Riksdagens snabbprotokoll

Protokoll 1995/96:101

Onsdagen den 29 maj

Kl. 9.00 18.01

---

19.00 - 21.11

Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor

------------------------------------------------------

1 § Justering av protokoll

Justerades protokollet för den 23 maj.

2 § Hänvisning av ärenden till utskott

Föredrogs och hänvisades

Propositioner

1995/96:208 och 209 till socialförsäkringsutskottet

1995/96:210 till utrikesutskottet

1995/96:213 till finansutskottet

1995/96:215 och 216 till näringsutskottet

1995/96:217 till skatteutskottet

1995/96:218 och 219 till trafikutskottet

1995/96:220 till konstitutionsutskottet

1995/96:223 till jordbruksutskottet

1995/96:224 till bostadsutskottet

1995/96:225 till lagutskottet

1995/96:226 till jordbruksutskottet

1995/96:228 till socialutskottet

Skrivelse

1995/96:199 till försvarsutskottet

3 § Förnyad bordläggning

Föredrogs men bordlades åter

Skatteutskottets betänkande 1995/96:SkU25

Arbetsmarknadsutskottets betänkanden 1995/96:AU7
och AU15

4 § Beslut rörande utskottsbetänkanden som
slutdebatterats den 23 maj

UbU10 Huvudmannaskap för gymnasial utbild-
ning, m.m.

Mom. 1 (ändrade regler för anordnande av gymnasial
utbildning m.m.)

1. utskottet

2. res. 1 (m)

Votering:

230 för utskottet

68 för res.1

1 avstod

50 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 139 s, 23 c, 21 fp, 19 v, 16 mp, 12 kds

För res.1: 68 m

Avstod: 1 s

Frånvarande: 21 s, 12 m, 4 c, 5 fp, 3 v, 2 mp, 3 kds

Övriga moment

Kammaren biföll utskottets hemställan.

NU20 Vissa kompletteringar till elreformen

Kammaren biföll utskottets hemställan.

NU25 Avveckling av bankstödet

Mom. 2 (Bankstödsnämndens fortsatta verksamhet)

1. utskottet

2. res. 1 (m)

Votering:

233 för utskottet

68 för res. 1

48 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 141 s, 23 c, 22 fp, 19 v, 16 mp, 12 kds

För res. 1: 68 m

Frånvarande: 20 s, 12 m, 4 c, 4 fp, 3 v, 2 mp, 3 kds

Övriga moment

Kammaren biföll utskottets hemställan.

BoU12 Avgifter enligt lagen om allmänna vatten-
och avloppsanläggningar

Mom. 3 (miljöanpassade avgiftsuttag)

1. utskottet

2. res. 3 (v, mp)

Votering:

265 för utskottet

36 för res. 3

48 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 141 s, 68 m, 23 c, 22 fp, 11 kds

För res. 3: 19 v, 17 mp

Frånvarande: 20 s, 12 m, 4 c, 4 fp, 3 v, 1 mp, 4 kds

Övriga moment

Kammaren biföll utskottets hemställan.

5 § Granskning av statsrådens tjänsteutövning
och regeringsärendenas handläggning

Föredrogs

Konstitutionsutskottets betänkande 1995/96:KU30

Granskning av statsrådens tjänsteutövning och rege-
ringsärendenas handläggning

Regeringens sammansättning och regeringsarbetets
organisation m.m. (avsnitt 1-13)

Anf. 1 BIRGIT FRIGGEBO (fp)

Fru talman! Överallt där offentlig makt utövas
måste det finnas insyn och kontroll. Det är ett väsent-
ligt inslag i demokratin.

Konstitutionsutskottets granskning av statsrådens
tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning
är en del av kontrollmakten så som den är reglerad i
regeringsformen, en av våra grundlagar.

Riksdagens revisorer granskar att den statliga
verksamheten är effektiv och når sina mål. Riksda-
gens ombudsmän, JO, granskar att de anställda tjäns-
temännen följer lagarna. Riksdagsmännen kan också
ställa frågor och interpellationer för att skapa insyn
och kontroll. Men det finns även andra medel: en fri
press, fria medier och offentlighetsprincipen enligt
vilken alla kan få insyn.

En av Sveriges mest framgångsrika exportproduk-
ter är JO. Flertalet länder har i dag en ombudsman
efter svensk förebild. Just nu introducerar vi offent-
lighetsprincipen inom ramen för den europeiska unio-
nen. Häromveckan var t.ex. KU på besök i tre olika
länders parlament och informerade om offentlighets-
principen.

Sverige kan genom att sprida kunskap om kon-
trollmakten ge viktiga bidrag internationellt till att
människor blir behandlade lika enligt lagen och se till
att det inte förekommer mygel eller skumraskaffärer i
den offentliga maktutövningen.

Under det senaste året har runt om i vårt land en
rad politiker och tjänstemän avslöjats med att ha
missbrukat sin ställning.

Med all rätt är människor upprörda och besvikna.
Också jag är det. Men i all sin ilska kan man också ha
ett annat perspektiv. Man kan nämligen vara tacksam
över att vi har en sådan insyn och kontroll att förövar-
na upptäcks, avsätts och i grova fall döms.

När vi propagerar utomlands för vår kontrollmakt
är ett viktigt inslag att tala om att dess främsta syfte är
preventivt, dvs. kontrollen och insynen skall vara så
effektiv att ingen medvetet vill eller vågar missköta
sig. Så fungerar det faktiskt i Sverige i huvudsak.

Det visar sig ofta att när fel har begåtts är det t.ex.
revisionen som har varit slapp. När tidningarna har
legat på latsidan eller när oppositionen har varit kväst
frodas också myglet.

KU:s granskning har sålunda nått sitt mål den dag
som vi inte har någonting att anmärka på.

Under en följd av år har det förts en diskussion om
konstitutionsutskottets roll och hur vi sköter vårt
uppdrag. Är det en konstitutionell och administrativ
granskning som vi gör eller handlar det mer eller
mindre om politik?

För några månader sedan anordnade konstitu-
tionsutskottet ett seminarium om konstitutionsutskot-
tets granskning. Rubriken löd: Juridik och/eller poli-
tik. Vi tyckte att också granskarna skulle granskas.
Det är inom parentes sagt en nog så aktuell debatt när
det gäller medierna. Vem granskar granskarna?

Resultatet av seminariet blev både ros och ris, men
i huvudsak tror jag att bedömningen var att det hela
blev godkänt.

Den kritik som framfördes var att granskningen i
vissa fall blev mer politisk än juridisk. En annan kritik
var att riksdagsledamöterna ofta föll för mediernas
locktoner om en anmälan till konstitutionsutskottet.
Vi får ju ofta frågor från journalister som har avslöjat
någonting om vi inte skall fullfölja deras jobb med en
anmälan till konstitutionsutskottet.

Jag skall ta upp ett exempel från det gångna året
för att belysa att kritiken inte alltid träffar rätt.

Årets mest uppmärksammade affär är den om
Mona Sahlin. Den innehåller både juridik och politik.
Den juridiska delen har varit föremål för konstitu-
tionsutskottets beslut. Åklagaren vände sig till konsti-
tutionsutskottet för att få klarlagt vem som skulle
handlägga en eventuell brottsmisstanke. Konstitu-
tionsutskottet kom i sin oväld och enligt regelboken
fram till att polis, åklagare och eventuellt domstol
skulle sköta saken. Vi gjorde bedömningen att ett
eventuellt brott inte föll inom ramen för statsrådets
tjänsteutövning.

Om konstitutionsutskottet hade tagit över gransk-
ningen av brottsmisstanken hade faktiskt Mona Sahlin
favoriserats gentemot andra medborgare. För att åta-
las i konstitutionsutskottet krävs nämligen - till skill-
nad från det som krävs för att åklagaren skall väcka
åtal - att det misstänkta brottet skall vara grovt.

Den politiska delen av affären sköttes helt vid si-
dan av konstitutionsutskottet, av medierna och i hu-
vudsak inom det socialdemokratiska partiet. Ingen
riksdagsman har anmält frågan till konstitutionsutskot-
tet, trots uppståndelsen i medierna och trots ivriga
förfrågningar från journalister om inte saken borde
granskas av utskottet.

I dagens betänkande återfinns dock ett resultat av
Sahlinaffären. Genom den har konstitutionsutskottet
uppmärksammats på att regeringskansliet saknar en
extern revision. Vi konstaterar att det är otillfredsstäl-
lande att regeringskansliet saknar en löpande extern
revision. Vi förutsätter att det kommer ett förslag om
ett införande av en sådan.

Vi vet att mottagaren, dvs. i första hand regering-
en, läser våra granskningsbetänkanden mycket noga.
Så har redan skett i det här fallet. I går kom till riks-
dagen regeringens förslag till en ny budgetlag. Trots
att utskottets betänkande ännu inte har behandlats här
i kammaren redovisar regeringen konstitutionsutskot-
tets uttalande om behovet av extern revision i rege-
ringskansliet. Regeringen lovar att återkomma med ett
förslag.

Jag tycker att Sahlinaffären är ett bra exempel på
en strikt avgränsning mellan den juridiska, den admi-
nistrativa och den politiska granskningen. Gransk-
ningen när det gällde brottsmisstanken fördes till
åklagaren. Den politiska granskningen hölls inom
medierna och inom närmast berört parti. Den admi-
nistrativa granskningen behandlades av konstitu-
tionsutskottet och har snabbt anammats av regeringen.

Fru talman! Mest uppmärksamhet röner de frågor
som har anmälts till utskottet av en riksdagsledamot.
Men en mycket tung del av granskningen består av
den s.k. administrativa granskningen som utskottet
utför på eget initiativ utan särskilda anmälningar. Jag
skall här redovisa något om resultaten av den gransk-
ningen, som ju skall debatteras under det här avsnittet
i dagens debatt. De mer spektakulära delarna av
granskningen - om jag får kalla det så - återkommer
vi till senare under dagen.

Som vanligt konstaterar utskottet att vi har en
mycket sen utgivning och publicering av de lagar som
riksdagen har fattat beslut om. Över 60 % av författ-
ningarna ges ut efter den stipulerade tiden, dvs. fyra
veckor före ikraftträdandet. Vi har sagt oss att vi inte
kan hålla på år ut och år in att konstatera detta, utan vi
måste nu fördjupa oss ytterligare i den här frågan. Vi
säger att vi skall återkomma nästa år med en särskild
granskning av de lagar som vänder sig till allmänhe-
ten. Myndigheter klarar nog av att följa riksdagsde-
batter, propositioner och riksdagens beslut och de vet
vad som gäller. Men man kan inte påräkna att allmän-
heten skall kunna göra det på samma sätt.

Utbildningsdepartementet har under årens lopp
gång på gång dykt upp i vår granskning. När vi tittar
på författningsutgivningen, vilka ligger då i topp när
det gäller sen publicering? Jo, Utbildningsdeparte-
mentet. För några år sedan framförde departementet
och regeringen krav på täckande av överskridande av
Utbildningsdepartementets eget anslag. Riksdagen
tvingades bevilja 25 extra miljoner till Utbildningsde-
partementet. Det rörde sig om ett överskridande som
hade ackumulerats under en följd av år.

När utskottet granskade konsultupphandlingen
kunde man konstatera att det rådde en betydande brist
på dokumentation inom departementet. Det var svårt
att bilda sig en uppfattning om vad som egentligen
hade hänt. Utskottet konstaterar att det finns en miss-
tanke om att bristerna kan beror på dålig organisation
och bristande rutiner inom departementet. Under det
kommande året kommer vi att göra en utredning till-
sammans med Riksdagens revisorer när det gäller
Utbildningsdepartementet.

Vi har också efter en anmälan gått igenom frågan
om jäv för statsråden. Vi har konstaterat att statsrådet
Anders Sundström har deltagit i ett beslut som han
inte borde ha deltagit i. Han var styrelseledamot och
ordförande i HSB under en tid då det fattades beslut i
ett ärende som så småningom kom till regeringen.
Anders Sundström har själv medgivit att han inte
borde ha deltagit i beslutet.

Vi understryker för vår del att ansvaret för att an-
mäla jäv ligger hos statsrådet självt. Det borde ha
funnits rutiner som hade hjälpt statsrådet med bevak-
ningen av jävsärendena. Anders Sundström lovade att
ett inrättande av sådana rutiner skulle ske, och med
det låter vi saken bero.

Med anledning av granskningen av Apoteksbola-
get konstaterar utskottet att det har saknats direktiv
och instruktioner från regeringens sida om hur hand-
läggningen av VD:s anställningsvillkor bör gå till. Om
detta är allmänt förekommande i statliga bolagen,
efterlyser utskottet en skärpning vad gäller formerna
för hur villkoren för de verkställande direktörerna
skall beredas och beslutas.

Vi har också påbörjat granskningen av några
ganska stora ärenden, som vi återkommer till under
nästa år. Vi redovisar i betänkandet hur regeringen
har tillämpat de nya reglerna om offentlighetsprinci-
pen när det gäller handläggningen av EU-handlingar.
Vi kan konstatera att det är för få ärenden som har
beslutats av departementen och regeringen för att vi
skall kunna dra några bestämda slutsatser om ifall det
har skett en liberalisering eller om det är en fortsatt
restriktiv hantering av bl.a. EU-handlingar.

Ärendena om export av krigsmateriel är alltid
kontroversiella och svåra. Besluten styrs av riktlinjer
och praxisutveckling och inte genom lag. Med anled-
ning av granskningen av export till Oman aviserar vi
att vi skall återkomma med en undersökning av ut-
vecklingen av praxis när det gäller s.k. följd- och
kompletteringsleveranser till länder som normalt inte
beviljas ny export av krigsmateriel på grund av situa-
tionen i landet i fråga.

Fru talman! I alla dessa frågor är utskottet över-
ens, utom i den sistnämnda, där Vänsterpartiet och
Miljöpartiet redan nu vill ta ställning. De hävdar att
regeringen i Omanfallet oförsvarligt har tänjt på riks-
dagens riktlinjer. De vill inte avvakta en grundligare
undersökning innan utskottet tar ställning.

Fru talman! Som utskottets ordförande har jag
velat göra denna ganska ingående redovisningen i
inledningen till dagens granskningsdebatt. Jag har
avstått från att ta upp de ärenden där Folkpartiet libe-
ralerna har en avvikande mening i förhållande till
majoriteten i utskottet. Till detta återkommer vi sena-
re under dagen.

Anf. 2 KURT OVE JOHANSSON (s)

Fru talman! Årets granskning är i jämförelse med
tidigare års granskning mindre omfattande. I vart fall
förhåller det sig så om man ser till antalet sidor. Anta-
let reservationer är inte heller särskilt många, vilket
indikerar att de politiska motsättningarna är ganska
begränsade. Det är främst vapenexporten till Oman
som har fått de politiska känslorna att svalla. Nära
hälften av reservationerna i betänkandet berör Oman-
ärendet.

Det betyder inte att årets granskning är ointres-
sant, tvärtom. KU:s betänkande innehåller, precis som
Birgit Friggebo sade, åtskilliga frågor av principiellt
intresse. Det gäller t.ex. delar av den administrativa
granskningen och frågor som rör förhållandet mellan
regeringen och de statliga bolagen, utnämningspoliti-
ken, krigsmaterielfrågorna och Sveriges internationel-
la militära engagemang.

Jag tvingas dock konstatera att det i flera av dessa
frågor har gjorts en viss politisk polarisering i be-
dömningarna från minoritetens sida. Den politiska
polariseringen i bedömningen av de granskningsären-
den som vi normalt kallar gråzoner är måhända den
här gången värd en egen liten vers. Gråzonen i årets
betänkande är nämligen smalare än den varit på
mycket länge, vilket också har framgått väldigt tydligt
av Birgit Friggebos alldeles utmärkta anförande, som
jag i allt väsentligt är beredd att instämma i.

Jag skall inte ge mig in på en förklaring till att det
har blivit så, utan bara uttrycka förhoppningen att det
är fråga om en ny trend i utskottets granskningsarbete.
Vi socialdemokrater är beredda att medverka i en
fortsatt sådan utveckling. Enligt regeringsformens 12
kap., 1 §, skall KU granska statsrådens tjänsteutöv-
ning och regeringsärendenas handläggning. Vi tror att
KU vinner mest respekt på att genomföra detta arbete
så strikt konstitutionellt som möjligt.

På några punkter i betänkandet riktar ett enigt ut-
skott viss kritik, förvisso mild, mot regeringen och ett
par enskilda statsråd. Det gäller bl.a. jävsfrågan, som
Birgit Friggebo tog upp, och tidsutdräkten avseende
Nämnden för krigsmaterielexport samt utseende av
ledamöter i styrelsen för Statens strålskyddsinstitut.

Det är självklart att en regering som är mån om sin
överlevnad märker tyngden i ett enigt uttalande från
KU, som riksdagen ställer sig bakom, och att rege-
ringarna rättar sig efter detta.

Fru talman! Jag vill göra några kommentarer med
anledning av den administrativa granskningen.

När det gäller utgivningen av författningar, som
Birgit Friggebo tog upp, konstaterar utskottet att 1995
inte innebar någon förbättring i fråga om expediering-
en av nya författningar. Andelen sent utkomna för-
fattningar ligger fortfarande på en alltför hög nivå.
KU kommer därför i sin fortsatta granskning att när-
mare studera vad som ligger bakom de dåliga siffror-
na. Precis som Birgit Friggebo underströk är det Ut-
bildningsdepartementet som utmärker sig på ett sär-
skilt ofördelaktigt sätt när det gäller en hel del saker
som har passerat under de senaste åren.

Utbildningsdepartementets administration har un-
der senare år utan tvekan varit en tråkig följetong i
riksdagen i olika hänseenden. Förra våren hade vi
anledning att uttala oss skarpt om de brister som vi
fann beträffande departementets upphandlingsrutiner
under tiden 1990-1994. Vidare har departementet
haft vanan att överskrida sina anslag sedan flera år
tillbaka. I år har vi kunnat konstatera att Utbildnings-
departementet syndat mest när det gäller författ-
ningsutgivningen. Mot denna bakgrund har vi ansett
det nödvändigt att närmare se över Utbildningsdepar-
tementets organisation och rutiner. Vi kommer, som
redan har nämnts, att göra det i samarbete med Riks-
dagens revisorer.

Regeringen biträds i sitt arbete av ett stort antal
organ med skiftande uppgifter och olika rättslig sta-
tus, som har nära anknytning till regeringskansliet och
som i vissa fall kan anses ingå i det. Utskottet har på
eget initiativ genomfört en granskning av de s.k. bila-
ga 4-kommittéerna och funnit att bilden av dessa
organ inte är särskilt klar. I många fall är det svårt att
förstå varför man inte låter kommittéer av detta slag
vara just traditionella kommittéer, vilket bl.a. skulle
medföra full insyn i deras arbete. Utskottet menar att
insynsfrågan är särskilt viktig när det gäller bilaga
4-kommittéer som har ställning som fristående myn-
digheter. Regeringen bör därför, anser vi, i nästa års
kommittéberättelse redovisa vad som gjorts med
anledning av årets granskning.

Fru talman! Jag skall också, precis som Birgit
Friggebo, kommentera frågan om jäv för statsråd.
Statsrådet Anders Sundström och f.d. statsrådet Jan
Nygren har varit föremål för utskottets intresse när det
gäller deras befattning med ett regeringsärende angå-
ende permutation av Stiftelsen Bostadskooperationens
Garantifond. I en utfrågning inför utskottet har An-
ders Sundström medgivit att han inte borde ha deltagit
i detta regeringsbeslut. KU delar naturligtvis den
uppfattningen och framhåller i sin bedömning att det
yttersta ansvaret för att jäv anmäls ligger på varje
enskilt statsråd. Utskottet konstaterar vidare att det
kan vara svårt för ett statsråd att på egen hand bevaka
eventuella jäv i regeringsärenden och att det inom
regeringskansliet måste finnas klara rutiner och sys-
tem som förhindrar sådana situationer. Det är viktigt
att understryka att det gäller att hålla goda marginaler
i dessa frågor i fortsättningen.

En annan principiellt och konstitutionellt intres-
sant fråga som KU behandlat är friheten för ledningen
i en statlig myndighet eller ett statligt bolag att delta i
samhällsdebatten när det gäller den egna verksamhe-
ten. Enligt utskottets mening har myndigheterna att
grundlagsenligt följa den politik som regering och
riksdag lagt fast. Den dialog som förs mellan rege-
ringen och myndigheterna bör bygga på ett ömsesidigt
förtroende. Det får emellertid inte hindra att man
ibland talar om för varandra att man inte är helt ense.
Det är närmast självklart att bolagens styrelser och
verkställande ledningar är lojala och inte motarbetar
statsmakternas politik. Verkschefer och verkställande
direktörer i statliga bolag har naturligtvis samma rätt
som alla andra medborgare att delta i samhällsdebat-
ten. Men de bör, enligt utskottets mening, vara med-
vetna om sin ställning när de ger sig in i debatter om
frågor som rör den egna verksamheten. Det de säger
kommer med rätta att uppfattas som myndighetens
eller bolagets uppfattning. Därför kan det bli svårig-
heter om åsikterna är kontroversiella.

Fru talman! I de frågor som jag hittills berört har
utskottet lyckats hålla en klar konstitutionell linje. Det
är först när vi närmat oss krigsmaterielexporten som
en del ledamöter återfaller och lämnar den konstitu-
tionella tanken. De flummar ut i en politisk gråzon.
Bra exempel på detta är frågan om regeringens ut-
nämning av ledamöter i det nya exportkontrollrådet
våren 1996 och frågan om exporttillstånd för Celsius
Tech Systems att exportera elektronikpaket för ett
marint ledningssystem till Oman. På helt onödiga
grunder blev det strid mellan miljöpartiet och rege-
ringen i samband med utnämningen av ledamöter i det
rådgivande organ som är knutet till den nya inspek-
tionen för strategiska produkter.

Miljöpartiet hävdar i sin reservation att regeringen
skulle ha frångått praxis, hanterat utnämningsmakten
på ett felaktigt sätt och ställt kravet på parlamentarisk
anknytning på ett alltför sent stadium. Det är bara
miljöpartiet i utskottet som envist hållt sig kvar vid
den ståndpunkten. Alla andra i utskottet har konstate-
rat vid granskningen att miljöpartiet har fel på alla
punkter, att regeringen har handlat formellt korrekt
och i överensstämmelse med etablerad praxis. Min
kollega Pär-Axel Sahlberg kommer senare i debatten
att göra en mer fyllig kommentar i ärendet.

I Omanärendet har vi fått den största anhopningen
av avvikande meningar. Folkpartiet, Centerpartiet,
Vänsterpartiet och Miljöpartiet har i olika kombina-
tioner kritiserat regeringen i reservationer. När det
gäller huvudfrågan står det emellertid fullständigt
klart att regeringen i detta ärende följt riktlinjernas
intentioner om respekten för mänskliga rättigheter.
Utskottets majoritet slår också fast att regeringen
hanterat beredningen av ärendet på ett godtagbart sätt
med hänsyn till de omständigheter som rådde våren
1995. Jag skall senare i debatten på denna punkt åter-
komma med ytterligare kommentarer.

Försvarsminister Thage G Peterson har också varit
föremål för utskottets granskning. Det gäller dels
frågan om medverkan i Partnerskap för fred, dels
frågan om ÖB:s pressmeddelande. Jag nöjer mig här
med att konstatera att utskottsmajoriteten inte funnnit
något som helst skäl att kritisera försvarsministerns
agerande i dessa båda ärenden.

Fru talman! Jag yrkar på godkännande av konsti-
tutionsutskottets anmälan och avslag på samtliga
reservationer.

Anf. 3 Förste vice talman ANDERS
BJÖRCK (m)

Fru talman! Detta är den andra KU-granskningen
sedan regeringsskiftet 1994. Det kan då vara rimligt
att göra en jämförelse mellan hur regeringarna Carls-
son och Persson sköter sitt ämbete och hur det gick
till under 1991-1994.

Låt oss först konstatera att vi formellt sett i dag
har en enpartiregering. Samtidigt är det, precis som på
den borgerliga tiden, faktiskt en minoritetsregering.
Varken den borgerliga eller den socialdemokratiska
regeringen har egen majoritet i riksdagen. Vi har i dag
en enpartiregering. Man skulle naturligtvis kunna tro
att regeringarna Carlsson och Persson skulle fungera
mer effektivt visavi riksdagen och myndigheterna - så
lär oss handboken. Jag talar nu om effektivitet admi-
nistrativt sett. Man skulle också kunna tro att rege-
ringarna Carlsson och Persson skulle klarat sig med
betydligt färre politiska tjänstemän i statsrådsbered-
ning och departement och att det t.ex. inte skulle
behövas någon samordningsfunktion av det slag som
fanns 1991-1994 i det samordningkansli som var
lokaliserat till statsrådsberedningen. Det borde rim-
ligtvis handla om en strömlinjeformad, effektiv mak-
tutövning med ett minimum av samordningsfunktioner
och politiska tjänstemän.

Fru talman! Granskningen har visat att det inte är
så. Det är i praktiken samma siffror när det gäller
politiska tjänstemän för denna enpartiregering som för
den förra fyrpartiregeringen.

Man har t.o.m. infört en ny politisk nivå. Titeln
biträdande statssekreterare har införts. De inrangeras
nu bland de politiska tjänstemännen, de som skall
avgå i samband med ett regeringsskifte.

Man kunde t.ex. tycka att de samordningsfunktio-
ner jag just nämnde, som fanns i statsrådsberednigen,
nu inte längre skulle behövas. Det skulle räcka med
en betydligt mindre krets kring statsministern. Så har,
som jag sade, inte blivit fallet.

Jag vet inte om man skall göra en elak tolkning
och säga att det är den splittring inom socialdemokra-
tin som vi har sett så mycket av under det senaste året
som är orsak till att det i själva verket behövs mer
samordning inom socialdemokratin än vad som be-
hövdes mellan fyra borgerliga partier eller om det
finns andra skäl. Man har kanske en mindre rege-
ringskompetens och behöver därigenom ökat stöd på
detta område. Det kan man spekulera om.

Vi kan också konstatera att frågor om jäv inte har
tagits på tillbörligt allvar. Den förutvarande KU-
ordföranden, nuvarande statsrådet Thage G Peterson,
höll ju när han var KU-ordförande den ena moralpre-
dikningen efter den andra - och han är en god mora-
list när han känner för det - om hur eländigt det var
med jävsproblematiken under den borgerliga tiden.
Då var det fel på det mesta. Nu kan vi konstatera att
statsrådet Anders Sundström har erkänt att han borde
ha anmält jäv i en viss fråga. Jag tycker att det hedrar
honom att han inte har försökt konstra i KU på den
punkten.

Därmed borde väl udda vara jämt, men det intres-
santa är att det vid dessa utfrågningar har konstaterats
att den förre KU-ordföranden inte har gjort någonting.
Inte vid något tillfälle har han tagit upp jävsproble-
matiken i regeringen. Det tycker jag är litet konstigt,
och vi konstaterar också att det inte finns rutiner på
detta område.

Sak samma gäller statsrådens aktieinnehav. Också
här talades det tidigare från socialdemokraterna i
konstitutionsutskottet, inklusive den person som jag
nyss nämnde, om att statsråd som handlägger krigs-
materielfrågor inte skulle få äga aktier. Det har varit
märkvärdigt tyst om just detta på sistone.

Jag tycker personligen att det är utmärkt att också
socialdemokratiska statsråd äger aktier. Det är emel-
lertid ganska förvånande att så många av dem, en del
har ju under åren haft riktigt höga inkomster - det har
vi kunnat läsa om i tidningarna, inte har brytt sig om
att hjälpa svenskt näringsliv med kapital, utan uppen-
barligen konsumerat upp sina slantar. Människor med
så höga inkomster borde väl faktiskt i landets intresse
kunna investera ett och annat i aktier.

Det är naturligtvis bra att vi nu får en registrering
av ledamöternas ekonomiska intressen, så att svenska
folket får svart på vitt när det gäller vilka som hjälper
till med näringslivets kapitalbildning och vilka som
ägnar sig åt ohämmad konsumtion. Jag är en varm
anhängare av att vi nu får svart på vitt när det gäller
vilka som ställer upp och vilka som drar sig undan.

Sedan kan vi också peka på andra intressanta sa-
ker. Under tre år hade vi en i regeringen som var
ansvarig för vapenexportfrågorna. Under två år har
socialdemokraterna lyckats få tre statsråd att syssla
med frågorna. Än en gång, fru talman, märker kam-
marledamöterna och de ärade TV-tittarna den starka
kontinuiteten och effektiviteten när det är borgerliga
fyrpartiregeringar, och ryckigheten, osäkerheten och
de ständiga bytena när man har en socialdemokratisk
enpartiregering. Vi skall återkomma till de frågorna.

På ett område finns det dock en kontinuitet, det
erkännandet vill jag gärna ge socialdemokraterna. Det
gäller utnämningspolitiken. Där har ingenting ändrats.
Här förekommer enligt min mening ett konsekvent
missbruk av utnämningsmakten. Det är inte så, fru
talman, att inte politiker skulle kunna komma i fråga.
Men här handlar det om att bara vissa politiker up-
penbarligen anses lämpliga att få statliga tjänster,
nämligen de som har socialdemokratisk partibok. Vi
skall återkomma till det litet senare. Jag tycker att det
här är en utomordentligt viktig fråga när det gäller
respekten för administration, myndigheter och äm-
betsverk i vårt land.

Här har, fru talman, pekats på att vissa författ-
ningar och annat kommer ut sent. Jag är medveten om
att detta är en kritik som ingalunda bara drabbar den
nuvarande regeringen, men här har faktiskt riksdagen
möjligheten att sätta hårt mot hårt. Ingen står ju över
riksdagen mer än väljarna; numera vart fjärde år.
Riksdagen kan faktiskt statuera exempel. Riksdagen
kan, som det heter, nypa till om den vill.

Min erfarenhet efter många år i denna kammare
är, fru talman, att riksdagen inte vill det. Hade den
velat det, hade det naturligtvis gjorts för länge sedan.
Skall riksdagen behålla sin ställning som främsta
statsmakt är det viktigt att man inte bara kritiserar
utan också någon gång visar att man menar allvar.

Som utskottets ordförande pekade på är det natur-
ligtvis otillfredsställande att vi kräver av allmänheten
att den skall följa författningar som i allmänhet, det
kan vi konstatera, kommer ut mycket sent. Någon
gång kommer de faktiskt ut efter att de har trätt i
kraft!

Det är inte underligt att människor reagerar mot
sådan myndighetsutövning. Jag vill gärna säga att
olika regeringar har syndat här, men utskottet nöjer
sig med ett konstaterande. Här finns ju alla möjlighe-
ter; man kan t.ex. konstatera att författningar inte är
giltiga förrän de kommit ut från trycket. Gjorde vi den
typen av markeringar, är jag övertygad om att rege-
ringar i sitt eget intresse skulle se till att detta funge-
rade på ett bättre sätt.

Fru talman! Jag tycker att den allmänna bilden av
de regeringar som kom till efter 1994 är att man har
haft uppenbara svårigheter att regera effektivt. Då
tänker jag på de delar som vi så här inledningsvis har
granskat. Det har varit stor omsättning på statsråd. Vi
har konstaterat att man har svårt att få ut författningar.
Vi har konstaterat att det är en mycket hög andel
politiska tjänstemän. Det finns faktiskt ingenting som
tyder på, och det är min slutsats, att enpartiregeringar
visar större effektivitet än koalitionsregeringar i rege-
ringsutövandet.

Anf. 4 KURT OVE JOHANSSON (s) re-
plik

Fru talman! När det gäller den administrativa de-
len kan Anders Björck möjligen ha rätt. Det är inte
säkert att en enpartiregering nödvändigtvis behöver
vara effektivare än en flerpartiregering. Jag tror snara-
re att det är i fråga om den politiska utformningen
som effektiviteten kommer fram. I det sammanhanget
har inte konstitutionsutskottet genomfört någon
granskning, men jag tror att så är fallet.

Sedan gör Anders Björck ett litet nummer av att
man har bytt ut ett antal utrikeshandelsministrar,
framför allt när det gäller handel med krigsmateriel.
Jag tycker nog inte att det där är så märkvärdigt. An-
ders Björck glömmer tydligen bort att den socialde-
mokratiska regeringen ju ganska nyligen har ombil-
dats. När man ombildar en regering är det ju inte helt
ovanligt att man också byter ut en del personer i re-
geringen.

Jag tror t.o.m. att det hade varit en stor fördel om
Carl Bildt litet oftare, kanske på helt andra grunder,
hade bytt ut många av de statsråd som ingick i den
borgerliga regeringen. Ibland är det kanske t.o.m.
väldigt bra att man, när det gäller krigsmaterielexpor-
ten, byter ut folk på den posten, och att man får män-
niskor som kanske ser frågan med andra ögon.

Det som egentligen gjorde att jag ville komma till
tals var utnämningspolitiken som Anders Björck sade
att han skulle komma tillbaka till. I den frågan kan
man nästan likna Anders Björck vid tjuren Ferdinand,
ni vet han som brukar ligga under det skuggiga trädet
och lukta på blommorna men som förvandlas till en
rasande best när han blir stucken av ett bi. När vi har
diskuterat den här frågan i utskottet brukar Anders
Björck genomgå samma förvandling och komma med
de mest grundlösa beskyllningar om hur utnämnings-
politiken går till. Detta är en följetong från Anders
Björcks sida. Den här gången gäller det Ingvar Carls-
son. Förut var det Olof Palme. Nästa år kommer det
att vara Göran Persson. Men jag vill försäkra kamma-
ren att det inte har skett någon mannamån. När det
gäller regeringen Carlssons utnämningar har alla
partier i utskottet med undantag av Moderaterna vid
granskningen kommit fram till slutsatsen att regering-
en Carlsson har fört en utnämningspolitik som har
stått helt i överensstämmelse med regeringsformen.

Anf. 5 Förste vice talman ANDERS
BJÖRCK (m) replik

Fru talman! Jag undrar i vilket tillstånd Kurt Ove
Johansson har varit i när han har titta på tjuren Ferdi-
nand på julafton. Den som har sett det hela vet ju att
tjuren Ferdinand är mycket snäll, precis som jag, fru
talman. Han uppträder därför inte så brutalt på tjur-
fäktningsarenan, precis som jag här i kammaren, som
Kurt Ove Johansson vill göra gällande. Med stor
mildhet vägrar han delta i de blodiga excesserna.
Tjuren Ferdinand är alltså i hög grad snäll och vänlig.

Jag vill bara konstatera att vi återkommer till ut-
nämningspolitiken. Det är en fråga där utskottet i hög
grad har anledning att vara observant. Det är också en
fråga som har stor betydelse, inte som många tycks tro
för dem som råkar bli utnämnda eller förbigångna
utan framför allt för de människor som skall arbeta
under politiskt utsedda chefer som kanske inte klarar
jobbet. Ytterst drabbar det naturligtvis hela svenska
folket.

Avslutningsvis, fru talman, har jag ingenting emot
att man byter ut försvarsmaterielexportministrar. Som
Kurt Ove Johansson väl vet tycker jag att man skall
byta ut hela regeringen.

Anf. 6 KURT OVE JOHANSSON (s) re-
plik

Fru talman! Jag skall fortsätta att hålla mig till ut-
nämningarna. Jag vill då bara betona att majoriteten i
utskottet har konstaterat att det inte får vara ett hinder
för utnämning av en person om han eller hon har en
känd partitillhörighet. Det är förtjänst och skicklighet
som skall gälla.

Det som jag tycker är kanske mest anmärknings-
värt är när Anders Björck i sin reservation argumente-
rar för ett s.k. spoil system, som enligt min mening är
fullständigt oförenligt med den svenska politiska
traditionen. Det vill vi inte ha. De andra partierna i
riksdagen vill inte heller ha det. Anders Björck är
ganska ensam om att vilja ha det.

Fru talman! Jag förutsåg naturligtvis att Anders
Björck skulle känna sig litet stungen när jag tog upp
utnämningsmakten. För säkerhets skull tog jag därför
med mig en liten blomma som jag hade tänkt lämna
över till Anders Björck. När han så att säga går ned
till det normala igen och blir den godmodige person
som han innerst inne är skall han få tillfälle att sniffa
på den här blomman.

Anf. 7 Förste vice talman ANDERS
BJÖRCK (m) replik

Fru talman! Det är naturligtvis inte varje dag som
man får blommor av Kurt Ove Johansson. Det gör
mig naturligtvis något bekymrad om hans sinnestill-
stånd. Det är inte likt honom. Men himlen välkomnar
ju varje omvänd syndare. Om det har skett en sinnes-
förändring hos Kurt Ove Johansson är kammaren bara
att gratulera.

Kurt Ove Johansson gjorde sig skyldig till en
freudiansk slip när han sade att det inte får vara så att
en känd partitillhörighet hindrar någon från att få
jobb. Nej, just det, det är detta som det handlar om.
Det finns ju personer med just den kända partitillhö-
righeten som enligt min mening på ett otillbörligt sätt
gynnas vid tjänstetillsättningar. Om man har partibo-
ken under den armen och huvudet under den andra
har man ganska goda chanser att få jobb. Det visar
med all önskvärd tydlighet den granskning som vi har
gjort tidigare.

Sedan vill jag säga att Moderaterna inte vill ha
något spoil system. Vi konstaterar i vår reservation att
det är Socialdemokraterna som driver fram ett
spoil system genom missbruket av utnämningsmakten.
Detta är inte något eftersträvansvärt, men det håller på
att bli en realitet. Jag tycker att man någon gång,
också från socialdemokratiskt håll, borde fundera på
om det verkligen är rimligt att driva fram ett system
där det med naturnödvändighet kommer att bli så att
huvuden kommer att rulla vid ett regeringsskifte. Jag
är nämligen övertygad om att om detta får fortsätta
kommer det att bli en oönskad men dock effekt.

Anf. 8 BIRGITTA HAMBRAEUS (c)

Fru talman! De föregående talarna har kommit in
på nästa ämne, men jag tänker återgå till det som vi
har kommit överens om, nämligen att vi nu skall dis-
kutera de första 13 punkterna i betänkandet.

Vår utskottsordförande har på ett förtjänstfullt
sätt, som Kurt Ove Johansson också sade, berättat det
som vi alla står bakom. Vi är ju eniga på dessa punk-
ter.

Jag vill också säga att konstitutionsutskottets
kansli varje år lägger ned ett tidskrävande och oerhört
värdefullt arbete med att granska hela regeringens
administration. Vi har ställt oss bakom en samlad
bedömning av vad som behöver göras. Denna
granskning sker oberoende av om det finns några
anmälningar eller inte.

Själv vill jag bara ta upp punkt 13 som gäller för-
hållandet mellan regeringen och de statliga bolagen.

En principfråga som är viktig ur konstitutionell
synpunkt är hur regeringen styr de statliga bolagen.
Konstitutionsutskottet diskuterade frågan förra året.
Då gällde det Nordbanken. Vi sade då att en tydlig
policy bör utvecklas för hur ägandet skall utövas i
statligt ägda företag. Riksdagens revisorer kommer
också att ta upp frågan till granskning.

När det gäller styrningen av Vattenfall AB har
frågan nu aktualiserats därför att en anmälare anser att
konstitutionsutskottet borde pröva om dåvarande
energiminister Sten Heckscher försökt lägga munkav-
le på Vattenfalls chef och hindra honom från att läm-
na information rörande de olika energislagen.

Konstitutionsutskottet har nu enhälligt kommit
fram till att anmälan saknar grund. Enligt min mening
kan man snarare fråga sig om regeringen tillräckligt
kraftfullt styrt sitt helägda Vattenfall AB, så att riks-
dagens energipolitiska mål uppfylls.

Utskottet framhåller att myndigheterna och statliga
bolag enligt regeringsformen är underställda rege-
ringen och på denna grund förväntas lojalt följa den
av regeringen och riksdagen fastlagda politiken. Detta
framhöll också särskilt Kurt Ove Johansson i sitt
anförande.

Hur har det nu gått med Vattenfall och den ener-
gipolitik som riksdagen har slagit fast?

Först beslutade riksdagen 1980, efter folkomröst-
ningen, att kärnkraften skall vara avvecklad senast år
2010. Detta beslut upprepade riksdagen varje år under
hela 1980-talet. Det var inte bara ett enstaka riks-
dagsbeslut, utan varje år under hela 1980-talet uppre-
pade riksdagen beslutet - kärnkraften skall vara av-
vecklad senast år 2010. Då kunde man alltså kräva att
det statliga affärsdrivande verket Vattenfall, som
senare övergick till att bli ett av staten helägt bolag,
Vattenfall AB, med energi och uppfinningsrikedom
skulle ägna sig åt att förbereda det nya miljövänliga
energisystem utan kärnkraft som riksdagen fattat
beslut om efter en kärnkraftsparentes.

Under en period då Börje Andersson från Bor-
länge var ordförande i Vattenfalls styrelse satsade
man på det s.k. Uppdrag 2000, som visar på olika
möjliga vägar att ersätta kärnkraftselen. Projektet
lades dock ned. I Vattenfalls miljö- och årsredovis-
ning för 1995 lyckas man tala om både miljö och
framtid utan att antyda att kärnkraften kommer att
avvecklas. Tvärtom tycks man ha upphandlat repara-
tionsprogram för det helägda kraftverket Ringhals
som skall säkerställa driften i 20 år till - i klar kon-
flikt med riksdagsbeslutet.

Ingenstans finner man spår av den aktiva plane-
ring och de åtgärder för att successivt ta kärnkraftver-
ken ur drift som riksdagsbeslutet innebär och som
borde vara den självklara uppgiften för ett helägt
statligt bolag. Jag anser att Vattenfall gjort allt för att
direkt motverka riksdagens energipolitiska beslut.
Runt om i världen läggs kärnkraftverk ned, men i
Sverige satsas miljarder på att byta ut trasiga delar bit
för bit i gamla slitna reaktorer. Det är en stor tragedi,
inte minst för Sveriges näringsliv.

Staten har satsat enorma summor på forskning och
utveckling av kärnkraften. Riksdagen anslog snällt
varje år miljard efter miljard till nya kärnkraftverk.
Det kom inte i fråga att låna till vanliga räntor, utan
allt betalades kontant. Varenda kärnkraftverk som
Vattenfall har byggt är betalt kontant med skattemedel
och med blygsamma krav på avkastning på kapitalet
till staten. Någon amortering var det inte fråga om,
eftersom det var ett statligt helägt kärnkraftverk.

Tänk om biomasseel, vindkraft eller solenergi ha-
de haft lika gynnsamma introduktionsvillkor! Tanken
svindlar.

Kraftetablissemanget har blivit en stat i staten i
Sverige, och Vattenfall är den största delen av vårt
kraftetablissemang. Detta kraftetablissemang manipu-
lerar de statliga energikommissionerna och hindrar all
information som skulle kunna hota kärnkraftens fort-
levnad. Det bedriver en ytterst påkostad propaganda
indirekt när det gäller Vattenfall med statliga medel.
Dess utsagor tas som sanningar.

Det är t.ex. många som tror att vi inte skulle kunna
klara energiförsörjningen på ett miljövänligt sätt utan
kärnkraften, att det inte finns några färdiga alternativ.
Detta tror man alltså, trots att exempelvis fullskalean-
läggningar fungerar utmärkt när det gäller kommunala
med biomassa eldade kraftvärmeverk, att vindkraft-
verk är billigare att bygga än nya kärnkraftverk och
att NUTEK visar hur en effektivisering av energian-
vändningen skulle göra flera av de kärnkraftverk som
nu är i drift helt onödiga. De flesta litar mera på kraf-
tindustrin än på sin egen erfarenhet.

Det återstår nu att se om kraftintressena lyckas få
igenom sin vilja, mot allt förnuft, i de pågående
energiförhandlingarna eller om det finns styrka, kun-
skap och vilja hos en majoritet av politikerna att stå
fast vid sitt beslut att börja kärnkraftsavvecklingen
genast.

Fru talman! Skulle KU ha anledning att kritisera
energiministrar så inte är det, som anmälaren har tänkt
sig, för att man försökt att hindra Vattenfall att göra
sin vilja känd och genomförd. KU har, tack och lov,
avvisat denna anmälan som grundlös.

Snarare finns det skäl att rikta kritik mot flera
energiministrar för att man inte fått regeringen att
instruera Vattenfall AB om att fullfölja riksdagens
energipolitiska beslut.

Fru talman! Jag har inget annat yrkande utöver
mitt yrkande om bifall till utskottets hemställan.

Anf. 9 KENNETH KVIST (v)

Fru talman! Även jag delar i allt väsentligt vad ut-
skottets ordförande och vice ordförande sagt i sina
huvudanföranden här i dag - naturligtvis med undan-
tag av där utskottets vice ordförande polemiserar mot
några reservationer som också jag har skrivit under.

Detta är min andra granskningsdebatt. Som en
märklighet i sammanhanget noterar jag att de som här
får sin verksamhet granskad komplett lyser med sin
frånvaro.

Fru talman! Jag anser att riksdagen egentligen in-
för granskningsdebatten bör anmoda regeringen att ha
en representation här som lyssnar på riksdagens dis-
kussioner, slutsatser och argument kring gransk-
ningsärendena. Jag tror att det skulle vara till nytta för
regeringen om den var närvarande under diskussionen
om dess ämbetsutövning. Det skadar inte att också
regeringsledamöter någon gång finns på de lyssnandes
bänk.

Vår regeringsform utgår från att riksdagen är fol-
kets främsta företrädare. Det är riksdagen som utser
regeringen och som i normalfallet fattar beslut om
lagar och utgifter. När riksdagen utser en regering
utser den också en institution som inte bara skall
verkställa riksdagens beslut utan som också är den
viktigaste instansen för att ställa förslag till beslut till
riksdagen. Dessutom handlar det om ett organ som
har rätt att upplösa riksdagen och utlysa nyval. Rege-
ringen har alltså en betydande makt. Den har också
stora utredningsresurser till sitt förfogande. Därför
måste den kontrolleras av riksdagen så att den utövar
sin makt under de av riksdagen stiftade lagarna.

Denna granskning som konstitutionsutskottet gör
är alltså en viktig del av riksdagens kontrollmedel,
som flera talare varit inne på. Systemet har en logik:
Folket utser och kontrollerar i val riksdagen. Riksda-
gen utser och kontrollerar i sin tur regeringen. Rege-
ringen ställer de större förslagen till riksdagen om
lagar, skatter och statens utgifter. Riksdagen beslutar.
Regeringen verkställer efter riksdagens beslut.

Med vårt medlemskap i EU har det emellertid
skett en betydande omfördelning av makt mellan
riksdag och regering. Riksdagen är inte längre ensam
lagstiftare. En växande mängd beslut som gäller som
lagar i vårt land och i andra medlemsländer antas av
ministerrådet i EU, där regeringen ingår som en sorts
minoritetsparti.

Denna förskjutning av makt från den direkt folk-
kontrollerade riksdagen till regering och ämbetsmän
innebär en uttunning av vårt parlamentariska system
och kräver i framtiden att riksdagen tar sig ytterligare
makt gentemot regeringen, men också att riksdagens
granskning av regeringen i framtiden går in på EU-
frågorna mer än vad som nu varit möjligt. Vi är ju så
pass nya medlemmar i EU och har ännu inte en full-
ständig och konkret överblick över vad medlemskapet
medför för vårt demokratiska system.

EU-frågorna har alltså hittills bara satt begränsade
spår i vår granskning, men i framtiden kommer de att
bli alltmer viktiga och avgörande för att upprätthålla
den maktbalans mellan riksdag och regering som vår
regeringsform bygger på.

Vår granskning är, som tidigare nämnts, såväl
administrativ som juridisk-politisk. Vi skall se till att
den av riksdagen utsedda verkställande makten utövar
sin makt under riksdagens beslut och verkställer dessa
och deras intentioner. Vi skall granska om regeringen
lever efter lagar och regler.

Riksdagen skall däremot inte granska om rege-
ringens beslut är vad man kan kalla politiskt riktiga
eller inte. En regering har rätt att fatta enligt betydan-
de opinioner eller intressen sakligt felaktiga beslut om
den gör det på ett formellt korrekt sätt och i enlighet
med de regler den själv har varit med om att arbeta
fram.

Men gränserna är, som vi vet, inte alltid självklara
och tydliga. Vi kommer senare i dag att diskutera
några sådana frågor, där det faktum, det vill jag beto-
na, att man kommer till en annan slutsats än majorite-
ten inte betyder att man ägnar sig åt högre grad av
politisering än denna majoritet. Det kan i sig lika
gärna vara precis tvärtom. Det handlar om att olika
lagrum delvis spänner mot varandra.

Vi kommer t.ex. senare i dag in på ett utvisningsä-
rende som har väckt stor uppmärksamhet, beslutet om
utvisning av de s.k. Åselefamiljerna. Visst kan man
hävda att regeringen har rätt att fatta ett beslut som
många anser såväl inhumant som hjärtlöst bara den
följer reglerna. Men i detta fall framstår en komplexi-
tet. Vissa regler ger nog regeringen formellt rätt i dess
beslut, men mot dessa regler spänner t.ex. Förenta
nationernas barnkonvention, som Sverige varit till-
skyndare till. Detta gör frågan mer intrikat. Utskottet
har här också kommit till olika slutsatser, och jag
skall senare utveckla varför jag inte delar majoritetens
överslätande hållning gentemot regeringens agerande.

Men man kan inte säga att vi som på den här
punkten vill rikta en viss kritik mot regeringen politi-
serar och att de som tar regeringens beslut i försvar
inte gör det. Här är det ett mer komplext förhållande
mellan olika stadganden, och juridik är en produkt av
värderingar och ibland inte alls en så entydig och
exakt vetenskap som en del tycks tro.

Jag anför detta som ett exempel på en situation där
värderingar säkert spelar roll för ställningstagandet,
och inget negativt i detta. All lagstiftning är en följd
av politiska beslut, och politiken reflekterar de sociala
intressekonflikterna och styrkeförhållandena i samhäl-
let. Det finns ingen ovan dessa konflikter stående.
Även om vi skulle söka vara objektiva, måste vi se att
vår attityd till vilka av dessa lagar som i tveksamma
fall skall väga tyngst sker utifrån värderingsmässiga
grunder. Dessa värderingar bör då göras av folkvalda
i riksdagen som är avsättbara av folket, till skillnad
från ämbetsmän. Därför är det så viktigt att slå vakt
om KU som rätt instans att utföra den typ av gransk-
ning som vi i dag diskuterar.

Fru talman! Jag vill också understryka att KU inte
granskar sådant som varit föremål för rättslig pröv-
ning. Det skulle strida mot vad som är en viktig del av
vårt system, nämligen ett självständigt domstolsvä-
sende. I dessa kontokortsaffärernas och de skattefi-
nansierade krognotornas dagar är det dock gott att
konstatera att det som hittills framkommit i vad KU
har kunnat granska härvidlag ligger på den nivån att
det handlar om oklara regler och brister, som att det
inte finns extern revision i regeringskansliet.

Detta kan tolkas som, och det vill jag gärna göra,
ett hyggligt betyg åt den svenska öppenheten, åt riks-
dagens kontrollmakt, kanske också åt massmediernas
arbete. Beslutsformerna inom regering och riksdag
har ett starkt mått av stabilitet och prövade rutiner,
liksom också kontrollen och traditionerna av öppen-
het och insyn. Man kan fråga sig om de förhållanden
som åtminstone hittills uppenbarats, främst på andra
politiska plan, måhända hänger ihop med nya regler
för delegation, mera svårkontrollerade beslutsformer
och inbyggda mekanismer som gör att verksamheter
som t.ex. representation förs undan till bolag och
andra former av verksamhet där man tror att insynen
är mycket mindre. Eller är det så att vår granskning i
vissa avseenden är ett alltför grovmaskigt nät?

Fru talman! Jag tror att Kurt Ove Johansson har
fel - och kommer senare att försöka leda det i bevis -
om vem som politiserar när det gäller Omanfrågan.
Här spänner ofta lagstiftningen mot mycket starka
ekonomiska och politiska intressegrupper. Det militä-
rindustriella komplexet i Sverige är liksom i många
andra länder en mycket stark sådan intressegrupp,
intresserad av att få till stånd viss krigsmaterielexport.
Det ligger ibland nära till att man också på ett otill-
börligt sätt kommer att tänja på de lagar och de beslut
som är fattade och de restriktioner som gäller för den
verksamheten. Men till detta och övriga sakärenden
ber jag att få återkomma i det följande. Tack!

Anf. 10 PETER ERIKSSON (mp)

Fru talman! Årets granskning av regeringen i
konstitutionsutskottet har inte lett till krav på minist-
rars avgång eller ens någon riktigt allvarlig kritik, i
varje fall inte från en majoritet av riksdagens konsti-
tutionsutskott.

Vi som är satta att granska regeringen har inte
lyckats komma överens om att kritisera regeringen i
någon större utsträckning. Detta beror dock inte på att
det saknas möjligheter att fullgöra granskningsarbetet
eller på att vi har en regering som är så fullkomlig att
det inte går att kritisera den utifrån konstitutionella
utgångspunkter.

Vi har ett antal viktiga granskningsärenden där
KU borde ha reagerat. Fyra eller möjligen fem stats-
råd kunde ha fått hård kritik riktad mot sig, och det
hade inte varit fel om några av statsråden känt sig
tvungna att ta sin mats ur skolan; om det inte hade
varit så att de flesta av dessa redan är ute ur spelet
sedan Göran Persson bestämt sig för en rejäl ombild-
ning av regeringen.

Det som har dominerat årets granskning är vape-
nexportaffärerna. Det handlar om några olika ären-
den, bl.a. ett ärende som berör den utveckling vi har
sett de senaste åren, där mer och mer av vapenexpor-
ten har kommit att handla om internationella avtal,
licensavtal och samarbetsavtal av olika slag. Men det
kanske allra tydligaste fallet, där regeringens hante-
ring borde och verkligen kan kritiseras ur konstitutio-
nell synpunkt, handlar om vapenexportaffären med
Oman. Det är ett, som jag menar, solklart exempel på
en överträdelse av reglerna för vapenexport. Rege-
ringen har låtit pengar och näringslivsintressen ta
överhanden över mänskliga rättigheter och de spelreg-
ler som riksdagen har antagit. Därför borde både Jan
Nygren och Mats Hellström, som har varit ansvariga
statsråd för det här området under granskningsperio-
den, varit värda rejäl och hård kritik.

Leif Blombergs cyniska inställning till flyktingar
har också i ett par olika ärenden framstått i sin brutala
nakenhet och motsatsställning till t.ex. FN:s barnkon-
vention. Trots en strävan att få med så många som
möjligt har varken moderaterna eller socialdemokra-
terna orkat följa med i kritiken av Leif Blombergs
hantering av flyktingärendena. Jag kommer tillbaka
till både vapenexporten och flyktingfrågorna senare i
debatten i dag.

Men det är också alliansen Moderaterna och So-
cialdemokraterna som är den övergripande och vanli-
gaste i betänkandet. Regeringspartiet och det största
oppositionspartiet förenas av gemensamma intressen
och går hand i hand i nio fall av tio. Mönstret går
igen. Det är moderaterna och sossarna som allt mer
tycks se sig själva som bevararna i svensk politik.
Även i KU syns det här, och jag tror att bakgrunden
ligger i en i grunden gemensam syn på samhället och
näringslivet.

Men Moderaterna har också nyss varit utsatta för
en relativt hårdhänt granskning och vill kanske inte
kasta sten i glashus. Därför bildar man ett slags under-
förstådd allians med Socialdemokraterna. Eller finns
det ett annat skäl? Anders Björck, varför har ni blivit
så timida? Jag tycker att den blomma som Kurt Ove
Johansson ville ge till Anders Björck och Moderater-
na i dag var ganska symbolisk för hur det verkligen
står till.

Det finns en del skribenter och debattörer som
klagat över att vi saknar en ordentlig opposition i
landet. Jag tror att denna klagan beror på att dessa,
oftast uttalat borgerliga, skribenter har svårt att accep-
tera att det politiska landskapet håller på att förändras.
Oppositionen i Sveriges riksdag, det parti som mest
konsekvent fullgör också granskningsuppdraget, är i
dag Miljöpartiet de gröna, följt av Vänstern och Folk-
partiet.

Jag roade mig i går kväll med att tänka igenom re-
servationerna och räkna igenom dem. Vi i Miljöpar-
tiet har i dagens betänkande skrivit under nio reserva-
tioner, där vi förordar en stramare granskning. Några
pinnhål därefter kommer Folkpartiet och Vänstern.
Det är definitivt inget självändamål att skriva många
reservationer, men det visar ändå något om vilka
ambitioner som finns. Socialdemokraterna och Cen-
tern är alldeles för insyltade i regeringsmakten för att
klara av detta granskningsarbete fullt ut, menar jag.
Nu har också Moderaterna i många stora frågor blivit
Socialdemokraternas egentliga vapendragare.

Jag tycker att det är viktigt att också påtala Soci-
aldemokraternas ansvar i konstitutionsutskottet. Förra
året hade vi två f.d. regeringspartier som uttalade hård
kritik mot egna regeringskolleger när det var befogat.
Det får inte ses som acceptabelt att bara stryka sina
egna medhårs. Om konstitutionsutskottet och riksda-
gens kontrollmakt skall fungera krävs det integritet
från ledamöterna, inte partilojalitet. Socialdemokra-
terna har i årets betänkande inte levt upp till det an-
svar som man kan förvänta sig av dem, tycker jag.

Jag inser att det inte är en lätt uppgift att granska
sina egna. Det är betydligt lättare för oss som inte har
suttit i någon regering ännu att granska både f.d. re-
geringar och nuvarande regering. Men om man inte
klarar av att granska sina egna visar man också att vi
borde ha en annan ordning och att riksdagen inte är
förmögen att granska regeringen, och det är ett dåligt
betyg på riksdagen.

Ännu allvarligare är det kanske att flera opposi-
tionspartier inte lyckats samla sig till ett kritiskt be-
traktelsesätt. Jag har nu suttit i riksdagen i två år, och
en av de mest kännbara erfarenheterna tycker jag är
just det som Anders Björck var inne på tidigare: att
man kan ifrågasätta om riksdagen verkligen vill ha
makt. Alltför ofta slår riksdagen ifrån sig så fort det
handlar om att påverka och få inflytande över skeen-
det.

Den övergripande tendensen är också, som Ken-
neth Kvist var inne på tidigare, att regeringen stärks
på riksdagens bekostnad. Riksdagen tappar mark och
regeringens inflytande ökar, samtidigt som beslutsfat-
tande flyttas över till Bryssel. Det visar sig också i
många olika frågor, t.ex. den förändring av budget-
processen som vi arbetar med i riksdagen. Också den
stärker regeringens ställning, menar jag.

Ytterligare ett tecken på detta är det ärende som vi
har att diskutera senare i dag som handlar om Henrik
Westander och tillsättandet av ledamöter i Exportkon-
trollrådet. Att majoriteten i KU väljer att passa och
låta regeringen bestämma över vilka som skall repre-
sentera riksdagspartierna är ett tecken på en oerhörd
svaghet hos riksdagen.

Jag skall också gå in litet grand på de gransk-
ningsärenden som kommer upp nu i början av betän-
kandet. Anders Sundström är den minister som mest
uppenbart har begått ett formellt fel - näst efter det fel
som begicks i vapenexportfrågan - som både kan och
bör klandras. När han deltog i regeringsbeslutet om
att bifalla HSB:s överklagande av Kammarkollegiets
beslut om permutation av Stiftelsen Bostadskoopera-
tionens Garantifond var han jävig, vilket han själv
också erkände under KU:s utfrågning. Det handlar om
11 och 12 §§ i förvaltningslagen som beskriver jävs-
regler och som säger att den som känner till omstän-
digheter som kan antas utgöra jäv självmant skall ge
det till känna. Slutsatsen från KU är dock mild. Vi
säger bara att statsrådet borde ha avstått från att delta
i regeringens beslut.

Det är möjligt att KU borde ha reagerat hårdare
och tydligare i bedömningen av Anders Sundströms
agerande. Det hade i varje fall inte varit felaktigt med
en hårdare skrivning till varnagel för både nuvarande
och framtida statsråd.

Det är viktigt att hålla rent från den här typen av
ohyra som snabbt kan växa sig in i regeringskansliet
och den offentliga maktapparaten i Sverige om man
inte påtalar den tydligt. Helt klart är att Anders Sund-
ström självmant borde ha anmält att det fanns en risk
för jäv eftersom han tidigare innehaft en ledande post
i HSB. Värt att notera är också här Anders Björcks
och moderaternas vänsälla attityd, men kanske är det
inte, som sagt, så lätt att granska när man sitter i glas-
hus.

KU har också granskat ett par olika ärenden som
handlat om myndigheternas självständighet och rege-
ringens möjligheter att styra. Här tycker jag att det är
viktigt att KU klart säger ifrån att statliga myndigheter
och bolag inte får driva en egen politik på tvärs med
vad riksdag och regering uttalat. Om företrädare för
Vattenfall eller andra statliga bolag uttalar sig offent-
ligt måste de vara medvetna om att de på goda grun-
der uppfattas just som företrädare för den verksamhet
de är ansvariga för. Det här fastställer också KU i
betänkandet, och jag tycker att det är bra. Vattenfall
har i flera avseenden drivit en egen politik på tvärs
med både riksdagsbeslut och folkomröstningar, menar
jag. Jag ger Birgitta Hambraeus rätt i den kritik som
hon framförde.

