Regeringens proposition
1995/96:85

Hemlig kameraövervakning

Prop.

1995/96:85

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 19 oktober 1995

Ingvar Carlsson

Laila Freivalds

(Justitiedepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att ett nytt tvångsmedel, hemlig kamera-
övervakning, införs. Förslaget innebär att polisen skall kunna bedriva
spaning mot en person genom att använda dolda fjärrmanövrerade
övervakningskameror. Den föreslagna regleringen ansluter nära till
bestämmelserna i rättegångsbalken om hemlig teleavlyssning. Dolda
fjärrmanövrerade övervakningskameror skall få användas vid
förundersökning angående brott för vilket minimistraffet inte understiger
två års fängelse samt vid försök, förberedelse eller stämpling till sådant
brott om gärningen är straffbar. Beslut om tillstånd till hemlig
kameraövervakning skall fattas av rätten på ansökan av åklagaren.
Hemlig kameraövervakning får användas endast om någon är skäligen
misstänkt för brottet och åtgärden är av synnerlig vikt för utredningen.
Domstolens tillstånd skall meddelas att gälla för viss tid och viss plats.
Enligt förslaget skall alla de platser som det kan antas att den
misstänkte kommer att uppehålla sig på kunna övervakas. Förslaget
innehåller också regler om hävande av beslut och granskning och
bevarande av upptaget bildmaterial. Även i dessa delar ansluter
förslaget till reglerna om hemlig teleavlyssning. Vidare föreslås att
lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa
brottmål skall omfatta också hemlig kameraövervakning. Det nya
tvångsmedlet skall således i vissa fall kunna användas även vid
utredning av allmänfarliga brott, vissa högmålsbrott och vissa brott mot
rikets säkerhet även om det för brottet är föreskrivet lindrigare straff än
fängelse i två år.

I propositionen föreslås att bestämmelserna om hemlig kamera-
övervakning tas in i en ny lag vars giltighet begränsas till elva månader.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 februari 1996.                                  1

1 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 85

Innehållsförteckning

Prop. 1995/96:85

1     Förslag till riksdagsbeslut...................... 4

2     Lagtext ................................. 5

2.1   Förslag till lag om hemlig kameraövervakning ....   5

2.2   Förslag till lag om ändring i lagen (1952:98) med

särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa
brottmål............................. 7

2.3   Förslag till lag om ändring i sekretesslagen

(1980:100)........................... 8

2.4   Förslag till lag om ändring i lagen (1988:97) om

förfarandet hos kommunerna, förvaltningsmyndig-
heterna och domstolarna under krig eller krigsfara
m.m............................... 10

2.5   Förslag till lag om ändring i lagen (1990:484) om

övervakningskameror m.m.................. 12

3     Ärendet och dess beredning .................... 13

4    Bakgrund................................ 13

5    Nuvarande ordning.......................... 15

5.1   Lagen (1990:484) om övervakningskameror m.m. ... 15

5.2   Hemlig teleavlyssning m.m................. 17

6    Behov av ändringar.......................... 19

7    Användning av övervakningskameror som tvångsmedel .... 21

7.1   Allmänna utgångspunkter.................. 21

7.2   Dolda övervakningskameror vid utredning av

allvarligare brott ....................... 23

7.3   Brottsmisstankens styrka och utredningsläget......27

7.4   Begränsning till viss plats.................. 30

7.5   Beslut om tvångsmedelsanvändningen m.m.......32

7.6   Granskning och bevarande av upptagna bilder .....35

7.7   Bestämmelsernas lagtekniska utformning m.m...... 36

7.8   Parlamentarisk kontroll ................... 37

8     Kostnader................................ 38

9     Ikraftträdande ............................. 38

10   Författningskommentar........................ 38

10.1  Förslaget till lag om hemlig kameraövervakning .... 38

10.2  Förslaget till lag om ändring i lagen (1952:98) med

särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa                        2

brottmål............................. 41

10.3  Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen

(1980:100)........................... 41

10.4  Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:97) om

förfärandet hos kommunerna, förvaltningsmyndig-
heterna och domstolarna under krig eller krigsfara
m.m...............................41

10.5  Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:484) om

övervakningskameror m.m.................41

Bilaga 1 Betänkandets lagförslag...................43

Bilaga 2 Förteckning över remissinstanser som har yttrat sig över
betänkandet Polisens användning av övervaknings-
kameror vid förundersökning (SOU 1995:66) ..... 49

Bilaga 3     Lagrådsremissens lagförslag ................ 50

Bilaga 4     Lagrådets yttrande......................58

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde

den 19 oktober 1995 ............................. 60

Prop. 1995/96:85

1 Förslag till riksdagsbeslut

Prop. 1995/96:85

Regeringen föreslår att riksdagen

antar regeringens förslag till

1.  lag om hemlig kameraövervakning,

2.  lag om ändring i lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om
tvångsmedel i vissa brottmål,

3.  lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),

4.  lag om ändring i lagen (1988:97) om förfarandet hos kommuner-
na, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller
krigsfara m.m.,

5. lag om ändring i lagen (1990:484) om övervakningskameror m.m.

2   Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1 Förslag till lag om hemlig kameraövervakning

Härigenom föreskrivs följande.

1 §

Hemlig kameraövervakning innebär att fjärrstyrda TV-kameror, andra
optisk-elektroniska instrument eller därmed jämförbara utrustningar
används för optisk personövervakning vid förundersökning i brottmål,
utan att upplysning om övervakningen lämnas.

Hemlig kameraövervakning får användas vid förundersökning
angående

1. brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två
år eller

2. försök, förberedelse eller stämpling till sådant brott, om sådan
gärning är belagd med straff.

3 §

Hemlig kameraövervakning får användas endast om

1. någon är skäligen misstänkt för brottet,

2. åtgärden är av synnerlig vikt för utredningen samt

3. skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åt-
gärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående
intresse.

Åtgärden får endast avse sådan plats där den misstänkte kan antas
komma att uppehålla sig.

4 §

Frågor om hemlig kameraövervakning prövas av rätten på ansökan av
åklagaren. I fråga om laga domstol tillämpas 19 kap. rättegångsbalken.

I ett beslut att tillåta hemtig kameraövervakning skall det anges vilken
plats och under vilken tid tillståndet gäller. Tiden får inte bestämmas
längre än nödvändigt och får inte överstiga en månad från dagen för
beslutet.

5 §

Om det inte längre finns skäl för ett beslut om hemlig kamera-
övervakning, skall åklagaren eller rätten omedelbart häva beslutet.

6 §

I fråga om överklagande av rättens beslut enligt denna lag tillämpas
bestämmelserna i rättegångsbalken om överklagande av rättens beslut i
brottmål angående åtgärd som avses i 25-28 kap. samma balk.

Prop. 1995/96:85

7 §

En upptagning som har gjorts vid hemlig kameraövervakning skall
granskas snarast möjligt. I fråga om sådan granskning tillämpas 27 kap.
12 § första stycket rättegångsbalken.

Upptagningar som saknar betydelse från utredningssynpunkt skall
förstöras omedelbart efter det att de har granskats. Upptagningar skall,
i de delar de är av betydelse från utredningssynpunkt, bevaras till dess
förundersökningen har lagts ned eller avslutats eller, om åtal väckts,
målet har avgjorts slutligt. De skall därefter omedelbart förstöras.

Prop. 1995/96:85

Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996 och gäller till utgången
av år 1996.

2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1952:98) med        Prop. 1995/96:85

särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål

Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1952:98) med särskilda
bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Tillstånd enligt 27 kap.
rättegångsbalken till hemlig tele-
avlyssning eller hemlig teleöver-
vakning får meddelas, även om
brottet inte omfettas av 27 kap.
18 eller 19 § rättegångsbalken.

Kan det beferas att inhämtan-
de av rättens tillstånd till hemlig
teleavlyssning eller hemlig tele-
övervakning skulle medföra
sådan fördröjning eller annan
olägenhet, som är av väsentlig
betydelse för utredningen, får
tillstånd till åtgärden ges av
åklagaren.

Föreslagen lydelse

§'

Tillstånd enligt 27 kap.
rättegångsbalken till hemlig tele-
avlyssning eller hemlig teleöver-
vakning får meddelas, även om
brottet inte omfettas av 27 kap.
18 eller 19 § rättegångsbalken.
Tillstånd till hemlig kamera-
övervakning får meddelas enligt
lagen (1995:000) om hemlig
kameraövervakning, även om
brottet inte omfattas av 2 § i
den lagen.

Kan det beferas att inhämtan-
de av rättens tillstånd till hemlig
teleavlyssning, hemlig teleöver-
vakning eller hemlig kamera-
övervakning skulle medföra
sådan fördröjning eller annan
olägenhet, som är av väsentlig
betydelse för utredningen, får
tillstånd till åtgärden ges av
åklagaren.

Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996.

1 Senaste lydelse 1989:651.

2.3 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100) prop. 1995/96:85

Härigenom föreskrivs att 16 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100)’ skall
ha följande lydelse.

16 kap.

1 §2

Nuvarande lydelse

Att friheten enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 2 §
yttrandefrihetsgrundlagen att meddela och offentliggöra uppgifter i vissa
fall är begränsad framgår av 7 kap. 3 § första stycket 1 och 2, 4 § 1-8
samt 5 § 1 och 3 tryckfrihetsförordningen och av 5 kap. 1 § första
stycket samt 3 § första stycket 1 och 2 yttrandefrihetsgrundlagen. De
fall av uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt, i vilka nämnda frihet
enligt 7 kap. 3 § första stycket 3 och 5 § 2 tryckfrihetsförordningen
samt 5 kap. 1 § första stycket och 3 § första stycket 3 yttrande-
frihetsgrundlagen i övrigt är begränsad, är de där tystnadsplikten följer
av

3. denna lag enligt

5 kap. 1 §

såvitt avser uppgift om kvar-
hållande av försändelse på
befordringsföretag eller om
hemlig teleavlyssning och hem-
lig teleövervakning på grund av
beslut av domstol, undersök-
ningsledare eller åklagare

Föreslagen lydelse

Att friheten enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 2 §
yttrandefrihetsgrundlagen att meddela och offentliggöra uppgifter i vissa
fall är begränsad framgår av 7 kap. 3 § första stycket 1 och 2, 4 § 1-8
samt 5 § 1 och 3 tryckfrihetsförordningen och av 5 kap. 1 § första
stycket samt 3 § första stycket 1 och 2 yttrandefrihetsgrundlagen. De
fall av uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt, i vilka nämnda frihet
enligt 7 kap. 3 § första stycket 3 och 5 § 2 tryckfrihetsförordningen
samt 5 kap. 1 § första stycket och 3 § första stycket 3 yttrande-

1 Lagen omtryckt 1992:1474.

2 Senaste lydelse 1995:490.

frihetsgrundlagen i övrigt är begränsad, är de där tystnadsplikten följer Prop. 1995/96:85
av

3. denna lag enligt

5 kap. 1 §

såvitt avser uppgift om kvar-
hållande av försändelse på
befordringsföretag, hemlig tele-
avlyssning och hemlig tele-
övervakning eller hemlig
kameraövervakning på grund av
beslut av domstol, undersök-
ningsledare eller åklagare

Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996.

2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:97) om         Prop. 1995/96:85

förfarandet hos kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och
domstolarna under krig eller krigsfara m.m.

Härigenom föreskrivs att 28 § lagen (1988:97) om förfärandet hos
kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig
eller krigsfara m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Kan det beferas att inhämtan-
de av rättens tillstånd till hemlig
teleavlyssning eller hemlig tele-
övervakning enligt 27 kap. 18
eller 19 § rättegångsbalken eller
kvarhållande av försändelse
enligt 27 kap. 9 § rättegångs-
balken skulle medföra sådan
fordröjning eller annan olägen-
het som är av väsentlig bety-
delse för utredningen, får åtgär-
den beslutas av åklagaren. I
fråga om kvarhållande av för-
sändelse enligt 27 kap. 9 §
rättegångsbalken får åtgärden
även beslutas av undersöknings-
ledaren. Anmälan som avses i
tredje stycket i nämnda paragraf
skall göras hos den som har
fettat beslutet. Denne skall
pröva beslagsfrågan.

Om undersökningsledaren
eller åklagaren har meddelat ett
beslut med stöd av andra
stycket, skall det genast anmälas
hos rätten. Anmälan skall vara
skriftlig och innehålla skälen för
beslutet. Rätten skall pröva
ärendet snabbt. Anser rätten att
beslutet inte bör bestå, skall det
upphävas.

Föreslagen lydelse

§’

Kan det beferas att inhämtan-
de av rättens tillstånd till hemlig
teleavlyssning eller hemlig tele-
övervakning enligt 27 kap. 18
eller 19  § rättegångsbalken,

kvarhållande av försändelse
enligt 27 kap. 9 § rättegångs-
balken eller hemlig kamera-
övervakning enligt lagen
(1995:000) om hemlig kamera-
övervakning skulle medföra
sådan fördröjning eller annan
olägenhet som är av väsentlig
betydelse för utredningen, får
åtgärden beslutas av åklagaren.
I fråga om kvarhållande av
försändelse enligt 27 kap. 9 §
rättegångsbalken får åtgärden
även beslutas av undersöknings-
ledaren. Anmälan som avses i
tredje stycket i nämnda paragraf
skall göras hos den som har
fettat beslutet. Denne skall
pröva beslagsfrågan.

Om undersökningsledaren
eller åklagaren har meddelat ett
beslut med stöd av första
stycket, skall det genast anmälas
hos rätten. Anmälan skall vara
skriftlig och innehålla skälen för
beslutet. Rätten skall pröva
ärendet snabbt. Anser rätten att
beslutet inte bör bestå, skall det
upphävas.

1 Senaste lydelse 1989:652.

10

Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996.

Prop. 1995/96:85

11

2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:484) om        prOp. 1995/96:85

övervakningskameror m.m.

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1990:484) om övervaknings-
kameror m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse

1 §

Med övervakningskameror avses i denna lag TV-kameror, andra
optisk-elektroniska instrument och därmed jämförbara utrustningar som
är uppsatta så att de, utan att manövreras på platsen, kan användas för
personövervakning. Vad som i lagen sägs om övervakningskameror
gäller i tillämpliga delar även för separata tekniska anordningar som är
avsedda att användas för att behandla eller bevara bilder som tas upp av
en övervakningskamera.

I fråga om användningen av
övervakningskamera vid för-
undersökning i brottmål gäller
lagen (1995:000) om hemlig
kameraövervakning.

Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996.

12

3 Ärendet och dess beredning

Den 16 februari 1995 beslutade regeringen att tillsätta en särskild
utredare för att se över frågor om användningen av övervaknings-
kameror. Enligt direktiven (dir 1995:18) skall utredningen göra en
genomgripande översyn av reglerna i lagen (1990:484) om övervak-
ningskameror m.m. och särskilt överväga bl.a. frågan om en utvidgad
rätt för polisen att använda övervakningskameror. Utredningen över-
lämnade i juli 1995 delbetänkandet Polisens användning av övervak-
ningskameror vid förundersökning (SOU 1995:66). Betänkandet har
remissbehandlats. Remissyttrandena finns tillgängliga i Justitie-
departementet (dnr 95/2760). De lagförslag som lades fram i betän-
kandet finns i bilaga 1. En förteckning över remissinstanserna finns i
bilaga 2.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 5 oktober 1995 att inhämta Lagrådets yttrande
över de lagförslag som utarbetats i ärendet. Förslagen som remitterades
till Lagrådet finns i bilaga 3. Lagrådet har godtagit förslagen men
anfört vissa lagtekniska synpunkter. Lagrådets yttrande finns i bilaga 4.
Regeringen har i propositionen följt Lagrådets förslag. Regeringen
återkommer till detta i författningskommentaren. Dessutom har vissa
redaktionella ändringar gjorts i lagtexten.

