Prop.
1995/96:60
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 5 oktober 1995
Ingvar Carlsson
Göran Persson
(Finansdepartementet)
I propositionen föreslås en ny lag om insättningsgaranti. Det primära syf-
tet med att införa ett system för garanti för insättningar är att stärka kon-
sumentskyddet för allmänhetens insättningar i bank och komplettera den
övriga skyddsreglering som omger bankerna.
Som medlem i EU är Sverige skyldigt att införa ett system för insätt-
ningsgaranti i enlighet med ett EG-direktiv (se bilaga 1). Behovet av regle-
ring inom EU på detta område har sitt ursprung i principen om en enda
auktorisation av kreditinstitut med åtföljande etableringsfrihet. När banker
får etablera filialer i andra länder och därigenom bidra till ökad konkur-
rens och effektivitet har det ansetts som viktigt att en gemensam lägsta
nivå för insättamas skydd införs.
Den svenska insättningsgarantin föreslås, i linje med direktivets minimi-
regler, i huvudsak inriktas mot ett renodlat konsumentskydd. Bland annat
mot bakgrund av att alla banker föreslås bli omfattade av ett och samma
system bör systemet drivas i offentlig regi.
Det finns inget hinder mot att systemet för garanti för insättningar trä-
der i kraft medan det av riksdagen år 1992 beslutade temporära statliga
åtagandet att banker och vissa andra kreditinstitut skall kunna infria sina
förpliktelser i rätt tid kvarstår. Något ersättningsfall torde emellertid inte
kunna aktualiseras så länge det statliga åtagandet kvarstår.
Det svenska garantisystemet föreslås omfatta insättningar på konto i
bank upp till 250 000 kronor per insättare och bank. För att en insättning
1 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 60
skall omfattas av insättningsgarantin krävs att den är nominellt bestämd
och tillgänglig för insättaren med kort varsel.
Bankerna svarar för finansieringen av insättningsgarantin. Bankerna be-
lastas med avgifter som motsvarar de beräknade årliga kostnaderna för
systemet på lång sikt. De årliga avgifterna för banksystemet som helhet
föreslås uppgå till ett belopp som motsvarar 0,25 procent av det garan-
terade insättningsbeloppet eller ca en miljard kronor om året. Detta av-
giftsuttag föreslås pågå till dess fondens behållning uppgår till 2,5 procent
av det garanterade insättningsbeloppet. Därefter skall avgifterna för bank-
systemet som helhet uppgå till ett belopp som motsvarar 0,1 procent av
det garanterade insättningsbeloppet. Den enskilda bankens avgift föreslås
bli relaterad till hur stor risken kan vara för att den fallerar. För att sys-
temet skall vara trovärdigt behöver avgiftsuttaget kompletteras med en
upplåningsrätt. Bankstödsnämnden bemyndigas därför att låna medel i
Riksgäldskontoret för att kunna betala ut ersättning till insättare. Vid
eventuella fallissemang kommer systemet först att belastas med kostnader
i samband med att ersättning betalas ut till insättama. Senare kommer
systemet delvis att kompenseras i anslutning till att konkursförfarandet
avslutas. Om tillgångarna i systemet inte är tillräckliga för de utbetal-
ningar som krävs är upplåning snarare än avgiftsuttag en rimlig kortfris-
tig finansiering i avvaktan på att den fallerande bankens tillgångar realise-
ras och garantisystemet får sin andel.
Garantisystemet får endast tas i anspråk när en domstol försatt en bank
i konkurs eller då en behörig utländsk myndighet förklarat att insätt-
ningarna i en bank, vars filial anslutit sig till det svenska garantisystemet,
är indisponibla. Ersättning skall betalas ut till berörda insättare senast
inom tre månader från dagen för konkursbeslutet eller förklaringen.
Motsvarande regler föreslås gälla även för vissa värdepappersbolag som
tar emot insättningar.
De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 januari 1996.
Prop. 1995/96:60
Prop. 1995/96:60
1 Förslag till riksdagsbeslut........................6
2 Lagtext
2.1 Förslag till lag om insättningsgaranti..............7
2.2 Förslag till lag om skatteregler för ersättning från
insättningsgaranti.........................12
2.3 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100) ............................ 13
2.4 Förslag till lag om ändring i bankrörelselagen
(1987:617) ............................ 14
2.5 Förslag till lag om ändring i konkurslagen
(1987:672) ............................ 18
2.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:1385) om
Sveriges riksbank ........................20
2.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:325) om
självdeklaration och kontrolluppgifter ............21
2.8 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:2015) om
ändring i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse .... 23
3 Ärendet och dess beredning......................27
4 Skyddsintressen i banksystemet....................28
5 EG-direktivet om system för garanti för insättningar.......31
6 Ett svenskt system för garanti för insättningar - allmän
inriktning ...............................33
7 Insättningsgaranti - villkor för att få driva bank-
rörelse ...............................36
7.1 Svenska banker..........................36
7.2 Filialer...............................43
7.2.1 Direktivets förbud mot export av nationella garanti-
system .............................43
7.2.2 Svenska bankers filialer utomlands............44
7.2.3 Filialer till bankföretag från ett annat land inom
EES ..............................46
7.2.4 Filialer till bankföretag från ett annat land utanför
EES ..............................48
7.3 Frivillig komplettering av hemlandets garanti genom
anslutning till det svenska garantisystemet..........51
7.4 Överenskommelser med utländska myndigheter m.m. ... 52
8 Garanterade insättningar........................54 Prop. 1995/96:60
8.1 Kontoslag .............................54
8.2 Insättarkategorier.........................58
9 Ersättningsgilla belopp.........................60
9.1 Högsta belopp ..........................60
9.2 Självrisk..............................63
9.3 Kvittning .............................65
9.4 Delade konton ..........................67
9.5 Konton med annan innehavare än den som äger
fordringen.............................68
10 Ersättningsfall..............................68
11 Bankers skyldighet att lämna insättare information om det
system som garanterar deras insättningar..............72
12 Bankstödsnämnden blir ansvarig myndighet för det svenska
systemet för garanti för insättningar.................74
13 Utbetalning av ersättning .......................79
13.1 Utbetalning av ersättning från garantisystemet .......79
13.2 Fristförlängning .........................82
13.3 Penningtvätt............................84
13.4 Återbetalning av ersättning...................85
13.5 Övertagande av fordran.....................86
13.6 Sekretess..............................88
13.7 Skattskyldighet..........................89
14 Garantisystemets finansiella uppbyggnad..............91
14.1 Grundläggande principer för garantisystemets finan-
siering ...............................91
14.2 Avgifter ..............................94
14.3 Bankstödsnämndens upplåningsrätt i samband med ersätt-
ningsfall ............................. 101
15 Riskrelaterade avgifter........................ 102
16 Konsekvenser av att en bank inte fullgör sina skyldigheter
mot garantisystemet.......................... 107
16.1 Inledning ............................ 107
16.2 Ingripanden mot svenska banker............... 108
16.3 Ingripanden mot filialer från vilka utländska bank-
företag driver bankrörelse i Sverige............. 112
17 Överklagande ............................. 115
18 Sparbankernas säkerhetskassa.................... 116
19 Värdepappersföretagen .
116 Prop. 1995/96:60
20 Ikraftträdande
117
21 Ekonomiska konsekvenser......................
118
22 Författningskommentar
119
Bilaga 1 Direktivet (94/19/EG) om system för garanti för insätt-
ningar ............................ 136
Bilaga 2 Förteckning över remissinstanserna........... 147
Bilaga 3 Lagrådsremissens lagförslag............... 148
Bilaga 4 Lagrådets yttrande..................... 167
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 5 oktober 1995 171
Rättsdatablad .............................. 172
Regeringen föreslår att riksdagen
1. antar regeringens förslag till lag om insättningsgaranti,
2. antar regeringens förslag till lag om skatteregler för ersättning från
insättningsgaranti,
3. antar regeringens förslag till lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100),
4. antar regeringens förslag till lag om ändring i bankrörelselagen
(1987:617),
5. antar regeringens förslag till lag om ändring i konkurslagen
(1987:672),
6. antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1988:1385)
om Sveriges riksbank,
7. antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1990:325) om
självdeklaration och kontrolluppgifter,
8. antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1994:2015)
om ändring i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse,
9. godkänner den huvudsakliga inriktningen för Bankstödsnämndens
verksamhet med det svenska systemet för garanti för insättningar
i enlighet med vad regeringen förordar,
10. godkänner vad regeringen föreslår angående finansieringen av
Bankstödsnämndens administration av verksamheten med det
svenska systemet för garanti för insättningar,
11. bemyndigar regeringen att låta Bankstödsnämnden låna medel i
Riksgäldskontoret enligt de riktlinjer som regeringen förordar.
2 Lagtext Prop. 1995/96:60
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Denna lag innehåller bestämmelser om garanti för insättningar hos
banker och vissa värdepappersföretag.
Frågor om garantin handläggs av Bankstödsnämnden.
2 § I denna lag betyder
1. institut: en svensk bank eller ett utländskt bankföretag eller ett
svenskt värdepappersbolag eller utländskt värdepappersföretag som har
tillstånd att ta emot kunders medel på konto,
2. insättare: den som har en insättning i ett institut,
3. insättning: nominellt bestämda tillgodohavanden som är tillgängliga
för insättaren med kort varsel,
4. EES: Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.
3 § En insättning omfattas av garantin, om insättningen finns hos ett
svenskt institut här i landet eller hos en filial i ett annat EES-land till ett
svenskt institut.
Nämnden får besluta att garantin också skall omfatta insättningar som
finns hos
1. en filial i ett land utanför EES till ett svenskt institut, eller
2. en filial här i landet till ett utländskt institut.
Beslut enligt andra stycket meddelas efter ansökan av institutet.
4 § Om en insättning omfattas av garantin, har insättaren rätt till
ersättning motsvarande dels insättningens belopp, dels upplupen ränta till
den dag då ersättningsrätt inträder, dock för varje institut med samman-
lagt högst 250 000 kronor.
5 § Ett institut som omfattas av garantin kan inte få ersättning enligt Prop. 1995/96:60
garantin.
6 § Om en insättning hos en filial här i landet till ett utländskt institut
också omfattas av en garanti i ett annat land, svarar den svenska garantin
bara för skillnaden mellan vad som kan betalas ut enligt den utländska
garantin, i förekommande fall före avdrag för institutets motfordringar
mot insättaren, och vad som kan betalas ut enligt den svenska garantin.
7 § I fråga om insättningar hos en filial i ett annat EES-land till ett
svenskt institut svarar den svenska garantin inte för mer än vad som kan
utgå enligt den garanti som gäller för den närmast jämförbara instituts-
gruppen i det andra landet. Den svenska garantin omfattar inte heller fler
slag av insättningar eller andra insättare än för vilka ersättning kan utgå
enligt garantin i det andra landet.
8 § Är det fråga om en insättning som omfattas av garantin enligt 3 §
första stycket eller andra stycket 1, inträder rätt till ersättning när
institutet försätts i konkurs.
Är det fråga om en insättning som omfattas av garantin enligt 3 § andra
stycket 2, inträder rätt till ersättning när en behörig myndighet i
institutets hemland förklarar att insättningar hos institutet är indisponibla.
9 § Ersättning enligt garantin betalas av nämnden.
Ersättningar skall betalas ut snarast möjligt och senast tre månader efter
dagen för konkursbeslutet eller sådan förklaring som avses i 8 § andra
stycket.
På ansökan av nämnden får allmän förvaltningsdomstol, om det finns
synnerliga skäl, förlänga tidsfristen med högst tre månader. Ytterligare
förlängning får beviljas två gånger med högst tre månader i taget.
10 § Den som har en insättning i ett svenskt institut förlorar sin rätt till
ersättning, om han inte gör anspråk på ersättningen innan han har förlorat
sin rätt till utdelning i institutets konkurs.
11 § Svenska institut samt utländska institut som tar emot insättningar hos
en filial här i landet skall informera dem som har gjort eller avser att
göra en insättning om
1. den garantin som gäller för insättningar hos institutet, Prop. 1995/96:60
2. den ersättningsnivå som gäller för garantin, och
3. formerna för utbetalning av ersättning från garantin.
I fråga om underlåtelse att lämna information som anges i första
stycket eller som annars är av särskild betydelse från konsumentsynpunkt
gäller marknadsföringslagen (1995:540).
12 § Varje institut som omfattas av garantin skall betala en årlig avgift
till nämnden. Avgiften för ett år grundas på institutens insättningar vid
utgången av närmast föregående år, till den del insättningarna omfattas
av garantin.
Institutens sammanlagda avgifter för ett år skall uppgå till ett belopp
som motsvarar 0,25 procent av insättningarna.
Om nämnden har tagit upp lån enligt 15 §, får nämnden besluta att, till
dess lånet har betalats tillbaka, de sammanlagda avgifterna för ett år skall
uppgå till ett belopp som motsvarar högst 0,3 procent av insättningarna.
Om de behållna avgiftsmedlen sammanlagt uppgår till ett större belopp
än som motsvarar 2,5 procent av insättningarna, skall de sammanlagda
avgifterna för ett år uppgå till ett belopp som motsvarar 0,1 procent av
insättningarna.
13 § Nämnden skall årligen bestämma hur stort belopp varje institut skall
betala i avgift. Nämnden bestämmer också när avgiften skall betalas.
Avgiften skall motsvara summan av institutets insättningar till den del
de omfattas av garantin, multiplicerat med lägst 60 procent och högst
140 procent av det tal som tillämpas enligt 12 § andra, tredje, eller fjärde
stycket. Avgiften skall bestämmas med hänsyn till institutets kapitaltäck-
ningsgrad, beräknad enligt 2 kap. 1 § lagen (1994:2004) om kapitaltäck-
ning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag.
14 § Om garantin för ett institut börjar gälla under ett löpande kalenderår
skall avgiften för det året fastställas med hänsyn till den tid garantin gällt.
Avgiften skall grundas på summan av institutets insättningar vid årets
utgång och i övrigt beräknas på samma sätt som anges i 13 § andra
stycket.
15 § Nämnden skall placera inbetalda avgifter på ett räntebärande konto
i Riksgäldskontoret sedan nämndens förvaltningskostnader för garantin
har räknats av.
I den utsträckning behållna avgiftsmedel inte räcker till för att betala
ut ersättningar får nämnden låna medel i Riksgäldskontoret.
Prop. 1995/96:60
Uppgiftsskyldighet
16 § Ett institut som omfattas av garantin skall lämna de uppgifter till
nämnden som den behöver för att fastställa institutets avgift och i övrigt
för sin verksamhet enligt denna lag.
17 § Har ett institut som omfattas av garantin försatts i konkurs, skall
konkursförvaltaren lämna de uppgifter till nämnden som den behöver för
att betala ut ersättning till insättama. Konkursförvaltaren skall även i
övrigt lämna nämnden det biträde som nämnden behöver för utbetalning
av ersättning.
18 § Om någon genom oriktiga uppgifter eller på annat sätt har orsakat
att ersättning betalats ut obehörigt eller med för högt belopp, skall
återbetalning ske av vad som har betalats ut för mycket tillsammans med
ränta beräknad enligt 6 § räntelagen (1975:635).
Sådan återbetalning skall ske också om någon i annat fall har tagit emot
ersättning obehörigt eller med för högt belopp och skäligen borde ha
insett detta. Ränta skall i sådana fall tas ut beräknad enligt 5 § räntela-
gen.
Beslut enligt första och andra styckena fattas av nämnden och får
verkställas enligt utsökningsbalken.
Om det finns särskilda skäl, får återbetalningsskyldighet enligt första
och andra styckena efterges helt eller delvis.
19 § I fråga om utbetalade ersättningar enligt garantin inträder staten i
insättarens rätt mot institutet. Utdelning i institutets konkurs för insättning
som har ersatts enligt garantin tillfaller staten intill detta belopp.
10
Prop. 1995/96:60
20 § Nämnden skall underrätta Finansinspektionen, om ett institut som
omfattas av garantin inte fullgör sina skyldigheter enligt denna lag.
21 § Om insättningar hos ett institut omfattas av garantin till följd av ett
beslut av nämnden enligt 3 § andra stycket men detta inte utgör en
förutsättning för tillstånd enligt 1 kap. 4 § andra stycket 2 bankrörelsela-
gen (1987:617) eller 3 kap. 4 § femte stycket lagen (1991:981) om
värdepappersrörelse, och institutet inte fullgör sina skyldigheter enligt
denna lag, får nämnden förelägga institutet att vidta rättelse.
Har institutet inte vidtagit rättelse inom ett år från föreläggandet, får
nämnden besluta att garantin inte längre skall gälla beträffande in-
sättningarna. Ett sådant beslut får, när det är fråga om ett utländskt
institut från ett EES-land, meddelas endast om den behöriga myndigheten
i institutets hemland har samtyckt till beslutet. Är det fråga om ett institut
från ett land utanför EES, får beslut om att garantin inte längre skall
gälla meddelas endast om tillsynsmyndigheten i institutets hemland har
underrättats i förväg om beslutet.
Har nämnden beslutat att garantin inte längre skall gälla beträffande
insättningar hos en filial i ett land utanför EES till ett svenskt institut,
skall nämnden underrätta tillsynsmyndigheten i det land där filialen finns
om beslutet.
22 § I samtliga fall då nämnden har beslutat att garantin inte längre skall
gälla skall institutet informera berörda insättare om beslutet.
23 § Ett beslut om att garantin inte längre skall gälla inverkar inte på
insättningar som omfattades av garantin vid tidpunkten för beslutet.
Motsvarande gäller när beslut har meddelats om återkallelse av oktroj,
tillstånd att driva värdepappersrörelse eller filialtillstånd.
24 § Nämndens beslut enligt denna lag får överklagas hos allmän förvalt-
ningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
2. I fråga om institut som omfattas av garantin alltifrån lagens
ikraftträdande skall avgiften för år 1996 bestämmas med utgångspunkt i
förhållandena vid utgången av år 1995.
11
Härigenom föreskrivs följande.
Ersättning som betalas ut av Bankstödsnämnden enligt lagen (1995:000)
om insättningsgaranti skall vid inkomstbeskattningen behandlas som om
ersättningen betalats av det institut hos vilket insättningen finns. Ersätt-
ningen skall i första hand anses utgöra ersättning för insatt kapitalbelopp.
Till den del ersättningen avser upplupen ränta, skall den vid inkomstbe-
skattningen behandlas som inkomstränta.
Vid återbetalning av ersättning enligt 18 § lagen om insättningsgaranti
skall den del av ett återbetalat belopp som inte avser ersättning för det in-
satta kapitalbeloppet jämställas med ränteutgift.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996 och tillämpas första gången
vid 1997 års taxering.
12
Härigenom föreskrivs att det i sekretesslagen (1980:100)* skall införas
en ny paragraf, 9 kap. 25 §, av följande lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
|
9 kap. 25 § Sekretess gäller i ärenden om er- 1fråga om uppgift i allmän hand- |
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
*Lagen omtryckt 1992:1474.
13
Prop. 1995/96:60
Härigenom föreskrivs i fråga om bankrörelselagen (1987:617) att
1 kap. 4 och 7 §§ samt 7 kap. 16 och 18 §§ skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
4 §'
Ett utländskt bankföretag får
1. efter tillstånd av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
Finansinspektionen driva bankrörelse från filial eller
2. efter anmälan till Finansinspektionen driva verksamhet, som huvud-
sakligen avser representation och förmedling av banktjänster, från kontor
eller annat fast driftställe (representationskontor).
Tillstånd till filialetablering enligt
första stycket 1 skall lämnas om
den planerade rörelsen kan antas
komma att uppfylla kraven på en
sund bankverksamhet.
Tillstånd till filialetablering enligt
första stycket 1 skall lämnas om
1. den planerade rörelsen kan
antas komma att uppfylla kraven på
en sund bankverksamhet, och
2. insättningar hos filialen om-
fattas av garantin enligt lagen
(1995:000) om insättningsgaranti
eller av en utländsk garanti som
omfattar insättningar som anges i
2 § lagen om insättningsgaranti
och har en högsta ersättningsnivå
som inte understiger ett belopp
motsvarande 20 000 ecu innan det
i förekommande fall har gjorts av-
drag för en självrisk med högst 10
procent av en enskild insättares
garanterade insättning.
Tillstånd till filialetablering får
inte lämnas om insättningar hos
filialen omfattas av en utländsk ga-
ranti med en ersättningsnivå som
överstiger den som gäller enligt
lagen om insättningsgaranti. Er-
sättningen får inte heller avse fler
slag av insättningar eller betalas
till andra insättare än vad som
anges i den lagen.
Tillstånd får inte vägras på den grunden att det inte behövs någon ytter-
ligare bank.
'Senaste lydelse 1992:1613.
14
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1995/96:60
7 §2
Om ett bankaktiebolag får tillstånd enligt 6 § till filialetablering i ett land
inom EES, skall Finansinspektionen underrätta behörig myndighet i det
land där filialen skall inrättas. Underrättelsen skall innehålla
1. en plan för den tilltänkta filialverksamheten, med uppgift om filial-
ens organisation,
2. en förklaring att den planerade verksamheten omfattas av bankens
oktroj,
3. uppgift om inlåningsgaranti 3. uppgift om den insättnings-
som gäller för insättare i banken, garanti som gäller för insättare i
banken,
4. uppgift om filialens adress och ansvariga ledning,
5. uppgift om bankens kapitalbas och kapitaltäckningsgrad.
Om något förhållande som avses i första stycket 1-4 har ändrats efter
det att filialen inrättats, skall Finansinspektionen genast underrätta behö-
rig myndighet i det land där filialen finns.
7 kap.
16 §3
En svensk banks oktroj skall återkallas av Finansinspektionen om
1. banken inte har anmälts för registrering inom föreskriven tid eller
anmälan har avskrivits eller avslagits genom ett beslut som har vunnit lag
kraft,
2. banken inte inom ett år efter registrering har börjat driva bankrörel-
se, eller banken dessförinnan förklarat sig avstå från oktrojen,
3. banken har överlåtit hela sin rörelse,
4. banken under en sammanhängande tid av ett år inte drivit bankrörel-
se,
5. banken genom att överträda en
bestämmelse som avses i 15 § eller
på annat sätt visat sig olämplig att
utöva sådan verksamhet som oktroj-
en avser, eller
6. bankens kapitalbas understiger
det minsta belopp som krävs enligt
2 kap. 9 § andra stycket och brist-
en inte har täckts inom tre månader
från det att den blev känd för ban-
ken.
5. banken genom att överträda en
bestämmelse som avses i 15 § eller
på annat sätt visat sig olämplig att
utöva sådan verksamhet som oktro-
jen avser,
6. bankens kapitalbas understiger
det minsta belopp som krävs enligt
2 kap. 9 § andra stycket och brist-
en inte har täckts inom tre månader
från det att den blev känd för ban-
ken, eller
7. banken inte fullgjort sina skyl-
digheter enligt lagen (1995:000)
om insättningsgaranti och inte vid-
tagit rättelse inom ett år från det
att inspektionen har förelagt ban-
ken att fullgöra sina skyldigheter
2Senaste lydelse 1992:1613.
3Senaste lydelse 1992:1613.
15
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1995/96:60
med förklaring att bankens oktroj
annars kan komma att återkallas.
Om det är tillräckligt får inspektionen i de fall som anges i första styck-
et 4 och 5 i stället för att återkalla oktrojen meddela varning. I fall som
avses i första stycket 6 får inspektionen medge förlängd tid för täckande
av bristen, om det finns särskilda skäl.
Om oktrojen återkallas får inspektionen besluta hur avvecklingen av
rörelsen skall ske.
Ett beslut om återkallelse får förenas med förbud att fortsätta verksam-
heten.
18 §4
Om ett bankföretag, som är hemmahörande i ett land utanför EES, driver
bankrörelse från filial här i landet och därvid överträder en bestämmelse
som avses i 15 § eller på annat sätt visar sig olämpligt att utöva bank-
verksamhet, får Finansinspektionen återkalla filialtillståndet eller, om det
är tillräckligt, meddela varning.
Ett filialtillstånd skall också åter-
kallas om insättningar hos filialen
omfattas av en utländsk garanti
som har en högsta ersättningsnivå
som överstiger den som gäller en-
ligt lagen (1995:000) om insätt-
ningsgaranti, eller ersättningen av-
ser fler slag av insättningar eller
betalas till andra insättare än vad
som anges i den lagen.
Om insättningar hos filialen om-
fattas av garanti till följd av ett
beslut enligt 3 § andra stycket
lagen om insättningsgaranti och
tillstånd till filialetablering inte
skulle ha meddelats utan ett sådant
beslut, får inspektionen, om bank-
företaget inte fullgör sina skyldig-
heter enligt lagen om insättnings-
garanti, förelägga bankföretaget
att vidta rättelse med förklaring att
filialtillståndet annars skall åter-
kallas. Har bankföretaget inte vid-
tagit rättelse inom ett år från före-
läggandet, får inspektionen åter-
kalla tillståndet.
Om filialtillståndet återkallas gäller 16 § tredje och fjärde styckena i
tillämpliga delar.
4Senaste lydelse 1992:1613.
16
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1995/96:60
Inspektionen skall underrätta tillsynsmyndigheten i det land där bank-
företaget har sitt säte om åtgärder som har vidtagits med stöd av denna
paragraf.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
2 Riksdagen 1995/96. I saml. Nr 60
17
Härigenom föreskrivs i fråga om konkurslagen (1987:672) att 7 kap.
13 § och 9 kap. 5 § skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
13 §'
Förvaltaren skall upprätta en bouppteckning. I denna skall boets till-
gångar tas upp till noggrant uppskattade värden. Beträffande skulderna
skall det anges i vad mån de avser lön eller pension. Bouppteckningen
skall vidare innehålla uppgift om varje borgenärs namn och postadress
samt om de böcker och handlingar som avses i 12 §.
Bouppteckningen skall av förvaltaren ges in till rätten och tillsyns-
myndigheten så snart som möjligt och senast en vecka före edgångs-
sammanträdet.
Har av gäldenären underskriven bouppteckning förut getts in till rätten,
behöver någon ny bouppteckning inte upprättas, om förvaltaren anser att
denna är tillförlitlig. I så fall skall han snarast anmäla det till rätten och
tillsynsmyndigheten.
Skall bevakningsförfarande äga
rum och har någon bouppteckning
ännu inte getts in till rätten, skall
förvaltaren så snart som möjligt
och senast en vecka från beslutet
om bevakningsförfarandet skicka
en förteckning över borgenärerna
med uppgift om varje borgenärs
postadress till rätten och tillsyns-
myndigheten. I ett bankaktiebolags,
en sparbanks eller en central före-
ningsbanks konkurs skall till bo-
uppteckningen eller borgenärsför-
teckningen bifogas uppgift om
insättningsborgenärema och deras
fordringsbelopp med upplupen
ränta. I ett livförsäkringsbolags
konkurs skall på motsvarande sätt
bifogas uppgift om försäkringsta-
garna och deras fordringar.
Skall bevakningsförfarande äga
rum och har någon bouppteckning
ännu inte getts in till rätten, skall
förvaltaren så snart som möjligt
och senast en vecka från beslutet
om bevakningsförfarandet skicka
en förteckning över borgenärerna
med uppgift om varje borgenärs
postadress till rätten och tillsyns-
myndigheten. I ett bankaktiebolags,
en sparbanks eller en central före-
ningsbanks konkurs skall till bo-
uppteckningen eller borgenärsför-
teckningen bifogas uppgift om
insättningsborgenärema och deras
fordringsbelopp med upplupen
ränta. Detsamma gäller i ett vär-
depappersbolags konkurs om bola-
get har tillstånd att ta emot insätt-
ningar på konto. I ett livförsäk-
ringsbolags konkurs skall på mot-
svarande sätt bifogas uppgift om
försäkringstagarna och deras for-
dringar.
1 Senaste lydelse 1989:1084.
18
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1995/96:60
9 kap.
5 §2
En borgenär som till säkerhet för sin fordran har panträtt i fast eller lös
egendom behöver inte bevaka fordringen för att få rätt till betalning ur
den pantsatta egendomen.
En borgenär som har en fordran
hos ett bankaktiebolag, en sparbank
eller en central föreningsbank på
grund av en insättning på räkning
behöver inte bevaka sin fordran i
kreditinstitutets konkurs, om upp-
gift om fordringen har lämnats
enligt 7 kap. 13 § fjärde stycket.
En försäkringstagare behöver inte
bevaka sin fordran i ett livförsäk-
ringsbolags konkurs, om uppgift
om fordringen lämnats enligt det
angivna lagrummet.
En borgenär som har en fordran
hos ett bankaktiebolag, en sparbank
eller en central föreningsbank på
grund av en insättning på räkning
behöver inte bevaka sin fordran i
ett sådant instituts konkurs, om
uppgift om fordringen har lämnats
enligt 7 kap. 13 § fjärde stycket.
Detsamma gäller beträffande vär-
depappersbolag som har tillstånd
att ta emot insättningar på konto.
En försäkringstagare behöver inte
bevaka sin fordran i ett livförsäk-
ringsbolags konkurs, om uppgift
om fordringen lämnats enligt det
angivna lagrummet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
2Senaste lydelse 1989:1084.
19
Prop. 1995/96:60
Härigenom föreskrivs att 42 a § lagen (1988:1385) om Sveriges riks-
bank skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
42 a §
I viktigare frågor som berör Bank-
stödsnämndens verksamhetsområde
eller som i övrigt har samband
med betalningssystemets stabilitet,
skall Riksbanken samråda med
Finansinspektionen, Riksgäldskon-
toret och Bankstödsnämnden. Vid
ett sådant samråd skall Riksbanken
lämna berörda myndigheter de
uppgifter som behövs.
I viktigare frågor som rör Bank-
stödsnämndens verksamhet enligt
lagen (1993:765) om statligt stöd
till banker och andra kreditinstitut
eller som i övrigt har samband
med betalningssystemets stabilitet,
skall Riksbanken samråda med
Finansinspektionen, Riksgäldskon-
toret och Bankstödsnämnden. Vid
ett sådant samråd skall Riksbanken
lämna berörda myndigheter de upp-
gifter som behövs.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
'Senaste lydelse 1993:7.
20
Härigenom föreskrivs att 3 kap. 22 och 25 a §§ lagen (1990:325) om
självdeklaration och kontrolluppgifter skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 kap.
22 §'
Kontrolluppgift om inkomstränta och fordran skall lämnas av
1. Värdepapperscentralen VPC Aktiebolag,
2. den som yrkesmässigt bedrivit inlåning eller på annat sätt yrkes-
mässigt ombesörjt att pengar blivit räntebärande,
3. den som gett ut skuldförbindelse för den allmänna marknaden,
4. förening som från medlemmar mottagit pengar för förräntning,
5. Riksgäldskontoret i fråga om statens sparobligationer,
6. valutahandlare och värdepap-
persinstitut hos vilka utländskt
fondpapper eller rättighet eller
skyldighet som anknyter till sådant
fondpapper förvaras i depå eller
kontoförs.
6. valutahandlare och värdepap-
persinstitut hos vilka utländskt
fondpapper eller rättighet eller
skyldighet som anknyter till sådant
fondpapper förvaras i depå eller
kontoförs,
7. Bankstödsnämnden.
Kontrolluppgift skall lämnas för den som gottskrivits ränta eller till vil-
ken ränta betalats ut (borgenär) och den som har varit antecknad som
innehavare av utländskt räntebärande fondpapper eller rättighet eller skyl-
dighet som anknyter till sådant fondpapper oavsett om ränta utgått. Kon-
trolluppgiften skall ta upp den ränta som den uppgiftsskyldige samman-
lagt gottskrivit eller betalat ut till borgenären, dennes sammanlagda ford-
ran på den uppgiftsskyldige vid årets utgång och avdragen preliminär
skatt. I fall som avses i första stycket 6 skall uppgift lämnas om ränta
som utbetalats eller gottskrivits samt om innehavet i depån eller den kon-
toförda fordringen vid årets utgång. Kontrolluppgift skall vidare lämnas
för upplupen men inte förfallen avkastning (räntekompensation) vid av-
yttring av fordran eller andel i sådan värdepappersfond som avses i
27 § 6 mom. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt.
Innehas ett konto av mer än en person skall ränta och fordran fördelas
lika mellan innehavarna, om inte annat förhållande är känt för den upp-
giftsskyldige. I fråga om konto för vilket samtliga innehavare inte redo-
visas enligt bestämmelserna i 57 § andra stycket skall dock den totala rän-
tan och fordran redovisas utan fördelning.
Avser en utbetalning också annat än ränta och kan den uppgiftsskyldige
inte ange hur stor del därav som utgör ränta, skall i stället för ränta det
sammanlagt utbetalda beloppet redovisas.
'Senaste lydelse 1993:1563.
21
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1995/96:60
25 a §2
Kontrolluppgift om utgiftsränta skall lämnas av
1. den som yrkesmässigt bedrivit utlåning eller kreditgivning eller den
som i annan yrkesmässig verksamhet bedrivit utlåning eller kreditgivning
via konto eller i annan form,
2. förening som till medlemmar
lånat ut pengar mot ränta, eller
3. arbetsgivare eller uppdrags-
givare som till arbetstagare eller
uppdragstagare lånat ut pengar mot
ränta.
2. förening som till medlemmar
lånat ut pengar mot ränta,
3. arbetsgivare eller uppdrags-
givare som till arbetstagare eller
uppdragstagare lånat ut pengar mot
ränta,
4. Bankstödsnämnden.
Kontrolluppgift skall lämnas för fysisk person och dödsbo. Kontroll-
uppgiften skall ta upp den ränta som gäldenären betalt till den uppgifts-
skyldige. I fall som avses i första stycket 3 skall även eventuell ränteför-
mån anges.
Avser den ränta som betalts till någon del ränta som erlagts i förskott,
skall av kontrolluppgiften framgå hur stor del av räntan som belöper på
tid till och med den 31 januari året efter beskattningsåret, dock endast om
förskottsräntan till någon del belöper på tid efter denna tidpunkt.
Kontrolluppgift skall vidare lämnas för upplupen men inte förfallen av-
kastning (räntekompensation) vid förvärv av fordran eller andel i sådan
värdepappersfond som avses i 27 § 6 mom. lagen (1947:576) om statlig
inkomstskatt. Dock skall kontrolluppgift inte lämnas i det fall den av-
kastning kompensationen avser förfaller till betalning ett senare år än det
år förvärvet skett.
Är fler än en person betalningsansvarig för skuld skall utgiftsräntan
fördelas lika mellan gäldenärema, om inte annat förhållande är känt för
den uppgiftsskyldige. I fråga om skuld för vilken samtliga gäldenärer inte
redovisas enligt bestämmelserna i 57 § andra stycket skall dock den totala
räntan redovisas utan fördelning.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996 och tillämpas första gången
vid 1997 års taxering.
2Senaste lydelse 1993:1563.
22
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 6 a §, 3 kap. 4 § samt 6 kap. 8 d och
9 §§ lagen (1991:981) om värdepappersrörelse i paragrafernas lydelse en-
ligt lagen (1994:2015) om ändring i nämnda lag skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
6a§
Om ett värdepappersbolag får tillstånd enligt 6 § till filialetablering i ett
annat land inom EES, skall Finansinspektionen genast underrätta behörig
myndighet i det land där filialen skall inrättas. Underrättelsen skall inne-
hålla
1. vad som anges i 6 § andra stycket, och
2. uppgift om investerarskydd 2. uppgift om investerarskydd
som gäller för kunder hos värde- och insättningsgaranti som gäller
pappersbolaget. för kunder hos värdepappersbo-
laget.
Om värdepappersbolaget efter det att filialen har inrättats avser att vidta
ändring i något förhållande som avses i 6 § andra stycket, skall bolaget
skriftligen anmäla detta till Finansinspektionen och behörig myndighet i
det land där filialen finns. Anmälan skall göras minst en månad innan änd-
ringen genomförs.
3 kap.
4 §
Ett värdepappersbolag och ett utländskt företag hemmahörande utanför
EES som fått tillstånd att driva värdepappersrörelse får, med Finansin-
spektionens tillstånd, som ett led i rörelsen
1. lämna råd i finansiella frågor,
2. ta emot värdepapper för förvaring,
3. ta emot medel med redovisningsskyldighet,
4. ta emot kunders medel på konto för att underlätta värdepappersrörel-
sen,
5. lämna kunder kredit mot säkerhet i finansiella instrument för att
underlätta värdepappersrörelsen,
6. utföra valutaväxlingstransaktioner.
Tillstånd enligt första stycket 4 får meddelas endast tillsammans med
tillstånd enligt 5.
När det finns särskilda skäl får Finansinspektionen medge att ett värde-
pappersbolag utövar annan verksamhet än som anges i första stycket, om
den kan antas komma att underlätta rörelsen.
Ett utländskt företag får beviljas tillstånd enligt första eller tredje
stycket endast om företaget får bedriva motsvarande verksamhet i sitt
hemland.
23
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1995/96:60
Tillstånd för ett utländskt företag
enligt första stycket 4 och 5 får
bara lämnas om insättningar hos
filialen omfattas av garantin enligt
lagen (1995:000) om insättnings-
garanti eller av en utländsk garanti
som omfattar insättningar som
anges i 2 § lagen om insättnings-
garanti och har en högsta ersätt-
ningsnivå som inte understiger ett
belopp motsvarande 20 000 ecu
innan det i förekommande fall har
gjorts avdrag för en självrisk med
högst 10 procent av en enskild in-
sättares garanterade insättning.
Tillstånd enligt första stycket 4
och 5 får inte lämnas om insätt-
ningar hos filialen omfattas av en
utländsk garanti som har en ersätt-
ningsnivå som överstiger den som
gäller enligt lagen om insättnings-
garanti. Ersättningen får inte hel-
ler avse fler slag av insättningar
eller betalas till andra insättare än
vad som anges i den lagen.
I lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande finns bestämmelser
om rätt för värdepappersinstitut att bedriva pensionssparrörelse.
|
6 kap. 8d § |
Om ett utländskt företag, som är hemmahörande i ett land utanför EES,
driver värdepappersrörelse från filial här i landet och därvid överträder
en bestämmelse som avses i 7 § eller på annat sätt visar sig olämpligt att
driva värdepappersrörelse, får Finansinspektionen återkalla filial tillståndet
eller, om det är tillräckligt, meddela varning.
Om filialtillståndet återkallas gäller 9 a § andra och tredje styckena i
|
tillämpliga delar. |
Ett tillstånd enligt 3 kap. 4 § Om insättningar hos filialen |
24
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1995/96:60
beslut enligt 3 § andra stycket
lagen om insättningsgaranti och
tillstånd till filialetablering inte
skulle ha meddelats utan ett sådant
beslut, får inspektionen, om värde-
pappersföretaget inte fullgör sina
skyldigheter enligt lagen om in-
sättningsgaranti, förelägga värde-
pappersföretaget att vidta rättelse
med förklaring att filialtillståndet
annars skall återkallas. Har värde-
pappersföretaget inte vidtagit rät-
telse inom ett år från föreläggan-
det, får inspektionen återkalla
tillståndet.
Inspektionen skall underrätta tillsynsmyndigheten i det land där företag-
et har sitt säte om åtgärder som har vidtagits med stöd av denna paragraf.
Tillstånd som enligt denna lag har
lämnats ett värdepappersinstitut
skall återkallas av Finansinspek-
tionen om:
1. institutet inte inom ett år från
beviljande av tillstånd har börjat
driva sådan rörelse som tillståndet
avser, eller om bolaget dessför-
innan förklarat sig avstå från till-
ståndet,
2.
Tillstånd som enligt denna lag har
lämnats ett svenskt värdepappers-
institut skall återkallas av Finans-
inspektionen om:
1. institutet inte inom ett år från
beviljande av tillstånd har börjat
driva sådan rörelse som tillståndet
avser, eller om institutet dessför-
innan förklarat sig avstå från till-
ståndet,
institutet under en tid av minst sex månader inte drivit sådan verk-
samhet som tilståndet avser, eller
3. institutet genom att överträda denna lag eller föreskrift som medde-
lats med stöd av lagen eller på annat sätt visat sig olämpligt att utöva
sådan rörelse som tillståndet avser.
Ett värdepappersbolags tillstånd
enligt 3 kap. 4 § första stycket 4
och 5 skall återkallas av inspektio-
nen om bolaget inte fullgjort sina
skyldigheter enligt lagen
(1995:000) om insättningsgaranti,
och inte vidtagit rättelse inom ett
år efter det att inspektionen har
förelagt värdepappersbolaget att
fullgöra sina skyldigheter med
förklaring att värdepappersbolagets
tillstånd annars kan komma att
återkallas.
Ett värdepappersbolags tillstånd skall dessutom återkallas om bolagets
kapitalbas understiger det minsta belopp som föreskrivs i 5 kap. 1 §
25
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1995/96:60
andra stycket och bristen inte har täckts inom tre månader efter det att
den blev känd för bolaget.
26
Prop. 1995/96:60
En promemoria har utarbetats inom Finansdepartementet, Insättnings-
garanti (Ds 1995:3). Promemorian innehåller förslag om införande av ett
obligatoriskt system för garanti för insättningar som bygger delvis på ett
EG-direktiv (94/19/EG). Sverige är som medlem i EU skyldigt att inför-
liva direktivet med den nationella lagstiftningen.
Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstan-
serna finns i bilaga 2. Remissyttrandena finns tillgängliga i Finans-
departementet (dnr Fi 95/933).
Lagrådet
Regeringen beslutade den 21 juni 1995 att inhämta Lagrådets yttrande
över de lagförslag som finns i bilaga 3.
Lagrådets yttrande finns i bilaga 4.
Lagrådet har framfört vissa synpunkter på lagtexten. Enligt Lagrådets
mening har i flera lagrum frågor reglerats som inte behöver behandlas i
den föreslagna lagen om insättningsgaranti utan kan tas upp i en
regeringsförfattning. Lagrådet har förordat att 15 § andra stycket samt
16, 17, 20 och 21 §§ i det remitterade lagförslaget får utgå. Lagrådet har
även lämnat förslag som medför att åtskilliga paragrafer i lagen om
insättningsgaranti, lagen om skatteregler för ersättning från insättnings-
garanti, bankrörelselagen (1987:617) och lagen om ändring i lagen
(1994:2015) om ändring i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse
förtydligas och ges en mera enkel och koncentrerad utformning. Vissa
paragrafer har vidare byggts ut och disponerats om för att innebörden av
garantisystemet skall anges på ett klarare sätt. Regeringen har i allt
väsentligt följt Lagrådets förslag och synpunkter. I de fall avvikelse gjorts
från Lagrådets ändringsförslag har detta behandlats i författnings-
kommentaren.
Dessutom har vissa redaktionella ändringar gjorts.
27
Prop. 1995/96:60
Allmänt
Den finansiella sektom omges av ett omfattande regelverk som inte har
någon motsvarighet i de icke-finansiella sektorerna. Detta gäller särskilt
bankerna. Två huvudskäl kan anges för denna särbehandling från stats-
makternas sida. För det första utgör bankerna genom sin exklusiva rätt
till inlåning på konto alltjämt grunden för betalningssystemet. Störningar
i detta system kan leda till mycket stora samhällsekonomiska kostnader.
Regleringarna syftar till att begränsa och kontrollera bankernas risktagan-
de för att därigenom öka stabiliteten i betalningssystemet. Detta skydds-
intresse betecknas här som ett systemskydd.
Det andra skälet för särbehandling är att det finansiella systemet i all-
mänhet och bankerna i synnerhet förvaltar betalningsreserver för privat-
personer. Dessa kan antas ha svårt att bedöma bankernas finansiella
ställning. Ett fallissemang i en bank skulle få allvarliga privatekonomiska
och sociala konsekvenser som gör att det finns ett betydande konsu-
mentskyddsintresse att ta tillvara. På motsvarande sätt kan bankfallis-
semang medföra allvarliga sociala konsekvenser om småföretag drabbas.
Bankernas likviditets- och betalningstjänster, där inlåningen på konto
utgör den traditionella basen, innebär att en stor del av skulderna är
omedelbart uppsägningsbara, dvs. likvida. Samtidigt är tillgångarna till
stor del bundna i illikvida placeringar, nämligen utlåning. Andrahands-
marknaden för sådana tillgångar är föga utvecklad. Bankerna kan sålunda
inte möta stora uttag av likvida medel med utförsäljning av lån på mark-
naden, åtminstone inte utan starkt rabatterade priser. Skyddsregleringen
av bankerna är bl.a. motiverad av att verksamheten bygger på denna
grundläggande obalans i tillgångs- och skuldstrukturen. Denna obalans
kan sägas utgöra ett latent stömingshot. Att obalansen ändå kan hanteras
beror på att bankerna tar emot inlåning från ett stort antal personer.
Under normala förhållanden kommer deras uttag inte att sammanfalla i
tiden varför bankerna kan hålla sig med en begränsad kassa- och likvidi-
tetsreserv. Kostnaden som den enskilde får betala för att ha tillgång till
sina insättningar och för den säkra förvaringen av medel i banken, är att
avkastningen är lägre än den som ges på andra, mindre säkra och likvida
placeringar.
Allmänhetens förtroende för att stabiliteten kan upprätthållas är en
omistlig grund för ett banksystem. Sviktar förtroendet kan oro hos allmän-
heten medföra massiva uttag av insättningsmedel. Den offentliga regle-
ringen av bankernas verksamhet utgör ett skyddssystem som är en grund
för att allmänhetens förtroende för banksystemet kan bevaras. Bestånds-
delarna i detta skyddssystem är i sina huvuddrag likartade internationellt
sett. Särskilda lagregler syftar till att dels säkerställa att etableringar av
nya banker sker endast då vissa kvalitativa krav är uppfyllda och
startkapitalet har en viss minsta storlek, dels sätta gränser för bankernas
verksamhet och minska riskerna. Regler för kapitaltäckning innebär vida-
28
re att en bank måste ha eget kapital och upplåning med efterställd rätt i Prop. 1995/96:60
en viss relation till verksamhetens omfattning. För att detta omfattande
regelverk skall vara meningsfullt måste det kombineras med tillsyn för att
förhindra regelbrott, för stort risktagande och för att nära följa utveck-
lingen. Härutöver har i allmänhet centralbankerna i lag eller på annat sätt
givits möjlighet att tillförsäkra banker med temporära likviditetsproblem
krediter i syfte att förhindra att störningar i en bank sprids i banksystemet
i dess helhet, dvs. uppgiften att vara vad som med ett engelskt uttryck be-
nämns "lender of last resort".
I flertalet länder med utvecklade finansiella system finns förutom regler
av nyss nämnt slag även garantisystem för insättningar som finansieras
av instituten själva och som garanterar att insättningarna är säkra även i
händelse av att en bank skulle ställa in betalningarna. Att det finns sådana
garantisystem illustrerar att behovet av ett mer formaliserat konsument-
skydd anses vara särskilt stort inom banksektorn.
Till dessa ofta i lag reglerade skyddsmekanismer kan läggas det ansvar
som varje stat anses ha för betalningssystemets stabilitet. Vid allvarliga
kriser som riskerar att leda till oacceptabla konsekvenser för betalnings-
systemet och samhällsekonomin måste varje stat avgöra vilka insatser
som den bedömer nödvändiga. Inom denna mer diskretionära åtgärdszon
kan även rymmas förebyggande åtgärder som syftar till att allmänt stärka
bankernas möjligheter att motstå finansiella kriser och motverka en befa-
rad negativ utveckling.
Hur dessa olika skyddssystem hålls i sär och hur ansvaret är fördelat
varierar mellan olika länder. Stödmekanismer i samband med allvarliga
problem som rekonstruktion och avveckling, i vissa fall med staten som
ytterst ansvarig, kan vara mer eller mindre integrerade med ett system
för insättningsgaranti. Ett mer integrerat skyddssystem kan sägas innebära
större samlade resurser och naturligen en aktivare offentlig styrning. Det
allmänna får bättre kontroll över och möjligheter att styra skyddsfunk-
tionema. Mot dessa fördelar kan ställas nackdelar som att staten utsätts
för starkt tryck att träda in och skydda fordringsägare utöver vad de en-
skilda skyddsfunktionema syftar till.
Insättningsgaranti
Behovet av en särskild insättningsgaranti som komplement till det all-
männa skyddssystem som i övrigt finns beror delvis på den inbyggda in-
stabiliteten i banksystemets funktionssätt. Trots den utjämning av riskerna
som förekomsten av många inlåningskunder med över tiden varierande
likviditetsbehov innebär, är en bank inte avskärmad från risken för för-
troendekriser med åtföljande massiva uttag av bankmedel. Inte heller all-
varliga solvensproblem kan uteslutas. En garanti som innebär att in-
sättama även i dessa senare fall kan disponera sina pengar innebär ett
skydd mot extrema utfall.
29
I första hand får en insättningsgaranti ses som ett konsumentskydd som Prop. 1995/96:60
bör tillhandahållas för den enskildes finansiella trygghet. Garantin skall
syfta till att erbjuda allmänheten en säker form för placering av likvida
medel. Privatpersoner och småföretag har relativt svårt att införskaffa och
bearbeta den information om bankerna som behövs för att kunna göra be-
dömningar av bankernas likviditet och kreditvärdighet. Det finns således
stora informationskostnader att spara om denna grupp av insättare kan
känna fullt förtroende för att bankerna fullgör sina förpliktelser mot dem.
En positiv bieffekt av att det primära syftet uppfylls är att risken för att
oro hos allmänheten medför omfattande uttag av insatta medel minskas
avsevärt. Detta kan i sin tur bidra till att små låntagare, utan tillgång till
kapitalmarknadsfinansiering, tillförsäkras ett stabilt utbud av krediter från
bankerna. Vidare är det centralt för att kunna upprätthålla ett effektivt
betalningssystem att betalningsmedlen uppfattas som riskfria.
Utöver att stärka konsumentskyddet kan insättningsgarantin således
bidra till att stabiliteten bevaras. Även bankerna själva kan se ett system
för garanti för insättningar som ett välmotiverat skydd mot att en bank
hamnar i ett besvärligt läge på grund av en allmän oro hos insättama.
Genom risken för smittoeffekter har bankerna som kollektiv goda skäl att
motverka att akuta problem uppstår i en enskild bank. Emellertid kan inte
banksystemet avskärmas från instabilitet enbart genom ett system för
garanti för insättningar eftersom många banker är mycket beroende av
andra finansieringskällor än inlåning.
Som konstaterades inledningsvis är system för garanti för insättningar
vanligt förekommande i andra länder. Att det inte finns något generellt
sådant system i Sverige (se emellertid avsnitt 18, som behandlar det sär-
skilda system- och konsumentskydd som arrangerats beträffande sparban-
ker) förklaras sannolikt av den stabilitet, homogenitet och relativt stora
koncentration som under lång tid präglade den svenska bankmarknaden.
Den tidigare ingående regleringen av kreditmarknaden och bankernas
verksamhet har också sannolikt bidragit till att det inte ansetts behövas
något system för insättningsgaranti.
Utvecklingen under den senaste tioårsperioden har emellertid inneburit
genomgripande strukturella förändringar i den affärsmiljö bankerna
verkar i. Bankerna arbetar numera i ett väsentligt öppnare konkurrenskli-
mat. Detta ökar i sig riskerna i bankverksamheten.
Händelserna i det svenska banksystemet under åren 1991-1993 har visat
på möjligheten att en bank kan bli insolvent. Ett antal faktorer, däribland
bristande kreditprövning, internationell konjunkturnedgång, inflationsbe-
kämpning och i sig önskvärda strukturella reformer, skapade tillsammans
en situation med extremt höga kreditförluster i banksystemet. Utveckling-
en på de finansiella marknaderna och i det svenska banksystemet föran-
ledde år 1992 staten att åta sig att för en tid garantera att banker och
vissa andra kreditinstitut skall kunna infria sina förpliktelser. Detta illu-
strerar att staten kan behöva vidta särskilda åtgärder för att se till att be-
talningssystemet fungerar. Eftersom de finansiella marknaderna var
mycket instabila under hösten år 1992, och flera svenska kreditinstituts
30
ställning allvarligt sattes ifråga, kunde motsvarande åtgärd ha behövt vid-
tas även om det då hade funnits ett system för garanti för insättningar. I
detta sammanhang bör det dock påpekas att så allvarliga problem som
förekommit under de senaste åren i banksystemet inte förväntas upp-
komma annat än ytterst sällan. Senast något liknande hände i Sverige var
på 1920-talet.
Staten behöver i var tid se till att betalningssystemet fungerar. Detta är
inte liktydigt med att staten skall säkerställa en banks fortlevnad. Statliga
åtgärder av diskretionär karaktär måste, med syftet att vidmakthålla betal-
ningssystemets funktion, beslutas beroende på den specifika situationen.
Ett system för garanti för insättningar innebär att den enskildes trygghet
vad gäller kontomedel i bank ökar genom att insättningar upp till ett visst
belopp garanteras. Genom ett dylikt system av konsumentskyddskaraktär
förbättras allmänhetens trygghet vid användning av betalningssystemet.
Att systemet för garanti för insättningar finansieras gemensamt av ban-
kerna innebär att bankerna bär en del av kostnaderna som omsorgen om
betalningssystemet annars kan innebära för staten.
Prop. 1995/96:60
Europaparlamentet och EU-rådet har den 30 maj 1994 antagit ett direktiv
(94/19/EG) om system för garanti för insättningar. Medlemsländerna
skall ha införlivat direktivet med sina respektive rättsordningar senast den
1 juli 1995.
Sverige har den 1 januari 1995 trätt in som medlem i EU. Sveriges för-
pliktelse att införliva EG-rätten, bl.a. insättningsgarantidirektivet, i den
svenska rättsordningen grundas på medlemskapet.
Sverige och andra dåvarande EFTA-länder (Finland, Island, Norge och
Österrike) träffade i februari 1992 avtal med EG och EG:s medlemsstater
om ett Europeiskt ekonomiskt samarbetsområde, EES. EES-avtalet, som
trädde i kraft den 1 januari 1994, syftar till en integrering av de aktuella
EFTA-ländemas marknader med EU:s inre marknad med dess fria rörlig-
heter för varor, tjänster, personer och kapital (de fyra friheterna). Det ur-
sprungliga EES-avtalet omfattade EG-rättsakter som antagits fram till och
med den 31 juli 1991. Enligt avtalet kan direktiv som därefter antas av
EG fogas till EES-avtalet genom beslut i den Gemensamma EES-kommit-
tén. Kommittén har genom ett beslut den 28 oktober 1994 tagit in insätt-
ningsgarantidirektivet i EES-avtalet. Riksdagen har beslutat att godkänna
kommitténs beslut (prop. 1994/95:113, bet. 1994/95:NU7, rskr.
