - "bland pojkarna och fem
procent bland flickorna. Andelen värnpliktiga som
prövat narkotika har ökat från sex till cirka nio pro-
cent mellan åren 1988 och 1994."

Detta är skälet till att vi valt att yrka på att en sär-
skild arbetsgrupp tillsätts för att titta på just ungdo-
mars problem. Det är trots allt där det börjar. Därför
yrkar jag, som sagt, bifall till reservation 6. I övrigt
yrkar jag bifall till hemställan i betänkandet som jag
tycker är bra.

Anf. 129 THOMAS JULIN (mp)

Fru talman! Narkotikafrågan är något som engage-
rar de svenska politikerna, och de flesta vill ha en
restriktiv narkotikapolitik. De flesta vill även finna
vägar för att mildra de skador som drogerna medför.

Ett av de hot som man vill minska är den smitta
som sprids när ett flertal narkomaner använder sig av
samma spruta vid injicering av narkotika. Den för-
söksverksamhet som bedrivs i Lund och Malmö, där
rena sprutor lämnas ut till narkotikamissbrukare i
utbyte mot använda i ett försök att minska spridningen
av aids, är omdiskuterad, vilket vi har hört här i dag.
Av de försök som har pågått sedan 1986 har man inte
kunna påvisa att utdelningen av utbytessprutor med
säkerhet har minskat spridningen av aids.

I Socialstyrelsens utvärdering från 1993 framgår
det att man i försöken inte heller vet om man får till-
baka de utlämnade sprutorna och att de inlämnade
sprutorna bara motsvarar ca 70 % av de utdelade,
vilket Leif Carlson redan har talat om.

Det finns en stor risk att sprutorna kan vara bes-
mittade. Om de hanteras tanklöst kan olyckor inträffa
och skador uppstå, vilket kan leda till tragedier. Det
har hänt att barn har hittat begagnade sprutor, lekt
doktor och stuckit sig. Detta har man hört många
gånger och kanske kan tro att det är skrönor. Men jag
vet att det har hänt.

Om försöken skall få fortsätta måste sprutorna ut-
delas på ett sådant sätt att man försäkrar sig om att
man får tillbaka just de sprutor och kanyler som har
lämnats ut. Det skulle kunna ske genom någon form
av märkning. Vi får inte heller glömma bort sprutspet-
sarna. Inom vården räknas de som riskavfall. Därför
måste vi även ställa mycket höga krav på hanteringen
i ett sådant här projekt. Men jag vet inte riktigt hur
man skall lösa detta, men på något sätt måste det lösas
om försöken skall få fortsätta.

För att försöken skall vara meningsfulla måste de
även utvecklas på ett sådant sätt att den kontakt som
skapas vid utdelningstillfällena kan utnyttjas och på
sikt hjälpa missbrukarna in i ett rehabiliteringspro-
gram. Det måste ske en skärpning i fråga om detta.

Jag yrkar bifall till reservation 3 som gäller mom.
1.

Anf. 130 CHATRINE PÅLSSON (kds)

Fru talman! Som redan sagts här råder det nästan
total enighet i vårt land om att vi skall driva en re-
striktiv narkotikapolitik. Jag är mycket glad för det.
Allt icke-medicinskt bruk av narkotika anser vi är ett
brott mot de normer och värderingar som är djupt
förankrade hos svenska folket.

Fru talman! Jag tycker att det är viktigt att poäng-
tera att detta gäller allt icke-medicinskt bruk av nar-
kotika, eftersom det finns så många människor som är
svårt sjuka och som behöver dessa preparat för att
kunna leva ett någorlunda gott liv.

Samtidigt som vi vet att denna förankring finns är
vi väl medvetna om att kampen mot narkotikan måste
sträcka sig utanför våra egna gränser, annars blir den
inte verkningsfull. Insatser måste göras såväl när det
gäller produktion och handel som när det gäller an-
grepp på de härdar varifrån missbruket sprider sig.

Både här i Sverige och runt om i Europa pågår
debatten om hur man skall komma till rätta med nar-
kotikaproblemen. Det är bra. Tyvärr andas argumen-
ten på sina håll uppgivenhet och handlingsförlamning.
Det är allvarligt. Som jag ser det måste vi göra allt för
att kämpa mot narkotikan. Vi får aldrig spara några
krafter, och vi får aldrig lämna några goda förslag
oprövade som syftar till ett minskat bruk av narkotika.

All missbrukspolitik måste vara motiverad utifrån
solidaritet och omtanke om medmänniskor. Vår krist-
demokratiska grundsyn är att vi måste skapa ett sam-
hälle där alla människor om möjligt trivs och kan
utvecklas. En viktig målsättning i det arbetet är att
stärka individens självkänsla. Det hör i synnerhet till
ett sådant här avsnitt av det politiska arbetet. Vi måste
inse att vi människor är olika. Varje individ är unik.
Ingen är fullkomlig, men vi duger ändå. Det är viktigt
att detta synsätt lärs ut redan i skolan, så att männi-
skor byggs upp och blir starka och så att de känner en
tillfredsställelse över vad de är. Jag tror att det är ett
utmärkt sätt att motverka behovet av droger.

Fru talman! Produktionen och missbruket av samt
handeln med narkotika är som redan sagts ett synner-
ligen allvarligt problem. Konsekvenserna är förödan-
de för såväl samhället som för den individuella miss-
brukaren. Dessutom vet vi att det nästan alltid före-
kommer organiserad brottslighet i dessa sammanhang.
Tyvärr skiljer vi ofta på socialpolitik och kriminal-
politik, trots att dessa representerar två sidor av sam-
ma mynt. Därför måste också kampen mot narkotika
präglas av ett övergripande arbetssätt, både sektorsvis
och internationellt.

Man kan inte heller skilja alkoholpolitik och nar-
kotikapolitik åt, eftersom vi vet att det finns klara
samband mellan dessa. Jag har redan i den tidigare
alkoholpolitiska debatten sagt att det inte finns någon
som nykter prövar narkotika. Alkoholen är alltså
inkörsporten. Jag tror att vi måste ha med detta fak-
tum när vi arbetar med alkoholproblematiken.

I arbetet med narkotikaproblemen måste man ar-
beta både långsiktigt och kortsiktigt. Vi kan inte en-
bart ha brandkårsutryckningar när något går snett. Det
är för dyrbart både mänskligt och ekonomiskt. Själv-
klart skall vi hjälpa människor som har hamnat snett.
Det skall vi göra med värme och generositet. Men vi
får aldrig glömma det långsiktiga arbetet. För mig
som kristdemokrat är det självklart att också i dessa
sammanhang betona familjens roll. Jag är övertygad
om att den allra viktigaste åtgärden för att motverka
missbruk är att ge förutsättningar för trygga familjer.

Arbetet mot droger måste ha som utgångspunkt att
vi skall befria människor från detta gissel. Det måste
framställas som positivt att vi befriar våra barn, ung-
domar och alla andra människor i vårt land från detta.
Kampen måste genomsyras av medmänsklighet och
förståelse men också av fasthet och kraftfullhet.

Jag vill nämna några ord om skolan och den s.k.
ANT-utbildningen. Under senare år har det varit svårt
att vidta förebyggande åtgärder, vilka är mycket vik-
tiga. Det har förekommit ganska många klagomål
både på utbildningen och på fortbildningen, inte minst
när det gäller lärare. Vi har påpekat vikten av den här
ANT-kunskapen inom den högre utbildningen av
lärare, inom pedagogutbildningarna och inom läkar-
och vårdhögskoleutbildningarna.

I utbildningen bör man särskilt uppmärksamma de
skadeverkningar på kroppen som narkotika för med
sig. Hitintills har de flesta kunskap om att narkotiska
preparat är vanebildande, men man saknar ofta kun-
skap om hur de inverkar på kroppen. Vi tror att det
även i skolan måste föras in att alkohol är inkörsport
till narkotika.

Fru talman! När det gäller dessa svåra frågor är
det lätt att hamna i olika fack. Jag tror att vi inom det
här parlamentet är mogna nog att kunna se övergri-
pande, att kunna särskilja mål och medel, att kunna
hitta konstruktiva lösningar för att bekämpa det som
är destruktivt och bryter mer människor. I det arbetet
behövs alla goda krafter.

Fru talman! Jag vill avsluta med att yrka bifall till
reservation 4 som handlar om inriktningen av narkoti-
kapolitiken och till reservation 5 som gäller en narko-
tikakommission. I denna reservation finns en del
synpunkter som överensstämmer med Vänsterns i
reservation 6, men vi vill gå litet längre. Vi menar att
man måste titta på helheten.

Anf. 131 RINALDO KARLSSON (s)

Fru talman! När det gäller narkotikafrågan råder
det en total majoritet i denna kammare. Vi skall med
alla lagliga medel bekämpa denna drog som har för-
stört så mycket för människor i denna värld. Vi skall
vara mycket glada över att vi i alla partier är överens i
denna fråga - det är alltså inte som när det gäller
alkoholfrågor. Men det kan man inte säga om andra
länder i Europa. Vi behöver bara titta på vårt grann-
land Danmark där man har helt andra problem.

I denna fråga, liksom i alkoholfrågan, är informa-
tion och upplysning om drogernas konsekvenser vä-
sentliga. Alla har vi ett ansvar. Bara för att man har
betalat sin skatt är man inte undantagen från skyldig-
heten att visa omtanke om sin omgivning. Helt klart
har föräldrar, skola och dagis ett särskilt ansvar, efter-
som man har tillgång till barn i olika åldrar.

Vårt mål är ett narkotikafritt samhälle. Alla vet vi
att inträdet i Europeiska gemenskapen inte underlättar
vår målsättning, och då tänker jag närmast på proble-
met vid våra gränser. Därför måste denna fråga priori-
teras. Vi måste också öka samarbetet med övriga
Europa.

En början på detta samarbete när det gäller narko-
tika är det observatorium som har sitt säte i Lissabon.
Syftet är att man på ett likvärdigt sätt skall bearbeta
och följa narkotikafrågan i medlemsländerna. Folk-
hälsoinstitutet har det svenska ansvaret och kommer
att bygga upp ett center för data om narkotikamiss-
bruket, dess utbredning, skador och motåtgärder. I
ledningsgruppen ingår företrädare för flera statliga
myndigheter, bl.a. Socialstyrelsen, Rikspolisstyrelsen
och Alkoholinspektionen.

Fru talman! Det finns sex reservationer fogade till
detta betänkande. Jag skall kommentera reservation nr
1 om försöksverksamheten med utbyte av sprutor och
kanyler till narkotikamissbrukare.

Utskottets majoritet tycker att den försöksverk-
samhet som pågår i Lund och Malmö skall få fortsätta
att bedrivas. Den utvärdering som Socialstyrelsen har
gjort visar att inga nya fall av hiv har rapporterats
bland narkotikamissbrukare i Malmöhus län sedan
1990. Detta är glädjande, men resultatet är mycket
svårt att utvärdera. Därför tycker vi att man på en
bredare bas skall försöka att mera konsekvent göra
uppföljningar och att man skall få fortsätta med denna
försöksverksamhet. Målsättningen måste ändå vara att
dessa missbrukare rehabiliteras och får ordning på
sina liv. Därför är det väldigt viktigt att socialtjänsten
är inkopplad.

Det kan verka som att jag tycker att allt är frid och
fröjd i detta försök. Men så enkelt är det inte. Det
finns vissa betänkligheter i detta program. Därför går
vi inte in på den linje där man vill utvidga program-
met.

Vad är då problemet? Jag har förståelse för Leif
Carlsons inlägg. Det är en typ av dubbel bokföring
när man på detta sätt delar ut sprutor och kanyler. Om
det inte var för den hemska sjukdomen hiv/aids skulle
vi över huvud taget aldrig föra detta resonemang i
kammaren. Men jag tror ändå att vi alla i denna kam-
mare är väldigt bestämda när det gäller bekämpningen
av narkotika. Därför tror jag att det s.k. dubbla bud-
skapet eller de signaler som Leif Carlson talade om
inte behöver få några stora konsekvenser. Vårt förslag
är att detta försök får fortsätta under ordnade former
och att Socialstyrelsen noga skall följa detta. Även
socialtjänsten skall inkopplas.

Vi vet också att det finns betänkligheter när det
gäller att vetenskapligt utreda ett så litet material.
Men jag hoppas att man gör sitt bästa och att riksda-
gen och Socialstyrelsen följer frågan. Skulle någon-
ting gå fel, skall försöket genast upphöra.

Fru talman! Jag vill yrka bifall till hemställan i
betänkandet och avslag på samtliga reservationer.

Anf. 132 LEIF CARLSON (m) replik

Fru talman! Jag konstaterar att Rinaldo Karlsson
nu närmat sig en klokare uppfattning än den som
utskottets majoritet står för. Men han har inte närmat
sig fullt ut.

Som Rinaldo Karlsson så riktigt säger finns det
problem i dag. Vi behöver bara komma till Danmark
eller resten av Europa, så ökar trycket på legalisering.
Rösterna höjs mera nu än för 5-8 år sedan då det här
försöket började och låg i sin linda. Därför är det så
allvarligt att det kommer signaler från det land som
har haft en fast narkotikapolitik, signaler som kan
tolkas så att vi börjar rucka på detta. På det sättet
sänder vi ut dubbla signaler, och detta är väldigt all-
varligt.

Som jag famhöll i mitt anförande finns det här en
legaliseringsvåg och den kan inte få stöd. Man skall
inte få vatten på sin kvarn genom att vi tillåter ett
utdelande av sprutor till narkomaner och på det sättet
närmast främjar verksamheten. Det är fel signaler.

Jag har litet svårt att förstå vad Rinaldo Karlsson
kan se för vits med att fortsätta med ett försök som
har drivits i åtta respektive nio år utan att man kan
utvärdera resultatet. Socialstyrelsen säger ju också att
även om försöket fortsätter kan man inte se att det är
möjligt att göra en bättre utvärdering än den som man
har gjort hittills. En fortsatt försöksverksamhet tillför
alltså inte någonting.

Sedan framhåller Rinaldo Karlsson alldeles riktigt
att det är viktigt med rehabilitering. Då är det ännu
mer oroande att av de som ingår i sprutprojektet
kommer bara 8,4 % till narkomanvård. Det ligger
alltså ett misslyckande i detta. Varför skall ett sådant
försök få fortsätta?

Anf. 133 RINALDO KARLSSON (s) replik

Fru talman! Jag tycker att det skall få fortsätta på
de grunder att man kopplar in socialtjänsten på ett helt
annat sätt. Det finns också en liten poäng i det hela.
Man når de här människorna på ett helt annat sätt, och
om man kan resonera med dem finns det också förut-
sättningar för att man kan rehabilitera dem. Det kan
man inte bortse ifrån. Det måste ändå vara det primä-
ra, att dessa människor kommer ifrån sitt missbruk.

Återigen är det hiv/aids som är det stora proble-
met. Vi vet också att det finns ett tryck från Malmös
och Lunds kommuner. De tycker att detta är ett fan-
tastiskt projekt. Jag måste erkänna att jag inte hoppar
lika högt som de gör, men Malmö och Lunds kommu-
ner tycker att det är jättebra.

Anf. 134 LEIF CARLSON (m) replik

Fru talman! Rinaldo Karlsson sade att det var
svårt att nå missbrukarna. Det var ju det som jag för-
sökte visa. Man når inte fram till missbrukarna, och
det är därför som det kommer så få till narkomanvård
och som kommer i kontakt med socialtjänsten. Man
når inte missbrukarna. De är endast intresserade av att
få sina sprutor. Dessutom är beteendet så pass slappt
att andelen återkrävda sprutor mot utlämnande av nya
sjunker jämfört med de höga tal som man hade 1989.
Nu är andelen betydligt lägre. Detta är en allvarlig
signal om att försöket inte bör fortsätta.

Likaså tillåter man utlämning av sprutor till ano-
nyma hämtare. Man vet inte var sprutorna tar vägen.
Men det hjälper inte att skärpa reglerna. Det hjälper
ett litet tag, men sedan blir förhållandena likadana
igen, för det är enklast och bekvämast. Det finns bara
ett sätt att ge en klar signal om var vi står, och det är
att vi har ett budskap som går ut på att vi inte tillåter
narkotika i Sverige. Sedan måste massor av resurser
och stöd sättas in för dem som har smittats av hiv.
Man skall stödja narkomaner, hjälpa dem och stärka
deras självkänsla så att de kan ta sig ur det träsk som
de har hamnat i. Man gör det inte med den eftergi-
venhet och slapphet som det här faktiskt signalerar
om.

Anf. 135 RINALDO KARLSSON (s) replik

Fru talman! Som jag sade blir det en annan ut-
formning när socialtjänsten också kopplas in. Då
arbetar man på ett helt annat sätt.

Jag har inte hört att det skulle vara några stora
problem där nere. Hade vi hört det hade vi aldrig
kommit in på den här frågan.

Vi kan inte säga att det här har haft några negativa
konsekvenser. Problemet, som jag ser det, är att vi
kanske inte fullt ut har sett de positiva effekterna
heller. Låt oss nu på ett bättre och mer metodiskt sätt
följa den här frågan under den kommande tiden så att
vi kan utvärdera det hela och vet vad vi talar om.

Ute i Europa kan det också vara intressant att se
hur vi i Sverige handskas med den här typen av pro-
blem. Vi kan inte jämföra Sveriges narkomanvård
eller hur vi handskas med hiv och aids och andra
länder i Europa. Även där må vi säga att vi kanske har
en bättre kontroll över det hela.

Anf. 136 ROLAND LARSSON (c)

Fru talman! Att behandla frågan om utbytesverk-
samhet med rena sprutor till narkotikamissbrukare
under rubriken Narkotikafrågor är enligt min mening
något missvisande. Vi skall inte glömma vad den här
frågan egentligen ytterst handlar om, nämligen om ett
försök att begränsa det mycket farliga och mycket
smittsamma hivviruset. Det handlar om ett val. Det är
häri, fru talman, som risken ligger, nämligen i avväg-
ningen mellan de två, låt oss säga, onda ting som
narkotikamissbruk och hiv innebär. Det handlar om
en mycket svår etisk avvägning. Det är också mycket
svårt att på rent praktiska grunder veta hur det här slår
med tanke på det lilla underlag som finns i form av
det försök som pågår i Malmö och Lund.

Jag har själv från början varit mycket tveksam till
projektet. Jag upplever stora svårigheter med att
verkligen ta ställning till hur detta skall hanteras
framöver.

Jag resonerar så här: När vi nu har påbörjat det här
försöket, trots alla invändningar som ursprungligen
fanns emot det, tycker jag att det är rimligt att man
försöker få ut något av det. Det har vi tyvärr inte gjort
hitintills. Det verkar på den redovisning som Social-
styrelsen gjort som att det inte inneburit någonting
vare sig åt det ena eller åt det andra hållet - varken
när det gäller minskningen av hivspridningen eller när
det gäller narkotikamissbruket. Därför måste man
fråga sig varför man inte kunnat få svar på några av
de frågor som ställdes inför försöket. En förklaring är,
såvitt jag kunnat läsa mig till av de rapporter som
kommit ut, att försöket inte bedrivits på ett tillräckligt
bra sätt. Det har inte bedrivits på ett sådant sätt att
man hade kunnat få svaren.

Då är naturligtvis frågan: Skall vi med det i baga-
get säga att vi avbryter allt därför att det inte gick,
eller skall vi i stället säga att vi skall försöka förbättra
verksamheten, göra en bra utvärdering, försöka få ett
bättre samarbete mellan socialtjänsten och sjukvården
för att på så sätt få ut någonting av försöket innan det
avslutas? Försöket har ändå pågått ganska länge.

Mot denna bakgrund tycker jag att det vore rimligt
att fortsätta med försöket. Min uppfattning är att den
här försöksverksamheten naturligtvis måste avslutas
så småningom. Vad det skall leda till är den stora
frågan. Skall det leda till det som Barbro Westerholm
och också Socialstyrelsen föreslagit, nämligen en
permanentning av verksamheten? Det har vi definitivt
inte underlag för efter det här försöket. Vad vi nu
behöver är att få klarhet i om en sådan här verksamhet
kan permanentas. Med det här underlaget kan vi inte
göra det.

Den enda slutsats som kan dras av försöket hitin-
tills är att det bästa är att avveckla verksamheten helt
och hållet. Men skall vi göra det på ett så bristfälligt
underlag? Min bedömning är den att vi inte skall göra
det, utan vi måste tillse att försöket får fortgå på ett
sådant sätt och i sådana former att man kan få ett
rimligt besked om huruvida det här är bra eller dåligt.
Att det handlar om en etiskt svår fråga och en mycket
svår avvägning mellan två onda ting är det inget tvivel
om. Som Barbro Westerholm sade förut handlar det
om en sjukdom med dödlig utgång i 100 % av fallen.
Det handlar om narkotikamissbruk som naturligtvis i
sig är fasansfullt men som det ändå ytterst finns bot
mot i många fall.

Den här avvägningen är naturligtvis oerhört svår,
samtidigt som allt måste göras för att förhindra
hivsmittan och hivspridningen. Detta är ett så allvar-
ligt problem att man inte kan låta bli att göra det.
Därför får vi acceptera även valet mellan två onda
ting.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Anf. 137 BARBRO WESTERHOLM (fp)

Fru talman! En kommentar till Roland Larsson.
Det är naturligtvis svårt att värdera projekt där det i
botten kan ligga olika etiska värderingar hos dem som
värderar.

Vi kan konstatera att det har gjorts tre värderingar:
en av Världshälsoorganisationens experter, en av
Internationella parlamentariker mot aids, som har
kommit till en slutsats, och sedan Socialstyrelsens
utvärdering, där man kommit till en annan slutsats.

När det här programmet har drivits några år är det
min förhoppning att en helt oberoende grupp får vär-
dera programmet, gärna med både svenska och inter-
nationella experter, för att vi skall få kloka slutsatser
på basen av fakta.

Anf. 138 ROLAND LARSSON (c)

Fru talman! Just det förhållandet att man med
samma mål i sikte, med samma syn på narkotikapoli-
tiken och med samma restriktiva hållning i narkotik-
afrågan kan komma till rakt motsatta uppfattningar
om huruvida försöket skall permanentas eller avveck-
las visar ytterst att försöket i sig inte har gett svar på
de frågor som vi har ställt. Barbro Westerholm och
Folkpartiet har kommit fram till att man bör kunna
permanenta verksamheten, och moderaterna har
kommit fram till att man bör avveckla densamma,
med precis samma grunduppfattning att det skall vara
en restriktivitet i narkotikapolitiken. Detta visar att
försöket inte har gett några svar.

Därför har vi kommit fram till den ståndpunkten
att så länge vi inte fått något svar bör vi inte avbryta
försöket när det nu en gång har påbörjats. Hur det
hade sett ut i dag om det inte hade påbörjats vågar jag
inte säga, för situationen är något annorlunda nu än
vad den var när försöket påbörjades.

Anf. 139 BARBRO WESTERHOLM (fp)

Fru talman! Det finns en avgörande skillnad oss
emellan. Folkpartiet liberalerna ser till en framtid för
de sämst ställda i samhället, dem som i dag är fast i ett
narkotikamissbruk. Vi vill att de inte skall drabbas av
en hundraprocentigt dödlig sjukdom. Vi väger det
mot signaler om olika saker vars effekter vi inte har
fått belagda. Där finns en skillnad som är ideologisk.

Anf. 140 ROLAND LARSSON (c)

Fru talman! Jag har mycket stor respekt för Barbro
Westerholms uppfattning i den här frågan såväl som i
många andra. Jag har inte alls på något sätt motsatt
mig den. Men den ståndpunkten har Folkpartiet inte
kommit fram till efter det här försöket. Det har ni
kommit fram till på andra grunder. Det är inte försö-
ket i sig som har lett er fram till detta ställningstagan-
de, utan en åsikt som ligger i botten.

Frågan för oss som är mindre övertygade än ni,
som redan har den inställningen att det här är det
riktiga, är om försöket skall gå vidare.

Överläggningen var härmed avslutad.

Beslut

SoU3 Alkoholfrågor

Mom. 1 (inriktningen av alkoholpolitiken)

1. utskottet

2. res. 1 (m)

Votering:

228 röster för utskottet

73 röster för res. 1res. 1

48 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 142 s, 20 c, 21 fp, 18 v, 14 mp, 13
kds

För res. 1: 73 m

Frånvarande: 19 s, 7 m, 7 c, 5 fp, 4 v, 4 mp, 2 kds

Mom. 13 (åldersgränser)

1. utskottet

2. res. 7 (v, kds)

Votering:

216 röster för utskottet

23 röster för res. 7

64 avstod

46 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 142 s, 13 m, 20 c, 19 fp, 8 v, 14 mp

För res. 7: 1 c, 1 fp, 8 v, 13 kds

Avstod: 60 m, 1 fp, 3 v

Frånvarande: 19 s, 7 m, 6 c, 5 fp, 3 v, 4 mp, 2 kds

Beatrice Ask anmälde att hon avsett att avstå från att
rösta med markerats ha röstat ja.

Mom. 16 (administrativa ingripanden)

1. utskottet

2. res. 10 (fp)

Votering:

267 röster för utskottet

38 röster för res. 10

44 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 143 s, 74 m, 21 c, 2 v, 14 mp, 13
kds

För res. 10: 21 fp, 17 v

Frånvarande: 18 s, 6 m, 6 c, 5 fp, 3 v, 4 mp, 2 kds

Eva Arvidsson och Åsa Stenberg (båda s) anmälde att
de avsett att avstå från att rösta men markerats ha
röstat ja.

Mom. 21 (försäljning av folköl)

1. utskottet

2. res. 13 (c, v, kds)

Votering:

233 röster för utskottet

70 röster för res. 13

3 avstod

43 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 140 s, 74 m, 18 fp, 1 v

För res. 13: 1 s, 21 c, 3 fp, 18 v, 14 mp, 13 kds

Avstod: 2 s, 1 c

Frånvarande: 18 s, 6 m, 5 c, 5 fp, 3 v, 4 mp, 2 kds

Karl-Göran Biörsmark (fp) anmälde att han avsett att
rösta ja men markerats ha röstat nej.

Mom. 24 (minibarer)

1. utskottet

2. res. 17 (v)

Votering:

Kammaren biföll utskottets hemställan genom upp-
resning.

Övriga moment

Kammaren biföll utskottets hemställan.

SoU5 Narkotikafrågor

Mom. 1 (försöksverksamhet med utbyte av sprutor
och kanyler till narkotikamissbrukare)

1. utskottet

2. res. 1 (m)

3. res. 2 (fp)

4. res. 3 (mp)

Förberedande votering 1:

18 röster för res. 2

15 röster för res. 3

271 avstod

45 frånvarande

Kammaren biträdde res. 2.

Förberedande votering 2:

77 röster för res. 1

19 röster för res. 2

209 avstod

44 frånvarande

Kammaren biträdde res. 1.

Huvudvotering:

191 röster för utskottet

77 röster för res.1

38 avstod

43 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 143 s, 19 c, 18 v, 11 kds

För res.1: 74 m, 2 c, 1 kds

Avstod: 1 c, 21 fp, 1 v, 14 mp, 1 kds

Frånvarande: 18 s, 6 m, 5 c, 5 fp, 3 v, 4 mp, 2 kds

Mom. 2 (inriktningen av narkotikapolitiken)

1. utskottet

2. res. 4 (kds)

Votering:

290 röster för utskottet

13 röster för res. 4

46 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 141 s, 74 m, 22 c, 20 fp, 19 v, 14
mp

För res. 4: 13 kds

Frånvarande: 20 s, 6 m, 5 c, 6 fp, 3 v, 4 mp, 2 kds

Mom. 4 (narkotikakommission)

1. utskottet

2. res. 5 (kds)

Votering:

293 röster för utskottet

13 röster för res. 5

43 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 143 s, 74 m, 22 c, 21 fp, 19 v, 14
mp

För res. 5: 13 kds

Frånvarande: 18 s, 6 m, 5 c, 5 fp, 3 v, 4 mp, 2 kds

Mom. 5 (kartläggning av narkotikamissbruket)

1. utskottet

2. res. 6 (v)

Votering:

286 röster för utskottet

19 röster för res. 6

44 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 142 s, 74 m, 22 c, 21 fp, 14 mp, 13
kds

För res. 6: 19 v

Frånvarande: 19 s, 6 m, 5 c, 5 fp, 3 v, 4 mp, 2 kds

Övriga moment

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Beslut om samlad votering

På förslag av talmannen medgav kammaren att
utbildningsutskottets betänkanden UbU1 och UbU2
fick avgöras i ett sammanhang efter avslutad debatt.

21 § Val av skolform för utvecklingsstörda
barn, m.m.

Föredrogs

Utbildningsutskottets betänkande 1995/96:UbU1

Val av skolform för utvecklingsstörda barn, m.m.
(prop. 1994/95:212)

Anf. 141 BEATRICE ASK (m)

Fru talman! Frågan om val av skolform för ut-
vecklingsstörda barn har diskuterats i flera år. Under
den förra mandatperioden, när valfrihetsfrågorna tog
många steg framåt, växte också en opinion bland
föräldrar med utvecklingsstörda barn för ökat infly-
tande när det gäller barnens skolgång. Inte minst
Socialdemokraterna, då i opposition, drev frågan om
föräldrars rätt att välja grundskola eller särskola hårt.

Jag skall gärna erkänna att jag tyckte att det var en
besvärlig debatt. Det tyckte jag inte därför att det
finns olika uppfattningar i sakfrågan och att frågan
engagerar, utan därför att det är så oerhört viktigt att
det blir riktigt bra för dessa elever. Det är komplice-
rade beslut hur man än vänder och vrider på det.

Att välja skola och att välja skolform är inte sam-
ma sak. Särskolan finns ju till för en tydligt definierad
elevgrupp. Därtill kommer att bedömningen av i vil-
ken skolform ett utvecklingsstört barn får bäst utbild-
ning är komplicerad. Det ställer krav på stora kunska-
per om det enskilda barnet, om handikappet som
sådant och om olika skolformers mål, krav och ar-
betssätt.

Detta är inte ett argument emot att föräldrar fattar
beslut om skolform - absolut inte - men det är ett
argument för de kunskaper och erfarenheter som de
professionella i skolan har. Det är avvägningen mel-
lan dessa två vi måste klara.

När vi fick en proposition från den socialdemo-
kratiska regeringen framgick det att Socialdemokra-
terna har fått kalla fötter och numera inte alls anser att
föräldrars rätt att välja skolform för utvecklingsstörda
barn är självklar. Något annat skäl för den försöks-
verksamhet som man nu föreslår finns naturligtvis
inte. Förslaget är inte det Socialdemokraterna talade
om före valet, och jag förstår den besvikelse som inte
minst FUB känner över detta.

Vi moderater har reserverat oss mot förslaget om
försöksverksamhet. Vi föreslår i stället att föräldrarna
utifrån barnets bästa skall välja grundskola eller
särskola. Jag betonar att det gäller barnets bästa, ef-
tersom vår uppfattning har sin grund i uppfattningen
att barnets bästa måste vara utgångspunkten.

Föräldrarna har huvudansvaret för barnens ut-
veckling och fostran, och som de viktigaste personer-
na i barnens liv utgår vi också ifrån att de har just
detta för ögonen vid beslut som rör barnen.

Denna utgångspunkt, som finns i barnkonventio-
nens idéer, är också ett skäl för den reservation som vi
gör. Det är inte enbart populärt i debatten. Beslut mot
föräldrarnas vilja måste kunna tas i mycket speciella
fall. Vi har uttryckt det som att det skall vara uppen-
bart att ett barn inte kan gå i grundskolan eller att det
skall ha visat sig att barnet inte klarar skolgången där.
Då skall kommunen kunna fatta ett beslut mot föräld-
rarnas vilja.

Vi är väl medvetna om att det finns kritik också
mot detta, men alternativet är att kommunerna i
mycket speciella fall tvingas till beslut om omhänder-
tagande av barn. Det är varken bra för barn eller för-
äldrar.

Nu är det lyckligtvis ovanligt att beslut om
särskola fattas mot föräldrars vilja. Särskolan har
ungefär 8 000 elever. Under en period av fem år
överklagade vårdnadshavare till åtta elever de beslut
man hade fattat i kommunerna.

Om nu föräldrarna får rätten att fatta beslut, som
vi föreslår, är den förmåga till samarbete och samsyn
som statistiken ger uttryck för givetvis en styrka. Men
jag tycker att det i detta sammanhang skall påpekas att
det är viktigt att föräldrar med utvecklingsstörda barn
tidigt får information om olika alternativ som gäller
barnets skolgång. Det är en förutsättning för att för-
äldrarna skall få den information som krävs för beslu-
tet.

I frågan om föräldrar också skall kunna välja
grundsärskola respektive träningsskola finns en reser-
vation i utskottet. Vi moderater anser att det måste
vara skolans professionella som avgör hur eleverna
skall grupperas inom olika skolformer. Det är en
pedagogisk uppgift för lärare och skolledare - inte en
fråga för statligt nationellt beslutsfattande. Däremot
kan man, vilket utskottet också gör, förorda en över-
syn av om uppdelningen inom särskolan i
grundsärskola respektive träningsskola är relevant.