Det här tangerar förresten en fråga som vi hade
uppe i konstitutionsutskottet förra året efter initiativ
från Miljöpartiet. Den handlar om statliga myndighe-
ters rätt att bedriva lobbyverksamhet mot riksdag och
regering. Vi har t.ex. ett ovanligt tydligt fall, där stat-
liga Vägverket är medlem i Vägföreningen som är en
mycket aktiv lobbyorganisation. Här reagerade ma-
joriteten i KU för att åtgärder bör vidtas, men såvitt
jag vet är Vägverket fortfarande medlem i Vägföre-
ningen. Kanske kan det finnas anledning att ta upp
den här frågan igen.

Jag vill yrka bifall till ett antal reservationer i be-
tänkandet, men jag gör det när de kommer upp i den
senare debatten.

Utnämningspolitiken (avsnitt 14)

Anf. 11 Förste vice talman ANDERS
BJÖRCK (m)

Fru talman! Kammaren har ett flertal gånger, och
det på moderat initiativ - det är ju vi moderater som
driver de här frågorna - diskuterat olika regeringars
utnämningspolitik. Vi hade förra granskningsrundan
tillfälle att särskilt titta på hur regeringen Carlsson
skött rekryteringarna till höga EU-tjänster, välbetalda
sådana, och vi kunde då konstatera att ett antal social-
demokratiska potentater hade fått välbetalda tjänster i
EU-byråkratin. Vi kunde också konstatera att här inte
förelåg några möjligheter för andra personer att söka
tjänsterna, eftersom något ansökningsförfarande icke
existerade. Vi kunde dessutom konstatera att det inte
fanns några möjligheter till intresseanmälningar, och
man hade inte heller uppmanat till sådana. Det var ett
sätt att belöna människor, alternativt att se till så att
man fick möjlighet att sparka ut människor som inte
längre platsade men att ändå ge dem välbetalda
tjänster.

Fru talman! Det är många som kanske tror att den
gamla kungliga förläningspolitiken, som vi känner
från historieböckerna, inte längre finns. Fru talman!
Den finns på ett sätt som skulle fått även drottning
Kristina och andra som var generösa med förläningar
att känna sig ganska tafatta och generade, dvs. inför
den mycket ohejdade förläningspolitik som i dag
bedrivs och som gynnar en del av den politiska klas-
sen.

Det är väl ingen som på allvar kan hävda att rege-
ringsformens 11 kap. 9 § i dag följs. Den säger ut-
tryckligen att endast förtjänst och skicklighet får ligga
till grund för statliga utnämningar. Det är möjligt att
den här paragrafen är felaktig - jag tycker att den har
sina förtjänster - och att man skall väga in ett antal
andra kriterier. Det är möjligt att den typen av ut-
nämningspolitik inte längre fungerar i ett modernt
samhälle. Jag hoppas att den gör det, men om vi antar
att den inte gör det bör man sluta hyckla och inte
hävda att det är förtjänst och skicklighet. Det utmanar
ju alla matematiska sannolikhetskalkyler att personer
som t.ex. inte längre platsar i en regering eller har
mist sitt riksdagsmandat är de som därigenom mer
eller mindre med automatik uppfyller regeringsfor-
mens krav på just förtjänst och skicklighet.

Jag har naturligtvis ingenting emot att det för vissa
typer av tjänster är rimligt att politisk erfarenhet -
under förutsättning att personerna i övrigt är värdi-
ga - kan vara någonting som vägs in och som innebär
ett plus. Det finns förvisso en hel del politiker som
har skött ämbeten som landshövding, ambassadör och
generaldirektör på ett förtjänstfullt sätt. Men det som
är märkligt är att detta är någonting som uppenbarli-
gen endast tycks gälla för människor med en viss
partibok.

Fru talman! Får jag ge ett exempel. Det finns i dag
icke en enda ambassadör som är moderat, som alltså
har kvoterats in i UD-hierarkin. Det finns säkert am-
bassadörer som har moderata uppfattningar, men de
har gått den långa vägen, dvs. börjat som aspiranter
och genomgått normala inträdesprövningar. Men det
finns faktiskt inte en enda ambassadör som kommer
utifrån och som har en moderat politisk bakgrund.

Däremot finns det gott om socialdemokrater: An-
ders Ferm, Harald Fälth, Anders Thunborg, Sören
Thunell, Torsten Nilsson på pressrådssidan, etc. Det
är människor som har kvoterats in utifrån. Det är väl
ingen som på fullt allvar, ärade kammarledamöter,
tror att det icke skulle finnas någon utöver de här
personerna, någon från något annat parti, som skulle
kunna göra utrikesförvaltningen lika stora tjänster
som de med socialdemokratisk partibok. Men det
finns faktiskt ingen moderat som har kommit in i
utrikesförvaltningen efter en politisk karriär i dag. Det
har tidigare funnits något fall.

Det här visar ju med övertydlighet att pratet om att
politisk erfarenhet är viktig inte tillämpas generellt.
Om tiden hade medgett det skulle jag ha varit beredd
att gå igenom område efter område för att visa att
samma system finns där.

Detta leder naturligtvis till att man vid regerings-
skiften i framtiden kommer att ta sig en funderare. Jag
vill understryka att jag med beklagande har sett att vi
riskerar att få ett spoils system. Det är ingenting som
vi moderater förordar. Problemet är att andra riskerar
att driva fram detta.

Jag tycker att det är väldigt viktigt att partiledare
och andra tar en ordentlig diskussion om utnämnings-
politiken och försöker hitta en balans i denna som gör
att vi inte hamnar i ett läge där det blir nödvändigt att
vid regimskiften vidta olika former av korrektiv. Det
är inte bra med en politiserad förvaltning, och det är
allra minst, fru talman, bra med en smygpolitiserad
förvaltning.

När jag nu har ordet vill jag instämma med Ken-
neth Kvist. Jag tycker att det är beklagligt att det icke
finns något statsråd närvarande här från den regering
som nu granskas. Åtminstone borde de ha suttit här
under den inledande rundan. När jag var statsråd fann
jag det vara en självklarhet, även om jag inte var
föremål för granskning, att gå hit. Jag satt i bänken
och lyssnade. Det är bara att konstatera att regeringen
Persson icke visar den respekten för riksdagen.

Anf. 12 MATS BERGLIND (s)

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till
hemställan i KU:s betänkande och avslag på Modera-
ternas reservation under den här delen.

Vid granskningen av regeringen Carlssons ut-
nämningspolitik har konstaterats, trots vad Anders
Björck nyss påstod, att utnämningarna har följt rege-
ringsformen, dvs. att vid utnämningarna av dessa
tjänster har hänsyn tagits endast till förtjänst och
skicklighet. Anders Björck ville göra gällande att
ingen här i kammaren eller någon annan skulle vilja
påstå att så har varit fallet. Då kan jag säga att det är
ett enigt konstitutionsutskott, utom moderaterna, som
har den här uppfattningen.

Under den tid som granskningen avser har ett
drygt sextiotal myndighetschefer utnämnts, och vid
den offentliga utfrågningen av Ingvar Carlsson i
konstitutionsutskottet klargjorde han att han i fråga
om 44 eller 45 av dessa personer inte hade någon
vetskap om deras politiska hemvist. Det visar i sak att
Anders Björck har fel när han påstår att det vid ut-
nämningarna enbart tas hänsyn till de politiska par-
tiböckerna.

Vi måste väl ändå vara överens - jag tror också att
vi är det - om att politisk erfarenhet kan vara en vik-
tig erfarenhet när det gäller den offentliga verksamhe-
ten. Men vi måste väl också inse att det, trots att det
handlar om ett sextiotal personer, är mycket av tillfäl-
ligheter som gör vilka personer som står till förfogan-
de, vilka meriter som efterfrågas varje gång, hur köns-
fördelningen ser ut, osv. Det är många saker som skall
vägas in för en regering vid vissa av de här utnäm-
ningarna.

Men det viktigaste måste väl ändå vara att man
efter det att utnämningen har skett lämnar partiboken
åt sidan och tjänar den sittande majoriteten. Här är väl
den avgörande frågan hur det fungerar och, som An-
ders Björck ondgjorde sig över, hur de anställda ser
på detta. Jag kan inte finna att det har uppstått några
som helst problem.

Här borde väl debatten egentligen ha varit slut och
allting varit frid och fröjd, och den totala enigheten
skulle ha brett ut sig. Så skulle fallet naturligtvis ha
varit om inte detta varit Anders Björcks favoritfråga.
Jag förstår att Moderaterna i dessa tider är i desperat
behov av att försöka hitta en partiprofil, men i denna
fråga är det att koka soppa på en spik.

Anders Björck påstod i sitt inlägg här att han inte
vill förorda något nytt system när det gäller utnäm-
ningspolitiken, men i den reservation som moderater-
na har lämnat kan man läsa: "Eftersom en regering
måste ha förtroende för att myndighetscheferna lojalt
genomför regeringens politik är detta en naturlig
utveckling." Då tycker jag att det är dags att modera-
terna försöker bestämma sig.

Är det här nu någonting som moderaterna anser är
så fel så är det ändå en naturlig utveckling enligt er
egen reservation. Det måste väl vara något av en
logisk kullerbytta! Moderaterna hävdar ju alltid att det
är för mycket som styrs av politikerna - det är ju
andra, gyllene krafter som skall lösa alla problem.
Men i reservationen i konstitutionsutskottets betän-
kande säger man att det är en naturlig utveckling i
utnämningspolitiken att ändra den nuvarande ord-
ningen.

Jag tycker att det är på sin plats att vi i någon mån
försöker komma överens om vilken inriktningen skall
vara. Det jag kan förstå av tonläget i Anders Björcks
anförande är att det väl måste vara någon moderat
som känner sig förbigången; i sitt inlägg anspelade
han ju hela tiden på att moderaterna inte har fått nå-
gon sådan utnämning. Vilken moderat det är som
känner sig förbigången är det bara Anders Björck som
vet.

Anf. 13 Förste vice talman ANDERS
BJÖRCK (m) replik

Fru talman! Mats Berglind tycks ha litet problem
med syftningen när han läser innantill. Vi konstaterar
i den moderata reservationen att vi på grund av den
socialdemokratiska utnämningspolitiken riskerar att i
Sverige få ett system där man vid regimskiften kan
tvingas till utbyten på olika tjänster, vilket lagstift-
ningen medger. Det står uttryckligen att det är på
grund av den socialdemokratiska utnämningspolitiken
som vi riskerar detta. Det är bara att läsa innantill. Det
står: "Utskottet menar att granskningen har visat att
regeringen Carlsson har utnyttjat utnämningspolitiken
till det egna partiets fördel. - - - I praktiken har där-
med" - ´därmed´ syftar på det jag nyss läste upp -
"dörrarna öppnats för ett system" osv.

Det är väl inte så att Mats Berglind tror att ut-
nämningen av Mats Hellström till ambassadör i Bonn,
en av våra viktigaste ambassadörsposter, hade någon-
ting att göra med att han hyser kärlek till utrikesför-
valtningen? Det var en följd av en regeringsombild-
ning.

Inte tror väl Mats Berglind att utnämningen av
Sten Heckscher till rikspolischef hade någonting att
göra med att han är bra på att svinga batongen och har
en lång bakgrund som fotpatrullerande polis? Den var
en följd av att han inte platsade i den regering som
han då satt i.

Inte tror väl Mats Berglind att Sture Ericsons ut-
nämning till chef för ett ämbetsverk under Försvars-
departementet hade någonting att göra med att han är
intresserad av den verksamheten? Den var direkt
kopplad till att han icke blev omvald som riksdags-
man.

Jag skulle kunna fortsätta uppräkningen. Det är
väl ingen större svårighet att se orsakssambanden!

Anf. 14 MATS BERGLIND (s) replik

Fru talman! Anders Björck tog upp utnämningen
av ett antal personer. Av naturliga skäl har jag inte
tillgång till deras meritlista på det sätt som regeringen
har vid sina utnämningar.

Men Anders Björck nämnde Mats Hellström. Jag
tycker personligen att det är ett bra exempel på en
person med ett politiskt kunnande och politiska meri-
ter som duger även för det uppdraget. 27 år i riksda-
gen och statsrådserfarenhet från olika områden är
naturligtvis meriterande för det uppdrag han nu får.
Jag är övertygad om att han kommer att sköta det
alldeles utmärkt. Om det sedan har funnits någon
annan kandidat till den posten känner jag inte till.

När det gäller Sten Heckscher sade ju Ingvar
Carlsson vid utfrågningen klart och tydligt - jag utgår
från att Anders Björck lyssnar när vi kallar in förre
statsministern till en utfrågning - att det inte var på
statsrådsmeriterna som Sten Heckscher hade fått er-
bjudandet att bli rikspolischef, utan det var hans juri-
diska kunskaper och den juridiska bakgrunden som
var meriterna.

Jag förstår att det aldrig har slagit Anders Björck
att han kanske har fel. Men i moderaternas reservation
står det: "Utskottet menar att granskningen har visat
att regeringen Carlsson har utnyttjat utnämningspoli-
tiken till det egna partiets fördel." Men utskottet är ju
enigt om att det icke är fallet. Att Anders Björck har
den uppfattningen får stå för honom. Men det faktum
att Anders Björck har den åsikten är ju inte något
bevis.

Jag fick aldrig svar på vilken moderat det är som
känner sig så förnärmad att det föranleder den här
debatten.

Anf. 15 Förste vice talman ANDERS
BJÖRCK (m) replik

Fru talman! Jag tycker att Mats Berglind visar en
närmast häpnadsväckande naivitet när han tror att det
uteslutande handlar om att de personer som har
nämnts har utnämnts på grund av förtjänst och skick-
lighet och att inga partipolitiska hänsyn har tagits. Det
kan Mats Berglind bara inte mena! Som jag här har
visat finns det ju ett orsakssamband med att man av
olika skäl har velat bli av med personen i fråga.

Som riksdagsledamot vet väl Mats Berglind ändå
hur man skriver en reservation. Vi står för åsikterna i
reservationen. Det är det som vi vill att kammaren
skall rösta för om det går till omröstning. Att vi inte
skulle ha rätt att ha en egen uppfattning och skriva
som vi vill i vår reservation förefaller ganska så
märkligt.

På en punkt har Mats Berglind rätt: Det är Mode-
rata samlingspartiet som driver kampen mot en ut-
nämningspolitik som vi menar icke följer regerings-
formens bud om förtjänst och skicklighet, som inte tar
till vara politiska erfarenheter ur olika partier, som
inte leder till att vi rekryterar de bästa cheferna till
statliga ämbetsverk, myndigheter, ambassader eller
vad det nu kan vara. På den punkten har Mats
Berglind alldeles rätt; det är Moderata samlingspartiet
som driver de här frågorna, och det är vi faktiskt
stolta över. Men vore det inte bättre om man försökte
skapa någon form av ordning och reda? Alternativet
är att ändra stadgandena i regeringsformen.

Anf. 16 MATS BERGLIND (s) replik

Fru talman! Nog får moderaterna ha vilken åsikt
de vill, Anders Björck, och nog får de skriva sin re-
servation på sitt sätt. Det var inte det jag invände mot.
Jag kanske uttryckte mig otydligt, men jag menade att
det som står i moderaternas reservation ju inte kan
påstås vara sanningen. Det är en partsinlaga som
beror på att moderaterna känner sig förbigångna, men
i den sakliga granskning som konstitutionsutskottet
har gjort finns det i övrigt en stor majoritet för att
regeringsformens stadganden har följts vid alla dessa
utnämningar. Att Anders Björck sedan har en annan
uppfattning i den frågan överlåter jag åt honom att
bekymra sig över.

Man kan ta andra exempel. När den borgerliga re-
geringen lämnade över 1994 fanns det tolv borgerliga
och sex socialdemokratiska landshövdingar. Det fanns
ingen från Vänsterpartiet och ingen från Miljöpartiet
heller. Att landshövdingarna rekryteras på partipoli-
tiska meriter är kanske ännu vanligare. Men att det
ibland blir en viss snedfördelning behöver ju inte
motivera denna oerhörda misstanke, att det bara är
socialdemokrater som kommer i fråga.

Men nu börjar vi ändå närma oss svaret på den
fråga jag ställde, nämligen vilken moderat det är som
känner sig förbigången. Av hettan i Anders Björcks
inlägg skulle jag vilja dra slutsatsen att det väl är han
själv som känner sig förbigången.

Anf. 17 KENNETH KVIST (v)

Fru talman! Den gångna debatten har handlat om
vilka partier som gynnas eller inte gynnas. Jag skulle
vilja säga att jag har anslutit mig till majoritetsskriv-
ningen därför att den trots allt inte bedyrar alldeles för
mycket när det gäller politiseringen av tjänstetillsätt-
ningen.

Jag tycker emellertid att frågan bör lyftas till ett
litet annorlunda plan. Jag har egentligen rakt motsatt
perspektiv på frågan än det som förste vice talmannen
redovisar.

Vi har till den högre utbildningen i vårt land en
mycket klar och tydlig social snedrekrytering. Ung-
domar ur vad vi kan kalla överklassen befolkar hög-
skolorna i långt högre grad än vad dessa klassers
andel av befolkningen skulle motivera. Det gäller
också vid tillsättandet av högre tjänster inom statsför-
valtningen. Vi har en utomordentligt stark social
snedrekrytering till höga tjänster inom statsförvalt-
ningen, som gör att vi har en byråkrati med en klart
borgerlig prägel.

Frågan är inte ordentligt undersökt. Den känsla
man har är egentligen att socialdemokratiska rege-
ringar bara på ett marginellt sätt har påverkat denna
sociala snedrekrytering.

Det finns också en annan sak i sammanhanget. Jag
har inte sett någon anledning att på grundval av det
material vi har gått igenom i utskottet ifrågasätta de
gjorda utnämningarna. Jag vill när jag godkänner
utskottsmajoritetens skrivningar ändå till kammarens
protokoll notera att vi också märker vilka som över
huvud taget aldrig kommit i fråga för sådana tjänster
som det är fråga om. Det är människor med företrä-
desvis vänsterradikala idéer, miljöaktivister, aktivister
i solidaritetsrörelser osv. De har aldrig kommit i fråga
för dessa tjänster. Människor med högeråsikter finns
det trots allt gott om, även om en del kanske formellt
har en socialdemokratisk partibok. Vänsterradikaler
saknas helt.

Det kan inte vara fel på vänstermänniskornas sak-
liga meriter. Det behöver bara ta ett par år efter det att
man avsvurit sig tidigare åsikter eller bytt politisk fot
innan man t.o.m. är kvalificerad nog att ingå i själva
regeringen. Här, om någonstans, finns det social och
politisk diskriminering.

Med dessa anmärkningar har jag ändå ingenting
att erinra mot de ställningstaganden som har gjorts för
de utnämningar som faktiskt har gjorts, utan kan ac-
ceptera utskottsmajoritetens skrivningar på denna
punkt.

Anf. 18 BIRGIT FRIGGEBO (fp)

Fru talman! Jag skulle vilja tillägga några saker till
denna debatt, trots att jag inte anmält mig tidigare. De
har sin utgångspunkt i de brösttoner som hörs både
från moderat och från socialdemokratisk sida i dis-
kussionen om dessa frågor.

Det är endast sakliga grunder såsom förtjänst och
skicklighet som skall ligga till grund för regeringens
utnämningspolitik. Dessa tjänster - det är ofta gene-
raldirektörer, landshövdingar osv. - utannonseras
inte. Det är ingen som söker. Det betyder att den
vägning som sker i normala fall när statliga tjänster
tillsätts vanligtvis inte sker. Det är ett slags head
hunting. Man tar folk som man känner till och som
man vet har varit duktiga på andra håll.

Det sannolika är väl att det finns fler socialdemo-
kratiska verkschefer än t.ex. borgerliga, och vissa
partier saknas förmodligen helt. Det kan vara ett ut-
slag av att socialdemokrater oftare arbetar inom of-
fentlig sektor än borgerliga politiker och människor
som jobbar inom privat sektor.

Jag tycker att det är litet av ett hyckleri, fru tal-
man, att använda dessa brösttoner i diskussionen om
dessa frågor. Jag ser det som ganska naturligt att vissa
regeringar känner till fler av sin egen partifärg. Men
det är bra att vi ägnar dessa frågor uppmärksamhet i
utskottet och att vi håller öga på dem, för en sak får
inte ske. Kvaliteten får inte försämras när det gäller
verkschefer. Utskottet understryker att även politiska
meriter kan vara vägledande och uppfylla kravet att
kvaliteten inte skall sjunka när det gäller våra verks-
chefer.

Anf. 19 Förste vice talman ANDERS
BJÖRCK (m)

Fru talman! Kenneth Kvist klagade över att repre-
sentanter för vissa partier förbigås. Inom det parti som
Kenneth Kvist representerar har man löst det på ett
utomordentligt fiffigt sätt. Man byter parti, och sedan
blir man statsråd ganska kvickt. Jag är övertygad om
att Kenneth Kvist, när också han har bytt parti, har en
ljus framtid i olika avseenden när det gäller positio-
ner. Han behöver inte misströsta. När partiboken är
utbytt kan också han omfattas av det svenska förlä-
ningssystemet. Känner jag honom rätt kan vi nog se
fram emot ytterligare något partibyte. Lycka till i den
omvandlingen!

Jag tycker att utskottets ordförande har en mycket
viktig poäng. Varför bråkar vi om detta? Mats
Berglind tycks tro att det är för att några känner sig
förbigångna. Han frågar vem jag talar för.

Jag talar i varje fall inte för dem som har tackat
nej till höga utnämningar. Jag för inte deras talan,
även om det kanske skulle finnas anledning att göra
det. De som har gjort det klarar sig nog, för de har
många anbud. De har haft så många poster att de inte
känner sig särskilt illa klämda.

Problemet är just det som Birgit Friggebo pekade
på. I ett privat företag är det självklart att man med
yttersta omsorg försöker få fram en chef - det är inte
alltid man lyckas - som uppfyller en viss bestämd
kravspecifikation. Vederbörande skall vara utomor-
dentligt duktig, helt enkelt. Allt annat är ovidkom-
mande. Det är naturligtvis ytterst en fråga om en ef-
fektiv statsförvaltning och ett bra skött land. Det är
kvaliteten och ingenting annat som jag är ute efter när
det gäller chefstjänster.

Anf. 20 KENNETH KVIST (v)

Fru talman! Jag kan lugna förste vice talmannen
på en punkt, eller kanske tvärtom förskräcka honom.
Jag kommer att fortsätta att stå ordentligt till vänster i
politiken, och kommer nog icke, vare sig med tanke
på det ena eller andra, att byta parti.

Anf. 21 Förste vice talman ANDERS
BJÖRCK (m)

Fru talman! Det var i och för sig en intressant
upplysning. Men lova inte för mycket, Kenneth Kvist!
Jag har hört sådana tongångar förut.

Krigsmaterielexportfrågor - organisationen m.m.
(avsnitt 15.2-15.5)

Anf. 22 PETER ERIKSSON (mp)

Fru talman! När riksdagen i vintras beslutade att
inrätta en ny myndighet för att hantera vapenexport-
frågor beslutade man också att det skulle inrättas en
exportkontrollnämnd med representation från alla
riksdagspartier.

När Miljöpartiet sedermera beslöt att nominera
den kände vapenexports- och fredsforskaren Henrik
Westander tog det hus i h-vete. Minister Jan Nygren
blev minst sagt väldigt upprörd. Han framförde en
lång rad argument för att Henrik Westander inte bor-
de representeras i Exportkontrollrådet.

Jag menar att Henrik Westander är en utomor-
dentligt kunnig kritiker som har gjort hela landet en
stor tjänst genom att ihärdigt granska och avslöja
både regeringen och krigsmaterielindustrin. Han har
avslöjat att man har kringgått riktlinjer och regler för
vapenexport. Därmed har han också bidragit till ett
mer mänskligt samhälle.

Regeringens agerande är mer tvivelaktigt. Normalt
accepterar regeringen de nomineringar som görs av
olika partier till nämnder och råd. I det här fallet har
dock regeringen frångått normal praxis och beslutat
att inte acceptera Henrik Westander som Miljöpartiets
representant i Exportkontrollrådet.

Jag menar att regeringen därigenom har övertolkat
sin utnämningsmakt. Regeringen har den s.k. utnäm-
ningsmakten. Men jag anser inte att det innebär att
regeringen suveränt skall bestämma över vilka som
skall representera de olika partierna. Man skall utgå
från partiernas val och nomineringar. Det bör i sär-
skilt hög grad gälla när det finns ett riksdagsbeslut i
botten som reglerar att nämnden i fråga skall vara
parlamentariskt sammansatt.

De argument som regeringen till en början fram-
förde handlade t.ex. om att Henrik Westander inte har
förtroende i industrin. Därför var det inte lämpligt att
en sådan ledamot skulle utses. Det kan hända att hela
Exportkontrollrådet inte faller i nåd hos industrin,
men det finns en poäng med det. Det är faktiskt inte
industrin som skall utse Exportkontrollrådet. Man bör
utse människor som står fria i förhållande till indust-
rin, särskilt i ett läge när man vet att det finns repre-
sentanter både i den tidigare rådgivande nämnden och
i Exportkontrollrådet som står industrin väldigt nära
och som gör allt för att liberalisera riktlinjer och ge så
många tillstånd som möjligt. Därför finns det anled-
ning att också någon som har en mer kritisk inställ-
ning - och som kan driva den uppfattningen med en
djup och bred kompetens - finns med.

Ett annat argument var att Henrik Westander inte
var medlem i Miljöpartiet de gröna. Därför kunde han
inte få vara med i den här nämnden. Han blev medlem
i Miljöpartiet de gröna, eftersom han delade de vär-
deringar som vi har. Men det hjälpte inte.

Långt efter det att riksdagen hade fattat beslut -
ett bra tag efter det att Jan Nygren och regeringen
hade gått i taket på grund av Miljöpartiets nominering
- kom argumentet att Exportkontrollrådets ledamöter
måste ha en parlamentarisk anknytning. Definitionen
på en parlamentarisk anknytning var att man skulle
vara riksdagsledamot eller ha varit det. Då hade man
äntligen lyckats hitta en formulering som innebar att
man med ansiktet någorlunda i behåll kunde vägra
Henrik Westander tillträde till Exportkontrollrådet
och påstå att man hade torrt på fötterna.

Den argumenteringen har majoriteten i konstitu-
tionsutskottet glad i hågen köpt. Eftersom regeringen
sent om sider har sagt att man måste vara riksdagsle-
damot eller ha varit det anser också KU att det måste
vara så. Man har inte brytt sig om att det inte fanns ett
andetag om det i propositionen från regeringen eller i
det betänkande som riksdagen senare ställde sig bak-
om.

Det allvarligaste i dag är därför att KU i stället för
att hävda riksdagens och riksdagspartiernas ställning
väljer att huka och böja på ryggen så mycket att det
innebär att regeringen får en ännu starkare ställning i
framtiden. Detta är en tendens i tiden. Regeringen
vinner inflytande i förhållande till riksdagen, och
riksdagen samtycker. Vi ser samma sak när det gäller
EU-frågan och budgetprocessen - som jag var inne på
tidigare.

Jag tror att man måste ställa frågan om parlamen-
tet håller på att bli en ren potemkinkuliss. Det är ett
stort vackert hus med många människor i full syssel-
sättning som med stor iver vill göra massor av saker,
men de står utan makt och inflytande. Orsaken tycks
vara att riksdagen helt enkelt inte vill ha makt. Frågan
om vilka som skall utses till ledamöter i Exportkon-
trollrådet är ytterligare ett bevis på att den tesen hål-
ler. Det är tragiskt, men så tycks det vara, fru talman.

Därmed yrkar jag bifall till reservation 2.

Anf. 23 PÄR-AXEL SAHLBERG (s)

Fru talman! Vapenexportprinciperna har också i år
gjort att ett antal granskningsanmälningar har väckts.
En del av dem gäller en diskussion om de politiska
principerna för vapenexport. Men den frågan hand-
läggs inte på detta sätt av konstitutionsutskottet. Det
gör däremot frågan om den anmälda regeringen följer
de principer som riksdagen har beslutat om och de
allmänna riktlinjer och den praxis som gäller. I en del
av anmälningarna vill man gärna gå förbi de nu gäl-
lande principerna och i stället driva sina uppfattningar
i vapenexportfrågorna. Peter Eriksson har just gjort
sig till tolk för det.

Vapenexportfrågorna innebär i flera fall sådana
administrativa rutiner. Vi kan väl ha litet olika syn-
punkter, både mellan och inom partierna, om hur
Sveriges vapenexport skall se ut. Politiskt råder det
dock en stor samsyn om att en värld av oroshärdar
behöver sina försvarsinstrument. Också världssamhäl-
let har ju genom FN:s insatser de senaste åren visat att
det finns ett behov av vapenstyrka när det gäller insat-
ser där människoliv och framtid står på spel. Sveriges
försvar och vår egen industri är här inget undantag.

Därför är det anmärkningsvärt och beklagligt att
Miljöpartiet har använt frågan om Exportkontrollrådet
till en fråga om de politiska principerna för vapenex-
porten.

Man valde att rekrytera en icke partiansluten per-
son, Henrik Westander, som ledamot till rådet. Jag
tvivlar inte ett ögonblick på att det mer handlade om
att driva frågan om vapenexportpolitiken än om att
utse en ledamot till ett parlamentariskt relaterat råd
som kan bidra med kunskap om de länder till vilka
export faktiskt sker.

Jag har gjort en sammanfattning av vad Peter
Eriksson från Miljöpartiet skriver i reservation 2:

För det första har regeringen frångått praxis. För
det andra har regeringen övertolkat regeringens ut-
nämningsmakt. För det tredje har regeringen på ett
sent stadium ställt kravet att ledamoten skall ha en
parlamentarisk anknytning.

Exportkontrollrådet efterföljde tidigare råd för
politisk koordination av vapenexportfrågorna. I samt-
liga versioner av detta råd har den parlamentariska
anknytningen antingen varit självklar eller varit ut-
sagd i reglementen. På denna punkt har alltså Miljö-
partiet fel.

Statliga myndigheter och för all del också utred-
ningar och kommittéer och det aktuella rådet är på
olika sätt utlöpare av regeringsmakten. Antingen tar
regeringen sitt ansvar eller så överlämnar regeringen
makten till andra instanser. Det självklara är att rege-
ringen ansvarar för sitt fögderi. Miljöpartiet anser att
det är att övertolka. Det synsättet är man helt ensam
om.

Såväl kds som v, vilka liksom Miljöpartiet inte ti-
digare varit representerade i de aktuella råden, valde
att anpassa sina nomineringar till gällande praxis och
regeringens önskemål. Miljöpartiet däremot obstrue-
rar och lämnar sin stol tom.

Ett enigt utskott lämnar Miljöpartiet ensamt i sin
klagan. I stället för att få en konstitutionell granskning
har vi fått en klagolåt från Miljöpartiet. Det är bara att
beklaga att Miljöpartiet inte tar sitt ansvar vare sig i
riksdagsarbetet eller i KU:s granskning utan driver
sina egna intressefrågor och väljer att göra det med en
i sakfrågan kontroversiell ickemedlem. Det är ett
tråkigt fattigdomsbevis. Utformningen av svensk
vapenexportpolitik sker inte i Exportkontrollrådet
utan med andra instrument, och det borde Miljöpartiet
veta!

Anmälan riktar sig mot Jan Nygren. KU har en-
hälligt, så när som på Peter Eriksson, konstaterat:
"Utskottet finner mot den angivna bakgrunden att
regeringen handlat formellt korrekt och i överens-
stämmelse med etablerad praxis i det här aktuella
utnämningsärendet."

Fru talman! Jag yrkar därför bifall till utskottets
hemställan i KU:s granskningsbetänkande och avslag
på reservation 2.

I mitt avsnitt finns även frågorna om förändringen
av rådgivande nämndens organisation och den förse-
ning i nytillsättningen som därmed uppstod. Där är
utskottet enigt, och dock var vi kritiska till att den nya
rådgivande nämnden blev så försenad.

Det finns i år egentligen bara en fläck i KU:s
granskningsbetänkande, och det är Miljöpartiets kla-
golåt i detta ärende. Granskningsärendet blir därför en
kritik mer mot Miljöpartiet än mot regeringen, och det
var ju knappast meningen med den konstitutionella
granskningen i konstitutionsutskottet.

Anf. 24 PETER ERIKSSON (mp) replik

Fru talman! Jag skulle vilja ställa en rak och enkel
fråga till Pär-Axel Sahlberg efter de brösttoner som
kom fram när han sade att Miljöpartiet driver intresse-
frågor i stället för att anpassa sig till regeringens öns-
kemål. Det är tragiskt att Miljöpartiet skall behöva
vara så obstruerande, lät det.

Varför, anser Pär-Axel Sahlberg, har vi tillsatt ett
parlamentariskt råd i det här fallet - Exportkontroll-
rådet? Varför har vi ett riksdagsbeslut som säger att
riksdagspartierna skall vara representerade? Vad är
det för skillnad på detta och att bara tillsätta tjänste-
män för att göra samma sak? Kan Pär-Axel Sahlberg
redogöra för det?

Anf. 25 PÄR-AXEL SAHLBERG (s) replik

Fru talman! Jag beklagar att Peter Eriksson ställer
den frågan nu och inte för några månader sedan. Då
hade vi kunnat se till att ni också hade förstått vilken
fråga det är vi har på bordet.

När det gäller rådets uppgift framgår det väldigt
tydligt att det är att tillföra myndigheten sakkunskap
och kontinuerlig inblick i relevanta utri-
kes- ,säkerhets- och försvarspolitiska frågor.

Men det här med parlamentarisk anknytning är
aningen förrädiskt. Alldeles nyss stod Peter Eriksson
och talade om att de statliga myndigheterna inte
skulle ha rätt att utfärda och driva en egen politik. I
den här frågan gäller dock en helt annan logik. Här
skall en statlig myndighet i form av Exportkontrollrå-
det bedriva en egen politik. Detta visar att Miljöpar-
tiet inte har satt sig in i de konstitutionella förutsätt-
ningarna i sak utan bara driver sin egen fråga.

Jag skulle vilja påminna Peter Eriksson om den
fråga han ställde till Jan Nygren vid den offentliga
utfrågningen: Borde det inte vara en tillgång för ett
råd av detta slag att också ha med personer som har
en kritisk utgångspunkt?

Nu frågar jag: Vad innebär det i ett råd med den
här karaktären annat än att driva politik? Är det vad
Peter Eriksson och Miljöpartiet avser och anser i den
här frågan?

Anf. 26 PETER ERIKSSON (mp) replik

Fru talman! Nu tycker jag nog att Pär-Axel Sahl-
berg har snärjt in sig ganska mycket. Han jämför
alltså ett statligt bolag med ett parlamentariskt råd
som skall ge råd till regeringen och tolka riksdagens
riktlinjer. Det, menar jag, är politik. Det är därför vi
har ett parlamentariskt tillsatt råd. Utifrån den kompe-
tens som finns i riksdagspartierna, den kunskap och
de olika värderingar som finns i landet skall man ge
regeringen råd innan den beslutar sig i de här frågor-
na.

Därför tycker jag att det finns ett speciellt värde i
att också ge rådet den kompetens, de olika värdering-
ar och de olika synsätt som de olika riksdagspartierna
representerar. Då känns det väldigt märkligt när Pär-
Axel Sahlberg talar om att riksdagspartierna måste
anpassa sig till regeringens önskemål. Då förlorar
man ju själva poängen med att ha ett parlamentariskt
råd. Då kan man lika gärna tillsätta tjänstemän som
sköter om detta, eller en ren myndighet.

Därför tycker jag inte alls att det är något slags
konstig logik att å ena sidan säga att myndigheter inte
bör driva politik mot riksdag och regering och å andra
sidan säga att ett råd som riksdagen beslutat om och
regeringen tillsatt skall driva politik. Det är logiskt att
det finns en skillnad däremellan, eftersom det finns en
parlamentarisk anknytning i och med att det sitter
representanter för de olika partierna i rådet.

Anf. 27 PÄR-AXEL SAHLBERG (s) replik

Fru talman! Jag kan inse att det inte alltid är lätt
att förstå vad det är vi talar om. Men efter den här
ganska omfattande genomgången som konstitutionsut-
skottet har gjort hade det varit roligt att få höra i varje
fall ett spår av ny kunskap hos Peter Eriksson. Jag
förstår dock nu att begreppet "parlamentariskt sam-
mansatt" har vilsefört Miljöpartiet och Peter Eriksson.
Detta är i egentlig mening ingen parlamentarisk
kommitté. Det är inte riksdagens kommitté, utan det
är en utlöpare av regeringsmakten.

Vi har ett system i det här landet som jag tycker
att vi skall vara tacksamma för, nämligen en stor
konsensusstruktur. Vi samordnar de politiska verk-
samheterna med det som Anders Björck tidigare kal-
lade för en enpartiregering, och det är alldeles kor-
rekt. Detta är att betrakta som en myndighet.

Andra frågor som Peter Eriksson ställde i den of-
fentliga utfrågningen visar återigen att han inte för-
stått sambandet. Han frågade: Är det rent generellt ur
demokratisk synpunkt en eftersträvansvärd ordning att
majoriteten självsvåldigt utser de personer som skall
representera minoriteten? Det är inte fråga om en
majoritet och en minoritet! Det är fråga om en rege-
ring, med det speciella myndighetsansvar som rege-
ringen har, som agerar gentemot de politiska partier-
na.

Nu, Peter Eriksson, borde väl frågan ändå vara
klar?

Anf. 28 Förste vice talman ANDERS
BJÖRK (m)

Fru talman! Det är med försvarsmaterielexport
som med parfym - synd att den behövs och tur att den
finns. Den är en nödvändig förutsättning för den
svenska alliansfria försvarspolitiken. Vi skulle inte
klara oss, och vi skulle inte ha råd att betala de kost-
nader som behövs för att hålla det svenska försvaret i
ett materiellt gott skick om vi inte hade möjligheter
till viss export.

Nu är det emellertid inte den frågan vi diskuterar
här i dag. Försvarsmaterielexportfrågorna är förvisso
intressanta men de hör generellt sett inte riktigt hem-
ma i det här sammanhanget. Det finns andra tillfällen
för kammaren att diskutera detta.

Nu diskuterar vi bl.a. det faktum att vi mellan den
8 oktober 1994 och den 1 juli 1995 inte hade någon
ordinarie krigsmaterielinspektör. Vi diskuterar det
faktum att det under fem månader inte fanns någon
parlamentariskt sammansatt nämnd som kunde ge
regeringen de råd som den här nämnden skulle göra i
försvarsmaterielexportfrågor.

Fru talman! Utskottet konstaterar att detta är en
alltför lång tidsutdräkt. Det finns anledning att in-
stämma i det. Jag tycker att det är bra att utskottet har
samlat sig till en enig skrivning. Utskottet har ju tidi-
gare kritiserat andra regeringar, med all rätt, när det
har varit alltför långa vakanser när det gäller t.ex.
chefer för statliga ämbetsverk.

I det här fallet finns det anledning att lägga till en
sak. Det här var onödigt. Regeringen och det ansvari-
ga statsrådet Mats Hellström skulle kunnat snabba på
den här processen. Resultatet blev ju, som vi kunde
konstatera i det s.k. Omanärendet, att man inte kunde
ha en normal beredning, vilket med all säkerhet
trasslade till ett och annat. Vi kunde också konstatera
att det uppstod svåra balanser. När den nya nämnden
äntligen kom i gång någon gång på sensommaren
1995 var det många ärenden som låg och väntade och
som man under icke obetydlig tidspress var tvingade
att försöka beta av.

Fru talman! Detta var onödigt. Med litet större
administrativ skicklighet hade regeringen kunnat
undvika detta. Det är bra att utskottet har enat sig till
ett gemensamt kritiskt uttalande.

Anf. 29 PÄR-AXEL SAHLBERG (s) replik

Fru talman! Anders Björck slutade med att vi ändå
var eniga i vårt yttrande. Vad Anders Björck inte sade
var ju att det fanns andra vägar att föra den här dialo-
gen under den i och för sig olyckliga fördröjningen av
utseendet av de nya ledamöterna. Men det har ju
också förklarats ganska väl i utskottets egen bedöm-
ning.

Avslutningen av utskottets bedömning säger:
"Utskottet finner ingen anledning till kritik av rege-
ringens förfarande att för en övergångsperiod, i av-
vaktan på riksdagens beslut om en ny organisation
m.m. på krigsmaterielexportområdet, utse ledamöter i
rådgivande nämnden enligt tidigare ordning."

Det låter litet mer när Anders Björck talar om det.
Det är viktigt att betona att det finns ett missnöje med
fördröjningen från utskottet, men i övrigt riktas ingen
kritik. Detta går att förklara genom de omständigheter
som fanns. Det fanns andra sätt att sköta den här sam-
ordningen, vilket också gjordes.

Anf. 30 Förste vice talman ANDERS
BJÖRCK (m) replik

Fru talman! Jag är naturligtvis alldeles otröstlig
om Pär-Axel Sahlberg uppfattade mitt lilla inlägg som
en otillbörlig kritik mot någon av hans partivänner.
Jag trodde att vi var överens om en formulering. Jag
tolkade att det fanns litet av kritik i den. Men om nu
Pär-Axel Sahlberg känner sig mycket illa till mods får
jag väl säga att det bara handlande om ett milt litet
påpekande.

I själva verket är det nog så att vi var överens i ut-
skottet om att detta inte var riktigt lyckat. Jag tycker
att det är bra om utskottet kan driva en konsekvent
linje i de här frågorna. Som jag sade, fru talman, har
jag även varit med och kritiserat regeringar som har
varit mig mera närstående när vakanser har uppstått.
Det är inte rimligt att man har så långa vakanser som
detta faktiskt handlade om. Här berodde vakanserna
inte på några politiska problem. De berodde på att
man visade en administrativ oskicklighet. Det borde
vi väl ändå kunna vara överens om att milt och försynt
påpeka.

Jag är naturligtvis ledsen om Pär-Axel Sahlberg
också är mycket ledsen.

Anf. 31 HÅKAN HOLMBERG (fp)

Fru talman! Under nästa rubrik kommer jag att sä-
ga något utöver det som redan har sagts från talarsto-
len, bl.a. av Anders Björck, om dessa fem månader
och konsekvenserna av dem för t.ex. Omanärendet.

Nu tänkte jag bara göra några reflexioner om det
som debatten i övrigt i första hand har handlat om,
nämligen den s.k. Westanderhistorien. På den här
punkten gör Folkpartiet samma bedömning som ma-
joriteten i utskottet, även om vi i och för sig har en del
kritiska synpunkter på ett och annat som handlar om
vapenexport.

Men här är det alltså fråga om något annat. Det är
en viktig distinktion mellan den hållning som jag
uppfattar att vi intar och den som jag uppfattar att
Miljöpartiet intar, där det principiellt handlar om
vapenexporten från alla tänkbara utgångspunkter.
Man är emot den under alla förhållanden och agerar
därefter. Det står naturligtvis detta parti fritt att göra
det.

Men här har vi ändå en fråga där vi bör vara gans-
ka noga med vad som gäller. Regeringen har i princip
möjlighet att utse dem som den vill. Redan av det
skälet måste man dra slutsatsen att någon kritik mot
att regeringen aktivt har utövat den rätten inte gärna
kan riktas. Det är ändå regeringen som har det över-
gripande ansvaret för hur myndigheternas arbete be-
drivs.

Det finns en förhistoria med en koppling som man
tidigare har ansett vara naturlig mellan hanteringen av
krigsmaterielfrågor och Utrikesnämnden samt en
koppling till riksdagsledamotsskap eller något jäm-
förbart. Egentligen är det ganska enkelt.

Men man kan också se frågan på ett annat sätt, om
man har lust. Man kan fråga sig vad som hade blivit
följden för Exportkontrollrådet och för Westander
själv och hans nya parti om nomineringen mot all
förmodan hade godtagits. Skulle Westander i någon
tänkbar fråga kunnat inta någon annan hållning än att
avvisa varje tänkbar vapenaffär? Det är svårt att tänka
sig det. Då hade han ju rimligen anklagats för svek av
dem som såg en poäng med att han satt där. Om man
ser saken på det sättet är naturligtvis frågan vad som
egentligen var vitsen med att nominera Westander.

Det förefaller mig som om Miljöpartiet knappast
kan ha väntat att detta skulle gå igenom av det enkla
skälet att arbetet i det här organet ändå bygger på att
det finns en viss enighet om åtminstone vilket regel-
verk som för närvarande gäller och att man har att
arbeta inom det. Det bygger också på att det finns ett
visst förtroende mellan de intressen som möts där. En
person som anser att hela regelverket är illegitimt har
naturligtvis vissa svårigheter att arbeta i ett sådant
organ, skulle jag föreställa mig. Det hade varit en
annan fråga om Westander hade nominerats till en
allmän utredning om vapenexportens framtid eller
något sådant. Men det var alltså inte detta det gällde,
och därav kommer den slutsats vi har dragit.

Anf. 32 PETER ERIKSSON (mp) replik

Fru talman! Jag vill bara förklara litet tydligare.
Det tycks finnas många missförstånd i den här frågan.

Henrik Westander klargjorde mycket tydligt för
Miljöpartiet att han var beredd att ställa upp på det
regelverk som finns och göra uttolkningar av det om
han fick förtroendet att sitta i Exportkontrollrådet. Att
han sedan inte i grunden vill ha det regelverket utan
vill ha förändringar av det är en helt annan sak.

Det finns andra ledamöter som vill ha förändringar
i andra riktningar. Det har jag inte hört Håkan Holm-
berg kritisera. Jag har inte hört honom säga att det är
omöjligt att sitta i rådet om man som Anders Björck
t.ex. vill ha en liberalisering av riktlinjerna.

Det är uppenbart att riktlinjerna går att tolka på
olika sätt. Det ser vi ju t.ex. i det ärende som följer på
detta, Omanärendet. Det är uppenbarligen så att rege-
ringen under åren som gått hittat nya tolkningar som
passat bättre för de tillstånd man velat ge och för de
ansökningar som funnits.

Anf. 33 HÅKAN HOLMBERG (fp) replik

Fru talman! Det är naturligtvis en stor skillnad
mellan att tycka att man inom ramen för gällande
regelverk skall vara generösare - det finns de som
tycker det, men jag hör inte till dem - och att tycka att
man inte skall ha någon vapenexport över huvud
taget. Det är faktiskt två mycket olika ståndpunkter.
Därför tror jag inte att den situation som Peter Eriks-
son är inne på någonsin skulle kunna aktualiseras. Det
handlar ju ändå om att tolka ett regelverk som i prin-
cip medger att vi under vissa givna förutsättningar
skall kunna sälja vapen. Sedan kan man definiera de
förutsättningarna och resonera kring vad de exakt
innebär.

Men tycker man att allt detta principiellt är fel,
vilket i sig är en fullt respektabel hållning, får man
givetvis betydande problem om man sitter i ett organ
som har att tillämpa detta regelverk. Det problemet
skulle i så fall ha drabbat Henrik Westander. Om han
nu verkligen har gjort en sådan utfästelse som Peter
Eriksson antyder, tror jag nästan att han skall vara
glad att han inte hamnade i den positionen. Det hade
inte gått ihop för honom.

Anf. 34 PETER ERIKSSON (mp) replik

Fru talman! Menar Håkan Holmberg att man inte
bör kunna sitta i rådet om man inte anser att regelver-
ket ger det bästa av världar och är det slutliga resulta-
tet av civilisationens framväxt? Är det slutsatsen av
Håkan Holmbergs resonemang?

Anf. 35 HÅKAN HOLMBERG (fp) replik

Fru talman! Peter Eriksson är fullt medveten om
att det finns en opinion i landet som principiellt mot-
sätter sig att Sverige under några omständigheter över
huvud taget säljer vapen till andra länder, och att
Henrik Westander är representant för den opinionen.

Det går att ha den åsikten. Man kan tänka sig att
en statlig utredning med representation från olika håll
kommer till denna slutsats någon gång i framtiden, om
de politiska förhållandena i landet är sådana att det
finns en majoritet för en sådan uppfattning.

Men det här handlar inte alls om det. Nu finns det
ett regelverk som ser ut på ett visst sätt. Det kan för-
ändras och diskuteras. Men om man är motståndare
till att detta regelverk över huvud taget tillämpas får
man problem om man verkligen tar säte i nämnden.
Därför tillåter jag mig att misstänka att syftet med att
nominera Westander aldrig var riktigt seriöst.

Anf. 36 KENNETH KVIST (v)

Fru talman! Med anledning av det senaste replik-
skiftet skulle jag vilja poängtera att den här debatten
inte är en debatt för eller mot en nominering av Hen-
rik Westander. Den handlar inte heller om de sakskäl
som kan finnas eller inte finnas i frågan. Debatten
gäller helt enkelt frågan om regeringen har rätt eller
inte att nobba en nominering från ett parti till en post
inom ett organ med en viss myndighetsutövning.

Jag menar att det är helt klart att regeringen har
rätt att såväl bestämma de kriterier som skall uppfyl-
las vid nominering av representanter i olika organ
som att utse dem. Det ligger i regeringens utnäm-
ningsmandat.

Regeringen har inte heller bestämt vem som skall
representera Miljöpartiet. Regeringen har faktiskt
bestämt att en föreslagen kandidat icke uppfyller de
kriterier som regeringen har ställt upp. Därmed godtar
inte regeringen denna kandidat, vilket regeringen har
rätt att inte göra. Regeringen har i stället anmodat
Miljöpartiet att föreslå en annan kandidat, vilket re-
geringen också har rätt att göra.

Detta sker ju vid många andra tillsättningar. Det
har också skett vid flera andra tillfällen. Det finns
t.ex. ett system som innebär att partierna anmodas att
föreslå två kandidater för att regeringen skall kunna
välja en man eller en kvinna, så att man skall få en
jämn könsrepresentation i olika utredningar, styrelser
och andra sammanhang.

Det förhållandet att regeringen har den här rätten
har inte varit föremål för någon stor debatt. Jag kan
tycka att regeringens rätt är alldeles för generös. Re-
geringen har ju ibland faktiskt rätt att aktivt utse vem
som skall företräda ett parti.

Men i det här fallet har regeringen bara ägnat sig
åt att bestämma kriterier och att neka en person att
ingå i ett sammanhang, eftersom regeringen anser att
personen inte uppfyller de kriterier som regeringen
har rätt att ställa upp. I konstitutionell mening kan det
därför inte finnas någon anledning att anmärka på
regeringens agerande i det här fallet.

Anf. 37 Förste vice talman ANDERS
BJÖRK (m) replik

Fru talman! Jag tycker att Kenneth Kvist gör en
korrekt analys av situationen. Även om det har blivit
stor massmedial uppståndelse kring utnämningen av
Henrik Westander är detta icke den fråga som konsti-
tutionsutskottet har anledning att bedöma. Det är
nämligen, Kenneth Kvist, inte alls särskilt unikt att en
regeringen skickar tillbaka personer.

Det kan man ha olika uppfattning om. Från mode-
rat håll har vi reagerat när vi t.ex. inte har fått repre-
sentation på det sätt vi har velat - i Sidas styrelse, när
det gäller AMS, Universitetsutredningen och Sjösä-
kerhetskommittén för att nämna några exempel. Vi
har valt en annan metod än den som har tillämpats av
Miljöpartiet. Vi har bett om överläggningar med det
ansvariga statsrådet. På den tiden var det statsrådet
Jan Nygren. Sådana överläggningar har ägt rum, och
vi hoppas att regeringen har fått en förståelse för att
det här kan vara litet problematiskt. Det måste rim-
ligtvis vara partierna som nominerar den person eller
de personer som man vill skall representera partiet.

I Moderata samlingspartiet har vi, fru talman, icke
gått med på att utse en man och en kvinna. Vi anser
att vi väljer den som vi tycker är bäst. Skulle man
vara riktigt konsekvent, och det är ju inte regeringen,
bör man rimligtvis ändra regeringsformen så att vi vid
val av talman, fru talman, eller statsminister också har
alternativ. Det skulle alltså alltid föras fram en man
och en kvinna till talmansposten eller till statsminis-
terposten. Då vore det allvar på det här området.

Anf. 38 PETER ERIKSSON (mp)

Fru talman! Jag känner mig tvungen att gå upp i
talarstolen en gång till med anledning av det som Pär-
Axel Sahlberg var inne på. Jag vill kort kommentera
det.

Vapenexportrådet kan härledas ur Utrikesnämn-
den. Det är alltså en ersättning för partiledardiskus-
sioner.

Att mot denna bakgrund resonera så som Pär-Axel
Sahlberg tycker jag är mycket illavarslande och oro-
väckande. Demokratin och parlamentarismen kan inte
bygga på anpassning till regeringen, och det här rådet
kan inte jämställas med vilken myndighet som helst.

När det gäller inlägget från Vänsterns Kenneth
Kvist är det riktigt att kriterierna uppställs av rege-
ringen, men i det här fallet kom kriterierna i efter-
hand, och det tycker jag inte är rimligt. Det är märk-
ligt att Vänstern smeker regeringen medhårs i den här
frågan. Det är solklart att regeringen kom med sina
argument långt i efterhand. Det är något helt annat att
som när det gäller könskvoteringen säga i förväg att
det får föreslås en man och en kvinna.

Anders Björk säger att när moderaterna inte får
som de vill har de överläggningar med regeringen.
Det hade vi i den här frågan.

Anf. 39 PÄR-AXEL SAHLBERG (s) replik

Fru talman! Jag är glad att Peter Eriksson tog upp
den här frågan igen. Samtidigt är jag litet ledsen över
att det ligger ett så grundläggande missförstånd bak-
om såväl anmälningen som den reservation som Peter
Eriksson har skrivit.

Riksdagen har några egna myndigheter, bl.a. JO-
ämbetet. I övrigt rör det sig om myndigheter inom
regeringens sfär. Vi skall vara tacksamma för den
parlamentariska strukturen, dvs. för att det från par-
lamentet rekryteras ledamöter till sådant här arbete,
men det gäller här en myndighet inom regeringens
sfär. Detta borde vara en grundläggande kunskap, och
den styr också hela agerandet från regeringens sida.
Det utgör också den självklara grunden till att vi i
utskottsmajoriteten har yttrat oss på det sätt som vi
gjort.

Det är olyckligt att ett missförstånd har krävt så
mycket tid och väckt så mycket aggression. Nu tar det
också kammarens dyra tid i anspråk. Någon gång
borde också Peter Eriksson komma över tröskeln till
att säga: Nu har jag förstått vad frågan handlade om.

Anf. 40 PETER ERIKSSON (mp) replik

Fru talman! Vad vi har gjort är att vi har bildat en
myndighet och därefter också inrättat Vapenexportrå-
det. Formellt kan även Vapenexportrådet ses som en
myndighet, men det är en ersättning för partiledardis-
kussioner i Utrikesnämnden. Det är inte rimligt att
komma dragande med argumentet att det är som vil-
ken annan myndighet som helst. Då är man ute på en
seglats långt bort från de arbetsformer som bör vara
rimliga för riksdagen och regeringen och för samarbe-
tet dem emellan.

Anf. 41 KENNETH KVIST (v) replik

Fru talman! Om jag personligen skulle ta åt mig av
politiska diskussioner, skulle jag finna dagens till-
ställning vara märklig. Först utsätts jag för ett uppen-
bart värvningsförsök från förste vice talmannen, som
vill få mig att byta parti, och nu tillvitas jag av Peter
Eriksson att smeka regeringen i den här frågan.

Jag deltar inte i konstitutionsutskottets granskning
för att smeka någon regering, utan jag är snar till
kritik när denna är befogad, men i det här fallet har
regeringen utövat sin rätt när det gäller att utse rege-
ringsorgan. Man kan ha synpunkter på om den har satt
upp kriterierna i tid eller inte, men regeringen har rätt
också att sätta upp kriterierna litet senare än vad som
faller partierna i smaken.

Vi måste granska den här frågan utifrån en konsti-
tutionell utgångspunkt, inte utifrån sakskälen för eller
emot en viss person. Det är regeringen som har rätt att
göra den här bedömningen, och den har den också
gjort den. Den kan inte utsättas för kritik för detta.

Anf. 42 PETER ERIKSSON (mp) replik

Fru talman! Detta är vad konstitutionen säger i
den här frågan, men sedan är det upp till oss i konsti-
tutionsutskottet att avgöra var gränserna för regering-
ens utnämningsmakt går. Helt uppenbart måste de gå
någonstans. Jag tror inte att Kenneth Kvist ställer sig
bakom att regeringens utnämningsmakt går så långt
att regeringen helt efter eget godtycke kan plocka ut
folk från Vänsterpartiet eller andra partier och säga att
de representerar dessa partier.

Jag tycker att Vänstern har varit väldigt flat och
ställt sig bakom regeringens maktutövning i stället för
att sätta gränser som visar att riksdagen och riksdags-
partierna kan påverka och styra tillsättandet av sina
egna ledamöter i olika råd och nämnder.

Anf. 43 KENNETH KVIST (v) replik

Fru talman! Man måste vara litet noga med orden.
Trots allt har regeringen inte utsett vem som skall
representera Miljöpartiet, utan regeringen har, som
jag sade, satt upp kriterier och ansett att Miljöpartiets
nominering inte har fyllt de kriterierna. Regeringen
har rätt att fatta detta beslut. Då finns det i konstitu-
tionell mening ingenting att anmärka på saken.

Sedan kan vi ha synpunkter på vapenexportfrågor
osv. som kanske ligger helt i linje med uppfattningar-
na hos den person som saken gäller, men det är en
helt annan fråga. Här gäller det en konstitutionell
prövning av om regeringen har formell grund att fatta
beslutet i denna mening, och det har regeringen haft.

Anf. 44 PETER ERIKSSON (mp) replik

Fru talman! Vad jag efterfrågar är något slags
markering från Vänstern av var gränsen går. När man
inte ens är beredd att ge något slags vink om var grän-
serna går utan bara säger: Det är okej, det är bra,
regeringen gör rätt; även om regeringen först i efter-
hand talar om varför den inte godkänner den ene eller
den andre, är det dess ensak - då är man flat, då stry-
ker man regeringen medhårs i stället för att sätta grän-
ser för regeringens utnämningsmakt.

Anf. 45 KENNETH KVIST (v) replik

Fru talman! Vi har ju i utskottets behandling av
det här verkligen diskuterat gränsdragningen, och vi
har också sagt att regeringen inte skall utse vilka som
skall företräda partier. Peter Eriksson vet mycket väl
att det visst finns gränser för detta.

Men i det här fallet handlar det ju inte om att re-
geringen har utsett någon, utan regeringen har satt
upp kriterier - låt vara sent - och funnit att en
nominerad person inte fyller dessa kriterier och
avvisat denne. Denna rätt har regeringen
otvivelaktigt när det gäller ett sådant här organ. Det
är detta som konstitutionsutskottet skall granska,
ingenting annat. Annars blir vår granskning inte
särskilt trovärdig.

Krigsmaterielexportfrågor - Omanärendet m.m.

Anf. 46 HÅKAN HOLMBERG (fp)

Fru talman! Frågan om vapenexporten till Oman
är en av de intressantare i årets granskning. Här finns
en rad komponenter, som alla är värda sina kommen-
terar. En gäller själva beredningen, där det förefaller
uppenbart att vissa påtagliga och såvitt jag begriper
av ingen förnekade brister kan ha bidragit till att be-
slutet om export till Oman blev tokigt.

En annan gäller bedömningen av hur frågan om
mänskliga rättigheter - en av de avgörande i varje
vapenexportärende - skall hanteras. Här finns två
tydligt skilda uppfattningar företrädda i utskottet, och
det är naturligtvis här som kärnfrågan ligger.

En tredje gäller frågan om s.k. följd- och komplet-
teringsleveranser, där en del av oss har en stark känsla
av att praxis håller på att förskjutas utan att några
politiska beslut finns som grund.

Den rådgivande nämnden för krigsmaterielexport
hade som bekant suspenderats under våren 1995. Det
ansvariga statsrådet Mats Hellström hade då i stället
naturligen kunnat ta egna kontakter med partierna.

Som det nu blev kom kontakterna att skötas av
olika personer vid olika tillfällen. Man kan ganska lätt
inse att detta bidrog till att det uppstod tolknings-
problem vad gäller partiernas inställning. Troligen
bidrog naturligtvis också när det gäller den mer
grundläggande faktainhämtningen den omständighe-
ten att KMI inte hade någon fungerande chef. Här har
vi de berömda fem månaderna som vi redan har varit
inne på.

Jag noterar att det på ett annat ställe än där detta
ärende behandlas i utskottets betänkande finns en
skrivning om SSI i en delvis parallell fråga där det
handlar om två månader med en delvis liknande si-
tuation. Då skriver vi allihop att det är en självklarhet
att en myndighet skall ha en fungerande styrelse och
att två månaders tidsutdräkt i det här fallet inte är
godtagbart, osv. Det är klart att fem månader är mer
är två, och det gör det naturligtvis ännu mer bekym-
mersamt. Majoriteten utesluter inte heller att detta har
skapat problem.

Det är rimligt att utgå från att det faktum att de
massarresteringar som förekom i Oman år 1994 inte
kom att rapporteras på det sätt som hade varit rimligt
medföljde att beslutet fattades på grunder som var
alldeles för bräckliga. De invändningar mot vapenaf-
fären med Oman som Folkpartiet redovisade i den
informella samrådsrunda som ändå skedde handlade
till yttermera visso just om de frågor där kunskapen i
regeringen redan från början var bristfällig, dvs. si-
tuationen när det gäller de mänskliga rättigheterna.