1994/95:88).
Sverige omfattas i egenskap av medlem i EU av EES-avtalet och är
skyldigt att tillämpa de direktiv som ingår i avtalet i förhållande till de
EFTA-länder som är avtalsparter, för närvarande Island, Liechtenstein
och Norge. Föreliggande lagförslag har utformats med beaktande av
31
detta. Det område som omfattas av den gemensamma marknaden beteck- Prop. 1995/96:60
nas således, liksom i redan gällande lagstiftning, EES.
I direktivet om system för garanti för insättningar anges att syftet med
att införa garantisystem är att skydda insättares medel hos ett kreditinsti-
tut vid finansiella kriser. Utöver det primära syftet kan garantisystemet
även sägas ha en viss stabilitetsbevarande funktion. Genom direktivet kan
olika nationella system till skydd för insättares medel hos kreditinstitut
harmoniseras. I direktivet anges vidare att det är nödvändigt att säkerstäl-
la en gemensam lägsta nivå för insättningsgaranti oavsett var i gemenska-
pen en insättning är gjord. En sådan insättningsgaranti sägs vara lika nöd-
vändig som tillsynsregler vid genomförandet av den gemensamma bank-
marknaden.
Med några få undantag finns det redan sådana system etablerade i de
olika länderna. EG-kommissionen utfärdade år 1986 en rekommendation
om att varje medlemsland skulle se till att ett eller flera officiellt erkända
garantisystem infördes i landet och att medlemsländerna skulle ha vidtagit
de nödvändiga åtgärderna för införandet senast den 1 januari 1990. EG-
kommissionen konstaterade när fristen löpt ut att rekommendationen inte
lett till önskat resultat. Ett antal länder saknade garantisystem och i de
länder där ett sådant system införts omfattade garantin inte samtliga
kreditinstitut.
I direktivet föreskrivs att varje medlemsland skall se till att ett eller
flera obligatoriska garantisystem införs i landet. Innebörden av detta är
att ett auktoriserat kreditinstitut som inte ansluter sig till ett officiellt er-
känt system inte heller får ta emot insättningar.
Kraven på införlivande av direktivets bestämmelser med den nationella
lagstiftningen är begränsade till garantisystemets huvudkomponenter, så-
som t.ex. garantins omfattning och ersättningsnivå, värdlandets behand-
ling av filialer till kreditinstitut från andra medlemsländer och tredje land
samt formerna för framställande av krav på och erhållande av ersättning.
Direktivet innehåller endast minimiregler. Det står varje medlemsland
fritt att t.ex. ha ett garantisystem som är mer omfattande än vad som an-
ges i direktivet. Överhuvud taget ges medlemsländerna stor frihet att ut-
forma sina garantisystem utifrån nationellt betingade förhållanden. Direk-
tivet kan därför inte sägas medföra en mer omfattande harmonisering av
de olika ländernas system än att krav ställs på att systemens huvudkom-
ponenter ges ett visst angivet innehåll.
Målsättningen för garantisystemen skall enligt direktivet vara att de
inom en kort tid skall kunna betala ut ersättning, som beräknas på basis
av en harmoniserad miniminivå, till en insättare på grund av att de insatta
medlen förklarats indisponibla till följd av ett kreditinstituts finansiella
situation.
Garantisystemen skall omfatta varje insättares samlade behållning i ett
enskilt kreditinstitut och täcka ett belopp som motsvarar minst 20 000
ecu. Direktivet ger möjlighet att förena garantin med en självrisk som
inte får överstiga 10 procent av det för en insättare bestämda ersättnings-
beloppets storlek. Garantin skall enligt huvudregeln infrias inom tre må-
32
nader från det att det konstaterats att insättama är förhindrade att dispo- Prop. 1995/96:60
nera sina medel på grund av att kreditinstitutets finansiella ställning
omöjliggör betalningen. Vissa möjligheter finns enligt direktivet att för-
länga den tid inom vilken garantin skall infrias.
Enligt direktivet skall de anslutna kreditinstituten svara för finansie-
ringen av garantisystemen.
Direktivet innehåller vidare riktlinjer för ett värdlands behandling av
filialer till kreditinstitut från de andra medlemsländerna och tredje land
samt rekommendationer för det samarbete som förutsätts ske mellan med-
lemsländernas garantisystem och tillsynsmyndigheter. Bland annat skall
filialer till utländska bankföretag som driver bankverksamhet i ett annat
land (värdlandet) kunna ansluta sig till ett garantisystem i det landet och
därigenom komplettera det skydd som garantisystemet i hemlandet kan
erbjuda. Detta förutsätter dock att värdlandets garantisystem erbjuder en
garanti som till omfattning eller ersättningsnivå överstiger hemlandets
garanti.
I direktivet finns inga bestämmelser om hur garantisystemet skall admi-
nistreras, hur finansieringen av garantisystemet skall ske (annat än att det
skall finansieras av berörda kreditinstitut) eller om avveckling och rekon-
struktion av kreditinstitut som råkat ut för ett fallissemang. Det kan näm-
nas att sistnämnda kategori av frågor behandlas i ett direktivförslag om
rekonstruktion, likvidation och konkurs i kreditinstitut, jfr COM(88)4
final.
I detta sammanhang kan även nämnas det direktivförslag som föreligger
angående skydd för investerare på värdepappersområdet (KOM(94)585).
Detta direktivförslag, som är en motsvarighet till direktivet om system
för garanti för insättningar, innehåller minimiregler för nationella system
för kompensation till mindre investerare i de fall det konstaterats att ett
företag som driver värdepappersrörelse på grund av sin finansiella ställ-
ning inte är i stånd att betala tillbaka pengar eller återlämna finansiella
instrument som tillhör investerare och som det handhar för investerares
räkning. Skyddet skall uppgå till minst 20 000 ecu per investerare och
omfatta investerarens samlade krav oberoende av antal konton. Förslaget
föreskriver att minst ett sådant obligatoriskt investerarskyddssystem skall
finnas i varje land. Värdepappersföretag och kreditinstitut skall inte få
bedriva tillståndspliktig värdepappersrörelse utan att vara anslutna till ett
sådant system.
Vid bestämmandet av den allmänna inriktningen vad gäller funktion, om-
fattning och administration för ett svenskt system för insättningsgaranti
är det framför allt två förhållanden som blir styrande. Från inhemsk hori-
sont skall garantisystemet infogas i det svenska regelverket för kreditinsti-
Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 60
33
tut samt vara anpassat till den svenska kreditmarknadens struktur. Vidare Prop. 1995/96:60
skall bestämmelserna i EG:s direktiv beaktas.
När det gäller systemets huvudsakliga skyddsfunktion och uppgifter går
en skiljelinje mellan å ena sidan ett omfattande, förebyggande system
orienterat mot att bevara stabiliteten och med funktioner utöver vad EG-
direktivet om insättningsgaranti kräver och å andra sidan ett avgränsat,
konsumentskyddsinriktat system. Vilket av dessa alternativ som väljs får
betydelse för hur systemet lämpligen administreras, hur ingående det bör
regleras, vilka resurser det skall förfoga över samt hur det skall finansie-
ras. Det är konsumentskyddet som är det övergripande motivet för EG-
direktivet.
Insättningsgarantisystem i andra länder synes snarast ha etablerats och
byggts upp utifrån de skilda förutsättningar som varit rådande i de olika
länderna. I princip kan två dominerande huvudlinjer urskiljas för utform-
ningen av garantisystemen. Man har valt att antingen bygga upp ett mer
omfattande system, som inte bara har funktion av konsumentskydd utan
även getts i uppgift att trygga stabiliteten i betalningssystemet, eller valt
ett mer avgränsat garantisystem med inriktning på att tillvarata insättamas
intresse. Så vitt är känt föreligger inte någon utvärdering av de olika län-
dernas system. Något annat lands system kan bl.a. därför inte i sin helhet
tjäna som förebild vid utformningen av ett svenskt garantisystem. Detta
gäller inte minst på grund av att EG-direktivet ställer krav på att de befint-
liga systemen justeras och utvecklas.
Beträffande frågan om systemets placering inom ramen för den samlade
svenska skyddsregleringen är utgångspunkten att det nuvarande temporära
statliga åtagandet, att banker och vissa andra kreditinstitut skall kunna
fullgöra sina förpliktelser i rätt tid, kommer att tas bort när förhållandena
på den svenska kreditmarknaden varaktigt stabiliserats. Förberedelserna
för en avveckling har inletts. Någon tidpunkt för avvecklingen har ännu
inte bestämts. Det finns inget hinder mot att systemet för garanti för in-
sättningar sätts i kraft medan det temporära statliga åtagandet ännu kvar-
står. Något ersättningsfall i systemet för garanti för insättningar kan dock
såvitt avser banker ej aktualiseras så länge som det temporära statliga
åtagandet kvarstår, eftersom åtagandet innebär att banker skall kunna
infria sina förpliktelser i rätt tid.
Sveriges skyldighet att införa en insättningsgaranti kan inte uppfyllas
genom det nyss nämnda åtagandet. I EG-direktivet slås nämligen fast att
system för insättningsgaranti, eller motsvarande ordning som uppfyller
de krav som ställs i direktivet, inte får tillhandahållas i ett system finan-
sierat med skattemedel samt, i artikel 3.1, en medlemsstats åtagande att
säkerställa ett kreditinstitut inte kan utgöra ett alternativ till ett system för
garanti för insättningar.
Betalningssystemet är av central betydelse för ekonomins funktion.
Staten har anledning att ta ansvar för betalningssystemets stabilitet. Under
exceptionella förhållanden måste det finnas ett utrymme för åtgärder från
statens sida av diskretionärt slag. Sådana åtgärder kan, men behöver inte,
bygga på en på förhand formaliserad ordning.
34
En avveckling av den nuvarande statliga garantin för att banker och Prop. 1995/96:60
vissa andra kreditinstitut kan fullgöra sina förpliktelser aktualiserar såle-
des olika slag av skyddsaspekter. Med tanke på de tidsramar som gäller
för att införliva EG-direktivets bestämmelser samt att direktivet relativt
entydigt motiveras med behovet av ett grundläggande konsumentskydd är
det naturligt att även det svenska systemet primärt byggs upp som ett
konsumentskydd.
Ytterligare regler om åtgärder när en bank har solvensproblem, vid
sidan om de här föreslagna reglerna för system för garanti för insätt-
ningar och övriga redan existerande regelverk, kommer att utredas
vidare. I ett inledande skede av bankkrisen uppstod frågor kring hante-
ringen av de drabbade bankernas problem. Detta kan åter bli aktuellt om
en bank råkar i solvensproblem efter det att bankstödsåtagandet upphört.
Regeringen har tillkallat en kommitté (Banklagskommittén, Fi 1995:09,
dir. 1995:86) som bl.a. skall utreda om en integrering av regler om
åtgärder vid en banks solvensproblem med reglerna om insättningsgaranti
kan vara lämplig. Tills vidare föreslås systemet för insättningsgaranti och
dess finansiella resurser inte kunna tas i anspråk för att, t.ex., förhindra
att ett institut drabbas av finansiella svårigheter eller för rekonstruktion
av en bank.
Beträffande systemets omfattning öppnar EG-direktivet möjligheten att
medge en mycket bred definition av begreppet insättning och inlemma ett
brett spektrum av insättarkategorier. Till begreppet insättning räknas i
EG-direktivet, förutom tillgodohavanden på bankkonto, alla fordringar i
form av värdepapper som har ställts ut av ett kreditinstitut, dvs. såväl
skuldebrev som bankcertifikat och andra jämförbara värdepapper. Vissa
typer av obligationer undantas dock. Således kan enligt direktivet även
andra institut än banker ingå i systemet. Från denna huvudregel kan dock
betydande undantag göras. Det minimikrav som ställs är att det som nor-
malt kallas inlåning på konto från allmänheten skall täckas av insättnings-
garantin.
I flertalet länder begränsas garantin i princip till s.k. inlåning på konto
från allmänheten. I vissa fall förekommer att andra institut än banker får
tillgång till systemet eftersom de får ta emot inlåning på konto. Mycket
talar för att en begränsning till inlåning på konto även bör gälla i
Sverige. Från konsumentskyddssynpunkt är det inlåningsmedlen som bör
prioriteras med hänsyn till deras centrala funktion för främst hushållen
både vad gäller betalningstransaktioner och kassahållning. Då därtill in-
låningsfunktionen i bankerna alltjämt utgör kärnan i betalningssystemet
stärks ytterligare motivet för en grundläggande garanti inom detta om-
råde. Således är det främst bankerna som skall ingå i systemet. Med bank
avses inte bankkoncemer.
Det som här föreslås gälla för banker skall även gälla för de värdepap-
persbolag som tar emot insättningar på s.k. kundkonton i samband med
att värdepapperstjänster utförs. Detta behandlas i avsnitt 19.
EG-direktivet tar inte ställning till om ett eller flera system bör införas
eller hur garantisystemet skall administreras. Det framgår dock att skydds-
35
system som omfattar även andra funktioner men väl täcker de minimikrav
som direktivet ställer accepteras, förutsatt att de inte finansieras med
skattemedel. I vissa länder finns mer än ett system som i allmänhet inne-
bär att olika kategorier av banker, främst affärsbanker och sparbanker,
har separata system. Den svenska bankmarknaden har traditionellt varit
indelad i motsvarande huvudgrupper jämte föreningsbanker. Emellertid
medför inte skillnader i associationsform olikheter i behovet av kon-
sumentskydd. Av strukturella skäl förefaller det därför mindre angeläget
att bygga upp mer än ett system för insättningsskydd. För ett gemensamt
system talar också de ökade möjligheterna till spridning av kostnaderna
för fallissemang som kan uppnås genom att samtliga banker ingår i ett
och samma system.
Enligt EG-direktivet är grundprincipen för hur system för garanti för
insättningar skall finansieras att kostnaderna för denna finansiering i prin-
cip skall bäras av bankerna själva. Denna princip följs bäst genom att
bankernas betalning av systemets kostnader sprids över tiden. Årliga av-
gifter som tillförs systemet från bankerna och som placeras utan
kreditrisk ger systemet en beredskap att möta kostnader i samband med
bankfallissemang. Eftersom ett ersättningsfall kan innebära mycket stora
utbetalningar till de skyddade insättama krävs att systemet har möjlighet
att låna erforderliga medel för att med full trovärdighet kunna fullfölja
dess åtagande. Det är vidare av främst principiella skäl lämpligt att
storleken på de avgifter som bankerna betalar är relaterade till den risk
för belastning på systemet som respektive bank utgör.
Prop. 1995/96:60
Regeringens förslag: Ett obligatoriskt system för garanti för insätt-
ningar skall införas i Sverige. Garantisystemet skall vara offentligt
och ansvaret för det skall läggas på en förvaltningsmyndighet.
En svensk bank skall omfattas av garantisystemet om banken har
tillstånd (oktroj) att driva bankrörelse.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna är över lag positiva till att det införs ett insättnings-
garantisystem i Sverige.
HSB Riksförbund kan dock inte tillstyrka förslaget i promemorian efter-
som sparkassor i ekonomiska föreningar inte omfattas av det föreslagna
systemet. Även Riksbyggens Sparkassa och, i viss mån, Nordiska Sparlån
anser att insättare med konton i sparkassor skall ha rätt att vara anslutna
till det svenska garantisystemet.
36
Sveriges Köpmannaförbund och Grossistförbundet anser att det av kon- Prop. 1995/96:60
kurrensskäl bör vara möjligt för sådana företag/organisationer som bed-
river sparkasserörelse eller som har system med begränsad inlåning på
konto knutna till kontokort att frivilligt ansluta sig till det svenska
garantisystemet. En förutsättning härför skall dock vara att garantiavgif-
ten återspeglar inlåningens omfattning.
Riksgäldskontoret, Sveriges Advokatsamfund och Svenska Fondhand-
lareföreningen framhåller att det inte är självklart att det svenska
garantisystemet skall drivas i offentlig regi och vara obligatoriskt.
Behovet av lagstiftning
I direktivet om system för garanti för insättningar föreskrivs att varje
medlemsland skall se till att ett eller flera obligatoriska garantisystem
införs i landet. Behovet av reglering inom EU av ett sådant konsument-
skydd är en konsekvens av principerna om en enda auktorisation av och
åtföljande etableringsfrihet för kreditinstitut. När banker får etablera
filialer i andra länder och därigenom bidra till ökad konkurrens och
effektivitet har det ansetts nödvändigt att säkerställa en gemensam lägsta
nivå för insättningsgaranti oavsett var i gemenskapen en insättning finns.
För det fall att en bank skall upplösas på grund av dess ekonomiska
situation, måste det finnas ett system som garanterar insättamas medel
hos bankens samtliga utländska filialer (inom EES) i samma utsträckning
som bankens övriga insättare. En fri etableringsrätt skulle nämligen
kunna vålla problem om en bank inte förmådde att infria sina för-
pliktelser mot insättama och detta spred sig till ett annat medlemsland
genom bankens filialer. Ett sådant scenario skulle kunna utlösa oro och
komma att äventyra det finansiella systemets stabilitet inom hela gemen-
skapen. Denna bedömning gör sig även gällande i de fall när ett
bankföretag hemmahörande i ett land utanför EES driver verksamhet
inom gemenskapen från filial.
I bankrörelselagen (1987:617) finns bestämmelser som innebär att
svenska banker kan tillåtas att driva bankrörelse utomlands från filial och
att utländska bankföretag på samma sätt kan ta emot insättningar här i
landet hos en filial. Verksamhetsförutsättningama i bankrörelselagen
skiljer sig åt beroende på om banken driver verksamhet inom eller
utanför EES respektive om det utländska bankföretag som driver
verksamhet här i landet hör hemma i ett annat land inom eller utanför
EES. Denna uppdelning har även betydelse för möjligheterna att ingripa
mot en bank eller ett bankföretag.
Mot bakgrund av bestämmelserna i bankrörelselagen och det ovan
angivna syftet med en insättningsgaranti att utgöra ett konsumentskydd,
bör det svenska garantisystemet utformas så att det kan gälla för
insättningar hos banker och bankföretag i samtliga fall som anges i
37
bankrörelselagen. Eftersom officiellt erkända garantisystem även
förekommer utomlands är det nödvändigt att göra skillnad mellan 1) fall
där det bör vara obligatoriskt för banken eller bankföretaget att den
svenska garantin gäller för insättningarna, dvs. fall där garantin skall
utgöra en förutsättning för företagets möjligheter att driva verksamhet här
i landet, och 2) fall där insättningarna skall omfattas av garantin till följd
av ett frivillig komplettering. Till det förra fallet 1) skall hänföras svenska
banker, svenska bankers filialer i ett land inom EES samt filialer till
bankföretag från ett land utanför EES där insättningsgaranti saknas eller
där den garanti som erbjuds inte kan anses uppfylla direktivets krav och
därför ej är godtagbar. Till det senare fallet 2) skall hänföras svenska
bankers filialer i ett land utanför EES, filialer till bankföretag från ett
land inom EES samt filialer till bankföretag från ett land utanför EES där
den garanti som erbjuds i och för sig är godtagbar. Nu redovisade upp-
delning mellan obligatoriska och frivilliga fall skall också ligga till grund
för utformningen av de bestämmelser om ingripanden m.m. som skall
gälla för det svenska garantisystemet. I det följande redogörs för i vilka
fall den svenska garantin gäller för insättningar som finns hos en svensk
bank eller ett utländskt bankföretag som driver bankrörelse här i landet
från filial. I avsnitt 16 redogörs för konsekvenserna av att en bank eller
ett bankföretag inte fullgör sina skyldigheter mot det svenska garantisys-
temet.
Prop. 1995/96:60
Ett obligatoriskt garantisystem i offentlig regi
I direktivet finns inga bestämmelser om hur ett garantisystem skall vara
organiserat eller hur det skall administreras. Inte heller anges hur ett
garantisystem skall vara organisatoriskt placerat i det finansiella systemet
eller arten och graden av reglering. Dessa frågor måste därför bli föremål
för nationella överväganden. Avseende bör därvid fästas vid de uppgifter
och befogenheter som ett sådant organ bör ges för att kunna ansvara för
garantisystemet. Ett avgörande av frågan om var ansvaret för det svenska
garantisystemet skall placeras bör därför ske efter en bedömning av vad
som förefaller mest ändamålsenligt med hänsyn till garantisystemets ut-
formning och funktion.
Denna utgångspunkt för ett svenskt garantisystem måste vara avgörande
för frågan om garantisystemet bör vara offentligt eller privat. Svaret på
denna fråga är, som flera remissinstanser påpekat, ingalunda självklar.
Man kan väl tänka sig att staten anger vissa allmänna riktlinjer och att en
privat aktör ges stor frihet att utforma verksamheten. Att garantisystemet
måste omgärdas av en hel del av det allmänna bestämda regler spelar
ingen avgörande roll för frågan om systemet skall vara i offentlig eller
privat regi.
Tre aspekter måste emellertid tillmätas avgörande betydelse.
Ett garantisystem måste otvetydigt ha den finansiella kapacitet som for-
dras för att kunna fullgöra sin uppgift att betala ut ersättning till insät-
38
tama. Det får inte finnas grund för att privata aktörers motivation och Prop. 1995/96:60
kapacitet för att tillhandahålla ett garantisystem som ger ett tillräckligt om-
fattande skydd för insättama sätts ifråga. Även om det inte är omöjligt
för ett privat system att uppfylla dessa krav, torde det ligga närmare till
hands att ett offentligt system med garanterad tillgång till upplåningsmöj-
ligheter når den eftersträvade och nödvändiga trovärdigheten.
I vissa länder finns mer än ett system som i allmänhet innebär att olika
kategorier av banker, främst affärsbanker och sparbanker, har separata
system. Den svenska bankmarknaden har traditionellt varit indelad i mot-
svarande huvudgrupper jämte föreningsbanker. Emellertid medför inte
strukturella skillnader olikheter i behovet av konsumentskydd. Av struk-
turella skäl förefaller det därför mindre angeläget att bygga upp mer än
ett system för insättningsskydd. Att endast ett system skall införas i
Sverige talar för att systemet skall vara offentligt. Ett privat alternativ
skulle nämligen innebära att ett privat monopol introducerades. Bland
annat frågor om lika behandling av deltagande banker, inkl, nytillkom-
mande aktörer, kan också vara svårare att lösa på ett tillfredsställande sätt
i ett privat system.
Till detta skall läggas att ett offentligt system från flexibilitetssynpunkt
kan vara att föredra om systemet i framtiden skall ges utökade funktioner
eller om dess förutsättningar i viktiga hänseenden ändras.
Mot denna bakgrund bör det svenska garantisystemet vara offentligt
och ansvaret för det läggas på en förvaltningsmyndighet.
Av det som nu sagts följer att, eftersom det enligt direktivet är obliga-
toriskt för den som tar emot insättningar från allmänheten att omfattas av
ett insättningsgarantisystem, alla svenska banker måste omfattas av
samma garantiordning. Det innebär också att den som tar emot sådana in-
sättningar som enligt direktivet skall omfattas av insättningsgarantin inte
kan få driva sådan verksamhet utan att deltaga i garantisystemet. En bank
skall därför omfattas av det svenska garantisystemet om banken har till-
stånd (oktroj) att driva bankrörelse. Därigenom kommer de banker som
redan beviljats oktroj i Sverige att omfattas av garantisystemet. Någon
möjlighet för dessa banker att stå utanför garantisystemet kommer således
inte att finnas. Frågan om filialers deltagande i garantisystemet behandlas
i avsnitt 7.2.
Sparkasseverksamhet i ekonomisk förening m.m.
Flera remissinstanser har invänt mot att insättningsgarantin endast skall
omfatta insättningar som har gjorts i banker och vissa värdepappersbolag.
Utanför dessa institut förekommer nämligen insättningar i vissa ekono-
miska föreningars sparkassor, i sparlåneföreningar och i form av medel
på kundkonton, tillhandahållna av rörelsedrivande bolag.
Det finns olika principiella skiljelinjer både mellan de nu angivna for-
merna för insättningar och mellan dessa och de insättningar som enligt
promemorians förslag skall omfattas av insättningsgarantin. Sedan lång
39
tid finns ett principiellt förbud för andra än banker att ta emot insätt- Prop. 1995/96:60
ningar från allmänheten. Att insättningar ändå har kunnat tas emot av
sparkassor, sparlåneföreningar och kontoföretag beror på - i de två första
fallen - att verksamheten inte har ansetts bedriven gentemot allmänheten
utan mot en krets av medlemmar, och i det sista fallet att insättningarna
inte har ansetts utgöra inlåning utan förskottsbetalning för varor och
tjänster.
De sparkassor som förekommer i Sverige i dag är i princip knutna till
olika kooperativa företag som drivs i den ekonomiska föreningens form,
t.ex. bostadskooperationen (HSB och Riksbyggen), konsumentkooperatio-
nen (KF) och jordbrukskooperationen. Medan Riksbyggens sparkassa är
organiserad som en särskild juridisk person, är övriga sparkassor integre-
rade i den ekonomiska föreningens verksamhet. I dessa fall används de
medel som tas emot från medlemmarna som rörelsekapital av föreningen.
En medlems fordran torde vanligen vara oprioriterad. Det finns inga till-
gångar i föreningen som är avskilda för insättamas räkning. Med tanke
på den grundläggande funktionen hos sparkassorna - att medlemmarna
mot i många fall gynnsam ränta bidrar till föreningens försörjning med
rörelsekapital - är också denna ordning naturlig.
Sparlåneföreningar fungerar till skillnad från sparkassorna på i princip
samma sätt som ett kreditinstitut. Sparlåneföreningen tar också emot
insättningar från medlemmarna. Insättningarna används för att låna ut
medel till medlemmar. De förekommande föreningarnas storlek är
mycket varierande.
Som nämnts finns också en möjlighet att göra en insättning på ett konto
hos ett företag som tillhandahåller någon form av betalkort. Tillgodoha-
vandet kan i så fall i princip användas för köp av varor eller tjänster av
företag som är närstående till kontoföretaget. Den typen av insättningar
har karaktären av förskottsbetalning.
Enligt EG-rätten (artikel 3 i det s.k. andra banksamordningsdirektivet,
89/646/EEG) får inlåning från allmänheten tas emot av kreditinstitut samt
av andra företag, om dessa företag omfattas av en särskild nationell
lagstiftning och verksamheten är underkastad regler och övervakning till
skydd för insättare och investerare.
Betaltjänstutredningen har i betänkandet Finansiella tjänster i förändring
(SOU 1994:66) lagt fram olika förslag som berör sparkassor, sparlånefö-
reningar och företag som tar emot kundmedel på konto. Regeringen avser
att inom kort lägga fram förslag till riksdagen som innebär att möjlig-
heten för vissa företag att ta emot kundmedel på konto läggs fast (se
lagrådsremiss den 21 september 1995, Fi 94/1942). För verksamheten
kommer att gälla vissa begränsningar. Dessa tillsammans syftar bl.a. till
att klargöra kontobehållningarnas karaktär av förskottsbetalning av varor
och tjänster. Kontantuttag kommer i princip inte att vara tillåtna.
Kundmedlen har en annan karaktär än de medel som finns på konto hos
ett kreditinstitut. Att det inte rör sig om inlåning i egentlig mening är för
övrigt en förutsättning för att insättningarna i fråga inte skall omfattas av
de EG-regler som gäller om vilka som skall få ta emot inlåning. Vidare
40
är insättarens syfte med insättningen ett annat än bankspararens. Prop. 1995/96:60
Kontoföretagen verkar dessutom under helt andra förutsättningar än
banker och andra institut som får ta emot inlåning från allmänheten.
Enligt regeringens uppfattning kan det därför inte vara aktuellt att låta
kundmedel på konto omfattas av en insättningsgaranti.
Enligt Betaltjänstutredningens nyssnämnda betänkande måste den
verksamhet som i vart fall de större sparkassorna och sparlåneföre-
ningama bedriver anses vända sig till allmänheten. Slutsatsen grundas på
att var och en - mot erläggande av viss avgift - kan vinna inträde i den
förening som driver verksamheten. Innebörden av utredningens resone-
mang är att sparkassorna och sparlåneföreningama måste driva verksam-
heten enligt de gällande reglerna i andra banksamordningsdirektivet. Det
betyder att insättningar skulle kunna tas emot av föreningarna bara om
de är auktoriserade kreditinstitut (i Sverige banker och vissa värdepap-
persbolag) eller står under den särskilda reglering som krävs enligt
artikel 3 i direktivet.
För närvarande medger inte lagstiftningen att banker har annan associa-
tionsform än bankaktiebolag, sparbank eller föreningsbank. Betaltjänstut-
redningen har emellertid föreslagit att bankverksamhet skall kunna drivas
även av kooperativa företag (ekonomiska föreningar). En sådan möjlighet
skulle kunna vara aktuell främst för större sparlåneföreningar. Regeringen
ämnar också, som tidigare aviserats, lägga fram ett förslag till lag om
medlemsbanker inom kort, se den tidigare nämnda lagrådsremissen.
Eftersom en sådan ekonomisk förening i alla avseenden legalt sett
kommer att bli jämställd med andra banker är det naturligt att även de
insättningar som dessa företag tar emot omfattas av insättningsgarantin.
Regeringens kommande proposition i ämnet kommer att ta upp den
frågan. Regeringen kommer i det sammanhanget också att behandla
frågan om mindre sparlåneföreningar.
Det är med tanke på sparlåneföreningamas verksamhet (att ta emot
insättningar och att låna ut pengar) naturligt att skapa ett regelverk som
helt eller i allt väsentligt ansluter till det som gäller för banker i
allmänhet, detta alldeles oavsett hur EG-direktivets allmänhetsbegrepp
rätteligen skall tolkas. Förhållandena för vissa ekonomiska föreningars
sparkassor är däremot andra. Insättningarna har i många avseenden
samma kännetecken som de som kan göras hos en bank. Medlen kan vara
nominellt bestämda, likvida, räntebärande etc. Däremot använder de
mottagande företagen pengarna på helt olika sätt. En bank placerar till
övervägande delen de inströmmade insättningarna i krediter. Det sker
under ett regelverk som bl.a. föreskriver riskspridning samt ingående
analyser av vilka förlustrisker som finns. Dessutom fordras att banken,
utöver de medel som lånas upp genom inlåningen, har ett eget kapital av
viss storlek. Slutligen står bankens verksamhet under det allmännas
tillsyn genom Finansinspektionen. Sparkassorna, däremot, saknar för
närvarande regelverk. Några krav på viss uppnådd soliditet eller andra
skyddsregler finns inte. De inlånade medlen används, som tidigare
antytts, ofta i företagets allmänna rörelse. Även om det finns stora
41
skillnader mellan olika sparkassor - och olika individer - uppgår ibland
de insättningar som en enskild medlem gjort i en sparkassa till betydande
belopp.
Alldeles oavsett om en sparkasseverksamhet skulle anses vända sig till
allmänheten - och således omfattas av den nämnda regeln i andra bank-
samordningsdirektivet - eller inte kan det finnas skäl att fråga sig om den
inte borde omgärdas av vissa regler och i så fall också om någon form
av samhällelig kontroll av verksamheten borde arrangeras. Den främsta
anledningen är givetvis att vissa större sparkassor har åtskilliga insättare
och förvaltar betydande belopp. Det rör sig också om, i många fall, ett
långsiktigt sparande, stundom motiverat av socialt viktiga sparmål, t.ex.
bostadssparande. Det argumentet förstärks också av att insättama i många
fall inte har något klart begrepp om hur deras sparmedel förvaltas.
Mot den bakgrunden är det angeläget att frågan om en reglering av
sparkassorna belyses. Regeringen har därför tillkallat en utredare med
uppdrag att se över frågan. Avsikten är att, om denne bedömer det som
lämpligt, förslag till en ändamålsenlig reglering av sparkasseverksamhet
skall läggas fram.
Eftersom medlemsfmansiering ingår som ett traditionsenligt och
ändamålsenligt inslag i den kooperativa företagsformen bör det regelverk
som sedermera införs inte onödigtvis lägga hinder i vägen för sparkasse-
verksamhet i ekonomiska föreningar. Regelverket bör alltså inte vara mer
strikt än som oundgängligen fordras för det grundläggande skydd som
insättama kan göra anspråk på. Motsvarande bör också vara vägledande
vid bestämmandet av den tid inom vilken sparkassorna skall inrättas
enligt den nya modellen.
Det som nu sagts är avsett att utgöra en bakgrund till regeringens
ställningstagande i den fråga som väckts av flera remissinstanser,
nämligen om insättningar i kooperativa sparkassor bör omfattas av den
i denna lagrådsremiss föreslagna insättningsgarantin. Som redan framgått
menar regeringen att insättama i sparkassorna förtjänar att skyddas
genom att särskilda bestämmelser införs om sparkasseverksamhet.
Sparkassorna har emellertid inte den centrala roll, för hushållen och
samhället, i betalningssystemet som bankerna har. Att insättningar i
sparkassor skall omfattas av det obligatoriska garantisystemet, som vissa
remissinstanser anfört, är inte självklart. Enligt regeringens uppfattning
talar nämligen flera skäl med beaktansvärd styrka mot en sådan lösning.
Som kommer att framgå senare i denna proposition föreslår regeringen
införandet av ett insättningsgarantisystem som i princip är solidariskt.
Alla institut som enligt gällande lag får ta emot inlåning från allmänheten
(dvs. banker och i vissa fall värdepappersbolag) verkar under identiska
förutsättningar. De är kringgärdade av ett gemensamt regelverk, syftande
både till skydd av betalningssystemet och av konsumenterna. Insättnings-
garantin förutsätter att alla dessa institut bidrar till finansieringen av
garantin. Om ett institut fallerar kommer dess insättare att kompenseras
av medel som alla institut samlat samman. Vidare kommer alla kvarva-
rande institut, om ett fallerat, att solidariskt få bidra till återställande av
Prop. 1995/96:60
42
garantisystemets kapacitet. Mot den bakgrunden är det svårt att föreställa Prop. 1995/96:60
sig att företag som inte omfattas av det grundläggande regelsystemet -
som bl.a. garanterar riskspridning, något som strider mot sparkassornas
grundidé att vara till gagn för föreningens verksamhet inom dess
verksamhetsområde - skall inrymmas i garantiordningen.
Ett viktigt inslag i det garantisystem som regeringen föreslår är att
omfattade institut skall bidra till systemet med avgifter i förhållande inte
bara till institutets andel av de totalt garanterade insättningarna, utan
också att avgiftssättningen skall grundas på en bedömning av varje enskilt
instituts risknivå. Som kommer att framgå i det följande har regeringen
valt att använda institutens kapitaltäckningsgrad som ett mått på
risknivån. I ett sådant system låter sig andra företag, som inte lyder
under kapitaltäckningskrav, svårligen inordna.
Sammantaget anser regeringen att skälen mot att sparkassor skall
omfattas av den obligatoriska insättningsgarantin överväger. Det innebär
att endast insättningar i banker och vissa värdepappersbolag, skall
omfattas av den obligatoriska garantin.
Regeringens ståndpunkt i den frågan innebär emellertid inte att tanken
på en garantiordning för insättare i sparkassor förkastas. Tvärtom
förtjänar sparkassesparares insättningar av flera skäl skydd. Som redan
anmärkts kan en enskilds sparande i en sparkassa uppgå till betydande
belopp och vara av väsentlig betydelse för dennes ekonomi. Ofta är också
sparandet långsiktigt och tjänar viktiga syften. Det bör därför klarläggas
hur ett särskilt skydd för sparare i sparkassor kan utformas. Det ingår i
den tidigare nämnda utredarens uppdrag.
I ingressen till direktivet framhålls att det inte är meningen att garantisys-
temen i de olika medlemsländerna skall användas som konkurrensmedel.
Skälet till detta anges vara att det kan leda till marknadsstömingar och
snedvridning av konkurrensen om ett utländskt bankföretag tillåts att
genom hemlandets garantisystem erbjuda insättare hos bankföretagets
filial i värdlandet en bättre garanti för insatta medel än vad värdlandets
system kan erbjuda.
Följden av att garantisystemen enligt den tvingande bestämmelsen i
direktivet (artikel 4.1) inte får användas som konkurrensmedel är att det
svenska garantisystemet inte får ge ett skydd för insättningar som en
insättare gör i en svensk banks filial i ett EES-land som är bättre än det
som insättaren får om denne sätter in medlen i ett bankföretag som om-
fattas av ett inhemskt garantisystem. Omvänt gäller att filialer från vilka
utländska bankföretag driver bankrörelse i Sverige inte får exportera det
skydd för insättningar som hemlandets garantisystem kan erbjuda om
detta ger ett bättre skydd än det svenska systemet. I båda fallen torde det
43
ankomma på resp, lands tillsynsmyndigheter och garantisystem att rea-
gera om sådant förekommer. Om den nationella lagstiftningen i ett annat
EES-land mot förmodan skulle tillåta att ett bankföretag från ett sådant
land driver bankrörelse från filial i ett annat EES-land och där erbjuder
insättare ett bättre skydd för insättningar än vad ett inhemskt garantisys-
tem kan erbjuda, torde det emellertid inte bli aktuellt för Finansin-
spektionen att i första hand vidta sanktioner mot bankföretaget i fråga.
Att en sådan konkurrensfördel tillskapats av den nationella lagstiftningen
i ett EES-land bör i stället angripas genom de förfaranden som anges i
EG-fördraget.
EG-kommissionen skall före den 31 december 1999 utvärdera denna
begränsningsregel och i en rapport till Europaparlamentet och EU-rådet
föreslå i vilken utsträckning som den skall bestå. Det kan nämnas att
Tyskland vänt sig till EG-domstolen och där angripit bl.a. bestämmelser-
na om exportförbud i direktivet. Detta förhållande påverkar emellertid
inte medlemsländernas skyldighet att införliva direktivets bestämmelser
i de nationella rättsordningarna.
Det kan noteras att direktivet inte förbjuder export av garantisystem i
förhållande till tredje land.
Prop. 1995/96:60
Regeringens förslag: En filial från vilken en svensk bank driver
bankrörelse i ett EES-land skall omfattas av det svenska garantisyste-
met.
Om en bank tar emot insättningar hos en filial i ett land utanför
EES skall banken kunna ansöka om att filialen skall omfattas av det
svenska garantisystemet.
Det svenska garantisystemet skall inte erbjuda en ersättningsnivå
för insättningar hos filialer i ett EES-land från vilka svenska banker
driver bankrörelse, som överstiger den högsta ersättningsnivå som
kan erbjudas av ett garantisystem i det landet. Ersättningen från
garantin får inte heller avse fler slag av insättningar eller betalas till
andra insättare än vad som följer av bestämmelserna där.
Promemorians förslag: Promemorians förslag överensstämmer med
regeringens förslag utom på följande punkter. Möjligheten för en svensk
banks filial i ett land utanför EES att omfattas av det svenska garantisys-
temet regleras. I stället för att avtal skall träffas om att bankens filial
skall omfattas av det svenska garantisystemet införs en ordning som
innebär att garantimyndigheten skall fatta beslut om detta efter en
ansökan från banken.
Remissinstanserna: Enligt Bankstödsnämnden har garantimyndighetens
beslut, att tillåta eller vägra svenska instituts filialer utanför EES eller
utländska instituts filialer i Sverige att omfattas av det svenska garantisys-
44
temet, karaktär av myndighetsutövning. I stället för att myndigheten Prop. 1995/96:60
träffar avtal om att en sådan filial skall omfattas av garantisystemet, bör
myndigheten, efter ansökan från det aktuella institutet, avgöra frågan
genom ett beslut. Denna ordning hindrar inte att det till grund för ett
sådant beslut ligger avtal mellan myndigheten och institutet eller en
myndighet i institutets hemland. Bankstödsnämnden påpekar vidare att det
saknas bestämmelser som reglerar det fallet att ett svenskt institut vill
ansluta en filial i ett land utanför EES till det svenska garantisystemet. En
något utförligare reglering av förutsättningarna för att låta svenska resp,
utländska instituts filialer omfattas av det svenska systemet är därför
påkallad enligt nämnden. Vidare framhåller Bankstödsnämnden att det är
av betydelse för tillämpningen av regelsystemet att det kan fastställas att
en insättning är gjord hos en filial. Bankstödsnämnden förutsätter därvid
att uttrycket gjord hos inte innebär att insättaren skall ha gjort in-
sättningen vid ett besök på det aktuella filialkontoret, utan att det är
insättarens konto som skall vara kopplat till filialen.
Sveriges Advokatsamfund anser att det inte är motiverat att det svenska
garantisystemets omfattning sträcker sig utanför EES-området. Enligt
samfundet skulle en sådan utvidgning innebära en ökad belastning på
garantisystemet och skulle i förlängningen drabba aktieägare och insättare
i svenska banker och, i den mån tillgångarna i systemet inte räcker till,
de svenska skattebetalarna. Samfundet anser därför att det svenska
garantisystemet inte skall omfatta svenska bankers filialer i länder utanför
EES-området. Filialer i dessa länder får i stället erbjuda det insättarskydd
som normalt tillhandahålls i respektive land.
Övriga remissinstanser kommenterar inte förslaget eller lämnar det utan
erinran.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 1 kap. 6 § bankrörelselagen
krävs tillstånd för att ett svenskt bankaktiebolag skall få inrätta filial
utomlands. Bestämmelsen gäller all filialetablering utomlands. Om
etableringen skall ske i ett EES-land tillämpas de kompletterande reglerna
i 1 kap. 7 § samma lag. När ett filialtillstånd ges skall Finansinspektionen
underrätta den behöriga myndigheten i det land där filialen skall inrättas.
Till underrättelsen skall fogas uppgifter om bl.a. det system för garanti
för insättningar som gäller för banken.
Avgörande för frågan om den svenska bankens filial skall omfattas av
det svenska garantisystemet eller ett garantisystem i det land där filialen
driver verksamhet (värdlandet) är om värdlandet är ett EES-land.
Om värdlandet är ett EES-land skall filialen omfattas av hemlandets,
dvs. Sveriges, garantisystem. Den ersättning som kan komma att lämnas
av det svenska garantisystemet begränsas emellertid i princip av förbudet
mot export av nationella garantisystem (se avsnitt 7.2.1). Denna be-
gränsning innebär även att ersättningen inte får avse fler slag av
insättningar eller betalas till andra insättare än vad som följer av bestäm-
melserna i det landet.
Direktivet behandlar inte frågan om en svensk banks filial i ett land
utanför EES skall omfattas av det svenska garantisystemet. Utgångs-
45
punkten för utformningen av det svenska garantisystemet bör vara, som Prop. 1995/96:60
Svenska Advokatsamfundet anfört, att en sådan filial inte skall omfattas
av det svenska systemet. Skälet är att ett motsatt ställningstagande skulle
kunna innebära en konkurrensnackdel för banken. Det är nämligen inte
säkert att konkurrensmiljön (exempelvis brister i informationen till
insättama eller statens förhållningssätt till krisdrabbade banker) i ett
sådant land är sådan att en kostnad för en insättningsgaranti uppfattas
som motiverad av kunderna. Om det svenska garantisystemet har en
ersättningsnivå som överstiger vad värdlandets garantisystem erbjuder,
kan detta medföra att bankens kostnader för inlåningen därigenom blir
högre, eftersom banken måste betala för den garanti som det svenska
systemet erbjuder filialens insättare. Detta gäller med än större styrka om
värdlandet saknar insättningsgaranti.
Eftersom direktivets exportförbud inte gäller i förhållande till tredje
land, bör emellertid den svenska banken kunna välja att låta bankens filial
omfattas helt eller delvis av det svenska garantisystemet. Denna valfrihet
för den svenska banken kan i praktiken givetvis komma att begränsas
beroende på vilket utrymme värdlandets lagstiftning ger banken att låta
insättningarna hos filialen omfattas av det svenska garantisystemet. Den
frågan ankommer emellertid inte på svenska myndigheter att pröva.
Ett beslut av garantimyndigheten att tillåta eller vägra en filial att
omfattas av det svenska garantisystemet har, som Bankstödsnämnden
påpekat, karaktär av myndighetsutövning. I stället för den i promemorian
föreslagna ordningen, att garantimyndigheten i förekommande fall träffar
avtal med den bank eller det bankföretag som avser att låta en filial
omfattas av det svenska garantisystemet helt eller delvis, bör gälla att
garantimyndigheten, efter ansökan från banken eller bankföretaget, avgör
detta genom att fatta ett beslut i frågan. Garantimyndigheten bör regel-
mässigt kunna besluta att en filial skall omfattas av det svenska garanti-
systemet om exempelvis erforderlig information om bankens engagemang
kan garanteras.
Avgörande för om en insättning kan grunda rätt till ersättning från
garantisystemet är att insättningen finns hos någon av de banker eller
bankföretag som kan omfattas av systemet. Oavsett om det är fråga om
en filial till en bank eller till ett bankföretag hemmahörande i ett land
inom eller utanför EES gäller, att filialen skall ha en egen bokföring, som
är skild från bankföretagets bokföring. Denna ordning medför även att en
insättning kan hänföras till ett konto hos viss filial oavsett var in-
sättningen är gjord. Skäl att i insättningsgarantisammanhang införa
särskilda regler om vad som avses med att en insättning finns hos en
filial föreligger därför inte.
I promemorian föreslogs att ett garantisystem i ett annat EES-land inte får
erbjuda en garanti för insättningar hos filialer i Sverige till ett bankföre-
tag från det landet som är mer omfattande eller vars ersättningsnivå över-
stiger den högsta ersättningsnivå som kan erbjudas av det svenska
garantisystemet. Ersättningen får inte heller avse fler slag av insättningar
eller betalas till andra insättare än vad som följer av bestämmelserna i
Sverige. Ett brott mot ett sådant exportförbud innebär enligt förslaget att
det aktuella bankföretaget inte får driva bankrörelse i Sverige från filial.
Svenska Bankföreningen påtalar i remissvaret att bestämmelserna om
exportförbud i direktivets artikel 4.1 inte innebär att något förbud mot att
driva filialverksamhet uppställs för det fall exportförbudet överträds.
Enligt 1 kap. 5 § bankrörelselagen kan ett bankföretag från ett land
inom EES driva bankrörelse i Sverige sedan Finansinspektionen mottagit
en underrättelse om detta från en behörig myndighet i bankföretagets
hemland. Svenska myndigheter har normalt inte rätt att vägra sådant
marknadstillträde för EES-banker.
Det är den behöriga myndigheten i bankföretagets hemland som prövar
om bankföretaget skall få verka i ett EES-land. Finansinspektionen skall
underrättas om att lämplighetsintyg utfärdats av hemlandsmyndigheten
och har att godta detta. En sådan underrättelse skall åtföljas av bl.a. en
uppgift om nivån på och omfattningen av den insättningsgaranti som
gäller för insättare i bankföretaget.
Så snart Finansinspektionen har givit klartecken kan filialen etableras
och verksamheten påbörjas. Detsamma gäller om inspektionen inte ut-
tryckligen har reagerat inom två månader efter det att underrättelsen från
hemlandsmyndigheten mottagits.
Enligt artikel 4.1 i direktivet skall hemlandets garantisystem omfatta
filialer från vilka bankföretag driver bankrörelse i andra EES-länder. Det
innebär att om ett utländskt bankföretag hemmahörande i ett annat land
inom EES driver bankrörelse från filial i Sverige, kommer filialen att om-
fattas av minst ett officiellt erkänt garantisystem i hemlandet. Den er-
sättning som kan komma att lämnas av ett sådant garantisystem begränsas
på samma sätt som ersättningen från det svenska garantisystemet av
bestämmelserna om förbud mot export av nationella garantisystem. Som
framhållits i avsnitt 7.2.1 torde det kunna förutsättas att EES-ländemas
reglering av resp, insättningsgarantisystem innehåller bestämmelser som
medför att utländska bankföretags filialer här i landet inte omfattas av
mer gynnsamma garantiregler än de svenska bankerna. Som Bankföre-
ningen påpekat bör det inte ställas upp något förbud för EES-bankers
filialverksamhet av detta skäl. Bankföretaget torde nämligen inte kunna
påverka förhållandet. Det är i stället rimligare att de regler som finns om
medlemsländers bristfälliga införlivande av gemenskapsrätten får komma
till användning.
Från huvudregeln att en filial till en EES-bank omfattas av minst ett
garantisystem i hemlandet finns övergångsvis ett undantag. Enligt en
övergångsregel (artikel 12 i direktivet) får vissa namngivna kreditinstitut
i Grekland och Spanien ta emot insättningar utan att omfattas av en in-
sättningsgaranti, dock längst till den 31 december 1999. Om ett sådant
institut etablerar en filial i ett annat EES-land får detta kräva att institutet
Prop. 1995/96:60
47
ansluter sig till värdlandets garantisystem. Sannolikheten för en sådan Prop. 1995/96:60
etablering i Sverige är så liten att det inte är motiverat att införa ett
sådant krav. Däremot kan ett värdland enligt direktivet inte kräva att
instituten i de medlemsländer där garantisystemen nu garanterar in-
sättningar till ett belopp som överstiger 15 000 ecu men inte uppfyller
direktivets krav på 20 000 ecu ansluter sig till värdlandets garantisystem.
Enligt artikel 7.2 i direktivet behöver dessa garantisystem inte anpassa
ersättningsnivån till direktivets krav förrän efter utgången av år 1999.
Insättningar hos sådana bankföretags filialer här i landet kan emellertid
komma att omfattas av garantisystemet på grund av att frivillig komplet-
tering av hemlandets garanti skett (se avsnitt 7.3).
Regeringens förslag: För att ett bankföretag som hör hemma i ett
land utanför EES skall få driva bankrörelse från filial i Sverige krävs
att insättningar hos filialen omfattas av antingen det svenska
garantisystemet eller ett officiellt erkänt garantisystem i hemlandet.
Detta garantisystem skall skydda insättningar här i landet i minst
samma utsträckning som gäller enligt direktivet. En förutsättning för
nämndens beslut är att tillgång till nödvändig information om
bankföretaget och dess filial kan garanteras.
Ett bankföretaget får inte driva bankrörelse i Sverige från filial om
ett garantisystem i ett land utanför EES erbjuder en garanti för in-
sättningar hos filialen vars ersättningsnivå överstiger den maximala
ersättningsnivå som kan erbjudas av det svenska garantisystemet.
Ersättningen får inte heller avse fler slag av insättningar eller betalas
till andra insättare än vad som följer av bestämmelserna i Sverige.
Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag. Som förutsättning för att insättningar hos filialen skall omfattas
av det svenska garantisystemet skall dock, på samma sätt som angivits
angående en svensk banks filial i avsnitt 9.2.2, gälla att garantimyndig-
heten, efter en ansökan från bankföretaget, beslutat om detta.
Remissinstanserna: Bankstödsnämnden anser att det inte finns någon
anledning att ha en regel som innebär att ett institut från tredje land skall
vara skyldigt att ansluta sin filial i Sverige till det svenska garanti-
systemet, om systemet i hemlandet inte är "godtagbart" t. ex. därför att
det inte är finansierat av bankerna. Enligt Bankstödsnämnden är det inte
heller självklart att den föreslagna lagen om insättningsgaranti skall ställa
upp ett förbud mot import av garantisystem från tredje land. Bankstöds-
nämnden föreslår vidare att som ytterligare förutsättning för garantimyn-
dighetens beslut att låta ett utländskt instituts filial omfattas av det
svenska garantisystemet bör gälla, att garantimyndigheten får tillräckliga
uppgifter om det aktuella institutet från de behöriga myndigheterna i
48
institutets hemland. Med en sådan ordning undviks, enligt Bankstöds- Prop. 1995/96:60
nämnden, att problem uppstår på grund av att bestämmelserna i 8 kap.
5 § sekretesslagen (1980:100) hindrar Finansinspektionen från att, i
samband med att filialtillstånd lämnas, vidarebefordra upplysningarna till
garantimyndigheten. Om det är fråga om ett institut som redan omfattas
av ett garantisystem i hemlandet, kan det behövas att den svenska
myndigheten haft möjlighet att sluta ett samarbetsavtal med hemlands-
myndigheten.
Sveriges Advokatsamfund anser att filialer till bankföretag utanför EES
inte bör kunna omfattas av det svenska garantisystemet. Skyddet för
svenska insättare kan åstadkommas genom att filialtillstånd endast ges om
filialen omfattas av ett officiellt erkänt garantisystem i hemlandet som
skyddar insättningar här i landet i samma utsträckning som gäller enligt
det svenska garantisystemet. Enligt samfundet skulle det motsatta för-
hållandet innebära att det svenska garantisystemet bär risker som det
knappast finns anledning att bära. Ytterst skulle följden bli att svenska
skattebetalare skyddar icke EES-företags och privatpersoners insättningar
i en icke EES-bank, vilket inte bör vara någon svensk angelägenhet enligt
samfundet.
Övriga remissinstanser kommenterar inte förslaget eller lämnar det utan
erinran.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 1 kap. 4 § bankrörelselagen
gäller att filialer till bankföretag, hemmahörande i ett land utanför EES,
får driva bankrörelse från filial i Sverige först efter tillstånd från
regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen.
Tillstånd till filialetablering skall lämnas om den planerade rörelsen kan
antas komma att uppfylla kraven på en sund bankverksamhet.
Om insättare hos en filial till ett bankföretag från tredje land, som
lämnats tillstånd att driva bankrörelse i ett medlemsland (värdlandet), inte
kan erbjudas en garanti för sina insättningar genom hemlandets system
som uppfyller direktivets minimikrav, kan medlemsländerna enligt andra
stycket i artikel 6.1 kräva att filialen skall omfattas av medlemslandets
garantisystem.
Det är rimligt, framför allt av konsumentskyddsskäl, att ställa krav på
att en filial skall erbjuda en insättningsgaranti som uppfyller minst samma
krav som gäller för EES-bankema. Detta medför att om insättare hos ett
bankföretags filial i Sverige inte omfattas av ett officiellt erkänt garanti-
system i hemlandet, som skyddar insättningar här i landet i samma
utsträckning som gäller enligt direktivet, skall som förutsättning för
filialtillståndet gälla att filialen är ansluten till det svenska garantisyste-
met. Om garantisystem saknas i hemlandet kan detta ske genom att
bankföretaget ansöker hos den svenska garantimyndigheten om att insätt-
ningar hos filialen skall omfattas av garantisystemet i dess helhet. Om det
finns ett i sig godtagbart system i hemlandet innebär nämndens beslut en
komplettering av skyddet för insättningarna. Ett hemlandsskydd är inte
godtagbart om det, exempelvis, inte skyddar insättningar i minst samma
4 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 60
49
utsträckning som gäller enligt direktivet eller diskriminerar insättare hos Prop. 1995/96:60
filialer i utlandet.