Till sist vill jag säga att vi moderater har fått gehör
för förslaget om en justering av betygen i särskolan.
Visserligen anser vi att Socialdemokraternas uppri-
vande av betygssystemet i grundskolan var fel, men
eftersom majoriteten glömde bort att göra rimliga
konsekvensändringar i särskolan tog vi upp det i vår
moderata motion.

Jag är glad över att särskolans elever i framtiden
inte är de enda som kan ges betyget Icke godkänd. Så
hade det varit om utskottet inte hade antagit vårt för-
slag. Däremot hade jag önskat fler steg i de betyg som
eleverna i särskolan skall kunna få, men något får man
ju ge om man skall få bort de riktigt fula plumparna.

Jag yrkar bifall till den moderata reservationen.

Anf. 142 MARIE WILÉN (c)

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till
reservation 2.

När det gäller ökat föräldrainflytande över ut-
vecklingsstörda barns skolgång slår utskottet fast
följande på s. 6: Utgångspunkten vid beslut om barns
placering i viss skolform måste vara barnets bästa.
Föräldrarna har huvudansvaret för barnets utveckling
och fostran och känner väl sitt barns totala situation.
Föräldrarna bör därför vara de som har de främsta
förutsättningarna att kunna agera utifrån barnets bästa.
Samtidigt är det naturligt att skolhuvudmannen är
angelägen om att barnet går i den skolform som skol-
huvudmannen bedömer vara bäst för barnet. Beslut
om skolform bör normalt kunna tas av föräldrar och
skolhuvudman tillsammans.

Det är ett mycket viktigt stycke i betänkandet.

Centern anser att det är positivt att man har siktet
inställt på ett ökat föräldrainflytande när det gäller de
utvecklingsstörda barnen och deras skolgång. Det
som vi har svårt att förstå är att försöksverksamheten
enbart skall gälla att föräldrar får rätt att avgöra om
deras barn skall tas emot i grundskolan eller i särsko-
lan.

Detta gäller inte minst med tanke på att riksdagen
år 1994 begärde en översyn av reglerna och ansåg att
översynen borde syfta till att föräldrarna i princip får
det slutliga avgörandet när det varit omöjligt att nå
fram till ett gemensamt ställningstagande i vad gäller
valet mellan grundskola och särskola samt inom
särskolan.

Vi i Centern anser att föräldrar också borde få rätt
att välja inom förskolan. Varför redan nu förutsätta att
det inte skulle fungera? Det är viktigt att myndigför-
klara föräldrar som föräldrar. Utskottet skriver att
föräldrarna har huvudansvaret för sina barn, givetvis
med stöd av expertis när så behövs, vilket säkert är
nödvändigt när det rör sig om utvecklingsstörda barn.

Men om man inte som förälder är fullt tilltrodd,
hur skall man då kunna ta huvudansvaret? När denna
försöksverksamhet nu genomförs borde det göras fullt
ut. Sedan skall den försöksverksamheten i vanlig
ordning utvärderas.

Anf. 143 CONNY SANDHOLM (fp)

Fru talman! Låt mig börja detta anförande med att
ge ett beröm. Propositionen och betänkandet är ett
steg åt rätt håll. Det hade varit väldigt bra om man
inte hade stannat på halva vägen. Jag vill också ge en
eloge till socialdemokraterna för att de hade kurage
att gå emot propositionen i betygsfrågan så att vi där
kunde få enighet. Det hade varit barockt om man i
grundskolan hade tagit bort begreppet inte godkänd
men i särskolan haft kvar begreppet otillräckliga kun-
skaper.

Jag håller med Beatrice Ask om att detta ärende är
väldigt svårt. Jag hade en illusion om att man skulle
kunna få en total uppslutning när det gällde möjlighe-
ten till val av skola. Men tyvärr måste jag erkänna, fru
talman, att även den illusionen kom på skam och har
ersatts av besvikelse.

När jag läser igenom betänkanden och lyssnar till
skilda argument kan jag inte finna någon som helst
ideologisk grund till varför vi skulle ha olika mening-
ar. Varför skall vi förvägra just denna grupp val av
skola? Jag måste instämma i den rubrik som fanns på
ett cirkulärbrev från FUB: Varför?

När den här frågan behandlades i en tidigare om-
gång uttalade riksdagen att föräldrarna i princip skall
fatta det slutliga avgörandet i valet mellan grundskola
och särskola men också inom särskolan. Det verkar
som att den nya skolministern struntat i det uppdrag
som riksdagen gav.

Visserligen följer propositionen remissvaret från
t.ex. Kommunförbundet som tycker att just i detta fall
skall skolans professionalism och mening gälla.
Kommunförbundets ställningstagande upprör mig inte
speciellt mycket. Men att vi i utskottet och här i
kammaren skall gå på samma linje, och säga att sko-
lans vilja är starkare än föräldrarnas rätt, känns fel
och upprörande.

Som jag har uppfattat min uppgift - nu är jag
ganska ny som riksdagsledamot - är den att jag som
ledamot av Sveriges riksdag skall företräda männi-
skorna och inte organisationerna. Alla våra ställnings-
taganden, eller ibland brist på ställningstaganden, är
kraftiga signaler till invånarna och till dem som berörs
av besluten om vad vi vill, våra åsikter och uppfatt-
ningar.

Fru talman! Om nu kammarens ledamöter kommer
att följa utskottsmajoritetens förslag ger det en tydlig
signal till föräldrar till utvecklingsstörda barn, en
signal med innebörden: Till skillnad från andra för-
äldrar anser vi att ni inte har tillräcklig kännedom om
era barns bästa. Därför måste vi begränsa er valfrihet
och ert inflytande.

Frågan kan tyckas vara liten. Men signalen är
desto tydligare och kraftigare. Jag tror att vi måste
använda fantasin och försöka att sätta oss in i hur just
dessa föräldrar tar emot våra signaler som kommer
här från kammaren i besluten. Det verkar som om
majoriteten har glömt både handikapplagen och LSS,
där honnörsorden är delaktighet, inflytande och med-
bestämmande. Orden stämmer inte överens med det
jag ser nu i betänkandet.

Jag kan förstå att majoriteten slår dövörat till för
min argumentation, även om jag försöker att vara
tydlig. Jag kan i så fall förstärka den genom att citera
vad handikappombudsmannen skrev i sitt yttrande.
Hon skriver följande: "Förslaget präglas av en syn att
det förekommer föräldrar som inte förstår sina barns
bästa, inte sätter sina barn i första rummet. Handi-
kappombudsmannen anser att föräldrarna är de som
bäst känner sina barn och vet att de alltid kämpar,
ibland en ojämn kamp, för att deras barn som är ut-
vecklingsstörda eller har andra funktionshinder ska få
den skolgång som de finner bäst för dem". Det var
tydligt.

Jag kan fortsätta med att citera en kortare tes som
kommer litet längre ner i samma yttrande: "Risken att
föräldrarna inte skulle ha sina barns bästa för ögonen
anser handikappombudsmannen vara betydligt mindre
än risken för att kommunen med hänvisning till bris-
tande resurser inte sätter barnets bästa i främsta rum-
met." Tydligare än så kan det inte sägas.

Om vi låter handikappombudsmannens beska
sanning sjunka in i medvetandet, varför och hur kan
vi då säga nej till det enkla lilla tillägg att föräldrava-
let också skall ske inom särskolans ram? Att komma
med argument om att det påverkar skolans framtida
organisation, osv. känns både genomskinligt och
futtigt.

Återigen är det signalen och beskedet till föräld-
rarna som är det centrala. Antingen tror vi på dessa
kämpande föräldrar, eller så tror vi mer på skolorga-
nisationens kunskap. För mig är valet ganska lätt. Det
är föräldrarna som gäller.

Om man nu slår dövörat till för vad handi-
kappombudsmannen säger, och vad jag har sagt, kan
man ändå ställa en fråga till framför allt Socialdemo-
kraterna. Den förre socialministern Bengt Westerberg
arbetade med övertygelse i ett jättejobb för att ta fram
Handikapputredningen och lagen om stöd och service,
LSS. Socialdemokraterna ställde upp glatt och hel-
hjärtat för denna politik, och det tycker jag var väldigt
bra. Varför vill man inte nu ställa upp på detta lilla
steg i rätt riktning och i samma anda? Det är ett litet
steg som betyder så mycket för föräldrarna och är en
positiv signal om tilltro. Varför skall vi inte ge dem
den tillit, det stöd och den rätt som de behöver och
skall ha?

Fru talman! Jag yrkar bifall till Folkpartiets reser-
vation till betänkande 1 från utbildningsutskottet.

Anf. 144 BEATRICE ASK (m) replik

Fru talman! Vi tycks prata förbi varandra i den här
frågan. Jag delar Conny Sandholms uppfattning att vi
inte befinner oss särskilt långt ifrån varandra. Men
med den plädering som Conny Sandholm har gjort här
förstår jag inte varför Folkpartiet reserverat sig endast
när det gäller valet inom skolformen och varför man
stöder förslaget att det skall vara en försöksverksam-
het. Det är det ena problemet jag har när det gäller att
förstå Folkpartiet.

Det andra är följande. Jag har stor respekt för för-
äldrars engagemang. Jag tycker att det är riktigt att
man slåss för föräldrarnas sak. Men jag förstår inte
motståndet mot att för barnens bästa ha en reservation
eller en utgång.

Vi vet att de stentuffa reglerna vid den flexibla
skolstarten har varit besvärliga därför att det dyker
upp barn som behöver vänta ett år till, men inte längre
får det.

Jag vet inte något fall där man skulle behöva an-
vända den brasklapp som arbetsgruppen, som sysslat
med de här frågorna, föreslog. Men jag vill inte ham-
na i den situationen att det dyker upp ett fall där skol-
huvudmannen tvingas gå in och göra ett omhänderta-
gande när det är uppenbart - och det är väldigt tuffa
skrivningar här - att ett barn inte klarar av den vanliga
grundskolan.

Det är inte heller så att kommunerna kan slarva
och skriva in en massa barn i särskolan i onödan.
Definitionen av vem som skall gå i särskolan är gans-
ka klar.

Jag förstår alltså inte Folkpartiet. Jag begriper inte
varför ni röstar för en försöksverksamhet om ni är så
övertygade om att man borde ha principen direkt.

Anf. 145 CONNY SANDHOLM (fp) replik

Fru talman! Det kan ligga mycket i att man kan
prata förbi varandra i en sådan här fråga. Visst delar
jag uppfattningen att det vore bättre att slippa för-
söksverksamheten.

Men när jag har talat med företrädare för dessa
organisationer och med föräldrar om vad som är vik-
tigast menar de att det inte är så viktigt om det blir en
försöksverksamhet eller inte. Det viktiga är att de får
beskedet om tilltro.

Jag delar inte Beatrice Asks farhågor när det gäl-
ler omhändertagande. Jag kan förstå att det känns
konstigt att stå och opponera i den här situationen. Jag
tycker att det underlag vi har fått är så tydligt och
talar just för den reservation som vi har lagt.

Anf. 146 BEATRICE ASK (m) replik

Fru talman! Jag tycker ändå att det är litet riska-
belt att ge sig in på en försöksverksamhet utan att ha
den möjlighet som jag tycker att man borde ha. Och
om man har den möjligheten behöver man inte ha
någon försöksverksamhet. Det är hela poängen.

Låt mig också ställa en fråga till Conny Sandholm.
Anser Folkpartiet i konsekvens med uppfattningen här
att vi skall ge föräldrar rätt att välja klass eller grupp
inom den vanliga grundskolan också? Jag vill ändå tro
att valet mellan träningsskola, grundsärskola och olika
varianter av dessa är en pedagogisk fråga som man
arbetar med inom skolan. Där är det kanske mindre
lämpligt att föräldrar väljer i varje läge.

Här har ju jag stött majoriteten. Vi väljer i stället
att säga att vi måste se över om gränsdragningarna
inom särskolan är riktiga, och det tycker jag är bra
mycket klokare. Tycker ni i konsekvens med det för-
slag som ni har att vi också skall ändra reglerna i den
vanliga skolan?

Anf. 147 CONNY SANDHOLM (fp) replik

Fru talman! När jag läser igenom det gamla betän-
kandet står det: Utskottet finner efter noggrant över-
vägande att det är fel att en myndighet kan ta över
föräldrars ansvar.

Där står det också: Detta gäller även val inom
särskolan.

Då undrar jag vad det är som har framkommit på
den korta tiden som gör att Beatrice Ask, och även
majoriteten, har ändrat uppfattning.

Talmannen anmälde att Beatrice Ask anhållit att
till protokollet få antecknat att hon inte ägde rätt till
ytterligare repliker.

Anf. 148 TUVE SKÅNBERG (kds)

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till
reservation 2 i UbU1.

I betänkandet 1993/94:UbU6 anförde ett enigt
utbildningsutskott följande: "Utskottet instämmer i --
- att ett barns placering i särskolan mot föräldrarnas
vilja utgör en dålig grund för barnets skolgång. Det är
därför angeläget att samverkansformerna mellan för-
äldrarna och berörda myndigheter utvecklas. Det bör
ankomma på regeringen att föranstalta härom. När det
gäller frågan om vem som skall ha sista ordet, i de fall
man inte blir överens om val av nu aktuell skolform,
finner utskottet, efter noggrant övervägande, att det är
principiellt betänkligt att myndighet ges möjlighet att
slutligt ta över föräldrarnas ansvar. Utskottet vill
därför föreslå att riksdagen av regeringen begär en
översyn av nu gällande regler såvitt avser val av skol-
form för utvecklingsstörda barn. Den bör syfta till att
föräldrarna i princip får det slutliga avgörandet när
det har varit omöjligt att nå fram till ett gemensamt
ställningstagande i vad gäller valet mellan grundskola
och särskola samt inom särskolan. Översynen bör ske
så skyndsamt att regeringen kan förelägga riksdagen
ett förslag i ärendet före utgången av år 1994."

Så långt är allting väl. Det blev ett tillkännagivan-
de till regeringen utifrån det jag nu läste upp.

Det hade inte varit några problem om regeringen
hade gjort vad vi beställde i tillkännagivandet. Det
hade inte heller varit några problem om detta hade
ändrats och regeringen hade lagt en proposition som
avvek från beställningen. Men nu har vi fått facit.

En majoritet i utskottet vill inte hålla fast vid man
själv enigt bestämde 1993/94. Det gäller "samt inom
särskolan".

Vi vet ju att förr eller senare blir försöksverksam-
heten, om allt går som vi tror, en ordnad och reglerad
verklighet och inte ett undantag. Vi vet också att
särskolan och möjligheten att välja inom särskolan
inte kommer att undantas. Varför då släpa efter den
utveckling som vi inser är den enda rimliga både
principiellt och praktiskt? Det måste kännas oerhört
otillfredsställande för majoriteten att bromsa nu. Jag
kan inte finna några sakliga skäl till varför särskolan
skulle vara undantagen.

När det gäller föräldrarnas kompetens, förutom
det principiella ställningstagandet, talar ju all expertis
för att föräldrarna har möjlighet att välja mer väl-
grundat och genomtänkt än någon annan. Min egen
erfarenhet från de år som jag har arbetat inom FUB
och med utvecklingsstörda på sommarkolonier är att
jag aldrig har träffat så engagerade föräldrar som
dessa.

Med den lilla erfarenhet jag har anser jag att fa-
miljer med ett utvecklingsstört barn genomgående har
ett djupare engagemang i varandra och en djupare
sammanhållning. Man har gjort oerhört mycket för att
sätta sig in i sitt barns bästa. Jag tror inte att det är
lyckligt att i de sällsynta fall där det är olika mening
säga att en expert skulle veta bättre.

Kristdemokraterna står fast vid den bedömning
som gjordes av ett enigt utskott 1993. Vi anser det
anmärkningsvärt att regeringen först dröjt med försla-
get i ärendet och sedan när det väl kommer frångår
riksdagens beslut. Vi tycker att propositionen andas
en misstro mot den här föräldragruppens möjligheter
att avgöra vad som är bäst för deras egna barn.

Riksdagen bör därför vid voteringen senare i dag
återigen slå fast att föräldrarna till utvecklingsstörda
barn i princip skall ha det slutliga avgörandet när det
gäller valet mellan grundskola och särskola samt inom
särskolan.

Dessutom har det på senare år funnits en tydligt
utveckling mot att allt fler barn placeras i särskola.
Det har skett i takt med att budgeten för skolan har
bantats och anslagen blivit mindre för barn med sär-
skilda behov i den vanliga skolan. En stram ekonomi
kan leda till att skolledningen på grund av brist på
resurser bedömer att det är lämpligt att placera barnet
i särskolan. Detta är ingen önskvärd utveckling. Den
måste noggrant följas.

Vi tycker att vi har fått gehör i utskottet för vår
vilja att göra en uppföljning och utvärdering, men vi
vill trycka på att detta måste ske skyndsamt. Det får
inte vara en lösning att på grund av ekonomiska skäl
kugga ut, slussa ut och pressa ut de här barnen ur den
vanliga skolan. Det är kommunens ansvar att erbjuda
elever med särskilda behov hjälp och stöd. Det finns
uttalat i lagstiftningen på många ställen.

Anf. 149 BEATRICE ASK (m) replik

Fru talman! Jag ogillar att ge mig på mina borger-
liga kamrater, men man kan inte argumentera för
föräldrarnas rätt att välja och rösta med majoriteten.
Folkpartiet, Centern och kds röstar ju för en försöks-
verksamhet i huvudfrågan. Det är ju det ni står och
kritiserar regeringen för. Jag förstår inte hur det häng-
er ihop. Är man övertygad om föräldrarnas rätt att
välja måste man ju anse att det skall fattas beslut om
det. Däremot kan ni ha synpunkter på den brasklapp
som vi moderater har med i förslaget.

Sedan frågade Tuve Skånberg i sitt inlägg vad det
är som gör att moderaterna har ändrat sig, eller han
hänvisade rättare sagt till vad som sades i utskottet
förra gången den här frågan var aktuell.

Det som har hänt är att vi har sagt att det är kloka-
re att se över strukturen inom särskolan än att ge
föräldrar rätt att välja den. När det gäller huvudfrå-
gan, om föräldrar i princip skall fatta besluten, har vi
dragit slutsatsen att de bör få göra det, och vi vill ha
en liten paragraf om det inte skulle fungera i något
hörn.

Jag förstår inte hur man kan argumentera på det
sätt som Tuve Skånberg gjorde nyss och samtidigt
rösta för det socialdemokratiska förslaget i huvudfrå-
gan. Det är ju så det kommer att bli.

Anf. 150 TUVE SKÅNBERG (kds) replik

Fru talman! Det är sant att det principiellt inte
skulle behövas någon försöksverksamhet, men när det
nu går att få en majoritet för försöksverksamheten hör
det till den demokratiska traditionen att försöka
komma så långt som möjligt. Här var det möjligt att få
fyra års försöksverksamhet, och vi har alla skäl att tro
att det kommer att bli en permanentad verksamhet.

Jag finner det inte svårt att inordna mig i det, och
jag är övertygad om att de här föräldrarna efter de
fyra åren kommer att få den slutliga rätten.

Anf. 151 BEATRICE ASK (m) replik

Fru talman! Om oppositionen hade stått upp som
en kvinna och krävt att slippa försöksverksamhet, för
att i stället gå till beslut direkt, tror jag nästan att vi
hade lyckats övertyga även Socialdemokraterna. Jag
tycker att det är en dålig ursäkt att säga att det var så
långt man kunde komma och sedan i argumentationen
kritisera det beslut man är beredd att fatta.

Jag beklagar att det blir en försöksverksamhet,
därför att det är inte nödvändigt. Men det behövs en
möjlighet att ta tag i mycket specifika fall, och det är
det vi moderater står ensamma om i dag.

Anf. 152 TUVE SKÅNBERG (kds) replik

Fru talman! Vi ser till sakpolitiken. Det här är en
utveckling som inte kommer att stoppas. Försöksverk-
samheten kommer med all säkerhet att bli verklighet
och föräldrarnas rättighet så småningom. Det visade
sig vara en framkomlig väg. Jag delar de principiella
invändningar som Beatrice Ask har riktat, men den
här vägen kommer att leda fram till föräldrarnas rätt,
och det tycker jag är viktigare.

Anf. 153 TORGNY DANIELSSON (s)

Fru talman! Grunden för socialdemokratisk skol-
politik är en sammanhållen skola, där barn och ung-
domar med olika erfarenheter, sociala tillhörigheter
och kulturer träffas. De har alla samma arbetsplats,
där undervisningen och den personliga utvecklingen
berikas av att de vuxna, ungdomarna och barnen är
olika ibland och är lika i andra situationer. Integratio-
nen är bra inte bara för skolan, utan också för samhäl-
let.

Grundskolan skall vara öppen för alla - helt i linje
med att vi vill ha ett samhälle som är öppet för alla.
Inget barn skall tvingas stå utanför den allmänna
obligatoriska skolan - vår skola för alla. Detta gäller
även för elever som är utvecklingsstörda eller jäm-
ställda med dessa barn och som på grund av sina
funktionshinder bedöms inte kunna nå upp till grund-
skolans kunskapsmål och således har rätt att fullfölja
sin skolplikt i särskolan. Begreppet "särskild skolp-
likt" föreslås tas bort, för att markera att den obliga-
toriska skolan har ett skolpliktsbegrepp som gäller för
alla barn.

Innehållet i detta betänkande, med förslag om
ändringar i skollagen, syftar till att ge föräldrar ökat
inflytande över utvecklingsstörda barns skolgång.
Detta innebär - och det är viktigt att poängtera, efter-
som det fortfarande råder viss förvirring - att betän-
kandet går längre i frågan om valfrihet än det förslag
som den borgerliga regeringens tillsatta arbetsgrupp
lade fram.

I det betänkande vi diskuterar här i dag föreslås att
föräldrar alltid och obetingat skall ha det slutgiltiga
avgörandet om deras barn skall gå i grundskolan.
Under en fyraårig försöksperiod får barn inte tas emot
i särskolan utan vårdnadshavarens medgivande.

I den moderata reservationen till betänkandet vill
man dock att skolan som huvudman alltid slutgiltigt
kan anvisa särskolan, även mot föräldrarnas vilja. För
mig innebär det att vi inte får "en skola för alla", utan
bara "en skola för nästan alla".

Det som är bäst för varje barn skall gälla i beslut
om placering, och det är för många barn att börja i
särskolan med de tillgångar och förtjänster den här.
Särskolan behövs, men att börja där mot förälderns
vilja kan inte anses vara bäst för barnet. Därför yrkar
jag avslag på Moderaternas reservation.

Att vi nu säger att det är en fyraårig försöksperiod
innebär inte att vi avser att ta bort denna rätt efter fyra
år, utan snarare att vi dels vill följa upp lagstiftningen
utifrån resultaten av det faktiska inflytandet, dels vill
följa upp våra intentioner om att utveckla arbetsfor-
mer och beslutsprocesser som betonar samverkan och
det gemensamma ansvaret. Det bästa för barnen är att
de vuxna runt om och tillsammans med varje barn kan
bidra till en helhet och en samsyn. Föräldern ses som
expert på barnet och dess behov, och skolans personal
ses som expert på pedagogiska metoder, resurser och
organisation.

Behovet av samverkan kan inte nog understrykas,
och det är därför glädjande att höra hur FUB, kom-
munerna m.fl. kan referera att det i dag i praktiken
inte uppstår några konflikter i samband med place-
ring. De utredningar och beaktanden som görs verkar
ha bra grund, och besluten tillåts mogna fram.

Utvecklingssamtalen har en betydelsefull roll för
att kunna åstadkomma bra underlag för planering,
uppföljning och utvärdering av skolgången. Det gäller
alla barn, men är kanske ännu viktigare för gruppen
utvecklingsstörda, som har ett större behov av indivi-
dualisering.

Gruppen utvecklingsstörda är en mycket hetero-
gen grupp, och variationerna är stora i fråga om förut-
sättningar att kunna delta i olika moment i träning och
undervisning. Olikheterna i behov skall vara vägle-
dande för planeringen av varje barns skolgång. Va-
riationerna i antalet möjliga alternativ till val av skol-
form bör därför också vara stora. Valfriheten mellan
olika former bör öka. Valet inom särskolan bör när-
mast handla om val av metoder, organisation av loka-
ler och resurser. Den enskilde eleven kan då utifrån
sina förutsättningar och behov av träning delta i olika
aktiviteter och gruppgemenskaper, för att på så sätt
uppnå bästa resultat samt åstadkomma variation och
arbetsglädje i skolarbetet.

Särskolans nuvarande organisation ger endast
möjligheter att välja mellan grundsärskolan och trä-
ningsskolan samt dessutom möjligheter till integration
i grundskolan. Utskottet anser att organisationsfor-
merna bör vara sådana att de underlättar för skolans
personal och för vårdnadshavare att i samverkan finna
väl fungerande, individuellt anpassade planläggningar
av skolgången inom särskolan.

Den utvärdering som skall pågå under försökspe-
rioden bör enligt vår mening också belysa den ut-
veckling som pågår inom det pedagogiska området
vad gäller undervisnings- och träningsmetoder, infö-
rande av nya hjälpmedel och tekniska resurser samt
nytänkande i sätt att integrera samt bilda klasser och
grupper. Detta är speciellt intressant att följa, efter det
att kommunerna nu tagit över huvudmannaskapet för
särskolan, fullt ut efter årsskiftet. På sikt bör detta
göra att vi kan få en hel del goda och spännande ex-
empel, som kan ge oss vägledning för hur särskolans
organisation skall se ut för att kunna vara bäst för
barnen.

Det är dock för tidigt att i dag komma med förslag
till konkreta förändringar, men utskottet vill med
intresse följa den diskussion om framtidens särskola
som i dag förs. I dagsläget, med den inriktning på en
tänkbar utveckling av särskoleorganisationen som här
diskuteras, vore det olyckligt att fokusera på valet
mellan enbart två skolformer inom särskolan. Vi nöjer
oss därför i dag med att inte föreslå några ytterligare
förändringar i lagstiftningen, dvs. att inte omfatta
även valet av placering inom särskolan.

Fru talman! Sverige anses i många stycken vara ett
föregångsland när det gäller insatser för funktions-
hindrade. Förra året anordnades en världskonferens,
anordnad av Unesco, om särskilda behov inom un-
dervisningen. Där antogs en deklaration, den s.k.
Salamankadeklarationen, som fastslår en hel del
principer, bl.a. att det mest effektiva sättet att bedriva
undervisning för funktionshindrade är inom ramen för
den allmänna skolan. Därigenom kan man på det mest
effektiva sättet skapa ett öppet samhälle utan diskri-
minering och med god integrering av funktionshind-
rade.

Diskussionen om den framtida skolgången för ut-
vecklingsstörda barn och även för andra handikappa-
de barn behöver stimuleras, och jag är förhoppnings-
full om att riksdag och regering kan bidra i en sådan
diskussion.

Avslutningsvis vill jag yrka bifall till utskottets
hemställan och avslag på reservations- och motion-
syrkandena.

Anf. 154 BEATRICE ASK (m) replik

Fru talman! Först skulle jag naturligtvis vilja ha
svar på frågan vad som har hänt socialdemokraterna,
som har ändrat sig så radikalt att man numera bara vill
ha försöksverksamhet. Jag hade trott att Inger Lund-
berg, som deltog i debatterna förr och var mycket
tvärsäker i sina uppfattningar, skulle komma hit i dag,
men hon har ju andra ansvarsområden i dag.

När det gäller kritiken från socialdemokraterna
mot den reservation som finns från oss moderater och
påståendet att den skulle stå i strid med "en skola för
alla" vill jag bara påminna om att val av skolformen
särskola inte betyder att en elev som går i särskolan
skall vistas i en särskild byggnad och delta i en sär-
skild undervisning. Det finns någonting som heter
integrerade särskoleelever.

Poängen med bedömningen är att vi i grundskolan
har vissa krav och mål uppställda, och det kan i spe-
ciella fall vara uppenbart att det inte är möjligt att
uppnå alla de kraven och målen. En sådan elev kan då
inte klara av grundskolan med det regelverk som vi
har i dag. Då kan det vara bra att vara inskriven i
särskolan, där man kan få extra stöd och hjälp, men
det går att integrera det fullt ut.

Jag vet att socialdemokraterna har diskuterat detta
mycket i utskottet och att de också är positiva till
olika former av förnyelse. Det ser jag som en möjlig-
het framöver. Men ändå - vad har fått er att ändra
uppfattning? Och framför allt - inser ni inte bekymren
med att det faktiskt finns elever som icke kommer att
klara de mål som läroplanen ställer upp?

Anf. 155 TORGNY DANIELSSON (s) re-
plik

Fru talman! Beatrice Ask talade om att det kunde
vara uppenbart att en elev inte skulle kunna uppnå
grundskolans krav och mål. Jag håller inte med om
det. Jag inser att bedömningen inte är definitivt. Den
bedömning man gör av ett barns utveckling vid en
viss tidpunkt gäller inte för hela skolgången, och
därför är det viktigt att man kan ta hänsyn till det.

Samtidigt måste man konstatera att den här per-
sonkretsen är så omfattande och utgör en så heterogen
grupp att man behöver ha möjlighet till stor öppenhet.
Ett barn kanske i vissa avseenden mycket väl kan leva
upp till både de krav och kunskapsmål som grundsko-
lan ställer och de som grundsärskolan ställer. Om man
är bedömd att vara placerad i träningsskola är det inte
givet att man inte också kan nå andra mål utifrån en
annan skolform.

Anf. 156 BEATRICE ASK (m) replik

Fru talman! Jag vill bara påpeka att våra skriv-
ningar är mycket restriktiva. Det handlar om mycket
speciella fall. Den utredning som har lagt fram det här
förslaget - utredningen gjordes utifrån den diskussion
vi hade för ett par år sedan - understryker att det inte
får råda någon tvekan om att barnet inte klarar av
skolgång i grundskolan. Man försöker alltså vara
mycket tydlig.

Det handlar inte om att bara tycka till eller anta att
det inte går. Men det finns situationer när skolans
professionella ändå är helt övertygade om att barnet
inte klarar av skolgången i grundskolan eller då "det
visar sig", som vi formulerar det i vår reservation, att
barnet inte klarar av skolgången där. Då måste det
finnas möjlighet att fatta beslut om att byta skolform.

Torgny Danielsson slog fast att vi är duktiga på de
här sakerna i Sverige och att man i internationella
sammanhang understryker att det bästa för funktions-
hindrade elever är att gå i den vanliga skolan. Jag
tänker inte invända mot det - det ligger mycket i de
påståendena. Men jag vill ändå att det skall sägas i
den här debatten att särskolan som vi har i Sverige
innehåller kvaliteter som kanske är ett av skälen till
att vi är ett av de länder som lyckas bäst med att nå
goda resultat för de här eleverna. Det finns väldigt
mycket kompetens, väldigt mycket specialpedagogik
för elever som annars absolut inte skulle klara sig så
bra i samhället som de gör i dag.

Jag tycker att detta skall sägas i den här debatten.
Om föräldrarna ibland har känt sig kränkta av den
politiska debatten, när vi undrar över hur vi skall ta
ställning, så känner sig också många som arbetar
inom särskolan ifrågasatta av motsvarande debatt.

Anf. 157 TORGNY DANIELSSON (s) re-
plik

Fru talman! Jag kan instämma i det som Beatrice
Ask sade om kvaliteten på särskolan. Men samtidigt
får vi inte nöja oss med det. Vi pekar ju på att det
pågår en väldigt omfattande utveckling när det gäller
att arbeta med funktionshindrade barn, och det gäller
att ta vara på den. Därför är det viktigt att man ser det
här som en försöksperiod, och i försöksperiodens
syfte ligger det bl.a. att se till att man verkligen får ett
inflytande. Det är skillnad mellan formellt och infor-
mellt inflytande. Det är ju också fråga om vilket val
man ställs inför utifrån den organisation och den kun-
skap som finns i kommunen. Det får inte vara så att
det handlar om ett val mellan två olika skolformer. Vi
menar att det i förlängningen bör vara en större öp-
penhet. Det får inte bli som med Fordbilarna, där man
fick välja vilken färg man ville bara man valde svart,
enligt ett citat av Henry Ford.

Anf. 158 CONNY SANDHOLM (fp) replik

Fru talman! Jag måste få upprepa två frågor till
Torgny Danielsson, som jag har lärt känna som en
klok man. Den första frågan är vad det är som har
gjort att även Torgny har ändrat sin uppfattning från
det tidigare ställningstagandet. Det står så tydligt i
texten att det var noggrant övervägt att valet skulle
gälla också inom särskolan. Vad är det som har moti-
verat just den ändringen?

Den andra frågan är kanske mer av ett förslag:
Varför då inte slå följe med oss och i Bengt Wester-
berg-anda fullfölja de här bra reformerna när det
gäller handikappade? Torgny Danielsson säger ju
själv att Sverige är ett föregångsland. Det hade varit
ett väldigt litet tillägg för att göra det här förslaget
mer fulländat.

