Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 25 januari 1996
Ingvar Carlsson
Sten Heckscher
(N äringsdepartementet)
Prop.
1995/96:98
För närvarande får domstol efter talan av åklagare meddela näringsförbud
enligt lagen (1986:436) om näringsförbud. Sådant förbud får meddelas
den som grovt åsidosatt vad som ålegat honom i näringsverksamheten och
därvid gjort sig skyldig till brottslighet som inte är ringa. Näringsförbud
får meddelas också vid andra grova ås i dosättanden i samband med betal-
ningsunderlåtelse eller om näringsidkare som grovt åsidosatt vad som
ålegat honom i näringsverksamhet försätts i konkurs. En allmän förut-
sättning är att näringsförbud skall vara påkallat från allmän synpunkt.
I propositionen föreslås lagändringar som innebär skärpningar i fråga
om näringsförbud i anledning av brott. Om någon grovt åsidosatt vad som
ålegat honom i näringsverksamheten och det är påkallat från allmän
synpunkt skall i princip förbud alltid meddelas vid brottslighet som inte
är ringa. Vidare införs i lagen en presumtion för att vid viss kvalificerad
brottslighet näringsförbud skall anses vara påkallat från allmän synpunkt.
Längsta tiden för näringsförbud förlängs från fem till tio år.
Ändringarna bygger på förslag från Näringsförbudsutredningen i
betänkandet SOU 1995:1 samt remissvaren på detta. Utredningen föreslog
där att näringsförbudet skulle kunna meddelas enbart på grund av brott.
I propositionen behålls dock möjligheten att meddela näringsförbud även
i andra fall. Regeringen anmäler att dessa regler nu behålls i princip
oförändrade men att de skall ses över i särskild ordning.
Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1996.
1 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 98
Prop. 1995/96:98
1 Förslag till riksdagsbeslut ........................ 4
2 Lagtext ..................................... 4
2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1986:436) om
näringsförbud............................ 4
3 Ärendet och dess beredning....................... 9
4 Gällande ordning .............................. 10
5 Utländsk rätt ................................. 12
5.1 Inledning ............................... 12
5.2 Finland ................................ 12
5.3 Norge ................................. 13
5.4 Danmark ............................... 15
5.5 EU ................................... 16
6 Närings forbudsutredningen ....................... 16
6.1 Utvärdering av lagstiftningen och dess tillämpning . . 16
6.2 Utredningens förslag....................... 18
7 Ändrade regler för näringsförbud................... 19
7.1 Förutsättningar för näringsförbud .............. 19
7.1.1 Allmänna utgångspunkter ............... 19
7.1.2 Näringsförbud skall i princip alltid meddelas
vid brottslighet som inte är ringa..........22
7.1.3 Näringsförbud regel vid kvalificerad brottslig-
het ............................... 24
7.2 Förbudstiden............................. 25
7.3 Verkan av förbud ......................... 26
7.3.1 Firmatecknare ....................... 26
7.3.2 Avvecklingstid - lämplighetsprövning m.m. ... 27
7.3.3 Möjligheterna att upphäva meddelat förbud
behålls ............................ 28
7.4 Förfarandet.............................. 28
7.4.1 Tillfälligt näringsförbud behålls...........28
7.4.2 Underrättelse om förbudets innebörd bifogas
domen eller beslutet................... 29
7.4.3 Kungörelse av beslut om näringsförbud ..... 30
7.5 Tillsynen m.m............................31
7.5.1 Tillsynsmyndigheterna i konkurs kvarstår som
tillsynsmyndigheter ................... 31
7.5.2 Tillsynsmyndigheterna i konkurs skall ha rätt
till biträde av polisen .................. 32
7.6 Sanktioner vid överträdelse................... 33
7.6.1 Nuvarande sanktionssystem behålls ........33
7.6.2 Vid överträdelse av näringsförbud skall för- Prop. 1995/96:98
budstiden normalt förlängas.............. 33
7.7 Kostnader m.m............................ 34
7.8 Övergångsbestämmelser m.m.................. 35
8 Författningskommentar .......................... 35
8.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1986:436) om
näringsförbud............................ 35
Bilaga 1 Näringsförbudsutredningens lagförslag.............39
Bilaga 2 Remissinstanserna..........................46
Bilaga 3 Lagrådsremissens lagförslag...................47
Bilaga 4 Lagrådets yttrande..........................52
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den
25 januari 1996 ......................................53
Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1986:436) om
näringsförbud.
Prop. 1995/96:98
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1986:436) om näringsförbud
dels att 1, 3-6, 9, 14, 16, 18, 24 och 26 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 1 a §, av följande
lydelse.
Nuvarande lydelse
1
Näringsförbud får, om det är på-
kallat från allmän synpunkt, med-
delas den som i egenskap av en-
skild näringsidkare grovt åsidosatt
vad som ålegat honom i närings-
verksamhet och därvid
1. gjort sig skyldig till brottslig-
het som inte är ringa, eller
2. i avsevärd omfattning under-
låtit att betala sådan skatt, tull
eller avgift som omfattas av lagen
(1978:880) om betalningssäkring
för skatter, tullar och avgifter.
1 a
Föreslagen lydelse
§
Näringsförbud skall, om det är
påkallat från allmän synpunkt,
meddelas den som i egenskap av
enskild näringsidkare grovt åsido-
satt vad som ålegat honom i nä-
ringsverksamhet och därvid gjort
sig skyldig till brottslighet som inte
är ringa.
Näringsförbud får, om det är på-
kallat från allmän synpunkt, med-
delas den som i egenskap av en-
skild näringsidkare grovt åsidosatt
vad som ålegat honom i närings-
verksamhet och därvid i avsevärd
omfattning underlåtit att betala
sådan skatt, tull eller avgift som
omfattas av lagen (1978:880) om
betalningssäkring för skatter, tullar Prop. 1995/96:98
och avgifter.
3 §
Vid prövningen av om näringsförbud är påkallat från allmän synpunkt
skall särskilt beaktas om åsidosättandet varit systematiskt eller syftat till
betydande vinning, om det medfört eller varit ägnat att medföra betydande
skada eller om näringsidkaren tidigare dömts för brott i näringsverksam-
het.
Har näringsidkaren i näringsverk-
4
Har näringsverksamhet bedrivits
av en juridisk person far, under de
förutsättningar som anges i 1-3 §§,
näringsförbud meddelas, i fråga om
kommanditbolag: komplementär,
annat handelsbolag: bolagsman, ak-
tiebolag och försäkringsbolag: leda-
mot och suppleant i styrelsen samt
verkställande direktör och vice
verkställande direktör, bankaktie-
bolag, sparbank och ekonomisk
förening: ledamot och suppleant i
styrelsen, europeisk ekonomisk
intressegruppering med säte i Sve-
rige: företagsledare, om denne be-
gått brottet i näringsverksamheten
eller innehade sin ställning när
betalningen av skatt, tull eller av-
gift underläts eller den juridiska
personen försattes i konkurs.
samheten gjort sig skyldig till brott
för vilket det lägsta föreskrivna
straffet är fängelse i sex månader,
skall vid tillämpning av 1 § nä-
ringsförbud anses påkallat från
allmän synpunkt, om inte särskilda
skäl talar mot det.
§'
Har näringsverksamhet bedrivits
av en juridisk person far, under de
förutsättningar som anges i 1-3 §§,
näringsförbud meddelas, i fråga om
kommanditbolag: komplementär,
annat handelsbolag: bolagsman,
aktiebolag och försäkringsbolag:
ledamot och suppleant i styrelsen
samt verkställande direktör och
vice verkställande direktör,
bankaktiebolag, sparbank och
ekonomisk förening: ledamot och
suppleant i styrelsen,
europeisk ekonomisk intresse-
gruppering med säte i Sverige:
företagsledare,
om denne begått brottet i närings-
verksamheten eller innehade sin
ställning när betalningen av skatt,
tull eller avgift underläts eller den
juridiska personen försattes i kon-
kurs.
Första stycket gäller också den som i annan egenskap än där sägs
faktiskt har utövat ledningen av en näringsverksamhet eller utåt har
framträtt som ansvarig för en enskild näringsverksamhet.
Senaste lydelse 1994:1928.
5 §
Näringsförbud skall meddelas för Näringsförbud skall meddelas för
en viss tid, lägst tre och högst fem en viss tid, lägst tre och högst tio
år. år.
6§2
Den som är underkastad näringsförbud far inte
1. driva näringsverksamhet,
2. vara bolagsman i ett annat handelsbolag än kommanditbolag eller
komplementär i ett kommanditbolag eller medlem i en europeisk ekono-
misk intressegruppering med säte i Sverige,
3. vara stiftare av ett aktiebolag, ett bankaktiebolag, en sparbank eller
ett försäkringsbolag,
4. vara ledamot eller suppleant i styrelsen för ett aktiebolag, ett bank-
aktiebolag, en sparbank, ett försäkringsbolag, ett handelsbolag, en euro-
peisk ekonomisk intressegruppering med säte i Sverige eller en ekonomisk
förening eller en sådan ideell förening eller stiftelse som driver närings-
verksamhet,
5. vara verkställande direktör eller vice verkställande direktör i ett aktie-
bolag eller ett försäkringsbolag eller företagsledare i en europeisk ekono-
misk intressegruppering med säte i Sverige,
6. i annan egenskap vara ställ- 6. vara firmatecknare eller i an-
företrädare för en sådan juridisk nan egenskap vara ställföreträdare
person som anges vid 4, för en sådan juridisk person som
anges vid .4,
7. faktiskt utöva ledningen av en näringsverksamhet eller av en sådan
juridisk person som är bokföringspliktig även om den inte driver näring,
8. äga så många aktier i ett aktiebolag, ett bankaktiebolag eller ett
försäkringsaktiebolag att hans andel av röstetalet för samtliga aktier i
bolaget överstiger femtio procent.
Beträffande verkställande direktör och vice verkställande direktör för en
filial enligt lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. och föreståndare
för en verksamhet enligt samma lag finns bestämmelser om näringsförbud
i den lagen.
Näringsförbud utgör inget hinder mot att sådan verksamhet bedrivs som
innebär utövning av rättighet som avses i 2 kap. 1 § regeringsformen eller
1 kap. 1 §, 4 kap. 1 §, 6 kap. 1 § eller 13 kap. 1 § tryckfrihetsförord-
ningen eller 1 kap. 1 §, 3 kap. 1, 2 eller 8 § eller 10 kap. 1 § yttrandefri-
hets grundlagen.
Prop. 1995/96:98
Varje kronofogdemyndighet skall
särskilt uppmärksamma när det kan
finnas skäl att meddela närings-
Varje kronofogdemyndighet skall
särskilt uppmärksamma när det kan
finnas skäl att meddela närings-
1 Senaste lydelse 1994:1928.
förbud grundat på 1 § 2 och an- förbud grundat på 1 a § och an- Prop. 1995/96:98
mäla förhållandet till åklagaren. mäla förhållandet till åklagaren.
14 §
/ samband med att näringsförbud
eller tillfälligt näringsförbud med-
delas skall rätten till den som avses
medförbudet överlämna en särskild
underrättelse, där innebörden av
förbudet beskrivs.
När näringsförbud eller tillfälligt
näringsförbud meddelas skall rätten
till domen eller beslutet foga en
särskild underrättelse, där innebör-
den av förbudet beskrivs.
16 §
Om den som genom en laga-
kraftvunnen dom fatt näringsför-
bud grundat på 1 § l frikänns från
ansvar för brottsligheten, skall nä-
ringsförbudet samtidigt upphävas.
Avser frikännandet endast en viss
del av brottsligheten eller hänförs
denna under mildare straffbestäm-
melser, skall rätten pröva om och
under vilken tid förbudet fortfaran-
de skall gälla. I fall som avses nu
far rätten också upphäva eller ändra
ett beslut om skyldighet att svara
för rättegångskostnader, om ett
sådant har meddelats i samband
med domen om förbud.
Om den som genom lagakraft-
vunnen dom fatt näringsförbud
grundat på 1 § frikänns från ansvar
för brottsligheten, skall näringsför-
budet samtidigt upphävas. Avser
frikännandet endast en viss del av
brottsligheten eller hänförs denna
under mildare straffbestämmelser,
skall rätten pröva om och under
vilken tid förbudet fortfarande skall
gälla. I fall som avses nu får rätten
också upphäva eller ändra ett beslut
om skyldighet att svara för rätte-
gångskostnader, om ett sådant har
meddelats i samband med domen
om förbud.
Upphäver rätten det konkursbeslut som utgjort förutsättning för ett
näringsförbud enligt 2 §, skall näringsförbudet samtidigt upphävas.
Rättens beslut om att upphäva eller ändra ett näringsförbud skall gälla
omedelbart.
18
En domstol som meddelar beslut
om näringsförbud eller om tillfäl-
ligt näringsförbud skall fastställa en
begränsad tid efter vilken förbudet
skall gälla, om tiden behövs för
avvecklingen av näringsverksam-
het, anställning, uppdrag, delägar-
skap i handelsbolag eller aktieinne-
hav som anges i 6 och 7 §§. Rätten
får föreskriva vilka åtgärder som
får vidtas eller som skall vara för-
bjudna under denna tid och vad
den som fått näringsförbud i övrigt
då har att iaktta.
§
En domstol som meddelar beslut
om näringsförbud eller om tillfäl-
ligt näringsförbud får fastställa en
begränsad tid efter vilken förbudet
skall gälla, om tiden behövs för
avvecklingen av näringsverksam-
het, anställning, uppdrag, delägar-
skap i handelsbolag eller aktieinne-
hav som anges i 6 och 7 §§. Rätten
får föreskriva vilka åtgärder som
får vidtas eller som skall vara för-
bjudna under denna tid och vad
den som fått näringsförbud i övrigt
då har att iaktta.
Om det föreligger synnerliga skäl, för tiden för avveckling förlängas på Prop. 1995/96:98
ansökan av den som fött förbudet.
Beträffande mål om förlängning av tiden för avveckling gäller vad som
sägs om upphävande av förbud i 17 § andra och tredje styckena.
24 §
Tillsyn över att näringsförbud och tillfälliga näringsförbud efterlevs
utövas av de kronofogdemyndigheter som är tillsynsmyndigheter i
konkurs. Tillsynen ankommer på den kronofogdemyndighet som är
tillsynsmyndighet för konkurser som handläggs vid tingsrätten i den ort
där den som är underkastad förbudet är bosatt.
Tillsynsmyndigheten har för till-
syn enligt första stycket rätt att få
biträde av polismyndighet.
Om det finns skäl att misstänka att ett förbud överträds eller att den som
fött dispens enligt 19 § åsidosätter vad som åligger honom i den
verksamhet som avses med dispensen, eller vad som rätten föreskrivit i
samband med att den beviljade dispens, skall tillsynsmyndigheten göra
anmälan om förhållandet till åklagaren.
26 §
Ett näringsförbud som överträds
får förlängas med högst fem år.
Sker flera förlängningar, får den
sammanlagda tiden för förlängning
inte vara mer än fem år. Talan om
förlängning skall väckas innan
förbudstiden har gått ut.
Ett näringsförbud som överträds
skall förlängas med högst fem år
om det inte finns särskilda skäl att
underlåta förlängning. Sker flera
förlängningar, får den samman-
lagda tiden för förlängning inte
vara mer än fem år. Talan om för-
längning skall väckas innan för-
budstiden har gått ut.
När en fråga om förlängning prövas särskilt, gäller i tillämpliga delar
vad som föreskrivs i 8 § om mål om näringsförbud.
I 20 § finns bestämmelser om återkallelse av dispens när ett förbud
överträds.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
2. Om näringsförbud meddelas på grund av att någon före ikraft-
trädandet grovt åsidosatt vad som ålegat honom i näringsverksamhet
gäller äldre bestämmelser.
Den 1 juli 1986 trädde den nu gällande lagen (1986:486) om näringsför-
bud i kraft. Lagen var ett led i kampen mot den ekonomiska brottsligheten
och lagens huvudsakliga syfte var att hindra oseriösa näringsidkare från
att driva näring.