Man kan om man har lust säga mycket om de
svenska principerna för till vem, hur och när vi skall
kunna exportera vapen. Själv har jag sympati för ett
litet annorlunda synsätt än det gällande, som skulle
utgå från att demokratier helt enkelt har samma rätt
som vårt eget land att försvara sig och att ett rent
demokratikriterium borde övervägas som åtminstone
en central beståndsdel i prövningen av olika exportaf-
färer.

Det är ändå ett faktum att de kriterier som gäller
bl.a. bygger på att länder som köper svenska vapen
inte får vara sådana länder som grovt förtrampar de
mänskliga rättigheterna. Som bekant skärpte utrikes-
utskottet häromåret den svenska hållningen just på
den här punkten. Mycket stor varsamhet bör därför
rimligen iakttas när det gäller export till länder där
man kan sätta frågetecken för hur regimen respekterar
de mänskliga rättigheterna.

Ingen förnekar såvitt jag vet att de övergrepp som
utskottet nu på olika sätt kommenterar ägde rum i
Oman år 1994. Regimen slog till mot en grupp op-
positionella som av allt att döma tillhörde en funda-
mentalistisk muslimsk riktning. Ett stort antal perso-
ner arresterades, och en del dömdes till fängelse.
Åtminstone en dödsdom utfärdades, som sedan om-
vandlades till fängelsestraff.

Majoriteten påpekar i och för sig korrekt att regi-
men i Oman dessförinnan har utmärkts av en mildare
hållning gentemot den kungliga regimens kritiker.
Sedan kommer den intressanta frågan: Betyder det att
det som hände år 1994 bör betraktas som ett tillfälligt
avsteg från en i övrigt acceptabel praxis och alltså inte
kan åberopas som argument mot vapenaffären?

Jag kan förstå vad de menar som hävdar den
ståndpunkten. Jag hoppas att de får rätt när det gäller
utvecklingen i Oman. Men egentligen handlar frågan
om någonting annat. Kunde man år 1995 veta att det
som hände år 1994 bara var ett tillfälligt avsteg och
inte början till en ny och mer repressiv politik? Det
kunde man naturligtvis inte.

Kunde det faktum att de personer som arresterades
år 1994 kanske om de fått chansen hade velat upprätta
en mer diktatorisk regim än sultanens ursäkta de me-
toder som användes för att slå ner konspirationen?
Möjligen ur ett internt omanskt perspektiv, men inte
lika självklart för oss som har att bedöma svensk
vapenexport.

Det avgörande är inte nödvändigtvis att en dikta-
tur fängslar personer som kanske vill ha en annan
diktatur i stället utan snarare - och här finns resone-
mang i utrikesutskottets yttranden som saken - att
själva metoden och de relationer mellan olika politis-
ka fraktioner som detta antyder befäster intrycket av
ett land där mänskliga rättigheter generellt sitter
trångt, där ytterligare urladdningar kan ske och där
hot mot stabiliteten lätt kan uppstå på nytt.

Utrikesutskottet påpekade 1992/93 att frågan om
mänskliga rättigheter har en säkerhetspolitisk dimen-
sion. Det är just vad det här handlar om. Man bör vara
ganska bekymrad och oroad när en regim, även om
det inte är den värsta regimen i världen, finner det
nödvändigt att använda den här sortens metoder mot
en grupp som konspirerar emot den. Då kan det vara
så att hela utvecklingen i landet håller på att gå över-
styr. Man kunde år 1995 inte veta om det som hände
år 1994 skulle leda vidare åt fel håll eller verkligen
vara något tillfälligt.

Hela resonemanget om den allmänna trenden
kontra tillfälligheter saknar såvitt jag kan förstå stöd i
de riktlinjer vi ändå har att bedöma. Man kan också
uttrycka detta på ett annat sätt. Skall det faktum att
ingenting som liknar det som hände år 1994 hade hänt
tidigare leda till att man betraktar det som faktiskt
hände år 1994 som om det inte hade hänt? Det är litet
grand av den logiken. Det är ungefär som i Tage Da-
nielssons sannolikhetsmonolog. Om någonting var
väldigt osannolikt därför att trenden hittills har varit
positiv kanske det ändå inte riktigt har hänt när det
faktiskt hände.

Detta är en riskabel hållning. Jag har svårt att se
att den är förenlig med intentionerna bakom de regler
som gäller för svensk vapenexportpolitik. Vad vi i
praktiken kan göra är helt enkelt att utgå från de hän-
delser som faktiskt har inträffat, när de har inträffat
och sedan vara försiktiga med att medge export tills vi
har någorlunda säker mark under fötterna för att kun-
na säga att detta var något som var en historisk episod
och att den allmänna situationen är positiv.

Man kan när det gäller Gulfstaterna peka på ett
antal andra länder där situationen är likartad med den
i Oman. Jag tycker att man skall akta sig för att knä-
satta hela detta resonemang om engångshändelser
kontra den allmänna trenden som någonting som är ett
acceptabelt och rimligt resonemang vid bedömningen
av svensk vapenexport.

Till bilden hör också problem vad gäller följd- och
kompletteringsleveranser. Här känner vi oss oroade,
men vi avstår från att reservera oss. I stället kommer,
som framgår av betänkandet, KU att på eget initiativ
och inom ramen för nästa års granskning att analysera
den problematiken. Jag tror att det är mycket angelä-
get att det sker.

Fru talman! Med detta vill jag yrka bifall till de
reservationer när det gäller Omanfrågan som Folk-
partiet står bakom.

Anf. 47 KENNETH KVIST (v)

Fru talman! I mångt och mycket kan jag instämma
i det Håkan Holmberg har anfört. Vi har egentligen
inte så stora skiljaktigheter i åsikterna kring detta
ärende. Omanärendet är begränsat till sin omfattning,
men det reser ändå viktiga principfrågor.

I korthet säger historiken följande. Svenska före-
tag fick exportera ett visst stridsledningssystem. Men
det var från början inte alls militär utrustning. Det
exporterades som civil utrustning, kompletterades i
Tyskland därför att man vill kringgå gamla bestäm-
melser och blev till stridsledningssystem. Det är det
korrekta. Man exporterade alltså viss utrustning som
sedermera under resans gång ner till Oman blev
stridsledningssystem.

Detta var egentligen klandervärt. Föregiven civil
export blev alltså militär export. Sedermera skärptes
reglerna, vilket skulle ha gjort redan den ursprungliga
civila exporten till militär export. Men oaktat detta
inför man ett nytt begrepp, nämligen att det skulle
gälla kompletteringleveranser.

Reglerna var så att säga redan brutna genom att
man kringgick dem via utlandet. När man nu lever
under skärpta regler inför man ett nytt begrepp, näm-
ligen kompletteringsleveranser. På så sätt godkänns
denna vapenexport. Detta innebär en glidning i de
regler som gäller, och vi menar att det icke kan accep-
teras.

Vi har också haft ett något märkligt politiskt för-
ändringsspel i den här frågan. I vapenexportärendena
har krävts konsensus, dvs. att de partier som satt i
Utrikesnämnden skulle vara överens för att export
skulle få äga rum.

Omanärendet var aktuellt under den borgerliga re-
geringstiden. Socialdemokraterna uttryckte då tvek-
samhet. Man ville vänta med att ta ställning till expor-
ten. Det gjorde att den borgerliga regeringen följde
denna begäran och inte fattade något beslut om en
export.

Sedan fick Socialdemokraterna regeringsmakten,
och frågan kom upp på nytt. Då hade socialdemokra-
terna tydligen tänkt färdigt. Grova kränkningar av de
mänskliga rättigheterna har skett i Oman i tiden mel-
lan det att socialdemokraterna uttryckte tveksamhet
till exporten och det att de själva satt i regeringsställ-
ning och ville besluta att exporten skall äga rum.

Under tiden socialdemokraterna ändrar ståndpunkt
från tveksamhet till färdig ja-ståndpunkt har alltså
grova kränkningar av mänskliga rättigheter skett i
Oman.

Folkpartiet, som i den borgerliga regeringen hade
sagt sig vara för den här exporten eftersom det inte
fanns någon avvikande mening inom regeringen,
gjorde en motsatt resa. Man uttryckte tveksamhet till
exporten till följd av det ändrade läget kring de
mänskliga rättigheterna. Det förefaller mig vara en
mer begriplig och logisk hållning än den socialdemo-
kratiska.

Men här är dilemmat att konsensusen inte pröva-
des riktigt, eftersom det under den här tiden inte fanns
någon rådgivande nämnd, inget officiellt organ där
Folkpartiets ändrade hållning kunde uttryckas. Den
uttrycktes i stället i mer eller mindre enskilda samtal
med företrädare för regeringen.

Ord har kommit att stå mot ord när det gäller vad
Folkpartiets tveksamhet egentligen har inneburit, hur
den skulle ha tolkats och om ett positivt regeringsbe-
slut bröt mot konsensusprincipen eller inte. Det tyder
på att det var en nackdel att den rådgivande nämnden
inte var i funktion vid tillfället. Vi menar att regering-
en måste få kritik för detta.

Frågan om hur det är med de mänskliga rättighe-
terna i ett land måste i det här sammanhanget bedö-
mas i absolut mening. I regelverket finns inte någon-
ting som långsiktig trend eller andra vaga beskriv-
ningar. Det handlar om konkreta brott mot mänskliga
rättigheter.

Dessutom har brotten mot de mänskliga rättighe-
terna varit få under åren 1990-1993, 200 under 1994
och möjligtvis få igen 1995. Om man skulle göra ett
femårsmedeltal skulle tendensen fram till dess att
beslutet fattades med nödvändighet bli starkt stigande.

Kurvan skulle inte ha en negativ lutning, vilket re-
geringen tycks påstå. Tiden med få övergrepp är ju
mycket längre före året med många övergrepp än
tiden med få övergrepp efteråt. Regeringen har alltså
statistiskt fel när den försöker göra gällande att den
långsiktiga tendensen tyder på en förbättring av för-
hållandena. Det finns inga statistiska bevis för det.

Vidare var det så att dåvarande föredragande
statsråd, Mats Hellström, inte hade kännedom om
dessa kränkningar. Regeringens interna arbete funge-
rade så att han heller inte fick kännedom om kränk-
ningarna när han skulle föredra ärendet inför Utrikes-
nämnden. Därmed kom han att ge nämnden ett otill-
räckligt eller felaktigt beslutsunderlag. Det är både
anmärkningsvärt och klandervärt att det kan vara på
det viset.

Här föreligger alltså flera brister i regeringens
hantering av ärendet.

För det första inför man ett nytt begrepp, s.k.
kompletteringsleveranser. Det är bra att utskottet
framdeles skall granska detta extra, men i Omanären-
det verkar det vara fullständigt klarlagt att det har
skett en glidning i regelverket som saknar motsvarig-
het i några riksdagsbeslut.

För det andra gör regeringen glidningar i defini-
tioner när det gäller de mänskliga rättigheterna.
Dessutom håller sig regeringen inte med en intern
information, vilket gör att föredragande statsråd har
sagt sig inte vara underkunnig om förhållandena.

För det tredje fungerade inte det organ där dessa
frågor skulle behandlas mellan partierna i Utrikes-
nämnden. Detta organ var ännu inte tillsatt. Då hade i
och för sig också nya partier kommit med. Detta in-
nebar att ord stod mot ord när KU skulle granska
ärendet.

Regeringen borde få klander på dessa punkter, och
därför yrkar jag bifall till i första hand de reservatio-
ner i ärendet som jag har undertecknat. Därest de
skulle falla vill jag i andra hand yrka bifall till de
Folkpartireservationer jag inte har undertecknat.

Anf. 48 PETER ERIKSSON (mp)

Fru talman! KU har behandlat två större gransk-
ningsärenden om vapenexport under det här året.

Vi har granskat regeringens handläggning av det
s.k. Omanärendet, som nu har diskuterats ganska
mycket av Håkan Holmberg och Kenneth Kvist. Det
är vad man kan kalla ett typiskt vapenexportärende
för konstitutionsutskottet, som handlar om mänskliga
rättigheter å ena sidan och affärsintressen å andra
sidan.

Vi har också på Miljöpartiets initiativ genomfört
en administrativ undersökning av tillstånd för li-
censavtal, utveckling för annans räkning, samar-
betsavtal m.m. Den utveckling som vi har sett de
senaste åren innebär att dessa samarbetsformer har
fått en allt större betydelse för vapenexporten och
krigsmaterielbranschen i dess helhet.

Frågan är om den utvecklingen innebär att svenska
vapen hamnar i länder som Sverige annars inte skulle
tillåta export till.

Detta har varit en mer principiell granskning som
syftar till att se om systemet fungerar, och om det
finns anledning att föreslå förändringar. Granskningen
av licensavtal m.m. visar att de farhågor man kunnat
hysa i allt väsentligt är riktiga.

Mest uppenbart är detta när det gäller de rena
samarbetsavtalen. I flera fall innebär avtalen att det är
det andra landets regler som gäller för vidareexport.
Det kan t.ex. röra sig om ett svenskt företag som sam-
arbetar med ett franskt företag om att utveckla och
producera ett stridsvapen gemensamt. I tillståndet från
regeringen står det att tredjelandsexport är tillåten
enligt samarbetslandets regler. Svenska vapen hamnar
på så sätt utom räckvidd för det svenska regelverket.
Motiveringen från regeringen för att ge denna typ av
tillstånd är ofta starka försvarspolitiska skäl. Med den
motiveringen går det att komma runt mycket av regel-
verket.

Det kan också handla om att rena affärsintressen
från samarbetslandet direkt övertrumfar den svenska
ståndpunkten i fråga om listan över möjliga mottagare
av vidareexport. Detta innebär att export via samar-
betslandet kan komma till stånd till länder som inte
skulle godkännas för direktexport från Sverige. Ett
sådant fall är klart belagd i den gemensamma text i
betänkandet som alla är eniga om. Här handlar det om
att den svenska ståndpunkten fått ge vika. Det har
också framkommit att partiledarna i Utrikesnämnden
kört över den rådgivande nämnden sedan samarbets-
landets regering vägrat acceptera de svenska in-
skränkningarna.

Därutöver finns det ett antal fall där man kan se att
krigsmaterielsinspektionens och regeringens attityd
när det gäller de s.k. länderlistorna blivit mer generös
än vad som är brukligt för direktexport.

En slutsats man kan dra av denna granskning är att
det finns en allvarlig brist i regelverket. Det saknas
nämligen formella möjligheter att avbryta ett tillstånd
om förhållandena förändras i ett land som listats som
möjlig mottagare för vidareexport från samarbetslan-
det. Om t.ex. diktaturen i Nigeria hamnar på en sådan
lista, och situationen när det gäller de mänskliga rät-
tigheterna avsevärt förvärras, eller rent inbördeskrig
utbryter, kan licenstillverkade svenska vapen ändå
lugnt fortsätta komma in den här vägen. Detta är en
typ av händelse som inträffar relativt ofta. Det borde
därför finnas en möjlighet att dra in tillståndet, t.ex.
genom en särskild klausul i det ursprungliga samar-
bets- och tillståndsavtalet.

I mitt inledningsanförande sade jag att Omanären-
det kanske är det mest solklara ärendet i årets
granskningsbetänkande. Som jag ser det är det helt
uppenbart att regeringen har tänjt på regelverket långt
utöver riksdagens intentioner och utöver vad som var
avsett från början.

De välkända massarresteringar som förekommit i
Oman måste betecknas som grova och omfattande
kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Under
konstitutionsutskottets utfrågning av Jan Nygren höll
t.o.m. han med om att det var en riktig beteckning.
Men sedan förde han in begreppet "långsiktighet" i
stället. Det är någonting helt nytt - ett helt nytt be-
grepp och en innovation från Jan Nygren för att
komma runt regelverket igen. Det måste enligt honom
finnas en långsiktighet i kränkningarna. De måste
alltså upprepas ett visst antal gånger - hur många är
okänt - innan de riktigt skall räknas.

Som jag ser det är detta helt oacceptabelt. I riktlin-
jerna talas det om förekomsten av kränkningar, och
inte om tendenser. Enligt riktlinjerna är de mänskliga
rättigheterna ett absolut begrepp. Kränkningarna
måste bedömas i varje enskilt fall. Det går inte att
snacka om långsiktighet eller tendenser för att slippa
ha kvar detta kriterium i praktiken.

Det andra tydliga övertrampet från Jan Nygrens
och regeringens sida gäller följd- och kompletterings-
leveranserna. I tidigare riktlinjer och diskussioner i
riksdagen har följdleveranser definierats som am-
munition. I ett senare skede har det talats om att ett
sammanhängande system också skulle kunna godkän-
nas som följdleverans. Men nu tar regeringen den
tidigare exporten till Oman som intäkt för att detta
skulle vara en kompletteringsleverans. Det är också
någonting helt nytt. Det har kanske förekommit lik-
nande övertramp tidigare, men det är första gången
KU granskar just denna typ av nya regeltolkningar.

I grunden handlar detta om ledningssystem för
luftvärn till patrullbåtar. Ledningssystemen i sig är
helt oberoende av varandra. Oman har sedan tidigare
patrullbåtar på vilka man använder svenska lednings-
system, men där finns också patrullbåtar på vilka man
använder andra länders ledningssystem. Ledningssys-
temet i sig är alltså bara till för den båt det är avsett
att fungera på, och har därför inget samband med de
tidigare system som har exporterats. En del av dessa
har exporterats via Tyskland för att kringgå reglerna.

Det är uppenbarligen ny stridsmateriel som expor-
teras. Den har inte något direkt samband med tidigare
export. Detta kan därför inte kallas för vare sig
följd- eller kompletteringsleveranser, om man har
någon som helst avsikt att bevara det svenska språkets
mening intakt. Men det kanske inte är avsikten.

Nu när KU:s granskning är genomförd tycker jag
att det mest allvarliga är att KU i efterhand sanktione-
rar regeringens agerande, och på så sätt medverkar till
en liberalisering av reglerna för vapenexporten. Det är
detta ansvar som framför allt Socialdemokraterna och
Moderaterna tar på sig i konstitutionsutskottet.

Jag tycker att det är dåligt. Det borde inte gå till
på det sättet när riksdagen beslutar om nya regler och
nya tolkningar som skall gälla. Det borde gå till på ett
helt annat sätt. Ändringar bör föreslås i propositioner
och motioner till riksdagen. Det bör inte gå till så att
KU "krypsläpper" igenom nytolkningar från regering-
en i de här frågorna.

Jag yrkar bifall till reservationerna 3, 5 och 7.

Anf. 49 KURT OVE JOHANSSON (s)

Fru talman! Regeringens tillstånd om export av
det s.k. 9 LV-systemet till Oman är ingen lätt uppgift
att bedöma. På den punkten tror jag att vi alla är
överens.

Anledningarna till detta är flera. För det första har
exporten pågått under många år. Den inleddes faktiskt
redan i slutet av 70-talet. För det andra har Oman, och
en del andra länder, därigenom blivit starkt beroende
av att Sverige kan leverera såväl reservdelar som nya
produkter från tid till annan. För det tredje har regel-
verket ändrats på ett sätt som gör att det aktuella sys-
temet sedan 1993 klassas som krigsmateriel för strid.
Dessförinnan, dvs. före 1993 klassades det som icke
krigsmateriel.

Till detta kommer för det fjärde att det var ett
starkt intresse både från försvars- och säkerhetspoli-
tisk synpunkt och från försvarsindustriell synpunkt att
den aktuella exporten kom till stånd. Det hänger
samman med att det svenska försvaret är beroende av
de produkter Celsius Tech Systems tillhandahåller
och att företaget för sin överlevnad var beroende av
en order i den aktuella storleksordningen.

Det som vi vid granskningen i första hand har
varit inriktade på är frågan om regeringen har tagit
vederbörlig hänsyn till hur den politiska regimen i
Oman hanterar frågan om respekt för mänskliga rät-
tigheter. Reglerna säger att Sverige inte skall exporte-
ra krigsmateriel till länder som gör sig skyldiga till
grova och omfattande kränkningar av mänskliga rät-
tigheter. Enligt praxis menas med sådana kränkningar
utomrättsliga avrättningar, systematisk tortyr, politis-
ka mord och försvinnanden.

De institutioner som bevakar tillståndet för
mänskliga rättigheter i olika länder i världen, t.ex. det
amerikanska utrikesdepartementet och Amnesty In-
ternational, har under senare år inte haft anledning att
peka ut Oman som ett land som förbryter sig mot
mänskliga rättigheter. Dock utgör 1994, som har sagts
här, ett undantag. Under 1994 utbröt islamistiska
demonstrationer i landet, något som säkerhetspolisen
där tolkade som omstörtande verksamhet och därför
gick hårt fram mot de flera hundra demonstranterna.
De arresterades och dömdes i många fall till långa
fängelsestraff. Några dödsstraff omvandlades senare
till fängelsestraff. Dessa förhållanden var kända inom
UD och KMI vid tiden för regeringens handläggning
våren 1995 av frågan om förhandsbesked om export
till Oman.

KMI:s bedömning var emellertid att händelserna
1994 inte spelade någon viktig roll för regeringens
handläggning av Omanärendet. Man informerade
därför inte Mats Hellström som ansvarigt statsråd om
dessa händelser. De uppgifter utskottet inhämtat tyder
snarare på att KMI låtit förstå att det inte fanns några
anmärkningar mot Oman i den internationella rappor-
teringen om mänskliga rättigheter. Utskottet har
funnit att det är anmärkningsvärt att Hellström inte
informerades om de rätta förhållandena.

Utskottets bedömning av MR-frågan i Omanären-
det grundas på ett mycket omfattande material. Förut-
om utskottets egna undersökningar, material från UD
och KMI har utfrågningar hållits med statsråden Mats
Hellström och Jan Nygren. Utskottets majoritet har
funnit att regeringen följt riktlinjerna vad gäller krite-
riet mänskliga rättigheter. Det har inte kunnat påvisas
att händelserna i Oman 1994 utgjort sådana grova och
omfattande kränkningar av de mänskliga rättigheterna
som avses i riktlinjerna. Det tror jag är väldigt viktigt
för reservanterna att lägga på minnet.

Under behandlingen i utskottet har också ett par
andra frågor kommit in i bilden. Det gäller dels frågan
om innebörden i begreppen följdleveranser och
kompletteringsleveranser, som Peter Eriksson var
inne på, dels frågor med anknytning till själva bered-
ningsprocessen. Begreppet följdleveranser är ganska
tydligt definierat i riktlinjerna för krigsmaterielexport.
Det avser dels reservdelar till tidigare med tillstånd
exporterad krigsmateriel, dels andra leveranser, t.ex.
ammunition, som har samband med tidigare utförsel
eller där det annars vore oskäligt att inte ge tillstånd.
Enligt KMI har en utveckling av praxis på detta om-
råde ägt rum, vilket gett upphov till ett nytt begrepp,
kompletteringsleveranser, som inte finns med i riktlin-
jerna. På denna grund har enligt KMI viss export av
material till kanoner och robotar förekommit vid ett
par tillfällen. Det är uttrycket "obilligt" i riktlinjerna
som KMI åberopat i det aktuella ärendet. Därvid har
man hänvisat till Omans relativa beroende av den
svenska materielen.

Utskottets majoritet har stannat för att frågan om
praxistuvecklingen vad avser följdleveranser bör
undersökas närmare och redovisas vid nästa års
granskning. Mot det här har Vänsterpartiet och Miljö-
partiet reserverat sig. De kritiserar regeringen för att
den hävdat att det i Oman finns ett systemberoende av
svensk materiel. Den reservationen är egentligen
väldigt svår att förstå. Enligt reservanterna används
olika system parallellt i den omanska flottan. Reser-
vanterna anser inte att det är försvarligt att tillämpa
intentionerna i riktlinjerna på det sätt som skett i det
aktuella fallet.

Min kommentar till detta är att reservanterna bor-
de ha kunnat vara litet mindre heta på gröten och
invänta den granskning som KU kommer att genom-
föra. Tills vidare bör frågan lämnas öppen eftersom vi
inte vet tillräckligt. Jag tror inte att representanterna
för Miljöpartiet eller Vänsterpartiet vet mer än vad
utskottets övriga ledamöter vet. Det var detta som
föranledde oss att fatta beslutet om att fortsätta
granskningen av den här frågan och komma tillbaka
till riksdagen nästa år. Men det är tydligen så att vissa
ledamöter i konstitutionsutskottet inte behöver särskilt
mycket på fötterna för att ta ställning.

När det gället beredningen av Omanärendet kan
det konstateras att tiden för beredning varit omfattan-
de och att beredningen varit ovanligt grundlig. Den
borgerliga regeringen beredde ärendet våren 1994
fram till behandling i Utrikesnämnden men tog inte
upp den där efter hemställan från socialdemokraterna
att avvakta. Socialdemokraterna sade inte nej utan
ville avvakta i det skedet. Vid beredningen våren
1995 var det inte möjligt att följa de vanliga rutinerna,
det har vi kunnat konstatera i vårt granskningsarbete,
eftersom ingen rådgivande nämnd fanns att tillfråga
och eftersom det inte var praktiskt möjligt att sam-
mankalla Utrikesnämnden. De underhandskontakter
med de politiska partierna som kom att ersätta be-
handlingen i Utrikesnämnden medförde vissa kompli-
kationer. Det var t.ex. svårt att exakt veta var Folk-
partiet stod i frågan. Utskottsmajoriteten anser emel-
lertid att det inte finns skäl att klandra regeringen för
det sätt på vilket den beredde frågan men hänsyn
tagen till de rådande omständigheterna.

I en gemensam reservation har Folkpartiet, Väns-
terpartiet och Miljöpartiet kritiserat Mats Hellström
för hans agerande. De menar att beredningsprocessen
skadats genom att det normala formaliserade samrådet
inte kunde äga rum. Jag hävdar att så ingalunda är
fallet i Omanärendet. Som jag tidigare nämnt har
beredningen av Omanärendet varit mycket grundlig.
Den har beretts av två regeringar som har kommit till
samma slutsats. Det är sannolikt inte många exportä-
renden, vill jag påstå, som har genomgått en så nog-
grann prövning som exporten av krigsmateriel till
Oman 1995 har gjort.

Sedan förde Peter Eriksson något underligt reso-
nemang om att konstitutionsutskottet på något sätt i
efterhand ger regeringen ja eller nej. Det ligger väl i
sakens natur att det för ett konsitutionsutskott i ett
granskningsarbete blir så. Man kan inte granska rege-
ringen förrän beslut har fattats. Det förusätts att rege-
ringen har fattat vissa beslut för att det skall finnas
anledning att granska.

Så länge som regeringen inte har fattat några be-
slut finns det egentligen ingenting för konstitutionsut-
skottet att granska. Det ligger i sakens natur att konsti-
tutionsutskottet i efterhand, efter det att en export är
genomförd, säger att det var rätt eller att det var fel
ligger. Det resonemang som Peter Eriksson för på den
punkten måste jag säga att jag inte begriper särskilt
mycket av.

Anf. 50 HÅKAN HOLMBERG (fp) replik

Fru talman! När det gäller Folkpartiets hållning
finns det ingen oklarhet alls. Det finns också i utskot-
tets material relaterat ett brev från partiordföranden
Maria Leissner till Amnesty från den 7 augusti 1995
där hon framhåller att Folkpartiet både vid under-
handskontakterna och senare motsatte sig detta. Det
finns ingen som helst anledning att tro att hon skulle
ha gett något annat intryck vid underhandskontakterna
än vad hon ger andra som frågar om saken. Problemet
här är själva den informella proceduren där ingen
riktigt känner ansvar för att ge en sammanfattande och
klar analys av vad olika partier har att säga i frågan.

Dessutom vill jag påminna om att Folkpartiets
partisekreterare Torbjörn Pettersson efterlyste en
mera övergripande diskussion om hela området. Nå-
gon sådan har mig veterligen inte förekommit. Men
det hade nog varit ganska nyttigt med tanke på det
som nu är allmänt känt om förhållandena i Oman.

Kärnfrågan här är synen på mänskliga rättigheter.
Kurt Ove Johansson undvek sorgfälligt att klargöra
var den nya principen om den långsiktiga trenden
egentligen har sitt stöd. Den svävar omkring här, men
den går inte att förankra i något dokument. Denna
princip har liksom uppfunnits under resans gång. Man
kan också fråga sig exakt vad den innebär.

Om man nu skall acceptera en sådan princip kan
man ju tänka sig en gangsterregim någonstans. Det
finns ett antal sådana regimer som om bara några år är
hälften så gangstermässiga som de brukade vara. Då
är det en positiv tendens. Därför skulle man plötsligt
kunna börja exportera vapen till regimer som jag tror
att inte någon här är intresserad av att exportera nå-
gonting till. Det här är en väldigt farlig princip, och
den har inget stöd någonstans. Ändå låter Kurt Ove
Johansson den flyta omkring som något slags allmän
ursäkt för ett fel som faktiskt har begåtts. Man skall
vara noga med principer, Kurt Ove Johansson. Soci-
aldemokratin borde vara mera noga med att hålla på
de regler om mänskliga rättigheter som vi har.

Anf. 51 KURT OVE JOHANSSON (s) re-
plik

Fru talman! Man skall vara noga med principer,
Håkan Holmberg. Jag tycker att han skall ta sin egen
uppmaning ad notam. Jag tror nog att det fattas en del
hos Håkan Holmberg när det gäller att ta till sig detta.
Det är en uppmaning som jag inte känner mig särskilt
skyldig att följa. Jag försöker att hålla mig till själva
sakfrågan i det här ärendet.

Däremot innehåller reservationen från Folkpartiet
och Birgitta Hambraeus en rad oklarheter på den här
punkten. Jag vill hävda att man drar alltför långtgåen-
de slutsatser när det gäller just formuleringen
"långsiktiga tendenser".

När vi i utskottsmajoriteten hanterade frågan vid
granskningen konstaterade vi - och det borde vem
som helst kunna göra mot bakgrund av det material
som finns - att det som hände i Oman 1994 inte kan
relateras fullt ut till det som ingår i riktlinjerna. Det
gäller grova förseelser mot mänskliga rättigheter.

Detta kan naturligtvis alltid diskuteras. Men det är
alldeles uppenbart att det som skedde 1994 i Oman
inte kan anses vara grova kränkningar i riktlinjernas
mening. Mot den bakgrunden är det inte längre sär-
skilt intressant att diskutera uttrycket "den långsiktiga
tendensen".

När man väl har konstaterat att det inte har före-
kommit något brott mot regelverket när det gäller de
mänskliga rättigheterna då är den frågan litet mera av
akademiskt intresse, vilket också utskottsmajoriteten
konstaterar i betänkandet.

Anf. 52 HÅKAN HOLMBERG (fp) replik

Fru talman! Den springande punkten är ju just
detta med långsiktiga tendenser som inte finns i regel-
verket. Kurt Ove Johansson gör inget försök att visa
var det skulle finnas, och det är - som vi alla inser -
inte heller så lätt.

Det är vad det handlar om. Kan man utan vidare
införa en så godtycklig bedömning och ett så god-
tyckligt resonemang för att komma runt det regelverk
som vi har? Jag har på olika sätt - både i mitt hu-
vudanförande och i min förra replik - försökt att visa
på hur omöjligt det är att tillämpa en sådan princip
som detta med långsiktiga tendenser för att motivera
att man godkänner vissa länder där det förekommer
faktiska övergrepp mot mänskliga rättigheter medan
man inte godkänner andra länder. Hur vet Kurt Ove
Johansson att det som hände 1994 inte är början till
en ny långsiktig tendens åt andra hållet?

Anf. 53 KURT OVE JOHANSSON (s) re-
plik

Fru talman! Men, Håkan Holmberg, i bedömning-
en av regerings ställningstagande måste ju händelser-
na i Oman 1994 ses i relation till det som finns i rikt-
linjerna. Då återupprepar jag precis det som har
kommit fram i vårt granskningsarbete: det som hände
i Oman 1994 är inte av den graden att det enligt rikt-
linjerna kan kallas för grovt.

När det gäller den långsiktiga tendensen hamnar
reservanterna fullständigt fel. Man skriver att den
långsiktiga tendensen strider enligt utskottets mening
mot principen att varje tillståndsärende skall bedömas
på sina egna meriter. Men det är ju precis det som har
skett i det här fallet.

Angående exporten till Oman av denna materiel
har det gjorts en bedömning av det enskilda fallet.
När man väl har konstaterat att regeringen inte har
brutit mot regelverket om mänskliga rättigheter är det
egentligen fullkomligt ointressant att som Håkan
Holmberg föra en akademisk diskussion om den
långsiktiga tendensen. Det uttrycket behöver inte
övertolkas på det sätt som Håkan Holmberg och re-
servanterna gör.

Anf. 54 PETER ERIKSSON (mp) replik

Fru talman! Vi har lärt oss att det sker en ständig
förändring av tolkningen av regelverket om vapenex-
port. Det går till bl.a. på det sättet att regeringen gör
en nytolkning. Man kommer på en ny idé såsom det
här med den långsiktiga tendensen i stället för att se
till förekomsten.

Sedan kommer dessa frågor till konstitutionsut-
skottet. Om konstitutionsutskottet då inte reagerar mot
den här typen av nytolkningar då blir nästa steg från
regeringen att använda det som bevis för att man
gjorde en riktig tolkning. Så fortsätter man att göra
nya tolkningar som går ännu mer i liberaliserande
riktning.

Det är det här som är det allvarliga, att KU inte
hävdar regelverket utan väljer att acceptera de
nytolkningar som regeringen gör. Därmed medverkar
konstitutionsutskottet till en liberalisering av reglerna
för vapenexport. Det borde inte gå till på det sättet.
Hela riksdagen borde ta ställning till detta som en
särskild fråga i stället för att det blir en smygföränd-
ring av regelverket, både när det gäller mänskliga
rättighets-begreppet och ifråga om följd- och komplet-
teringsleveranser.

Anf. 55 KURT OVE JOHANSSON (s) re-
plik

Fru talman! Först och främst tror att det är viktigt
att Peter Eriksson och jag blir överens om vad vi
egentligen diskuterar. Vi diskuterar ju, såvitt jag för-
står, exporten till Oman 1995, och det är detta ärende
som vi har granskat. Man kan inte hävda att regering-
en har överträtt regelverket. Regeringen har följt
regelverket.

Om Peter Eriksson under granskningens gång
tycker sig ha funnit, vilket han har talat mycket om
här i talarstolen, att det finns brister i regelsystemet,
så är det en sak för sig. Regeringen skall ju inte kriti-
seras för att ha fattat beslut som är emot regler som
egentligen inte finns, utan vad Peter Eriksson då skall
göra är att motionera i riksdagen om en ändring av
reglerna. Man kan alltså inte belasta regeringen för att
beslut inte har fattats mot bakgrund av regler som
Peter Eriksson önskar sig men som inte finns i verk-
ligheten.

Anf. 56 PETER ERIKSSON (mp) replik

Fru talman! Problemet är att när regeringen och
Kurt Ove Johansson skall ändra reglerna, behöver de
inte vända sig till riksdagen med en motion eller pro-
position, utan de gör egna nytolkningar, som accepte-
ras av Kurt Ove Johansson i riksdagen i efterhand.
Det är detta som jag tycker är oacceptabelt. Omanaf-
fären är ett typexempel på att det är så det går till.

Regeringen och Jan Nygren har vid konstitutions-
utskottets utfrågningar sagt att det som hände i Oman
var grova och omfattande kränkningar av mänskliga
rättigheter men att det inte gjorde så mycket, därför
att den långsiktiga tendensen ändå var positiv. Detta
är någonting helt nytt.

Nu säger Kurt Ove Johansson att regeringen inte
har överträtt regelverken. Det innebär i princip att
nytolkningarna accepteras. Därför skulle jag vilja veta
om Kurt Ove Johansson verkligen tar avstånd från
begreppet "den långsiktiga tendensen" och om han
anser att det inte hör inte hemma i regelverket och
inte får användas som en ursäkt för att kringgå före-
komsten av grova och omfattande kränkningar av
mänskliga rättigheter. I så fall tycker att Kurt Ove
Johansson har skött det hela på ett schyst sätt, men
annars släpper han igenom nytolkningar på ett sätt
som inte borde vara rimligt för Sveriges riksdag.

Anf. 57 KURT OVE JOHANSSON (s) re-
plik

Fru talman! Det som jag vänder mig emot är Peter
Erikssons grova politiska misstolkning i reservation
nr 5, som han upprepade ifrån sin bänk när han sade
att Jan Nygren har medgivit grova kränkningar. Han
har inte medgivit några grova kränkningar, utan detta
är någonting som Peter Eriksson har fantiserat ihop i
sin reservation. Vad Jan Nygren egentligen har sagt
finns att läsa i utskottets betänkande. Där står det att
Nygren medgav att händelserna 1994 var en uppenbar
kränkning av de mänskliga rättigheterna men att hän-
delsen inte bedömdes som tillräcklig för att regering-
en skulle säga nej till exporten.

Grova förbrytelser är det som det står om i riktlin-
jerna. Om man i diskussionen och debatten lägger in
saker och ting som personer egentligen inte har sagt,
hamnar vi i den situation som vi har gjort gång efter
annan i debatten med Peter Eriksson, nämligen att det
blir väldigt svårt att få fram den verkliga sanningen.
Detta är ett falsarium och ingenting annan mot bak-
grund av innehållet i utskottets material.

Anf. 58 KENNETH KVIST (v) replik

Fru talman! Jag vill diskutera några av de punkter
som Kurt Ove Johansson har tagit upp.

I sitt första anförande i detta ärende säger Kurt
Ove Johansson att Oman har blivit beroende av
svensk vapenexport av det här slaget och att vi därför
är tvingade att fortsätta exportera. Jag menar att detta
snarast är Omans problem. Om t.ex. knarklagstift-
ningen skärptes så att innehav av knark förbjöds och
vi sedan påträffade en person som hade knark på sig,
skulle vi inte hävda att personen var så beroende av
knark att vi inte kunde tillämpa den nya lagen. På det
sättet skulle vi inte förfara med regelverket.

Men så förfar vi med regelverket när det gäller
krigsmaterielexport. Det kanske kommer sig av att
det, som Kurt Ove Johansson påpekade, fanns ett
starkt intresse från försvarsindustriell och försvars-
politisk synpunkt att denna export skulle äga rum och
att ett företag var beroende av denna exportorder för
sin överlevnad. Det kanske är så att principerna får ge
vika och regelverken tänjas ut när de intressen som de
spänner emot är för starka.

Nu säger Kurt Ove Johansson att reservanterna
borde ha varit mindre heta på gröten när det gäller hur
det förhåller sig med kompletteringsleveranser osv.,
om det är en uttänjning av regelverket eller inte, där-
för att utskottet skall återkomma till detta nästa år.
Samtidigt säger han att han är säker på att regeringen
inte har överträtt regelverket. Vad skall då utskottet
granska nästa år, om det redan är godkänt av Kurt
Ove Johansson. Då har ju vår hetta på gröten åtmins-
tone varit likvärdig.

Anf. 59 KURT OVE JOHANSSON (s) re-
plik

Fru talman! Beträffande frågan om Oman är bero-
ende av svensk export tror jag inte att det är så lång-
sökt att hävda, precis som jag i de första punkterna i
min inledning, att export har skett sedan slutet av 70-
talet. Att det då kan uppstå ett beroende av vissa
komponenter är kanske inte särskilt märkvärdigt.

När det sedan gäller kompletteringsleveranser
tycker jag nog ändå, mot bakgrund av att utskottet
inte gavs tid att tränga in i problematiken, att Miljö-
partiet och Vänsterpartiet hade kunnat nöja sig med
att vänta med några bestämda uttalanden tills under-
sökningen blivit genomförd.

Men Omanärendet är ju ett speciellt ärende. Den
grundläggande principen är, Kenneth Kvist, att varje
exportärende skall prövas var för sig på dess egna
meriter. Här har man alltså prövat ärendet på dess
egna meriter och funnit att export kunde ske. Vi har
gjort en granskning och kan från majoritetens sida
inte finna att något står i strid med de gällande riktlin-
jerna. När det kommer till kritan tror jag nog att Ken-
neth Kvist kommer att få en och annan överraskning
när det gäller kompletteringsleveranser. Jag är nämli-
gen ganska övertygad om att vi får gå tillbaka till
någon gång i mitten av 80-talet för att komma åt litet
grand av kärnan när det gäller just kompletteringsle-
veranser. Mot den bakgrunden och kunskapen hade
det varit snyggt om Miljöpartiet och Vänsterpartiet
hade lugnat sig litet och avvaktat nästa års gransk-
ning.

Anf. 60 KENNETH KVIST (v) replik

Fru talman! Det är riktigt som Kurt Ove Johansson
säger, att sådana här ärenden står på egna ben. Därför
menar jag att det också är riktigt att säga att regering-
en i det här fallet har glidit på formuleringarna när det
gäller både kompletteringsleveranser och mänskliga
rättigheter, vilket Håkan Holmberg varit inne på.

När det däremot gäller frågan om kompletterings-
leveranser i en vidare mening skall jag med liv och
lust - om jag får min partigrupps förtroende att vara
kvar i konstitutionsutskottet och om Anders Björck
inte lyckas med något värvningsförsök eller liknande
som han var inne på tidigare - delta i granskningen av
reglerna.

Anf. 61 KURT OVE JOHANSSON (s) re-
plik

Fru talman! I krigsmaterielexportärenden är det
inte bara en aspekt som måste vägas in. Det är inte
bara begreppet mänskliga rättigheter som skall vägas
in, även om det är viktigt. Som har framgått av våra
utfrågningar med både Mats Hellström och Jan Ny-
gren skall även andra kriterier vägas in. Det medför
att denna typ av ärenden inte bara är svåra att granska
utan också svåra att ta ställning till, det skall jag gärna
erkänna.

Om man tittar i konstitutionsutskottets betänkande
kommer man att finna att den grundliga granskning
som utskottet har gjort i Omanärendet inte på någon
punkt kan leda fram till kritik mot den export som
skedde 1995.

Anf. 62 MICHAEL STJERNSTRÖM (kds)

Fru talman! Kristdemokraterna har ingen ordinarie
ledamot i KU och har därför inte kunnat delta fullt ut i
granskningsarbetet. Jag vill dock här i kammaren
kortfattat klargöra våra ställningstaganden och ge en
röstförklaring.

När det gäller krigsmaterielexport till Oman rea-
gerar vi kristdemokrater över att regeringen infört nya
bedömningsgrunder för mänskliga rättigheter. En
sådan ny grund är att den långsiktiga tendensen vad
gäller situationen för de mänskliga rättigheterna i
vissa fall kan innebära att enskilda kränkningar av de
mänskliga rättigheterna i ett land inte behöver innebä-
ra ett nej till export vid en viss tidpunkt. Då frångår
man principen att varje tillståndsärende skall bedömas
på sina egna meriter.

Vidare har vi synpunkter på själva beredningspro-
cessen. Beredningsprocessen har skadats genom att
regeringen suspenderat den rådgivande nämnden
under hela våren 1995. Det kan heller inte uteslutas
att den vakanta chefsstolen på Krigsmaterielinspek-
tionen ledde till det bristande beredningsunderlaget
beträffande massarresteringarna i Oman 1994. Utri-
keshandelsministern Mats Hellström kan, med hänsyn
till sitt agerande i detta sammanhang, inte undgå kri-
tik. Kristdemokraterna yrkar därför bifall till reserva-
tionerna 4 och 8.

Frånvaron av en rådgivande nämnd och av chef på
KMI gör att ärendet liknar ett annat ärende i KU:s
betänkande, nämligen det som gäller utseende av
styrelse för Statens strålskyddsinstitut. Genom beslut
den 7 september 1995 har regeringen förordnat åtta
personer att fr.o.m. den 1 juli 1995 t.o.m. den 31
december 1998 vara styrelseledamöter i SSI. Detta
innebar att myndigheten inte hade någon fungerande
styrelse under två månader. Eftersom regeringen i
detta fall hade problem med att i tid förordna en ny
styrelse skulle regeringen självklart ha kunnat för-
länga uppdraget för den gamla styrelsen till dess att
en ny styrelse kunde utses. Miljödepartementet skri-
ver i en promemoria att orsaken till misstaget har
analyserats och att bevaknings- och arbetsrutinerna
har stramats upp för att upprepanden skall undvikas.

Kristdemokraterna instämmer i utskottets bedöm-
ning att en vakans på drygt två månader inte är god-
tagbar. I det andra aktuella ärendet, som gäller Oman,
har vakanserna varit ännu längre. Där vill majoriteten
inte gå med på någon kritik mot regeringen. Det tyck-
er vi är märkligt. När det gäller frågan om SSI:s sty-
relse hoppas vi att Miljödepartementet har tagit lär-
dom av det inträffade och vidtagit åtgärder för att
undvika upprepningar.

Anf. 63 KURT OVE JOHANSSON (s) re-
plik

Fru talman! Till Michael Stjernström vill jag säga
följande. Det som gäller beträffande mänskliga rättig-
heter är den praxis som tillämpas. Jag skall be att få
läsa upp den. Det står på följande sätt: Enligt praxis
menas med sådana kränkningar utomrättsliga avrätt-
ningar, systematisk tortyr, politiska mord och försvin-
nanden. Det som hände i Oman 1994 lever inte upp
till det jag nu läste upp. Det skulle ha behövts betyd-
ligt starkare incitament.

Hur man än bär sig åt kan man inte förklara bort
att den upplästa meningen om praxis för vad som
menas med kränkande av mänskliga rättigheter är det
som gäller för bedömningen av export av krigsmate-
riel. Sedan må Michael Stjernström ha rätt att tycka
att det som hände i Oman var tillräckligt. Men det är
en annan sak. Det som hände skall betraktas mot
bakgrund av de riktlinjer som finns, och då räcker det
inte.

Jag får säga samma sak till Michael Stjernström
som jag sade till Peter Eriksson nyss: Om Michael
Stjernström vill ha ett annat regelverk skall han mo-
tionera i riksdagen. Han skall inte anklaga regeringen
för att inte leva efter ett regelverk som inte finns.

Anf. 64 MICHAEL STJERNSTRÖM (kds)
replik

Fru talman! Det material jag har tagit del av i detta
ärende är bl.a. en promemoria från Utrikesdeparte-
mentet där det står så här om regeringens bedömning:
"Bedömningen gjordes att omfattande arresteringar av
de slag som förekom sommaren 1994 inte utgjorde ett
normalt inslag i den omanska regeringens maktutöv-
ning". Den fråga man ställer sig när man läser detta är
hur regeringen kan anse att massarresteringar är en
enstaka händelse. Man försöker göra bedömningar
och prognoser inför framtiden och säger att detta nog
inte skall upprepas och att vi därför kan bevilja export
i detta fall. Det tycker jag är en märklig inställning.
Jag tycker inte att Kurt Ove Johansson i debatten i
dag har klargjort detta.

Anf. 65 KURT OVE JOHANSSON (s) re-
plik

Fru talman! Det som hände i Oman 1994 har inte
upprepats, åtminstone inte fram till i dag. Så långt kan
vi väl ändå vara överens,Michael Stjernström. Man
kan tycka att det som hände 1994 är hemskt, alldeles
oavsett det. Men det svarar inte mot det regelverk
som regeringen har att ta ställning till. Det är oerhört
viktigt.

Man kan önska sig att regelsystemet vore ett an-
nat. Men när vi skall göra en konstitutionell gransk-
ning av om regeringen har gjort rätt eller fel måste vi
hålla oss till det regelsystem som gäller. Gör man det
kan man inte hävda att regeringen har brutit mot vill-
koren för krigsmaterielexport. Det är ändå det som
måste vara avgörande.

Anf. 66 MICHAEL STJERNSTRÖM (kds)
replik

Fru talman! Regeringen måste göra en bedömning
vid den aktuella tidpunkten. Man kan inte lägga in
vad som kommer att hända i framtiden. Det har tidi-
gare talats om långsiktiga tendenser. Än mer märkligt
är att efter ett par år säga att det, vad vi nu vet, till
dags dato inte har skett några nya massarresteringar.
Det visste man ju inte då. Man kan inte se alltför långt
framåt och säga att man får se vad som händer. Det är
ett fullständigt ohållbart resonemang. Det leder oss ut
på mycket svag is, om det är regeringens och ut-
skottsmajoritetens bedömning när det gäller vapenex-
port i framtiden.

Anf. 67 EVA ZETTERBERG (v)

Herr talman! När vi diskuterar svensk vapenexport
får man ibland intrycket att den svenska vapenexpor-
ten är mycket omfattande och bör så vara. Det tycks
som att vi i sammanhanget glömmer bort att vapenex-
port i princip är förbjuden, att vapenexport i princip
inte bör förekomma i Sverige. Det vi talar om är dis-
penser från en förbudslag. Jag tycker att det ofta
kommer bort i sammanhanget.

Mycket är redan sagt i denna debatt. Några av de
tillägg jag vill göra gäller fallet Oman. Jag vill åter-
komma till den diskussion som här har förekommit
om kriteriet mänskliga rättigheter.

Jag vill understryka att när vi i utrikesutskottet
hösten 1994 diskuterade ett flertal länder som lämpli-
ga eller olämpliga för vapenexport nämndes explicit
Gulfstaterna, Indonesien och flera andra länder. Vi
konstaterade att vi såg med betydande oro på situatio-
nen där. Det tycks inte ha varit vägledande för rege-
ringen eller för KU i dess behandling av detta ärende.

Jag vill peka på hur bristfälligt beslutsunderlaget
till partiledarna har varit. De har inte ens informerats
ordentligt. Det har också varit uppe.

Jag måste säga att jag med stor förundran har
lyssnat på debatten mellan Kurt Ove Johansson och
andra här, där Kurt Ove Johansson lyfter fram att det
är andra kriterier som väger in. Det är alltså andra
kriterier som är viktigare än kriteriet mänskliga rättig-
heter! Jag har väldigt svårt att se vilka andra kriterier
som är så viktiga. Är det att befrämja svensk vape-
nexport? Är det den svenska sysselsättningen? Det är
rätt oerhört att sätta de kriterierna före omsorgen om
mänskliga rättigheter i världen.

Jag vill också ta upp frågan om att det har före-
kommit export till Oman under flera år tidigare, och
att detta då rubricerades som civila produkter. Men
det kan ju inte vara ett försvar i den här frågan. Det
borde naturligtvis ha rubricerats som krigsmateriel för
strid hela tiden, men det tog tid innan man insåg att
det hörde hemma under krigsmateriel.

Också frågan om att det är regeringen som bedö-
mer vill jag ta upp. Vi är flera som här har under-
strukit att det inte bara handlar om att slaviskt tilläm-
pa lagstiftning och riktlinjer. En bedömning skall ske i
varje enskilt fall. Då förstår jag inte varför Kurt Ove
Johansson och andra så slaviskt hänvisar till riktlin-
jerna.

Det är sant att flera av oss vill ändra riktlinjerna
och ser den här förskjutningen i riktlinjerna som
mycket allvarlig. Det gör vi, Kurt Ove Johansson, på
en rad olika sätt, t.ex. genom motioner och genom en
interpellationsdebatt med Bengt Hurtig som kommer
att komma till stånd om just detta med glidningen vad
gäller riktlinjer.

Men vi menar också att det är regeringens skyl-
dighet att i varje enskilt fall se det lämpliga och det
olämpliga. Det är regeringens privilegium att avgöra
om tillstånd skall ges eller inte. Då kan jag inte inse
att tidsargumentet skall spela någon roll. Det är ju
som att ett brott blir mer accepterat ju längre tid som
har gått. När man väl har upptäckt att en felaktighet
har skett borde det vara självklart att avbryta det fel-
aktiga beteendet.

Jag vill också instämma i det som andra har tagit
upp om det här med långsiktiga tendenser. Vem kan
avgöra sådant? Låt oss säga att vi hade haft en dis-
kussion på 80-talet om situationen i Jugoslavien. Vem
hade då kunnat tala om att den långsiktiga tendensen
var att det skulle utbryta ett krig som omfattade en
stor del av det som nu är före detta Jugoslavien under
90-talet? Vem hade talat om den långsiktiga tenden-
sen?

Jag vill också bara kort nämna frågan om tillsätt-
ningen i Exportkontrollrådet. Vänsterpartiet delar i
stort sett Miljöpartiets kritik av hur regeringen har
förfarit, och av att varje parti inte självt får avgöra. Vi
har dock valt att inte stå bakom Miljöpartiets reserva-
tion eftersom vi har utgått från att det ändå är rege-
ringen som till slut avgör i dessa frågor.

Jag menar att den kritik som Vänsterpartiet har
framfört i olika motioner är fullt berättigad, och jag
vill särskilt yrka bifall till reservation 5, alltså tillstånd
för krigsmaterielexport till Oman, vad avser kriteriet
mänskliga rättigheter. Jag menar att det självklart är
så att statsråden Mats Hellström och Jan Nygren inte
kan undgå den kritik som framförs i denna reserva-
tion.

Så, herr talman, vill jag än en gång upprepa: Håll i
minnet att vi har ett förbud mot export av krigsmate-
riel. Det är det vi huvudsakligen skall ha tankarna.
När man bedömer eventuella avsteg från den princi-
pen, bör det bedömas mycket restriktivt. Så har up-
penbarligen inte skett i fallet Oman och i en rad and-
ra ärenden. Där måste en ändring ske.

Utlänningsärenden (avsnitt 16)

Anf. 68 BIRGITTA HAMBRAEUS (c)

Herr talman! KU har granskat dåvarande invand-
rarminister Leif Blomberg som fick regeringen att
utvisa familjerna Sincari från Åsele. Man tvingade
dem att lämna Åsele, där en stor grupp människor
kämpat för att de skulle få stanna. Regeringen åbero-
par vikten av en reglerad invandring och låter detta
väga tyngre än FN:s barnkonvention, enligt vilken
barnens bästa alltid skall komma i främsta rummet.

Leif Blomberg framhöll vid utfrågningen som KU
ordnade hur svårt att han hade tyckt att det var att
möta barnen från Åsele som hade engagerat sig så
hårt för dessa familjer, och att möta deras frågor.

Ändå ansåg han att detta var det beslut som skulle
fattas. Det finns alltså ingen konstitutionell grund för
utskottet att kritisera regeringen. Regeringen är i sin
fulla rätt att besluta som den gjort, det är en fråga om
omdöme. Därför har vi reservanter nöjt oss med att
säga att det är helt klart att regeringen hade kunnat
låta familjerna Sincari stanna i Sverige utan att även-
tyra den reglerade invandringspolitik som riksdagen
beslutat om. Invandrarministern hade kunnat åberopa
läkarintygen för barnen och FN:s barnkonvention.

När det gäller offentliggörandet av rapporten från
den svenska ambassaden i Ankara vill jag säga föl-
jande: Sverige arbetar för att vinna internationellt
gehör för vår offentlighetsprincip. Arbetsmarknads-
departementets hantering av ambassadrapporten kan
enligt min mening äventyra förståelsen för denna
princip. Det är inte enskilda individer, utan myndighe-
ter, som skall kontrolleras genom att alla handlingar
är offentliga om de inte faller under sekretesslagen.

Den personliga integriteten för enskilda individer
skall alltid skyddas. Det är ett av de viktigaste kriteri-
erna för hemligstämpling enligt sekretesslagen. Jag
anser att det är svårt att förstå hur tre rättschefer som
råkade vara samlade på en lunchrast ansåg sig kunna
fatta ett omedelbart beslut om att offentliggöra ett
dokument med okontrollerade uppgifter om ekono-
miska förhållanden hos personer som dessutom var i
en svår och utsatt situation.

Att ambassadrapporten läckt ut till medierna med-
för självfallet inte automatiskt att innehållet skall
officiellt bekräftas genom ett offentliggörande.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 10.

Anf. 69 HÅKAN HOLMBERG (fp)

Herr talman! Också det s.k. Åseleärendet är en
fråga där det finns flera olika moment. Alla dessa har
på olika sätt förekommit under åtskilliga månader i
den allmänna debatten. Det första är beslutet i sig. Det
andra är formerna för verkställigheten. Det tredje är
naturligtvis den omtalade ambassadrapporten.

Beslutet i sig kan man ha många kritiska synpunk-
ter på, och jag hör till dem som har det. Ändå tvingas
man ju konstatera att regeringen naturligtvis har rätt
att också fatta beslut som exempelvis jag och åtskilli-
ga andra - stora delar av svenska folket - tycker är
felaktiga, oriktiga och tragiska. Regeringen har ändå
rätt att fatta sådana beslut. Jag skall dock återkomma
till frågan om hur man hade kunnat motivera ett an-
norlunda beslut.

Så till den andra frågan, den om verkställigheten.
Där var det ju så att åtskilliga, jag tror vid närmare
eftertanke alla, av de som velat att KU skall titta på
detta, har noterat ett antal omständigheter som såg
mycket egenartade ut. Det handlar om bussar, flyg-
plan och sådant som verkade vara förbeställda redan
innan beslutet var fattat osv.

Detta såg anmärkningsvärt ut. Det är fullt begrip-
ligt att anmälarna uppmärksammade det. Det är dock
viktigt att säga att vi inte vid KU:s granskning har
kunnat finna att detta i sak är så anmärkningsvärt som
det verkade. Polisen har vissa rutiner. Vi får nog
acceptera det som sägs, att man förbereder sig för ett
väntat beslut genom att göra på ungefär det sätt som
man gjorde. Det går inte att belägga något fel här.

Den s.k. ambassadrapporten är också en komplice-
rad sak. Här är det ju frestande att vilja ställa en del
frågor som vi inte bör ställa, eftersom det som bekant
är förbjudet att efterforska massmediernas källor. Det
som i realiteten ägde rum var ju att rapporten, nästan
så fort den hade kommit till Stockholm, var ute i
medierna.

Hur detta än hängde ihop, kom ju det som i prin-
cip skall vara ett skydd för enskilda människor mot att
råka illa ut genom publicitet i stället att fungera som
ett skydd för - kanske - någon eller några personer
som såg en möjlighet att väga upp kritiken mot rege-
ringsbeslutet genom att släppa fram dessa okontrolle-
rade, obestyrkta uppgifter. Det är oerhört allvarligt
om det finns en mentalitet att man kan agera på det
sättet.

Jag var för ett par veckor sedan med på ett semi-
narium med ryska journalister. Då kom den här frågan
upp, dvs. att man i skydd av regler som syftar till
något helt annat baktalar enskilda personer. Då note-
rade jag en reaktion, nämligen att man mycket väl
kände igen detta från länder av den typen. Så här skall
vi inte ha det i Sverige. Och jag hoppas att det här
aldrig mer inträffar i något fall, vare sig i liknande fall
eller i något annat sammanhang.

I likhet med Birgitta Hambraeus tycker jag natur-
ligtvis att det, trots att det hela var ute i medierna, är
minst sagt diskutabelt att offentliggöra okontrollerade,
obestyrkta och såvitt jag i efterhand förstår sakligt
mycket tvivelaktiga och kanske helt felaktiga uppgif-
ter om enskilda personer.

Det sista som jag vill ta upp är beslutet i sig. Där-
vid kommer jag tillbaka till den punkt där jag började.
Hade det med hänsyn till nu gällande regler gått att
fatta ett annat beslut? Ja, det hade naturligtvis gått
alldeles utmärkt att göra det. Jag måste säga att detta
är den punkt där jag egentligen är mest förvånad över
hur regeringen motiverar sitt handlande och hur ut-
skottsmajoriteten sedan skriver, nämligen att man
ställer större känsla för andan i barnkonventionen mot
principen om reglerad invandring. Om den råder i
stort sett enighet i Sverige. Men hur i all världen ho-
tades den principen av ett annat beslut än det som
fattades? Det är mycket svårt att begripa. Om man
tycker att man bör låta humanitet, hänsyn till medi-
cinska åberopade omständigheter, läkarintyg och
barnkonventionen som sådan leda till att man i detta
fall fattar ett annat beslut än det som fattades, på vil-
ket sätt äventyrar man då principen om reglerad in-
vandring? Naturligtvis inte alls. Det är fullt möjligt att
i många andra fall, som på något sätt kan påminna om
detta, ändå dra en annan slutsats. Det här var ett väl-
digt speciellt fall. Ändå resonerade man ungefär som
om den reglerade invandringen kräver att man i varje
läge skall låta den principen väga tyngre än den som
vi faktiskt har skrivit under när vi skrev under barn-
konventionen. Detta är inte en rimlig hållning. Jag
hoppas att inte heller detta någonsin mer upprepas.
Det måste finnas ett utrymme att låta humanitet och
hänsyn till barnkonventionens anda spela en helt
annan roll också i fall av den här typen än vad de nu
gjorde.

Därmed vill jag yrka bifall till reservation 10.

Anf. 70 KENNETH KVIST (v)

Herr talman! I FN:s barnkonvention sägs bl.a. att
barnens bästa skall komma i främsta rummet. Sverige
har biträtt barnkonventionen. Men i fallet med de s.k.
Åselefamiljerna har barnkonventionen egentligen inte
haft någon som helst bärighet när regeringen har fattat
beslut. Det är tragiskt att regeringen på det här sättet
nonchalerar konventioner som Sverige har biträtt.
Förhållandena kring läkarintyg och annat som visar
att barnen har mått mycket dåligt och det faktum att
barnen under flera år i Sverige har blivit anpassade till
svenska förhållanden och mådde mycket dåligt inför
utvisningsbeslutet har inte på något sätt påverkat
regeringen. Den har helt enkelt låtit andra hänsyn och
andra regelverk ta över. Därmed har regeringen brutit
mot FN:s barnkonvention.