Ett beslut om att filialen helt eller delvis omfattas av det svenska
garantisystemet innebär att filialen, på samma sätt som svenska banker,
lämnar uppgifter och betalar fastställda avgifter till garantisystemet och
att insättama i händelse av bankföretagets fallissemang erbjuds samma
skydd som skulle ha tillkommit en insättare i en svensk bank. Som
anförts ovan måste tillgången till relevant information vara garanterad för
att ett sådant beslut skall bli aktuellt. En ansökan om att ett bankföretags
filial skall omfattas av det svenska garantisystemet bör, som anförts i
avsnitt 7.2.3, föranleda att samma krav som gäller för svenska banker
ställs vad avser tillgången till erforderlig information angående det
aktuella bankföretaget och dess engagemang. Det svenska garantisystemet
skall nämligen, i enlighet med de övergripande riktlinjerna i direktivets
bilaga 2, kunna kräva relevant information och ha rätt att kontrollera
sådan information hos de behöriga myndigheterna i bankföretagets
hemland. Med denna ordning behöver den av Bankstödsnämnden
redovisade situationen inte uppstå som innebär att sekretesslagens
bestämmelser förhindrar att garantimyndigheten ges relevant information
angående det aktuella bankföretaget. Denna ordning bör gälla oavsett om
bankföretaget är hemmahörande inom eller utanför EES. Enligt Lagrådets
mening behöver frågan om nämndens beslutsunderlag inför prövningen
av en ansökan från ett bankföretag inte behandlas i lagen om insättnings-
garanti. Detta kan i stället ske i en regeringsförfattning. Bestämmelsen
i 21 § i det remitterade lagförslaget utgår därför, jfr dock kommentaren
till 16 § lagen om insättningsgaranti.
Samma begränsningar som gäller för garantisystemen inom EES bör
tillämpas för garantisystemen i tredje land när det gäller att erbjuda en
garanti för insatta medel hos filialer i Sverige som drivs av bankföretag
från sådana länder. I motsats till vad Bankstödsnämnden anfört, anser
regeringen alltså att det bör gälla ett förbud mot import av garantisystem
från tredje land som vid en jämförelse med det svenska garantisystemet
kan anses ge ett bättre skydd. Genom ett sådant importförbud undviks att
en situation uppstår som kan innebära konkurrensnackdelar inte bara för
bankföretag, hemmahörande i ett annat land inom EES, som driver
bankrörelse i Sverige från filial, utan även för svenska banker. Även om
dessa nackdelar eventuellt skulle kunna mötas genom frivilliga lösningar
utanför garantisystemet, såsom privata kreditförsäkringar, kan inte
uteslutas att sådana lösningar i otillräcklig utsträckning bidrar till
konkurrensneutralitet. För svenskt vidkommande bör det således inte bara
vara en förutsättning för filialtillstånd att importförbudet inte överträds.
Ytterst bör en överträdelse även kunna resultera i att en redan etablerad
filial inte längre skall få vara verksam här. Till skillnad mot vad som
gäller i förhållande till EES-bankema, bör garantimyndigheten i dessa fall
kunna initiera att åtgärder vidtas mot ett bankföretag som bryter mot
importförbudet.
50
Vid etablering av en filial till ett utländskt bankföretag sker en
prövning av om den planerade rörelsen kan antas komma att uppfylla
kraven på en sund bankverksamhet. Det innebär att Finansinspektionen
gör en bedömning av bankföretaget och dess filial som i mångt och
mycket överensstämmer med den som görs vid oktrojprövningen.
Dessutom gäller att bankföretaget i sitt handlande skall stå under
betryggande tillsyn. Det förutsätts att de båda tillsynsmyndigheterna skall
utväxla behövlig information. Mot den bakgrunden kan det inte hävdas
att utländska filialer är mer riskfyllda än svenska banker. I motsats till
vad Sveriges Advokatsamfund föreslagit, bör därför gälla att filialer till
bankföretag från tredje land skall kunna omfattas av det svenska garanti-
systemet.
Med denna utgångspunkt är det inte heller aktuellt att, som samfundet
föreslagit, kräva som förutsättning för att bevilja ett bankföretag från
tredje land filialtillstånd att insättningar hos filialen skall skyddas i minst
samma utsträckning som gäller enligt det svenska garantisystemet. Det
bör, liksom för EES-filialer, vara tillräckligt att filialer från tredje land
omfattas av ett garantisystem som utformats i enlighet med direktivets
minimiregler.
Prop. 1995/96:60
Regeringens förslag: Ett utländskt bankföretag som driver bankrö-
relse i Sverige från filial skall kunna komplettera den garanti för
insättningar hos filialen som hemlandets garantisystem erbjuder
genom att ansöka hos garantimyndigheten om detta. En förutsättning
för en sådan komplettering av hemlandets garantisystem är att
tillgången till nödvänding information kan garanteras.
Det svenska garantisystemets ansvar skall vara begränsat till att
endast avse den del av skyddet för insättningarna som garanteras
genom myndighetens beslut om komplettering.
Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag. Som förutsättning för en frivillig komplettering skall dock gälla
att garantimyndigheten, efter en ansökan från bankföretaget, beslutat om
kompletteringen och att myndigheten garanterats tillgång till erforderlig
information om bankföretaget och dess filial.
Remissinstanserna: Remissinstanserna kommenterar inte förslaget eller
lämnar det i huvudsak utan erinran.
Bankstödsnämnden föreslår, i de fall en viss insättning omfattas av
både det svenska systemet och ett system i ett annat land, att det svenska
garantisystemet skall ta förstahandsansvar för insättningar hos svenska
institut och att det skall överlåtas åt andra länders myndigheter att ta
51
förstahandsansvar för insättningar hos sina institut. Enligt Bankstöds- Prop. 1995/96:60
nämnden torde det knappast vara acceptabelt för andra länder att det
svenska garantisystemet, i de fall där insättningens belopp understiger
20 000 ecu, förutsätter att det utländska systemet alltid skall betala hela
ersättningen, oavsett om det är fråga om ett svenskt eller utländskt
institut. Detta strider mot vad som tycks vara förutsett i punkt d i bilaga
2 till direktivet. Vidare skulle det uppstå en svårhanterlig situation om det
andra landet har en liknande regel för sitt system. Vidare sätter Bank-
stödsnämnden i fråga om det inte bör ställas upp ett krav på tillstånd från
svensk myndighet för att ett svenskt institut skall få ansluta en filial till
ett garantisystem i det land (i första hand i ett annat EES-land) där
filialen driver verksamhet. Genom ett sådant tillståndskrav kan den
svenska myndigheten lämnas tillfälle att sluta samarbetsavtal med den
utländska myndigheten innan tillstånd lämnas.
Skälen för regeringens förslag: I enlighet med artikel 4.3 i direktivet
skall ett bankföretag hemmahörande i ett EES-land kunna ansluta en filial
till det svenska garantisystemet genom att ansöka om detta hos den
svenska garantimyndigheten. Denna kompletteringsmöjlighet förutsätter
att det svenska garantisystemet kan erbjuda en garanti för insättningar
som till omfattning eller ersättningsnivå överstiger den garanti som er-
bjuds i filialens hemland och att myndigheten fattar ett beslut om komp-
letteringen. Som framhållits under avsnitt 7.2.4 förutsätter ett sådant
beslut att garantimyndigheten ges tillgång till all nödvändig information
om bankföretaget och dess filial.
Om ett ersättningsfall inträffar beträffande en EES-bank som har kom-
pletterat det skydd för insatta medel hos filialen som erbjuds genom hem-
landets garantisystem, skall det svenska garantisystemets ansvar vara
begränsat till att endast avse den del av skyddet för medlen som garan-
teras genom den frivilliga kompletteringen.
Vad som nu sagts gäller givetvis på motsvarande sätt beträffande den
komplettering som görs av den garanti som ett bankföretag utanför EES
eventuellt omfattas av, dvs. i sådana fall som avses i avsnitt 7.2.4.
Något behov av att införa en bestämmelse med innebörd att den
svenska garantimyndigheten i förhand skall godkänna varje komplettering
av den svenska garantin som en svensk bank avser göra i det land där
bankens filial driver verksamhet, föreligger inte.
I promemorian föreslogs att den svenska garantimyndigheten skall
samarbeta med vederbörliga garantiorgan eller annan behörig myndighet
i andra länder för det fall en svensk banks filial anslutit sig till ett
garantisystem i det land där verksamheten drivs eller om en filial till ett
utländskt bankföretag omfattas av det svenska garantisystemet. Enligt
Lagrådets mening behöver denna fråga inte behandlas i lagen om insätt-
ningsgaranti utan kan tas upp i en regeringsförfattning. Bestämmelsen i
52
20 § i det remitterade lagförslaget utgår därför. I avsnitt 7.3 har angivits Prop. 1995/96:60
att det i vissa fall föreligger skäl till att garantimyndigheten samarbetar
med utländska garantiorgan och behöriga myndigheter. Därutöver kan
följande anmärkas.
Om en filial till ett utländskt bankföretag ansluter sig till det svenska
garantisystemet kan det finnas flera skäl för den svenska garantimyn-
digheten att ingå samarbetsavtal med företrädare för ett garantisystem
eller en behörig myndighet, t.ex. en tillsynsmyndighet, i bankföretagets
hemland. Genom ett sådant avtal kan säkerställas att insättare hos filialen
omgående erhåller korrekt ersättning i händelse av att insättningarna
konstaterats vara indisponibla av de behöriga myndigheterna i hemlandet.
Inte minst bör parterna bestämma hur motkrav, som kan ge upphov till
kvittning, skall regleras inom garantisystemen. Vidare är det väsentligt
att ansvaret för de garanterade insättningarna fördelas mellan systemen
i händelse av ett ersättningsfall. Genom samarbetsavtalet kan också den
svenska garantimyndigheten tillförsäkra sig information om varje beslut
av en myndighet i bankföretagets hemland som innebär att insättningarna
hos ett bankföretag är indisponibla. Dessutom bör den svenska garanti-
myndigheten tillförsäkra sig sådan information som kan behövas för att
bestämma den avgift som filialen skall betala. Behov av att ingå
samarbetsavtal uppstår även i de fall en svensk banks filial ansluter sig
helt eller delvis till ett garantisystem i det land där filialen driver sin
verksamhet.
Med hänsyn till vad som nu anförts bör införas en möjlighet för
garantimyndigheten att, efter bemyndigande från regeringen, ingå ett
sådant samarbetsavtal. Enligt 10 kap. 1 § regeringsformen ingås överens-
kommelse med annan stat eller mellanfolklig organisation av regeringen.
Regeringen kan med stöd av 10 kap. 3 § regeringsformen uppdra åt
förvaltningsmyndighet att ingå internationell överenskommelse där det
inte krävs riksdagens eller Utrikesnämndens medverkan. De överenskom-
melser som kommer i fråga i insättningsgarantisammanhang är sådana att
regeringen och, efter bemyndigande, garantimyndigheten kan ingå dem
utan riksdagens eller Utrikesnämndens medverkan. Med hänsyn till be-
stämmelserna i regeringsformen behöver det inte anges också i lagen om
insättningsgaranti att regeringen eller garantimyndigheten kan ingå
överenskommelser med behöriga myndigheter i andra länder.
Förslaget har utformats i enlighet med de rekommendationer som före-
slås i bilaga 2 till direktivet. Detta förslag innebär inte att den svenska
garantimyndigheten skall utöva tillsyn över finansiella institut. Sådan
tillsyn, liksom samarbete i tillsynsfrågor med utländska myndigheter,
skall helt och hållet skötas av Finansinspektionen.
53
Prop. 1995/96:60
Regeringens förslag: Garantisystemet skall omfatta alla insättningar
på konto i bank som är nominellt bestämda och tillgängliga för
insättaren med kort varsel. Medel på allemanssparkonton omfattas
inte av garantisystemet.
Promemorians förslag: Överenstämmer i huvudsak med regeringens
förslag. Bestämmelsen att medel på allemanssparkonto inom banken inte
omfattas av garantisystemet utan skyddas av staten genom Riksgäldskon-
toret finns inte i promemorian, däremot ett bemyndigande för regeringen
att närmare föreskriva vilka slag av insättningar som omfattas av
garantin.
Remissinstanserna: Postgirot Bank AB och Posten AB samt Nordiska
Sparlån ifrågasätter om inte konsumentskyddet skulle vara bättre
tillgodosett om även sparkonton med fast ränta med till viss tid bundet
belopp omfattades av garantin. Fristående Sparbankers Riksförbund,
Finansförbundet och Svenska Bankkunders Riksförbund menar att allt
sparande på konto i bank skall omfattas av garantin, dvs. även inlåning
inom det individuella pensionssparandet, IPS, samt räntebundet sparande.
Enligt Svenska Bankkunders Riksförbund kan förslaget att inte låta
garantin gälla för vissa former av sparande få den effekten att en insättare
för att ha sitt kapital säkrat inte har möjlighet att välja bästa förräntnings-
form. Detta gynnar enbart bankerna på insättamas bekostnad. Fristående
Sparbankers Riksförbund menar att det är viktigt att allt kontosparande
i bank skyddas för att även traditionella banker i Sverige skall kunna
delta i den konkurrens som är behövlig för att konsumentens intresse
skall kunna tillgodoses på bästa sätt. Det krävs att dessa banker kan till-
handahålla ett kontoutbud utöver ren avistaräkning. Juridiska Fakulteten
i Lund framhåller vikten av att det därför redan i lagen klart framgår
vilka insättningar som omfattas av garantin. Fakulteten menar vidare att
det från konsumentsynpunkt är högeligen önskvärt att insättama har
samma skydd oavsett på vilken typ av konton de placerat sina sparmedel.
Beträffande kriteriet att kunden skall fortlöpande kunna sätta in och ta
ut pengar konstaterar Konsumentverket att ingen närmare analys har
gjorts av om detta kriterium kommer att påverka räntan på inlånings-
kontona negativt och om detta kan leda till en ökande överströmning från
sparkonton till obligationer och andra sparformer som inte omfattas av
insättningsgarantin. Riksskatteverket påpekar att det i förarbetena till
lagen (1983:890) om allemansparande sägs att lagens regler innebär att
banken har en fordran på Riksgäldskontoret och en skuld till spararen
(prop. 1983/84:30 s. 31). Om det är banken som är gäldenär, kommer
insättarens medel (fordran) på allemanssparkonto att ingå i, och ta
54
utrymme av, det garanterade beloppet 20 000 ecu. Det bör göras klart Prop. 1995/96:60
hur det förhåller sig i denna fråga. Även Riksgäldskontoret har syn-
punkter på behandlingen av allemanssparkonton. Det anser att be-
hållningen på dessa konton inte, innan de slussas vidare till Riksgäldskon-
toret, skall omfattas av garantin. Skälet härtill är att en dylik garanti är
överflödig, eftersom staten genom Riksgäldskontoret redan garanterar
sådan behållning (prop. 1983/84:30 s. 26 och 31). Konkurrensverket
finner inte att de avgränsningar som görs av olika placeringsformer i av-
sikt att definiera vad som skall omfattas av garantin innebär att kon-
kurrensen snedvrids på kapitalmarknaden. Svenska Bankföreningen, SAF,
Industriförbundet och OM tillstyrker förslaget i promemorian.
Skälen för regeringens förslag: Med insättning menas, enligt artikel
1.1 i direktivet, ett tillgodohavande i form av inlåning eller som ett
tillfälligt led i normala banktransaktioner och som ett kreditinstitut måste
betala tillbaka enligt de lagliga och avtalsmässiga villkor som är
tillämpliga, och alla fordringar i form av värdepapper som har ställts ut
av kreditinstitut. En medlemsstat kan, enligt artikel 7.2, undanta vissa
insättningar från garantin. De insättningar som kan undantas anges i
bilaga 1 till direktivet. Det rör sig om dels insättningar gjorda av vissa
kategorier insättare, dels skuldebrev som kreditinstitutet ställt ut samt
kreditinstitutets skulder enligt egna accepter eller egna växlar.
Som framhållits i avsnitt 6 är avsikten med det svenska insättnings-
garantisystemet att skapa ett konsumentskydd som garanterar allmän-
hetens spar- och transaktionsmedel och bidrar till att trygga centrala
betalningsfunktioner i samhällsekonomin. Skyddets omfattning måste
samtidigt begränsas så att det inte snedvrider konkurrensen på kapital-
marknaden. Ett allmänt placerarskydd får sannolikt skadliga effekter på
marknadens funktionssätt.
Den nu gällande bankrörelsedefinitionen i bankrörelselagen grundas på
uppfattningen att inlåningsverksamheten är det som kännetecknar bank-
verksamhet. I prop. 1990/91:154 Rörelseregler för bank m.m. utvecklas
vad som skall avses med inlåningsverksamhet (s. 52). Sådan verksamhet
kännetecknas av ett antal faktorer. Den avser kontoinlåning från all-
mänheten med i princip likalydande villkor för alla insättare. Behåll-
ningen är nominellt säker och helt likvid eller, med ett annat ord,
tillgänglig med kort varsel. Inlåningen är inte förknippad med några
skyldigheter för insättama, och den är inte kopplad till någon annan typ
av näringsverksamhet eller rörelse.
I regeringens lagrådsremiss den 21 september 1995 Bättre bankkon-
kurrens m.m. föreslås ett förtydligande av vad som avses med inlåning.
Förslaget innebär bl.a. att insatta medel anses disponibla trots att de inte
är omedelbart tillgängliga. Så länge uppsägningstiden för ett inlånings-
konto inte överstiger en månad skall insättningarna bedömas som
disponibla i bankrörelselagens mening. Lagrådet har i sitt yttrande i den
delen föreslagit att 1 kap. 2 § första stycket bankrörelselagen skall ges
följande lydelse: "Med bankrörelse avses i denna lag verksamhet i vilken
ingår inlåning på konto, om behållningen är nominellt bestämd och
55
tillgänglig för insättaren med kort varsel." Den föreslagna definitionen Prop. 1995/96:60
bör läggas till grund för avgränsningen av insättningsgarantin. Det
innebär att alla slag av konton i bank som uppfyller nämnda kriterier bör
omfattas. Således skall bl.a. konton som har uppsägningstid men som
ändå kan disponeras av insättaren, om än till en kostnad i form av
uttagsavgifter, omfattas av garantin. Sparkonton i bank till fast ränta där
beloppet är bundet viss period, dvs. uttag kan inte göras före periodens
utgång, uppfyller inte kriteriet att vara tillgänglig med kort varsel, dvs.
likvid. Även om dessa konton är förenade med rätt till förtidslösen skall
de inte omfattas av garantin om insättningen löper till fast ränta och
aktuell kontobehållning vid "förtida" uttag beror av förändringar i
marknadsräntorna. Bankcertifikat är också en form av insättning i bank
som har fast ränta och som därför inte bör omfattas. Flera remissinstan-
ser har rest invändningar mot detta synsätt. Enligt regeringens upp-
fattning bör emellertid promemorians förslag ligga till grund för garantins
avgränsning. Anledningen till detta är att nyss nämnda placeringsformer
är nära konkurrenter med olika typer av obligationer, som inte omfattas
av garantin. Det är viktigt att rågången mellan inlåning och placeringar
till bunden ränta, vare sig de görs på räkning i en bank eller i något
finansiellt instrument, kan upprätthållas. En annan egenskap som bör
känneteckna skyddsvärda kontoslag är att insättaren skall ha möjlighet att
fortlöpande sätta in medel på kontot. Detta är ytterligare en faktor som
skiljer garanterad inlåning från certifikat och obligationer. Konsumentver-
ket efterlyser en analys om detta kriterium kan påverka räntan på
inlåningskontona negativt och om detta kan leda till en ökad över-
strömning från sparkonton till obligationer och andra former som inte
omfattas av insättningsgarantin. Det är flera remissinstanser som är
tveksamma till förslaget med hänvisning till eventuella konkurrens-
problem som kan uppkomma. Den gränsdragning som avgör vilka
sparformer som skall skyddas är gjord med hänsyn till att konkurrens-
neutraliteten skall upprätthållas mellan sparformer som principiellt är
lika. En överströmning från sparkonton till obligationer, som är likartade
med avseende på de i förslaget angivna kriterierna, innebär att allt fler
konsumenter föredrar obligationer. En sådan utveckling, om den skulle
bli fallet, kan inte anses olämplig. Det är för övrigt svårt att se varför en
garanti av likvid och nominellt bestämd inlåning skulle innebära en
överströmning från icke-skyddade sparkonton till andra annorlunda
placeringsformer som inte omfattas av garantin, t.ex. aktier.
Dessutom finner Konkurrensverket inte, i sitt remissyttrande, att de
avgränsningar som görs av olika placeringsformer i avsikt att definiera
vad som skall omfattas av garantin innebär att konkurrensen snedvrids på
kapitalmarknaden.
Som nämnts tas insättningar från allmänheten i princip endast emot av
banker samt i vissa fall värdepappersbolag. Andra institut, såsom
bostadsinstituten, kan som alternativ till obligationer erbjuda sparande
genom insättningar i kontoliknande former. Dessa skiljer sig från inlåning
56
bl.a. genom att de inte är nominellt bestämda. Sålunda bör de inte
omfattas av en insättningsgaranti.
I samband med införandet av det individuella pensionssparandet (prop.
1992/93:187, bet. SkU 1992:45, rskr. 92/93:359) angavs att frågan om
vilken typ av inlåningskonton som lämpligen bör omfattas av ett system
för insättningsgaranti, och behandlingen av pensionssparmedel i ett sådant
system, skulle prövas i ett senare sammanhang. Det är flera remissinstan-
ser som anser att inlåning inom det individuella pensionssparandets ram
bör, till skillnad från förslaget i promemorian, omfattas av insättnings-
garantin. Dessa insättningar är visserligen likvida i den meningen att
uttag kan göras, men endast för omplacering inom sparsystemets ram.
Pensionssparandet har alltså avgörande olikheter med sådana typer av
insättningar som kommer att omfattas av garantin. Dessutom är det
tveksamt om pensionsmedel på inlåningskonto skall garanteras samtidigt
som pensionsmedel inom fondförsäkringssystemet inte åtnjuter skydd.
Dessa båda placeringsformer har likheten att pensionsspararen själv styr
placeringarna av pensionsmedlen och att dessa inte är disponibla för uttag
i valfria delposter. Medel på inlåningskonto inom det individuella
pensionssparandets ram bör därför inte omfattas av garantin.
Behållningen på allemanssparkonton ingår inte i bankens balansräkning
och träffas inte av en banks betalningsinställelse. Behållningen på dessa
konton slussas nämligen vidare till Riksgäldskontoret och utgör således
egentligen inte inlåning i bank. Även under den tid dessa medel finns
inom banken, dvs. innan de förs vidare till Riksgäldskontoret, garanterar
staten genom Riksgäldskontoret denna behållning, såsom Riksgäldskonto-
ret påpekar i sitt remissyttrande. Därmed bör inte behållningar på
allemanssparkonto omfattas av insättningsgarantin vare sig banken
överfört medlen till Riksgäldskontoret eller ej.
Konton i utländsk valuta kan från strikt konsumentskyddssynpunkt
möjligen ses som mindre centrala. Det finns emellertid inget som hindrar
att de som det finns skäl att skydda utnyttjar möjligheten att göra in-
sättningar i utländsk valuta. Det finns inget principiellt skäl att undanta
valutainlåning från garantins räckvidd om denna uppfyller de i förslaget
uppställda kriterierna.
Avslutningsvis skall det även nämnas att för värdepappersföretag som
efter Finansinspektionens tillstånd tar emot kunders medel på konto skall
gälla samma regler som för banker i fråga om insättningsgarantin. Detta
förslag redovisas i avsnitt 19.
I promemorian föreslogs att regeringen skulle bemyndigas att närmare
föreskriva vilka slag av insättningar som skall omfattas av garantin. Förs-
laget har föranletts av insikten att det på förhand kan vara svårt att - inte
minst mot bakgrund av den ständigt pågående produktutvecklingen på det
finansiella området - avgöra om ett insättningsslag omfattas eller inte av
garantin. Det kan emellertid ifrågasättas om en föreskriftsmakt i någon
större mån förmår minska oklarheten. Det torde istället vara mer ända-
målsenligt att överlämna till rättstillämpningen att dra erforderliga grän-
ser. Detta sker i förhållande till de omfattade instituten i och med att de
Prop. 1995/96:60
57
årligen skall betala en avgift, bestämd bl.a. med hänsyn till institutets Prop. 1995/96:60
volym garanterade insättningar. Dessutom kommer det att krävas att insti-
tuten informerar om ett kontoslag omfattas av insättningsgarantin eller
inte. På det sättet kan knappast ett tvivelsmål om en insättning omfattas
eller inte av garantin bli bestående.
Regeringens förslag: Garantisystemet skall omfatta alla insättarkate-
gorier utom de banker och värdepappersbolag eller motsvarande ut-
ländska företag som tar emot insättningar som omfattas av garanti-
systemet.
Promemorians förslag innebär att inga insättarkategorier undantas från
garantin.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser kommenterar inte försla-
get eller lämnar det i huvudsak utan erinran. Bankstödsnämnden, Kam-
marrätten i Jönköping samt Svenska Bankföreningen framhåller att förs-
laget strider mot artikel 2 i direktivet som föreskriver att garantisystemet
inte skall skydda insättningar som kreditinstitut gjort i eget namn eller för
egen räkning. Riksbanken anser att kreditinstituts och andra finansiella
instituts insättningar ej bör omfattas av garantin med hänvisning till att
dessa institut har bättre möjligheter än andra insättare att bedöma
kreditvärdigheten i andra finansiella institut. Dessutom ifrågasätter
Riksbanken om kontobehållningar med huvudsakligt syfte att underlätta
värdepapperstransaktioner skall omfattas av garantin, eftersom denna inte
är avsedd för sådant sparande. Den bilaga till direktivet som preciserar
vilka kategorier av insättare och insättningar som får uteslutas medger
inte att dessa insättare skall utestängas från garantin. Riksbanken anser
dock att den svenska regeringen bör verka för att bilagan på denna punkt
ändras i angiven riktning. Finansinspektionen anför att garantisystemet i
ett första skede bör omfatta endast konsumenter i en inskränkt betydelse.
Inspektionen anser att åtminstone de kategorier insättare som omnämns
i EG-direktivets bilaga 1 bör undantas från systemet. Svenska Fondhand-
lareföreningen delar promemorians uppfattning att det svenska garantisys-
temet bör ges en snävare inriktning än i vissa andra länder och prin-
cipiellt koncentreras på konsumentskyddet. Man anser dock att skyddet
bör kunna begränsas till att avse endast inlåning från allmänheten.
Skälen för regeringens förslag: EG-direktivet öppnar möjligheten att
låta ett brett spektrum av insättarkategorier skyddas av garantisystemet.
I direktivets artikel 2 anges vilka typer av insättningar som inte skall
omfattas av återbetalning från garantisystem. Med hänsyn till denna
bestämmelse i direktivet skall, vilket flera remissinstanser påpekat, in-
sättningar som andra kreditinstitut har gjort i eget namn och för egen
58
räkning undantas från det svenska systemet för garanti för insättningar. Prop. 1995/96:60
Detta undantag är lämpligt även ur en principiell synvinkel eftersom
denna typ av insättare inte kan anses lida brist på information om banker-
nas finansiella tillstånd. Regeringens förslag medför att sådana institut
som tar emot insättningar som omfattas av garantin inte själva kan få er-
sättning i händelse av ett ersättningsfall till följd av att ett annat institut
där institutets insättningar finns fallerar.
Givetvis kan det ifrågasättas om ett konsumentskydd är berättigat för
t.ex. storföretag. En praktiskt möjlig avgränsning med hänsyn till
konsumentskyddsaspekten skulle vara att endast hushåll och till denna
grupp närliggande egenföretagare omfattas. EG-direktivets artikel 7
medger att undantag görs från garantin för företag av en viss storleks-
ordning (företag vilka inte är tillåtna att upprätta en balansräkning i
förkortad form enligt artikel 11 i rådets fjärde direktiv 78/660/EEG).
Det kan sannolikt med visst fog hävdas att sådana företag inte i samma
utsträckning som hushåll och småföretag har problem med att följa och
utvärdera information om den finansiella styrkan hos en bank. Den be-
gränsningsmetod som används i direktivet förefaller dock godtycklig.
Dessutom skulle en avgränsning enligt denna modell medföra betydande
praktiska olägenheter. Innan en utbetalning kunde göras måste det
nämligen kontrolleras om ett mottagande företag träffas av undantaget.
Systemet kan därför rimligen väntas förlora i effektivitet om ett trots allt
relativt litet antal större företag inte skall skyddas. Den beloppsgräns som
föreslås i avsnitt 9.1 är dessutom så lågt satt att större företag har
marginell betydelse för garantisystemet.
I direktivets artikel 7 ges även möjlighet för medlemsländerna att
undanta vissa andra insättarkategorier från insättningsgarantin. Det rör sig
t.ex. om bankens ledning och revisorer och nära anhöriga till dem.
Finansinspektionen anser i sitt remissyttrande att samtliga kategorier in-
sättare som kan undantas enligt denna artikel i direktivet också bör
undantas. Ett undantag förutsätter emellertid att kontoinnehavare granskas
på ett sätt som inte är förenligt med strävandet att etablera ett administra-
tivt enkelt och smidigt system. Även om undantag avseende nu angivna
kategorier i och för sig ter sig tilltalande överväger intresset av ett lätt-
administrerat system, särskilt som den föreslagna garantin genom att ange
en högsta ersättningsnivå inriktas på ett begränsat konsumentskydd.
59
Prop. 1995/96:60
Regeringens förslag: Om en insättning omfattas av garantin, har
insättaren rätt till ersättning motsvarande dels insättningens belopp,
dels upplupen ränta till den dag då ersättningsrätt inträder, dock för
varje institut med sammanlagt högst 250 000 kronor.
Promemorians förslag avviker från regeringens förslag med avseende
på beloppsgränsen som i promemorian föreslås vara 20 000 ecu.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser kommenterar inte
förslaget. Riksbanken, Fristående Sparbankers Riksförbund, Svenska
Fondhandlareföreningen samt Kooperativa Institutet tillstyrker den
föreslagna beloppsgränsen. Svenska Bankföreningen anser att beloppet av
pedagogiska skäl bör anges i kronor och då sättas till 200 000 kronor.
Grossistförbundet, Svenska Rese- och Turistindustrins Samarbetsorganisa-
tion, Sveriges Köpmannaförbund samt Juridiska Fakulteten i Lund anser
uttryckligen att beloppet 20 000 ecu är för lågt. Sveriges Köpmannaför-
bund anger att beloppsgränsen måste vara minst 30 000 ecu. Fakulteten
menar att ett sådant lågt ersättningsbart belopp kan innebära att åtskilliga
insättare, särskilt företagare, kommer att sprida sina banktillgodohavan-
den mellan flera banker i händelse av en ny bankkris, vilket man anser
olämpligt. Konsumentverket och Sveriges Bankkunders Riksförbund är
också av den meningen att promemorians förslag kan leda till att
insättama kan uppleva stor osäkerhet och tvingas uppträda irrationellt,
t.ex. genom att sprida ut kapitalet på flera institut. Svenska Bankkunders
Riksförbund anser därför att garantin bör gälla hela det insatta beloppet
även efter ackordsförhandling. Företagarnas Riksorganisation, SAF och
Industriförbundet framhåller att det är viktigt att konstatera att även
småföretagarna lider av samma informationsbrist som hushållen.
Storleken på det garanterade beloppet bör därför bestämmas även med
hänsyn till omfattningen av de små och medelstora företagens banktillgo-
dohavanden. Enligt Kammarrättens i Jönköping mening är insättnings-
garantins karaktär av konsumentskydd väl tillgodosett även om garantin
begränsas till att täcka 20 000 ecu av en persons sammanlagda till-
godohavanden. Riksbanken lämnar ingen närmare synpunkt på belopps-
gränsens storlek men påpekar att det finns olika slag av ecu, vilket
innebär att det måste klargöras vilken ecu och vilken ecu-kurs, t.ex. köp-
eller säljkurs som avses. Konsumentverket anser, beträffande kortvariga
större behållningar, att problemen med dessa inte tillräckligt analyserats
och att de skäl som framförts inte är tillräckligt tungt vägande för att
utesluta dessa behållningar. Konsumentverket förordar att dessa tillfälliga
stora kontobehållningar p.g.a. betalningar skall vara garanterade fullt ut.
60
Skälen för regeringens förslag: Artikel 7 i direktivet lägger fast att Prop. 1995/96:60
insättningsgarantin skall täcka en kontoinnehavares samlade behållning
hos ett kreditinstitut upp till ett belopp som motsvarar 20 000 ecu (f.n.
ca 180 000 kronor). Detta är ett minimikrav, högre belopp får täckas.
Flera länder tillämpar ersättningsgränser i paritet med EG:s mini-
mibelopp. Åtskilliga länder tillämpar emellertid högre belopp, åtminstone
för vissa slag av konton. I något fall tillämpas inga beloppsgränser alls.
Bilden är således splittrad. EU:s val av nivå får ses som ett försök att
finna en från konsumentskyddssynpunkt rimlig nivå samtidigt som bl.a.
kostnaderna för systemet beaktas. Noteras bör att flertalet medlemsländer
sedan länge har någon form av insättningsgaranti med givna belopps-
gränser. Genom att direktivet endast föreskriver ett minimibelopp kan
dessa i flera fall behållas. I direktivet sägs att det av EU-ländema gemen-
samt beslutade minimibeloppet skall omprövas minst vart femte år. Det
står givetvis fritt att ompröva de svenska bestämmelserna oftare än så.
En mycket omfattande garanti ökar naturligtvis de direkta kostnaderna
när skyddssystemet tas i anspråk. Det innebär också att kraven på sys-
temets kapacitet i motsvarande mån måste bli större. Följden av det blir
att kostnaderna i form av avgifter för att finansiera den kapacitet systemet
måste ha för att fullgöra sin uppgift i händelse av fallissemang blir större.
En faktor av visst intresse gäller beloppsgränsemas eventuella inverkan
på inlåningsstrukturen. En låg gräns kan öka benägenheten att sprida
medlen på flera institut för att därigenom skydda så stor del som möjligt
av de samlade inlåningsmedlen. Detta har också påpekats av flera
remissinstanser. Ett sådant reaktionsmönster påverkar enskilda banker
något olika beroende på bankens kundstruktur. På den punkten är
osäkerheten naturligtvis stor men det finns knappast skäl att tro att de
omflyttningar som kan komma att ske skulle bli särskilt stora eller
substantiellt påverka fördelningen av bankernas totala inlåningsstockar.
En angränsande fråga gäller risken för att inlåningsmedel söker sig till
länder som tillämpar högre beloppsgränser. Ett visst flöde av inlånings-
medel över gränserna kan givetvis förekomma. Här tillkommer dock
andra slag av hinder av mer praktisk och psykologisk art. Innan medel
flyttas utomlands av just detta skäl torde det ligga närmare till hands att
genom inhemska omflyttningar bättre tillgodogöra sig insättningsgarantin.
Vidare kommer en mycket hög beloppsgräns innebära att bankerna måste
betala högre avgifter för garantisystemet, vilket i förlängningen kan
försämra villkoren för insättama.
Mot bakgrund av de olika faktorer av principiellt och praktiskt slag
som här berörts bör utgångspunkten för svensk del vara att en relativt låg
beloppsgräns bestäms för garantisystemet under förutsättning att den är
förenlig med kravet på konsumentskydd. En självklar utgångspunkt är
därvid den nedre beloppsgräns som EG-direktivet anger, nämligen 20 000
ecu. Vilket relativt skydd en sådan gräns skulle ge allmänheten varierar
naturligtvis mycket beroende på insättarkategori. Då konsumentskyddet
för den enskilde står i fokus är det hushållsinlåningens storlek och
61
fördelning som är mest intressant. Detta motiveras dessutom av hus- Prop. 1995/96:60
hållssektoms stora andel av den totala inlåningen; cirka två tredjedelar.
På grundval av tillgänglig statistik för hushållssektom, bl.a. från SCB:s
hushållsinkomstundersökningar, kan beräknas att banktillgodohavandena
i genomsnitt uppgår till storleksordningen drygt 50 000 kronor (fördelat
på individnivå från 18 år och uppåt). Räknas personer helt utan bank-
medel bort stiger beloppet till 65 000 kronor.
Statistiken tyder på att en beloppsgräns på 20 000 ecu per person bör
vara tillräcklig för att täcka inlåningen för den helt dominerande delen av
antalet hushåll och fysiska personer i Sverige. Det är emellertid flera
remissinstanser som förespråkar en högre nivå. Beloppsgränsen 20 000
ecu är förmodligen inte tillräcklig för att täcka den dominerande andelen
av inlåningen på småföretagares konton. Enligt vad Företagarnas Riks-
organisation, SAF och Industriförbundet framhåller i sina remissyttranden
finns det anledning att anta att även denna grupp lider av brist på
information om bankernas finansiella tillstånd. Detta bör beaktas och
motiverar en något högre beloppsgräns än den lägsta som EG-direktivet
godtar.
Med hänsyn till de nämnda aspekterna bör ersättningsnivån i garanti-
systemet bestämmas till ett belopp som uppgår till högst 250 000 kronor
per insättare och bank. Detta högsta belopp kan avse ersättning för såväl
kapitalbeloppet som upplupen ränta till dagen för konkursbeslutet eller en
förklaring att en insättning hos ett utländskt bankföretag är indisponibel,
dvs. till den dag då ersättningsrätt inträder (jfr avsnitt 10). Det valda
ersättningsbeloppet ligger mer i linje med vad jämförbara länder valt som
högsta ersättningsnivå. Som exempel kan nämnas att beloppsgränsen i det
danska garantisystemet i januari 1995 höjdes till 300 000 danska kronor,
vilket motsvarar ungefär 400 000 kronor.
Genom att ersättningsnivån uttrycks i kronor i stället för ecu undviks,
som Bankföreningen påpekat, den osäkerhet som insättama kan uppleva
om vilket belopp som egentligen är skyddat.
Enligt statistiken för hushållssektom har endast ca 3 procent av in-
dividerna en bankinlåning överstigande 250 000 kronor. Endast ca 11
procent av den samlade inlåningen ligger över 250 000 kronor. För före-
tagssektorn inklusive organisationer etc. finns ingen statistik. Upp-
skattningsvis torde endast en mindre del ligga inom gränsvärdet.
Eftersom även banker av ungefär samma storlek har olika inlånings-
struktur med avseende både på näringsgrenar och kontostruktur kommer
de garanterade behållningarnas andel av total inlåning att variera mellan
skilda banker.
EG-direktivet lägger endast fast ett lägsta belopp som skall omfattas av
en garanti. Det står länderna fritt att tillämpa högre gränser eller inga
gränser alls. Det finns exempel på att enskilda länder tillämpar högre
gränser för konton förknippade med sparande för pension eller bostad.
Den svenska kontostrukturen rymmer olika spar- och transaktionskonton
men i allmänhet är de inte öronmärkta för speciella ändamål. Några
riktade subventioner från statens sida eller förmåner från institutens sida
förknippade med vissa kontoslag finns i allmänhet inte. Ett undantag är Prop. 1995/96:60
ungdomsbosparkonton som medger en statlig subvention i form av extra
räntegottgörelse. Det är dock svårt att se några övertygande skäl för att
särbehandla dessa konton i garantisystemet. Dessutom torde behållningen
på dessa konton endast undantagsvis uppgå till 250 000 kronor.
En fråga som kan rymma en social aspekt men som är viktig även från
rent principiella utgångspunkter är hur kortvariga större behållningar i
samband med betalningar skall behandlas. Denna aspekt berörs inte i
direktivet. Inte minst när det gäller bostadsöverlåtelser kan behållningarna
ha en stor privatekonomisk, och därmed social, betydelse. Men detta kan
även gälla många andra slag av betalningar, t.ex. utfallande livför-
säkringar. Även här är det olyckligt om normalt säkra betalningsmetoder
överges till förmån för mer komplicerade eller i realiteten mer osäkra.
Konsumentverket anser i sitt remissyttrande att problemen med kortvariga
större behållningar bör analyseras ytterligare och förordar att dessa skall
vara garanterade full ut. Det är emellertid uppenbart att undantag av detta
slag, vilka i och för sig kan betraktas som önskvärda, måste omges med
tydliga regler om systemet inte skall luckras upp och förfelas. Att
avgränsa vad som ryms inom ett socialt kriterium innebär givetvis ett
betydande mått av godtycklighet. En kostnadseffektiv kontroll måste
också kunna göras. Här kan stora svårigheter förutses. En metod att
införliva tillfälliga stora kontobehållningar inom garantisystemets ram
skulle kunna vara att alla medel som kan dokumenteras ha funnits på
kontot endast ett fåtal bankdagar bör vara garanterade fullt ut. Även en
sådan regel rymmer dock administrativa problem och riskerar att
föranleda improduktiva beteenden hos insättama. Det kan dessutom aldrig
med precision konstateras hur länge medel skulle ha funnits kvar på
kontot, bara hur lång tid de varit placerade där. Sammanfattningsvis tyder
mycket på att ett garantisystem med den nu avsedda karaktären inte är
lämpat att omfatta placeringar av nämnt slag. Systemet skall utgöra ett
grundskydd från konsumentsynpunkt. Stora behållningar, om än
tillfälliga, kräver då ökad medvetenhet hos insättama om eventuella
risker.
Regeringens förslag: Ingen självrisk skall tas ut.
Promemorians förslag överenstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser kommenterar inte
förslaget. De remissinstanser som yttrat sig i denna del anser att en
självrisk bör införas. Riksbanken och Finansinspektionen föreslår att en
självrisk på fem procent införs. Svenska Bankföreningen föreslår en
självrisk om tio procent. Enligt dessa remissinstanser riskerar frånvaron
63
av självrisk att leda in bankkundema i en otillfredsställande passivitet vad Prop. 1995/96:60
gäller valet av bank. En självrisk ger bankkundema incitament att reagera
om någon bank uppenbart börjar öka sitt risktagande. Även Kammarrät-
ten i Jönköping, Företagarnas Riksorganisation, Nordiska Sparlån, SAF
och Industriförbundet anser att en självrisk skall införas utan att närmare
ange ett belopp.
Skälen för regeringens förslag: Artikel 7 i direktivet medger att en
självrisk om högst 10 procent av en enskild insättares garanterade
insättning vid ett ersättningstillfalle tas ut. Behovet av en självrisk i
systemet är svårt att värdera. I försäkringssammanhang används ofta en
självrisk för att motverka ett slarvigt eller oärligt beteende och därmed
minska antalet "onödiga" försäkringsfall. Det huvudsakliga skälet för en
självrisk i ett system för insättningsgaranti skulle vara att öka insättamas
vaksamhet och därigenom bidra till ett mer disciplinerat och samhälls-
ekonomiskt sett sundare banksystem. Detta är också huvudlinjen i
argumentationen hos de remissinstanser som anser att garantisystemet
skall inkludera en självrisk. Riksbanken hänvisar, i sitt remissvar, till
erfarenheter från det amerikanska banksystemet under 1980-talet och
1990-talets början där banker med starkt försämrad kreditvärdighet, till
följd av misslyckade risktaganden, ändå kunde dra till sig erforderlig
likviditet genom att erbjuda höga räntor till garanterade insättare. Ett
sådant scenario är mindre troligt inom det svenska garantisystemet
eftersom det föreslås finansieras av riskrelaterade avgifter. Dessutom
motverkar kapitaltäckningsreglema en sådan olämplig utveckling.
Eftersom det är en uttalad anledning för införandet av garantisystemet
att de flesta insättare har relativt svårt att göra bedömningar av bankernas
kreditvärdighet, är det tveksamt att motivera en självrisk med att
insättama skall förmås öka sin vaksamhet rörande förändringar i
bankernas risktagande. Förekomsten av självrisk kan dessutom öka risken
för att pengarna tas ut på ett tidigt stadium vid tendens till oro för att inte
ett belopp motsvarande självrisken skall gå förlorat. Riksbanken och
Finansinspektionen menar att detta beteende utgör ett litet problem för
bankerna i relation till att stora placerare drar tillbaka sin utlåning. Denna
remissynpunkt är förmodligen korrekt ur en storbanks synvinkel. Men för
en mindre bank som har en stor andel av sin finansiering via inlåning
från allmänheten kan ett sådant agerande innebära stora problem.
Eftersom insättama inte kan antas ha förmågan att bedöma det finansiella
tillståndet i bankerna finns det risk för att ett sådant uttagsbeteende
grandas på felaktiga antaganden, vilket är allvarligt och måste undvikas
så långt det är möjligt. Således bör inte mekanismer, såsom självrisk,
som kan bidra till att en sådan situation inträffar införas i garantisyste-
met. Även om det finns goda skäl för självrisk bedöms dessa inte
överväga nackdelarna. Därför föreslås att ingen självrisk bör tas ut från
insättama i samband med utbetalningar av ersättning från garantisystemet.
64
Prop. 1995/96:60
Regeringens förslag: En insättares rätt till ersättning från garantisys-
temet skall bestämmas med utgångspunkt i dennes bruttobehållning
hos banken.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna lämnar förslaget i huvudsak utan erinran.
Bankstödsnämnden påtalar att det är av betydelse för förståelsen av
lagförslaget att vissa frågor angående förhållandet mellan en insättare och
det aktuella institutet/konkursboet när en konkurs som utlöser garantin
inträffar behandlas i det fortsatta lagstiftningsarbetet. Enligt nämnden
behöver garantimyndighetens skyldighet att betala ut bruttoersättning inte
automatiskt betyda att också institutets/konkursboets kvittningsrätt
bortfaller. Det är att märka att ersättningar som utbetalas från garantisys-
temet belastar konkursboet genom att garantimyndigheten skall ha rätt att
bevaka ersättningsbeloppet i konkursen. Bankstödsnämnden sätter vidare
i fråga om konkursboet kan begära utmätning av en insättares rätt enligt
garantin för att täcka en förfallen fordran mot insättaren.
Skälen för regeringens förslag: En förutsättning för att garantisyste-
met skall få tas i anspråk bör vara att allmän domstol beslutat att försätta
en bank i konkurs (se vidare avsnitt 10). Parallellt med konkursför-
farandet skall således ett garantiförfarande inledas. Det syftar till att
bestämma kretsen av ersättningsberättigade insättare och hur stor ersätt-
ning som var och en av dessa skall få. Ersättningen skall betalas ut senast
tre månader från domstolens konkursbeslut.
I de fall insättaren har både inlåning i och skulder till samma bank upp-
kommer frågan om skulderna skall beaktas redan i garantiförfarandet,
dvs. om ersättningen från garantisystemet skall bestämmas med utgångs-
punkt i insättarens nettobehållning hos banken eller om ersättningen skall
baseras på bruttobehållningen.
Enligt fjärde stycket av artikel 1 i direktivet skall medlemsländerna vid
beräkningen av ett tillgodohavande på ett konto tillämpa de regler och
föreskrifter vad avser kvittning och motfordringar som enligt rättsliga och
avtalsmässiga villkor är tillämpliga på en insättning.
Innebörden av denna bestämmelse i direktivet är att gällande svensk
rätt angående kvittning får beaktas vid utformningen av det svenska ga-
rantisystemet. Eftersom direktivet inte tar ställning till frågan kommer
innehållet i dessa regler därför att vara avgörande för om ersättningen
från garantisystemet skall bestämmas enligt netto- eller bruttometoden.
Kvittning innebär att gäldenären fullgör sin förpliktelse genom att avstå
från en fordran på borgenären. Denne är ofta, men inte alltid, skyldig att
finna sig i en sådan fullgörelse.
Förutsättningarna för kvittning i konkurs regleras i konkurslagen
(1987:672). Reglerna tar endast sikte på konkursborgenärens rätt att
5 Riksdagen 1995/96. I samt. Nr 60
65
kvitta. Enligt huvudregeln kan en fordran hos konkursgäldenären (i detta Prop. 1995/96:60
fall banken) som får göras gällande i konkursen användas till kvittning
mot en fordran som denne hade mot konkursborgenären (i detta fall
insättaren) när konkursbeslutet meddelades. I motsats till vad som gäller
beträffande kvittning utom konkurs behöver konkursgäldenärens
(bankens) fordring inte vara förfallen till betalning. Detta sammanhänger
med att förfallotid huvudsakligen utgör ett skydd för gäldenären mot
överraskande krav. Det skyddsbehovet gör sig inte gällande när han
försatts i konkurs.
Däremot är konkursborgenären inte skyldig att i konkurs godta kvitt-
ning med en fordran mot honom som inte är förfallen till betalning. För
konkursboet gäller nämligen de civilrättsliga kvittningsreglema. Dessa
ställer som krav att motfordran skall vara förfallen till betalning. Enligt
gällande rätt saknar bankens konkursbo således kvittningsrätt mot en in-
sättare vars lån i banken inte förfallit till betalning. Det kan därför inte
komma i fråga att i garantiförfarandet kvitta icke förfallna lån mot en
insättares krav på ersättningssystemet. Som Bankstödsnämnden anfört
behöver den omständigheten att nämnden skall utge ersättning som
beräknats enligt bruttometoden inte automatiskt innebära att konkursboets
kvittningsrätt också bortfaller. Utgångspunkten är nämligen att garantisys-
temet genom en utbetalning av ersättning träder i och övertar helt eller
delvis insättarens fordran mot konkursboet. Det är endast i den ut-
sträckning som konkursboet därigenom befrias från sitt ansvar gentemot
en insättare som konkursboets kvittningsmöjligheter också bortfaller.
I doktrinen har också hävdats, i och för sig inte oemotsagt, att även när
motfordran är förfallen till betalning är kvittningsrätten mot medel på ett
bankkonto begränsad, nämligen när det är fråga om medel som är att
jämföra med kontantkassa (jfr Lindskog, Kvittning, 2:a uppl. 1993).
Osäkerheten om rättsläget i kombination med att garantin främst är ett
konsumentskydd gör att det ter sig mest ändamålsenligt och i överens-
stämmelse med direktivets bestämmelser att tillämpa bruttometoden. Det
stämmer också väl med önskemålet att regelverket i sig inte bör ge en in-
sättare anledning att placera sina insättningar hos någon annan bank än
den som han har en skuld till, utan att insättarens beslut i sådana frågor
bör styras av andra överväganden.
Den valda lösningen, bruttometoden, innebär att den ersättning som en
insättare skall få genom garantin inte skall påverkas av om denne också
har skulder till den konkursdrabbade banken. Konkursförvaltaren får såle-
des när det rör sig om en förfallen fordran på en insättare i vanlig ord-
ning driva in fordringen, vilket i och för sig kan ske genom att insätt-
arens fordran på garantiersättning tas i anspråk, och när det gäller en
fordran som inte förfallit till betalning exempelvis sälja fordringen.
66
Prop. 1995/96:60
Som framgår av avsnitt 8.1 är det kontoinnehavaren som skall ha rätt till
ersättning från garantisystemet i händelse av ersättningsfall. Ibland före-
kommer att ett konto är öppnat i två eller flera personers namn. Något
behov av att införa särskilda bestämmelser om vad som avses med
gemensamt konto föreligger inte. Redan en tillämpning av allmänna civil-
rättsliga regler, t. ex. reglerna om samäganderätt, torde vara avgörande
för nämndens utbetalning av ersättning. En annan sak är att en bank är
skyldig enligt svensk rätt att för varje kund lämna kontrolluppgift till
skattemyndigheten om den under året gottskrivna eller utbetalda samman-
lagda räntan samt kundens fordran på banken vid årets slut. Reglerna
innebär att om kunden innehar ett konto tillsammans med en eller flera
andra kontoinnehavare, skall på kontot belöpande ränta och kapital
fördelas lika mellan kontoinnehavama, om inte annat förhållande är känt
för banken. Har kontoinnehavama meddelat banken att fördelningen sker
efter annan grund skall dock denna tillämpas vid kontrolluppgifternas
upprättande. Införandet av ett garantisystem bör därför inte i och för sig
innebära några administrativa problem eller kostnader för bankerna när
det gäller att bestämma kretsen av ersättningsberättigade insättare.
I de fall osäkerhet kan anses råda angående frågan om till vem av
kontoinnehavama ersättningen skall betalas ut, bör denna med stöd av de
civilrättsliga reglerna fördelas mellan kontoinnehavama efter huvudtalet.
Om var och en av kontoinnehavama haft rätt att lyfta hela kontobehåll-
ningen, bör utbetalningen av ersättning kunna göras till en av kontoinne-
havama. I annat fall bör ersättningen lämpligen betalas ut till kontoinne-
havama gemensamt.
I enlighet med direktivets bestämmelser räknas var och en av de
personer som har tillgodohavanden på ett konto för sig. Det innebär att
begränsningen av garantisystemets ersättningsnivå (se avsnitt 9.1) skall
gälla för varje person, inte för vart konto.
En gränsfråga, som Bankstödsnämnden berört, är om och i så fall hur
en checkinnehavare, som i förhållande till banken inte är en kontoinneha-
vare, skall få ut värdet på en utställd men inte utlöst check eller postväxel
i samband med att garantisystemet tas i anspråk. I en sådan situation
finns vanligen medel motsvarande checken eller växeln på utställarens
konto. Enligt allmän checkrätt gäller att en checkinnehavare får vända sig
till utställaren och kräva betalning om banken av någon anledning vägrar
att betala ut medel, t.ex. därför att checken saknar täckning. Visserligen
bör, principiellt sett, garantin inte avgränsas så att utnyttjandet av
effektiva instrument i betalningssystemet motverkas. Den normala regeln
bör emellertid gälla även i det fall banken inte betalar på grand av ett
ersättningsfall. Checkinnehavaren får således vända sig till utställaren,
snarare än till garantisystemet, med sin fordran. Det vore nämligen
tekniskt besvärligt att bemästra situationen att checkinnehavaren utkräver
medlen från garantisystemet samtidigt som detta har att fullgöra sina
67
åligganden gentemot insättaren (dvs. checkutställaren) på grundval av den Prop. 1995/96:60
gällande kontoställningen.