Frågan om näringsförbudsinstitutet fungerar effektivt har aktualiserats
i olika sammanhang. Förslag om en översyn i olika avseenden av reglerna
om näringsförbud och om att näringsförbuden bör kungöras har vid flera
tillfallen förts fram i motioner i riksdagen. På uppdrag av regeringen
gjordes i början av 1990-talet en utredning av Riksåklagaren (RÅ) och
Rikspolisstyrelsen (RPS) om vilka åtgärder som borde vidtas för att
statsmakternas prioriteringar och riktlinjer i fråga om bekämpningen av
den ekonomiska brottsligheten skulle förverkligas. I rapporten Utredning
angående vissa frågor om ekonomisk brottslighet (dnr Ju 91-364)
konstaterades att lagstiftningen om näringsförbud från tid till annan
kritiserats. Utredningen föreslog inte några ändringar i lagen om
näringsförbud men däremot att uppgifter om näringsförbud skulle tillföras
aktiebolagsregistret och registren över handelsbolag. Utredningen menade
att man också borde överväga att kungöra domstolars beslut om närings-
förbud på samma sätt som sker t.ex. beträffande konkurser. Rapporten
remissbehandlades, och samtliga remissinstanser var positiva till att
näringsförbud skulle registreras i bolagsregistren. Förslaget om att man
skulle kungöra domstolens beslut om näringsförbud avstyrktes dock av
flera remissinstanser eftersom förslaget bedömdes som känsligt från
integritetssynpunkt. Många näringsförbud beslutas i anledning av brott,
och det ansågs därför inte lämpligt att näringsförbuden skulle kungöras av
domstolen.
Förslag om en allmän översyn av tillämpningen av lagen om näringsför-
bud, tillsynen över efterlevnaden av utdömda näringsförbud och närings-
förbudsregistret fördes också fram i promemorian Företagande & kon-
kurrens på likvärdiga villkor (dnr N 93/2223).
Regeringen föreslog under våren 1994 i samband med andra ändringar
i aktiebolagslagen (1975:1385) en ny paragraf, 18 kap. 4 a §, som innebar
ändrade rutiner hos Patent- och registreringsverket (PRV). Förslaget
godtogs av riksdagen och trädde i kraft den 1 juli 1994 (prop.
1993/94:196, bet. 1993/94:LU32, rskr. 1993/94:422). Den nya regeln
innebär att personer som belagts med näringsförbud omedelbart avförs ur
aktiebolagsregistret i stället för att avföras först efter en månad. Liknande
rutiner tillämpas när ställföreträdare för ett bolag försätts i konkurs eller
när en bolagsföreträdare får förvaltare utsedd för sig enligt 11 kap. 7 §
föräldrabalken. Motsvarande ändringar har gjorts i lagen om ekonomiska
föreningar (1987:667), vilka trätt i kraft den 1 januari 1995 (prop.
1994/95:67, bet. 1994/95:LU11, rskr. 1994/95:111).
Efter beslut av riksdagen våren 1994 (prop. 1993/94:171, bet.
1993/94:LU36, rskr. 1993/94:351) har ansvaret för näringsförbudsregistret
den 1 juli 1994 förts över från Riksskatteverket (RSV) till PRV.
Regeringen bemyndigade den 24 mars 1994 chefen för Närings-
Prop. 1995/96:98
departementet att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att utvärdera Prop. 1995/96:98
tillämpningen av lagen om näringsförbud och ge förslag till de ändringar
i regelsystemet som bedöms nödvändiga för att lagen skall fungera
effektivt, samt pröva om tillsynen över näringsförbuden bör förändras.
Utredningen (dir. 1994:25) antog namnet Näringsförbudsutredningen.
Regeringen har därefter i december 1994 inrättat en särskild arbetsgrupp
inom regeringskansliet för bekämpande av ekonomisk brottslighet,
regeringens ekobrottsberedning. Ekobrottsberedningen har utarbetat en
strategi för kampen mot den ekonomiska brottsligheten som godtagits av
riksdagen (skr. 1994/95:217, bet. 1994/95:JuU25, rskr. 1994/95:412). Be-
redningens arbete är inriktat bl.a. på att samordna de påbörjade eller
planerade projekt inom skilda departement, utredningar, myndigheter m.fl.
som omfattas av strategin. En viktig utgångspunkt för strategin är de
förslag som Riksdagens revisorer lagt fram i sin rapport Den ekonomiska
brottsligheten och rättssamhället (1993/94:6).
Näringsförbudsutredningen överlämnade den 10 februari 1995 betänkan-
det Ett renodlat näringsförbud (SOU 1995:1). Utredningens lagförslag
finns i bilaga 1.
Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanser-
na finns i bilaga 2. En sammanställning av remissyttrandena finns till-
gänglig i Näringsdepartementet (dnr N95/347).
Lagrådet
Regeringen beslutade den 21 december 1995 att inhämta Lagrådets
yttrande över det lagförslag som finns i bilaga 3.
Lagrådets yttrande finns i bilaga 4.
Regeringen har i propositionen följt Lagrådets förslag och synpunkter.
Dessutom har en redaktionell ändring gjorts i lagtexten. Regeringen
kommer att behandla Lagrådets synpunkter i författningskommentaren.
Lagen om näringsförbud trädde i kraft den 1 juli 1986. Ändamålet med
lagen är främst att förhindra att personer som orsakar stora skador genom
sin näringsverksamhet skall kunna fortsätta med detta. Man skall också
kunna ingripa med förbud i fall då det framstår som stötande att en person
som begått allvarliga oegentligheter i näringsverksamhet fortsätter med
denna. Institutet skall också ha en allmänpreventiv verkan. Näringsförbud
skall bara kunna komma i fråga vid kvalificerade fall av illojala för-
faranden.
De grundläggande förutsättningarna för näringsförbud är dels att
näringsidkaren grovt har åsidosatt vad som ålegat honom i näringsverk-
samheten, dels att förbud är påkallat från allmän synpunkt. För att
tillgodose kravet på rättssäkerhet har det uppställts som ytterligare jq
förutsättning att näringsidkaren endera gjort sig skyldig till brottslighet
som inte är ringa eller i avsevärd omfattning underlåtit att betala skatt, tull Prop. 1995/96:98
eller avgift som omfattas av betalningssäkringslagen. Någon av dessa
ytterligare förutsättningar krävs dock inte om näringsidkarens verksamhet
försatts i konkurs. Vid bedömningen av om näringsidkaren grovt åsidosatt
sina åligganden far hänsyn tas endast till sådana oegentligheter som
förekommit i den verksamhet som avslutas med konkurs.
Endast de som faller inom en i lagen angiven krets av personer kan
drabbas av näringsförbud. Vid sidan av dem som bedriver näring som
enskilda näringsidkare är det i första hand sådana som utövar den faktiska
ledningen av näringsverksamhet, eller innehar vissa uppräknade be-
fattningar hos en juridisk person som bedriver näringsverksamhet, som
faller inom personkretsen. Den omfattas också som, utan att vara
näringsidkare, utåt framträtt som ansvarig för enskild näringsverksamhet.
Personkretsen är utformad i avsikt att förbud skall kunna tillgripas
oberoende av i vilken företagsform näringsverksamheten bedrivs och
oberoende av om vederbörande själv framträtt som befattningshavare i
företaget eller låtit någon annan göra det.
Näringsförbud skall meddelas för viss tid, lägst tre och högst fem år.
Den som meddelats näringsförbud måste avveckla de verksamheter och
lämna de befattningar m.m. som står i strid med förbudet. Det är
näringsidkaren själv som har att se till att verksamheten avvecklas. För att
en sådan avveckling inte i sig skall innebära en överträdelse av meddelat
förbud öppnar lagen en möjlighet för domstolen att medge viss frist, efter
vilken förbudet skall gälla. Även i fall där en omedelbar avveckling kan
ske, kan borgenärers, anställdas och andras intressen av att undvika
kapitalförluster m.m. ge anledning att medge en avvecklingstid som
möjliggör en ordnad avveckling. Näringsförbudslagen lämnar också en
möjlighet för domstolen att undanta viss näringsverksamhet, anställning
m.m. från verkan av ett meddelat näringsförbud. Sådant beslut kan
meddelas i samband med beslutet eller efter särskild talan därom. Ett
näringsförbud kan också i vissa fall upphävas.
Om det är uppenbart att det finns grund för näringsförbud far domstolen
på talan av åklagaren meddela förbud för tiden till dess frågan om
näringsförbud slutligt har avgjorts. Detta kan ske såväl innan talan har
väckts som därefter. Domstolen far också självmant förordna om tillfälligt
förbud i samband med att en talan om näringsförbud bifalls, dvs. att
förbudet skall gälla trots att det inte vunnit laga kraft.
Frågor om näringsförbud prövas av allmän domstol på talan av allmän
åklagare. Denne handhar tillsammans med polisen utredningen om förbud
enligt reglerna i rättegångsbalken om förundersökning i brottmål.
En förbudsfråga prövas slutligt genom dom. Dom eller beslut vari
näringsförbud eller tillfälligt näringsförbud meddelas skall skickas till
Patent- och registreringsverket (PRV), som för näringsförbudsregistret,
och till den kronofogdemyndighet som är tillsynsmyndighet i konkurs som
enligt lagen skall övervaka efterlevnaden av förbudet. Näringsförbuds-
registret är offentligt.
Tillsynen över meddelade förbud utövas som ovan sagts av de
kronofogdemyndigheter som är tillsynsmyndigheter i konkurs. I till- H
synsuppgiften ingår att övervaka att den som har näringsförbud avvecklar
den befintliga näringsverksamheten m.m. men också att han inte startar Prop. 1995/96:98
något nytt företag eller på annat sätt engagerar sig i näringsverksamhet på
ett sätt som är otillåtet för den som har näringsförbud. Även ett förbuds
individuella räckvidd skall övervakas, såsom att en medgiven dispens
efterlevs, liksom föreskrifter givna i samband med beslut om avveck-
lingstid eller dispens.
Överträdelse av meddelat näringsförbud är straffbart. Straffskalan för
överträdelse är fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, böter eller
fängelse i högst sex månader.
Ett näringsförbud som överträds far förlängas med högst fem år. Vid
ytterligare överträdelser far förbudet på nytt förlängas. Den sammanlagda
tiden för förlängning får dock inte överstiga fem år. Talan om förlängning
måste ha väckts före förbudstidens utgång.
Jämförande studier av andra rättsordningars motsvarighet till de svenska
näringsförbudsreglema försvåras av att förbudsfrågor berör och påverkas
av innehållet i näringsrätten, obeståndsrätten, associationsrätten, straffrät-
ten m.m. Enligt tidigare vunna erfarenheter avviker olika länders system
i dessa hänseenden i så hög grad från varandra att en bred redogörelse för
andra länders rättsregler på området inte är särskilt meningsfull.
Mot den bakgrunden görs här en jämförelse med några rättsordningar
som liknar Sveriges, nämligen näringsförbudsreglema i Finland, Norge
och Danmark.
En redogörelse lämnas också för hur EU-medlemskapet påverkat
näringsförbudsfrågoma och effekterna av att näringsförbudsreglema är
nationellt begränsade.
I Finland råder en omfattande näringsfrihet. Den som vill idka näring
skall endast anmäla detta hos myndighet. På grundval av denna anmälan
utfärdas ett näringsbevis. För vissa näringar krävs dock näringstillstånd.
Den som är försatt i konkurs far i huvudsak inte bedriva näringsverksam-
het; undantagna är mycket små rörelser och jordbrukares försäljning av
egna alster. Att utöva näring i strid med denna konkurskarantän är
straffbart. För vissa av de näringar som kräver tillstånd innebär konkurs
att tillståndet återkallas.
Finland införde från den 1 januari 1986 en lag om näringsförbud, som
har mycket stora likheter med de då gällande svenska näringsför-
budsreglema i konkurslagen. Således förutsätter den finska lagen att
näringsidkaren eller företaget försatts i konkurs och att den mot vilken
förbudstalan riktas har förfarit grovt otillbörligt gentemot borgenärer eller J2
på annat sätt grovt åsidosatt de skyldigheter som hänför sig till närings-
verksamhet. Vid upprepade konkurser behöver åsidosättandet inte vara Prop. 1995/96:98
grovt. För förbud krävs dock då att vederbörande visat sig vara uppenbart
olämplig att driva rörelse.
Liksom i svensk lagstiftning förutsätter näringsförbud i Finland inte
brott. Det förutsattes dock vid lagens införande att det skulle bli vanligt
att förbud grundades på ådagalagd brottslighet. Förbud kan meddelas för
en tid av två till fem år och förbudstiden löper också under anstaltstid.
Justitieministeriet för ett register över meddelade näringsförbud och
tillfälliga näringsförbud. Registret är offentligt, vilket bland annat innebär
att uppgifterna kan utnyttjas i kreditupplysningsverksamhet.
I Finland har inte någon särskild myndighet satts att övervaka efter-
levnaden av meddelade förbud.
Frågor om överträdelse av näringsförbud handhas enligt vanliga regler
av polisen.
Straffskalan för överträdelse är böter eller fängelse i högst två år. Vid
icke ringa överträdelse kan domstolen på yrkande av åklagaren förlänga
förbudstiden med upp till fem år. Om den förbudsålagde under för-
budstiden på nytt uppfyller förutsättningarna för förbud kan nytt förbud
meddelas. Härigenom kan flera förbud komma att löpa parallellt.
I Norge finns både straffrättsliga och konkursrättsliga regler som liknar
de svenska näringsförbudsreglema. I konkurslagen ges bestämmelser om
konkurskarantän för enskilda näringsidkare och företrädare för bolag,
medan strafflagen ger möjlighet att som påföljd för brott frånta vederbö-
rande rättigheter av vitt skilda slag, s.k. rettighetstap.
Konkurskarantän
De nu gällande konkurskarantänsbestämmelsema återfinns i konkursloven.
Karantän kan drabba dels den som drivit enskild näringsverksamhet och
gått i konkurs, dels den som under året före konkursutbrott för juridisk
person haft personligt ansvar för rörelsens skulder eller som formellt
innehaft eller reellt utövat funktion som ledamot eller suppleant av
styrelsen eller som verkställande direktör.
Den norska karantänregeln är fakultativt utformad; vid bestämmande av
om vederbörande skall sättas i karantän skall det läggas vikt vid om det
med hänsyn till hans handlingssätt och övriga förhållanden ”synes rimelig
å sette ham i karantene”.
Karantänen gäller för en tid av två år från konkursutbrottet, om inte
rätten bestämmer annan tid, och innebär att vederbörande inte kan stifta
bolag eller åtaga sig nya uppdrag - eller reellt ha funktion - som
styrelseledamot, suppleant eller verkställande direktör i juridisk person.
Trots karantänen står det dock vederbörande fritt att starta ny enskild
näringsverksamhet. Endast vid skälig misstanke om straffbar handling kan
karantänbeslutet ges sådan verkan att vederbörande också skiljs från
befattningar i bolag m.m. som han innehar vid den tidpunkt då karantänen
13
skall börja gälla. Prop.
Den domstol som handlägger konkursärendet meddelar beslut i fråga om
karantän på talan av konkursförvaltare (”bostyret”) eller åklagare. Hand-
läggningen är skriftlig och vanligtvis förs talan av förvaltaren. På begäran
av åklagare kan tvåårstiden utsträckas intill dess en av åklagaren övervägd
talan om rettighetstap rättskraftigt avgjorts i brottmål.
Beslut om konkurs karantän meddelade efter den 15 januari 1991 regi-
streras i ett centralt register.
Det finns ingen särskild myndighet som ålagts att övervaka efterlev-
naden av karantänbeslut. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet över-
träder ett sådant beslut straffas med böter eller fängelse i högst fyra
månader.
Rettighetstap
Den som döms för brott kan, när allmänna hänsyn så kräver, fråndömas
den framtida rätten att inneha viss ställning eller att utöva viss verksam-
het. Detta rettighetstap är en påföljd för brott och kan väljas vid sidan av
annan påföljd eller - under förutsättning av att straffminimum för brottet
är lindrigare än ett års fängelse - som enda påföljd. Domstolen kan ex
officio välja denna påföljd. Sedan slutet av år 1991 föreligger också en
möjlighet att ta ifrån ett företag rätten att utöva näringsverksamhet eller
att förbjuda det att utöva verksamhet i vissa former.
Möjlighet att tillgripa rettighetstap finns för ett vitt spektrum av
rättigheter. Förutom den framtida rätten att inneha viss typ av offentlig
eller privat tjänst, kan man fråntas allt ifrån rätten att bedriva jakt och
fiske till rätten att utöva näringsverksamhet. Domstolen är således fri att
formulera innehållet i påföljden utifrån behovet i det enskilda fallet.