Mycket har sagts av föregående talare och medre-
servanter i frågan. Jag vill bara utveckla min stånd-
punkt när det gäller ett par saker. Bl.a. gäller det of-
fentlighetsprincipen. Det är rätt i sig att det för konsti-
tutionsutskottet är främmande att efterforska vem som
har läckt ut en ambassadrapport till medierna osv. Det
är oss helt främmande att bry oss om. Men faktum är
här att myndigheten använder offentlighetsprincipen
med en sorts omvända förtecken. Denna princip för
öppenhet och insyn har tillkommit därför att det skall
kunna utövas en kontroll av myndigheten och av
makten. Men i detta fall använder man och kryper
man bakom offentlighetsprincipen genom att bekräfta
publiceringen av en rapport på ett sådant sätt att av-
sikten är uppenbar, nämligen för att baktala och slå
mot svaga och utsatta människor. Det är ett agerande
som regeringen borde ha fått kritik för därest man inte
haft den märkliga ordningen att i det här fallet, då
högre tjänstemän fattat beslutet, eller i varje fall sägs
ha fattat beslutet, och därmed inte en minister, då
konstitutionsutskottets granskning inte heller kommer
åt det. Ibland är förhållandena sådana att de regler
som omger konstitutionsutskottets granskning inriktar
sig på statsråd och regeringens ämbetsutövning och
gör att i de fall då regeringen egentligen borde ha
klander når vi tyvärr inte ända fram.

Jag vill också säga att det under utredningsarbetet
med detta ärende har framkommit en hel del av intres-
se, bl.a. en anmärkningsvärd inställning som ådagala-
des av den tidigare invandrarministern där han menar
att ansvaret för att barnen i dessa familjer mådde
dåligt skulle ligga hos dem som har skyddat dem mot
vad dessa familjer har upplevt som myndighetens
maktutövning mot dem genom att låta dem bo i kyr-
kor osv. Men det är väl så att den som skyddar männi-
skor från myndigheters förföljelse inte är skyldiga till
den situation som har uppstått, utan de skyldiga i det
sammanhanget är naturligtvis förföljarna och inte
beskyddarna. Jag vill ha detta sagt även om regering-
ens ståndpunkter så att säga inte är föremål för
granskning utan dess formella hantering. Men man
märker i dylika uttalanden ett tänkande i sådana här
frågor som faktiskt är oroande inför framtiden och
visar på vilken grund man så att säga har valt mellan
de paragrafer som man vill följa, och det har inte varit
på ett riktigt hedrande sätt för svensk humanitet.

Anf. 71 PETER ERIKSSON (mp)

Herr talman! Tre ledamöter har nu varit uppe och
talat om den fråga som jag hade tänkt ta upp. Framför
allt när det gäller Åseleärendet har Håkan Holmberg,
Kenneth Kvist och Birgitta Hambraeus på ett bra sätt
framfört argument för att Sveriges undertecknande av
FN:s barnkonvention på något vis borde ha betydelse.
I Åseleärendet har det uppenbarligen inte haft någon
vikt. Det är hänsynen till den s.k. reglerade invand-
ringen som helt och fullt fått vara vägande. Men FN-
konventionen och detta med barnens bästa har inte
spelat någon roll som över huvud taget tillnärmelsevis
kan jämföras med den vikt som den reglerade in-
vandringen har.

En reglerad invandring, och detta var Håkan
Holmberg inne på, kan man ha, även om de här män-
niskorna hade fått uppehållstillstånd i Sverige. Det
finns alltså ingen motsättning här. Därför är argumen-
tationen från regeringen och Leif Blomberg mycket
märklig. Till syvende och sist visar den på en väldigt
kylig attityd gentemot andra människor.

Den läcka som förekom - jag avser då den ambas-
sadrapport från Turkiet som en timme efter det att den
kom till Sverige fanns hos Dagens eko - visar på en
inställning som jag upplever som väldigt främmande
och otrevlig. Jag hoppas således att vi slipper se såda-
na tendenser i framtiden.

Jag yrkar bifall till reservation nr 10.

Anf. 72 CATARINA RÖNNUNG (s)

Fru talman! Jag vill knyta an till vad utskottets vi-
ce ordförande Kurt Ove Johansson tidigare har anfört
om att ett trendbrott verkar ha ägt rum vad gäller
KU:s granskning.

Den gråzon där politiska överklaganden smyger
sig in har minskat till förmån för en genomgång av
hur regeringen uppfyllt konstitutionens förpliktelser.
Jag är övertygad om att det tjänar granskningen i sak
och stärker KU:s anseende.

Detta gäller även de utlämningsärenden som vi i
dag behandlar, inbegripet den försiktiga reservation
som avgivits av Folkpartiet, Centern, Vänsterpartiet
och Miljöpartiet. I reservation nr 10 står följande:
"Utskottet anser att hänsynen till den reglerade in-
vandringen i och för sig inte skulle ha hindrat rege-
ringen från att fatta ett beslut av motsatt innebörd. Att
med hänsyn till barnens bästa låta familjerna stanna,
hade dessutom stått i bättre överensstämmelse med
barnkonventionens anda."

Detta låter sig mer ju sägas, men det är ingenting
annat än till intet förpliktande truismer. Poängen är ju
att regeringen hade ett fritt, men mycket svårt, val att
under lagarna avgöra om familjerna skulle beviljas
uppehållstillstånd eller inte.

I och för sig är det klokt att inte reservationen går
längre. Riksdagen får akta sig för att bli något slags
extra överprövningsinstans i enskilda ärenden -
dessutom utan reell makt att ändra i ett redan fattat
beslut.

Regeringsformen anger klart att riksdagen inte får
kvälja dom - dvs. besluta hur domstol skall döma i
det enskilda fallet. Riksdagen får heller inte lägga sig
i hur förvaltningsmyndigheter beslutar i ärenden som
berör myndighetsutövning mot enskild.

Nu är inte regeringen vilken förvaltningsmyndig-
het som helst och givetvis inte heller enbart en sådan.
Riksdagen har skyldighet att utöva sin kontrollmakt
och att årligen granska statsrådens tjänsteutövning
och regeringsärendenas handläggning.

Vid bedömningen av regeringsärenden skall be-
hövliga upplysningar och yttranden från berörda
myndigheter enligt 7 kap. 2 § i regeringsformen in-
hämtas.

Utskottets majoritet har konstaterat att så skett.
Utlänningsnämnden har lämnat Åseleärendet till re-
geringen för bedömning vid två tillfällen. Utlännings-
nämnden har avstyrkt bifall där Invandrarverket varit
första instans. Ingen instans har någonsin konstaterat
att flyktingskäl och därmed skyddsbehov förelegat i
familjerna Sincaris fall. Det är viktigt att det sägs,
eftersom föregående talare här förtigit detta faktum.

Regeringen har därutöver vägt in barnkonventio-
nen i sin bedömning. Det är angeläget att framhålla att
det faktum att Sverige ratificerat barnkonventionen
inte per automatik innebär att alla asylsökande barn-
familjer får stanna. Syftet med vår utlänningslag är att
vi skall ha en reglerad invandring; därmed inte sagt
att i varje läge och i varje fall principen om reglerad
invandring skall väga tyngre än barnkonventionen.
Varje ärende bedöms efter egna kriterier. Att rege-
ringen har möjlighet att kontrollera invandringen har
den bedömt vara av vitalt samhällsintresse.

Politiskt har regeringen fått utstå kritik även från
det egna partiet. Från Kvinnoförbundets Inger Segel-
ström, från Broderskaparnas Berndt Ekholm och från
Lisbeth Palme i hennes egenskap av Unicef-
ordförande.

De versioner som pressen givit av Åselefallet, jag
har gått igenom alla pressklipp, har vimlat av osakliga
övertoner. Ingen korrekt bild har givits av vad som
varit regeringens kompetensområde respektive myn-
digheternas. Men man skall kanske trots allt vara glad
över att det finns en stor majoritet pressröster som vill
slå vakt om Sveriges generösa flyktingpolitik som har
en lång tradition. Här har Sverige i förhållande till
andra länder och sitt medborgarantal gjort stora och
förtjänstfulla insatser.

Ett sedan lång tid aviserat nytt förslag till utlän-
ningslag kommer på riksdagens bord i september. Vi
avvaktar med intresse vad den lagen kommer att inne-
hålla och om den tydligare betonar hänsynen till barns
välbefinnande när de humanitära skälen bedöms.

Svagheten med den nuvarande lagen är att samma
utlänningsärende kan dra orimligt långt ut på tiden,
eftersom möjligheten att lämna in nya ansökningar
inte har någon gräns. Även med beaktande av rättssä-
kerheten borde en annan lösning vara möjlig. Nuva-
rande procedur kostar pengar och arbete för staten
och innebär onödigt utdraget lidande för de asylsö-
kande.

I reservationen görs ett halvhjärtat försök att kriti-
sera att inte statsrådet prövat utlämnandet av ambas-
sadrapporten, som i och för sig innehöll oriktiga and-
rahandsuppgifter - skvaller.

Den statssekreterare som var informationsansvarig
tog kontakt med expeditionschefen. Denne samrådde
med rättschefen i Justitiedepartementet, som samråd-
de med rättschefen på UD. Det slutgiltiga beslutet
togs av expeditionschefen. Som klart sägs i reserva-
tionen granskar vi inte beslut som fattas på tjänste-
mannanivå.

Eftersom ingen av reservanterna har gått in på den
reservation som handlar om Bosnienflyktingarna
avstår jag från att kommentera den.

Herr talman! Jag yrkar bifall till hemställan i ut-
skottets betänkande i denna del.

Anf. 73 KENNETH KVIST (v) replik

Herr talman! Catarina Rönnung tycker att reserva-
tionen är full av truismer. Faktum är emellertid att
regeringen gjort gällande att den hade bara en möjlig-
het, nämligen att fatta det beslut som den fattade.

Vår granskning har gett vid handen att här stod
egentligen olika principer mot varandra. Det gäller
både den allmänna reglerade invandringspolitiken
och, i motsats till denna, FN:s barnkonvention som
Sverige har ratificerat.

Regeringen har faktiskt haft ett val. Det vi från re-
servanternas sida har velat peka på är att regeringen
har gjort ett val, och sedan är det upp till var och en
att kritisera det sakliga innehållet i detta. Mot bak-
grund av vad som har sagts under ärendets handlägg-
ning blir det faktum att regeringen har haft möjlighet
att fatta beslut på ett annorlunda sätt inte någon tru-
ism.

Anf. 74 CATARINA RÖNNUNG (s) replik

Herr talman! Jag tror att Kenneth Kvist har miss-
uppfattat saken när han säger att regeringen har gjort
gällande att man bara hade en möjlighet att fatta be-
slut.

Man hade först att väga in flyktingskälen, skydds-
behovet, som det i alla instanser konstaterades inte
förelåg. Efter det hade man att väga in de humanitära
skälen och ta ställning till både barnkonventionen och
det man bedömde vara av vitalt samhällsintresse, dvs.
den reglerade invandringen. Här valde regeringen att
låta den reglerade invandringsprincipen gå före barn-
konventionen.

Regeringen gjorde det här valet. Det kan man po-
litiskt kritisera, men icke konstitutionellt.

Anf. 75 KENNETH KVIST (v) replik

Herr talman! Hela ärendet måste egentligen ses
mot bakgrund av den alltmer njugga och inhumana
flykting- och invandrarpolitik som Sverige har ägnat
sig åt under de senaste åren. Det är inte vår sak att
granska innehållet i denna politik, men faktum är att i
ett sådant här fall, när en del barn i familjen t.o.m. är
födda i Sverige, växer upp i landet, lär sig våra seder
och bruk, är det verkligen inte att se till barnens bästa
när vi sedan tvingar dem till länder och förhållanden
som är helt annorlunda än våra.

Jag menar att regeringen egentligen har förbrutit
sig mot FN:s barnkonvention i det här stycket, genom
att krypa bakom besluten om en reglerad invandring
på ett sätt som man inte var tvungen att göra. Detta
förhållande blottlägger en brist på empati och huma-
nism i regeringens politik som vi egentligen också
borde kunna granska i KU när vi granskar regeringens
ämbetsutövning.

Anf. 76 CATARINA RÖNNUNG (s) replik

Herr talman! Kenneth Kvist talar om regeringens
alltmer njugga flyktingpolitik men har inte någon
statistik att visa upp. Det är någonting som han bara
slänger fram som ett bete för folk att nappa på. För att
kunna säga detta måste han ha litet mer på fötterna än
att bara tala om saken.

Vid utfrågningen kom det också fram en omstän-
dighet som jag tror att regeringen har haft i bakhuvu-
det, nämligen att vi i vårt land har många flyktingar
som icke har flyktingskäl, men det finns ett utvis-
ningsbeslut, och detta hot har gjort att de har gått
under jorden. Är det barnfamiljer inblandade vet man
att barnen i dessa familjer far mycket illa, och famil-
jerna också, av att leva i en illegal situation. Barnen
far illa av att inte gå i skola och ha kamratkontakter.

Jag tror att regeringen ville ge den signalen: Sluta
att gömma er! Det är bättre med ett utvisningsbeslut
än att leva i en ovisshet med oerhört starka psykiska
påfrestningar på de barn som nu är inblandade. Det är
också att se till barns bästa.

Anf. 77 HÅKAN HOLMBERG (fp) replik

Herr talman! Skillnaden mellan reservanterna och
majoriteten är inte synen på vad som är formellt kor-
rekt, alltså vad regeringen har rätt att göra och inte
göra. Där är det som det är, det finns ingen motsätt-
ning. Skillnaden är att reservanterna påpekar att det
med respekt för precis de regler som vi är överens om
gäller hade varit fullt möjligt att fatta ett annat beslut
än det som faktiskt fattades. Men ingenting sådant
sägs av majoriteten och det måste ju ha något slags
förklaring, kan man tro.

Tvärtom godtar man i praktiken, genom att vara
tyst på den punkten, regeringens sätt att generellt sätta
den reglerade invandringen över respekt för barnkon-
ventionens anda. Genom att man gör det får man
acceptera att man kritiseras för att solidarisera sig
med ett sätt att argumentera som faktiskt inte är håll-
bart. Jag har inte hört någon från majoriteten säga att
det hade varit omöjligt med hänsyn till den reglerade
invandringen att fatta ett annat beslut än det man
faktiskt har fattat.

Då säger Catarina Rönnung att det här bara är en
truism. Låt gå för det, om vi nu skall uttrycka det på
det sättet, men inte ens denna truism kunde ni skriva
under på. Varför det?

Anf. 78 CATARINA RÖNNUNG (s) replik

Herr talman! Att ange självklarheter, att regering-
en hade kunnat besluta på ett annat sätt, behöver man
inte skriva i ett betänkande. Det är det som jag tycker
gör reservationen så egendomlig. Det är klart att re-
geringen hade haft möjligheter att fatta ett helt annat
beslut. Men därmed har ju aldrig majoriteten sagt att
den reglerade invandringen i alla lägen går före den
bedömning man gör enligt barnkonventionen.

Varje beslut skall fattas efter egna kriterier. Vi
kritiserar det konstitutionella i detta beslut, och vi har
alltså låtit pressen och personer i olika partier föra
fram den politiska kritiken av beslutet som har före-
funnits. Den har förefunnits även inom det socialde-
mokratiska partiet, vill jag betona.

Anf. 79 HÅKAN HOLMBERG (fp) replik

Herr talman! Man får onekligen intrycket att den
egentliga förklaringen till att majoriteten inte vill
skriva det som på sätt och vis är självklart - men
tydligen en sådan självklarhet som ibland måste sä-
gas, annars skapas ett totalt annat intryck av vad sa-
ken handlar om - nämligen att det hade gått att fatta
ett annat beslut utan att äventyra den reglerade in-
vandringens princip, är att man helt enkelt inte vill
vara med och kritisera en regering som man själv i
grunden solidariserar sig med.

Men då kan man väl få ställa frågan mer direkt till
Catarina Rönnung, så kan hon svara för egen del i alla
fall: Anser Catarina Rönnung att ett annat beslut bätt-
re hade stått i överensstämmelse med barnkonventio-
nens anda, som det står i reservationen?

Anf. 80 CATARINA RÖNNUNG (s) replik

Herr talman! Jag anser att det beslut som rege-
ringen fattade var ett korrekt beslut utifrån konstitu-
tionen. Personligen har jag funderat mycket på huru-
vida regeringen har fattat ett politiskt riktigt beslut. I
början var jag oerhört tveksam och ansåg att barnens
bästa skulle gå före. Men undan för undan har jag
kommit till insikten att just den här familjen egentli-
gen inte hade några reella flyktingskäl. Inget har
framkommit som tyder på att barnen, när de nu befin-
ner sig i Turkiet, på något sätt har lidit nöd, farit illa
eller att förflyttningen i sig så småningom stred mot
barnkonventionens anda.

Däremot kan man naturligtvis säga att alla barn
materiellt har det bättre i ett utvecklat land som Sve-
rige. Men om man alltid skulle låta barnkonventio-
nens anda vara rådande skulle det betyda att alla barn-
familjer kunde söka sig hit och få stanna utan att flyk-
tingskälen behövde prövas på något sätt. Det är också
en omöjlighet, såvitt jag begriper.

Att först se till flyktingskälen och sedan, när man
bedömer de humanitära skälen, väga in barnkonven-
tion och ett vitalt samhällsintresse tycker jag är ett
korrekt handlande av regeringen ur konstitutionell
synpunkt.

Anf. 81 MICHAEL STJERNSTRÖM (kds)

Herr talman! När det gäller regeringens hand-
läggning av utlänningsärendet angående de s.k. Åsele-
familjerna är även kristdemokraterna mycket kritiska.
Många har i dag talat om att det står i FN:s barnkon-
vention att barnens bästa alltid skall komma i främsta
rummet vid alla åtgärder som rör barn. Enligt krist-
demokraternas mening hade det varit att ta hänsyn till
barnens bästa om de här familjerna hade fått stanna i
Sverige. Det hade stått i bättre överensstämmelse med
barnkonventionens anda, även om självklart, vilket
har framgått, regeringen kan fatta ett annat beslut.

Av 2 § regeringsformen framgår att den offentliga
makten skall utövas med respekt för alla människors
lika värde och för den enskilda människans frihet och
värdighet. I det tredje stycket framhålls dessutom att
det allmänna skall värna om den enskildes privatliv
och familjeliv. Kristdemokraterna menar att den fals-
ka ryktesspridningen kring familjerna Sincari rimligen
måste ses som ett brott mot dessa principer.

Kristdemokraterna anser att utlämnandet av am-
bassadrapporten var felaktigt. Departementet borde
rimligen ha insett att det rörde sig om ett mycket
tveksamt fall. Därför borde prövning ha ankommit på
departementschefen eller på annat statsråd i departe-
mentet, t.ex. Leif Blomberg. Det räcker inte, menar vi,
att statssekreteraren var inblandad i beslutet. Därför
yrkar kristdemokraterna bifall till reservation 10.

Partnerskap för fred och Bosnien (avsnitt 17-18)

Anf. 82 BIRGIT FRIGGEBO (fp)

Herr talman! Försvarsminister Thage G Peterson
har varit föremål för utskottets intresse i två ärenden i
granskningen i år. Dels handlar det om att försvars-
ministern har lagt sig i ärenden som helt ligger inom
ramen för Försvarsmaktens revir då han har sett till att
en kunskapsanalys av samarbete inom ramen för Part-
nerskap för fred har avbrutits, dels handlar det om att
försvarsministern har bidragit till att skapa oklarhet
om huruvida FN:s och den svenska bataljonens man-
dat i Bosnien avser försvaret av de av FN proklame-
rade skyddade zonerna. Det var i detta skede som
begreppet "veloursoldater" introducerades, till skada,
vill jag säga, för våra erkänt mycket skickliga soldater
i Bosnien.

De här båda ärendena har sin grund i försvarsmi-
nisterns osäkerhet när det gäller att hantera nya situa-
tioner och nya utmaningar. Det var tryggt förr att i
försvars- och säkerhetspolitiska sammanhang likt en
envis papegoja upprepa "Vi är neutrala. Vi är allians-
fria. Vi sköter oss själva". Något annat var heller inte
tillåtet. Socialdemokraterna har ju traditionellt försökt
monopolisera och lägga en död hand över allt vad
säkerhetspolitisk debatt heter. Den som vågade sig ut
på arenan för att diskutera innehållet i vår säkerhets-
politik, eller ville vidga perspektiven, stämplades som
opålitlig, äventyrlig och kanske t.o.m. som en poten-
tiell femtekolonnare.

I och med murens fall, Sovjetunionens samman-
brott, demokratiseringen i Öst- och Centraleuropa och
vårt inträde i den europeiska unionen har saken
kommit i ett annat läge. Vi har fått en betydligt friska-
re, sundare och öppnare debatt än någonsin efter
andra världskriget. Men försvarsministern, som har
varit med länge, har svårt att hänga med. Hans långa
erfarenhet ger honom tydligen inget stöd.

Thage G Peterson är som en skrinda efter en häst:
Han är alltid efter, men släpas ändå alltid med. Otali-
ga är de gånger han har intagit positioner i traditionell
pösig stil som han strax efteråt har tvingats retirera
ifrån. Samarbetet inom Partnerskap för fred är ett
tydligt exempel på det.

Häromdagen, den 21 maj, kunde vi i Svenska
Dagbladet läsa en rapport från det nordiska för-
svarsministermötet i Norge. Där står: "De nordiska
försvarsministrarna framhåller att PFP är ett av de
viktigaste instrumenten för att knyta samman öst och
väst och militärt alliansfria stater. Bästa sättet att
bygga fred och samförstånd är gemensamma åtagan-
den mellan folken, påpekar Thage G Peterson."

För någon månad sedan, när vi i KU frågade ut
försvarsministern, var det otänkbart att delta i
samövningar med stridsflyg även om det skulle handla
om att använda spaningsplan för att skydda humanitä-
ra transporter av olika slag. Där gick gränsen för
Sveriges alliansfrihet, mitt i flygvapnet, mellan trans-
portflyg och spaningsflyg. Nu säger Thage G Peterson
i samma artikel i Svenska Dagbladet: "- - - mycket
talar för att en förändrad och mer generös syn håller
på att växa fram. Det är inte så lätt att upprätthålla
den här avgränsningen". Då undrar man: Var håller
den här synen på att växa fram? Ja, förmodligen inne i
Petersons eget huvud.

Sommaren 1995, för mindre än ett år sedan, var
det enligt Thage G Peterson farligt att Försvarsmakten
gjorde en kunskapsanalys om möjligheterna att sam-
verka med andra länders flygstridskrafter inom ramen
för Partnerskap för fred-samarbetet. Särskilt farligt
var ett analysarbete om eventuella aktiviteter på
svensk mark trots att Danmark, som ju tillhör NATO,
redan tidigare hade samövat med stridsflyg på svenskt
territorium inom ramen för Bosnienstyrkan.

Denna studie har beskrivits av Thage G Peterson
som ett hot emot eller avsteg ifrån alliansfriheten.
Men så sent som i februari i år ger regeringen tillstånd
till svenskt deltagande med spaningsflyg, vilket ju är
stridsflyg, i en samövning vid Östersjön i sommar.

Herr talman! Så här skulle man kunna gå vidare i
flera frågor, men jag avstår i det här sammanhanget.
De återkommande rapporterna i medierna om för-
svarsministerns fyrkantighet och försök att springa i
fatt utvecklingen talar för sig själva.

Jag övergår nu till den direkta formella hantering-
en av de här ärendena.

Flygvapenchefen har ju avbrutit denna kunskap-
sanalys därför att han fick tydliga signaler från den
politiska ledningen i Försvarsdepartementet, och
försvarsministern var helt införstådd med vad som
skedde. Thage G Peterson har dessutom sagt inför
utskottet att man från Försvarsmaktens sida borde ha
frågat regeringen först. Detta trots att frågan låg helt
inom ramen för vad Försvarsmakten får ägna sig åt,
nämligen en kunskapsuppbyggnad. Kostnaderna har
försvarsministern själv bekräftat låg helt inom ramen
för vad myndigheten själv får hantera.

Utskottet, herr talman, säger att regeringen har an-
svar för implementeringen - det måste väl betyda
genomförandet - av försvars- och säkerhetspolitiken.

Till det har jag två kommentarer. För det första är
det inte regeringen som har fattat det här beslutet. I
stället är det försvarsministerns egna påtryckningar,
framförda på någon flygplats i Frankrike till flygva-
penchefen. Den fråga som då måste ställas till majori-
teten i utskottet är: Varför fattades det inget rege-
ringsbeslut? Varför kritiserar ni inte detta? Ni säger ju
själva att det som skall gälla är att regeringen har
ansvaret för politiken, inte enskilda statsråd.

För det andra är det helt klart att varje faktiskt
deltagande, med armétrupper eller flygplan av olika
slag, skall beslutas av regeringen. Det handlar väl, om
jag förstår det rätt, om ett genomförande av för-
svars- och säkerhetspolitiken. På den punkten råder
det alltså inga delade meningar. Men det här var ju
inte fråga om en implementering, ett genomförande,
eller ett faktiskt deltagande, utan om en ren kunskap-
suppbyggnad.

Det är mycket förvånande att majoriteten har den
inställning som man har, dvs. att man inte kritiserar
försvarsministerns agerande i det här avseendet. Jag
kan inte låta bli att misstänka att inställningen i denna
formella fråga färgas av den eventuella uppfattning
som man kan ha när det gäller samarbetet inom Part-
nerskap för fred och eventuellt samarbete med
NATO-länder.

Jag vill påstå att majoriteten här inte har förmått
se det formella och konstitutionella i det här ärendet.
Det gäller framför allt Miljöpartiet, Centerpartiet och
Vänsterpartiet, kanske framför allt Kenneth Kvist,
som ju här i dag ger sken av att vara mycket inriktad
på det rent formella. Socialdemokraterna styrs väl av
att man inte kan kritisera en socialdemokratisk insti-
tution. Kritiken mot Thage Peterson vore ju en kritik
mot rörelsens kärna.

Herr talman! Hela den här affären framstår som
helt absurd i ljuset av vårt deltagande i IFOR-styrkan
i Bosnien, sida vid sida med NATO-trupper och un-
der NATO:s ledning. Vad som har hänt på grund av
det här agerandet är ju att dyrbar tid har gått förlorad.
Jag vill då återupprepa vad Thage Peterson själv har
sagt och vad de nordiska försvarsministrarna har sagt.
De nordiska försvarsministrarna framhåller att PFF är
ett av de viktigaste instrumenten för att knyta samman
öst och väst och militärt alliansfria stater. Bästa sättet
att bygga fred och samförstånd är gemensamma åta-
ganden mellan folken, påpekar Thage G Peterson. Det
är detta ingripande av försvarsministern som har
försinkat hela ärendet.

Med detta, herr talman, ber jag att få yrka bifall
till reservation nr 11.

Anf. 83 Förste vice talman ANDERS
BJÖRCK (m)

Herr talman! I de två ärenden som kammaren nu
debatterar finns det en gemensam nämnare, och det är
den valhänta hanteringen. Vad gäller medverkan i
samarbetet inom Partnerskap för fred konstaterar
utskottets reservanter:

"Den politik som regeringen hittills fört vad gäller
flygvapnets deltagande i PFF-samarbetet präglas av
ryckighet och principlöshet vilket har lett till en bety-
dande osäkerhet om Sveriges engagemang i PFF."

Herr talman! Det är så sant som det är skrivet. Ut-
skottets ordförande Birgit Friggebo har just visat
vilken helomvändning som försvarsminister Peterson
har gjort när det gäller deltagande i PFF. Vi har då
upplevt hur man först har satt P för ett utredningsupp-
drag om flygvapnets medverkan i PFF. Detta försva-
rades kraftfullt av försvarsministern vid hans besök i
konstitutionsutskottet, då han menade att det var
olyckligt med den typen av utredningsuppdrag. Herr
talman! Det handlar om ett utredningsuppdrag för att
skaffa ytterligare kunskap.

Men så fort Thage G Peterson har kommit utanför
landet är det plötsligt inte bara så att frågan skall
utredas, utan då skall svenskt flyg engageras i PFF
och då skall sådana övningar genomföras på svenskt
territorium. Det är precis raka motsatsen mot vad som
var högsta sanning för några veckor sedan.

Jag väntar, herr talman, med stor spänning på hur
Widar Andersson skall försöka försvara Thage Peter-
son. Widar Andersson är en duktig debattör, och just
därför förmodar jag att han kommer att få överträffa
sig själv i dag, om han med bibehållen hederlighet
skall kunna försvara att man gör sådana här tvära kast.

Man kan tycka att det här inte är så förtvivlat far-
ligt - slutet gott allting gott, och vi är nu "på rull"
igen i de här frågorna. Men jag väntar bara på nästa
incident, herr talman. Thage Petersons försök att prya
på säkerhetspolitikens område kan ju liknas vid en
berusad skridskoåkare. Det är ömsom korta skär och
ömsom långa skär. Ibland går de åt höger och ibland
åt vänster, och till slut drattar man på ändan och sätter
sig med en ordentlig duns.

Jag respekterar naturligtvis de människor som har
en gammalmodig syn på försvars- och utrikespoliti-
ken. Jag delar den inte, men jag tycker naturligtvis att
det är hedervärt att ha den synen. Vi har svårt, herr
talman, att känna respekt för de ständiga växlingarna,
som icke grundar sig på nya händelser eller förnyad
analys utan på någonting helt annat. Det beklagliga -
det illustreras i de här två ärendena - är att landets
försvarsminister icke har upptäckt att muren har fallit,
att Warszawapakten icke längre existerar, att Sovjet-
unionen icke längre finns som statsbildning och att vi
lever i ett helt nytt Europa.

Det har lett till att Sverige nu ligger efter t.ex.
Finland när det gäller debatten om nya säkerhetspoli-
tiska strukturer och nya lösningar för vår del av värl-
den. Finnarna har gått om oss, och jag tror att de nu
kommer att hantera det här på ett skickligare sätt än vi
gör. Jag beklagar att vi nu inte kan föra en politik som
är så framåtsyftande när det gäller säkerhetspolitiken
att vi tillgodoser viktiga svenska intressen.

Det betänkande som vi nu diskuterar och denna
punkt är ju en utmärkt illustration till detta, herr tal-
man. Vad det handlade om var att man från Flygvap-
nets sida försökte skaffa sig kunskaper om vad som
skulle hända om vi på politisk nivå tog ett beslut - det
är bara på politisk nivå som det kan ske - om att man
skall engagera sig med svenskt flyg, t.ex. för att skyd-
da svensk marktrupp eller för att skydda svenska
flygtransporter när Sverige deltar i en viktig och be-
hjärtansvärd fredsbevarande verksamhet, t.ex. i Bos-
nien eller på något annat håll i världen. Vi vet ju inte
vad som ligger framför oss. Det är mycket möjligt att
det kommer att ställas många krav på Sverige i det här
avseendet i fortsättningen.

Om detta hade fått slutföras skulle vi haft en viktig
kunskap, som hade varit ett bra underlag för politiska
beslut, om de nu skulle komma att fattas. Oavsett om
det var försvarsministern personligen eller hans om-
bud, som utskottet konstaterar, som drev fram att det
här utredningsarbetet avbröts var det utan tvekan så
att vi avhände oss viktiga kunskaper.

Jag vet inte hur man motiverar att man på det här
sättet avhänder sig kunskaper, om det inte bottnar i
vad jag vill betrakta som en ren NATO-noja, ett åter-
fall till tiden före 1989 - allt som kom från NATO var
tveksamt.

I det aktuella fallet har försvarsministern utan tvi-
vel ingripit på ett sätt som fick oönskade effekter. Det
kunde vi väl möjligtvis ha accepterat, om det hade
skett i oklanderliga konstitutionella former, så att ett
ansvar hade kunnat utkrävas. Det finns metoder för
detta: ett formellt regeringsbeslut kunde ha fattats. Nu
blev det inte på det sättet.

Det gäller också det andra ärende som vi diskute-
rar, nämligen ÖB:s pressmeddelande om
NORDBAT:s uppgifter i Bosnien. Också här har ju
försvarsministern rört till det. Genom hans handlande
kom oklarhet att uppstå om FN:s och därmed också
den svenska bataljonens uppgifter i Bosnien. Här
skapades onödiga problem.

En del av det som sades i utskottet när försvars-
ministern var där är det förvånande att man inte har
klarat upp. Där sade försvarsministern faktiskt att han
hade fått besked från Folkpartiet att Folkpartiet öns-
kade att Sverige skulle "gå till anfall" i Bosnien. Det
förefaller mig utomordentligt märkligt att Folkpartiet
hade krävt någonting sådant, och det finns ingenting
som tyder på att det skulle ha skett. Samtidigt kan vi
konstatera att pressuppgifter i den här riktningen icke
dementerades av försvarsministern.

Nej, fru talman, det är nog så att säkerhetspolitik
icke är försvarsmininsterns starkaste gren. Det olyck-
liga är att det nu handlar om känsliga mellanstatliga
relationer, där minsta felsteg kan leda till antingen att
svenska intressen inte tillgodoses i det mer långsiktiga
perspektivet eller i värsta fall att svensk trupp, svensk
personal, som deltar i fredsbevarande operationer
kommer till skada. Det är att hoppas att försvarsminis-
tern i sitt försök att prya på säkerhetspolitikens områ-
de i fortsättningen tar tillräcklig hänsyn och visar
tillbörlig försiktighet på detta område.

Anf. 84 BIRGIT FRIGGEBO (fp) replik

Fru talman! Eftersom Anders Björck nämnde
Folkpartiet vill jag göra en kommentar.

Folkpartiet krävde av regeringen ett kraftfullt in-
ternationellt agerande för att den internationella när-
varon i Bosnien skulle bli väsentligt större. Här föll
den ena av FN skyddade säkerhetszonen efter den
andra. Vi genomlevde fallet av Srebrenica, och
svenskarna stod vid Tuzla och kunde göra väldigt litet
på grund av bristen på en kraftfullare internationell
närvaro. Det svar vi fick från försvarsministern var att
han inte ville ta sådana initiativ. I stället gjorde han
det här till en inrikespolitisk fråga och påstod att det
fanns partier i Sverige som krävde ett ensidigt age-
rande av den lilla svenska styrkan där nere.

Vad man kan kritisera försvarsministern för poli-
tiskt - inte inom ramen för konstitutionsutskottets
granskning - är att han inte ville göra denna interna-
tionella framstöt. Men han blev även här frånsprungen
av verkligheten. Några månader efteråt hade vi
Daytonavtalet och en massiv internationell närvaro i
Bosnien.

Anf. 85 Förste vice talman ANDERS
BJÖRCK (m) replik

Fru talman! Låt mig till Birgit Friggebo säga att
jag finner det djupt beklagligt att vi inte har fått en
ordentlig dementi från försvarsministerns sida när det
gäller de påståenden som gjordes i medierna om
Folkpartiets inställning. Såsom Thage Peterson ut-
tryckte det i konstitutionsutskottet och i Svenska
Dagbladet hade Folkpartiet krävt att man ensidigt
skulle gå till anfall med den lilla svenska styrkan, i
och för sig förträffligt utrustad och i bra form.

Jag tycker att det hade varit bra om Thage Peter-
son hade dementerat den typen av påståenden. Men
från den förra perioden, när Thage Peterson var kon-
stitutionsutskottets ordförande och den s.k. Volvo-
Renault-affären granskades, erinrar jag mig att det är
väldigt svårt att få nuvarande försvarsministern att
hålla sig till korrekta uppgifter i den här typen av
frågor.

Anf. 86 WIDAR ANDERSSON (s)

Fru talman! Med en blinkning åt ett annat ärende
som vi har diskuterat här i dag kan man väl utan att
överdriva säga att det i den här frågan finns en lång-
siktig tendens. Det finns också många olika bottnar
som kommer fram, inte minst i inläggen från Birgit
Friggebo och Anders Björck.

Jag vill dock börja med att konstatera att den fråga
som har ställts av riksdagsledamöter till konstitu-
tionsutskottet och som utskottet har svarat på är om
försvarsminister Thage Peterson har ägnat sig åt mi-
nisterstyre i två fall. Utredningsuppdraget har gällt
dels om han har förhindrat flygvapenledningen att
utreda förutsättningarna för eventuell samverkan med
NATO:s flygstridskrafter inom PFF, dels om Thage
Peterson har förmått överbefälhavare Owe Wiktorin
att sända ut ett pressmeddelande till stöd för för-
svarsministerns aktuella ståndpunkt i en pågående
debatt angående den svenska insatsen i Bosnien.

Utskottet konstaterar med mycket bred majoritet
att något ministerstyre inte har förekommit. Det är
inte bara majoriteten som gör det, skulle jag vilja
säga, fru talman. Det gör också reservanterna bakom
de två reservationer som Folkpartiet och Moderaterna
har lämnat in angående den svenska insatsen i Bosni-
en och samarbetet inom PFF.

Reservation 11 av bl.a. Anders Björck och Birgit
Friggebo inleds så här: "Utskottet kan konstatera att
försvarsministern inte ingripit personligen i Försvar-
smaktens verksamhet för att avbryta det pågående
uppdraget till FMV."

Reservation 12, som handlar om Bosnien, inleder
bl.a. Birgit Friggebo och Anders Björck med orden:
"Utskottet konstaterar att utredningen inte har visat att
försvarsminister Thage G Peterson sökt påverka ÖB
att sända ut ett pressmeddelande - - -." Inte bara den
majoritet som har skrivit under utskottets betänkande
utan även reservanterna anser alltså att något minis-
terstyre inte har förekommit.

Men, fru talman, frågan är intressantare än så. Det
finns en annan bakgrund till reservationerna och till
den mycket spännande och angelägna debatten om det
förändrade säkerhetspolitiska läge som Sverige lik-
som många andra länder har att försöka orientera sig
i. Birgit Friggebo menade att Thage Peterson släpades
likt en skrinda bakom en häst: Han försökte bromsa
utvecklingen men fick steg för steg acceptera att häs-
ten gick den väg som den gick.

Må så vara, fru talman! Jag vill ändå säga att det
vore ändå värre om skrindan gick före hästen, om vi
med hästen menar verkligheten och de enorma för-
ändringar som har pågått i vår världsdel och i hela
världens säkerhetspolitiska system sedan 1989. Vi är
medlemmar i PFF, som av vissa kallas för NATO:s
väntrum. Vi är medlemmar, hur som helst, och sitter
där tillsammans med länder som bl.a. Ryssland och
Finland. Vi är medlemmar i den europeiska unionen,
och den gamla terrorbalansen finns inte längre. Själv-
fallet innebär denna förändrade verklighet omfattande
säkerhetspolitiska diskussioner. Jag vill helt instämma
i det Birgit Friggebo säger. I dag är det ett öppnare
läge och en öppnare diskussion.

Men det kan inte vara konstitutionsutskottets sak
att upphäva riksdagsbeslut om att vi fortfarande är
neutrala och om att vi fortfarande är alliansfria. Vi
kan inte göra mycket annat än att säga att regeringen
har agerat helt inom konstitutionens ramar och enligt
sitt uppdrag. Med all rätt har vi också sagt det.

I frågan om den svenska styrkans agerande i Bos-
nien har såväl överbefälhavaren som försvarsminis-
tern övertygande visat, anser jag, att den svenska
styrkan var utrustad och förberedd precis så som
riksdagen hade beställt, och som säkerhetsrådet i sin
tur hade beställt genom sin resolution.

Problemet var ju att FN sommaren 1995, då dis-
kussionen om den svenska insatsen i Bosnien var som
hetast, inte hade sådana styrkor på plats att man rent
militärt skulle kunna skydda och ännu mindre återta
de fredade zonerna, som redan var uppgivna. Det
fanns 7 500 man på plats. Det var alldeles otillräckligt
ur militär synvinkel för att man skulle kunna uppfylla
det uppdrag som var beställt. Först några månader in
på detta år, 1996, när fred råder, finns det ungefär
60 000 man på plats i IFOR-styrkorna. Nu skulle
dessa aktioner kunna ha vidtagits, men nu finns inte
samma behov.

Om det finns något konstitutionsutskott inom För-
enta nationerna har det en hel del att göra, skulle jag
kunna tänka mig. Men det svenska konstitutionsut-
skottet lär få begränsa sig till konstaterandet att den
svenska regeringen har hållit sig inom författningens
hank och stör i detta fall.

Det andra ärendet gäller flygvapenledningens av-
brytande av en beställning som man hade hos Försva-
rets materielverk angående en analys av huruvida våra
flygstridskrafter skulle delta i gemensamma övningar.
Någon av ledamöterna i utskottet påstod att den förda
svenska politiken var fylld av snabba ändringar och
lappkast. Samme ledamot har i dag liknat denna poli-
tik vid en berusad skridsko- eller skidåkare. Man tar
ett långt skär här och ett kort där. Flygvapenchefen
Harrskog sade vid utfrågningen i utskottet, vilket man
kan läsa i protokollen, att han inte ville vidkännas en
sådan liknelse, dvs. att politiken skulle vara som
lappkast eller berusade skidåkare och fylld av ständi-
ga ändringar. Han såg den i stället som en process
gående åt ett visst håll. Han såg en linje i utveckling-
en, och han hade nog rätt stor förtröstan inför framti-
den.

Han sade också mycket tydligt på direkta frågor
från utskottets ledamöter att han alldeles själv hade
avbrutit beställningen hos Försvarets materielverk.

Med dessa ord, fru talman, är min tid upplupen.
Jag ber att få yrka bifall till hemställan i konstitu-
tionsutskottets betänkande i detta fall.

Anf. 87 Förste vice talman ANDERS
BJÖRCK (m) replik

Fru talman! Det framgår alldeles kristallklart av
utfrågningen med försvarsministern att han hävdade
att Folkpartiet hade krävt att man skulle gå till anfall i
Bosnien. Vi pressade försvarsministern i den frågan.
Det finns ett antal sidor som behandlar exakt detta.

Min fråga till Widar Andersson är om han anser
det vara belagt att försvarsministerns påståenden i
denna fråga verkligen är med sanningen överens-
stämmande. Det är den ena frågan.

Den andra frågan är följande: Håller Widar An-
dersson med om att vi på den politiska nivån hade
haft värdefull information om möjligheterna och be-
gränsningarna vad gällde att sätta in svenska flyg-
stridskrafter om man på politiskt håll så skulle beslu-
ta, om uppdraget till Försvarets materielverk hade fått
slutföras?

Min tredje fråga är följande: Anser Widar Anders-
son att det är lämpligt att avbryta av en försvarsgren-
schef givna uppdrag till en fackmyndighet genom
muntliga samtal, eller skall det ske via formella beslut
i den ordning som regeringsformen föreskriver?

För det fjärde, fru talman, vill jag fråga Widar
Andersson på vad sätt försvarsminister Thage G Pe-
terson har skapat klarhet om Sveriges säkerhetspoli-
tiska läge.

Anf. 88 WIDAR ANDERSSON (s) replik

Fru talman! Jag tackar för frågorna. Jag skall för-
söka besvara dem efter bästa förstånd.

Den första frågan gällde sommaren 1995 och de-
batten angående den svenska insatsstyrkans uppgifter.
Om man läser protokollen från utfrågningarna och
våra texter och vårt materiel noga ser man att det
pågick en mycket intensiv partipolitisk diskussion
angående att de svenska styrkorna borde vara mer
offensiva. Överbefälhavaren skickade ut ett press-
meddelande, som också finns i handlingarna, där han
beskrev situationen och avrådde från de mer offensiva
insatserna med ungefär samma motivering som den
jag nyss anförde här. Det tycker jag är fullständigt
normalt. Att det sedan också var försvarsministerns
åsikt, vilket har framkommit, tycker jag är helt riktigt.

Den andra frågan från Anders Björck gällde om vi
skulle ha varit längre fram vad gäller vår möjlighet att
samverka med NATO:s flygstridskrafter om utred-
ningen inte hade avbrutits. Ja, det hade vi förmodligen
varit. Det tycker jag säger sig självt.

Den tredje frågan gällde lämpligheten av att av-
bryta beställningen till Försvarets materielverk på det
sätt som gjordes. Utskottet konstaterar både i reserva-
tionerna och i huvudbetänkandet att försvarsministern
personligen inte har ingripit för att stoppa beställning-
en. Det har skett inom den gråzon som har vuxit fram
som en praxis.

Jag får ta den fjärde frågan i nästa replik.

Anf. 89 Förste vice talman ANDERS
BJÖRCK (m) replik

Fru talman! Det finns vissa små ansatser till att
försöka göra det bästa av en omöjlig situation från
Widar Andersson sida. Men jag måste upprepa min
första fråga. Anser Widar Andersson att försvarsmi-
nister Thage G Peterson har kunnat belägga det som
han hävdat offentligt, dvs. att Folkpartiet krävde att
man skulle gå till anfall i Bosnien? Widar Andersson
var förvånansvärt mångordig när han försökte svara
på den frågan. Han brukar annars vara ganska klar
och koncis.

När det gäller den andra frågan medger Widar An-
dersson att det självfallet hade varit bra om uppdraget
till Matrielverket hade slutförts. Vi hade då vetat
mera. Om det nu är som Widar Andersson säger att vi
då hade haft mera kunskap är min fråga till honom:
Borde icke uppdraget ha genomförts?

Den tredje frågan till Widar Andersson handlar
om sättet att avbryta uppdraget. Menar Widar An-
dersson på fullt allvar att försvarsministerns agerande
icke spelade någon som helst roll när flygvapenchefen
uppfattade det som att uppdraget skulle avbrytas?

Anf. 90 WIDAR ANDERSSON (s) replik

Fru talman! I det här ärendet har vi ju inte att
granska på vilket sätt försvarsminister Thage G Peter-
son kan bygga under ett påstående i utfrågningen om
att Folkpartiet krävde att den svenska styrkan skulle
gå till anfall. Anmälan i den delen gällde huruvida
han hade förmått ÖB att sända ut ett pressmeddelande
om de svenska styrkornas insats. Den här frågan får
nog Anders Björck ställa till Thage G Peterson vid
något tillfälle i riksdagen.

Jag skall återigen ta upp frågan om beställningen
till Försvarets materielverk. Anders Björck frågade
mig om jag tror att man hade hunnit längre vad gäller
kunskaperna om möjligheten att samarbeta med flyg-
stridskrafter ifall utredningen inte hade avbrutits. Jag
förmodar det - om utredningen hade varit av en hög
kvalitet och analysen hade varit bra. Frågan om varför
den avbröts eller inte ankommer inte på mig att svara
på. Det ligger inte inom konstitutionsutskottets ram.
Det är ett beslut som är fattat av flygvapenchefen
Harrskog. Jag tycker inte att riksdagen skall debattera
lämpligheten i det.

Tack!

Anf. 91 BIRGIT FRIGGEBO (fp) replik

Fru talman! När det gäller Bosnien säger Widar
Andersson att FN inte hade styrkan. Därför var det
svårt att göra någonting.

Det var precis det som den politiska diskussionen
gällde. Vad skulle regeringen göra för att skapa en
större internationell närvaro i Bosnien så att man
aktivt skulle kunna försvara de skyddade zonerna,
inklusive Tuzla? Vi ställde krav från Folkpartiets sida
i de samtal med försvarsministern som vi hade den 20
juli inför Londonmötet. Han sade att han inte tänker
göra så.

Detta gjordes om till en inrikespolitisk fråga. Man
talade om att isolera, och så skulle Bosnienstyrkan gå
till anfall. Han skapade själv behov av att gå ut med
ett förtydligande meddelande om att de svenska solda-
terna inte kunde klara av det här ensamma. Det blev
helt fel när man skulle tala om vilka artiklar som
styrde mandatet i Bosnien. Man hade möjlighet att
även med våld försvara de skyddade zonerna.

Vi fick debatten om veloursoldater, som har varit
till skada för de duktiga svenska soldaterna. Det är det
ena.

Det andra gäller Partnerskap för fred. Regeringen
kunde ha fattat vilket beslut man ville. Man skulle ha
kunnat fatta beslut om en avgränsning av kunskap-
sanalysen om man hade velat det, om man tyckte att
det var fråga om en för vid kunskapsutbyggnad eller
någonting annat. Att Thage G Peterson inte personli-
gen har talat med flygvapenchefen spelar ingen roll.
Han skickar sin politiske statssekreterare och ger
tydliga signaler om att det är olämpligt att hålla på
med ett arbete som ligger inom Försvarsmaktens
myndighetsområde. Det minskar inte alls Thage G
Petersons ansvar för att ha stoppat den här kunskap-
suppbyggnaden. Varför säger ni att regeringen har
ansvaret utan att kritisera regeringen för att det inte
fattades ett regeringsbeslut?

Anf. 92 WIDAR ANDERSSON (s) replik

Fru talman! Jag skall ta upp den andra frågan
först. Konstitutionsutskottet har inte, vare sig i ut-
skottsbetänkandet eller i reservationerna, kunnat fast-
ställa att det var Thage G Peterson som beordrade att
den här analysen skulle avbrytas. Ingen har sagt det.
Inte ens Anders Björck och Birgit Friggebo har gjort
det i sin reservation. Det vill jag återigen upprepa.
Flygvapenchefen och Thage G Peterson har inte hel-
ler sagt detta. Statssekreteraren har vi inte hört i
konstitutionsutskottet. Därför får det påståendet från
Birgit Friggebo hänga kvar i luften.

Den första frågan gäller Bosnienstyrkan och den
upphetsade politiska diskussionen i - jag skulle vilja
säga - hela världen. Oerhört många länder med en
stor militär kapacitet, i många fall mycket större än
Sveriges, stod vid sidan av och tittade på när männi-
skor mördades och våldtogs i det forna Jugoslavien.
Den frustration och de skamkänslor som det skapade
hos oerhört många av oss får vi bära med oss resten
av livet. Frågan är hur den svenska regeringen agera-
de.

På Londonkonferensen den 21 juli var den svens-
ka regeringen aktiv tillsammans med många andra
länder. Så illa kan ju inte den svenska regeringen och
Sverige ha skött sig. Carl Bildt utsågs ju till hög
tjänsteman inför uppbyggnaden av Bosnien. Och
Sverige deltar nu, tillsammans med många andra
länder, i ett försök att bygga upp landet.

Jag håller med om att vägen dit var lång och
krånglig och orsakade mycket onödigt lidande för
människorna, inte minst i Bosnien. Jag förmodar att vi
alla håller med om det.

Anf. 93 BIRGIT FRIGGEBO (fp) replik

Fru talman! Det framgår av vårt underlagsmaterial
att försvarsministern var införstådd med de diskussio-
ner som fördes mellan statssekreteraren i Försvarsde-
partementet och flygvapenchefen. Det finns bekräftat.
Han grep inte in för att stoppa den verksamheten.
Tvärtom tyckte han att den var bra. Framför allt tog
han inte initiativ till att fatta ett regeringsbeslut om att
han ville få stopp på verksamheten, göra en avgräns-
ning eller åstadkomma någonting annat. Däri ligger
det formella.

Detta kan tyckas vara en bagatell i förhållande till
den stora frågan om fördröjningen av kunskapsinhäm-
tandet och annat. Ni är ledamöter av riksdagens kon-
stitutionsutskott som skall värna de formella reglerna.
Varför gör ni inte det i detta fall? Varför är det på det
sättet, Widar Andersson? Du är svaret skyldig på den
frågan.

Anf. 94 WIDAR ANDERSSON (s) replik

Fru talman! I vårt material står det, om jag minns
rätt, att försvarsministern den 24 maj fick information
av sitt departement om att det på departementet fanns
ett missnöje med, eller i varje fall att man var tveksam
till, den beställda analysen och utredningen hos För-
svarets materielverk. Detta kan den lässugne konstate-
ra efter denna debatt.

Därefter säger Thage G Peterson att han inte har
haft något mer att göra med frågan innan han i augusti
någon gång, om jag minns rätt, blev underrättad om
att utredningen och analysen var nedlagd. Detta har
inte sakligt kunnat ifrågasättas.

Dessa formalia, Birgit Friggebo, är oerhört vikti-
ga. Dessa formalia är vi satta att granska. Därför
måste jag återigen säga att konstitutionsutskottet med
en mycket stor majoritet - till en viss del tillsammans
med reservanterna - har kommit fram till att regering-
en har hållit sig inom författningens hank och stör och
att alla formalia har skötts på det sätt som de skall
skötas.

Anf. 95 BIRGITTA HAMBRAEUS (c)

Fru talman! Det framgår tydligt av anförandena
från Folkpartiet och Moderaterna att dessa två partier
inte tycker om riksdagens beslut att Sverige skall
fortsätta att vara militärt alliansfritt och neutralt och
ha möjlighet att stå utanför ett krig i vårt närområde.

Som jag uppfattade det är man bekymrad över att
försvarsministern inte snabbt nog glider i den här
frågan. Men nu är vi, som Anders Björck sade, på
"rull" igen.

Jag ser en glidning från den militära alliansfrihe-
ten, från möjligheten att stå utanför en väpnad kon-
flikt i vårt närområde. Detta går definitivt emot riks-
dagens beslut. Och jag skulle också vilja säga att det
går emot en stor majoritet av det svenska folkets
åsikter. Jag tycker att vår försvarsminister gör ett gott
arbete med att försöka leva upp till riksdagens beslut
och försöka stoppa denna automatiska rullning åt fel
håll. Det finns nämligen fler möjligheter att utveckla
ett säkerhetspolitiskt tänkande än att gå in för allt
större militära konfliktlösningsmetoder.

Utskottet finner att försvarsministern tolkat det av
riksdagen godkända partnerskapsprogrammet med
NATO på ett korrekt sätt. Vi konstaterar också att det
var ÖB själv som beslutade att skicka ut pressmedde-
landet för att klargöra omfattningen av Sveriges mili-
tära engagemang i Bosnien.

Sveriges försvar är inriktat på att i första han hind-
ra angripare från att komma in i vårt land. De värn-
pliktiga tränas inte i anfallskrig. Sverige anser att det
är genom en större rättvisa i världen som verklig fred
byggs. Detta är FN:s grund, och vi har från början
varit en av FN:s ivrigaste supportrar. Vi har en lång
erfarenhet av fredsbevarande insatser i FN-regi, men
de fungerar bara när alla parter vill ha FN-styrkan där
och det finns en fred att bevara.

Det är med lättnad jag konstaterar att försvarsmi-
nistern inte faller till föga för de krigshetsande stäm-
ningar som dök upp också i vårt land när de här frå-
gorna var aktuella. Det var direkt krigshetsande
stämningar, och som Widar Andersson sade berodde
de säkert på den frustration vi alla kände inför över-
greppen.

Men det finns andra sätt att möta detta, när man
arbetar internationellt, än att bara tala för mer vapen,
mer angrepp och mer blodsutgjutelse. Man kan visa
mod också utan vapen. I Bosnien har t.ex. Rädd-
ningstjänsten, alla dessa långtradarchaufförer, visat
hjältemod när det gällt att undsätta och hjälpa med
livsförnödenheter. Också våra brigader, våra militära
styrkor där nere, har i allra högsta grad gjort stora
insatser för civilbefolkningen.

Sedan kan man, som många här har gjort, bara
dystert konstatera att världens länder vid den här
tidpunkten inte anslog tillräckliga medel för att klara
FN:s uppdrag i f.d. Jugoslavien.

Sveriges styrka när det gäller att bidra till lösning-
en på konflikter mellan folk och folkgrupper ligger
inte i att med militära medel tvinga en part till under-
kastelse. Det finns mycket annat konstruktivt att göra.
Sverige har varit alliansfritt och neutralt under nära
tvåhundra år och inte utgjort ett hot mot någon, till
skillnad från tidigare århundraden då vi ägnade oss åt
både att försöka dominera och att erövra våra grann-
länder. Det verkar som om kontinentens folk fortfa-
rande ser det som ett problem att frigöra sig från den
sortens politik. Möjligen har vi något att lära ut, under
förutsättning att vi hävdar rätten att bestämma över
vårt eget land.

Det som gör att Centerpartiet helhjärtat ställer upp
på samarbetet med NATO i Partnerskap för fred, PFF,
är att detta också omfattar Ryssland och andra länder
från den forna Warszawapakten, och därmed alltså är
helt militärt alliansfritt, samt att varje land själv be-
stämmer inriktningen för sitt engagemang. Riksdagen
har fastslagit ett sådant program, och om det pro-
grammet skall ändras kan inte regeringen göra det
själv utan måste gå till riksdagen.

Willy Brandts och Olof Palmes tanke på gemen-
sam säkerhet kan börja förverkligas i Europa nu när
det kalla kriget upphört och vänskap och öppenhet
utmärker förhållandet mellan öst och väst där militär-
pakter förr rustade mot varandra.

Sverige har från början engagerat sig i den ytterst
intressanta och spännande Helsingforsprocessen, som
jag tycker att vi talar alldeles för litet om nu för tiden.
Den startade på 1970-talet och ledde till Europeiska
konferensen för samarbete och säkerhet, ESK, som
numera heter Organisationen för samarbete och sä-
kerhet i Europa, OSSE. Det är ett unikt, vittfamnande
samarbete som omfattar samtliga europeiska länder
samt USA och Kanada. Arbetet inriktas på tre områ-
den, alla lika viktiga för att bygga fred. Först har vi
ekonomiskt samarbete, något som för övrigt också är
EU:s grundtanke. Vidare har vi förtroendeskapande
åtgärder. Sverige var år 1982 värdland för ESK:s
konferens där man koncentrerade sig på just detta.
Plötsligt kunde man se ryska och amerikanska office-
rare som inbjudna gäster vid svenska försvarsmanöv-
rar! PFF kan anses vara ett fullföljande av denna
tanke, liksom det direkta samarbetet för att främja den
gemensamma säkerheten - det tredje området. Dessa
är alltså OSSE:s arbetsområden.

Men OSSE kan också engagera folkrörelser och
andra icke statliga organisationer, t.ex. företag, och
samarbeta praktiskt med dem på fältet. För att bygga
fred bör vi inte koncentrera all uppmärksamhet på vad
militären och staternas diplomater kan uträtta. En
FN:s frivilliga fredskår kunde samordnas med FN:s
militära enheter, t.ex. för övervakning av mänskliga
rättigheter i potentiella oroshärdar och bistå med
konfliktanalyser, tidig varning och förebyggande
diplomatiska insatser.

Jag kan nämna fler exempel på frivilligt engage-
mang, t.ex. Internationella kvinnoförbundet för fred
och frihet, IKFF, som bl.a. arbetar med hjälpprog-
rammet Kvinna till kvinna i Bosnien. Den transnatio-
nella stiftelsen för- och framtidsforskning, TFF i
Lund, ger ut inspirerande skrifter som bygger både på
teori och på praktik. Stiftelsen har folk som befinner
sig där nere i f.d. Jugoslavien.

I en av sina rapporter pekar TFF på Gandhis vi-
sion att varje stad och varje by världen över skulle ha
lokala fredsbrigader som arbetade för fredlig konflikt-
lösning och för att främja människors sociala och
fysiska hälsa. Just nu sprids och spirar gräsrotsinitia-
tiv överallt. Kanske kunde världens kommuners arbe-
te med Agenda 21 för en uthållig utveckling leda fram
till att denna Gandhi-idé förverkligades.

Jag vill avsluta med att citera en av TFF:s rådgiva-
re, den japanske professorn Kunugi. Så här säger han
i TFF:s skrift: På väg mot partnerskap, FN:s fredsbe-
varande och rörelsernas fredsbyggande:

"Vi lever i ett av dessa historiens storslagna men
flyktiga ögonblick då vi faktiskt har en chans att rita
om världsordningens arkitektur. - - - När allt kom-
mer omkring är världens tillstånd ett resultat av att
miljoner och åter miljoner av människor varje dag
fattar stora och små beslut som sammantagna förstär-
ker trenden mot en samarbetets globala ordning."

Jag anser att försvarsminister Thage G Petersons
lyhördhet för dessa nya idéer är av stor betydelse för
Sveriges säkerhet och insats i världen.

Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemstäl-
lan.

Anf. 96 Förste vice talman ANDERS
BJÖRCK (m) replik

Fru talman! Thage G Peterson behöver säkert allt
stöd han kan få, även om det kommer från Birgitta
Hambraeus. Men det vi nu diskuterar är att försvars-
ministern, direkt eller indirekt, satte stopp för att två,
säger två, svenska jaktviggar deltog i en PFF-övning.
Det tycker Birgitta Hambraeus är jättebra.

Vad tycker då Birgitta Hambraeus när precis
samma försvarsminister någon månad efter det att vi
hörde honom i utskottet släpper loss ett stort antal
svenska jaktviggar tillsammans med NATO-trupp?
Vad är konsekvensen i detta?

Den enda konsekvensen, om Birgitta Hambraeus
tycker att detta är riktigt, är att när far super är det
rätt. Det grundar sig i varje fall inte på någon som
helst analys av vad det handlar om.

Sedan vill jag understryka att det inte är Thage G
Peterson som har startat det fredsbevarande engage-
manget i Bosnien. Det skedde genom ett enhälligt
beslut i Sveriges riksdag, på initiativ av den borgerli-
ga regeringen. Det var en helt annan försvarsminister
som fick se till att det här kom i gång under den svåra
utplaceringsfasen och att det kunde fungera. Vi fick
då oerhört mycket beröm för de svenska insatserna
och för kvaliteten på den svenska truppen.

Tror Birgitta Hambraeus - och i så fall rekom-
menderar jag ett försök - att man löser sådana här
konflikter med att skicka dit folkrörelser? Det var ju
först efter det att NATO hade satt in militär trupp som
Daytonavtalet kom till! Om Birgitta Hambraeus me-
nar allvar rekommenderar jag att hon skickar ned
Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet till
Milosevic, Mladic och Karadzic. Gör det, så får Bir-
gitta Hambraeus se resultatet!