Artikel 8.3 i direktivet behandlar de fall då en insättare inte är faktiskt
berättigad till de belopp som finns innestående på ett konto, dvs. när
fordringar på banken inte ägs av kontoinnehavaren utan av en annan per-
son. I sådana fall skall den person som är faktiskt berättigad till beloppen
erhålla betalning från garantin, förutsatt att den personen har blivit
identifierad eller kan identifieras före det datum då myndigheterna
konstaterar att insättningarna hos en bank är indisponibla. Om flera
personer är faktiskt berättigade till beloppen skall, då den för garantisys-
temet gällande ersättningsnivån tillämpas, hänsyn tas till vars och ens
andel enligt de för förvaltningen av insättningarna gällande arrangeman-
gen.
Även i detta avseende bör innehållet i allmänna civilrättsliga regler vara
avgörande för nämndens utbetalning av ersättning. Något behov av att
införa särskilda bestämmelser om detta finns inte.
Regeringens förslag: Ersättning skall betalas ut till en insättare i en
bank sedan domstol beslutat att försätta banken i konkurs. Utbe-
talningen skall göras till den eller dem som har konto hos banken.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser lämnar förslaget utan
erinran.
Riksbanken, Kammarrätten i Jönköping, Finansinspektionen, Bankstöds-
nämnden, Juridiska Fakulteten i Lund, Fristående Sparbankers Riksför-
bund, Sparbankernas säkerhetskassa och Finansförbundet framhåller dock
att det är angeläget att frågan om systemet bör ges vidare uppgifter med
möjlighet att förhindra att ett institut kommer i finansiella svårigheter
eller att delta i en rekonstruktion av en bank utreds skyndsamt. Bland
annat Bankstödsnämnden har anfört att en konkurs erfarenhetsmässigt är
ett relativt dyrbart sätt att avveckla en verksamhet och att garantisyste-
mets föreslagna utformning i vissa situationer kan bli konkursdrivande.
En möjlighet att ta fonden i anspråk för rekonstruktioner eller liknande
måste dock omgärdas med begränsningar enligt nämnden. Garantisyste-
mets medverkan i en rekonstruktion skall t.ex. bara komma i fråga om
68
det kan bedömas bli klart billigare för garantifonden än en konkurs.
Ledning kan i dessa delar hämtas bl.a. från det danska garantisystemet.
Sveriges Bankkunders Riksförbund anför att garantin bör utlösas redan
vid betalningsinställelse och utan väntetid för att skydda insättamas
likviditet. Att låta konkurs vara den enda utlösande faktorn innebär att
insättama i realiteten kan komma att behöva vänta så länge på ersättning
från garantisystemet att de riskerar att själva försättas i konkurs. HSB
Riksförbund anser att det är otillfredsställande att ersättning endast kan
betalas ut efter ett konkursbeslut. Erfarenheterna från den statliga
bostadskreditnämnden (BKN), för vilken en motsvarande regel gäller, är
negativa.
Bankstödsnämnden anser att den rättsliga innebörden av det föreslagna
garantisystemet är något oklar med hänsyn till att förslaget inte närmare
redogör för hur en insättares rätt till insatta medel påverkas av att ett
svenskt institut försätts i konkurs eller insättningar i ett utländskt institut
förklaras indisponibla. Bankstödsnämnden påtalar vidare att det i
lagtexten inte anges för vad en insättare skall få ersättning i händelse av
ett fallissemang hos ett institut som omfattas av garantisystemet.
Skälen för regeringens förslag: I ingressen till direktivet anges att ett
garantisystem bör träda i funktion så snart insättningar hos en bank blir
indisponibla för insättare. Av direktivets bestämmelser (artiklarna 1.3 och
10.1) framgår att ett garantisystem skall kunna betala ut ersättning till en
insättare inom tre månader från den dag då antingen de behöriga
myndigheterna (det torde vara tillsynsmyndigheten som avses) eller en
rättslig myndighet konstaterat att en insättning hos en bank är indis-
ponibel för insättaren. Direktivet medger således viss valfrihet för
medlemsländerna när det gäller att bestämma vem som skall ges ansvaret
att fatta beslut som innebär att garantisystemet skall tas i anspråk.
En insättare skall vara berättigad till ersättning från garantisystemet om
han på grund av bankens ekonomiska situation inte kan ta ut pengar från
sitt konto. En sådan situation inträffar om banken försätts i konkurs.
Enligt gällande svensk rätt skall en bank försättas i konkurs om den inte
rätteligen kan betala sina skulder och denna betalningsoförmåga inte är
endast tillfällig, dvs. om banken inte kan möta ett krav på utbetalning av
en fordran som är klar och förfallen. Detta skall i princip även ske om
gäldenären själv ansöker om att försättas i konkurs. Ett konkursbeslut
medför att bankens alla tillgångar tas om hand av en förvaltare. Denne
skall sedan fördela bankens tillgångar mellan fordringsägarna, bl.a. in-
sättama, med tillämpning av gällande regler om förmånsrätt. Dessa inne-
bär att bankens insättare normalt har sämre rätt till utdelning än vissa
andra kategorier fordringsägare.
Även likvidation, som kan beslutas av bolagsstämman eller av domstol,
medför att en banks verksamhet skall avvecklas och banken upplösas. Lik-
vidation kan beslutas av domstol om grund för s.k. tvångslikvidation
föreligger. Så är fallet när en särskild balansräkning (kontrollbalans-
räkning) visar att bankens eget kapital understiger nio tiondelar av det
registrerade aktiekapitalet. Likvidation kan också beslutas av bolagsstäm-
Prop. 1995/96:60
69
man dels om grund för tvångslikvidation föreligger, dels när bolagsstäm- Prop. 1995/96:60
man av annat skäl helt enkelt vill avsluta bankens verksamhet. Om dom-
stolen eller bolagsstämman beslutat om likvidation skall Finansinspek-
tionen förordna två eller flera likvidatorer. Likvidatorema skall avveckla
bankens verksamhet, betala bankens skulder (inklusive insättamas
fordringar) och fördela överskottet mellan bankens ägare. Likvidatorema
bör inte fortsätta verksamheten i vidare mån än som behövs för av-
vecklingen av rörelsen. Det innebär bl.a. att ny inlånings- eller utlånings-
verksamhet normalt inte blir aktuell.
Det finns däremot inget som säger att insättama på grund av likvida-
tionen inte kan ta ut sina pengar från ett konto. Det är bara när likvida-
torema konstaterar att bankens tillgångar inte kommer att räcka till be-
talning som indisponibilitet i direktivets mening kan inträffa, och då skall
banken i likvidation försättas i konkurs. I alla händelser har en insättare
vars medel är oåtkomliga till följd av att likvidatorema inställt betal-
ningarna möjlighet att efter ansökan få banken försatt i konkurs.
En av lagstiftningen i princip oreglerad företeelse är betalningsin-
ställelse. En sådan inträder om en gäldenär - i detta fall banken -
förklarar att den inte ämnar göra några utbetalningar, t.ex. till en
insättare som önskar disponera sin kontobehållning. En betalningsin-
ställelse medför inga rättsverkningar eller myndighetsåtgärder i sig.
Däremot innebär betalningsinställelsen en presumtion för att gäldenären
är insolvent. En ordning som innebär att redan en ensidig betalningsin-
ställelse skulle framtvinga ersättningsfall skulle vara vansklig. En bank
som i själva verket har möjlighet att infria sina skulder till insättama
skulle utan myndigheternas kontroll kunna utlösa garantiförfarandet. En
sådan regel vore inte heller förenlig med direktivets uppbyggnad.
Direktivet förutsätter att en myndighet förklarat att insättamas medel är
oåtkomliga för dem. Med tanke på den svenska lagstiftningens ut-
formning kan alltså inte betalningsinställelse i sig användas som kriterium
för när garantiersättning skall betalas ut. En annan sak är att en insättare
med åberopande av betalningsinställelsen kan få banken försatt i konkurs
och i och med det garantisystemet aktiverat.
Sammanfattningsvis innebär de gällande svenska reglerna om obestånd
att endast en domstols beslut om att försätta en bank i konkurs bör föran-
leda att garantisystemet skall tas i anspråk för utbetalning av ersättning
till insättama. Ett beslut om likvidation bör t.ex. inte vara tillräckligt för
att lösa ut garantin.
I de fall utländska institut omfattas av garantin här i landet (se vidare
avsnitt 7.2.3 och 7.2.4) bör en utländsk myndighets förklaring att insätt-
ningarna är indisponibla utlösa även det svenska garantiförfarandet.
Även om direktivet inte anger inom vilken tid garantimyndigheten skall
underrättas om att insättningar hos en bank har konstaterats vara indis-
ponibla, bör utgångspunkten vara att detta ändå skall ske genast, särskilt
med hänsyn till den allvarliga situation som uppstått.
Utbetalning av ersättning skall göras till den eller dem som har konto
hos banken eller ett tillgodohavande i banken som inte finns placerat på
70
kundens konto, exempelvis under en övergångstid i samband med en
transaktion.
Den utbetalning av ersättning som garantisystemet - med tillämpning
av den för systemet gällande beloppsgränsen - skall verkställa till följd
av att banken försatts i konkurs, begränsar samtidigt konkursboets ansvar
gentemot berörda insättare i samma utsträckning som betalning sker. I
stället för att insättaren vid ett ersättningsfall endast hänvisas till eventuell
utdelning i bankens konkurs, träder garantisystemet in och övertar helt
eller delvis insättarens fordran mot konkursboet. På grund av belopps-
gränsen kommer storleken av de insatta medlen givetvis att vara
avgörande för konkursboets fortsatta ansvar. En insättare förlorar således
sin rätt mot bankens konkursbo upp till beloppsgränsen men får ett
motsvarande krav på ersättning från garantisystemet. Samtidigt får
garantisystemet samma rätt mot konkursboet genom att träda i insättarens
ställe och överta, i den omfattning som nämnden betalar ut ersättning till
insättaren, kravet mot konkursboet, se vidare avsnitt 13.5.
Flera remissinstanser framhåller det angelägna i att pröva om garanti-
systemet skall ges vidare uppgifter i händelse av ett instituts ekonomiska
trångmål. Bankstödsnämnden har framhållit att det i allmänhet är dyrbart
att låta, särskilt, en bank försättas i konkurs. Enligt regeringens upp-
fattning har synpunkterna gott fog för sig. Regeringen har också nyligen
uppdragit åt en kommitté (Banklagskommittén Fi 1995:09, dir. 1995:86)
att överväga om bestämmelser om rekonstruktion av krisdrabbade banker
och kreditmarknadsbolag bör införas och om i så fall insättningsgaranti-
systemet bör ges någon uppgift vid rekonstruktionen av en krisdrabbad
bank. Regeringen har i direktiven särskilt pekat på att exempel finns
utomlands på att medel som avsatts i en insättningsgarantifond kan
användas även för att förebygga bankfallissemang, dvs. för att utgöra ett
statligt kontrollerat kapitaltillskott som syftar till att rekonstruera, eller
bidra till, rekonstruktion av en krisdrabbad bank.
Prop. 1995/96:60
71
Prop. 1995/96:60
Regeringens förslag: Svenska banker samt utländska bankföretag
som tar emot insättningar hos en filial här i landet skall informera
dem som har eller avser att göra en insättning om den garanti som
gäller för insättningar hos institutet, den ersättningsnivå som gäller
för garantin och formerna för utbetalning av ersättning från garantin.
I fråga om underlåtelse att lämna information som anges i första
och andra stycket eller som är av särskild betydelse från konsument-
synpunkt gäller marknadsföringslagen (1995:540).
Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag. I promemorian finns ett bemyndigande för regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, Finansinspektionen, att närmare föreskriva
om informationsskyldighetens innehåll. En hänvisning till marknadsfö-
ringslagen görs i lagen om insättningsgaranti.
Remissinstanserna: Konsumentverket, TCO och, i viss mån, Finansför-
bundet anser att informationsplikten bör gå längre än som föreslagits och
även innebära att information måste lämnas om att ett kontoslag inte
omfattas av garantin när så är fallet. Konsumentverket saknar i detta
sammanhang en hänvisning till marknadsföringslagen (1975:1418) och
föreslår att lagen om insättningsgaranti kompletteras med en sådan.
Därmed uppnås tydlighet om vilken sanktion som gäller vid underlåtelse
att lämna information.
Kooperativa Institutet anför att från konkurrenssynpunkt innebär all
marknadsföring, så länge inte alla aktörer omfattas av garantisystemet,
en nackdel för sparkassorna. Hänvisningen till marknadsföringslagen är
inte tillräcklig eftersom den tar sikte på konsumentskydd och inte konkur-
rensaspekterna.
Övriga remissinstanser tillstyrker eller lämnar förslaget utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: I ingressen till direktivet understryks
att information är en betydande del av ett system för garanti för in-
sättningar och därför måste vara föremål för vissa bindande bestämmel-
ser.
En bank bör vara skyldig att lämna insättare sådan information att de
kan bedöma i vilken utsträckning olika former av insättningar omfattas
av garantisystemet. En sådan skyldighet bör inte bara gälla mot bankens
befintliga insättare utan även mot dem som står i begrepp att öppna ett
konto hos banken. Utgångspunkten för utformningen av garantisystemet
är att det skall vara ett konsumentskydd. Det är därför väsentligt att
eventuell osäkerhet beträffande frågan om den för insättaren aktuella
placeringsformen omfattas av garantin undanröjs genom saklig informa-
tion från bankernas sida. Informationsskyldigheten bör därför, som
72
remissinstanserna föreslagit, även innebära att information måste lämnas Prop. 1995/96:60
om att en insättning inte omfattas av det svenska garantisystemet när så
är fallet. Information bör även lämnas om den ersättningsnivå som gäller
för garantin.
Vidare bör bankerna vara skyldiga att på begäran från en insättare in-
formera denne om hur han kan få ersättning från garantisystemet i hän-
delse av att hans insättningar konstaterats vara indisponibla, vad gäller
villkor och formaliteter som skall vara uppfyllda.
Informationen bör vara lättillgänglig och utformad på svenska språket.
I den mån banken och kunden i sin affärsförbindelse använt annat språk
bör informationen om insättningsgarantin också lämnas på det språket.
Kontrollen av att bankerna fullgör skyldigheten att informera insättama
om garantisystemet är närmast en tillsynsuppgift och bör därför falla på
Finansinspektionen. Av de skäl Konsumentverket framfört bör, efter
förebild i 8 § konsumentkreditlagen (1992:830), en hänvisning göras till
marknadsföringslagen. Lagen om insättningsgaranti behöver därigenom
inte innehålla regler om all den information som under olika förhållanden
kan behöva lämnas om insättningsgarantisystemet. Genom hänvisningen
ges en möjlighet att med stöd av marknadsföringslagen tvinga fram in-
formation som i olika fall kan anses ha särskild betydelse från konsu-
mentsynpunkt. Sanktionsmöjlighetema kopplas därigenom inte endast till
Finansinspektionens tillsyn utan även till Konsumentombudsmannen. Ge-
nom dennes initiativ kan saken också komma under Marknadsdomstolens
prövning.
I direktivet framhålls i ingressen att en oreglerad användning i mark-
nadsföring av hänvisningar till ersättningsnivån på och omfattningen av
ett system för garanti för insättningar skulle kunna påverka insättamas för-
troende för eller stabiliteten i banksystemet. I artikel 9.3 anges därför att
medlemsländerna skall införa regler som begränsar användningen av in-
formation om garantisystemet i marknadsföringen. Vidare föreslås att
medlemsländerna skall kunna begränsa en sådan marknadsföring till att
vara en saklig hänvisning till det system som banken omfattas av.
I Sverige skall endast ett garantisystem införas. Samtliga svenska
banker kommer därför att omfattas av samma garantisystem. Att banken
omfattas av garantisystemet kommer följaktligen inte i sig att innebära
någon konkurrensfördel. Det är vidare förbjudet att exportera nationella
garantisystem. Möjligheter för bankföretag från EES-ländema att från
filial erbjuda insättare här i Sverige ett bättre skydd för insättningar
genom hemlandets garantisystem än vad det svenska garantisystemet kan
erbjuda kommer därför inte att föreligga. Motsvarande regel föreslås
gälla även för filialer till bankföretag hemmahörande i länder utanför
EES. Mot bakgrund härav och av att marknadsföringslagen innehåller
bl.a. bestämmelser om otillbörlig marknadsföring gentemot konsumenter,
torde särskilda bestämmelser som begränsar bankernas möjlighet att
konkurrera genom marknadsföring med avseende på garantisystemet inte
behövas. Om det ändå visar sig att sådana bestämmelser behövs, kan det
föreslagna bemyndigandet att reglera informationsgivningen användas.
73
I den mån svenska banker driver verksamhet i ett annat land torde ban- Prop. 1995/96:60
kens information om insättningsgarantin regleras av bestämmelser i det
landet. Motsvarande gäller möjliga inskränkningar av friheten att i mark-
nadsföringen behandla insättningsgarantin. Några svenska regler fordras
inte i den delen.
Regeringens förslag: Utöver sina nuvarande uppgifter får Bank-
stödsnämnden även till uppgift att ansvara för det svenska systemet
för garanti för insättningar. Nämndens förvaltningskostnader för
administrationen av garantisystemet skall finansieras över anslag.
Avgifter motsvarande förvaltningskostnaderna tas ut av de banker
som omfattas av garantisystemet.
Promemorians förslag: Överensstämmer, bortsett från förslaget om
myndighetens namn, med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker eller lämnar
förslaget att Bankstödsnämnden ges i uppgift att administrera det svenska
garantisystemet utan erinran.
Riksbanken stöder förslaget och anför att alternativa befintliga myndig-
heter, såsom Finansinspektionen, Riksbanken och Riksgäldskontoret inte
bör komma i fråga. I dessa fall skulle hanteringen av garantisystemet
kunna komma i konflikt med myndigheternas övriga arbetsuppgifter.
Finansinspektionen anser att den fondförvaltande myndighetens roll bör
renodlas så att inga intressekonflikter kan uppstå. Inspektionen tillstyrker
sålunda att varken Riksbanken eller inspektionen skall ansvara för
garantisystemet. Fristående Sparbankers Riksförbund och Sparbankernas
Säkerhetskassa har inget att invända mot att Bankstödsnämnden hand-
lägger frågor om insättningsgarantin men är av uppfattningen att förvalt-
ningen av de fonderade medlen bör åligga Riksbanken. Enligt Bankstöds-
nämnden bör det övervägas om inte ansvaret för garantisystemet bör
läggas på någon annan myndighet än Bankstödsnämnden. Ur administra-
tiv synvinkel är det, enligt Bankstödsnämnden, tveksamt om arbetsuppgif-
ter som under vissa omständigheter mångdubblas skall läggas på en så
liten myndighet som Bankstödsnämnden kommer att vara när nämndens
befattning med bankstödsfrågor upphör. Även om det kan antas att Bank-
stödsnämnden under ännu en tid efter avvecklingen av det nuvarande
bankstödsåtagandet skall förvalta statens aktier i Nordbanken, Securum
och Retriva är det, enligt Bankstödsnämnden, bara fråga om ett fåtal år
innan myndigheten skulle stå helt utan andra arbetsuppgifter än insätt-
ningsgarantin. Med tanke på kravet på skyndsamhet som ett ersättnings-
fall innebär måste anpassningen av myndighetens personella och övriga
74
resurser ske snabbt. Enligt Bankstödsnämnden torde det vara nödvändigt Prop. 1995/96:60
att ha organisationen klar och i beredskap redan i förväg. Det är emeller-
tid inte tillräckligt att det finns en arbetsstyrka, som kan sköta det ganska
omfattande administrativa arbetet, utan det måste också finnas mer
kvalificerad personal som kan leda arbetet och ta ställning till alla de
oförutsedda frågor som sannolikt dyker upp när ett ersättningsfall väl
inträffar. Åtminstone med den mycket begränsade uppgift som garanti-
myndigheten skall ha enligt det nu föreliggande förslaget, kan Bankstöds-
nämnden inte se att det skulle kunna uppkomma någon målkonflikt om
uppgiften lades på Finansinspektionen. Enligt Bankstödsnämnden har
inspektionen dessutom den stora fördelen att den redan har en fungerande
rutin för att ta ut avgifter från de institut som skall omfattas av garantin.
Inte heller i ett system där garantifondens medel i vissa fall kan tas i
anspråk i samband med rekonstruktioner behöver egentligen några
målkonflikter uppkomma enligt Bankstödsnämnden, eftersom det inte
skulle behöva vara garantimyndigheten som fattade beslut om ett sådant
ianspråktagande. Som ett alternativ anser Bankstödsnämnden att det är
tänkbart att systemet skulle kunna administreras av någon myndighet som
ligger utanför det finansiella området men som har erfarenhet av och
resurser för masshantering, t.ex. Riksskatteverket. Den finansiella
kompetens som behövs kan lätt tillföras myndigheten genom nyrekryte-
ring av en eller ett par personer. Postgirot Bank AB och Posten AB anser
att garantisystemet skall administreras av Riksbanken. I syfte att
rationalisera och eftersträva enkelhet i hanteringen av garantisystemet
föreslår Finansförbundet att Riksbanken tillsammans med Finansin-
spektionen skall ansvara för garantisystemet. Enligt Juridiska Fakulteten
i Lund, SAF och Industriförbundet finns det anledning att diskutera om
inte ansvaret i stället skall ligga hos Finansinspektionen eller hos en egen
enhet inom inspektionen. Svenska Bankföreningen anser det olämpligt att
Bankstödsnämnden ges ansvaret för garantisystemet. Att permanenta
Bankstödsnämnden skulle, enligt Bankföreningen, lätt kunna leda till
missförstånd hos allmänheten om vad insättningsgarantin egentligen
omfattar. En sådan lösning skulle också riskera att skapa förvirring
internationellt genom att ge sken av att svenska banker både har problem
och är garanterade av staten. Detta motverkar, enligt Bankföreningen,
den tydlighet som insättningsgarantins utformning bör ha. Bankföreningen
anser därför att administrationen av garantisystemet bör skötas av en
särskild för ändamålet nybildad, från Riksbanken fristående, myndighet.
Riksrevisionsverket anser att det är oklart vilken roll och uppgift den nya
myndigheten får vid en ändrad ambitionsnivå eller när ett ersättningsfall
blir aktuellt. Riksrevisionsverket anser därför att frågan om ansvaret för
garantisystemet bör övervägas ytterligare i en kommande utredning om
garantisystemets uppgifter och befogenheter. Sveriges Advokatsamfund
anser att möjligheterna att skapa ett privat garantisystem bör övervägas
ytterligare och påpekar att frågan om ansvaret för det svenska garantisys-
temet inte endast berör det administrativa ansvaret för systemet utan även
75
innefattar ett ställningstagande till frågan om vem som har betalningsan-
svar i förhållandet till insättama.
Sveriges Bankkunders Riksförbund föreslår beträffande namnfrågan, att
Bankstödsnämnden bör ges namnet Nämnden för insättningsgaranti efter-
som detta bättre avspeglar nämndens huvudsakliga arbetsuppgift.
Skälen för regeringens förslag: En utgångspunkt för utformningen av
det svenska garantisystemet är att det skall vara ett konsumentskydd. Sys-
temet skall, åtminstone i avvaktan på att frågan belysts ytterligare, inte
få tas i anspråk för andra ändamål än att betala ut ersättning till berörda
insättare i händelse av att insättningar hos en bank konstaterats vara indi-
sponibla, dvs. att ett ersättningsfall föreligger. Detta innebär, åtminstone
tills vidare, att garantisystemet och dess finansiella resurser inte skall
kunna tas i anspråk för att, exempelvis, förhindra att ett institut drabbas
av finansiella svårigheter eller för rekonstruktion av en bank.
Med denna utgångspunkt innebär ett ansvar för det svenska garantisys-
temet huvudsakligen att svara för administrationen. Detta innefattar också
ett ansvar för att initiera åtgärder mot en bank som inte fullgör sina
skyldigheter mot systemet. Vidare skall garantimyndigheten, om ett er-
sättningsfall inträffat, fatta beslut om och i vilken utsträckning som in-
sättare skall erhålla ersättning från garantisystemet. Ett ansvar för ga-
rantisystemet innefattar vidare samverkan med såväl svenska som utländ-
ska myndigheter av olika slag. Detta samarbete skall dels syfta till att ett
utbyte sker av information angående de utländska bankföretag som driver
bankrörelse från filial i Sverige, dels leda till att överenskommelser
träffas med företrädare för garantisystem i andra länder. Sådana
överenskommelser kan träffas angående t.ex. de villkor som skall gälla
för filialernas anslutning till det svenska garantisystemet och regleringen
av ersättningsfall när insättningar hos en sådan filial konstaterats vara
indisponibla och dessa även omfattas av det andra landets garantisystem.
En annan utgångspunkt bör vara att systemets verksamhet och organisa-
tion inte skall vara mer omfattande än vad som krävs för att systemet
skall kunna upprätthålla en elementär basnivå i tider av finansiellt lugn
men samtidigt snabbt kunna byggas upp för att fungera i händelse av ett
ersättningsfall. Inträffar ett ersättningsfall får verksamheten och organisa-
tionen anpassas efter de krav som den uppkomna situationen ställer.
Enligt regeringens uppfattning föreligger avgörande skäl för att en
befintlig myndighet inom den finansiella sektorn bör anförtros ansvaret
för det svenska garantisystemet.
För en sådan lösning talar bl.a. att verksamheten inledningsvis kommer
att vara begränsad till ren administration av garantisystemet och att den
först i samband med ett ersättningsfall byggs ut och anpassas till den
uppkomna situationen. Det danska garantisystemet kan här tjäna som
förebild. För denna lösning talar även de organisatoriska och kost-
nadsmässiga fördelar som uppstår genom att en ny självständig myndighet
inte behöver inrättas. Trots de eventuella nackdelar som är förenade med
att en befintlig myndighets ansvarsområde utökas med hanteringen av
garantifrågor, och som vissa remissinstanser pekat på, bör ansvaret för
Prop. 1995/96:60
76
det svenska garantisystemet av framför allt praktiska skäl läggas på en Prop. 1995/96:60
befintlig myndighet inom den finansiella sektorn.
Finansinspektionen ansvarar för tillsynen av bankerna och andra finan-
siella institut. I tillsynsuppgiften ingår även en särskild uppföljning av
banker som har drabbats av finansiella problem. Att inspektionen redan
idag har en rutin för att ta ut avgifter från de institut som kommer att
omfattas av garantisystemet motiverar inte att inspektionen bör ges i
uppgift att ansvara för det svenska garantisystemet. Ett sådant ansvar
skulle kunna leda till en potentiell målkonflikt och inverka på tillsynen.
Därtill kommer att en fortsatt utveckling av garantimyndighetens
uppgifter och befogenheter underlättas av att hänsyn inte behöver tas till
en sådan målkonflikt.
Riksbanken har också uppgifter i samband med hanteringen av problem
i banker. Riksbanken svarar för att upprätthålla likviditeten i det finan-
siella systemet och har därför fått möjlighet att lämna krediter till banker
och andra kreditinstitut som drabbats av likviditetsproblem. Det är dock
inte Riksbankens uppgift att hantera problem i finansiella institut som
beror på att instituten har ett otillräckligt eget kapital. Riksbankens
huvudverksamhet är dessutom att ansvara för valuta- och kreditpolitiken
samt att främja ett säkert och effektivt betalningsväsende. Det vore därför
inte ändamålsenligt att ålägga Riksbanken ansvaret för det svenska garanti-
systemet.
Riksgäldskontoret har bl.a. i uppgift att samordna myndigheters verk-
samhet med statliga garantier och statliga lån till näringslivet. Med
hänsyn till dessa uppgifters karaktär vore ett ansvar för garantisystemet
främmande för Riksgäldskontoret. Kontorets huvuduppgift är dessutom
att ta upp lån och att förvalta statsskulden så kostnadseffektivt som
möjligt. Av dessa skäl vore det inte lämpligt att ge kontoret en uppgift
som direkt anknyter till utbetalningar av ersättningar till kontoinnehavare
i banker.
Bankstödsnämndens övergripande mål är att genom stödåtgärder till
banker och vissa andra kreditinstitut verka för att stabiliteten i betalnings-
systemet garanteras och kreditförsörjningen tryggas. Nämndens uppgifter
är att sköta stödfrågor genom att analysera den finansiella situationen i
de enskilda institut som ansöker om stöd och utforma förslag till villkor
för stödet samt besluta om stöd.
Det nuvarande statliga åtagandet, som är av extraordinär natur, är
temporärt. Det skall avvecklas när förhållandena är sådana att det inte
längre föreligger något hot mot stabiliteten i det finansiella systemet och
utan att fordringsägarnas intressen riskeras. Som redan nämnts har för-
beredelserna för en avveckling inletts. Någon tidpunkt har emellertid inte
bestämts. Som angivits tidigare finns det inget hinder mot att garantisys-
temet träder i kraft medan det statliga åtagandet kvarstår. Bortsett från
värdepappersbolagen torde något ersättningsfall emellertid inte kunna
aktualiseras så länge som det statliga åtagandet inte avvecklats, eftersom
åtagandet innebär att staten garanterar att banker och vissa andra kredit-
institut kan fullgöra sina förpliktelser i rätt tid.
77
Den verksamhet som Bankstödsnämnden för närvarande bedriver är Prop. 1995/96:60
enkelt uttryckt att förvalta ingångna stödavtal, hålla beredskap för
eventuellt nya stödinsatser och förvalta statens ägande i Securum, Retriva
och Nordbanken. Som Bankstödsnämnden anfört kommer en avveckling
av det statliga åtagandet sannolikt innebära att nämndens ansvarsområde
begränsas till att endast avse uppgiften att förvalta och avveckla statens
ägande i de berörda bolagen och insättningsgarantin med den här
föreslagna ordningen. Utövandet av en ägares uppgifter i en bank är, från
principiella utgångspunkter, inte lätt att förena med en roll som i
framtiden kan tänkas innefatta deltagande i en rekonstruktion av en
krisdrabbad bank. Det finns dock all anledning att anta att rollkonflikten
aldrig kommer att uppstå ens om garantimyndighetens uppgifter i
framtiden kommer att få denna inriktning, eftersom Nordbanken skall
säljas. Därmed återstår endast förvaltningen av aktierna i Securum och
Retriva, en uppgift som principiellt inte strider mot garantimyndighetens
uppdrag. Däremot skiljer sig uppgifterna åtskilligt åt till sin karaktär. Att
nämndens kvarvarande uppgifter efter en avveckling av det statliga
åtagandet kommer att vara så pass disparata, bör föranleda att andra
former för statens ägande övervägs. Denna fråga får dock behandlas i ett
senare sammanhang.
Ovan har angetts att Banklagskommittén skall överväga om det svenska
garantisystemet bör ges vidare uppgifter med möjlighet att förhindra att
ett institut kommer i finansiella svårigheter eller att delta i en rekonstruk-
tion av en bank. Som bl.a. Riksrevisionsverket påpekat förefaller det
naturligt att i det sammanhanget och i ljuset av de förslag som då läggs
fram även överväga frågan om var ansvaret för garantisystemet slutligen
bör läggas. Med hänsyn till de betydande vinster som till dess följer med
att hanteringen av garantisystemet läggs på en befintlig myndighet, bör
Bankstödsnämnden utöver sina nuvarande uppgifter även få till uppgift
att ansvara för det svenska garantisystemet. Även om denna lösning visar
sig vara temporär, är det väsentligt att Bankstödsnämnden organiseras
och ges de resurser som administrationen av garantisystemet kräver. De
nackdelar ur administrativ synvinkel som Bankstödsnämnden anfört bör
därigenom kunna hanteras.
Bankstödsnämndens förvaltningskostnader för administrationen av
garantisystemet bör anslagsfinansieras. Avgifter motsvarande för-
valtningskostnaderna bör tas ut av de banker som omfattas av garantisys-
temet. Avgifterna redovisas under en inkomsttitel på statsbudgeten.
Härigenom tillgodoses principen om bruttoredovisning på statsbudgeten
samtidigt som kostnaderna för verksamheten inte påverkar budgetsaldot.
Tekniken för finansieringen blir därmed i princip densamma som den
som tillämpas för den nuvarande verksamheten vid nämnden.
Av administrativa skäl är det olämpligt att Bankstödsnämnden anvisas
ett separat ramanslag för administrationen av garantisystemet vid sidan
av sitt nuvarande ramanslag. Nödvändiga resurser för att klara garanti-
verksamheten bör i stället budgeteras i det befintliga anslaget. Däremot
skall nämnden göra tydlig skillnad mellan de förvaltningskostnader som
78
härrör från den nuvarande verksamheten och de som uppkommer i Prop. 1995/96:60
garantiverksamheten. Därmed säkerställs att det inte sker någon
sammanblandning av kostnader mellan de båda verksamhetsområdena.
Garantisystemet föreslås träda i kraft den 1 januari 1996. De kostnader
som uppkommer för uppbyggnaden och administrationen av garantisyste-
met under innevarande budgetår har inte budgeterats i Bankstödsnämn-
dens anslag. Enligt nämndens uppskattningar kommer de totala kost-
naderna för detta att uppgå till ca 5,5 miljoner kronor. Merparten av
dessa kostnader utgörs av köp av konsulttjänster. Enligt regeringens
bedömning bör det dock vara möjligt att rymma dessa tillkommande
kostnader inom det anslag som anvisats nämnden för budgetåret 1995/96.
Skälet till detta är att den nuvarande verksamheten med stor sannolikhet
kommer att få en mindre omfattning än vad som förutsattes vid bud-
geteringstillfallet.
Bankstödsnämnden har pekat på behovet av att inrätta en särskild
beredskapsstyrka och särskilda system för utbetalningar av ersättning i
händelse av ett större bankfallissemang. Enligt Bankstödsnämnden har
den reguljära organisationen knappast kompetens, kapacitet och de
resurser som krävs för att kunna klara den verksamhet som måste
bedrivas under sådana extraordinära omständigheter som måste förutsättas
råda i samband med ett större fallissemang. Regeringen har för avsikt att
återkomma till riksdagen i denna fråga i samband med 1997 år budget-
proposition.
Regeringens förslag: Bankstödsnämnden skall betala ut ersättning
enligt garantin till insättama så snart det kan ske och senast inom tre
månader från den dag allmän domstol försatt en bank i konkurs eller
en behörig utländsk myndighet förklarat att insättningar hos ett
bankföretag, vars filial här i landet anslutit sig till det svenska
garantisystemet, är indisponibla.
Har en svensk bank försatts i konkurs, skall konkursförvaltaren
lämna de uppgifter till nämnden som den behöver för att betala ut
ersättning till insättama. Konkursförvaltaren skall även i övrigt
lämna nämnden det biträde som den behöver för utbetalning av
ersättning.
Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag. Promemorian innehåller inget förslag om att konkursförvaltaren
skall lämna nämnden det praktiska biträde som nämnden kan behöva för
att klara av att betala ut ersättning i rätt tid.
79
I promemorian föreslås till skillnad från regeringens förslag att den
utdelning i en konkurs som en insättare fått för sin fordran skall räknas
av från den ersättning som därefter betalas ut från garantisystemet. I
promemorian föreslås även att om nämnden inte betalat ut ersättning
inom tre månader från den dag då insättningen blev indisponibel, skall
ränta därefter utgå på det belopp som insättaren är berättigad till.
Remissinstanserna lämnar förslagen i stort sett utan erinran.
Bankstödsnämnden förutsätter att den information som de av garantisys-
temet omfattade instituten skall lämna till garantimyndigheten inkluderar
de uppgifter som myndigheten behöver för att betala ut ersättning och att
det inte bara är konkursförvaltaren/konkursboet som skall lämna uppgifter
i detta skede. Enligt Bankstödsnämnden behövs även en bestämmelse med
innebörd att både institutet och konkursboet skall lämna myndigheten det
praktiska biträde som myndigheten kan behöva för utbetalningen. Vidare
föreslår Bankstödsnämnden beträffande betalningsfristerna att det i
lagtexten endast bör anges att ersättningen skall "hållas tillgänglig" eller
liknande inom fristen.
Skälen för regeringens förslag: En allmän domstols beslut om kon-
kurs, som innebär att en insättning hos en bank är indisponibel, skall
medföra att ersättning skall betalas ut till insättama så snart det är möjligt
i den mån deras medel skyddas av garantin. Ersättningen skall normalt
kunna betalas ut inom tre månader från beslutet enligt artikel 10.1 i
direktivet. Motsvarande gäller om en behörig utländsk myndighet
förklarat att insättningar hos ett bankföretag, vars filial här i landet
omfattas av det svenska garantisystemet, är indisponibla.
Nämnden har inledningsvis att bestämma kretsen av ersättningsberät-
tigade insättare. Detta kan ske genom att nämnden ges tillgång till de
uppgifter som skall finnas hos banken angående kontoinnehavare hos
banken vid tidpunkten för beslutet. Genom konkursförfarandet får
konkursförvaltaren tillgång till och kan infordra uppgifter angående
bankens förhållanden som är av betydelse för konkursboets rätt. För att
nämnden skall kunna få tillgång till de uppgifter som den behöver för att
kunna fullgöra sin uppgift att snabbt betala ut ersättningar till insättama
bör konkursförvaltaren lämna nödvändiga uppgifter till nämnden.
Med ledning av de uppgifter som konkursförvaltaren skall lämna om
bankens tillstånd vid konkursen, torde nämnden normalt kunna betala ut
ersättning till berörda insättare inom betalningsfristen. I ersättningsbe-
skedet bör anges vilket belopp som kommer att betalas ut och hur detta
belopp bestämts. Vidare bör en insättare ges möjlighet att göra in-
vändningar mot utbetalningen av ersättningen. Det kan bli aktuellt om
t.ex. insättaren anser att ersättningen borde ha bestämts på annat sätt eller
ersättningsanspråket överlåtits till någon annan och ersättningen rätteligen
skall betalas ut till denne. Det avgörande är, enligt direktivets bestämmel-
se i artikel 10.1, att nämnden skall kunna verkställa betalningen inom
betalningsfristen. Som Bankstödsnämnden föreslagit bör det tidsmässiga
kravet på att ersättningen skall vara utbetald därför inte ställas högre än
att nämnden skall hålla ersättningen tillgänglig för lyftning inom fristen.
Prop. 1995/96:60
80
Detta innebär att ersättningen, på grund av omständigheter på insättarens Prop. 1995/96:60
sida, kan komma att faktiskt betalas ut efter den stadgade betalnings-
fristen. Det är däremot uteslutet enligt huvudregeln i direktivet att detta
kan ske på grund av att nämnden inte aktivt försöker fullgöra sin uppgift
att verkställa utbetalningen.
Det bör understrykas att hanteringen måste gå snabbt. En bärande tanke
bakom insättningsgarantin är att dess viktigaste syfte är att skydda
privatpersoner och småföretag. Det kan antas att det för dessa grupper
inte bara är viktigt att ersättning lämnas, utan också att utbetalningen sker
med så litet dröjsmål som möjligt. Det ankommer på nämnden att inrätta
sin organisation och rutiner på ett sådant sätt att insättamas berättigade
förväntningar i detta avseende infrias. Av de skäl som Bankstödsnämnden
framfört bör konkursförvaltaren lämna nämnden det praktiska biträde i
övrigt som nämnden kan behöva för att klara av att betala ut ersättning
i rätt tid. Den föreslagna tidsfristen får således inte utgöra ett riktmärke
för när utbetalningen skall göras, utan är avsedd att sätta en gräns för hur
lång tid som får gå från det att de insatta medlen blivit indisponibla. Med
hänsyn till detta behövs knappast någon regel av det slag som föreslogs
i promemorian om att ersättningsbeloppet efter viss tid skall bli räntebä-
rande.
I avsnitt 9.4 har angivits att en tillämpning av allmänna civilrättsliga
regler torde vara avgörande för nämndens utbetalning av ersättning. I ett
fordringsförhållande kan emellertid oklarhet på borgenärssidan uppstå
bl.a. på grund av att fordringen överlåtits eller att fordringen innehas av
flera borgenärer, t.ex. därför att ett bankkonto öppnats i två eller flera
personers namn. Detta gäller inte minst om borgenärerna tvistar om
behållningen på kontot eller, i det första fallet, nämnden inte känner till
överlåtelsen. Av lätt insedda skäl kan den tidsutdräkt som garantiförfaran-
det innebär bidra till att tveksamhet uppstår för nämnden angående till
vem ersättningen från garantisystemet skall betalas ut. Garantiförfarandet
kan sägas innebära att nämnden träder in mellan den aktuella banken i
konkurs och berörda kontoinnehavare. Denna ordning innebär emellertid
inte att det för nämnden kommer att råda en annan fordringsrättslig
situation än den som gällde för banken innan den försattes i konkurs. En
utgångspunkt vid införandet av ett garantisystem i Sverige bör vidare vara
att särlösningar skall undvikas. Särskilda regler om oklarhet på borge-
närssidan bör därför inte heller införas. I insättningsgarantisammanhang
får en situation när en fordran på banken överlåtits eller kontoinnehavar-
na tvistar om behållningen på ett delat konto bedömas med utgångspunkt
från allmänna civilrättsliga regler.
För att undvika att nämnden gör sig skyldig till dröjsmål mot den som
sedermera visar sig ha varit rätt borgenär, kan nämnden prestera betal-
ningen till länsstyrelsen enligt bestämmelserna i lagen (1927:56) om ned-
sättning av pengar hos myndighet. I så fall behöver nämnden inte ta i
anspråk möjligheten att ansöka om förlängning av utbetalningsfristen (se
avsnitt 13.2).
6 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 60
81
Prop. 1995/96:60
Regeringens förslag: Länsrätten prövar på ansökan från nämnden
om tidsfristen kan förlängas. En sådan förlängning får inte överstiga
tre månader. På begäran av nämnden får länsrätten bevilja ytterligare
två förlängningar. En förlängning av tiden får bara medges om
synnerliga skäl föreligger. Den sammanlagda tid inom vilken nämn-
den skall ha reglerat ett ersättningsfall får således inte överstiga tolv
månader.
Den som har en insättning i en svensk bank förlorar sin rätt till
ersättning, om han inte gör anspråk på ersättningen innan han
förlorat sin rätt till utdelning i bankens konkurs.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag utom
beträffande tidpunkten för preskription av en insättares rätt till ersättning
från garantisystemet i händelse av ett ersättningsfall. Regeringens förslag
ansluter till vad som stadgas i konkurslagen angående preskription av en
borgenärs rätt till utdelning i en konkurs.
Remissinstanserna lämnar förslaget i stort sett utan erinran.
Kammarrätten i Jönköping framhåller att det från rättssäkerhetssyn-
punkt är angeläget att beträffande möjligheten att förlänga den tidsfrist
inom vilken ersättning skall betalas ut begreppet synnerliga skäl utvecklas
ytterligare.
Skälen för regeringens förslag: Direktivet föreskriver att utbetalning
av ersättning skall kunna göras inom tre månader. Direktivet medger
emellertid undantag från huvudregeln. Artikel 10.2 i direktivet anger inte
närmare vilka situationer som avses eller som kan anses vara tillräckligt
speciella för att utgöra grund för en förlängning av tidsfristen. I artikeln
anges endast att en ansökan om förlängning av fristen kan göras under
extraordinära omständigheter och i särskilda fall.
Av ordalydelsen att döma skall denna möjlighet användas restriktivt.
Detta bör också vara utgångspunkten vid utformningen av det svenska ga-
rantisystemet med hänsyn till dess funktion av konsumentskydd. Det är
väsentligt att tidsfristen enligt huvudregeln bör kunna förlängas bara om
synnerliga skäl föreligger. Även om det vore önskvärt att, som Kammar-
rätten i Jönköping anfört, begreppet synnerliga skäl preciserades, är det
svårt att förutsäga när en sådan situation har uppkommit som motiverar
en förlängning av tidsfristen. Ett exempel, låt vara orealistiskt, skulle
kunna vara att det i den aktuella bankens räkenskaper visar sig råda en
sådan oreda att kretsen av insättare, eller deras insättningars storlek, inte
låter sig bestämmas utan tidskrävande arbete. Ett annat exempel som bör
kunna föranleda en viss förlängning av fristen är att någon som nämnden
inte bedömt vara ersättningsberättigad framställer ett krav på ersättning
från garantisystemet så sent att nämnden inte har några praktiska
möjligheter att ta ställning till detta krav och verkställa en utbetalning
82
inom tidsfristen. Det sagda innebär att en förlängning av fristen bör
kunna komma i fråga även i ett enskilt fall. Fristen bör aldrig förlängas
mer än vad som är nödvändigt.
En ansökan från nämnden om förlängning av fristen bör prövas av
allmän förvaltningsdomstol, dvs. i första hand av länsrätten.
Det bör observeras att en tidsfrist inte i något fall får åberopas mot en
insättare i de fall denne inte har kunnat göra sina anspråk på utbetalning
av ersättning från garantisystemet gällande i tid, dvs. inom den för ersätt-
ningsfallet aktuella betalningsfristen. Detta följer av artikel 10.3 i direk-
tivet och tar sikte inte bara på den tidsfrist som följer av huvudregeln
utan även på en betalningsfrist som förlängts. Denna bestämmelse inskär-
per nämndens ansvar för att utbetalning sker till samtliga insättare som
har ett berättigat anspråk på ersättning från garantisystemet i händelse av
ett ersättningsfall och för även över till frågan om när en insättares rätt
till ersättning från garantisystemet bör preskriberas. På grund av artikel
10.3 kan en bestämmelse inte införas som innebär att rätten till ersättning
går förlorad om ersättningsfallet inte reglerats inom den aktuella
betalningsfristen och detta beror på att insättaren inte gått att få tag på.
Preskription kan med andra ord inte ske redan på detta stadium.
Enligt 11 kap. 18 § konkurslagen (1987:627) anses en konkurs avslutad
när tingsrätten har fastställt utdelningen i konkursen. Detta gäller även
om en tvist angående en fordran som har gjorts gällande i konkursen inte
är slutligt avgjord. Enligt 11 kap. 12 § samma lag förlorar en borgenär
sin rätt till utdelning, om han inte gör anspråk på medlen inom två år
räknat från dagen då beslutet att fastställa utdelningen vann laga kraft,
eller den senare dag då borgenären blev berättigad att lyfta medlen utan
att ställa säkerhet. En förutsättning för att nämnden skall kunna framställa
ett regresskrav mot bankens konkursbo torde vara att nämnden, i förhåll-
ande till konkursboet, trätt i en insättares ställe, se vidare avsnitt 13.5.
Med denna utgångspunkt infinner sig frågan om garantiförfarandet skall
pågå parallellt med konkursförfarandet eller anses avslutat i och med
utgången av betalningsfristen. Efter denna tidpunkt kan visserligen hävdas
att konsumentintresset inte väger lika tungt och att insättaren lika gärna
kan vända sig till konkursboet med sina anspråk. Detta skulle kunna vara
fallet om insättaren garanterades utdelning i bankens konkurs i samma ut-
sträckning som ersättning genom insättningsgarantin. Den utdelning ur
konkursen som en insättare eventuellt får kan emellertid antas bli sämre.
Detta förhållande och bestämmelsen i artikel 10.3 i direktivet talar för att
garantiförfarandet bör upphöra tidigast samtidigt som konkursförfarandet,
dvs. fram till denna tidpunkt skall en insättare ha rätt till ersättning från
garantisystemet framför eventuell utdelning i bankens konkurs. Mot detta
skulle kunna tala att nämnden med denna ordning kan få problem med att
hinna utöva sin regressrätt mot konkursboet om nämnden betalar ut er-
sättning till en insättare först sent under de parallella förfarandena. Med
hänsyn till bestämmelsen i 11 kap. 18 § konkurslagen bör detta emellertid
inte vara något problem. Som angivits ovan är det tillräckligt att nämnden
hinner göra fordringen gällande i konkursen. Om denna ordning inte
Prop. 1995/96:60
83
gällde skulle nämnden i en sådan situation berövas möjligheten att utöva Prop. 1995/96:60
sin regressrätt mot konkursboet. Garantiförfarandet bör således avslutas
tidigast samtidigt som konkursen avslutas. Det kan mot bakgrund av det
anförda inte bli aktuellt att införa en bestämmelse i lagen om insättnings-
garanti som innebär att preskription sker före det att preskription sker
enligt den ovan redovisade regeln i konkurslagen. På grund av regressin-
tresset bör således slutdatum för preskription enligt konkurslagen och
preskription enligt lagen om insättningsgaranti sammanfalla. För in-
sättama är det knappast till någon nackdel att preskription enligt konkurs-
lagen sker före eller senast samtidigt med preskription enligt lagen om in-
sättningsgaranti.
I artikel 10.5 stadgas om ett specialfall när undantag från huvudregeln om
utbetalningsfrist kan göras. Om en kontoinnehavare eller annan person,
som gör anspråk på det belopp som finns innestående på ett konto, ankla-
gas för ett brott som har direkt eller indirekt samband med tvättning av
pengar enligt definitionen i artikel 1 i direktivet (93/308/EEG) om åtgär-
der för att förhindra att det finansiella systemet används för tvättning av
pengar, kan garantisystemet avvakta med alla utbetalningar i väntan på
domstolens dom, oaktat den tidsfrist som fastställts i artikel 10.1-2 i
direktivet om system för garanti för insättningar.
Svensk rätt innehåller redan bestämmelser som ger möjlighet att till-
gripa straffprocessuella tvångsmedel. Enligt 26 kap. rättegångsbalken kan
t.ex. kvarstad komma i fråga om någon är skäligen misstänkt för brott
och det kan skäligen befaras, att han genom att avvika eller genom att
undanskaffa egendom eller annorledes undandrager sig att t.ex. betala
värdet av förverkad egendom eller skadestånd, som kan antagas komma
att på grund av brottet ådömas honom. Någon särskild bestämmelse med
det innehåll som anges i direktivet behöver således inte införas.
84
Prop. 1995/96:60
Regeringens förslag: Om någon genom oriktiga uppgifter eller på
annat sätt har orsakat att ersättning betalats ut obehörigt eller med
för högt belopp, skall återbetalning ske av vad som har betalats ut
för mycket tillsammans med ränta beräknad enligt 6 § räntelagen
(1975:635). Sådan återbetalning skall också ske om någon i annat
fall har tagit emot ersättning obehörigt eller med för högt belopp och
skäligen hade bort inse detta. I sådana fall skall ränta tas ut beräknad
enligt 5 § räntelagen.
Beslut om återbetalning fattas av nämnden. Ett sådant beslut får
verkställas enligt utsökningsbalken.
Om det finns särskilda skäl, får återbetalningsskyldighet enligt
nämndens beslut efterges helt eller delvis.
Promemorians förslag: I princip samma som regeringens. I promemo-
rians förslag anges dock inte att nämnden skall ha rätt att fatta beslut om
att återbetalning skall ske av felaktigt utbetald ersättning. Inte heller
anges att nämndens beslut om återbetalning får verkställas eller att
betalningsskyldighet enligt nämndens beslut får efterges helt eller delvis.
Remissinstanserna lämnar förslaget i stort sett utan erinran.
Bankstödsnämnden påpekar att den föreslagna lagtexten inte ger
garantimyndigheten någon möjlighet att besluta om återbetalning i de an-
givna fallen eftersom den föreslagna utformningen av lagen om insätt-
ningsgaranti endast torde medge att myndigheten driver ett krav på åter-
betalning vid allmän domstol. Konsumentverket anser att hänvisningen till
god tro-situationen inte är korrekt eftersom god tro inte kan anses före-
ligga i de fall när någon mottagit ersättning trots att rätt till utbetalning
inte funnits och denne skäligen bort ha insett detta. Om god tro däremot
kan konstateras, skall återbetalning inte ske enligt Konsumentverket. Hov-
rätten för Nedre Norrland sätter i fråga om det inte behöver införas en
regel om preskription av garantimyndighetens rätt att begära återbetalning
av felaktigt utbetald ersättning.
Skälen för regeringens förslag: Genom garantiförfarandet underrättas
en insättare om den ersättning som kommer att betalas ut till följd av er-
sättningsfallet. De uppgifter angående kontoinnehavama hos den aktuella
banken som nämnden skall få tillgång till efter det att banken försatts i
konkurs bör i allmänhet kunna läggas till grund för bestämmandet av er-
sättningens storlek. Det måste emellertid förutsättas att nämnden i enstaka
fall kan konstatera i efterhand att lämnade uppgifter resulterat i att
ersättning betalats ut trots att rätt till ersättning inte funnits eller med för
högt belopp. Även om nämnden inte i samtliga av dessa fall har
anledning misstänka att försök till missbruk av garantisystemet föreligger,
bör nämnden ges möjlighet att särskilt besluta att en felaktig utbetalning
skall återgå. Den som har tagit emot ersättning och som genom att lämna
oriktiga uppgifter eller på annat sätt orsakat att ersättning betalats ut trots
85
att rätt till utbetalning inte funnits eller med för högt belopp bör därför Prop. 1995/96:60
betala tillbaka vad som har betalats ut för mycket jämte ränta beräknad
enligt 6 § räntelagen (1975:635). Sådan återbetalning bör också ske om
någon i annat fall har tagit emot ersättning trots att rätt till utbetalning
inte funnits eller med för högt belopp och den som har tagit emot betal-
ningen skäligen borde ha insett detta. I sistnämnda fall skall ränta utgå
beräknad enligt 5 § räntelagen.
Behov av att, som Hovrätten för Nedre Norrland föreslagit, införa en
bestämmelse om specialpreskription av nämndens återbetalningskrav före-
ligger inte. Reglerna om allmän preskription i preskriptionslagen
(1981:130) bör kunna tillämpas i förekommande fall.
I det första fallet krävs inte att vederbörande varit medveten om fel-
aktigheten. I det andra fallet är han skyddad av god tro, dvs. det krävs
för återbetalningsskyldighet att han varit medveten om eller i vart fall
borde ha insett felaktigheten. I båda fallen är påföljden återbetalning av
vad som har betalats ut för mycket jämte ränta beräknad enligt räntela-
gen. Ränteberäkningama skiljer sig dock åt beroende på om det är det
första eller det andra fallet som är aktuellt, dvs. om mottagaren orsakat
den felaktiga utbetalningen eller inte.