Förutsättningarna för rettighetstap är att vederbörande genom brottet har
visat sig ”uskikket til eller må fryktes å ville misbruke” den ställning eller
verksamhet han förbjuds inneha respektive utöva. Också om ställningen
eller verksamheten ”i saerlig grad krever almen tillit” kan rettighetstap
meddelas. Om dessa förutsättningar är uppfyllda kan rettighetstap medde-
las, förutsatt att ”almene hensyn krever det”. Kravet på allmänpreventiva
skäl anses inte ha någon större självständig betydelse. Det fakultativa
momentet skall (”kan”) tolkas så, att rettighetstap endast skall meddelas
om det efter en konkret värdering framstår som rimligt och nödvändigt.
I förarbetena till lagstiftningen förutsattes att rettighetstap skulle komma
att användas med försiktighet.
Rettighetstap kan meddelas för en tid av upp till fem år eller för alltid.
Tapet innebär att vederbörande förbjuds inneha den utpekade ställningen
eller utöva den utpekade verksamheten. För att hindra kringgåenden
innebär ett förbud att utöva verksamhet också förbud att förestå en sådan
verksamhet för annan.
Ett tidsbestämt rettighetstap löper inte under den tid den dömde avtjänar
fängelsestraff som är fastlagt i domen eller när han undandrar sig sådant
straff. Tiden börjar löpa i och med villkorlig frigivning.
En dom varigenom rettighetstap meddelas antecknas i straffregistret. Inte
heller beträffande rettighetstap har någon särskild myndighet - vid sidan
1995/96:98
14
av polisen - ålagts att kontrollera efterlevnaden av förbud. Prop. 1995/96:98
Den som överträder ett rettighetstap riskerar böter eller fängelse i högst
tre månader.
Dansk medborgare som är bosatt i Danmark och myndig har rätt att driva
näringsverksamhet. För vissa näringar krävs dock näringsbrev, auktorisa-
tion, tillstånd eller legitimation. För de flesta näringsverksamheter före-
ligger också plikt att anmäla sin verksamhet till offentliga register,
exempelvis genom momsregistrering och registrering av näringsidkare
som är skyldiga att innehålla preliminär skatt.
Den danska strafflagen innehåller regler som ger möjlighet att utestänga
någon från eller ta ifrån någon rätten att utöva verksamhet som kräver
särskild offentlig auktorisation eller godkännande. Sådan s.k. rettigheds-
fortabelse förutsätter att den det berör har begått brottslig handling och
denna ”begrunder en nasrliggende fare for misbrug af stillingen”. Om
särskilda skäl talar för det kan - förutsatt brott och missbruksfara -
rettighedsfortabelsen avse fråntagande av rätt att fortsätta annan verksam-
het än sådan som förutsätter auktorisation eller godkännande.
Trots kraven på särskilda skäl är det den sistnämnda regeln som kommit
flitigast i bruk. Vid upprepad brottslighet kan särskilda skäl finnas och
regeln har kommit att användas också vid ekonomisk brottslighet.
Den nu nämnda regeln anses endast kunna användas beträffande
näringar av särskild karaktär - exempelvis handel med begagnade bilar
- och endast om den ådagalagda brottsligheten ger anledning att befara
missbruk inom just den näringen. Regeln har således inte generell
karaktär. Inte heller anses regeln ge stöd för att ta ifrån någon rätten att
vara exempelvis verkställande direktör i aktiebolag oavsett bransch.
Som ett led i ett lagstiftningsarbete som syftade till att begränsa miss-
bruket av bolags- och konkurslagstiftningen utvidgades möjligheterna till
rettighedsfortabelse. Lagändringen trädde i kraft den 1 juli 1987. Under
förutsättning av brott, missbruksfara och särskilda skäl medger således
straffeloven att det sker ”frakendelse af retten til at vasre stifter af eller
direktor eller medlem af bestyrelsen i et selskab med begraenset ansvar,
et selskab eller en förening, som kraever saerlig offentlig godkendelse,
eller en fond”.
Den nu nämnda möjligheten till generell rettighedsfortabelse är i första
hand avsedd för fall där vederbörande missbrukat sådan position i bolag
som omfattas av regeln; den kan dock användas även exempelvis då den
dömdes brottslighet varit knuten till enskild näringsverksamhet och det
kan befaras att ny verksamhet kommer att etableras i bolagsform.
Frånkännande av rätt enligt ovan kan beslutas för en tid av mellan ett
och fem år eller tills vidare. I det sistnämnda fallet kan frånkännande
enligt huvudregeln tas upp till ny prövning först efter det att fem år
förflutit.
Den danska strafflagen öppnar också möjlighet för domstolen att under
behandlingen av rettighedsfortabelse interimistiskt frånkänna rätt enligt
15
ovan. Enligt förarbetena är förutsättningen för detta att förbrytelserna är Prop. 1995/96:98
så grova och klara att det är uppenbart att det är fråga om sådana särskilt
allvarliga saker där frånkännande skall ske. Man ansåg att de principiella
betänkligheter som kravet på rättssäkerhet medför här fick vika för
intresset av att inte alltför sent kunna ingripa mot fortsatt näringsverksam-
het. Domstolen kan också förordna att dom om rettighedsfortabelse skall
gälla utan hinder av att den överklagas.
En dom varigenom rätt att utöva viss verksamhet frånkänts någon
registreras inte på annat sätt än i kriminalregistret. Det är inte heller
någon särskild myndighet - vid sidan av polisen - som tillser att domar
om rettighetsfortabelsema efterlevs.
Om någon utövar verksamhet i strid med en dom om rettigheds-
fortabelse kan vederbörande straffas med böter eller fängelse i högst sex
månader.
EG-reglema innehåller inte några bestämmelser med omedelbar anknyt-
ning till de svenska näringsförbudsreglema. Denna typ av frågor har inte
heller ägnats särskild uppmärksamhet i det europeiska lagstiftningsarbetet.
De svenska näringsförbudsreglema är nationellt begränsade. Det innebär
att den som meddelats ett svenskt näringsförbud av detta skäl i princip är
oförhindrad att driva näringsverksamhet i ett annat land. Det gäller även
om verksamheten helt eller delvis riktas mot en svensk marknad, under
förutsättning att verksamheten inte drivs på sådant sätt att den skall anses
vara bedriven här. Om värdlandet har en reglerad etableringsrätt inom en
viss bransch och krav på god vandel föreligger, kan dock ett näringsför-
bud fa verkan i värdlandet.
Det faktum att någon i ett annat land har fråntagits rätten att bedriva
visst slag av näring eller rätten att över huvud taget bedriva näringsverk-
samhet kan i vissa fall utgöra hinder för att starta eller driva näringsverk-
samhet i Sverige. Det finns dock inte någon möjlighet att här väcka en
näringsförbudstalan som uteslutande vilar på oegentligheter i det andra
landet. Sådana oegentligheter i det andra landet kan dock ha betydelse vid
en svensk förbudsprövning.
Utredningen har som underlag för de ändringsförslag som lämnas företagit
en utvärdering av lagstiftningen och dess tillämpning. I samband därmed
har bl.a. de 156 näringsförbud som gällde vid utgången av maj månad
1994 och de 34 domar som sedan den 1 juli 1980 meddelats för
överträdelse av näringsförbud granskats.
Utvärderingen visar att det årligen meddelas närmare 50 nya nä- 16
ringsförbud och att det löpande antalet förbud som övervakas uppgår till
omkring 170. Prop.
De väsentligaste iakttagelserna vid utvärderingen framgår av följande
punktvisa uppställning.
• Så gott som alla näringsförbud grundas på brott i näringsverksam-
heten. Oftast prövas förbudsfrågan samtidigt med åtal för brott.
• I mer än 80 procent av de fall där förbuden grundats på brott, har
brottsligheten föranlett ett fängelsestraff på minst sex månader.
• Endast en handfull av nu gällande näringsförbud grundas helt eller
huvudsakligen på underlåtelse att betala skatter m.m. Utredningen har
i vissa av dessa fall haft anledning att ställa sig tveksam till huruvida
förbud bort meddelas. De av lagen uppställda förutsättningarna för
förbud har visat sig svåra att tillämpa på betalningsunderlåtelsefallen.
• Trots möjligheten att åberopa varje typ av åsidosättande har inte i
något fall förbud grundats helt eller huvudsakligen på andra oegent-
ligheter än brott eller betalningsunderlåtelse.
• Domstolarna förefaller i mycket begränsad utsträckning ha reducerat
strafftiderna för den förbudsgrundande brottsligheten, då frågan om
brott och förbud prövats samtidigt.
• I närmare hälften av alla genomgångna fall har förbudstiden bestämts
till maximala fem år. Domstolarna har ofta angett förbudstiden på ett
oklart sätt.
• Särskilda beslut om tillfälligt näringsförbud förekommer i tämligen
liten utsträckning. Domstolarna har ställt mycket höga krav på
bevisningen om omständigheter till grund för ett sådant beslut.
Kraven har medfört att tillfälligt förbud sällan kunnat meddelas
förrän på ett mycket sent stadium av utredningen.
• De relativt fa besluten om tillfälligt näringsförbud har i stor om-
fattning kommit att upphävas, ofta sedan mycket lång tid förflutit.
• Normalt har förbudsfrågan krävt begränsade utredningsåtgärder. I fall
då talan om förbud förts i samband med åtal är utredningsåtgärdema
i det närmaste försumbara.
• Kronofogdemyndigheterna har i mycket få fall anmält underlåtelse att
betala skatter m.m., bl.a. på grund av att de funnit det svårt att
uppfylla lagens krav på "grovt åsidosättande".
• Bristen på polisiära utredningsresurser har förhindrat eller försenat
såväl förbudsutredningar i samband med brott som särskilda för-
budsutredningar.
• Näringsförbud har inte meddelats i tillnärmelsevis alla de fall där
redan brottmålsdomen gett tillräckligt underlag för förbud. Skälet
härtill är framför allt att åklagarna inte fört sådan talan trots att
förutsättningar förelegat för detta.
• Sedan den 1 juli 1980 - då näringsförbudsregler infördes i kon-
kurslagen - har ett 30-tal domar meddelats för överträdelse av
näringsförbud. Regelmässigt har överträdelserna föranlett relativt
kortvariga fängelsestraff. Normalt har domstolarna samtidigt förlängt
förbudstiden.
• Tillsynsmyndigheterna i konkurs tycks i huvudsak ha god kontroll
över meddelade förbud. De brister som ändock föreligger i tillsynen
1995/96:98
17
2 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 98
hänför sig till att tillsynsmyndigheterna saknar egna aktiva över- Prop. 1995/96:98
vakningsmöjligheter. De måste lita till medverkan av polis, varvid
ansvarsförhållandena kan bli oklara och polisens resurser otillräckliga.
Utredningen har funnit att näringsförbudet bör vara kvar som ett bland
andra medel i kampen mot den ekonomiska brottsligheten.
Mot bakgrund av de ingripande verkningar som är förenade med ett
beslut om näringsförbud har utredningen ägnat stor uppmärksamhet åt
förutsebarhet samt åt beviskrav avseende omständigheter som kan grunda
förbud.
Enligt utredningens mening är det väsentligt att förbud meddelas med
fasthet och konsekvens i de fall där förutsättningarna för förbud är
uppfyllda. Ju allvarligare de brott som begåtts är, desto viktigare är det att
förbudsreglema tillämpas.
Näringsförbudet måste vara effektivt i den meningen att meddelade
förbud i praktiken får den verkan som åsyftats och inte blir något som
man utan nämnvärd risk kan sätta sig över.
Enligt utredningens åsikt uppnås de angivna målen bäst genom att
institutet renodlas, det vill säga att det förenklas och knyts direkt till
bekämpningen av den ekonomiska brottsligheten.
Utredningen har inga invändningar mot tankarna bakom och hu-
vuddragen i den gällande lagen om näringsförbud. De förändringar som
utvärderingen ger anledning till kan alla utan större svårighet genomföras
genom justeringar av nuvarande lag.
De huvudsakliga förslagen till förändringar är följande.
• Brott skall vara en nödvändig förutsättning för förbud.
• Vid kvalificerad brottslighet skall näringsförbud som huvudregel
meddelas.
• Om det vid förbudsprövningen kan anses styrkt att samtliga förut-
sättningar föreligger, skall näringsförbud meddelas. Det fakultativa
momentet tas sålunda bort.
• Förbudstiden skall normalt vara fem år. Tiden skall dock kunna
bestämmas till lägst tre och högst sju år.
• Den som meddelas förbud skall inte fa ha generell fullmakt att
företräda juridisk person.
• Möjligheten att meddela tillfälligt näringsförbud tas bort.
• Vid överträdelse av näringsförbud skall förbudstiden som regel
förlängas.
Utredningen har vidare övervägt en rad andra förändringar men inte
funnit tillräckliga skäl för dessa föreligga. Sådana bedömningar har
företagits bland annat i följande hänseenden:
• Beslut om näringsförbud skall inte kungöras.
• Ansvaret för övervakningen åv efterlevnaden av meddelade förbud
skall inte övergå från tillsynsmyndigheterna i konkurs till annan
myndighet.
18
Att göra brott till en nödvändig förutsättning för förbud, att införa en Prop. 1995/96:98
presumtionsregel för förbud vid brott med minst sex månaders straffmini-
mum och att ge förbudsregeln en obligatorisk utformning bör enligt utred-
ningen främja en enhetlig och konsekvent tillämpning av institutet.
Genom dessa ändringar ges också förutsättningar för att förbud re-
gelmässigt skall meddelas i grova fall.
Enligt utredningen är det lämpligt att den normala förbudstiden är fem
år. För att förbudet inte skall framstå som ett slag i luften i de fall den
förbuds grundande brottsligheten föranleder ett mycket långt fängelsestraff
föreslås att förbudstiden skall kunna bestämmas till en tid av högst sju år.
Innehavet av generalfullmakt ger en mycket omfattande behörighet att
verka för huvudmannens räkning och måste i många hänseenden likställas
med att vara verkställande direktör eller firmatecknare. Enligt utredningen
är det därför motiverat att den som meddelats förbud inte far ha generell
fullmakt att företräda juridisk person.
Enligt utredningens bedömning är det inte möjligt att förena önskemålet
att snabbt kunna ingripa mot och att avbryta skadevållande verksamhet
med så höga krav på rättssäkerhet som måste ställas vid en åtgärd som
näringsförbud. I överensstämmelse med vad som gäller vid rådgivnings-
förbud, bör därför möjligheten att meddela tillfälligt näringsförbud inte
stå till buds.
Den som överträder ett näringsförbud kan sägas avkorta sin förbudstid.
Detta förhållande motiverar enligt utredningens mening att förbudstiden
regelmässigt skall förlängas.
Utredningen beräknar att det med dess förslag årligen kommer att
meddelas cirka 150 nya näringsförbud. Detta i förening med en något
längre förbudstid bedöms leda till att antalet löpande förbud med tiden
kommer att uppgå till cirka 700. Det större antal förbud som tillsynsmyn-
digheterna i konkurs därmed far att övervaka bör, med hänsyn till den
kraftiga nedgången i antalet konkurser och ett förbättrat samarbete med
polisen, kunna hanteras inom ramen för befintliga resurser.
7.1.1 Allmänna utgångspunkter
Regeringens förslag: Lagen om näringsförbud skärps i vissa
avseenden utan att dess tillämpningsområde inskränks. Den före-
slagna begränsningen till brottsfallen genomförs alltså inte.
Utredningens förslag: Brottslighet som inte är ringa skall vara en
nödvändig förutsättning för att näringsförbud meddelas. Det skall således
inte vara möjligt att grunda förbud uteslutande på att någon ens i avsevärd
19
omfattning underlåtit att betala skatter, tullar eller avgifter. Inte heller Prop. 1995/96:98
skall otillbörligt förfarande mot borgenärer eller andra grova åsidosättan-
den i en verksamhet som gått i konkurs kunna föranleda näringsförbud,
om inte brottslighet förekommit i verksamheten.
Remissinstanserna: Många av remissinstanserna, bl.a. flertalet av
åklagarna samt domstolarna och de tre största kronofogdemyndigheterna
(Stockholms län, Göteborgs och Bohus län samt Malmöhus län), till-
styrker att brott skall vara en nödvändig förutsättning för näringsförbud.