Anf. 97 BIRGITTA HAMBRAEUS (c) re-
plik

Fru talman! Vad jag vände mig mot var modera-
ternas uppenbara förtjusning i den glidning från riks-
dagsbeslutet som nu sker. Vi skall vara militärt alli-
ansfria, och vi skall kunna vara neutrala i händelse av
krig i vårt närområde. Thage G Peterson har i det
längsta försökt försvara det här, men utvecklingen har
visat att det är svårt också för honom att göra det.

Det är alldeles uppenbart att de krafter som mode-
raterna gillar tar överhanden mer och mer. Det är
ingenting som jag vill applådera.

När det gäller KU:s direkta granskning är vi gans-
ka överens. Det har Widar Andersson framhållit på ett
förtjänstfullt sätt. Här har inte försvarsministern gjort
något formellt fel. Detta är egentligen ganska ointres-
sant. Det var det politiska anförandet som jag reage-
rade på.

Jag anser, Anders Björck, att hade vi skickat dit
folkrörelser, arbetat med diplomatiska kanaler och
även med vår militärs fredliga samarbete, som har en
mycket lång historia i Jugoslavien, och ingripit genom
OSSE, dåvarande ESK, med fredliga medel, med
kulturmedel och med skrifter osv. på ett mycket tidi-
gare stadium, innan det vidriga kriget bröt ut i f.d.
Jugoslavien, hade vi förmodligen kunnat undvika
kriget. Man kan inte skicka in folkrörelserna nu, även
om de är där nu. Kvinnor för fred är där nere i de
vidriga omständigheterna. Man kan inte skicka ned
dem med någon större framgång och tro att de skall
kunna stoppa militärerna. Men de kan hindra att mili-
tärerna kommer i gång.

Anf. 98 Förste vice talman ANDERS
BJÖRCK (m) replik

Fru talman! I så fall tycker jag att Birgitta Ham-
braeus skall skicka ned sina folkrörelser till ett antal
länder som i dag befinner sig i en besvärlig situation.
Tror verkligen Birgitta Hambraeus på detta på fullt
allvar, eller skojar hon med kammaren? Tror hon
verkligen att någon folkrörelse skulle hindra de bruta-
la personer som i dag för kriget från att slutföra sitt? I
så fall är det ganska allvarligt. Då bidrar Birgitta
Hambraeus till att skapa orealistiska förhoppningar.
Tror Birgitta Hambraeus att Mladic, Milosevic och
Karadzic skulle ta hänsyn till detta?

Vi som har deltagit i utplaceringen av svensk
trupp och sett realiteterna och hur det fungerar vet ju
med vilken oerhörd målmedvetenhet de som andra
hårdföra ledare, nu och i historien, inte viker för några
sådana hinder. Det är just den naiviteten som skapar
detta lidande och dessa blodbad. Man måste se till så
att det blir ett stopp för det hela från början.

I frågan om säkerhetspolitiken vill jag understryka
att det inte är Moderata samlingspartiet som glider. Vi
försöker föra en saklig diskussion om de nya förhål-
landena i Europa. Däremot har försvarsministern bara
de senaste månaderna, från det han sade i KU till det
han sade i Lofoten, inte ägnat sig åt att glida, fru tal-
man, utan åt att åka kana direkt i tangentens riktning.

Anf. 99 BIRGITTA HAMBRAEUS (c) re-
plik

Fru talman! Jag anser att det skulle vara en utom-
ordentlig idé att folkrörelser och olika Non-
Governmental Organizations fick mycket mer resur-
ser och möjligheter att på ett tidigt stadium gå in med
konfliktlösande mekanismer och medborgardiploma-
tiska ansträngningar samt att man engagerade nä-
ringslivet på ett helt annat sätt där konflikter hotar att
komma fram. Sedan vet både Anders Björck och jag
att när väl krigsherrarna har fått vapnen i sin makt och
över huvud taget fått herraväldet är det för sent. An-
ders Björck missar totalt min poäng. Vi skall arbeta
förebyggande.

Vi hade haft en stor möjlighet att göra detta. Sve-
rige var ordförande i ESK precis just under den peri-
od då Jugoslavienkriget började. Anders Björcks egen
partikamrat var utrikesminister. Hon ägnade ytterst
litet arbete åt detta. Det enda som intresserade då var
medlemskapet i EU. Jag anser att det är ett historiskt
misslyckande för Sverige. Den regering som mitt parti
också ingick i hade på ett helt annat sätt kunnat bidra
till en möjlig fredlig utveckling. Ingen av oss kan
bevisa att det hade gått, men vi gjorde inte ens ett
försök.

Anf. 100 BIRGIT FRIGGEBO (fp)

Fru talman! Det kliar fingrarna att lägga sig i den
här debatten. Det hade krävts en närvaro i hundratals
år, långt före Titos kommunistiska maktutövare och
den kommunistiska diktaturen, för att hindra detta och
de rena rövarbanden som har skövlat och åkt omkring
där nere.

Jag skulle vilja säga följande. Jag hörde utrikes-
minister Lena Hjelm-Wallén i en intervju i Ekot på
annandag pingst. Där sade hon att enigheten beträf-
fande utrikes- och säkerhetspolitiken aldrig har varit
så stor i Sverige som under den senaste tiden. Det är
sannolikt en riktig bedömning. Det gäller alla partier.
Fru Hjelm-Wallén håller ju ett ganska hårt grepp om
säkerhets- och utrikespolitiken. Det gör också att de
värsta rycken ifrån försvarsministern hindras. Jag är
stolt över att det är en kvinna som kan hantera det på
det sättet.

När Birgitta Hambraeus i denna debatt, som rör
granskningen av regeringen, för upp en ny stor för-
svarspolitisk diskussion blir man ju tyvärr tvungen att
svara på det. Jag tror faktiskt att Birgitta Hambraeus
talar mot bättre vetande när hon påstår att Folkpartiet
skulle vilja ifrågasätta den militära alliansfriheten. Jag
vill fråga: Vill Birgitta Hambraeus skapa en ny klyfta
mellan partierna och bryta upp det som utrikesminis-
tern tycker är så bra, nämligen att vi under överskåd-
lig tid inte har haft en så stor enighet i försvars- och
säkerhetspolitiken som nu?

Sedan vill jag fråga Birgitta Hambraeus om det
var så att hon delade uppfattningen som Thage G
Peterson hade om att den här kunskapsanalysen var
ett hot emot alliansfriheten. Varför anser hon inte då
att regeringen borde ha fattat ett beslut för att säker-
ställa att kunskapsanalysen stoppades och inte förlitat
sig på att flygvapenchefen själv skulle dra den slutsat-
sen?

Anf. 101 BIRGITTA HAMBRAEUS (c)

Fru talman! Jag hade inte tagit i på det här sättet
om jag inte tyckte att även vår ordförande, som jag
håller mycket högt och som jag tycker verkligen bru-
kar hålla sig enbart till sakliga argumenteringar när
det gäller KU:s ärenden, här lämnade det området och
gick in på en politisk diskussion med hårda angrepp
på försvarsministern.

Birgit Friggebo säger att det hade behövts en när-
varo i 100 år för att vi skulle ha kunnat göra en insats
i Jugoslavien. Faktum är att Sverige har samarbetet
mycket nära med Jugoslavien i olika NN-grupper -
neutral and non-allied states, dvs. alliansfria stater - i
olika FN-sammanhang och i olika sammanhang här i
Europa. Vi har haft ett mycket förtroendefullt samar-
bete. Vi har skickat massor med vapen till Jugoslavi-
en. Vi har deltagit med militärer där nere. Vi har
alltså lärt oss av serbernas krigföring. Vi kände dem
mycket väl. Vi hade haft en utomordentligt god möj-
lighet att arbeta för de fredliga områdena och säga till
Jugoslavien att i Västeuropa, genom EU, har vi släppt
detta med krig. Nu börjar vi med ett ekonomiskt sam-
arbete i stället. Den handlar om den nordiska model-
len. Vi slogs för 200 år sedan, och vi har slutat. Det
hade funnits stora möjligheter. Jag är djupt skakad -
och jag har varit det länge - över att vi inte tog den
chansen.

Anf. 102 BIRGIT FRIGGEBO (fp)

Fru talman! Jag håller mig strikt till det formella.
Om man läser granskningsbetänkandet är det precis
det vi inriktar oss på. De frågor som jag upprepade
gånger ställer till er som tillhör majoriteten handlar
om varför ni inte anser att regeringen skulle ha fattat
ett formellt beslut. Det verkar som om man skulle
springa i olika korridorer och tvinga flygvapenchefen
att lägga ned den här utredningen. Jag håller mig till
det strikt formella.

I min inledning till den här diskussionen i kamma-
ren ville jag däremot ge en bakgrund, en miljö, till
varför det kan bli sådana här effekter när det gäller
försvarsministerns agerande i olika formella frågor.
Men här handlar det om den formella granskningen
och de beslut vi fattar här.

Om Birgitta Hambraeus delar Thage G Petersons
uppfattning att det var ett hot mot alliansfriheten om
man höll på med den här kunskapsuppbyggnaden,
varför tycker då inte Birgitta Hambraeus att han
skulle ta till alla medel för att stoppa den, bl.a. genom
ett regeringsbeslut i stället för att lita till att flygva-
penchefen själv skulle komma på att han skulle lägga
ned den här utredningen.

Anf. 103 BIRGITTA HAMBRAEUS (c)

Fru talman! Det formella är ju egentligen en väl-
digt liten fråga. Både flygvapenchefen och ÖB har ju
bekräftat inför utskottet att de inte känner sig styrda
av försvarsministern. Jag har inte påstått här att just
det här exemplet är den stora frågan som avgör vårt
vägval framöver.

Men eftersom vår ordförande Birgit Friggebo, och
även Anders Björck, tog ut svängarna och angrep vår
försvarsminister i största allmänhet och tog upp en
försvarspolitisk debatt kunde jag inte låta bli att fram-
hålla att det finns en annan väg att välja än den som vi
just nu är inne på. Den är lika riktig och kan säkert få
ett lika starkt stöd som den nuvarande eventuellt har
enligt vår utrikesminister. Sveriges roll skulle kunna
vara att stärka de krafter som inte tror att det är militä-
ra medel som löser konflikter på jorden.

Vi satsar alldeles för litet på det i Sverige och i andra
länder. Militära vapenindustrier och vapenexport får
miljarder och åter miljarder, medan konflikt-
förebyggande åtgärder, lösningar människa till
människa, folkrörelser, näringsliv och ekonomiskt
samarbete inte alls tas med på samma sätt i det
säkerhetspolitiska arbetet. Den vägen är mycket
lättare för Sverige att slå in på. Den har vi följt i 200
år. Att vi nu håller på att överge den vägen och
gradvis glida över till något annat tycker jag är djupt
tragiskt och onödigt.

EU-frågor

Anf. 104 KENNETH KVIST (v)

Fru talman! EU-frågan delade och delar det
svenska folket, varför vi också hade en folkomröst-
ning om ett svenskt medlemskap i EU.

När det gäller folkomröstningen har statsmakten
och därmed också regeringarna ett ansvar att inför
denna lämna folket en så korrekt och riktig bakgrund
som möjligt, så att folket får ta ställning från riktiga
utgångspunkter. En regering skall vara mån om att
inte försöka pressa folket. Man vill ju höra folkets
mening, eftersom åsikterna går isär och överskrider
partigränser. Det är alltså grannlaga vilken informa-
tion som regeringarna lämnar till folket inför en folk-
omröstning.

Det står helt klart att det i flera avseenden har
lämnats en information som inte har varit helt korrekt.
Några sådana frågor har varit uppe vid föregående års
granskning. I år har anmälts ett ärende om vad man
har sagt om den europeiska monetära unionen. Det är
helt uppenbart att regeringarna har låtit påskina att
Sverige skulle ha en fullständig handlingsfrihet. Fol-
ket har därmed bibringats uppfattningen att detta är
något som vi helt fritt tar ställning till senare.

Av det material som konstitutionsutskottets kansli
på ett mycket förtjänstfullt sätt har tagit fram framgår
det emellertid utomordentligt tydligt att Sverige gör
sig skyldigt till ett fördragsbrott om Sverige väljer att
ställa sig utanför EMU. Juridiken är här helt klar.
Sedan är det klart att Sverige politiskt alltid har möj-
lighet att välja att göra sig skyldigt till ett fördrags-
brott.

Andemeningen i flera yttranden som refereras i ut-
skottets betänkande, t.ex. i det från dåvarande ordför-
anden i EU:s ministerråd, Westendorp, är att det inte
finns några legala undantag för Sverige. Om Sverige
skulle avstå från medlemskap i EMU skulle det upp-
stå en helt ny situation. Men han är övertygad om att
Sverige kommer att fatta det beslut som är mest
lämpligt för det egna landet, som han uttrycker det.
Sverige är helt enkelt bundet att fatta det enligt ho-
nom mest lämpliga beslutet, nämligen att gå med i
EMU. Sedan är det klart att riksdagen skall bekräfta
eller ratificera anslutningen till tredje fasen i EMU,
men detta är ju så att säga inte ett handlingsalternativ.

På samma sätt argumenterar en av Sveriges egna
ledande experter på integrationsrätt i Europa, profes-
sor Ulf Bernitz. Om Sverige inte ansluter sig till EMU
uppkommer det enligt honom ett fördragsbrott. Riks-
dagen har alltså begränsat sin egen handlingsfrihet
genom att vi har beslutat om anslutning till EU utan
att ha begärt något undantag.

Av detta drar vi i Vänsterpartiet och Miljöpartiet
slutsatsen - det framgår också av vår reservation till
vilken jag härmed yrkar bifall - att både den borgerli-
ga regeringen och Ingvar Carlssons regering har gett
en felaktig bild av fördraget och de juridiska möjlig-
heter som fördraget medger. Vi menar att varken Ulf
Dinkelspiel, som tidigare var EU-minister, eller se-
dermera statsminister Ingvar Carlsson kan undgå
kritik när det gäller folkomröstningen, eftersom man
har gett en oriktig bild och därmed också med oriktiga
argument sökt påverka utfallet i folkomröstningen.

Anf. 105 PETER ERIKSSON (mp)

Fru talman! Miljöpartiet anmälde den här frågan
om olika regeringars uttalanden om svenskt deltagan-
de i EMU:s tredje fas till konstitutionsutskottet. Det
var inte bara på grund av det som sades om EU före
folkomröstningen, utan också på grund av det som har
hänt efteråt. Flera regeringsrepresentanter, bl.a. Ing-
var Carlsson, har fortsatt att hävda att Sverige enligt
fördraget har rätt att avstå från att delta i EMU:s
tredje fas. Han har t.o.m. hänvisat till ett protokoll
som skulle vara kopplat till fördraget. Ingen har dock
kunnat ta fram det protokoll som skulle ge Sverige
någon form av undantag.

Den naturliga slutsats som både Miljöpartiet och
Vänsterpartiet har dragit i reservationen blir därför att
Ingvar Carlsson liksom tidigare ministrar som har
jobbat med de här frågorna och gjort klara uttalanden,
t.ex. Ulf Dinkelspiel, har gett svenska folket en felak-
tig bild av möjligheterna för Sverige att i enlighet
med fördraget fatta ett självständigt beslut om anslut-
ningen till EMU:s tredje fas.

Det står helt klart, och det framgår också mycket
tydligt av materialet, att det är rådet som fattar beslut
om Sverige har uppfyllt konvergenskriterierna och om
Sverige skall gå med i EMU - om man ser till för-
dragstexten och den juridiska sidan av det här.

Det finns naturligtvis också en politisk sida, och
den är naturligtvis till syvende och sist avgörande i
sakfrågan. I det sammanhanget måste Sverige natur-
ligtvis, liksom många andra länder, ha rätten och
möjligheten att bryta mot fördraget. Men det som
kändes jobbigt i den folkomröstning som vi hade om
EU-medlemskapet var att den dåvarande regeringen
Carlsson och den föregående borgerliga regeringen
gav sken av att Sverige helt självständigt, oberoende
av vad som står i fördragen, kan fatta ett beslut om
deltagande.

Nu har ganska många från ja-sidan, anhängare av
svenskt medlemskap i EU, ganska klart givit besked
om att man anser att det i själva verket inte var så.
Man anser i dag rätt så brett att Sverige juridiskt sett
är bundet av det som rådet beslutar. På den politiska
sidan är förhållandet litet annorlunda. Det handlar
också i stor utsträckning om tolkningar av konver-
genskriterierna, och det gör att bilden i sak kan vara
ganska öppen.

Det är ändå viktigt, för att upprätthålla något slags
förtroende för KU, för riksdagen och för det offentli-
ga maktutövandet i Sverige, att man åtminstone nu
efter stridens hetta kring EU-folkomröstningen försö-
ker ge en rättvisande bild av läget. Nu lyckas det
kanske ändå inte. Det ser ut så, eftersom majoriteten
fortsätter att gå med skygglappar och låtsas som om
läget är ett annat än det är. Men det beror kanske i sin
tur på att EMU-frågan faktiskt blir allt större och
viktigare. Det är inte alls klart om vi ganska snart
eller kanske till valet 1998 får en folkomröstning om
svenskt deltagande i EMU, eventuellt en beslutande
folkomröstning i enlighet med grundlagen.

Det vore en mycket intressant vändning i frågan
om vi först genomförde en beslutande folkomröst-
ning, där man kanske säger nej till svenskt medlem-
skap i EMU, och sedan möjligen får ett beslut i rådet
som säger att Sverige skall gå med. Det blir spännan-
de att se.

Anf. 106 AXEL ANDERSSON (s)

Fru talman! Jag skall försöka göra Peter Eriksson
till viljes och ta av de skygglappar som han anser att
jag har. Jag skall göra det åtminstone så länge att jag
kan slutföra denna debatt.

Peter Eriksson och Miljöpartiet de gröna har ju till
utskottet anmält en begäran om granskning dels av
vad Ulf Dinkelspiel i sin egenskap av Europaminister
i den dåvarande borgerliga regeringen har sagt om
EMU, dels av vad Ingvar Carlsson när han var stats-
minister har sagt om Sveriges rätt att självständigt
besluta om ett inträde i den europeiska valutaunionen
den dag när konvergenskriterierna är uppfyllda och vi
platsar som medlemmar.

I anmälningen står också att granskningen bör av-
se frågan om de nämnda personerna genom sina utta-
landen vilselett svenska folket i detta avseende. Med
stort eftertryck har Peter Eriksson i sitt inledningsan-
förande polemiserat kring detta.

Fru talman! Efter genomgång av riksdagstryck och
vissa pressuttalanden har utskottets majoritet inte
funnit skäl att biträda anmälningen. Det har inte varit
alldeles lätt för utskottets kansli att granska detta.
Materialet är omfattande, beroende på att anmälan
inte var precis utan rent allmänt angav att vissa utta-
landen gjorts. Vi har alltså i KU haft ett brett material
att granska. Det har, som vi i majoriteten anser, visat
att vad de båda vid olika tillfällen i egenskap av stats-
råd, den ene som statsminister, har sagt bara varit
uttryck för Sveriges officiella inställning att Sverige
bör delta i tredje fasen av EMU.

Det var den första delen av frågan. När det sedan
gäller spörsmålet om Sverige genom eget beslut kan
avgöra frågan om medlemskap i EMU måste jag göra
en kort historiebeskrivning.

Redan vid starten av förhandlingarna om svenskt
medlemskap i EU, den 1 februari 1993 i det s.k. an-
slutningsanförandet, uttalade statsrådet Dinkelspiel att
ett slutligt svenskt ställningstagande avseende över-
gången från den andra till den tredje fasen av EMU
skulle komma att göras vid en senare tidpunkt. Det
var detta som antecknades till förhandlingsprotokol-
let, och där står ingenting om någon reaktion från
motparten, alltså från förhandlarna på EU-sidan.
Detta finns, Peter Eriksson, med i det protokoll som
skrevs med anledning av Sveriges förhandlingar om
medlemskap.

I den proposition om svenskt medlemskap som
senare lades på riksdagens bord av regeringen Bildt
framhålls att formerna för hur ett enskilt medlemsland
- som t.ex. Sverige - fattar beslut om övergången från
fas två till fas tre i EMU avgörs av landet självt och
att det inte står något om detta i Maastrichtfördraget.

Samma uppfattning i frågan deklarerade den dåva-
rande s-regeringen under Ingvar Carlsson hösten
1994.

Fru talman! I reservation nr 13 gör Kenneth Kvist
och Peter Eriksson ett stort nummer av mer eller
mindre tvärsäkra uttalanden från EU-politiker och
experter om förpliktelser för Sverige att delta i EMU
- om vi vill det eller inte. Frågan är enligt reservan-
terna redan avgjord, men så är, fru talman, inte fallet.
EMU är inte bara en fråga om ekonomi och juridik
utan, som också Peter Eriksson konstaterat, också en
fråga om politik. Just nu, parallellt med regeringskon-
ferensen, pågår resonemang och diskussioner med-
lemsstaterna emellan om EMU:s innehåll, i en verk-
lighet som kanske ser litet annorlunda ut än när Ma-
astrichtfördraget antogs, bl.a. på grund av de enskilda
människornas reaktioner i medlemsländerna. Vi kan i
dag, hur gärna vi än skulle vilja det, knappast se ett
tydligt innehåll i EMU och EMU-samarbetet. Därför
tycker utskottsmajoriteten - jag dristar mig att göra
den lilla politiska vinklingen - att det är litet för tvär-
säkert att säga nej innan man riktigt vet vad man säger
nej till.

EU är, fru talman, ingen förbundsstat utan ett för-
bund av suveräna stater. I frågan om EMU har Sveri-
ge tidigt och tydligt gjort klart att Sveriges riksdag
skall fälla det slutliga avgörandet för vår del. Låt mig
sluta med att anföra det svar som ordföranden i Eko-
fin, Pedro Solbes, gav en svensk journalist på frågan
om Sverige kan besluta om medlemskapet i EMU
eller inte. Solbes sade så här: Medlemskapet i EMU
"är ett politiskt beslut som bygger på två faktorer:
dels det enskilda landets ställningstagande, dels beslut
i Europeiska rådet".

Fru talman! Med det som jag har sagt yrkar jag
avslag på reservation 13 och bifall till konstitutionsut-
skottets bedömning i den här frågan.

Anf. 107 KENNETH KVIST (v) replik

Fru talman! Det är ett intressant citat som Axel
Andersson anför ur regeringen Bildts proposition.
Citatet löd: formerna för övergången från fas två till
fas tre fattas av det enskilda medlemslandet. Det är
någonting annat det. Formerna för övergången får vi
besluta, men huruvida vi skall genomföra övergången
eller inte är en annan sak. Därvidlag är vi faktiskt
juridiskt om än icke politiskt uppknutna.

Naturligtvis finns den politiska möjligheten att vi
kan välja att frångå fördraget. Men det som diskus-
sionen, anmälningen och reservationen gäller är att
man har gjort gällande att vi skulle ha något sort un-
dantag i fördraget och att det är problemfritt för Sve-
rige att ta vilken ställning vi vill till detta medan man i
själva verket juridiskt har låst upp landet.

Det är inte utan vissa problem som man bryter mot
internationella fördrag som man har ingått. Det torde
vara klart. Därför är det en riktig slutsats som vi gör i
reservationen, nämligen att man har vilsefört det
svenska folket om de rätta förhållandena inför folk-
omröstningen.

Anf. 108 AXEL ANDERSSON (s) replik

Fru talman! Som jag sade i mitt inledningsanfö-
rande var den svenska positionen både från borgerligt
håll och från den senare socialdemokratiska regering-
ens sida, och det uttalandes från socialdemokratiskt
håll som opposition i förhandlingarna, att Sverige
skall sträva efter att bli medlem i ett ekonomiskt och
monetärt samarbete i Europa.

Vi måste för ärlighetens skulle också nämna var-
för det är så nödvändigt med ett monetärt och eko-
nomiskt valutasamarbete i Europa. Det är därför att vi
har gemensamma stora politiska arbetsuppgifter som
vi bara kan klara genom att gå samman flera länder i
en ekonomisk politik vars syfte är en miljömässigt
uthållig tillväxt och sysselsättning för Europas folk.

Vad jag sade i mitt anförande är att det vore täm-
ligen oklokt att vi kategoriskt säger nej. Jag har för-
stått att både Miljöpartiet och Vänsterpartiet fortsätter
att driva nej-sidan. Vi skall inte vara med i något
sådan samarbete utan på något konstigt sätt klara oss
själva vid sidan om alla de andra som inser att man
måste samarbeta. Men den frågan skall avgöras när vi
vet vad som förty föreläggs rådet och medlemsländer-
na som innehåll i förslag till beslut och i det beslut
som sedan kommer. Det vore fel att följa reservanter-
na och säga nej.

Det är fel att följa reservanterna och säga att de
nämnda regeringsrepresentanterna vid olika tillfällen
har vilsefört Sveriges folk. Ingen i Sverige har kunnat
missa vad Sveriges officiella inställning i den här
frågan har varit.

Anf. 109 KENNETH KVIST (v) replik

Fru talman! Nog vet man en del om EMU. Den
anpassning till s.k. konvergenskrav som nu skyndas
igenom och som leder till en delvis asocial nedskär-
ningspolitik och arbetslöshetsalstrande politik är en
del av EMU. Dessutom koncentrerar man makt till en
från politiskt inflytande frigjord riksbank. Det är
också ett krav som EMU ställer på oss. Nog vet man
vad EMU kommer att innebära, nämligen uppgivan-
det av den nationella suveräniteten på den ekonomis-
ka politikens område.

Sedan är det också märkligt. Hade företrädarna för
regeringarna varit lika hederliga som Axel Andersson
var i sitt förra inlägg hade detta inte kunnat bli en
KU-anmälan. Axel Andersson säger att det var klart
att Sverige skulle sträva efter att bli medlem i en eu-
ropeisk ekonomisk och monetär union. Hade man sagt
så hade man inte vilsefört svenska folket. Då hade
man sagt vad man egentligen ville.

Man har denna avsikt att Sverige egentligen skall
bli medlem i den ekonomiska och monetära unionen.
Sedan låtsas man att man inte har tagit ställning. Där-
efter ingår man ett avtal som vi är juridiskt bundna av.
Sedan låtsas man som om vår handlingsfrihet vore
fullständigt utan inskränkningar.

Vi har en handlingsfrihet. Det är sant. Men den
fordrar att vi har modet att bryta mot det internationel-
la fördrag som vi har gått in för och anslutit oss till
efter en knapp majoritet som följd av en, som det nu
börjar framstå, något manipulerad folkomröstning.

Anf. 110 AXEL ANDERSSON (s) replik

Fru talman! Jag sade att Sverige strävar efter att
vara med i ett ekonomiskt och monetärt samarbete.
Jag sade också att varken jag eller Kenneth Kvist,
trots att Kenneth Kvist försöker ge intryck av att han
vet hur det kommer att se ut, vet hur de diskussioner
som nu pågår om hållbarheten i EMU som det såg ut i
Maastrichtfördraget kommer sluta och hur det kom-
mer att se ut när man skall fatta beslut.

Enligt min och majoritetens uppfattning, Kenneth
Kvist, kan Sverige inte ställa sig utanför ett europeiskt
samarbete. Vi kan ha åsikter om hur det bedrivs. Men
de är till föga nytta och bär föga framåt om vi liksom
Kenneth Kvist och Miljöpartiet, som företräds av
Peter Eriksson, väljer den enkla men fruktlösa meto-
den att ställa sig på sidan, där igen egentligen bryr sig
om vad vi har att säga.

Anf. 111 PETER ERIKSSON (mp) replik

Fru talman! Axel Andersson sade: Politiken säger
en sak och juridiken en annan. Han avslutade sitt
anförande med ett citat som sade: Å ena sidan kom-
mer Sverige att fatta ett beslut, å andra sidan kommer
rådet att fatta ett beslut.

Jag tycker att det ändå har varit ett ganska frukt-
bart resonemang till slut. Vi verkar ha blivit överens i
formfrågan, inte i KU utan i debatten i kammaren.
Här i talarstolen håller Axel Andersson med om att
juridiken säger att vi är bundna, men politiskt sett kan
vi fatta ett annat beslut. Då har vi faktiskt kommit
någonstans i diskussionen. Jag hoppas verkligen att
Axel Andersson talar för majoriteten i Sveriges riks-
dag. I så fall skulle vi kunna vara färdiga med den här
diskussionen.

Vi har en tid bakom oss när regeringsrepresentan-
ter har vilsefört svenska folket. Men nu har vi i vart
fall äntligen kommit överens i den här frågan. Det är
bra. Jag undrar bara om Axel Andersson kan hålla
med om det han har sagt. Jag yrkar bifall till reserva-
tion 13. Jag tror att jag glömde att göra det tidigare.

Anf. 112 AXEL ANDERSSON (s) replik

Fru talman! Sverige avgör självt politiskt. Det sa-
de Peter Eriksson när han stod i talarstolen. Den insik-
ten håller jag Peter Eriksson räkning för.

Vi är inte medlemmar i en förbundsstat, som jag
tidigare sade, utan i ett statsförbund. Skillnaden är att
i ett statsförbund ingår suveräna stater. Vi kan fatta
politiska beslut som har bäring också i den här frågan.

Vad jag sedan sade om beslutsfattandet var att det
inte är någon överraskning för någon som har följt
EU-debatten det år Sverige har varit med och tiden
innan att medlemsländerna har ett reellt inflytande på
viktiga beslut. Men de gemensamma besluten fattas i
rådet, och i det här fallet med kvalificerad majoritet.

Jag ser inget särskilt dramatiskt i det som Peter
Eriksson försöker att göra till ett ändrat ställningsta-
gande från min sida. Det handlar hela tiden om ett
politiskt samspel där Sverige är med andra länder i
strävan mot gemensamma mål. Jag tror att det är den
grundinställningen som skiljer Peter Eriksson och
bl.a. mig.

Anf. 113 PETER ERIKSSON (mp) replik

Fru talman! Jag vet ärligt talat inte vilken inställ-
ning Axel Andersson har haft tidigare, så jag kan inte
säga att han har framfört ett ändrat ställningstagande.
Men här står han i alla fall som representant för ma-
joriteten i riksdagen och säger att rådet har ett starkt
inflytande i frågan om Sverige skall komma med i
EMU:s tredje fas eller inte.

Till syvende och sist är detta också ett politiskt
beslut. Vi är överens i formfrågan, och det tycker jag
är viktigt. Detta har ju varit ett litet sår sedan folkom-
röstningen om EU, och eftersom EMU-frågan lever i
hög grad är det viktigt att vi är överens om hur läget
ser ut juridiskt och sakligt.

Vi skiljer oss åt mer än någonsin i själva sakfrå-
gan. Axel framför en tydlig uppfattning om att vi bör
gå med. Men samtidigt säger han att det är alldeles för
tidigt att ta ställning innan Socialdemokraterna har
tagit ställning.

Det är den vanliga gången inom socialdemokratin.
Innan den socialdemokratiska partiledningen eller
kongressen har tagit ställning är det för tidigt för
någon över huvud taget att ta ställning i en fråga.
Eftersom det alltid dröjer väldigt länge blir debatterna
fram till dess konstiga.

Jag tycker att vi ihärdigt skall föra den här debat-
ten, eftersom vi väl känner till vad EMU är och har
lika god möjlighet att diskutera konsekvenserna av en
gemensam monetär union i Västeuropa i dag som vi
kommer att ha om ett år. Jag tror att den sida som
menar att det är en fördel att stå kvar med en själv-
ständig valuta och en självständig riksbank har allt att
vinna på att driva den debatten.

Anf. 114 AXEL ANDERSSON (s) replik

Fru talman! Ibland önskar jag att jag hade så fär-
diga och tydliga lösningar som Peter Eriksson och
hans partivänner har på besvärliga, stora och viktiga
politiska frågor med många konsekvenser för vårt
land.

Jag tycker kanske att det är litet väl lättvindigt att
bestämma sig långt innan man vet hur det man skall
bestämma om ser ut. Den politiska process som pågår
ute i Europa i dag - inte minst i vårt land - kommer
att få konsekvenser för hur EMU kommer att utformas
den dag man fattar beslut.

Till sist skall jag säga något om det här med att
rådet skall bestämma. Det kan t.o.m. bli så att vi
svenskar gärna vill gå med men att de inte tycker att
vi är kvalificerade. Det finns alltså en möjlighet för
Miljöpartiet att vi i den allra yttersta beslutstunden
inte kommer med. Men där hoppas jag kunna med-
verka till att göra bl.a. Peter Eriksson besviken.

Anf. 115 BIRGITTA HAMBRAEUS (c)

Fru talman! För att Sverige skall ha politisk frihet
att självständigt avgöra EMU-frågan är det viktigt hur
riksdagen ställer sig till den granskningsanmälan som
vi nu behandlar. Det är ju här i riksdagen som det
avgörs hur stort det politiska handlingsutrymmet är.

Om reservationen från Vänstern och Miljöpartiet
skulle bli riksdagens beslut, har vi alltså accepterat en
juridisk tolkning av Maastrichtfördraget som innebär
att ministerrådet beslutar om Sverige skall in i den
tredje fasen av EMU, EU:s ekonomiska och monetära
union. Vi har också gått med på att detta skall ske när
vi uppfyller de s.k. konvergenskraven.

Men ingenting tvingar oss att acceptera den tolk-
ningen. Vi skall självfallet hålla fast vid den officiella
inställningen att det är riksdagen som beslutar i EMU-
frågan.

Centerpartiet tar ställning mot medlemskap i
EMU. Vi vill behålla vår valuta och riksdagens bank,
Riksbanken, som instrument för en självständig eko-
nomisk politik. Vi kommer alltså att rösta för ut-
skottsmajoritetens skrivning, där man framhåller att
Sveriges officiella inställning är att det är riksdagen
som beslutar om EMU.

Sedan återstår det för regeringen att visa att detta
inte är lurendrejeri och tomma ord. Riksdagen måste
självfallet ha rätt att säga nej till EMU, utan att rege-
ringen har låst Sverige så att konsekvenserna blir
bekymmersamma.

För att försäkra oss om denna frihet bör vi inte
åter knyta oss til EU:s växelkursmekanism, ERM. Det
råder delade meningar bland EU-ländernas experter
om det är nödvändigt att vara med i ERM under en
viss tid före ett inträde i EMU 3.

Finansministern bekräftade vid frågestunden den
23 maj att ett politiskt ställningstagande behövs om
frågan om inträde i ERM skulle aktualiseras. Det är
alltså ingenting som Riksbanken själv kan avgöra.

Förra gången vi var knutna till det europeiska va-
lutasamarbetet tog det en ände med förskräckelse.
Spekulationerna mot kronan var så hårda att Riksban-
ken höjde räntan till 500 % för att söka övertyga om
att vi lämnat vår devalveringsvana. Många sunda
företag gick i konkurs och arbetslösheten började
skena.

Sedan kronan släpptes fri, som i flera EU-länder,
och marknaden själv fick bestämma värdet har våra
valutaproblem faktiskt upphört. Ingen kan anklaga oss
för att på ett oschyst sätt öka vår konkurrenskraft
genom devalvering. Enligt uppgift finns det länder,
t.ex. Kanada, som levt med flytande valuta under lång
tid utan nackdelar. Det är lämpligt att också Sverige
gör det.

I Frankrike och Tyskland demostrerar man och
protesterar kraftfullt mot EU:s konvergenskrav, efter-
som dessa tycks nödvändiggöra nedskärningar i den
offentliga sektorn och medföra minska välfärd för alla
och en skrämmande hög långtidsarbetslöshet.

I Sverige enas vi om nödvändigheten av att statens
ekonomi blir sund. Men enligt min mening uppnås
detta bäst när vi utnyttjar vår ekonomiska frihet till att
driva en politik som gynnar de värden en majoritet i
Sverige prioriterar, nämligen jämlikhet mellan olika
befolkningsgrupper, generell välfärd, full sysselsätt-
ning och god miljö.

Inflationsekonomin har vi lämnat bakom oss. En
sund statlig ekonomi med minskad statsskuld och
budget i balans får vi när alla arbetar och får bra be-
talt för det, så att köpkraften hos de många männi-
skorna och skatteinkomsterna ökar, och när investe-
ringar i landet blir intressantare än valutaspekulation.
Omställningen till kretsloppssamhället blir en viktig
tillväxtmotor i samhällsekonomin.

Fru talman! Om vår frihet att välja EMU-väg
skulle ifrågasättas av EU är stödet av en folkomröst-
ning ofelbart. Om EU skulle tvinga oss till medlem-
skap i EMU mot folkets uttryckta vilja eller utsätta
oss för ekonomiska repressalier om vi väljer att säga
nej, har det visat sig att vi kommit med i en union som
är värre än jag trott. Jag är övertygad om att majorite-
ten för att vi skall lämna EU då blir oemotståndlig.

Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemstäl-
lan.

Anf. 116 KENNETH KVIST (v)

Fru talman! Fru Hambraeus har åtminstone på den
här punkten kanske missuppfattat vad vi sysslar med.
Det är nämligen KU:s granskning av regeringens
ämbetsutövning. Fru Hambraeus, som ju vanligtvis
utmärks av en hög grad integritet, gör sig här skyldig
till att låta taktiska hänsyn leda henne vid ställnings-
tagandet i detta granskningsärende.

I reservationen uttrycker vi klart att det finns poli-
tisk möjlighet i detta stycke. Men vi visar också klart
- och har också tydligt visat under dagens debatt - att
regeringarna faktiskt vilsefört opinionen, vilket är
klandervärt. Konstitutionsutskottet borde ha haft mod
att klandra dem.

Detta är vad vi skall ta ställning till, inte några
taktiska funderingar. Det var synd att det kommer ett
sådant ställningstagande från fru Hambraeus i debat-
tens allra sista skälvande minuter.

Anf. 117 BIRGITTA HAMBRAEUS (c)

Fru talman! Nej, Kenneth Kvist, detta är sannerli-
gen inga taktiska överväganden. Det vore fullkomligt
livsfarligt om man som ni skriver i er reservation
skulle binda Sverige vid att göra en juridisk tolkning
som ingalunda är nödvändig. Visserligen har vissa
experter tolkat det på det sättet, men det finns också
andra som har tolkat det på ett annat sätt. I Tyskland
t.ex. har man gjort andra bedömningar, utan att ha
några skrivna undantag osv.

Det är faktiskt riksdagen som skall bedöma hur
stort det politiska handlingsutrymmet är. Om vi i
riksdagen skulle säga att vi anser oss vara juridiskt
bundna av detta har vi verkligen minskat vårt politis-
ka handelsutrymme.

Jag tycker att det är märkligt att Kenneth Kvist,
som ändå är en oerhört skärpt och god representant i
KU, inte förstår att ett bifall till Vänsterpartiets reser-
vation skulle försvåra för Sverige att stanna utanför
EMU.

Anf. 118 KENNETH KVIST (v)

Fru talman! Vi skall egentligen inte här bedöma
konsekvenserna av huruvida en reservation blir anta-
gen eller inte. Däremot skall vi bedöma om innehållet
i den är korrekt.

Har regeringen, eller regeringarna i detta fall, talat
sanning eller inte? Enligt min mening har de över-
drivit den svenska självständigheten. Sverige har inga
undantag. Sverige är juridiskt bundet av de fördrag vi
har undertecknat. Men det finns naturligtvis en poli-
tisk möjlighet att bryta mot de undertecknade fördra-
gen, vilket också framhålls i reservationen. Det är
inget märkligt i detta.

Men faktum kvarstår: Det som KU har att granska,
huruvida regeringarna har vilsefört svenska folket
eller ej, är klarlagt. De har vilsefört folket, och det
borde också vara KU:s mening. Det är beklagligt att
fru Hambraeus i detta fall inte ser det.

Anf. 119 BIRGITTA HAMBRAEUS (c)

Fru talman! Till sist vill jag bara säga att det vikti-
ga som har skett är att konstitutionsutskottet har gjort
en bedömning av hur bundet Sverige är. Konstitu-
tionsutskottet har gjort bedömningen att den officiella
svenska inställningen är att vi icke är bundna av att gå
med i EMU. Jag tycker att det skulle ha funnits ett
stort värde i om vi hade varit enhälliga. Det skulle ha
varit bra. Men nu har två partier gjort en annan be-
dömning.

Den viktiga bedömningen, som jag med glädje
ansluter mig till, är att vi i Sverige har full frihet att
välja om vi vill gå med i EMU:s tredje fas eller inte.
Det är det enda som är väsentligt i sammanhanget.

Överläggningen var härmed avslutad.

Beslut

Propositioner ställdes först beträffande envar av de
frågor som berördes i de reservationer som fogats till
betänkandet och därefter i ett sammanhang på övriga
upptagna frågor.

Tillsättningen av ledamöter i Exportkontrollrådet
(avsnitt 15.5)

Godkännande av

1. utskottets anmälan

2. anmälan i res. 2 (mp)

Votering:

277 för utskottet

16 för res. 2

1 avstod

55 frånvarande

Kammaren godkände utskottets anmälan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 139 s, 67 m, 20 c. 21 fp, 18 v, 12 kds

För res. 2: 16 mp

Avstod: 1 fp

Frånvarande: 22 s, 13 m, 7 c, 4 fp, 4 v, 2 mp, 3 kds

Godkännande av licenstillverkningsavtal, samar-
betsavtal och komponentleveranser (avsnitt 15.6)

Godkännande av

1. utskottets anmälan

2. anmälan i res. 3 (mp)

Votering:

278 för utskottet

16 för res. 3

3 avstod

52 frånvarande

Kammaren godkände utskottets anmälan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 140 s, 67 m, 21 c, 20 fp, 18 v, 12 kds

För res. 3: 16 mp

Avstod: 3 fp

Frånvarande: 21 s, 13 m, 6 c, 3 fp, 4 v, 2 mp, 3 kds

Tillstånd till krigsmaterielexport till Oman
(avsnitt 15.7) såvitt avser kriteriet mänskliga rättighe-
ter

Godkännande av

1. utskottets anmälan

2. anmälan i res. 4 (fp, c)

3. anmälan i res. 5 (v, mp)

Förberedande votering:

59 för res. 4

36 för res. 5

203 avstod

51 frånvarande

Kammaren antog anmälan i res. 4.

Huvudvotering:

206 för utskottet

73 för res. 4

16 avstod

54 frånvarande

Kammaren godkände utskottets anmälan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 138 s, 68 m

För res. 3: 21 c, 23 fp, 17 v, 12 kds

Avstod: 16 mp

Frånvarande: 23 s, 12 m, 6 c, 3 fp, 5 v, 2 mp, 3 kds

Tillstånd till krigsmaterielexport till Oman
(avsnitt 15.7) såvitt avser beslutsunderlaget

Godkännande av

1. utskottets anmälan

2. anmälan i res. 6 (v, mp)

Votering:

263 för utskottet

33 för res. 6

53 frånvarande

Kammaren godkände utskottets anmälan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 139 s, 68 m, 21 c, 23 fp, 12 kds

För res. 3: 17 v, 16 mp

Frånvarande: 22 s, 12 m, 6 c, 3 fp, 5 v, 2 mp, 3 kds

Tillstånd till krigsmaterielexport till Oman
(avsnitt 15.7) såvitt avser s.k. följd- och komplette-
ringsleveranser

Godkännande av

1. utskottets anmälan

2. anmälan i res. 7 (v, mp)

Votering:

264 för utskottet

33 för res. 7

52 frånvarande

Kammaren godkände utskottets anmälan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 140 s, 68 m, 21 c, 23 fp, 12 kds

För res. 3: 17 v, 16 mp

Frånvarande: 21 s, 12 m, 6 c, 3 fp, 5 v, 2 mp, 3 kds

Tillstånd till krigsmaterielexport till Oman
(avsnitt 15.7) såvitt avser beredningsprocessen

Godkännande av

1. utskottets anmälan

2. anmälan i res. 8 (fp, v, mp)

Votering:

230 för utskottet

67 för res. 8

52 frånvarande

Kammaren godkände utskottets anmälan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 140 s, 68 m, 21 c, 1 fp

För res. 3: 22 fp, 17 v, 16 mp, 12 kds

Frånvarande: 21 s, 12 m, 6 c, 3 fp, 5 v, 2 mp, 3 kds

Regeringens handläggning av utlänningsärendet
angående de s.k. Åselefamiljerna (avsnitt 16.3)

Godkännande av

1. utskottets anmälan

2. anmälan i res. 10 (fp, c, v, mp)

Votering:

205 för utskottet

87 för res. 10

2 avstod

55 frånvarande

Kammaren godkände utskottets anmälan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 139 s, 65 m, 1 c

För res. 3: 1 m, 18 c, 23 fp, 17 v, 16 mp, 12 kds

Avstod: 1 m, 1 c

Frånvarande: 22 s, 13 m, 7 c, 3 fp, 5 v, 2 mp, 3 kds

Svensk medverkan i samarbetet inom Partnerskap för
fred (PFF) (avsnitt 17)

Godkännande av

1. utskottets anmälan

2. anmälan i res. 11 (fp, m)

Votering:

206 för utskottet

91 för res. 11

52 frånvarande

Kammaren godkände utskottets anmälan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 140 s, 21 c, 17 v, 16 mp, 12 kds

För res. 3: 68 m, 23 fp

Frånvarande: 21 s, 12 m, 6 c, 3 fp, 5 v, 2 mp, 3 kds

Olika regeringars uttalanden om svenskt deltagande i
EMU:s tredje fas (avsnitt 19.2)

Godkännande av

1. utskottets anmälan

2. anmälan i res. 13 (v, mp)

Votering:

259 för utskottet

32 för res. 13

4 avstod

54 frånvarande

Kammaren godkände utskottets anmälan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 138 s, 68 m, 21 c, 20 fp, 12 kds

För res. 3: 17 v, 15 mp

Avstod: 1 s, 3 fp

Frånvarande: 22 s, 12 m, 6 c, 3 fp, 5 v, 3 mp, 3 kds

Övriga i betänkandet upptagna frågor

Kammaren godkände utskottets anmälan.

Utskottets betänkande lades till handlingarna.

6 § Havsrättskonventionen och tillämpningsav-
talet

Föredrogs

Utrikesutskottets betänkande 1995/96:UU17

Havsrättskonventionen och tillämpningsavtalet (prop.
1995/96:140)

Anf. 120 BODIL FRANCKE
OHLSSON (mp)

Herr talman! Det är snart 40 år sedan FN höll sin
första havsrättskonferens. Det var 1958 i Genève, och
då antogs fyra konventioner: konventionen om terri-
torialhavet, konventionen om det fria havet, konven-
tionen om fiske och bevarande av levande resurser i
det fria havet och konventionen om kontinentalsock-
eln, dvs. havsbottnen som utgör en kontinents för-
längning. Det är en konvention som reglerar utnytt-
jandet av naturtillgångarna. Detta är idéer som har
stått sig under åren.

Efter detta följde en rad havsrättskonferenser, men
1973 kom nästa betydande konferens. Den pågick
sedan med möten varje år fram till 1982, då texten till
en allomfattande havsrättskonvention antogs och
öppnades för undertecknande. Då inrättades också
den internationella myndigheten för havsbotten. Den
som vill utnyttja havsbottnen för eget syfte måste söka
tillstånd hos myndigheten.

Regeringens proposition 140 gäller Sveriges rati-
ficering av havsrättskonventionen från 1982. Det är
ett imponerade dokument som omfattar jordens mari-
na miljöer och havens utnyttjande. Konventionen
omfattar också fartygs rättigheter såväl ute på fritt hav
som i sund och skärgårdar. 45 artiklar handlar om
skydd och bevarande av den marina miljön.

Huvudansvaret för den marina miljön ligger hos
kuststaten, sägs det i texten som är mycket tydligt när
det gäller att binda samman ansvar och skyldigheter.
Man är inte rädd för att gå in i detalj. Man säger bl.a.
"att föroreningar inte får bekämpas på ett sätt som
resulterar i att skadan eller riskerna förflyttar sig från
ett område till ett annat, eller att föroreningen övergår
från en skadlig typ till en annan". Havsrättskonven-
tionen är ett unikt dokument genom att den täcker in
såväl översikter som helheten och nödvändiga detal-
jer.

När man läser ett dokument av det här slaget inser
man hur väl FN behövs i världen. FN är ett forum där
länder kan mötas, och därmed har FN också en röst
som man lyssnar på. Och ifråga om insatser för vår
globala miljö är det förmodligen den enda organisa-
tion som kan lyckas med en stor internationell kon-
vention av den här digniteten.

Men grundförutsättningarna för länderna är olika
vad gäller anslutningen till konventionen. Det finns
länder som har en svag miljölagstiftning och som när
de ansluter sig måste skärpa sina lagar om förorening
av den marina miljön. Sedan finns det länder såsom
Sverige som har en strängare miljölagstiftning, där
resultatet blir en lindring av straffen. För Sveriges del
innebär konventionen en försämring. Vår syn på mil-
jöbrott och det svenska rättsmedvetandet av i dag
handlar snarare om ifall miljöbrott skall bestraffas
hårdare än tvärtom.

Det har i år, liksom under tidigare år, förekommit
ett stort antal oljeutsläpp i Östersjön. Men vid föro-
reningsbrott/oljeutsläpp som begås av utländskt fartyg
i svenska vatten får man inte längre döma till fängel-
sestraff utan enbart till böter. Detta har tre tunga ne-
gativa effekter.

Straffet blir lindrigare, enbart dagsböter. Miljö-
partiet anser att som en motvikt mot att fängelsestraff
försvinner måste bötesbeloppet höjas.

En märklig konsekvens av detta är också att mil-
jöbrott som har begåtts av utländskt fartyg bestraffas
mildare än om samma brott har begåtts av ett svenskt
fartyg, dvs. att likartade gärningar straffas olika, bero-
ende på om en svensk person eller en person av annan
nationalitet begått brottet. Likheten inför lagen för-
svinner.

Men den största negativa effekten är att man, i och
med att fängelsestraff inte längre kan utdömas, inte
får göra husrannsakan eller inspektion på ett fartyg
som misstänks för ett oljeutsläpp. Redan med de lagar
som vi har i dag har kustbevakning och polis haft
svårigheter att skaffa hållbara bevis, eftersom ett
misstänkt fartyg ofta befinner sig ganska långt ifrån
den utsläppta oljefläcken. När utsläppet upptäcks kan
man inte binda fartyget vid det. Man behöver t.ex. få
möjlighet att ta prover på oljan för att få hållbara
bevis, och det måste göras snabbt - inom bara ett par
timmar.

I propositionen framhåller man vattenförorenings-
avgiften som ett medel att ingripa mot den som har
orsakat ett oljespill eller utsläpp. I dag är avgiften
knuten till basbeloppet och höjs med hänsyn till ut-
släppets omfattning och fartygets storlek. Sjöfartsver-
kets miljöchef t.ex. anser att beloppet fortfarande är
alldeles för lågt och att vattenföroreningsavgiften
måste vara så hög att den är verkligt kännbar för re-
deriet.

Om det inträffar att ett rederi inte vill betala en
föroreningsavgift utan överklagar, har man ännu små
möjligheter att få syndaren fälld i domstol, eftersom
bevisen ofta inte är tillräckliga. 1994 rapporterades
484 oljeutsläpp. 43 anmäldes till polisen och ett ledde
till åtal och fällande dom.

Många svenska kuster har drabbats svårt av ol-
jeskador. Sanering av stränderna orsakar stora utgifter
för kommunerna. I förlängningen är det skattebetalar-
na som får stå för kalaset, eftersom kommunerna
betalar en självrisk. Resten betalas av Räddningsver-
ket, dvs. staten - skattebetalarna.

Om man bor i en kustkommun, vilket jag gör,
undgår man inte att bli engagerad i och upprörd över
de skador på stränder, djur och havsmiljö som oljeut-
släppen orsakar. Man förvånas också över hur många
av dessa s.k. olyckshändelser som sker på natten, så
att utsläppen upptäcks först i daggryningen, då inga
båtar finns i direkt närhet.

En liten kustkommuns kostnader för oljeskador
kan uppgå till många hundra tusen på ett år. I en av
kommunerna på Skånes sydkust, som jag känner väl,
var 175 personer verksamma med saneringen under
året. Då har jag inte räknat med de många frivilliga
medhjälparna, som tog hand om så många fåglar de
kunde. De tvättade dem och fick så småningom ut
dem i havet igen.

Kustbevakningen beräknade att ca 10 000 fåglar
fanns döda i en del av det oljebälte som inte kom in
till vår kust. Hur mycket av oljan som eventuellt sjönk
till botten vet man inte. Men kostnaderna för utsläp-
pet, inberäknat deponeringen av oljan, var 1 miljon.
Det är pengar som kunde ha kommit skattebetalarna
till godo på annat sätt.

En rad nya förslag tas fram i justitieutskottets re-
missyttrande till havsrättskonventionen. De är alla bra
och kommer förhoppningsvis till användning. Men
om man talar med dem som är direkt inblandade i att
försöka få fast dem som har orsakat utsläppen, dvs.
kustbevakning, polis och åklagare, nämner de ofta
just bristen på hållbara bevis som den största svårig-
heten. Utredningarna är svåra, och kraven på bevis är
stora. Det behövs bättre praktiska möjligheter till
övervakning också i mörker. Man måste kunna gå
ombord och göra kontroller på misstänkta fartyg. Man
måste också få hålla förhör och ta prover.

Ett av de förslag som man hoppas skall minska
utsläppen är de nya mottagningsanläggningarna som
man planerar att bygga i hamnar runt Östersjön. De
nämns redan i regeringens skrivelse Vår miljö från
december 1995.

Spillvatten med olja räknas i Sverige som miljö-
farligt avfall. Det skickas nu under långa transporter
från östkusten till Halmstad. Vissa av kommunerna
får sedan tillbaka den avskilda oljan. Även i min
hemkommun sker sådana transporter. De kostar 1,5
miljoner kronor om året. Med dessa anläggningar i
kommunerna kommer inte räkningarna att bli så dyra.
Men det viktiga är trots allt att förorenaren får sitt
straff, för det lyckas denne för det mesta att undgå.

När man talar med fackfolk, som arbetar med olje-
föroreningar och saneringar, är det fyra krav som
nästan alla talar om och är eniga om. Det ena viktiga
kravet är möjligheten att eliminera anledningarna,
vilket man kommer att kunna göra i och med omhän-
dertagandet i hamnarna. Man vill höja vattenförore-
ningsavgiften. Man vill intensifiera utredningsarbetet
och förundersökningarna. Man vill ha hjälp till polis
och kustbevakning i möjligheten att säkerställa bevis,
så att åklagarna har en chans att fälla miljöbrottsling-
arna. Det måste finnas möjligheter att gå ombord på
misstänkta fartyg för att göra nödvändiga kontroller
och undersökningar.

"Jag är inte främmande för en lagändring", säger
Skåne-Blekinges nye överåklagare, som tänker inrätta
en specialkammare för behandling av miljömål från
den 1 juli.

Ett annat viktigt krav är att göra ett ändringsför-
slag till konventionen.

Vi har en reservation som gäller höjning av bötes-
beloppet för att kompensera att fängelsestraffet för-
svinner. Jag yrkar bifall till reservationen.

Anf. 121 DAN ERICSSON (kds)

Herr talman! På ett års tid har vi vid två tillfällen
diskuterat betänkanden som berör detta ärende ur en
aspekt. Det handlar just om oljeföroreningar i Öster-
sjön. Det var i maj förra året och i februari i år som
frågan var uppe i anslutning till frågan om den inter-
nationella oljeskadefonden. Riksdagen behandlade
förslag, bl.a. från kristdemokraterna, på hur vi skall
komma åt oljeutsläppen vad gäller både straffrätt och
ersättningar från dem gör utsläppen.

Nu är det dags igen. En del av betänkandet berör
just denna fråga. Det sker, herr talman, mot bakgrund
av en allt sämre situation på området. Den aktuella
siffran för 1995 är 482 oljeutsläpp i Östersjön. Då
räknar kustbevakningen med att man upptäcker kan-
ske bara hälften av alla utsläpp. För tio år sedan
handlade det om bara drygt tio utsläpp. Det har alltså
skett en dramatisk ökning vad gäller miljöförstöringen
i Östersjön.

Dagens betänkande är i den här delen en felsignal,
eftersom man faktiskt försämrar möjligheterna att
komma åt miljömarodörerna. Det formella är ju rik-
tigt, att vi skall anta havsrättskonventionen. Men det
finns en reservation som pekar på att detta i någon
mån skall kompenseras och att, som vi begär, rege-
ringen skall återkomma med förslag som gör att man
inte skickar ut denna felsignal som kan uppfattas som
att vi som beslutsfattare inte ser vad som händer ute i
verkligheten. Vi har sett denna dramatiska ökning och
måste finna medel för att komma till rätta med detta.
Detta är en liten del i ett batteri av åtgärder som
krävs.

I praktiken sänks nu alltså tröskeln för miljöbrott i
detta avseende. Vår uppfattning är att Östersjön inte
får bli någon sorts oljetråg som samlar alltmer olja,
vilket ger förskräckande effekter på sjöfågel och mil-
jö. Det gör att vi inte lyckas dämpa miljöförstöringen.

En av anledningarna till vår reservation är att vi
vill markera att bara för att havsrättskonventionen
antas, accepterar vi inte en fortsatt nedsmutsning av
Östersjön. Här har regeringen all anledning att agera
och lägga fram nya förslag till åtgärder.

Anf. 122 BERNDT EKHOLM (s)

Herr talman! Jag tror inte att jag under mina elva
år i riksdagen har varit med om att en konvention har
skapat så stort intresse i denna kammare. Det skall väl
i någon mån motionärerna ha tack för. Det är roligt att
vi någon gång får diskutera en konvention. De brukar
dras igenom i denna sal illa kvickt utan minsta kom-
mentar. Så blir det inte denna gång, och det är bra.

Som tidigare talare har lyft fram är det ett långt
arbete som nu har lett fram till att vi här i dag får
möjlighet att ratificera havsrättskonventionen. Den
förhandlades fram i december 1982. Konventionen
trädde i kraft i november 1994, då 60 stater hade
ratificerat den. Det krånglade till sig med tillämpning-
en av del XI och drog ut på tiden. Ett avtal angående
den delen trädde i kraft i juli 1994. Det gällde
tillämpningsfrågor i djuphavsområdena.

Konventionen har ratificerats av sammanlagt 158
stater. Det säger nästan allt. Det är i stort sett all värl-
dens stater. Det är inte många som står utanför, kan-
ske ett trettiotal.

Sverige har varit mycket aktivt i detta arbete och
drivit på för att få denna konvention till stånd. Detta
är närmast att se som ett paket, med en konvention, ett
avtal och följdlagstiftning.

Konventionen i sig är ett heltäckande regelverk
som omfattar hela havsmiljön. Efter det som har sagts
av föregående debattörer kan det framstå som om
konventionen i stort sett bara handlar om miljöfrågor.
Det är en viktig del, som Bodil Francke Ohlsson
nämnde. Men konventionen har sammanlagt 320
artiklar, 17 delar och 9 bilagor, så det handlar om
mycket annat också. Det handlar om forskning, fiske,
utvinning av olja och gas, trafikfrågor, för att bara
nämna några frågor.

Ett tvistlösningssystem tas upp i konventionen.
Den syftar ju till att förstärka samarbetet mellan olika
länder och att skapa en balans mellan kuststater och
övriga länder. Inte minst är konventionen i sig ett
viktigt säkerhetspolitiskt instrument. Det skall vi inte
glömma.

Regeringen har föreslagit att riksdagen skall god-
känna, dvs. ratificera konventionen, godkänna
tillämpningsavtalet med de tre förklaringar som rege-
ringen har lämnat till konventionen om historiska
sund, tvistlösningsmekanismen och EU-anpassningen
samt en serie lagändringar till följd av att Sverige
ratificerar konventionen. Ett tiotal olika lagar är be-
rörda. Det har varit en stor process. Lagstiftningen har
varit i Lagrådet och vänt och fått ett godkännande där.
Den avses träda i kraft den 1 juli 1996.

Utskottets majoritets uppfattning är att det är ett
bra arbete som har gjorts i och med att vi nu äntligen,
efter 20 år, får fram denna konvention. Därför tillstyr-
ker utskottet att vi här i kammaren godkänner kon-
ventionen och avtalet och alla de föreslagna lagänd-
ringarna i propositionen och betänkandet. Samtidigt
föreslår majoriteten att vi avstyrker den enda reserva-
tion som finns.

Det första yrkandet i Miljöpartiets motion handlar
om att åklagarnas kompetens anses bristfällig och att
miljöbrotten prioriteras på ett otillfredsställande sätt.
Vi i utskottet säger, efter att ha inhämtat sakkunskap
bl.a. från justitieutskottet, att det har genomförts och
genomförs flera olika utbildningsinsatser. Vi noterar
också att denna fråga har diskuterats i samband med
olika budgetbehandlingar. Den kommer självfallet att
diskuteras när budgeten läggs fram nu i september.
Det är inom ramen för budgeten som prioritering av
bekämpning av miljöbrottsligheten sker. Vi har också
pekat på möjligheten att ge sig in i själva miljö-
balksarbetet och se efter vilka möjligheter som finns
att förstärka insatserna på detta område. Med de mo-
tiven avstyrker vi Miljöpartiets första yrkande.