Anf. 159 TORGNY DANIELSSON (s) re-
plik

Fru talman! Avvägningen mellan att ge den mest
kvalificerade träningen och utbildningen enligt de
pedagogiska erfarenheter som finns ute i skolorna och
att ge vad den allmänna grundskolan kan ge är svår att
göra. Det är ingen som kan nå bägge målen samtidigt.
Det som den obligatoriska skolan kan ge handlar bl.a.
om den sociala träningen, tryggheten och gemenska-
pen, som man vinner i större utsträckning än om man
skapar många från varandra separerade skolorganisa-
tioner. Därför vill vi se en utveckling där man kom-
mer ifrån att bara ha två skolformer. Det är därför
olyckligt att vi i dag fokuserar på detta. Detta händer
samtidigt i tiden som kommunerna håller på och tar
över ansvaret och kan väntas komma med många
intressanta bidrag och visa goda exempel på hur verk-
samheten kan utvecklas, och dem vill vi ta vara på.

Anf. 160 CONNY SANDHOLM (fp) replik

Herr talman! Men det som Torgny Danielsson re-
fererar till som skäl för den ändrade uppfattningen är
ju samma förhållanden som rådde tidigare. Organisa-
tionen av grundskolan är ju inte i sig förändrad. För-
utsättningarna har alltså inte ändrats. Det är därför jag
blir så förvånad över att ni har ändrat er från det tidi-
gare eniga utskottsbetänkandet.

Anf. 161 TUVE SKÅNBERG (kds) replik

Herr talman! Jag måste säga att Torgny Daniels-
son inte svarade på Conny Sandholms fråga. Då gör
vi ett nytt försök. Jag läser ur utbildningsutskottets
betänkande från 1993/94 - jag lägger orden i er egen
mun: Vi socialdemokrater har efter noggrant övervä-
gande kommit fram till att val av skolform för ut-
vecklingsstörda barn bör syfta till att föräldrarna i
princip får det slutliga avgörandet även när det gäller
särskolan. - Så står det om man drar ihop det litet.

Det är ett principiellt ställningstagande som ni
gjorde 1993/94. Nu har ni vänt. Jag efterlyser nu, och
stryker under den fråga Conny Sandholm ställde tidi-
gare, sakskälen till att ni tar avstånd från möjligheten
att välja även inom särskolan.

Anf. 162 TORGNY DANIELSSON (s) re-
plik

Herr talman! Vi hörde här tidigare att detta pro-
blem är mycket begränsat. Det är få fall som leder till
konflikt i slutändan när det gäller valet av skolform.
Det är glädjande. Vi vill trycka på att man kan utveck-
la samverkansformer så att ett gemensamt ställnings-
tagande aldrig blir aktuellt. Vi menar att det i sak är
det bästa för barnet. Barnets intresse måste gå i första
ledet. Det skall bli en så bra lösning som möjligt med
bra skolgång och bra innehåll i skolans vardag för
barnet.

Anf. 163 TUVE SKÅNBERG (kds) replik

Herr talman! Nu är Torgny Danielsson ute på far-
lig mark, när det i princip sägs att föräldrarna skall ha
det sista avgörandet. I sin replik nyss tog han tillbaka
det och sade att det avgörande är barnets bästa. Vad
är det som säger att ni inte med detta menar att de
skall kunna välja i grundskolan? Är det så att föräld-
rarna i princip, om inget annat talar för det, skall ha
avgörandet i alla fall? Hur kan ni splittra upp er på
denna inkonsekvens?

Anf. 164 TORGNY DANIELSSON (s) re-
plik

Herr talman! Det bästa för barnet är som sagts här
samverkan, att man kommer överens. Ingen kan ju
tjäna på att någon med "konstruerad makt" måste få
sista ordet. Det bör i stället vara så att man kan finna
en mångfald av metoder, organisationssätt och sätt att
utnyttja ny teknik och resurser. Det måste vara det
övergripande.

När vi har kommit längre fram och kan finna vil-
ket sätt som är det mest lämpliga för att organisera
undervisningen för funktionshindrade barn är det
också lättare att fatta ett beslut om hur detta skall gå
till. Man kan då också peka på samverkansformer.

Anf. 165 BRITT-MARIE DANESTIG-
OLOFSSON (v)

Herr talman! Förslaget om föräldrars rätt att välja
skolform för sina barn har väckt och väcker starka
känslor. Jag har här ett brev från FEB som säkert alla
som sitter i den här salen har fått. Däri uppmanar man
socialdemokrater, miljöpartister, moderater och
vänsterpartister att ge föräldrarna rätten att välja skol-
form när frågan avgörs i kammaren.

Det här föranleder mig att försöka klara ut några
missförstånd. För det första är samtliga partier i ut-
skottet överens om att föräldrar skall ha rätt att avgöra
om barnet skall gå i grundskola eller särskola, dvs.
rätt att välja skolform för sina barn. Det är endast
Moderaterna som vill begränsa den rätten för föräld-
rarna om det visar sig att eleven inte klarar av grund-
skolans krav.

Rätten till val av skolform får inte förväxlas med
möjligheterna som finns till individ- eller klassinteg-
rering av särskoleelever i grundskolan. Särskolan
ställer vissa resurser till förfogande. En sådan integ-
rering är många gånger till stor fördel för barnet. Hur
detta går till och hur vanligt det är varierar däremot
mellan olika landsting. Detta var den första frågan.

För det andra skall det ökade föräldrainflytandet
regleras i en särskild lag om försöksverksamhet under
fyra år. Detta står alla partier utom Moderaterna bak-
om. Det var inte nödvändigt av kds att ansluta sig för
att det skulle bli majoritet för detta förslag. Det är
inget skäl för kds ställningstagande.

För det tredje råder samstämmighet om betygen i
särskolan, skolpliktsbegreppet och om definitionen av
vilka barn som skall tas emot i särskolan. Vi är också
eniga om att det är viktigt att följa upp och utvärdera
vilka konsekvenserna blir när kommunerna tar över
huvudmannaskapet för särskolan och särvux.

I Skolverkets brett upplagda utvärderingsprojekt
skall man också närmare undersöka varför allt fler
elever placeras i särskola. Kds reservation i den frå-
gan ser jag mera som en politisk markering än en
avvikande mening.

Då återstår frågan om föräldrarnas möjlighet att
också avgöra om barnet inom särskolan skall gå i
grundsärskola eller träningsskola, dvs. rätten att välja
klass eller grupp. I det avseendet har vi skilda upp-
fattningar. För mig är det avgörande att eleven sätts i
centrum. Utvecklingsstörda barn är ingen homogen
grupp. Barnen i en träningsskoleklass kan ha mycket
olika förutsättningar. När man delar upp eleverna i
grupper bör det ske utifrån barnens behov och ut-
vecklingsmöjligheter och i samråd med föräldrarna.
Detta tillsammans med utvecklingssamtalen utgör en
viktig förutsättning för att särskoleeleverna skall nå de
individuellt anpassade mål som finns för varje barn.
Detta anser jag vara det centrala, att varje elev får det
stöd som denne behöver för att utveckla sina resurser
maximalt.

Enligt min mening finns det stor öppenhet mot
föräldrarna och en vilja att komma dem till mötes. Av
personlig erfarenhet vet jag att personalen verkligen
lyssnar på föräldrarna. Innan ett barn placeras har
föräldrarna och personalen både långa och många
samtal. Ofta prövar man sig fram till den bästa lös-
ningen för barnet.

Det är sant att grundsärskolan och träningsskolan
arbetar efter skilda kursplaner. Svenska, matte och
samhällskunskap finns inte med i träningsskolans
kursplaner. Grundsärskolans kursplaner är litet mer
teoretiska. Men grundsärskola och träningsskola är
inga enhetliga begrepp, som det låter i debatten här.
Hur det ser ut när det gäller utbildningsnivå m.m.
varierar från år till år och från kommun till kommun
beroende på vilka barn som går i skolorna. I många
små kommuner - och det är många kommuner - pla-
ceras barnen som följer grundsärskolans och tränings-
skolans kursplaner i samma klass. Detta plus utveck-
lingen av habiliteringstekniska hjälpmedel, undervis-
ning och träningsmetoder gör det angeläget att pröva
om uppdelningen i grundsärskola och träningsskola är
ändamålsenlig längre.

Majoriteten har också sagt i sitt betänkande att
man utgår från att frågan närmare utreds i det utvär-
deringsarbete gällande särskolan som nyligen har
påbörjats. Det här är bakgrunden till Vänsterpartiets
ställningstagande.

Vad jag är oroad över är att antalet barn i särsko-
lan har ökat med 14 % under de senaste fem åren.
Motsvarande ökning i grundskolan är 4 %. Enligt
uppgifter från många landsting har också antalet an-
sökningar till särskolan ökat dramatiskt. Ansökning-
arna gäller nu inte längre enbart barn som efter nog-
grann pedagogisk, psykologisk och medicinsk pröv-
ning har klassats som utvecklingsstörda eller motsva-
rande utan svagbevågade och utåtagerande barn.
Grundskolan ser i dag inte längre någon möjlighet att
ta hand om dessa barn. Då blir placering i särskola en
möjlig lösning av problemet.

Placering i särskola får aldrig ske på felaktiga
grunder. Att så sker i dag ser jag som en konsekvens
av kommunernas dåliga ekonomi. Nedskärningarna
inom den gemensamma sektorn drabbar också skolan
hårt och har medfört ökade klasstorlekar, indragna
speciallärartjänster och en minskning av elevvårdande
personal. Inom elevvården skall nu allt färre göra
alltmer. Detta påverkar särskilt situationen för barn
med särskilda behov.

Jag tycker att riksdagen med kraft och energi bor-
de inrikta sig på de här viktiga och svåra frågorna som
är konsekvenserna av den ekonomiska politiken som
fördes av den förra regeringen och som förs av den
nuvarande. Kan vi som politiker acceptera att allt fler
barn i Sverige faktiskt far illa?

Anf. 166 TUVE SKÅNBERG (kds) replik

Herr talman! Britt-Marie Danestig-Olofsson an-
märkte att det inte är nödvändigt för kds att ansluta
sig för att det skulle bli en majoritet i frågan om för-
söksverksamhet. Nej, men vi tror att majoriteten bör
vara så bred som möjligt. Vi tror att det är en god sak
som kommer att segra. Vi räds inte en fyraårig för-
söksverksamhet. Vi vet att många goda beslut har
fattats även efter en tid av försöksverksamhet. Tror
man att saken segrar kan man bära några år av för-
söksverksamhet. Är man osäker kan man tvinga ige-
nom sin mening för den eventualitet att det inte skulle
hålla i alla fall. Den här utvecklingen kommer att
segra. För att kunna markera en bred samsyn och
majoritet tror vi att det är en tids försöksverksamhet.

Jag måste rikta samma kritik till Britt-Marie Da-
nestig-Olofsson som till socialdemokraterna. Är Britt-
Marie Danestig-Olofssons mening att det är ett slutligt
avgörande som skall läggas i föräldrarnas händer?
Eller tvekar hon - det verkar så eftersom hon inte har
anslutit sig till reservationen från Centern, Folkpartiet
och kds - i frågan om särskolan och möjligheten att
välja där?

Britt-Marie Danestig-Olofsson anmärkte på det
här med en utvärdering och sade att det egentligen
inte finns någon saklig grund för reservation nr 3 från
oss i kds. Det är riktigt att vi ligger nära varandra. Jag
har valt att inte yrka bifall till reservationen eller
kräva votering där. Jag ser den som en markering av
en hög angelägenhetsgrad och en stor vilja hos oss att
prioritera frågan. Vi vill dessutom att det skall ske
skyndsamt. Det är nyckelordet i reservationen.

Anf. 167 BRITT-MARIE DANESTIG-
OLOFSSON (v) replik

Herr talman! Jag har inget emot breda majoriteter,
särskilt inte i en sådan här fråga, Tuve Skånberg! Jag
tycker att man i utskottet har försökt visa lyhördhet
och gå varandra till mötes. Därför blir jag litet förvå-
nad när det nu i debatten verkar finnas en dramatiskt
stor skillnad mellan de olika partiernas syn på föräld-
rarnas rättigheter. Jag antar att det beror på att man
vill nå vissa politiska vinster i opinionen.

Jag tror på samförståndslösningar mellan föräldrar
och personal. När jag arbetat med de här frågorna har
jag upplevt att både föräldrar och personal är besjäla-
de av en strävan att försöka göra det bästa möjliga för
barnen. Det är i den kommunikationen som något
uppstår.

Som jag sade tidigare finns det inga dramatiska
skillnader mellan träningsskola och grundsärskola.
Konstruktion är i stället sådan att man skall kunna
diagnostisera barnets utvecklingsmöjligheter, men
många gånger glider man emellan här. Det finns alltså
ingen enhetlighet.

Jag tror att tiden nu är mogen. Såvitt jag förstår
delar FUB min uppfattning, att det kanske är ett för-
åldrat sätt att se på särskolans verksamhet när det
gäller anpassningen till de individuella behoven.

När det gäller utvärderingen delar jag uppfattning-
en att det är högst angeläget med en sådan.

Anf. 168 TUVE SKÅNBERG (kds) replik

Herr talman! Jag konstaterar att Britt-Marie Da-
nestig-Olofsson, lika litet som socialdemokraterna
gjort, gav ett svar på frågan om varför valfriheten inte
kunde gälla också inom särskolan.

Britt-Marie Danestig-Olofsson säger att det skulle
kunna ge sken av att det finns en dramatiskt stor skill-
nad mellan partierna i den här frågan. Nej, så är det
inte. Det är ett fåtal fall som lett till konflikt. Men
skulle vi mäta den här frågans vikt bara utifrån hur
många det är som kommit i kläm, skulle vi över hu-
vud taget inte göra någonting. Detta är en principiell
fråga. Föräldrarätten är mycket viktig och därför är
frågan uppe. Det är också därför som engagemanget
blir större. Jag talar mot den bakgrunden för att för-
äldrarätten skall slå igenom fullt ut.

Anf. 169 BRITT-MARIE DANESTIG-
OLOFSSON (v) replik

Herr talman! Ibland känns det som om vi talade
förbi varandra. Det viktigaste för mig är barnets be-
hov och möjligheter. Det skall vara grunden för hur
undervisningen utformas - vilken pedagogik och
vilken kursplan som används. Här är gränserna fly-
tande. Barn förändras ju, och utvecklingsstörda barn
är, som jag tidigare sade, inte en homogen grupp. I
stället är de väldigt olika. Man får pröva sig fram. Vet
inte Tuve Skånberg så mycket om verkligheten - hur
det faktiskt ser ut i särskolan och hur man arbetar där?
Hela tiden är gränserna flytande. Man har hela tiden
en dialog med föräldrarna om barnets utvecklings-
möjligheter. Jag tycker att man här stirrar sig blind på
en enda detalj i ett mycket viktigt och stort komplex
av helheter.

Anf. 170 BEATRICE ASK (m) replik

Herr talman! Britt-Marie Danestig-Olofssons an-
förande var mycket klart, och hon beskrev där de
frågor som finns. Däremot håller jag inte med om
påståendet - det här är kanske litet politiserat från
Vänsterns håll - att det bara är Moderaterna som inte
vill att föräldrarna skall fatta beslut om valet av skol-
form. Det är ju precis vad vi föreslår!

Vi föreslår ingen försöksverksamhet, men utifrån
barnets väl - barnkonventionens skrivningar - kan vi
väl åtminstone ha så mycket fantasi att vi inser att det
kan finnas situationer där man måste fatta beslut mot
föräldrars vilja. Vi har mycket erfarenhet av utred-
ningar och beredningar i ärendet som visar att det inte
särskilt ofta är så; jag tror inte det, och det är heller
inte meningen. Men i varje fall vi i denna församling
måste stå för barnets bästa i varje läge. Därför tror jag
att det är nödvändigt med en paragraf.

Varför skulle ni ha försöksverksamhet om ni inte
hade samma uppfattning? Problemet är bara att ni
ännu inte lyckats fundera ut den formulering som
möjligen skulle behövas. Kritik får vi väl annars alla,
fastän i olika lägen.

Britt-Marie Danestig-Olofsson bekymrar sig över
att det blir allt fler elever i särskolan. Jag tycker också
att det är något som noga måste studeras. Däremot
vågar jag inte spekulera i orsakerna till att det är som
det är. Jag tror att flera olika faktorer verkar här. Men
helt klart måste definitionen beträffande särskolan
vara entydig. Vi behöver följa upp detta. Möjligen
bör utskottet ta ett initiativ i den frågan.

Anf. 171 BRITT-MARIE DANESTIG-
OLOFSSON (v) replik

Herr talman! Jag påstår alltså att det är endast
Moderaterna som vill begränsa föräldrarnas rätt att
välja skolform. Det är sant, för så är det. Moderaterna
har redovisat sina skäl för sitt ställningstagande. Det
accepterar jag, men vi har inte gjort samma ställnings-
tagande.

Anf. 172 BEATRICE ASK (m) replik

Herr talman! Jag nämnde din oro över elevut-
vecklingen i särskolan, därför att jag ville markera en
samstämmig uppfattning om att det här är något som
vi noga måste följa. Däremot vill jag inte spekulera i
skälen.

Anf. 173 BRITT-MARIE DANESTIG-
OLOFSSON (v) replik

Herr talman! Oron här tycker jag är berättigad.
Det är många saker som händer med särskolan just
nu. Det gäller ett nytt huvudmannaskap - båda känner
vi alltså en oro. Dessutom gäller det föräldrarnas rätt
att välja skola, och mycket händer där. Därför tycker
jag att det är bra att vi nu har en fyraårig verksamhet.
Därmed kan vi utvärdera samtliga nyheter inom
särskolan. Efter fyra år kan vi alltså dra slutsatser. Jag
förutsätter att vi drar slutsatsen att föräldrarnas rätt att
välja får gälla fortsättningsvis. Jag har alls inga tvivel
där.

Anf. 174 BARBRO HIETALA
NORDLUND (s)

Herr talman! Denna fråga har jag på olika sätt
varit involverad i ända sedan 70-talet. Jag har varit
involverad både som förälder och som FUB:are. Det
gäller alltså detta med ett ökat föräldrainflytande över
utvecklingsstörda barns skolgång.

För föräldrar till barn som är utvecklingsstörda har
det snart varit 30 års kamp för en sak som i dag är så
självklar här i kammaren, nämligen att också mammor
och pappor till barn med handikapp eller psykisk
utvecklingsstörning skall ha samma rättigheter som
andra föräldrar har. Dessutom skall de tilltros att med
fullt ansvar och omdöme ha det avgörande inflytandet
när det gäller skolplacering - grundskola eller
särskola.

Beslut skall fattas av riksdagen i dag utifrån ut-
skottets förslag i betänkandet. Moderaterna har sin
"brasklapp". Beatrice Ask använde den benämningen.
Jag vill mera läsa in en förmyndarmentalitet här.

I motioner föreslås att föräldrar också skall avgöra
klass och verksamhetsform inom särskolan. I de två
socialdemokratiska motionerna sägs också att en
fyraårig försöksperiod är en onödigt lång tid.

Från min utgångspunkt kan jag hålla med motio-
närerna. Det är kanske litet förmätet att betygsätta
utskottet, men när jag läser betänkandet tycker jag att
det är lätt att ge både ros och ris. Jag kan tycka att det
är litet ängsligt och försiktigt att ha en fyraårsperiod.
Men jag kan inte direkt se några praktiska nackdelar
eller att det skulle vara till förfång för utvecklings-
störda barn eller deras föräldrar.

Vidare kan jag läsa in att utskottet, genom sin ar-
gumentering när kraven avstyrks vad gäller rätt till val
inom särskolan, öppnar för en spännande diskussion
och utveckling. Det gäller då metodutveckling, peda-
gogik och samarbete. Jag tycker att utskottsmajorite-
ten har visat frågan ett seriöst och stort intresse.

Efter att ha lyssnat på utskottets talesman här i
dag, Torgny Danielsson, tycker jag inte att utskottets
ambition kan misstolkas. Genom det förslag som är
föremål för beslut i dag görs nödvändiga förändringar
i skollagen. Därom har alla i utskottet varit eniga. Det
gäller alltså en enhetlig benämning av begreppet
skolplikt. För alla barn i landet gäller samma villkor;
det är bra. Vidare hemställer utskottet om ett tillkän-
nagivande till regeringen vad gäller betygsskalan; det
är bra. Föräldrarna ges det slutliga avgörandet vid val
av skolform; det är bra. Uppföljning och utvärdering
skall kontinuerligt göras under försöksperioden. Kun-
skaper och erfarenheter skall ligga till grund för ett
permanent föräldrainflytande vad gäller val av skol-
form - grund- eller särskola - och inom särskolan.
Mitt parti kommer också dit - var så säker! Något
annat är alldeles otänkbart för mig.

Herr talman! I betänkandet förs ett framtidsinriktat
resonemang vad gäller det inre arbetet i särskolan.
Utifrån utskottets öppna inbjudan i dag till en diskus-
sion om framtidens särskola vill jag tro att mycken
kreativitet och kunskap kommer att tas till vara från
särskolepedagogernas och föräldrarnas sida - liksom
FUB:s erfarenheter. Allt detta måste väga tungt.

En intensiv period inleds den 1 januari och pågår
till försöksperiodens slut i juni år 2000.

Herr talman! Jag kan finna bra argument för att ta
steget fullt ut och hoppa över utvärdering och försök,
som flera av reservanterna har sagt. Men jag är också
klar över att det finns vinster med att ge hela frågan
den uppmärksamhet som följer av att man inleder en
försöksperiod. Det gör att jag utan större vånda kan
ansluta mig till utskottsmajoriteten. Jag yrkar således
bifall till utskottets hemställan.

Anf. 175 BEATRICE ASK (m) replik

Herr talman! Först till detta med den moderata
brasklappen. Barbro Hietala Nordlund säger att det
känns som en förmyndarmentalitet. Jag protesterar
våldsamt mot det.

Om Moderaterna står för något så är det att vi un-
derstryker föräldrars rätt och förmåga att ta ansvar för
sina barn. Det är ingen skillnad mellan barn där. Men
när det gäller utvecklingsstörda barn finns möjlighe-
ten att välja skolform. Där finns emellertid ett pro-
blem, men inte heller där skiljer sig föräldrar åt. Även
om 99,99 % av alla föräldrar fattar kloka beslut uti-
från barnets bästa dyker det upp tillfällen - det vet vi
- då det inte är barnets bästa som står i centrum. Detta
gäller oavsett om barn är utvecklingsstörda eller inte.

Vad vi konstaterat i denna fråga, där vi faktiskt
skall bestämma hur det går till när man väljer skol-
form, har vi sagt att det behövs en reservation för
sådana tillfällen. Alternativet är nämligen att kommu-
nerna går in och begär omhändertagande. Jag vägrar
att betrakta detta som ett slags förmyndarmentalitet.
Jag kan naturligtvis inte råda över folks känsla av det,
men jag tycker att man måste vara så pass nykter att
man konstaterar att det inte minst i sociala samman-
hang dyker upp en del problem. Det gäller alla föräld-
rar. Men alla föräldrar har inte att vara med i beslut
eller att fatta beslut om val av skolform, för det gäller
bara nämnda grupp föräldrar. Jag protesterar alltså
mot gjorda påstående.

Anf. 176 BARBRO HIETALA
NORDLUND (s)

Herr talman! Jag hävdar att jag är fullständigt
nykter när jag i dag i denna kammare vidhåller att det
är otidsenligt och även ett misstroendevotum mot
föräldrar till utvecklingsstörda barn att, som Modera-
terna gör, vidhålla sin "brasklapp".

Anf. 177 BEATRICE ASK (m) replik

Herr talman! Det otidsenliga är att vi fortfarande
har en situation där föräldrarna inte fattar besluten.
Där är vi överens om att det behövs en förändring. Vi
moderater föreslår att föräldrarna skall bestämma
över valet av skolform, men vi vill ha nämnda lilla
reservation som jag tycker att jag noga har beskrivit.

Ni socialdemokrater hänger en oro över föräldrar-
na med er försöksverksamhet. Möjligen enas vi om
fyra fem år, men då är det så dags!

Anf. 178 CONNY SANDHOLM (fp) replik

Herr talman! Barbro Hietala Nordlunds engage-
mang känns positivt. Vi är nog överens om mycket.
Det är närmast rörande att höra henne berömma ut-
skottsmajoriteten. Men det sista yttrandet i hennes
inlägg måste föranleda en kommentar.

Barbro Hietala Nordlund säger: Mitt parti kommer
också dit. Var så säker! Därför måste jag fråga: Var-
för då vänta?

Anf. 179 BARBRO HIETALA
NORDLUND (s)

Herr talman! Jag tycker att såväl Torgny Daniels-
son som Britt-Marie Danestig-Olofsson väldigt utför-
ligt i replikskiftena i denna kammare såväl från talar-
stolen som från sina bänkar gett en redogörelse. Man
har alltså beskrivit att det också handlar om att under
denna period söka finna former här. Det finns ju fort-
farande frågetecken. För tids vinnande skall jag inte
upprepa den argumentering som jag ansluter mig till.

Anf. 180 SONJA FRANSSON (s)

Herr talman! I dagens samhälle är det en själv-
klarhet att föräldrar skall vara delaktiga i sina barns
skolgång.

Vi anser att föräldrarna skall vara med och aktivt
ta del i alla beslut som rör barnets skolgång. Det är
föräldrarna som har huvudansvaret för barnets ut-
veckling och fostran och som väl känner sitt barns
totala situation. Föräldrarna är de som har bästa förut-
sättningarna att bedöma vad som krävs för att stödja
barnets fortsatta utveckling.

Tyvärr, måste jag säga, tycks regeringen - och nu
också utskottet - anse att detta synsätt inte skall till-
lämpas fullt ut när det gäller föräldrar till förstånds-
handikappade barn. Man finner det därför nödvändigt
med en försöksverksamhet på fyra år för att se om
även dessa föräldrar är kapabla att ta beslut om sina
barns skolgång; detta trots - jag upprepar vad många
sagt i debatten - att riksdagen tidigare som sin mening
uttalat att dessa föräldrar "i princip skall få det slutli-
ga avgörandet när det varit omöjligt att nå fram till ett
gemensamt ställningstagande i vad gäller valet mellan
grundskola och särskola samt inom särskolan".

Herr talman! Jag för min del anser att föräldrar till
handikappade barn mer än andra föräldrar har fått
ägna all sin tid och kraft åt att mycket intensivt följa
och stödja sina barns utveckling och därför lärt känna
sina barns behov och förutsättningar in i minsta detalj.
De har utvecklat en helhetssyn som gör att de är väl
skickade att ta beslut om sina barns skolgång.

När det gäller valet av skolform inom särskolan
anser utskottet att här kan föräldrarna i varje fall i
dagsläget inte ta något som helst ansvar. I stället vill
man överlämna hela beslutsansvaret till "de profes-
sionella i skolan". Detta är verkligen, tycker jag, att
undervärdera dessa föräldrars kunskaper om sina
barn.

Torgny Danielsson har pekat på att det är möjligt
att man inte skall ha den här formen av val av skol-
form utan att det kan finnas många olika variationer.
Det är jag öppen för att det kan finnas. Men än så
länge är det särskola eller träningsskola som gäller.
Under den tiden är det djupt olyckligt om föräldrarna
inte kan få vara med och fatta beslut och ha det slut-
giltiga avgörandet.

Naturligtvis inser jag att föräldrarna inte har kän-
nedom om alla olika former av pedagogik. Det är
därför nödvändigt att föräldrar ges tillräcklig infor-
mation och får delta i en dialog med de professionella
i skolan innan detta beslut fattas. Det slutgiltiga beslu-
tet måste alltid fattas av föräldrarna.

Eftersom barnet är oerhört beroende av sina för-
äldrar är det djupt olyckligt för barnet om skolan
fattar ett beslut mot föräldrarnas vilja, vilket kan bli
följden om riksdagen fattar beslut i enlighet med
utskottets förslag.

Herr talman! Jag står fast vid min motion, men för
att spara tid tänker jag inte yrka bifall till den.

Anf. 181 BEATRICE ASK (m) replik

Herr talman! Sonja Fransson sade de s.k. profes-
sionella i skolan. Skall man tolka det som att Sonja
Fransson ifrågasätter särskolepersonalens yrkeskun-
nande? I så fall är jag mycket förvånad. Jag delar
däremot uppfattningen om behovet av samtal mellan
föräldrar och dem som arbetar inom särskolan och
grundskolan. Men jag konstaterar att det i allmänhet
inte är några svårigheter i samband med dessa samtal,
därför att det är ganska få situationer där man med det
regelverk som vi har i dag har fattat beslut mot föräld-
rarnas vilja. Men, som sagt, det var detta s.k. som jag
ryggade till för, eftersom det upprör mig litet grand.

Anf. 182 SONJA FRANSSON (s) replik

Herr talman! Naturligtvis menar jag inte att
särskolans personal inte är kompetent. Jag citerade
bara vad som stod i betänkandet. Jag tycker, precis
som Beatrice Ask, att det finns en stor professionell
kunskap inom särskolan och många duktiga pedago-
ger. Jag vill verkligen peka på att jag inte menade att
personalen inte är kompetent. Jag vet att det som vi
diskuterar i dag handlar om ett fåtal föräldrar och
elever. De flesta hamnar väldigt rätt i dialog med
skolan utan att det blir konflikter. Men om det skulle
bli konflikter tycker jag att det vore djupt olyckligt.
Då är det bättre att man får pröva sig fram och suc-
cessivt förändra men att föräldrarna ändå får vara
med. Om föräldrarna inte får vara med tror jag inte att
det kan bli bra oavsett hur väl pedagogerna vill ele-
verna.

Anf. 183 CONNY SANDHOLM (fp) replik

Herr talman! Jag instämmer till fullo i det som
Sonja Fransson säger. Det är klokt. Men det finns två
saker att beklaga. Det ena är att Sonja Franssons par-
tikamrater inte har lyssnat tillräckligt på hennes klok-
het och klarsynthet. Det andra är att hon är så mån om
tiden att hon inte yrkar bifall till sin motion. Men det
finns ju tid när vi skall rösta om reservationen.

Anf. 184 SONJA FRANSSON (s) replik

Herr talman! Jag ber att få tacka för omtanken. Jag
delar en hel del av åsikterna men ändå inte riktigt fullt
ut. Vi får se vad som händer vid omröstningen.

Anf. 185 INGRID NÄSLUND (kds)

Herr talman! Jag har med intresse följt debatten i
dag. Jag har varit djupt involverad i den här frågan,
vilket de som tidigare tillsammans med mig har suttit i
utbildningsutskottet vet.

Mina åsikter överensstämmer till stor del med
Sonja Franssons. Jag tycker att försöksperioden är
onödig. Jag tycker naturligtvis att man i enlighet med
vad ett enigt utskott kom fram till under förra perio-
den skall låta detta beslut gälla alla föräldrar till olika
typer av utvecklingsstörda barn.

Om man försöker säga att vi behöver en utveck-
lingsperiod och att vi behöver se hur metoderna kan
utvecklas och hur pedagogiken kan växa fram just när
det gäller skillnaden mellan träningsskola och
grundsärskola, så tycker jag faktiskt att det är oför-
skämt om de föräldrar som har ett barn i just den
gruppen av barn som lätt hamnar mellan två stolar om
man inte riktigt vet var de hör hemma inte skall få
vara med och bestämma.

Nu har vi ytterligare krympt den här gruppen av
föräldrar som inte anses tillräckligt kompetenta eller
vad det nu är för att avgöra vilken skolgång deras
barn skall ha. Jag vänder mig mot att man jämför
detta med att välja klass i en vanlig skola. Det är inte
detta det är fråga om. Att välja klass i en vanlig skola
är en organisationsfråga. Man hamnar ofta i den klass
där man tidigare har gått. I vissa skolor väljer man att
splittra upp klasserna därför att vissa klasser har haft
svårt att komma överens, och man tycker att det är
bättre att få nya typer av klasser. Det har inte så
mycket med pedagogik att göra, även om pedagogi-
ken berör sådana val. Här är det fråga om något annat.

Under förra perioden fick vi mycket noggrann in-
formation om detta, och vi hade kontakt med någon
förälder som var i just den situationen att hennes barn
hade placerats i en träningsskola i stället för i en
grundsärskola. Såvitt jag kunde bedöma var detta en
mycket kompetent kvinna som skulle ha stora förut-
sättningar att avgöra vad som var viktigt för hennes
barn. Hon talade med förtvivlan i rösten om hur hen-
nes barn som enda talande barn hade hamnat i en
träningsskolegrupp. Jag var också i kontakt med nå-
gon annan förälder som tyckte att det inte minst här i
Stockholm var oerhört svårt att få den undervisning
som man ville ha för sitt barn.