4 Bakgrund

År 1977 infördes lagen (1977:20) om TV-övervakning (prop.
1975/76:194, bet. 1976/77:JuU14, rskr. 1976/77:93). Dessförinnan
saknades i princip lagstiftning om sådan övervakning. Lagen kom till
för att förstärka den enskildes skydd mot integritetskränkningar i
samband med övervakning och bevakning med hjälp av TV-apparatur.
I lagstiftningsärendet diskuterades huruvida även polisens användning av
övervakningskameror skulle omfattas av den nya lagen. Departements-
chefen uttalade därvid att det var av betydelse att regler om polisens
och andra myndigheters TV-övervakning inte var eller kunde framstå
som mer liberala än de som gällde för övriga. Den i lagen föreskrivna
tillståndsplikten för TV-övervakning kom således att gälla även för
polisen.

Polisens användning av övervakningskameror har allt sedan till-
komsten av 1977 års lag om TV-övervakning varit föremål för
diskussion, bl.a. i ett flertal utredningar.

Tvångsmedelskommittén anförde i delbetänkandet Hemlig avlyssning
m.m. (Ds Ju 1981:22) att övervakning med dold fjärrstyrd TV-kamera
kan ses som den optiska motsvarigheten till hemlig avlyssning genom
dold mikrofon med den skillnaden att medborgarna inte är skyddade

Prop. 1995/96:85

13

mot TV-övervakning genom grundlagen eller brottsbalken utan endast
genom lagen om TV-övervakning. Kommittén uttalade att TV-över-
vakning av det slag som regleras i lagen om TV-övervakning (över-
vakning av ”plats som är upplåten för eller eljest nyttjas av allmän-
heten”) inte är av så integritetsvådlig natur att det fanns anledning att på
ett mera påtagligt sätt begränsa tvångsmedlets användning inom polisens
brottsutredande verksamhet. I linje härmed föreslog kommittén att
polisens användning av övervakningskameror vid utredning av brott för
vilka det endast var föreskrivet fängelse inte skulle omfattas av den
lagen.

År 1982 tillsattes Narkotikakommissionen med uppgift att lämna för-
slag om åtgärder mot narkotikamissbruket. I kommissionens PM nr 5,
som behandlar polisens insatser mot narkotikan, föreslog kommissionen
att lagen om TV-övervakning skulle ändras så att den inte gällde
kameror som polisen använde vid spaning och utredning av narkotika-
brott. Kommissionen ansåg att det från integritetssynpunkt knappast
kunde vara någon avgörande skillnad om polisen vid sidan av kikare
och andra kameror också fick utnyttja TV-kameror. Kommissionen
menade vidare att TV-övervakning på en plats där man ändå alltid löper
risk att iakttas med andra metoder inte kunde vara alltför integritets-
kränkande, även om den inte skedde öppet.

Utredningen om TV-övervakning m.m. fick år 1985 i uppdrag att se
över lagen om TV-övervakning. Enligt direktiven skulle utredaren bl.a.
uppmärksamma de särskilda problem som kunde vara förenade med
polisens användning av TV-övervakning. I betänkandet Optisk-
elektronisk övervakning (SOU 1987:74) föreslog utredningen att det
skulle införas en bestämmelse i rättegångsbalken som gav polisen rätt
att efter tillstånd från domstol använda dold övervakningsapparatur vid
förundersökning i brottmål. Enligt förslaget skulle domstolen kunna
meddela sådant tillstånd endast om någon var skäligen misstänkt för
brott för vilket det inte var stadgat lindrigare straff än fängelse i två år
och om åtgärden var av synnerlig vikt för utredningen. Vidare föreslog
utredningen att tvångsmedlet skulle omfattas av bestämmelserna i lagen
(1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål,
det vill säga att övervakning med dolda TV-kameror skulle få användas
vid utredning av vissa allmänfarliga brott, vissa högmålsbrott och vissa
brott mot rikets säkerhet, även om det för brottet var föreskrivet ett
straffminimum på mindre än två år.

Samtliga dessa förslag om polisens rätt att få använda dolda
fjärrmanövrerade TV-kameror i den brottsutredande verksamheten togs
under övervägande i prop. 1988/89:124 om vissa tvångsmedelsfrågor.
Departementschefen uttalade där att hon inte ansåg att användningen av
sådana kameror borde införas som metod i det reguljära polisarbetet
mot narkotikabrottslighet och annan grov brottslighet. Hon poängterade
dock att detta ställningstagande i första hand tog sikte på förundersök-
ningar i allmänhet. Såvitt avsåg Säkerhetspolisens arbetsmetoder hän-
visade hon till SÄPO-kommitténs pågående arbete.

I sitt slutbetänkande, SÄPO - Säkerhetspolisens arbetsmetoder,
personalkontroll och meddelarfrihet (SOU 1990:51), tog SÄPO-

Prop. 1995/96:85

14

kommittén upp till behandling bl.a. frågor om Säkerhetspolisens Prop. 1995/96:85
arbetsmetoder. Så behandlades t.ex. frågan om det borde införas en
möjlighet för Säkerhetspolisen att i vissa situationer få använda dels
hemlig teknisk avlyssning med hjälp av dolda mikrofoner, s.k.
buggning, dels övervakning med dolda fjärrstyrda kameror. Kommittén
kom i betänkandet fram till att Säkerhetspolisen under vissa
förutsättningar borde få använda såväl dolda mikrofoner som dolda
fjärrmanövrerade kameror vid brottsutredningar. Kommittén motiverade
sitt ställningstagande vad gäller användningen av kameror bl.a. med att
övervakning med handmanövrerade kameror, vilket är den metod som i
dag står till buds för Säkerhetspolisen, kan vara riskfylld för den som
sköter kameran och att användningen kan innebära att en pågående
utredning avslöjas. Enligt kommittén borde reglerna för användningen
av dolda kameror utformas på samma sätt som för ett tvångsmedel.

SÄPO-kommitténs förslag blev föremål för en hel del remisskritik,
där det bland annat framhölls att kommittén inte hade redovisat vilket
behov Säkerhetspolisen hade av att använda dolda övervakningskameror
vid brottsutredningar. Vidare avsåg kritiken vilken grad av misstanke
som skulle föreligga för att tvångsmedlet skulle få användas och vilka
platser som skulle få bevakas.

Säkerhetspolisen har i december 1994 överlämnat en promemoria till
Justitiedepartementet, där man uppger att Säkerhetspolisen behöver få
tillgång till moderna tekniska hjälpmedel för att kunna bedriva en
effektiv spaningsverksamhet och att dolda fjärrmanövrerade övervak-
ningskameror utgör ett sådant hjälpmedel (dnr 94/4922). Säkerhets-
polisen har i promemorian föreslagit vissa lagändringar.

5 Nuvarande ordning

5.1 Lagen (1990:484) om övervakningskameror m.m.

Lagen (1990:484) om övervakningskameror m.m. trädde i kraft den 1
juli 1990 och ersatte då lagen (1977:20) om TV-övervakning. I
sistnämnda lag föreskrevs krav på tillstånd för att använda en
övervakningskamera som var anbringad så att den kunde riktas mot
plats som var upplåten för eller annars utnyttjades av allmänheten.
Lagen föreskrev vidare att den som använde en övervakningskamera
skulle upplysa om detta på ett verksamt sätt. Lagen var tillämplig på i
stort sett all användning av fjärrstyrda övervakningskameror och
innebar för polisens del att man inte längre fick lov att använda dolda
fjärrstyrda övervakningskameror i sin brottsutredande verksamhet.

Lagen om övervakningskameror gäller i likhet med föregångaren all
användning av fjärrstyrda övervakningskameror och reglerar således
även polisens hantering av denna apparatur. Den nya lagen har också
bibehållit systemet med tillstånds- och upplysningsplikt och innebär för
polisens del att förbudet mot att använda dolda fjärrmanövrerade
övervakningskameror vid en förundersökning finns kvar. Lagen

15

omfattar inte användningen av handmanövrerade övervakningskameror Prop. 1995/96:85
och polisen är således oförhindrad att använda sådana kameror i sin
verksamhet.

Lagen om övervakningskameror m.m. inleds med en legaldefinition
av begreppet övervakningskameror. Med övervakningskameror avses
TV-kameror, andra optisk-elektroniska instrument och därmed
jämförbara utrustningar som är uppsatta så att de, utan att manövreras
på platsen, kan användas för personövervakning (1 §). I lagen uppställs
ett generellt krav på att övervakningskameror skall användas med
tillbörlig hänsyn till enskildas personliga integritet (2 §). Vidare
föreskrivs att upplysning om en övervakningskamera skall lämnas
genom tydlig skyltning eller på något annat verksamt sätt (3 §).
Undantag från upplysningsplikten görs för övervakningskameror som
används till skydd av en anläggning eller ett område som enligt 4 § 2-5
eller 5 § lagen (1990:217) om skydd för samhällsviktiga anläggningar
m.m. förklarats utgöra skyddsobjekt samt för övervakningskamera som
används av en polismyndighet vid automatisk hastighetsövervakning.
Länsstyrelsen får dessutom i andra fåll medge undantag från
upplysningsplikten, om det finns synnerliga skäl för det. Här avses
situationer där det finns ett starkt behov av att använda en över-
vakningskamera utan att behöva informera om det, bl.a. fall där hänsyn
till allmän ordning och säkerhet gör sig särskilt gällande, såsom vid
övervakning av här i landet anordnade internationella sammankomster,
vissa statsbesök och liknande arrangemang (prop. 1989/90:119 s. 43).

Enligt lagen krävs tillstånd att använda en övervakningskamera för att
kameran skall få vara uppsatt så att den kan riktas mot en plats dit
allmänheten har tillträde (4 §). De platser som avses är inte bara platser
som allmänheten brukar frekventera utan alla platser dit allmänheten
över huvud taget har tillträde. Begreppet är därmed vidare än t.ex.
begreppet ”allmän plats” i straffrättslig mening och omfattar även
områden i naturen som allmänheten kan sägas ha tillträde till. Exempel
på platser dit allmänheten normalt inte har tillträde är gemensamma
utrymmen i flerfamiljshus samt utrymmen i affärer, varuhus och banker
till vilka endast personalen har tillträde (samma prop. s. 17 och 44). I
lagen har, på samma sätt som gäller för upplysningsplikten, gjorts
undantag från tillståndskravet för kameror som används vid bevakning
av skyddsobjekt och vid automatisk hastighetsövervakning. Vidare är
s.k. TV-backspeglar, dvs. kameror som av trafiksäkerhetsskäl eller för
säkerheten i arbetsmiljön är uppsatta på fordon, maskiner eller liknande
för att förbättra sikten for föraren eller användaren, undantagna från
tillståndskravet.

Ytterligare ett undantag från tillståndskravet utgörs av polis-
myndigheters eller räddningsledares rätt att under högst 14 dagar ha
övervakningskameror uppsatta utan tillstånd under förutsättning att
användningen av kameran är oundgängligen nödvändig vid olycks-
händelse eller överhängande fara för en sådan eller för att upprätthålla
allmän ordning och säkerhet.

Ärenden om tillstånd prövas av länsstyrelsen (7 §). En grundläggande                  16

förutsättning för att ett tillstånd skall beviljas är att sökanden kan anses

ha ett befogat intresse av att få använda övervakningskameran och detta Prop. 1995/96:85
intresse inte lika väl kan tillgodoses på något annat sätt (5 § första
stycket). Är t.ex. syftet med övervakningskameran att förhindra stöld
skall det framgå att andra sätt, t.ex. att låsa in egendomen, ter sig allt
för omständliga eller kostsamma (samma prop. s. 46). Om denna
grundläggande förutsättning är uppfylld skall tillstånd meddelas om den
information som kan förmedlas genom kameran och den rätt att
behandla eller bevara bilder som kan komma att förenas med tillståndet
kan antas vara av ringa betydelse för enskildas personliga integritet. Vid
denna bedömning skall hänsyn tas till den utrustning som skall
användas, det område som skall övervakas och övriga omständigheter
(5 § andra stycket). När integritetsintrånget inte kan anses vara av ringa
betydelse skall tillstånd meddelas bara om intresset av att tillgodose det
avsedda ändamålet med övervakningen är så starkt att det skall ges
företräde framför intresset av att värna enskildas personliga integritet

(5 § tredje stycket).

Ett tillstånd att använda en övervakningskamera får, om sökanden av
särskilda skäl har behov av det, förenas med rätt att behandla och
bevara bilder som tagits med kameran. För att få inspelningsrätt krävs
vidare att risken for integritetsintrång är liten eller att kameran används
för att förebygga brott, förhindra olyckor eller tillgodose något annat
därmed jämförligt ändamål (6 §). Bankerna utgör exempel på användare
som kan vara beroende av att få bevara bilder av inträffade rån för att
övervakningen inte skall förlora sitt syfte.

Ett tillstånd skall innehålla uppgifter om hur övervakningen får an-
ordnas. Uppgifterna skall avse övervakningens ändamål, den utrustning
som får användas och det område som får övervakas. Länsstyrelsen
skall också meddela de övriga villkor som behövs för tillståndet, vilket
även kan tidsbegränsas (10 §). Ändras förutsättningarna för ett tillstånd
får länsstyrelsen meddela nya villkor eller återkalla tillståndet (13 §).

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot bestämmelserna
i lagen kan dömas till böter eller fängelse i högst ett år (15 §).
Straffbestämmelserna avser den som bryter mot upplysningsplikten eller
tillståndskravet. Även den som inte iakttar ett villkor som länsstyrelsen
har meddelat eller behandlar eller bevarar upptagna bilder utan sådan
rätt omfattas av straffbestämmelserna. I ringa fall döms inte till ansvar.

5.2 Hemlig teleavlyssning m.m.

I 2 kap. regeringsformen finns bestämmelser om skydd för
medborgarna mot tvångsmedel från det allmänna. Bestämmelserna
innebär att vaije medborgare är gentemot det allmänna skyddad mot
bl.a. husrannsakan och liknande intrång, mot undersökning av brev eller
andra förtroliga försändelser samt mot hemlig avlyssning eller
upptagning av telefonsamtal eller andra förtroliga medelanden (2 kap.
6 § regeringsformen). Dessa grundläggande fri- och rättigheter får
begränsas endast genom lag och endast för att tillgodose ändamål som
är godtagbara i ett demokratiskt samhälle. Begränsningarna får aldrig gå

2 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 85

utöver vad som är nödvändigt eller utgöra hot mot den fria Prop. 1995/96:85
åsiktsbildningen. Reglerna i 27 kap. 18 och 19 §§ rättegångsbalken om
hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning utgör exempel på
sådana lagreglerade begränsningar. Någon motsvarande begränsning
beträffande hemlig avlyssning finns inte. Sådan avlyssning är
kriminaliserad genom straffbestämmelsen om olovlig avlyssning i

4 kap. 9 a § brottsbalken.

Något grundlagsskydd mot dold optisk övervakning finns inte, bortsett
från det skydd mot optisk avläsning av munrörelser som skyddet mot
hemlig avlyssning i 2 kap. 6 § regeringsformen innefattar. Det finns
inte heller någon bestämmelse i brottsbalken som kriminaliserar hemlig
optisk övervakning. Det förbud som finns mot sådan övervakning följer
av bestämmelserna i lagen om övervakningskameror m.m. (se ovan).