De huvudsakliga argumenten för denna renodling är att kravet på förut-
sebarhet ökar vilket är viktigt ur rättsäkerhetssynpunkt, att näringsför-
budet far en naturligare anknytning till de organ som är satta att bekämpa
den ekonomiska brottsligheten samt att renodlingen kommer att leda till
en ökad tillämpning av näringsförbudsinstitutet. Flera remissinstanser,
bl.a. Riksskatteverket (RSV), Finansinspektionen (Fl), Konsumentverket
(KOV) och Justitiekanslem (JK), är dock kritiska mot förslaget eller
avstyrker det. Dessa remissinstanser anser att det bör vara möjligt att
meddela förbud även fortsättningsvis vid betydande skatteundandraganden
och vid otillbörliga förfaranden i samband med flera konkurser. Man vill
således att skadliga beteenden skall kunna beaktas, även om brott inte har
förekommit. RSV anser att, även om skatterekvisitet sällan använts som
grund för talan om näringsförbud, det ändå bör behållas eftersom redan
förekomsten av ett rekvisit har preventiv verkan. Konkursrekvisitet bör
också finnas kvar enligt RSV, och näringsförbudsinstitutet bör utformas
så att det bidrar till att minska ”konkursmissbruk” och till att stoppa
tillgången på s.k. målvakter. JK pekar på att nuvarande system inte
medfört några problem från rättssäkerhetssynpunkt och därför bör kunna
behållas. JK menar att problemen med det begränsade utnyttjandet av
lagen tycks vara mer av lagteknisk karaktär och att andra åtgärder bör
vidtas för att stärka tillämpningen av lagen. Fl anser att det faktum att
näringsförbud grundats på betalningsunderlåtelse i så fa fall inte utgör
tillräckligt skäl för förslaget att renodla näringsförbudet. Det finns enligt
Fl andra skäl att behålla betalningsunderlåtelse som grund för näringsför-
bud. Den praktiska tillämpningen kan underlättas genom klarare regler än
de nuvarande. Ett avskaffande skulle, enligt Fl, vara olyckligt från
allmänna sypunkter med hänsyn till att oärliga och illojala förfaranden
medför att oseriösa företagare skaffar sig ekonomiska fördelar och t.o.m.
kan konkurrera ut seriösa företag. KOV pekar på att även andra fall än de
som föregås av brott kan motivera ett näringsförbud och hänvisar här bl.a.
till den ökande användningen av sanktionsavgifter.
Skälen för regeringens förslag: Förstärkta insatser mot den
ekonomiska brottsligheten är av väsentlig betydelse för att främja ett bra
näringslivsklimat med väl fungerande marknader. Insatserna måste av
samma skäl utformas så att seriösa näringsidkare får verka så ostört som
möjligt. Rätt utformade insatser bidrar till att stärka marknadens funk-
tionssätt genom en sund konkurrens på likvärdiga villkor.
Regeringen antog, som nämnts ovan, i april 1995 en strategi för samlade
åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten. Denna har riksdagen godtagit
(skr. 1994/95:217, bet. 1994/95:JuU25, rskr. 1994/95:412). 2(
Syftet med strategin är att påtagligt minska den ekonomiska brottslig-
heten genom åtgärder som innebär en kraftig förstärkning av samhällets Prop. 1995/96:98
samlade insatser mot sådan kriminalitet.
Strategin innehåller ett brett åtgärdsprogram som berör både myndig-
heterna och näringslivet. Några av huvudpunkterna är att myndigheterna
skall utveckla och effektivisera sin verksamhet när det gäller att förebyg-
ga, upptäcka samt utreda och lagföra ekonomisk brottslighet och att
näringslivet skall ta ett större ansvar för bekämpningen av denna. Ökad
tonvikt skall läggas vid det förebyggande arbetet. Näringsförbud skall
användas i ökad utsträckning.
Ett viktigt led i strategin för de samlade åtgärderna är sanktionsreglema.
Regeringens strategi syftar bl.a. till att straffbestämmelser och andra
sanktionsregler mot ekonomisk brottslighet skall bli effektivare.
En översyn av de straffrättsliga reglerna på skatteområdet, som har stor
betydelse när det gäller ekonomisk brottslighet, har gjorts av Skatte-
brottsutredningen (Fi 1993:08). Regeringen räknar med att inom kort
lägga fram förslag som grundar sig på utredningens arbete. Under namnet
Borgenärsbrottsutredningen fortsätter utredningen nu sitt arbete med en
översyn av bestämmelserna i 11 kap. brottsbalken om brott mot borge-
närer.
Regeringen har också tillkallat en särskild utredare för att utvärdera
reglerna om företagsbot (dir. 1995:95). Utredaren skall ta reda på hur
reglerna har fungerat i praktiken och om företagsbot har visat sig vara en
tillräckligt verksam sanktion mot ekonomisk brottslighet.
Genom en effektivare näringsförbudslagstiftning förbättras möjligheterna
att komma åt och bekämpa den ekonomiska brottsligheten ytterligare.
Utredningen föreslår att näringsförbud i princip skall vara obligatoriskt
vid sådan brottslighet som i den nuvarande lagen avses i 1 § 1, dvs. då
näringsidkaren i näringsverksamheten gjort sig skyldig till brott som inte
är ringa. För övriga fall föreslås att näringsförbudet avskaffas, dvs. vid
avsevärd betalningsförsummelse enligt 1 § 2 eller då näringsidkare som
försatts i konkurs förfarit grovt otillbörligt mot sina borgenärer eller på
annat sätt grovt åsidosatt vad som ålegat honom i näringsverksamhet
enligt 2 § samma lag. Utredaren motiverar inskränkningarna i näringsför-
budsinstitutets räckvidd med att reglerna förenklas och att tillämpningen
blir lättare att förutse.
Regeringens strategi mot den ekonomiska brottsligheten bygger på
tanken att en så mångfasetterad företeelse måste bekämpas genom åtgär-
der med stor bredd. Nya regler och former för ekobrottsbekämpningen
måste utvecklas, och myndigheternas verksamhet effektiviseras när det
gäller tillämpningen av både gamla och nya regler.
Det huvudsakliga syftet med näringsförbud är att hindra oseriösa
företagare från att driva näringsverksamhet. Samhället skall kunna ingripa
med näringsförbud då en person har begått allvarliga oegentligheter i
näringsverksamhet för att förhindra att denne fortsätter med detta.
Näringsförbud bör vidare kunna ha en allmänpreventiv verkan.
Att i princip alltid meddela näringsförbud vid allvarligare brottslighet i
näringsverksamhet, som utredaren föreslagit, ligger väl i linje med
regeringens ekobrottsstrategi. 21
Den utvärdering av tillämpningen av lagen som gjorts av utredningen
har inte gett vid handen att reglerna om näringsförbud vid avsevärd Prop. 1995/96:98
skatteförsummelse och grovt otillbörliga beteenden av den som försatts i
konkurs skulle ha tillämpats på ett sätt som lett till rättsförluster för den
enskilde. Däremot framgår det klart att reglerna inte på långt när
tillämpats i den utsträckning som lagstiftaren avsett. Att möta detta med
inskränkningar i möjligheterna att använda näringsförbud ter sig emeller-
tid mindre välbetänkt.
Regeringen delar följaktligen de uppfattningar som förts fram av de
remissinstanser som motsätter sig en begränsning av näringsförbudsinsti-
tutet. Det är angeläget att behålla möjligheten till näringsförbud vid grova
skatteundandraganden och grovt otillbörliga beteenden i samband med
konkurs, även om brott inte föreligger.
Regeringen har i sin strategi för samlade åtgärder aviserat att sektors-
övergripande mål och riktlinjer för myndigheternas arbete mot den
ekonomiska brottsligheten skall fastställas. Regeringen avser att i dessa
riktlinjer poängtera bl.a. att det är viktigt att frågor om näringsförbud
beaktas i myndigheternas handläggning och att myndigheterna bör införa
rutiner som gör det möjligt att leva upp till intentionerna i lagstiftningen.
Inriktningen när det gäller näringsförbudsinstitutet bör således vara att
skärpa lagstiftningen utan att inskränka dess tillämpningsområde. Vidare
bör verksamheten hos de myndigheter som arbetar med dessa frågor
kunna effektiviseras genom olika åtgärder så att de arbetar mera pro-
blemorienterat och i nära samverkan med varandra. Kompetensen hos
myndigheterna skall höjas.
Utredningen har inte gjort någon analys av hur näringsförbudsinstitutet
kan effektiviseras med behållande av samtliga de grunder för förbud som
gäller i dag. Det finns enligt regeringens mening ett behov av att se över
bestämmelserna om näringsförbud i samband med betalningsunderlåtelse
och konkurs för att öka förutsebarheten för när förbuden kan komma att
meddelas samt för att ge de rättstillämpande myndigheterna vägledning
så att näringsförbudsintitutet kan användas mer effektivt än i dag utan att
rättssäkerheten åsidosätts. Regeringen avser därför att inom kort tillsätta
en utredning med uppgift att se över lagens bestämmelser i detta
hänseende.
7.1.2 Näringsförbud skall i princip alltid meddelas vid brottslighet
som inte är ringa
Regeringens förslag: Om det är påkallat från allmän synpunkt,
skall näringsförbud meddelas den som i egenskap av enskild nä-
ringsidkare grovt åsidosatt vad som ålegat honom i näringsverksam-
het och därvid gjort sig skyldig till brottslighet som inte är ringa.
Detta innebär att näringsförbud i princip alltid skall meddelas vid
brottslighet som inte är ringa om det är påkallat från allmän syn-
punkt.
22
Utredningens forslag: Överensstämmer med regeringens. Prop. 1995/96:98
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser anser att utredningens
förslag är bra eller har inga synpunkter på förslaget. Riksåklagaren (RÅ)
är dock kritisk till den av utredningen föreslagna utformningen av 1 §.
RÅ anser också att åklagarna bör ha en diskreti onär möjlighet att avstå
från att väcka talan om näringsförbud. RÅ menar att en mer frekvent
användning av förbudet kan åstadkommas på annat sätt, t.ex. genom
utbildning och information.
Skälen för regeringens förslag: Ett näringsförbud är inte ett straff utan
har till syfte att hindra oseriösa näringsidkare att driva näringsverksamhet.
Förutsättningen för ett näringsförbud bör därför som hittills vara att det
från allmän synpunkt skall vara påkallat att en viss person hindras att
fortsätta att driva näringsverksamhet. Närmare kriterier för denna bedöm-
ning finns i 3 § lagen om näringsförbud.
Ett problem vid tillämpningen av nuvarande lag har varit att benägen-
heten att yrka näringsförbud synes ha skiftat mellan olika åklagare. Utred-
ningen har för att lösa denna fråga föreslagit att näringsförbud i princip
alltid skall meddelas vid brott som inte är ringa om det är påkallat från
allmän synpunkt. Eftersom utredningen velat renodla näringsförbudet till
detta fall, har motsvarande fråga vad gäller näringsförbud på annan grund
inte behandlats.
Enligt regeringens mening är det viktigt att förbudet tillämpas med
fasthet och konsekvens då förutsättningar finns för ett näringsförbud.
Som utredningen har föreslagit bör därför i lagen slås fast att näringsför-
bud skall meddelas, om den grundläggande förutsättningen att ett sådant
är påkallat från allmän synpunkt är uppfylld i just detta fall. Den nu före-
slagna lösningen bör leda till en mer enhetlig och konsekvent tillämpning
och även en mera frekvent användning av näringsförbudet. Som tidigare
nämnts avser regeringen också att fastställa sektorsövergripande mål och
riktlinjer för myndigheternas arbete mot ekonomisk brottslighet med syfte
bl.a. att fa till stånd en ökad användning av näringsförbudsinstitutet.
När ett näringsförbud grundas på annat än brott bör bestämmelserna
vara i sak oförändrade i avvaktan på den översyn som skall göras enligt
vad som tidigare nämnts.
Den lagtekniska utformningen behandlas närmare i författningskom-
mentaren. Det finns skäl att nu behandla brottsfallet separat i den inle-
dande paragrafen. I avvaktan på den nämnda översynen av övriga närings-
förbudsfall bör ingreppen i lagen beträffande dessa begränsas. Enklast är
då att tills vidare behandla betalningsunderlåtelsefallet, som nu regleras
i 1 § 2, i en ny särskild paragraf, 1 a §.
23
7.1.3 Näringsförbud regel vid kvalificerad brottslighet
Regeringens förslag: Har näringsidkaren i näringsverksamheten
gjort sig skyldig till brott för vilket det lägsta föreskrivna straffet är
fängelse i sex månader, skall näringsförbud anses påkallat från all-
män synpunkt, om inte särskilda skäl talar mot det.
Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser anser att förslaget är bra.
Vissa av remissinstanserna, bl.a. Justitiekanslem (JK), Riksåklagaren (RÅ)
och Statsåklagarmyndigheten för speciella mål, framför synpunkter på den
lagtekniska lösningen.
Skälen för regeringens förslag: Som framgår av avsnitt 7.1.2 fö-
reslår regeringen i enlighet med utredningens förslag att näringsförbud i
princip skall vara obligatoriskt vid brott som inte är ringa, om det är
påkallat från allmän synpunkt. Utredningen har dessutom föreslagit en
presumtionsregel enligt vilken näringsförbud - om inte särskilda skäl
föreligger - skall meddelas vid brott för vilket inte är föreskrivet
lindrigare straff än fängelse i sex månader.
För de oftast förekommande brottstyperna vid ekonomisk brottslighet är
straffminimum för grovt brott fängelse i sex månader. De brott som avses
är i första hand oredlighet mot borgenärer, bokföringsbrott och skattebe-
drägeri.
Enligt huvudregeln i 1 § skall näringsförbud meddelas den som i sin
näringsverksamhet har begått brott som inte är ringa, om det är påkallat
från allmän synpunkt. Regeringen finner att denna regel, i enlighet med
vad som föreslagits, bör kompletteras med en presumtionsregel vid
kvalificerad brottslighet. För institutets trovärdighet är det viktigt att
näringsförbud regelmässigt meddelas vid sådan kvalificerad brottslighet.
Regeln bör uttryckas så att det vid sådan brottslighet skall anses påkallat
från allmän synpunkt att näringsförbud meddelas.
Förutom de nämnda brotten omfattas också grova former av t.ex. bedrä-
geri, förskingring och häleri samt medverkan därtill. För näringsförbud
krävs dessutom att brotten begåtts i vederbörandes näringsverksamhet.
Även vid kvalificerad brottslighet kan dock omständigheterna i det
särskilda fallet vara sådana att ett näringsförbud inte är påkallat. Om det
finns särskilda skäl, bör därför presumtionen kunna brytas. Vid denna
bedömning måste en samlad avvägning göras av skälen för och emot
näringsförbud. Särkilda skäl kan föreligga t.ex. om domstolen med till-
lämpning av 23 kap. 5 § brottsbalken mätt ut ett straff som är lägre än
minimum för brottet, t.ex. för en funktionär i ett bolag som medverkat i
mindre utsträckning till annans grova skattebedrägeri. Det kan också
finnas utrymme att bryta presumtionen när gärningen framstår som en
engångsföreteelse efter lång tids laglydigt drivande av näringsverksamhet.
Presumtionsregeln bör kunna bidra till en större enhetlighet i rättstill-
lämpningen, bl.a. genom att åklagare och domstol vid de allvarligaste
Prop. 1995/96:98
24
fallen tvingas att tydligt ange skälen för att avstå från att föra talan om Prop. 1995/96:98
näringsförbud respektive att ogilla en sådan talan.
Regeringens förslag: Näringsförbud skall meddelas för en tid av
lägst tre och högst tio år.
Utredningens förslag: Utredningen föreslår att näringsförbud i
anledning av brott som huvudregel skall meddelas för en tid av fem år,
om särskilda skäl föreligger skall förbudstiden kunna bestämmas till
annan tid än fem år, lägst tre och högst sju år.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker eller har ingen
synpunkt på förslaget om att näringsförbud i anledning av brott som
huvudregel skall meddelas för en tid av fem år. Cirka hälften av
remissinstanserna, bl.a. Stockholms tingsrätt, Kammarrätten i Stockholm,
Finansinspektionen (Fl), Riksskatteverket (RSV) och Kronofogdemyndig-
heten i Malmöhus län, anser dock att den längsta tiden bör sättas till tio
år för att möjlighet skall finnas att meddela näringsförbud för längre tid
vid synnerligen grov förbudsgrundande brottslighet och vid återfall.
Skälen för regeringens förslag: Den nuvarande förbudstiden är tre
till fem år. Utredningen, som har begränsat sig till brottsfallen, har
föreslagit tre till sju år med en i lagen angiven normaltid av fem år.