Naturligtvis skall man ha samråd. Men om de
kompetenta pedagogerna inte lyckas förklara för
föräldrarna att den typ av undervisning och pedagogik
som de vill ge barnet är den bästa för barnet, då ifrå-
gasätter jag verkligen om det är rätt av skolan att
bestämma att det skall vara just denna pedagogik. Har
man inte nog pedagogik för att göra detta klart för
föräldrarna, då ifrågasätter jag som gammal pedagog
att man kan få ett fortsatt bra samarbete.

Jag är helt för att man försöker utveckla alla dessa
metoder och att man får mindre skillnader mellan
grundsärskola och träningsskola. Det är en sund ut-
veckling såvitt jag kan förstå.

Jag kan inte låta bli att till sist uttrycka min för-
våning över att Socialdemokraterna och Vänsterpar-
tiet nu inte vill följa det beslut fullt ut som ett enigt
utskott fattade under förra perioden, dvs. att låta för-
äldrar bestämma även inom särskolans ram. Detta
förvånar mig mycket när jag tänker på den hetta som
man använde i diskussionen för att så att säga göra
ned de partier som då inte var redo att fatta beslut -
om jag tänker på ett tidigare stadium ens när det gäll-
de föräldrars rätt att bestämma. Var finns nu dessa
hetsiga debattörer från Socialdemokraterna och
Vänsterpartiet som nu inte vill ge föräldrarna beslu-
tanderätten fullt ut?

Anf. 186 TORGNY DANIELSSON (s)

Herr talman! Jag vill kommentera det exempel
som Ingrid Näslund tar upp. Jag beklagar det olyckli-
ga i att en kommun inte klarar av att ta vara på den
resurs som en förälder utgör. Man borde utnyttja de
kunskaper som en förälder har när det gäller att kom-
ma fram till en gemensam bedömning.

Vi betonar verkligen i betänkandet att det skall
handla om samverkan och samförstånd. Delaktighet,
medbestämmande och medinflytande skall vara väg-
ledande. Det viktiga är att sätta eleven/barnet i cent-
rum för att man skall kunna komma fram till bästa
möjliga lösning.

Att vi säger att det skall vara en försöksperiod in-
nebär att vi menar allvar med den uppföljning som vi
förutsätter skall bli gjord, så att vi kan ta till vara all
den erfarenhet som uppföljningen ger. Det kan också
innebära att man ser över hur uppdelningen ser ut
med tanke på personkretsen.

Anf. 187 INGRID NÄSLUND (kds)

Herr talman! När det gäller det avslutande om att
ni menar allvar med utvärderingen hoppas jag verkli-
gen att man från utbildningsutskottet och Skolverket
alltid gör det. All skolverksamhet skall ju utvärderas.
Det får man förutsätta, utan att det anges att det rör
sig om en särskild försöksperiod. Men det kunde
mycket väl ha skrivits in att man skall vara särskilt
noga med utvärderingen i det här fallet.

Vi är överens om att man skall försöka att få till
stånd ett samförstånd. Men jag håller absolut med
Sonja Fransson. Hon talade om att dessa föräldrar
mer än föräldrar i allmänhet är experter på sina barn.
Detta är ett faktum. Vi som är föräldrar till mer vanli-
ga barn har inte samma anledning att i detalj sätta oss
in i vad våra barn klarar av och inte klarar av. Här är
det fråga om en kommunikation och ett samförstånd
mellan några ovanligt kvalificerade föräldrar. De är
mer kvalificerade än vad föräldrar i vanliga fall är.
Därför borde man ha gett föräldrarna förtroende att
mer gå in på hur barnen behandlas i olika skolformer.

Här har den individuella anpassningen större be-
tydelse än i vanliga fall. Att då säga vilken form som
skall väljas - träningsskola eller grundsärskola -
verkar väldigt konstigt.

Anf. 188 TORGNY DANIELSSON (s)

Herr talman! Vart och ett av dessa barn är mycket
speciellt med tanke på att de individuellt är väldigt
olika och har olika förutsättningar. Det gör att föräl-
dern självfallet är expert och den som kan barnet bäst.
Man måste också utveckla och ta till vara på den
kunskap och erfarenhet som kommunerna har för att
kunna möta detta behov och de möjligheter som
skolsituationen kan innebära.

Försöksperiod och uppföljning innebär också att
man skall följa upp och se så att det inte bara blir en
formell möjlighet till inflytande, utan att det verkligen
sker så ute i kommunerna. Man kan ju som förälder
ställas inför en valsituation där man inte har kunska-
per eller möjligheter att fatta ett beslut. Då kan man
ändå föras bakom ljuset. Utifrån det exempel som vi
har hört om tror jag inte att detta är så vanligt. Men
det viktiga är ändå att det blir en reell förändring och
ett reellt medinflytande.

Anf. 189 INGRID NÄSLUND (kds)

Herr talman! Jag vill bara helt kort säga att på den
här punkten när det gäller att ge alla föräldrar möjlig-
het att säga sista ordet i fråga om val av skolform
inom särskolan har Socialdemokraterna och Vänstern
svikit.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades efter 22 §.)

22 § Riksbankens Jubileumsfonds stöd till viss
forskning

Föredrogs

Utbildningsutskottets betänkande 1995/96:UbU2

Riksbankens Jubileumsfonds stöd till viss
forskning

Anf. 190 BRITT-MARIE DANESTIG-
OLOFSSON (v)

Herr talman! Flödet av pengar från många olika
håll till forskningen gör det ibland svårt att överblicka
om vissa områden missgynnas och om fördelningen
mellan grundforskning och tillämpad forskning är den
önskvärda. Forskningsstiftelsernas slutenhet har yt-
terligare försvårat en helhetssyn.

Inom Vänsterpartiet ser vi forskningen som en
oerhört viktig och nödvändig investering för framti-
den. Vi följer därför med intresse utvecklingen.

Ett sådant positivt intresse ligger också till grund
för vår motion. Riksbankens Jubileumsfond har en
viktig uppgift då det gäller att understödja grund-
forskning som har svårigheter att få externa anslag på
annat sätt. I stadgarna står det att företräde skall ges åt
forskningsområden vilkas medelsbehov inte är så väl
tillgodosedda på annat sätt. Det gäller faktiskt i hög
grad den humanistiska forskningen vid våra universi-
tet.

Vi har i motionen pekat på att anslagen till huma-
nistisk forskning har fått stå tillbaka för satsningar på
framför allt naturvetenskap, teknik och medicin.

Ytterligare en dimension som vi vill lyfta fram är
den ojämna fördelningen av anslag mellan manliga
och kvinnliga projektledare. Vi tycker att det är riktigt
med tanke på den uppmärksamhet som de kvinnliga
forskarnas situation har fått under det senaste året.

Efter det seminarium som anordnades för utbild-
ningsutskottets ledamöter och representanter för
Riksbankens Jubileumsfond har jag tolkat det så, att
styrelsen nu avser att bättre anpassa sin anslagspolitik
till de ursprungliga intentionerna för anslagsfördel-
ning. Det gläder mig mycket.

Vid mötet redogjordes det också för olika strate-
gier för att fler kvinnor i framtiden skall beviljas
forskningsanslag ur fonden. Det tycker jag också är
jättebra.

Jag har därför avstått från att yrka bifall till motio-
nen. Men jag lovar att följa upp dessa frågor även i
fortsättningen, och jag ser med intresse fram emot
nästa årsredovisning där jag hoppas att det klart skall
framgå att den humanistiska forskningen och kvin-
norna kraftigt har ökat sina andelar.

Överläggningen var härmed avslutad.

Beslut

UbU1 Val av skolform för utvecklingsstörda barn,
m.m.

Mom. 2 (ökat föräldrainflytande över utvecklingsstör-
da barns

skolgång)

1. utskottet

2. res. 1 (m).

3. res. 2 (c, fp, kds)

Förberedande votering:

70 röster för res. 1

55 röster för res. 2

174 avstod

50 frånvarande

Kammaren biträdde res. 1.

Huvudvotering:

Kammaren biföll utskottets hemställan genom upp-
resning.

Övriga moment

Kammaren biföll utskottets hemställan.

UbU2 Riksbankens Jubiliumsfonds stöd till viss
forskning

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Beslut om uppskjuten votering

På förslag av förste vice talmannen medgav kam-
maren att återstående ärenden på dagens föredrag-
ningslista fick avgöras vid morgondagens arbetsple-
num.

Ajournering

Kammaren beslöt kl. 17.58 att ajournera förhand-
lingarna till kl. 19.00 för middagsuppehåll.

Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00.

23 § Vissa högskolefrågor

Föredrogs

Utbildningsutskottets betänkande 1995/96:UbU4

Vissa högskolefrågor

Anf. 191 HANS HJORTZBERG-
NORDLUND (m)

Herr talman! I detta betänkande, UbU4, behandlas
37 motioner på högskolans område från den allmänna
motionstiden. Här finns som vanligt ett stort antal
motioner av olika slag. Det är en del motioner med
lokal färg, i vilka motionärerna vill värna om den
egna hembygdens behov, men det finns även en del
motioner som handlar om innehållet i undervisningen,
med yrkanden om att undervisningsvarianter som
hittills har saknats skall tas upp. I en del motioner
talas det om tvärvetenskapliga behov, dvs. svårighe-
terna att gå över fakultetsgränserna. Etiska frågeställ-
ningar och lärarnas situation tas upp i andra motioner.

De flesta av de här motionerna är mycket bra, man
blir mycket sympatiskt inställd till dem, men antingen
kostar förslagen pengar, eller så kan de inte imple-
menteras utan ingående utredningar. Därför kommer
de nu traditionsenligt att avslås.

Har då motionsskrivarna varit ute alldeles förgä-
ves? Nej, naturligtvis inte. Många av de här motio-
nerna kommer att bilda underlag för framtida idéer
och tankar. En del kommer att föras fram igen under
nästa motionsperiod, och de skapar många gånger en
opinion som kan tillta i styrka till dess vi är redo att
införa det som motionerna handlar om.

Samarbetet mellan skolan/högskolan och närings-
livet är knappast något som det kommer att bli häftig
politisk strid om. Utskottet har en betydande samsyn
på de här frågeställningarna. Att vi ändå lägger fram
en reservation beror på att vi anser att frågan om
samarbete mellan skolan/högskolan och näringslivet
är så viktig att vi önskar att det görs mer på detta
område, i enlighet med motion Ub902.

Under de senaste åren har det från regering och
riksdag redan givits ett stöd på flera olika sätt för att
främja ett närmare samarbete mellan universitet, hög-
skola och forskning å ena sidan och näringslivet å den
andra. Enligt vår mening bör regeringen vidta åtgär-
der för att ytterligare stimulera ett sådant samarbete
på hela utbildningsområdet. Detta bör ges regeringen
till känna.

Jag yrkar därför bifall till reservation nr 3.

Anf. 192 MARGITTA EDGREN (fp)

Herr talman! Betänkandet handlar, som föregåen-
de talare sade, om motioner som vi inte hann med
förra året. De spänner över många områden. Det rör
sig om allt från motioner som handlar om frågor som
riksdagen inte har att bestämma över, t.ex. innehållet i
olika utbildningar, till sådana motioner som riksdagen
måste diskutera, bara kanske inte just nu. Riksdagen
väntar dessutom på en treårig forskningsproposition
nästa höst, och utskottet har uttryckt vissa förvänt-
ningar på innehållet i den.

Folkpartiet har tillsammans med övriga f.d. rege-
ringskamrater till betänkandet fogat en reservation
som handlar om samarbete mellan utbildningsväsende
och skola på olika nivåer. Den underliggande motio-
nen ger oss exempel på att detta samarbete kan funge-
ra och att olika skolor har nått olika långt.

Det viktiga är att skolorna har kläm på att samar-
bete är önskvärt ur statsmakternas synvinkel och att
det övergripande målet är att dels bädda för en kom-
petensutveckling i näringslivet, dels ge ungdomar
insikter om företagande som livsform. Vi reservanter
menar att statsmakterna kan vara tydligare och bättre
odla samarbete, ge utrymme för annan anslagsfördel-
ning så att denna odling tar sig.

Jag läste just i dag det senaste numret av Ny Tek-
nik, en tidning som jag läser med stort intresse, efter-
som den ofta tar upp angelägna inlägg om just samar-
bete mellan näringsliv och utbildning. Där fanns en
jättestor rubrik: Civilingenjörer har ingen plats i små
företag. NUTEK har gjort en undersökning av frågan
och kommit fram till att det går oerhört långsamt att
öka kompetensen i småföretag och att skillnaderna är
stora mellan olika branscher. Sämst är de traditionella
svenska branscherna - trä, stål och teko - och något
bättre är branscher inom nya områden som läkemedel,
data och tele.

Orsaken till att dessa företag inte har välutbildade
anställda är dels att de är mycket små, dels att de inte
har kläm på vad en utbildad person, t.ex. en civilin-
genjör, kan tillföra just den egna verksamheten. Har
man ingen erfarenhet av det, saknar man det ju heller
inte.

Skall vi uppnå vad regeringen uttrycker i tillväxt-
propositionen och övriga partier i sina motioner,
nämligen en ökande kår av småföretagare med ökad
kompetens som kan konkurrera på en marknad som
redan har detta, då måste kunskapsgapet minska, och
kunskaperna om vad kompetens kan betyda måste
öka.

Jag tror att regeringen kan bidra till att minska
detta gap genom att tänka nytt, t.ex. i fråga om vad
skolan kan göra genom att företagen i ännu högre
grad används som utbildningsplatser och ger utbild-
ningstillfällen. Vi kan ge större utrymme för lärlings-
utbildning, något som jag hoppas att utredningen om
gymnasieskolan kommer fram till.

När man är ute och besöker företag slås man av
attityderna och stämningarna på de företag som har
egna lärlingsutbildningar. De har ingen brist på sö-
kande. Där finns inga avhopp, inget skolk, och man
har heller ingen svårighet att rekrytera kompetent
personal. Det hade väl varit något substantiellt att låta
ingå i propositionen om tillväxt!

Högskolorna gör mycket och har fått mycket nya
resurser, bl.a. till olika stiftelser som de själva har
startat. De känner ansvar för kunskapsspridningen
men har också de kommit olika långt. Det gäller att
hjälpa till att sprida de goda exemplen och att visa
uppskattning för de initiativ som tas. Som föregående
talare sade är vi ju i riksdagen överens om att kompe-
tensökningen i små företag på sikt är en ödesfråga för
landet och att fler måste blandas in i denna fråga.

Jag yrkar därför liksom föregående talare bifall till
reservation nr 3.

Herr talman! Rune Rydén och jag har motionerat
om donationsfastigheterna vid universiteten i Lund
och Uppsala. De är fortfarande parkerade i Statens
fastighetsverk i väntan på utredning. Vänta bara inte
för länge! Utskottet sade redan under riksmötet
1993/94 att huvudregeln skulle vara att donationerna
direkt skulle förvaltas av dem som fått donationen.
Detta upprepar nu utskottet, med tillägget "utan onö-
dig tidsutdräkt". Rune Rydén och jag har nöjt oss med
detta, eftersom utskottet är enigt i frågan.

Herr talman! Jag vill i väntan på forskningspro-
positionen nu ta upp ytterligare en punkt. Det gäller
den urgamla fakultetsindelningen. Det har faktiskt
tillkommit både ämnen och områden under de senaste
300 åren, men dessa ämnen har med skohorn klämts
in i en befintlig organisatorisk form. Jag menar att vi
måste tänka om och våga förändra, så att nya ämnen
och områden inte tvingas in i en befintlig uniform. Vi
måste våga organisera på nytt sätt och på så vis upp-
muntra det som många motioner handlar om, mångve-
tenskapliga angreppssätt, nya ämnen och nya områ-
den. Det är bra om departementet funderar över och
utreder frågan och presenterar nya tankar i nästa
forskningsproposition.

Herr talman! Till sist en liten egen reflexion. Fort-
farande är det alltför många av oss riksdagsmän som
skriver motioner på områden där riksdagen inte kan
påverka och inte skall påverka. Jag vet inte om det är
lika i alla utskott, men i utbildningsutskottet gäller
många motioner utbildningars innehåll, avvägning
mellan olika intressen och olika skolors och utbild-
ningars olika vägar för att nå de mål som riksdagen
har ställt upp. Dessa frågor har riksdagen tagit handen
från och vågat lita på de professionella i skola och
högskola.

Vi måste skaffa oss underlag för att kontrollera
och följa upp om detta ansvar också tas. Det är vik-
tigt. Därför bör jag och andra i riksdagen som reser
runt, inte minst i sina egna valdistrikten, ställa kvali-
tativa frågor till skolor om utbildningar. Hur tänker ni
nå målen? På vilket sätt tar ni det ansvar som ni har
för innehållet i de utbildningar som ni ger? Hur följer
ni upp att målen nås? Hur mäter ni kvaliteten i de
utbildningar ni har ansvar för?

Om målen inte nås måste vi fundera på om ansva-
ret var alltför tungt att bära, om vi gett för litet stöd i
förändringsprocessen, satt upp oklara och orealistiska
mål eller haft för bråttom.

Om målen nås är vår viktiga uppgift att successivt
anpassa målen till de förändringar som sker i verklig-
heten.

Anf. 193 GUNNAR GOUDE (mp)

Herr talman! För mycket länge sedan kunde en
person utbilda sig och förkovra sig till allvetare, man
kunde vara verklig generalist. Den samlade kunska-
pen inom filosofi, naturvetenskap och humaniora var
inte mer omfattande än att den låg inom räckhåll för
och kunde greppas av en enda människa. Numera har
vi vant oss att leva med föreställningen att ingen ens
hjälpligt kan behärska mer än ett eller ett par olika
kunskapsområden. Specialisten är en auktoritet i vårt
moderna västerländska samhälle. Specialisterna inom
industrin driver utvecklingen framåt, forskning och
högre utbildning leds av specialister, och även i gym-
nasieskolan finner vi starka inslag av specialister
inom lärarkåren. Men också i utvecklingen av samhäl-
let i stort har specialisternas röst haft en stor betydel-
se, t.ex. i det svenska utredningsväsendet. En del av
framstegen och den ekonomiska utvecklingen i Sveri-
ge har kunnat ske på grund av just den höga specia-
listkompetens vi haft i landet.

Samhället har emellertid också bittert fått erfara
risken med att använda specialister t.ex. som sakkun-
niga i utredningar eller som pådrivande i företagens
produktutveckling. Det må gälla tekniska utredningar
av kärnkraften, den accelererande framställningen och
spridningen av nya kemiska ämnen osv. Nu står vi här
med en pågående nedsmutsning av luft, vatten och
land över hela vår jord - det opredicerade resultatet
av den samlade teknikutvecklingens tillämpningar.

Specialistens styrka ligger i att han kan öka kraf-
ten och precisionen i sina prediktioner genom att
begränsa synfältet. Specialisten bärs av styrkan i det
snäva perspektivet.

Vi har blivit varse de faror som ligger i en teknisk
specialistsyn på utvecklingen. Om inte de som hand-
har tekniken, produktionen och distributionen av det
som produceras också förstår vad livskvalitet i vid
bemärkelse är, vilka de biologiska och ekologiska
livsvillkoren för vår existens och för allt liv på jorden
är, vilka humanistiska och etiska värdesystem som
produktion och konsumtion föder, hamnar vi på kol-
lisionskurs med livets grundförutsättningar.

Så är vi tillbaka där vi började. Generalisternas tid
är åter inne, fast nu i en något annorlunda skepnad.
Förmodligen är det så att många människor dels
måste vara specialister inom något område, dels vara
generalister i den bemärkelsen att de är tillräckligt
djupt hemmastadda i biologiska, tekniska och kultu-
rella frågor.

Men detta är inte tillräckligt. Dessutom måste den
moderna människan på ett annat sätt än förut förstå
vilka begränsningar som råder i vår tids kunskap.
Kunskapsteori och filosofi är inte längre lyxföreteel-
ser av intresse bara för några akademiska filosofer.
De är själva grunden för att människan skall kunna
sätta ut gränserna för sitt handlande och risktagande.
Det är naturligtvis inte dagens kunskap i sig som är
själva hotet, men väl vantron att dagens kunskap
också är morgondagens sanning. Vi måste inse att
okunskapen är människans främsta fara. Allt det som
ingen människa i dag vet är så oändligt mycket större
än vår samlade kunskap. Vi måste förstå att mycket av
det vi i dag gör och tror är rätt kommer att visa sig ha
varit fel då det i framtiden skall utvärderas av kom-
mande generationer. Det kommer att bevisas vara fel
genom att morgondagens teorier förkastar det vi i dag
tror är sant och bevisat. Och vad värre är kommer det
sannolikt att i verkligheten visa sig vara fel genom att
effekterna av de stora tekniska projekt som vi under
årtionden har drivit över hela jorden fått förödande
långsiktiga effekter.

Vid varje utbildning måste detta breda perspektiv
beaktas. Vi får inte tränga bort etik, biologi, filosofi
och estetiska ämnen från de naturvetenskapliga ut-
bildningarna, och vi måste få med de naturvetenskap-
liga ämnena i samhällsvetenskapliga och språkveten-
skapliga utbildningar. Det handlar om att inte glömma
bort bredden i yrkesutbildningarna. Det handlar om
att ta bort fakultetsbarriärerna och tillåta utbildningar
över fakultetsgränser vid universiteten. Det handlar
om möjligheterna för forskarstuderande att få dokto-
randtjänster för studier i två eller fler ämnen, även om
ämnena ligger inom olika fakulteten. Det handlar om
ratt forskare som rör sig över det tvärvetenskapliga
området måste kunna få lika god tillgång till forsk-
ningsmedel som de traditionella enämnesforskarna.

Miljöpartiet har i ett flertal motioner påpekat be-
hovet av dylika förändringar. Det nya Högskoleverket
bör som en av sina första och viktigaste uppgifter ta
på sig att med utredningar och förslag underlätta
utvecklingen i riktning mot ökad bredd och bildning i
universitetens utbildning och forskning. Forsknings-
råden bör vidta särskilda åtgärder för att stimulera till
tvärvetenskaplig forskning.

Herr talman! Jag ville med detta korta anförande
bara lämna en motivering till de många motioner som
Miljöpartiet har väckt. Jag tänker inte yrka bifall till
dem för att inte fördröja kammarens arbete, men vi
står naturligtvis bakom de motioner som vi lämnat i
ärendet.

Anf. 194 TUVE SKÅNBERG (kds)

Herr talman! Den här debatten tillhör kanske inte
de mest spännande i denna kammare. Ett så väl förbe-
rett anförande som vi nyss hörde hade kanske förtjä-
nat en ännu mer uppmärksam publik och något mer
månghövdad.

Den debatt som vi hade före middagsuppehållet
var med anledning av en regeringsproposition, medan
den här debatten gäller en mängd motioner från den
allmänna motionstiden i våras. Bland de många goda
idéer som vi nu mer summariskt behandlar vill jag
lyfta upp några för att de inte alldeles skall sjunka i
glömskans hav.

Jag vill yrka bifall till reservationerna 1, 2 och 3 i
UbU4 Vissa högskolefrågor.

I motion Ub696 vill bl.a. kristdemokraterna ha
ökad stimulans för andra huvudmän än staten att er-
bjuda högskoleutbildning. Staten bör ha det grundläg-
gande ansvaret för den högre utbildningen. Samtidigt
är det vår övertygelse att även andra huvudmän än
staten har förmåga att erbjuda högskoleutbildning och
tillföra ny kompetens. Vi menar att det ligger ett stort
värde i att andra former av högre utbildning med
annan inriktning finns.

Det är därför viktigt att akademier och högskolor
med annan huvudman än staten ges goda villkor att
verka. Fristående forskningsinstitut skall t.ex. få del
av offentliga forskningsmedel. Inom parentes sagt
kanske det förtjänar att påminnas om att västvärldens
hela lärdoms- och universitetstradition har sina rötter i
de universitet som kyrkan grundade som ju var en
från staten fristående organisation. Kyrkan drev t.ex.
universitetet Sorbonne samt universiteten i Cambrid-
ge, Oxford och Bologna.

Kristdemokraterna anser att det är bra om huvud-
mannaskapet för högskolorna inom vård- och om-
sorgsområdet löses utifrån den regionala situationen.
Lösningarna skall ta sikte på att öka utbildningens
möjlighet att utvecklas självständigt, öka utbildning-
ens vetenskapliga underbyggnad samt stimulera stu-
denternas egna ansvarstaganden. Samarbetet mellan
vårdhögskolorna och andra högskolor samt forsk-
ningsutbytet mellan vårdhögskolorna och universite-
ten måste utvecklas.

De grundläggande målen och ramarna som staten
har satt upp för utbildning och forskning i statlig regi
skall ju även gälla för fristående utbildnings- och
forskningsinstitut som får statliga bidrag.

Naturligtvis är vi medvetna om att det finns möj-
ligheter för enskilda utbildningsanordnare att hos
regeringen ansöka om tillstånd att utfärda examina
enligt högskoleförordningen, ansökningar som rege-
ringen sedan prövar efter yttrande från Högskolever-
ket.

Men i detta yrkande liksom i frågan om friskolor-
na, som också är aktuell och debatteras, menar vi att
det behövs en stimulans och en ändrad politisk vilja
för att få en större mångfald.

I samma motion som jag nämnde har Kristdemo-
kraterna också pekat på vikten av etiska övervägan-
den i högskoleutbildningen och forskningen. I eko-
nomi, vårdutbildning, juridik, teknik, medicin och
snart sagt alla ämnesområden finns det en etisk di-
mension.

Nu är det ju, som Margitta Edgren nyss sade, så
att riksdagen har delegerat ansvaret för organisationen
av kurser och dess innehåll till de enskilda högskolor-
na. Det kan därför vara svårt att finna lämpliga red-
skap för att få högskolorna att i sin undervisning be-
akta t.ex. miljöperspektiv, jämställdhetsperspektiv
eller, som i denna motion, etiska perspektiv. Detta
trots att vi alla är överens om att dessa perspektiv
behöver stärkas.

Men däremot kan vi ge regeringen till känna att
Högskoleverket bör ges i uppdrag att noga följa de
etiska frågorna och bevaka att de etiska principerna
följs. Det är detta som vår motion och vår reservation
handlar om. Vi skulle också gärna se att i den nya
organisationen, Högskoleverket, vari Universitets-
kanslern ingår just Universitetskanslern explicit fick
regeringens uppdrag att övervaka t.ex. det etiska
perspektivet.

Vad gäller reservation 3 har redan mycket gott och
väsentligt framförts. Jag skall inte uppta kammarens
tid med att ytterligare kommentera denna. Det handlar
om att vidta åtgärder för att stimulera ett samarbete
mellan högskola och näringsliv även på grundutbild-
ningens område. Jag vill bara understryka vikten av
att det sker en större kunskaps- och tekniköverföring
till de mindre företagen än vad som är fallet nu och att
detta måste inrymma ett tidigare samarbete mellan
högskola och näringsliv och inte bara i forskningen,
alltså även under grundutbildningen.

Anf. 195 MAJLÉNE WESTERLUND
PANKE (s)

Herr talman! Vi lever i en tid av stora strukturella
förändringar. Den nya informationstekniken har änd-
rat förutsättningarna för både arbetsliv och vardagsliv
snabbare än vad vi kanske var riktigt medvetna om för
ett antal år sedan.

Nya förutsättningar ställer nya krav. Samtidigt
som vissa av samhällets centrala funktioner i hög grad
genom vårt EU-medlemskap blivit internationellt
sammankopplade till större ansvarsområden har andra
funktioner blivit avreglerade och regionaliserade. I
denna utvecklingstrend finner vi även högskoleverk-
samheten. Avregleringen av högskolan innebär att
varje högskolas ansvar för undervisningens inriktning
och innehåll blivit i stort sett totalt, samtidigt som
dess kontaktyta blivit oerhört mycket större genom
den snabba internationaliseringen av undervisningen.

Enligt oss socialdemokrater i utbildningsutskottet
är denna utveckling grunden för att få till stånd för-
nyelse, för att släppa fram kreativitet och för att skapa
en känsla av delaktighet, vilket vi tror är en förutsätt-
ning för en högskoleutbildning som uppfyller tidens
krav.

Våra förväntningar på den framtida högskoleut-
bildningen kan sammanfattas i orden förnyelse, del-
aktighet och verklighetsanknytning. Med dessa ord
som riktmärken förväntar vi oss ett intensifierat sam-
arbete mellan högskola och näringsliv, inte endast på
forskningsnivå utan även på grundutbildningsnivå.
Regeringen uttalar i tillväxtpropositionen att man
anser det angeläget att främja olika former av samar-
bete mellan universitet/högskola och näringsliv vad
gäller forskningen.

Vi förväntar oss att detta naturligt även kommer
att leda till ett närmare samarbete på grundutbildning-
ens område. Formerna för ett sådant samarbete utar-
betas säkert bäst av varje enskild högskola i samarbe-
te med det regionala näringslivet.

Vi förväntar oss även ett ökat samarbete över de
traditionella fakultetsgränserna. Skarpa markerade
gränser är, som vi väl alla vet, ett sätt att stänga in och
hålla utanför, medan öppna gränser ger möjlighet till
utbyte av intryck, idéer och erfarenheter.

Detta är några av våra förväntningar på en avreg-
lerad högskola. Vi tror att den inneboende viljan att
förbättra, förnya och öppna upp finns ute på varje
högskola och att varje högskola i dag mer eller mind-
re är i gång med detta förnyelsearbete.

Vi ser inte någon anledning att nu frångå den gäl-
lande ansvarsfördelningen mellan statsmakterna å ena
sidan och lärosätena å den andra sidan.

Vi tror på de enskilda högskolornas förmåga att
själva efter sina regionala förutsättningar arbeta fram
modeller för samarbete mellan högskola och närings-
liv, liksom vi tror på att verklighetens krav kommer
att driva fram ett ökat samarbete över fakultetsgrän-
serna.

De nya högskolornas sätt att expansivt och nytän-
kande gripa sig an utbildningens inriktning och inne-
håll kommer säkerligen att bilda skola, förhopp-
ningsvis inte senare utan förr.

Herr talman! Med hänvisning till vad jag här an-
fört yrkar jag bifall till utskottets hemställan samt
avslag på samtliga i frågan förekommande motioner.

Anf. 196 PER LAGER (mp)

Herr talman! Jag har flera gånger tidigare i denna
talarstol påpekat behovet av att snarast påbörja väx-
lingen av materialbas i samhället, inte minst inom
byggsektorn. Detta för att vi skall ha en chans att
närma oss det uthålliga kretsloppssamhället som,
enligt forskare som ägnat sig åt frågan, i sig är så
avlägset att det skulle kräva uppemot 80 % omställ-
ning av all vår verksamhet, konsumtion, utsläpp m.m.
Vi får vara glada om vi lyckas vända trenden och gå
åt rätt håll, alltså mot ett mer hållbart samhälle.

Som så ofta är det kunskapen som är helt avgö-
rande, kunskapen om vilka material vi kan låna av
naturen och förädla för att sedan vid ny omvandling
ha möjlighet att återbruka, återvinna och lämna tillba-
ka det förbrukade i en acceptabel form.

Gårdagens syntetiska, petroleumbaserade och ofta
sammansatta material håller nu på att mönstras ut som
byggmaterial. De fungerar inte i kretsloppet. Därför är
vi på väg att återerövra en materialkunskap som
funnits i sekler men som under de senaste decennierna
fört något av en undanskymd trädatillvaro. Dyra
misstag håller på att rättas till.

Termen ekologi står för läran om människors,
djurs och växters samspel och förhållanden till om-
givningen. Det ekologiska byggnadsbegreppet måste
få en klar definition, lätt att förstå och ta till sig. Det
är en uppgift för forskarna och för Boverket.

Miljöpartiet vill satsa på en stor miljö- och hälso-
sanering av vår bebyggelse, samtidigt som vi begär att
all nybyggnation skall genomföras utifrån stränga
ekologiska byggnadskrav. Fortfarande sker inte detta.

I vår motion om ekologi i arkitektutbildningen
hävdar vi behovet av att stärka utbildningen och
forskningen i ekologiskt byggande och framför allt
arkitekt- och civilingenjörsutbildningarna. Detta är
oerhört viktigt om vi skall kunna nå upp till de kvali-
tetskrav som kommer att ställas i morgon.

Kungliga tekniska högskolan och Chalmers tek-
niska högskola har glädjande nog i sina årsredovis-
ningar lyft fram det ekologiska byggandet och krets-
loppsanpassningen som forskningsområden som man
vill prioritera. Under beteckningen Agenda 21 har
Lunds tekniska högskola lagt in ett särskilt halvårs-
projekt i sin utbildning. De tre arkitekthögskolorna
har också gemensamt ansökt om medel för ett omfat-
tande forskningsprogram som man kallar Sustainable
building. Det är, som sagt, glädjande liksom också
nödvändigt och inte en dag för tidigt, men fortfarande
är det för blygsamt.

Detta får, herr talman, ses som en uppmaning, ef-
tersom högskolorna själva är ansvariga för innehållet i
sina utbildningar.