Trots avsaknaden av grundlagsskydd och straffbestämmelser i
brottsbalken för dold optisk övervakning behöver de integritets-
kränkningar som kan bli följden av en sådan övervakning inte på något
mer avgörande sätt skilja sig från dem som kan följa av hemlig
teleavlyssning. Det finns även andra likheter mellan dessa metoder för
personövervakning. Det kan därför finnas skäl att något redogöra för
reglerna för hemlig teleavlyssning.

Hemlig teleavlyssning innebär att telemeddelanden som befordras via
ett allmänt tillgängligt telenät till eller från en viss teleanläggning, i
hemlighet avlyssnas eller tas upp genom ett tekniskt hjälpmedel för
återgivning av innehållet i meddelandet (27 kap. 18 § första stycket
rättegångsbalken). För att sådan avlyssning skall få ske krävs att någon
är skäligen misstänkt för ett brott för vilket minimistraffet inte
understiger fängelse i två år eller för försök, förberedelse eller
stämpling till sådant brott, om sådan gärning är belagd med straff (18 §
andra stycket). Hemlig teleavlyssning kan också komma i fråga vid
misstanke om anstiftan eller medhjälp till brottslighet av angivet
kvalificerat slag.

Som allmän utgångspunkt gäller att hemlig teleavlyssning får beslutas
endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt
som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat
motstående intresse, den s.k. proportionalitetsprincipen (1 § tredje
stycket). För tillstånd till sådan avlyssning krävs vidare - utöver att
någon är skäligen misstänkt för brott av viss svårhetsgrad - att åtgärden
är av synnerlig vikt för utredningen. Vidare får åtgärden endast avse
telefonapparat eller annan teleanläggning som innehas eller annars kan
antas komma att användas av den misstänkte (20 §). En teleanläggning
till vilken den misstänkte kan antas komma att ringa får alltså inte
avlyssnas.

Frågor om hemlig teleavlyssning prövas av rätten på ansökan av
åklagaren. Ett tillstånd skall meddelas att gälla viss tid och anläggning.
Tiden, som inte får bestämmas längre än nödvändigt, får inte överstiga
en månad från dagen för beslutet (21 §). Hemlig teleavlyssning får inte
ske av telemeddelanden mellan den misstänkte och hans försvarare. Om
det framkommer att en avlyssning avser ett sådant meddelande skall                 18

avlyssningen avbrytas och upptagningar eller uppteckningar som

omfattas av förbudet skall omedelbart förstöras (22 §). Föreskrifter ges Prop. 1995/96:85
också om hävande av beslut (23 §) och om tid för granskning och
förstöring av upptagningar och uppteckningar (24 §). Vidare finns en
bestämmelse om verkställighet (25 §). Regeringen redovisar varje år
genom en skrivelse till riksdagen hur reglerna i rättegångsbalken om
hemlig teleavlyssning och det närbesläktade tvångsmedlet hemlig
teleövervakning har tillämpats (se regeringens skrivelse 1995/96:9).

Regeringen har nyligen avlämnat en proposition till riksdagen om
hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning (prop. 1994/95:227).
I propositionen föreslås ändringar av ifrågavarande regler i rättegångs-
balken för att anpassa dem till den tekniska utvecklingen på teleområdet
och till förändringarna på telemarknaden. Lagändringarna föreslås träda
i kraft den 1 januari 1996.

Utöver rättegångsbalkens bestämmelser om hemlig teleavlyssning
finns sådana regler också i lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser
om tvångsmedel i vissa brottmål, lagen (1988:97) om förfärandet hos
kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig
eller krigsfara m.m. och i lagen (1991:572) om särskild utlännings-
kontroll.

6 Behov av ändringar

Lagen om övervakningskameror m.m. omfattar, som tidigare redo-
visats, även polisens användning av dolda fjärrstyrda övervaknings-
kameror (i fortsättningen används benämningen dolda övervaknings-
kameror). Detta innebär att den i lagen föreskrivna tillstånds- och
upplysningsplikten gäller även för polisens verksamhet, med undantag
för automatisk hastighetsövervakning. Det finns dock en viss begränsad
möjlighet för polisen och andra att använda dolda övervakningskameror.
Som tidigare redogjorts för kan länsstyrelsen medge undantag från
upplysningsplikten om det finns synnerliga skäl för det. I praxis har
emellertid denna möjlighet till undantag tolkats restriktivt. Endast i de
fäll som polisen kan åberopa hänsyn till allmän ordning och säkerhet
torde det finnas ett visst utrymme för användning av dold över-
vakningskamera (jfr RÅ 1994 ref. 33).

Eftersom polisens användning av övervakningskameror präglas av att
den i många fall måste vara hemlig för att fylla sin funktion, innebär
det att polisen i dag huvudsakligen är hänvisad till att använda
handmanövrerade TV-kameror. Denna metod, som är helt oreglerad, är
förenad med en rad olägenheter. I vissa situationer är det inte möjligt
att bedriva övervakning med spanare utrustade med handmanövrerade
kameror, t.ex. därför att förhållandena på platsen inte tillåter att en
spanare håller sig dold. Även om det i och för sig skulle vara möjligt
att dölja en spanare kan det vara omöjligt att avlösa denne utan risk för
upptäckt. I andra fall måste övervakningen pågå under så lång tid att
man inte kan avvara nödvändiga personalresurser. Detsamma gäller
övervakningar som kräver att många spanare tjänstgör samtidigt, vilket

exempelvis kan vara fallet när övervakningen avser en byggnad med Prop. 1995/96:85
flera in- och utgångar.

Ett annat problem vid spaning - som hänger samman med att antalet
spanare är begränsat - är att det finns risk för att spanaren blir
igenkänd om han måste befinna sig i den övervakade personens närhet.
Det kan i sådana fall vara svårt för en spanare att undvika att bli
avslöjad. Övervakning med handmanövrerade kameror kan också med-
föra fara för spanarens personliga säkerhet. I dessa foll innebär en
övervakning helt enkelt en alltför stor risk för att han skall angripas av
dem som övervakas. I sådana situationer måste man av säkerhetsskäl
avstå från övervakning.

I de nu beskrivna situationerna skulle övervakning med dolda
övervakningskameror vara mycket värdefull. En fördel med sådana
kameror är också att de i vissa avseenden är överlägsna människan i
registreringsförmåga. En dold övervakningskamera kan av tekniska skäl
registrera händelser som en handmanövrerad kamera inte registrerar,
eftersom den spanare som bemannar kameran aldrig upptäcker att det
finns något intressant att dokumentera.

Det är emellertid ofrånkomligt att det i de flesta fall är en fördel att
ha personal på platsen. Användningen av dolda övervakningskameror
kan alltså inte ersätta användningen av handmanövrerade TV-kameror
utan får snarare ses som ett komplement till sådana kameror. Däremot
kan man tänka sig den situationen att en övervakningskamera monteras
upp och att spanaren - dold på en plats i närheten, men på ett sådant
avstånd att han inte utan kamerans hjälp hade kunnat se vad som sker -
via en monitor tar del av vad som sker på den övervakade platsen. I
den situationen behöver syftet med övervakningen inte främst vara att
dokumentera en viss händelse.

De problem med handmanövrerade kameror som har redogjorts för
ovan gäller såväl för den öppna polisen som i Säkerhetspolisens verk-
samhet. För Säkerhetspolisens del är användning av dolda övervak-
ningskameror särskilt intressant i arbetet med att avslöja brott mot rikets
säkerhet och bekämpa terrorism. I detta arbete bedrivs spaning i olika
former, varav en är s.k. objektsspaning, som bedrivs mot såväl
personer som platser. Syftet med spaningen är oftast att observera en
persons förehavanden, att identifiera de personer som vederbörande
träffar eller att se vad som händer på en viss plats. En förutsättning för
att detta skall kunna genomföras effektivt är att personen eller platsen
kan övervakas under en längre tid. Vid spaningsinsatser av detta slag
används i dag i relativt stor utsträckning övervakning med hand-
manövrerade TV-kameror.

Vad som nu har sagts gör det sammanfattningsvis tydligt att en rätt att
använda dolda övervakningskameror skulle innebära att polisen kan dels
utföra spaningsuppgifter mot mål där detta hittills inte varit möjligt, dels
utföra en effektivare spaning med större precision samt dessutom
frigöra spaningspersonal för andra insatser.

20

7 Användning av övervakningskameror som
tvångsmedel

7.1 Allmänna utgångspunkter

Som tidigare redovisats har polisen endast mycket begränsade
möjligheter att använda dolda övervakningskameror i sitt arbete. I den
rent brottsutredande verksamheten är polisen hänvisad till att använda
handmanövrerade kameror. Polisen har emellertid ett behov av att
kunna använda dolda övervakningskameror i sin brottsutredande
verksamhet (se avsnitt 6). Den utrustning som behövs finns tillgänglig
på marknaden och användningen av sådana kameror torde inte vara
förenad med några större praktiska svårigheter. Frågan blir då om
polisen, inklusive Säkerhetspolisen, bör få möjlighet att, utan krav på
särskilt tillstånd från länsstyrelsen och utan att upplysning om
utrustningen lämnas, använda dolda övervakningskameror vid förunder-
sökning i brottmål.

Från kriminalpolitisk synpunkt är det angeläget att polisen i
brottsutredningar får använda sig av de tekniska hjälpmedel som finns
för att därigenom uppnå en så hög uppklamingsfrekvens som möjligt.
Dolda övervakningskameror utgör sådana tekniska hjälpmedel. Det är
emellertid ofrånkomligt att dold personövervakning kan medföra bety-
dande intrång i den personliga integriteten, bl.a. på det sättet att sådan
övervakning även kommer att drabba personer som inte är föremål för
en brottsutredning. Vid bedömningen av om en användning av dolda
övervakningskameror bör tillåtas måste därför en avvägning göras
mellan intresset av effektivitet i den brottsutredande verksamheten och
ett starkt skydd för den personliga integriteten.

Det kan naturligtvis ifrågasättas om det från integritetssynpunkt är
någon större skillnad mellan användningen av handmanövrerade
TV-kameror, kikare, stillbildskamera etc. och användningen av dolda
övervakningskameror. Det torde dock stå klart att användning av en
dold övervakningskamera ger möjlighet till en betydligt mer effektiv
övervakning än annan användning av optisk utrustning. En annan
skillnad, som är av stor betydelse, är att en övervakningskamera som
inte hanteras på platsen alltid gör det möjligt för den som använder
kameran att undgå att bli upptäckt samt att vara anonym för den som
utsätts för övervakningen. Redan häri ligger att integritetsintrånget är
avsevärt större än när kameran manövreras på platsen.

Omfattningen av de integritetskränkningar som kan bli följden av att
dolda övervakningskameror får användas är svår att uppskatta. All
tvångsmedelsanvändning utgör intrång i den privata sfären. Beroende på
vilket tvångsmedel som används blir det fråga om ingrepp i den
personliga integriteten i fysisk mening (skyddet för den personliga
friheten), den kroppsliga integriteten (skyddet för kroppens integritet
mot ingrepp i kroppen eller våld mot kroppen) eller den personliga
integriteten i ideell mening (skyddet för privatlivet och för person-
ligheten). Exempel på tvångsmedel som innebär intrång av sistnämnda
slag är hemlig teleavlyssning. Vid en jämförelse mellan detta tvångs-

Prop. 1995/96:85

21

medel och användningen av dolda övervakningskameror finner man Prop. 1995/96:85
vissa likheter. Båda metoderna är hemliga till sin natur och måste ske
dolt för att fylla sin funktion. Detta innebär att den person som
tvångsmedlet riktas mot inte har någon möjlighet att ifrågasätta beslutet.

Det skydd mot missbruk av olika tvångsmedel som ligger i att den som
drabbas av åtgärden kan få saken prövad av domstol faller bort. Rätten
att överklaga blir illusorisk. Inte heller kan någon kontroll ske från
allmänhetens sida eftersom reglerna om sekretess hindrar massmedia
och allmänheten från insyn i ärendet.

Hemlig teleavlyssning och användning av dolda övervakningskameror
företer stora likheter även med avseende på omfattningen av det intrång
i den personliga integriteten som kan bli följden av tvångsmedels-
användningen. Enligt regeringens mening kan övervakning med dold
övervakningskamera i vissa situationer vara ett väl så ingripande tvångs-
medel som hemlig teleavlyssning. Om t.ex. kameran riktas mot ett
fönster i en bostad och därigenom registrerar vad som försiggår i
någons hem kan detta uppfattas som ett minst lika stort intrång som om
någons telefon avlyssas. Om en kamera installeras utanför ett politiskt
partis lokaler, ett hotell som frekventeras av prostituerade eller en
porrklubb torde tvångsmedlet från integritetssynpunkt kunna jämställas
med hemlig teleavlyssning. Genom avlyssning kan innehållet i ett
samtal, och därigenom en persons, åsikter m.m., dokumenteras i sin
helhet men en övervakningskamera kan registrera ett snabbt och
omfattande händelseförlopp, vilket i efterhand kan granskas i detalj. I
båda fållen är dokumentationen sådan att den i regel inte kan ifråga-
sättas. Vidare är den genomslagskraft som en bild har när den når
offentligheten oomstridd. Regeringen delar utredningens uppfattning att
enskilda personer - i t.ex. sådana situationer som har berörts i det
föregående - i allmänhet kan uppfatta det som lika besvärande om
informationen finns bevarad på film som om det finns en ljudupptagning
bevarad.

Vad som nu redovisats talar för att dolda övervakningskameror bör
kunna tillåtas under vissa förutsättningar som en metod i det polisiära
arbetet och att en reglering för användningen av dolda övervaknings-
kameror - på samma sätt som gäller för hemlig teleavlyssning - måste
vara omgärdad av sådana rättssäkerhetsgarantier att risken för missbruk
minimeras. Bestämmelserna måste vidare utformas på ett sådant sätt att
de kan accepteras av allmänheten som ett nödvändigt redskap för de
brottsutredande myndigheterna i kampen mot den grövre kriminaliteten.
Regleringen bör enligt regeringens mening innefatta ett starkt skydd för
den personliga integriteten. Det blir här av avgörande betydelse att i
möjligaste mån undvika att personer som är ovidkommande för en
brottsutredning drabbas av tvångsmedlet.

22

7.2 Dolda övervakningskameror vid utredning av
allvarligare brott

Regeringens förslag: Ett nytt tvångsmedel, hemlig kameraöver-
vakning, infors genom att dolda fjärrmanövrerade övervaknings-
kameror får användas vid förundersökning avseende grova brott.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker
förslaget i denna del eller lämnar det utan erinran. Flera remissinstanser
anser dock att den föreslagna regleringen gjorts allt för snäv och att
större flexibilitet bör eftersträvas. Några remissinstanser, däribland
Polismyndigheten i Stockholm, Hovrätten för Övre Norrland, Data-
inspektionen och juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet
avstyrker förslaget i dess helhet. Även Åklagarmyndigheten i Stockholm
avstyrker att tvångsmedlet utformas på det sätt som utredningen har
föreslagit. Polismyndigheten i Stockholm anser bl.a. att polisens rätt att
fotografera och filma, även med handmanövrerade kameror, samt att
bevara upptaget bildmaterial bör regleras på ett mer sammanhängande
sätt. Myndigheten anser vidare, vilket även Rikspolisstyrelsen och flera
andra remissinstanser har framhållit, att tvångsmedlet bör kunna
användas vid förundersökning avseende en rad brott som inte omfattas
av utredningens förslag. Hovrätten för Övre Norrland anser att det
krävs en ytterligare genomgång av de möjligheter som finns att reglera
området i fråga samt att flera frågor bör utredas vidare. Data-
inspektionen anser att det föreslagna tvångsmedlet är att jämställa med
buggning och att ett tillåtande av dolda övervakningskameror skulle
innebära en toleransförskjutning när det gäller användningen av
tvångsmedel i samhället. Av de tunga integritetsskäl som kan åberopas
och som enligt Datainspektionen inte fullt ut tillgodoses i förslaget
avstyrker inspektionen bestämt att det genomförs. Även juridiska
fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet anser att förslaget bör jämställas
med buggning. Åklagarmyndigheten i Stockholm förordar att bestäm-
melserna utformas på olika sätt beroende på vilka platser som skall
övervakas.