Det andra yrkandet, som också föranlett reserva-
tionen, gäller de ekonomiska påföljderna för brott mot
vattenföroreningslagen, dumpningslagen m.fl. lagar.
De borde skärpas som en följd av att vi tillträder
konventionen, menar Miljöpartiet. Att märka är att vi
så sent som den 1 januari 1995 skärpte den särskilda
vattenföroreningsavgiften, som tidigare talare har
noterat. Till skillnad från de böter som kan utdömas
bygger denna avgift på ett strikt ansvar. Man behöver
alltså inte bevisa skuldbördan på samma sätt som man
gör vid kriminalisering av dessa brott. Ett strikt an-
svar gäller. Har utsläppet skett och det är klart att det
är från ett givet fartyg, skall redaren ansvara för detta
och åläggas en avgift. Den avgiften höjdes den 1
januari 1995. Dessutom inflationsskyddades avgiften
genom att den kopplades till basbeloppet. Det har
alltså redan där skett en kraftig skärpning. Vi tycker
inte att tiden är mogen att redan nu föreslå ytterligare
åtgärder. Jag vill dock inte avvisa att det i en framtid
kan behövas. Vi får se hur utvecklingen blir. Med de
skälen avstyrks yrkande 2 i motionen och därmed
reservationen.

I yrkandena 3 och 5 tas upp krav på ändringar i
själva konventionen. Miljöpartiet vill att Sverige
omedelbart skall begära ändringar i artiklarna 230 och
73, som begränsar den möjlighet vi har med nuvaran-
de lagstiftning att använda fängelsestraff. Vi tycker
inte att det är realistiskt att omedelbart påbörja en
omförhandling av konventionen. Det har vi också fått
en viss förståelse för från Miljöpartiets sida. Nu måste
vi arbeta ett tag med konventionen. Sedan skall Sve-
rige naturligtvis, om det visar sig att den inte fungerar
bra, ta upp en diskussion om en ändring, så att vi kan
få tillgång till fängelsestraff. Man kan i och för sig
också göra reflexionen att det inte är alldeles själv-
klart att fängelsestraff är så mycket effektivare än
bötesstraff och vattenföroreningsavgift tillsammans.
Ekonomiska påföljder för utländska redare kan vara
väl så effektivt. Det tål i alla fall att diskuteras. Mot
den bakgrunden har vi avstyrkt Miljöpartiets yrkan-
den 3 och 5.

Yrkande 4 i Miljöpartiets motion innebär att Sve-
rige skulle verka för en strängare syn på föroreningar
i den marina miljön. Utskottet har besvarat det yrkan-
det. Vi tycker att det är precis vad Sverige har gjort
hela tiden. Det måste dock erkännas att vi inte har
lyckats så väl som vi kanske skulle önska när det
gäller havsrättskonventionen. I en mängd olika sam-
manhang verkar Sverige i den riktningen när det gäl-
ler internationell lagstiftning.

Det sägs att konventionen innebär en försämring.
Det tål att diskutera, om vi ser till alternativet. Alter-
nativet är egentligen att vi ställer oss utanför konven-
tionen, att vi i dag beslutar att inte ratificera den. Det
skulle innebära att vi ställer oss vid sidan av den möj-
lighet till samarbete som konventionen öppnar för.
Skulle det innebära en förstärkning, om vi bara ser till
miljöområdet? Knappast. Själva tillträdet till konven-
tionen ger arbetsmöjligheter på den internationella
arenan när det gäller bekämpning av brott av detta
slag och det är värdefullt i sig, även om det innebär en
viss försämring i den meningen att fängelsestraffet
blir till böter för utländska fartyg.

Vi måste alltså se till helheten. Gör vi det, skulle
jag vilja hävda att detta inte är någon försämring. Ser
vi bara till frågan om fängelsestraffet som blir ett
bötesstraff kan man diskutera om det är en försämring
eller inte. Men låt gå för att vi kan se det som en för-
sämring. Hur stor den är tål dock att diskuteras med
tanke på hur viktig den ekonomiska påföljden är.

Bodil Francke Ohlsson har lyft fram en del pro-
blem i samband med tillträdet av konventionen. Justi-
tieutskottet har pekat på möjligheterna, och Göran
Magnusson kommer senare i debatten också att knyta
an till olika lösningar.

När det gäller att den svenska domsrätten inte
skulle gälla i den ekonomiska zonen i samband med
oljeutsläpp, pekar justitieutskottet på möjligheten att
göra samma ändring i vattenföroreningslagen som vi
har i dumpningslagen, dvs. att tillföra en bestämmelse
som gör att svensk domsrätt kan gälla där. Det här har
inte blivit något tillkännagivande på grund av osäker-
heten omkring de problem som är förknippade med
detta. Men skrivningen i utskottets betänkande är så
stark att regeringen måste titta på det.

Den andra frågan gäller huruvida bötesstraffet in-
nebär att man inte kan borda ett fartyg. Men vi har ju
vattenföroreningsavgiften som innebär att man får
inspektera fartyg - även om det också där i och för sig
finns vissa försämringar i konventionen. Denna in-
spektion ger möjlighet att med egna ögon se och be-
lägga de brott som begås. Jag kan inte se att detta
skulle innebära att man inte får de bevis man behöver
i en rättegång för att också utdöma bötesstraffet. Jag
tror att Miljöpartiet skjuter över målet i denna kritik.
Den blir juridisk/teknisk men kanske inte särskilt
praktisk.

Slutligen har vi också föreslagit ett tillkännagi-
vande. Detta tillkännagivande tar upp effektivisering-
en av lagstiftningen, behovet av att vi verkligen skall
kunna beivra brotten, behovet av att vi skall kunna
driva in de avgifter som krävs osv. Inom ramen för
detta tillkännagivande ser jag, såsom det är skrivet i
utskottet, alla möjligheter att vi från riksdagen i vårt
beslut har ställt krav på vår regering att den nu skall
titta på dessa frågor. Det får inte finnas några hål som
kan innebära att vi inte kan beivra brotten. Det bör
tillkännagivandet och utskottstexterna vara en garanti
för.

Med de orden vill jag återigen säga att vi från ut-
skottsmajoritetens sida tillstyrker regeringens alla
förslag - det är fråga om många olika förslag - och att
vi avstyrker Miljöpartiets reservation.

Anf. 123 DAN ERICSSON (kds) replik

Herr talman! Berndt Ekholm säger att alternativet
i dag är att ställa sig utanför konventionen. Men det är
inte det debatten handlar om. Detta är faktiskt en
reservation som är byggd på ett synsätt enligt vilket
regeringen på något sätt måste kompensera den del i
konventionen som faktiskt innebär en försämring av
möjligheterna till sanktioner mot oljemarodörer, mot
miljömarodörer.

Bakgrunden till mitt inlägg är att riksdagen fak-
tiskt under ett års tid vid två tillfällen har behandlat
frågor som berör detta område, alltså oljeutsläpp.
Man har avvisat de förslag som då lagts fram, och
man hänvisar till att regeringen driver denna fråga
ändå - utan att vi har fått några konkreta förslag på
bordet.

Det är bra att utskottet i och för sig har ett tillkän-
nagivande. Man går faktiskt litet tuffare fram jämfört
med tidigare. Men detta motsäger inte möjligheten att
stödja reservationen.

Berndt Ekholm säger att tiden inte är mogen för
ytterligare åtgärder. Jag tror, herr talman, inte att det
är många som vill hålla med Berndt Ekholm om detta.
Man ser ju en dramatisk ökning av oljeutsläppen som
faktiskt leder till just det jag sade; Östersjön blir en
form av oljetråg. Det är detta vi med alla medel måste
bekämpa, och det här är en liten del av det resone-
manget.

Så jag tycker nog, herr talman, att motiven bakom
reservationen kvarstår. Därför står jag fast vid att yrka
bifall till denna.

Anf. 124 BERNDT EKHOLM (s) replik

Herr talman! Ja, era motiv står säkert kvar. Men
det hindrar inte att man kan argumentera mot dem.
Enligt Dan Ericsson sade jag att alternativet vore att
ställa sig utanför konventionen. Men det var inte med
anledning av reservation 2 som jag sade det, utan det
var med anledning av helheten. Vad har vi för alter-
nativ när det gäller artiklarna osv.?

När det gäller reservationen pekade jag redan i
mitt anförande på att vattenföroreningsavgiften har
skärpts och att den har inflationsskyddats. Det är
kanske rimligt att nu låta konventionen verka en tid
innan man talar om skärpta straff, något som man är
ute efter i reservationen.

Till detta kan, när jag talar om ytterligare åtgärder,
sägas att det ju finns många ytterligare åtgärder. En
sådan är detta med oljehamnarna. Det är en väldigt
bra idé, om den nu också förverkligas, för att få en
bättre situation utefter kusterna.

Havsrättskonventionen i sig kommer att skapa ett
tryck mot redarna. Var de än har sina fartyg skall de,
om det här fungerar, vara jagade så att de sköter sig.
Det kommer i sig att leda till att vi får bättre fartyg.
Det är i alla fall syftet med konventionen, och det bör
leda till detta. Då får man mindre problem också i
Östersjön.

Sedan har vi också pekat på att Miljöbalksutred-
ningen kan studera dessa frågor. Med det tycker jag
att vi i allt väsentligt uppfyller det som reservationen
är ute efter. Det är bara det att ni vill göra en marke-
ring här. Det är era motiv.

Anf. 125 DAN ERICSSON (kds) replik

Herr talman! Nu säger Berndt Ekholm att konven-
tionen måste få tid att verka. Men, herr talman, vi har
faktiskt inte tid att vänta ytterligare ett antal år innan
man kommer åt detta.

Jag gav tidigare en siffra på antalet oljeutsläpp
upptäckta under 1995. Det var 482. 1994 var det 415.
Om vi går tio år bakåt i tiden var det bara tio. Vi kan
alltså se att det har varit en mycket dramatisk ökning
av oljeutsläppen. Det är därför vi inte har tid att vänta.
Vi måste ta till alla medel som finns för att få stopp på
det här.

I och för sig, herr talman, är jag tacksam för stödet
från Berndt Ekholm när det gäller att satsa på oljeav-
fallshamnarna, och på hanteringen av detta. Det är
samma förslag som vi har fört fram tidigare i denna
diskussion, men som har avvisats.

När man sedan, herr talman, börjar hänvisa till
Miljöbalksutredningen, så blir jag riktigt bekymrad.
Det är ju något som regeringen verkligen har dragit i
långbänk. Den utredningen har nu jobbat i många år.
Jag satt själv med i den ett tag. Vi lade fram en pro-
position under den förra mandatperioden, men Soci-
aldemokraterna drog tillbaka den. Sedan har man
dragit detta i långbänk. Hänvisar man till miljöbalken
i den här frågan, då är vi illa ute, herr talman!

Anf. 126 BERNDT EKHOLM (s) replik

Herr talman! Det är väl inte tid för att diskutera
miljöbalken nu, men det var väl inget mästerverk
precis som den borgerliga regeringen åstadkom. Det
är skälet till att s-regeringen har givit utredningen så
mycket tid. Det arbete som den borgerliga regeringen
åstadkom var så dåligt att vi tvingades gå till grunden
på det här sättet. Men jag tycker att detta i huvudsak
ändå har väldigt litet med det vi debatterar här i dag
att göra.

Vi har ett tillkännagivande. Det är brett. Det rym-
mer väldigt mycket. Det finns stora möjligheter att ta
tag också i det som reservationen tar upp. Det är inte
tid att vänta - nej, just därför!

Glöm inte att havsrättskonventionen i sig, satt i
funktion från den 1 juli 1996, innebär ett kraftigt ökat
tryck. Man kan ju inte bara fastna i en fokusering vid
straffpåföljden och vattenföroreningsavgiftens storlek.
Man måste också se till vad kustbevakningen kan
göra. Det är bra att de har effektiviserat sina insatser.

När vi i princip använder polisiär förmåga i sam-
hället i stort, är det för att avskräcka, inte för att i
varje läge kunna utdöma ett straff. Samma sak gäller
här också. Överbetona inte vikten av straffet! Jag tror
att det är oerhört mycket viktigare att hela det inter-
nationella samfundet i ett samarbete enas kring denna
konvention och driver det här gemensamt. Det kom-
mer att få mycket större genomslag än reservationens
krav på ökade straff i Sverige.

Anf. 127 BODIL FRANCKE
OHLSSON (mp) replik

Herr talman! Berndt Ekholm sade att ekonomiska
påföljder är viktiga. Det som är viktigt när man höjer
bötesstraffet är just att det skall vara avskräckande.
Vattenföroreningsavgiften skall också vara avskräck-
ande. Då kan man, tycker jag, inte ha kvar de gamla
böterna som är på högst 150 000 - högst alltså. Man
dömer till dagsböter á 1 000 kronor.

Man kan titta på hur andra länder ser på detta. Jag
har fått uppgifter från USA och Australien. I dessa
länder är det så att om fartyget inte självt omedelbart
anmäler ett utsläpp åläggs det att betala en grundav-
gift på 250 000 kr. Det kan jämföras med det ur-
sprungliga beloppet för vattenföroreningsavgiften
som är ett basbelopp. Det är alltså en mycket stor
skillnad. Dessa 250 000 kr gör ju att fartyget omedel-
bart anmäler utsläppet. Sedan får man dessutom beta-
la saneringskostnaderna. Då vill man ju inte dessutom
ha denna stora utgift. Det är alltså två skilda saker.

När det gäller vattenföroreningsavgifter blir man
inte fälld för något brott förrän avgiften överklagas.

Från början var straffet både bot och fängelse. Nu
är det bara bot som gäller. Jag tycker därför att det är
givet att man höjer boten för att kompensera att fäng-
elsestraffet har tagits bort just för att straffet skall vara
avskräckande.

Det har inte talats om att stå utanför. Tiden är
knapp. Det går inte att vänta med detta.

Anf. 128 BERNDT EKHOLM (s) replik

Herr talman! När det gäller det sista som Bodil
Francke Ohlsson tog upp, att stå utanför, så har ju
Miljöpartiet i sin motion krävt ändringar i dessa para-
grafer. Jag tror säkert att man i Miljöpartiet med tanke
på det enorma arbete som man har all förtjänst av att
ha lagt ned på att granska den här konventionen också
är väl förtrogen med att möjligheterna att omedelbart
förhandla om den konventionen är utomordentligt
små. I den meningen blir, som jag ser det, ett alterna-
tiv att stå utanför. Det är ju inte realistiskt. Det vore
inte ens bra på något sätt.

Beträffande den avskräckande effekten är det na-
turligtvis på det sättet att ju högre böter som kan ut-
dömas och ju högre vattenföroreningsavgifterna är,
desto bättre är det. Men man får alltid göra en avväg-
ning hur långt man skall gå och när man skall göra
det. Och låt oss inte glömma att havsrättskonventio-
nen i sig är den stora saken. Alla stater som biträder
den kan bekämpa de marodörer som det många gång-
er är fråga om. Det är på det sättet som vi gör den
stora insatsen.

Sedan får vi återkomma om vi behöver höja vat-
tenföroreningsavgiften ytterligare. Den höjdes i janu-
ari 1995. Nu följer den automatiskt inflationen. Men
vi skulle vilja gå ännu hårdare fram. Vi får också
återkomma om vi behöver höja bötesstraffen ännu
mer. Vi har ju även diskuterat fängelsestraffet. Men vi
får ta upp även det i ett senare läge. Att göra det just
nu tror jag inte vore en riktig åtgärd. Det är också
därför som vi yrkar avslag på reservationen.

Anf. 129 BODIL FRANCKE
OHLSSON (mp) replik

Herr talman! När vi diskuterade detta i utskottet
fick jag motargumentet att detta är en paketlösning.
Det är alldeles riktigt. Jag fick också höra att man har
revisionsmöten var tionde år, och man kan naturligt-
vis ta upp detta och få en ändring om tio år. Men man
kan ta itu med detta betydligt tidigare. Man kan börja
och utarbeta förslag till ändringar efter ett år. Helt
omöjligt är det alltså inte att ändra detta. Om det
sedan skall finnas fängelsestraff eller inte får man
tänka igenom när man har sett om de lagar som vi nu
har verkligen räcker till. Jag menar att de inte räcker
till i och med att samtliga fackmän på området menar
att snabba tillslag och möjlighet att gå ombord måste
finnas.

Dessutom talar kustbevakningen och vår
överåklagare i Skåne om att man måste förbättra den-
na övervakning och att det måste finnas möjligheter
att övervaka med flyg, radar eller satellit, inte minst i
mörker, på ett helt annat sätt om man skall kunna ta
fast de fartyg som så cyniskt på nätterna gör sina
oljeutsläpp. Och man kan vara säker på att det är
ganska medvetet gjort för att spara pengar.

Anf. 130 BERNDT EKHOLM (s) replik

Herr talman! Det senaste som Bodil Francke Ohls-
son tog upp tycker jag är bra. Att förbättra övervak-
ningen är ju precis det som tillkännagivandet går ut
på. Att det skall vara möjligt att gå ombord på farty-
gen förutsätter vi att lagstiftningen kommer att medge
och att regeringen ser till att det blir på det sättet,
annars är den ju fullständigt verkningslös.

Jag tror att det var en åklagare i Stockholm som
skall flytta ned till Skåne vars insatser för att vidta
kraftfullare åtgärder är mycket bra. Det är bara att
önska honom lycka till och hoppas att det skall funge-
ra.

Det som kustbevakningen har gjort och som även
andra myndigheter har varit inkopplade på är utmärk-
ta insatser, och de skall ha allt stöd.

Anf. 131 EVA ZETTERBERG (v)

Herr talman! Det är en stor framgång för svenska
förhandlare och för internationella miljöorganisatio-
ner att arbetet med havsrättskonventionen nu har
avslutats och att Sverige nu kan ratificera den och gå
vidare och tillämpa konventionen.

Vänsterpartiet stöder det som utskottsmajoriteten
har framfört, nämligen att det väsentliga i dag är att
fatta beslut om att ratificera havsrättskonventionen
och att i dag inte gå in med olika ändringsförslag.

Berndt Ekholm har här på ett förtjänstfullt sätt re-
dogjort för dessa ställningstaganden, och jag ställer
mig från Vänsterpartiets sida helt bakom detta.

Bodil Francke Ohlsson och Miljöpartiet har till-
sammans med kds tagit upp en del invändningar och
anfört hur man redan nu bör föreslå förändringar och
hur man skall gå vidare med den svenska lagstiftning-
en när det gäller miljöbrott. Det ligger väldigt mycket
i det som finns med i reservationen och det som Mil-
jöpartiet har tagit upp i sin motion. Men jag menar att
argumentet ändå överväger, nämligen att man bör
ratificera konventionen i befintligt skick, att fördelar-
na överväger. Jag menar också att utskottsmajoriteten
på ett mycket tydligt sätt har markerat att de synpunk-
ter som finns i justitieutskottets uttalande och i övrigt
kommer regeringen till känna och att man skall beakta
de frågeställningar och de problem som har lyfts fram.
Jag utgår från att man från regeringens sida kommer
att se till att så blir fallet.

Jag skall inte orda mer om själva konventionen,
men jag vill citera en dikt som en person som heter
Claes Andersson har skrivit. Han är ordförande för
Vänsterförbundet i Finland och Finlands kulturminis-
ter. Han har funderat på havsfrågorna. Dikten är
hämtad från en diktbok från 1993 som heter Dikter
från havets botten.

"Ingenstans är friden större än på havets botten.

Man längtar aldrig bort från havets botten.

Ingen plats går upp mot havets botten.

Den som påstår något annat har aldrig varit på ha-
vets botten.

Krig har aldrig förekommit på havets botten.

Ingen har förblött på ärans fält på havets botten.

Aldrig var ljuset så milt som på havets botten.

Döden aldrig så mild som på havets botten.

Kärleken känner inga gränser på havets botten.

Ingen avund, ingen bitterhet, inget kvävande hat
på havets botten.

Himmel och hav uppgår i varandra likt älskande
på havets botten.

En kväll som denna sitter Grigorij Sokolov och
spelar Schubert på havets botten.

Inga telefoner, ingen som inte orkar svara på ha-
vets botten.

Barndomen är som en dröm på havets botten.

Vore det inte för ryktet om annalkande flodhästar
på havets botten.

Men också det är runt och mjukt som det är på ha-
vets botten.

Bodde jag inte här skulle jag ge mitt liv för att få
se havets botten.

Har man en gång varit här har man verkligen varit
på havets botten."

Herr talman! Claes Andersson kanske inte har stu-
derat havsrättskonventionen. Men jag tycker att hans
dikt kan tillföra något när vi går vidare i arbetet med
just havsrättskonventionen.

Anf. 132 DAN ERICSSON (kds) replik

Herr talman! Det var en fin dikt, men den gav mig
anledning att begära replik.

Dikten handlade om havets botten. Problemet är
att vi snart inte har kvar denna botten. Det finns snart
inte något liv där. Det behövs en anständig miljö på
denna botten.

Vår reservation skulle på ett sätt visa att vi inte
skickar ut signalen att vi nu mildrar straffet för brott
mot denna havets botten. Om kammaren bifaller den-
na reservation kompenserar vi ändå detta, dvs. att
detta inte är riksdagens mening, genom att vi är tydli-
ga och säger att det måste till en kompensation när det
gäller de ekonomiska påföljderna vid den här typen
av brott.

När det gäller alla andra saker som också måste
tas upp tycker jag att det i dag kommer en felaktig
signal - och detta i en situation där just de utsläpp
ökar som fördärvar havets botten.

Anf. 133 EVA ZETTERBERG (v) replik

Herr talman! Jag är helt klar över alla hoten mot
havets botten. Jag menar dock att vi genom det som
majoriteten i utskottet har framhållit - att önskemålet
är att regeringen tar till sig det som står i justitieut-
skottets yttrande och det som framförts på olika sätt -
visar att vi tar miljöhoten på allvar. Det är en förplik-
telse för regeringen. Man kan inte komma ifrån det
som faktiskt är en beställning av riksdagen.

För Vänsterpartiets del är jag inte beredd att i dag
tala om exakt hur den här lagstiftningen skall föränd-
ras.

Anf. 134 BODIL FRANCKE
OHLSSON (mp) replik

Herr talman! I fråga om oljetransporterna vill jag
bara påminna om att oljan av ekonomiska skäl blir allt
sämre och tjockare. När oljan klumpar sig flyter den
inte på samma sätt som för några år sedan. I stället
sjunker den till havets botten, med de konsekvenser
som det får - döda bottnar, yngelplatser som försvin-
ner osv.

Anf. 135 KIA ANDREASSON (mp)

Herr talman! Följden av att riksdagen antar havs-
rättskonventionen är, tyvärr, att det blir svårare att
döma personer som ansvariga för oljeutsläpp. Det
som har varit väldigt svårt blir nu omöjligt.

Det talas om straff, men det skall ju inte vara så
stränga straff när det gäller miljöbrott. I stället skall
avgifter tas ut. Man skall kanske se på dessa brott på
ett mildare sätt. Jag kan inte förstå det synsättet. Just
miljöbrotten anser jag vara oerhört allvarliga. Naturen
har ingen talan - den har ingen röst. Det har inte hel-
ler djuren eller livet i havet. Men någon måste före-
träda naturen och tala om att sådant här skall betraktas
som mycket allvarligt. I det avseendet försöker vi i
Miljöpartiet vara en röst för naturen.

Miljöpartiet är det enda partiet i riksdagen som
har uppmärksammat problemet. Vi har motionerat om
det. Någonting som är positivt är väl att det finns
företrädare för andra partier som också har tagit detta
på allvar och som försöker göra något. Jag är ändå
inte riktigt nöjd.

Det talas här om att vi kan agera på andra sätt och
att det finns möjligheter. Jag tycker att vi verkligen
skall ta itu med detta på en gång.

För vissa av de stater som har undertecknat havs-
rättskonventionen blir det en förbättring, men för
svensk del måste konsekvenserna av en ratificering av
konventionen från miljösynpunkt ses som ett steg
tillbaka.

Som kustbevakningen under remissbehandlingen
av ärendet anfört speglar konventionen, som nu fun-
nits i ett antal år, på flera punkter ett föråldrat synsätt
inom miljövården som inte överensstämmer med nu
gällande synsätt. Sverige har ju under senare tid gjort
stora ansträngningar i det internationella arbetet när
det gäller att införa skärpta regler vid förorening av
miljön.

Häromåret införde vi ju en ekonomisk zon. Då var
ett av de bärande motiven just att värna om den mari-
na miljön. Det här med zoner i havet är litet invecklat.
Det allra närmaste vattnet utmed våra kuster kallas för
inre vatten. Utanför kommer territorialhavet, som
sträcker sig 12 nautiska mil utåt. 1 nautisk mil är
1 852 meter, så det är inte fråga om en särskilt lång
sträcka. Utanför territorialvattnet kommer den eko-
nomiska zonen. Det är där som oljeutsläppen sker.

Beslutet om att införa nämnda ekonomiska zon
ansågs ge bättre möjligheter att ingripa mot olika
former av föroreningar i vårt närområde, och
tillämpningsområdet för viss miljölagstiftning, som
tidigare bara gällt inom sjöterritoriet, sträcktes därför
ut i zonen.

Att mot den bakgrunden nu helt frånhända sig den
svenska domrätten över t.ex. oljeutsläpp från utländ-
ska fartyg i den svenska ekonomiska zonen är alltså
något som är helt obegripligt. Det är ju vad som hän-
der i och med denna proposition.

Justitieutskottet har inte hand om alla lagar. Just
de lagar som också är aktuella här är dumpningslagen
och vattenföroreningslagen. Dessa lagar hör emeller-
tid hemma på miljösidan. Att det är så splittrat utgör
ett dilemma när det gäller miljöbrott. Nu kom denna
viktiga fråga upp i utrikesutskottet, som kanske inte
ens hade tänkt på att den fanns där - som Berndt
Ekholm sade. Det är alltså tur att vi upptäckte den.

Därefter kommer den till justitieutskottet, som ba-
ra har hand om en liten del. Den delen är dock ganska
väsentlig, eftersom det gäller domstolsväsendet samt
polis och åklagare. De måste ju också vara involvera-
de i detta arbete. Vidare har vi Miljödepartementet,
men egentligen hör miljöfrågorna hemma i jord-
bruksutskottet. Ni märker hur omöjligt det är att fånga
upp dessa saker på rätt sätt. Det behövs alltså en sam-
ordning här.

Jag hoppas att Miljöbalksutredningen kan justera
de värsta felen och samla lagarna i sig i ett. Som
framkommit här skall Miljöbalksutredningen också ta
itu med det nu aktuella problemet, men jag har talat
med våra företrädare i utredningen. De säger att det är
en omöjlighet. De är nu inne i slutspurten och har inte
fått förlängd tid, något som de egentligen skulle ha
velat ha. Därför blir väl detta inte aktuellt den här
gången heller.

Justitieutskottet har ett särskilt yttrande som alla
ledamöter i utskottet ställt sig bakom. Detta är mycket
glädjande och positivt. Man tar upp saker som rege-
ringen genast måste göra. Det gäller att ingripande
med straffrättsliga medel alltjämt skall kvarstå, så att
man kan justera andra lagar. Vidare gäller det att
effektivisera det rättsliga förfarandet inom berörda
myndigheter för att få fram fler fall till åtal. Även
indrivningsförfarandet inbegrips här.

Berndt Ekholm, liksom regeringen, säger att det
när det gäller vattenföroreningsavgiften kommer att
bli en kompensation. Vattenföroreningsavgiften har
dock fungerat. Det gjorde den ända tills man nyligen
höjde beloppet. Det har, tyvärr, visat sig att rederierna
i och med höjningen av avgiften i stället regelmässigt
överklagar kustbevakningens beslut i tingsrätten. Då
uppkommer problemet med de beviskrav som gäller
för olika miljöbrott. Bevisen är så svåra att få igenom
i en domstol att det slutar med att förorenarna går fria.
Vattenföroreningsavgiften har alltså inte kunnat vara
det verktyg som man skulle önska.

Till syvende och sist kommer straffen in i bilden.
Vad gör man med människor som inte rättar sig efter
lagar, som inte betalar de avgifter som de skall beta-
la? Då har vi endast straff att ta till. Kustbevakningen
säger i dag att man måste se utsläppet för att kunna
ingripa. Det kan inte vara vettigt. De här fartygen
smyger ju, som sagt, fram på nätter då det är dimma.
Andra chanser att säkra bevis finns det inte. Det är där
som den verkliga huvudknuten finns.

Regeringen måste genast, menar jag, tillsätta en
liten utredning som får i uppgift att ta reda på allt som
är svårt. Speciellt gäller det detta med att säkra håll-
bara bevis, så att de leder till åtal eller ekonomiska
sanktioner. Myndigheterna måste få hjälp med att på
ett effektivt sätt ställa de personer till svars som är
ansvariga för oljeutsläppen. Det skall ske på ett så
avskräckande sätt - det är alltså här som straffen
kommer in i bilden - att det inte blir så lätt som det i
dag är att göra utsläpp.

Det räcker inte med att erbjuda mottagningsan-
läggningar i hamnarna. Rederierna kalkylerar i tid.
Det skall gå fort och det får inte heller orsaka dem
besvär. Därför tror jag inte att det går enbart med
sådana här anläggningar, utan det måste ske med
rättsliga medel.

Avslutningsvis vill jag tacka justitieutskottet i sin
helhet för att det har stött Miljöpartiets ansträngningar
i skarpa uttalanden. Det är upp till regeringen att nu
visa att man följer dessa uttalanden, att man gärna går
längre och tillsätter personer som kan ta ett samlat
grepp på problemet. Vi kan inte längre se dessa ut-
släpp fortsätta i den takt som de har förekommit. Det
måste till synnerligen effektiva medel. I och med
havsrättskonventionen, som har gått ett steg tillbaka,
måste det bli oerhörda skärpningar. Jag hoppas att fler
partier stöder vår reservation.

Anf. 136 DAN ERICSSON (kds) replik

Herr talman! Jag beklagar att jag måste korrigera
Kia Andreassons historieskrivning något. Det är sant
som Kia Andreasson säger att detta är ett exempel på
en fråga som berör många utskott. Det kan vara jord-
bruksutskottet, lagutskottet, justitieutskottet och nu
utrikesutskottet. Det är inte bra. Men det är faktiskt
Kia Andreasson och Miljöpartiet som är ansvariga för
att vi fortfarande har en mycket splittrad lagstiftning
på detta område. Det var Miljöpartiet och Socialde-
mokraterna som förhindrade behandlingen av en
samlad miljöbalk. Vi vet inte ens om vi kommer att få
ett förslag till en miljöbalk att behandla under den här
mandatperioden.

När Kia Andreasson säger att Miljöpartiet som
enda parti har tagit detta på allvar kanske jag tycker
att det är att gå litet långt. Jag tycker faktiskt att justi-
tieutskottet och utrikesutskottet i samband med till-
kännagivandet tog det här på allvar. Däremot kan jag
säga att jag tycker att vi kristdemokrater stod mycket
ensamma i de här frågeställningarna, både i maj förra
året och i februari i år då vi behandlade frågor av
liknande karaktär.

Anf. 137 KIA ANDREASSON (mp) replik

Herr talman! Nu gäller det inte så mycket pro-
blemställningen med själva oljeutsläppen, Dan Erics-
son. Miljöbalken var inte så bra som vi ville att den
skulle vara. Det var därför, inte för att vi ville hindra
en miljöbalk. Det var för att förbättra den. Även
rättsexperter på detta område säger att den var be-
drövlig. Det måste till en omarbetning. Det var därför.

Vad var det mer Dan Ericsson sade? Att vi skall
kivas om vem som är bäst på detta vill jag inte. Jag
tackade också justitieutskottet och andra för att de
hade stött våra ansträngningar för att komma till rätta
med problemen. Men det var ändock bara vi som
hade en motion i ämnet. Det kan väl inte Dan Erics-
son bestrida.

Anf. 138 GÖRAN MAGNUSSON (s)

Herr talman! De allt fler oljeutsläppen från fartyg i
Östersjön är upprörande. Att så få lagförs för de här
upprörande utsläppen är också mycket irriterande.
Därför är det bra att riksdagen ställer sig bakom so-
cialdemokraternas förslag i justitieutskottet om ett
tillkännagivande till regeringen om att det snarast
behöver vidtas åtgärder för att effektivisera det rätts-
liga förfarandet när det gäller att beivra oljeutsläppen
i bl.a. Östersjön.

Kustbevakningens höga ambitionsnivå på det här
området är mycket viktig, men det behövs också ökad
samverkan mellan olika myndigheter. Därför är det
angeläget med tillkännagivandet, som innebär en
ordentlig genomgång av problemet från regeringens
sida. Regeringen får sedan bedöma vilka ytterligare
åtgärder som är nödvändiga för att man skall komma
till rätta med förstöringen av den marina miljön.

Den debatt som vi har haft i justitieutskottet och
som nu har förts också här i kammaren med anledning
av havsrättskonventionen tycker jag har varit alldeles
utomordentligt bra. Jag tycker också att det är angelä-
get att säga att Miljöpartiet i anslutning till proposi-
tionen om havsrättskonventionen har utfört ett för-
tjänstfullt arbete och pekat på en rad problem som det
här förslaget faktiskt innebär, framför allt för den
svenska bekämpningen av oljeutsläppen i Östersjön.

Emellertid får man när man hör Miljöpartiets före-
trädare tala om alla problem som har uppstått ibland
intrycket att de agerar så att det bästa blir det godas
fiende. Man kan alltså inte genomföra det goda som
havsrättskonventionen innebär, exempelvis det goda
att alla stater runt Östersjön kan ansluta sig till samma
konvention. Nu vet jag inte om de kommer att göra
det, men den möjligheten finns. Det är mycket bra och
en förbättring i många avseenden. Men Miljöpartiet
kräver det bästa, och därmed får man ett intryck av att
de faktiskt inte är beredda att anta havsrättskonven-
tionen heller.

Jag tycker att det är viktigt att i det här samman-
hanget slå fast, att även om vi inte kan döma till
fängelse i fortsättningen skall miljöbrott ha ett högt
straffvärde. Det finns ingen anledning att principiellt
säga att vi skall ersätta straffen med avgifter. Jag tror
att båda sakerna behövs. Men när man lyssnar på
diskussionen finner man att det är en väldig fokuse-
ring på själva fängelsestraffet, just att sätta skepparen,
redaren eller vem det kan vara i fängelse. Jag tycker
att det väsentliga i det här sammanhanget är att man
skall öka upptäcktsrisken, öka möjligheterna att fak-
tiskt lagföra dem som förorenar i Östersjön med bl.a.
oljeutsläpp. Det är det som tillkännagivandet tar sikte
på, nämligen att regeringen skall gå igenom vilka
förändringar som behövs.

Jag tycker också att det är värt att notera att man
säger att det har varit över 400 utsläpp i Östersjön,
varav ett enda utsläpp har blivit föremål för lagföring.
Det är så att säga inte bristen på straff som är proble-
met i sammanhanget. Det är att man måste öka upp-
täcktsrisken som är det absolut väsentliga.

Dessutom kom man på Visbykonferensen, som
ägde rum för en knapp månad sedan, överens om att
försöka klara de olagliga oljeutsläppen i Östersjön,
som det är formulerat. Det är en annan sida av saken.
Vi har koncentrerat oss väldigt mycket på straff och
avskräckande aktiviteter, men oljemottagningsan-
läggningar där det faktiskt i någon mening måste vara
gratis att få lämna överbliven olja och andra förore-
ningar som finns kan naturligtvis vara det allra vä-
sentligaste. Det är det som kan leda till att vi kommer
till rätta med miljöförstöringen genom de olika ut-
släppen.

Även om det sker vissa förändringar i förutsätt-
ningarna för bekämpningen av oljeutsläppen i och
med att vi antar havsrättskonventionen måste summe-
ringen vara att den i sig är en förbättring sett ur
världssamfundets synpunkt. Vi har möjligheter också
i Sverige att på olika sätt vidta åtgärder som innebär
att vi kan komma till rätta med det faktiska problemet
med omfattande och ökande oljeutsläpp i Östersjön.
Tack!

Anf. 139 KIA ANDREASSON (mp) replik

Herr talman! Det är inte fängelsestraffet i sig, Gö-
ran Magnusson, utan det som följer med ett fängelse-
straff, t.ex. att kunna göra husrannsakan. Hur det blir
med det har vi väl inte klarlagt riktigt ännu ur juridisk
synpunkt. Det är mycket viktigt att lagarna och påbu-
den är klara när det sedan händer någonting, annars
blir det luddigt och då står både polis och andra
myndigheter handfallna och vet inte hur de skall age-
ra. I det fallet måste det vara kristallklart så att de vet
hur de skall göra. Det är det första.

Det andra är hur allvarligt vi ser på hur olika före-
teelser bedöms. Fängelsestraffet betyder enligt den
bedömning vi har gjort i vårt samhälle att det är väl-
digt allvarligt. Det är också en aspekt i detta samman-
hang.

Sedan har vi inte sagt att vi skall avstyrka Havs-
rättskonventionen i sin helhet, utan vi har påpekat
vilka problem som kan komma i fråga och att vi måste
göra om andra lagar så att denna försämring inte
kommer till stånd. Det är det vi vill.

Anf. 140 GÖRAN MAGNUSSON (s) re-
plik

Herr talman! Jag vill bara understryka att det är
positivt med den enighet som vi har nått i justitieut-
skottet och som också finns i utrikesutskottet, som ju
är huvudutskott i det här sammanhanget, kring det
tillkännagivande där regeringen skall gå igenom vilka
effektiviseringsåtgärder som skall kunna vidtas i det
rättsliga förfarandet för att man skall kunna komma
till rätta med oljeutsläppen. Här har Miljöpartiet, som
jag sade tidigare, utfört ett bra arbete. Alldeles i den
sista skälvande minuten klev uppenbarligen också kds
på vagnen, men det är Miljöpartiet som har utfört
arbetet. Det är glädjande att kammaren kan bli enig
om det här uttalandet.

Anf. 141 BODIL FRANCKE
OHLSSON (mp)

Herr talman! Jag skulle egentligen säga samma
sak som Kia Andreasson har sagt angående fängelse,
men jag skall inte upprepa det. Jag vill dock påpeka
att vi har sagt en hel rad mycket fasta, starka och
positiva saker om Havsrättskonventionen. Att stå
utanför konventionen har det över huvud taget inte
varit tal om från Miljöpartiets sida.

Överläggningen var härmed avslutad.

Beslut

Mom. 2 (ekonomiska påföljder)

1. utskottet

2. res. (mp, kds)

Votering:

257 för utskottet

31 för res.

2 avstod

59 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 137 s, 68 m, 17 c, 19 fp, 16 v

För res.: 1 c, 1 fp, 1 v, 17 mp, 11 kds

Avstod: 2 fp

Frånvarande: 24 s, 12 m, 9 c, 4 fp, 5 v, 1 mp, 4 kds

Övriga moment

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Beslut om uppskjuten votering

På förslag av andre vice talmannen medgav kam-
maren att återstående ärenden på dagens föredrag-
ningslista fick avgöras i ett sammanhang vid morgon-
dagens arbetsplenum.

7 § Jämställdhet som ett nytt mål för Sveriges
internationella utvecklingssamarbete

Föredrogs

Utrikesutskottets betänkande 1995/96:UU18

Jämställdhet som ett nytt mål för Sveriges internatio-
nella utvecklingssamarbete (prop. 1995/96:153)

Anf. 142 BERTIL PERSSON (m)

Fru talman! Vi har bedrivit bistånd i det här landet
i över 30 år, och jämställdheten har alltid varit en
viktig och integrerad del i det bistånd som vi bedriver.
Det är ingenting nytt att tala om jämställdhet i bi-
ståndspolitiken.

Från moderat sida har vi drivit frågorna om MR,
demokrati och förbud mot diskriminering i åratal.
Man skulle mot den bakgrunden kunna säga att det
inte är någonting märkvärdigt, utan att det är ganska
självklart med jämställdheten och att det väl är rela-
tivt oskyldigt att föra in ytterligare ett mål bland alla
de andra målen när det gäller jämställdhetspolitiken.
Att vi markerar i den här frågan beror dock på att vi
tycker att det är väldigt viktigt att få i gång en debatt
om målsättningarna i biståndspolitiken.

Vi går alltmer här i riksdagen över till en styrning
med mål och medel för de verksamheter vi bedriver.
Med våra utgångspunkter tycker vi att det är viktigt
att fattigdomen utrotas i världen. Utrotandet av fattig-
domen i världen måste vara det helt övergripande
målet.

Sedan vill vi ha effektivitetsmål, mål som går att
mäta, där man kan konstatera att man når resultat i
den verksamhet som man bedriver - inte luftigare
uttalanden. Vi vill kunna mäta hur många unga kvin-
nor som blir utbildade, hur många som får vatten osv.
Det gör att vi vill ha en debatt om målen i biståndet.

Erfarenheterna från de länder som har lyckats att
på en generation, på 20-30 år, gå från absolut fattig-
dom till relativt välstånd, inte minst i Stillahavsasien,
visar att det för att utrotandet av fattigdomen skall nås
krävs respekt för demokrati, respekt för de mänskliga
rättigheterna - någonting som vi har påpekat många
gånger. Det fordras att man avstår från diskrimine-
ring, att man driver en jämställdhetspolitik, att man
har ett rättssamhälle och att man har marknadseko-
nomi.

Om man vill införa ett mål som påverkar just detta
med diskriminering, menar jag att man i så fall skulle
ha infört ett antidiskrimineringsmål, ett mål som inne-
bär att man motsätter sig diskriminering, alldeles
oavsett om den beror på ras, ålder, kön, handikapp,
religion, hudfärg eller politisk uppfattning, och inte
bara ha lokaliserat detta till könsfrågan.

Jag menar också att det här med jämställdhet ju
naturligt ingår i det demokratimål som vi redan har
och i det MR-mål som vi inte har, som vi har pratat
för i långa tider, men som dessutom är ett allas åta-
gande, genom de konventioner som vi har skrivit på.

Jag vill alltså säga att jämställdhet har varit etable-
rad länge i den svenska biståndspolitiken. Först be-
drevs den i form av kvinnoprojekt, och sedan har den
successivt blivit integrerad i hela det svenska utveck-
lingssamarbetet. Från det att några få människor
sysslade med jämställdhetsfrågor på SIDA, har de nu
blivit en del i vartenda projekt som startas.

Det är dessutom på det viset att diskriminering i
hem, arbete och utbildning av kvinnor är ett hot mot
fattigdomsbekämpningen. Man måste utnyttja alla
resurser om man skall kunna utrota fattigdomen. Här
kommer återigen jämställdheten.

Vad vi vill ha är i stället reella åtgärder, mätbara
åtgärder, basal utbildning för flickorna, basal häl-
so- och sjukvård, stöd till kvinnliga företagare och
respekt för demokrati och mänskliga rättigheter. Det
är med mätbara mål vi menar att man kan nå de resul-
tat som vi vill uppnå.

Jag tror att det finns stor anledning att se med op-
timism på utvecklingen i u-världen. Vi lever i en
förändrad värld. Vi har haft en revolution när det
gäller demokrati och marknadsekonomi. Det finns
exempelvis bara en diktatur kvar i Sydamerika. Det är
i dag 68 % av u-världens befolkning, på litet drygt 1
miljard människor, som lever i länder i snabb eko-
nomisk tillväxt, och bara 17 % lever i länder där man
blir fattigare efter hand.

Vi har länge krävt att man skall se över målen i
biståndet och att man där skall prioritera demokrati
och MR-frågor. Folkpartiet driver också den här frå-
gan. Vi tycker att det är angeläget att en sådan utred-
ning kommer till stånd. Inte minst tror jag att man då
också skall inse det som nu sägs generellt i FN, näm-
ligen att biståndet skall vara oljan i motorn och inte
bensinen i tanken.

Bristerna i det bistånd vi nu bedriver är inte brist
på målsättningar, utan det är brist på resultat i vissa
länder, i de delar av världen där folk blir fattigare och
där man har en befolkningsexplosion.

Vi är för jämställdhet i alla sammanhang. Vi är
mot långa målkataloger, där man inte kan mäta resul-
taten av åtgärderna. Vi är för fattigdomsbekämpning,
och vi anser att jämställdhet är en förutsättning för
hållbar utveckling i hela världen. Vi vill ha en analys
av innehållet och kvaliteten i biståndet, och vi vill
prioritera demokrati och MR-frågor under det över-
gripande fattigdomsutrotandet.

Jag vill yrka bifall till reservation nr 1.

Anf. 143 KARL-GÖRAN
BIÖRSMARK (fp)

Fru talman! Sedan 1990 ger UNDP ut en årlig
rapport, en s.k. Human Development Report. Den
sjätte rapporten, som kom ut förra året, jämför kvin-
nors och mäns livsvillkor och makt var för sig.

Rapporten ger en detaljerad bild av utvecklingen
både i världen som helhet och i varje land för sig.
UNDP-rapporten konstaterar att kvinnor inte i något
samhälle har samma möjligheter som män.

Rapportens jämställdhetsindex, GDI, är ett mått på
kvinnors respektive mäns förväntade livslängd, delta-
gande i utbildning på olika nivåer och andel av för-
värvsinkomsterna i ett land.

Kvinnor utgör 70 % av världens fattiga och två
tredjedelar av dem som inte kan läsa. I många länder
har de fortfarande inte samma lagliga rättigheter som
män. Diskrimineringen av kvinnor är i vissa länder en
fråga om liv och död.

Två miljoner flickor könsstympas varje år, och
nästan en halv miljon kvinnor dör i samband med
graviditet och förlossning.

Kvinnor och barn utgör 80 % av världens 23 mil-
joner flyktingar.

Kvinnor har längre arbetsdagar än män i praktiskt
taget alla länder. I utvecklingsländerna får männen
lön för tre fjärdedelar av sitt arbete, medan kvinnorna
får lön för mindre än en fjärdedel av sina arbetstim-
mar.

UNDP-rapporten redovisar tre grundläggande
kriterier för en jämställd mänsklig utveckling:

1. Lika rättigheter för kvinnor och män måste läg-
gas fast som en fundamental princip. Lagliga, eko-
nomiska, politiska eller kurlturella hinder för utövan-
det av lika rättigheter måste identifieras och undanrö-
jas genom omfattande politiska reformer och starka
stödåtgärder.

2. Kvinnor måste både aktivt delta i utvecklingen
och få ta del av resultatet av detta arbete. Att investera
i kvinnors kompetens och öka deras valmöjligheter är
inte bara värdefullt i sig utan också säkraste sättet att
bidra till ekonomisk tillväxt och allmän utveckling.

3. Även om den jämställda utvecklingsmodellen
syftar till att vidga valmöjligheterna för både kvinnor
och män skall den inte bestämma hur dessa val skall
göras i olika kulturer och olika samhällen. Det viktiga
är att samhället erbjuder kvinnor och män samma
valmöjligheter.

Så långt UNDP-rapporten. Den kan rekommende-
ras till läsning. Där finns mycket tänkvärt och bra
tabeller att studera.

Vi vet, fru talman, att samhället inte erbjuder
kvinnor och män samma valmöjligheter i dag. Det ger
bl.a. den utmärkta UNDP-rapporten klart besked om.

Regeringens proposition 1995/96:UU18, Jäm-
ställdhet som ett nytt mål för Sveriges internationella
utvecklingssamarbete, föregicks av en utredning som
riksdagsledamot Barbro Westerholm, Folkpartiet,
hade ansvaret för. I SOU 1995:16, Jämställdhet ett
mål i utvecklingssamarbetet, skriver Barbro Wester-
holm bl.a. följande:

"På senare tid har insikten ökat om att kvinnor inte
är en del av fattigdomsproblemet utan en del av lös-
ningen, att fortsatt kvinnodiskriminering är ett hinder
för ekonomisk utveckling. Att utesluta kvinnor ur
utvecklingsprocessen är negativt, inte bara för kvin-
norna själva utan för utvecklingen på alla nivåer, från
hushållet till nationen."

Kvinnornas roll i många utvecklingsprojekt kan
inte överskattas. Ofta är deras medverkan en förut-
sättning för att biståndet skall få långsiktiga effekter
och att frukterna av insatserna blir tillgängliga för
dem som de var tänkta för. När läskunnighetsåret
1990 proklamerades gjorde man vissa undersökning-
ar. Det visade sig där att kvinnorna diskriminerades
väldigt mycket i utbildningen. Det har vi mycket
siffror på. Man sade: Utbilda en kvinna, så utbildar du
tio barn. Lär en kvinna läsa så lär du tio barn att läsa.

Utbildning och en demokratisk utveckling är två
fundamentala förutsättningar för att kvinnorna skall
kunna bli mer delaktiga i utvecklingen och ges reella
förutsättningar att påverka sin egen situation.

Vad gäller utbildning så vet vi att flickorna får stå
tillbaka för pojkarna.

När man besöker skolor i utvecklingsländer, som
vi har möjlighet att göra ibland, kan man lätt konstate-
ra att ju högre upp i klasserna man kommer, desto
färre flickor finns det i klassrummen. I de första klas-
serna är det någorlunda lika mellan pojkar och flickor,
men högre upp blir eleverna totalt färre i varje klass
på grund av drop outs, och framför allt är det flickor-
na som tvingas sluta. När resurserna är knappa satsar
man på pojkarna, inte på flickorna.

Förhållandena är desamma vare sig du besöker ett
utvecklingsland i Afrika, i Latinamerika eller något
land österut.

Samtidigt är det ofta kvinnorna, mödrarna, som ut-
rättar hårt praktiskt arbete för att skolor skall komma
till. Det är kvinnorna som slår tegel, samlar gräs,
hämtar vatten och arbetar på fältet. Men när det
kommer till själva utbildningen är det pojkarna man
satsar på.

Det gäller därför att på olika sätt tydliggöra detta i
biståndsarbetet. Det är också därför som Folkpartiet
säger ja till ett sjätte biståndsmål, som just lyfter fram
jämställdheten mellan kvinnor och män som ett mål
för Sveriges internationella utvecklingssamarbete.

Samtidigt finns det en risk, menar jag, att de sam-
manlagda målen, som nu går från fem till sex, kan bli
alltför många. Risk uppstår för otydlighet. Denna
otydlighet kan bidra till att göra biståndet mindre
framgångsrikt. Undersökningar har pekat i den rikt-
ningen. Detta har också Barbro Westerholm lyft fram
i sin utredning.

I utredningen rekommenderas att en översyn av
biståndsmålen kommer till stånd. Det finns många
goda skäl för det. Biståndspolitiken får inte drunkna i
diskussioner om organisationsformer och myndig-
hetsstrukturer. Det är dags att prioritera analys och
kvalitet i biståndet.

Folkpartiet har följt upp dessa tankar i en motion,
framlagd i samband med regeringens proposition. Där
föreslår vi att en parlamentarisk utredning tillsätts
med uppgift att göra en samlad översyn av målen för
den svenska biståndspolitiken. Eftersom utskottsma-
joriteten inte har velat tillstyrka detta förslag har jag
reserverat mig till förmån för en sådan utredning.
Tankarna kring en sådan utredning återfinns i reser-
vation nr 2, som jag härmed yrkar bifall till.

Jag skulle ytterligare bara vilja kommentera det
som Bertil Persson tog upp. Det lät som om allting
som skall göras på det här området redan är gjort.
Visst har vi diskuterat mycket och lagt fram program
och förslag kring kvinnor och bistånd. Men jag tror
ändå att det är viktigt att vi tydliggör och poängterar
detta genom ett ytterligare biståndsmål.

Även om det har varit så i decennier, som Bertil
Persson säger, har resultaten ändå uteblivit. Jag tror
att en signal från oss om ett ytterligare biståndsmål,
som just pekar på jämställdhet och kvinnans roll, är
viktigt.

Vi föreslår, som jag har sagt, en utredning. Vi vill
också lyfta fram demokratins ställning. Att vi satsar
på att fördjupa demokratin är också någonting som
jämställdheten och kvinnorna har glädje av.

Det är också riktigt, som Bertil Persson säger, att
demokratin växer och att vi får fler länder som blir
demokratiska. Men det finns också varningssignaler
om att det kan komma grus i maskineriet även när det
första och eventuellt andra valet har ägt rum.

Demokratimålet måste vi hålla högt. Det institut
som finns i Stockholm och som arbetar med demo-
kratifrågorna, IDEA, kommer säkert att göra ett bra
arbete.

Fru talman! Med dessa ord yrkar jag bifall till re-
servation 2, och för övrigt till hemställan i utskottets
betänkande.

Anf. 144 URBAN AHLIN (s)

Fru talman! Regeringen har i sin proposition
1995/96:153, Jämställdhet som ett nytt mål för Sveri-
ges internationella utvecklingssamarbete, föreslagit
ett nytt biståndsmål. Man vill till de fem tidigare läg-
ga ett sjätte - jämställdhet mellan kvinnor och män i
mottagarländerna.

Regeringen redovisar också sina bedömningar vad
avser riktlinjer, former och resurser för genomföran-
det av det nya biståndsmålet. Låt mig börja med att
yrka bifall till hemställan i utrikesutskottets betänkan-
de nr 18 och avslag på reservationerna.

Fru talman! Jämställdhet mellan kvinnor och män
är ett mål i sig. Det är inte bara ett medel för att uppnå
ekonomisk tillväxt eller andra mål för samhällets
utveckling. Jämställdhet är ett övergripande mål för
samhällsutvecklingen i Sverige och bör därför vara ett
uttryckligt mål även för det svenska biståndet. Om vi
anser att det är självklart att kvinnor och män skall ha
samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter i det
svenska samhället bör det klart framgå att det svenska
biståndet skall bidra till en utveckling som ger kvin-
nor och män i samarbetsländerna samma möjligheter,
rättigheter och skyldigheter.

Ett sjätte biståndsmål är en tydlig politisk signal
som visar vilken vikt Sverige som bidragsgivare läg-
ger vid att kvinnor och män får samma möjligheter att
delta i och dra nytta av samhällsutvecklingen.

De allra fattigaste på denna vår jord är kvinnor.
Av de 1,2 miljarder människor som lever i extrem
fattigdom är 70 % kvinnor. I de flesta samhällen bär
kvinnor ett stort ansvar för sig och sin familj, men det
är nästan alltid männen som har makten. Vi vet av
erfarenhet att biståndsinsatser riktade till kvinnor ger
utdelning i form av ökad välfärd också för barn och
gamla. Vägen till demokrati och utveckling i ett sam-
hälle måste gå via kvinnans frigörelse. Sverige vill
fortsätta att vara banbrytande internationellt när det
gäller att uppmärksamma kvinnors roll i utvecklingen.

Fru talman! Erfarenheter från andra länder, där
jämställdhet fastställts som ett särskilt biståndsmål,
visar att den fungerar som en politisk markering både
i den egna offentliga förvaltningen och gentemot
samarbetsländer, enskilda organisationer och andra
givarländer.

1988 beslutade riksdagen att lägga till ett femte
biståndsmål till de tidigare fyra - framsynt hushåll-
ning med naturresurser och omsorg om miljön. Det
råder väl knappast någon tvekan om att miljömålet
bidragit till att lyfta fram miljöfrågorna inom bistån-
det och att öka medvetandet om att insatser som stöds
med svenskt bistånd måste ta hänsyn till miljön. Låt
oss alla hoppas på att det sjätte biståndsmålet också
leder till samma medvetenhet.

Mot utrikesutskottets betänkande har moderaterna
reserverat sig. De vill helt enkelt inte ha något jäm-
ställdhetsmål. Mot detta framför utskottsmajoriteten
bl.a. att misshushållningen med kvinnliga resurser och
kvinnors svaga ställning utgör allvarliga hinder för
utvecklingen i många länder, inte minst i u-världen.
Åtskilliga av de skäl som regeringen redovisar för ett
sjätte biståndsmål ligger väl i linje med vad utskottet
tidigare anfört. Rekommendationen från OECD:s
biståndskommitté är ytterligare argument för att jäm-
ställdhet bör vara ett biståndspolitiskt mål. De argu-
ment i motsatt riktning som Moderaterna framför i sin
motion är inte av sådan tyngd att de föranleder någon
annan slutsats.

I Folkpartiets reservation kräver man en utredning
som skall få i uppdrag att göra en samlad översyn av
biståndsmålen. Detta utesluter inte heller utskottsma-
joriteten, men menar att en sådan översyn hänger
samman med många andra frågor om mål och medel
för Sveriges internationella ansvarstagande. En över-
syn bör också föregås av en bred diskussion bland
folkrörelser och allmänhet. Utrikesutskottet framhål-
ler därutöver att eventuellt förändrade målformule-
ringar kan bidra till att skapa missförstånd under en
tid då biståndsanslagen av akuta statsfinansiella skäl
minskar. Utskottet påminner också om att en större
organisatorisk förändring nyligen genomförts.

Fru talman! Jämställdhet har avgörande betydelse
för ett samhälles sociala, ekonomiska och politiska
utveckling. Frågan om jämställdhet är ett nödvändigt
perspektiv i arbetet med att finna lösningar på globala
problem som fattigdom, miljöförstöring, befolkning-
sökning och migration. Vid alla de stora FN-
konferenserna under 90-talet har jämställdhet varit ett
återkommande tema. I dag visar vi i Sveriges riksdag
att vi vill fortsätta att vara pådrivande för jämställdhe-
ten.

Anf. 145 BERTIL PERSSON (m) replik

Fru talman! Jag skulle vilja ställa en fråga till Ur-
ban Ahlin.

Jämställdhet är viktigt, och det är angeläget, men
det finns många andra former av diskriminering, t.ex.
när det gäller ålder, handikapp, ras, religion och hud-
färg. Vad är egentligen skälet till att man nu väljer ut
just genderdiskrimineringen som ett särskilt mål i
stället för diskrimineringen som sådan?

Det gavs en öppning i anförandet. Kanske motive-
rar den totala förändring som har skett marknadseko-
nomiskt och demokratiskt i u-världen ändå att man
funderar igenom innehållet, målsättningarna och
medlen. Man kan inte längre bara addera nya mål till
gamla mål. Nu måste man koncentrera sig på en del
av världen, nämligen den del där fattigdomen är i
ökande.

Anf. 146 URBAN AHLIN (s) replik

Fru talman! Bertil Persson inledde sitt anförande
med att säga att vi har bedrivit bistånd i detta land i
snart 30 år. Trots att Moderaterna alltid har talat om
att det behövs mer bundet bistånd - svenska företag
skall tjäna pengar på det bistånd vi ger ut - landar väl
i alla fall huvuddelen av biståndet utanför landets
gränser. Kanske sade Bertil Persson vad han egentli-
gen tänkte.

Bertil Persson höll ett anförande som i mångt och
mycket var en lovsång till jämställdheten. Han prata-
de om att vi redan i dag i vårt bistånd har haft mycket
verksamhet just med tanke på jämställdhet. Han pra-
tade också om behovet av ett effektivt bistånd. Vad
han inte har förstått är att utskottsmajoriteten menar
att ett biståndsmål som jämställdhet ökar effektivite-
ten i vårt bistånd.

Jag har svårt att förstå att en riksdagsman som i
talarstolen nyss sjöng jämställdhetens lov har så svårt
att våga sig på att lägga till ett sjätte biståndsmål om
jämställdheten. Vad är det moderaterna är rädda för?
Är det så, att man innerst inne egentligen inte har klart
för sig vad jämställdheten och kvinnors utveckling
betyder för en bra utveckling i u-världen? Jag tror att
det är detta det handlar om.

Anf. 147 BERTIL PERSSON (m) replik

Fru talman! Urban Ahlin har inte varit med i de
här debatterna i så många år. Därför har han inte
erfarit våra ständiga krav på att SIDA ytterligare skall
utveckla sin verksamhet när det gäller jämställdhets-
frågorna.

Påståendet om bundet bistånd visar också att värl-
den förändras. Det är inte fråga om att man ger en
massa gåvobistånd i den nya situation som vi har i u-
världen.

Jag skulle vilja pressa Urban Ahlin litet grand. Det
finns inget MR-mål när det gäller biståndet. Det finns
i hög grad ett behov av ett MR-mål. Om man börjar
addera detta kommer man snart till den situation som
finns på omsorgssidan. Implementationsforskarna
gick ut och tittade på de 22 mål som finns för om-
sorgsverksamheten. De fann att de i verksamheten
som kände till flest mål kände till tre. Men man be-
drev ändå en bra verksamhet. Man kände på sig hur
det skulle göras. Det är en fara om för många mål -
som inte är direkt tillämpbara - definieras, eftersom
de är svåra att hålla levande.

Jag kan inte förstå varför det inte också skulle fin-
nas andra antidiskrimineringsmål när det gäller den
här frågan. Jag tror att vi behöver sätta oss ner och
från början fundera igenom vad den förändrade situa-
tionen i världen ställer för krav på biståndet.

Anf. 148 URBAN AHLIN (s) replik

Fru talman! Jag tycker att Bertil Persson helt en-
kelt missar poängen när han talar om diskriminering i
samband med frågan om jämställdheten, dvs. att
kvinnor skall ha samma rättigheter som män.

Jag tror att det beror på att moderaterna inte är
riktigt klara över vad den här jämställdhetsdiskussio-
nen egentligen handlar om. Ett land som har perfekta
lagar som innebär att en kvinna eller en man inte
diskrimineras blir inte automatiskt ett jämställt sam-
hälle. Det är inte på det sättet. Jämställdhetsproblemet
är mycket djupare än så. Det gäller t.ex. att komma
till rätta med attityder och att bryta traditioner.

Givetvis har SIDA arbetat mycket med detta även
tidigare. Men vi menar nu att det är dags att skriva in
ett sjätte biståndsmål. Vi vet nämligen, precis som
Karl-Göran Biörsmark sade tidigare, att om man lär
en kvinna att läsa kommer hon att lära tio barn att
läsa. På det sättet får vi ett mycket mer effektivt bi-
stånd.