Nämndens beslut om återbetalning bör få verkställas enligt utsöknings-
balken. Beslutet kommer således att utgöra exekutionstitel. Det är
däremot inte lämpligt att föreskriva att återbetalning skall ske trots att
återbetalningsbeslutet inte vunnit laga kraft.
I vissa fall kan det vara rimligt att återbetalningsskyldigheten inte är
absolut. En möjlighet för nämnden att efterge en sådan skyldighet helt
eller delvis bör därför finnas. En förutsättning för eftergift bör dock vara
att det finns särskilda skäl för det. Nämnden har att i varje enskilt fall
pröva om förutsättning för eftergift föreligger.
Regeringens förslag: I fråga om utbetalade ersättningar enligt
garantin inträder staten i insättarens rätt mot banken. Utdelning i
bankens konkurs för insättning som har ersatts enligt garantin
tillfaller staten intill detta belopp.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna lämnar förslaget utan erinran.
Stadshypotek AB påpekar att de i promemorian föreslagna bestämmelser
som reglerar förhållandet mellan en insättare och garantimyndigheten i
samband med utbetalning av ersättning, bör korrigeras för att tillämp-
ningen av paragraferna inte skall medföra olika utfall för parterna
beroende på om ersättningen från garantin skall betalas ut före eller efter
det att utdelning betalas ut i konkursen.
86
Skälen för regeringens förslag: I artikel 11 i direktivet finns en be- Prop. 1995/96:60
stämmelse om subrogation. Där anges att det garantisystem, som inom
ramen för en garanti betalar ut ersättning i anledning av ett ersättningfall,
skall, utan att det påverkar eventuella andra rättigheter enligt nationell
lagstiftning, vara berättigad att vid konkursförfaranden träda i insättamas
ställe för ett belopp som motsvarar det som garantisystemet har betalat
ut till insättaren. Innebörden av detta blir för svenska förhållanden att
staten, genom nämnden, skall försöka få tillbaka så mycket som möjligt
av den ersättning som betalats ut från garantisystemet till följd av ett er-
sättningsfall, dvs. i största möjliga utsträckning söka minimera kost-
naderna för systemet. Med hänsyn härtill bör en bestämmelse om subroga-
tion föras in i lagen om insättningsgaranti. Innebörden av bestämmelsen
är att nämnden träder i insättarens ställe i konkursförfarandet och övertar,
i den omfattning som nämnden ersätter insättaren, kravet mot konkurs-
boet. Insättaren förlorar således sin rätt mot banken upp till den för
garantisystemet tillämpliga beloppsgränsen om 250 000 kronor. Samtidigt
som insättaren i stället får ett motsvarande krav på ersättning från garan-
tin, får nämnden, efter mönster i 28 § lönegarantilagen (1992:497),
samma rätt mot konkursboet genom att nämnden träder i insättarens
ställe. Den på detta sätt förvärvade fordran mot konkursboet kan nämn-
den bevaka i konkursen enligt vanliga konkursrättsliga regler. Nämnden
kan utöva sin regressrätt i samma utsträckning som utbetalning av er-
sättning sedan sker. Nämndens ansvar gentemot insättaren begränsas såle-
des av beloppsgränsen. På grund av denna gräns hänvisas de insättare
som har tillgodohavanden i banken som överstiger 250 000 kronor till
konkursboet beträffande överskjutande belopp.
Det sagda medför att nämnden, utöver att vara berättigad till vederbör-
lig andel av konkursboets tillgångsmassa, har att utöva de befogenheter
som kan tillkomma en borgenär enligt reglerna om konkurs. Detta inne-
bär att nämnden bl.a. kan påkalla återvinning, framställa anmärkning mot
bevakning, invända mot konkursförvaltarens utdelningsförslag och väcka
skadeståndstalan mot konkursförvaltaren. I detta sammanhang kan näm-
nas att en borgenär som har en fordran hos en bank på grund av en in-
sättning på räkning inte behöver bevaka denna fordran om en uppgift om
insättningsborgenärer bifogats den bouppteckning eller borgenärsför-
teckning som lämntas in till domstolen och fordringsbeloppet och den
upplupna räntan framgår av denna uppgift. Detta undantag för bankkun-
ders fordringar innebär att nämnden inte heller behöver bevaka de ford-
ringar som nämnden, enligt ovan, övertar i och med konkursbeslutet.
Eftersom det svenska garantisystemet även kan omfatta insättningar som
har gjorts på konto hos värdepappersföretag, se avsnitt 19, bör det nu
aktuella undantaget utsträckas till att även avse dessa värdepappersföre-
tag. På så vis kommer samma regler i bevakningssammanhang att gälla
för insättningar hos de institut som kan omfattas av garantisystemet.
Den synpunkt som framförts av Stadshypotek AB har beaktats i rege-
ringens lagförslag, se avsnitt 13.1.
87
Prop. 1995/96:60
Regeringens förslag: Sekretess gäller i ärenden om ersättning enligt
lagen om insättningsgaranti för uppgift om personliga eller ekono-
miska förhållanden för den som enligt nämnda lag är att anse som
insättare, om det kan antas att denne lider skada eller men om
uppgiften röjs.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst
tjugo år.
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag. I promemorian föreslås inte att sekretess skall gälla i insättnings-
garantisammanhang om en insättare kan antas lida men om en uppgift
röjs.
Remissinstanserna lämnar förslaget utan erinran.
Datainspektionen saknar närmare överväganden kring sekretessens om-
fattning eller bestämmelsens utformning. Inspektionen ifrågasätter om det
skydd som enskilda personer åtnjuter hos sin bank skall försämras om
uppgifter förs över till garantimyndigheten. Vidare anser inspektionen att
det finns anledning att överväga om också rekvisitet men bör omfattas av
regleringen.
Skälen för regeringens förslag: Innebörden av att garantisystemet tas
i anspråk till följd av ett ersättningsfall är som nämnts att nämnden skall
bestämma och betala ut ersättning till berörda insättare hos banken. För
att klara av denna uppgift inom föreskriven tid behöver nämnden få till-
gång till de uppgifter som finns angående kontoinnehavama hos den ak-
tuella banken vid tidpunkten för beslutet att försätta banken i konkurs.
Nämndens behov av uppgifter för att kunna bestämma ersättningens stor-
lek och verkställa utbetalningen av ersättningen, bör i princip kunna be-
gränsas till att avse aktuella kontouppgifter och andra uppgifter av ekono-
misk karaktär. Nämnden kan emellertid komma att få tillgång även till
uppgifter om personliga förhållanden, t.ex. i samband med en tvist om
ett tillgodohavande hos en bank.
Enligt 1 kap. 10 § bankrörelselagen gäller att enskildas förhållanden till
en bank inte får obehörigen röjas. Banksekretessen omfattar såväl munt-
liga uppgifter som uppgifter i handlingar. Alla uppgifter som rör en bank-
kunds mellanhavanden med banken, oavsett om de är dokumenterade
eller inte, är alltså underkastade banksekretessen. Denna inskränks i viss
utsträckning genom uttryckliga lagbestämmelser, som innebär en skyldig-
het för en bank att på begäran lämna myndigheter vissa uppgifter, t.ex.
4 kap. 15 § utsökningsbalken och 3 kap. 17 § taxeringslagen (1990:324).
I det allmännas verksamhet tillämpas inte banksekretessbestämmelsema
utan reglerna i sekretesslagen (1980:100). I Bankstödsnämndens verksam-
het gäller i dag sekretess enligt 8 kap. 6 § sekretesslagen för uppgifter
88
som rör stödmottagamas verksamhet. Detta framgår av 2 § sekretessför- Prop. 1995/96:60
ordningen (1980:657) jämte punkt 83 i bilagan till denna förordning.
Om en bank försätts i konkurs skall ett garantiförfarande inledas
parallellt med konkursförfarandet. Genom konkursförfarandet får konkurs-
förvaltaren tillgång till och kan infordra uppgifter angående bankens för-
hållanden som är av betydelse för konkursboets rätt. Som tidigare har
framgått (avsnitt 13.1) föreslås att nämnden skall få tillgång till de upp-
gifter som den behöver för att kunna fullgöra sin uppgift att snabbt betala
ut ersättningar till insättama genom att konkursförvaltaren, och i viss ut-
sträckning banken, lämnar nödvändiga uppgifter till nämnden. Därigenom
får nämnden del av sekretessbelagda uppgifter om bankkundemas person-
liga eller ekonomiska förhållanden. Den sekretess som i dag gäller för
Bankstödsnämndens verksamhet avser endast uppgifter som Bankstöds-
nämnden får del av i sin stödverksamhet. När Bankstödsnämnden även
skall ges i uppgift att ansvara för garantisystemet bör därför en bestäm-
melse införas i sekretesslagen till skydd för insättare.
En förutsättning för sekretess är här att det kan antas att den enskilde
lider skada eller men om uppgiften röjs. Ett rakt skaderekvisit bör således
gälla. Presumtionen är alltså för offentlighet. Efter en avvägning mellan
den enskildes intresse av sekretesskydd och allmänhetens intresse av
insyn föreligger inte någon anledning att föreskriva strängare sekretess
i insättningsgarantisammanhang.
I fråga om uppgift i allmän handling bör sekretessen gälla i högst tjugo
år.
Regeringens förslag: Ersättning från garantin skall vid inkomst-
beskattningen behandlas som om ersättningen betalats av det institut
hos vilken insättningen finns. Ersättningen skall i första hand anses
utgöra ersättning för insatt kapitalbelopp. Till den del ersättningen
avser upplupen ränta, skall den vid inkomstbeskattningen behandlas
som inkomstränta. Vid återbetalning av ersättning skall den del av
ett återbetalat belopp som inte avser ersättning för det insatta
kapitalbeloppet jämställas med ränteutgift. Skyldighet införs för
nämnden att lämna kontrolluppgift om utbetald eller återbetald er-
sättning till den del ersättningen skall behandlas som inkomstränta
eller utgiftsränta och att göra skatteavdrag för betalning av prelimi-
när A-skatt.
Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Riksskatteverket förutsätter att avsikten är att felak-
tigt utbetalat belopp som återbetalas, skall vara avdragsgillt såsom ränte-
betalning för den återbetalningsskyldige, och föreslår att detta regleras i
89
lagen om insättningsgaranti. Skyldighet för mottagaren att i dessa fall
lämna kontrolluppgift bör framgå av 3 kap. 25 a § lagen (1990:325) om
självdeklaration och kontrolluppgifter, LSK.
Övriga remissinstanser kommenterar inte förslaget eller lämnar det
utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Ett ersättningsbelopp som betalas ut
från garantisystemet kan avse dels ersättning för insatta medel (kapitalbe-
lopp), som blivit indisponibla på grund av ersättningsfallet, dels ersätt-
ning för upplupen ränta. Till den del utbetald ersättning avser upplupen
ränta bör allmänna regler om skatteplikt gälla. Om en tillämpning av den
för garantisystemet gällande beloppsgränsen innebär att en insättare inte
ersätts fullt ut, skall det utbetalda ersättningsbeloppet i första hand anses
utgöra ersättning för kapitalbeloppet. Till den del ersättningen avser upp-
lupen ränta, skall den vid inkomstbeskattningen behandlas som inkomst-
ränta. Om ett utbetalt ersättningsbelopp skall återbetalas bör särskilt reg-
leras att den del av beloppet som inte avser ersättning för kapitalbeloppet
skall jämställas med ränteutgift. Detta bör ske i den föreslagna lagen om
skatteregler för ersättning från insättningsgarantin.
Enligt 3 kap. 22 § LSK skall under där angivna förutsättningar den
som betalar ut skattepliktig ränta lämna kontrolluppgift om räntan. Enligt
39 § 3 mom. uppbördslagen (1953:272) jämfört med 3 § 2 mom. samma
lag föreligger i sådant fall även skyldighet att göra skatteavdrag för betal-
ning av preliminär A-skatt som mottagaren skall betala. I promemorian
har föreslagits att skyldigheten att lämna kontrolluppgift och att göra
skatteavdrag avseende utbetalt ersättningsbelopp skall övergå på nämnden
till den del ersättningen skall behandlas som ränta. Som promemorians
lagförslag är utformat skulle dock uppgiftsskyldighet beträffande svenska
instituts filialer utomlands uppkomma endast i undantagsfall. Nämnden
bör vara skyldig att lämna kontrolluppgift för samtliga fall av ränteutbetal-
ningar. En sådan skyldighet bör, för att vara heltäckande och för att
problem inte skall uppstå med den åtföljande avdragsskyldigheten för
preliminär skatt, lämpligen införas i 3 kap. 22 § LSK. Motsvarande kont-
rolluppgiftsskyldighet beträffande återbetalning som skall jämställas med
utgiftsränta bör införas i 3 kap. 25 a § LSK.
Prop. 1995/96:60
90
Prop. 1995/96:60
Regeringens förslag: Garantisystemet skall finansieras med avgifter
som betalas årligen av de banker som omfattas av insättnings-
garantin. Dessa avgifter skall placeras på ett räntebärande konto i
Riksgäldskontoret sedan nämndens förvaltningskostnader för garantin
har räknats av. Kontots medel får tas i anspråk endast för betalning
av ersättning till insättare enligt garantisystemets regler.
Promemorians förslag avviker från regeringens förslag på så sätt att
avgifterna föreslås tillföras en fond som förvaltas av nämnden och som
skall placera i tillgångar utan kreditrisk och med hög likviditet. Prome-
morians förslag innehåller även en möjlighet för regeringen att meddela
närmare föreskrifter om placeringen av fondens tillgångar.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser kommenterar inte för-
slaget. Riksgäldskontoret anser att det finns starka skäl att komplettera de
fonderade medlen med ett utvidgat ansvar för bankerna i stället för att
statens ansvar tar vid när fondmedlen utnyttjats till fullo. Kontoret menar
att denna princip bör leda till att bankerna får starkare incitament för att
ta omsorg om avgiftssystemet. Kontoret ser vidare vissa fördelar med en
privat modell, inom offentligt givna ramar, för garantisystemet. Stads-
hypotek AB påpekar att garantifondens skatterättsliga status inte berörs i
förslaget. Det förutsätts att fonden ej är ett skattesubjekt och att all av-
kastning kan fonderas, så att fondtaket kan nås snabbare än om avskatt-
ning sker och att avgiftsuttaget med tiden kan begränsas till vad som er-
fordras i tillskott utöver avkastningen. Svenska Bankföreningen presen-
terar ett alternativt finansieringssystem för insättningsgarantin. Detta
system redovisas i avsnitt 14.2.
Enligt Svenska Fondhandlareföreningen bör det vara möjligt för institu-
ten själva att med hänsynstagande till rimliga skyddsaspekter kunna på-
verka förvaltningen av medlen. Aktiefrämjandet har synpunkter på lämp-
ligheten i att garantifonden skall placera endast i svenska statsskulds-
papper. Aktiefrämjandet menar att dessa instrument inte är helt riskfria
och likvida. Det är inte otänkbart att det kan finnas ett ömsesidigt sam-
band mellan ett nationellt bankfallissemang och tilltron till den svenska
statens reala betalningsförmåga. Enligt Aktiefrämjandet bör därför place-
ringsrätten vidgas till både reala och nominella likvida placeringar med
god riskspridning, t.ex. statsskuldspapper i högrankade länder och kanske
rent av s.k. blue chipsaktier.
Skälen för regeringens förslag: Regler om finansiering av insättnings-
garantin skall säkerställa att utbetalning av ersättningar till garanterade in-
sättare kan ske i händelse av bankfallissemang. Direktivet lämnar med-
91
lemsländema stort utrymme att utforma metoderna för finansiering av Prop. 1995/96:60
garantisystemet under förutsättning att kostnaderna bärs av bankerna
själva. Det förslag till finansiering av system för garanti för insättningar
som här lämnas vilar på denna grundtanke.
I huvudsak kan ett garantisystem finansieras på tre sätt.
1) Nämnden lånar det belopp som krävs för att tillgodose insättama.
Bankerna bestrider därefter kostnaderna för denna upplåning.
2) Bankerna betalar garantisystemets kostnader i efterhand sedan ett
fallissemang inträffat genom att infria ställda garantier eller andra
bindande utfästelser.
3) Bankerna betalar avgifter i förskott, t.ex. årligen, som fonderas.
Det finns flera faktorer som är vägledande för valet av metod för finan-
siering av garantisystemet. En är att garantisystemet skall vara verksamt
och trovärdigt redan från systemets startdatum. En annan viktig faktor
har att göra med att garantisystemet kan komma att belastas med betydan-
de utbetalningar av ersättningar vid svårförutsägbara tillfällen. Eftersom
kostnaderna skall bäras av bankerna är det lämpligt att sprida bankernas
betalningar av dessa över tiden. Om betalningarna inte sprids riskerar ett
fallissemang i en bank att leda till betydande finansiella påfrestningar för
övriga banker. Sannolikheten är stor att de övriga bankernas finansiella
tillstånd i detta läge inte heller är tillfredsställande. Denna risk förstärks
av att det svenska banksystemet innehåller relativt få aktörer.
En upplåningsmöjlighet 1) är en förutsättning för att garantisystemets
syfte att betala ut ersättningar till skyddade insättare skall uppfyllas med
full trovärdighet. Eftersom utbetalningar av ersättningar kan omfatta be-
tydande belopp vilka därefter följs av betydande inflöden till nämnden
genom utdelning i konkursen är det lämpligt att skapa en möjlighet att
parera tillfälliga nettoutflöden med upplåning. Det är dock mindre lämp-
ligt att bankerna bestrider systemets kostnader enbart i efterskott via finan-
sieringen av sådan upplåning eftersom detta inte ger tillräcklig spridning
av betalningarna över tiden.
Om bankerna skulle belastas med garantisystemets kostnader enbart i
efterskott, dvs. i samband med fallissemang, skulle detta som nyss
nämnts kunna innebära stora påfrestningar på bankerna i en situation då
det finansiella tillståndet i banksystemet kan vara svagt. Finns medel av-
satta enligt alternativ 3) minskar i motsvarande utsträckning risken för att
betalningar till garantisystemet orsakar finansiella svårigheter för ban-
kerna i allmänhet. Dessutom har förskottsinbetalningar av avgifter de för-
delarna att bankernas betalningar av systemets kostnader sprids ut över
tiden samt att den bank som fallerar har varit med och betalat. Det finns
således avgörande fördelar med förskottsinbetalningar av avgifter. En
successiv fondering av inbetalda avgifter bör ge stabilitet åt systemet.
Riksgäldskontoret förespråkar i sitt remissyttrande ett system som inne-
bär att metoderna 2) och 3) kombineras. Om fonderingen av avgiftsmed-
len inte förslår skall bankerna infria ställda garantier innan statens ansvar
inträder. Kontoret menar att bankerna får starkare incitament att ta
omsorg om systemet med denna uppläggning.
92
Konstruktionen innebär att ställda garantier av bankerna ersätter viss Prop. 1995/96:60
del av nämndens upplåningsbehov vid ett fallissemang. Detta alternativ
riskerar medföra högre kostnader för bankerna vid ett enskilt tillfälle än
vad som kan anses lämpligt. Om en bank fallerar finns det risk för att
vissa banker inte kan infria sina åtaganden till garantisystemet utan att
själva råka i finansiella svårigheter. Denna situation innebär en risk för
dominoeffekter och instabilitet i banksystemet.
En ytterligare olämplig egenskap hos ett finansieringssystem som enbart
bygger på efterskottsbetalning av garantisystemets kostnader, dvs. enligt
metoderna 1) och 2), är att den fallerande banken, som kanske har haft
det största risktagandet i sin verksamhet, inte har betalat in några medel
till garantisystemet. Om överlevande banker tvingas infria stora garantiå-
taganden till följd av att en annan bank fallerat, som kanske bedrivit en
verksamhet med hög risk, uppmuntras förmodligen inte bankerna att be-
gränsa sitt risktagande. Tvärtom kan detta medföra ökat risktagande.
Slutsatsen är att garantisystemet skall finansieras huvudsakligen genom
att bankerna årligen betalar avgifter i förskott. Dessa medel skall placeras
utan kreditrisk. Det är vidare betydelsefullt att medlen är placerade så att
de snabbt kan göras likvida och tillgängliga för utbetalning av ersätt-
ningar till insättare i händelse av fallissemang i en bank.
En placeringsform som uppfyller de nämnda kriterierna är räntekonto
i Riksgäldskontoret. Denna kontotyp är avsedd för placering av myndig-
heters inlåning och har den fördelen, jämfört med promemorians förslag,
att fondförvaltningskostnader inte uppkommer. Avgifterna skall alltså
placeras på ett räntebärande konto i Riksgäldskontoret sedan nämndens
förvaltningskostnader för garantin har räknats av.
Bankerna skall inte ställa garantier för utbetalning av ersättningsbelopp
i samband med bankfallissemang. Medlen på Riksgäldskontot skall enbart
få användas för betalning av ersättning till insättare enligt garantisyste-
mets regler. Avsikten är att kontots medel, om det behövs, i helhet skall
användas för att betala ut ersättningar. Först om kontot tömts skall finan-
siering av utbetalningarna enligt metod 1) aktualiseras, dvs. att nämnden
lånar det belopp som krävs för att tillgodose insättama (se avsnitt 14.3).
Detaljerna i detta system för finansiering av insättningsgarantin redovisas
i avsnitten 14.2 och 14.3.
93
Prop. 1995/96:60
Regeringens förslag: Avgifterna skall för banksystemet som helhet
årligen uppgå till ett belopp som motsvarar 0,25 procent av det
garanterade insättningsbeloppet om behållningen på kontot är lägre
än 2,5 procent av det garanterade insättningsbeloppet. Om be-
hållningen är högre skall avgifterna för banksystemet som helhet
uppgå till ett belopp som motsvarar 0,1 procent av det garanterade
insättningsbeloppet. Nämnden skall dock kunna besluta att de sam-
manlagda avgifterna skall uppgå till högst 0,3 procent av det garan-
terade insättningsbeloppet, om ersättningsfall har inträffat som lett
till att nämnden har lånat medel. Hur stort det garanterade in-
sättningsbeloppet är skall bestämmas per den 31 december året
innan. Om garantin för ett institut börjar gälla under ett löpande
kalenderår skall avgiften för det året fastställas med hönsyn till den
tid garantin gällt. Avgiften skall grundas på de garanterade in-
sättningsbeloppet vid årets utgång. Nämnden bestämmer när avgiften
skall betalas.
Promemorians förslag avviker från regeringens förslag på så sätt att
det föreslås att avgifter från bankerna inte skall tas ut om den föreslagna
garantifondens behållning uppgår till minst 2,5 procent av det garanterade
insättningsbeloppet. Dessutom finns inget förslag som behandlar hur
avgiften skall bestämmas för en bank som påbörjar sin verksamhet under
löpande kalenderår.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser kommenterar inte
förslaget. Riksbanken bekräftar den i promemorian beskrivna svårigheten
att fastställa en tillräcklig storlek för garantifonden. Lagen bör därför inte
låsa denna vid ett fast belopp. För att inte belasta svenska kreditinstitut
med konkurrenshämmande stora årliga avgiftsuttag kan övervägas om
fonduppbyggnaden kan spridas över en längre tidsperiod än den
planerade. Riksbanken föreslår en årlig avgift på 0,15 procent av
garanterat belopp till dess fonden uppnått en storlek av 2,5 procent av
garanterat belopp. Därefter bör avgiften sättas ned till 0,10 procent av
garanterat belopp. Riksbanken anser i vart fall att den nuvarande lås-
ningen i lagförslaget vid en maximinivå för garantifonden skall slopas
och ersättas med ett delmål som kompletteras med ett åtagande om en
framtida utredning om eventuella ytterligare ökningar av fonden.
Finansinspektionen har i och för sig ingen invändning mot den riktpunkt
som ställs upp för fondens storlek. Finansinspektionen menar dock att en
avgift på 0,25 procent av garanterat belopp inte kan sägas vara en för-
sumbar kostnad för bankerna. Eftersom denna kostnad kan förväntas över-
vältras på bankkundema bör det övervägas om inte den årliga avgiften
skall sättas lägre, förslagsvis till 0,15-0,20 procent. I stället för att
avgiftsuttagen upphör vid en viss fondbehållning förordar Finansinspek-
tionen, i likhet med Riksbanken, att avgiften trappas ned för de banker
94
som sammantaget betalat 2,5 procent av det garanterade beloppet i avgift Prop. 1995/96:60
över åren. Härigenom skulle även nyetablerade banker bidra med avgifter
i samma utsträckning som de banker som existerat sedan garantisystemets
start. Finansinspektionen är vidare positiv till förslaget i promemorian
att någon återbetalning av avgifter till bankerna inte skall ske. Bankstöds-
nämnden framhåller att en konsekvens av systemet, som kan vara svår att
acceptera för övriga institut, torde bli att svenska institut som bildas efter
det att nivån 2,5 procent har uppnåtts och att utländska institut som
ansluter sig till det svenska systemet efter denna tidpunkt skyddas av
systemet utan någon kostnad. Även om Bankstödsnämnden anser det
rimligt att sådana nytillkommande institut skall bidra till fonden menar
man att det är svårt att ange en formel för hur dessa instituts avgift skall
bestämmas. Svenska Bankföreningen anger ett antal flexibilitetsproblem
med promemorians förslag. Bankföreningen påpekar att detta förslag inte
berör den viktiga frågan hur de banker skall hanteras som kommer in på
marknaden, lämnar den, expanderar eller krymper sin inlåning efter det
att systemet som helhet har uppnått den målsatta fonderingen. Bankföre-
ningen presenterar ett alternativt förslag till finansiering av garantisyste-
met som bygger på att bankerna betalar in sina avgifter på var sitt
räntebärande konto i Riksbanken. Detta kommer att förenkla systemets
förvaltningsarbete jämfört med promemorians förslag, enligt Bankföre-
ningen. De individuellt avskilda kontomedlen gör det möjligt att avgöra
hur stora fondmedel respektive bank betalat in, hur dessa medel förhåller
sig till bankens skyddade insättningar och risktagande samt avgöra om
återbetalning bör ske till följd av att bankens avsatta medel är större än
vad som krävs. Bankföreningen anser att en bank bör få tillbaka den
avkastning som överstiger den för banken bestämda fondnivån. Likaså
bör den få tillbaka pengar från fonden om bankens skyddade inlåning
eller risktagande minskar eller om banken helt lämnar marknaden.
Återförda medel bör tas upp till beskattning, eftersom inbetalda avgifter
har varit avdragsgilla. Bankföreningen framhåller vidare att vid en
konkurs bör i första hand bankens egna avsatta medel tas i anspråk för
uppfyllande av insättningsgarantin. Om inte detta är tillräckligt kan
därefter övriga bankers avsatta medel disponeras. Bankföreningen är av
den meningen att banker som kommer in på bankmarknaden efter att
insättningsgarantin trätt i kraft skall successivt betala in medel på konto
i Riksbanken till dess att den avsedda nivån uppnåtts. Bankföreningen
poängterar betydelsen av att systemet för insättningsgaranti konstrueras
så flexibelt som möjligt så att fördelarna med riskrelaterade avgifter inte
går förlorade. Flexibiliteten motiveras även av att systemet kommer att
vara i funktion lång tid framöver och därför måste innehålla mekanismer
som hanterar förändringar i inlånings- och marknadsstrukturer. Bankföre-
ningen riktar också viss kritik mot promemorians förslag om den målsatta
fondbehållningen. Med hänvisning till en undersökning av tre svenska
bankers garanterade insättningar, storleken på den målsatta behållningen
för den amerikanska insättningsgarantifonden samt en jämförelse mellan
svenska bankers kreditförluster och kostnader vid amerikanska bank-
95
fallissemang argumenterar Bankföreningen för att den föreslagna målsatta
fondbehållningen är för hög.
SAF, Industriförbundet och Företagarnas Riksorganisation har också
invändningar mot att nyetablerade banker inte kommer att betala en lika
stor del av garantisystemets finansiering som äldre banker. Dessa
instanser ansluter sig till det av Bankföreningen framförda förslaget om
att individuella konton upprättas för varje bank. Även Sveriges För-
säkringsförbund påtalar att regler måste utformas som tar sikte på
situationen att ett institut startar verksamhet på den svenska marknaden
i ett skede när fonden för insättningsgaranti har uppnått sin målsatta
behållning. Fristående Sparbankers Riksförbund anser det rimligt att
möjlighet ges till att i ett visst läge utbetala garantifondens avkastning till
bankerna.
Postgirot Bank AB och Posten AB påpekar att förslaget att avgiftsbe-
räkningen skall baseras på det garanterade insättningsbeloppet per den 31
december året innan kommer för Postgirot Banks del att slå orättvist. Vid
årsskiften är behållningen på bankens konton betydligt större än eljest
under året. Förslaget bör därför, enligt Postgirot Bank och Posten AB,
ändras på så sätt att det garanterade beloppet beräknas från en annan
tidpunkt än den 31 december och utgöra ett årsgenomsnitt om särskilda
skäl föreligger.
Prop. 1995/96:60
Avgifternas storlek
I överensstämmelse med direktivet skall garantisystemet bekostas av de
banker som omfattas av systemet. Därför bör de årliga avgifter som
bankerna skall betala motsvara de förväntade årliga kostnaderna för
garantisystemet. Dessa kostnader utgörs till en liten del av nämndens för-
valtningskostnader och till största delen av det årliga värdet av garantiåta-
gandet. Detta värde bestäms av de förväntade kostnaderna för garantisys-
temet i samband med eventuella ersättningsfall.
I den finansiella teorin har det under senare år presenterats en mängd
modeller för hur finansiella garantier, i synnerhet insättningsgarantier,
skall värderas på s.k. aktuariell basis. Aktuariella premier är avsedda att
spegla det förväntade skadeutfallet under den tidsperiod premien avses
vara en ersättning för den utfästa garantin. Det finns emellertid stora
svårigheter med att beräkna sådana premier i praktiken. Det är vanskligt
att uppskatta sannolikheten för en banks fallissemang och att förutsäga
hur stor belastning ett fallissemang skulle utgöra för garantisystemet. Den
aktuariella principen bör emellertid genomsyra grunderna för beräkningen
av avgifterna. I vilken utsträckning detta kan uppnås beror på hur
metodproblemen hanteras. Det önskvärda i att hålla systemet enkelt måste
samtidigt beaktas.
96
Eftersom banksystemets finansiella tillstånd förändras över tiden, och Prop. 1995/96:60
därmed även relationen mellan garantisystemets förväntade kostnader och
inlåningsvolymen, kan det hävdas att avgiftsnivån borde variera över
tiden om en korrekt aktuariell avgiftssättning skall uppnås. Flera skäl
talar dock emot detta. Mätproblemen är svåra. Även om det skulle vara
möjligt att grovt fånga upp vissa förändringar i bankernas finansiella till-
stånd, t.ex. med avancerad finansiell analys, är denna information ändå
ungefärlig. Ett sådant system skulle dessutom innebära högre avgifter just
i tider då höga avgifter är svårare att bära för bankerna. Avgiftsuttaget
föreslås därför motsvara en fast andel av den garanterade insättnings-
volymen.
Problemet gäller således att välja en avgiftsprocent i förhållande till den
garanterade inlåningsvolymen som ungefärligen motsvarar de årliga för-
väntade nettokostnaderna för garantisystemet. Metoderna för uppskatt-
ningen av dessa förväntade nettokostnader bygger på följande faktorer:
1 risken för fallissemang under en viss tidsperiod,
2 den förväntade nettobelastningen på garantisystemet vid ett fallisse-
mang.
Dessa två parametrar är givetvis mycket svåra att uppskatta. Således
måste en beräkning bli mycket ungefärlig. När det gäller faktor 1 bör
uppskattningen inte göras på basis av antalet fallissemang i banksystemet
som helhet. I stället är varje banks individuella konkurssannolikhet av-
görande. Det är de enskilda bankernas finansiella situation som är av
intresse, inte det genomsnittliga finansiella tillståndet i banksystemet. Ett
högt genomsnitt gör inte den svagaste banken starkare.
Samma principer gäller även för hur parameter 2 skall betraktas. Varje
banks förväntade nettobelastning på garantisystemet vid ett fallissemang
skall beaktas, inte ett genomsnitt för banksystemet.
Storleken på nämndens utdelning vid en bankkonkurs beror på
kostnaderna för avvecklingen av banken samt nämndens prioritet i
processen. Amerikanska erfarenheter visar på svårigheter att vid fallisse-
mang utvinna det bokförda värdet på flera typer av banktillgångar,
framför allt på de tillgångar som inte prissätts på väl fungerande
marknader. Detta innebär högre avvecklingskostnader. Nämnden, som
träder i insättamas ställe vid avvecklingsförfarandet, är en oprioriterad
fordringsägare. Således konkurrerar nämnden med andra fordringsägare
med samma prioritetsställning om de tillgångar som finns kvar i boet.
Endast förlagslånen och det egna kapitalet har en lägre prioritetsställning
än nämnden. Således skulle en indikator på nettokostnaden för ett bank-
fallissemang kunna erhållas genom att sätta inlåningen i relation till
värdet av de tillgångar som kan förväntas finnas kvar i konkursboet för
nämndens räkning, justerat för avvecklingskostnader.
Enligt beräkningar i departementspromemorian (Ds 1995:3) uppskattas
systemets förväntade årliga kostnader över en tioårsperiod till i genom-
snitt en knapp miljard kronor. Dessa beräkningar utgår från 1993 års
data. Då detta var ett svagt år för bankerna från soliditetssynpunkt torde
beräkningarna vara något i överkant. En viss överfinansiering kan dock
7 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 60
97
vara funktionell i ett uppbyggnadsskede. Enligt en annan översiktlig Prop. 1995/96:60
beräkning uppskattas det garanterade insättningsbeloppet till ungefar 400
miljarder kronor. Således motsvarar den årliga kostnaden på knappt en
miljard kronor närmare 0,25 procent av det garanterade insättningsbe-
loppet, enligt dessa beräkningar.
Vid uppskattningen av denna kostnad har erfarenheter från det
amerikanska garantisystemet använts till viss del. Det är av värde att
speciellt studera detta system eftersom det varit i bruk längst tid, sedan
1933, och haft de största antalet ersättningsfall.
Fram till och med 1992 har alla amerikanska institut betalat ett belopp
motsvarande en viss andel av sin inlåning i garantipremie, oavsett finan-
siellt tillstånd och risktagande. Därefter har gällt att de individuella av-
gifterna har bestämts till mellan 0,23 procent och 0,31 procent av "total
domestic deposits" utifrån institutens individuella risktagande och
finansiella tillstånd. Den amerikanska garantifonden har nyligen nått sin
"målsatta behållning" på 1,25 procent av den garanterade inlåningen.
Därmed kommer avgiften för de flesta bankerna att sänkas till 0,04
procent av inlåningen samtidigt som de banker som befinner sig i ett
svagt tillstånd fortsättningsvis betalar 0,31 procent av inlåningen i avgift.
Det svenska garantisystemet bör ha en liknande konstruktion som det
amerikanska med avseende på en målsätt behållning på nämndens konto
i Riksgäldskontoret som utlöser en sänkning av avgiftsnivån. Detta är
också i linje med remissynpunkterna från Riksbanken och Finansin-
spektionen samt i viss mån Bankstödsnämnden.
Det totala årliga avgiftsuttaget från banksystemet bör uppgå till 0,25
procent av det totala garanterade insättningsbeloppet upp till den målsatta
nivån. Hur stort det garanterade insättningsbeloppet är skall bestämmas
per den 31 december året innan. Detta datum har valts av främst
praktiska skäl och tar således inte hänsyn till de av Postgirot Bank AB
och Postens AB framförda synpunkterna. Vid en närmare granskning av
insättningsstrukturen för Postgirot Bank AB har den bedömningen gjorts
att valet av detta datum inte slår orättvist för denna banks del. Om
garantin för ett institut börjar gälla under ett löpande kalenderår skall
avgiften för det året fastställas med hänsyn till den tid garantin gällt.
Avgiften skall grundas på det garanterade insättningsbeloppet vid årets
utgång. Detta innebär att en sådan bank debiteras första gången under det
andra år garantin gäller för insättningarna. Avgiften kommer alltså att tas
ut samtidigt för såväl det första som det andra året banken omfattas av
garantin. Avgiften är i skattehänseende att betrakta som en driftkostnad
och är därför avdragsgill för banken.
Enligt data från 31 december år 1994 skulle denna beräkningsprincip
innebära ett årligt avgiftsinflöde till nämnden på ungefär en miljard
kronor. Detta motsvarar ca 0,9 procent av hela banksystemets kapitalbas.
Detta avgiftsuttag skulle, om systemet funnits vid denna tidpunkt minskat
kapitaltäckningsgraden för hela banksystemet från 16,57 procent till
16,39 procent under förutsättning att bankerna ej övervältrar kostnaderna
på kunderna.
98
Den målsatta behållningen på nämndens konto i Riksgäldskontoret bör Prop. 1995/96:60
uppgå till 2,5 procent av den garanterade inlåningen, vilket i dagsläget
motsvarar ungefär 10 miljarder kronor. När denna behållning uppnås,
vilket inträffar efter ca 8 år (förutsatt att inga ersättningsfall inträffar) på
grund av att behållningen är räntebärande, bör avgiftsnivån reduceras
från 0,25 procent till 0,1 procent av det garanterade insättningsbeloppet.
Detta skiljer sig från promemorians förslag som innebär att avgiftsuttagen
upphör då den målsatta behållningen uppnås.
Flera remissinstanser, framför allt Bankföreningen, har haft invänd-
ningar mot att banker som etableras efter denna tidpunkt inte kommer att
betala avgifter till systemet i motsvarande utsträckning som de sedan
länge etablerade bankerna. Nackdelen med det förvisso intressanta och
genomarbetade finansieringssystem som Bankföreningen presenterar i sitt
yttrande är att alla verksamma banker vid en given tidpunkt inte betalar
avgifter enligt samma principer. Med Bankföreningens förslag kan en
bank som etableras efter det att den målsatta behållningen uppnåtts
tvingas betala en avgift på 0,25 procent samtidigt som denna banks sedan
länge etablerade konkurrenter inte betalar några avgifter alls. Detta utgör
en konkurrensnackdel för den nya banken och därmed ett etableringshin-
der. Av konkurrensskäl bör alla verksamma banker i varje tidpunkt betala
avgifter till garantisystemet enligt samma förutsättningar. Dessutom är
avgiften att betrakta som en ersättning för ett garantiåtagande under en
viss tidsperiod och skall därför anses förbrukad när denna tidsperiod
förflutit, precis som en vanlig försäkringspremie. Detta innebär att
Bankföreningens förslag att avgiftsmedel skall återbetalas till bankerna
under vissa förutsättningar inte bör följas.
Förslaget att avgifter tas ut även efter det att den målsatta kontobehåll-
ningen uppnåtts har den principiella fördelen att det medger att riskdiffe-
rentieringen av de individuella avgifterna (se vidare avsnitt 15) även fort-
sättningsvis påverkar bankernas beteende.
En avgift på 0,25 procent av det garanterade insättningsbeloppet i ett
svenskt system ligger i linje med vad som gäller i flera andra länder som
tillämpar system med betalningar från bankerna i förskott.
Eftersom bankerna skall belastas med kostnaderna för eventuell komp-
letterande upplåning (se avsnitt 14.3) bör den föreslagna avgiftsprocenten
kunna justeras upp om nämnden på grund av att dess konto i Riksgälds-
kontoret tömts nödgats till upplåning. Avgiftsprocenten bör därför kunna
förändras av nämnden upp till 0,3 procent. Ändringar av avgiftsprocenten
utöver detta intervall kan endast göras efter riksdagsbeslut.
Storleken på den målsatta behållningen på nämndens konto i Riksgälds-
kontoret
I avsnitt 14.1 har angetts att syftet med att fondera de årliga avgifterna
på ett konto i Riksgäldskontoret är att sprida ut bankernas betalningar av
systemets kostnader över tiden. Med tanke på svårigheterna att uppskatta
dessa kostnader på lång sikt är det emellertid lämpligt att avgiften sätts Prop. 1995/96:60
ned om fallissemang inte inträffar eller om systemets kostnader lång-
siktigt visar sig bli betydligt lägre än det initiala avgiftsuttaget. Bank-
systemet och dess kunder bör inte belastas med kostnader i onödan.
En liten målsätt kontobehållning innebär att kontot töms relativt snabbt
om garantisystemet belastas med nettokostnader vid ett fallissemang av
en bank. Ett underskott på kontot kan i sin tur medföra att bankerna, för
att täcka garantisystemets kostnader, måste betala högre avgifter än vad
som kan anses lämpligt. En sådan ordning kan vara olämplig då bank-
systemet förmodligen är finansiellt svagt i tider då enskilda banker
fallerar. I detta fall uppfyller inte fonderingen av avgifterna sitt syfte
eftersom belastningen på bankerna inte sprids tillräckligt över tiden. Det
är viktigt att kontobehållningen snabbt byggs upp till en nivå som kan
hantera fallissemang. Således krävs en avvägning mellan å ena sidan det
olämpliga i att belasta bankerna med kostnader till följd av att en alltför
stor kontobehållning fonderas och å andra sidan intresset av att fonde-
ringen med tanke på dess syfte räcker till.
Denna avvägning kan endast göras på skönsmässiga grunder. Väsentlig
betydelse bör tillmätas möjligheten att med kontomedel och utan lång-
siktig upplåning möta kostnader vid ersättningsfall. Här föreslås alltså att
kontobehållningen byggs upp i relativt snabb takt till dess att den mot-
svarar 2,5 procent av det garanterade insättningsbeloppet, dvs. ca 10 mil-
jarder kronor. Med denna behållning finns förutsättningar för att bank-
fallissemang kan hanteras, utan att behov av större avgiftshöjningar skall
uppstå.
Denna målsatta behållning avviker från den som gäller i såväl det
danska som det amerikanska systemet. Bankföreningen har rest invänd-
ningar mot promemorians val av målsätt behållning bl.a. med hänvisning
till avvikelsen från det amerikanska systemet, vars erfarenheter till viss
del har använts som underlag till förslaget. Det amerikanska banksyste-
met innehåller emellertid tusentals mindre banker, som möjliggör god
"spridning" av försäkringsrisken och därmed en lägre fondbehållning. Det
svenska banksystemet är mer koncentrerat med (några) få stora banker,
som innebär större krav på nämndens kontobehållning.
Den danska garantifondens förmögenhet skall vara minst ca 4 miljarder
kronor, av vilket minst 25 procent skall utgöras av likvida medel. Den
resterande delen av förmögenheten består av garantier ställda av banker-
na. Den danska målsatta fondförmögenheten, som utgör ca 1 procent av
den totala inlåningen, avviker inte alltför mycket från det svenska förs-
laget. Dessutom har den danska administratören av garantisystemet vidare
befogenheter att agera aktivt vid ett fallissemang, i likhet med den ameri-
kanska garantimyndigheten, än vad som tills vidare föreslås gälla för den
svenska nämnden.
100
Långsiktig avgiftsnivå
Prop. 1995/96:60
Det har i detta lagstiftningsärende bedömts vara lämpligt att lägga fast en
avgiftsstruktur som även gäller uttaget av avgifter på lång sikt. Detta ger
ökad förutsägbarhet. Det kan mot denna ansats anföras att det saknas till-
räckliga erfarenheter för att nu bestämma avgifterna på lång sikt. Det kan
konstateras att ändrade förutsättningar eller i framtiden vunna erfaren-
heter kan föranleda justeringar av avgiftsnivåerna. Det får då ske genom
förnyade ställningstaganden i riksdagen.
Regeringens förslag: Nämnden skall ha rätt att låna medel för att
kunna göra utbetalningar av ersättning till insättare, om nämndens
konto i Riksgäldskontoret är tömt. Upplåning får endast ske i sam-
band med ersättningsfall.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Ingen remissinstans har kommenterat förslaget.
Skälen för regeringens förslag: I händelse av ersättningsfall skall i
första hand de medel som Bankstödsnämnden har innestående på konto
i Riksgäldskontoret användas för utbetalning av ersättning till berörda
insättare. Om medlen på detta konto inte skulle räcka till bör nämnden
ges ett bemyndigande att låna medel i Riksgäldskontoret för att kunna
fullgöra utbetalningarna. Sådan upplåning bör dock endast få ske i
samband med ersättningsfall om nämndens konto i Riksgäldskontoret har
tömts.
Samtidigt som systemet skall ha en grundläggande kapacitet att klara
utbetalningar vid ersättningsfall kan det uppkomma situationer när det
finns behov av att komplettera med upplåning. Det avgörande skälet för
en upplåningsmöjlighet är den stora osäkerhet som råder om framtida på-
frestningar på systemet. Det kommer, även om inga ersättningsfall in-
träffar, att ta avsevärd tid innan behållningen på nämndens konto i
Riksgäldskontoret har byggts upp till dess målsatta nivå. Eftersom
kontobehållningen är avsedd att utgöra en buffert mot nettokostnader i
samband med fallissemang kan kontot tillfälligt belastas med större
belopp än dess behållning, eftersom proceduren vid en bankkonkurs
innebär stora initiala utbetalningar från kontot till insättama och först
senare inflöde i form av utdelning för nämnden i den falierade bankens
konkurs.
Ett trovärdigt insättningsgarantisystem måste således ha en upplånings-
rätt som komplement till den egna betalningskapaciteten. Om en sådan
101
möjlighet inte skulle ges finns det risk för att de garanterade insättamas Prop. 1995/96:60
intresse inte kan tillgodoses.
De räntekostnader m.m. som skulle uppkomma om Bankstödsnämnden
tvingades låna i Riksgäldskontoret i en situation då nämndens konto i
Riksgäldskontoret har tömts bör belasta de banker som omfattas av
systemet genom de ordinarie avgifterna. Om ett fallissemang inträffar,
som får till följd att nämnden tvingas låna i Riksgäldskontoret, kan dessa
avgifter komma att höjas (se avsnitt 14.2).
Regeringens förslag: Avgiften skall bestämmas av nämnden med
hänsyn till bankens kapital täckningsgrad. En banks avgift, uttryckt
i procent av dess garanterade insättningsbelopp, skall vara lägst 60
procent och högst 140 procent av den procentuella avgift som bank-
systemet som helhet betalar. Avgiften skall grundas på förhållandena
vid utgången av året innan. I fall då garantin för en bank börjar
gälla under ett löpande kalenderår skall avgiften grundas på för-
hållandena vid årets utgång.
Promemorians förslag avviker från regeringens förslag på så sätt att
avgifterna relateras till bankernas primärkapitaltäckningsgrad samt
beräknade relativa nettobelastning på garantisystemet. Dessutom finns
inget förslag som behandlar hur avgiften skall bestämmas för en bank
som påbörjar sin verksamhet under löpande kalenderår, jfr avsnitt 14.2.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser kommenterar inte
förslaget. De remissinstanser som yttrat sig i denna del är i huvudsak
positiva till principen att avgifternas storlek skall relateras till risken i
bankerna. Endast Företagarnas Riksorganisation avvisar helt denna
princip med hänvisning till att den missgynnar mindre företag eftersom
bankerna kommer att kompensera sig för den extra avgift som måste
betalas till garantifonden när riskfyllda lån ges. Dessutom menar
Företagarnas Riksorganisation att argumentationen i promemorian om att
ett garantisystem utan riskrelaterade avgifter ger incitament till oönskat
risktagande är tveksamt, eftersom det inte är aktieägarnas medel som är
garanterade utan insättamas. Juridiska Fakulteten i Lund är, i likhet med
Företagamas Riksorganisation, tveksam på grund av den negativa effekt
som avgiftssystemet kan ha på bankernas utlåning till småföretag.
Konkurrensverket uttrycker också en viss oro för småföretagarnas
situation i detta avseende även om man i princip anser att förslaget om
riskrelaterade avgifter ter sig välmotiverat. Riksgäldskontoret är i princip
positivt till riskrelaterade avgifter men anser att dessa inte bör anges i
lag. Kontoret förordar en aktiv och kvalificerad riskhantering med
löpande kontroll av riskerna i bankerna för att subventionsinslag och
102
snedvridningar av incitamentsstrukturen skall motverkas. Bankstöds- Prop. 1995/96:60
nämnden sympatiserar med tanken på riskrelaterade avgifter men
ifrågasätter vilken grad av rättvisa som uppnås med den föreslagna
kopplingen till primärkapitaltäckningsgraden. Det kan finnas flera andra
faktorer som var för sig har större betydelse för konkursrisken. Bank-
stödsnämnden menar vidare att det skulle vara lättare att argumentera för
riskrelaterade avgifter om avgifterna hade karaktären av försäkringspre-
mier som konsumeras under den tid avgiften avser. Denna argumentering
blir svår i och med att avgiftsuttaget skall upphöra vid en viss nivå på
fonden. Enligt Bankstödsnämnden visar erfarenheterna från bankkrisen
på att kapitaltäckningsreglemas riskklassificering ger ett helt otillräckligt
besked om tillgångarnas verkliga värde. Riksbanken, Sparbankernas
säkerhetskassa, Finansinspektionen och Svenska Bankföreningen
tillstyrker förslaget om riskrelaterade avgifter men anser att grunderna för
avgiftsdifferentieringen bör förändras. De accepterar att primärkapital-
graden utgör grunden för denna differentiering men anser att det andra
måttet som presenteras i promemorian, som baseras på bankernas
förväntade fallissemangskostnader, är alltför komplicerat, oprövat och
osäkert och därför bör utgå. Bankföreningen framhåller att det i
diskussioner med föreningens medlemsbanker framkommit förslag på
många olika tänkbara metoder för avgiftsdifferentieringen. Det råder
emellertid inte enighet bland dessa banker om exakt hur de riskrelaterade
avgifterna skall utformas. Ett förslag på mått som kan komplettera
primärkapitaltäckningsgraden är andelen oreglerade fordringar av den
totala utlåningen. Bankföreningen påpekar också att det inte framgår klart
av promemorians förslag om avgifterna skall relateras till bankens eller
koncernens förhållanden. Det alternativ som väljs bör gälla genomgående
vid avgiftsberäkningen. Bankföreningen menar att det finns för- och
nackdelar med båda alternativen. Det som talar för att använda koncern-
begreppet är att detta visar vilka totala risker som både direkt och
indirekt kan drabba banken och därmed dess insättare. För alternativet att
beräkningar skall grundas på bankens förhållanden talar att det är
inlåningen i banken som garanteras - inte övriga koncernbolags upp-
låning. Dessutom är en bank som har problem inte tillförsäkrad
ekonomisk hjälp från koncernens dotterbolag. Vidare är banken juridiskt
sett endast skyldig att svara för sina egna förbindelser. Av detta följer,
enligt Bankföreningen, att problem i bankens dotterbolag sannolikt inte
tillåts drabba insättama i banken. Bankföreningen har även kritiska
synpunkter på promemorians förslag om att de årliga totala avgifterna
justeras så att de varje år hamnar på samma nivå. Även Fristående
Sparbankers Riksförbund ställer sig positiv till att den primära kapital-
täckningsgraden ensam kan utgöra den komponent som styr det mellan
bankerna differentierade avgiftsuttaget. Sveriges Försäkringsförbund och
Grossistförbundet har tillstyrkt förslaget om att avgifterna skall riskrela-
teras utan att kommentera det närmare. SAF och Industriförbundet
efterlyser en grundligare utredning av effekterna av riskrelaterade
avgifter, framförallt på bankernas agerande.
103
Skälen för regeringens förslag: Avgifterna till nämnden från
banksystemet som helhet skall normalt uppgå till årligen 0,25 procent av
det garanterade insättningsbeloppet. Detta belopp bör fördelas mellan
bankerna med beaktande av respektive banks finansiella tillstånd och risk-
tagande eftersom dessa faktorer avgör hur stor risken är för att ett fallisse-
mang i banken skall belasta garantisystemets resurser. Med differentie-
rade avgifter får systemet ökad marknadsmässighet. En sund utveckling
främjas genom att banker med hög risknivå betalar högre avgifter.
Bankerna skall så långt det är möjligt belastas med lägre kostnader för
garantisystemet vid ett lägre risktagande, i förhållande till kapitalbasen,
men också betala högre avgifter för ett beteende som innebär ökade
risker för belastningar på garantisystemet. Därigenom uppmuntras ett
lämpligt beteende hos bankerna.
Om avgifterna baseras på genomsnittsrisken i banksystemet och inte
följer en princip för individuell riskrelatering kan alltså välkapitaliserade
banker med lågt risktagande tvingas subventionera dåligt kapitaliserade
banker med högt risktagande. De allra flesta remissinstanser som yttrat
sig i denna del är också uttalat positiva till att de avgifter som skall tas
ut från bankerna skall relateras till bankernas risktagande.
I princip bör avgiftsberäkningen utgå från de två i avsnitt 14.2 be-
skrivna faktorerna, nämligen sannolikheten för att respektive bank fallerar
under den period som avgiften avser resp, de kostnader för garantisyste-
met som förväntas uppstå vid ett fallissemang. Av orsaker som redovisats
i avsnitt 14.2 finns det svårigheter med att på sådan aktuariell basis åsätta
bankerna en viss årlig avgift. Det framgår inte minst av att det interna-
tionellt sett praktiskt taget inte förekommer differentierade avgifter. USA
är ett undantag där man tillämpar viss avgiftsdifferentiering baserad på
kapitaltäckning och den federala inspektionsmyndighetens bedömningar
av respektive instituts finansiella tillstånd. Inom Europa har dessa frågor
diskuterats på ett teoretiskt plan medan konkreta resultat uteblivit. Dessa
svårigheter till trots bör dock strävan för svensk del vara att finna kri-
terier som på ett ändamålsenligt och praktiskt genomförbart sätt kan ligga
till grund för beräkningen av differentierade avgifter.
Garantisystemet skall träda i funktion, dvs. betala ut ersättning till
insättama, när banken försätts i konkurs. En bank skall försättas i kon-
kurs om den är på obestånd, dvs. om den inte rätteligen kan betala sina
skulder och denna oförmåga inte endast är tillfällig.
Ett högre eget kapital medför en lägre sannolikhet for fallissemang, allt
annat lika. I undersökningar av orsaker till bankfallissemang i det ameri-
kanska banksystemet har det dessutom visat sig att kapitaltäckningsmått
är användbara för att förutsäga fallissemang. Således bör den relevanta
indikatorn på en banks sannolikhet att fallera innehålla ett mått på för-
hållandet mellan det aktuella egna kapitalet och det kapital som återstår
vid en konkurs. Denna uppfattning överensstämmer med de remissinstan-
ser som yttrat sig över vilket mått som är lämpligt att basera avgiftsbe-
räkningen på. Dessa instanser förordar att endast primärkapitaltäcknings-
graden skall användas.