Skälen för regeringens förslag: Som ovan har anförts kan en
användning av dold övervakningskamera, åtminstone i vissa fall,
jämföras med hemlig teleavlyssning när det gäller risker för intrång i
den personliga integriteten. Denna omständighet innebär att tillämp-
ningsområdet för ett nytt tvångsmedel av ifrågavarande slag måste
begränsas kraftigt. Utredningen har som en första begränsning föreslagit
att dolda övervakningskameror endast skall få användas vid förunder-
sökningar. Ingen remissinstans har givit uttryck för någon annan
inställning. Även regeringen anser att en användning av dolda övervak-
ningskameror bör reserveras för utredning av brott. En användning av
tvångsmedlet enbart för att förhindra brott bör således i princip inte
godtas. Regeringen återkommer till denna fråga i det följande.

Prop. 1995/96:85

23

Utredningen har anfört att, på samma sätt som gäller för hemlig
teleavlyssning, användning av dolda övervakningskameror inte bör
komma i fråga vid utredning av bagatellartad brottslighet. Regeringen
delar den uppfattningen. För att tvångsmedlet skall få användas bör de
brott som skall utredas vara av viss svårhet. I detta sammanhang
aktualiseras frågan om kravet på brott av viss svårhet bör ställas i
relation till hur de dolda övervakningskameroma är tänkta att användas.
Bör man ställa samma krav på att övervakningen endast får avse
utredning av vissa brott oavsett hur övervakning sker i praktiken?

Det förhåller sig otvivelaktigt på det sättet, vilket också har
framhållits av några remissinstanser, att riskerna för integritetsintrång
kan variera mycket beroende på bl.a. den plats som skall övervakas.
Det är därför rimligt att överväga en ordning som innebär att kravet på
brott av viss svårhet ställs i relation till hur övervakningen är tänkt att
gå till. För övervakning av någons bostad skulle det då krävas att
brottet är grövre än vad som skulle vara fallet när övervakningen avser
t.ex. en plats där människor ändå kan förvänta sig att bli iakttagna.
Motsvarande resonemang gör sig för övrigt gällande även avseende
andra rekvisit för tvångsmedelsanvändningen. Frågan är emellertid inte
okomplicerad. Det torde vara svårt att förutsäga vilken grad av intrång
i den personliga integriteten som kan bli följden av en övervakning och
detta gäller oavsett hur övervakningen utförs. Vidare finns det risk för
att en differentierad reglering utifrån hur övervakningskameran skall
användas för med sig vissa praktiska olägenheter. En sådan reglering
riskerar också att bli otydlig och svår att tillämpa. När det gäller regler
om straffprocessuella tvångsmedel är det särskilt angeläget att dessa är
tydliga och inte lämnar utrymme för godtycke. Det är en svår
avvägning men det borde enligt regeringens mening inte vara omöjligt
att utforma reglerna så att de lämnar utrymme för en bedömning i det
enskilda fallet och där man således kan ta hänsyn till hur övervakningen
är tänkt att gå till i praktiken, t.ex. vilken plats som skall övervakas,
och hur övervakningen kan komma att drabba tredje man. Utredningen
har med hänsyn till den snäva tidsram som givits utredningen inte haft
någon möjlighet att närmare analysera den nu angivna problematiken.
Det finns således inget underlag för att nu gå fram med ett förslag där
bestämmelserna utformas med hänsyn till de olika situationer som kan
aktualiseras vid en övervakning med dolda övervakningskameror.
Frågan bör dock beredas vidare i ett annat sammanhang.

Frågan är då vilka brott som skall kunna utredas med hjälp av dolda
övervakningskameror. Avgränsningen kan här ske på olika sätt, t.ex.
genom att man anknyter till straffskalans övre gräns eller genom en s.k.
brottskatalog där lagtexten innehåller en uttömmande uppräkning av de
brott där tvångsmedlet kan komma i fråga. En annan teknik som kan
användas är att utgå från det minimistraff som är föreskrivet för brottet.
Härigenom undviker man att brott, för vilka straffskalan är vid,
omfattas av bestämmelserna när brottet i det enskilda fallet är mindre
grovt, vilket utgör en garanti för att endast de verkligt grova brotten
kommer att omfattas av tvångsmedlet. Denna ordning är också mer

Prop. 1995/96:85

24

överskådlig än en omfattande brottskatalog. Utredningen har föreslagit Prop. 1995/96:85
att avgränsningen görs utifrån ett brotts minimistraff.

Lika med utredningen anser regeringen att de brott som i första hand
bör komma i fråga för användningen av dolda övervakningskameror är
grovt narkotikabrott, grov varusmuggling av narkotika, grova brott mot
rikets inre och yttre säkerhet, mycket grova våldsbrott och frihets-
kränkande brott, grovt rån, mordbrand, allmänfarlig ödeläggelse och
grova sabotagebrott. Straffskalan för de nu angivna brotten spänner över
fängelse i lägst två år och upp till tio år eller livstid. I dessa fäll är det
fråga om utredning av så grova brott att intresset av att vid behov kunna
tillgripa användningen av dolda övervakningskameror för att få brottet
utrett i princip undantagslöst måste anses väga tyngre än motstående
intressen (jfr prop. 1988/89:124 s. 41).

Det är emellertid angeläget att även kunna använda dold
övervakningskamera vid utredning av straffbara fall av försök, för-
beredelse och stämpling till brott som har ett minimistraff på två års
fängelse. De så kallade förbrott som det nu är fråga om är många
gånger så grova och har ett sådant straffvärde att det framstår som
orimligt att inte kunna använda dolda övervakningskameror som ett
hjälpmedel vid förundersökningen. Det kan röra sig om försök,
förberedelse eller stämpling till exempelvis mord, människorov, grovt
rån, grovt narkotikabrott och grov varusmuggling av narkotika. Det kan
också gälla vissa av de allmänfarliga brotten enligt 13 kap. brottsbalken,
t.ex. mordbrand, allmänfarlig ödeläggelse och grovt sabotage och vissa
av brotten mot rikets yttre säkerhet enligt 19 kap. brottsbalken, t.ex.
högförräderi och grovt spioneri. Sakligt sett kan det finnas minst lika
starka skäl att få använda dolda övervakningskameror i dessa brotts-
utredningar som när det gäller fullbordade brott.

Den avgränsning som nu har beskrivits stämmer överens med vad
som gäller för hemlig teleavlyssning enligt 27 kap. rättegångsbalken.
Enligt 1952 års lag med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa
brottmål får emellertid hemlig teleavlyssning förekomma vid utredning
av vissa allmänfarliga brott och vissa brott mot rikets inre och yttre
säkerhet även om det för brottet är föreskrivet lindrigare straff än två
års fängelse. Lagen gäller också försök, förberedelse och stämpling till
sådana brott om gärningen är straffbar. Exempel på brott som omfattas
av 1952 års lag men inte av bestämmelserna i 27 kap. 18 § rättegångs-
balken är sabotage, olovlig kårverksamhet, spioneri och olovlig
underrättelseverksamhet.

1952 års tvångsmedelslag innehåller tilläggs- och undantagsbestäm-
melser till den grundläggande regleringen i rättegångsbalken i fråga om
straffprocessuella tvångsmedel. Lagen innebär utökade möjligheter för
Säkerhetspolisen att uppdaga brott som rör rikets säkerhet eller är av
allmänfarlig natur. Den brottslighet som faller inom Säkerhetspolisens
ansvarsområde är speciell till sin karaktär och utredningarna berör en
begränsad krets människor. Detta innebär att användningen av dolda
övervakningskameror - på samma sätt som hemlig teleavlyssning - i
allmänhet bör kunna accepteras av medborgarna vid utredning av dessa
brott.

25

Med en avgränsning av brotten i enlighet med vad som ovan Prop. 1995/96:85
redovisats kommer en rad andra allvarliga brott för vilka minimistraffet
är lägre än två års fängelse inte att kunna utredas med hjälp av dolda
övervakningskameror. Den remisskritik som har framförts gäller i stor
utsträckning detta förhållande. Sådana brott skulle kunna vara grovt
häleri där den kriminella verksamheten sker på fest adress, seriebrotts-
lighet i form av t.ex. grov stöld, bilinbrott och tillgrepp av fortskaff-
ningsmedel samt grov utpressning. Dessa brott är dessutom mycket
svårutredda. Även andra brott såsom t.ex. rån, grovt bedrägeri och
grov förskingring kan framhållas i sammanhanget. Det är naturligtvis
ett viktigt samhällsintresse att kunna utreda dessa brott och regeringen
är inte främmande för att dolda övervakningskameror skall kunna
användas i dessa fell. Det finns dock i detta lagstiftningsärende inte
något underlag för en sådan mer finmaskig reglering. Även denna fråga
bör beredas vidare i ett annat sammanhang. Det blir här än mer fråga
om den avvägning mellan motstående intressen - effektivitet i
brottsbekämpningen och ett starkt integritetsskydd for medborgarna -
som inledningsvis har berörts. Att som flera remissinstanser föreslagit
sätta gränsen för användningen av tvångsmedlet vid utredning av brott
med minimistraff sex månaders fängelse - och därigenom uppnå
enhetlighet med vad som gäller för hemlig teleövervakning - anser
regeringen i nuläget skulle föra för långt. Remissutfallet i övrigt ger
också stöd för detta ställningstagande. Genom den reglering utredningen
föreslagit skapas garantier för att enskilda personer inte utsätts för
integritetsinkränkningar i andra fell än när skyddsintresset rimligen bör
vika för nödvändigheten att värna om viktiga samhällsintressen. Den för
ett brott angivna straffskalan anses uttrycka samhällets värdering av
brottets svårhetsgrad. Är för brottet föreskrivet ett minimistraff som inte
understiger två års fängelse får brottet därför anses vara så allvarligt att
användning av dold övervakningskamera kan tillåtas. I övriga fall bör
tills vidare intresset av att kunna utreda brott få träda tillbaka. Denna
avvägning, som flertalet remissinstanser ställt sig bakom, tillgodoser
enligt regeringens mening såväl integritetsaspekten som intresset av en
effektiv brottsutredande verksamhet. Med en sådan avgränsning
kombinerad med bestämmelserna i 1952 års tvångsmedelslag skapas
också en ändamålsenlig reglering som stämmer överens med vad som
gäller för hemlig teleavlyssning.

Mot bakgrund av det nu anförda föreslår regeringen att dolda över-
vakningskameror skall få användas vid förundersökning avseende brott
som har ett minimistraff som inte understiger två års fängelse, och vid
försök, förberedelse och stämpling till sådana brott samt vid de brott
som anges i 1952 års tvångsmedelslag. Det bör framhållas att för övriga
brott är polisen, i den mån det är praktiskt möjligt, oförhindrad att
använda handmanövrerade TV-kameror.

Som tidigare slagits fest skall hemlig kameraövervakning vara ett
hjälpmedel i förundersökningen och får inte användas enbart i syfte att
förhindra brott. En annan sak är givetvis att användningen i vissa fell
kan leda till att brottet inte kommer till fullbordan. På det sättet får

26

kameraövervakningen en preventiv bieffekt, som i det enskilda fallet Prop. 1995/96:85
kan vara av stort värde (jfr prop. 1988/89:124 s. 42)

7.3 Brottsmisstankens styrka och utredningsläget

Regeringens förslag: För att polisen skall få använda dolda
övervakningskameror skall det krävas att en person är skäligen
misstänkt for brott och att åtgärden är av synnerlig vikt för
utredningen.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker
förslaget i denna del eller lämnar det utan erinran. Flera remissinstanser
anser att kravet på misstankegrad bör sättas lägre. Vissa remissinstanser
anser att dolda övervakningskameror skall kunna användas även om det
inte finns någon för brottet misstänkt person.

Skälen för regeringens förslag:

Skälig misstanke

I rättegångsbalken förekommer olika uttryckssätt för att ange en viss
grad av sannolikhet för att någon gjort sig skyldig till brott. En
förhållandevis låg grad av misstanke uttrycks genom att någon kan
misstänkas för brott. En högre grad av misstanke ligger i att någon är
skäligen misstänkt. När någon är på sannolika skäl misstänkt för brott
föreligger en ännu högre grad av misstanke.

För flera av de straffprocessuella tvångsmedlen enligt rättegångs-
balken gäller att de endast får tillgripas om någon är skäligen misstänkt
för brott. Detta är fallet t.ex. när det gäller reseförbud och anmälnings-
skyldighet (25 kap. 1 § ) samt för hemlig teleavlyssning och hemlig
teleövervakning (27 kap. 18 och 19 §§ ). För att häktning skall få ske
krävs enligt huvudregeln att någon är på sannolika skäl misstänkt för
brott av viss svårhet men häktning får också under vissa omständigheter
ske på skälig misstanke (24 kap. 1 och 3 §§). Den lägre misstanke-
graden, kan misstänkas, gäller för att kunna kvarhålla en person för
förhör (23 kap. 9 §).

Genom förslaget att begränsa användningen av dolda övervaknings-
kameror till utredningar av brott för vilket minimistraffet inte under-
stiger två års fängelse görs tillämpningsområdet för tvångsmedlet
relativt snävt. På samma sätt blir valet av misstankegrad av betydelse
både för hur effektivt detta hjälpmedel kan bli i den brottsbekämpande
verksamheten och för omfattningen av de integritetskränkningar som
tvångsmedlet kan komma att medföra. Återigen måste dessa två mot-
stående intressen vägas mot varandra och en rimlig balans finnas.

Som utredningen har funnit kan det knappast komma i fråga att ställa
så höga krav på graden av misstanke som följer av att den mesta
bevisningen redan är säkrad. I sådana fell skulle en dold kamera-

27

övervakning inte göra särskilt stor nytta. Om man däremot ställer alltför Prop. 1995/96:85
låga krav på misstankegraden ökar naturligtvis risken för att oskyldiga
människor kommer att drabbas. Risken för att det i samhället sprids en
föreställning av att det finns dolda övervakningskameror överallt ökar
också i så fell, vilket i sin tur innebär att tvångsmedlet som sådant för
med sig obehag även för dem som inte är övervakade. Dessa negativa
konsekvenser kan endast undvikas genom att regleringen omgärdas av
relativt hårda restriktioner. Detta talar för att välja en hög misstanke-
grad. Å andra sidan har allmänheten ett starkt intresse av att allvarliga
brott klaras upp. En förutsättning for att de brottsutredande myndig-
heterna skall klara detta är att man får tillgång till effektiva hjälpmedel,
t.ex. dolda övervakningskameror. Det fordras emellertid då att kravet
på vilken misstankegrad som skall ha uppnåtts innan kameran tas i bruk
inte sätts for högt.