Herr talman! Vad samhället i dag behöver är
människor som har breda kunskapskombinationer, där
ekologi kombineras med andra ämnesområden, t.ex.
ekonomi och teknik. Miljöpartiet yrkar i motionen
Ub905 på att en utredning bör tillsättas för att utvär-
dera existerande utbildningar på området och utarbeta
ett samlat förslag som kan tillgodose behovet av en
övergång till ett mer hållbart samhälle. Bl.a. handlar
det om ekotekniker, miljöekonomer och miljö- och
hälsoskyddsinspektörer men också om utbildningar
som t.ex. journalistutbildningen.

Detta ligger enligt min mening väl i linje med
överenskommelserna i Rio och med våra åtaganden
om att skapa bättre förutsättningar för ett kretslopps-
baserat samhälle.

Herr talman! Jag yrkar med dessa ord bifall till
Miljöpartiets reservation under mom. 15.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 23 november.)

24 § Ändringar i arbetsmiljölagen, m.m.

Föredrogs

Arbetsmarknadsutskottets betänkande 1995/96:AU2

Ändringar i arbetsmiljölagen m.m. (prop. 1995/96:79)

Anf. 197 ANNA ÅKERHIELM (m)

Herr talman! I betänkandet AU2 behandlas pro-
position 1995/96:79 om minderåriga i arbetslivet.

Sverige har genom att ställa sig bakom bl.a. FN:s
barnkonvention, Europarådets sociala stadga och EG-
rådets direktiv förbundit sig att införa regler om lägsta
ålder då barn eller ungdomar får utföra arbete. Det är
i grunden vad propositionen handlar om.

De svenska reglerna överensstämmer med dessa
åtaganden, dock med ett undantag som handlar om
minimiåldern för tillträde till arbete som utförs i ar-
betsgivarens hushåll.

I den departementspromemoria från juni 1995 som
låg till grund för propositionen föreslogs att endast
reglerna i 5 kap. arbetsmiljölagen samt vissa andra
bestämmelser om tillsyn och påföljder skulle vara
tillämpliga. Flertalet remissinstanser hade heller inget
att erinra eller tillstyrkte förslaget.

I kap. 5 preciseras vad som avses med minderårig,
dvs. person under 18 år, att en minderårig inte får
arbeta före det kalenderår hon/han fyller 16 år, inte
får arbeta innan skolplikten fullgjorts osv.

I kommentarerna påpekas också att skyddsregler-
na har utformats för att inte hindra ungdomars kontakt
med arbetslivet. Men nu väljer regeringen att lägga
fram en proposition där inte bara en nödvändig juste-
ring föreslås utan att arbetsmiljölagen i sin helhet
skall vara tillämplig på ungdomar under 18 år som
utför arbete i arbetsgivarens hushåll, alltså i den priva-
ta bostaden, villan eller lägenheten. Det innebär att
det utöver nödvändiga minimiregler föreslås en långt-
gående reglering även av andra förhållanden, och det
gör man utan att dessförinnan ha sett på konsekven-
serna av förslaget.

Vi moderater anser att förslaget går för långt. En
person som behöver hjälp med praktiska arbetsuppgif-
ter i hemmet tvekar självklart inför de eventuella
följder som den nya lagstiftningen kan leda till för den
egna hemmiljön.

Resultatet blir tyvärr att ungdomar utestängs från
möjligheten att ta denna form av arbete, ett arbete
som skulle kunna vara ett sätt att ta sig in på arbets-
marknaden. Är det verkligen vår uppgift att bygga
upp sådana hinder, när alternativet i dag för många
bara är mer eller mindre genomtänkta och användbara
sysselsättningsåtgärder eller i värsta fall passivitet och
bidragsberoende? Vi moderater anser inte det.

Därför, herr talman, yrkar jag bifall till vår reser-
vation nr 1.

Anf. 198 INGRID BURMAN (v)

Herr talman! Det finns i dag alldeles för många
anställda som inte har tillgång till någon företagshäl-
sovård, vilket är en brist. Att så är fallet är bl.a. ett
resultat av att riksdagen avrustade företagshälsovår-
den när den kraftigt minskade statsbidragen. Man
motiverade då sitt beslut med att arbetsgivaren har ett
i lag fastställt ansvar för arbetsmiljön och att parterna
i framtiden skall göra upp om hur rehabilitering och
arbetsmiljö skall skötas.

Vi i Vänsterpartiet delar naturligtvis uppfattningen
att det är arbetsgivaren som har ansvaret för arbets-
miljön, men vi tvingas också konstatera att det inte
alltid är så att alla arbetsgivare tar det ansvaret. Om
det vittnar inte minst de över 400 000 människor som
i dag är förtidspensionerade. Alltför många av dem
har tvingats lämna sitt yrkesliv på grund av skador
eller sjukdomar som har utvecklats eller påverkats av
en dålig arbetsmiljö.

Skall vi på sikt kunna komma till rätta med de då-
liga arbetsmiljöerna, arbetsplatser där varken arbetet
eller arbetstakten är anpassade till människorna utan
människorna tvingas anpassa sig till arbetet, krävs det
en väl fungerande förebyggande arbetsmiljöverksam-
het. En kvalificerad företagshälsovård där det före-
byggande arbetet högprioriteras är i det fallet en oer-
hörd tillgång.

Utskottsmajoriteten pekar i betänkandet på att
man skall avvakta möjligheten att avtalsvägen få till
stånd denna företagshälsovård. Jag har inget emot att
man löser detta avtalsvägen, men vi har avvaktat
under 1993 och 1994 liksom snart under hela 1995,
och vi tvingas nu konstatera att det inom den stora
och breda statliga sektorn bara för kraftverksområdet
och byggbranschen existerar avtal med tydliga krav
på att företagshälsovård skall finnas. Hur är det då
med alla andra? Det finns avtal av mera allmän karak-
tär för kommuner, landsting, metallindustri, handel
osv.

Dessa avtal är mycket allmänt hållna och i princip
till intet förpliktande när det gäller anställdas rätt till
företagshälsovård och när det gäller företagshälsovår-
dens inriktning mot förebyggande insatser.

Eftersom parterna inte har lyckats träffa fördjupa-
de avtal på tre år tycker vi att vi får komplettera med
en lagstiftning - en rättighetslag som ger alla anställ-
da tillgång till företagshälsovård. Det innebär också
att vi solidariskt måste stödja de små företagen, som
kan ha svårt att klara av det ekonomiska åtagande som
en företagshälsovård innebär. Då måste statliga bidrag
utgå.

Den kompletterande lagstiftning som vi tror är
nödvändig måste lyfta fram företagshälsovårdens
inriktning mot de förebyggande åtgärderna. I dag
finns det alltför många verksamheter som präglas av
primärvård och sjukvårdsinsatser.

Det är också viktigt att man kompletterar ar-
betsmiljölagen så att arbetsgivaransvaret också inne-
bär att arbetsgivarna måste ställa resurser till förfo-
gande för företagshälsovården. I dag finns det inget
sådant uttalat ansvar.

Ett annat problem inom arbetslivet är att medi-
cinska kontroller har blivit allt vanligare. Mellan åren
1993 och 1994 fördubblades antalet företag som
använde någon form av drogtest. Antalet medicinska
kontroller i samband med anställning ökar också
markant. Många av dessa tester är befogade, t.ex. när
det gäller droger, narkotika eller alkohol och arbets-
uppgifter som kräver koncentration och som är risk-
fyllda. Men andra tester verkar helt obefogade, t.ex.
blodprov vid anställning. I dag kan man inte bara läsa
ut om personen har ett drogmissbruk, utan också
spåra andra sjukdomar som knappast är relevanta för
anställningen. Man kan t.ex. se om någon är gravid.

Själv har jag en reumatisk sjukdom. Den kan man
spåra genom blodprov. Nu är jag i en bra fas av den
sjukdomen. Jag har inte varit sjuk på många år. Men
om jag skulle söka anställning och man skulle ta prov
på mig skulle man kunna spåra sjukdomen. Vem
skulle vilja anställa en människa med ledgångsreuma-
tism? Dessa tester kan användas till att sortera bort
människor ur arbetslivet.

I dag finns det inga regler som anger vem som kan
disponera ett sådant prov, vad man får använda det till
och i vilka lägen man får ta det. Det är livsfarligt,
särskilt eftersom vi ser att användningen exploderar.

Det har tillsatts en utredare som har till uppgift att
se över medicinska kontroller i arbetslivet och som
skall presentera sitt uppdrag senast den 1 april 1996.
Det är bra. Men sedan blir det remissomgång, och så
skall man utarbeta ett förslag till lagstiftning. Sedan
blir det riksdagsbehandling. När kan vi lagstifta?
1997 eller 1998?

I avvaktan på utredningen tycker jag att vi skall
stifta en lag som säger att man bara får använda dessa
medicinska kontroller när det finns ett kollektivavtal
som reglerar användningen. Då disponerar inte ar-
betsgivaren ensidigt över testerna. Vi skall inte lämna
detta område helt oreglerat. Därför har vi ett förslag
om en lagstiftning som innebär just att det måste fin-
nas kollektivavtal för att man skall få använda tester-
na.

Miljöpartiet har i en av sina motioner pekat på att
det är nödvändigt att sänka arbetstiden för att minska
den psykiska ohälsan och för att spara pengar genom
minskad sjukskrivning. Jag delar uppfattningen att det
är en viktig fråga.

Alltsedan 70-talet har vi arbetat intensivt med att
förbättra arbetsmiljöerna genom tekniska hjälpmedel,
nya arbetsorganisationer m.m. Fortfarande kvarstår ett
stort ohälsotal som kan härledas till arbetet och ar-
betsmiljön. Stress och psykisk ohälsa är allvarliga
problem i arbetslivet.

Men jag står ändå bakom utskottsmajoritetens
uppfattning att detta är en del av den frågeställning
som Arbetstidskommittén skall utreda och beakta i sitt
utredningsarbete. Gör man inte det kommer jag själv
att lyfta fram frågan i kommittén. Att behandla denna
fråga ingår i direktiven, så som jag tolkar dem.

En sänkning av arbetstiden är nödvändig inte bara
ur arbetsmiljösynpunkt. Det handlar också om jäm-
ställdhet, livskvalitet och sysselsättning.

Det är nu tredje året i rad som mer än en halv
miljon människor finns i öppen arbetslöshet eller i
arbetsmarknadspolitiska åtgärder, samtidigt som de
som har arbete arbetar övertid motsvarande mer än
130 000 årsarbetstillfällen. Stressen och den psykiska
pressen på dem som finns i arbetslivet ökar samtidigt
som massarbetslösheten har bitit sig fast i Sverige.
Det är dags att begränsa övertiden och minska arbets-
tiden, så att fler får jobb och så att arbetsskadorna
minskar.

Vi i Vänsterpartiet har i ett särskilt yttrande i detta
betänkande redovisat hur vi vill driva frågan vidare
mot en arbetstidsförkortning.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 3
och nr 8.

Anf. 199 BARBRO JOHANSSON (mp)

Herr talman! I arbetsmarknadsutskottets betän-
kande om arbetsmiljö behandlas motioner av Miljö-
partiet som berör fysiska hälsorisker och behovet av
att använda allt fler och dyrbarare skyddsutrustningar.
Psykisk ohälsa på grund av ensamarbete, mobbning
och lågfrekvent buller tas upp, samt skador som kan
uppkomma genom långvarig exponering av kemiska
ämnen.

I min motion om vikten av att i samhället och på
arbetsplatser ha bullerfria miljöer vill jag visa på det
faktum att ett ständigt bakgrundsljud av buller medför
att vi mår psykiskt dåligt samt att vi får svårt att kon-
centrera oss. En ständig bullermatta påverkar det
undermedvetna och gör så att irritation och psykisk
ohälsa uppstår.

Herr talman! Förekomsten av så kallat lågfrekvent
buller har ökat och ökar mer och mer i vårt samhälle.
Från kylanläggningar, ventilationsanläggningar, fläk-
tar, turbiner kompressorer, värmepumpar och diesel-
motorer kommer lågfrekvent buller. Fler och fler
människor utsätts dagligen för denna störning. Värst
utsatta är de som är känsliga för bullret. De kan drab-
bas av huvudvärk, sömnstörningar, yrsel, illamående
och en stor uttröttning.

När man mäter bakgrundsljud finner man att vär-
dena nästan alltid ligger under gränsvärdet. Normerna
tar inte speciellt stor hänsyn till de låga frekvenserna.
DBA-nivån, dvs. ljudnivån, ligger under nuvarande
riktvärden, trots att bullret upplevs som mycket stö-
rande.

Det är viktigt att källan, dvs. ventilations- eller
kylanläggningar, fläktar eller turbiner, åtgärdas. Om
man har uppmärksammat ljudet och identifierat det är
det svårt att vänja sig vid det. Störningen gör att det
bildas en ond cirkel av sömnlöshet och trötthet så att
olika symtom utvecklas.

Herr talman! Det är alltså inte inbillning att lida av
lågfrekvent buller. Det har helt nyligen, i denna
vecka, visat sig i en doktorsavhandling. Men det finns
inget juridiskt stöd för att åtgärda bakgrundsbuller. En
utredning som kunde klarlägga behovet av bullerfria
miljöer i samhället och på arbetsplatser vore välkom-
men.

Om problemen uppmärksammas kan åtgärder sät-
tas in för att förebygga bullerstörningar. Förebyggan-
de åtgärder är viktigt, så att ingen som lider av lågfre-
kvent buller kommer in i en depression som kan få än
allvarligare konsekvenser.

Herr talman! I ett särskilt yttrande i betänkandet
tar vi upp frågan om att utvecklingen med en allt
dyrare och mer komplicerad skyddsutrustning ofta
befriar arbetsgivaren från ansvaret att i stället utarbeta
bättre och säkrare arbetsmetoder. Industrin för till-
verkning av skyddsutrustning utvecklas i en riktning
som gör att arbetsmiljölagen överspelas. Det är be-
kvämare att köpa skydd än att företagsutveckla ar-
betsmetoderna.

Självfallet finns det områden där skydd är helt
nödvändiga, men trenden måste ändå brytas.

I en skyddsutrustning känner man sig säker och tar
då större risker. Man kan ta exempel från sportens
värld. Allt tjockare skydd och nya material gör att
ishockeyspelaren och skateboardåkaren blir våghalsi-
gare och tuffare med ökad skaderisk. Jämförelsen
med industrin är inte långt borta. Det gäller nu att
arbetsmiljölagens bestämmelser efterlevs så att tren-
den bryts och inte enbart ekonomiska skäl blir be-
stämmande.

Herr talman! I motionen tar jag också upp frågan
om mobbning. Jag framhåller där att det är viktigt att i
tid upptäcka och avvärja mobbning. Personer som blir
mobbade och förföljda lider ofta i tysthet och vågar
inte ta kontakt för att förbättra sin situation.

I det besvärliga ekonomiska läge som många före-
tag nu befinner sig i är utrymmet för att upptäcka en
utsatt persons läge mindre. Stressen och den hårt
uppskruvade arbetstakten gör att personalvården sätts
åt sidan.

Även om det finns en kungörelse från Arbe-
tarskyddsstyrelsen borde någonting göras för att upp-
märksamma arbetsgivaren på detta problem för att
människor inte skall må dåligt, utan vara med i ar-
betsgemenskapen.

Herr talman! I ett särskilt yttrande tar vi i Miljö-
partiet upp hälsoriskerna med kemiska ämnen i ar-
betsmiljön. Det finns en så stor mängd som 10 miljo-
ner kemiska ämnen i vår miljö. Störst är koncentratio-
nen på våra arbetsplatser. Men allt som framställs
kommer så småningom ut i vår omgivande miljö.

Om en människa utsätts för ämnen under en längre
tid kan skador uppstå trots att de uppmätta värdena
understiger det satta gränsvärdet. En långvarig expo-
nering kan visa sig vara ödesdiger. Ett exempel är
ämnet nonylfenol, som användes under 20 år och som
fortfarande används, där vetenskapen finns om att
ämnet är giftigt, men man tillåter en mindre mängd.

Nonylfenol finns i plaster och tvättmedel och har
påverkat vår omgivning under lång tid. Skador har
uppstått på människans och djurens reproduktions-
förmåga, och skadorna är nu bestående för generatio-
ner framåt.

Försiktighetsprincipen måste få gälla vad anbe-
langar exponering av kemiska ämnen. Försiktighets-
principen skall också användas vid utbyte av ett skad-
ligt ämne mot ett annat mindre skadligt, så att en
ersättningsprodukt får genomgå miljö- och skadlig-
hetsprövning.

Exempel på detta är när trikloretylen skall bytas ut
fr.o.m. januari 1996. Normalhexan, som däcksfirmor
bytt till, har visat sig vara lika farligt som triklorety-
len. Ett annat alternativ som man tagit fram som av-
fettningsmedel kallas för laktater. För att man inte
skall göra samma som däcksfirmorna måste laktaterna
prövas.

Ett större ekonomiskt ansvar bör åligga arbetsgi-
varen för kostnader i samband med arbetsskador som
uppstått bl.a. på grund av kemiska ämnens inverkan
på individen. Detta blir också samhällsekonomiskt
bättre för staten. Sjuk- och arbetsskadekommittén
behandlar dessa frågor, och ett slutligt ställningsta-
gande kommer vi i Miljöpartiet att göra i samband
med att kommittén gör färdigt sitt arbete.

Herr talman! Ensamarbete är en form av arbete
som uppstår i spåren av datoriseringen och den nya
IT-värld som nu kommer. Strukturrationaliseringar
medför att en person kan utföra det arbetet som ett
arbetslag förut utförde. När arbetsgemenskapen mins-
kar eller uteblir helt ökar risken för psykisk ohälsa.
Det är exempelvis ingen som kommer och ger en
klapp på axeln för ett bra utfört arbete.

Med den nya tekniken kan man utföra arbete på
distans. Detta öppnar stora möjligheter, där männi-
skor t.ex. inte längre behöver göra så långa arbetsre-
sor. Arbetet kan ske på hemmaplan. Bilpendlingen till
och från tätorter minskar till nytta för miljön.

Ändå måste det finnas en vaksamhet när det gäller
hur människor mår. Den sociala gemenskapen för-
svinner, och eftersom det är så nära till arbetsplatsen
ökar ofta övertiden. Det är lätt att arbeta för mycket.
Nya överenskommelser och avtal mellan arbetsgiva-
ren är behövligt för att täcka in arbetsrätten.

Forskning om den sociala dimensionen finns nu,
och de resultaten behöver man ta hänsyn till. Förståel-
sen för att människor behöver en viss form av gemen-
skap i arbetslivet för att möta ökade krav på effektivi-
tet och flexibilitet är nödvändig.

Till slut, herr talman, vill jag ta upp min reserva-
tion om en sänkning av arbetstiden. Länge har Miljö-
partiet pratat om att man skall dela på jobben med
arbetstidsförkortning. Miljöpartiet vill under den här
mandatperioden genomföra en sänkning av arbetsti-
den med två timmar i veckan under 1995 och 1996
och en sänkning med fem timmar i veckan före år
1998.

En arbetstidsförkortning skulle med den arbetslös-
het som nu råder kunna skapa fler jobb. Men vad som
är viktigt är att vi genom att sänka arbetstiden skulle
minska sjukfrånvaron.

Den stress som finns på arbetsplatserna utlöser
psykisk ohälsa. Arbetstakten är hög och uppdriven,
och den höga arbetslösheten medför att människor är
rädda för att mista jobbet. Övertiden ökar på stressen.
Allt färre människor arbetar mer med allt större över-
tidsuttag.

För att förbättra arbetsmiljön och få tillfredsstäl-
lelse i arbetet menar vi att det krävs förändringar. En
bra sådan förändring är en arbetstidsförkortning som
hjälper människor att må bättre, vilket också är sam-
hällsekonomiskt lönande med minskad sjukfrånvaro.

Försök inom offentlig sektor i Sverige visar att
människor påverkas positivt av en arbetstidsförkort-
ning, och resultat från Tyskland, där nu 35 timmars
arbetsvecka är genomförd, är helt entydiga både eko-
nomiskt och hälsomässigt.

Herr talman! Jag ställer mig bakom Miljöpartiets
reservationer och särskilda yttranden till arbetsmark-
nadsutskottets betänkande. Men för tids vinnande
yrkar jag denna sena kväll bifall till endast reservatio-
nerna 4 och 5.

Anf. 200 CHRISTINA ZEDELL (s)

Herr talman! Detta betänkande behandlar propo-
sitionen angående minderåriga i arbetslivet samt ett
tiotal motioner från den allmänna motionstiden. Jag
skall här beröra dels propositionen, dels några av de
aktuella motionerna.

Sverige har genom internationella åtaganden för-
bundit sig att införa regler om lägsta ålder då barn får
utföra arbete. Sådana minimiregler har hittills saknats
för arbete som utförs i arbetsgivarens hushåll.

Utskottet delar regeringens uppfattning att det är
otillfredsställande att Sverige inte helt uppfyller inter-
nationella åtaganden och att regler om minimiålder nu
bör införas i den svenska lagstiftningen också för
arbete som utförs i arbetsgivarens hushåll.

Vidare föreslås att man skall förstärka skyddet för
de minderåriga genom att hela arbetsmiljölagen blir
tillämplig på deras område. De minderåriga kommer
härmed att omfattas av ett heltäckande skydd vad
gäller så väl minimiålder, arbetstid, veckovila, m.m.
som övriga arbetsmiljöfrågor.

Moderaterna motsätter sig denna förstärkning av
skyddet för de minderåriga med motiveringen att
hushållen inte kommer att anställa någon under 18 år.
Man menar att alltför betungande arbetsmiljöregler
leder till ovilja att anställa.

Jag vill här erinra om att arbetsmiljölagen är en
ramlag och att många bestämmelser inte kan tillämpas
på varje slags arbete. Vissa bestämmelser kommer
således inte att vara relevanta för minderåriga i husligt
arbete, varför man helt kommer att kunna bortse från
dem. Det viktigaste måste väl ändå vara att ge de
minderåriga ett heltäckande skydd. Även barn måste
ges rätt till säkerhet och trygghet i arbetslivet obero-
ende av arbetsplats.

Miljöpartiet har i ett antal motioner tagit upp både
fysiska och psykiska hälsorisker. Jag tänker här kom-
mentera den motion som tar upp de psykiska hälsoris-
kerna.

När det gäller arbetstidsförkortningen kan jag en-
dast konstatera att bl.a. denna viktiga fråga utreds i
den parlamentariska kommitté som tillsatts för att
utreda arbetstidsfrågor. Utskottet vill inte här föregri-
pa kommitténs arbete.

Vidare påtalar motionärerna risken att ensamarbe-
te kan vara orsak till stress och otrivsel. Utskottet
delar den uppfattningen. Vi konstaterar också att
frågan har uppmärksammats inom berörd till-
synsmyndighet. Arbetarskyddsstyrelsen har utfärdat
en kungörelse om ensamarbete. Till kungörelsen har
fogats kommentarer samt praktiska råd. Enligt styrel-
sens råd är det angeläget att ensamarbete avbryts med
lämpliga mellanrum. Här nämns t.ex. arbetsrotation.

Även frågan om mobbning på arbetsplatsen har
uppmärksammats. Arbetarskyddsstyrelsen har även
här utfärdat en kungörelse i ämnet.

Arbetsgivaren har vidare skyldighet att förebygga
mobbning enligt reglerna för internkontroll av ar-
betsmiljön.

Vänsterpartiet har lyft fram frågan om företagshäl-
sovården.

Herr talman! Jag har förstått att den här frågan har
debatterats många gånger i kammaren under de senas-
te åren. Den diskuterades så sent som i mars 1995.
Det som har varit vägledande de senaste åren har varit
att se om avtal kan träffas mellan parterna. Först om
det visar sig omöjligt att lösa frågan avtalsvägen bor-
de andra möjligheter övervägas.

Utskottet har nu inhämtat uppgifter om vilka avtal
som för närvarande finns på arbetsmarknaden. Inom
allt fler branscher har avtal träffats. Det måste ses som
en positiv utveckling.

Regeringskansliet arbetar för närvarande med frå-
gan om hur en bra företagshälsovård skall kunna
upprätthållas. Men det bör understrykas att regeringen
noga måste följa utvecklingen och återkomma till
riksdagen om det visar sig att den positiva utveckling-
en inte fortsätter.

När det gäller medicinska kontroller i arbetslivet
delar jag uppfattningen att det kan leda till negativa
konsekvenser vid nyanställning och för redan anställ-
da. Det kan bl.a. få allvarliga utslagningseffekter.
Regeringen har också uppmärksammat problemet och
tillsatt en utredning som skall vara klar senast den 1
april 1996. Utskottet anser att frågan om eventuell
lagstiftning får anstå till dess.

Vidare har Vänsterpartiet lyft fram frågan om ökat
inflytande för de anställda när det gäller såväl den
inre som den yttre miljön. Vänsterpartiet vill utvidga
rätten för det lokala facket att stoppa arbetet när fara
för arbetstagarens liv och hälsa föreligger. I dag har
skyddsombudet med stöd av arbetsmiljölagen den här
rättigheten.

Den erfarenhet jag har är att arbetsmiljöarbetet in-
går som en naturlig del i det övriga fackliga arbetet.
Det bör understrykas att skyddsombudet utses av den
fackliga organisationen. Jag kan inte se att arbetsmil-
jöarbetet är skilt från den fackliga helheten.

När det gäller den yttre miljön är det riktigt att det
finns många nära samband. Det finns också omfattan-
de kunskaper och erfarenheter hos de anställda som
skulle kunna tas till vara i miljöarbetet. Men att utöka
stoppningsrätten till att gälla även den yttre miljön är
inte rätt väg att gå. Här måste andra berörda instanser
i samhället ta sitt ansvar.

Slutligen vill jag kommentera moderaternas reser-
vation angående enklare regler för mindre bespis-
ningskök. På arbetsplatser inom restaurang och stor-
hushåll finns ett flertal av de vanligaste arbetsmil-
jöproblemen. Arbetet är ofta mycket tungt, och be-
lastningsbesvär och sjukdomar är vanliga liksom
skärskador och allergier. Flertalet arbetstagare är
kvinnor.

För att personalen skall få en så bra säkerhet och
god arbetsmiljö som möjligt har Arbetarskyddsstyrel-
sen gett ut föreskrifter. I dessa ges ett betydande ut-
rymme för yrkesinspektionen att ta hänsyn till det
enskilda fallet. Dessutom finns vissa dispensmöjlighe-
ter. Utskottet anser att de problem som berörs i första
hand skall hanteras av Arbetarskyddsstyrelsen.

Herr talman! Härmed yrkar jag bifall till utskottets
hemställan och avslag på samtliga motioner.

Anf. 201 ANNA ÅKERHIELM (m) replik

Herr talman! För att det inte skall uppstå något
missförstånd vill jag bara ytterligare understryka att vi
anser att skyddet för minderåriga som utför arbete i
arbetsgivarens hem är till fyllest med den justering
som också framgår av departementspromemorian.

Christina Zedell tar upp att vi tror att ungdomar
behöver dessa arbeten bl.a. för praktik och för att
komma in på arbetsmarknaden. Vi befarar att dessa
möjligheter skall försvinna genom att hela arbetsmil-
jölagen blir tillämplig.

Jag skulle vilja ställa en fråga till Christina Zedell.
I arbetsmiljölagen tar man upp sådana saker som t.ex.
personalrum, bestämmelser om skyddsombud och
regionala skyddsombud samt tillsynsmyndigheternas
rätt att inspektera. Ni tar själva upp detta i utskotts-
skrivningen. Tror inte Christina Zedell att en vanlig
privatperson som behöver hjälp i hemmet skulle avstå
från att göra en sådan anställning om han skulle behö-
va inordna sig under hela arbetsmiljölagstiftningen?

Anf. 202 CHRISTINA ZEDELL (s) replik

Herr talman! Jag vill återigen erinra om det som
jag sade från talarstolen, nämligen att arbetsmiljöla-
gen är en ramlag. Vissa av de här bestämmelserna är
inte relevanta för den typen av arbete. Ytterst är det
tillsynsmyndigheten som avgör var gränsen skall dras.
Jag utgår ifrån att myndigheten kommer att finna en
lämplig nivå när lagens krav skall tillämpas.

Men jag måste också ställa en fråga till Anna
Åkerhielm angående detta med minderåriga. Ni måste
väl ändå hålla med om att minderåriga i husligt arbete
är en utsatt grupp. I den här åldern är det svårt att
hävda sina rättigheter. Därför finns det all anledning
att förstärka skyddet för den här gruppen. Jag kan inte
se på vilket sätt denna lagändring skulle försvåra en
anställning. Hur skall man kunna motivera varför inte
ett heltäckande skydd skall kunna gälla minderåriga?
Varför skall inte grundläggande bestämmelser om
arbetsmiljön kunna tillämpas? Det är också angeläget
att minderåriga kan få det stöd som ett skyddsombud
innebär.

Anf. 203 ANNA ÅKERHIELM (m) replik

Herr talman! Det är helt uppenbart att Christina
Zedell och jag pratar förbi varandra. Jag har redan
framfört de synpunkter som skulle vara ett hinder för
att en privatperson anställer en minderårig i hushållet.
Det handlar just om att man inte har möjlighet att ta
ställning till alla de delar som arbetsmiljölagen omfat-
tar. Jag tror faktiskt att det skulle krävas väldigt
mycket om man skulle önska sig ett skyddsombud
som har rätt att inspektera i den privata bostaden.

Anf. 204 CHRISTINA ZEDELL (s) replik

Herr talman! Jag kan bara återupprepa vad jag sa-
de om att minderåriga behöver ha hjälp att hävda sina
rättigheter på det här området.

Sedan vill jag också upplysa kammaren om att bå-
de Arbetarskyddsstyrelsen och Barnombudsmannen i
sina remissvar har förordat att hela arbetsmiljölagen
skall gälla.

Anf. 205 INGRID BURMAN (v) replik

Herr talman! Det är bra att jag och Christina Ze-
dell har samma uppfattning om grundproblemet när
det gäller medicinska tester och kontroller. Detta är en
allvarlig fråga, och jag är naturligtvis mycket glad att
det finns en utredare som ser över den. Det är bra. Det
är också en svår fråga att hitta lagtekniska lösningar
på när det gäller gränsdragningar och annat. En del av
dessa tester är ju befogade. Det gäller droger, narko-
tika, alkohol osv.

Jag är mycket förvånad över att Christina Zedell
inte vill beakta möjligheten att inte lämna hela frågan
oreglerad tills vi får en lagstiftningen. Vi borde inte
låta arbetsgivaren ha möjlighet att faktiskt kontrollera
dessa tester för att sedan missbruka dem eller bruka
dem väl. Det borde finnas en lagstiftning där det sägs
att det skall finnas ett kollektivavtal om att både ar-
betsgivare och fack måste vara eniga om när testet
skall tas och hur det skall användas. Det skulle vara
mycket enkelt i avvaktan på en mer utförlig lagregle-
ring.

Jag har mycket svårt att förstå motiven till varför
man avvisar en sådan lagstiftning.

Anf. 206 CHRISTINA ZEDELL (s) replik

Herr talman! Som jag tidigare har sagt delar jag
den oro som Vänsterpartiet ger uttryck för. Men jag
måste ändå säga att det är viktigt att den här frågan
utreds ordentligt innan ett eventuellt lagförslag läggs
fram. Jag anser att vi får vänta till utredningen är
färdig helt enkelt.

Anf. 207 INGRID BURMAN (v) replik

Fru talman! Det var just det jag sade. Det är en
svår fråga. Låt oss utreda den vidare innan vi går in
och lagreglerar vilka tester som skall tillåtas och hur
de skall göras! Men under tiden lämnar vi fältet fritt.
Vi ser också hur dessa tester ökar explosionsartat
både vid anställningsförfarandet och ute i arbetslivet.

Många av testerna är omotiverade, och andra är
berättigade. Att gå in och säga att de här testerna inte
får användas om det inte finns ett kollektivavtal som
reglerar frågan, som skapar inflytande över hur de
disponeras, är inget stort steg. Det behöver inte utre-
das. Jag har fortfarande svårt att förstå det riktiga
motivet till att man avvisar vår motion.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 23 november.)

25 § Översiktsplaneringen enligt plan- och
bygglagen, m.m.

Föredrogs

Bostadsutskottets betänkande 1995/96:BoU1

Översiktsplaneringen enligt plan- och bygglagen,
m.m. (prop. 1994/95:230)

Anf. 208 ULLA LÖFGREN (m)

Herr talman! Vi har fått och får en allt större insikt
om betydelsen av att ta miljöhänsyn. Det är därför
naturligt och bra att lagstiftningen förändras så att
miljöhänsynen tydligare lyfts fram i den kommunala
planeringen.

Lagstiftningen får dock inte utformas så att den
kränker andra grundläggande värden, såsom rätt-
stryggheten i enskilt ägande, det kommunala självsty-
ret, friheten att kunna välja att bosätta sig på lands-
bygden eller etableringsfriheten.