Som nämnts är näringsförbudets syfte i första hand att hindra oseriösa
företagare från att driva näringsverksamhet. Det finns också ett allmän-
preventivt inslag, där syftet är att avhålla från sådana förfaranden som kan
leda till näringsförbud. Vad gäller förbudstidens längd måste en avvägning
göras mellan kravet på att den kan fylla dessa syften och behovet av att
tiden inte är så lång att det i praktiken är omöjligt för den som meddelats
ett näringsförbud att efter tidens utgång återuppta näringsverksamhet.
Gränserna uppåt och nedåt för ett näringsförbud bör sättas till tio
respektive tre år. Regeringen delar således vissa remissinstansers upp-
fattning att den övre gränsen bör bestämmas till tio år. Detta gör det
möjligt att beakta särskilt grova fall. Det är angeläget att personer som i
näringsverksamhet begår grova brott fråntas rätten att driva näring under
lång tid. Regeringen delar också den uppfattning som framförts av flera
remissinstanser att ett skäl till ett längre förbud dessutom kan vara an-
passning till ett ådömt fängelsestraff, så att inte näringsförbudet upphör
ungefär samtidigt som den dömde har avtjänat fängelsestraffet.
Regeringen anser dock att skälen för att införa en huvudregel för
förbudstidens längd inte ter sig särskilt starka. De omständigheter som
skall leda till näringsförbud kan variera starkt. Därmed kan också behoven
att förhindra vidare näringsverksamhet variera starkt i tid. Härtill kommer
att näringsförbud även i fortsättningen skall kunna meddelas inte bara vid
brott utan också vid andra grova åsidosättanden i samband med betal-
ningsunderlåtelse, och vid otillbörliga förfaranden i samband med kon-
25
kurs. Förbudstiden bör bestämmas med utgångspunkt från omständighe- Prop. 1995/96:98
tema i det enskilda fallet och från hur allvarlig överträdelsen är. Enligt
regeringens mening finns således ingen anledning att infora en normaltid
på fem år for näringsförbud i anledning av brott.
7.3.1 Firmatecknare
Regeringens förslag: Det skall framgå av lagen att det är förbjudet
för den som ålagts näringsförbud att vara firmatecknare för juridisk
person.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens. Utred-
ningen föreslår också att den som meddelas förbud skall vara förbjuden
att ha generell fullmakt att företräda juridisk person.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser tillstyrker att det av lagen
skall framgå att det är förbjudet för den som har näringsförbud att vara
firmatecknare för juridisk person.
Såvitt avser utredningens förslag om att den som har näringsförbud skall
vara förbjuden att inneha generell fullmakt att företräda juridisk person
ifrågasätter tre remissinstanser - Stockholms tingsrätt, Domstolsverket
och Finansinspektionen (Fl) - om termen generell fullmakt över-
huvudtaget kan användas i lagtext då detta inte är något vedertaget
juridiskt begrepp.
Skälen for regeringens förslag: Enligt 6 § 6 i nu gällande lag är det
förbjudet att på annat sätt än som tidigare sagts i paragrafen vara
ställföreträdare för juridisk person. Enligt förarbetena till lagen avses
därmed i första hand firmatecknare. Inte minst med hänsyn till att
överträdelse av näringsförbud är straffbart finns det skäl att göra para-
grafen så tydlig som möjligt. Det bör därför redan av lagtexten framgå att
det inte är tillåtet för den förbudsålagde att vara firmatecknare. Ett förbud
mot att företräda en juridisk person genom ”generell fullmakt” synes i
första hand riktat mot att någon med näringsförbud genom bulvan söker
kringgå detta förbud.
Flera remissinstanser har gett uttryck för att det är viktigt att förhindra
denna typ av bulvanskap.
Termen ”generell fullmakt” kan inte återfinnas med någon helt entydig
definition i bolagsrättslig eller i annan associationsrättslig lagstiftning. Ett
förbud mot att företräda juridisk person med hjälp av generell fullmakt
kan vidare lätt kringgås genom att en eller fler fullmakter ställs ut som
inte blir att beteckna som generella men som ändå ger ett vidsträckt
utrymme för en person belagd med näringsförbud att verka genom bulvan.
Termen kan således ge upphov till tolkningsproblem och löser inte pro-
blemet med bulvaner som agerar för den som har näringsförbud. Enligt
regeringens mening är det därför inte lämpligt att använda begreppet
26
”generell fullmakt”.
Problemet bör sannolikt kunna lösas genom att termen byts ut mot en
tydlig lagtext med mera konkreta beskrivningar av vilka situationer som
man vill träffa med förbudet att företräda en juridisk person.
En grundlig översyn och bearbetning av den berörda paragrafen är
således alltjämt motiverad. Regeringen avser därför att låta frågan om
generell fullmakt ses över av den utredning rörande bulvanskap m.m. som
inom kort kommer att tillsättas av regeringen
7.3.2 Avvecklingstid - lämplighetsprövning m.m.
Regeringens förslag: Domstolen skall pröva om det är lämpligt att
tid för avveckling medges.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Utredningen föreslår dock att domstolens rätt att meddela föreskrifter i
dessa fall tas bort
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker eller har inga
synpunkter på förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Enligt nuvarande lagstiftning skall
behovet av en frist för avveckling prövas noggrant i varje enskilt fall. Vid
denna prövning bör det enligt motiven även beaktas att intresset av att
vederbörande genast upphör att driva näringsverksamhet kan vara större
än att han far en tid för avveckling.
Enligt nuvarande lag skall avvecklingstid medges, om tiden behövs för
avvecklingsåtgärder. Ordalydelsen tyder närmast på att sådan tid skall
medges i varje fall där det finns ett sådant behov sett ur den enskildes
synvinkel. Det framgår dock av lagens förarbeten att avsikten varit att
prövningen av om behov föreligger skall vara restriktiv, varvid som
nämnts en avvägning skall göras mellan olika intressen.
För att göra bestämmelsen mera entydig föreslår regeringen därför att
18 § far en fakultativ utformning. Ändringen innebär att den enskildes
behov av avvecklingstid för t.ex. pågående näringsverksamhet som måste
försäljas, förtroendeuppdrag som måste frånträdas m.m., utreds inom
ramen för om avvecklingstid behövs. Det är också viktigt att möjlighet att
medge avvecklingstid finns för att skydda tredje mans intressen.
Den restriktiva prövningen och intresseavvägningen sker dock inom
ramen för det fakultativa momentet för att utröna om det också är
lämpligt att avvecklingstid medges. Förändringen innebär således i princip
en skärpning i förhållande till den nu gällande regeln.
Regeringen anser dock i motsats till utredningen att möjligheten för
domstolen att föreskriva vissa villkor i samband med avvecklingstid bör
kvarstå oförändrad. Om domstolen medger avvecklingstid bör det enligt
regeringens mening också finnas möjlighet för domstolen att besluta om
hur en avveckling skall gå till och även meddela villkor i andra hän-
seenden som har samband med avvecklingen. Detta är enligt regeringens
Prop. 1995/96:98
27
mening angeläget för att avvecklingen skall gå rätt till och för att tredje Prop. 1995/96:98
mans intressen skall kunna tillvaratas.
7.3.3 Möjligheterna att upphäva meddelat förbud behålls
Regeringens bedömning: Nuvarande regel om möjlighet att upphä-
va meddelat beslut bör behållas.
Utredningens förslag: Möjligheten tas bort att, utan anlitande av
extraordinära rättsmedel, på ansökan upphäva ett lagakraftvunnet beslut
om näringsförbud.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte haft några synpunkter
på förslaget.
Skälen för regeringens bedömning: Regeln om upphävande av beslut
motiveras främst av att förbud kan grundas på betalningsunderlåtelse och
att det skattebeslut som näringsförbudet vilar på kan ändras eller upphävas
av högre rätt. Enligt utredningens förslag skall brott vara en nödvändig
förutsättning för förbud. Med utredningens förslag minskar därför behovet
av upphävanderegeln. Behovet av denna regel bortfaller av samma skäl
för fall då ett förbudsgrundande konkursbeslut upphävts. Enligt ut-
redningens förslag skall också möjligheten att meddela tillfälligt närings-
förbud tas bort. Utredningen anser därför att det inte föreligger något
behov av särskilda regler om upphävande av sådana beslut.
Eftersom regeringens förslag innebär att betalningsunderlåtelse och grovt
otillbörligt beteende i samband med konkurs behålls som självständiga
grunder för näringsförbud och att tillfälligt näringsförbud behålls anser
regeringen att den regel som finns om möjlighet att upphäva ett meddelat
näringsförbud bör finnas kvar.
7.4.1 Tillfälligt näringsförbud behålls
Regeringens bedömning: Nuvarande regler om tillfälligt närings-
förbud bör behållas.
Utredningens förslag: Den nuvarande regeln om tillfälligt närings-
förbud upphävs, dock skall möjligheten finnas kvar att förordna att ett
meddelat näringsförbud skall gälla utan hinder av att beslutet inte vunnit
laga kraft.
Remissinstanserna: Cirka hälften av remissinstanserna, bl.a. Hov-
rätten för Västra Sverige, Riksåklagaren (RÅ.), Statsåklagarmyndigheten
för speciella mål, Rikspolisstyrelsen (RPS), Finansinspektionen (Fl) och
28
Riksskatteverket (RSV), avstyrker förslaget och anser att möjligheten att Prop. 1995/96:98
meddela tillfälligt näringsförbud bör behållas. Dessa remissinstanser anför
bl.a. att det är stötande att någon kan fortsätta driva näring under den tid
som brotten utreds trots att förutsättningar för förbud föreligger.
Remissinstanserna anser att det i dessa fall är viktigt att näringsverk-
samheten avbryts så snart som möjligt. Vissa av remissinstanserna påpe-
kar att man eventuellt skulle kunna mildra rekvisitet att det skall vara
”uppenbart” att grund för näringsförbud föreligger för att tillfälligt
näringsförbud skall kunna meddelas, till att "sannolika skäl" föreligger.
Skälen för regeringens bedömning: Regeringen delar den uppfattning
som framförts av flera remissinstanser att möjligheten att meddela
tillfälligt näringsförbud bör behållas. Enligt regeringens mening framstår
det som ologiskt att avhända sig den möjlighet som finns att snabbt
ingripa mot grov brottslighet och andra grova åsidosättanden i närings-
verksamhet. Snabbhet är av stor betydelse för effektiviteten hos
näringsförbudet, och det torde i en del fall tidigt framstå som uppenbart
att näringsförbud bör kunna meddelas, t.ex. vid kriminella förfaranden där
straffprocessuella tvångsmedel tillgrips.
Utredningen av ekonomiska brott är ofta tidsödande. Samtidigt kan
handläggningen av målet inför tingsrätten fördröjas av olika skäl. Om man
tar bort möjligheten att meddela tillfälligt näringsförbud, blir det möjligt
för personer som står under utredning eller domstolsprövning för
omfattande brottslighet att under lång tid fortsätta att driva näring trots att
det finns förutsättningar för förbud. Ett sådant förhållande ter sig närmast
stötande, inte minst med tanke på att näringsförbud avses vara en
skyddsåtgärd.
En av de främsta anledningarna till utredningens förslag tycks vara att
det förekommer så få beslut om tillfälligt näringsförbud. Enligt regering-
ens uppfattning är det naturligt att det förhåller sig på det viset eftersom
näringsförbud är en ingripande åtgärd för vilken ett högt beviskrav måste
ställas.
Vissa remissinstanser har, som nämnts ovan, ansett att man eventuellt
skulle mildra rekvisitet för när ett tillfälligt förbud skall kunna meddelas.
En grundläggande förutsättning måste dock enligt regeringens mening
vara att, innan frågan om slutligt näringsförbud avgjorts av domstolen, ett
tillfälligt förbud bara skall fa meddelas om det är uppenbart att grund för
näringsförbud föreligger. Råder det någon tvekan, skall tillfälligt förbud
inte meddelas. Rekvisitet ”uppenbart” för att tillfälligt näringsförbud skall
meddelas bör således behållas.
7.4.2 Underrättelse om förbudets innebörd bifogas domen eller
beslutet
Regeringens förslag: Till en dom eller ett beslut som innefattar
näringsförbud skall det fogas en särskild handling med uppgift om
förbudets innebörd.
29
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser tillstyrker eller har
inga synpunkter på förslaget.
Skälen for regeringens förslag: Enligt 14 § lagen om närings-
förbud skall rätten till den som meddelas näringsförbud eller tillfälligt
näringsförbud överlämna en särskild underrättelse där innebörden av
förbudet beskrivs. Domstolsverket har för ändamålet framställt en blankett
där verkan av näringsförbud beskrivs. Av den utvärdering som gjorts av
utredningen har framgått att domstolarna endast i vart femte fall fullgjort
sin underrättelseskyldighet genom att foga den aktuella blanketten till
domen eller beslutet.
Enligt regeringens uppfattning bör blanketten fogas till domen eller
beslutet om näringsförbud. Genom en sådan åtgärd är det lättare att leda
i bevis att den dömde har fatt del av blanketten. Detta kan vara av
betydelse i en eventuell rättegång om överträdelse av förbudet. Med en
hänvisning till blanketten i domslutet bör också förutsättningarna för att
den dömde verkligen tar del av blanketten bli bättre.
7.4.3 Kungörelse av beslut om näringsförbud
Regeringens bedömning: Beslut om näringsförbud bör kungöras.
Frågan om utformningen av förfarandet bereds vidare.
Utredningens förslag: Beslut om näringsförbud skall inte kungöras.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inga synpunkter på
utredningens förslag. Ett tiotal remissinstanser, bl.a Riksåklagaren (RÅ),
Statsåklagarmyndigheten för speciella mål, Rikspolisstyrelsen (RPS), Fi-
nansinspektionen (Fl) och Riksskatteverket (RSV), anser att skälen för att
kungöra näringsförbud är så starka att detta bör ske. Patent- och
registreringsverket (PRV) anser att ett kungörande bör övervägas och att
en tänkbar lösning är att använda sig av en av PRV planerad kungörelse-
tidning.
Skälen for regeringens bedömning: Regeringens ekobrottsstrategi
innebär att ett större ansvar läggs på näringslivet självt när det gäller att
stävja ekonomisk brottslighet. Näringslivet måste genom ökad s.k. affärs-
kontroll bli bättre på att skydda sig mot denna brottslighet. Regeringen
uppdrog i juni 1995 åt PRV att verka för en ökad och effektiv
affärskontroll genom att utveckla ett lämpligt och lättillgängligt system för
denna kontroll.
För att kunna skapa goda förutsättningar för den seriösa näringsverk-
samheten är det således ett mycket stort allmänintresse att seriösa
näringsidkare på ett effektivt sätt far kännedom om vilka näringsidkare
som meddelats näringsförbud. Enligt regeringens mening skulle ett
kungörelseförfarande när det gäller näringsförbud göra dessa uppgifter
mera tillgängliga och underlätta för seriösa näringsidkare att skydda sig
mot personer belagda med näringsförbud. En konsekvens av denna
Prop. 1995/96:98
30
förbättrade information bör också bli att överträdelser av näringsförbud Prop. 1995/96:98
lättare kan upptäckas.
De möjligheter till kreditupplysning som finns samt uppgifter från det
kontrollsystem som nämnts ovan som PRV för närvarande utarbetar spelar
också en viktig roll i detta sammanhang. Ett kungörande av närings-
förbuden gör att besluten far ett avsevärt större genomslag hos näringsid-
kare och hos allmänheten än vad som är fallet i dag och gör därigenom
näringsförbudsinstitutet mera verkningsfullt.
Det faktum att uppgifter om vilka personer som meddelats näringsförbud
finns att tillgå i offentliga register medför enligt regeringens mening att
ett kungörande inte är så känsligt från integritetssynpunkt som ut-
redningen vill göra gällande.
Regeringen avser att återkomma till frågan om var och på vilket sätt
näringsförbuden skall kungöras.
7.5.1 Tillsynsmyndigheterna i konkurs kvarstår som tillsynsmyndighe-
ter
Regeringens bedömning: Hur de meddelade näringsförbuden efter-
levs bör även i fortsättningen övervakas av tillsynsmyndigheterna
i konkurs.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser anser att tillsynsmyndig-
heterna i konkurs skall behålla tillsynsansvaret. Kronofogdemyndigheten
i Stockholms län, Konkursförvaltarkollegiet och Bankföreningen anser att
polisen bör handha tillsynen. Riksskatteverket (RSV) och Kronofogde-
myndigheten i Göteborgs och Bohus län anser att tillsynen kan ligga på
en annan funktion inom kronofogdemyndigheten, t.ex. fältverksamheten.