Utredningen har föreslagit att det skall krävas att någon är skäligen
misstänkt för brott. En expert i utredningen har i ett särskilt yttrande
anfört att tvångsmedlet, för att få avsedd effekt, bör få sättas in på ett
tidigare stadium och att det bör vara tillräckligt att någon kan miss-
tänkas för brott. Flera remissinstanser har instämt i det särskilda
yttrandet.

Det skulle naturligtvis vara till fördel för den brottsutredande verk-
samheten om dolda övervakningskameror kunde sättas in på ett tidigare
stadium än när någon blivit skäligen misstänkt för brottet. På samma
sätt som när det gäller vilka brott som bör kunna utredas med hjälp av
dolda övervakningskameror blir det här av betydelse hur övervakningen
är tänkt att gå till i praktiken. I vissa situationer, när risken för
integritetsintrång hos tredje man är minimal, är det enligt regeringens
mening inte orimligt med en lägre misstankegrad än skäligen misstänkt.
I andra fell är en sådan misstankegrad utesluten. Även i detta fall krävs
alltså en sådan mer flexibel reglering som det inte finns något underlag
för att åstadkomma i detta lagstiftningsärende. Integritetsaspekterna
måste därför få väga tungt i sammanhanget. Regeringen anser därför att
misstankegraden skälig misstanke är den nivå som bör gälla tills vidare.
Även remissutfallet ger stöd för detta ställningstagande. Genom att man
väljer denna misstankegrad uppnås också enhetlighet i förhållande till
vad som krävs for att jämförbara tvångsmedel såsom hemlig tele-
avlyssning skall få användas.

Några remissinstanser har, i motsats till vad utredningen föreslagit,
förordat en reglering som innebär att dolda övervakningskameror
skulle kunna användas även i de fell där det inte går att peka ut en viss
person som misstänkt för brottet. En sådan ordning skulle vara till
fördel utredningsmässigt i vissa situationer, t.ex. när polisen upptäcker
en s.k. tjuvgömma eller ett parti narkotika ute i skogen. I och för sig
bör en sådan reglering kunna förenas med kravet på ett minimistraff om
två års fängelse. Som framhållits under remissbehandlingen bör det,
t.ex. med ledning av den mängd narkotika som har upptäckts, vara
möjligt att bedöma om det för brottet är föreskrivet ett lägsta straff om
fängelse i två år. Att sådana fell inte är särskilt vanligt förekommande                   28

är inte heller något avgörande skäl mot att utforma bestämmelserna på

det sättet. En specialreglering för de nu aktuella folien skulle därför
kunna övervägas. Det är emellertid svårt att på förevarande underlag
överblicka vilka konsekvenser en sådan reglering skulle föra med sig.
Frågan bör därför bli föremål för fortsatta överväganden. Mot bakgrund
härav vill regeringen inte nu föreslå bestämmelser som innebär att
misstanke om brott inte behöver hänföra sig till en viss person.

Regeringen föreslår att det krävs att någon är skäligen misstänkt för
brott för att dolda övervakningskameror skall få användas.

Synnerlig vikt för utredningen

I prop. 1988/89:124 om vissa tvångsmedelsfrågor behandlas rekvisitet
synnerlig vikt för utredningen vid prövning av ärenden om hemlig
teleavlyssning. Departementschefen anförde då bl.a. följande (sid 44 f.).
”Uttrycket synnerlig vikt för utredningen behöver inte nödvändigtvis
avse att avlyssningen skall ge avgörande bevisning som omedelbart kan
leda till fållande dom. I de flesta fell har telefonavlyssning en indirekt
verkan: den bidrar till att kartlägga kontaktvägar och förehavanden, ger
uppslag till vidare spaning och bildar underlag för andra åtgärder/.../

Synnerlig vikt för utredningen inrymmer ett kvalitetskrav beträffande
de upplysningar som avlyssningen kan ge. Dessa får sålunda inte
inskränka sig till obetydliga detaljer, som man kan både ha och mista.
Uttrycket innefattar emellertid därutöver ett krav på att utredningsläget
gör avlyssningen nödvändig. Vad som kan vinnas genom åtgärden får i
princip inte vara åtkomligt med andra, mindre ingripande metoder. En
slentrianmässig bedömning får inte förekomma i fråga om vare sig
utredningsläget eller de andra förutsättningarna som gäller för tvångs-
medlet. En granskning av utredningsmöjligheterna i det enskilda fallet
måste alltid verkställas. Granskningen måste mynna ut i bedömningen
att utredningen i princip inte kan föras framåt med andra medel och att
det finns skäl att räkna med att avlyssningen - ensam eller i förening
med andra åtgärder - verkligen kan få effekt.

I och för sig behöver något absolut hinder inte föreligga mot att få
fram information på andra vägar. Det krävs dock att hindret är sådant
att det inte skäligen kan begäras att man skall avstå från teleavlyssning.
Kan personlig övervakning (skuggning) eller andra åtgärder användas
som alternativ, bör det ändå vara tillåtet med teleavlyssning, om
alternativen skulle kräva en orimligt hög personalinsats eller vara
förenade med avsevärd risk att den pågående utredningen avslöjas för
tidigt. Utgångspunkten bör dock vara att i första hand pröva andra
metoder.”

Mot bakgrund av de jämförelser som tidigare gjorts mellan hemlig
teleavlyssning och användningen av dolda övervakningskameror är det
mycket som talar för att rekvisitet synnerlig vikt för utredningen också
bör gälla i det senare fallet. Departemenschefens uttalanden i propo-
sitionen om vissa tvångsmedelsfrågor bör i allt väsentligt kunna vara
vägledande för hur uttrycket synnerlig vikt för utredningen bör
uppfattas vid prövning av ärenden om hemlig kameraövervakning.
Övervakning med dolda övervakningskameror bör också kunna ske i de
fall andra spaningsmetoder skulle vara förenade med stora risker för
den för uppdraget avdelade personalen.

Prop. 1995/96:85

29

Regeringen föreslår således att hemlig kameraövervakning endast Prop. 1995/96:85
skall få användas om det är av synnerlig vikt för utredningen.

7.4 Begränsning till viss plats

Regeringens förslag: Hemlig kameraövervakning får endast avse
en sådan plats där den misstänkte kan antas komma att uppehålla
sig. Övervakningen får ske endast om skälen för åtgärden upp-
väger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den
misstänkte eller för något annat motstående intresse.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: En stor majoritet av remissinstanserna tillstyrker
förslaget i denna del eller lämnar det utan erinran.

Skälen för regeringens förslag: Ett beslut att tillåta hemlig
kameraövervakning förutsätter, såsom redovisats i det föregående, att
någon är skäligen misstänkt för brott av viss svårhetsgrad. Fråga
uppstår då om beslutet skall avse antingen den misstänktes person
oberoende var han upphåller sig eller en viss plats som den misstänkte
har anknytning till.

För all tvångsmedelsanvändning gäller tre allmänna principer. De tre
principerna, som anknyter till innehållet i 2 kap. 12 § regeringsformen,
är ändamålsprincipen, behovsprincipen och proportionalitetsprincipen.
Ändamålsprincipen innebär att en myndighets befogenhet att använda
tvångsmedlet skall vara bunden till det ändamål för vilket tvångsmedlet
har beslutats. Behovsprincipen innebär att en myndighet får använda ett
tvångsmedel bara när det finns ett påtagligt behov och en mindre
ingripande åtgärd inte är tillräcklig. Proportionalitetsprincipen, som är
lagfäst i 24 - 27 kap. rättegångsbalken, innebär att en tvångsåtgärd i
fråga om art, styrka, räckvidd och varaktighet skall stå i rimlig
proportion till vad som står att vinna med åtgärden.

Frågan huruvida ett tillstånd till hemlig kameraövervakning skall avse
en viss person eller plats hänger samman med de tre redovisade
principerna. Om ett tillstånd till hemlig kameraövervakning skulle avse
en viss person blir principerna svåra att tillämpa. Det skulle t.ex. i den
situationen inte gå att tillämpa proportionalitetsprincipen eftersom det på
förhand inte skulle vara känt vilka eller hur många platser som skulle
komma att övervakas. Vid en förundersökning som avser ett viss brott
skulle, beroende på omständigheterna, övervakning av en allmän plats
kanske anses vara godtagbar medan övervakning av en enskild plats,
t.ex. genom att kameran riktades mot ett bostadsfönster, inte skulle
kunna komma i fråga.

Även andra, rent praktiska, skäl talar mot att knyta övervakningen till
en viss person. Om det inte på förhand kan anges vilka platser som kan
bli aktuella för övervakning torde det ändå inte gå att undvara
spaningspersonal på platsen. Den misstänkte måste ju hela tiden bevakas
och kameror skulle behöva sättas upp och monteras ned beroende på

30

den misstänktes rörelsemönster. Det torde vara förenat med betydande Prop. 1995/96:85
svårigheter och opraktiskt att organisera en övervakning på det sättet.

Det finns även en risk för att antalet kameror skulle bli mycket stort.

Det nu anförda talar för att tillstånd till hemlig kameraövervakning i
stället bör knytas till en viss plats. Det kan naturligtvis röra sig om flera
olika platser och antalet platser bör också kunna utvidgas genom nya
beslut. Av avgörande betydelse är emellertid att det finns en koppling
till den misstänkte. Som tidigare redovisats får åtgärden endast avse den
som är skäligen misstänkt för brott. Detta innebär nu inte att den
misstänkte ständigt måste uppehålla sig på platsen och således finnas
med på bild. Ett sådant krav skulle reducera användningsområdet i
alltför stor utsträckning. Det bör dock kunna antas att han så
småningom besöker den plats som skall övervakas. Det bör vara
tillräckligt att det är fråga om ett kort besök. Om det emellertid från
början står klart att den misstänkte aldrig besöker en plats som i sig är
av intresse i förundersökningen, t.ex. en lägenhet i en utredning om
grovt koppleri, bestående i uthyrning av lägenheten, bör användning av
dolda övervakningskameror inte komma i fråga. Inte heller kan sådan
övervakning av en plats tillåtas om det inte finns någon som är skäligen
misstänkt. Detta kan naturligtvis ses som en brist men följer av det
tidigare redovisade ställningstagandet att tvångsmedlet endast får avse
den som är skäligen misstänkt för brott av viss svårhet.

Nästa fråga blir då om samtliga platser skall kunna övervakas eller
om dessa bör begränsas på något sätt. Vissa begränsningar följer av
reglerna i 4 kap. brottsbalken om brott mot frihet och frid. Att t.ex.
tränga in i någons hem för att där montera en dold övervakningskamera
är således förbjudet. Enligt regeringens mening saknas skäl att göra
några ändringar i detta avseende. En annan sak är att sådana utrymmen
och platser kan bevakas så länge kameran placeras på något annat
ställe. Vidare är t.ex. en privatperson oförhindrad att frivilligt upplåta
sin bostad eller trädgård för att polisen där skall kunna montera en
övervakningskamera och övervaka någon annan. Frågan är emellertid
om användningen av det nya tvångsmedlet bör begränsas ytterligare,
t.ex. till övervakning av allmänna platser eller platser dit allmänheten
har tillträde. En annan tänkbar begränsning är att förbjuda övervakning
med dolda övervakningskameror av vissa särskilt integritetskänsliga
platser.

Det skulle från effektivitetssynpunkt innebära ett allvarligt avbräck om
användningen av dolda övervakningskameror begränsades på något av
de sätt som nu nämnts. Det förefaller också tämligen onyanserat att
t.ex. förbjuda en övervakning som består i att övervakningskameran
riktas mot fönstret i en bostad. Omständigheterna kan uppenbarligen i
bland vara sådana att tvångsmedlet bör kunna komma i fråga även för
bostadsutrymmen. Samma resonemang gör sig gällande avseende platser
som kan antas vara särskilt integritetskänsliga. Den omständigheten att
dolda övervakningskameror endast får användas för utredning av grova
brott, att åtgärden endast får avse den som är skäligen misstänkt, att
åtgärden måste vara av synnerlig vikt för utredningen samt att bl.a.                   31

proportionalitetsprincipen skall tillämpas vid tillståndsgivningen utgör

enligt regeringens mening tillräckliga garantier för att tvångsmedlet Prop. 1995/96:85
endast kommer att användas i de fäll som det kan anses befogat.

Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår regeringen ingen
begränsning av de platser som får övervakas med dolda övervaknings-
kameror utom de som följer av att åtgärden endast får avse sådan plats
där den misstänkte kan antas komma att uppehålla sig och av de
allmänna principer som gäller för all tvångsmedelsanvändning. På
samma sätt som för övriga tvångsmedel enligt rättegångsbalken bör
proportionalitetsprincipen komma till uttryck i lagtexten.

7.5 Beslut om tvångsmedelsanvändningen m.m.

Regeringens förslag: Frågor om hemlig kameraövervakning skall
prövas av allmän domstol på ansökan av åklagaren. I ett beslut att
tillåta sådan övervakning skall det anges vilken plats och under
vilken tid tillståndet gäller. Tiden får inte överstiga en månad från
beslutet.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: En överväldigande majoritet av remissinstanserna
tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Någon remissinstans
har anfört att tiden för tillståndet bör vara längre. Ytterligare någon
remissinstans har anfört att åklagaren bör kunna besluta om åtgärden.

Skälen för regeringens förslag: Som tidigare anförts är det angeläget
att skapa fullgoda rättsskyddsgarantier när det gäller användningen av
dolda övervakningskameror. Rätten att besluta om tvångsmedlets
användning är i detta sammanhang av central betydelse. Det framstår
som mindre lämpligt att överlåta beslutanderätten till den myndighet
som skall verkställa åtgärden. Detsamma kan sägas om den myndighet
som leder de aktuella förundersökningarna. Utredningen har anfört att
beslut om tillstånd till åtgärden bör fattas av ett organ som är så
fristående från förundersökningen som möjligt. Regeringen delar den
uppfattningen. Även den omständigheten att användningen av över-
vakningskameroma sker i hemlighet utan insyn vare sig för allmänheten
eller den misstänkte talar för en sådan lösning. Mot denna bakgrund
förefaller det mest lämpligt att frågor om hemlig kameraövervakning
prövas av domstol på samma sätt som redan sker med det närbesläktade
tvångsmedlet hemlig teleavlyssning.

Det framstår som rimligast att den som leder den aktuella för-
undersökningen skall kunna begära rättens tillstånd till hemlig kamera-
övervakning. Eftersom dolda övervakningskameror endast skall kunna
användas i sådana förundersökningar där en åklagare är förundersök-
ningsledare föreslår regeringen att frågor om hemlig kameraövervakning
skall prövas av rätten på ansökan av åklagaren.

Rätten skall alltså pröva om förutsättningarna för användningen av
tvångsmedlet är uppfyllda. Denna prövning kan sägas innefatta två led.
Det ena ledet hänför sig till en prövning huruvida samtliga rekvisit, så

32

som de kommit till uttryck i lagtexten, föreligger i det enskilda fallet. Prop. 1995/96:85
Prövningen avser här t.ex. brottets svårhetsgrad, den grad av misstanke
som får anses föreligga och om åtgärden är av synnerlig vikt för
utredningen. Det andra ledet innehåller en mer allmän lämplighets-
bedömning där bl.a. proportionalitetsprincipen skall beaktas. Rätten
skall här ta ställning till exempelvis om vad som står att vinna med
åtgärden motiverar densamma.

De faktiska förutsättningarna för att få tillstånd att använda dolda
övervakningskameror i en viss brottsutredning kan naturligtvis komma
att ändras över tiden i takt med att förundersökningen fortskrider och
utredningsläget förändras. Det är angeläget att bestämmelserna om
hemlig kameraövervakning ger garantier för att tvångsmedlet inte
används om vissa förhållanden, som har utgjort en nödvändig förutsätt-
ning för domstolens tillstånd, har ändrats. Sådana garantier uppnås bäst
genom en med vissa tidsintervaller återkommande domstolsprövning av
meddelade tillstånd. Frågan är då hur länge ett tillstånd skall gälla innan
domstolen skall pröva frågan på nytt.