Detta betänkande är mycket omfattande, och jag
har valt att inte kommentera allt, utan bara de avsnitt
där Moderaterna har reservationer.

Den första reservationen gäller lagens tydlighet
och de ekonomiska konsekvenserna av den. Det borde
vara självklart att all lagstiftning skall vara så lättol-
kad och tydlig som möjligt. Gamla erfarenheter från
plan- och bygglagstiftningen visar på vikten av detta.
Oklara lagregler har alltför ofta lett till att nitiska
kommuntjänstemän för att vara på den säkra sidan
tolkat lagen på "värsta" sätt.

En annan självklarhet borde vara att analysera de
ekonomiska konsekvenserna av ny lagstiftning. Det är
ju något som borde ha gjorts även tidigare, men be-
hovet av analyser av de ekonomiska konsekvenserna
av riksdagsbeslut förefaller i dag mer uppenbara än
någonsin, i det här fallet med tanke på kommunernas
dåliga ekonomi, liksom många av hushållens. Ökade
kostnader som läggs på den kommunala planeringen,
vilket vi befarar att dessa nya regler kan göra, drabbar
ju direkt övrig kommunal service liksom givetvis
hyreskostnader.

Utskottet har också avvisat vårt förslag om att
kunna göra frivilliga eller alternativa översiktsplaner.
Motivet är att stärka den vägledande funktionen hos
planen och att en frivillig eller alternativ plan skulle
stjälpa dessa ambitioner. Vi delar inte majoritetens
synsätt och hävdar att det i vissa fall ur miljösynpunkt
vore värdefullt att kunna upprätta en alternativ över-
siktsplan. Vi tilltror också kommunerna förmågan att
hantera en sådan frihet.

Även om det i den proposition som ligger till
grund för detta betänkande inte finns med något
ställningstagande till den generella lovplikten anser vi
att den är viktig att behandla i detta sammanhang. Det
är viktigt att understryka att översiktsplanerna inte har
någon bindande verkan och att de inte kan åberopas i
frågan om bygglov för viss åtgärd och att reglering av
byggandet även framgent skall ske i form av detalj-
planer. Samtidigt är det, för att inte någon tveksamhet
skall råda härom, viktigt att understryka att det även
framdeles, liksom för närvarande, skall vara möjligt
att reglera lovplikten i områdesbestämmelser. Åter-
igen handlar det om tydlighet.

Att i lag reglera hur kommunerna skall hålla sina
översiktsplaner aktuella är ett grovt påhopp på det
kommunala självstyret. Det är dessutom en grov för-
olämpning av våra kommunalpolitiska kolleger att
inte tilltro dem förmågan att göra dessa överväganden
själva. Jag vet inte vilket perspektiv som detta förslag
utgår från - om det som vanligt är Stockholmspers-
pektivet. Men ett vet jag, och det är att alla svenska
kommuner är unika. Därigenom är också alla svenska
kommunpolitiker unikt kompetenta att bedöma när
det är aktuellt att ompröva just deras översiktsplan.

I min egen kommun Umeå, som är en av Sveriges
mest expansiva kommuner, har vi årligen behandlat
översiktsplanen sedan den antogs första gången. I min
grannkommun Bjurholm, med 2 900 invånare där alla
känner varandra, där översiktsplanen nog mera kan
betraktas som en inventering än ett planeringsinstru-
ment, där komplexiteten är liten och konsekvenserna
av olika göranden och låtanden överblickbara av alla
kommuninvånare på samma dag, har översiktsplanen
givetvis en mera undanskymd roll. Jag är dock allde-
les övertygad om att kommunpolitikerna i Bjurholm
klarar av att hålla planen levande i den grad som
deras förhållanden kräver.

Som före detta kommunpolitiker har jag ofta varit
irriterad över den mästrande roll som riksdag och
regering intar mot kommunerna, en "vet-bäst-attityd",
som alls inte är befogad. Förslaget om en lagstadgad
prövning av översiktsplanen varje mandatperiod är ett
bra exempel på obefogat förmynderi.

Inom ytterligare ett område som behandlas i detta
betänkande är en majoritet av riksdagen på väg att
kränka det kommunala självstyret och förolämpa våra
kommunpolitiker. Det gäller det avsnitt där det före-
slås en reglering av våra grönområden och parker. Vi
tycker att den förändringen är överflödig. Det måste
anses som självklart att kommunerna lägger sig vinn
om att ha en attraktiv miljö i vilken ingår parker och
grönområden.

Moderaterna har också, vilket vi framfört i en mo-
tion under den allmänna motionstiden, tyckt att kom-
munerna själva i sina översiktsplaner skall få be-
stämma omfattningen av strandskyddet.

För att lagstiftning inte skall kunna tillämpas
godtyckligt är det viktigt att använda ord som är pre-
cisa till sin innebörd eller att precisera innebörden.
När det därför gäller förändringen i 18 §, som handlar
om miljökonsekvensbeskrivningar i samband med
upprättande av detaljplan, vänder vi oss mot uttrycket
"betydande påverkan". Om en lagtext är utformad så
vagt och med sådant stort utrymme för fria tolkningar
som detta uttryck medger är det ett allvarligt hot mot
rättssäkerheten. Det är viktigt att miljökonsekvensbe-
skrivningar ges en mer framskjuten plats när detalj-
planer upprättas, men konsekvenserna av en sådan
lagstiftning skall också i mesta möjliga mån vara
förutsägbara för fastighetsägarna.

Socialdemokraternas klåfingrighet när det gäller
att återställa den gamla ordning som gällde före den
borgerliga regeringens tid känner inga gränser. Åter-
införandet av möjligheten för kommunerna att i de-
taljplan reglera handelsändamålet är det senaste i
raden. Allt tal om tillväxt, fri konkurrens och sänkta
matpriser blir till grus när socialdemokratiskt behov
av makt och reglering pockar på. Förslaget ger en
skrämmande bild av brist på självinsikt och förmåga
att se vad Sverige behöver i dag, nämligen mera fri-
het, mera konkurrens, mera personligt ansvarstagande
och mycket, mycket mindre av politisk klåfingrighet.

Slutligen vill jag ta upp monopoliseringen av byg-
gavfallssoporna. Där hoppas jag bara att socialdemo-
kraterna i denna kammare ansluter sig till oss övriga,
bland vilka jag hoppas att även Vänsterpartiet i dag
kan räknas in. Då har socialdemokraterna i varje fall i
denna begränsade fråga möjlighet att framstå som
kloka.

Herr talman! Därmed yrkar jag bifall till reserva-
tion 1.

Anf. 209 RIGMOR AHLSTEDT (c)

Herr talman! Boendet spelar en viktig roll i all
mänsklig tillvaro. Bebyggelsen har också en viktig
roll för landskapsbilden. Boendet och byggandet
påverkar i hög grad vår miljö. Det gäller såväl var vi
beslutar att bygga som hur samhällsplaneringen ut-
formas samt även vilka som är med och påverkar i
olika beslutsprocesser.

Nu debatterar vi och tar ställning till kommunal
översiktsplanering. Lagförslaget syftar till att stärka
miljöhänsynen vid den fysiska planeringen. Det be-
handlar även ökade krav på medborgarinflytande,
ökad användning av miljökonsekvensbeskrivningar,
rivningsplaner och tillgänglighetsfrågor. Detta är
frågor som berör var och en av oss.

Byggandet och boendet svarar för en betydande
del av samhällsekonomin, men det har också stor
betydelse för människors välfärd och trygghet. Bar-
nens uppväxtmiljö avgörs till stor del i boendemiljön.

Bebyggelsestruktureringen har också stor betydel-
se för möjligheterna att bättre och effektivare använda
resurserna i kretsloppssamhället.

Vi upplever i dag tyvärr alltför många negativa ef-
fekter av vad man skulle kunna kalla felbyggnationer
och av användandet av felaktigt material i våra hus -
s.k. sjuka hus. Det är därför mycket glädjande att vi i
utskottet enats om att kvalitetsdeklaration av bostäder
måste påbörjas snarast. Detta är ett krav som vi i
Centern också har framfört.

Varje kommun skall ha en översiktsplan, anser vi i
Centern. Det är viktigt att kommunerna håller den
aktuell. Den är inte rättsligt bindande, men den är ett
viktigt beslutsunderlag och därmed styrande också i
den fortsatta planhanteringen.

Översiktsplanen bör diskuteras ingående när den
handläggs i kommunfullmäktige. Det handlar inte om
att strypa kommunernas självstyrelse, utan det ger
kommunalpolitikerna en möjlighet att i debatten på-
verka den politiska viljeinriktningen i sin kommun.
Det är då visionerna kan komma fram och sättas på
pränt. Översiktsplanen skall vara ett instrument för
utveckling i vårt samhälle.

Regional planering är också viktigt i samman-
hanget. Trots att regeringen i propositionen har kon-
staterat att en förstärkning av det regionala perspekti-
vet i den fysiska planeringen är nödvändig läggs det
inte fram några förslag om hur detta skall gå till. Det
är förvånande, med tanke på det behov av samordning
som finns mellan olika kommuner och mellan regio-
ner och kommuner. Det gäller bl.a. kommunikationer,
vattendrag, grusåsar, bergstäkter, skogar och torvtäk-
ter.

Såväl Boverket som Naturvårdsverket har i olika
rapporter pekat på nödvändigheten av regionplane-
ring. Jag beklagar att vi i Centern inte fått gehör för
vår motion på det området, men vi återkommer - var
så säker!

När det gäller internationella planeringsfrågor vill
jag säga att hela samhällsutvecklingen enligt utskot-
tets mening måste anpassas till en miljövänlig och
resurshushållande inriktning. Om detta är vi ense.

Det betyder att all planering måste ske med beak-
tande av vad som är en långsiktigt hållbar utveckling.
Detta måste ske i Sverige, men i en alltmer internatio-
nell värld måste vi som nation också påverka plane-
ringsarbetet som sker på det internationella planet.
Det gäller inom EU - om det är vi överens - men det
får inte stanna där, säger vi inom Centern; det bör
också omfatta det planeringsarbete som initieras för
länderna kring Östersjön. Luften känner inga gränser,
vattnet förenar länderna. Det är ett måste att det arbe-
te som påbörjades av den förra regeringen nu fullföljs.
Jag yrkar därför bifall till reservation 35 under mom.
51.

Herr talman! Delaktighet i samhällsarbetet från
olika parter är absolut nödvändigt för att vårt samhäl-
le skall bli så bra som över huvud taget är möjligt.
Det är viktigt att våra lokaler är tillgängliga för alla
människor.

Samhällsplaneringen inom den fysiska planeringen
har ofta av tradition varit manligt dominerad. Det
betyder att det manliga perspektivet kommit att styra
planeringens inriktning och samhällets utformning.
Här måste vi kvinnor faktiskt skärpa oss.

En fullgod samhällsplanering ger det kvinnliga
samma tyngd som det manliga. Det innebär att små-
skalighet och vad som brukar betecknas som mjuka
frågor måste in i samhällsplaneringen på ett mycket
tidigt stadium. Vi bygger inte bara huskroppar - nej,
vi bygger hem. Vi planerar för arbetsplatser och sam-
hällsservice, ja, för helheten i vår livsmiljö. Kvinno-
representationen måste öka kraftigt i de planerande
organen, i forskning och i utbildning likaså.

Herr talman! Vi har i Sverige det mest representa-
tiva parlamentet i världen när det gäller jämställdhet
mellan kvinnor och män. Det gör att jag känner mig
hoppfull inför den omröstning som kommer att ske i
morgon om reservation 32 under mom. 45, där vi
centerkvinnor tar upp kvinnors roll i samhällsplane-
ringen. Jag yrkar bifall även till den reservationen.

Jag vill också beröra barnens och ungdomarnas
möjligheter att delta i samhällsplaneringen. Ofta talar
vi om vikten av att få ungdomar intresserade av sam-
hällsfrågor, att vara med och ta ansvar. Här finns nu
en naturlig möjlighet att låta deras röster bli hörda.
Jag är övertygad om att vi skulle få många intressanta
diskussioner och bra nya förslag från deras horisont
om hur vi skall fortsätta att bygga vårt samhälle vida-
re.

Herr talman! Jag står naturligtvis bakom alla våra
reservationer men yrkar bifall bara till dem som jag
har nämnt, reservation 32 och reservation 35.

Anf. 210 LENNART FREMLING (fp)

Herr talman! Folkpartiet liberalerna har i flera
motioner krävt handikappanpassning av allmänna
platser. När regeringen presenterade sin proposition
om förändring av plan- och bygglagen var den före-
slagna paragrafen om handikappanpassning av okänd
anledning struken. Paragrafen innebar att befintliga
hinder i offentliga lokaler, gatumiljö och på allmänna
platser skulle vara undanröjda till år 2005.

Efter behandlingen i utskottet kan vi nu med stor
glädje konstatera att ett enigt utskott kommit fram till
att göra ett viktigt tillkännagivande till regeringen om
att öka tillgängligheten för handikappade i samhället.
Innebörden i det beslut som riksdagen nu skall fatta är
att offentliga lokaler och allmänna platser skall göras
tillgängliga för alla. Det innebär att vi i gatumiljön
bl.a. skall få tillgång till avfasade eller skålade trotto-
arer, precis som man i årtionden haft i länder som
exempelvis USA, Kanada, Australien och Nya Zee-
land.

Det här borde naturligtvis ha varit infört även i
Sverige för länge sedan. Men nu äntligen kan riksda-
gen fatta detta beslut, som också ligger helt i linje
med vad handikapporganisationerna och den statliga
Handikapputredningen krävt.

I betänkandet behandlas också krav på ökad mil-
jöhänsyn vid översiktsplaneringen och en ökad an-
vändning av miljökonsekvensbeskrivningar. Förslaget
innebär att det i det närmaste blir obligatoriskt att
arbeta in dessa miljökrav i programskedet vid anta-
gande av detaljplaner. Det här är bra inslag i det be-
tänkande som vi nu behandlar, och det innebär i sig
att väsentliga folkpartikrav nu kan genomföras.

Herr talman! Som framgår av betänkandet och
dess reservationer har inte Folkpartiet fått igenom alla
sina åsikter. Av reservationerna framgår vad Folkpar-
tiet står för. De återger en konsekvent linje som vi har
drivit i många år. Här vill jag bara ta upp två av dessa
reservationer.

Det gäller reservation nr 11. Där säger vi att det
tydligt bör framgå av de motiv som vägleder lagstift-
ningen om samrådsberättigade att miljögrupper och
andra grupper med väsentligt intresse av planförslaget
bör ingå i samrådskretsen. Vad är det för fel på tanken
att också miljögrupper skall kunna delta i arbetet, om
vi nu skall ta större miljöhänsyn? Jag yrkar alltså
bifall till reservation nr 11.

Sedan har vi reservation nr 20, som jag också yr-
kar bifall till. Den behandlar hanteringen av riv-
ningsmaterial och rivningsavfall.

Här är det viktigt att olika åtgärder vidtas för att
undvika att kommunerna ges monopol på hanteringen
av det här materialet. En sådan monopolisering riske-
rar att leda till ökade kostnader och till att privata
entreprenörer inom miljöområdet slås ut. Vi har alltså
ansett att man här borde göra ett tillkännagivande till
regeringen.

Herr talman! Det finns ytterligare ett antal reser-
vationer som vi från Folkpartiets sida ställer upp på.
Men jag skall nu inte gå in på dem i detalj. Jag nöjer
mig med att yrka bifall till de här två reservationerna
- nr 11 och 20.

Anf. 211 OWE HELLBERG (v)

Herr talman!

"Vill en kuxä på nå fint, skan till Ockelbo färä

Ingen socken hä tror ja blint, kan väl finare värä

Bysjön ligger den så grann minns du Perslundabacken

Som e brud ho stog ve strann, gjort sig grön för Rön-
nåsklacken"

Så börjar den gamla visan om min hemkommuns
socken Ockelbo. Kuxä betyder titta, men utan att
påverka eller förstöra naturens regler som människor i
Sverige i stort sett levt efter fram till vårt sekel. Sock-
nens utseende har sin grund i den påverkan som isti-
den för ca 10 000 år sedan förde med sig. Bara toppen
på Rönnåsklacken stack upp ur den ishavssjö som så
småningom blev till när isen började smälta. Forsande
vatten i ishavstunnlarna förde med sig grus och lera
som sedan blev våra rullstensåsar och den bördiga
åkermark, som nu ligger som en oas i det annars så
skogsklädda Gästrikland. På berget finns spåren efter
det svallande ishavet med gamla strandvallar och
mäktiga klapperstensfält väl synliga på bergets slutt-
ningar.

När visan skrevs, så kände man inte till begrepp
som miljöförstöring och lutföroreningar. Man levde i
samklang med naturen och innanför de ramar som
naturen tål för att inte bli sjuk eller slås ut. Visserligen
gjordes det ingrepp för att t.ex. hålla det öppna land-
skapet levande, men den mänskliga påverkan var
förhållandevis liten.

Det är grunden för vad som menas med ett ekolo-
giskt hållbart samhälle, ord som då bör finnas med i
lagtexterna vid de förändringar som föreslås i PBL.
Ord som långsiktigt hållbart eller en god livsmiljö,
kan ges andra tolkningar än vad som menas med ett
ekologiskt hållbart samhälle. Utan ett ekologiskt håll-
bart samhälle finns inte heller någon grund för
mänsklig välfärd eller mänsklig existens.

Byggandet måste ingå som en del av villkoren för
det ekologiskt hållbara samhället, därför bör lagen om
byggnation, BVL, och den tillhörande byggnadsverks-
förordningen vara en del av PBL.

Uppdelningen av lagarna skedde när det tidigare
bostadsdepartementet lades ner och delades upp på
Närings- och Miljödepartementet. En organisatorisk
förändring är inget skäl till varför man inte kan låta
bygglagarna ingå i PBL. Rune Evensson sade i utskot-
tet att det var givet att en uppföljning av dessa lagar
skulle ske på regeringens initiativ. Sådana löften har
jag under mitt första riksdagsår inte upplevt som
särskilt trovärdiga. Ett tillkännagivande är det enda
som är gångbart för en förändring.

Att rusta upp och bygga om kommer att vara den
stora uppgiften för byggsektorn den närmaste framti-
den. Då är lagar om rivningsplaner viktiga för att vi
på ett metodiskt och ekologiskt sätt skall ta till vara
det rivna materialet. Rivningar av hus kan vara av
olika omfattning, därför bör naturligtvis all rivning
omfattas av lagstiftningen, även s.k. utrivningar. Den
typen av rivningar kommer att vara väldigt vanliga,
eftersom ord som varsamhet och bibehållande av
existerande miljöer är viktiga för människor. Total-
rivningar är inte framtidens melodi.

Vem som skall ges möjlighet att ta hand om byg-
gavfallet har utvecklat sig till betänkandets lilla mi-
nirysare. Vid utskottsbehandlingen sade jag att upp-
fattningen i partiet i frågan inte är enhetlig. Regering-
en säger att den kommunala renhållningsordningen
skall styra vem som tar hand om byggavfallet, vilket
ger kommunerna en särställning att bestämma hur de
vill ha det. Samtidigt finns det en utveckling mot ett
allt större producentansvar för det avfall som uppstår
och olika sätt att lösa avfallsproblemet. Huruvida det
är kommunerna som skall sköta hanteringen i framti-
den eller inte spelar egentligen ingen roll. Huvudsa-
ken är att det sker en snabb utveckling mot ett bättre
omhändertagande av byggsopor än det görs i dag. I
många kommuner pågår en positiv utveckling och fler
tar efter. Moderaterna påstår i sin motion att en kom-
munal hantering av byggavfallet skulle leda till risk
för ökade merkostnader. Det är dock gripet ur luften.
Jag nöjer mig därför med att frågan utreds vidare av
kretsloppsdelegationen för att se om ett utbyggt pro-
ducentansvar inom byggsektorn är rätt väg att gå.
Avvakta i frågan och låt de kommuner som nu snabbt
håller på att utveckla den här verksamheten få fortsät-
ta med det i lugn och ro!

Det är glädjande att regeringen nu skärper mil-
jökraven och den demokratiska insynen när det gäller
kommunernas översiktsplaner och detaljplaner.
Kommunerna har en nyckelroll för att skapa det håll-
bara ekologiska samhälle som vi i Vänsterpartiet vill
tala om. Det är dock viktigt att man är tydlig i sitt
budskap till kommunerna, för att det inte skall kunna
misstolkas eller utnyttjas av de som inte sätter miljön i
första rummet. Att beakta natur och kulturvärden, som
det står i 2 § PBL, är inte tillräckligt tydligt. Det bör
bytas ut mot "med utgångspunkt i natur och kultur-
värden", för att undvika alla möjligheter till missförs-
tånd. En kommun som inte bygger på ett ekologiskt
hållbart samhälle har ingen framtid i ett längre per-
spektiv.

En grupp som ställs utanför den kommunala
översiktsplaneringen är barnen. Sverige har i FN
jobbat hårt för att Barnkonventionen skulle antas. Den
är ratificerad, och en del politiker talar om att ta in
hela Barnkonventionen i svensk lagstiftning. När det
nu ges tillfälle att förverkliga en del av barnens rättig-
heter, så är utskottsmajoriteten motståndare till det.

En möjlighet att omsätta vackra ord och formule-
ringar i praktisk handling tas inte till vara. Vänster-
partiet vill utse en kommunal tjänsteman med uppgift
att bevaka barnens rättigheter vid planering, så att
gräsplätten som de sparkar boll på skall kunna få vara
kvar eller för att skogsdungen där kojorna byggs
fortfarande skall vara tillgänglig. Det är viktigt inför
framtiden, eftersom mycket av tillkommande byggna-
tion blir i form av förtätning av redan planerade om-
råden. Den tjänsteman som skall utföra jobbet skall
naturligtvis göra det på sin ordinarie arbetstid, så att
inga merkostnader uppstår. Den samverkan som skall
ske med barnen kan t.ex. ske i skolan, vilket också ger
större samhällsengagemang. Varför ställer ni inte upp
på det, socialdemokrater?

Till sist två glädjeämnen i betänkandet: Vänster-
partiets krav om att i lagstiftning kräva att tillgänglig-
hetsskapande åtgärder för rörelsehindrade och männi-
skor med orienteringssvårigheter skall åtgärdas före år
2005 samt krav på att utveckla en kvalitetsmärkning
av bostäder.

Sverige har varit en stark pådrivare i FN för att
standardregler som försäkrar människor med funk-
tionsnedsättning delaktighet och jämlikhet i vårt sam-
hälle. I förordet till den svenska översättningen skri-
ver Ingela Thalén och Lena Hjelm-Wallén så här: Det
finns en klar överensstämmelse mellan reglerna och
målet för svensk handikappolitik. För Sveriges del är
FN:s standardregler en naturlig utgångspunkt för det
handikappolitiska arbetet, och vi kommer aktivt att
omsätta reglerna i praktisk handling. Trots detta så
tvekar regeringen när ett konkret förslag ligger på
bordet. Lagrådet hade inget att erinra utan gjorde
klartecken med undantag för att tidsfristen förlängdes
något. Regeringen stoppade förslaget med krav på
mer utredning. Det säger nu utskottet skall ske utan
tidsutdräkt, med andra ord en skarp uppmaning om att
man inte skall skjuta på det här utan att man skall
handla nu. Det är bra att utskottet har tagit den ställ-
ningen, och utskottets socialdemokratiska ledamöter
skall ha en eloge för sin insats. Se nu till att detta inte
stoppas av andra skäl i den fortsatta hanteringen.

Kvalitetsmärkning av bostäder bör vara en själv-
klarhet. Kläder, mat och teknisk utrustning, ja, allt
mellan himmel och jord har en varudeklaration. Det
har dock inte en av människans viktigaste faktorer i
tillvaron, nämligen den egna bostaden, det egna
hemmet. Det är kanske inte så konstigt att allt fler
barn blir allergiska och att allt fler sjukahusmiljöer
uppstår och upptäcks.

Byggindustrin har fått experimentera fritt med
material och tekniker - inte i syfte att förbättra kvali-
teten, utan många gånger för att få en snabbare bygg-
process och billigare byggmaterial. Den mänskliga
faktorn, att må bra, har fått komma i andra hand. Nu
är ett nytt tänkande på gång, men kvalitetsmärkning
av bostäder är på sin plats.

Jag tackar Centerpartiet och Miljöpartiet för stödet
när det gäller motionen om barnens rättigheter. Det är
alltså en vänsterpartimotion i botten.

Härmed yrkar jag bifall till reservationerna 2, 5, 6,
8, 12, 19 och 34. Om riksdagen bifaller reservationer-
na 2, 6 och 8 yrkar jag även bifall till reservation 24.

Anf. 212 ULLA LÖFGREN (m) replik

Herr talman! Det är inte ofta Moderaterna sätter
sitt hopp till Vänsterpartiet, men den här gången hade
jag faktiskt gjort det. Det gäller alltså hanteringen av
byggavfallet. Jag tror dock att det var ett oklokt beslut
som fattades i vänsterpartigruppen, för jag vet hur det
är. Kommunerna höjer ju nu priserna vid sina de-
struktionsanläggningar för att ta emot byggavfall. Det
skulle givetvis ha satt en press på dem som river att
försöka hitta andra och vettigare lösningar på sina
avfallsproblem. Men det sätter ni nu effektivt stopp
för. Jag tror att det är synd både för miljön och för
byggkostnaderna.

Anf. 213 OWE HELLBERG (v) replik

Herr talman! Jag tror inte att vi sätter stopp för
något här. I reservationen accepteras regeringens
förslag. I och för sig skulle man kanske kunna prata
om en annan inriktning. Men Kretsloppsdelegationen
jobbar med sina frågor och vi vet inte riktigt vad som
i dag menas med byggrivningsmaterial. Också det
skall klargöras.

Jag skulle vilja säga tvärtom, Ulla Löfgren! I
många kommuner förekommer ett bra jobb kring
dessa frågor. I t.ex. min grannkommun, Sandviken,
håller man på med ett jättefint arbete i dessa frågor.

Jag gillar inte skrivningen i Moderaternas motion.
Helt fräckt påstås där att risken för en kommunal
hantering fördyrar kostnaderna. Det får ni faktiskt ta
tillbaka. Det finns inget belägg för en sådan skrivning.

Vi får väl se hur det löper i framtiden här. Jag tror
i alla fall inte att vi behöver vara rädda för det som
Ulla Löfgren alldeles nyss nämnde.

Anf. 214 ULLA LÖFGREN (m) replik

Herr talman! Vi vet av erfarenhet att monopolsi-
tuationer ger fördyrade kostnader. I det här fallet hade
det varit lägligt att trycka på producentansvaret och
faktiskt lägga över ansvaret på producenterna som i
andra fall när det gäller materialet.

Jag beklagar om skrivningarna verkat så stötande
för er i Vänsterpartiet att ni av den anledningen inte
kunde vara med. Framtiden får väl utvisa vem av oss
som har rätt.

Anf. 215 OWE HELLBERG (v) replik

Herr talman! Om man i reservationen accepterar
regeringens förslag finns det väl ingen anledning att
inte gå vidare med det som skall göras i Kretsloppsde-
legationen. Sedan får vi göra ett nytt ställningstagande
när det här kommer upp. Loppet är alltså inte på något
sätt kört.

Anf. 216 PER LAGER (mp)

Herr talman! Ökad hänsyn till natur- och kultur-
miljövärden och ett ekologiskt synsätt är nödvändiga i
den fysiska planeringen. Riksdagens antagna miljömål
måste ha en klart överordnad betydelse. Det är därför
viktigt att miljökonsekvensbeskrivningarna blir ett
avgörande instrument i planeringsprocessen.

Det betänkande som vi talar om just nu innehåller
skärpningar i dessa avseenden och också bl.a. vad
gäller rivningsplaner och tillgänglighet. Jag, och flera
med mig, saknar ändå en hel del begreppskonsekven-
ser och uppgraderingar. Detta har föranlett mig att
skriva under 13 reservationer - både egna och andras.
Jag skall inte uppta tiden med att i detalj redovisa alla
dessa - de finns ju i betänkandet - utan jag skall
ganska rapsodiskt beröra dem. Däremot stannar jag
upp litet extra vid några mera betydelsefulla för att
redovisa de invändningar som jag har. Först några ord
om begrepp och meningar.

Det är mera konsekvent att tala om "ett ekologiskt
hållbart samhälle" i stället för att tala om "en långsik-
tigt hållbar livsmiljö" - ett gammalt begrepp. Helst
skall det vara "utgångspunkt från/i", inte "ett beak-
tande av" när vi talar om natur- och kulturvärden. Det
kan tyckas vara detaljer, men i en förlängning betyder
dessa, som jag tycker, skärpningar mycket för texten.

I kap. 4, 1 § står det: "I översiktsplanen skall re-
dovisas allmänna intressen som bör beaktas vid beslut
om användningen av mark- och vattenområden."
Enligt min uppfattning bör meningen i stället lyda så
här: I översiktsplanen skall redovisas miljöförhållan-
dena i kommunen, allmänna intressen enligt 2 kap.
2 § samt konsekvenserna av stora planerade föränd-
ringar i användningen av mark och vatten. Detta stäl-
ler bestämda krav på konsekvensbeskrivningar och
ger lagen en starkare miljöprofil.

Sådana redovisningar skall komma in tidigt i sam-
rådsförfarandet och vara lätta att förstå. Här är utskot-
tet enigt. Det vidgade samrådet vid översiktsplanen,
som också gäller vid antagande av detaljplan, borde
särskilt markera miljögrupper, Naturvårdsföreningen
och handikapporganisationer. Där är vi eniga med
Folkpartiet.

I lagtexten nämns bara mer översiktligt
"sammanslutningar och enskilda i övrigt som har ett
väsentligt intresse av förslaget". Även här gäller det
en skärpning av miljöprofilen men också att ge större
utrymme för tillgänglighetsfrågorna i planprocessen.

Ett särskilt problem är de funktionshindrades in-
flytande. Hur skall de kunna hävda sina krav gente-
mot planerare och byggherrar när de klara byggan-
visningarna gradvis har upphört och ersatts med stora
tolkningsutrymmen? Kostnaderna för ökad tillgäng-
lighet får inte avhålla kommunerna från att prioritera
lösningar som även ger de funktionshindrade tillträde.
En basanpassning som gäller hela Sverige vore på sin
plats. Det är svårt att tolka "lagom brett", "tillräckligt
högt" osv. Ibland är just distinkta regler och siffror en
klar hjälp i arbetet - inte ett hinder.

Barnen är en annan särskilt utsatt grupp, inte bara
därför att de är små och ömtåliga utan också därför att
det sällan tas hänsyn till just deras behov och insikter.
Barnen har kunskaper om sin miljö. Barnen är goda
observatörer. Enligt barnkonventionen har barnen
faktiskt rätt till inflytande. På köpet får de praktisk
träning i demokrati, och vuxna planerare får nyttiga
"synvändor".

I Norge är man framsynt på det här området. Där
har staten ålagt kommunerna att utse en särskild
tjänsteman som skall ta till vara barnens intressen i
den norska motsvarigheten till Byggnadsnämnden i
Sverige. Det tycker vi är ett utmärkt förslag.

Kravet på rivningsplaner, som sluter byggnadens
livscykelsprocess och ger möjlighet till återanvänd-
ning och återvinning i byggbranschen, är ett stort
framsteg. För att ge rivningen ännu större betydelse
borde man enligt min mening tala om selektiv rivning,
vilket pekar på behovet av skärpt kvalitet och större
ansvar och på att miljöaspekterna vägs in.

S.k. utrivningar, något som Vänsterpartiet har tagit
upp, vid ändring av byggnad hamnar tyvärr i nuva-
rande skrivning utanför kravet på rivningsplan. Rege-
ringen vill fundera ett tag till. Ett tillkännagivande
skulle i det här läget understryka vikten av att riksda-
gen skyndsamt föreläggs ett förslag i frågan. Jag kan
inte riktigt förstå varför just utrivningarna skulle un-
dantas.

Ca 80 % av allt byggmaterial vid en rivning går i
dag till deponi. Det är ett allvarligt slöseri. Det borde
i stället vara så att minst 80 % återanvänds och till
viss del återvinns. Det är också viktigt att det inte bara
är kommunerna som tillåts hantera rivningsmaterialet.
Så snart som möjligt bör riksdagen få förslag som ger
utrymme för en sund konkurrens mellan olika ent-
reprenörer. Så sent som i dag har miljöministern på en
informationsdag om samspelet mellan miljövård och
fysisk planering meddelat att regeringen arbetar på en
ordentlig deponiavgift - mycket intressant! Detta är
en klar signal och bäddar för en intressant och positiv
utveckling vad gäller byggavfallet.

När det gäller ansvarsfördelning vid rivning anser
jag att gränsen mellan ansvaret för producenten av
byggmaterialet och byggherren tydliggörs. Så fort
Kretsloppsdelegationens rapport beretts bör regering-
en även här återkomma med förslag.