Det är klart att Bertil Persson har rätt i att jag med
min ringa erfarenhet inte har varit här i kammaren så
ofta och fått nöjet att lyssna på Bertil Persson och
dessa biståndsdebatter. Men jag har hört ett antal
debatter. Det har alltid varit en lovsång till frihandel
och marknadsekonomi.

Bertil Persson! Frihandel och marknadsekonomi
löser inte alla problem i världen, bl.a. inte problemet
med jämställdheten. Det finns länder i Asien, som
Bertil Persson brukar hänvisa till, där den ekonomiska
tillväxten är fantastisk, men de fattigare blir fattigare,
och kvinnorna får allt sämre förutsättningar. Denna
trend vill vi bryta med det sjätte biståndsmålet.

Anf. 149 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik

Fru talman! Vi är i stort sett överens om det som
betänkandet rör, nämligen ett sjätte biståndsmål. Där-
för behöver jag kanske inte orda så mycket om det.
Jag talade om varför jag tycker att det är så viktigt
med detta jämställdhetsmål.

Jag vill i min replik ta upp den tveksamhet som
socialdemokraterna känner inför att man skall titta på
samtliga biståndsmål som nu finns och ta sig en fun-
derare kring om vi gör rätt. Det ligger litet i det som
Bertil Persson tog upp om att det kan bli en otydlighet
om det blir för många mål.

Både i propositionen och i betänkandet är man
egentligen inne på samma tankar, nämligen att man
kanske borde titta på det här. Men man tar inte steget
fullt ut.

Urban Ahlin och utskottsmajoriteten har, som jag
ser det, tre argument emot att vi skall göra en utred-
ning nu. Man säger för det första att en sådan skall
föregås av en bred diskussion. Det är egentligen inte
något argument emot detta; det är ju självklart att man
skall ha en bred diskussion. Det är på något sätt som
att slå in öppna dörrar. Det andra argumentet man tar
fram är att man är rädd för att detta skulle skapa ett
missförstånd. I betänkandet står det: "eventuellt för-
ändrade målformuleringar kan bidra till att skapa
missförstånd under en tid då biståndsanslagen av
akuta stasfinansiella skäl fluktuerar". Det tror jag inte
ett dugg på. Man skall ju kunna göra både-och. Jag
tror att många skulle välkomna en sådan här diskus-
sion, inte minst därför att biståndet är satt under press,
både när det gäller ekonomin och biståndsviljan som
sådan.

Anf. 150 URBAN AHLIN (s) replik

Fru talman! Karl-Göran Biörsmark hänvisar till
sin reservation som en utskottsmajoritet har avstyrkt.
Det är inte bara socialdemokraterna som känner en
tveksamhet inför att tillstyrka reservationen. Det är
bara Folkpartiet och Moderaterna som har ställt sig
bakom den här reservationen.

Som jag tidigare sade i mitt anförande har ut-
skottsmajoriteten den uppfattningen att biståndet i dag
har genomgått stora förändringar. Det har gjorts en
stor organisationsförändring inom SIDA. Det har
också varit stora debatter här i kammaren, eftersom
biståndsanslaget har minskat på grund av att vi har en
så dålig ekonomi i det här landet. Jag tror att biståndet
faktiskt mår bäst av lugn och ro ett tag.

I Folkpartiets reservation har man redan bestämt
sig för vad denna översyn skall leda till. Man pekar
bl.a. på oberoendemålet och menar att kolonialmak-
terna har fallit och att det därför inte behövs ett sådant
mål. Jag är inte säker på detta. Jag ser också vad som
händer i världen. Jag ser att u-länderna blir mer och
mer ekonomiskt beroende av västvärlden och i-
världen.

Karl-Göran Biörsmark! Jag kan sträcka mig så
långt att jag håller med om att dessa mål presentera-
des för länge sedan. Regeringen och utskottsmajorite-
ten säger att man inte utesluter en översyn, men man
tycker inte att det är rätt tid just nu.

Anf. 151 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik

Fru talman! Det förvånar mig, Urban Ahlin, att
inte fler har ställt sig bakom reservationen. Jag skulle
inte bli förvånad om fler kommer att göra det så
småningom.

Urban Ahlin säger att Folkpartiet redan har be-
stämt sig och att det därför inte behövs någon utred-
ning. Det har vi inte gjort. Vi har poängterat vissa
tunga mål. Demokratimålet och jämställdhetsmålet är
tunga mål som vi lyfter fram. Men vi vet inte var vi
hamnar i slutändan i en sådan parlamentarisk utred-
ning och diskussion. Det vet vi inte förrän vi så att
säga har gnuggat åsikterna mot varandra.

När det gäller oberoendemålet är både regeringen
och utskottet inne på dessa tankegångar. I propositio-
nen står följande:

"När det gäller målet för det svenska utvecklings-
samarbetet om ekonomisk och politisk självständig-
het, har situationen förändrats under senare decennier.
Kampen mot kolonialism är i stort sett fullbordad. - -
- Oberoende i inskränkt mening är varken önskvärt
eller möjligt."

Man är alltså inne på dessa funderingar även i
propositionen. Jag tror att fler partier, som tidigare
har varit för en sådan här utredning, kommer att sluta
upp kring dessa tankegångar. Om vi får hålla på några
varv till tror jag nog att vi har en sådan här utredning
inom något år eller två.

Anf. 152 URBAN AHLIN (s) replik

Fru talman! Karl-Göran Biörsmark tror att den här
utredningen kommer till stånd om vi får hålla på någ-
ra år till. Det här tyder snarare på motsatsen. Karl-
Göran Biörsmark tappar sympatisörer för den här
utredningen ju längre tiden går.

I betänkandet skriver vi att vi inte utesluter en
översyn. Vi tycker bara att det inte är rätt tid nu. Jag
talade också om vad som gäller oberoendemålet. Jag
tror att det är för tidigt att ropa hej och säga att det
inte behövs något oberoendemål längre, eftersom
kolonialmakterna har fallit.

Vi ser ju att det i dagens internationaliserade värld
faktiskt är fråga om ett ekonomiskt beroende. Jag
tänker på EU:s hinder på vissa områden gentemot
utvecklingsländerna. Jag tror att det är för tidigt att
uttala sig om sådana här saker.

SIDA har precis förändrats. Det pågår en stor dis-
kussion om de sänkta biståndsanslagen. Jag tror att vi
faktiskt behöver litet lugn och ro. Men vi utesluter
inte en framtida översyn.

Anf. 153 MARIANNE ANDERSSON (c)

Fru talman! Hjälper du en man hjälper du en in-
divid. Hjälper du en kvinna hjälper du hela familjen.

Detta är en sanning som förtjänar att upprepas.

Kvinnor har en minimal del av världens ekono-
miska tillgångar, oftast ingen makt alls och ingen eller
sämre utbildning än männen. Ändå är det kvinnorna
som står för större delen av det arbete som utförs runt
om i världen. Det är kvinnor tar ansvaret för familjen
och finner på vägar för överlevnad.

Om kvinnor i u-länder får större möjligheter till
inkomster, utbildning och delaktighet i samhället ökar
också möjligheterna till utveckling och fattigdomsbe-
kämpning.

Vi är ganska många som länge har insett att kvin-
nor måste få en ökad andel av biståndsinsatserna för
att en hållbar utveckling skall kunna åstadkommas.
Många har också på olika sätt arbetat för att främja
biståndsinsatser direkt riktade till kvinnor och också
för att integrera jämställdhet i allt biståndsarbete.
Främst är det kvinnoorganisationerna och de kvinnli-
ga nätverken som varit pådrivande i det arbetet. Det
har inte varit en självklarhet att det blivit så, även om
det har uttalats ganska vackra ord t.ex. från den här
talarstolen under årens lopp. Därför välkomnar vi i
Centern att jämställdhet nu skall bli ett av biståndsmå-
len.

Karl-Göran Biörsmark har här beskrivit situatio-
nen för u-världens kvinnor utifrån UNDP:s rapport,
och den rapporten bekräftar med siffror det som vi
egentligen redan vet. Även om kvinnors och mäns
lika värde och rättigheter finns inskrivet i FN-stadgan,
även om det finns en konvention om diskriminering
av kvinnor och även om de flesta stora FN-
konferenser lyft fram frågan om jämställdhet återstår
oändligt mycket att göra.

Jämställdheten har också under åren fått en ökad
betydelse för det svenska biståndet. Men allt detta tar
tid, alltför lång tid, för att slå igenom överallt på all-
var. Motståndet är faktiskt ganska stort. Det finns
lagstiftning som går i motsatt riktning, men det svåras-
te är nog de attityder och traditioner som finns i olika
länder.

Självklart är det, vilket också står i betänkandet
och slås fast i Pekingkonferensens slutdokument,
regeringen i varje land som har huvudansvaret för att
främja jämställdheten i det egna landet. Så är det, och
så skall det naturligtvis vara. Men det är ändå viktigt
att vi stöder jämställdheten i alla våra internationella
kontakter på alla plan.

Vi menar att ett jämställdhetsmål för det svenska
biståndet givetvis har stor betydelse för inriktningen
av vårt bistånd. Det gäller t.ex. satsning på småskaliga
lösningar, landsbygdsutveckling på människornas
egna villkor, hälsa, flickors utbildning och kvinnors
företagande, för att bara ta några exempel. Men ännu
större betydelse har det i arbetet mot mottagarlandet
och i samarbete med andra givarorganisationer. Har
vi jämställdheten tydligt inskriven som ett mål är det
också lättare att sätta tryck på mottagaren att aktivt
arbeta för att förbättra kvinnornas situation.

Mer än 50 % av världens befolkning är kvinnor,
och det är de som är de allra fattigaste. Det är därför
vi anser att biståndsmålet är så viktigt. Erfarenheten
visar att jämställdhet inte uppnås utan särskilda insat-
ser.

I vår motion med anledning av propositionen fö-
reslår vi att riktlinjer och strategier för hur jämställd-
hetsmålet skall kunna uppnås skall utarbetas, att en
ordentlig utvärdering och uppföljning skall ske samt
att Kvinnorådet för internationellt bistånd, KIB, skall
tilldelas en betydande roll i detta arbete. Dessutom
yrkar vi på att det faktum att jämställdheten nu blir ett
biståndsmål och därmed i högre grad skall integreras i
allt biståndsarbete inte får betyda att det inte skall
finnas särskilda kvinnoprojekt. Tvärtom anser vi att
deras andel skall öka.

Vi är glada över att utskottet instämmer i våra
uppfattningar, och med det vill jag yrka bifall till
utskottets hemställan i betänkandet i dess helhet.

Anf. 154 EVA ZETTERBERG (v)

Fru talman!

"Det vill jag säga från början

till den som vill det besinna

att det innebär dubbla bördor

att va fattig och dessutom kvinna.

Hon tjänar knappast till maten

och när hon dör skall hon minnas

att oket hon bar var dubbelt,

den fattiges och en kvinnas.

Både mor och far ska hon vara,

hon lever helt värnlös och finner,

att de inte har rätt att klaga,

som är fattiga och kvinnor.

Rättigheterna är för den rika,

den fattiga ser dem försvinna,

hon har bara skyldigheter

som är fattig och dessutom kvinna.

Sen hålls det så många tal

om hennes hjältemod av i går,

på pappret hon respekteras,

men bara på pappret det står.

Och jag upprepar ännu en gång

för den som vill det besinna

det är dubbla bördor att vara

fattig och dessutom kvinna."

Så uttryckte sig Carmen Soler Canale, en flykting
från Paraguay som via Chile kom till Sverige 1974.
Jag tycker att hon i diktens form har uttryckt precis
det som vi andra brukar lyfta fram i UNDP-rapporter
och annat för att visa just att fattigdomen bär kvinnans
ansikte.

Jag vill understryka att vi från Vänsterpartiets sida
självklart ställer upp bakom jämställdhetsmålet och på
att det införs för att genomsyra allt bistånd i stället för
att bara vara en speciell aspekt av det. Men därutöver
vill jag hävda att det är betydelsefullt att det finns
särskilda kvinnoprojekt som särskilt lyfter fram kvin-
norna och deras situation.

När det gäller de ytterligare utredningar om bi-
ståndsmålen som har föreslagits är det möjligt att det
blir nödvändigt att göra dessa framöver, men Väns-
terpartiet är i dag inte berett att säga detta.

Vi vill också understryka att det i dag handlar om
att värna om det totala biståndet, när regeringen på ett
mycket provokativt sätt har beslutat föreslå riksdagen
att ytterligare sänka biståndet. Det är snarast det som
är det viktiga, och det berör också kvinnor i allra
högsta grad.

I Vänsterpartiets motion har vi tagit upp en fråga
där vi tycker att regeringen uttrycker sig väldigt lud-
digt. Det gäller tillväxten. Man talar om ekonomisk
tillväxt i stället för resurstillväxt. Vi vill understryka
att det måste handla om en tillväxt som inrymmer en
ekologiskt hållbar utveckling; det får inte vara bara en
rent ekonomisk tillväxt. I den tillväxten ingår natur-
ligtvis jämställdheten och att befrämja kvinnors vill-
kor som en självklarhet.

Fru talman! Jag vill till slut ta upp frågan om
kvinnor på höga poster inom FN-organisationerna,
Världsbankssystemen och en rad andra internationella
organ. Vi har lyft fram detta i vår motion. Vi är klara
över att det här naturligtvis inte är direkta bistånds-
frågor, men däremot är jag övertygad om att det har
en direkt konsekvens för hur mycket jämställdheten
genomsyrar biståndet om vi har en hög andel kvinnor
på ledande poster.

Vi vet att det i dag är extremt dåligt inom FN-
systemet och ännu värre när det gäller Bretton
Woods- och Världsbanksinstitutionerna. På någorlun-
da hög nivå inom FN rör det sig om bara 11 % kvin-
nor, och vad toppen beträffar har vi exempelvis aldrig
sett en chef, en generalsekreterare för FN, som varit
kvinna. Därför undrar man naturligtvis: Kommer vi
att få se Mary Robinson eller Gro Harlem Brundtland
som nästa FN-chef? Jag tror att den typen av åtgärder
faktiskt också har klara konsekvenser för hur jäm-
ställdheten kan bedrivas på ett bättre sätt och genom-
syra allt bistånd men också våra internationella rela-
tioner.

Fru talman! För att hålla mig inom mina fem mi-
nuter vill jag till slut yrka bifall till den hemställan i
det här betänkandet som utskottets majoritet står bak-
om. Jag vill också definitivt yrka avslag på den reser-
vation som Moderaterna har lagt fram och understry-
ka att den gör att moderaternas tal om jämställdhet
och om att införa jämställdhet i praktiken i mina öron
bara blir löst prat.

Anf. 155 BERTIL PERSSON (m) replik

Fru talman! De nuvarande målen - resurstillväxt,
ekonomisk och social utjämning, politisk självstän-
dighet, demokrati och hushållning med naturresurser-
na - innehåller ju precis det som man i den här debat-
ten har sagt sig vilja uppnå med att införa jämställd-
hetsmålet. Jag menar att detta redan är integrerat i de
mål som finns och att det dessutom finns en rad andra
mål som pockar på uppmärksamhet.

Jag anser att jämställdhet är otroligt viktigt, av alla
de skäl som har redovisats här i dag. Man skall driva
jämställdhetspolitik och agendaperspektiv i allt bi-
stånd, och jag tror också att det är oerhört viktigt att
man satsar inte på det jag vill kalla kvinnoprojekt men
på kvinnlig utbildning, basal hälso- och sjukvård och
den typen av insatser med speciell inriktning mot
flickor och kvinnor.

Samtidigt undrar jag: Varför kan man från Väns-
terpartiets sida inte gå med på att se över vad den nya
och förändrade världen ställer för krav på biståndet i
framtiden?

(forts.)

Ajournering

Kammaren beslöt kl. 18.01 att ajournera förhand-
lingarna till kl. 19.00 för middagsuppehåll.

Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00.

7 § (forts.) Jämställdhet som ett nytt mål för Sve-
riges internationella utvecklingssamarbete (forts.
UU18)

Anf. 156 BODIL FRANCKE
OHLSSON (mp)

Fru talman! Miljöpartiet har med anledning av den
här propositionen väckt en motion med tre yrkanden.

Eftersom jämställdhet är ett övergripande mål för
svensk politik bör givetvis samma sak gälla för svensk
biståndspolitik. Vi instämmer i att detta nya mål bör
läggas till de andra fem, och vi menar att det är viktigt
att de sex målen inte rangordnas utan är likvärdiga.

I vårt partiprogram, kapitlet om internationellt
samarbete och solidaritet, lyfter vi fram kvinnor och
kvinnors arbete i utvecklingsländerna. Det är ofta
kvinnor som har ansvar för familjens matförsörjning
och som på landet sköter familjens jordbruk. Utbild-
ningsmöjligheterna har varit stängda för henne; i
familjen brukar sönerna i första hand få gå i skolan.
Hon har en ganska utsatt ställning i ett u-land. Lagar-
na diskriminerar henne, och hon är ofta både socialt
och ekonomiskt beroende av mannen.

Det är viktigt, menar vi, att fortfarande arbeta med
kvinnoprojekt vad gäller utbildning, hälsovård och
familjeplanering. Lån till kvinnliga småföretagare
sägs också vara ett bra bistånd, eftersom kvinnor har
ett gott rykte som låntagare. Det är en säker investe-
ring att låna ut pengar till kvinnor. De sköter amorte-
ringar och räntebetalningar punktligt, och de flesta
blir skuldfria snabbt. Det kan de banker som sysslat
med sådan låneverksamhet bekräfta.

Men jämställdhet gäller också männen och män
och kvinnor tillsammans.

Jag har goda vänner som för ett par år sedan var
inblandade i ett projekt i Afrika. Det var ursprungli-
gen ett jordbruksprojekt för kvinnor. Det var fram-
gångsrikt. Det var liv och rörelse och aktiviteter runt
det. Det dröjde bara ett halvår, och sedan var det
plötsligt en angelägenhet för hela familjen, inklusive
mannen.

Därför är det viktigt att som utgångspunkt i jäm-
ställdhetsarbetet ha den synen att jämställdhet inte
bara är en kvinnofråga, utan det handlar om förändra-
de relationer mellan män och kvinnor. Ett framgångs-
rikt jämställdhetsarbete är beroende av att män och
kvinnor arbetar tillsammans med frågorna och pro-
blemen.

Miljöpartiets yrkanden i motionen sammanfaller
med flera av remissinstansernas påpekanden och
önskemål. Vi menar att en regelbundet återkommande
jämställdhetsrevision är nödvändig och att det i den
revisionen också bör ingå representanter för exem-
pelvis frivilligorganisationerna, som ofta har stor
erfarenhet av biståndsarbete.

Vårt första yrkande gäller en omformulering av
det övergripande biståndsmålet, nämligen "att målet
för biståndsgivningen är att höja de fattiga folkens
levnadsnivå". Vi tycker att det låter litet föråldrat i
dag. Regeringen utesluter inte att en översyn kan vara
påkallad men anser att en sådan översyn skall föregås
av en diskussion bland folkrörelser och allmänhet.
Det tycker vi är viktigt. Vi menar att det är viktigt att
lyssna till frivilligorganisationerna, och vi utgår från -
eller man kanske snarare skall säga att vi förutsätter -
att det efter SIDA:s omorganisation är dags för en
översyn av målformuleringarna.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 30 maj.)

8 § Statlig garanti för anordnande av olympis-
ka sommarspel i Sverige år 2004

Föredrogs

Kulturutskottets betänkande 1995/96:KrU15

Statlig garanti för anordnande av olympiska som-
marspel i Sverige år 2004 (prop. 1995/96:189)

Anf. 157 Tredje vice talman CHRISTER
EIREFELT (fp)

Fru talman! Väl medveten om att det riksdagen
har att ta ställning till gäller pengar - den krassa eko-
nomiska verkligheten - tänker jag ändå vidga begrep-
pet till värden som kanske inte omedelbart går att
mäta i kronor och ören.

Det finns ibland anledning, tycker jag, att kritisera
också idrottsrörelsen, en del ledare och aktiva i de
mer spektakulära publikidrotterna framför allt, för
fixering just kring ekonomin. Rankinglistorna redovi-
sas i antalet vunna miljoner i stället för hur man pla-
cerar sig i tävlingarna. Prispengar och övergångs-
summor är ibland hutlösa. Utvärderingarna av stora
idrottshändelser kommer ibland att handla mer om
pengar än om det sportsliga resultatet.

Jag har alltså inga illusioner om att det skulle gå
att vrida klockan tillbaka, men jag tror att det vore
välgörande för idrottsrörelsen om man saluförde sina
andra värden lika effektivt som man säljer reklam på
kläder och runt sportarenorna.

Det här är möjligen en parentes, fru talman, men
jag tar upp det därför att jag tycker att vi skall väga in
också de här andra värdena i vår bedömning av den
här frågan. En stor idrottstävling innebär, liksom
andra kulturarrangemang, glädje och gemenskap för
miljontals människor över hela världen. Olympiader-
na väcker numera ett enormt intresse. Sommarspelen
är världens största evenemang. Det finns ingen aktivi-
tet som ens kommer i närheten - åtminstone ingen
positiv. För många ungdomar blir tävlingarna en
upplevelse som stimulerar till eget idrottande och
därmed höjer livskvaliteten och lägger grunden för en
god hälsa.

Jag tycker alltså att det är berättigat att också räk-
na in de här mjuka värdena när vi tar ställning. Min
slutsats blir då att staten bör lämna de begärda garan-
tierna för olympiska sommarspel i Stockholm.

Men även om man begränsar värderingen till ren
"hårdvaluta" måste risken för en förlust betraktas som
mycket liten. De positiva effekterna för sysselsättning,
turism och övrigt näringsliv är visserligen svåra att
beräkna, men det finns ingenting som pekar på att det
saldot inte skulle visa plus.

Detsamma gäller om man gör en avgränsning till
statens finanser. Även om man utgår från något av
Riksrevisionsverkets mer pessimistiska alternativ
täcker man rimligen in såväl en utlöst lotterigaranti på
i storleksordningen 1,5 miljarder som ökade myndig-
hetskostnader.

Med de kompletteringar och förtydliganden som
utskottet nu - på förslag av finansutskottet -begär,
blir också de statsfinansiella riskerna, menar jag, i det
närmaste eliminerade.

Sedan finns det naturligtvis en tredje kalkyl att ta
hänsyn till, nämligen den företagsekonomiska, dvs.
inkomster och utgifter för själva OS-projektet. Också
här pekar både regeringens särskilde utredare och
Riksrevisionsverket på risker.

Utredaren har ett slags "sämsta utfall" på 1,5 mil-
jarder. RRV:s "värstingscenario" är på minus 3,8
miljarder, men då har man inte räknat in några lotteri-
intäkter alls - och i den delen får man ju nu en garanti
enligt regeringsförslaget - och RRV har i det alterna-
tivet också plussat på utgifterna ganska rejält.

I den här delen finns det alltså osäkerhetsfaktorer.
Det finns ingen anledning att blunda för det. Över
huvud taget är det omöjligt att göra exakta kalkyler
för ett arrangemang som skulle äga rum om åtta år.
Jag tror dock att bedömningarna är så nära sanningen
som det går att komma.

Vad vi vet är att företagsekonomiskt har varje
sommar-OS sedan 1984 gett ett överskott. Det finns
inget skäl att tro att Stockholms förutsättningar att nå
ett plusresultat skulle vara sämre än Seouls eller Bar-
celonas.

Min slutsats, fru talman, är alltså att krasst eko-
nomiskt överväger möjligheterna riskerna. Detta gäl-
ler med all säkerhet samhällsekonomiskt, det gäller
sannolikt också statsfinansiellt, och jag tycker att allt
tyder på att också själva arrangemanget - med en del
justeringar i det redovisade konceptet - skulle gå
ihop.

Men därutöver fäster jag alltså stor vikt vid de
andra värdena, dvs. de värden som det inte går att
sätta ett direkt pris på:

De positiva effekterna för idrottsrörelsen - en sti-
mulans för aktiva och ledare inom ungdoms- och
motionsidrotten.

Ett positivt engagemang för tusentals ideella
funktionärer.

Glädje och gemenskap för åskådare och TV-
tittare.

Ett handikapp-OS som också har fått större och
större betydelse, inte minst för de handikappades
självkänsla.

Fru talman! Den här listan skulle kunna göras
mycket lång. Vi tycker alltså att garantier skall bevil-
jas, men vi har viktiga invändningar till det här för-
slaget på ett par punkter.

I likhet med flera remissinstanser och regeringens
utredare ifrågasätter vi ett lotterinetto på cirka två och
en halv miljarder kronor, åtminstone om man inte vill
riskera att andra spelformer trängs undan där inkoms-
terna i dag kommer idrotten och andra folkrörelser till
del. Vi tycker att man bör ta intryck av vad sakkunni-
ga remissinstanser konstaterar och begränsa lotteriet
till en omfattning som innebär en inkomst runt en och
en halv miljard. Statens åtagande i denna del bör
alltså, tycker vi, minska med en miljard.

Ett annat argument för en sådan förändring är att
vid en jämförelse med senare sommarolympiaders
budget beräknas näringslivet svara för ett mindre
åtagande i de planer som Stockholm presenterat. De
beräknade inkomsterna från just lotteriet är däremot
högre i Stockholmsalternativet.

Vi tror därför att Stockholms kommun i de fortsat-
ta förhandlingarna bör kunna nå ett resultat där nä-
ringslivets åtagande ökar i minst den omfattning som
lotteriet reduceras i vårt förslag. Vi har t.ex. pekat på
möjligheterna att kommunen överlåter till annan in-
tressent att bygga och äga huvudarenan. Vi har också
ett ändringsförslag när det gäller lotteriets utformning.

För att klara målsättningen att det skall innebära
en merförsäljning, och alltså inte beröva bl.a. idrotts-
rörelsen andra inkomster, måste lotteriet vara kopplat
direkt till svensk idrottsrörelse och till de olympiska
spelen. Som garantin nu är utformad finns ingen så-
dan koppling. Pengarna betalas under alla förhållan-
den ut av staten.

Finansutskottet håller i sitt yttrande med om att det
här är en svaghet. Men jag tycker inte att deras lös-
ning på problemet är bra. Det skulle visserligen bli en
liten koppling, men den är inte särskilt meningsfull
när det gäller möjligheterna att just marknadsföra
lotteriet.

I vårt förslag försöker vi slå två flugor i en smäll.
Om Stockholm tilldelas spelen bör det följas upp med
en extra satsning på svensk idrott. Svenska framgång-
ar i tävlingarna betyder ytterligare positiva effekter,
inte minst när det gäller utvecklingen av bredd- och
ungdomsidrotten. Genom att låta en bestämd del av
inkomsten från varje OS-lott gå till en sådan satsning
skulle man dels uppnå kopplingen till idrottsrörelsen,
dels underlätta marknadsföringen av lotteriet. Dess-
utom skulle man alltså få ekonomiska möjligheter att
ge våra svenska idrottsungdomar goda förutsättningar
inför ett hemma-OS.

Fru talman! Med detta yrkar jag bifall till reserva-
tion 3 där de här ändringsförslagen finns.

Anf. 158 CHARLOTTA L
BJÄLKEBRING (v)

Fru talman! Jag vill börja med att be Christer Eire-
felt om ursäkt för att jag inte var här när han inledde
sitt anförande.

Idrott är kul, idrott ger hälsa, även om den kan ge
idrottsskador och även om det förekommer dopning.
Trots detta skapar idrotten samhörighet och glädje
över prestationen och för nationen.

Vänsterpartiets uppfattning är att idrottsrörelsen
har en viktig social funktion där samvaro och kamrat-
skap är centrala begrepp. Idrotten är en väsentlig del i
folkhälsoarbetet. Vänsterpartiet är mycket positivt
inställt till att idrottstävlingar på internationell nivå
genomförs i Sverige.

Men vi ifrågasätter dock om inte arrangemanget
sommar-OS har passerat den gräns där huvudsaken är
idrott. OS speglas i dag alltmer som ett kommersiellt
megaprojekt där storföretagens marknadsföring står i
centrum. Internationella olympiska kommitténs sak-
lighet i beslutsfattandet har ju även ifrågasatts i
svenska medier.

Det har framkommit att delegaterna använder sig
av oacceptabla metoder för att lägga sin röst på ett
visst land. Metoder som förändringar i voteringsord-
ning, manliga maktmetoder och sexuella trakasserier
av svenska OS-värdinnor har diskuterats.

Fru talman! Det sunda idrottsliga utbytet tenderar
att komma i bakgrunden, liksom de tänkta miljö- och
kultursatsningarna i detta sommar-OS. Det kommer i
bakvattnet.

Vänsterpartiet ställer sig mycket kritiskt till de
ekonomiska kalkylerna, och även till det som jag
nämnde tidigare. Vänsterpartiet bedömer de s.k. dy-
namiska effekterna av ett genomförande som mycket
osäkra. Ett negativt utfall kan få mycket allvarliga
konsekvenser för den sociala välfärden.

Investeringen i ett sommar-OS i Stockholm fram-
ställs som ett utvecklingsprojekt där gjorda investe-
ringar kommer att skapa ett väsentligt bättre Stock-
holm med nya ekologiska bostäder, fina idrottsan-
läggningar och många nya jobb inom turistnäringen,
inte bara tillfälliga utan även varaktiga.

Vänsterpartiet har inget att erinra mot de här
framtidsvisionerna. Men att det skall behövas ett OS
för att göra de för stockholmarna så behövliga inves-
teringarna kan vi inte ställa oss bakom. Vi anser att
dessa satsningar skulle kunna utnyttjas bättre i andra
former av regionalpolitiska och infrastrukturella sats-
ningar, där man genom politiskt genomtänkta avväg-
ningar gör de här omprioriteringarna i fördelnings-
politiken.

En ökad satsning på turism, miljö, byggande och
ny teknik i ett lugnare tempo skulle enligt vår be-
dömning ge väsentligt bättre och stabilare effekter på
längre sikt och dessutom innebära ett avsevärt mindre
risktagande.

Finansutskottet uttalar ju bl.a. i sitt yttrande att ett
anordnande av ett sommar-OS ger vårt land och
svenskt näringsliv ett betydande goodwillvärde med
många positiva bieffekter på samhällsekonomin.

De sponsringsregler som den internationella
kommittén har är mycket begränsade. När utskottet
besökte Göteborg fick vi höra att enbart sju företag
fick sponsra VM-spelen där. Dessa regler bakbinder
arrangören. Man blir tvingad att ta de företag som är
benägna att ge störst bidrag. Det blir kanske inte de
svenska företagen. Det här med goodwillfördelar för
svenska företag är inte något som vi kan räkna med.

Fru talman! Man kan fråga sig vem regeringen
stöder när den går med på en fullgörande- och in-
komstgaranti som till största delen gynnar tillfälliga
klipp inom hotell- och restaurangbranschen. Jag tyck-
er därför att det vore klokare med långsiktiga inves-
teringar som kopplas till det unikt svenska inom tu-
rismen, tjänstesektorn och byggandet och som ger
långsiktiga jobb utan dessa stora risker samt ett aktivt
stöd till breddidrotten.

En annan förutsättning för att nå ut med idrottsar-
rangemangen är att på både hemma- och bortaplan
spegla det i allmänhetens radio och TV. Genom radio
och TV kan känslan av glädje och samhörighet nå ut
till hela svenska folket bara till priset av TV-licensen.
Som alla vet är ju biljettpriserna uppe i 500-700 kr.

Göran Persson brukar ju säga att den som står i
skuld inte är fri. Det är faktiskt stor risk för att både
staten och Stockholms stad sätter sig i skuld i och
med ett OS. Att OS är en folkfest och ger upplevelser
och samhörighet kan vi alla hålla med om. Men jag
tycker att det är oförsvarbart att prioritera detta fram-
för andra politiska prioriteringar.

Riksrevisionsverket pekar på en rad osäkerhetsfak-
torer i Stockholms kommuns framställning. Bl.a.
pekar man på att OS-projektets styrning är skilt från
beslutsbefogenheter och det ekonomiska ansvaret.
Visserligen har nu kulturutskottets skrivning skärpt
upp detta med återbetalning av fullgörandegarantin.
Gentemot staten är det ingen risk, men för Stockholm
kan utifrån vissa beräkningar det budgeterade över-
skottet på 50 miljoner, som alltså är fem promille av
hela OS-projektets budget, förbytas mot ett underskott
på upp till 3,8 miljarder.

Man kan fråga sig hur invånarna i Stockholms
kommun skall kunna betala tillbaka de här pengarna
till staten utan att väsentliga nedskärningar måste
göras i välfärden. Man kan också fråga sig hur stort
inflytande Stockholm har gentemot Internationella
olympiska kommittén.

Ett dilemma kvarstår dock för staten, nämligen in-
komstgarantin för OS-lotteriet. Lotteriinspektionen
utpekar OS-lotteriet som ett riskfyllt projekt. Enligt
planen skall lotteriet omsätta ca 1 000 miljoner per år
i sju år och ge en genomsnittlig behållning av ca 350
miljoner kronor per år. Det motsvarar en lönsamhets-
nivå som är lika hög som för de mest framgångsrika
lotterierna i landet. Aktiebolaget Tipstjänst har i ett
yttrande framfört att lotteriet kan få ett överskott på
1-2 miljarder. Förlusten för staten kan således beräk-
nas bli 0,5 till 1,5 miljard bara på lotteriet. Är det
verkligen försvarbart, när vi tvingas skära i socialför-
säkringarna? Jag anser inte det!

Det bör också i sammanhanget upplysas om att
AB Tipstjänst 1995 bidrog till statens finanser med ca
2,5 miljarder kronor. Hur skall då ett OS-lotteri kunna
inbringa samma summa - ett lotteri till, utöver alla de
andra? Har verkligen svenska folket råd att spendera
ytterligare 1 miljard per år i sju år på lotterier? Det är
faktiskt det som krävs för att nå upp till dessa 2,5
miljarder.

Det finns bara en kaka att fördela. Om den skall
bli större krävs det långsiktiga lösningar och stabila,
varaktiga jobb. Kortsiktiga megaprojekt ger inte den
långsiktighet och stabilitet i ekonomin som vi behöver
i Sverige i dag.

Vänsterpartiet menar att de av finansutskottet
fastlagda riktlinjerna om statliga garantier utan sub-
ventionselement även skall gälla OS-lotteriet. Väns-
terpartiet ställer sig därför inte bakom fullgörandega-
rantin och OS-lotteriets inkomstgaranti.

Fru talman! Jag yrkar härmed bifall till reservation
nr 1. Givetvis står vi också bakom reservationerna nr
4 och nr 6.

Jag vill också säga några ord angående reservation
6. I betänkandet skriver utskottet om vikten av jäm-
ställdhet mellan kvinnor och män inom idrotten och
vikten av uppföljning av den jämställdhetsplan som
har antagits av Riksidrottsmötet. Utskottet anser att
det därför är glädjande att regeringen särskilt under-
stryker vikten av att spelen utformas på ett sådant sätt
att de mål som uppnåtts på jämställdhetsområdet i
Sverige även får genomslag i OS-projektet.

Det här resonemanget ställer jag upp på fullt ut.
Men Sverige borde med samma självklarhet driva
jämlikhetsfrågorna inom idrotten. Om spelen i stället
skulle permanentas till Aten och solidariskt betalas av
deltagarländerna vore många av de problem jag har
talat om redan lösta. En annan fördel är att en jämlik
behandling mellan handikappade och icke handikap-
pade bland både deltagare och publik skulle kunna
uppnås. Med en permanent anläggning i Aten skulle
sommarspel och Paralympics, dvs. handikapp-OS,
kunna vara ett och samma arrangemang. Jämlikhets-
och jämställdhetsfrågorna måste drivas parallellt. Och
vad är det som säger att spelen blir bättre bara för att
man flyttar runt dem?

Anf. 159 Tredje vice talman CHRISTER
EIREFELT (fp) replik

Fru talman! Det finns ingen som helst anledning
att försvara de konstigheter som förekommer i sam-
band med att man väljer ut orter för spelet. Det tycker
inte jag heller, Charlotta L Bjälkebring.

Man måste naturligtvis vara mycket försiktig när
man drar slutsatser av de här kalkylerna. Det har
påtalats från nästan varje håll att en kalkyl som gäller
någonting som skall arrangeras om åtta år är mycket
osäker. Det kan naturligtvis var och en utnyttja för
sina ändamål, beroende vilken slutsats man vill dra.

Jag tycker att Charlotta L Bjälkebring och Väns-
terpartiet överdriver riskerna och försöker att tona ned
det som är positivt. Det är inte mer riktigt tycker jag
att luta sig mot RRV:s "värstingscenario" än att förlita
sig till andra experter, t.ex. Statens fastighetsverk och
de två stora välrenommerade revisionsbyråer som har
tittat på det här och som menar att bedömningarna är
rimliga med det utgångsläge vi har i dag.

Styrningsproblemet är borta, Charlotta Bjälke-
bring, i och med det system som regeringen har valt
och som majoriteten ställer sig bakom. Risken är
maximerad i och med att det bara gäller inkomstga-
rantin.

Jag tycker också att det är fel när Vänstern talar
om att de positiva effekterna av ett OS är osäkra. Jag
tycker inte att de är det. De är enligt min mening
ganska lätta att identifiera.

De exportinkomster som vi får är inte utbytbara.
De kommer vi inte att få på något annat sätt. De går
direkt att härleda till detta. De kan sedan utnyttjas för
det som är viktigt för både mig och Charlotta L Bjäl-
kebring, t.ex. för att förbättra den sociala situationen.
Det finns inget motsatsförhållande i det.

Anf. 160 EWA LARSSON (mp)

Fru talman! Ledamöter! Kära åhörare! Stockholms
stad har beslutat sig för att ansöka om ett sommar-OS
år 2004 under förutsättning att staten ställer upp med
ekonomiska garantier. Jag tycker inte att det framgår
riktigt tydligt i propositionen att det är under den
förutsättningen. Det kan lätt förleda stockholmarna att
tro att det inte är de själva som får stå för de extra-
kostnader och eventuella underskott som kan inträffa.
Men staten är ju vi alla - precis som vi alla bidrar till
de projekt som i dag får EU-stöd. En vanlig kommen-
tar i dag är: Det är EU som betalar, så det spelar ingen
roll! Man kan lätt invaggas i den tron när det gäller att
staten skall stå som garant. Men det är ju samma
kassakista som de här pengarna skall tas ur. På den
kistbottnen ser Miljöpartiet mest skuldsedlar i dag.

Ett OS beskrivs av en del med närmast religiös
inlevelse. OS är räddningsplankan för gamla Svedala.
Från Stockholms utgångspunkt beskrivs hur fantas-
tiskt många arbeten det kan ge. De skall inte bara
uppstå inom byggbranschen - även kvinnor och in-
vandrare skall få jobb, brukar man tillägga, som ett
litet fläskben. Men då är det inom städ-, hotell- och
restaurangbranschen.

Vi talar nu om ett projekt med en varaktighet på
17 dagar. Sedan står Stockholms stad med en arena
för ungefär 30 000 besökare som ingen har frågat
efter. Redan i dag är det mycket svårt att fylla Globen,
som ligger ett stenkast därifrån.

Vad finns det för tidigare erfarenheter av OS? Det
dåliga ekonomiska resultatet för OS i Montreal 1976
medförde att många arrangörer avskräcktes från att
söka värdskap. Kommer ni ihåg sommar-OS 1984?
Inför var det bara en stad som kandiderade, Los
Angeles. Men där skedde ett trendbrott. Tidigare
utgjordes de största inkomstposterna av bidrag via
offentliga institutioner. Nu fick privata aktörer allt
större intresse. TV-rättigheter och sponsorer stod för
lejonparten av inkomster och utgifter. En företags-
ekonomisk vinst på 2,3 miljarder kronor gjordes. Som
tidigare har refererats här: Även OS i Seoul och Bar-
celona gick med företagsekonomisk vinst.

Visst! Men de företagsekonomiska kalkylerna
täcker inte de utgifter som ligger utanför, dvs. alla
kringkostnader. De finns inte med. Det gäller t.ex.
kommunikationer, bevakning, sjukvård, miljöhänsyn
etc.

Det finns i dag inga samhällsekonomiska jämfö-
relser gjorda mellan tidigare OS. Riksrevisionsverket,
som inte har egna intressen i ett OS-arrangemang, har
granskat den budgetkalkyl som Stockholm har gjort.
Av budgeten framgår att inkomsterna överstiger utgif-
terna med ungefär 50 miljoner kronor. Precis som
Charlotta Bjälkebring sade är det 5 %. Jag tycker att
vi skall tala mycket om dessa 5 % från denna talar-
stol.

Jag tycker faktiskt att det ser ut som om den här
budgeten är gjord baklänges. I budgeten utgör TV-
rättigheterna den största inkomstposten. Beräkningen
är gjord med en dollarkurs om 7:50 kr., och i dag
ligger kursen på 6:80 kr. Vem vet var den ligger år
2004? 5 % i vinstmarginal!

I veckan ställs en fråga i EU-parlamentet om TV-
monopolens utveckling. Frågeställaren misstänker att
de stora TV-monopolen riskerar att minska inkoms-
terna vid olympiska spel. Vi kan anta att svaret på
detta blir nej, men ingen rök utan eld.

Nu har finansutskottet stramat upp kraven på åter-
betalning från Stockholms stad till staten vid eventu-
ellt underskott. Garantin kan i stället bli en form av
skuldlån. En sak ger dock staten full förlustgaranti
för, och det är - som det också tidigare har refererats
till härifrån - ett lotteri med en beräknad inkomst om
2 ½ miljard. Även de här inkomsterna kritiserar RRV,
så allvarligt att man menar att inkomsterna helt kan
falla bort. Men, som sagt, det bjuder ju staten på!

Bidraget om 2 ½ miljard kan endera tas från nå-
gon annan statlig verksamhet - vilken, undrar jag då -
eller lånas upp. Är det meningen? Då blir det rän-
teutgifter.

Om det nu är så som sägs i propositionen att ett
OS i Sverige får så fantastisk betydelse för hela landet
och om näringslivets goodwill ökar betydligt etc.,
borde ju näringslivet vara intresserat av att också i
betydande omfattning sponsra ett OS. Nu gör nä-
ringslivet inte det, och med det anser jag att hela
argumenteringen om betydelsen för näringslivet faller.
Näringslivet har vid användandet av sitt eget styrme-
del förkastat förslaget.

Med detta yrkar jag bifall till reservation 2 under
mom. 1.

Om det nu är så att staten ändå vill ha ett OS, trots
att näringslivet genom marginell sponsring visat tum-
men ned, anser Miljöpartiet att staten skall stå för hela
förlustgarantin. Att utsätta en liten stad som Stock-
holm för den oerhörda risk ett OS med obegränsad
förlustgaranti innebär kan inte betraktas som ansvars-
full politik. Kan en stad gå i konkurs, eller blir det
offentlig service som skall avvecklas?

Med detta yrkar jag i andra hand bifall till reser-
vation 5 under mom. 2.

Så litet grand om framtiden och statsfinanserna,
fru talman. I OS-budgeten förutsätter man att hela
finansieringen skall leda till ett tillskott i landets totala
efterfrågan i ekonomin. RRV menar att det i stället
finns risk för att efterfrågan från hushåll i form av
sponsring, köp av biljetter, lotteri m.m. till stor del
kan tränga ut andra utgifter. Det skulle alltså innebära
omprioriteringar i stället för ökad total efterfrågan.
Jag anser att det här är ett ganska rimligt antagande.

RRV accepterar inte heller kalkylen som förutsät-
ter hög arbetslöshet under hela perioden. Nu undrar
jag om de socialdemokratiska och moderata väljarna
har insett att en budget byggd på fortsatt hög arbets-
löshet innebär att allt tal om minskad arbetslöshet inte
är mer än tal. Man saknar visioner. Man tror inte på
sin egen politik. Man vill i stället ge skådespel, så att
den egna bristen på visioner inte avslöjas.

Det parti som vill öka antalet arbetstillfällen i
Sverige på lång sikt och samtidigt bli internationellt
känt skall följa folkomröstningen och avveckla kärn-
kraften. Men om man nu antar permanent arbetslös-
het, blir alla projekt lönsamma i en samhällsekono-
misk bedömning, eftersom alternativkostnaden för
den arbetslöse är 0 kr. Dessutom tycker jag inte att
man, såsom gjorts, kan anta att alla som får temporära
arbeten vid ett OS-projekt rekryteras från de arbetslö-
sas skara.

Så till allt resonemang om att OS blir så fantastiskt
för miljön! Alla vet ju att miljö och kultur i dag ingår
som viktiga konkurrentinslag till ett OS-arrangemang
- även om vi i Aftonbladet i går kunde läsa att även
sex kan ha en avgörande betydelse.

Nåväl - arkitekttävlingen om vilken OS-arena som
skall få anbudet avgörs nu i dagarna. DN-läsarna har
dock själva fällt sitt utslag, och de vill ha det mest
exklusiva förslaget. Det är självklart att de vill ha det
snyggaste och finaste. Antagligen vet de inte att det är
de själva som skall betala. Vad som inte heller fram-
går när förslaget presenteras i dagens tidning är att
förslaget bygger på en urgröpning och en utsmetning
av en soptipp.

Under fem år körde lastbilar dagligen till tippen
med diverse byggavfall. Miljö- och hälsoskydds-
nämnden medger i dag - vilket den inte gjorde när
tippen byggdes upp - att det här finns mycket miljö-
farligt avfall. OS-kansliet inser att man i dag aldrig
kan få koncession för att flytta den här tippen, och det
förslag som nu finns bygger i stället på, som det heter,
en viss förskjutning av tippen.

I folkmun heter det i stället att det här miljöfarliga
avfallet skall smetas ut över bl.a. ett koloniområde, en
park - Willy Brandts park har vi döpt den till efter ett
förslag från Miljöpartiet - och dessutom en mycket
frekventerad fotbollsplan.

Den gigantiska arena som kommer att få Globen
att se ut som en golfboll skall på så sätt "smälta in i
den funktionalistiska miljön i Hammarbyhöjden". Det
här skall marknadsföras som den svenska miljöprofi-
len. Vi säger bara grattis från Miljöpartiet.

Jag har inga illusioner, säger Christer Eirefelt,
Folkpartiet. Nej, men kanske visioner, såsom t.ex.
Charlotta Bjälkebring. I min samhällsvision ingår
också, precis som hos flera andra som inte finns här i
salen i dag, ett permanent OS i Aten, där näringslivet
världen över kan gå samman för att bygga upp en
permanent arena. Jag vill se OS som ett fredsprojekt,
där idrottare världen över får mäta sina krafter och
lära av varandras olika kulturer. Med dagens utveck-
ling innefattande mutor, sex och dopning finns det
mycket att göra för att förverkliga den här visionen.

Jag tror inte att vi kan votera om den här utveck-
lingen, men vi kan däremot här och nu avstyrka det
miserabla förslag som nu föreligger.

Anf. 161 Tredje vice talman CHRISTER
EIREFELT (fp) replik

Fru talman! Det sista om att lära av olika kulturer
lär väl gå lättare om man flyttar runt i världen i stället
för att varje OS skall vara på ett ställe. I och för sig
har jag ingenting emot att det diskuteras vidare i den
internationella OS-rörelsen och idrottsrörelsen, men
det hör knappast till det nu aktuella ärendet.

Bara några kommentarer till Ewa Larssons syn-
punkter. Jag tycker att det här var ett exempel på det
som jag nämnde tidigare, nämligen att man kan tolka
de här siffrorna ungefär så som man själv vill dra
slutsatserna. Att det inte skulle finnas några funde-
ringar kring de samhällsekonomiska effekterna är ju
inte sant. Det har både regeringen, utredaren och för
den delen också RRV gjort ganska noga, även om det
självklart finns svårigheter i detta.

På den här punkten kommer t.ex. de 10-15 mil-
jarderna i exportinkomster in, att användas i svensk
samhällsverksamhet. Hit räknar jag också de andra
värden som för mig är väldigt viktiga: betydelsen för
idrottsrörelsen i landet, betydelsen för idrottsrörelsen
generellt sett, betydelsen som kulturarrangemang för
TV-tittare och åskådare inte bara här utan när det
gäller TV-tittandet runt om i världen.

När det gäller de statliga finanserna, som också
RRV har tittat på, handlar det om extremvärden från
+8,4 och ned till 0. I 0-alternativet har man räknat
med att det vid den här tiden råder full sysselsättning,
vilket ju inte är särskilt sannolikt. Gör man inte det,
får man mervärden också härifrån.

Jag är alldeles övertygad om att de totala plusvär-
dena kommer att överstiga alla de negativa effekter
man kan räkna in, förlustgaranti och liknande. Jag
tycker att Ewa Larssons inlägg är ett exempel på att
om man inte vill ha ett OS kan man läsa dessa siffror
som man själv vill.

Anf. 162 EWA LARSSON (mp) replik

Fru talman! Den observanta lyssnaren noterade att
jag inte nämnde RRV:s beräkningar om full syssel-
sättning. Inte ens Miljöpartiet tror nämligen på full
sysselsättning år 2004. Jag tyckte därför att det inte
var relevant att nämna de siffrorna. Däremot utgår
kalkylen ifrån att vi har fortsatt hög arbetslöshet. Det
gör inte regeringens budgetförslag och Perssonplanen.
Där är det inte någon korrelation.

När det gäller de exportinkomster som skall klara
kringkostnader hörde också den observanta lyssnaren
att jag inte sade att man inte hade resonerat om kring-
kostnaderna. Jag sade att det i dag inte finns några
samhällsekonomiska jämförelser mellan tidigare OS.
Därför faller argumenteringar om att andra OS har
gått med vinst. Det finns inga samhällsekonomiska
kalkyler.

Dessa stackars exportinkomster skall räcka till en
garanti i slutändan för att klara av att bygga om OS-
arenan. De skall räcka till polis, sjukvård, kollektiv-
trafik, snabbspår, gatunderhåll, osv. De skall räcka till
alldeles för mycket.

Anf. 163 Tredje vice talman CHRISTER
EIREFELT (fp) replik

Fru talman! Det vore märkvärdigt om inte de ex-
portintäkter som man kan räkna med vid ett OS i
Stockholm inte skulle tillfalla OS på de platser som
fram till dess kommer att ha det och som har haft det
tidigare. Det gäller ungefär samma siffror där.

Det är inkomster som inte är utbytbara. Man kan
inte få dem på något annat sätt. De kommer av t.ex.
TV-intäkter och turistintäkterna från de utländska
turister som inte kommit hit annars. Så har man t.ex.
också räknat i Göteborg när man har gjort bedöm-
ningen av VM. Ur den aspekten är det ett klart plus.

OS-arenan är i kalkylerna avskriven på direkten,
Ewa Larsson. När man talar om sysselsättningseffek-
terna säger Ewa Larsson att det handlar om 17 dagar.
Det är klart att man inte bygger upp den här organisa-
tionen på 17 dagar. Jag vill minnas att det handlar om
40 000 årsarbeten under denna tid. Det är den effekt
det skulle få om vi räknar med att vi inte har full sys-
selsättning.

Man räknar inte med RRV:s siffror mer än när de
är som allra sämst. RRV säger självt att detta inte är
någon alternativ budget. Det har pekat på de osäker-
hetsfaktorer som finns i det allra värsta scenariot. Det
tror inte ens självt att det på alla dessa punkter skulle
falla ut på det sättet.

Dessutom finns det en rad områden där inte RRV
med nödvändighet är den stora experten. När det
gäller t.ex. investeringar i arenor finns det ingenting
som tyder på att RRV har en bättre möjlighet att kal-
kylera än vad Statens fastighetsverk har. När det gäl-
ler lotterierna är RRV inte bättre expert än vad Tip-
stjänst är.

Anf. 164 EWA LARSSON (mp) replik

Fru talman! Statens fastighetsverk kommer att gö-
ra vissa vinster om fastighetspriserna ökar. RRV har
inga egna vinstintressen. RRV anför i sin kalkyl att
investeringskostnaderna är mycket osäkra. Det säger
inte att det har någon lösning.

Christer Eirefelt säger här RRV inte säger att det
har patentet. Frågan är vad vi politiker anser är en
relevant utveckling. Vad har vi för visioner? Jag kan
inte hitta min samhällsutveckling i dessa visioner.

Vi bygger inte upp under 17 dagar. Vi bygger för
17 dagar. Om vi inte har samma arbetslöshet som nu
utan utgår från det Göran Persson säger kommer
investeringarna och samhällsbygget att uppslukas av
detta gigantiska projekt. Det går inte att diskutera
bort.

Anf. 165 LARS LILJA (s)

Fru talman! OS i Sverige och i Stockholm år
2004. Det är onekligen en kittlande tanke för oss som
älskar idrott. Regeringen har föreslagit riksdagen att
utställa en statlig ekonomisk garanti för genomföran-
de av olympiska sommarspel i Stockholm år 2004.
Garantin omfattar en inkomstgaranti och en fullgö-
randegaranti kopplade till vissa krav på Stockholms
kommun. Kulturutskottet har i sitt betänkande
1995/97:KrU15 ställt sig bakom denna proposition.
Jag skall nu redogöra för motiven till utskottsmajori-
tetens ställningstagande.

Stockholms kommun har beslutat att ansöka om
värdskapet för sommar-OS år 2004. Stockholm tävlar
med S:t Petersburg, Lille, Rom, Istanbul, Aten, San
Juan, Rio de Janeiro och Johannesburg om att få ar-
rangera sommarspelen år 2004. För att över huvud
taget komma i åtanke som arrangör av detta världens
största evenemang kräver Internationella olympiska
kommittén, IOK, någon form av ekonomisk garanti.
Stockholm har ett ambitiöst underlag för sin ansökan.
Stockholm kommer att i likhet med Lillehammer och
enligt krav från IOK att ge spelen en tydlig mil-
jöprofil.

Även kulturen får en framträdande roll i evene-
manget. Stockholm planerar att starta denna kul-
tursatsning redan år 1998 när staden är Europas kul-
turhuvudstad. Kulturolympiaden skall omfatta kultur-
program och kulturevenemang både i Olympiabyn
och i värdstaden. Denna kulturolympiad skall spegla
både de övergripande, gemensamma kännetecknen för
den mänskliga kulturen och de skilda uttryck som
kulturen har i världen. Den skall också främja goda
relationer, ömsesidig förståelse och vänskap mellan
deltagare och besökare vid spelen.

Fru talman! 28 remissinstanser har fått yttra sig
om Stockholms ansökan. Dessutom tillsatte Civilde-
partementet en utredare, Jan-Åke Björklund, med
uppgift att granska kommunens ansökan och förut-
sättningarna för en statlig garanti. Ingen av remissin-
stanserna avstyrkte statlig garanti för spelen. Ingen
instans har heller några direkta tvivel på att Stock-
holm praktiskt och tekniskt kan genomföra ett OS.

Det är framför allt Riksrevisionsverket, och för
övrigt även Riksidrottsförbundet, RF, som haft syn-
punkter på budgeten för spelen. Budgeten omfattar
drygt 11,5 miljarder kronor, och kommunen har räk-
nat med en företagsekonomisk vinst på 50 miljoner.
På utgiftssidan är den största posten anläggninginves-
teringar på drygt 2,5 miljarder kronor. Det förutsätter
ett normalt konjunkturläge. I dag skulle kostnaden för
dessa anläggningsinvesteringar ligga ca 20 % lägre.

Statens fastighetsverk, som bör anses som expert
på detta, har inget att invända mot budgeten för bygg-
nationer. Förutom att det i dessa 2,5 miljarder ligger
en stor post för oförutsedda utgifter har kommunen i
den totala OS-budgeten en post Oförutsett på drygt 1
miljard kronor.

Den i sammanhanget största tveksamheten i bud-
geten ligger på inkomstsidan. Det är en lotteriintäkt
på 2,5 miljarder kronor. Det är i detta fall inte ett
lotteri av den typ som Svenska Fotbollförbundet
misslyckades med till Fotbolls-EM utan ett nytt spel
som skall lanseras och bedrivas av Tipstjänst. Detta
spel skall i så fall påbörjas år 1997 om IOK beslutar
att Stockholm skall få OS år 2004.

Spelet bedrivs sedan i cirka sju år, fram till 2004.
För att på den tiden nå intäkter på 2,5 miljarder krävs
att spelet omsätter 0,8 till 1 miljard kronor per år.
Både RF och RRV ställer sig tveksamma till storleken
på denna inkomstpost. Kulturutskottet och även fi-
nansutskottet delar den tveksamheten.

Tipstjänst tror dock att en inkomst på mellan 1
och 2 miljarder är fullt realistisk under denna period.
Det kräver att spelet omsätter 600-700 miljoner på en
spelmarknad som totalt omsätter närmare 27 miljarder
per år. Det motsvarar en marknadsandel på ca 2-3 %.

Ett problem med att lämna garantier är att garan-
timottagaren inte får tillräckliga incitament att pressa
sina kostnader. Regeringen föreslår därför att staten
garanterar spelinkomsten på 2,5 miljarder kronor. På
detta sätt ligger ansvaret på Stockholm att pressa
kostnaderna så att budgeten håller. Staten får också
genom sitt spelbolag incitament att lansera det nya
spelet på ett bra sätt för att minska riskerna att behöva
lösa ut garantin.

Kulturutskottet delar också finansutskottets syn-
punkt att överföringarna av dessa lotterimedel till
Stockholm inte bör göras i snabbare takt än vad som
flyter in från OS-spelet.

Fru talman! Det finns ytterligare en osäkerhetsfak-
tor på intäktssidan, nämligen inkomsterna från TV-
rättigheter och TOP-sponsring. Osäkerheten hänförs
till att dessa utgår i USA-dollar, och kursen 2004 är i
praktiken omöjlig att förutse.

Sedan Stockholm gjorde sin budget har kronan
stärkts gentemot dollarn med ca 70 öre, vilket försva-
gat budgeten med ca 500 miljoner kronor. Kultutut-
skottet delar därför finansutskottets mening att Stock-
holm på egen hand skall terminsäkra de beräknade
dollarinkomsterna.

Kulturutskottet godtar vidare regeringens förslag
om att staten gentemot IOK garanterar att spelen
kommer att genomföras i enlighet med den ansökan
som lämnas in till IOK. Det betyder att staten garante-
rar de förpliktelser som Stockholms kommun i egen-
skap av arrrangör har gentemot IOK. Detta är vad
som i sammanhanget kallas fullgörandegaranti.

Denna är inte som den tidigare nämnda inkomst-
garantin begränsad till sin omfattning. Kulturutskottet
delar därför finansutskottets mening att regeringen,
om Stockholm tilldelas spelen, snarast bör återkomma
till riksdagen med en klarläggande redovisning för hur
eventuella kostnader för infriande av garantier skall
finansieras, såväl i ett längre som i ett kortare per-
spektiv.

Denna redovisning bör finnas med i 1997 års bud-
getproposition. Om garantin utlöses skall Stockholms
kommun vara återbetalningsskyldig.

Kulturutskottet föreslår, i enlighet med vad fi-
nansutskottet förordat, att riksdagens revisorer skall
ha rätt att granska verksamheten i den utsträckning
som kan anses påkallad, om ett avtal skrivs med
Stockholm om garantiåtaganden från statens sida.

Fru talman! Anledningen till att kulturutskottet
förordar dessa statliga garantier är inte att utskottet
vill förorsaka staten ytterligare utgifter - tvärtom.
Anledningen är den rakt motsatta.

Ett sommar-OS i Stockholm är en lönsam affär för
staten. Detta beror givetvis på de skatteinkomster ett
arrangemang av detta slag genererar genom inkomster
från utlandet, ökat byggande med minskad arbetslös-
het som följd m.m. Att göra uppskattningar av storle-
ken på dessa inkomster åtta år i förväg är naturligtvis
mycket svårt, vilket också framgår av spännvidden
mellan de olika bedömningar och antaganden som
gjorts av revisionsbyråer och RRV.

Det i detta sammanhang mycket pessimistiska
RRV beräknar statens direkta inkomster i samband
med ett OS till mellan 0 och 8,4 miljarder kronor. 0-
alternativet förutsätter en arbetslöshet på 0 %. Då
skulle å andra sidan statens utgifter för arbetsmark-
nadspolitiken minska med minst 60 miljarder, och då
skulle vi kanske klara den utgiften!

Om vi, för att ta ett exempel, som goda svenskar
lägger oss på ett lagom alternativ mitt emellan 0 och
8,4 miljarder kronor i inkomster för staten, hamnar vi
på plus 4,2 miljarder.

Från detta drar vi t.ex. 2 miljarder i utlöst spelga-
ranti. OS-spelet har då bara givit 500 miljoner i över-
skott, jämfört med Tipstjänsts beräkning på 1,5 mil-
jarder kronor i överskott.

RRV har även påtalat att staten får s.k. myndig-
hetskostnader i samband med ett arrangemang av det
här slaget. I dessa ingår bl.a. extra polisbevakning,
tull, gränsbevakning m.m. Enligt polisens remissytt-
rande skulle dessa extra utgifter uppgå till 500 miljo-
ner kronor.

Att uppskatta storleken på övriga myndighetskost-
nader är givetvis mycket svårt, men låt oss anta att det
är lika mycket, dvs. 500 miljoner till.

Vi har då 2 miljarder i utlöst spelgaranti och 1
miljard i myndighetskostnader. Det gör 4,2 miljarder
kronor i inkomster för staten och 3 miljarder utgifter.
I detta något pessimistiska exempel är det fortfarande
1,2 miljarder plus för staten.

Fru talman! Ett OS i Stockholm är en fantastisk
marknadsföring av Sverige och Stockholm. OS sågs
senast av 2,3 miljarder TV-tittare i 193 länder.