Prop. 1995/96:60
104
Solvensen, såsom den uttrycks i kapitaltäckningsreglema, är ett
kriterium av givet intresse. Det ger viss information om risken för att
bankens kapital blir otillräckligt med fallissemang som följd. Kapital-
täckningsreglema är dock endast grovt avpassade till bankernas totala
risksituation. Bland annat fångar måttet i mycket liten utsträckning upp
portföljrisken, dvs. korrelationen mellan olika tillgångar beaktas ej.
Måttet säger inte heller något om hur stor risken är för att kortsiktiga
likviditetsproblem kan uppkomma. En utvidgning av reglerna om kapital-
täckning till att omfatta även marknadsrisker, t.ex. positionsrisker och
valutakursrisker samt motparts- och avvecklingsrisker, träder emellertid
i kraft den 1 januari 1996. I och med detta blir kapitaltäckningsmåttet
lämpligare att använda som underlag för uppskattningen av fallissemangs-
risker vid beräkning av riskrelaterade avgifter. Emellertid är det av
remissinstanserna föreslagnaprimärkapitaltäckningsmåttet mindre lämpligt
att använda som bas för avgiftsdifferentieringen eftersom hänsyn bör tas
till de kostnader för garantisystemet som kan förväntas uppstå vid
fallissemang. Anledningen till detta är att det bredare kapitaltäcknings-
måttet bättre speglar möjligheterna att täcka ersättningen till garanterade
insättare med den falierade bankens tillgångar. De komponenter som in-
går i det supplementära kapitalet utgör en buffert för bankens fordringsä-
gare, däribland nämnden, i händelse av konkurs. Ju större t.ex.
förlagslånen är i en fallerad bank desto lägre blir kostnaden för garanti-
systemet vid ett fallissemang. Denna aspekt bör fångas upp i avgifts-
underlaget.
Regeringens förslag innebär således att den avgift som en enskild bank
skall betala för ett visst år skall bestämmas med hänsyn till bankens
garanterade insättningsbelopp (se avsnitt 14.2) och kapitaltäckningsgrad.
Avgiften skall grundas på förhållandena vid utgången av närmast
föregående år. I fall då garantin för en bank börjar gälla under ett
löpande kalenderår skall avgiften i stället grundas på förhållandena vid
årets utgång. Avgiften skall vara negativt relaterad till kapitaltäcknings-
graden. Den exakta utformningen av avgiftsskalan bestäms av nämnden.
Det är med anledning av Bankföreningens remissyttrande viktigt att
betona att det inte är tillståndet på koncemnivå som skall beaktas vid
bestämningen av avgiftsunderlaget. Det är förhållandena för den enskilda
banken, moderbank eller dotterbank, som skall ligga till grund för
avgiftens storlek.
Valet av kapitaltäckningsgraden som beräkningsunderlag innebär att
avgifterna är endast mycket ungefärligt relaterade till respektive banks
förväntade nettobelastning på garantisystemet. Det är emellertid viktigt
att det valda måttet är beprövat och allmänt känt. Andra mer sofistikera-
de, men oprövade, metoder får stå tillbaka för denna princip.
De framräknade avgifterna justeras proportionellt så att alla bankers
avgifter summeras till 0,25 procent av det totala garanterade insättnings-
beloppet. Bankföreningen anser att nackdelen med att justera avgifterna
på detta sätt, så att de varje år hamnar på samma nivå, är att banker,
trots högriskbeteende, kan få betala tämligen låga avgifter om även andra
Prop. 1995/96:60
105
banker uppvisar ett högriskbeteende. Det är emellertid lämpligt att det Prop. 1995/96:60
totala avgiftsuttaget är proportionellt mot det garanterade insättningsbe-
loppet och utgör ett jämnt inflöde till nämnden oavsett svängningar i
banksystemets finansiella tillstånd. Dessutom kan det vara motiverat att
en bank med låg kapitaltäckningsgrad skall betala en lägre avgift om även
resten av banksystemet har låga kapitaltäckningsvärden än om denna bank
är ensam om att redovisa låg kapitaltäckning. Att hela banksystemet är
i ett dåligt finansiellt tillstånd är tecken på ett systemproblem, t.ex. till
följd av en makrochock. Om en proportionell justering inte görs kommer
banksystemet att belastas med extra mycket kostnader då bankerna har
det som svårast. I mycket goda tider kommer å andra sidan avgiftsin-
flödet att bli lågt, vilket försenar uppbyggnaden av behållningen på
nämndens konto i Riksgäldskontoret till den målsatta nivån. Det är
således lämpligt, både från systemrisksynpunkt och rättvisesynpunkt, att
de individuella avgifterna justeras proportionellt.
Företagarnas Riksorganisation avvisar principen om riskrelaterade
avgifter med hänvisning till att den valda beräkningsgrunden missgynnar
mindre företag via fördyrad upplåning från bankerna. Emellertid är det
så att kapitaltäckningsreglema klassificerar bankernas utlåning med
avseende på vilken säkerhet som ställs för lånet. Det är inte så att små
företag drabbas särskilt hårt av denna klassificering. Det omvända
förhållandet kan lika gärna råda; en kredit till ett stort företag med
inteckning i industrifastighet som pant klassificeras, enligt dessa regler,
som mer riskabel, vilket därmed föranleder en högre avgift, än en kredit
till en småföretagare med säkerhet i dennes bostadsfastighet.
Om det finns en grupp låntagare som utgör större kreditrisk än andra
låntagare och därför missgynnas av det föreslagna avgiftssystemet bör
deras intresse trots allt stå tillbaka för principen att de banker som utgör
en relativt stor risk för garantisystemet också skall betala en relativt hög
avgift. I praktiken torde dock effekterna på utlåningsstrukturen vara
begränsade. Visserligen medför utlåning till företag och allmänhet en
högre avgift än placering i statspapper eftersom den högre kreditrisken
i utlåningen innebär högre krav på kapitaltäckning. Rent teoretiskt bör
detta föranleda en viss portföljjustering mot en mindre andel av sådan
utlåning, allt annat lika. Men eftersom ersättningen för denna kreditrisk
är betydligt större, för närvarande kring 3 procentenheter vad gäller
skillnaden mellan räntan på utlåning till hushållen och en sex månaders
statsskuldväxel, än effekten på avgiften av en portföljjustering från
utlåning till statspapper finns det goda skäl att anta att kreditgivningen till
företag och allmänhet inte kommer att motverkas nämnvärt av förslaget.
I föreliggande förslag anges ett intervall för de avgifter som skall kunna
tas ut från en enskild bank. Det är önskvärt att en högsta och lägsta av-
gift för vad som skall kunna tas ut av en enskild bank fastställs. Oavsett
hur välkapitaliserad en bank är skall den bidra med minst 60 procent av
genomsnittspremien från banksystemet uttryckt i procent av det garantera-
de insättningsbeloppet. Detta betyder i normalfallet under perioden då
behållningen på nämndens konto i Riksgäldskontoret understiger den mål-
106
satta, då genomsnittspremien är 0,25 procent av en banks garanterade in-
sättning, att en bank inte skall betala mindre än ett belopp motsvarande
0,15 procent av sin garanterade inlåning i avgift. Skälet till detta är att
även den välkapitaliserade banken får del av den kollektiva nyttighet som
garantisystemets stabilitetsverkande egenskaper medför och skall bidra
med finansiering av denna nyttighet. Vidare skall ingen bank betala mer
än 140 procent av genomsnittspremien, vilket betyder 0,35 procent av
dess garanterade inlåning i normalfallet, eftersom detta annars skulle
riskera inverka på bankens finansiella tillstånd i alltför stor utsträckning.
När väl kontots behållning når upp till den målsatta nivån och genom-
snittsavgiften sätt ned till 0,1 procent blir avgiftsintervallet 0,06 - 0,14
procent av det garanterade insättningsbeloppet. Dessa siffror kan jämföras
med det intervall som gäller i det amerikanska garantisystemet nämligen
0,23 till 0,31 procent av inlåningen fram till dess den målsatta fondbe-
hållningen uppnåtts och 0,04 till 0,31 procent därefter.
Prop. 1995/96:60
I artikel 3.2 i direktivet finns ett allmänt stadgande som innebär att om
en bank inte uppfyller de förpliktelser mot ett garantisystem som åligger
banken, skall de behöriga myndigheter som har utfärdat dess auktorisa-
tion underrättas och, i samarbete med garantisystemet, vidta lämpliga
åtgärder för att säkerställa att banken uppfyller förpliktelserna. Med lämp-
liga åtgärder avses enligt artikeln även att sanktioner får införas och vid-
tas mot banken.
När det gäller frågan om vilka åtgärder eller sanktioner mot en bank
som kan anses lämpliga, ger direktivet ingen annan vägledning än att
banken ytterst kan förlora möjligheten att garantera insatta medel genom
ett beslut som innebär att banken inte längre skall omfattas av garantisys-
temet. Om banken inte skaffar annat likvärdigt skydd för insättama, skall
dess auktorisation omedelbart återkallas.
Direktivet lämnar således öppet för varje medlemsland att bestämma i
vilken utsträckning åtgärder skall vidtas mot en bank som omfattas av ett
garantisystem men inte fullgör sina skyldigheter mot systemet och om för-
utsättningarna för dessa åtgärder. För svenskt vidkommande bör denna
valfrihet kunna innebära att utformningen av det svenska garantisystemet
i denna del kan ta sin utgångspunkt i vad som stadgas i 7 kap. bankrörel-
selagen om ingripanden mot banker. Innebörden av detta är att möjlig-
heterna att anpassa åtgärder och sanktioner efter den uppkomna situatio-
nen tills vidare begränsas av bestämmelserna i 7 kap. bankrörelselagen.
Införandet av ett garantisystem i Sverige föranleder därför inte i sig några
förslag om ändrade regler för Finansinspektionens ingripanden och sank-
tioner. Denna fråga kommer dock att behandlas av Banklagskommittén
107
(Fil995:09, dir. 1995:86), som skall se över vissa rörelse- och tillsyns- Prop. 1995/96:60
regler på bankområdet m.m.
Regeringens förslag: Om en bank inte fullgör sina skyldigheter mot
garantisystemet, skall nämnden genast underrätta Finansinspektionen
om detta.
Finansinspektionen skall vidta de åtgärder och sanktioner mot en
bank som följer av bestämmelserna i 7 kap. bankrörelselagen för att
säkerställa att banken gör rättelse. Om rättelse inte sker skall in-
spektionen återkalla oktrojen. En banks oktroj skall, på denna grund,
återkallas om Finansinspektionen förelagt banken att vidta rättelse
med förklaring att oktrojen annars kan komma att återkallas och
banken trots detta inte fullgjort sina skyldigheter mot systemet inom
ett år från föreläggandet.
Om banken tar emot insättningar hos en filial i ett land utanför
EES och nämnden beslutat att insättningarna hos filialen skall
omfattas av det svenska garantisystemet och banken med avseende
på filialen inte fullgör sina skyldigheter, får nämnden besluta att
garantin inte längre skall gälla för insättningarna. Nämndens beslut
förutsätter att banken förelagts att vidta rättelse och att banken trots
detta inte fullgjort sina skyldigheter mot systemet inom ett år från
föreläggandet. Innan nämnden fattar ett sådant beslut skall till-
synsmyndigheten i det land där filialen finns ha underrättats om
åtgärden.
Banken skall informera insättare hos filialen om nämndens beslut.
Insättningar som omfattades av garantin vid tidpunkten för
Finansinspektionens eller nämndens beslut skall fortsätta att vara
garanterade till dess de avvecklats.
Promemorians förslag: Avviker från regeringens förslag genom att det
inte innehåller förslag om sanktioner rörande en svensk banks filial i
tredje land som efter nämndens beslut omfattas av det svenska garantisys-
temet.
Remissinstanserna lämnar förslaget utan erinran.
Riksbanken framhåller vikten av att Finansinspektionen, utöver möjlig-
heten att återkalla en oktroj, ges lämpliga sanktionsmöjligheter för att
åstadkomma rättelse från institutet i fråga. Riksbanken föreslår att
straffränta skall utgå vid sena avgiftsbetalningar och att inspektionen, vid
väsentlig misskötsel, ges möjlighet att ge en skriftlig varning, som bör
offentliggöras för att ge allmänheten upplysning om att oktrojen kan
komma att återkallas om rättelse inte sker.
Skälen för regeringens förslag: I bankrörelselagen finns bestämmelser
som ger Finansinspektionen möjligheter att ingripa mot en bank.
108
Inspektionen kan t.ex. meddela förbud eller förelägganden som kan
förenas med vite, eller meddela varning. Ytterst kan inspektionen med
stöd av någon av de grunder som anges i 7 kap. 16 § bankrörelselagen
återkalla en banks tillstånd (oktroj). Om detta sker får inspektionen
besluta hur avvecklingen av rörelsen skall ske. Ett beslut om återkallelse
får förenas med förbud att fortsätta verksamheten.
Det svenska garantisystemet skall vara obligatoriskt. Parallella garanti-
system skall inte införas i Sverige. En bank som av olika skäl inte längre
bör omfattas av det svenska garantisystemet kommer därför inte att kunna
omfattas av något annat garantisystem. Att banken omfattas av ett garan-
tisystem skall utgöra ett villkor för att få driva bankrörelse. Detta innebär
att en bank som inte omfattas av det svenska garantisystemet inte heller
bör får ta emot inlåning från allmänheten. I sådana fall har bankens
verksamhetsförutsättningar fallit.
Mot bakgrund av dessa utgångspunkter för utformningen av det svenska
garantisystemet är det mindre lämpligt att ge nämnden befogenhet att
fatta beslut om att en bank inte längre skall omfattas av garantisystemet.
I stället bör naturligen grunden för ett sådant beslut knytas till de bestäm-
melser i bankrörelselagen som behandlar förutsättningarna för att driva
bankrörelse i Sverige. Därigenom kan bestämmelserna om återkallelse av
en banks oktroj tillämpas även i de fall när en bank inte fullgjort sina
skyldigheter mot garantisystemet. Konsekvensen blir att det skall an-
komma endast på Finansinspektionen att fatta beslut som innebär att en
bank inte längre skall omfattas av det svenska garantisystemet. Detta
skall således ske genom att inspektionen återkallar bankens oktroj. En så-
dan ordning stämmer bättre överens med regelverket i bankrörelselagen
men fyller samma funktion som den i direktivet föreskrivna ordningen,
som skulle innebära att nämnden skulle kunna ges befogenhet att, sedan
samtycke inhämtats från Finansinspektionen, fatta beslut som innebär att
insättningar hos banken inte längre omfattas av garantisystemet.
Grunden för Finansinspektionens beslut att bankens oktroj i detta sam-
manhang skall återkallas bör vara att banken inte fullgör sina skyldigheter
mot garantisystemet. En ny återkallelsegrund med detta innehåll bör där-
för införas. Konsekvensen av att Finansinspektionen återkallar en banks
oktroj är som nämnts att banken därigenom inte längre skall omfattas av
garantisystemet. Detta blir självfallet konsekvensen även i de fall när
inspektionen återkallar en banks oktroj med stöd av en annan återkallelse-
grund i 7 kap. 16 § bankrörelselagen.
En banks viktigaste skyldigheter i förhållande till det svenska garanti-
systemet är att lämna uppgift om bankens garanterade insättningsvolym,
som ligger till grund för avgiftsberäkningen, och att bidra till finans-
ieringen av systemet genom att betala den avgift som har beslutats för
banken. En bank som inte uppfyller dessa förpliktelser mot garantisyste-
met bör riskera att få sin oktroj återkallad av Finansinspektionen. Detta
förutsätter emellertid att nämnden genast underrättar inspektionen om att
banken underlåter att fullgöra sina skyldigheter.
Prop. 1995/96:60
109
Det sagda innebär således att nämndens möjligheter att vidta åtgärder Prop. 1995/96:60
eller sanktioner mot en bank som omfattas av garantisystemet begränsas
till en underrättelseskyldighet gentemot inspektionen. På detta sätt säker-
ställs att ansvarsfördelningen mellan Finansinspektionen och nämnden
upprätthålls.
En banks oktroj skall i dessa sammanhang återkallas först sedan Finans-
inspektionen förelagt banken att vidta rättelse med förklaring att oktrojen
annars kan komma att återkallas. Om banken trots detta inte har vidtagit
rättelse inom ett år från föreläggandet skall inspektionen återkalla
oktrojen. Detta följer av en tvingande bestämmelse i direktivets artikel
3.3. Genom att knyta förutsättningarna för ett beslut om att garantin inte
längre skall gälla för insättningar hos banken till bestämmelserna i 7 kap.
bankrörelselagen, ges Finansinspektionen således möjlighet att vidta
lämpliga åtgärder mot en bank som inte fullgör sina skyldigheter mot
garantisystemet. Utgångspunkten bör vara att rättelse skall ske och att
detta kan åstadkommas genom att Finansinspektionen anpassar in-
gripandet därefter. Även om regeringen delar Riksbankens synpunkt att
Finansinspektionen måste ges lämpliga sanktionsmöjligheter, föranleder
införandet av ett garantisystem i Sverige i sig inte några förslag om
ändrade regler för Finansinspektionens ingripanden och sanktioner.
Denna fråga skall som nämnts ovan behandlas i ett annat sammanhang.
Det angivna kravet på att banken skall ha vidtagit rättelse inom ett år
från föreläggandet gäller endast i de fall den nu föreslagna grunden för
återkallelse av en oktroj är tillämplig.
Eftersom det svenska garantisystemet skall vara obligatoriskt och endast
ett system skall införas är det inte aktuellt att föreslå en möjlighet för en
bank som inte längre omfattas av garantisystemet att fortsätta att ta emot
inlåning från allmänheten enligt artikel 3.4, dvs. att inlåningen i stället
garanteras genom att banken omfattas av ett annat officiellt erkänt garan-
tisystem. Anledningen till att banken inte längre omfattas av systemet är,
med den ordning som föreslås här, att bankens oktroj har återkallats.
Banken driver då inte längre bankrörelse i bankrörelselagens mening och
kan därför inte heller ta emot inlåning från allmänheten.
Som angivits i avsnitt 7.2.2 kan en bank som tar emot insättningar hos
en filial i ett land utanför EES ansöka hos nämnden om att filialen skall
omfattas av det svenska garantisystemet. Om nämnden fattat beslut om
detta och banken med avseende på filialen inte fullgör sina skyldigheter
mot garantisystemet, får nämnden besluta att garantin inte längre skall
gälla för insättningarna. Tillsynsmyndigheten i det land där filialen finns
skall underrättas om åtgärden. Nämndens beslut förutsätter att banken
förelagts att vidta rättelse och att banken trots detta inte fullgjort sina
skyldigheter mot garantisystemet inom ett år från föreläggandet. Banken
skall informera insättare hos filialen om beslutet. En tillämpning av be-
stämmelserna i 7 kap. 16 § bankrörelselagen innebär att Finansin-
spektionen i ett sådant fall ytterst kan återkalla bankens oktroj på den
grunden att banken visats sig olämplig att utöva sådan verksamhet som
oktrojen avser.
110
Insättningar som omfattades av garantin vid tidpunkten för Finansin- Prop. 1995/96:60
spektionens eller nämndens beslut skall fortsätta att vara garanterade av
systemet till dess de avvecklats. Denna ordning överensstämmer med vad
som stadgas i artikel 5 i direktivet.
111
Prop. 1995/96:60
Regeringens förslag: Om ett bankföretag med avseende på en filial
inte fullgör sina skyldigheter mot garantisystemet, skall nämnden
genast underrätta Finansinspektionen om detta.
Om insättningar hos en filial till ett bankföretag från ett annat
EES-land omfattas av det svenska garantisystemet på grund av
nämndens beslut och bankföretaget med avseende på filialen inte
fullgör sina skyldigheter, får nämnden förelägga bankföretaget att
vidta rättelse. Har bankföretaget inte vidtagit rättelse inom ett år från
föreläggandet, får nämnden besluta att garantin inte längre gäller för
insättningarna. Innan nämnden fattar ett sådant beslut skall den
behöriga myndigheten i bankföretagets hemland ha samtyckt till
åtgärden.
Om nämnden beslutat att garantin skall gälla för insättningar hos
en filial till ett bankföretag från ett land utanför EES och bankföre-
taget med avseende på filialen inte fullgör sina skyldigheter, skall
Finansinspektionen vidta de åtgärder och sanktioner som följer av
7 kap. bankrörelselagen för att säkerställa att bankföretaget gör
rättelse, om anslutning till den svenska insättningsgarantin är en
förutsättning för filialens verksamhetstillstånd. Ett sådant bankföre-
tags filialtillstånd skall återkallas om Finansinspektionen förelagt
bankföretaget att med avseende på filialen vidta rättelse med
förklaring att tillståndet annars kan komma att återkallas och banken
trots detta inte fullgjort sina skyldigheter mot systemet inom ett år
från föreläggandet. Inspektionen skall underrätta tillsynsmyndigheten
i bankföretagets hemland om beslutet.
Om nämndens beslut endast innebär att en insättningsgarantin i ett
sådant bankföretags hemland frivilligt kompletteras och bankföre-
taget med avseende på filialen inte fullgör sina skyldigheter mot
garantisystemet, får nämnden besluta att garantin inte längre skall
gälla för insättningar hos filialen. Nämndens beslut förutsätter att
bankföretaget förelagts att vidta rättelse och att bankföretaget trots
detta inte fullgjort sina skyldigheter mot systemet inom ett år från
föreläggandet. Beslutet får meddelas endast om tillsynsmyndigheten
i hemlandet har underrättats i förväg om beslutet.
Bankföretaget skall informera insättare hos filialen om nämndens
beslut.
Insättningar som omfattades av garantin vid tidpunkten för
Finansinspektionens eller nämndens beslut skall fortsätta att vara
garanterade till dess de avvecklats.
Promemorians förslag: Överensstämmer i princip med regeringens
förslag. I promemorian föreslås att beslut om att garantin inte längre skall
gälla insättningar hos en filial, inte skall inverka på insättningar som
112
omfattades av garantin vid tidpunkten för beslutet. I promemorian anges Prop. 1995/96:60
inte att detta avser insättningar hos såväl filialer till bankföretag inom
EES som filialer till bankföretag från tredje land.
Remissinstanserna lämnar förslaget utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: I artikel 4.4 i direktivet anges de
möjligheter som ges ett värdlands garantisystem när det gäller att vidta
åtgärder mot en filial från ett annat EES-land som anslutit sig till
systemet. Om en sådan filial inte fullgör sina skyldigheter skall lämpliga
åtgärder vidtas av de behöriga myndigheterna i hemlandet tillsammans
med värdlandets garantisystem. För det fall att de vidtagna åtgärderna
visar sig resultatlösa, stadgas i artikeln att ytterligare åtgärder får vidtas.
Som exempel på sådana åtgärder anges att bankföretaget kan varslas
under minst tolv månader om ett beslut som innebär att filialen inte
längre kommer att omfattas av värdlandets garantisystem. Detta
förutsätter enligt direktivet att samtycke dessförinnan inhämtats från den
behöriga myndigheten i hemlandet.
När det gäller möjligheten att fatta beslut som innebär att en svensk
bank inte längre skall omfattas av det svenska garantisystemet, föreslås
i avsnitt 16.1 att nämndens möjligheter att vidta åtgärder eller sanktioner
mot banken skall vara begränsade till att endast innefatta en skyldighet
att underrätta Finansinspektionen om att banken i fråga inte fullgjort sina
skyldigheter mot garantisystemet.
Beträffande filialer till bankföretag från andra EES-länder blir
emellertid utgångspunkten en annan. Eftersom dessa förutsätts i och för
sig vara omfattade av ett godtagbart garantisystem i hemlandet och
nämndens beslut om att insättningar hos filialen skall vara omfattade även
av det svenska garantisystemet i förekommande fall endast innebär en
frivillig komplettering (se avsnitt 7.3), är det lämpligt att nämnden får stå
för den reaktion som brister i bankföretagets förhållningssätt beträffande
rapporteringsplikt och avgiftsbetalning måste föranleda. Om inte
bankföretaget med avseende på filialen förmåtts göra rättelse på annat sätt
bör alltså nämnden besluta att garantin inte längre skall gälla för insätt-
ningarna hos filialen. I enlighet med direktivets bestämmelser måste ett
sådant beslut medges av den behöriga myndigheten i bankföretagets
hemland.
I bankrörelselagen finns bestämmelser som ger Finansinspektionen möj-
lighet att vidta åtgärder mot bankföretag, hemmahörande i ett land utan-
för EES, som driver bankrörelse i Sverige från filial och därvid fattar
beslut som strider mot författning eller bolagsordning eller om bankföre-
taget på annat sätt visar sig olämpligt att utöva bankverksamhet.
Finansinspektionen får återkalla bankföretagets filialtillstånd eller, om
det är tillräckligt, meddela varning. Inspektionen skall underrätta till-
synsmyndigheten i det land där bankföretaget har sitt säte om de åtgärder
som vidtagits.
Beträffande filialer till bankföretag från länder utanför EES utgör
filialens anslutning till det svenska garantisystemet i vissa foll en för-
utsättning för filialtillstånd, antingen på grund av att det saknas garanti-
8 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 60
113
system i hemlandet eller på grund av att det som finns inte kan anses Prop. 1995/96:60
erbjuda ett skydd för insättningar som uppfyller direktivets krav och
därför ej är godtagbart. Det medför att om bankföretaget med avseende
på filialen inte fullgör sina skyldigheter mot garantisystemet, bör detta
föranleda åtgärder enligt samma mönster som gäller när en svensk bank
inte fullgör sina skyldigheter. Detta innebär att nämnden inte heller i
dessa fall skall ges i uppgift att fatta beslut som innebär att garantin inte
längre gäller för insättningar hos filialen. I stället skall nämnden
underrätta Finansinspektionen om det. Återkallas bankföretagets
filialtillstånd skall Finansinspektionen underrätta tillsynsmyndigheten i
hemlandet om detta.
Ett sådant beslut innebär att insättningar hos filialen inte längre
omfattas av det svenska garantisystemet. Detsamma gäller om inspektio-
nen underrättas om att bankföretaget fått sitt verksamhetstillstånd
återkallat i hemlandet.
Om nämnden beslutat att insättningar hos filialen skall omfattas av det
svenska garantisystemet och beslutet endast innebär en frivillig komplette-
ring av en i och för sig godtagbar insättningsgaranti som filialens
insättare kan erbjudas i hemlandet, bör på samma sätt som gäller när
filialer till bankföretag från ett land inom EES inte fullgör sina skyldig-
heter enligt beslutet, nämnden kunna besluta att hemlandets insättnings-
garanti inte längre skall kompletteras av det svenska garantisystemet.
Oavsett om det gäller en filial till ett bankföretag hemmahörande i ett
land inom eller utanför EES får nämndens beslut inte fattas med mindre
bankföretaget med avseende på filialen förelagts att vidta rättelse och
bankföretaget trots detta inte vidtagit rättelse inom ett år från före-
läggandet. Det angivna tidskravet bör gälla endast i de fall den här
föreslagna grunden för återkallelse av filialtillståndet är tillämplig.
Bankföretaget bör av konsumenthänsyn åläggas skyldighet att informera
insättare hos filialen om att garantin inte längre gäller för insättningar hos
filialen. En sådan skyldighet följer också av andra stycket av artikel 4.4
i direktivet.
Insättningar som omfattades av garantin vid tidpunkten för Finansin-
spektionens eller nämndens beslut skall fortsätta att vara garanterade av
systemet till dess de avvecklats. En sådan bestämmelse tar sikte inte bara
på de fall då en frivillig komplettering kunnat ske av hemlandets
insättningsgaranti utan även i de fall när filialen inte skulle få ta emot
insättningar här i landet om den inte omfattades av det svenska garanti-
systemet. Denna ordning överensstämmer med vad som stadgas i andra
stycket av artikel 4.4 och 5 i direktivet.
114
Prop. 1995/96:60
Regeringens förslag: De beslut som nämnden fattar i egenskap av
administratör av garantisystemet skall överklagas hos länsrätten.
Prövningstillstånd skall krävas för prövning i kammarrätten.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Beträffande förslagets effekter på domstolsväsendet
konstaterar Domstolsverket att införandet av ett insättningsgarantisystem
inte torde påverka domstolarna annat än i mycket marginell omfattning.
Sveriges Advokatsamfund anser att det inte är godtagbart att garanti-
myndighetens beslut om vilken årlig avgift som varje enskilt institut skall
betala skall kunna prövas i endast en domstolsinstans. Samfundet föreslår
att prövningstillstånd inte skall krävas vid överklagande till kammarrätten
i fråga om beslut avseende institutens avgifter och avseende den ersätt-
ning som skall betalas ut till insättare. Som ytterligare skäl för att pröv-
ningstillstånd inte skall behövas, anger samfundet att de nu avsedda
frågorna rör en materia som är ny för det svenska rättssystemet.
Övriga remissinstanser kommenterar inte förslaget eller lämnar det utan
erinran.
Skälen för regeringens förslag: Av det som tidigare sagts om
nämndens uppgifter och befogenheter framgår att nämndens admini-
stration av garantisystemet till stor del kommer att mynna ut i olika
beslut. Det kan gälla beslut angående nämndens verksamhet i förhållande
till bankerna och insättama och avse frågor om bestämmande av avgifter
för finansieringen av garantisystemet eller om utbetalning av ersättning
till insättama i händelse av ett ersättningsfall. I stor utsträckning kommer
sådana beslut att kännetecknas av myndighetsutövning, dvs. utgöra beslut
i ett förvaltningsärende som fattas inom ramen för förvaltningsmyndig-
hetens ansvarsområde.
I enlighet med gällande principer för instansordningen i de allmänna
förvaltningsdomstolarna bör förvaltningsmyndighetens beslut kunna över-
klagas hos allmän förvaltningsdomstol, i första hand hos länsrätt. Detta
bör gälla också beträffande nämndens beslut i insättningsgarantisamman-
hang.
I de flesta fall kan länsrättens avgörande överklagas till kammarrätten
men prövas där endast om prövningstillstånd meddelas. Prövningstillstånd
får beviljas om det finns anledning att ändra länsrättens avgörande, om
det är av vikt för ledningen av rättstillämpningen att överprövning görs
eller om det annars finns synnerliga skäl att pröva talan. De argument
som Sveriges Advokatsamfund framfört utgör enligt regeringen därför
inte tillräckliga skäl för att lägga fast en annan ordning i detta fall.
115
Prop. 1995/96:60
I Sverige förekommer redan en form av insättningsgaranti sedan år 1934.
För de svenska sparbankerna skall nämligen, enligt lagen (1934:300) om
sparbankernas säkerhetskassa, finnas en gemensam fond med uppgift att
trygga sparbankernas verksamhet och insättamas rätt. Varje sparbank är
i princip skyldig att varje år erlägga ett belopp motsvarande 0,02 procent
av de medel som sparbanken förvaltade vid utgången av nästföregående
kalenderår. Denna skyldighet upphör emellertid när kassans behållning
uppgår till 10 miljoner kronor. Kassans behållning uppgår i dag till ca 45
miljoner kronor. I första hand kan detta system dock sägas fungera som
ett banksystemskydd. I tidigare avsnitt har föreslagits att det skall införas
ett obligatoriskt garantisystem i Sverige. Det kan därför sättas i fråga om
sparbankerna genom lag skall åläggas en skyldighet att vara anslutna och
lämna bidrag till säkerhetskassan även i fortsättningen eller om det är
tillräckligt att detta sker på frivillig väg. Något förslag om avreglering
eller upplösning av kassan lämnas emellertid inte i detta sammanhang.
Regeringens förslag: Garantin skall omfatta insättningar som finns
på konto hos värdepappersföretag. För värdepappersföretag som
efter Finansinspektionens tillstånd tar emot kunders medel på konto
skall gälla samma regler som för banker i fråga om insättnings-
garantin.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. När
det gäller de insättningar som skall omfattas av det svenska garantisyste-
met hänvisas till avsnitt 8.1.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser lämnar förslaget utan
erinran.
Finansinspektionen anser att insättningar på konton som förs hos
värdepappersbolag i dag inte är skyddsvärda eftersom de inte har samma
syfte som insättningar på "vanliga" bankkonton. Sådana konton bör
därför, enligt inspektionen, kunna undantas även om institutet som sådant
omfattas av EG:s definition av kreditinstitut. Motsvarande slag av konton
som förs av banker bör i görligaste mån undantas från garantin enligt
inspektionen. Garantimyndigheten bör ges rätt att meddela närmare
föreskrifter om vilka konton som skall omfattas av garantisystemet.
Bankstödsnämnden påpekar att användningen av begreppet "värdepap-
persbolag" ger intryck av att definitionen i lagen om insättningsgaranti av
begreppet institut bara omfattar svenska företag. En översyn av termino-
login är påkallad enligt nämnden. Vidare anser Bankstödsnämnden att det
bör övervägas om det i någon av lagens inledande bestämmelser kan ges
116
en något mer preciserad bestämning av vilka typer av utländska institut Prop. 1995/96:60
som skall kunna ansluta sig till det svenska garantisystemet.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 3 kap. 4 § första stycket 4 och
5 lagen (1991:981) om värdepappersrörelse, i dess lydelse från den 1
januari 1996 (SFS 1994:2015), får ett värdepappersbolag (och en filial till
ett utländskt värdepappersföretag) ta emot kunders medel på konto. En
restriktion finns, nämligen att mottagandet sker för att underlätta
värdepappersrörelsen. Vidare gäller att tillstånd till mottagande av medel
på konto endast får lämnas tillsammans med tillstånd till kreditgivning.
Tanken bakom bestämmelsen är att en kund hos ett värdepappersföretag
skall kunna deponera ett belopp hos företaget för att smidigt kunna låta
det genomföra värdepapperstransaktioner för hans räkning. En i sak mot-
svarande regel finns i nu gällande lag (samma paragraf, andra stycket).
Nu, liksom enligt de bestämmelser som träder i kraft den 1 januari 1996,
krävs att Finansinspektionen lämnar värdepappersbolaget tillstånd att ta
emot medel på konto resp, att värdepappersföretaget har ett sådant
tillstånd i sitt hemland.
Som tidigare framgått (se avsnitt 8.1) skall garantin omfatta insättningar
som är nominellt bestämda och tillgängliga för insättaren med kort varsel.
Sådana insättningar får i princip i Sverige bara tas emot av banker. Den
nu nämnda regeln i lagen om värdepappersrörelse utgör ett undantag från
huvudregeln. Liksom de bankinsättningar som skall omfattas av garantin
uppfyller insättningar som finns på konto hos värdepappersbolag eller
utländskt värdepappersföretag de angivna kriterierna. Även sådana in-
sättningar bör därför omfattas av garantin. Detta medför, bl.a., att inte
endast bankkunder utan också kunder hos värdepappersbolag eller
utländskt värdepappersföretag som har gjort insättningar skall ha rätt till
ersättning och att inte endast banker utan också dessa företag skall betala
avgift och kunna drabbas av sanktioner om inte de åligganden som följer
av lagen om insättningsgaranti uppfylls.
Bankstödsnämndens synpunkter har beaktats i regeringens lagförslag.
Inom EU pågår för närvarande arbetet med ett direktiv om investerar-
skydd. I samband med att det direktivet så småningom skall införlivas
med svensk rätt får det övervägas om några förändringar av behandlingen
av insättningar på kundkonto hos värdepappersbolag är lämpliga.
De nya lagförslagen föranleds av införlivandet av direktivet om system
för garanti för insättningar med den svenska lagstiftningen. Enligt artikel
14 i direktivet skall direktivets bestämmelser vara införlivade med
medlemsstaternas rättsordning senast den 1 juli 1995. De nya svenska
reglerna bör därför träda i kraft vid den tidigaste tidpunkt som är lämplig
med hänsyn till behandlingen av propositionen i riksdagen och till arbetet
med att förbereda den utökning av Bankstödsnämndens ansvar som det
117
innebär att nämnden utöver bankstödsfrågoma även får ansvaret för det Prop. 1995/96:60
svenska garantisystemet. Ikraftträdandet föreslås ske den 1 januari 1996.
Den föreslagna lagen om insättningsgaranti innebär att insättningar på
konto i bank som är nominellt bestämda och tillgängliga för insättning
med kort varsel skyddas av garantisystemet upp till 250 000 kronor per
insättare och bank. Detta innebär visserligen en begränsning av bank-
kundernas skydd i jämförelse med vad som följer av statens nu gällande
åtagande att banker och vissa andra kreditinstitut med statlig anknytning
skall kunna infria sina förpliktelser i rätt tid. Eftersom det åtagandet är
temporärt är det dock lämpligare att relatera de ekonomiska effekterna av
garantisystem till en situation där åtagandet har avvecklats. Med ett
sådant synsätt innebär insättningsgarantin ett väsentligt förbättrat
konsumentskydd.
Privatpersoner och småföretag kan anses ha relativt svårt att införskaffa
och bearbeta den information som behövs för att kunna göra bedömningar
av bankernas kreditvärdighet. Dessa svårigheter ökar i och med att allt
fler banker blir verksamma i flera länder. Införandet av system för
insättningsgaranti innebär att de skyddade insättama kan spara stora
informations- och övervakningskostnader, vilket bidrar till en ökad
konkurrens och effektivitet. Det skall noteras att insättare med stora
behållningar även fortsättningsvis har anledning att bevaka den risk som
en insättning i en bank kan innebära till följd av att insättningar som
överstiger 250 000 kronor per bank ej är garanterade. Eventuellt kan
dessa insättare tendera att sprida sina medel på flera banker. Effekten av
ett ändrat beteende i detta avseende förväntas bli begränsad.
Vid beräkningen av de avgifter som bankerna årligen skall betala för
att finansiera garantisystemet beaktas den risk för kostnader som
respektive bank utsätter garantisystemet för. Detta möjliggör vissa
önskvärda incitamentseffekter med avseende på risktagande som ett
system utan riskrelaterade avgifter skulle sakna. Den riskrelaterade
principen kan dock innebära att bankerna får minskade incitament att ge
lån till kredittagare som enligt kapitaltäckningsreglema klassas som
mindre säkra. Sammantaget bedöms emellertid effekterna på bankernas
portföljvalsbeteende bli ringa.
Det är svårt att på förhand bedöma garantisystemets effekter på
bankernas räntemarginaler. Sannolikt kommer bankerna att försöka över-
vältra denna kostnad, liksom alla andra kostnader, på sina kunder.
Graden av övervältring är svårförutsägbar. Den kan dessutom drabba
andra än just de garanterade insättama. Andra verksamhetsgrenar kan bli
berörda. Förmodligen kommer konkurrenssituationen att styra i vilken ut-
sträckning och var i bankernas verksamhet en övervältring av avgifterna
kommer att ske.
118
Ett system för garanti för insättningar innebär att alla banker kommer Prop. 1995/96:60
att medverka direkt i finansieringen av omsorgen om betalningssystemet,
till skillnad från vad som gäller i fallet med statens nuvarande åtagande
för betalningssystemet.
Beslut som nämnden fattar i egenskap av administratör av garantisyste-
met skall kunna överklagas till allmän förvaltningsdomstol, dvs. i första
hand länsrätten. Det är svårt att på förhand fastställa detta förslags
effekter på domstolsväsendet. I likhet med Domstolsverket gör regeringen
den bedömningen att införandet av garantisystemet inte torde påverka
domstolarna annat än i mycket marginell omfattning.
Avslutningsvis kan nämnas att införandet av en insättningsgaranti inte
kommer att ha någon effekt på statens budgetsaldo. Däremot påverkas det
offentliga sparandet positivt vid uppbyggnaden av behållningen på nämn-
dens konto i Riksgäldskontoret och negativt i händelse av ett ersätt-
ningsfall som innebär utbetalningar av ersättning till skyddade insättare.
Dessutom påverkas statens lånebehov när saldot på Riksgäldskontot
förändras samt när nämnden lånar eller amorterar på lån tagna i Riks-
gäldskontoret.
1 paragrafen anges att det, i enlighet med direktivets bestämmelse i artikel
3.1, införs ett obligatoriskt system för garanti för insättningar. Systemet
skall administreras av Bankstödsnämnden, som ges i uppgift att vid sidan
av bankstödsärendena även hantera frågor om insättningsgarantin.
Artikel 1.1-2, 4 och 5.
Paragrafen innehåller definitioner av i lagen centrala begrepp och har
utformats i huvudsaklig överensstämmelse med Lagrådets förslag.
Begreppet institut används i lagen - av lagtekniska skäl - som samlings-
beteckning för de företag som omfattas av lagens bestämmelser, nämligen
banker och värdepappersbolag som har tillstånd att ta emot kunders
medel på konto samt i förekommande fall även deras utländska motsva-
righeter, jfr kommentaren till 3 §.
Begreppet insättare avser den fysiska eller juridiska person som har ett
tillgodohavande på ett konto i ett institut som omfattas av lagen. Med
insättare avses därigenom även den som öppnat ett konto tillsammans
med en eller flera personer (delade konton) och den som är faktiskt
119
berättigad till medlen på ett konto även om en annan person angetts som Prop. 1995/96:60
kontoinnehavare.
Begreppet insättningar avser den typ av tillgodohavanden hos ett
institut som kan grunda rätt till ersättning från garantin. Gemensamt för
dessa insättningar är att de skall vara nominellt bestämda och tillgängliga
för insättaren med kort varsel. Insättningar på konto vars behållning
varierar med rådande marknadsräntor på grund av att insättningen löper
med fast ränta under en bestämd period kan inte sägas vara nominellt
bestämda. Kännetecknande för en insättning som är nominellt bestämd är
att behållningen på kontot vid ett uttag av medlen alltid är minst lika stor
en viss dag som den var den föregående dagen, oberoende av variationer
i det allmänna ränteläget. En insättare skall vidare ha rätt att vid
anfordran ta ut insatta medel. Detta kan även uttryckas så att behåll-
ningen är disponibel för insättaren. Insatta medel är disponibla genom att
de i normalfallet är omedelbart tillgängliga för uttag vid anfordran. I
regeringens lagrådsremiss den 21 september 1995 Bättre bankkonkurrens
m.m., föreslås emellertid ett förtydligande av definitionen av inlåningsbe-
greppet. Enligt denna definition skall även insättningar på inlåningskonton
med en uppsägningstid som inte överstiger en månad bedömas som
disponibla i bankrörelselagens mening. Skälen för att definitionen även
bör omfatta konton med denna kortare uppsägningstid utvecklas närmare
i lagrådsremissen. Lagrådet har i sitt yttrande över lagrådsremissen
föreslagit att definitionen skall ges lydelsen "inlåning på konto, om
behållningen är nominellt bestämd och tillgänglig för insättaren med kort
varsel". Den avgränsning som insättningsgarantin ges nu bör ansluta till
denna definition.
Undantagsvis kan det tänkas att tillgodohavandet inte finns placerat på
kundens konto, exempelvis under en övergångstid i samband med någon
transaktion. Även sådana tillgodohavanden omfattas av garantin om
övriga förutsättningar är uppfyllda.
Sverige har den 1 januari 1995 inträtt som medlem i EU. Sveriges
förpliktelse att införliva EG-rätten i den svenska rättsordningen grundas
härefter enbart på medlemskapet. Sverige kommer dock i egenskap av
medlem i EU att omfattas av EES-avtalet och vara skyldigt att tillämpa
de direktiv som ingår i avtalet i förhållande till de EFTA-länder som är
avtalsparter, för närvarande Island, Liechtenstein och Norge. Före-
liggande lagförslag har utformats med beaktande av detta. Det område
som omfattas av den gemensamma marknaden betecknas således, liksom
i redan gällande lagstiftning, EES.
120
Artikel 3.1 första stycket, 4.1-3 och 6.1.
I paragrafen anges hos vilket institut en insättning skall finnas för att den
skall kunna omfattas av det svenska garantisystemet och därigenom kunna
grunda rätt till ersättning från garantin.
Första stycket anger de insättningar som omfattas av garantin på grund
av att de finns hos en svensk bank eller hos ett svenskt värdepappersbolag
som har tillstånd att ta emot kunders medel på konto. Motsvarande gäller
insättningar som finns hos bankens eller värdepappersbolagets filial i ett
annat EES-land. För nu uppräknade instutut är det obligatoriskt att
insättningarna omfattas av den svenska garantin. Garantin följer av att
Finansinspektionen lämnat institutet tillstånd att driva verksamhet. Om
institutet inte fullgör sina skyldigheter mot garantisystemet kan tillståndet
komma att återkallas, jfr kommentaren till 20 och 21 §§.
I andra stycket anges de fall där ett institut efter ansökan hos nämnden
kan åstadkomma att insättningar hos en filial omfattas av det svenska
garantisystemet. I dessa fall krävs att nämnden fattar ett beslut om detta.
I punkten 1 ges denna möjlighet till svenska institut som tar emot in-
sättningar hos en filial i ett land utanför EES (se avsnitt 7.2.2).
Enligt punkten 2 är detta även möjligt för utländska institut som driver
verksamhet här i landet från filial (se avsnitt 7.2.3 och 7.2.4). Om
nämndens beslut enligt denna punkt avser insättningar hos en filial till ett
institut från ett land inom EES, är det fråga om en frivillig komplettering
av en definitionsmässigt godtagbar garanti för insättningar i hemlandet.
Avser nämndens beslut i stället insättningar hos en filial till ett institut
från ett land utanför EES, måste man skilja på institut som kan ansöka
om en sådan frivillig komplettering och institut för vilka det är obligato-
riskt att garantin skall gälla för insättningar hos filialen här i landet. I
sistnämnda fall utgör garantin en förutsättning för institutets filialtillstånd
eftersom insättningsgaranti saknas i hemlandet eller den garanti som kan
erbjudas där inte kan anses uppfylla direktivets krav och därför ej är
godtagbar.
Om ett i andra stycket angivet institut inte fullgör sina skyldigheter mot
det svenska garantisystemet, ges Finansinspektionen och nämnden
möjligheter att ingripa mot institutet. Avgörande för ansvarsfördelningen
mellan inspektionen och nämnden är därvid om garantin är obligatorisk
för institutet eller om det är fråga om en frivillig komplettering. Ett
beslut med innebörd att garantin inte längre skall gälla för insättningar
hos ett felande institut får nämligen olika konsekvenser för institutets
möjligheter att driva verksamhet här i landet, jfr kommentaren till 20 och
21 §§■
I tredje stycket anges att det är institutet i fråga som skall ansöka hos
nämnden om att insättningar hos institutets filial skall omfattas av det
svenska garantisystemet.
Prop. 1995/96:60
121
4 §
Artikel 7.1, 7.4 och 8.1-3.
I paragrafen anges den för garantisystemet tillämpliga ersättningsnivån,
250 000 kronor. Paragrafen har i huvudsak utformats i enlighet med det
förslag som Lagrådet lämnat i sitt yttrande. Ersättningsnivån gäller per
insättare och institut. Även vid delade konton tillämpas ersättningsnivån
för varje kontoinnehavare och fördelas således inte efter huvudtal.
Till den del en insättares fordran på konkursboet överstiger 250 000
kronor är denne hänvisad att göra sin fordran gällande i konkursen enligt
vanliga regler.
Rätten till upplupen ränta har i enkelhetens intresse begränsats till tiden
fram till dagen för konkursbeslutet eller förklaringen att en insättning i
ett utländskt institut är indisponibel, jfr 5 kap. 11 § tredje stycket
konkurslagen (1987:672). En insättare får därför vända sig till konkurs-
boet med sin fordran på ersättning för upplupen ränta för tid efter kon-
kursbeslutet eller förklaringen. Detta gäller även i de fall när en in-
sättares anspråk på ersättning uppgår till ett belopp som inte överstiger
ersättningsnivån och denne därför ersätts full ut av garantin.
Det kan påpekas att en lägre beloppsgräns kan komma att gälla för
utländska instituts filialer i Sverige som inte omfattas av det svenska
garantisystemet. För samtliga institut som omfattas av den svenska
garantin, oavsett om det beror på en frivillig komplettering eller inte,
gäller däremot den i paragrafen angivna beloppsgränsen. En frivillig
komplettering kan sålunda inte innebära att ett institut ges möjlighet att
komplettera en utländsk garanti inom intervallet 250 000 kronor och ett
belopp motsvarande 20 000 ecu. Om insättningsgaranti saknas i ett land
utanför EES och ett institut från ett sådant land tar emot insättningar här
i landet från en filial, gäller att institutet inte kan lämnas filialtillstånd
med mindre insättningarna hos filialen omfattas av den svenska garanti.
I ett sådant fall ställs således ett strängare krav på institutet än vad som
gäller i de fall när en garanti som erbjuds i ett instituts hemland kan
anses uppfylla direktivets krav och därför är godtagbar.
5 §
Artikel 2 och 7.2 samt bilaga 1.
Av paragrafen framgår vilken insättarkategori som undantas från rätten
till ersättning från garantin. Där anges att institut, dvs. en svensk bank
eller ett utländskt bankföretag eller ett svenskt eller utländskt värdepap-
persföretag som har tillstånd att ta emot kunders medel på konto, inte kan
få ersättning enligt garantin. Detta undantag innebär att sådana institut
som tar emot insättningar som omfattas av garantin inte själva kan få
ersättning i händelse av att ett annat institut där institutets insättningar
Prop. 1995/96:60
122
finns fallerar. Den av Lagrådet föreslagna lydelsen har justerats så att Prop. 1995/96:60
den här angivna innebörden av regeln skall stå klar.
Bilaga 2 c) och d).
I paragrafen begränsas det svenska garantisystemets ersättningsansvar i
vissa fall. Bestämmelsen tar sikte på de fall när nämnden fattat beslut om
att insättningar hos ett utländskt instituts filial skall omfattas även av det
svenska garantisystemet, dvs. när en komplettering sker av en garanti för
insättningar hos en filial som erbjuds i ett annat land. Ansvaret är
begränsat till att endast avse den del av skyddet för insättningarna som
garanteras genom kompletteringen. Även om någon ersättning inte betalas
ut från det utländska garantisystemet skall ansvaret vara begränsat på
detta sätt. Bestämmelsen beaktar att hemlandet ev. tillämpar nettometoden
vid bestämmandet av ersättningen. Att det svenska garantisystemets
ansvar skall vara begränsat på angivet sätt hindrar inte att nämnden
överenskommer med företrädare för ett annat lands garantisystem om hur
ett ersättningsfall som berör båda ländernas system skall regleras.
Artikel 4.1 andra stycket.
Paragrafen innebär ett förbud mot export av det svenska garantisystemet
till ett annat EES-land och anger de olika faktorer som skall beaktas vid
avgörandet av om det svenska systemet erbjuder ett bättre skydd än det
andra landets system. Det är Finansinspektionen som får se till att
bestämmelsen efterkoms. Det får förutsättas att övriga EES-länder
upprätthåller motsvarande i sina nationella rättsordningar. I paragrafen
anges tre kriterier för denna jämförelse. Det kan inte uteslutas att även
andra kriterier kan förekomma i ett annat lands lagstiftning. Bestämmel-
sens tillämpning torde därför förutsätta att Bankstödsnämnden tillsammans
med företrädare för garantisystem i andra länder kommer överens om hur
de olika garantisystemen skall jämföras.
Artikel 1 nr 3.
I paragrafen anges förutsättningarna för ersättningsrättens inträde. Den
händelse som utlöser garantin är antingen ett svenskt instituts konkurs
(första stycket) eller en förklaring av en behörig myndighet i hemlandet
123
att insättningarna hos det utländska institutets filial här i landet är indis- Prop. 1995/96:60
ponibla {andra stycket). Vilken händelse som skall föreligga för att en
behörig myndighet i ett annat land skall kunna göra ett sådant konstate-
rande är svårt att fastställa med någon större säkerhet. Det kan nämligen
inte uteslutas att det i andra länder inte krävs att institutet försatts i
konkurs. Insättningarna kan, på grund av det landets obeståndsrätt, anses
indisponibla t.ex. redan på grund av institutets betalningsinställelse eller
till följd av en företagsrekonstruktion. De bestämmelser i lagen om
insättningsgaranti, jfr 10 och 17 §§, som tar sin utgångspunkt i det
förhållandet att ett svenskt institut försatts i konkurs, får med hänsyn till
vad som nu angivits tillämpas analogt även i de fall när fråga är om
utländska institut.
Artikel 10.1-2.
I paragrafen anges bestämmelser om utbetalning av ersättning från
garantin. Bankstödsnämnden skall enligt första stycket betala ut ersättning
till följd av ett ersättningsfall.
I andra stycket anges den utbetalningsfrist om tre månader som skall
gälla som huvudregel för nämnden. Som angivits i allmänmotiveringen,
avsnitt 13.1, ställs dock kravet i detta sammanhang inte högre än att
nämnden skall kunna hålla ersättningen tillgänglig för lyftning inom
fristen. Något krav på att ersättningen faktiskt skall ha betalats ut till
samtliga ersättningsberättigade uppställs inte av praktiska skäl. Det kan
undantagsvis hända att ett konkursbeslut inte vinner laga kraft innan
tidsfristen löpt ut. Detta bör inte hindra att utbetalning sker. En sådan
ordning ligger bäst i linje med syftet med att införa ett garantisystem.
Redan konkursbeslutet innebär nämligen att insättaren inte kan ta ut sina
pengar. Skulle konkursbeslutet slutligen bli upphävt har nämnden redan
i och med utbetalningarna övertagit insättamas fordringar (se 19 §) på det
uppenbarligen solventa institutet.
I tredje stycket anges ett undantag från den i andra stycket angivna
huvudregeln. Förlängning av fristen får endast ske om synnerliga skäl
kan anses föreligga. Konsumentskyddshänsyn motiverar att ersättningen
skall kunna betalas ut senast inom tre månader från dagen för konkursbe-
slutet eller förklaringen enligt 8 § andra stycket. Möjligheten att förlänga
denna frist skall därför användas restriktivt och förutsätter en ansökan om
detta hos allmän förvaltningsdomstol, dvs. i första hand länsrätten.
124
10 §
Artikel 10.3.