När det gäller tillstånd till hemlig teleavlyssning skall ett sådant enligt
27 kap. 21 § andra stycket rättegångsbalken meddelas att gälla för viss
tid som inte får bestämmas längre än nödvändigt och aldrig längre än en
månad från dagen för beslutet. Den valda tidsramen motiveras i lagens
förarbeten med att det mer sällan finns anledning att ompröva tillstånd
med tätare intervall än en månad och att täta omprövningar dessutom
innebär en viss risk för att det går slentrian i prövningen (prop.
1988/89:124 s. 54 f.). Detta resonemang synes även vara giltigt
beträffande användningen av dolda övervakningskameror. Säkerhets-
polisen har dock föreslagit att tillståndstiden bör bestämmas till en
avsevärt längre tidsperiod. Man har som skäl härför anfört att det ibland
vid s.k. agentvärvningar är nödvändigt att hålla ett objekt under
bevakning under relativt lång tid och att den tid som gäller för hemlig
teleavlyssning därför är för kort.

Enligt utredningen har det inte framkommit något som tyder på att det
hos den öppna polisen skulle finnas ett behov av längre tillståndstider än
en månad. Detta talar med styrka för att reglera tiden för tillstånd på
motsvarande sätt som för hemlig teleavlyssning. Det förefaller vidare
mindre lämpligt att reglera tillståndstidema olika för den öppna polisen
och Säkerhetspolisen. Den omständigheten att Säkerhetspolisen behöver
underställa kameraanvändningen domstolens prövning en gång i
månaden torde enligt regeringens mening inte vara av avgörande
betydelse för tvångsmedlets användbarhet. Tvärtom kommer en sådan
återkommande prövning, utan att det där emellan förflyter alltför lång
tid, att utgöra just den garanti mot att tvångsmedlet missbrukas som bör
eftersträvas. Regeringen föreslår därför att ett beslut att tillåta hemlig
kameraövervakning inte skall få bestämmas att gälla för längre tid än en
månad från dagen för beslutet.

Frågan är om det bör finnas en möjlighet för annan än domstol att i
brådskande fall meddela interimistiskt beslut om tvångsmedlet. Av
utredningen framgår att något sådant behov inte tycks föreligga i den                  33

öppna polisens verksamhet. Det påståendet har mött gensaga från några

3 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 85

av remissinstanserna. Enligt regeringens mening saknas det dock Prop. 1995/96:85
tillräckliga skäl för att infora en generell möjlighet till interimistiska
beslut avseende användningen av dolda övervakningskameror.

Enligt utredningen är situationen för Säkerhetspolisens del delvis en
annan än för den öppna polisen. Utredningen har framhållit att det
ibland torde förekomma fåll där dold kameraövervakning behöver sättas
in i det närmaste omedelbart för att åtgärden skall ge avsett resultat.
Detta behov kan tillgodoses antingen genom en jourtjänstgöring för
domstolarna som då skulle kunna knyta an till vad som gäller för
prövning av häktningsfrågor. Ett annat alternativ är att åklagaren ges
befogenhet att interimistiskt besluta om tvångsmedlet med skyldighet att
genast anmäla detta till rätten för prövning.

Det lämpliga i att belasta domstolarnas jourorganisation för häktnings-
frågor med ytterligare prövningar av tvångsmedelsfrågor kan ifråga-
sättas, även om antalet fall säkert inte skulle bli många. Behovet av
jourdomstolar för prövning av nu aktuella frågor förefaller också
tveksamt mot bakgrund av reglerna i 1952 års tvångsmedelslag. I den
lagen finns i dag en bestämmelse som ger åklagare befogenhet att fatta
interimistiska beslut om bl.a. hemlig teleavlyssning. En förutsättning
härför är att det kan befaras att ett inhämtande av rättens tillstånd skulle
medföra fördröjning eller annan olägenhet av väsentlig betydelse för
utredningen. Beslutet skall ofördröjligen anmälas till rätten som har att
skyndsamt ta upp ärendet till prövning.

De fall där Säkerhetspolisen har ett behov av att omedelbart få
använda dolda övervakningskameror och där det alltså inte går att
avvakta domstolens tillstånd omfattas i allt väsentligt av utredningar om
brott där bestämmelserna i 1952 års tvångsmedelslag är tillämpliga. Det
framstår därför som lämpligt att knyta an till denna redan fungerande
reglering. Regeringen föreslår därför att åklagaren skall ha rätt att
interimistiskt besluta om hemlig kameraövervakning med stöd av
reglerna i 1952 års tvångsmedelslag. Vidare bör den rätt som åklagare
har att med stöd av lagen (1988:97) om förfarandet hos kommunerna,
förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller krigsfara
m.m. fatta interimistiska beslut om hemlig teleavlyssning omfatta även
hemlig kameraövervakning.

Vad som nu anförts om rollfördelningen mellan domstol och åklagare
avseende befogenhet att besluta om tvångsmedlet gör sig inte gällande
när ett sådant beslut skall hävas. I likhet med vad som är fallet vid t.ex.
häktning bör åklagaren kunna häva ett beslut om tillstånd att använda
dolda övervakningskameror om det inte längre finns skäl för beslutet.
Samma skyldighet bör gälla för domstolen.

34

7.6 Granskning och bevarande av upptagna bilder

Regeringens förslag: Bilder som har tagits upp med dolda över-
vakningskameror skall granskas snarast möjligt. Granskningen
skall i princip vara förbehållen rätten, åklagaren eller undersök-
ningsledaren men även annan som anlitas för eller hörs i utred-
ningen kan ges tillfälle att granska bildmaterialet. Upptagningar
som saknar betydelse från utredningssynpunkt skall förstöras
omedelbart efter att de granskats. Upptagningar skall, i de delar
som de är av betydelse från utredningssynpunkt, bevaras tills
förundersökningen har lagts ned eller avslutats. Om åtal väcks
skall upptagningarna bevaras till dess målet har avgjorts slutligt.
Omedelbart därefter skall upptagningarna förstöras.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget i
denna del eller lämnar det utan erinran. Säkerhetspolisen har anfört att
bildmaterial som kan vara av betydelse för framtida brottsbekämpning
bör få sparas en längre tid. Några remissinstanser har haft synpunkter
på den lagtekniska utformningen. En remissinstans anser att förslaget i
denna del bör bli föremål för ytterligare överväganden. Data-
inspektionen har framhållit att upptagningarna kan komma att omfattas
av datalagens tillståndsplikt.

Skälen för regeringens förslag: Upptaget bildmaterial måste givetvis
granskas för att man skall kunna pröva om det har betydelse för en
pågående utredning. Som utredningen framhållit är det från integritets-
synpunkt av vikt att denna granskning görs så fort som möjligt. Det är
av samma skäl angeläget att den personkrets som utför granskningen
begränsas. Regeringen föreslår därför motsvarande reglering för
granskning av upptagna bilder som gäller för upptagningar eller upp-
teckningar som gjorts vid hemlig teleavlyssning (27 kap. 24 §
rättegångsbalken). Detta innebär att det i första hand är rätten,
undersökningsledaren eller åklagaren som får granska det upptagna
bildmaterialet. Även en sakkunnig eller någon annan som anlitas för
eller hörs i utredningen kan ges tillfälle att granska bildmaterialet.

Saknar det upptagna bildmaterialet betydelse för förundersökningen
finns det inte någon anledning att spara det. Sådant bildmaterial skall
därför förstöras omedelbart. Visar granskningen däremot att materialet
har betydelse för förundersökningen skall det sparas. När det gäller
frågan hur länge materialet får bevaras förhåller det sig givetvis på det
sättet att så får ske så länge det kan vara av intresse för den utredning
för vilken tillstånd till tvångsmedelsanvändningen har givits. Sådant
intresse föreligger till dess den aktuella förundersökningen har lagts
ned, avslutats eller, om åtal väcks, målet har avgjorts slutligt.

Från Säkerhetspolisen har det framhållits att bildmaterial från tidigare
nedlagda förundersökningar kan få förnyad aktualitet i senare brotts-
utredningar, t.ex. när ett främmande lands underättelseofficer gör
upprepade värvningsförsök. Säkerhetspolisen har med anledning härav

Prop. 1995/96:85

35

föreslagit en lagreglering som skulle göra det möjligt för myndigheten Prop. 1995/96:85
att spara visst material. Utredningen har emellertid framhållit att det
skulle bli svårt för Säkerhetspolisen att i många situationer utesluta att
det upptagna materialet skulle kunna komma till användning i en
framtid. En möjlighet för Säkerhetspolisen att bevara bildmaterial under
en längre, kanske obestämd tid skulle därför enligt utredningen innebära
en risk för att inspelat material som en gång haft relevans för en
brottsutredning sedan skulle behöva sparas hur länge som helst.

Regeringen ansluter sig till vad utredningen anfört. Risken för att
gammalt bildmaterial kan komma att sparas under mycket lång tid kan
enligt regeringens mening, även vägt mot den nytta för Säkerhetspolisen
som skulle kunna bli fallet, inte anses godtagbar. I och för sig skulle
man kunna överväga en undantagsregel som innebar att Säkerhets-
polisen fick bevara bilderna under en viss bestämd längre tid. En sådan
lösning förefaller emellertid inte ändamålsenlig med tanke på de långa
tider som är aktuella för att syftet med en specialreglering för Säker-
hetspolisens räkning skall uppnås. Regeringen föreslår därför att
upptaget bildmaterial endast får bevaras till dess att den aktuella för-
undersökningen har lagts ned, avslutats eller, om åtal väcks, målet
avgjorts slutligt och att denna reglering skall gälla såväl för den öppna
polisen som för Säkerhetspolisen.

7.7 Bestämmelsernas lagtekniska utformning m.m.

Regeringens förslag: Bestämmelserna om hemlig kamera-
övervakning tas in i en ny lag vars giltighetstid begränsas till elva
månader.

Utredningens förslag överenstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller
lämnar det utan erinran. Några remissinstanser ifrågasätter lämpligheten
av att nu gå fram med en provisorisk lagstiftning. Några remissinstanser
anser att bestämmelserna redan nu bör tas in i rättegångsbalken.

Skälen för regeringens förslag: Polisens användning av dolda
övervakningskameror vid förundersökning omfattas i dag, som
redovisats inledningsvis, av reglerna i lagen (1990:484) om över-
vakningskameror m.m. Utredningen har framhållit att polisens behov av
sådana kameror måste ses mot bakgrund av vad som bör gälla för
användningen av övervakningskameror i övrigt, alltså för sådan
kameraövervakning som inte sker dolt. Eftersom utredningen fortsätter
sitt arbete med att göra en översyn av lagen om övervakningskameror
kommer frågan om användning av dolda övervakningskameror att få
behandlas på nytt i ett större sammanhang. Utredningen utesluter inte
att den översynen kan ge anledningen till vissa justeringar av de förslag
som behandlas i detta ärende.

Regeringens förslag innebär att ett nytt tvångsmedel tillskapas. Det är
angeläget att utan tidsutdräkt skapa möjligheter för de brottsutredande

36

myndigheterna att kunna använda sig av tvångsmedlet. Som anförts Prop. 1995/96:85
under bl.a. avsnitt 7.2 bör dock bestämmelserna om hemlig kamera-
övervakning övervägas vidare med inriktning på att skapa ett mer
flexibelt system som bättre än det nu föreslagna kan ta hänsyn till
omständigheterna i det enskilda fallet. Vidare pågår för närvarande en
relativt omfettande översyn av olika straffprocessuella tvångsmedel.

Resultatet av denna översyn kan få betydelse för regleringen av hemlig
kameraövervakning.

I belysning av vad som nu har sagts anser regeringen att en reglering
av användningen av dolda övervakningskameror tills vidare bör vara
tidsbegränsad. Bestämmelserna kan lämpligen träda i kraft den 1
februari 1996 och gälla till utgången av samma år. Därefter kan bestäm-
melserna, om så anses önskvärt, ges förlängd giltighetstid eller
permanentas.

Den naturliga platsen för en reglering av det nya tvångsmedlet borde
vara rättegångsbalken. Med hänsyn till lagstiftningens provisoriska
karaktär och att ifrågavarande bestämmelser föreslås få begränsad
giltighetstid är dock en sådan placering mindre lämplig. En reglering av
polisens möjligheter att använda dolda övervakningskameror kan inte
heller tas in i lagen om övervakningskameror. Den lagen reglerar näm-
ligen användningen av övervakningskameror i helt andra sammanhang
än vad som nu är aktuellt. Det framstår i stället som mest lämpligt att
de nya bestämmelserna tas in i en särskild lag. Det är vad regeringen
föreslår.

7.8 Parlamentarisk kontroll

Regeringens förslag: Regeringen bör till riksdagen redovisa de
brottsutredande myndigheternas tillämpning av bestämmelserna i
lagen om hemlig kameraövervakning.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Remissinstanserna har lämnat förslaget utan
erinran.

Skälen för regeringens förslag: Sedan flera år tillämpas beträffande
hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning den ordningen att
regeringen årligen i en skrivelse till riksdagen redovisar de brotts-
utredande myndigheternas tillämpning av bestämmelserna. Redovis-
ningen omfettar inte den tvångsmedelsanvändning som hänför sig till de
brott som avses i 1952 års tvångsmedelslag. Den redovisning som
lämnas till riksdagen torde allmänt sett vara av stort värde. Regeringen
anser därför att motsvarande redovisning bör lämnas när det gäller det
nya tvångsmedlet hemlig kameraövervakning. I redovisningen bör
uppgifter lämnas om bl.a. antalet ärenden och meddelade tillstånd, vilka
brott det varit fråga om, vilka tillståndstider som har förekommit, hur
länge tvångsmedelsanvändningen i det enskilda fellet rent fektiskt har
pågått samt i vilken utsträckning hemlig kameraövervakning har fyllt

37

4 Riksdagen 1995/96. I saml. Nr 85

avsett ändamål. Därutöver bör redovisningen belysa i vilken omfattning Prop. 1995/96:85
personer som är ovidkommande för en brottsutredning har drabbats av
tvångsmedlet.

8 Kostnader

Kostnaderna för bevakning med hjälp av TV-kameror som manövreras
på platsen är höga, bl.a. därför att denna övervakningsmetod tar
betydande personalresurser i anspråk. Av den anledningen tvingas inte
sällan de brottsutredande myndigheterna att avstå från sådan
övervakning. Mot bakgrund härav innebär det nu framlagda förslaget
inte några besparingar i egentlig mening för den öppna polisen. De
brottsutredande myndigheterna får däremot tillgång till ett effektivt
vapen i kampen mot den grova brottsligheten, vilket på annat sätt kan
förväntas leda till besparingar. Någon beräkning i detta avseende låter
sig emellertid inte göras. De kostnader som förslaget för med sig i form
av anskaffning av teknisk utrustning m.m. förutsätter inte att de
brottsutredande myndigheterna tillförs ytterligare medel.

För Säkerhetspolisen innebär förslaget en årlig besparing på cirka
750 000 kronor.

9   Ikraftträdande

Lagen om hemlig kameraövervakning bör träda i kraft den 1 februari
1996 och gälla till utgången av samma år (se avsnitt 7.7). Övriga lag-
ändringar bör träda i kraft den 1 februari 1996. Några övergångs-
bestämmelser behövs inte.