Vindkraften är på stark frammarsch. Ingen
bransch är jämförbar. Sedan 1990 har den haft minst
40 % tillväxt per år. Jag tycker att det är rätt att även
vindkraftverken går igenom en ordentlig prövning och
förordar alltså inte ett förenklat bygglovsförfarande,
som Centerpartiet gör. Däremot tycker jag att den
längsta tiden för bygglov för "tillfällig åtgärd" skall
utsträckas till 20-30 år. Det är nämligen först efter
20 år som man får ekonomi i ett vindkraftverk. Jag
behöver inte poängtera alla fördelar med den vind-
kraftssatsning som nu pågår i Sverige. Men hinder
som i praktiken är onödiga tycker jag skall tas bort.

Allergiskapande miljöer och material är något som
vi arbetar hårt med att få bort i vårt land. Nu när vi är
med i EU och materialet flödar fritt bör Sverige
självklart kräva att övriga unionsländer också sätter
hälsan främst och mönstrar ut sina högemitterande
byggnadsmaterial.

Till sist vill jag nämna egenskapskraven. De har
successivt lyfts ur PBL och förts över via en bygg-
produktlag till BVL, lagen om tekniska egenskap-
skrav på byggnader. Därmed har egenskapskraven på
sätt och vis degraderats, vilket är olyckligt. De är ju
så pass viktiga att de har sin självklara plats i den
överordnade plan- och bygglagen.

Herr talman! Jag står givetvis bakom alla de re-
servationer som jag skrivit under, men för att inte ta
upp mer än nödvändig tid här i kammaren yrkar jag
bifall bara till reservationerna 2, 6, 8, 12, 13, 19, 27
och 34. Om reservationerna 2, 6 och 8 vinner kamma-
rens gehör yrkar jag också bifall till reservation 24.

Anf. 217 ULF BJÖRKLUND (kds)

Herr talman! Den översiktliga fysiska planeringen
är en viktig del av de krav och beslutsunderlag som
plan- och bygglagen ställer på kommunerna. Över-
siktsplanens grundläggande uppgift är att vara vägle-
dande. Avsikten med den här propositionen, säger
man, är främst att stärka den vägledande processen
och att ge miljöhänsynen större tyngd. Det handlar
således om att skydda människorna, naturen och mil-
jön i övrigt mot störningar och om att förbättra mil-
jötillståndet i vid mening. Översiktsplanen är alltså
inte bindande för myndigheter och enskilda. Den
rättsliga regleringen av markens användning och
bebyggelse sker, som vi vet, genom detaljplanerna.

Det kommunala arbetet med Agenda 21 har också
som grundläggande princip att i ett lokalt program
integrera miljöhänsynen i olika sektorer och verksam-
heter. Översiktsplaneringen, liksom Agenda 21-
arbetet, handlar således om att se framåt och om att
tänka efter - före. Ett sådant tankesätt är något som vi
kristdemokrater välkomnar. Vi välkomnar också för-
slagen om en ökad användning av miljökonsekvens-
beskrivningar.

Vi vill också betona vikten av medborgarnas infly-
tande under beslutsprocessen. Det gäller både rättssä-
kerhet för sakägarna, främst då för fastighetsägare,
och ett mer allmänt medborgarinflytande i plane-
ringsprocessen. Beslut som kommer utan att allmän-
heten har erbjudits medverkan har ofta svårt att få
allmänhetens acceptans. Dessutom garanterar denna
medverkan att beslutsunderlaget ofta blir mera full-
ständigt.

I det stora hela är flertalet förslag i propositionen
bra, och jag uppskattar att utskottet kompletterat re-
geringsförslagen genom att i full enighet göra några
tillkännagivanden. Det handlar bl.a. om några kds-
motioner som berör behovet av att allmänna råd bör
utarbetas när det gäller tillgängligheten till arbetsplat-
ser, publika lokaler och allmänna platser i syfte att
förbättra tillgängligheten, främst för personer med
nedsatt rörelse- och orienteringsförmåga, liksom om
att enkelt åtgärda de hinder mot tillgängligheten som
föreligger. Detta bör vara avklarat till år 2005, den
tidpunkt som Lagrådet föreslog i den remiss som
föregick propositionen.

Det andra tillkännagivandet rör krav på att bostä-
der skall kvalitetsdeklareras. Krav bör således ställas
på en funktions- och materialdeklaration av byggna-
der och lägenheter vid ny- och ombyggnad, bl.a. för
att motverka problem med astma och andra allergier.

Trots en positiv hantering i utskottet har vi krist-
demokrater reserverat oss på sex punkter, till förmån
för våra egna motionsförslag. Jag skall något beröra
tre av dessa reservationer.

Reservation 20 berör hanteringen av rivningsma-
terial och rivningsavfall. I propositionen anges att
omhändertagandet av avfall kan regleras av kommu-
nen genom renhållningsförordningen.

Risken föreligger, menar vi, att kommunen med
stöd av renhållningslagen monopoliserar marknaden.
Konkurrensen kan spolieras med ökade kostnader
som följd, medan initiativ från lokala privata ent-
reprenörer hämmas. Fina exempel på hur sådant här
kan gå till har vi i utskottet sett på en studieresa som
vi gjort. Jag kan bara konstatera att det vi har sett
tydligt visar på att här ligger Sverige långt efter.

Reservation 25 berör kravet i en s-motion att
återinföra möjligheten att i en detaljplan precisera
handelsändamålet. Den möjligheten togs bort av den
förra regeringen för att förbättra konkurrensen inom
handeln genom friare etableringsmöjligheter inom
främst detaljhandeln. Många nyetableringar i mindre
kommuner som jag känner till har spolierats till följd
av tidigare lagstiftning, som nu Socialdemokraterna
m.fl. vill återinföra.

Reservation 29, till sist, berör Sveriges agerande i
EU när det gäller byggmaterial. Vi vet att byggnads-
och inredningsmaterial som vi i dag använder i våra
bostäder avger ämnen som i olika kombinationer kan
vara skadliga för de boende. Vi i denna kammare är
därför överens om att för hälsan säkrare bygnadsma-
terial skall användas. Inte minst viktigt är detta i ett
EU-perspektiv där byggnadsmaterial kommer att
kunna röras och föras fritt över gränserna.

I reservationen pekar vi på att Sverige med kraft
bör verka för att det inom EU ställs sådana krav på
byggnadsmaterial att hälsan inte menligt påverkas vid
användningen.

Herr talman! Jag säger som många har sagt. Jag
står således bakom samtliga våra reservationer, men
jag nöjer mig med att här yrka bifall till nämnda re-
servationer, dvs. reservationerna 20, 25 och 29.

Anf. 218 RUNE EVENSSON (s)

Herr talman! Efter Owe Hellbergs inledning har
jag av ett flertal ledamöter uppmanats att ha en lik-
nande inledning på mitt anförande, men jag skall
bespara kammaren det.

Det betänkande som vi nu debatterar och som
riksdagen senare skall fatta beslut om handlar om
PBL och bygger i huvudsak på Bengt-Olof Käcks
andra delbetänkande, men främst handlar det om en
översiktsplanering och om hur miljöhänsynen skall
öka. Utgångspunkten är att översiktsplaneringen skall
användas som ett instrument för att höja ambitionsni-
vån. Ett ökat medborgarinflytande skall också stärka
värnet om miljön.

Miljökonsekvensbeskrivningar skall användas i
större utsträckning. Större tyngd skall läggas vid sam-
råd. Medborgarnas synpunkter bör tas in tidigt i plan-
processen, och åtgärder för att stimulera till diskus-
sion i tidiga planeringsskeden bör lyftas fram. Pro-
positionen tar syfte på att bättre än i dag värna om
parker och grönområden. Dessa gröna lungor är
omistliga värden i våra tätorter och bör därför ges en
hög status.

Den förra regeringens agerande när det gäller
hantering av PBL-frågan har jag tidigare kritiserat i en
debatt här i kammaren i juni 1994. Den uppgörelse
mellan Centern och Socialdemokraterna som låg till
grund för PBL:s tillkomst 1987 bröts då den förra
regeringen tillsatte en utredare och antog direktiv utan
att samverka med Socialdemokraterna. Jag har kritise-
rat detta, och jag skall inte upprepa alla dessa argu-
ment. Utredningen borde ha lagt fram ett samlat be-
tänkande och inte splittrat upp det i flera delar som nu
har skett. Detta har skapat förvirring, och det har
försvårat helhetssynen på lagen. Förslag i senare ut-
rednings- och lagförslag gör att beslut som vi har
fattat i tidigare skeden kan behöva ändras när man får
se helhetsbilden. Nu får vi fortsätta på den inslagna
vägen. Och i detta betänkande gör vi förändringar i
det beslut som fattades 1994.

De lagändringar som trädde i kraft den 1 juli i år
har skapat förvirring i kommunerna. Bygganmälan
och samrådsträffar fungerar inte. Kommunerna har
besvär med att få de sökande att förstå det nya syste-
met. Det gäller framför allt småärenden. Det visar att
vår kritik på detta område i högsta grad var befogad.

Tillgänglighet har diskuterats mycket i utskottet.
Vi har i vårt land högt ställda krav på detta. Regering-
en anser att ett kommunalt tillgänglighetsprogram bör
ingå i varje kommuns översiktsplan. Handikapporga-
nisationerna bör vara en självklar part vid utarbetande
av detta program. I lagrådsremissen som föregick
propositionen fanns förslag på tillgänglighetsskapan-
de åtgärder före år 2005. Kommuner och landsting
tyckte att kostnadskonsekvenserna borde utredas
bättre innan detta förslag antogs. Regeringen gav då
Boverket i uppdrag att belysa detta. Uppdraget skall
redovisas senast den 15 maj.

Det är rimligt att detta sker. En ordentlig kost-
nadsanalys behövs innan mer preciserade åtgärder
krävs. Det tycker också utskottet. Men utskottet anser
att dessa frågor har ett sådant väsentligt intresse att de
åtgärder som enkelt och med små kostnader kan åt-
gärdas bör behandlas skyndsamt. Regeringen bör,
efter Boverkets redovisning, snarast återkomma till
riksdagen med förslag till bättre tillgänglighet i be-
fintliga offentliga lokaler och på allmänna platser. Om
detta är utskottet enigt, vilket är glädjande.

1992 drev den dåvarande riksdagsmajoriteten ige-
nom ett förbud för kommunerna att i detaljplan styra
viss form av handel. Det gällde handel med skrym-
mande varor och livsmedel. Detta var ju ett av Bert
Karlssons stora paradnummer här i kammaren. Ge-
nom detta beslut skulle matpriserna sjunka kraftigt.
Detta leder till stora etableringar av försäljningsstäl-
len i industriområden och utanför tätbebyggelse som
främst vänder sig till bilburna kunder. Förlorarna är
kunder utan bil, främst äldre människor. De får se sina
närbutiker i bostadsområden och tätorter läggas ned
till fördel för mer perifert belägna butiker. De tvingas
nu i större utsträckning anlita färdtjänst och hemtjänst
för att uträtta ärenden som de själva tidigare kunde
göra. Kommunerna får ta hand om parkeringsproble-
men och trafikproblemen.

Den förra riksdagsmajoritetens beställning att med
retroaktiv verkan gå in och göra motsvarande änd-
ringar i gamla planer blir nu av förklarliga skäl inte
av. Vi vill nu ge kommunerna tillbaka rättigheten att i
detaljplan styra dessa verksamheter. Regeringen bör
skyndsamt lägga fram ett förslag med denna innebörd.

Plan- och byggutredningen föreslog också att
kommunerna i översiktsplanen områdesvis skulle
kunna göra undantag från lokaliseringsprövning av ny
bebyggelse utanför samlad bebyggelse. Det skulle ge
markägare oinskränkt rätt att avgöra var det skulle
byggas, vem som skulle bygga och vad som skulle
byggas. I princip betydde detta att planmonopolet
som infördes i stor enighet här i riksdagen 1947 skulle
upphävas i dessa områden. Detta förslag är numera
djupt begravt i en sällan öppnad byrålåda på Miljöde-
partementet.

På Miljödepartementet ligger också förslaget om
att tvinga kommunerna att upprätta detaljplaner inom
två år om någon söker bygglov och kommunen avslår
ansökan med motiveringen att detaljplan erfordras. I
annat fall skulle bygglov beviljas. Det skulle försätta
många kommuner, framför allt de med ett högt be-
byggelsetryck, i en ohållbar situation. Dessa frågor
har också tagits upp i reservationer.

Till betänkandet har fogats 35 reservationer. Jag
skall kommentera några av dem. Vänsterpartiet och
Miljöpartiet ägnar sig i några reservationer åt ordki-
neseri. De vill byta ut vissa ord mot andra som anses
mera långtgående. Vi anser inte att dessa förändringar
skulle tjäna något rejält syfte och yrkar avslag på
dessa reservationer.

Moderaterna vill att översiktsplanen skall vara
frivillig och är naturligtvis ensamma om den uppfatt-
ningen.

Folkpartiet vill att samrådskretsen skall utvidgas
vid upprättande av detaljplan och ger exempel på
sådana organisationer som bör ingå. Folkpartiet slår
här in öppna dörrar, då det som partiet efterlyser
sedan många år är praxis.

I en reservation tas barnens ställning vid planering
upp. I reservationen anförs att en särskild tjänsteman
skall utses för att ha ansvar för barnens intressen. Vi
är ense med reservanterna om att barnens intressen är
viktiga att bevaka i planeringen. För den skull finns
en mängd råd och riktlinjer om hur detta bör ske. De
som upprättar planer och de kommunpolitiker som
fattar beslut om dessa har här ett stort ansvar. De skall
tillvarata allas intressen, dvs. alla invånare - barn,
pensionärer, handikappade, m.fl. Detta ingår i plan-
processen. Det skulle inte tjäna något större syfte om
alla dessa grupper skulle ha var sin ansvarig som
bevakar deras speciella intressen. Det bör som nu på
ett naturligt sätt ingå i planprocessen.

Moderaterna tycker att kravet på att översiktspla-
nen skall aktualiseras en gång per mandatperiod är
onödigt. De anser att man skall låta kommunerna
själva avgöra när detta bör ske. Om ändringsbehovet
är litet drar detta onödiga kostnader.

Jag tror att det är bra ur många synpunkter att
översiktsplanen kommer till kommunfullmäktige en
gång per mandatperiod. Vad som skall ändras i planen
är ju upp till varje kommun att avgöra.

Moderaterna tycker inte att större uppmärksamhet
bör ägnas parker och grönområden. De är ensamma
även om denna uppfattning.

Krav på rivningsplaner införs nu liksom kvali-
tetsansvarig för detta arbete. Miljöpartiet och Väns-
terpartiet vill gå längre genom att kräva detta även vid
utrivning i samband med ändring av byggnad. Vi
anser att man får följa dessa frågor och återkomma
om så erfordras.

I en fempartireservation varnas för kommunal
monopolisering på hanteringen av rivningsmaterial.
Både utredningen och regeringen anser att dessa frå-
gor inte bör regleras i PBL utan bör regleras enligt
renhållningsförordningen. Vi delar den uppfattningen.
Risken för fördyringar är obefintliga. I dagens eko-
nomiska situation väljs säkert det billigaste alternati-
vet. Kretsloppsdelegationen förväntas komma med
förslag i ämnet.

Moderaterna vill minska strandskyddet. Detta är
inget nytt. De är ensamma om denna uppfattning.

Fru talman! Med det anförda yrkar jag bifall till
hemställan i utskottets betänkande och avslag på
reservationerna.

Anf. 219 OWE HELLBERG (v) replik

Fru talman! Jag tänker inte be om ursäkt för min
inledning, om det var detta som Rune Evensson hade
tänkt sig. Engagemang, Rune Evensson, kräver både
hjärna och hjärta, och det har vi i Vänsterpartiet. För
Rune Evensson och hans parti tycker jag att det ibland
handlar mycket om ord men att man sedan inte kom-
mer till skott så att det blir något.

Ett typexempel på detta är frågan om barns rättig-
heter att få delta i planeringen. Vi har ratificerat barn-
konventionen, och vi har talat om att lyfta in den i
lagstiftningen. Sedan kommer det ett litet ynka kon-
kret exempel på vad man kan göra. Då generaliserar
Rune Evensson och säger att man tar till vara barnens
intressen på alla möjliga sätt. Men tanken med detta,
Rune Evensson, var ju att barnen skulle kunna hävda
sina egna intressen. Jag tror att barn tänker litet annor-
lunda än vuxna. Ofta är de dessutom mycket klokare,
vilket är det värsta. Det vore därför mycket bra att ta
till vara deras åsikter i dessa frågor för framtiden. Vi
vet att det är deras miljöer som det kommer att handla
mycket om. Om norrmännen kan, så varför skulle inte
vi kunna göra det?

När det gäller rivningar undrar jag, Rune Evens-
son, varför man inte skall ta med alla rivningar. Vi
hoppas att detta med s.k. utrivningar är det som skall
gälla för framtiden - varsamma rivningar där man tar
till vara människors behov av den miljö de har. Man
skall inte göra några lyxrivningar osv.

Det finns ingen anledning att lämna det här utan-
för.

Sedan har jag under det här året lärt mig att ord
betyder väldigt mycket. Jag har t.o.m. blivit lurad
några gånger i utskottet för att jag trodde att de be-
tydde någonting annat. Men nu vet jag att det är till-
kännagivanden som gäller om det skall bli någonting
av. Skall vi ändra orden så att det blir den inriktning
som vi vill ha mot det ekologiskt hållbara samhället
måste vi använda de orden. Då duger inte de andra.
Så är det bara.

Anf. 220 RUNE EVENSSON (s) replik

Fru talman! När det gäller barn och planering går
mycket av det som Owe Hellberg föreslår bra att
genomföra ute i kommunerna. Man kan om man vill i
kommunerna utse människor som har denna speciella
uppgift, men man behöver inte lagstifta om det. En
ordentlig och duktig planerare skall ta ansvar för allas
rätt i samhället att kunna vara med i planeringen. Det
gäller inte bara barn, utan det gäller - som jag sade i
mitt anförande - såväl pensionärer som handikappade
och alla möjliga grupper. Skulle vi ha ansvar för olika
personer och grupper i samhället, skulle det bli full-
komligt ohållbart. Detta är viktiga frågor, men vi
klarar dem inom ramen för den lagstiftning som redan
gäller i dag.

Sedan slog Owe Hellberg sig för bröstet och tog åt
sig äran för det tillkännagivande som bostadsutskottet
nu vill att riksdagen skall göra när det gäller handi-
kappfrågorna. Jag vill bara påpeka att utskottet var
enigt och att alla partier var överens om detta. Det var
inget speciellt för Vänsterpartiets vidkommande.

Jag tycker att det är bra att det nu införs krav på
rivningsplaner. Då kan man få ordning på omhänder-
tagandet av rivningsmaterial och då även av miljöfar-
ligt rivningsmaterial. Det betyder också att Bygg-
nadsnämnden kan gå in och stoppa en rivning om man
inte följer rivningsplanen. Det införs nu också en
kvalitetsansvarig för rivning - det fanns inte med i det
förslag som den förra regeringen lade fram. Det tyck-
er jag är väldigt bra, och det har efterlysts av många
människor ute i kommunerna som jobbar med dessa
frågor.

Men vi är inte beredda att driva frågan vidare när
det gäller utrivning, utan vi vill ta en sak i sänder och
utvärdera. Vänsterpartiet, som Owe Hellberg repre-
senterar, brukar alltid vilja gå litet längre än andra
partier. De vill betala litet mera, men det är bara det
att andra partier väger saker och ting för och emot och
tar reda på vad det kostar att göra en massa efter-
forskningar innan de fattar beslut. Det är skillnaden
mellan andra partier och Vänsterpartiet.

Anf. 221 OWE HELLBERG (v) replik

Fru talman! Ja, Rune Evensson, barnen har fak-
tiskt ingen egen intresseorganisation. Men det har de
andra grupperna. Därför tyckte inte vi att de handi-
kappade skulle få någon särskild rätt att vara med i
dessa sammanhang annat än genom sina intresseor-
ganisationer. Precis som jag säger tänker barnen an-
norlunda. Vi vill genom lagstiftningen ge en liten vink
till kommunerna att de borde utse någon som är an-
svarig för dessa frågor och som tänker i dessa banor.
Det är ingenting som säger att sådant uppstår av sig
självt. Eller skall Rune Evensson åka runt i landets
287 kommuner och propagera för detta? Det vore kul
om han i stället kunde göra det.

Vad är det för kostnader i samband med utriv-
ningar? Jag tror snarare att det är precis tvärtom. Tar
vi in det här i lagstiftningen får vi en annan organisa-
tion och funktion av detta på en gång. Det skulle väl
vara väldigt mycket bättre än att som vanligt vänta
och vänta.

Anf. 222 RUNE EVENSSON (s) replik

Fru talman! Jag vill bara säga något om detta med
rivningsplaner och utrivning.

Det är en väldig skillnad på att riva en byggnad
och på att riva ut ur en byggnad. Det är alltså fråga
om skiftande processer från bygge till bygge och från
hus till hus. På vissa ställen river man ut väldigt
mycket, kanske hela innehållet i huset. På andra stäl-
len river man bara ut stammar eller bara byter fönster.
Skulle vi gå in och lagstifta här skulle det bli en väl-
digt konstig situation. Vi säger att om man skall göra
det måste man ha bra mycket på fötterna. Vi måste
veta vad vi pratar om och kan inte bara rusa i väg som
Owe Hellberg vill göra.

Anf. 223 LENNART FREMLING (fp) re-
plik

Fru talman! Rune Evensson har framhållit att hu-
vudsyftet med det här betänkandet är att miljöhänsy-
nen skall öka. Det är bra.

Sedan hävdar Rune Evensson att Folkpartiet slår
in öppna dörrar när vi framför kritik mot att inte mil-
jögrupper nämns när det gäller samrådskretsen. Det
gläder mig om Rune Evensson har rätt, men det blir
litet osäkert i och med att miljögrupperna inte nämns i
förarbetena.

I förarbetena nämns bl.a. fackföreningar och andra
grupper som har ett väsentligt intresse av planförsla-
get. Då tycker jag att det vore bättre om man klart
hade kunnat uttala att miljögrupperna skulle ingå i
samrådskretsen och på ett tydligt sätt gett dem den
rätten.

Vi tycker alltså inte att förarbetena är tillräckligt
tydliga. Därför har Folkpartiet och Miljöpartiet ge-
mensamt reserverat sig i det här avseendet. Det är
därför som jag yrkar bifall till reservation 11.

Varför, Rune Evensson, kunde man inte gå med på
att klart uttala att miljögrupperna skall ha denna rätt?

Anf. 224 RUNE EVENSSON (s) replik

Fru talman! Miljögrupperna är redan med och
samråder. Jag har själv suttit i Byggnadsnämnden i
väldigt många år, och i alla planeringssammanhang
har alltid SNF och olika lokala miljögrupper i samhäl-
let tillfrågats. Det är oerhört viktigt att man i ett tidigt
skede får klart för sig vad dessa människor vill så att
man kan väga in detta i planeringen.

Som jag sade i mitt huvudanförande tycker jag att
Folkpartiet i det avseendet slår in öppna dörrar. De
grupper som kallas - miljögrupper, naturvårdsföre-
ningar men också köpmannaföreningar och företagar-
föreningar - är ju inga sakägare och de kan inte
överklaga en plan. Däremot är deras åsikter oerhört
betydelsefulla i samband med planeringen. Det räknas
upp redan i förarbetena till PBL exempel på alla or-
ganisationer som skall och bör kallas. Jag tycker att
detta fungerar väldigt bra i dag. Det finns ingen an-
ledning att göra den förändring som Folkpartiet vill
göra.

Anf. 225 LENNART FREMLING (fp) re-
plik

Fru talman! I så fall förstår jag inte varför man
inte hade kunnat vara tillmötesgående. Då hade vi inte
behövt att avge någon reservation. Man borde ha
kunnat skriva in det här. Visserligen sker ett sådant
arbete i dag, men om man inte skriver in denna rätt är
det ju inte säkert att dessa grupper kommer att få
samma inflytande också i framtiden. Då har det sitt
inflytande så att säga mera på nåder. Det är bättre om
man klargör att de har denna rättighet.

Anf. 226 RUNE EVENSSON (s) replik

Fru talman! Om man skulle göra så som Folkpar-
tiet föreslår, dvs. om man skulle räkna upp de organi-
sationer som skall vara med i dessa samråd, då blir
det en förskräckligt massa organisationer. Inom dessa
organisationer finns det lokala grupper som bildas i
samhället i dag, enfrågegrupper och annat. De måste
ju också få vara med i planeringsarbetet. Det skulle
alltså vara väldigt besvärligt att i detalj ange vilka
grupper som skulle vara med så att det blev en hel-
täckande uppräkning i lagstiftningen. Därför tycker
jag att det är bra som det är i dag. Det fungerar också
väldigt bra.

Anf. 227 ULF BJÖRKLUND (kds) replik

Fru talman! Jag vill säga några ord till Rune
Evensson om det här med att återinföra möjligheterna
för kommunerna att precisera handelsändamålet. Jag
har faktiskt inget minne av att Bert Karlsson var på-
drivande i den här frågan. Däremot vill jag påstå att
det inte är detta som är det viktigaste, utan det viktiga
är ju att gå på sakfrågan. För min del är det viktigare
än om det är Bert Karlsson eller någon annan som har
föreslagit någonting.

Jag har flera exempel på etableringsmöjligheter
som har spolierats framför allt i små kommuner, där-
för att man inte har fått etablera sig i de lägen som
man hade bedömt som möjliga för att över huvud
taget kunna driva i gång ett handelsändamål i en
mindre kommun. Då finns det naturligtvis behov av
möjligheter till parkeringar. Faktum är, Rune Evens-
son, att parkeringsproblemen är ju större i centrum än
vad de är i utkanterna. Är det inte också så att äldre
människor sällan bor precis i centrum där det finns
väldigt mycket lokaler och affärer? Man bor också i
förorter. Om det då etableras affärsmöjligheter i föror-
ter och i utkanterna av tätorterna kan det faktiskt vara
en fördel också för äldre.

En annan sak är konkurrensen, möjligheten att
handla till vettiga priser. Detta innebär storköpsmöj-
ligheter för barnfamiljer, som i dag är tvingade att
pressa sina priser. För att familjerna skall klara dessa
storköp måste de ha tillgång till en nära och stor par-
keringsplats.

Jag vill också påstå att detta ofta stimulerar de
centralt belägna butikerna till att vidta åtgärder och
vara litet av innovatörer för att locka kunder till sina
butiker.

Det Socialdemokraterna och en del andra här är
inne på är, menar jag, ett steg tillbaka. Är det inte så
egentligen, Rune Evensson?

Anf. 228 RUNE EVENSSON (s) replik

Fru talman! Det som Ulf Björklund nu tar upp var
som jag sade ett av Bert Karlssons stora paradnum-
mer. Jag minns när han stod i talarstolen med en kavi-
artub i var hand och förde en våldsam debatt i dessa
frågor. Sedan kan man ju ifrågasätta Bert Karlssons
motiv - han kan ju ha talat i eget intresse, men det
kanske vi inte skall gå in på här.

När man planerar för industriområden och han-
delsområden och har någon form av handel som inte
alstrar så mycket parkering kan man alltså skriva in
det i sin detaljplan. Men om det sedan plötsligt etable-
ras livsmedelsförsäljning i området kan det uppstå
enorma parkeringsproblem där. Vem skall då ta hand
om dem? Jo, det måste ju kommunen göra. Planerna
är alltså inte dimensionerade för den trafik som kom-
mer att uppstå efter sådana affärsetableringar där
kommunen inte kan vara med och styra.

Efter det att den här lagändringen gjordes har
transportresorna till dessa perifert belägna områden
ökat våldsamt, och det har ur miljösynpunkt väldigt
stor betydelse.

Förlorarna i detta spel är de gamla människorna,
det är de som inte har bil, det är pensionärerna. Jag
förstår inte att kds inte ställer upp mer för de männi-
skorna än vad man gör.

Sonia Karlsson, som finns med senare på talarlis-
tan, kommer att mer i detalj beskriva situationen i de
här frågorna.

Anf. 229 ULF BJÖRKLUND (kds) replik

Fru talman! Det är märkligt att Rune Evensson till
varje pris skall nämna att det var Bert Karlsson som
talade om den här frågan. Jag tycker faktiskt att det är
ointressant i sammanhanget. Det är sakfrågan det
gäller. Förslaget måste ju dessutom inte vara dåligt
bara därför att Bert Karlsson möjligen har framfört
det från den här talarstolen.

Kommunerna har ju ett ansvar även för att det
finns tillgång till parkeringsplatser vid butiker som
ligger centralt i samhället, även för små samhällen.
Kommunerna har ett ansvar för att det skapas parke-
ringsmöjligheter på något sätt, vare sig det blir i ut-
kanten eller i centrum.

Jag tror att Rune Evensson har storstadsperspekti-
vet i huvudet. Han tänker på Göteborg och Stock-
holm, där det naturligtvis blir litet längre transporter
när man skall till utkanten av staden. Jag har all för-
ståelse för att det är på det viset. Men jag vill påstå att
han ändå tänker litet för storskaligt. Det handlar nu
om de små, de mindre kommunerna. Där blir det inte
fråga om så långa transporter om det t.ex. görs en
etablering vid rondellen som ligger 300-400 meter
från centrum. Det är korta avstånd, vill jag påstå. Men
parkeringsmöjligheterna finns, storköpsmöjligheterna
finns, möjligheten att konkurrera med de centrala
butikerna finns. Dessutom ger det här bättre priser för
barnfamiljer och andra som i dessa dagar behöver
tänka på hur man använder sina pengar.

Socialdemokraterna och Rune Evensson vill inte
stimulera handel, handelsverksamhet och konkurrens
som leder till att priserna pressas, utan man vill göra
precis tvärtom, och det drabbas människor faktiskt
mer av än vad de drabbas av de problem som Rune
Evensson tar upp.

Anf. 230 RUNE EVENSSON (s) replik

Fru talman! Det är klart att Ulf Björklund har en
poäng i det han säger - Bert Karlssons parti hade ju
inte ensam majoritet i den här kammaren, utan han
hade faktiskt de borgerliga partierna med sig. Det var
därför de här förändringarna kunde genomföras.

Inte nog med att man gick in och gjorde dessa för-
ändringar i framtida handelsplaner, utan man försökte
också få igenom ett förslag som innebar att man
skulle kunna gå in retroaktivt i befintliga planer. Det
förslaget kom dock aldrig till verkställighet, och det
lär inte göra så heller.

Samråd är en oerhört viktig del i en planprocess.
Det har påpekats flera gånger i debatten. Så många
grupper som möjligt skall vara med i samrådet och få
lägga fram sina synpunkter. Pensionärsföreningar är
med, och alla möjliga andra organisationer är med. En
närbutik är en oerhört stor tillgång i väldigt många
bostadsområden, och dessa grupper kan under samrå-
det föra fram att man vill slå vakt om är sin närbutik.
Den lagändring som Ulf Björklund slår vakt om kan
komma att innebära att dessa grupper förvägras den
här möjligheten att föra fram sina synpunkter, och det
är märkligt att man inom kds inte lyssnar på männi-
skors åsikter och synpunkter.

Kom ihåg att närbutiken är en väldig tillgång!
Många människor bosätter sig i ett visst område för
att kunna ha gångavstånd till en närbutik. Det gäller,
som jag påpekat tidigare, framför allt äldre männi-
skor, människor med någon form av handikapp och
människor som inte har bil. För dem är detta oerhört
viktigt.

Anf. 231 ULLA LÖFGREN (m) replik

Fru talman! Sverige är ett avlångt land med många
olika förhållanden. Det har uppenbarligen inte Social-
demokraterna upptäckt - i varje fall inte Rune Evens-
son. Det är därför vi moderater anser att kommunerna
skall ha ett stort inflytande över bestämmandet. Det är
därför vi tycker att kommunerna skall få besluta ex-
empelvis när en översiktsplan skall tas upp till pröv-
ning.

Det är klart att det innebär kostnader för kommu-
nerna om de tvingas göra detta med en viss regelbun-
denhet. I väldigt många kommuner är det någon form
av förändring som gör att översiktsplanen måste tas
upp till prövning, och då blir det aktuellt med samråd,
utställningar och hela den ruljangsen, något som både
tar lång tid och kostar väldigt mycket pengar. Är det
då fråga om smärre ändringar kan man tycka att det
här är litet onödigt.

Olika delar av Sverige ser olika ut också på ett an-
nat sätt. Det är därför vi har föreslagit att det generel-
la strandskyddet skall tas bort. Behovet att värna om
strandskyddet kan rimligtvis inte vara detsamma i
Stockholm som i Sorsele. Vi tror att de kommunala
politikerna har kompetensen, viljan och förmågan att i
sina översiktsplaner göra de bedömningar som passar
bäst i den egna kommunen.

Jag tror att frågan om handelsetableringar tar för
lång tid att debattera, men jag har ett fint exempel
från Umeå på hur det kan gå till när politikerna sätter
sig ner och reglerar sådana här saker. Men den dis-
kussionen får vi kanske ta enskilt.