Prop. 1995/96:60
I paragrafen, som har utformats i enlighet med det förslag som Lagrådet
lämnat i sitt yttrande, anges när en insättares rätt till ersättning till följd
av ett svenskt instituts konkurs preskriberas. Bestämmelsen ansluter till
vad som stadgas i 11 kap. 12 § konkurslagen om en konkursborgenärs
förlust av rätt till utdelning i en konkurs. Lagrådet har påpekat att frågan
om preskriptionstid beträffande rätten till ersättning till följd av att
insättningar hos ett utländskt institut inte längre är disponibla lämnats
öppen i det remitterade förslaget. Enligt Lagrådets uppfattning kan det
övervägas att föra in en lagregel även i den delen. Som angivits i kom-
mentaren till 8 § får det också i detta fall överlämnas åt rättstillämp-
ningen att avgöra om 10 § kan tillämpas även i de fall när fråga är om
indisponibla insättningar i utländska institut. Detta bör kunna gälla i av-
vaktan på att ett direktiv om rekonstruktion, likvidation och konkurs i
kreditinstitut antagits och införlivats i de olika medlemsländernas rättsord-
ningar. För närvarande föreligger dock endast ett förslag till direktiv på
detta område, jfr (COM(88)4 final.
Artikel 4.4 andra stycket, 6.2-3, 9 och 10.4.
I första stycket behandlas innebörden och omfattningen av den in-
formationsplikt som skall åligga de institut som tar emot insättningar här
i landet. Denna skyldighet föreligger inte bara för svenska institut. Även
de utländska institut som driver verksamhet här i landet skall informera
dem som har eller avser att göra en insättning om den garanti som gäller
för insättningen. Detta gäller oavsett om insättningen omfattas av det
svenska garantisystemet eller inte. Utgångspunkten för tillämpningen av
bestämmelsen är nämligen att eventuell osäkerhet beträffande frågan om
en insättning omfattas av en garanti skall undanröjas. Detta skall gälla
oavsett hos vilket institut som driver verksamhet här i landet insättningen
är gjord. Vidare skall information lämnas om den ersättningsnivå som
gäller för garantin och formerna för utbetalning av ersättning från
garantisystemet. Bestämmelsen skall naturligtvis inte tolkas så att
information skall lämnas till den som redan blivit upplyst, exempelvis vid
öppnandet av ett konto.
En del av den information som skall lämnas, t.ex. om formerna för
utbetalning av ersättning från garantin, torde utformas bäst i samråd
mellan nämnden och de berörda instituten.
I andra stycket har efter förebild i 8 § konsumentkreditlagen
(1992:830) gjorts en hänvisning till marknadsföringslagen (1995:450) i
fråga om underlåtelse att lämna information enligt första stycket.
125
Därigenom uppnås tydlighet om vilken sanktion som gäller vid under- Prop. 1995/96:60
låtenhet att lämna information.
I paragrafen anges grunderna för finansieringen av det svenska garanti-
systemet.
I första stycket anges att varje institut som omfattas av garantin skall
betala en årlig avgift till nämnden. Se kommentaren till 3 § angående
vilka institut som kan omfattas av garantin. De garanterade insätt-
ningarnas storlek per den 31 december varje år är avgörande för
nästkommande års uttag av avgifter från ett individuellt institut, se
kommentaren till punkten 2 av övergångsbestämmelserna.
I andra stycket anges den avgiftsnivå som skall gälla för år räknat.
Avgiftsunderlaget utgörs av värdet av de insättningar som enligt 3 §
omfattas av garantin.
I tredje stycket ges nämnden rätt att besluta om viss uppjustering av av-
giftsprocenten. Det kan bli aktuellt om nämnden, på grund av att det
räntebärande kontot i Riksgäldskontoret tömts, lånat upp medel till betal-
ning av ersättningar, se kommentaren till 15 §.
I fjärde stycket anges den målsatta behållningens storlek på nämndens
räntebärande konto i Riksgäldskontoret och konsekvensen av att målet
nåtts, dvs. att avgiftsprocenten skall justeras ned.
Av paragrafen framgår principerna för uttaget av riskrelaterade avgifter
från de institut som omfattas av det svenska garantisystemet.
I första stycket anges att nämnden årligen skall bestämma hur stort
belopp ett institut skall betala i avgift och att nämnden bestämmer när
avgiften skall betalas.
De avgifter som ett enskilt institut skall betala bestäms enligt andra
stycket med hänsyn till det garanterade insättningsbeloppet och till
respektive instituts kapital täckningsgrad, som skall beräknas enligt 2 kap.
1 § lagen (1994:2004) om kapital täckning och stora exponeringar för
kreditinstitut och värdepappersbolag, se närmare avsnitt 15.
I paragrafen anges hur avgiften skall fastställas då garantin för ett institut
börjar gälla under ett löpande kalenderår. Bestämmelsen tar sikte på de
institut som väljer att påbörja en helt ny verksamhet under ett löpande
kalenderår. Bestämmelsen kommer också att vara tillämplig när ett
utländskt institut under löpande kalenderår väljer att ansöka hos nämnden
126
om att insättningar hos institutets filial här i landet skall omfattas av
garantin (frivillig komplettering), dvs. när fråga inte är om nystartad
verksamhet. I stället för vad som stadgas i 12 § första stycket skall
avgiften i nämnda fall grundas på institutets insättningar vid årets utgång
till den del de omfattas av garantin. Den valda lösningen motiveras av att
det för ett sådant institut saknas uppgifter om förhållandena vid utgången
av närmast föregående år, jfr avsnitt 14.2 och 15. En tillämpning av
12 § skulle innebära att någon avgift inte kan tas ut av institutet för dess
första verksamhetsår, vilket skulle strida mot principerna för finans-
ieringen av garantisystemet. Innebörden av bestämmelsen är att institutet
i fråga debiteras första gången under det andra år garantin gäller för
insättningar hos institutet eller dess filial. Lagrådet har i sitt yttrande
anfört att det i enkelhetens intresse kan övervägas att i nu angivna fall
alltid låta avgiften motsvara 0,25 procent av institutets insättningar. Det
torde emellertid inte vara nämnvärt svårare att riskrelatera även denna
avgift i enlighet med vad som anges i 13 §, eftersom de erforderliga
uppgifterna för en sådan beräkning finns tillgängliga. Det bör vidare
framgå av lagrummet att avgift bara skall betalas i proportion till den tid
garantin gällt. Den av Lagrådet föreslagna lydelsen av 14 § frångås
därför.
Prop. 1995/96:60
I första stycket anges att inbetalda avgifter inte bara skall placeras på ett
räntebärande konto i Riksgäldskontoret utan också användas till att
bestrida de årliga kostnaderna för garantisystemets administration. Sedan
nämndens förvaltningskostnader för föregående kalenderår räknats av,
skall återstoden av de inbetalda avgifterna placeras på kontot i Riks-
gäldskontoret.
I andra stycket anges när nämnden får låna upp medel i Riksgäldskon-
toret. Upplåning får ske endast om de behållna avgiftsmedlen inte räcker
till att betala ut ersättningar. Denna begränsning följer av att garantisyste-
met bara får tas i anspråk om ett ersättningsfall inträffat.
Artikel 4.3 samt bilaga 2 a-b).
Paragrafen behandlar den uppgiftsskyldighet gentemot nämnden som skall
åläggas de institut som tar emot insättningar som omfattas av garantin.
I första hand behöver nämnden få del av de uppgifter om garanterad inlå-
ning m.m. som behövs för att kunna fastställa institutets avgift. Därut-
över skall de uppgifter lämnas som nämnden behöver i övrigt för sin
verksamhet. Det kan gälla uppgifter om ett institut och dess verksamhet
som nämnden behöver för att kunna fatta ett beslut enligt 3 §, dvs. ett
127
beslut som innebär att insättningar hos institutets filial här i landet skall Prop. 1995/96:60
omfattas av det svenska garantisystemet. Ett sådant beslut förutsätter en
ansökan från institutet. Denna ordning gäller oavsett om det utländska
institutet ansöker om frivillig komplettering eller om garantin är en
förutsättning för filialtillstånd. Motsvarande gäller i de fall ett svenskt
institut väljer att ansöka om att insättningar hos dess filial i ett land
utanför EES skall omfattas av det svenska garantisystemet. Genom
ansökningsförfarandet kan nämnden tillförsäkra sig rätt att få sådana
uppgifter om institutet och dess filial som den behöver för att pröva en
ansökan. Lagrådet har förordat att denna fråga inte behöver behandlas i
lagen om insättningsgaranti, varför 21 § i det remitterade lagförslaget
utgått, jfr avsnitt 7.2.4.
För att nämnden skall kunna pröva en ansökan krävs att nämnden i den
utsträckning som det behövs samarbetar med såväl behöriga myndigheter
och tillsynsmyndigheter som företrädare för insättningsgarantisystem i
andra länder. Detta gäller även i de fall när insättningar hos en filial till
ett svenskt institut omfattas både av det svenska garantisystemet och ett
system i värdlandet. I direktivets riktlinjer anges vad samarbetet kan
avse. Även beträffande denna fråga förordar Lagrådet att en behandling
i en regeringsförfattning är tillräcklig och att 20 § i det remitterade
lagförslaget därför får utgå, jfr avsnitt 7.4.
Även i samband med ett ersättningsfall behöver nämnden uppgifter för
att kunna betala ut ersättning till insättama. Här avses de uppgifter som
skall finnas hos institutet angående kontoinnehavare hos institutet vid tid-
punkten för konkursbeslutet eller förklaringen. Dessa uppgifter kan även
fås från konkursförvaltaren, se kommentaren till 17 §, varför en viss
samordning kan vara ändamålsenlig.
Enligt riktlinjerna i direktivets bilaga 2 skall nämnden kunna kräva att
få all relevant information och ha rätt att kontrollera sådan information
hos de behöriga myndigheterna i institutets hemland. Denna möjlighet bör
även föreligga i förhållande till Finansinspektionen och kan avse t.ex. in-
formation om institutets garanterade inlåning etc.
I paragrafens första mening anges att även konkursförvaltaren har en
skyldighet gentemot nämnden motsvarande den som anges för institutet
i 16 §. Det kan noteras att det i 6 kap. 2 § första stycket och 13 §
konkurslagen finns bestämmelser om en konkursgäldenärs upplysnings-
skyldighet gentemot bl.a. konkursförvaltaren. Skyldighet att lämna
upplysningar om boet föreligger inte endast för gäldenären. Om
gäldenären är en juridisk person gäller att även en styrelseledamot, en
verkställande direktör, en bolagsman och i vissa fall en likvidator är
skyldig att lämna sådana upplysningar.
Genom andra meningen tillförsäkras att nämnden lämnas det biträde av
konkursförvaltaren som nämnden behöver för utbetalningen av ersättning.
128
Genom konkursförvaltaren kan nämnden också få biträde i praktiska Prop. 1995/96:60
angelägenheter av det konkursdrabbade institutets personal och därigenom
tillgång till dess utrustning m.m.
Jfr kommentaren till 10 § beträffande de fall när fråga är om indis-
ponibla insättningar hos utländska institut.
Efter påpekande från Lagrådet har paragarafen utformats efter förebild
i 34 § lönegarantilagen (1992:497). I paragrafen anges att återbetalning
av felaktigt utbetald ersättning skall ske i vissa fall.
I de fall (första stycket) mottagaren orsakat den felaktiga utbetalningen
skall återbetalning ske jämte ränta som skall beräknas enligt 6 §
räntelagen (1975:635), dvs. enligt en räntefot som motsvarar det av
Riksbanken fastställda, vid varje tid gällande diskontot med tillägg av åtta
procentenheter. I andra fall (andra stycket) beräknas räntan enligt 5 §
räntelagen. Tillägget begränsas i dessa fall till två procentenheter.
Enligt tredje stycket skall Bankstödsnämnden besluta om återbetalning
enligt första och andra styckena. Nämndens beslut utgör exekutionstitel
och verkställighet får därför äga rum, jfr 3 kap. 1 § första stycket 6
utsökningsbalken.
I fjärde stycket anges, efter förebild i 36 § lönegarantilagen, att
återbetalningsskyldigheten får efterges helt eller delvis. En förutsättning
för eftergift skall vara att särskilda skäl föreligger. Det är inte bara
kravet på återbetalning av det felaktigt utbetalda beloppet som kan
efterges utan detta gäller även kravet på ränta beräknad enligt första eller
andra stycket. När särskilda skäl kan anses föreligga får överlåtas till
rättstillämpningen att avgöra i varje enskilt fall. Om beloppet i fråga är
ringa bör eftergift dock kunna övervägas.
Artikel 11.
Paragrafen, som efter påpekande från Lagrådet utformats efter förebild
i 28 § lönegarantilagen, innehåller en bestämmelse om övertagande av
fordran (subrogation) som syftar till att staten, genom nämnden, skall
minimera kostnaderna för systemet vid ett ersättningsfall genom att överta
en insättares krav mot institutet i den omfattning som nämnden betalat ut
ersättning till insättaren. Eventuell utdelning i ett instituts konkurs skall
tillfalla staten genom att medlen förs till nämndens räntekonto i Riks-
gäldskontoret. Om nämnden lånat medel enligt 15 § för att kunna göra
utbetalningar av ersättning till insättare, skall utdelningen i stället
användas till att betala tillbaka lånen.
129
9 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 60
Prop. 1995/96:60
Artikel 3.2-3 och 4.4.
I 20 och 21 §§ anges möjligheterna att inom ramen för insättnings-
garantisystemet ingripa mot de institut som omfattas av garantin. I
kommentaren till 3 § har redogjorts för en ansvarsfördelning mellan
Finansinspektionen och nämnden när det gäller att fatta beslut som
innebär att den svenska garantin inte längre skall gälla för insättningar
hos ett institut eller ett instituts filial. Skillnad har därvid gjorts mellan
1) fall där det är obligatoriskt för institutet att garantin gäller för in-
sättningarna, dvs. fall där garantin utgör en förutsättning för institutets
möjligheter att driva verksamhet här i landet, och 2) fall där ett institut
kan omfattas av garantin till följd av en frivillig komplettering. Till det
förra fallet 1) hänförs svenska institut, svenska instituts filialer i ett land
inom EES samt filialer till institut från ett land utanför EES där in-
sättningsgaranti saknas eller där den garanti som erbjuds inte kan anses
uppfylla direktivets krav och därför ej är godtagbar. Till det senare fallet
2) hänförs svenska instituts filialer i ett land utanför EES, filialer till
institut från ett land inom EES samt filialer till institut från ett land
utanför EES där den garanti som erbjuds är godtagbar. Redovisade
uppdelning mellan obligatoriska och frivilliga fall skall också ligga till
grund för utformningen av de bestämmelser om ingripanden m.m. som
skall gälla för det svenska garantisystemet.
I 20 § anges att nämnden skall underrätta Finansinspektionen, om ett
institut som omfattas av garantin inte fullgör sina skyldigheter enligt
lagen om insättningsgaranti. Här avses även de fall när institutet med
avseende på en filial underlåter detta. Nämndens underrättelseskyldighet
skall gälla oavsett om institutet omfattas av garanti till följd av ett beslut
av nämnden eller Finansinspektionen.
Beträffande instituten i det förra fallet 1) är det inspektionen som får
ingripa mot det felande institutet och inte nämnden. Genom att verksam-
hetstillståndet återkallas, gäller garantin inte längre för insättningar hos
institutet eller institutets filial. Med denna ansvarsfördelning mellan
nämnden och inspektionen följer att bestämmelserna i 7 kap. bankrörelse-
lagen blir tillämpliga även i insättningsgarantisammanhang.
I det senare fallet 2) gäller enligt 27 § att nämnden själv får besluta att
garantin inte skall gälla för insättningar hos instituten. För att göra detta
tydligt har paragrafen getts en något annan utformning än den Lagrådet
föreslagit.
Beslut om att garantin inte längre skall gälla för insättningar hos ett
institut som omfattas av det svenska garantisystemet förutsätter, enligt
27 § andra stycket, att institutet förelagts att vidta rättelse och att
institutet trots detta inte har vidtagit rättelse inom ett år från före-
läggandet, jfr kommentaren till 7 kap. 16 och 18 §§ bankrörelselagen.
Nämndens beslut skall, enligt 27 § andra och tredje styckena föregås
av kontakter med vissa myndigheter i institutets hemland. Om institutet
130
hör hemma i ett annat EES-land blir nämndens beslut beroende av att den Prop. 1995/96:60
behöriga myndigheten i institutets hemland samtyckt till åtgärden. Om
institutet däremot hör hemma i ett tredje land räcker det med att nämnden
underrättar tillsynsmyndigheten i institutets hemland om beslutet.
Artikel 4.4 och 9.1
I paragrafen anges att om nämnden beslutat att den svenska garantin inte
längre skall gälla för insättningar hos ett institut, så skall institutet vara
skyldigt att informera berörda insättare om beslutet och dess innebörd.
Detta motiveras av konsumentskyddshänsyn.
Det kan förutsättas att insättama informeras om ett beslut med
motsvarande innebörd som fattas av Finansinspektionen. Skäl att införa
bestämmelser om det i lagen om insättningsgaranti föreligger därför inte.
Artikel 3.3, 4.4 andra stycket och 5.
Även om garantin enligt Finansinspektionens eller nämndens beslut inte
längre skall gälla för insättningar i ett institut, inverkar beslutet inte på
insättningar som omfattades av garantin vid tidpunkten för beslutet. Även
denna ordning är motiverad av konsumentskyddshänsyn.
Artikel 7.6.
I första stycket anges att nämndens beslut i insättningsgarantisammanhang
skall överklagas hos allmän förvaltningsdomstol, dvs. i första hand hos
länsrätten.
Av andra stycket framgår att prövningstillstånd krävs för kammarrät-
tens prövning om länsrättens avgörande överklagas.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
Av punkten 1 framgår att lagen om insättningsgaranti träder i kraft den
1 januari 1996.
Punkten 2 möjliggör att de avgifter som skall tas ut under år 1996 från
de institut som omfattas av garantisystemet kan baseras på uppgifter från
instituten om storleken av deras insättningar som skulle ha varit garante-
131
rade den 31 december 1995 om lagen om insättningsgaranti hade varit i Prop. 1995/96:60
kraft då.
Lagen innehåller bestämmelser om den skattemässiga behandlingen av
den del av ersättningen från garantisystemet som i förekommande fall
avser upplupen ränta. Enligt Lagrådets mening vinner lagen i klarhet om
det direkt anges att ersättningen, till den del den avser upplupen ränta,
vid inkomstbeskattningen behandlas som inkomstränta. Första stycket har
ändrats i enlighet med det förslag som Lagrådet lämnat i sitt yttrande.
I andra stycket anges hur den del av återbetalad ersättning som inte
avser ersättning för kapitalbeloppet skall behandlas.
Paragrafen, som i lagrådsremissen betecknades 24 §, är ny och innehåller
en regel om sekretess i ärenden om ersättning enligt lagen om insätt-
ningsgaranti. Sekretess gäller för uppgift om personliga eller ekonomiska
förhållanden för den som enligt 2 § i nämnda lag är att anse som
insättare.
Artikel 3.1 första stycket, 4.1 och 6.1.
1 paragrafen har införts ytterligare förutsättningar som skall vara
uppfyllda för att Finansinspektionen skall lämna ett bankföretag tillstånd
till filialetablering här i landet. Sedan tidigare har gällt att den planerade
verksamheten skall antas kunna uppfylla kraven på en sund bankverksam-
het. Som Lagrådet påpekat i sitt yttrande skall därutöver gälla att tillstånd
till filialetablering skall kunna lämnas endast om insättningarna hos en
filial antingen omfattas av garantin enligt lagen om insättningsgaranti
eller av en utländsk garanti som omfattar insättningar som anges i 2 §
samma lag och har en högsta ersätttningsnivå som inte understiger ett
belopp motsvarande 20 000 ecu innan det i förekommande fall har gjorts
avdrag för en självrisk med högst 10 procent av en enskild insättares
132
garanterade insättning. Andra stycket har utformats i enlighet med Prop. 1995/96:60
Lagrådets förslag.
Som en ny förutsättning införs således att insättningar hos filialen skall
omfattas av en garantiordning som kan anses godtagbar. I detta avseende
ställs kravet inte högre på en utländsk garanti än vad som anges i
insättningsgarantidirektivet. Som angivits i allmänmotiveringen (avsnitt
7.2.4) är det först om en godtagbar garanti saknas i hemlandet som krav
ställs på att insättningar hos institutets filial här i landet omfattas av den
svenska garantin. Vidare förutsätter ett filialtillstånd enligt ett nytt tredje
stycke att förbudet mot import av nationella garantisystem inte överträds.
Finansinspektionen får således inte lämna filialtillstånd om insättningar
hos filialen omfattas av en garanti som erbjuds i hemlandet och som ger
ett bättre skydd än vad som kan erbjudas av det svenska garantisystemet,
jfr kommentaren till 7 § lagen om insättningsgaranti.
Ändringen är redaktionell. Ordet inlåningsgaranti byts ut mot insättnings-
garanti.
Artikel 3.3.
Jfr kommentaren till 21 § lagen om insättningsgaranti. I paragrafen
(första stycket 7) införs en ny grund för återkallelse av en svensk banks
oktroj. Första stycket har förtydligats i enlighet med det förslag Lagrådet
lämnat i sitt yttrande. Ett beslut om återkallelse av en banks oktroj
förutsätter enligt denna återkallelsegrund att Finansinspektionen förelagt
banken att vidta rättelse med förklaring att oktrojen annars kan komma
att återkallas. Har banken trots det inte fullgjort sina skyldigheter mot
garantisystemet inom ett år från föreläggandet skall oktrojen återkallas.
Det bör observeras att det angivna kravet på att banken skall ha vidtagit
rättelse inom ett år från föreläggandet endast gäller i de fall då den här
angivna återkallelsegrunden är tillämplig.
Artikel 4.4.
Jfr kommentaren till 7 och 21 §§ lagen om insättningsgaranti. I paragra-
fen införs nya grunder för återkallelse av filialtillstånd som Finansin-
spektionen meddelat ett bankföretag från ett land utanför EES. Andra och
tredje styckena har förtydligats i enlighet med de förslag Lagrådet lämnat
133
i sitt yttrande. I andra stycket behandlas Finansinspektionens möjlighet Prop. 1995/96:60
att återkalla ett filialtillstånd på grund av att bankföretaget bryter mot
exportförbudet, jfr avsnitt 7.2.1. I tredje stycket behandlas Finansin-
spektionens möjlighet att återkalla filialtillståndet om bankföretaget med
avseende på filialen här i landet inte fullgör sina skyldigheter mot
garantisystemet. Bestämmelsen är utformad efter modell av 7 kap. 16 §
första stycket 7.
Ändringen är föranledd av behovet av att utsträcka det undantag som
gäller för bankkunders fordringar i bevakningssammanhang till att även
avse de insättningar på konto som har gjorts av kunder till värdepappers-
bolag och som omfattas av det svenska garantisystemet.
Jfr kommentaren till 7 kap. 13 § konkurslagen.
Ändringen är redaktionell. Förtydligandet innebära» samrådsskyldigheten
inte generellt avser frågor i samband med insättningsgarantin, utan endast
då dessa har anknytning till betalningssystemets stabilitet.
I paragrafen anges i en ny punkt (7) att Bankstödsnämnden skall lämna
kontrolluppgift om inkomstränta och fordran.
I paragrafen anges i en ny punkt (4) att Bankstödsnämnden skall lämna
kontrolluppgift om utgiftsränta.
134
Prop. 1995/96:60
Ändringen är betingad av införandet av lagregler om insättningsgaranti.
Utöver uppgift om investerarskydd skall också uppgift, i förekommande
fall, lämnas om insättningsgaranti.
Artikel 3.1 första stycket, 4.1 och 6.1.
Jfr kommentaren till 1 kap. 4 § bankrörelselagen. Efter påpekande av
Lagrådet har bestämmelserna i femte och sjätte styckena utformats efter
modell av motsvarande bestämmelser i bankrörelselagen.
Artikel 4.4.
Jfr kommentaren till 7 kap. 18 § bankrörelselagen. Efter påpekande från
Lagrådet har bestämmelserna i tredje och fjärde styckena utformats efter
modell av motsvarande bestämmelser i bankrörelselagen.
Artikel 3.2-3.
I paragrafens första stycke har värdepappersinstitut ersatts med svenskt
värdepappersinstitut eftersom paragrafen endast avser svenska värdepap-
persinstitut. Med detta begrepp avses värdepappersbolag, dvs. ett svensk
aktiebolag som fått tillstånd att driva värdepappersrörelse, och ett svenskt
bankinstitut som fått tillstånd att driva värdepappersrörelse.
Bestämmelsen i paragrafens andra stycke har efter påpekande från
Lagrådet utformats efter modell av bestämmelsen i 7 kap. 16 § första
stycket 7 bankrörelselagen.
135
31.5.94
394L0019/S
Europeiska gemenskapernas officiella tidning
Prop. 1995/96:60
Bilaga 1
Nr L 135/5
EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV 94/19/EG
av den 30 maj 1994
om system for garanti av insättningar
EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA
UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV
med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska
gemenskapen, särskilt artikel 57.2 första och tredje meningen
i detta,
med beaktande av kommissionens förslag1,
med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs
yttrande2,
i enlighet med det förfarande som avses i artikel 189b i
fördraget3, och
med beaktande av följande:
I enlighet med fördragets mål bör den harmoniska
utvecklingen av kreditinstituts verksamhet inom hela
gemenskapen främjas genom upphävande av alla
begränsningar i etableringsrätten och friheten att tillhandahålla
tjänster, under det att banksystemet görs mer stabilt och
skyddet för insättama ökas.
När begränsningarna för kreditinstituts verksamhet upphävs
bör den situation övervägas som kan uppstå om insättningar
hos ett kreditinstitut som har filialer i andra medlemsstater blir
indisponibla. Det är nödvändigt att säkerställa en gemensam
lägsta nivå för insättarskydd oavsett var i gemenskapen
insättningen är gjord. Ett sådant insättarskydd är lika
nödvändigt som sundhetsregler vid genomförandet av den
gemensamma bankmarknaden.
Om ett insolvent kreditinstitut stängs måste insättama hos
filialer i andra medlemsstater än den medlemsstat i vilken
kreditinstitutet har sitt huvudkontor skyddas av samma system
för garanti av insättningar som institutets övriga insättare.
Kreditinstitutens kostnad för deltagande i ett system för garanti
av insättningar står inte i relation till den kostnad som skulle
bli följden av mycket stora uttag av insättningar, inte bara från
kreditinstitut i svårigheter utan också från institut
1 EGT nr C 163, 30.6.1992, s. 6* och EGT nr C 178,
30.6.1993, s. 14.
2 EGT nr C 332, 16.12.1992, s. 13.
3 EGT nr C 115, 26.4.1993, s. 96 och Europaparlamentets
beslut av den 9 mars 1994 (EGT nr C 91, 28.3.1994).
med god ekonomisk ställning, på grund av att insättama
förlorat förtroendet för banksystemets soliditet.
De åtgärder som medlemsstaterna har vidtagit till följd av
kommissionens rekommendation 87/63/EEG av den
22 december 1986 om införande av system för inlåningsskydd
i gemenskapen4 har inte till alla delar gett önskat resultat.
Denna situation kan visa sig hindra den inre marknaden från
att fungera på ett riktigt sätt.
Rådets andra direktiv 89/646/EEG av den 15 december 1989
om samordning av lagar och andra författningar om rätten att
starta och driva verksamhet i kreditinstitut, samt med ändring
av direktiv 77/780/EEG5 föreskriver en enda auktorisation för
varje kreditinstitut och att myndigheterna i den medlemsstat
som är dess hemland skall utöva tillsyn över institutet;
direktivet trädde i kraft den 1 januari 1993.
En filial behöver inte längre ha auktorisation i en
värdmedlemsstat eftersom en enda auktorisation gäller inom
hela gemenskapen och det är de behöriga myndigheterna i den
medlemsstat som är filialens hemland som utövar tillsyn vad
avser dess solvens. Detta förhållande gör det berättigat att ett
kreditinstituts alla filialer inom gemenskapen omfattas av ett
enda system för garanti av insättningar. Ett sådant system
måste vara detsamma som det som finns för den kategorin av
institut i den stat där institutets huvudkontor är beläget,
särskilt på grund av det samband som finns mellan tillsynen
över en filials solvens och dess deltagande i ett system för
garanti av insättningar.
Harmoniseringen måste begränsas till de huvudsakliga
beståndsdelarna i ett system för garanti av insättningar och,
inom en mycket kort tid, säkerställa betalningar enligt en
garanti som är beräknad utifrån en gemensam lägsta nivå.
Systemen för garanti av insättningar bör träda i funktion så
snart insättningarna blir indisponibla.
Det är lämpligt att särskilt insättningar som kreditinstitut gör
i eget namn och för egen räkning inte omfattas av garantin.
Detta bör inte påverka den rätt som ett system för garanti av
insättningar har att vidta nödvändiga åtgärder för att rädda ett
kreditinstitut som befinner sig i svårigheter.
EGT nr L 33, 4.2.1987, s. 16.
EGT nr L 386, 30.12.1989, s. 1. Direktivet ändrat genom
direktiv 92/30/EEG (EGT nr L 110, 28.4.1992, s. 52).
136
394L0019/S
Prop. 1995/96:60
Bilaga 1
Nr L 135/6
Europeiska gemenskapernas officiella tidning
31.5.94
En harmonisering av systemen för garanti av insättningar inom
gemenskapen leder i och för sig inte till ett ifrågasättande av
de system som redan används och som är utformade för att
skydda kreditinstitut, särskilt genom att garantera deras
solvens och likviditet, så att insättningar hos sådana
kreditinstitut, inklusive deras filialer i andra medlemsstater
inte blir indisponibla. Alternativa system som avser att ge en
annan form av skydd kan, under vissa förutsättningar, av de
behöriga myndigheterna anses uppfylla detta direktivs mål.
Det är de behöriga myndigheternas uppgift att kontrollera att
dessa villkor är uppfyllda.
Flera medlemsstater har system för garanti av insättningar för
vilka branschorganisationer bär ansvaret, andra medlemsstater
har system som är införda och reglerade genom lagstiftning
och en del system regleras delvis genom lagstiftning, även om
de har tillkommit genom avtal. Dessa skillnader i rättslig
ställning utgör ett problem endast vad avser obligatoriskt
deltagande i och uteslutande från system. Det är därför
nödvändigt att fastställa regler som begränsar systemens
befogenheter på detta område.
Bibehållandet inom gemenskapen av system för garanti av
insättningar som ger högre täckning än den gemensamma
lägsta nivån kan, inom samma territorium, ge upphov till
skillnader i kompensation och ojämlika konkurrensvillkor
mellan nationella institut och filialer till institut från andra
medlemsstater. För att motverka dessa nackdelar bör filialer
tillåtas att ansluta sig till sina värdländers system så att de kan
erbjuda sina insättare samma garantier som systemen i de
länder i vilka de är belägna. Kommissionen bör efter ett antal
år rapportera i vilken utsträckning filialerna har använt sig av
denna möjlighet och de svårigheter som de eller systemen för
garanti av insättningar har mött under genomförandet av dessa
bestämmelser. Det är inte uteslutet att systemen i den
medlemsstat som är hemland själva bör erbjuda sådan extra
täckning, enligt de villkor som sådana system får fastställa.
Marknadsstörningar kan orsakas av filialer till kreditinstitut
som erbjuder en högre täckning än de kreditinstitut som är
auktoriserade i värdmedlemsstaten. Nivån på och omfattningen
av den täckning som ett system för garanti av insättningar ger
bör inte bli ett konkurrensmedel. Det är därför nödvändigt,
åtminstone under en inledningsfas, att fastställa att nivån på
och omfattningen av den täckning som ett system i den
medlemsstat som är hemland ger insättama hos filialer i en
annan medlemsstat, inte bör överstiga den högsta nivån på och
omfattningen av den täckning som motsvarande system ger i
värdmedlemsstaten. Efter ett antal år bör eventuella
marknadsstörningar studeras mot bakgrund av de erfarenheter
som har gjorts och utvecklingen inom banksektorn.
Enligt detta direktiv måste i princip varje kreditinstitut ansluta
sig till ett system för garanti av insättningar. De direktiv som
styr tillträde för kreditinstitut som har sitt huvudkontor i ett
icke-medlemsland, särskilt rådets första direktiv 77/780/EEG
av den 12 december 1977 om samordning av lagar och andra
författningar om rätten att starta och driva verksamhet i
kreditinstitut1 tillåter medlemsstaterna att besluta huruvida, och
enligt vilka villkor, filialerna till sådana kreditinstitut får verka
inom deras territorium. Sådana filialer får varken ha frihet att
tillhandahålla tjänster enligt artikel 59 andra stycket i
fördraget, eller rätt att etablera sig i en annan medlemsstat än
de stater där de redan är etablerade. Följaktligen bör en
medlemsstat som medger tillträde för sådana filialer besluta
hur principerna i detta direktiv skall tillämpas på sådana
filialer, i enlighet med artikel 9.1 i direktiv 77/780/EEG och
utifrån behovet av att skydda insättama och bevara det
finansiella systemets stabilitet. Det är av avgörande betydelse
att sådana filialers insättare har full kännedom om de
skyddsåtgärder som berör dem.
Å ena sidan bör den lägsta garantinivå som föreskrivs i detta
direktiv inte lämna en allt för stor del av insättningarna utan
skydd, såväl av hänsyn till konsumentskydd som till
stabiliteten i det finansiella systemet. Å andra sidan skulle det
inte vara lämpligt att inom hela gemenskapen införa en
skyddsnivå som i vissa fall kan uppmuntra till en osund
ekonomisk förvaltning av kreditinstitut. Kostnaden för att
finansiera systemen bör också beaktas. Det förefaller rimligt
att fastställa den gemensamma lägsta garantinivån till 20 000
ecu. Det kan bli nödvändigt med begränsade
övergångsåtgärder för att möjliggöra att systemen uppfyller
detta belopp.
En del medlemsstater ger insättama en täckning för
insättningar som är högre än den gemensamma lägsta
garantinivå som föreskrivs i detta direktiv. Det förefaller inte
rimligt att kräva att sådana system, av vilka vissa har införts
nyligen som en följd av rekommendation 87/63/EEG, ändras
på denna punkt.
En medlemsstat måste kunna utesluta vissa särskilt angivna
kategorier av insättningar eller insättare, om den inte anser att
de behöver särskilt skydd från den garanti som systemen för
garanti av insättningar ger.
För att uppmuntra insättama att noga ge akt på hur
kreditinstituten sköts, ersätts i vissa medlemsstater
1 EGT nr L 322, 17.12.1977, s. 30. Direktivet senast ändrat
genom direktiv 89/646/EEG (EGT nr L 386, 30.12.1989,
s. 1).
137
31.5.94
394L0019/S
Europeiska gemenskapernas officiella tidning
Prop. 1995/96:60
Bilaga 1
Nr L 135/7
indisponibla insättningar inte fullt ut. Ett sådant förfaringssätt
bör begränsas vad avser insättningar under den lägsta
gemensamma nivån.
Principen om en gemensam lägsta nivå per insättare snarare
än per insättning har bibehållits. Det är därför lämpligt att
beakta de insättningar som har gjorts av insättare som antingen
inte står som kontohavare eller som inte är ensamma
kontohavare. Nivån måste därför tillämpas på varje
identifierbar insättare. Detta bör inte vara tillämpligt på
företag för kollektiva investeringar som är föremål för
särskilda skyddsbestämmelser vilka inte är tillämpliga på
ovannämnda insättningar.
Information är en betydande del av insättarskyddet och måste
därför också vara föremål för ett grundantal av bindande
bestämmelser. En oreglerad användning i marknadsföring av
hänvisningar till nivån på och omfattningen av ett system för
garanti av insättningar skulle kunna påverka stabiliteten i
banksystemet eller insättamas förtroende. Medlemsstaterna bör
därför fastställa regler för att begränsa sådana hänvisningar.
I särskilda fall, i vissa medlemsstater där det inte finns system
för garanti av insättningar för vissa kategorier av kreditinstitut
som bara tar emot en mycket liten andel insättningar, kan
införandet av ett sådant system i en del fall ta längre tid än
vad som har fastställts för att inlemma detta direktiv i
nationell lagstiftning. I sådana fall kan under en övergångstid
undantag från kravet om anslutning till ett system för garanti
av insättningar vara berättigat. Om sådana kreditinstitut skulle
vara verksamma utomlands skulle en medlemsstat dock ha rätt
att kräva deras anslutning till ett system för garanti av
insättningar som den staten har infört.
Det är inte absolut nödvändigt att i detta direktiv harmonisera
metoderna för finansiering av system för garanti av
insättningar eller kreditinstituten i sig, om dels kostnaderna för
finansiering av sådana system i princip skall bäras av
kreditinstituten själva och dels den finansiella styrkan hos
sådana system skall stå i proportion till institutens åtaganden.
Detta får dock inte äventyra banksystemets stabilitet i
medlemsstaten i fråga.
Om ett eller flera system, som garanterar insättningar eller
kreditinstituten som sådana och säkerställer kompensation eller
skydd för insättningar enligt de villkor som föreskrivs i detta
direktiv, har införts och officiellt erkänts, medför inte detta
direktiv att medlemsstaterna eller deras behöriga myndigheter
blir ansvariga gentemot insättare.
Skydd för insättningar är en viktig del i genomförandet av den
inre marknaden och ett nödvändigt komplement till tillsynen
över kreditinstitut på grund av den solidaritet det skapar
mellan alla institut på en viss finansiell marknad om ett av
dem inte skulle kunna infria sina förpliktelser.
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
Artikel 1
I detta direktiv används följande beteckningar med de
betydelser som här anges:
1. insättning: ett tillgodohavande i form av inlåning eller
som ett tillfälligt led i normala banktransaktioner och
som ett kreditinstitut måste betala tillbaka enligt de
lagliga och avtalsmässiga villkor som är tillämpliga, och
alla fordringar i form av värdepapper som har ställts ut
av kreditinstitut.
Andelar i brittiska och irländska "building societes",
bortsett från andelar som utgör en form av eget kapital
i enlighet med artikel 2, skall anses vara insättningar.
Obligationer som uppfyller villkoren i artikel 22.4 i
rådets direktiv 85/611/EEG av den 20 december 1985
om samordning av lagar och andra författningar som
avser företag för kollektiva investeringar i överiåtbara
värdepapper (fondföretag)1, skall inte anses vara
insättningar.
Medlemsstaterna skall vid beräkningen av ett
tillgodohavande tillämpa de regler och föreskrifter vad
avser kvittning och motfordringar som enligt rättsliga
och avtalsmässiga villkor är tillämpliga på en insättning.
2. gemensamt konto: ett konto som är öppnat i två eller
flera personers namn eller som två eller flera personer är
berättigade till och som tecknas av en eller flera av dessa
personer.
3. indisponibel insättning: en insättning som har förfallit till
betalning men som inte har betalats ut av ett
kreditinstitut enligt de rättsliga och avtalsmässiga villkor
som är tillämpliga, och om endera av följande två
alternativ är tillämpligt:
i) De behöriga myndigheterna i fråga har konstaterat
att, enligt deras uppfattning, kreditinstitutet i fråga för
närvarande och av skäl direkt förknippade med dess
finansiella ställning, verkar sakna förmåga att kunna
återbetala insättningen och att denna oförmåga inte
endast är tillfällig.
De behöriga myndigheterna skall göra detta
konstaterande så snart som möjligt och senast
21 dagar efter det att de först har blivit förvissade om
att ett kreditinstitut inte har återbetalat insättningar
som utgör klara och förfallna fordringar.
ii) En rättslig myndighet har av orsaker som är direkt
förknippade med kreditinstitutets finansiella ställning
EGT nr L 375, 31.12.1985, s. 3. Direktivet senast ändrat
genom direktiv 88/220/EEG (EGT nr L 100, 19.4.1988,
s. 31).
138
394LOO19/S
Prop. 1995/96:60
Bilaga 1
Nr L 135/8
Europeiska gemenskapernas officiella tidning
31.5.94
meddelat ett avgörande som innebär att insättamas
möjlighet att framställa krav mot institutet tillfälligt
upphävs om avgörandet meddelas innan det
ovannämnda konstaterandet har gjorts.
4. kreditinstitut: ett foretag vars verksamhet bestär i att från
allmänheten ta emot inlåning eller andra medel som skall
återbetalas och att för egen räkning bevilja krediter.
5. filial: ett driftsställe som utgör en legalt beroende del av
ett kreditinstitut och som självständigt utför alla eller
vissa av de transaktioner som är hänförliga till
verksamhet i kreditinstitut. Alla filialer som ett
kreditinstitut som har sitt huvudkontor i en annan
medlemsstat har inrättat i en och samma medlemsstat
skall anses vara en enda filial.
Artikel 2
Följande skall inte omfattas av återbetalning från
garantisystem:
— Insättningar som andra kreditinstitut har gjort i eget
namn och för egen räkning, om inte annat följer av
artikel 8.3.
— Alla instrument som omfattas av definitionen av
"kapitalbas" i artikel 2 i rådets direktiv 89/299/EEG av
den 17 april 1989 om kapitalbasen i kreditinstitut1.
— Insättningar som härrör ur transaktioner i samband med
något för vilket en brottmålsdom för tvättning av pengar
har meddelats, enligt definitionen i artikel 1 i rådets
direktiv 91/308/EEG av den 10 juni 1991 om åtgärder
för att förhindra att det finansiella systemet används för
tvättning av pengar2.
Artikel 3
1. Varje medlemsstat skall säkerställa att ett eller flera
system för garanti av insättningar införs och officiellt erkänns
inom dess territorium. Förutom under sådana omständigheter
som avses i andra stycket och i punkt 4 får inget kreditinstitut
som är auktoriserat i medlemsstaten enligt artikel 3 i direktiv
77/780/EEG ta emot insättningar om det inte är anslutet till ett
sådant system.
En medlemsstat kan dock undanta ett kreditinstitut från
skyldigheten att vara anslutet till ett system för garanti av
insättningar om kreditinstitutet är anslutet till ett system som
skyddar kreditinstitutet självt och särskilt säkerställer dess
likviditet och solvens, och därigenom garanterar ett
insättarskydd som åtminstone motsvarar det skydd som ett
system för garanti av insättningar ger och som enligt de
behöriga myndigheternas uppfattning, uppfyller följande
villkor:
1 EGT nr L 124, 5.5.1989, s. 16. Direktivet senast ändrat
genom direktiv 92/16/EEG (EGT nr L 75, 21.3.1992, s.
48).
2 EGT nr L 166, 28.6.1991, s. 77.
— Systemet skall redan vara i funktion och officiellt erkänt
vid tiden för detta direktivs antagande.
— Systemet skall vara utformat på ett sådant sätt att det
förhindrar insättningar hos kreditinstitut som är anslutna
till systemet från att bli indisponibla och förfoga över de
resurser som behövs för detta ändamål.
— Systemet får inte bestå av en garanti som har beviljats ett
kreditinstitut av medlemsstaten själv eller av dess lokala
eller regionala myndigheter.
— Systemet skall säkerställa att insättama informeras enligt
de villkor som fastställs i artikel 9.
De medlemsstater som använder sig av denna möjlighet skall
informera kommissionen om detta; de skall särskilt meddela
kommissionen om sådana skyddssystems egenskaper och vilka
kreditinstitut som omfattas av dem samt om eventuella senare
ändringar i den information som har tillhandahållits.
Kommissionen skall informera Rådgivande
bankrörelsekommittén om detta.
2. Om ett kreditinstitut inte uppfyller de förpliktelser som
åligger det såsom ansluten till ett system för garanti av
insättningar, skall de behöriga myndigheter som har utfärdat
dess auktorisation underrättas och, i samarbete med systemet
för garanti av insättningar, vidta alla lämpliga åtgärder,
inklusive användande av sanktioner, för att säkerställa att
kreditinstitutet uppfyller sina förpliktelser.
3. Om inte dessa åtgärder leder till att kreditinstitutet
uppfyller sina förpliktelser, kan systemet, om nationell
lagstiftning tillåter uteslutning av en deltagare, med de
behöriga myndigheternas uttryckliga samtycke och med minst
tolv månaders frist, meddela att det ämnar utesluta
kreditinstitutet från medlemsskap i systemet. Insättningar som
har gjorts före fristens utgång skall även i fortsättningen vara
helt täckta av systemet. Om kreditinstitutet vid fristens utgång
inte har uppfyllt sina förpliktelser kan systemet för garanti av
insättningar, återigen efter att ha inhämtat de behöriga
myndigheternas uttryckliga samtycke, genomföra
uteslutningen.
4. Om nationell lagstiftning tillåter det och med uttryckligt
samtycke från de behöriga myndigheter som har utfärdat
kreditinstitutets auktorisation får ett institut som har uteslutits
från ett system för garanti av insättningar fortsätta att ta emot
insättningar om det före sitt uteslutande har vidtagit andra
åtgärder för att garantera ett skydd för insättningar som vad
avser nivå på och omfattning av skyddet åtminstone motsvarar
det skydd som det officiellt erkända systemet ger.
5. Om ett kreditinstitut som har föreslagits för uteslutning
enligt punkt 3 inte kan vidta andra åtgärder som uppfyller de
villkor som anges i punkt 4, skall de behöriga myndigheter
som utfärdade dess auktorisation omedelbart återkalla den.
Artikel 4
1. System för garanti av insättningar som enligt artikel 3.1
har införts och officiellt erkänts i en medlemsstat.
139
394L0019/S
Prop. 1995/96:60
Bilaga 1
31.5.94
Europeiska gemenskapernas officiella tidning
Nr L 135/9
skall omfatta insättare hos kreditinstitutets filialer i andra
medlemsstater.
Fram till den 31 december 1999 får varken nivån på eller
omfattningen, inklusive procentsatsen, av den täckning som
ges överstiga den maximala storleken på eller omfattningen av
den täckning som motsvarande garantisystem inom
värdmedlemsstatens territorium ger.
Före detta datum skall kommissionen utarbeta en rapport på
grundval av de erfarenheter som har gjorts vid tillämpningen
av det andra stycket och bedöma behovet av att fortsätta med
dessa åtgärder. Om så är lämpligt skall kommissionen
överlämna ett förslag till direktiv till Europaparlamentet och
rådet, i syfte att förlänga åtgärdernas giltighetstid.
2. När nivån på eller omfattningen, inklusive procentsatsen,
av den täckning som värdmedlemsstatens system för garanti av
insättningar ger, överstiger nivån på eller omfattningen av den
täckning som ges i den medlemsstat i vilken ett kreditinstitut
är auktoriserat, skall värdmedlemsstaten säkerställa att det
finns ett officiellt erkänt system för garanti av insättningar
inom dess territorium som en filial frivilligt kan ansluta sig till
för att komplettera den garanti som dess insättare redan har
genom institutets anslutning till systemet i sitt hemland.
Det system som filialen ansluter sig till skall omfatta den
kategori av institut som den tillhör eller närmast motsvarar i
värdmedlemsstaten.
3. Medlemsstaterna skall säkerställa att objektiva och
allmänt tillämpade villkor upprättas för filialers anslutning till
en värdmedlemsstats system enligt punkt 2. Tillträde skall ske
på villkor att de relevanta förpliktelserna vad avser anslutning
är uppfyllda, särskilt vad avser betalning av bidrag och andra
avgifter. Medlemsstaterna skall vid genomförandet av denna
punkt följa de övergripande riktlinjer som anges i bilaga 2 .
4. Om en filial som enligt punkt 2 frivilligt har anslutit sig
till ett system för garanti av insättningar inte uppfyller de
förpliktelser som åligger det såsom ansluten till systemet, skall
de behöriga myndigheter som utfärdade auktorisationen
meddelas och, i samarbete med systemet för garanti av
insättningar, vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa att
de ovannämnda förpliktelserna uppfylls.
Om filialen trots dessa åtgärder inte uppfyller de ovannämnda
förpliktelserna kan systemet för garanti av insättningar, efter
en lämplig frist på minst tolv månader och med samtycke från
de behöriga myndigheter som utfärdade auktorisationen,
utesluta filialen. Insättningar som gjorts före dagen för
uteslutningen skall fortsätta att vara täckta av det frivilliga
systemet till dess
de förfaller. Insättama skall informeras om att den
kompletterande täckningen har fallit bort.
5. Kommissionen skall senast den 31 december 1999
avlägga rapport om hur punkterna 2—4 tillämpas och skall om
lämpligt föreslå ändringar av dessa.
Artikel 5
Insättningar som redan har gjorts vid tidpunkten för
återkallandet av auktorisationen för ett kreditinstitut som har
auktoriserats enligt artikel 3 i direktiv 77/780/EEG skall
fortsätta att vara täckta av systemet för garanti av insättningar.
Artikel 6
1. Medlemsstaterna skall kontrollera att filialer som har
inrättats av ett kreditinstitut som har sitt huvudkontor utanför
gemenskapen har en täckning som motsvarar den som
föreskrivs i detta direktiv.
Om så inte är fallet kan medlemsstaterna, om inte annat följer
av artikel 9.1 i direktiv 77/780/EEG, kräva att de filialer som
har inrättats av ett kreditinstitut som har sitt huvudkontor
utanför gemenskapen skall ansluta sig till ett inom sitt
territorium existerande system för garanti av insättningar.
2. Åt insättare som redan har gjort eller som avser att göra
insättningar hos filialer som har inrättats av ett kreditinstitut
som har sitt huvudkontor utanför gemenskapen skall
kreditinstitutet tillhandahålla all relevant information om de
åtgärder som har vidtagits för att garantera deras insättningar.
3. Den information som avses i punkt 2 skall på det sätt
som anges i nationell lagstiftning göras tillgänglig på det
officiella språket eller språken i den medlemsstat där en filial
inrättas; informationen skall vara avfattad på ett klart och
förståeligt sätt.
Artikel 7
1. System för garanti av insättningar skall föreskriva att
varje insättares sammanlagda insättningar skall täckas upp till
20 000 ecu i den händelse insättningarna blir indisponibla.
I de medlemsstater där insättningar inte är täckta upp till
20 000 ecu när detta direktiv antas får fram till den
31 december 1999 det högsta belopp som har fastställts i deras
system för garanti av insättningar bibehållas, förutsatt att detta
belopp inte är lägre än 15 000 ecu.
2. En medlemsstat kan bestämma att vissa insättare eller
insättningar skall vara undantagna från garanti eller skall ges
en lägre garanti. Dessa undantag finns angivna i bilaga 1.
140
394L0019/S
Prop. 1995/96:60
Bilaga 1
Nr L 135/10
Europeiska gemenskapernas officiella tidning
31.5.94
3. Denna artikel skall inte hindra bibehållandet eller
antagandet av bestämmelser som ger en högre eller mer
omfattande täckning av insättningar. System för garanti av
insättningar kan särskilt på grund av sociala skäl täcka vissa
typer av insättningar helt.
4. En medlemsstat kan begränsa den garanti som anges i
punkt 1 eller den garanti som avses i punkt 3 till en bestämd
procentsats av insättningarna. Den garanterade procentsatsen
skall dock uppgå till eller överstiga 90 % av de sammanlagda
insättningarna till dess det belopp som skall utbetalas enligt
garantin uppgår till det belopp som avses i punkt 1.
5. Det belopp som avses i punkt 1 skall regelbundet och
minst vart femte år omprövas av kommissionen. Om lämpligt
skall kommissionen till Europaparlamentet och rådet
överlämna ett förslag till ett direktiv om justering av det
belopp som avses i punkt 1, med hänsyn tagen särskilt till
utvecklingen inom banksektorn samt den ekonomiska och
monetära situationen i gemenskapen. Den första omprövningen
skall inte ske förrän fem år efter utgången av den tid som
avses i artikel 7.1 andra stycket.
6. Medlemsstaterna skali säkerställa att insättarens rätt till
kompensation innebär att insättaren har möjlighet att föra talan
mot systemet för garanti av insättningar.
Artikel 8
1. De gränser som avses i artikel 7.1, 7.3 och 7.4 skall
tillämpas på de sammanlagda insättningarna i samma
kreditinstitut oavsett antalet insättningar, valuta och
lokalisering inom gemenskapen.
2. Varje insättares andel i ett gemensamt konto skall tas
med i beräkningen av de gränser som avses i artikel 7.1, 7.3
och 7.4.
Om särskilda bestämmelser saknas, skali ett sådant konto delas
lika mellan insättama.
En medlemsstat kan besluta att insättningar till ett konto som
disponeras av två eller flera personer som är medlemmar i ett
bolag, en sammanslutning eller en gruppering av liknande
natur som inte är en juridisk person, kan läggas samman och
behandlas som om de hade gjorts av en enda insättare vid
beräkningen av de gränser som anges i artikel 7.1, 7.3 och
7.4.
3. Om inte insättaren är faktiskt berättigad till de belopp
som finns innestående på ett konto, skall den person som är
faktiskt berättigad täckas av garantin, förutsatt att den
personen har blivit identifierad eller kan identifieras före det
datum då de behöriga myndigheterna gör det konstaterande
som avses i artikel 1.3 i eller den rättsliga myndigheten
meddelar det avgörande som avses i artikel 1.3 ii. Om flera
personer är faktiskt berättigade skall, då de gränser som anges
i artikel 7.1, 7.3 och 7.4 beräknas, hänsyn tas till
vars och ens andel enligt de för förvaltningen av
insättningarna gällande arrangemangen.
Denna bestämmelse skall inte vara tillämplig på företag för
kollektiva investeringar.
Artikel 9
1. Medlemsstaterna skall säkerställa att kreditinstituten ger
personer som redan har gjort eller avser att göra insättningar
tillgång till den information som behövs för att avgöra vilket
system för garanti av insättningar som institutet och dess
filialer är anslutna till inom gemenskapen eller vilka andra
alternativa åtgärder som har vidtagits enligt artikel 3.1 andra
stycket eller artikel 3.4. Insättama skall informeras om
bestämmelserna för systemet för garanti av insättningar eller
andra alternativa åtgärder som har vidtagits och deras
tillämpning, inklusive nivån på och omfattningen av den
täckning som skyddssystemet ger. Informationen skall göras
tillgänglig på ett lättförståeligt sätt.
På begäran skall information ges också om villkoren för
kompensation och de formaliteter som skall uppfyllas för att
kompensationen skall utbetalas.
2. Den information som avses i punkt 1 skall på det sätt
som anges i nationell lagstiftning göras tillgänglig på det
officiella språket eller språken i den medlemsstat där filialen
är etablerad.
3. Medlemsstaterna skall införa regler som begränsar
användningen av den information som avses i punkt 1 i
marknadsföring, för att förhindra att en sådan användning
påverkar banksystemets stabilitet eller insättamas förtroende.