10  Författningskommentar

10.1 Förslaget till lag om hemlig kameraövervakning

1 §

Paragrafen, som har fått sin slutliga utformning på förslag av Lagrådet,
innehåller en definition av begreppet hemlig kameraövervakning.

Med benämningen ”hemlig kameraövervakning” markeras att lagen
(1990:484) om övervakningskameror m.m. inte är tillämplig på denna
typ av kameraanvändning. Den tekniska apparatur som omfettas av
paragrafen överensstämmer däremot med den legaldefinition av
begreppet övervakningskamera som finns i 1 § i lagen om övervak-
ningskameror. Någon särskild föreskrift om separata tekniska
anordningar som är avsedda att användas för att behandla eller bevara
bilder har inte tagits med, eftersom ett tillstånd till hemlig kamera-

38

övervakning alltid är förenat med en rätt att behandla och bevara Prop. 1995/96:85
bilderna.

I likhet med lagen om övervakningskameror omfattar lagen endast
kameror som används för personövervakning och som inte manövreras
på platsen (jfr prop. 1989/90:119 s. 14 f. och 39 ff.). Av paragrafens
ordalydelse framgår, i enlighet med Lagrådets förslag, att lagen endast
är tillämplig på optisk personövervakning. Lagen omfattar således inte
ljudupptagning.

2 §

I paragrafen anges de grundläggande förutsättningarna för att hemlig
kameraövervakning skall få användas. Detta har behandlats i avsnitt
7.2. Tvångsmedlet kan dock användas även vid vissa andra brott, vilket
följer av förslaget till ändring av 5 § lagen (1952:98) med särskilda
bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål (se nedan).

Hemlig kameraövervakning får användas endast om en förunder-
sökning har inletts.

I paragrafen anges ytterligare förutsättningar för att hemlig
kameraövervakning skall kunna användas.

Av första stycket framgår att någon måste vara skäligen misstänkt för
brottet. Misstankegraden har behandlats i avsnitt 7.3. Vidare anges i
paragrafen att åtgärden måste vara av synnerlig vikt för utredningen.
Innebörden härav har behandlats i avsnitt 7.3. I första stycket har också
proportionalitetsprincipen kommit till uttryck (se avsnitt 7.4).

I andra stycket anges att användning av dold övervakningskamera är
begränsad till viss, särskilt angiven, plats. Det måste vara en plats där
den misstänkte kan antas komma att uppehålla sig. I detta ligger att det
måste finnas en direkt koppling mellan den misstänkte och den plats
som skall övervakas, vilket emellertid inte innebär att den misstänkte
ständigt måste finnas med i bild. Det måste dock kunna antas att han -
i vart fall vid något tillfälle - besöker den plats som skall övervakas.
Det kan röra sig om flera olika platser och det är inget som hindrar att
antalet platser utökas genom nya domstolsbeslut. Huruvida över-
vakningen av en viss plats i det enskilda fallet kan anses godtagbar skall
bedömas utifrån en proportionalitetsavvägning. Kravet på att över-
vakningen skall avse viss plats har behandlats i avsnitt 7.4.

I första stycket anges att det är rätten som prövar frågor om hemlig
kameraövervakning på ansökan av åklagaren. Detta har behandlats i
avsnitt 7.5. Åklagaren saknar möjlighet att fatta interimistiska beslut om
tvångsmedlet såvida det inte är fråga om brott enligt 1952 års
tvångsmedelslag eller tillämpning av 28 § i lagen om förfarandet hos
kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig
eller krigsfara. Vidare anges att de allmänna bestämmelserna i 19 kap.
i rättegångsbalken om laga domstol i brottmål skall tillämpas.

39

Enligt andra stycket skall rätten i sitt beslut ange vilken eller vilka Prop. 1995/96:85
platser som får övervakas och hur länge övervakningen får pågå (avsnitt
7.5). Rätten får aldrig lämna tillstånd för längre tid än en månad. Om
det krävs längre övervakning får åklagaren ansöka på nytt och rätten får
då göra en ny självständig prövning om det finns förutsättningar för att
fatta ett beslut att tillåta tvångsmedlet eller inte. På samma sätt som vid
omprövning av andra tvångsmedel, t.ex. häktning, ligger det i sakens
natur att domstolens bedömning bör bli striktare ju längre tid som
förflyter utan att förundersökningen förs framåt.

Paragrafen, som reglerar hävande av beslut om hemlig kamera-
övervakning, innebär att åklagaren och rätten har ett kontinuerligt
ansvar för tvångsmedelsanvändningen. Även under löpande tillståndstid
skall åklagaren eller domstolen agera om det framkommer att
förutsättningarna för beslutet har fallit bort. Endera skall då häva
beslutet. Polisen är skyldig att hålla åklagaren underrättad om
omständigheter som har betydelse för om beslutet skall hävas. Om
åklagaren har hävt ett beslut bör domstolen underrättas härom.
Domstolen bör givetvis underrätta åklagaren om det är rätten som har
hävt beslutet.

Av paragrafen framgår att ett beslut om hemlig kameraövervakning kan
överklagas på samma sätt som gäller för övriga tvångsmedel i 25-28
kap. rättegångsbalken.

Paragrafen behandlar vad som skall gälla i fråga om granskning och
bevarande av upptaget bildmaterial (se avsnitt 7.6).

I första stycket anges att granskningen skall göras så fort som möjligt.
Granskning måste sedan ske kontinuerligt under utredningen. Att
kretsen av dem som får granska materialet är begränsad framgår av
hänvisningen till 27 kap. 12 § första stycket rättegångsbalken.

Andra stycket innehåller bestämmelser om att bildmaterialet inte får
bevaras längre än nödvändigt. Det bildmaterial som bedöms sakna
betydelse skall därför förstöras omedelbart efter granskningen. Sedan
målet avgjorts slutligt - genom dom som vunnit laga kraft eller genom
att förundersökningen har lagts ned eller avslutats - skall upptag-
ningarna förstöras. Lagras bildmaterialet på ett datormedium kan
reglerna i datalagen (1973:289) om tillståndspliktiga personregister bli
tillämpliga.

40

10.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1952:98) med
särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål

5 §

Paragrafen har gjorts tillämplig på hemlig kameraövervakning.
Paragrafen ger i förhållande till 2 § i lagen om hemlig kamera-
övervakning utvidgande möjligheter att använda dolda övervaknings-
kameror vid utredning av brott som rör rikets säkerhet eller är av
allmänferlig natur (se avsnitt 7.2).

Enligt första stycket får sådana övervakningskameror användas vid
utredning av de brott som anges i lagen även om det för brottet är
stadgat ett lägre minimistraff än två års fängelse. Lagen är tillämplig
också på försök, förberedelse och stämpling till angivna brott om
gärningen är straffbar.

I andra stycket har införts en regel som innebär att åklagaren i
brådskande fåll själv får besluta även om hemlig kameraövervakning.
Av 6 § i 1952 års tvångsmedelslag framgår att åklagaren i ett sådant fall
ofördröjligen skall anmäla detta skriftligen till rätten som skyndsamt
skall ta upp ärendet till prövning.

10.3 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100)

16 kap.

1 §

Genom ett tillägg till paragrafen, som behandlar vilken tystnadsplikt
som har företräde framför principen om meddelarfrihet, omfattas även
beslut om hemlig kameraövervakning av paragrafen.

10.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:97) om
förfarandet hos kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och
domstolarna under krig eller krigsfara m.m.

2

Paragrafen har gjorts tillämplig på hemlig kameraövervakning. Enligt
första stycket kan åklagaren fatta ett interimistiskt beslut om hemlig
kameraövervakning om det kan beferas att det skulle medföra för-
dröjning eller annan olägenhet av väsentlig betydelse för utredningen att
inhämta rättens tillstånd till åtgärden.

I andra stycket har gjorts en redaktionell ändring.

10.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:484) om
övervakningskameror m.m.

1 §

Andra stycket är nytt. Hänvisningen till lagen om hemlig
kameraövervakning innebär att det straffprocessuella tvångsmedlet

Prop. 1995/96:85

41

uttömmande regleras där. Dolda övervakningskameror kan alltså inte
användas med stöd av lagen om övervakningskameror om åtgärden
endast är avsedd att utgöra ett led i en pågående förundersökning. Detta
innebär t.ex. att bestämmelsen i 3 § tredje stycket i lagen om
övervakningskameror inte är tillämplig på det nya tvångsmedlet.
Länsstyrelsen kan således inte medge undantag från upplysningsplikten
för att på så sätt möjliggöra dold kameraanvändning i rent brotts-
utredande syfte. Inte heller är länsstyrelsens tillstånd av betydelse i
sammanhanget. Däremot innebär hänvisningen till lagen om hemlig
kameraövervakning inte någon ytterligare begränsning, utöver vad som
redan följer av lagen om övervakningskameror, av polisens mycket små
möjligheter att använda dolda övervakningskameror i andra fåll än vid
förundersökning, även om övervakningen i ett sådant fall skulle kunna
främja en pågående brottsutredning. Syftet med övervakningen måste
emellertid då primärt vara ett annat än att utreda brott. För sådana
situationer gäller fortfarande lagen om övervakningskameror.

Prop. 1995/96:85

42

Betänkandets lagförslag

1 Förslag till lag (1995:000) om särskild användning av
övervakningskameror, m.m.

Härigenom föreskrivs följande.

1 §

Särskild användning av övervakningskamera innebär att TV-kameror,
andra optisk-elektroniska instrument eller därmed jämförbar utrustning,
utan att manövreras på platsen och utan att upplysning om utrustningen
lämnas, används för personövervakning vid förundersökning.

Särskild användning av övervakningskamera får ske vid förundersök-
ning angående

1. brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två
år eller

2. försök, förberedelse eller stämpling till sådant brott, om sådan
gärning är belagd med straff.

3 §

Särskild användning av övervakningskamera får ske endast om

1. någon är skäligen misstänkt för brottet,

2. åtgärden är av synnerlig vikt för utredningen samt

3. skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åt-
gärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående
intresse.

Åtgärden får endast avse sådan plats där den misstänkte kan antas
komma att uppehålla sig.

Frågor om särskild användning av övervakningskamera prövas av
rätten på ansökan av åklagaren. I fråga om laga domstol tillämpas 19
kap. 12 § första stycket rättegångsbalken.

Tillstånd skall meddelas att gälla för viss tid och viss plats. Tiden får
inte bestämmas längre än nödvändigt och får inte överstiga en månad
från dagen för beslutet.

5 §

Om det inte längre finns skäl för ett beslut om särskild användning av
övervakningskamera, skall åklagaren eller rätten omedelbart häva
beslutet.

En upptagning som har gjorts vid särskild användning av
övervakningskamera skall granskas snarast möjligt. I fråga om sådan
granskning tillämpas 27 kap. 12 § första stycket rättegångsbalken.

Prop. 1995/96:85

Bilaga 1

43

Upptagningar skall, i de delar de är av betydelse från utrednings-
synpunkt, bevaras till dess förundersökningen har nedlagts eller
avslutats eller, om åtal väckts, målet har avgjorts slutligt. De skall
därefter förstöras.

7 §

I fråga om överklagande av rättens beslut enligt denna lag tillämpas
bestämmelserna i rättegångsbalken om överklagande av rättens beslut i
brottmål angående åtgärd som avses i 25-28 kap. samma balk.

Prop. 1995/96:85

Bilaga 1

Denna lag träder i kraft den....och gäller till och med den....

44

2 Förslag till lag om ändring i lagen (1952:98) med
särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål

Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1952:98) med särskilda
bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål skall ha följande lydelse.

Prop. 1995/96:85

Bilaga 1

Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse

Tillstånd enligt 27 kap.
rättegångsbalken till hemlig tele-
avlyssning eller hemlig teleöver-
vakning får meddelas, även om
brottet inte omfattas av 27 kap.
18 eller 19 § rättegångsbalken.

Kan det befåras att inhämtan-
de av rättens tillstånd till hemlig
teleavlyssning eller hemlig tele-
övervakning skulle medföra
sådan fordröjning eller annan
olägenhet, som är av väsentlig
betydelse för utredningen, får
tillstånd till åtgärden ges av
åklagaren.

Tillstånd enligt 27 kap.
rättegångsbalken till hemlig tele-
avlyssning eller hemlig teleöver-
vakning får meddelas, även om
brottet inte omfattas av 27 kap.
18 eller 19 § rättegångsbalken.
Tillstånd till särskild användning
av övervakningskamera får med-
delas enligt lagen (1995:000)
om särskild användning av
övervakningskameror, m.m.,
även om brottet inte omfattas av
2 § i den lagen.

Kan det befaras att inhämtan-
de av rättens tillstånd till hemlig
teleavlyssning, hemlig teleöver-
vakning eller särskild använd-
ning av övervakningskamera
skulle medföra sådan fördröj-
ning eller annan olägenhet, som
är av väsentlig betydelse för
utredningen, får tillstånd till
åtgärden ges av åklagaren.

Denna lag träder i kraft den

5 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 85

3 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:97) om
förfarandet hos kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och
domstolarna under krig eller krigsfara m.m.

Härigenom föreskrivs att 28 § lagen (1988:97) om förfarandet hos
kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig
eller krigsfara m.m. skall ha följande lydelse.

Prop. 1995/96:85

Bilaga 1

Nuvarande lydelse

Kan det befaras att inhämtan-
de av rättens tillstånd till hemlig
teleavlyssning eller hemlig tele-
övervakning enligt 27 kap. 18
eller 19 § rättegångsbalken eller
kvarhållande av försändelse
enligt 27 kap. 9 § rättegångs-
balken skulle medföra sådan
fördröjning eller annan olägen-
het som är av väsenlig betydelse
för utredningen, får åtgärden
beslutas av åklagaren. I fråga
om kvarhållande av försändelse
enligt 27 kap. 9 § rättegångs-
balken får åtgärden även be-
slutas av undersökningsledaren.
Anmälan som avses i tredje
stycket nämnda paragraf skall
göras hos den som har fattat
beslutet. Denne skall pröva
beslagsfrågan.

Om undersökningsledaren
eller åklagaren har meddelat ett
beslut med stöd av andra
stycket, skall det genast anmälas
hos rätten. Anmälan skall vara
skriftlig och innehålla skälen för
beslutet. Rätten skall pröva
ärendet snabbt. Anser rätten att
beslutet inte bör bestå, skall det
upphävas.

Föreslagen lydelse

§

Kan det befaras att inhämtan-
de av rättens tillstånd till hemlig
teleavlyssning eller hemlig tele-
övervakning enligt 27 kap. 18
eller 19  § rättegångsbalken,

kvarhållande av försändelse
enligt 27 kap. 9 § rättegångs-
balken eller särskild användning
av övervakningskamera enligt
lagen (1995:000) om särskild
användning av övervaknings-
kameror, m.m. skulle medföra
sådan fördröjning eller annan
olägenhet som är av väsenlig
betydelse för utredningen, får
åtgärden beslutas av åklagaren.
I fråga om kvarhållande av
försändelse enligt 27 kap. 9 §
rättegångsbalken får åtgärden
även beslutas av undersöknings-
ledaren. Anmälan som avses i
tredje stycket nämnda paragraf
skall göras hos den som har
fattat beslutet. Denne skall
pröva beslagsfrågan.

Om undersökningsledaren
eller åklagaren har meddelat ett
beslut med stöd av första
stycket, skall det genast anmälas
hos rätten. Anmälan skall vara
skriftlig och innehålla skälen för
beslutet. Rätten skall pröva
ärendet snabbt. Anser rätten att
beslutet inte bör bestå, skall det
upphävas.