Anf. 232 RUNE EVENSSON (s) replik

Fru talman! Jag diskuterar gärna planerna i Umeå
enskilt vid något annat tillfälle.

Det är glädjande att Moderaterna i dag accepterar
PBL. De förde ju en våldsam kampanj mot PBL när
lagen kom. Men verkligheten har nu visat även Mode-
raterna att det var ett riktigt beslut som fattades, och
jag gläder mig åt att de nu är med på tåget.

Ulla Löfgren menar att översiktsplanen skall vara
frivillig, men det skulle ju bli väldigt konstigt med en
sådan lagstiftning. Det är inte lätt att veta i vilken
kommun det finns en översiktsplan och i vilken det
inte finns någon, och det måste vara svårt för myndig-
heter som följer kommunernas planering att veta vad
kommunerna vill om det inte finns någon översikts-
plan. Jag anser att detta är oerhört viktigt, och Mode-
raterna är faktiskt ensamma om den här uppfattning-
en.

I den utredning som låg till grund för denna pro-
position föreslogs att översiktsplanen skulle komma
till fullmäktige en gång per år. Centern föreslog i en
motion att den skulle komma till fullmäktige två
gånger under perioden, men detta har inte följts upp i
någon reservation.

Nu är vi överens om att det skall röra sig om en
gång per mandatperiod, och jag tror att det är väldigt
bra. Kommunerna avgör ju själv i vilken omfattning
planen skall ändras, hur mycket den skall ändras, osv.
För efterföljande planering är det också bra att veta
att det finns en aktuell översiktsplan

Frågan om strandskyddet är något som Modera-
terna har fört fram här i kammaren så länge jag har
varit med i riksdagen - och det börjar bli några år nu.
Moderaterna vill lämna strandskyddet fritt. Skall det
göras inskränkningar, så skall dessa göras i en detalj-
plan. Detta är att gå tillbaka till de förhållanden som
rådde förr. Moderaterna är ensamma i Sverige i dag
om den här uppfattningen.

Människor i Sverige betraktar strandskyddet som
en del av allemansrätten. Det är oerhört viktigt att
kunna gå längs sjöar och stränder, att kunna bada där
man vill, osv. utan att rika människor stänger av vä-
gen ner till stranden med ett staket. Vi har många
exempel på det här, och vi vill inte ha det så igen.

Anf. 233 ULLA LÖFGREN (m) replik

Fru talman! Jag tror att Rune Evensson har miss-
uppfattat frågan om frivilliga översiktsplaner. Vi
pratar om frivilliga alternativa översiktsplaner, dvs.
att det skall finnas möjlighet att upprätta en alternativ
översiktsplan. Detta utvecklar vi också i vår reserva-
tion.

När det gäller strandskyddet är det väl att ta i att
säga att rika människor stänger av stränderna. Det kan
se litet märkligt ut i t.ex. en kommun med 3 000 invå-
nare och 3 000 sjöar. Man kan ha en stuga vid varje
sjö, och stugan skall placeras 200 meter från sjön. Det
tycker jag är en sak som kommunerna skulle kunna
hantera på egen hand.

Anf. 234 RUNE EVENSSON (s) replik

Fru talman! Skulle man ha flera alternativa över-
siktsplaner i en kommun skulle det bli än mer förvir-
rande än vad det skulle ha blivit med det andra förslag
som nämnts.

Strandskyddet gäller generellt 100 meter. Sedan
kan länsstyrelsen utöka det till 200 eller 300 meter.
Jag tycker att detta är en väldigt stor tillgång som vi
har i Sverige. Jag är mycket rädd om det och vill slå
vakt om det. När det infördes i början av 70-talet
skrevs i lagstiftningen att man borde anpassa det bätt-
re efter terrängen och inte ha en exakt gräns i meter.
Det borde man kanske ha följt upp och gjort av-
gränsningar. Men det har vi inte gjort, utan nu har vi
dessa metergränser som gäller. Byggnadsnämnderna
hanterar detta genom att från fall till fall tillstyrka
respektive avslå dispens från strandskyddet. Ärendet
går sedan som i regel upp till länsstyrelse för faststäl-
lande.

Jag och majoriteten är inte beredda att göra några
ändringar på detta område.

Anf. 235 PER LAGER (mp) replik

Fru talman! Jag skall inte upprepa vad de andra
reservanterna har sagt. Rätt många av reservationerna
är gemensamma. Jag vill bara till Rune Evensson säga
att jag tycker att ordet kineseri är ett knepigt ord att
använda när man försöker vara konsekvent när det
gäller begreppen och försöker uppgradera dem. Det är
skillnad på valörer. Det är inte fråga om kineseri utan
svenska språket.

Det finns en annan sak som jag tycker är viktig i
sammanhanget. Jag har talat med en miljö- och hälso-
skyddsinspektör i dag, en chef för bygg- och mil-
jönämnd och dessutom med en arkitekt som sysslar
med speciellt handikappfrågor och frågor gällande
funktionshindrade. Man är överens om att just de
funktionshindrade kan råka illa ut i dag och i framti-
den om vi inte särskilt pekar ut deras möjligheter att
påverka planen. Ofta har de varken ork eller lust att
ge sig till känna på det sätt som man önskar att de
alltid skulle göra. Därför är det väldigt viktigt att det
står inskrivet att de kan medverka i det utvidgade
samrådet. Det här gäller också barnen, som jag tycker
skall kunna ha en särskild representant, som man har i
Norge. Barnen är vår framtid, och deras röst kommer
annars aldrig att höras. Miljögrupperna är också
självklara.

Rune Evensson nämnde att man i kommunerna tar
sådant här till vara. Men vi har förfärligt många
kommuner i landet. En erfarenhet jag har gjort är att
man gör väldigt olika bedömningar när det gäller
påverkan och samrådet. Mycket hänger ihop med
ekonomin i kommunen och hur trängd man är av olika
intressen.

Anf. 236 RUNE EVENSSON (s) replik

Fru talman! När man vill byta t.ex. orden "en
långsiktigt hållbar livsmiljö" mot "ett ekologiskt håll-
bart samhälle" kallar jag det för ordkineseri. Det finns
en mängd exempel på detta i Vänsterpartiets och i
Miljöpartiets motioner. Vi har inte tyckt att det finns
anledning att fördjupa sig mer i det, utan vi lämnar
det därhän.

Per Lager sade i sitt huvudanförande att han tyckte
att man skulle ha en ordentlig prövning av vindkraft-
verk. Det tycker jag är bra. Det finns andra partier
som har en helt annan uppfattning och menar att man
skall släppa det litet mera fritt. Men han säger samti-
digt att man kan bevilja tillfälliga byggnadslov på tio
år och förlänga dem sedan med fem år i stöten, högst
20 år. Men då måste man ha en detaljplan för de
vindkraftverken för att kunna göra det, om man har en
serie vindkraftverk. Man kan inte ha provisoriska
bygglov utanför detaljplanen, utan de måste vara
inom detaljplanen.

Barnen i planeringen har jag talat ganska mycket
om. Jag vill inte upprepa det. Likadant är det när det
gäller miljögrupper och deras medverkan i planering-
en. Finns det, Per Lager, exempel på att dessa grupper
inte kommit med i detaljplaneringen vill jag hemskt
gärna ha reda på det, så att vi kan kontrollera och
följa upp det.

Anf. 237 PER LAGER (mp) replik

Fru talman! I uppgraderingen av språket och
skärpningen av uttrycken ingår också att man är kon-
sekvent, vilket jag nämnde. Såvitt jag vet använder
man uttrycket "ett ekologiskt hållbart samhälle" i bl.a.
naturresurslagen. För att vara konsekvent tycker jag
att det skall finnas med här också.

Rune Evensson talade om tio år plus fem plus fem
när det gäller bygglov för tillfällig verksamhet. Men
det är vad som gäller i dag, såvitt jag vet. Vad jag
skulle önska är att det är 20-30 år,vilket innebär att
vindkraftverket kan ge ekonomi.

Anf. 238 SONIA KARLSSON (s)

Fru talman! Som motionär vill jag kommentera ut-
skottets behandling av min motion och den diskussion
som har varit. Jag uppskattar den positiva behandling,
med tillkännagivandet till regeringen, som mitt för-
slag har fått om att i plan- och bygglagen återinföra
möjligheterna att i detaljplan skilja på olika slag av
handel.

Rune Evensson har redogjort väl för utskottets
ställningstagande, men jag vill med anledning av
reservation 25 och med hänvisning till vad som sagts i
debatten lämna några synpunkter.

Reservanterna hänvisar till att den ändring som
diskuteras skulle försämra konkurrensen. Detta har
särskilt Ulf Björklund hävdat. Men det stämmer inte. I
stället är det så att gällande lagbestämmelse, innebä-
rande att det endast finns en enhetlig detaljplanebe-
teckning för handel, riskerar att försämra för viss
handel.

För att det skall vara tillåtet med något slag av
handel inom ett detaljplanelagt område måste planen
innehålla den bestämmelsen. Om bestämmelsen finns
där har kommunen ingen rätt att vägra bygglov för
den typ av handel som är olämplig i det aktuella om-
rådet. De problem som kan uppstå är att man riskerar
att få in störande handel i lokaler som är avsedda för
närservice i ett bostadsområde. Man kan tänka sig en
närbutik, man kan få bilförsäljning eller vad som
helst. Det kan alltså inte hindras. Man riskerar också
en utflyttning av handel med t.ex. livsmedel och klä-
der från stadskärnan och bostadsområden till ett av-
lägset beläget industriområde dit det i stort sett är
omöjligt att ta sig utan bil.

Det enda sättet för en kommun att undvika dessa
problem med dagens regler är att man detaljplaneläg-
ger för handel endast på sådan mark som är lämplig
för all handel. Det leder i sin tur till att markområden
för handel blir begränsade och att många slag av han-
del inte kan få den bästa lokaliseringen.

Det jag särskilt vill ta upp är handeln med skrym-
mande varor, t.ex. försäljning av bilar, byggvaror,
vitvaror och liknande som ofta kräver frakt med större
lastfordon. Förut kunde de hänvisas till industiområ-
den. Där vill den här handeln själv vara och där pas-
sar den ur omgivningsstörningssynpunkt. Nu går inte
det, om inte kommunen vill släppa handeln i industri-
områden helt fri och därmed riskera att få livsmedels-
försäljning i industriområden, som ofta ligger så avsi-
des att de i princip kommer att bli som externetable-
ringar.

Jag har i min motion hänvisat till att det finns flera
undersökningar som visar att biltrafiken på grund av
inköpsresor ökar kraftigt vid etablering av externa
köpcentrum. Bl.a. har ett forskningsprojekt utförts vid
Chalmers i Göteborg som bekräftar att etablering av
externa köpcentrum har en mycket negativ effekt på
miljön. Undersökningen visade att biltrafiken ökade
med 800-900 % på de undersökta vägsträckorna.
Man kom i forskningsprojektet fram till att det krävs
klara spelregler när det gäller att påverka handelns
lokaliseringsmönster så att stadskärnan överlever,
markanvändningen blir effektiv och miljön värnas.
Jag instämmer i detta.

Krav ställs på kommunerna att använda planin-
strumentet, särskilt översiktsplanerna, för att hushåll-
ningen med mark och vatten skall bli bättre. Men med
den lagregel som gäller i dag förvägrar vi kommuner-
na möjligheten att ta områdes- och miljöhänsyn när
det gäller olika slag av handel.

Sedan vill jag kommentera det Ulla Löfgren sade i
sitt inledningsanförande, nämligen att vi socialdemo-
krater gör intrång i den kommunala självstyrelsen när
det i PBL föreslås att behovet av parker och grönom-
råden skall beaktas när ett område med samlad be-
byggelse utformas. Ulla Löfgren ansåg också att för-
slaget att i detaljplaner kunna skilja på olika slag av
handel var fråga om klåfingrighet. Men, Ulla Löfgren,
det är ju i stället den gällande lagregeln angående
handel som definitivt är ett intrång i den kommunala
självstyrelsen, eftersom kommunerna inte ges möjlig-
het att på bästa sätt planera för de boende så att de får
service och handel och minskad miljöpåverkan av den
tunga trafiken. Detta klarar man inte med dagens
regler.

Fru talman! Jag ber att få yrka bifall till hemstäl-
lan i bostadsutskottets betänkande.

Anf. 239 ULLA LÖFGREN (m) replik

Fru talman! Sonia Karlsson förutsätter att handlare
är korkade, att den som vill sälja tunga lastbilar gör
detta i lokaler som är avsedda för närbutiker eller att
den som vill sälja livsmedel gör detta på en plats som
saknar parkeringsplatser.

Jag tror att den reglering som under lång tid har
skett av handeln i så fall har påverkat handelsmännen
så att de blivit så korkade att de agerar så här konstigt.
Men om vi hade haft en fri etablering från början tror
jag faktiskt att detta hade reglerat sig självt.

Jag håller med om att externetableringar medför
ökad biltrafik. Men, Sonia Karlsson, man kan inte
förutsätta att kommunalpolitiker är så kloka att de
avstår från externetableringar. Jag kan ta ett exempel
Umeå, där Socialdemokraterna med stöd av Center-
partiet, tyvärr, planerar en externetablering samtidigt
som de säger nej till livsmedelsförsäljning i lokaler
som ligger tämligen nära centrum och med enorma
parkeringsplatser. Där bedriver nu varuhuset Obs
möbelförsäljning med svårigheter när det gäller lön-
samheten.

Det är ju klart, Sonia Karlsson, att livsmedlen
skulle bli betydligt billigare om man tillät att dessa
såldes i Obs befintliga lokaler än om en livsmedels-
handlare skulle tvingas att bygga nytt i jungfruligt
område. Dessutom skulle Umeåborna få köra mycket
kortare sträckor. Så det är inte alldeles självklart att
Sonia Karlsson har rätt.

Anf. 240 SONIA KARLSSON (s) replik

Fru talman! Jag har inte påstått att någon är kor-
kad. Det vill jag särskilt påtala.

Varken i Ulla Löfgrens hemkommun eller i någon
annan hemkommun tvingas man att göra det ena eller
det andra, men det förslag som nu utskottet har ställt
sig bakom innebär att man ger kommunerna möjlighet
att i detaljplaner skilja på olika slag av handel.

Kommunförbundet har under oktober sänt ut en
enkät till kommunerna just för att ta reda på hur para-
grafen påverkar handeln. Resultatet är ännu inte klart.
Men jag har varit i kontakt med några kommuner,
som med dagens regler inte har någon valmöjlighet i
samband med planering av ett industriområde där det
skulle passa mycket bra att bedriva handel med
skrymmande varor, exempelvis bilar, vitvaror och
liknande. Men man har ingen möjlighet att förhindra
en livsmedelshandlare eller annan att söka sig dit,
vilket dessutom skulle minska kundunderlaget från
bostadsområdet.

Dagens regler är ett hinder för vissa kommuner
som vill åstadkomma en bra planering för sina med-
borgare.

Anf. 241 ULLA LÖFGREN (m) replik

Fru talman! Jag skulle vilja påstå att det är hit-
tillsvarande klåfingrighet från kommunalpolitiker som
har lett till rädsla. Man har helt enkelt reglerat fast sig
och inte tillåtit marknaden att etablera sig där det
passar bäst. Jag är fullkomligt övertygad om att livs-
medelshandlarna vill etablera sig i det bästa läget för
att komma så nära kunderna som möjligt och därmed
få mer kunder. Likaså är jag övertygad om att handla-
re som säljer tunga lastbilar vill etablera sig i ett om-
råde där den typen av försäljning passar bäst.

Jag tycker att det vore värt att överlämna valet till
dem som faktiskt borde vara mest intresserade av att
etablera sig på rätt ställe.

Anf. 242 SONIA KARLSSON (s) replik

Fru talman! Under den borgerliga regeringstiden
införde man faktiskt 1993 i PBL en bestämmelse om
att planläggning skall främja en långsiktigt hållbar
livsmiljö. Men samtidigt förvägrar ni kommunerna
verktyget att följa den bestämmelsen, eftersom ni
hindrar kommunerna från att välja och planera de
områden som passar bäst för de olika verksamheterna.

Jag vill också säga att jag inte talade om tunga
lastbilar utan om bilförsäljning. Om Ulla Löfgren ser
sig omkring på sin hemort tror jag att hon kan finna
sådan försäljning på ganska nära håll.

Det är klart att marknaden etablerar sig där det
passar den bäst. Det vi nu ser och har sett under en
följd av år är externetableringar, och jag hänvisade till
forskningsrapporter från Chalmers som visar att bil-
trafiken på vägsträckorna mellan externetableringarna
har ökat med 800-900 %. Det ger alltså en mycket
negativ miljöpåverkan. För viss handel som ofta krä-
ver tyngre lastfordon för varutransporter är extern-
eller industriområdena utmärkta. Men man måste se
till att var sak finns på den plats som passar bäst och
som också är bäst för de boende och dem som behö-
ver servicen.

Anf. 243 LENNART FREMLING (fp)

Fru talman! Sonia Karlssons anförande belyser en
viktig principiell skillnad mellan liberaler och social-
demokrater.

Vi anser att människors efterfrågan skall styra. Det
är således inte politiska beslut som i huvudsak skall
styra utvecklingen. Vi värnar därför om en konkur-
rens inom handeln. Risken finns att kommunalpoliti-
ker i praktiken verkar för monopol.

Det behövs fria etableringsmöjligheter för att ska-
pa lägre priser och ett bättre utbud. Om en närbutik
börjar skötas dåligt måste kunderna få möjlighet att
reagera.

Dessutom får jag en känsla av att Sonia Karlsson
har ett storstadsperspektiv på denna fråga.

Anf. 244 SONIA KARLSSON (s)

Fru talman! Nog för att jag tycker att Motala är
bra, men någon storstad är det inte.

Detta med principiell skillnad skulle i så fall vara
att Folkpartiet liberalerna tycker att man kan tumma
på den kommunala självstyrelsen, vilket är vad man
gör i det här fallet. Förslaget innebär en valmöjlighet.
Det är ingen som tvingar kommunerna att välja, men
de ges denna möjlighet. Det är ju märkligt om Lennart
Fremling tycker att det är negativt att människor i ett
bostadsområde i en kommun har närbutiker på lagom
avstånd från bostaden och en trafiksäker miljö.

Detsamma gäller för annan handel, dvs. att då man
vid färre tillfällen behöver åka ut för att köpa vitvaror,
möbler e.d. skall det finnas butiker också för detta,
exempelvis i ett industriområde som passar bra för
detta.

Om Lennart Fremlings hemkommun vill det, kan
den, som sagt, fortsätta precis som i dag, och då kan
all handel hamna inom det berörda området. Andra
kommuner, som tycker att man för kommunmedbor-
garnas bästa vill reglera det här, skall kunna ges den
möjligheten. Även kommunpolitiker har dessutom
bara sin mandatperiod.

Anf. 245 LENNART FREMLING (fp)

Fru talman! Sonia Karlsson talar om att det bara är
fråga om att ge kommunen en möjlighet. Men samti-
digt är det så att om vi ger kommunpolitikerna den
här möjligheten, fråntar vi den enskilda människan
möjligheten att styra detta med sin efterfrågan. Då
styrs det i stället med politiska beslut var man får och
inte får etablera olika verksamheter.

Jag instämmer i det som några andra talare på den
borgerliga kanten här har sagt, nämligen att man inte
skall tro att människorna är dumma och att handels-
männen och kunderna agerar oklokt.

Anf. 246 SONIA KARLSSON (s)

Fru talman! Jag träffar många enskilda människor,
i Motala kommun och på andra platser - barnfamiljer,
pensionärer och familjer som inte har tillgång till bil
och som tycker att det är mycket bra att det finns en
närbutik inte alltför långt från deras bostadsområde.
Vi ser nu en stor och ökande mängd av externetable-
ringar, som gör att just dessa grupper har mycket svårt
att klara sin dagliga service. Man har faktiskt ett an-
svar för att se till att alla kommunmedborgare kan få
den service som de behöver.

Jag kan som exempel ta Stockholm och även flera
andra orter, där man kan se att väldigt många småbu-
tiker försvinner. Det är bara några procent på margi-
nalen som avgör om de skall kunna vara kvar eller ej.
Jag vill också påminna Lennart Fremling om att även
en för kommunmedborgarna väl tillgänglig varuför-
sörjning ligger inom kommunernas ansvar. Det är
alltså litet mer komplicerat än enbart det som gäller
exempelvis handelsmännen.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 23 november.)

26 § Ökade medel för vissa bostadsförbätt-
ringsåtgärder

Föredrogs

Bostadsutskottets betänkande 1995/96:BoU2

Ökade medel för vissa bostadsförbättringsåtgärder
(prop. 1995/96:67)

Anf. 247 OWE HELLBERG (v)

Fru talman! Först vill jag be andre vice talmannen
om ursäkt för att jag har varit för familjär vid tilltal av
någon person här i kammaren. Det är inte lätt med
alla regler för vett och etikett i detta hus.

Så till betänkandet. Den proposition som behand-
las i detta betänkande borde inte ha hamnat på riksda-
gens bord. Det är ett klumpigt förfarande från rege-
ringens sida som lett fram till att så skett. Felet gjor-
des i juni när man rambegränsade det 15-procentiga
ROT-stödet, vilket riksdagen inte gjorde i sitt beslut
utan bara införde en tidsbegränsning.

Följden blev att länsstyrelsernas bostadsenheter
blev totalt nedringda av folk från byggsektorn, som
funderade över vad de höll på med. Om regeringen
från början hade följt Vänsterpartiets linje, hade det
här inte behövt bli något problem. Vi ville använda i
stort sett hela nyinvesteringsstödet just till ett ROT-
stöd.

Medlen är avsatta för att minska arbetslösheten
bland byggarbetarna, och då är ROT-stöd ett bättre
stöd i sysselsättningsperspektivet. Det har dessutom
en betydligt bättre regional träffsäkerhet än ett nypro-
duktionsstöd.

I ett skriftligt svar från bostadsministern på en
skriftlig fråga redan i september fick jag bekräftat att
medel skulle flyttas om från nyproduktion till ROT-
stöd i den kommande propositionen. Anledningen till
min fråga var att jag visste hur det såg ut i mitt hem-
län, Gävleborgs län. Där var ROT-stödet kraftigt
övertecknat och nyproduktionsstödet i stort sett orört.

Jag tycker personligen att detta är en fråga som
bör avgöras på länsnivå. Möjligheten att flytta om
medlen mellan de olika anslagen borde finnas på
länsstyrelsernas bostadsenheter. Den lokala kunska-
pen är betydligt bättre än den kunskap som finns
centralt på Boverket och här i riksdagen.

Syftet med de båda stöden var att skapa byggar-
betstillfällen. Då skall inte krånglig byråkrati vara ett
hinder. Regeringen tar nu ett steg i rätt riktning, och
det är bara att gratulera till det. Bättre hade dock varit
att från början agera på ett annat sätt.

Anf. 248 RUNE EVENSSON (s)

Fru talman! Jag förstår inte riktigt Owe Hellbergs
mycket märkliga agerande. Vi har nyligen behandlat
det här ärendet i bostadsutskottet, och vi har varit fullt
överens. Det finns inga reservationer vid utskottets
betänkande, och det finns inget särskilt yttrande. Det
inlägg som Owe Hellberg nu gjort skulle han kanske
ha kunnat lägga till grund för ett särskilt yttrande till
utskottet.

Jag vet inte varför Owe Hellberg nu har gått upp
och hållit sitt anförande, om han har sovit i utskottet,
kommit på andra tankar eller vad det nu kan vara. Det
finns alltså inget annat yrkande än utskottets hemstäl-
lan.

Det har anslagits 1,5 miljard kronor i ROT-
pengar. Det har visat sig att detta har blivit en succé.
Det har kommit in ansökningar om att 920 000 lägen-
heter skall få byggas om med detta stöd. Pengarna
räcker inte till detta, och därför anslår vi nu ytterligare
500 miljoner kronor. Vänsterpartiet och Owe Hell-
berg brukar ju aldrig ha något emot utgifter, och han
är säkerligen inte heller emot detta.

Vi skall i morgon i bostadsutskottet behandla en
proposition om ytterligare 800 miljoner till denna
verksamhet. Jörgen Andersson har här i kammaren
som svar på en fråga sagt att de som lämnat in sin
ansökan före den 30 september skall få sina pengar.
Det är därför som regeringen nu går in och anslår
dessa pengar. Skulle de inte räcka nu, får väl rege-
ringen återkomma. Vi litar alltså på att regeringen
skall leva upp till sitt löfte och kommer tillbaka, om
så skulle erfordras.

Det här syftar till att utnyttja den situation som vi
nu har, med mycket ledig arbetskraft i byggbranschen.
Det gäller nu också att se till att den utslagning som
pågår i byggbranschen inte blir djupare och att vi nu
får i gång sysselsättningen. Med den stora mängd
ansökningar som har kommit in och även med hjälp
av nybyggnadsbidraget tror vi att man ordentligt
kommer att kunna sänka arbetslösheten för byggnads-
arbetarna framöver.

Det är också viktigt att vi när vi går in i nästa hög-
konjunktur har en byggbransch som kan svara mot de
krav som då kommer att uppställas. Har vi inte det, är
vi enligt min uppfattning mycket illa ute.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Anf. 249 OWE HELLBERG (v) replik

Fru talman! Vad gäller anledningen till att jag tog
upp detta vill jag säga att vi egentligen inte alls skulle
ha behövt tala om det här, om det från början hade
skötts på ett smidigt och bra sätt. Vi påpekar mycket
noga att stödet skall vara ett ROT-stöd, inte ett ny-
produktionsstöd.

Jag har ringt upp Boverket och tagit upp dess pro-
gnoser för nyproduktionen. Visst har det ramlat in en
mängd ansökningar, så att det kommer att nyproduce-
ras bostäder under nästa år. Man räknar med 28 000
lägenheter under nästa år, varav 6 000 redan förut
varit påbörjade. Man hade tidigare räknat med 18 000
lägenheter, och tillskottet blir alltså 4 000 lägenheter.
Jag tycker att man kunde ha använt de berörda med-
len på ett bättre sätt.

Vi har i utskottet lyssnat på en del byggentrepre-
nörer, bl.a. JM. Vi har också talat med Sveriges Bo-
stadsrättsföreningars Centralorganisation, som säger
att nyproduktion sker i attraktiva områden till mycket
dyra kostnader och med mycket höga insatser. Jag
undrar om det är socialdemokratisk politik. Jag vill
bara säga till Rune Evensson att det hade varit bättre
att från början satsa på ett ROT-stöd.

Anf. 250 RUNE EVENSSON (s) replik

Fru talman! Nu handlar betänkandet inte om ny-
produktion. Det handlar om ROT-pengar.

Faktum kvarstår: Vi är eniga om det som står i
betänkandet. Det finns ingen reservation. Det finns
inget särskilt yttrande från Owe Hellberg. Han har
inte sagt ett ord om detta i utskottet. Han har tydligen
vaknat upp först nu, och det verkar ha föranlett denna
debatt.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 23 november.)

27 § Bordläggning

Anmäldes och bordlades

Motioner

med anledning av prop. 1995/96:25 En politik för
arbete, trygghet och utveckling

1995/96:Fi15 av Carl Bildt m.fl. (m)

1995/96:Fi16 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)

1995/96:Fi17 av Gudrun Schyman m.fl. (v)

1995/96:Fi18 av Mats Odell m.fl. (kds)

1995/96:Fi19 av Nils Fredrik Aurelius och Leif Carl-
son (m)

1995/96:Fi20 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m)

1995/96:Fi21 av Ingvar Eriksson (m)

1995/96:Fi22 av Sigge Godin (fp)

1995/96:Fi23 av Karin Pilsäter och Ola Ström (fp)

1995/96:Fi24 av Margitta Edgren och Isa Halvarsson
(fp)

1995/96:Fi25 av Gullan Lindblad och Göthe Knutson
(m)

1995/96:Fi26 av Margareta E Nordenvall m.fl. (m)

1995/96:Fi27 av Lars Hjertén (m)

1995/96:Fi28 av Ulla Löfgren och Olle Lindström
(m)

1995/96:Fi29 av Per Westerberg m.fl. (m)

1995/96:Fi30 av Isa Halvarsson (fp)

1995/96:Fi31 av Carl-Johan Wilson (fp)

1995/96:Fi32 av Anne Wibble m.fl. (fp)

1995/96:Fi33 av Karin Pilsäter och Barbro Wester-
holm (fp)

1995/96:Fi34 av Göran Hägglund (kds)

1995/96:Fi35 av Eva Persson Sellin m.fl. (s)

1995/96:Fi36 av Per Erik Granström m.fl. (s)

1995/96:Fi37 av Eva Eriksson (fp)

1995/96:Fi38 av tredje vice talman Christer Eirefelt
(fp)

1995/96:Fi39 av Sigge Godin m.fl. (fp, m, c, v, mp,
kds)

1995/96:Fi40 av Margitta Edgren m.fl. (fp)

1995/96:Fi41 av Eva Eriksson m.fl. (fp)

1995/96:Fi42 av Agneta Ringman m.fl. (s)

1995/96:Fi43 av Nils-Erik Söderqvist m.fl. (s)

1995/96:Fi44 av Carl-Johan Wilson (fp)

1995/96:Fi45 av Per Rosengren m.fl. (v)

1995/96:Fi46 av Britt-Marie Danestig-Olofsson (v)

1995/96:Fi47 av Britt-Marie Danestig-Olofsson (v)

1995/96:Fi48 av Lars Bäckström (v)

1995/96:Fi49 av Ulla Hoffmann m.fl. (v)

1995/96:Fi50 av Ulla Hoffmann m.fl. (v)

1995/96:Fi51 av Dan Ericsson (kds)

1995/96:Fi52 av Lisbeth Staaf-Igelström m.fl. (s)

1995/96:Fi53 av Inger Lundberg m.fl. (s, c)

1995/96:Fi54 av Elisa Abascal Reyes m.fl. (mp)

1995/96:Fi55 av Kjell Ericsson (c)

1995/96:Fi56 av andre vice talman Görel Thurdin och
Erik Arthur Egervärn (c)

1995/96:Fi57 av Agne Hansson (c)

1995/96:Fi58 av Kjell Ericsson (c)

1995/96:Fi59 av Karin Starrin och Sigrid Bolkéus (c,
s)

1995/96:Fi60 av Eskil Erlandsson m.fl. (c, s)

1995/96:Fi61 av Marianne Andersson m.fl. (c)

1995/96:Fi62 av Åke Gustavsson och Marianne An-
dersson (s, c)

1995/96:Fi63 av Åke Gustavsson m.fl. (s, c)

1995/96:Fi64 av Maj-Inger Klingvall m.fl. (s, c, fp)

1995/96:Fi65 av Yvonne Sandberg-Fries m.fl. (s)

med anledning av prop. 1995/96:57 Vissa punktskat-
te- och tullfrågor

1995/96:Sk17 av Bo Lundgren m.fl. (m)

med anledning av prop. 1995/96:94 Exportinsatser för
små och medelstora företag, m.m.

1995/96:N15 av tredje vice talman Christer Eirefelt
m.fl. (fp)

1995/96:N16 av Karin Falkmer m.fl. (m)

1995/96:N17 av Birgitta Carlsson (c)

1995/96:N18 av Eva Goës m.fl. (mp)

1995/96:N19 av Lennart Beijer m.fl. (v)

med anledning av prop. 1995/96:97 Vissa frågor om
beskattningen av utländska kapitalförsäkringar,
m.m.

1995/96:Sk18 av Bo Lundgren m.fl. (m)

1995/96:Sk19 av Isa Halvarsson och Karin Pilsäter
(fp)

1995/96:Sk20 av Michael Stjernström (kds)

med anledning av prop. 1995/96:102 Vissa mindre
ändringar i kommunalskattelagen m.m.

1995/96:Sk21 av Rolf Kenneryd m.fl. (c)

Skrivelse

1995/96:114 Återkallelse av proposition 1994/95:231
Allmänfiskevårdsavgift m.m.

28 § Anmälan om frågor

Anmäldes att följande frågor framställts

den 21 november

1995/96:131 av Rigmor Ahlstedt (c) till kommunika-
tionsministern om godstrafiken i skärgården

1995/96:132 av Gudrun Lindvall (mp) till
statsrådet Mats Hellström om jakten på sälungar
utanför Norges kust

Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 5 december.

29 § Kammaren åtskildes kl. 22.02.

Förhandlingarna leddes

av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 9 §
anf. 13 (delvis),

av förste vice talmannen därefter t.o.m. 9 § anf. 44
delvis),

av talmannen därefter t.o.m. 11 § anf. 82 (delvis),

av förste vice talmannen därefter t.o.m. 19 § anf. 119
(delvis),

av talmannen därefter t.o.m. 21 § anf. 160 (delvis,

av förste vice talmannen därefter t.o.m. 25 § anf. 218
(delvis) och

av andre vice talmannen därefter till sammanträdets
slut.