Sveriges Industriförbund, Svenska Handelskammareförbundet och Sveri-
ges Ackordscentral anser att Kriminalvårdsstyrelsen eller frivårdsmyndig-
heten kan vara lämpliga att handha tillsynen.
Skälen för regeringens bedömning: Utredningens uppfattning att
tillsynen sköts väl av tillsynsmyndigheterna i konkurs har tidigare be-
kräftats av den rapport, Utredning angående vissa frågor om ekonomisk
brottslighet (dnr Ju 91-364), som på regeringens initiativ gjorts av
Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen.
Utvärderingen av den nuvarande ordningen för tillsyn har gett vid
handen att tillsynsmyndigheterna i konkurs i allmänhet har god kontroll
över de förbud de har att övervaka.
Enligt direktiven skulle utredaren särskilt pröva om ansvaret för
tillsynsuppgiften skall flyttas från tillsynsmyndigheterna i konkurs till
polis eller åklagare. Utredaren har vid denna prövning funnit att det
framstår som mest ändamålsenligt och mest effektivt att även i fort-
31
sättningen låta tillsynsmyndigheterna i konkurs svara för tillsynen över Prop. 1995/96:98
meddelade förbud. Majoriteten av remissinstanserna delar också denna
bedömning.
De resurser och den kunskap som finns hos polisen kan enligt utredaren
dock tas till vara även inom ramen för nuvarande ordning.
De nuvarande bristerna i tillsynen tycks i huvudsak vara att hänföra till
svårigheterna att övergå till mer aktiva övervakningsåtgärder med bistånd
av polisen. Dessa svårigheter synes i stor utsträckning bero på bristande
kontakter mellan de två myndigheterna och oklarhet om ansvarsför-
hållandena, men också på knappa resurser hos myndigheterna.
Regeringen föreslår därför nedan en regeländring som skall möjliggöra
en mer effektiv och mer aktiv övervakning.
7.5.2 Tillsynsmyndigheterna i konkurs skall ha rätt till biträde av
polisen
Regeringens förslag: Tillsynsmyndigheterna i konkurs skall för sin
tillsyn ha rätt att få biträde av polisen.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker eller har inga
synpunkter på förslaget. Hovrätten för Västra Sverige och Statsåklagar-
myndigheten för speciella mål anser att man bör precisera det biträde som
polisen skall ge.
Skälen för regeringens förslag: Bristerna i tillsynen tycks i första hand
föreligga i de fall polismyndighetens hjälp behövs med att ta fram upp-
gifter avseende frågor om överträdelser av näringsförbud, t.ex. med inre
och yttre spaning. Om tillsynsmyndigheterna i konkurs skall kunna full-
göra sin tillsynsuppgift på ett effektivt sätt, måste polisen tillhandahålla
den hjälp den kan i detta avseende. Mycket starka skäl måste enligt
regeringens mening föreligga för att man skall avvisa en begäran om
sådant biträde. I dag riktar tillsynsmyndigheterna i konkurs normalt sin
begäran till den aktuella ekoroteln, som i sin tur kan anlita eller anvisa
annan polisenhet som lämplig för den begärda åtgärden. Detta är även
fortsättningsvis en god ordning, inte minst för att man då kan få del av
för ärendet intressant information som polisen eventuellt har. Ekorotlama
är i dag på många orter hårt arbetstyngda. Detta kräver hårda priorite-
ringar. Tillsynsmyndigheterna i konkurs har i sådant läge svårt att ställa
ovillkorliga krav om biträde hos ekorotlama.
För att ansvarsförhållandena skall klargöras i de fall där tillsynsmyndig-
heterna i konkurs bedömer att polisen bör lämna visst biträde vid den
utredning som tillsynsmyndigheterna gör om överträdelser av näringsför-
bud, och för att tillräckligt utrymme skall ges för sådana åtgärder hos
polisen, föreslår regeringen en regel som innebär att tillsynsmyndigheterna
för sin tillsyn skall ha rätt att få biträde av polisen. Genom den föreslagna
regeln ges tillsynsmyndigheterna en starkare ställning när hjälp med
32
åtgärder behövs för att tillsynen skall kunna fullgöras effektivt. Enligt Prop. 1995/96:98
regeringens uppfattning skall tillsynsmyndigheterna i konkurs således även
i fortsättningen ha det övergripande ansvaret för att nödvändiga åtgärder
vidtas. Endast i det fallet att åklagare inlett förundersökning för misstänkt
överträdelse av förbudet begränsas tillsynsmyndigheternas ansvar, men då
endast såvitt avser det förhållande som är föremål för utredning. Polisen
måste som en följd av detta övergripande ansvar redovisa till tillsynsmyn-
digheterna vilka åtgärder som vidtagits med anledning av tillsynsmyndig-
heternas begäran och vilket utfallet blivit. Enligt regringens mening kan
en regel som den föreslagna aktivt bidra till att undanröja oklarheter om
ansvarsfördelningen.
7.6.1 Nuvarande sanktionssystem behålls
Regeringens bedömning: De i dag gällande sanktionerna vid
överträdelse av näringsförbud, straff och förlängd förbudstid, bör
vara kvar. Straffskalan för brottet överträdelse av näringsförbud bör
inte ändras.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker eller har inga
synpunkter på förslaget.
Skälen för regeringens bedömning: Det nuvarande sanktionssystemet
framstår som ändamålsenligt. Domstolarnas påföljdspraxis ger inte anled-
ning till ändring av straffbestämmelsen. Det saknas skäl att skapa ut-
rymme för ytterligare förlängning av förbudstiden utöver vad som i dag
är möjligt.
7.6.2 Vid överträdelse av näringsförbud skall förbudstiden normalt
förlängas
Regeringens förslag: Vid överträdelse av näringsförbud skall
förbudstiden förlängas, om det inte finns särskilda skäl att underlåta
förlängning.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker eller har inga
synpunkter på förslaget.
Skälen för regeringens förslag: En konstaterad överträdelse av
näringsförbud innebär att den dömde under viss tid inte underkastat sig
det meddelade förbudet. Det faktum att den dömde inte följt förbudet
33
3 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 98
motiverar att förbudstiden normalt förlängs. Det är också ägnat att främja Prop. 1995/96:98
en enhetlig och konsekvent tillämpning att ange förlängning som huvud-
regel. Vid ringa överträdelse eller mildrande omständigheter skall förläng-
ning dock kunna underlåtas.
Näringsförbudsinstitutets effektivitet sammanhänger i hög grad med den
allmänna effektiviteten i kampen mot den ekonomiska brottsligheten.
I samma mån som brott i näringsverksamhet inte utreds och beivras
bortfaller också möjligheten att meddela näringsförbud.
Det är därför av stor vikt att de myndigheter som är satta att bekämpa
den ekonomiska brottsligheten förfogar över sådana resurser att de inte
tvingas till alltför hårda prioriteringar.
Det ändringsförslag som i första hand kan förväntas öka antalet
näringsförbud är bestämmelsen om att näringsförbud skall anses påkallat
från allmän synpunkt vid kvalificerad brottslighet. Regeringen bedömer
dock att ökningen av antalet näringsförbudsärenden inte kommer att
innebära någon påtaglig ökning av belastningen hos polis, åklagare eller
domstol. I än högre grad än i dag skall förbudstalan kunna föras i
samband med ansvarstalan och således inte kräva några betydande
utredningsinsatser, vare sig i samband med förundersökning eller i
domstol.
Ett ökat antal näringsförbud påverkar i första hand uppgiften att
övervaka efterlevnaden av meddelade förbud. Med oförändrad intensitet
i övervakningen av varje förbud medför naturligtvis ett större antal förbud
att ökade resurser måste tas i anspråk. Den ökade aktivitet i tillsynen som
regeringen förespråkar ställer också krav på större resurser.
Tillsynsmyndigheterna i konkurs har förklarat att de under de senare
årens stora inflöde av konkurser inte har kunnat prioritera tillsynen över
näringsförbud på önskat sätt. Antalet konkurser är nu i starkt avtagande.
Detta bör ge tillsynsmyndighema möjlighet att hantera flera förbud och
också skärpa tillsynen. Huruvida nedgången i antalet konkurser är
tillräckligt stor och tillräckligt långvarig för att helt täcka det resursbehov
som regeringens förslag medför är det svårt att säkert bedöma. Ökningen
av antalet förbud att övervaka kommer dock att vara successiv. På sikt
kan det därför prövas om ett ökat antal förbud medför att tillsynsmyndig-
heterna behöver tillföras resurser.
Regeringen bedömer således att den resursförstärkning hos tillsynsmyn-
digheterna i konkurs som en vidgad och fördjupad tillsyn över näringsför-
bud ställer anspråk på kan ske genom omfördelning inom ramen för
tillsynsmyndigheternas nuvarande resurser.
En mer omfattande och aktiv tillsyn ställer också krav på polisens
deltagande. I dag förefaller det på många orter vara svårt för tillsynsmyn-
digheterna i konkurs att fa det biträde som behövs för att tillsynen skall
fungera tillfredsställande. Regeringen har också bedömt att ett av skälen
till det är otillräckliga resurser. Vid sidan av det allmänna behovet av
krafttag mot ekonomisk brottslighet som nämns i inledningen bedömer
regeringen att dessa för polisen relativt begränsade uppgifter kan lösas Prop. 1995/96:98
genom omprioriteringar.
Regeringens förslag föranleder således inte några omedelbara ut-
giftsökningar eller inkomstminskningar.
Ändringarna avses träda i kraft den 1 juli 1996. Äldre bestämmelser skall
dock fortfarande gälla om näringsförbud meddelas på grund av att någon
före ikraftträdandet grovt åsidosatt vad som ålegat honom i närings-
verksamhet.
1 §
Paragrafen anger under vilka förutsättningar näringsförbud skall kunna
meddelas. Det uppställs en skyldighet för domstolen att meddela
näringsförbud när förutsättningarna är uppfyllda. Detta innebär att, om
den mot vilken talan riktas i egenskap av enskild näringsidkare grovt
åsidosatt vad som ålegat honom i näringsverksamhet och därvid gjort sig
skyldig till brottslighet som inte är ringa, näringsförbud skall meddelas,
om det är påkallat från allmän synpunkt. Någon ytterligare prövning
därutöver skall inte göras. När det gäller den närmare innebörden av
begreppet näringsidkare, vad som avses med begreppet påkallat från
allmän synpunkt och vad som avses med att någon begått brott i sin
egenskap av enskild näringsidkare, kan hänvisas till vad som uttalats i
förarbetena till den nuvarande bestämmelsen (prop. 1985/86:126 s. 148
ff).
la§
Enligt paragrafen kan näringsförbud komma i fråga för den som i
avsevärd omfattning underlåtit att betala sådan skatt, tull eller avgift som
omfattas av betalningssäkringslagen. Bestämmelsen motsvarar den nuva-
rande lydelsen av 1 § 2. Angående de närmare förutsättningarna för att
meddela näringsförbud kan hänvisas till vad som sagts i prop.
1985/86:126 s. 151 f.
35
3§
I paragrafens andra stycke har det tagits in en regel som innebär att
näringsförbud vid tillämpning av 1 § skall anses påkallat från allmän
synpunkt, om det lägsta föreskrivna straffet för något av de förbuds-
grundande brotten är fängelse i sex månader. De brottstyper som i första
hand är aktuella är grov oredlighet mot borgenärer, bokföringsbrott, som
är grovt, och grovt skattebedrägeri. Grovt bedrägeri, grov förskingring,
häleri, som är grovt, och medverkan till de nämnda brotten omfattas också
av regeln. Om det finns särskilda skäl kan presumtionen brytas. Särskilda
skäl kan finnas t.ex. om domstolen med tillämpning av 23 kap. 5 § brotts-
balken dömt till ett lindrigare straff än som är föreskrivet för brottet.
Detta kan t.ex. vara aktuellt beträffande en funktionär i bolag som
medverkat i mindre utsträckning till någon annans grova skattebedrägeri.
Särskilda skäl kan också finnas om gärningen framstår som en
engångshändelse efter en lång tids regelrätt drivande av näringsverksam-
het. Lagrådet har påpekat att det bör framgå av lagtexten att brottet skall
ha begåtts i vederbörandes näringsverksamhet. Lagrådet har vidare
framhållit att syftet med bestämmelsen är att presumtionen för att
näringsförbud är påkallat från allmän synpunkt skall kunna brytas i vissa
fall. Enligt Lagrådets mening bör därför andra stycket formuleras så att
syftet klart framgår. Bestämmelsen har utformats i enlighet med Lagrådets
förslag.
I paragrafen har endast gjorts redaktionella ändringar.
5#
I paragrafen anges att näringsförbud skall meddelas för en tid av lägst tre
och högst tio år. Det främsta syftet med näringsförbud är att hindra
oseriösa företagare från att driva näringsverksamhet. Domstolen far dock
vid bestämmande av förbudstiden använda liknande kriterier som vid
straffmätning. Vid bestämmandet av förbudstidens längd är det av
betydelse om näringsidkaren förorsakat stor skada för borgenärer,
anställda, konkurrenter eller avtalsparter. Det är också av vikt vilken
inställning näringsidkaren har visat. En omständighet som bör verka i
skärpande riktning är om näringsidkaren har visat sig helt likgiltig för de
regler som gäller för näringsverksamhet. Om näringsidkaren tidigare varit
underkastad näringsförbud men vägrat att ta rättelse av detta, kan det
finnas skäl att meddela en längre förbudstid (jfr prop. 1985/86:126 s.
162). Det kan finnas skäl att meddela en längre förbudstid när den
förbudsgrundande brottsligheten föranleder ett mycket långvarigt fängel-
sestraff. En kortare tid bör komma i fråga om omständigheterna i det
enskilda fallet ger anledning till antagande att näringsidkaren redan efter
en kortare tid kan betros med rätten att driva näring.
Det bör vidare nämnas att domstolen vid bestämmandet av straff för
Prop. 1995/96:98
36
gärning som har föranlett förbudet skall ta hänsyn till meddelat närings- Prop. 1995/96:98
förbud i enlighet med 29 kap. 5 § 5 brottsbalken.
6§
Enligt första stycket sjätte punkten förbjuds den som meddelats förbud att
vara firmatecknare för sådan juridisk person som anges i paragrafens
fjärde punkt. Detta är ingen ändring i förhållande till vad som gällt
tidigare men det bör av lagtexten klart framgå att även detta fall omfattas
(se prop. 1985/86:126 s. 164).
9§
I paragrafen har endast gjorts den ändringen att hänvisning görs till nya
1 a§.
I paragrafen har gjorts den ändringen att den särskilda underrättelse där
innebörden av näringsförbudet beskrivs skall fogas till domen eller
beslutet om näringsförbud. Genom ändringen är det lättare att veta att den
som meddelats näringsförbud verkligen fatt underrättelsen. Bestämmelsen
har behandlats ytterligare i den allmänna motiveringen (avsnitt 7.4.2).
16 §
Paragrafen har endast ändrats på det sättet att hänvisning görs till 1 §.
18 §
I paragrafen har gjorts den ändringen att domstolen får fastställa en
avvecklingstid. Bestämmelsen har således fatt en fakultativ utformning.
Det far i varje enskilt fall bedömas om avvecklingstid behövs. Be-
stämmelsen har behandlats ytterligare i den allmänna motiveringen
(avsnitt 7.3.2).
24 §
Genom ett nytt andra stycke fastslås att tillsynsmyndigheten har rätt att
få biträde av polismyndighet. Bestämmelsen har behandlats ytterligare i
den allmänna motiveringen (avsnitt 7.5.2).
26 §
Paragrafens första stycke innehåller en regel om att förbudstiden skall
förlängas med högst fem år, om det inte finns särskilda skäl att underlåta
förlängning. Genom ändringen fastslås att som huvudregel gäller att
förbudstiden skall förlängas, om förbudet har överträtts. Förbudstiden bör
som regel förlängas med den tid som förbudet överträtts. Om den
37
verksamhet som näringsidkaren lagstridigt bedrivit haft stor omfattning Prop. 1995/96:98
eller om det förekommit nya oegentligheter under överträdelsetiden, bör
detta tala i skärpande riktning. Förlängning kan underlåtas om det
föreligger särskilda skäl. Särskilda skäl föreligger t.ex. om det meddelas
ett nytt näringsförbud eller överträdelsen bedöms som ringa brott. Om det
vid domstolens prövning gått mycket lång tid sedan förbudstiden löpte ut,
kan också det vara ett skäl att underlåta förlängning.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
Ändringarna avses träda i kraft den 1 juli 1996. Äldre bestämmelser skall
dock fortfarande gälla om näringsförbud meddelas på grund av att någon
före ikraftträdandet grovt åsidosatt vad som ålegat honom i närings-
verksamhet.