Medlemsstaterna kan särskilt begränsa sådan marknadsföring
till en saklig hänvisning till det system som kreditinstitutet är
anslutet till.
Artikel 10
1. System för garanti av insättningar skall kunna betala ut
vederbörligen styrkta fordringar som insättare gör gällande
vad avser indisponibla insättningar inom tre månader från den
dag då de behöriga myndigheterna gör det konstaterande som
avses i artikel 1.3 i eller den rättsliga myndigheten meddelar
det avgörande som avses i artikel 1.3 ii.
2. Under extraordinära omständigheter och i särskilda fall
kan ett system för garanti av insättningar hos den behöriga
myndigheten ansöka om en förlängning av tidsfristen. Ingen
sådan förlängning får överstiga tre månader. På begäran av
systemet för garanti av insättningar får de behöriga
myndigheterna ytterligare bevilja högst två förlängningar,
varav ingen får överstiga tre månader.
3. Den tidsfrist som fastställs i punkterna 1 och 2 får inte
åberopas av ett system för garanti av insättningar för att
141
394LOO19/S
Prop. 1995/96:60
Bilaga 1
31.5.94
Europeiska gemenskapernas officiella tidning
Nr L 135/11
förvägra förmåner enligt skyddssystemet till en insättare som
inte har kunnat göra sina anspråk på utbetalning enligt
garantin gällande i tid.
4. Informationen om de villkor och de formaliteter som
skall uppfyllas för att en kompensation enligt den garanti som
avses i punkt 1 skall kunna utbetalas, skall vara utförlig och
skriven på ett sätt som den nationella lagstiftningen
föreskriver, på det officiella språket eller språken i den
medlemsstat där den insättning som omfattas av garantin är
gjord.
5. Om en insättare eller en annan person som gör anspråk
på det belopp som finns innestående på ett konto har anklagats
för ett brott som har direkt eller indirekt samband med
tvättning av pengar enligt definitionen i artikel 1 i direktiv
91/308/EEG, kan system för garanti av insättningar inhibera
tillfälligt alla betalningar i väntan på domstolens dom, oavsett
den tidsfrist som fastställs i punkterna 1 och 2.
Artikel 11
Utan att det påverkar eventuella andra rättigheter enligt
nationell lagstiftning skall system, som inom ramen för en
garanti betalar ut belopp, vara berättigade att vid
likvidationsförfaranden träda i insättamas ställe för ett belopp
som motsvarar det systemen har betalat ut.
Artikel 12
Utan hinder av artikel 3 skall de institut som har auktoriserats
i Spanien eller Grekland och som finns upptagna i
förteckningen i bilaga 3 vara undantagna från kravet att
tillhöra ett system för garanti av insättningar till och med den
31 december 1999.
Sådana kreditinstitut skall uttryckligen upplysa personer som
redan har gjort eller avser att göra insättningar om att de inte
är anslutna till något system för garanti av insättningar.
Om ett sådant kreditinstitut under den tiden etablerar eller har
etablerat en filial i en annan medlemsstat, kan den
medlemsstaten begära att den filialen ansluter sig till ett
system för garanti av insättningar som har införts inom den
statens territorium enligt de villkor som anges i artikel 4.2,
4.3 och 4.4.
Artikel 13
På den lista över auktoriserade kreditinstitut som
kommissionen enligt artikel 3.7 i direktiv 77/780/EEG skall
utarbeta, skall kommissionen ange varje kreditinstituts
ställning med avseende på det här direktivet.
Artikel 14
1. Medlemsstaterna skall sätta i kraft de lagar och andra
författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv
senast den 1 juli 1995. De skall genast underrätta
kommissionen om detta.
När en medlemsstat antar dessa bestämmelser skall de
innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en
sådan hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter
om hur hänvisningen skall göras skall varje medlemsstat själv
utfärda.
2. Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna
texterna till centrala bestämmelser i nationell lagstiftning som
de antar inom det område som omfattas av detta direktiv.
Artikel 15
Detta direktiv träder i kraft samma dag som det offentliggörs
i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.
Artikel 16
Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.
Utfärdat i Bryssel den 30 maj 1994.
På Europaparlamentets vägnar Pä rådets vägnar
E. KLEPSCH G. ROMEOS
Ordförande Ordförande
142
394L0019/S
Prop. 1995/96:60
Bilaga 1
Nr L 135/12
Europeiska gemenskapernas officiella tidning
31.5.94
BILAGA 1
Förteckning över de undantag som avses i artikel 7.2
1. Insättningar gjorda av finansinstitut enligt definitionen i artikel 1.6 i direktiv 89/646/EEG.
2. Insättningar gjorda av försäkringsföretag.
3. Insättningar gjorda av statliga och centrala administrativa myndigheter.
4. Insättningar gjorda av regionala, lokala och kommunala myndigheter.
5. Insättningar gjorda av företag för kollektiva investeringar.
6. Insättningar gjorda av pensionsfonder.
7. Insättningar gjorda av styrelseledamöter och andra medlemmar av kreditinstitutets ledning, av bolagsmän som
personligen svarar för företagets skulder, av personer som äger minst 5 % av kreditinstitutets kapital, av personer
med ansvar att utföra enligt lagen föreskriven revision av kreditinstitutets bokföring och av insättare med liknande
ställning i andra företag inom samma grupp.
8. Insättningar gjorda av nära släktingar och tredje man som handlar för de insättares räkning som avses i 7.
9. Insättningar gjorda av andra företag inom samma grupp.
10. Insättningar som inte är gjorda i någons namn.
11. Insättningar för vilka samma kreditinstitut på individuell grund har gett insättaren räntesatser och finansiella fördelar
som har bidragit till att förvärra institutets finansiella ställning.
12. Skuldebrev som samma kreditinstitut har ställt ut och skulder enligt egna accepter eller egna växlar.
13. Insättningar gjorda i andra valutor än
— medlemsstaternas valutor,
— ecu.
14. Insättningar gjorda av företag som är av en sådan storlek att de inte är tillåtna att upprätta en balansräkning i
förkortad form enligt artikel 11 i rådets fjärde direktiv (78/660/EEG) av den 25 juli 1978 grundat på artikel 54.3 g
i fördraget om årsbokslut i vissa typer av bolag*.
* EGT nr L 222, 14.8.1978, s. 11. Direktivet senast ändrat genom direktiv 90/605/EEG (EGT nr L 317, 16.11.1990,
s. 60).
143
394L0019/S
Prop. 1995/96:60
Bilaga 1
31.5.94
Europeiska gemenskapernas officiella tidning Nr L 135/13
BILAGA 2
Övergripande riktlinjer
Om en filial ansöker om att få ansluta sig till en värdmedlemsstats system för kompletterande täckning, skall
värdmedlemsstatens system bilateralt med systemet i den medlemsstat som är filialens hemland införa lämpliga regler och
förfaranden för utbetalning av kompensation till filialens insättare. Följande principer skall vara tillämpliga på både
utarbetandet av dessa förfaranden och fastställandet av de villkor för anslutning som är tillämpliga på en sådan filial (som
avses i artikel 4.2):
a) Värdmedlemsstatens system skall bibehålla full rätt att ålägga de anslutna kreditinstituten sina objektiva och allmänt
tillämpade regler; den skall kunna kräva tillhandahållande av relevant information och ha rätt att kontrollera sådan
information hos de behöriga myndigheterna i den medlemsstat som är kreditinstitutets hemland.
b) Värdmedlemsstatens system skall tillmötesgå fordringar på kompletterande kompensation efter det att de behöriga
myndigheterna i den medlemsstat som är hemland har förklarat att insättningarna är indisponibla.
Värdmedlemsstatens system skall ha fortsatt oinskränkt rätt att, innan utbetalning av en kompletterande
kompensation sker enligt systemets egna normer och förfaranden pröva om en insättare har rätt att få en sådan
kompensation.
c) Systemen i de medlemsstater som är hemland respektive värdland skall ha ett nära samarbete för att säkerställa att
insättare snabbt får en korrekt kompensation. De skall särskilt komma överens om hur förekomsten av motkrav
som kan komma att ge upphov till kvittning enligt endera systemet kommer att påverka den kompensation som
vaije system skall betala ut till insättaren.
d) Värdmedlemsstatens system skall vara berättigat att kräva bidrag av filialer för kompletterande täckning på en
lämplig grundval som tar hänsyn till den garanti som systemet i den medlemsstat som är hemland ger. För att
underlätta inkrävandet av sådana bidrag skall värdmedlemsstatens system vara berättigat att anta att dess åtagande
under alla omständigheter är begränsat till det belopp med vilket den garanti det ger överstiger den garanti som
hemlandet ger, oavsett om hemlandet faktiskt betalar kompensation för insättningar inom värdmedlemsstatens
territorium.
144
394L0019/S
Prop. 1995/96:60
Bilaga 1
Nr L 135/14
Europeiska gemenskapernas officiella tidning
31.5.94
BILAGA 3
Förteckning över de kreditinstitut som avses i artikel 12
a) Särskilda kategorier av spanska kreditinstitut, vars legala status för närvarande är föremål för reformering och som
är auktoriserade som
— Entidades de Fianciaciön o Factoring,
— Sociedades de Arrendamiento Financiero,
— Sociedades de Crédito Hipotecario.
b) Följande spanska statliga institutioner:
— Banco de Crédito Agricola, SA,
— Banco Hipotecario de Espäna, SA,
— Banco de Crédito Local, SA.
c) Följande grekiska kooperativa kreditinstitut:
— Det kooperativa kreditinstitutet i Lamia,
— Det kooperativa kreditinstitutet i Ioannina,
— Det kooperativa kreditinstitutet i Xylocastron
och de kooperativa kreditinstitut av liknande karaktär som finns förtecknade nedan och som är godkända eller kommer
att godkännas den dag som detta direktiv antas
— Det kooperativa kreditinstitutet i Chania,
— Det kooperativa kreditinstitutet i Iraklion,
— Det kooperativa kreditinstitutet i Magnissia,
— Det kooperativa kreditinstitutet i Larissa,
— Det kooperativa kreditinstitutet i Patras,
— Det kooperativa kreditinstitutet i Thessaloniki.
145
10 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 60
Prop. 1995/96:60
Bilaga 2
Efter remiss har yttranden över promemorian Insättningsgaranti
(Ds 1995:3) avgetts av Sveriges riksbank, Hovrätten för Nedre Norrland,
Kammarrätten i Jönköping, Domstolsverket, Riksgäldskontoret, Kommer-
skollegium, Finansinspektionen, Bankstödsnämnden, Riksskatteverket,
Riksrevisionsverket, Konkurrensverket, Konsumentverket, Allmänna
reklamationsnämnden, Datainspektionen, Juridiska fakulteten vid Lunds
universitet, Sveriges Advokatsamfund, Sveriges Bankkunders Riksför-
bund, Svenska Bankföreningen, Fristående Sparbankers Riksförbund,
Postgirot Bank AB, Sparbankernas säkerhetskassa, Stadshypotek AB,
Svenska fondhandlareföreningen, Finansbolagens förening, Fondbolagens
förening, OM Stockholm AB, Sveriges Försäkringsförbund, Företagarnas
Riksorganisation, Sveriges Industriförbund, Sveriges köpmannaförbund,
Grossistförbundet Svenska handel, Svenska Rese- och Turistindustrins
Samarbetsoiganisation/RTS, HSB Riksförbund, Nordiska Sparlån ek.
förening, Riksbyggen sparkassa ek. förening, Posten AB, Aktiefrämjan-
det, Sveriges Aktiesparares riksförbund, Svenska arbetsgivareföreningen
(SAF), Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorga-
nisation (TCO), Finansförbundet, Kooperativa institutet.
146
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Denna lag innehåller bestämmelser om garanti för insättningar hos
banker och vissa värdepappersföretag. Frågor om garantin handläggs av
Bankstödsnämnden.
Prop. 1995/96:60
Bilaga 3
2 § I denna lag betyder
1. institut: en bank eller ett värdepappersföretag som avses i 3 §,
2. insättare: den som har ett tillgodohavande i ett institut,
3. insättning: nominellt bestämda och likvida tillgodohavanden,
4. EES: Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.
3 § En insättning omfattas av garantin enligt denna lag om den är gjord
här i landet hos en svensk bank eller hos ett svenskt värdepappersbolag
som har tillstånd att ta emot kunders medel på konto. En insättning om-
fattas också om den är gjord hos bankens eller värdepappersbolagets filial
i ett annat EES-land.
Om nämnden efter ansökan beslutar det, omfattar garantin också insätt-
ningar som är gjorda hos
1. en filial i ett land utanför EES till en svensk bank eller ett svenskt
värdepappersbolag som får ta emot kunders medel på konto, eller
2. en filial här i landet till ett utländskt bankföretag eller ett utländskt
värdepappersföretag som får ta emot kunders medel på konto.
Beslut enligt andra stycket får innebära att insättningar omfattas av
garantin endast till den del de inte omfattas av ett utländskt garantisys-
tem.
4 § En insättare skall få ersättning om
1. ett svenskt institut sätts i konkurs, eller
2. en behörig myndighet i ett utländskt instituts hemland förklarar att
insättningar hos institutet är indisponibla.
147
En insättare som är en bank eller ett värdepappersbolag som har till-
stånd att ta emot kundens medel på konto, eller motsvarande utländska
företag, skall inte få ersättning.
5 § Om en insättning hos ett utländskt institut också omfattas av en
garanti i ett annat land, skall det belopp som den garantin svarar för, i
förekommande fall före avdrag för motfordringar, räknas av från den er-
sättning som betalas ut enligt 7 §.
6 § En ersättning som betalas enligt denna lag för insättningar som har
gjorts hos ett instituts filial i ett annat EES-land får inte vara högre än
den ersättning som skulle ha betalats av ett garantisystem som gäller för
den närmast jämförbara institutsgruppen i det landet. Inte heller får er-
sättningen avse fler slag av insättningar eller betalas till andra insättare
än vad som följer av bestämmelserna i det landet.
7 § Nämnden skall betala ut ersättning med högst 250 000 kronor till en
insättare, inklusive ränta upplupen till dagen för konkursbeslutet eller för-
klaringen enligt 4 §.
8 § Ersättning skall kunna betalas ut snarast möjligt och senast tre måna-
der från dagen för konkursbeslutet eller förklaringen.
9 § Om det finns synnerliga skäl kan tidsfristen enligt 8 § förlängas högst
tre månader av allmän förvaltningsdomstol efter ansökan av nämnden.
Ytterligare förlängning får beviljas två gånger.
10 § En insättare har inte rätt till ersättning om insättaren gör anspråk på
den efter det att han förlorat sin rätt till utdelning i institutets konkurs.
11 § Ett institut skall lämna information både till den som har insätt-
ningar hos institutet här i landet och till den som avser att göra insätt-
ningar. Detta gäller såväl svenska institut som institut som hör hemma i
ett annat land och tar emot insättningar hos en filial här i landet utan att
insättningarna omfattas av garantin.
Information skall på lämpligt sätt lämnas om
1. den garanti som gäller för insättningar hos institutet,
Prop. 1995/96:60
Bilaga 3
148
2. den ersättningsnivå som gäller för garantin, och
3. formerna för utbetalning av ersättning från garantin.
I fråga om underlåtelse att lämna information som anges i första och
andra stycket eller som annars är av särskild betydelse från konsument-
synpunkt gäller marknadsföringslagen (1995:540).
12 § Varje institut skall betala en årlig avgift till nämnden. Avgifterna
skall placeras på ett räntebärande konto i Riksgäldskontoret sedan nämn-
dens förvaltningskostnader för garantin har räknats av.
De sammanlagda avgifterna för år räknat skall uppgå till ett belopp som
motsvarar 0,25 procent av de insättningar som omfattas av garantin.
Om nämnden har tagit upp lån enligt 15 §, får nämnden besluta att av-
gifterna enligt första stycket skall uppgå till ett belopp som motsvarar
högst 0,3 procent av de insättningar som omfattas av garantin till dess
lånen har betalats tillbaka.
Om tillgodohavandet på räntekontot är större än ett belopp som mot-
svarar 2,5 procent av de insättningar som omfattas av garantin, skall de
sammanlagda avgifterna per år räknat uppgå till ett belopp som motsvarar
0,1 procent av de insättningar som omfattas av garantin.
13 § Nämnden skall årligen bestämma hur stort belopp varje institut skall
betala i avgift.
Avgiften enligt första stycket skall utgöra beloppet av institutets garan-
terade insättningar multiplicerat med lägst 60 procent och högst 140 pro-
cent av det tal som tillämpas enligt 12 § andra, tredje, eller fjärde
stycket. Avgiften skall bestämmas med hänsyn till institutets kapitaltäck-
ningsgrad, beräknad enligt 2 kap. 1 § lagen (1994:2004) om kapitaltäck-
ning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag.
Nämnden bestämmer när avgiften skall betalas.
14 § Den årliga avgiften enligt 12 och 13 §§ skall bestämmas med ut-
gångspunkt i förhållandena vid utgången av året innan avgiften skall beta-
las.
Prop. 1995/96:60
Bilaga 3
15 § Om medlen på kontot i Riksgäldskontoret inte räcker till att betala
ut ersättningar får nämnden låna medel.
Upplåning skall ske i Riksgäldskontoret till de villkor som Riksgälds-
kontoret tillämpar vid utlåning till myndigheter.
11 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 60
149
16 § Om nämnden lånat medel för betalning av ersättningar, skall inbeta-
lade avgifter användas till att betala tillbaka lånen i stället för att placeras
på räntebärande konto i Riksgäldskontoret.
17 § Om nämnden får utdelning i en konkurs skall dessa medel föras till
kontot i Riksgäldskontoret eller, om nämnden lånat medel enligt 15 §, an-
vändas för att betala tillbaka lånen.
Prop. 1995/96:60
Bilaga 3
18 § Ett institut skall lämna de uppgifter till nämnden som den behöver
för att fastställa institutets avgift och i övrigt för sin verksamhet enligt
denna lag.
19 § En konkursförvaltare skall lämna de uppgifter till nämnden som den
behöver för att betala ut ersättning till insättama. Konkursförvaltaren och
institutet i konkurs skall lämna nämnden det biträde som nämnden behöv-
er för utbetalningen av ersättning.
20 § Nämnden skall om det behövs samarbeta med behöriga myndigheter
och företrädare för insättningsgarantisystem i ett annat land i frågor som
rör insättningsgarantin.
21 § Nämnden får fatta sådana beslut som avses i 3 § andra stycket om
den tillförsäkrar sig rätt att få sådana uppgifter om institutet och dess
verksamhet vid filialen som den behöver.
22 § Nämnden får besluta att den som tagit emot ersättning och som
genom att lämna oriktiga uppgifter eller på annat sätt orsakat att ersätt-
ningen betalats utan att rätt till ersättningen funnits, skall betala tillbaka
vad som har betalats för mycket tillsammans med ränta beräknad enligt
6 § räntelagen (1975:635).
Nämnden får också besluta att ersättning skall betalas tillbaka om
någon i annat fall har tagit emot ersättning utan att rätt till ersättning
funnits och den som tagit emot betalningen skäligen borde ha insett detta.
Ränta skall i sådana fall tas ut beräknad enligt 5 § räntelagen.
150
23 § Nämnden övertar en insättares krav mot institutet, i samma omfatt-
ning som nämnden betalat ersättning till insättaren.
24 § Nämnden skall underrätta Finansinspektionen, om ett institut inte
fullgör sina skyldigheter enligt denna lag. Detta gäller svenska institut
och institut från ett land utanför EES om ett sådant institut inte skulle få
ta emot insättningar här i landet om det inte omfattas av garantin.
Om det svenska institutet även tar emot insättningar som omfattas av
garantin enligt 3 § andra stycket 1 får nämnden besluta att insättningarna
inte skall omfattas av garantin, om institutet inte rättat sig inom ett år
från det att det förelagts att vidta rättelse. Institutet skall informera
insättare hos filialen om nämndens beslut.
Nämnden skall underrätta tillsynsmyndigheten i det land där filialen
finns om beslut enligt andra stycket.
25 § Nämnden får besluta att insättningar inte skall omfattas av garantin
om det institut som tar emot insättningarna inte fullgör sina skyldigheter
enligt denna lag, och om
a) institutet är ett utländskt institut som hör hemma i ett annat EES-
land, eller
b) institutet är ett institut som hör hemma i ett land utanför EES och
det inte är ett institut som avses i 24 § första stycket.
Ett beslut enligt första stycket får bara meddelas om institutet inte rättat
sig inom ett år från det att det förelagts att vidta rättelse och, i fall som
avses i a, den behöriga myndigheten i institutets hemland samtyckt till
beslutet, eller, i fall som avses i b, tillsynsmyndigheten i institutets hem-
land underrättats i förväg om beslutet.
Institutet skall informera insättare hos filialen om nämndens beslut.
Prop. 1995/96:60
Bilaga 3
26 § Insättningar som har gjorts före dagen för ett beslut enligt 24 och
25 §§, 7 kap. 16 § första stycket 7 och 18 § andra och tredje styckena
bankrörelselagen (1987:617), 6 kap. 8 d § tredje och fjärde styckena samt
6 kap. 9 § lagen (1991:981) om värdepappersrörelse skall omfattas av
rätt till ersättning.
151
27 § Nämndens beslut enligt denna lag får överklagas hos allmän förvalt-
ningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Prop. 1995/96:60
Bilaga 3
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
2. Vad som sägs i 14 § skall beträffande avgift för år 1996 gälla vad
som skulle ha gällt om lagen hade varit i kraft vid utgången av år 1995.
152
Härigenom föreskrivs följande.
Ersättning som betalas ut enligt lagen (1995:000) om insättningsgaranti
skall vid inkomstbeskattningen behandlas som om ersättningen betalats av
det institut hos vilket insättningen gjorts. Utbetalat belopp skall i första
hand anses utgöra ersättning för insatt belopp.
Vid återbetalning av ersättning enligt 22 § lagen om insättningsgaranti
skall den del av ett återbetalat belopp som inte avser ersättning för det in-
satta beloppet jämställas med ränteutgift.
Prop. 1995/96:60
Bilaga 3
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996 och tillämpas första gången
vid 1997 års taxering.
153
Härigenom föreskrivs att det i sekretesslagen (1980:100)* skall införas
en ny paragraf, 9 kap. 24 §, av följande lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
|
9 kap. 24 § Sekretess gäller i ärenden om er- Ifråga om uppgift i allmän |
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
lLagen omtryckt 1992:1474.
154
Härigenom föreskrivs i fråga om bankrörelselagen (1987:617) att
1 kap. 4 och 7 §§ samt 7 kap. 16 och 18 §§ skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1995/96:60
Bilaga 3
1 kap.
4 §'
Ett utländskt bankföretag far
1. efter tillstånd av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
Finansinspektionen driva bankrörelse från filial eller
2. efter anmälan till Finansinspektionen driva verksamhet, som huvud-
sakligen avser representation och förmedling av banktjänster, från kontor
eller annat fast driftställe (representationskontor).
Tillstånd till filialetablering enligt
första stycket 1 skall lämnas om
den planerade rörelsen kan antas
komma att uppfylla kraven på en
sund bankverksamhet.
Tillstånd till filialetablering enligt
första stycket 1 skall lämnas om
1. den planerade rörelsen kan
antas komma att uppfylla kraven på
en sund bankverksamhet, och
2. insättningar hos filialen om-
fattas av en utländsk garanti som
- också omfattar insättningar och
insättare enligt i 2 § lagen
(1995:000) om insättningsgaranti
och,
- har en ersättningsnivå som inte
understiger 20 OOO ecu innan det i
förekommande fall har gjorts av-
drag för en självrisk med högst 10
procent av en enskild insättares
garanterade insättning.
Tillstånd till filialetablering får
inte lämnas om insättningar hos
filialen omfattas av en utländsk ga-
ranti med en högsta ersättningsnivå
som överstiger den som gäller en-
ligt lagen (1995:000) om insätt-
ningsgaranti. Ersättningen får inte
heller avse fler slag av insättningar
eller betalas till andra insättare än
vad som anges i den lagen.
Tillstånd får inte vägras på den grunden att det inte behövs någon ytter-
ligare bank.
‘Senaste lydelse 1992:1613.
155
7 §2
Om ett bankaktiebolag får tillstånd enligt 6 § till filialetablering i ett land
inom EES, skall Finansinspektionen underrätta behörig myndighet i det
land där filialen skall inrättas. Underrättelsen skall innehålla
1. en plan för den tilltänkta filialverksamheten, med uppgift om filial-
ens organisation,
2. en förklaring att den planerade verksamheten omfattas av bankens
oktroj,
3. uppgift om inlåningsgaranti 3. uppgift om den insättnings-
som gäller för insättare i banken, garanti som gäller för insättare i
banken,
4. uppgift om filialens adress och ansvariga ledning,
5. uppgift om bankens kapitalbas och kapital täckningsgrad.
Om något förhållande som avses i första stycket 1-4 har ändrats efter
det att filialen inrättats, skall Finansinspektionen genast underrätta behö-
rig myndighet i det land där filialen finns.
Prop. 1995/96:60
Bilaga 3
7 kap.
16 §3
En svensk banks oktroj skall återkallas av Finansinspektionen om
1. banken inte har anmälts för registrering inom föreskriven tid eller
anmälan har avskrivits eller avslagits genom ett beslut som har vunnit lag
kraft,
2. banken inte inom ett år efter registrering har börjat driva bankrörel-
se, eller banken dessförinnan förklarat sig avstå från oktrojen,
3. banken har överlåtit hela sin rörelse,
4. banken under en sammanhängande tid av ett år inte drivit bankrörel-
se,
5. banken genom att överträda en
bestämmelse som avses i 15 § eller
på annat sätt visat sig olämplig att
utöva sådan verksamhet som oktro-
jen avser, eller
6. bankens kapitalbas understiger
det minsta belopp som krävs enligt
2 kap. 9 § andra stycket och brist-
en inte har täckts inom tre månader
från det att den blev känd för ban-
ken.
5. banken genom att överträda en
bestämmelse som avses i 15 § eller
på annat sätt visat sig olämplig att
utöva sådan verksamhet som oktro-
jen avser,
6. bankens kapitalbas understiger
det minsta belopp som krävs enligt
2 kap. 9 § andra stycket och brist-
en inte har täckts inom tre månader
från det att den blev känd för ban-
ken, eller
7. banken inte fullgjort sina skyl-
digheter enligt lagen (1995:000)
om insättningsgaranti och inte
rättat sig inom ett år från det att
inspektionen förklarat att bankens
oktroj kan komma att återkallas.
Om det är tillräckligt får inspektionen i de fall som anges i första styck-
et 4 och 5 i stället för att återkalla oktrojen meddela varning. I fall som
2Senaste lydelse 1992:1613.
3Senaste lydelse 1992:1613.
156
avses i första stycket 6 får inspektionen medge förlängd tid för täckande
av bristen, om det finns särskilda skäl.
Om oktrojen återkallas får inspektionen besluta hur avvecklingen av
rörelsen skall ske.
Ett beslut om återkallelse får förenas med förbud att fortsätta verksam-
heten.
18 §4
Om ett bankföretag, som är hemmahörande i ett land utanför EES, driver
bankrörelse från filial här i landet och därvid överträder en bestämmelse
som avses i 15 § eller på annat sätt visar sig olämpligt att utöva bankverk-
samhet, får Finansinspektionen återkalla filialtillståndet eller, om det är
tillräckligt, meddela varning.
Ett filialtillstånd skall också
återkallas om
- insättningar hos filialen omfat-
tas av en utländsk garanti som har
en högsta ersättningsnivå som
överstiger den som följer av lagen
(1995:000) om insättningsgaranti,
eller
- ersättningen avser fler slag av
insättningar, eller
- betalas till andra insättare än
vad som anges i den lagen.
Om Bankstödsnämnden fattat ett
beslut enligt 3 § andra stycket 2
lagen om insättningsgaranti och
bankföretaget annars inte skulle få
ta emot insättningar här i landet,
skall inspektionen återkalla filial-
tillståndet, om bankföretaget inte
fullgjort sina skyldigheter enligt
lagen om insättningsgaranti. Till-
ståndet skall inte återkallas om
bankföretaget rättat sig inom ett år
från det att inspektionen förklarat
att tillståndet kan komma att åter-
kallas.
Om filialtillståndet återkallas gäller 16 § tredje och fjärde styckena i
tillämpliga delar.
Inspektionen skall underrätta tillsynsmyndigheten i det land där bank-
företaget har sitt säte om åtgärder som har vidtagits med stöd av denna
paragraf.
Prop. 1995/96:60
Bilaga 3
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
4Senaste lydelse 1992:1613.
157
12 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 60
Härigenom föreskrivs i fråga om konkurslagen (1987:672) att 7 kap.
13 § och 9 kap. 5 § skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1995/96:60
Bilaga 3
7 kap.
13 §'
Förvaltaren skall upprätta en bouppteckning. I denna skall boets till-
gångar tas upp till noggrant uppskattade värden. Beträffande skulderna
skall det anges i vad mån de avser lön eller pension. Bouppteckningen
skall vidare innehålla uppgift om varje borgenärs namn och postadress
samt om de böcker och handlingar som avses i 12 §.
Bouppteckningen skall av förvaltaren ges in till rätten och tillsyns-
myndigheten så snart som möjligt och senast en vecka före edgångs-
sammanträdet.
Har av gäldenären underskriven bouppteckning förut getts in till rätten,
behöver någon ny bouppteckning inte upprättas, om förvaltaren anser att
denna är tillförlitlig. I så fall skall han snarast anmäla det till rätten och
tillsynsmyndigheten.
Skall bevakningsförfarande äga
rum och har någon bouppteckning
ännu inte getts in till rätten, skall
förvaltaren så snart som möjligt
och senast en vecka från beslutet
om bevakningsförfarandet skicka
en förteckning över borgenärerna
med uppgift om varje borgenärs
postadress till rätten och tillsyns-
myndigheten. I ett bankaktiebolags,
en sparbanks eller en central före-
ningsbanks konkurs skall till bo-
uppteckningen eller borgenärsför-
teckningen bifogas uppgift om
insättningsborgenärema och deras
fordringsbelopp med upplupen
ränta. I ett livförsäkringsbolags
konkurs skall på motsvarande sätt
bifogas uppgift om försäkringsta-
garna och deras fordringar.
Skall bevakningsförfarande äga
rum och har någon bouppteckning
ännu inte getts in till rätten, skall
förvaltaren så snart som möjligt
och senast en vecka från beslutet
om bevakningsförfarandet skicka
en förteckning över boigenärema
med uppgift om varje borgenärs
postadress till rätten och tillsyns-
myndigheten. I ett bankaktiebolags,
en sparbanks eller en central före-
ningsbanks konkurs skall till bo-
uppteckningen eller borgenärsför-
teckningen bifogas uppgift om
insättningsborgenärema och deras
fordringsbelopp med upplupen
ränta. Motsvarande skall gälla i ett
värdepappersbolags konkurs om
bolaget har tillstånd att ta emot
insättningar på konto. I ett livför-
säkringsbolags konkurs skall på
motsvarande sätt bifogas uppgift
om försäkringstagarna och deras
fordringar.
*Senaste lydelse 1989:1084.
158
9 kap.
5 §2
En borgenär som till säkerhet för sin fordran har panträtt i fast eller lös
egendom behöver inte bevaka fordringen för att få rätt till betalning ur
Prop. 1995/96:60
Bilaga 3
den pantsatta egendomen.
En borgenär som har en fordran
hos ett bankaktiebolag, en sparbank
eller en central föreningsbank på
grund av en insättning på räkning
behöver inte bevaka sin fordran i
kreditinstitutets konkurs, om upp-
gift om fordringen har lämnats
enligt 7 kap. 13 § fjärde stycket.
En försäkringstagare behöver inte
bevaka sin fordran i ett livförsäk-
ringsbolags konkurs, om uppgift
om fordringen lämnats enligt det
angivna lagrummet.
En borgenär som har en fordran
hos ett värdepappersbolag som har
tillstånd att ta emot insättningar på
konto, ett bankaktiebolag, en spar-
bank eller en central föreningsbank
på grund av en insättning på räk-
ning behöver inte bevaka sin for-
dran i ett sådant instituts konkurs,
om uppgift om fordringen har läm-
nats enligt 7 kap. 13 § fjärde
stycket. En försäkringstagare be-
höver inte bevaka sin fordran i ett
livförsäkringsbolags konkurs, om
uppgift om fordringen lämnats
enligt det angivna lagrummet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
2Senaste lydelse 1989:1084.
159
Prop. 1995/96:60
Bilaga 3
Härigenom föreskrivs att 42 a § lagen (1988:1385) om Sveriges riks-
bank skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
42 a §
I viktigare frågor som berör Bank-
stödsnämndens verksamhetsområde
eller som i övrigt har samband
med betalningssystemets stabilitet,
skall Riksbanken samråda med
Finansinspektionen, Riksgäldskon-
toret och Bankstödsnämnden. Vid
ett sådant samråd skall Riksbanken
lämna berörda myndigheter de
uppgifter som behövs.
I viktigare frågor som rör Bank-
stödsnämndens verksamhet enligt
lagen (1993:765) om statligt stöd
till banker och andra kreditinstitut
eller som i övrigt har samband
med betalningssystemets stabilitet,
skall Riksbanken samråda med
Finansinspektionen, Riksgäldskon-
toret och Bankstödsnämnden. Vid
ett sådant samråd skall Riksbanken
lämna berörda myndigheter de upp-
gifter som behövs.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
'Senaste lydelse 1993:7.
160
Härigenom föreskrivs att 3 kap. 22 och 25 a § lagen (1990:325) om
självdeklaration och kontrolluppgifter skall ha följande lydelse.
Prop. 1995/96:60
Bilaga 3
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
3 kap.
22 §'
Kontrolluppgift om inkomstränta och fordran skall lämnas av
1. Värdepapperscentralen VPC Aktiebolag,
2. den som yrkesmässigt bedrivit inlåning eller på annat sätt yrkes-
mässigt ombesörjt att pengar blivit räntebärande,
3. den som gett ut skuldförbindelse för den allmänna marknaden,
4. förening som från medlemmar mottagit pengar för förräntning,
5. Riksgäldskontoret i fråga om statens sparobligationer,
6. valutahandlare och värdepap-
persinstitut hos vilka utländskt
fondpapper eller rättighet eller
skyldighet som anknyter till sådant
fondpapper förvaras i depå eller
kontoförs.
6. valutahandlare och värdepap-
persinstitut hos vilka utländskt
fondpapper eller rättighet eller
skyldighet som anknyter till sådant
fondpapper förvaras i depå eller
kontoförs, och
7. Bankstödsnämnden.
Kontrolluppgift skall lämnas för den som gottskrivits ränta eller till vil-
ken ränta betalats ut (borgenär) och den som har varit antecknad som
innehavare av utländskt räntebärande fondpapper eller rättighet eller skyl-
dighet som anknyter till sådant fondpapper oavsett om ränta utgått. Kon-
trolluppgiften skall ta upp den ränta som den uppgiftsskyldige samman-
lagt gottskrivit eller betalat ut till borgenären, dennes sammanlagda ford-
ran på den uppgiftsskyldige vid årets utgång och avdragen preliminär
skatt. I fall som avses i första stycket 6 skall uppgift lämnas om ränta
som utbetalats eller gottskrivits samt om innehavet i depån eller den kon-
toförda fordringen vid årets utgång. Kontrolluppgift skall vidare lämnas
för upplupen men inte förfallen avkastning (räntekompensation) vid av-
yttring av fordran eller andel i sådan värdepappersfond som avses i 27
§ 6 mom. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt.
Innehas ett konto av mer än en person skall ränta och fordran fördelas
lika mellan innehavarna, om inte annat förhållande är känt för den upp-
giftsskyldige. I fråga om konto för vilket samtliga innehavare inte redo-
visas enligt bestämmelserna i 57 § andra stycket skall dock den totala rän-
tan och fordran redovisas utan fördelning.
Avser en utbetalning också annat än ränta och kan den uppgiftsskyldige
inte ange hur stor del därav som utgör ränta, skall i stället för ränta det
sammanlagt utbetalda beloppet redovisas.
'Senaste lydelse 1993:1563.
161
25 a §2
Kontrolluppgift om utgiftsränta skall lämnas av
1. den som yrkesmässigt bedrivit utlåning eller kreditgivning eller den
som i annan yrkesmässig verksamhet bedrivit utlåning eller kreditgivning
via konto eller i arman form,
Prop. 1995/96:60
Bilaga 3
2. förening som till medlemmar lånat ut pengar mot ränta, eller
3. arbetsgivare eller uppdrags-
givare som till arbetstagare eller
uppdragstagare lånat ut pengar mot
ränta.
3. arbetsgivare eller uppdrags-
givare som till arbetstagare eller
uppdragstagare lånat ut pengar mot
ränta, och
4. Bankstödsnämnden.
Kontrolluppgift skall lämnas för fysisk person och dödsbo. Kontroll-
uppgiften skall ta upp den ränta som gäldenären betalt till den uppgifts-
skyldige. I fall som avses i första stycket 3 skall även eventuell ränteför-
mån anges.
Avser den ränta som betalts till någon del ränta som erlagts i förskott,
skall av kontrolluppgiften framgå hur stor del av räntan som belöper på
tid till och med den 31 januari året efter beskattningsåret, dock endast om
förskottsräntan till någon del belöper på tid efter denna tidpunkt.
Kontrolluppgift skall vidare lämnas för upplupen men inte förfallen av-
kastning (räntekompensation) vid förvärv av fordran eller andel i sådan
värdepappersfond som avses i 27 § 6 mom. lagen (1947:576) om statlig
inkomstskatt. Dock skall kontrolluppgift inte lämnas i det fall den av-
kastning kompensationen avser förfaller till betalning ett senare år än det
år förvärvet skett.
Är fler än en person betalningsansvarig för skuld skall utgiftsräntan
fördelas lika mellan gäldenärema, om inte annat förhållande är känt för
den uppgiftsskyldige. I fråga om skuld för vilken samtliga gäldenärer inte
redovisas enligt bestämmelserna i 57 § andra stycket skall dock den totala
räntan redovisas utan fördelning.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996 och tillämpas första gången
vid 1997 års taxering.
2Senaste lydelse 1993:1563.
162
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 6 a §, 3 kap. 4 § samt 6 kap. 8 d §
och 9 § lagen (1991:981) om värdepappersrörelse i paragrafernas lydelse
enligt lagen (1994:2015) om ändring i nämnda lag skall ha följande lydel-
se.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
6a§
Om ett värdepappersbolag får tillstånd enligt 6 § till filialetablering i ett
annat land inom EES, skall Finansinspektionen genast underrätta behörig
myndighet i det land där filialen skall inrättas. Underrättelsen skall inne-
hålla
1. vad som anges i 6 § andra stycket, och
2. uppgift om investerarskydd 2. uppgift om investerarskydd
som gäller för kunder hos värde- och insättningsgaranti som gäller
pappersbolaget. för kunder hos värdepappersbo-
laget.
Om värdepappersbolaget efter det att filialen har inrättats avser att vidta
ändring i något förhållande som avses i 6 § andra stycket, skall bolaget
skriftligen anmäla detta till Finansinspektionen och behörig myndighet i
det land där filialen finns. Anmälan skall göras minst en månad innan änd-
ringen genomförs.
3 kap.
4 §
Ett värdepappersbolag och ett utländskt företag hemmahörande utanför
EES som fått tillstånd att driva värdepappersrörelse får, med Finansin-
spektionens tillstånd, som ett led i rörelsen
1. lämna råd i finansiella frågor,
2. ta emot värdepapper för förvaring,
3. ta emot medel med redovisningsskyldighet,
4. ta emot kunders medel på konto för att underlätta värdepappersrörel-
sen,
5. lämna kunder kredit mot säkerhet i finansiella instrument för att
underlätta värdepappersrörelsen,
6. utföra valutaväxlingstransaktioner.
Tillstånd enligt första stycket 4 får meddelas endast tillsammans med
tillstånd enligt 5.
När det finns särskilda skäl får Finansinspektionen medge att ett värde-
pappersbolag utövar annan verksamhet än som anges i första stycket, om
den kan antas komma att underlätta rörelsen.
Ett utländskt företag får beviljas tillstånd enligt första eller tredje
stycket endast om företaget får bedriva motsvarande verksamhet i sitt
hemland.
Prop. 1995/96:60
Bilaga 3
163
Tillstånd för ett utländskt företag
enligt första stycket 4 och 5 får
bara lämnas om insättningar hos
filialen omfattas av en utländsk ga-
ranti som
- omfattar sådana insättningar
och insättare som anges i 2 §
lagen (1995:000) om insättnings-
garanti, och
- har en ersättningsnivå som inte
understiger 20 000 ecu innan det i
förekommande fall har gjorts av-
drag för en självrisk med högst 10
procent av en enskild insättares
garanterade insättning.
Tillstånd enligt första stycket 4
och 5 får inte lämnas om insätt-
ningar hos filialen omfattas av en
utländsk garanti som har en högsta
ersättningsnivå som överstiger den
som gäller enligt lagen (1995:000)
om insättningsgaranti. Ersätt-
ningen får inte heller avse fler slag
av insättningar eller betalas till
andra insättare än vad som anges
i den lagen.
I lagen (1993:931)om individuellt pensionssparande finns bestämmelser
om rätt för värdepappersinstitut att bedriva pensionssparrörelse.
6 kap.
8 d §
Om ett utländskt företag, som är hemmahörande i ett land utanför EES,
driver värdepappersrörelse från filial här i landet och därvid överträder
en bestämmelse som avses i 7 § eller på annat sätt visar sig olämpligt att
driva värdepappersrörelse, får Finansinspektionen återkalla filialtillståndet
eller, om det är tillräckligt, meddela varning.
Om filial tillståndet återkallas gäller 9 a § andra och tredje styckena i
tillämpliga delar.
Ett tillstånd enligt 3 kap. 4 första
stycket skall återkallas av inspek-
tionen om
- insättningar hos filialen om-
fattas av en utländsk garanti som
har en högsta ersättningsnivå som
överstiger den som gäller enligt
lagen (1995:000) om insättnings-
garanti, eller
- ersättningen avser fler slag av
insättningar eller betalas till andra
insättare än vad som anges i den
lagen.
Har värdepappersföretaget inte
fullgjort sina skyldigheter enligt
Prop. 1995/96:60
Bilaga 3
164
lagen om insättningsgaranti, skall
inspektionen återkalla filialtillstån-
det, om Bankstödsnämnden fattat
ett beslut enligt 3 § andra stycket 2
lagen om insättningsgaranti och
värdepappersföretaget annars inte
skulle få ta emot insättningar här i
landet. Tillståndet skall inte åter-
kallas om värdepappersföretaget
rättat sig inom ett år från det att
inspektionen förklarat att tillståndet
kan komma att återkallas.
Inspektionen skall underrätta tillsynsmyndigheten i det land där företag-
et har sitt säte om åtgärder som har vidtagits med stöd av denna paragraf.
Prop. 1995/96:60
Bilaga 3
Tillstånd som enligt denna lag har
lämnats ett värdepappersinstitut
skall återkallas av Finansinspek-
tionen om:
1. institutet inte inom ett år från
beviljande av tillstånd har börjat
driva sådan rörelse som tillståndet
avser, eller om bolaget dessför-
innan förklarat sig avstå från till-
ståndet,
2.
6 kap.
9 §
Tillstånd som enligt denna lag har
lämnats ett svenskt värdepappers-
institut skall återkallas av Finans-
inspektionen om:
1. institutet inte inom ett år från
beviljande av tillstånd har börjat
driva sådan rörelse som tillståndet
avser, eller om institutet dessför-
innan förklarat sig avstå från till-
ståndet,
institutet under en tid av minst sex månader inte drivit sådan verk-
samhet som tilståndet avser, eller
3. institutet genom att överträda denna lag eller föreskrift som medde-
lats med stöd av lagen eller på annat sätt visat sig olämpligt att utöva
sådan rörelse som tillståndet avser.
Ett värdepappersbolags tillstånd
enligt 3 kap. 4 § första stycket 4
och 5 skall återkallas av inspektio-
nen om bolaget
- inte fullgjort sina skyldigheter
enligt lagen (1995:000) om insätt-
ningsgaranti, och
- det inte rättat sig inom ett år
från det att inspektionen förklarat
att bolagets tillstånd kan komma
att återkallas.
Ett värdepappersbolags tillstånd skall dessutom återkallas om bolagets
kapitalbas understiger det minsta belopp som föreskrivs i 5 kap. 1 §
andra stycket och bristen inte har täckts inom tre månader efter det att
den blev känd för bolaget.
165
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1995-09-19
Närvarande: justitierådet Staffan Magnusson, f.d. presi-
denten i Försäkringsöverdomstolen Leif Ekberg, regerings-
rådet Leif Lindstam.
Enligt en lagrådsremiss den 21 juni 1995 (Finansdepartementet) har rege-
ringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om insättningsgaranti,
2. lag om skatteregler för ersättning från insättnings-
garanti,
3. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
4. lag om ändring i bankrörelselagen (1987:617),
5. lag om ändring i konkurslagen (1987:672),
6. lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges
riksbank,
7. lag om ändring i lagen (1990:325) om själv-
deklaration och kontrolluppgifter
8. lag om ändring i lagen (1994:2015) om ändring i
lagen (1991:981) om värdepappersrörelse.
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kammarrätts-
assessorn Thomas Norling.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:
Enligt Lagrådets mening bör lagförslaget förtydligas i flera avseenden.
Det är bl.a. påkallat att ange innebörden av garantisystemet på ett klarare
sätt än som har skett i remissen. Detta föranleder en utbyggnad av några
paragrafer och även en viss omdisponering av lagtexten. Lagrådet anser
vidare att åtskilliga paragrafer kan ges en mera enkel och koncentrerad
utformning.
I flera lagrum regleras frågor som enligt Lagrådets mening inte behöver
behandlas i den föreslagna lagen utan kan tas upp i en regeringsförfatt-
ning. Till dessa lagrum hör 15 § andra stycket samt 16, 17, 20 och 21
§§. Lagrådet förordar att lagrummen får utgå.
Lagförslagets 2 § innehåller vissa definitioner. Enligt Lagrådet bör
definitionen av begreppet insättning ändras så att det i stället för
"nominellt bestämda och likvida tillgodohavanden" talas om "ett
nominellt bestämt tillgodohavande som är omedelbart tillgängligt för
insättaren".
I 7 § anges att nämnden skall betala ut ersättning med högst 250 000
kronor till en insättare, inklusive upplupen ränta. Enligt Lagrådets
Prop. 1995/96:60
Bilaga 4
166
uppfattning bör bestämmelsen om beloppsgräns förtydligas och byggas ut.
I lagtexten bör sålunda anges att, om en insättning omfattas av garantin,
insättaren har rätt till ersättning motsvarande dels insättningens belopp,
dels upplupen ränta till den dag då ersättningsrätt inträder, för varje
institut dock högst med 250 000 kronor (jfr avsnitt 9.1 i den allmänna
motiveringen).
Det kan i sammanhanget påpekas att en lägre beloppsgräns kan komma
att gälla för utländska instituts filialer i Sverige som inte är anslutna till
det svenska garantisystemet (se det föreslagna 1 kap. 4 § andra stycket
bankrörelselagen och motsvarande bestämmelse i lagen omvärdepappers-
rörelse).
Även 10 §, som handlar om preskription av rätten till ersättning till
följd av ett svenskt instituts konkurs, bör enligt Lagrådets mening ges en
tydligare utformning.
Frågan om preskriptionstid beträffande rätten till ersättning till följd av
att insättningar hos ett utländskt institut inte längre är disponibla har läm-
nats öppen i det remitterade förslaget. Enligt Lagrådets uppfattning kan
det övervägas att föra in en lagregel även i den delen.
Lagförslagets 12 -14 §§ innehåller bestämmelser om avgifter till Bank-
stödsnämnden. Utöver vissa förtydliganden och omdisponeringar bör be-
stämmelserna kompletteras med en regel för det fallet att garantin för ett
institut börjar gälla under ett löpande kalenderår. Så kan ske när ett
svenskt eller utländskt institut påbörjar en ny verksamhet i Sverige eller
väljer att frivilligt ansluta en verksamhet till det svenska garantisystemet.
Åtminstone när det är fråga om en ny verksamhet kan avgiften för det
första året inte, som enligt huvudregeln, grundas på institutets insätt-
ningar vid det föregående årets utgång. Problemet kan eventuellt lösas så,
att avgiften för det första året i stället grundas på institutets insättningar
vid det årets utgång och betalas under nästföljande år. I enkelhetens in-
tresse kan det då övervägas att alltid låta avgiften motsvara 0,25 procent
av institutets insättningar (jfr 12 § i det remitterade förslaget).
Bestämmelserna i 22 § om återbetalning av oriktigt uppburen ersättning
bör lämpligen formuleras om efter modell av motsvarande regler i löne-
garantilagen (1992:497). Skäl talar för att låta detsamma gälla beträffande
bestämmelsen i 23 § om övertagande av fordran.
Lagrådet föreslår att lagen om insättningsgaranti utformas i enlighet
med vad som framgår av en bilaga till yttrandet.
Enligt Lagrådets mening vinner lagen i klarhet om det direkt anges att er-
sättningen, till den del den avser upplupen ränta, vid inkomstbeskatt-
ningen behandlas som inkomstränta.
Lagen bör därför, efter även vissa redaktionella ändringar, ges följande
lydelse:
Prop. 1995/96:60
Bilaga 4
167
"Ersättning som betalas ut av Bankstödsnämnden enligt lagen
(1995:000) om insättningsgaranti skall vid inkomstbeskattningen be-
handlas som om ersättningen betalats av det institut hos vilket insätt-
ningen finns. Ersättningen skall i första hand anses utgöra ersättning för
insatt kapitalbelopp. Till den del ersättningen avser upplupen ränta, skall
den vid inkomstbeskattningen behandlas som inkomstränta.
Vid återbetalning av ersättning enligt 17 § lagen om insättnings-
garanti skall den del av ett återbetalat belopp som inte avser ersättning
för det insatta kapitalbeloppet jämställas med ränteutgift."
Det nuvarande 1 kap. 4 § andra stycket, som behandlar förutsättningar
för tillstånd till ett utländskt bankföretags filialetablering, skall enligt det
remitterade förslaget kompletteras med krav på att insättningar hos filia-
len omfattas av ett garantisystem. Avsikten torde vara att tillstånd till
filialetablering skall kunna ges endast om insättningarna antingen omfattas
av garantin enligt lagen om insättningsgaranti eller täcks av en utländsk
garanti med en högsta ersättningsnivå som inte understiger EU-direktivets
krav, dvs. ett belopp motsvarande 20 000 ecu. För att detta skall komma
fram i lagtexten bör 1 kap. 4 § andra stycket ges följande lydelse:
"Tillstånd till filialetablering enligt första stycket 1 skall lämnas om
1. den planerade rörelsen kan antas komma att uppfylla kraven på en
sund bankverksamhet, och
2. insättningar hos filialen omfattas av garantin enligt lagen (1995:000)
om insättningsgaranti eller av en utländsk garanti som omfattar insättning-
ar som anges i 2 § lagen om insättningsgaranti och har en högsta ersätt-
ningsnivå som inte understiger ett belopp motsvarande 20 000 ecu innan
det i förekommande fall har gjorts avdrag för en självrisk med högst 10
procent av en enskild insättares garanterade insättning."
De nya bestämmelserna om återkallelse av oktroj och filialtillstånd i
7 kap. 16 § första stycket 7 och 18 § andra och tredje styckena bör för-
tydligas i vissa avseenden, delvis i anslutning till motsvarande regler i
lagen om insättningsgaranti. Lagrådet förordar att lagrummen får följande
lydelse:
7 kap. 16 § första stycket 7:
”7. banken inte fullgjort sina skyldigheter enligt lagen (1995:000) om
insättningsgaranti och inte vidtagit rättelse inom ett år efter det att
inspektionen har förelagt banken att fullgöra sina skyldigheter med för-
klaring att bankens oktroj annars kan komma att återkallas."
Prop. 1995/96:60
Bilaga 4
168
7 kap. 18 § andra och tredje styckena:
"Ett filialtillstånd skall också återkallas, om insättningar hos filialen om-
fattas av en utländsk garanti som har en högsta ersättningsnivå som över-
stiger den som gäller enligt lagen (1995:000) om insättningsgaranti, eller
ersättningen avser fler slag av insättningar eller betalas till andra insättare
än vad som anges i den lagen.
Om insättningar hos filialen omfattas av garanti till följd av ett beslut
enligt 3 § andra stycket lagen om insättningsgaranti och tillstånd till filial-
etablering inte skulle ha meddelats utan ett sådant beslut, får inspektion-
en, om bankföretaget inte fullgör sina skyldigheter enligt lagen om insätt-
ningsgaranti, förelägga bankföretaget att vidta rättelse med förklaring att
filialtillståndet annars skall återkallas. Har bankföretaget inte vidtagit
rättelse inom ett år från föreläggandet, får inspektionen återkalla tillstån-
det."
De föreslagna bestämmelserna i 3 kap. 4 § femte och sjätte styckena,
6 kap. 8 d § tredje och fjärde styckena samt
6 kap. 9 § bör utformas efter modell av motsvarande bestämmelser i
bankrörelselagen.
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
Prop. 1995/96:60
Bilaga 4
169
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 5 oktober 1995
Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Sahlin,
Hjelm-Wallén, Hellström, Peterson, Thalén, Freivalds, Wallström,
Persson, Schori, Blomberg, Heckscher, Hedborg, Andersson, Winberg,
Uusmann, Nygren, Ulvskog, Sundström, Lindh, Johansson
Föredragande: statsrådet Persson
Regeringen beslutar proposition 1995/96:60 Insättningsgaranti
170
Prop. 1995/96:60
F ör fattningsr ubrik
Bestämmelser som
införlivar EES-
eller EG-regler
med svensk rätt
Celexnummer för
bakomliggande
EG-regler
|
Lag om insättningsgaranti |
394L0019 | |
|
Lag om skatteregler för |
394L0019 | |
|
Bankrörelselagen (1987:617) |
1 kap. 4 och 7 §§, 7 kap. 16 och 18 §§ |
394L0019 |
|
Lag om ändring i lagen |
1 kap. 6 a §, 3 kap. 4 §, 6 kap. 8 d och 9 §§ |
394L0019 |
värdepappersrörelse
171
gotab 49057, Stockholm 1995