Denna lag träder i kraft den

Prop. 1995/96:85

Bilaga 1

47

4 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:484) om
övervakningskameror m.m.

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1990:484) om övervaknings-
kameror m.m. skall ha följande lydelse.

Prop. 1995/96:85

Bilaga 1

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 §

Med övervakningskameror avses i denna lag TV-kameror, andra
optisk-elektroniska instrument och därmed jämförbara utrustningar som
är uppsatta så att de, utan att manövreras på platsen, kan användas för
personövervakning. Vad som i lagen sägs om övervakningskameror
gäller i tillämpliga delar även for separata tekniska anordningar som är
avsedda att användas för att behandla eller bevara bilder som tas upp av
en övervakningskamera.

I lagen (1995:000) om särskild
användning av övervaknings-
kameror, m.m. finns bestäm-
melser om användningen av
övervakningskamera i vissa fall.

Denna lag träder i kraft den

48

Förteckning över remissinstanser som har yttrat sig
över betänkandet Polisens användning av
övervakningskameror vid förundersökning (SOU
1995:66)

Remissyttranden över betänkandet har avgetts av Riksdagens
ombudsmän, Justitiekanslem, Hovrätten för Västra Sverige, Hovrätten
för Övre Norrland, Stockholms tingsrätt, Göteborgs tingsrätt,
Helsingborgs tingsrätt, Kammarrätten i Stockholm, Kammarrätten i
Sundsvall, Länsrätten i Göteborgs och Bohus län, Länsrätten i
Östergötlands län, Domstolsverket, Riksåklagaren, Åklagarmyndigheten
i Stockholm, Åklagarmyndigheten i Göteborg, Åklagarmyndigheten i
Malmö, Rikspolisstyrelsen, Polismyndigheten i Stockholm, Polismyn-
digheten i Umeå, Polismyndigheten i Norrköping, Polismyndigheten i
Helsingborg, Datainspektionen, Riksrevisionsverket, Länsstyrelsen i
Stockholms län, Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Länsstyrelsen
i Malmöhus län, Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet,
Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund, Svenska
polisförbundet.

Prop. 1995/96:85

Bilaga 2

49

Lagrådsremissens lagförslag

1 Förslag till lag om hemlig kameraövervakning

Härigenom föreskrivs följande.

1 §

Hemlig kameraövervakning innebär att fjärrstyrda TV-kameror, andra
optisk-elektroniska instrument eller därmed jämförbara utrustningar
används för personövervakning vid förundersökning i brottmål, utan att
upplysning om utrustningen lämnas.

Hemlig kameraövervakning får användas vid förundersökning
angående

1. brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två
år eller

2. försök, förberedelse eller stämpling till sådant brott, om sådan
gärning är belagd med straff.

3 §

Hemlig kameraövervakning får användas endast om

1. någon är skäligen misstänkt för brottet,

2. åtgärden är av synnerlig vikt för utredningen samt

3. skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åt-
gärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående
intresse.

Åtgärden får endast avse sådan plats där den misstänkte kan antas
komma att uppehålla sig.

Frågor om hemlig kameraövervakning prövas av rätten på ansökan av
åklagaren. I fråga om laga domstol tillämpas 19 kap. rättegångsbalken.

I ett beslut att tillåta hemlig kameraövervakning skall det anges vilken
plats och under vilken tid tillståndet gäller. Tiden får inte bestämmas
längre än nödvändigt och får inte överstiga en månad från dagen för
beslutet.

5 §

Om det inte längre finns skäl för ett beslut om hemlig kamera-
övervakning, skall åklagaren eller rätten omedelbart häva beslutet.

I fråga om överklagande av rättens beslut enligt denna lag tillämpas
bestämmelserna i rättegångsbalken om överklagande av rättens beslut i
brottmål angående åtgärd som avses i 25-28 kap. samma balk.

Prop. 1995/96:85

Bilaga 3

50

7 §

En upptagning som har gjorts med hemlig kameraövervakning skall
granskas snarast möjligt. I fråga om sådan granskning tillämpas 27 kap.
12 § första stycket rättegångsbalken.

Upptagningar som saknar betydelse från utredningssynpunkt skall
förstöras omedelbart efter att de granskats. Upptagningar skall, i de
delar de är av betydelse från utredningssynpunkt, bevaras till dess
förundersökningen har lagts ned eller avslutats eller, om åtal väckts,
målet har avgjorts slutligt. De skall därefter omedelbart förstöras.

Prop. 1995/96:85

Bilaga 3

Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996 och gäller till utgången
av år 1996.

51

2 Förslag till lag om ändring i lagen (1952:98) med
särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål

Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1952:98) med särskilda
bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål skall ha följande lydelse.

Prop. 1995/96:85

Bilaga 3

Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse

Tillstånd enligt 27 kap. rätte-
gångsbalken till hemlig tele-
avlyssning eller hemlig teleöver-
vakning får meddelas, även om
brottet inte omfattas av 27 kap.
18 eller 19 § rättegångsbalken.

Kan det beforas att inhämtan-
de av rättens tillstånd till hemlig
teleavlyssning eller hemlig tele-
övervakning skulle medföra
sådan fördröjning eller annan
olägenhet, som är av väsentlig
betydelse för utredningen, får
tillstånd till åtgärden ges av
åklagaren.

Tillstånd enligt 27 kap. rätte-
gångsbalken till hemlig tele-
avlyssning eller hemlig teleöver-
vakning får meddelas, även om
brottet inte omfottas av 27 kap.
18 eller 19 § rättegångsbalken.
Tillstånd till hemlig kamera-
övervakning får meddelas enligt
lagen (1995:000) om hemlig
kameraövervakning, även om
brottet inte omfattas av 2 § i
den lagen.

Kan det beforas att inhämtan-
de av rättens tillstånd till hemlig
teleavlyssning, hemlig teleöver-
vakning eller hemlig kamera-
övervakning skulle medföra
sådan fördröjning eller annan
olägenhet, som är av väsentlig
betydelse för utredningen, får
tillstånd till åtgärden ges av
åklagaren.

Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996.

52

3 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom föreskrivs att 16 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100) skall
ha följande lydelse.

16 kap.

1 §

Nuvarande lydelse

Att friheten enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 2 §
yttrandefrihetsgrundlagen att meddela och offentliggöra uppgifter i vissa
fall är begränsad framgår av 7 kap. 3 § första stycket 1 och 2, 4 § 1-8
samt 5 § 1 och 3 tryckfrihetsförordningen och av 5 kap. 1 § första
stycket samt 3 § första stycket 1 och 2 yttrandefrihetsgrundlagen. De
fall av uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt, i vilka nämnda frihet
enligt 7 kap. 3 § första stycket 3 och 5 § 2 tryckfrihetsförordningen
samt 5 kap. 1 § första stycket och 3 § första stycket 3 yttrande-
frihetsgrundlagen i övrigt är begränsad, är de där tystnadsplikten följer
av

Prop. 1995/96:85

Bilaga 3

3. denna lag enligt

5 kap. 1 §

såvitt avser uppgift om kvar-
hållande av försändelse på
befordringsföretag eller om
hemlig teleavlyssning och hem-
lig teleövervakning på grund av
beslut av domstol, undersök-
ningsledare eller åklagare

Föreslagen lydelse

Att friheten enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap.
2 § yttrandefrihetsgrundlagen att meddela och offentliggöra uppgifter i
vissa fall är begränsad framgår av 7 kap. 3 § första stycket 1 och 2, 4 §
1-8 samt 5 § 1 och 3 tryckfrihetsförordningen och av 5 kap. 1 § första
stycket samt 3 § första stycket 1 och 2 yttrandefrihetsgrundlagen. De
fäll av uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt, i vilka nämnda frihet
enligt 7 kap. 3 § första stycket 3 och 5 § 2 tryckfrihetsförordningen
samt 5 kap. 1 § första stycket och 3 § första stycket 3 yttrande-
frihetsgrundlagen i övrigt är begränsad, är de där tystnadsplikten följer
av

53

------------------------------------ Prop. 1995/96:85

3. denna lag enligt                                                        Bilaga 3

5 kap. 1 §

såvitt avser uppgift om kvar-
hållande av försändelse på
befordringsföretag, hemlig tele-
avlyssning och hemlig tele-
övervakning eller hemlig
kameraövervakning på grund av
beslut av domstol, undersök-
ningsledare eller åklagare

Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996.

54

4 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:97) om
förfarandet hos kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och
domstolarna under krig eller krigsfara m.m.

Härigenom föreskrivs att 28 § lagen (1988:97) om förfärandet hos
kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig
eller krigsfara m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse

Prop. 1995/96:85

Bilaga 3

28 §

Kan det befaras att inhämtan-
de av rättens tillstånd till hemlig
teleavlyssning eller hemlig tele-
övervakning enligt 27 kap. 18
eller 19 § rättegångsbalken eller
kvarhållande av försändelse
enligt 27 kap. 9 § rättegångs-
balken skulle medföra sådan
fördröjning eller annan olägen-
het som är av väsenlig betydelse
för utredningen, får åtgärden
beslutas av åklagaren. I fråga
om kvarhållande av försändelse
enligt 27 kap. 9 § rättegångs-
balken får åtgärden även be-
slutas av undersökningsledaren.
Anmälan som avses i tredje
stycket nämnda paragraf skall
göras hos den som har fattat
beslutet. Denne skall pröva
beslagsfrågan.

Om undersökningsledaren
eller åklagaren har meddelat ett
beslut med stöd av andra
stycket, skall det genast anmälas
hos rätten. Anmälan skall vara
skriftlig och innehålla skälen för
beslutet. Rätten skall pröva
ärendet snabbt. Anser rätten att
beslutet inte bör bestå, skall det
upphävas.

Kan det befaras att inhämtan-
de av rättens tillstånd till hemlig
teleavlyssning eller hemlig tele-
övervakning enligt 27 kap. 18
eller 19  § rättegångsbalken,

kvarhållande av försändelse
enligt 27 kap. 9 § rättegångs-
balken eller hemlig kamera-
övervakning enligt lagen
(1995:000) om hemlig kamera-
övervakning skulle medföra
sådan fördröjning eller annan
olägenhet som är av väsenlig
betydelse för utredningen, får
åtgärden beslutas av åklagaren.
I fråga om kvarhållande av
försändelse enligt 27 kap. 9 §
rättegångsbalken får åtgärden
även beslutas av undersöknings-
ledaren. Anmälan som avses i
tredje stycket nämnda paragraf
skall göras hos den som har
fattat beslutet. Denne skall
pröva beslagsfrågan.

Om undersökningsledaren
eller åklagaren har meddelat ett
beslut med stöd av första
stycket, skall det genast anmälas
hos rätten. Anmälan skall vara
skriftlig och innehålla skälen för
beslutet. Rätten skall pröva
ärendet snabbt. Anser rätten att
beslutet inte bör bestå, skall det
upphävas.

55

Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996.

Prop. 1995/96:85

Bilaga 3

56

5 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:484) om
övervakningskameror m.m.

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1990:484) om övervaknings-
kameror m.m. skall ha följande lydelse.

Prop. 1995/96:85

Bilaga 3

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 §

Med övervakningskameror avses i denna lag TV-kameror, andra
optisk-elektroniska instrument och därmed jämförbara utrustningar som
är uppsatta så att de, utan att manövreras på platsen, kan användas for
personövervakning. Vad som i lagen sägs om övervakningskameror
gäller i tillämpliga delar även för separata tekniska anordningar som är
avsedda att användas för att behandla eller bevara bilder som tas upp av
en övervakningskamera.

I fråga om användningen av
övervakningskamera vid för-
undersökning i brottmål gäller
lagen (1995:000) om hemlig
kameraövervakning.

Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996.

57

Lagrådet

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1995-10-11

Närvarande: f.d. justitierådet Ulf Gad, justitierådet Gertrud Lennander,
regeringsrådet Rune Lavin.

Enligt en lagrådsremiss den 5 oktober 1995 (Justitiedepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till

1.  lag om hemlig kameraövervakning,

2.  lag om ändring i lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om
tvångsmedel i vissa brottmål,

3.  lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),

4.  lag om ändring i lagen (1988:97) om förfarandet hos
kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under
krig eller krigsfara m.m. samt

5.  lag om ändring i lagen (1990:484) om övervakningskameror m.m.
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Johan

Kvart.

Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådef.

I lagrådsremissen föreslås ett nytt straffprocessuellt tvångsmedel, hemlig
kameraövervakning, vilket skall få användas vid förundersökning angå-
ende grova brott. Enligt nu gällande regler kan polisen, efter med-
givande av länsstyrelsen, i undantagsfall använda fjärrstyrda dolda
övervakningskameror i sin verksamhet, 3 § tredje stycket lagen
(1990:484) om övervakningskameror m.m., men övervakning med
sådana kameror får inte ske uteslutande som ett led i en pågående för-
undersökning. Enligt Lagrådets mening framstår det från kriminal-
politisk synpunkt som angeläget att polisen, när det gäller utredning av
så grova brott som den föreslagna lagstiftningen tar sikte på, får
använda sig av hemliga övervakningskameror som ett tekniskt hjälp-
medel även i rent brottsutredande syfte. Eftersom tvångsmedlet till sin
natur är starkt integritetskränkande är det emellertid från rättssäkerhets-
synpunkt viktigt att förutsättningarna för dess användning är noggrant
avvägda och preciserade. Den föreslagna lagstiftningen, vilken är
avsedd att vara tidsbegränsad i avbidan på slutförandet av den pågående
översynen av lagen om övervakningskameror m.m., har utformats efter
mönster av reglerna i 27 kap. RB om hemlig teleavlyssning. I lagen
uppställs garantier för att tillstånd endast ges, om åtgärden är av synner-
lig vikt för utredningen och avser allvarligare brottslighet för vilken
någon är skäligen misstänkt, samt för att övervakningen inte blir alltför
omfattande eller långvarig.

Med hänsyn till det anförda anser Lagrådet att de remitterade
förslagen kan godtas.

Beträffande de särskilda bestämmelserna i förslaget till lag om hemlig
kameraövervakning vill Lagrådet anmärka följande.

Enligt Lagrådets mening bör det av 1 § framgå, att det nya tvångs-
medlet uteslutande avser optisk övervakning och inte sådan ljud-

Prop. 1995/96:85

Bilaga 4

upptagning som kan ske med TV-kamera och liknande utrustning. Detta
syfte uppnås om ordet ”optisk” sätts in före ”personövervakning”. I den
sista satsen kan uttrycket ”utrustningen” leda tanken fel. Lagrådet före-
slår att det byts ut mot ”övervakningen”. Bestämmelsen skulle därför få
följande lydelse:

”Hemlig kameraövervakning innebär att fjärrstyrda TV-kameror,
andra optisk-elektroniska instrument eller därmed jämförbara utrust-
ningar används för optisk personövervakning vid förundersökning i
brottmål, utan att upplysning om övervakningen lämnas.”

Övriga lagförslag lämnas utan erinran.

Prop. 1995/96:85

Bilaga 4

59

Justitiedepartementet                                     Prop. 1995/96:85

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 19 oktober 1995

Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden

Sahlin, Hjelm-Wallén, Hellström, Freivalds, Persson, Tham,

Hedborg, Andersson, Winberg, Uusmann, Nygren, Ulvskog,

Sundström, Lindh, Johansson

Föredragande: statsrådet Freivalds

Regeringen beslutar proposition 1995/96:85 Hemlig kamera-
övervakning.

gotab 49102, Stockholm 1995

60