38
Härigenom föreskrivs
dels att 2, 9, 11-13, 15 och 17 §§ skall upphöra att gälla,
dels att 1, 4-6, 8, 10, 14, 16 och 18-26 §§ skall ha följande lydelse.
Prop. 1995/96:98
Bilaga 1
Nuvarande lydelse
1
Näringsförbud får, om det är på-
kallat från allmän synpunkt, med-
delas den som i egenskap av en-
skild näringsidkare grovt åsidosatt
vad som ålegat honom i närings-
verksamhet och därvid
1. gjort sig skyldig till brotts-
lighet som inte är ringa, eller
2. i avsevärd omfattning under-
låtit att betala sådan skatt, tull
eller avgift som omfattas av lagen
(1978:880) om betalningssäkring
för skatter, tullar och avgifter.
4
Har näringsverksamhet bedrivits
av en juridisk person får, under de
förutsättningar som anges i 1-3 §§,
näringsförbud meddelas, i fråga om
kommanditbolag: komplementär,
annat handelsbolag: bolags-man,
aktiebolag och försäkringsbolag:
ledamot och suppleant i styrelsen
samt verkställande direktör och
vice verkställande direktör,
bankaktiebolag, sparbank och
ekonomisk förening: ledamot och
suppleant i styrelsen,
om denne begått brottet i närings-
verksamheten eller innehade sin
ställning när betalningen av skatt,
tull eller avgift underläts eller den
juridiska personen försattes i kon-
kurs.
Första stycket gäller också den
Föreslagen lydelse
§
Näringsförbud skall, om det är
påkallat från allmän synpunkt,
meddelas den som i egenskap av
enskild näringsidkare grovt åsido-
satt vad som ålegat honom i nä-
ringsverksamhet och därvid gjort
sig skyldig till brottslighet som inte
är ringa.
År för något av brotten inte före-
skrivet lindrigare straff än fängelse
i sex månader, skall näringsförbud
meddelas, om inte särskilda skäl
medger att näringsförbud kan un-
derlåtas.
§
Har näringsverksamhet bedrivits
av en juridisk person skall, under
de förutsättningar som anges i 1-3
§§, näringsförbud meddelas, i fråga
om
kommanditbolag: komplementär,
annat handelsbolag: bolags-man,
aktiebolag och försäkringsbolag:
ledamot och suppleant i styrelsen
samt verkställande direktör och
vice verkställande direktör,
bankaktiebolag, sparbank och
ekonomisk förening: ledamot och
suppleant i styrelsen,
om denne begått brottet i närings-
verksamheten.
som i annan egenskap än där sägs
39
faktiskt har utövat ledningen av en näringsverksamhet eller utåt har Prop. 1995/96:98
framträtt som ansvarig för en enskild näringsverksamhet. Bilaga 1
5 §
Näringsförbud skall meddelas för Näringsförbud skall meddelas för
en viss tid, lägst tre och högst fem en tid av fem år. Föreligger sär-
ar. skilda skäl får annan tid bestäm-
mas, dock lägst tre och högst sju
år.
6§
Den som är underkastad näringsförbud far inte
1. driva näringsverksamhet,
2. vara bolagsman i ett annat handelsbolag än kommanditbolag eller
komplementär i ett kommanditbolag,
3. vara stiftare av ett aktiebolag, ett bankaktiebolag, en sparbank eller
ett försäkringsbolag,
4. vara ledamot eller suppleant i styrelsen för ett aktiebolag, ett
bankaktiebolag, en sparbank, ett försäkringsbolag, ett handelsbolag eller
en ekonomisk förening eller en sådan ideell förening eller stiftelse som
driver näringsverksamhet,
5. vara verkställande direktör eller vice verkställande direktör i ett
aktiebolag eller ett försäkringsbolag,
6. i annan egenskap vara ställ- 6. vara firmatecknare eller i annan
företrädare för en sådan juridisk egenskap vara ställföreträdare för
person som anges vid 4, en sådan juridisk person som anges
vid 4 eller ha generell fullmakt att
företräda sådan juridisk person.
7. faktiskt utöva ledningen av en näringsverksamhet eller av en sådan
juridisk person som är bokföringspliktig även om den inte driver näring,
8. äga så många aktier i ett aktiebolag, ett bankaktiebolag eller ett
försäkringsaktiebolag att hans andel av röstetalet för samtliga aktier i
bolaget överstiger femtio procent.
Beträffande verkställande direktör och vice verkställande direktör för en
filial enligt lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. och föreståndare
för en verksamhet enligt samma lag finns bestämmelser om näringsförbud
i den lagen.
Näringsförbud utgör inget hinder mot att sådan verksamhet bedrivs som
innebär utövning av rättighet som avses i 2 kap. 1 § regeringsformen eller
1 kap. 1 §, 4 kap. 1 §, 6 kap. 1 § eller 13 kap. 1 § tryckfrihetsförord-
ningen eller 1 kap. 1 §, 3 kap. 1, 2 eller 8 § eller 10 kap. 1 § yttrandefri-
hetsgrundlagen.
8 §
Talan om näringsförbud förs i tingsrätt av allmän åklagare. Angående
utredningen och förfarandet i mål om näringsförbud skall, om inte annat
föreskrivs i denna lag, i tillämpliga delar gälla vad som i allmänhet är
föreskrivet om mål som rör allmänt åtal för brott där straffet är fängelse
i högst ett år. Tvångsmedel enligt 24 och 25 kap. rättegångsbalken far
40
dock inte tillgripas i fraga om näringsförbud.
Talan om näringsförbud grundat
på 2 § får tas upp av samma tings-
rätt som handlägger eller har
handlagt konkursen.
10
Är det uppenbart att grund för
näringsförbudföreligger, får rätten
meddela förbud för tiden till dess
frågan om näringsförbud slutligt
har avgjorts (tillfälligt näringsför-
bud).
En fråga om tillfälligt närings-
förbud tas upp på yrkande av åkla-
garen. Innan ett förbud meddelas
skall den som yrkandet avser få
tillfälle att yttra sig, om det inte
finns anledning att anta att han har
avvikit eller på annat sätt håller
sig undan.
Rätten får hålla förhandling för
frågans prövning. Till förhandling-
en skall den som avses med yrkan-
det kallas personligen. I kallelsen
skall han upplysas om att frågan
kan avgöras även om han inte in-
ställer sig. Om förhandlingen gäl-
ler i tillämpliga delar föreskrif-
terna i 24 kap. 14 § rättegångs-
balken.
Bifalls en talan om näringsför-
bud, får rätten i domen självmant
förordna om tillfälligt förbud.
14
I samband med att näringsförbud
eller tillfälligt näringsförbud med-
delas skall rätten till den som avses
med förbudet överlämna en särskild
underrättelse, där innebörden av
förbudet beskrivs.
Prop. 1995/96:98
Bilaga 1
§
Bifalls en talan om näringsför-
bud, får rätten i domen självmant
förordna att näringsförbudet skall
gälla utan hinder av att domen inte
vunnit laga kraft. Vid tillämpning
av 5 § skall även denna tid beak-
tas. Att domstolen i vissa fall kan
medge tid för avveckling framgår
av 18 §.
Överklagas ett meddelat närings-
förbud, får högre rätt omedelbart
besluta att förordnande enligt för-
sta stycket tills vidare inte skall
gälla.
§
Till dom, i vilken näringsförbud
meddelas, skall fogas en särskild
underrättelse, där innebörden av
förbudet beskrivs.
16 §
Om den som genom en lagakraft-
vunnen dom fått näringsförbud
grundat på 1 § 1 frikänns från an-
svar för brottsligheten, skall nä-
ringsförbudet samtidigt upphävas.
Om den som genom en lagakraft-
vunnen dom fått näringsförbud
frikänns från ansvar för brottslig-
heten, skall näringsförbudet samti-
digt upphävas. Avser frikännandet
4 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 98
Avser frikännandet endast en viss
del av brottsligheten eller hänförs
denna under mildare straffbestäm-
melser, skall rätten pröva om och
under vilken tid förbudet fortfaran-
de skall gälla. I fall som avses nu
far rätten också upphäva eller ändra
ett beslut om skyldighet att svara
för rättegångskostnader, om ett så-
dant har meddelats i samband med
domen om förbud.
Upphäver rätten det konkursbe-
slut som utgjort förutsättning för
ett näringsförbud enligt 2 §, skall
näringsförbudet samtidigt upphä-
vas.
Rättens beslut om att upphäva
eller ändra ett näringsförbud skall
gälla omedelbart.
18
En domstol som meddelar beslut
om näringsförbud eller om tillfäl-
ligt näringsförbud skall fastställa
en begränsad tid efter vilken för-
budet skall gälla, om tiden behövs
för avvecklingen av näringsverk-
samhet, anställning, uppdrag, del-
ägarskap i handelsbolag eller aktie-
innehav som anges i 6 och 7 §§.
Rätten får föreskriva vilka åtgärder
som får vidtas eller som skall vara
förbjudna under denna tid och vad
den som fått näringsförbud i övrigt
då har att iaktta.
Om det föreligger synnerliga skäl,
far tiden för avveckling förlängas
på ansökan av den som fatt förbu-
det.
Beträffande mål om förlängning
av tiden för avveckling gäller vad
som sägs om upphävande av för-
bud i 17 § andra och tredje stycke-
na.
endast en viss del av brottsligheten
eller hänförs denna under mildare
straffbestämmelser, skall rätten prö-
va om och under vilken tid för-
budet fortfarande skall gälla. I fall
som avses nu far rätten också upp-
häva eller ändra ett beslut om
skyldighet att svara för rättegångs-
kostnader, om ett sådant har med-
delats i samband med domen om
förbud.
Rättens beslut om att upphäva
eller ändra ett näringsförbud skall
gälla omedelbart.
Prop. 1995/96:98
Bilaga 1
§
En domstol som meddelar beslut
om näringsförbud får fastställa en
begränsad tid efter vilken förbudet
skall gälla, om tiden behövs för
avvecklingen av näringsverksamhet,
anställning, delägarskap i handels-
bolag eller aktieinnehav som anges
i 6 och 7 §§.
Om det föreligger synnerliga skäl,
far tiden för avveckling förlängas
på ansökan av den som fatt förbu-
det.
Beträffande mål om förlängning
av tiden för avveckling gäller i
tillämpliga delar vad som före-
skrivs i 8 § om talan om förbud.
Ett sådant mål tas upp av den
tingsrätt som tidigare handlagt
målet om näringsförbud. Målet får
i stället tas upp av rätten i den ort
där sökanden har sitt hemvist, om
rätten med hänsyn till utredningen
samt kostnader och andra omstän-
digheter finner det lämpligt.
Mål om förlängning av tiden för
avveckling får avgöras utan huvud-
förhandling, om saken ändå kan
utredas tillfredsställande. Har rät-
ten beslutat att målet skall avgöras
utan huvudförhandling, skall par-
terna ges tillfälle att slutföra sin
talan, om det inte är uppenbart att
detta inte behövs.
Prop. 1995/96:98
Bilaga 1
19
Den som är underkastad närings-
förbud eller tillfälligt näringsför-
bud far medges dispens för att
driva en näringsverksamhet, inneha
anställning eller uppdrag, vara del-
ägare i ett handelsbolag eller äga
vissa aktier. Rätten får föreskriva
vad den som medges dispens har
att iaktta då denna utnyttjas.
20
En dispens får återkallas, om den
som medgetts denna överträder
näringsförbudet eller det tillfälliga
näringsförbudet eller bryter mot en
föreskrift som är knuten till dis-
pensen. Detsamma gäller om den
som medgetts dispens från ett för-
bud i 6 § i annat hänseende åsido-
sätter vad som åligger honom i den
verksamhet som avses med dispen-
sen.
§
Den som är underkastad närings-
förbud får medges dispens för att
driva en näringsverksamhet, inneha
anställning eller uppdrag, vara del-
ägare i ett handelsbolag eller äga
vissa aktier. Rätten får föreskriva
vad den som medges dispens har
att iaktta då denna utnyttjas.
§
En dispens får återkallas, om den
som medgetts denna överträder
näringsförbudet eller bryter mot en
föreskrift som är knuten till dis-
pensen. Detsamma gäller om den
som medgetts dispens från ett för-
bud i 6 § i annat hänseende åsido-
sätter vad som åligger honom i den
verksamhet som avses med dispen-
sen.
21 §
En fråga om dispens får prövas i
samband med dom om näringsför-
bud eller beslut om tillfälligt nä-
ringsförbud eller efter en senare
gjord ansökan.
När en fråga om dispens prövas
särskilt, gäller i tillämpliga delar
vad som sägs i 17 § andra och
tredje styckena.
En fråga om dispens får prövas i
samband med dom om näringsför-
bud eller efter en senare gjord an-
sökan.
När en fråga om dispens prövas
särskilt, gäller i tillämpliga delar
vad som sägs i 18 § tredje och
fjärde styckena.
22 §
Talan om återkallelse av dispens
förs av allmän åklagare. När frågan
prövas i ett särskilt mål gäller i
tillämpliga delar vad som sägs i 17
£ andra stycket. Målet får dock tas
upp även av den tingsrätt som tidi-
gare prövat frågan om dispens.
Talan om återkallelse av dispens
förs av allmän åklagare. När frågan
prövas i ett särskilt mål gäller i
tillämpliga delar vad som sägs i 18
§ tredje stycket. Målet får dock tas
upp även av den tingsrätt som tidi-
gare prövat frågan om dispens.
23 §
Patent- och registreringsverket
skall föra ett register över närings-
förbud och tillfälliga näringsför-
bud.
24
Tillsyn över att näringsförbud och
tillfälliga näringsförbud efterlevs
utövas av de kronofogdemyndig-
heter som är tillsynsmyndigheter i
konkurs. Tillsynen ankommer på
den kronofogdemyndighet som är
tillsynsmyndighet för konkurser
som handläggs vid tingsrätten i den
ort där den som är underkastad
förbudet är bosatt.
Om det finns skäl att misstänka
att ett förbud överträds eller att den
som fatt dispens enligt 19 § åsido-
sätter vad som åligger honom i den
verksamhet som avses med dispen-
sen, eller vad som rätten föreskrivit
i samband med att den beviljade
dispens, skall tillsynsmyndigheten
göra anmälan om förhållandet till
åklagaren.
25
Den som överträder ett närings-
förbud eller ett tillfälligt närings-
förbud eller bryter mot en föreskrift
som meddelats med stöd av 18
eller 19 § skall dömas till fängelse
i högst två år eller, om brottet är
ringa, till böter eller fängelse i
högst sex månader.
26 §
Ett näringsförbud som överträds
får förlängas med högst fem år.
Sker flera förlängningar, far den
sammanlagda tiden för förlängning
inte vara mer än fem år. Talan om
förlängning skall väckas innan
förbudstiden har gått ut.
Patent- och registreringsverket
skall fora ett register över närings-
förbud.
Prop. 1995/96:98
Bilaga 1
§
Tillsyn över att näringsförbud
efterlevs utövas av de kronofog-
demyndigheter som är tillsynsmyn-
digheter i konkurs. Tillsynen an-
kommer på den kronofogdemyn-
dighet som är tillsynsmyndighet för
konkurser som handläggs vid tings-
rätten i den ort där den som är
underkastad förbudet är bosatt.
Tillsynsmyndigheten har för till-
syn enligt första stycket rätt att
erhålla biträde av polismyndighet.
Om det finns skäl att misstänka
att ett förbud överträds eller att den
som fått dispens enligt 19 § åsido-
sätter vad som åligger honom i den
verksamhet som avses med dispen-
sen, eller vad som rätten föreskrivit
i samband med att den beviljade
dispens, skall tillsynsmyndigheten
göra anmälan om förhållandet till
åklagaren.
§
Den som överträder ett närings-
förbud eller bryter mot en föreskrift
som meddelats med stöd av 19 §
skall dömas till fängelse i högst två
år eller, om brottet är ringa, till
böter eller fängelse i högst sex
månader.
Ett näringsförbud som överträds
skall förlängas med högst fem år
om inte särskilda skäl medger att
förlängning kan underlåtas. Sker
flera förlängningar, far den sam-
manlagda tiden for förlängning inte
vara mer än fem år. Talan om for-
44
längning skall väckas innan för-
budstiden har gått ut.
När en fråga om förlängning prövas särskilt, gäller i tillämpliga delar
vad som föreskrivs i 8 § om mål om näringsförbud.