Ett OS i Stockholm 2004 är:

- positivt för turismen och besöksnäringen

- positivt för kulturen

- positivt för idrotten och ungdomen

- positivt för näringslivet

- positivt för sysselsättningen

- positivt för statsfinanserna.

Jag yrkar bifall till betänkandet i dess helhet.

Anf. 166 CHARLOTTA L
BJÄLKEBRING (v) replik

Fru talman! Lars Lilja sade i sitt anförande att det
är ytterst svårt att göra beräkningar på så lång sikt. I
sin avslutning sade han att det här kommer att ge goda
inkomster till Sverige.

Det är möjligt att Vänsterpartiet ser negativt på
detta och ser stora risker med OS-garantin. Men in-
komstgarantin för OS-lotteriet ges i ett bidrag till
Stockholms kommun. Men vad har Lars Lilja för
förslag till hur det skall finansieras i den statliga bud-
geten om dessa pengar inte kommer in? Vi blir ju
tvingade att betala ut den här inkomstgarantin ändå.

Om det bara skulle bli en halv miljard kronor, får
Stockholm bara det då, eftersom inkomstgarantin
skall betalas ut i förhållande till de inkomster som
kommer in? Är det så man menar?

Låt oss se till realiteten. Vi har övergått till en ny
budgetprocess, och vi har budgettak för de olika ut-
skotten. Det blir kanske kulturutskottet som får stå för
dessa pengar. Om det inte går jämnt upp skulle kan-
ske en tredjedel av kulturutskottets budget tas till
detta. Är detta rimligt? Hur skall man finansiera in-
komstgarantin om inte lotteriet går med vinst, Lars
Lilja?

Anf. 167 LARS LILJA (s) replik

Fru talman! Till att börja med vill jag säga att
Charlotta Bjälkebring utgår ifrån RRV:s beräkningar.
Jag har gjort ett exempel utifrån dessa, som i det här
fallet är de mest pessimistiska som gjorts.

Jag har varit oerhört pessimistisk i mitt exempel
när det gäller lotteriet. Jag är övertygad om att ett spel
som sköts professionellt av Tipstjänst kommer att
generera intäkter som täcker de utgifter som staten
kan få av detta arrangemang.

Jag tror heller inte att kulturutskottet skall stå för
de pengar som kan behövas för att man skall klara av
garantin. Det är naturligtvis rimligt att taket höjs till
en sådan nivå att annan verksamhet inte blir lidande,
just för att de statliga intäkterna ökar mer än de kost-
nader som vi faktiskt har i detta sammanhang.

Anf. 168 CHARLOTTA L
BJÄLKEBRING (v) replik

Fru talman! Jag måste säga att jag är ytterst tvek-
sam till att pengarna från OS-lotteriet kommer att
komma in till statskassan. Jag tror att svenska folket
inte har mer pengar att spendera på lotterier och nöjen
än vad som redan sker i dag.

Om folk kommer att köpa OS-lotter kommer det
att ske på bekostnad av andra statliga lotterier eller
föreningslotterier. Risken är att staten kommer att
förlora på detta. Hur jag än vrider och vänder på detta
kan jag inte se att det är något annat än en glädjekal-
kyl. Jag är ytterst tveksam till att man kommer att få
in pengarna.

Anf. 169 LARS LILJA (s) replik

Fru talman! Charlotta L Bjälkebring är pessimist
och jag är optimist.

Jag vill påtala de exportinkomster vi har talat om
tidigare. Vi skall inte glömma bort dem i samman-
hanget. De är nämligen oerhört viktiga.

I mitt exempel talade jag om ungefär 500 miljoner
kronor i omsättning i spelet. Det motsvarar någon
enstaka procent av den totala omsättningen på den
svenska spelmarknaden. Det är en spelmarknad som
faktiskt fortfarande ökar, om än enbart med någon
enstaka procent. Naturligtvis finns det en viss risk för
undanträngning av andra lotterier. RF, som represen-
terar idrotten, landets största folkrörelse, har ställt sig
positivt till denna satsning.

Jag tror att man upplever att de positiva effekterna
överväger de eventuella negativa effekter som skulle
kunna bli följden av en mycket liten undanträngning i
detta fall. Jag tror alltså att detta kommer att gå allde-
les utmärkt.

Anf. 170 Tredje vice talman CHRISTER
EIREFELT (fp) replik

Fru talman! Lars Lilja redovisade de väldigt sam-
stämmiga invändningar som finns mot att klara ett
lotterinetto på i storleksordningen två och en halv
miljarder kronor. Man tror inte att det är realistiskt,
åtminstone inte om den undanträngning som nyss har
diskuterats skulle uppstå.

Mina frågor blir då: Varför inte göra förslaget
realistiskt, och anpassa det till de synpunkter som är
så samstämmiga? Varför inte utnyttja det som Folk-
partiet har föreslagit, nämligen att ordna en sådan
koppling till idrottsrörelsen att detta ger en verklig
merförsäljning? Man bör, som i vissa andra fall, kun-
na gå ut och säga: "Köp den här lotten, si och så
mycket av pengarna går direkt till svensk idrottsrörel-
se och till en OS-satsning".

Jag tycker att det är konstigt att man först accepte-
rar de sanningar som experterna, i det här fallet Tip-
stjänst och Riksidrottsförbundet, uttalar, för att sedan
låtsas som om de inte har någon betydelse och låta
förslaget ligga oförändrat.

Anf. 171 LARS LILJA (s) replik

Fru talman! Till att börja med tror jag att vi
egentligen är ganska överens när det gäller den eko-
nomiska garantin och spelen. Det skiljer inte så oer-
hört mycket.

Jag tycker att konstruktionen där staten garanterar
inkomsten av spelet helt enkelt är genialisk. Det kan
nämligen också bli så att spelet går bra, och i så fall
klarar staten garantin utan ökade kostnader.

Jag tycker att det finns en tydlig koppling mellan
idrotten och lotteriet. Det sägs ju tydligt att detta spel
skall användas för att vi skall kunna arrangera OS i
Stockholm år 2004. Jag tror också att idrotten har
goda möjligheter att utnyttja ett sådant här arrange-
mang i Stockholm för att göra egna satsningar på sina
idrottsmän. Det kan bli tal om långsiktiga satsningar.
Vi vet ju att de har ganska gott om tid, närmare be-
stämt sju år, på sig att planera för detta. Jag tror att
idrotten klarar detta.

Anf. 172 EWA LARSSON (mp) replik

Fru talman! Jag tycker att Lars Lilja är ett exempel
på religiös entusiasm. Han talar om tron, och att han
tror och tror. Han kallar sig för positiv. Jag måste
säga att jag försöker vara litet mer realistisk.

Om OS i Sverige och Stockholm nu blir så fantas-
tiskt, Lars Lilja, varför ställer ni då inte upp på min
reservation 5, moment 2? Den innebär att staten står
för hela förlustgarantin. Eftersom det inte kommer att
bli några förluster måste den reservationen vara helt
oantastlig. Ställ upp på den, och låt oss jobba till-
sammans med detta. Staten står för hela förlustgaran-
tin.

Jag kan påminna om ombyggnaden av Eriksdals-
badet. Redan nu överstiger förlusten beräkningarna
med en tredjedel. Det brukar bli så. Jag har inga erfa-
renheter av att en beräkning har hamnat på pluskon-
tot. Men det kanske Lars Lilja har.

Jag tycker också väldigt mycket om idrott, och jag
träffar ibland lokalt engagerade barn- och ungdomsle-
dare på basplanet. Jag vet att de också känner en viss
oro för de ekonomiska kalkylerna. De är rädda för att
ett minus kommer att drabba folkrörelserna.

Lars Lilja säger att en miljard kronor är avsatta
som reserv. Han tycker att det är en stor summa. Jag
kan bara säga att Polisen i Stockholms stad kräver
halva den miljarden för att klara övervakningen. Då
försvinner helt plötsligt halva reserven.

Anf. 173 LARS LILJA (s) replik

Fru talman! Jag är i så fall inte ensam om att vara
religiös i den här salen, och åtminstone 28 remissin-
stanser torde vara lika religiösa som jag i det här
sammanhanget. Vi tror faktiskt på detta arrangemang.

Det jag tycker är väsentligt i denna fråga är den
totala garantin. Huvudargumentet för denna typ av
inkomstgaranti är att den som arrangerar spelen skall
göra det med sunda ekonomiska principer. Man skall
alltså jobba hårt för att pressa kostnaderna. Om staten
ger en obegränsad garanti har inte arrangören det
incitamentet. Det är viktigt att påpeka det.

Jag har naturligtvis svårt att argumentera om hur
man har jobbat med Eriksdalsbadet i den här staden.
En del av diskussionen hör kanske inte hemma i den-
na kammare, utan i ett hus några hundra meter häri-
från. Ewa Larsson sade själv att hon har dåliga erfa-
renheter av byggnationer, och att de inte går med
plus.

Jag jobbar kommunalpolitiskt hemma. Vi har
ständiga slutkostnadsredovisningar från olika byggen
som visar överskott. Jag tror att det kanske beror på
hur man hanterar sina pengar. Vi norrlänningar kan-
ske är litet försiktigare än vad man är i Stockholm,
vad vet jag?

Anf. 174 EWA LARSSON (mp) replik

Fru talman! Det är nog inte fråga om så stora, gi-
gantiska projekt där uppöver, även om flera skulle
önska det.

Vi har t.ex. Öresundsbron, motorvägsbyggen kring
Göteborg och Stockholm och nu kommer OS-arenan.
Detta är gigantiska projekt. Vi tyckte att Globen var
ett gigantiskt projekt, men det bleknar när man tittar
på dessa! Att tro att detta inte kommer att överhetta
marknaden, driva upp priserna och undandra andra
infrastrukturella satsningar tycker jag är aningslöst.

En del tror och en del påstår, men Lars Lilja tror.
Bl.a. tror han att kulturutskottets budget inte skall
belastas av ett underskott. Det tycker jag är oerhört
slarvigt.

Anf. 175 LARS LILJA (s) replik

Fru talman! Ewa Larsson talar om överhettning.
Jag tycker att man i detta fall är ganska klok i Stock-
holm.

Hela tiden har det nämligen sagts att detta inte är
någonting som skall göras på en gång. Man har fak-
tiskt sju år på sig för att planera projektet. Då skall
man faktiskt kunna ha möjlighet att ta saker och ting i
lugn och ro. Man kan göra genomarbetade kost-
nadskalkyler och skickliga upphandlingar för att klara
av projektet på ett bra sätt.Att man kanske har miss-
lyckats på en del andra håll kan mana stockholmarna
till eftertanke. Jag tror faktiskt att man kan lösa det
här på ett bra sätt. Man har gott om tid. Man skall inte
behöva överhetta marknaden om man planerar detta
på ett bra sätt.

Anf. 176 ELISABETH FLEETWOOD (m)

Herr talman! Jag tror inte att det är någon över-
drift att påstå att jag tillhör de äldre i den här kamma-
ren. Jag tror också att det är riktigt att säga att jag är
en av dem, Ewa Larsson och andra, som tycker att det
här är ett fint projekt för Stockholm, ett fint projekt
för hela Sverige. Men vi har samtidigt stor respekt för
dem som är oroliga, men som använder sin oro på rätt
sätt. Jag återkommer till det, Ewa Larsson. Jag tycker
inte att Ewa Larsson har gjort det här i dag.

Jag skulle vilja nämna några siffror, men jag kan
inte låta bli att återgå till det Ewa Larsson sade. Ewa
Larsson sade så mycket om hur dåligt planerat det här
är. Ewa Larsson kan alltihop. Så skönt att Ewa Lars-
son sitter här i kammaren. Så skönt att Ewa Larsson
kan lära alla oss andra hur det skall gå till, eller rättare
sagt hur det inte skall gå till. Så skönt att Ewa Larsson
kan sätta sig över de 28 remissinstanser som Lars
Lilja just har talat om. Det var länge sedan jag hörde
en så överlägsen ironisk ton. Vi brukar inte ha det i
kammaren. Vi kan välja olika vägar, men vi har ofta
ett mål gemensamt, nämligen att skapa någonting som
är bra. Jag hoppas verkligen att Ewa Larsson inte tror
att vi som arbetar för ett OS till Stockholm och Sveri-
ge har några underliga negativa baktankar.

Om vi säger att den här budgeten håller, skulle det
kunna betyda, enligt kalkylerna, och jag vill gärna tro
på dem, en skatteintäkt för staten på 8 miljarder, en
skatteintäkt för Stockholms läns landsting på 1 ½
miljard, en skatteintäkt för kranskommunerna också
på 1 ½ miljard och för Stockholms kommun på 1
miljard.

Naturligtvis finns det risker. Det finns alltid risker.
Det finns risker för storföretag som satsar långsiktigt,
flera decennier framåt, för sin export. Man har lagt in
1 miljon av de knappt 12 för oförutsedda utgifter.

Man har fått näringslivet bakom sig, även om
sponsorpengarna inte är så stora. Vad kan det inte
betyda för turismen och för kulturen, Ewa Larsson?
Vi var i Atlanta i september 1995 och tittade på detta.
Vi har kontinuerliga kontakter. Det är bara ett par
veckor sedan jag talade med kulturintresserade i At-
lanta som skulle satsa något i sitt projekt.

Paralympics för de handikappade tycker vi är ett
väldigt fint projekt. Och de 3 000 bostäderna i olym-
piabyn är redan planerade. Om vi inte får olympiaden
får stockholmarna med skattepengar betala den totala
kostnaden för dessa 3 000 bostäder. Nu får vi hjälp
med det. Där skall idrottsmän och ledare bo under
olympiaden. Sedan skall de återgå till dem som söker
bostad i Stockholm, och det vet vi är många.

Den stora arenan byggs extra, det är riktigt. Den
byggs för 70 000 åskådare, men skall som den är ritad
bantas till 30 000. Men de andra arenorna behövs
ändå och skall renoveras och byggas om även om vi
icke får olympiaden till Stockholm och Sverige, vilket
betyder att stockholmarna får stå för de kostnaderna
ensamma.

Garantin för lotteriet är en osäker punkt till stora
delar. Men har någon av er tänkt på - jag tror faktiskt
att några har gjort det men inte nämnt det - att det är
5 till 7 miljarder som skall tas in på de sju åren.
"Loket" drar in 3 miljarder per år. Skulle det vara
omöjligt för Tipstjänst att tillsammans med idrottsrö-
relsen lägga upp det på ett sådant sätt? Såvitt jag har
förstått kommer massor med unga idrottande flickor
och pojkar att ställa upp för att hjälpa till att sälja det
här lotteriet. Skulle det då vara omöjligt att komma
upp åtminstone till 1 ½ miljard? Jag tror inte det.

Miljöarbetet kommer att sätta Sverige på kartan,
dels när man bygger OS-byn, dels vid transporterna,
där man kommer att använda miljövänliga transport-
medel. Man kommer bl.a. att använda spårvagn - jag
blir jätteglad om spårvagnarna kommer tillbaka till
Stockholm - el-bilar, t-bana osv.

Ett par saker till. Ewa Larsson sade: Skall det här
vara räddningsplanken för gamla Svedala? Är det ett
fläskben? Jojo! Hon använde en ironisk ton som jag,
som jag sade tidigare, inte tycker att vi skall använda
mot varandra när vi dock har något positivt i sikte
som vi tror att vi skall kunna genomföra.

Fastighetsverket sade Ewa Larsson hade fått en
positiv kalkyl för att man kanske kunde tjäna pengar,
därför att fastigheterna skulle öka i pris. Jag tror inte
att en statlig myndighet som Fastighetsverket bär sig
åt på det sättet. Jag tror att man kalkylerar realistiskt
och svarar på en sådan här remiss på ett riktigt sätt.

Min tid är alldeles strax ute, herr talman, så jag
ber att få återkomma i två av de repliker som jag tar
för givet att jag får på grund av det jag har sagt till
Ewa Larsson. Jag hade skrivit ned någonting helt
annat, men jag blev faktiskt både ledsen och upprörd
över den debatt som hade varit.

Med detta vill jag yrka bifall till utskottets hem-
ställan.

Anf. 177 EWA LARSSON (mp) replik

Herr talman! Man skall använda sin oro på rätt
sätt, säger Elisabeth Fleetwood. Då undrar jag: Vem
är domare? Är det Elisabeth Fleetwood som är doma-
ren, som kan avgöra vad som är rätt sätt?

Vi har avstyrkt det här förslaget i Miljöpartiet där-
för att vi inte tycker att den ekonomiska kalkylen
håller, och vi anser inte att vi har ett sådant statsfi-
nansiellt läge i Sverige i dag att man kan ställa upp på
en sådan här garanti. Vi anser inte att det här ekono-
miska förslaget är ambitiöst. Vi tycker inte att 5 %
vinstmarginal är ambitiöst.

Sedan vill jag påminna om igen om att det krävs
av ett land som söker ett OS-projekt att det skall satsa
på kultur och miljö. Det ligger i konkurrensreglerna
så att säga, i spelet.

Jag vill också påminna Elisabeth Fleetwood om att
OS-byn inte kom till som någon OS-by. Det är ett
bostadsbygge i Stockholms stad, ett helt annat pro-
jekt, som i ansökan kan användas som en OS-by. Det
bostadsbygget skulle byggas i vilket fall som helst.
Och det finns ett beslut i Stockholms stad som säger
att all ny- och ombyggnation skall ske utifrån ekolo-
giska grundprinciper. Det behövs inget OS för att
bygga ekologiskt.

Anf. 178 ELISABETH FLEETWOOD (m)
replik

Herr talman! Nej, det har vi fått klart för oss helt
och hållet att Ewa Larsson och Miljöpartiet inte tror
på kalkylen. Det var inte något nytt i den här repliken.

Men om OS-byn var det ju precis det jag sade,
Ewa Larsson. Det här är planerat för vanliga stock-
holmare som har ont om bostäder. Men vi kan använ-
da dem och vi kan få hjälp att betala dem genom att
placera aktiva och ledare i dem under dessa 17 dagar.

Anf. 179 EWA LARSSON (mp) replik

Herr talman! Jag utgår från att Elisabeth Fleet-
wood inte menar att vi, för att kunna bygga ekologiskt
i Stockholm - eller för att över huvud taget kunna
bygga bostäder i Stockholm - måste ha OS. Man
måste kunna se detta som två separata projekt.

Anf. 180 ELISABETH FLEETWOOD (m)
replik

Herr talman! Det senaste som Ewa Larsson sade
hänger inte alls ihop. Det är inte fråga om ekologiskt
byggande eller inte. Vi bygger här bostäder ekolo-
giskt, och vi försöker också kombinera detta med OS-
projektet så att det blir billigare för stockholmarna.
Om vi nu lyckas med detta, vilket vi tror - jag kan
hänvisa till vad Lars Lilja sade förut när han talade
om de positiva aspekterna på OS-projektet - har vi
också lyckats bygga billigare för stockholmarna, men
det är trots allt inte det som är det viktigaste. Det
viktigaste är att Sverige kan visa att det kan klara ett
sådant här stort projekt. Det här är bland de största
satsningar ett land kan göra, framför allt när det gäller
idrott. Jag tror, eller rättare sagt jag är ganska överty-
gad om, att det betyder mycket för vårt näringsliv och
vår ekonomi, och det betyder mycket för vår svenska
idrottsungdom och därmed också för alla som kom-
mer att se detta på TV.

Anf. 181 MARIANNE ANDERSSON (c)

Herr talman! Jag måste erkänna att när jag först
hörde om tankarna på att ansöka om Sommar-OS till
Stockholm reagerade jag som många andra mest ne-
gativt. Jag tänkte: Hur skulle vi kunna ha ett sådant
enormt arrangemang här? Vilka enorma investeringar
och därmed följande kostnader skulle det inte innebä-
ra? Påfrestningarna på miljön och kulturen samt na-
turligtvis finansieringen var andra frågetecken. Sam-
tidigt kittlade tanken ganska mycket att Sverige skulle
genomföra ett arrangemang så fyllt av glädje och
spänning som ett OS ändå är.

Efter att ha fått del av konceptet och satt mig in i
frågan ordentligt har jag ändrat uppfattning och är nu
positiv till ansökan och till att vi ger en statlig garanti,
liksom Centerpartiets partigrupp i riksdagen. Vi ser
detta projekt som mycket betydelsefullt för Sverige
och för Sverigebilden utåt. Den uppmärksamhet som
Sverige får av ett OS har stor betydelse för näringsli-
vet, jobben och turismen till Sverige både före och
efter spelen. Självklart har det stor betydelse för idrot-
ten och idrottsrörelsen. Vi ser alltså betydligt fler
fördelar än nackdelar med det här projektet.

Jag vill säga något om hur Centern i Stockholm
har agerat. Centerns fullmäktigegrupp i Stockholm
har kunnat påverka inriktningen av det här projektet
på en rad vitala områden, och projektet har nu en klart
miljöinriktad profil. Jag skall räkna upp några punk-
ter:

- OS skall användas som en drivkraft för att ut-
veckla miljöarbetet vad gäller ekologiskt byggande,
miljöanpassade transporter och vattenvård. Till Ewa
Larsson kan jag säga att det inte är säkert att det här
hade skett annars. Man hade inte haft resurser till det.
Nu blir det verkligen en knuff framåt.

- OS-byn i Hammarby sjöstad skall bli ett pilot-
projekt för ekologiskt inriktad stadsplanering i Stock-
holm.

- Naturmark i Stockholm skall bevaras eller ersät-
tas med nyskapad naturmark. Ambitionen skall vara
att OS skall innebära ett nettotillskott av naturmark.

- Inga nya anläggningar som gör intrång i natio-
nalstadsparkens natur skall byggas.

- Arrangemanget skall genomföras med högsta
möjliga miljökrav. Transporter skall ske med kollek-
tivtrafik eller med miljövänliga fordon.

- En årlig fristående miljörevision skall genomfö-
ras.

- SNF och andra miljöorganisationer skall med-
verka i denna miljöanpassning. Alla partier kommer
att vara med och arbeta med förberedelserna inför
OS.

Allt detta ger stora möjligheter att marknadsföra
svenskt miljöarbete och svensk miljöteknik utom-
lands.

Dessutom är de höga ambitionerna när det gäller
kultursatsningen mycket välkomna. Såvitt jag erfarit
kommer de att spegla både traditionell svensk kultur
och det mångkulturella samhälle vi lever i. Avstampet
sker ju redan när Stockholm blir kulturhuvudstad
1998, och detta har alla möjligheter att bli en mång-
årig manifestation av svensk kultur.

Förberedelser och genomförande kommer också
att skapa många arbetstillfällen. Enligt vad jag förstått
kommer många invandrarungdomar att engagera sig i
det frivilligarbete som skall göras, och jag ser det som
ett unikt tillfälle att få dem att känna engagemang och
delaktighet i det svenska samhället. Vi har ett oerhört
stort behov av att göra någonting så att de kan känna
denna delaktighet. Jag tror verkligen att idrotten är ett
sätt.

Jag vill också understryka att detta naturligtvis
skall vara ett projekt för hela landet, och det tror jag
att vi svenskar känner.

Remissinstanserna har ju överlag varit positiva
med någon tveksamhet för de ekonomiska kalkylerna
när det gäller det lotteri som vi har diskuterat så
mycket här, valutakursförändringar m.m. Det är givet
att ett så här stort projekt innebär osäkerheter. Dess-
utom är det om åtta år det skall genomföras. Det är
naturligtvis viktigt att budgeten är väl genomarbetad.
Såvitt jag har förstått är den det, så mycket man kan
begära. Finansutskottet har i sitt yttrande också skärpt
kraven när det gäller ekonomin. Det var bra, och
kulturutskottet har tagit till sig det.

De senaste olympiska sommarspelen har samtliga
gått med företagsekonomisk vinst. Ewa Larsson efter-
lyste här en kalkyl över samhällsekonomiska kostna-
der. Det är klart att det är intressant, men då måste
man i bedömningen också räkna med de intäkter som
detta projekt medför: skatteintäkter, ökad besöksfre-
kvens, ökad sysselsättning, goodwill, exportinkomster
osv. Man måste ju räkna med både plus och minus.
Ewa Larssons inlägg här visar att hon läst både pro-
position, betänkande och all annan information som
en viss potentat läser Bibeln. Hon har bara sett det
negativa och avfärdar det positiva. Det kanske är för
mycket att begära att fråga efter en viss balans i sam-
manhanget.

Angående det som Ewa Larsson och även Charlot-
ta L Bjälkebring föreslog om ett permanent OS i Aten
som skulle betalas av världens näringsliv vill jag säga
att det är en utopi. Jag tror inte att näringslivet skulle
ställa upp på något sådant i ett land, och jag tror inte
att det skulle ge de positiva effekter som Ewa Larsson
och Charlotta L Bjälkebring utmålar i sina tankar. Jag
tror att det ligger en stor poäng i att OS genomförs i
olika länder och speglar internationalismen på ett sätt
som väcker intresse för många olika länder. Det skulle
alltså vara en utopi, och näringslivet skulle inte ställa
upp på det. Jag vill säga till Ewa Larsson att jag tror
att det är bättre att vara realist i det avseendet än uto-
pist.

Slutligen vill jag säga att jag tillstyrker det här
betänkandet i sin helhet. Jag tror dessutom att Stock-
holm är en stark kandidat, och jag vill önska arrangö-
rerna framgång när OS-staden skall utses i september
nästa år.

Anf. 182 EWA LARSSON (mp) replik

Herr talman! Jag är glad att det finns visionära
utopister.

Om det här projektet var ett bra projekt för nä-
ringslivet skulle näringslivet ställa upp. Vi kan väl
ändå vara överens om att näringslivet har gjort tum-
men ned. Till skillnad från Marianne Andersson
måste jag erkänna att jag var positiv till OS-projektet
när det började diskuteras för många år sedan. Men ju
mer jag satte mig in i frågan desto mer tveksam har
jag blivit och så småningom helt sågat den ekonomis-
ka kalkylen och den miljömässiga argumentationen.

Centerns resonemang i Stockholm om nettotill-
skott i miljön är litet patetiskt. De som bor i Hammar-
byhöjden har flyttat ut från Södermalm för att få höra
litet fågelsång, och nu skall de bli grannar med den
här gigantiska arenan. Centern i Stockholm har då
sagt till dem att den miljö som tas ifrån dem vid por-
ten till Nackareservatet skall man återställa på någon
annan plats. Endera får man då riva hus i Hammarby-
höjden, eller också får man återställa den här miljön
på någon annan plats i staden. Jag undrar: Till glädje
för vem?

Marianne Andersson tycker att det är bra att
byggbranschen nu får lära sig miljötänkande. Att
använda det som ett argument för OS är ett ovanligt
dyrt sätt att skaffa sig kunskap på.

Anf. 183 MARIANNE ANDERSSON (c)
replik

Herr talman! Det är självklart att byggbranschen
också har kunskaper om miljöteknik, men det handlar
om att ha projekt att omsätta kunskaperna i och verk-
ligen visa att man kan både ha samhällsplanering och
bygga på ett ekologiskt sätt, även i stor skala. Det här
är ett ganska unikt tillfälle, som inte återkommer.

Näringslivet har väl inte gjort tummen ned. Nä-
ringslivet har inte gått med i ansökan, men det är klart
att näringslivet kommer att vara intresserat av projek-
tet.

Det har diskuterats så mycket om ekonomi fram
och tillbaka här att det är ganska överflödigt att lägga
till någonting mer. Ewa Larsson måste ha betydligt
större kompetens än alla remissinstanser och andra
som har ställt sig bakom projektet när det gäller att
bedöma ekonomin. Jag kan bara gratulera Ewa Lars-
son till att ha den kompetensen, men jag delar inte
hennes uppfattning.

Anf. 184 EWA LARSSON (mp) replik

Herr talman! Det är inte bara så att de 28 remiss-
instanserna har jublat och sagt att det är jättebra, utan
många ekonomer har utdömt projektet, bl.a. från
RRV, som är störst, men också från Chalmers, som
har kritiserat de ekonomiska glädjekalkylerna.

Om vi säger att det måste finnas projekt för att
bygga miljövänligt, är det då ett OS-projekt som be-
hövs för att byggbranschen skall få visa sin kompe-
tens? Avveckla kärnkraften, så har byggbranschen
chans att visa kompetens!

Anf. 185 MARIANNE ANDERSSON (c)
replik

Herr talman! Ewa Larsson har en sagolik förmåga
att blanda ihop äpplen och päron i debatten. Kärnkraf-
ten är en sak, och det som kommer att ske när den
avvecklas är en helt annan debatt. Det är inte alls
fråga om ett sådant projekt som det här.

Det är klart att det finns människor som funderar
över det här och känner en viss osäkerhet. Det är ett
projekt som ligger åtta år fram i tiden och som är
väldigt stort, så det är klart att det finns en stor osä-
kerhet. Ingen kan vara tvärsäker.

Det är egentligen inte någon som tidigare i den här
debatten har uttryckt sig tvärsäkert om exakt hur det
blir. Det kan vi inte säga, därför att det är väldigt
svårt. Men vi har tillsammans gjort den bedömningen
att fördelarna överväger nackdelarna med det här
projektet. Man måste kunna göra en bedömning, an-
nars skulle man aldrig våga satsa på någonting. Men
Eva Larsson är fullständigt tvärsäker på att hon har
rätt. Om det är någonting som jag är misstänksam mot
så är det människor som är fullständigt tvärsäkra om
saker och ting som ändå är så svåra.

Anf. 186 CHARLOTTA L
BJÄLKEBRING (v) replik

Herr talman! Jag vill säga till Marianne Andersson
att jag inte tror att OS skall finansieras av näringsli-
vet. Det sade jag inte heller i mitt anförande. Jag tror
på en solidarisk finansiering från deltagarländerna.
Jag tror också att det då är lämpligt med ett perma-
nent OS-stadion, exempelvis i Aten, dit historien går
tillbaka. Det är viktigt just med historia, därför att det
är i historien som vi hämtar vår identitet.

Anf. 187 MARIANNE ANDERSSON (c)
replik

Herr talman! Jag skall be om ursäkt. Det var inte
Charlotta Bjälkebring som sade att en OS-by i Aten
skulle finansieras av näringslivet, utan det var Ewa
Larsson som hade den uppfattningen. Jag tar därför
tillbaka det jag sade.

Jag tror inte riktigt att det är realistiskt att tänka
sig att man skulle ha en permanent arena för OS i
Aten. Jag tror inte att det är någonting som länderna
gemensamt skulle ställa upp för på det sättet. Jag tror
att det är många länder som tycker att det är fantas-
tiskt att få ha OS i sitt land och menar att det ger ett
lyft för landet.

Anf. 188 INGEMAR JOSEFSSON (s)

Herr talman! När jag har lyssnat på debatten har
jag kommit att tänka på skillnaden mellan pessimisten
och optimisten. Pessimisten säger: Nu kan det inte
blir sämre. Optimisten säger: Jo, det kan bli mycket
sämre.

Det är ungefär så det är. De flesta är försiktiga,
vågar inte och vill visa på problemen.

I de länder som är våra konkurrentländer diskute-
rar man möjligheterna, och vi tittar på var svårighe-
terna finns. Till en viss del är det bra. På det sättet kan
man få en möjlighet att analysera den situation man
befinner sig i, för att göra en starkare ansökan. Men
om man lyssnar på en del av talarna, inser man att de
inte vill ha en starkare ansökan utan snarare vill säga
att vi i Sverige inte duger till det här, att vi inte klarar
av sådant här, att det här inte är vårt bord - det är
Amerika, Ryssland och andra stora stater som skall
hålla på med det här. Jag tror att det är fel.

Jag tror dessutom inte att en olympiad bara gäller i
17 dagar, som man kan tro. Jag är inte så gammal, och
jag var inte med 1912 när vi hade olympiad i Sverige.
Men jag har ändå hört talas väldigt mycket om 1912.
Det är alltså inte bara fråga om de 17 dagarna, utan
det talas om det, och det lever vidare i en nation.
Stadion i Stockholm kallas bara Stadion och har inget
annat namn i övrigt, och det är en koppling till olym-
piaden. Så är det i flera städer. I Helsingfors talar man
om Olympiastadion, som kopplas direkt till den
olympiad som var där. Lillehammer visste folk inte
vad det var före olympiaden. Det får alltså oerhörda
effekter, som går utöver de 17 dagarna.

Jag har varit i Sydney och i Atlanta. Jag har pratat
med dem som höll på med OS-satsningen i Atlanta,
och jag har tittat på utställningen i Sydney för knappt
ett år sedan och på vad som sker där. Det är satsning-
ar som sker i de här samhällena. Vi skall inte göra
likadant; det är inte våra satsningar. Men ingen kan
säga att det inte betyder någonting för det samhälle
där en olympiad skapas. Det görs satsningar som
kommer samhället till del. De kan göras på ett klokt
sätt, och de kan göras på ett dåligt sätt.

Jag delar mycket av det som Elisabeth Fleetwood,
Lars Lilja och Marianne Andersson har sagt, och jag
skall inte kommentera det ytterligare.

Marianne Andersson var inne på en del som jag
tror är en orsak till att många människor blir oroliga
för ett OS. Man tycker att detta är ett enormt evene-
mang och säger: Vi som är så små, skall vi klara det
här?

Jag tror att den bästa jämförelsen för att visa hur
stort arrangemanget är kan vara att beräkna hur
många besökare som OS kommer att ha. Man räknar
med att 250 000 kommer att röra sig i Stockholm
under en OS-dag. Det ligger då 100 000 under antalet
som besöker Vattenfestivalen.

Detta är inte ett omöjligt arrangemang. Detta är ett
arrangemang som vi vet hur vi skall handskas med.
Jag tror att det är viktigt att säga det till alla. Detta är
ingenting som är för stort för Sverige. Detta är ingen-
ting som vi inte kan klara av.

Visst är det ett stort evenemang, men vi har i Sve-
rige gott anseende när det gäller att klara stora inter-
nationella arrangemang. Vi har en folkrörelse som
ställer upp på ett sätt som inte sker i andra länder.

Arrangemanget kan också skapa arbetstillfällen,
kanske tiotusentals arbeten under en sexårsperiod. Det
kan heller inte vara fel.

Det måste vara rätt att våga satsa. Vi kommer ut
till ungefär 3 miljoner TV-tittare över hela världen,
där vi kan marknadsföra Sverige, vårt sätt att vara och
vad vi tycker. Det är en unik möjlighet att profilera
Sverige utomlands.

När jag hör Ewa Larsson är jag rätt bergis på att
om vi fick en sponsor som tog hela evenemanget så
skulle Ewa Larsson ändå inte satsa på OS. Det är
själva OS hon är emot. De andra sakerna är svepskäl.

RRV har dömt ut det här evenemanget, sade Ewa
Larsson. Det har RRV faktiskt inte gjort. Man har
visat på vad man upplever som brister. Jag vill påstå
att alla de remissinstanser som kommit in med påpe-
kanden har gjort en insats. Det innebär faktiskt att vi
kan göra en ansökan bättre och se till att eventuella
misstag som skulle kunnat begås kan undvikas. Det är
bra med kritik. På det stadium som vi nu befinner oss
på har vi gott om tid för att analysera den kritik som
har kommit och för att rätta minus till plus. Egentligen
har ingen remissinstans sagt nej till det här projektet,
och det är väl värt att notera.

Riksdagen har tidigare haft möjligheter att fatta
beslut om den här typen av garantier. Jag vill nämna
att vi har haft sådana både till VM i Göteborg och till
vinter-OS i Falun, Östersund, Åre, Ragunda. Detta är
inget unikt. Den här garantin är faktiskt mindre än vad
garantin har varit till en del av de mindre spelen.
Riksdagens åtaganden är alltså inte större än de man
har gjort tidigare. Det är inget unikt som riksdagen nu
håller på att göra när man ställer sig bakom den här
delen. Men jag vill också säga att detta är en satsning
inte bara för en del av Sverige utan för hela Sverige.

Herr talman! Med detta vill jag yrka bifall till ut-
skottets hemställan.

Anf. 189 ELISABETH FLEETWOOD (m)
replik

Herr talman! Ingemar Josefsson uttryckte sig på
ett sådant sätt att jag fick lust att för undvikande av
alla missförstånd säga att jag inte heller var med
1912.

Anf. 190 EWA LARSSON (mp) replik

Herr talman! Nej, vem var det?

Det finns två aspekter på det här, Ingemar Josefs-
son. Den ena är den ekonomiska: Skulle vi få full
täckning från näringslivet är den delen okej för vår
del. Den andra är den miljömässiga: Vi ser att man nu
skall marknadsföra Sverige som miljönation genom
att smeta ut miljöfarligt avfall över ett större område.
Jag tycker att vi i stället skulle kunna samarbeta med
Göteborg och inte bygga en ny arena i Stockholm; i
Göteborg har man en arena som klarar det här projek-
tet. Så talar en realist.

Sedan måste jag säga att jag tycker att det är litet
väl magstarkt att jämföra möjligheter till risktagande
mellan Stockholm och Los Angeles. Även om man är
väldigt stolt över Stockholm och Sverige måste man
inse att det är fråga om olika proportioner.

Om det nu är så att socialdemokrater, moderater
och andra som tillsammans är i majoritet här i kam-
maren tycker att det här är så fantastiskt bra, så varför
då inte säga: Vi vill ha OS, oavsett om det blir plus
eller minus, för vi tycker att det här är så fantastiskt.
Då skulle i alla fall min respekt öka för alla er som
tror att det här blir så bra. Jag tror - det är min över-
tygelse - att det finns andra möjligheter att sätta Sve-
rige på världskartan.

Anf. 191 INGEMAR JOSEFSSON (s) re-
plik

Herr talman! Ewa Larsson bekräftade nu precis
det jag sade från talarstolen för en stund sedan: Om
man hade fått sponsring så hade det ändå inte räckt -
då är det miljön. Då har man hittat ett nytt hinder.
Och om vi klarade miljön skulle vi flytta till Göte-
borg, om jag förstod det rätt. Alltså: Detta skall inte
arrangeras - det är huvudinställningen - oavsett vad
vi gör. Hur debatterar man mot en sådan?

Låt mig säga att Göteborg ju inte har de andra
faciliteter som behövs. I Stockholm är det faktiskt
ovanligt litet som måste byggas ytterligare i jämförel-
se med många andra platser där man har arrangerat
OS.

Anf. 192 EWA LARSSON (mp) replik

Herr talman! Det finns många aspekter på de här
ekonomiska kalkylerna, och några miljökonsekvens-
beskrivningar har fortfarande inte gjorts på de plane-
rade arenaprojekt som skall avgöras i arkitekttävling-
en. Det kan vara bra att påminna om det.

Om majoriteten nu tycker att det här är så fantas-
tiskt bra, oavsett om det går med vinst eller förlust -
ta då hela garantin via statsbudgeten och visa att ni
tror på det här! Precis som Ingemar Josefsson sade är
det en ovanligt liten garanti som staten här föreslås
ställa upp med till Stockholms stad, samtidigt som
detta är det största risktagande som i varje fall jag
känner till.

Anf. 193 INGEMAR JOSEFSSON (s) re-
plik

Herr talman! Finns det någon situation då Ewa
Larsson skulle tycka att ett OS var bra? Det tror fak-
tiskt inte jag.

Ewa Larsson sade att man skulle kunna öka ga-
rantierna ytterligare. Men det är ju inte det vi diskute-
rar! Detta är en samlad satsning från en region och
från nationen. Det är det som är poängen. Vi skall
göra detta tillsammans. Vi skall naturligtvis inte sitta
och lurpassa på varandra, utan var och en skall dra sitt
strå till stacken för att se till att detta blir ett så bra
arrangemang som möjligt för att vi som lever i det här
landet skall kunna få ut så stora effekter som möjligt
av det.

Anf. 194 CHARLOTTA L
BJÄLKEBRING (v) replik

Herr talman! Jag vill säga till Ingemar Josefsson:
Det vi nu i dag skall ta ställning till är de ekonomiska
kalkylerna. Alla är vi också överens om att det finns
risker i de här beräkningarna. Jag är inte beredd att ta
de riskerna - det är skillnaden. Däremot håller jag
med om att ett OS skulle ge god stämning för Sverige
och att det skulle innebära ett lyft för folkrörelsen
idrotten. Det är vi helt överens om.

Anf. 195 INGEMAR JOSEFSSON (s) re-
plik

Herr talman! Vi är några som från kammarens ta-
larstol i dag har sagt att vi vill satsa på Sverige genom
det här evenemanget. Vad Vänsterpartiet vill göra är
enligt vad jag har förstått att satsa pengarna på Aten.
Det kommer oss i Sverige föga till del. Vi gör en
satsning på Sverige - ni gör en satsning på Aten!

Anf. 196 CHARLOTTA L
BJÄLKEBRING (v) replik

Herr talman! Aten var mer en vision. Där skulle
man kunna samlas kring själva idrottandet.

När det sedan gäller de ekonomiska kalkylerna vill
jag säga att jag i dag inte kan ställa mig bakom dem.
Satsa på Sverige - visst, men de summor som finns i
OS-projektet skulle vi faktiskt kunna satsa på lång-
siktig turism och andra saker i Sverige, som utan det
här risktagandet kunde sätta Sverige på kartan. Jag
tror inte att det behövs ett OS för det.

Anf. 197 INGEMAR JOSEFSSON (s) re-
plik

Herr talman! Charlotta Bjälkebring talar om lång-
siktig turism. Vi pratar här om år 2004. Vad är lång-
siktig turism? Är det 2010 eller 2020? Det är väl
snarare så att 2004 ligger litet för långt bort för att det
skall vara riktigt bra i den situation som vårt land
befinner sig i.

Anf. 198 STEN ANDERSSON (m)

Herr talman! Jag skulle vilja inleda med att fråga
den verbalt mycket skickliga debatrisen - för att an-
vända korrekt form - Ewa Larsson vilken folkom-
röstning hon refererade till i sitt första anförande.

Herr talman! Jag är för ett OS. Hamnar det här i
Birka, så gärna för mig. Jag kommer också att rösta
för det i morgondagens votering. Men jag protesterar
mot de kalkyler som man här har visat upp. Jag vågar
påstå att ingen regering under normala förhållanden
skulle ha presterat en kalkyl som den vi har sett här i
dag och som vi kan ta del av i betänkandet.

För det första kan man undra vilket OS som har
gått ihop. Man refererar från och med OS 1984 i Los
Angeles. Det är även det mycket tveksamt.

Vi hade i fjol ett friidrotts-VM i Göteborg. Svens-
ka folket kunde varenda kväll i olika caféprogram
lyssna på hur den ena efter den andra berättade hur
exklusivt positivt detta arrangemang var. Nu i efter-
hand, med facit i hand, kan vi alla notera att ordet
"succé" borde strykas ur deras ordlista.

Jag deltog för något år sedan i en resa ned till
Sevilla. Det hade året innan varit världsutställning.
Man påstod innan man byggde världsutställningen att
den skulle innebära ett lyft för området. Jag kom till
en flygplats som jag trodde höll på att byggas om. Det
gick ett flygplan om dagen till Madrid. Stora arran-
gemang innebär inte automatiskt att man får bra effek-
ter.

Jag påstår, herr talman, att kalkylerna i betänkan-
det är några av de största luftballonger som någonsin
har presenterats i Sveriges riksdag. Man frågar sig om
Riksrevisionsverkets åsikt inte är känd för utskottet.
Det är rätt att de inte har dömt ut projektet, men de
har sagt att kalkylerna är mycket tveksamma.

Jag vill ge två exempel. Vid friidrotts-VM i Göte-
borg i fjol kostade polisbevakningen 400 miljoner
kronor. RRV säger att det kommer att kosta 700 mil-
joner för polisen att bevaka ett OS i Stockholm.
Stockholms kommun baserar sin kalkyl på att det
kommer att kosta 200 miljoner, och det har tydligen
riksdagens majoritet köpt. Skall polisen bli så mycket
effektivare? Frågan är fri att besvara.

Man pratar om att det skall komma in 2,5 miljar-
der netto på lotterier. Det innebär, om jag får lov att
bidra med viss sakkunskap till kammaren, att man
skall hämta hem 6 miljarder brutto. Hälften går i skatt
till staten. Olika ombud har ca 10 % i provision.

Jag riktar mig kanske framför allt till Ingemar Jo-
sefsson när jag säger att man skall veta att Penninglot-
teriet säljer penninglotter för 500 miljoner kronor per
år. Kommer svenska folket under de kommande sex
sju åren att få så mycket pengar, och kommer man
cementera de pengarna genom att köpa lotter knutna
just till ett OS i Stockholm?

Jag vet, och det vet de flesta, att spelmarknaden
och spelbenägenheten är rätt så konstant. Det gör
ingenting i det stora sammanhanget om de som spelar
skiftar spelform, utan resultatet blir detsamma. Detta
är väldigt mycket en glädjekalkyl.

Man säger att näringslivet skall sponsra. Jag har
suttit i trafikutskottet och sett hur näringslivet skulle
sponsra Arlandabanan. Vi skall inte prata mer om det.

Man refererar till positiva instanser. Jag kan tala
om en instans som var positiv. Det var Tipstjänst. Jag
skall inte prata mer om det heller.

Herr talman! Det är inte mycket som kan garante-
ras, men om Birka får ett OS tror jag att man kommer
till kammaren efter OS och begär pengar, därför att
det kostade pengar. Det vet vi om. Men tala om att det
kostar pengar, och inbilla inte svenska folket att det
inte kommer att kosta någonting. Vi kommer att
tvingas att betala för detta, men det är bättre att tala
om det i dag än att göra det efteråt.

Anf. 199 INGEMAR JOSEFSSON (s) re-
plik

Fru talman! Sten Andersson var inne på någonting
som jag tror är viktigt i början. Den samhällsekono-
miska effekten av denna typ av arrangemang är natur-
ligtvis väldigt svår att bedöma.

Tidigare har man gjort undersökningar framför allt
i samband med mässor som sker i olika regioner. Man
har kunnat konstatera samhällsekonomiska effekter i
övrigt för mässor. Senare har man gått ut och tittat
också på kultur- och idrottsevenemang och upptäckt
att de ger ungefär samma effekter som mässor. De ger
andra ekonomiskt positiva sidoeffekter för samhälle-
na. Det tror jag är undervärderat.

Det största idrottsevenemang vi har haft i Stock-
holm den senaste tiden är väl ishockey-VM, som vi
hade förra året. Det gav de facto idrottsarrangörerna
57 miljoner netto. Det går alltså att göra evenemang
med nettovinster. Jag har inte räknat in några sam-
hällsekonomiska effekter. Det vet vi att vi faktiskt
fick då också.

Som jag sade tidigare är det bra att vi har fått des-
sa utlåtanden från olika remissinstanser. Det innebär
att vi kommer att vara bättre när OS genomförs. Des-
sa utlåtanden tar man nu till sig, för att se till att det
blir ett så ekonomiskt bra OS som möjligt.

Anf. 200 STEN ANDERSSON (m) replik

Herr talman! Jag hoppas att jag klargjorde att ock-
så jag vill att Birka skall ansöka om att få OS, men
jag tycker att de kalkyler som har presenterats för
riksdagen och som vi i morgon skall besluta om, vilka
jag ställer mig bakom av ren och skär partilojalitet,
minst sagt är bristfälliga. Jag tror inte att någon rege-
ring under normala förhållanden hade presenterat en
sådan kalkyl som den vi nu skall ta ställning till.

Man kan hitta enstaka arrangemang som har lyck-
ats ekonomiskt sett, men i stort sett har det inte lyck-
ats. Min kritik baseras på att jag tycker att man skall
tala om för människorna vad detta kommer att innebä-
ra före OS. Det blir regelmässigt en förlust, men det
kan kanske finnas andra och positivare effekter fram-
över.

Jag nämnde lotteriet och, inte att förglömma, poli-
sen. Hur kan polisen i Stockholm bli så pass mycket
effektivare än polisen i Göteborg, Ingemar Josefsson?
Har Riksrevisionsverket så dåligt på fötterna när man
säger att polisen kostar 700 miljoner? Stockholms
kommun säger 200 miljoner, men det kostade 400
miljoner - det är många siffror, herr talman - i Göte-
borg, vid ett arrangemang som ändå var betydligt
mindre.

Till sist vill jag säga att jag ibland i kammaren har
blivit beskylld för att vara grov i flyktingpolitikdebat-
ten. Att stå här i kammaren och säga att det som inte
går till Stockholm går till Aten tycker jag överträffar
det mesta.

Anf. 201 INGEMAR JOSEFSSON (s) re-
plik

Herr talman! Jag tycker för min del att det man
bl.a. skall ta till vara från remissinstanserna är deras
påpekande om polisen, Sten Andersson. I den budget
som är gjord har det också lagts in marginaler vad
gäller den delen. Vi har tid på oss. Vi har haft en
remissomgång för att få synpunkter, och den har varit
värdefull.

Att sedan säga att enskilda evenemang har gått
ihop, när jag visar på det, tycker jag är litet orättvist.
Flera av de senaste sommarolympiaderna har de facto
gått ihop.

Anf. 202 STEN ANDERSSON (m) replik

Herr talman! Det talades om marginaler. Okej, allt
är marginellt. Men det gäller 500 miljoner minus vad
beträffar polisen, om vi nu skall ha någon form av
tilltro till RRV. Har vi inte det bör vi skrota den ak-
tiviteten och satsa pengarna på någonting annat. Det
gäller 500 miljoner i kursförluster, därför att kalky-
lerna baseras på en dollar på 7,50. I dag är den nere i
6,82, tror jag. Det är alltså en miljard vi pratar om.
När man som företrädare för ett OS kallar en miljard
för "marginaler" tycker jag att vi bör bli mycket för-
siktiga.

Herr talman! Jag vill betona att jag är positiv till
att vi skall ha ett OS i Sverige. Jag är en sann id-
rottsvän. Men jag vill att ni skall tala om sanningen
för oss innan. Kom inte och säg efteråt att ni inte hade
någon aning om detta!

Anf. 203 EWA LARSSON (mp) replik

Herr talman! Jag måste säga att jag har stor re-
spekt för Sten Anderssons ärlighet. Jag efterlyste
tidigare just att man skall säga som det är - det har
jag efterlyst flera gånger förr. Man skall säga att man
vill ha ett OS och att det får kosta vad det kosta vill.

Det handlar om 700 miljoner för polisen. Sedan
tillkommer 400 miljoner för att landstinget skall kun-
na klara av sjukvården. Tunnelbanestationer skall
byggas om. Det handlar om tvärspår, ökad turtäthet
osv. Detta är kostnader för stad och landsting. När vi
pratar om skatteintäkter från alla som skall komma hit
och konsumera handlar det om intäkter till staten.

Anf. 204 STEN ANDERSSON (m) replik

Herr talman! Nu är jag i den unika situationen att
jag har en chans att ställa en fråga till Ewa Larsson.
Detta innebär att hon måste svara på den fråga som
jag ställde i mitt inledningsanförande: Vilken folkom-
röstning refererade Ewa Larsson till?

Det skulle vara klargörande att få svar på den frå-
gan. Jag tror inte att det handlade om den folkom-
röstning som jag var med om 1980.

Jag håller med Ewa Larsson om att man skall be-
rätta vad detta kostar, men jag tror inte att Ewa Lars-
son delar min uppfattning om att Sverige bör ha ett
OS. Många andra länder som är betydligt fattigare än
Sverige, även om man räknar med vår stora
statsskuld, har tagit ett ansvar. De anser att sådant här
samlar människor och skapar intresse. Det handlar
inte om 3 miljoner, som Ingemar Josefsson sade, utan
kanske om 3 miljarder som ser på detta via TV-
kanalerna.

Det är viktigt att man kan fånga och ena männi-
skor på det här viset. Men vi skall vara litet ärliga.

Ewa Larsson! Du vill inte ha ett OS i Sverige. Jag
brukar inte säga du i riksdagen, men undantaget be-
kräftar regeln.

Anf. 205 EWA LARSSON (mp) replik

Herr talman! Det är alltid trevligt när andra talar
om vad man vill eller inte vill.

Jag skulle uppskatta om också socialdemokraterna
kunde säga som Sten Andersson: Vi vill ha ett OS,
kosta vad det kosta vill.

Med tanke på den ekonomiska kalkyl som jag ser
och att miljökonsekvensbeskrivningar hittills är obe-
fintliga har jag inget underlag för att säga ja till ett
OS. Men jag har respekt för att man tycker att det
behövs någonting som samlar nationen, att man inte
tycker att det finns några samhällsvisioner och att man
inte tror på en avveckling av kärnkraften. Man ser att
detta är vad som behövs just nu för att samla nationen
och att det får kosta vad det kosta vill. Det har jag
respekt för.

Anf. 206 STEN ANDERSSON (m) replik

Herr talman! Jag ställde en fråga till Ewa Larsson
om vilken folkomröstning hon refererade till i sitt
inledningsanförande. Jag är väl medveten om att min
skånska kan vara besvärlig. Men jag skall försöka
prata sakta, klart och tydligt.

Ville Ewa Larsson på något vis försöka plocka
poäng i den här debatten genom att tala om den folk-
omröstning som ägde rum 1980? Jag ställde en fråga.
Tystnaden är total. En nål som man släpper i Faraos
gravkammare är ett stort brak i jämförelse med det
svar som Ewa Larsson dess värre inte åstadkommer.

Anf. 207 LARS LILJA (s)

Herr talman! Det skulle vara intressant att veta var
Sten Andersson har fått uppgifterna om vad kostna-
derna för polisen under friidrotts-VM i Göteborg
uppgick till. Jag har nämligen försökt få reda på det
från utredningstjänsten. Där lyckades man inte få fram
de uppgifterna.

Sten Andersson sade också att vi i utskottet inte
var riktigt klara över vad vi fattade beslut om i det här
fallet, att vi inte kunde ekonomin. Jag vill påtala att
jag i mitt anförande faktiskt sade att polisen i sitt
remissyttrande har sagt att polisens extra kostnader
beräknas uppgå till ungefär 500 miljoner. När jag gav
mitt exempel på hur det ekonomiska utfallet i samhäl-
let skulle kunna bli räknade jag faktiskt med 500
miljoner för polisens kostnader och ytterligare 500
miljoner för andra myndighetskostnader.

Sten Andersson var också inne litet grand på
Tipstjänsts möjligheter att få in dessa summor. I mitt
exempel rör det sig om att Tipstjänst skulle nå en
marknadsandel på den totala spelmarknaden på nå-
gonstans mellan 2 och 3 %. Spelmarknaden är inte
helt statisk. Den växer med någon enstaka procent per
år. Jag tror faktiskt att Tipstjänst med en bra mark-
nadsföring skulle kunna utnyttja denna lilla tillväxt i
spelmarknaden till detta OS-spel.

Anf. 208 STEN ANDERSSON (m)

Herr talman! Från alla håll försöker vi göra vad vi
kan för att basera det som vi beslutar i riksdagen på
ett någorlunda hyggligt faktaunderlag.

Stockholms kommun har i sin ansökan sagt att
polisen kommer att kosta 200 miljoner. Polisen i
Göteborg kostade 400 miljoner. Det var ett betydligt
mindre arrangemang. RRV säger att det här kommer
att kosta 700 miljoner. Det är alltså ett glapp på 500
miljoner, en halv miljard. Det är en summa som för de
flesta människor är totalt obegriplig.

Jag hoppas att Lars Liljas övriga kolleger i kam-
maren vet mer än vad de tror. Det är statistiskt bevisat
att spelmarknaden är konstant. Den ökar kanske med
någon procentenhet per år, men det är baserat på
inflationen och ingenting annat. Hur kan man tro att
man kan starta ett nytt spel som skulle överstiga Pen-
ninglotteriets omsättning på 500 miljoner kronor per
år? Jag trodde att naiviteten hade nått sina gränser.
Men efter Lars Liljas anförande noterar jag att den
inte har gjort det.

Anf. 209 LARS LILJA (s)

Herr talman! Vi diskuterar ganska många giss-
ningar. Jag vill påstå att man har gjort de flesta av
dessa beräkningar så hyggligt som man kan göra så
här långt före spelen.

I mitt exempel räknar jag fortfarande med att sta-
ten tar hand om dessa 500 miljoner för polisens kost-
nader. Dessutom finns det i Stockholms budget 620
miljoner för just säkerheten och sjukvården under
dessa spel.

Penninglotteriet är ett spel som är på väg neråt.
För närvarande är det ett av de spel som går sämst. Vi
kan ta Bingolotto som exempel. Årsomsättningen har
vuxit från 0 till 3 miljarder på några år. Därför behö-
ver man inte alltid vara så pessimistisk. Tipstjänst kan
faktiskt lyckas med att lansera ett bra spel som har
möjlighet att växa.

Jag vidhåller att jag tycker att OS i Stockholm och
Sverige år 2004 är positivt för turismen och be-
söksnäringen. Det är positivt för kulturen, idrotten,
ungdomen, näringslivet, sysselsättningen och statsfi-
nanserna.

Anf. 210 STEN ANDERSSON (m)

Herr talman! Jag inbillade mig inte att man skulle
ha ett litet anförande när man hade en replik på nå-
gon.

Vi är helt överens om att det här är positivt för bå-
de Stockholm och Sverige. Det är helt klart. Det tror
jag också. Däremot är vi inte överens när det gäller
lotteriet. Jag tror att ett lotteri med t.ex. åtta siffror på
en lottsedel har exakt samma effekt på köparen som
en penninglott. Om jag då vill köpa en penninglott
eller en OS-lott kanske jag inte köper penninglotten.
Vad blir då den sammanlagda effekten?

Herr talman! Avslutningsvis - jag hoppas i alla
fall det, men Åke Gustavsson kanske provocerar mig
- tycker jag fortfarande att det här med OS är bra. Det
är bra att Birka får ett OS. Det är bra för Sverige.
Men jag tycker att man skall ha kalkyler som är vetti-
ga. Vi skall inte sänka politikerförtroendet ännu lägre
än vad det är i dag genom att efteråt komma och säga
att det var ett bra arrangemang, men tyvärr kostade
det mycket pengar som vi inte hade en aning om. Låt
oss slippa och undvika den situationen.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 30 maj.)

9 § Bordläggning

Anmäldes och bordlades

Motioner

1995/96:A45 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)

Sysselsättningsåtgärder (väckt med anledning av
händelse av större vikt)

1995/96:A46 av Alf Svensson m.fl. (kds)

Sysselsättningsåtgärder (väckt med anledning av
händelse av större vikt)

10 § Anmälan om skriftliga frågor

Anmäldes att följande skriftliga frågor framställts

den 28 maj

1995/96:476 av Ulf Björklund (kds) till miljöminis-
tern

Vattenkraftsutbyggnad i Österdalälven

1995/96:477 av Sigrid Bolkéus (s) till försvarsminis-
tern

Försvarets tillgång till uppgifter ur brottsregistret

1995/96:478 av Sigrid Bolkéus (s) till socialministern

Nätverk kring barn som far illa

1995/96:479 av Gun Hellsvik (m) till justitieministern

Vård enligt socialtjänstlagen

1995/96:480 av Ola Karlsson (m) till näringsminis-
tern

Kommunal företagsverksamhet

den 29 maj

1995/96:481 av Carina Hägg (s) till socialministern

Gränsvärden för elektromagnetiska fält

1995/96:482 av Carina Hägg (s) till statsrådet Leif
Blomberg

Konsumentpolitiken och EU

Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 4 juni.

11 § Anmälan om svar på skriftliga frågor

Anmäldes att följande svar på skriftliga frågor in-
kommit

den 28 maj

1995/96:447 av Charlotta L Bjälkebring (v) till kul-
turministern

Ungdomsutbyte

den 29 maj

1995/96:448 av Inger René (m) till statsrådet Ylva
Johansson

Lanthushållsskolorna

1995/96:449 av Carina Hägg (s) till miljöministern

Årån inom Värnamo kommun

1995/96:451 av Carina Hägg (s) till kulturministern

Nyckelharpan som nationalinstrument

1995/96:452 av Margitta Edgren (fp) till utbild-
ningsministern

Studiestöd för NT-utbildningar

1995/96:453 av Eva Arvidsson (s) till näringsminis-
tern

Patentstrategi

1995/96:454 av Carina Hägg (s) till miljöministern

Radioaktivt avfall i Ryssland

1995/96:456 av andre vice talman Görel Thurdin (c)
till justitieministern

Rättssäkerheten för minderåriga vid organdonationer

1995/96:457 av Chatrine Pålsson (kds) till inrikes-
ministern

Ideella organisationers villkor

1995/96:463 av Carina Hägg (s) till justitieministern

Kvinnlig könsstympning

1995/96:465 av Rose-Marie Frebran (kds) till soci-
alministern

Införselbegränsningar av alkohol

1995/96:466 av Britt-Marie Danestig-Olofsson (v)
till finansministern

Barnbilaga till budgeten

1995/96:467 av Sonja Rembo (m) till socialministern

Skelettskörhet

1995/96:471 av Karin Olsson (s) till miljöministern

Kalkning av sjöar och vattendrag

1995/96:473 av Inga Berggren (m) till miljöministern

Kontinentalbanan

1995/96:474 av Inger René (m) till miljöministern

Radioaktivt avfall

Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 4 juni.

12 § Kammaren åtskildes kl. 21.11.

Förhandlingarna leddes

av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 5 §
anf. 22 (delvis),

av andre vice talmannen därefter t.o.m. anf. 67
(delvis),

av tredje vice talmannen därefter t.o.m. anf. 83
(delvis),

av talmannen därefter t.o.m. 6 § anf. 120 (delvis),

av tredje vice talmannen därefter t.o.m. anf. 141,

av andre vice talmannen därefter t.o.m. 8 § anf. 176
(delvis) och

av tredje vice talmannen därefter till sammanträdets
slut.