I 20 § finns bestämmelser om återkallelse av dispens när ett förbud
överträds.
Prop. 1995/96:98
Bilaga 1
1. Denna lag träder i kraft den
2. Genom ikraftträdandet upphör tillfälliga näringsförbud, som
meddelats utan att rätten samtidigt meddelat näringsförbud, att gälla.
3. De nya lydelserna av 1 § första stycket och 18 § tillämpas även i fall
där talan om näringsförbud väckts före ikraftträdandet.
4. Bestämmelsen i 1 § andra stycket och bestämmelsen i 26 § i dess nya
lydelse tillämpas endast på brott som begåtts efter ikraftträdandet.
5. De nya lydelserna av 5 och 6 §§ tillämpas endast beträffande den
som meddelas förbud för att efter ikraftträdandet ha grovt åsidosatt vad
som ålegat honom i näringsverksamhet.
45
Prop. 1995/96:98
Bilaga 2
Efter remiss har yttranden över betänkandet Ett renodlat näringsförbud
(SOU 1995:1) avgetts av Hovrätten för Västra Sverige, Stockholms
tingsrätt, Kammarrätten i Stockholm, Justitiekanslem, Domstolsverket,
Riksåklagaren, Statsåklagarmyndigheten för speciella mål, Rikspolisstyrel-
sen, Brottsförebyggande rådet, Finansinspektionen, Riksskatteverket, Kro-
nofogdemyndigheten i Stockholms län, Kronofogdemyndigheten i Malmö-
hus län, Kronofogdemyndigheten i Göteborgs och Bohus län, Kronofog-
demyndigheten i Jämtlands län, Uppsala universitet, Närings- och teknik-
utvecklingsverket NUTEK, Marknadsdomstolen, Konkurrensverket, Pa-
tent- och registreringsverket, Konsumentverket, Sveriges Advokatsam-
fund, Grossistförbundet Svensk Handel, Sveriges Industriförbund, Sven-
ska Handelskammarförbundet, Svenska Revisorsamfundet SRS, Före-
tagarnas Riksorganisation, Tjänstemännens Centralorganisation TCO,
Sveriges Akademikers Centralorganisation SACO, Landsorganisationen
i Sverige LO, Svenska Arbetsgivareföreningen SAF, Svenska Bankför-
eningen, Sveriges Ackordscentral och Konkursförvaltarkollegiemas för-
ening.
Härutöver har inkommit skrivelser från Hotell- och Restauranganställdas
Förbund och Sveriges Hantverks- och Småföretag.
46
Prop. 1995/96:98
Bilaga 3
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1986:436) om näringsförbud
dels att 1, 3-6, 9, 14, 16, 18, 24 och 26 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 1 a §, av följande
lydelse.
Nuvarande lydelse
1
Näringsförbud får, om det är på-
kallat från allmän synpunkt, med-
delas den som i egenskap av en-
skild näringsidkare grovt åsidosatt
vad som ålegat honom i närings-
verksamhet och därvid
1. gjort sig skyldig till brottslig-
het som inte är ringa, eller
2. i avsevärd omfattning under-
låtit att betala sådan skatt, tull
eller avgift som omfattas av lagen
(1978:880) om betalningssäkring
för skatter, tullar och avgifter.
Föreslagen lydelse
§
Näringsförbud skall, om det är
påkallat från allmän synpunkt,
meddelas den som i egenskap av
enskild näringsidkare grovt åsido-
satt vad som ålegat honom i nä-
ringsverksamhet och därvid gjort
sig skyldig till brottslighet som inte
är ringa.
1 a§
Näringsförbud får, om det är på-
kallat från allmän synpunkt, med-
delas den som i egenskap av en-
skild näringsidkare grovt åsidosatt
vad som ålegat honom i närings-
verksamhet och därvid i avsevärd
omfattning underlåtit att betala
sådan skatt, tull eller avgift som
omfattas av lagen (1978:880) om
betalningssäkring för skatter, tullar
och avgifter.
3 §
Vid prövningen av om näringsförbud är påkallat från allmän synpunkt
skall särskilt beaktas om åsidosättandet varit systematiskt eller syftat till
betydande vinning, om det medfört eller varit ägnat att medföra betydande
skada eller om näringsidkaren tidigare dömts för brott i näringsverksam-
het.
47
Om näringsidkaren har gjort sig
skyldig till brott för vilket det läg-
sta föreskrivna straffet är fängelse
i sex månader, skall vid tillämpning
av 1 § näringsförbud anses påkal-
lat från allmän synpunkt. Närings-
förbud får dock underlåtas om det
finns särskilda skäl.
Prop. 1995/96:98
Bilaga 3
4 §
Har näringsverksamhet bedrivits
av en juridisk person far, under de
förutsättningar som anges i 1-3 §§,
näringsförbud meddelas, i fråga om
kommanditbolag: komplementär,
annat handelsbolag: bolagsman, ak-
tiebolag och försäkringsbolag: leda-
mot och suppleant i styrelsen samt
verkställande direktör och vice
verkställande direktör, bankaktie-
bolag, sparbank och ekonomisk
förening: ledamot och suppleant i
styrelsen, europeisk ekonomisk
intressegruppering med säte i Sve-
rige: företagsledare, om denne be-
gått brottet i näringsverksamheten
eller innehade sin ställning när
betalningen av skatt, tull eller av-
gift underläts eller den juridiska
personen försattes i konkurs.
Har näringsverksamhet bedrivits
av en juridisk person far, under de
förutsättningar som anges i 1-3 §§,
näringsförbud meddelas, i fråga om
kommanditbolag: komplementär,
annat handelsbolag: bolagsman,
aktiebolag och försäkringsbolag:
ledamot och suppleant i styrelsen
samt verkställande direktör och
vice verkställande direktör,
bankaktiebolag, sparbank och
ekonomisk förening: ledamot och
suppleant i styrelsen,
europeisk ekonomisk intresse-
gruppering med säte i Sverige:
företagsledare,
om denne begått brottet i närings-
verksamheten eller innehade sin
ställning när betalningen av skatt,
tull eller avgift underläts eller den
juridiska personen försattes i kon-
kurs.
Första stycket gäller också den som i annan egenskap än där sägs
faktiskt har utövat ledningen av en näringsverksamhet eller utåt har
framträtt som ansvarig för en enskild näringsverksamhet.
5 §
Näringsförbud skall meddelas för Näringsförbud skall meddelas för
en viss tid, lägst tre och högst fem en viss tid, lägst tre och högst tio
år. år.
48
Senaste lydelse 1994:1928.
6 §2
Den som är underkastad näringsförbud får inte
1. driva näringsverksamhet,
2. vara bolagsman i ett annat handelsbolag än kommanditbolag eller
komplementär i ett kommanditbolag eller medlem i en europeisk
ekonomisk intressegruppering med säte i Sverige,
3. vara stiftare av ett aktiebolag, ett bankaktiebolag, en sparbank eller
ett försäkringsbolag,
4. vara ledamot eller suppleant i styrelsen för ett aktiebolag, ett bank-
aktiebolag, en sparbank, ett försäkringsbolag, ett handelsbolag, en
europeisk ekonomisk intressegruppering med säte i Sverige eller en
ekonomisk förening eller en sådan ideell förening eller stiftelse som driver
näringsverksamhet,
5. vara verkställande direktör eller vice verkställande direktör i ett
aktiebolag eller ett försäkringsbolag eller företagsledare i en europeisk
ekonomisk intressegruppering med säte i Sverige,
6. i annan egenskap vara ställför- 6. vara firmatecknare eller i an-
eträdare för en sådan juridisk per- nan egenskap vara ställföreträdare
son som anges vid 4, för en sådan juridisk person som
anges vid 4,
7. faktiskt utöva ledningen av en näringsverksamhet eller av en sådan
juridisk person som är bokföringspliktig även om den inte driver näring,
8. äga så många aktier i ett aktiebolag, ett bankaktiebolag eller ett
försäkringsaktiebolag att hans andel av röstetalet för samtliga aktier i
bolaget överstiger femtio procent.
Beträffande verkställande direktör och vice verkställande direktör för en
filial enligt lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. och föreståndare
för en verksamhet enligt samma lag finns bestämmelser om näringsförbud
i den lagen.
Näringsförbud utgör inget hinder mot att sådan verksamhet bedrivs som
innebär utövning av rättighet som avses i 2 kap. 1 § regeringsformen eller
1 kap. 1 §, 4 kap. 1 §, 6 kap. 1 § eller 13 kap. 1 § tryckfrihetsförord-
ningen eller 1 kap. 1 §, 3 kap. 1, 2 eller 8 § eller 10 kap. 1 § yttrandefri-
hets grundlagen.
Prop. 1995/96:98
Bilaga 3
Varje kronofogdemyndighet skall
särskilt uppmärksamma när det kan
finnas skäl att meddela närings-
förbud grundat på 1 § 2 och an-
mäla förhållandet till åklagaren.
Varje kronofogdemyndighet skall
särskilt uppmärksamma när det kan
finnas skäl att meddela närings-
förbud grundat på 1 a § och an-
mäla förhållandet till åklagaren.
2 Senaste lydelse 1994:1928.
49
14 §
I samband med att näringsförbud
eller tillfälligt näringsförbud med-
delas skall rätten till den som avses
medförbudet överlämna en särskild
underrättelse, där innebörden av
förbudet beskrivs.
När näringsförbud eller tillfälligt
näringsförbud meddelas skall rätten
till domen eller beslutet foga en
särskild underrättelse, där innebör-
den av förbudet beskrivs.
Prop. 1995/96:98
Bilaga 3
16 §
Om den som genom en laga-
kraftvunnen dom fatt näringsför-
bud grundat på 1 § 1 frikänns från
ansvar för brottsligheten, skall nä-
ringsförbudet samtidigt upphävas.
Avser frikännandet endast en viss
del av brottsligheten eller hänförs
denna under mildare straffbestäm-
melser, skall rätten pröva om och
under vilken tid förbudet fortfaran-
de skall gälla. I fall som avses nu
far rätten också upphäva eller ändra
ett beslut om skyldighet att svara
för rättegångskostnader, om ett
sådant har meddelats i samband
med domen om förbud.
Om den som genom lagakraft-
vunnen dom fatt näringsförbud
grundat på 1 § frikänns från ansvar
för brottsligheten, skall näringsför-
budet samtidigt upphävas. Avser
frikännandet endast en viss del av
brottsligheten eller hänförs denna
under mildare straffbestämmelser,
skall rätten pröva om och under
vilken tid förbudet fortfarande skall
gälla. I fall som avses nu far rätten
också upphäva eller ändra ett beslut
om skyldighet att svara för rätte-
gångskostnader, om ett sådant har
meddelats i samband med domen
om förbud.
Upphäver rätten det konkursbeslut som utgjort förutsättning för ett
näringsförbud enligt 2 §, skall näringsförbudet samtidigt upphävas.
Rättens beslut om att upphäva eller ändra ett näringsförbud skall gälla
omedelbart.
18
En domstol som meddelar beslut
om näringsförbud eller om tillfäl-
ligt näringsförbud skall fastställa en
begränsad tid efter vilken förbudet
skall gälla, om tiden behövs för
avvecklingen av näringsverksam-
het, anställning, uppdrag, delägar-
skap i handelsbolag eller aktieinne-
hav som anges i 6 och 7 §§. Rätten
far föreskriva vilka åtgärder som
far vidtas eller som skall vara för-
bjudna under denna tid och vad
den som fatt näringsförbud i övrigt
då har att iaktta.
§
En domstol som meddelar beslut
om näringsförbud eller om tillfäl-
ligt näringsförbud far fastställa en
begränsad tid efter vilken förbudet
skall gälla, om tiden behövs för
avvecklingen av näringsverksam-
het, anställning, uppdrag, delägar-
skap i handelsbolag eller aktieinne-
hav som anges i 6 och 7 §§. Rätten
far föreskriva vilka åtgärder som
får vidtas eller som skall vara för-
bjudna under denna tid och vad
den som fatt näringsförbud i övrigt
då har att iaktta.
Om det föreligger synnerliga skäl, far tiden för avveckling förlängas på
50
ansökan av den som fatt förbudet.
Beträffande mål om förlängning av tiden för avveckling gäller vad som
sägs om upphävande av förbud i 17 § andra och tredje styckena.
24 §
Tillsyn över att näringsförbud och tillfälliga näringsförbud efterlevs
utövas av de kronofogdemyndigheter som är tillsynsmyndigheter i
konkurs. Tillsynen ankommer på den kronofogdemyndighet som är
tillsynsmyndighet för konkurser som handläggs vid tingsrätten i den ort
där den som är underkastad förbudet är bosatt.
Tillsynsmyndigheten har för till-
syn enligt första stycket rätt att få
biträde av polismyndighet.
Om det finns skäl att misstänka att ett förbud överträds eller att den som
fatt dispens enligt 19 § åsidosätter vad som åligger honom i den
verksamhet som avses med dispensen, eller vad som rätten föreskrivit i
samband med att den beviljade dispens, skall tillsynsmyndigheten göra
anmälan om förhållandet till åklagaren.
Prop. 1995/96:98
Bilaga 3
26 §
Ett näringsförbud som överträds
får förlängas med högst fem år.
Sker flera förlängningar, far den
sammanlagda tiden för förlängning
inte vara mer än fem år. Talan om
förlängning skall väckas innan
förbudstiden har gått ut.
Ett näringsförbud som överträds
skall förlängas med högst fem år
om det inte finns särskilda skäl att
underlåta förlängning. Sker flera
förlängningar, far den samman-
lagda tiden för förlängning inte
vara mer än fem år. Talan om för-
längning skall väckas innan för-
budstiden har gått ut.
När en fråga om förlängning prövas särskilt, gäller i tillämpliga delar
vad som föreskrivs i 8 § om mål om näringsförbud.
I 20 § finns bestämmelser om återkallelse av dispens när ett förbud
överträds.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
2. Om näringsförbud meddelas den som före ikraftträdandet grovt
åsidosatt vad som ålegat honom i näringsverksamhet gäller äldre bestäm-
melser.
51
Prop. 1995/96:98
Bilaga 4
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1996-01-15
Närvarande: f.d. regeringsrådet Bertil Voss, justitierådet Johan Munck,
regeringsrådet Karl-Ingvar Rundqvist.
Enligt en lagrådsremiss den 21 december 1995 (Näringsdepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om
ändring i lagen (1986:436) om näringsförbud.
Förslaget har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Margareta
Gårdmark-Nylén.
Förslaget föranleder följande yttrande av Lagrådet'.
3 §
Presumtionsregeln i det nya andra stycket innebär att näringsförbud skall
anses påkallat från allmän synpunkt vid kvalificerad brottslighet. Som
anges i lagrådsremissen (7.1.3) skall brottet ha begåtts i vederbörandes
näringsverksamhet. För tydlighetens skull bör detta framgå av lagtexten.
Enligt andra meningen i det nya stycket får näringsförbud underlåtas om
det finns särskilda skäl. Syftet med bestämmelsen är att presumtionen för
att näringsförbud är påkallat från allmän synpunkt skall kunna brytas i
vissa fall. Formuleringen medför emellertid att näringsförbud skall kunna
underlåtas, även om det är påkallat från allmän synpunkt. En motsvarande
möjlighet att underlåta näringsförbud föreligger inte om brottsligheten inte
är kvalificerad. Att näringsförbud skall kunna underlåtas endast om
näringsidkaren har gjort sig skyldig till kvalificerad brottslighet, är
uppenbarligen inte avsett. Andra stycket bör därför enligt Lagrådets
mening formuleras så att syftet klart framgår, dvs. att presumtionsregeln
kan brytas, om det finns särskilda skäl.
Lagrådet föreslår att andra stycket ges följande lydelse.
”Har näringsidkaren i näringsverksamheten gjort sig skyldig till brott för
vilket det lägsta föreskrivna straffet är fängelse i sex månader, skall vid
tillämpning av 1 § näringsförbud anses påkallat från allmän synpunkt, om
inte särskilda skäl talar mot det”.
52
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 25 januari 1996
Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Hjelm-
Wallén, Hellström, Peterson, Thalén, Freivalds, Wallström, Persson,
Tham, Schori, Blomberg, Heckscher, Hedborg, Andersson, Winberg,
Uusmann, Nygren, Ulvskog, Sundström, Lindh, Johansson
Föredragande: statsrådet Heckscher
Regeringen beslutar proposition 1995/96:98 Ändrade regler för närings-
förbud.
53
gotab 49484, Stockholm 1996