Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 5 oktober 1995
Prop.
1995/96:52
Ingvar Carlsson
Laila Freivalds
(Justitiedepartementet)
1 propositionen läggs fram förslag till en ny, språkligt och systematiskt
omarbetad, vapenlag. I huvudsak bygger förslaget på bestämmelserna i
den nu gällande vapenlagen (1973:1176).
Propositionen innehåller förslag till sådana ändringar av vapen-
lagstiftningen som behövs för att i svensk rätt genomföra EG:s direktiv
om kontroll av förvärv och innehav av vapen (91/477/EEG). Direktivet
föreskriver en miniminivå som medlemsstaternas lagstiftning skall nå
upp till i fråga om kontrollen av skjutvapen och ammunition. An-
passningen innebär en viss skärpning av bestämmelserna om innehav av
ammunition samt vissa ändringar av bestämmelserna om införsel av
skjutvapen och ammunition till Sverige. För att uppfylla direktivets krav
föreslås vidare att regeringen skall bemyndigas föreskriva att tillstånd
skall krävas för överföring av skjutvapen och ammunition till ett annat
land. Därigenom ges också regeringen möjlighet att meddela bestäm-
melser för att i ett visst avseende uppfylla direktivet om harmonisering
av bestämmelserna om utsläppande på marknaden och övervakning av
explosiva varor för civilt bruk (93/15/EEG). Den höga skyddsnivå som
gäller i Sverige beträffande innehav av vapen och ammunition förändras
inte på grund av förslagen.
Bestämmelserna om överklagande av beslut enligt vapenlagen föreslås
ändrade så att polismyndighetens beslut skall överklagas till länsrätten i
stället för som i dag till länsstyrelsen. Kammarrätten skall pröva ett
överklagande från länsrätten endast om kammarrätten meddelat
prö vnin gsti 1 lstånd.
1 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 52
Vidare föreslås att polismyndigheten undantagsvis skall få bevilja Prop. 1995/96:52
tillstånd att skjuta med ett vapen för vilket tillstånd till innehav
meddelats för annat ändamål än skjutning.
Det föreslås också att den som har särskilt tillstånd att inneha extra
vapendelar skall få byta ut dessa mot nya likadana utan att söka nytt
tillstånd.
Härutöver behandlas i propositionen frågor om lasersikten,
signalvapen, tårgassprayer och andra liknande sprayer samt frågor om
s.k. paintballvapen.
Lagändringarna föreslås träda i kraflt den 1 april 1996.
Prop. 1995/96:52
1 Förslag till riksdagsbeslut........................ 5
2 Lagtext .................................... 6
2.1 Förslag till vapenlag....................... 6
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:254) om
förbud beträffande knivar och andra farliga föremål . 19
2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1300) om
krigsmateriel............................ 20
2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:122) om
ändring i lagen (1992:1300) om krigsmateriel ..... 22
2.5 Förslag till lag om ändring i tullagen (1994:1550) . . 23
3 Ärendet och dess beredning ...................... 24
4 Utgångspunkterna för regeringens förslag............. 25
5 EG-anpassning ............................... 27
5.1 Allmänt om vapendirektivet ................. 27
5.2 Definition av skjutvapen m.m................. 29
5.3 Det europeiska skjutvapenpasset............... 30
5.4 Handel med skjutvapen..................... 31
5.5 Förvärv, innehav och överlåtelse av skjutvapen och
ammunition ............................ 33
5.6 Förflyttning av skjutvapen och ammunition mellan
medlemsländerna......................... 39
5.7 Kontroll och påföljd....................... 50
5.8 Artikel 36 i Romfördraget................... 52
6 Den språkliga och systematiska översynen av vapenlagen . . 53
7 Överklagande av beslut enligt vapenlagen............. 58
8 Lasersikten.................................. 63
9 Samlarvapen ................................ 65
10 Utbyte av extra vapendelar....................... 66
11 Signalvapen ................................. 67
12 Tårgassprayer och liknande sprayer ............... 67
13 ”Paintballvapen”.............................. 71
14 Kostnadskonsekvenser.......................... 74
15 Författningskommentar ......................... 75
Bilaga 1 Sammanfattning av betänkandet Vapenlagen Prop. 1995/96:52
och EG (SOU 1994:4) ..................... 90
Bilaga 2 Betänkandets lagförslag .................... 94
Bilaga 3 Remissinstanserna - Vapenlagen och EG
(SOU 1994:4)........................ 111
Bilaga 4 Lagrådsremissens lagförslag ............... 112
Bilaga 5 Lagrådets yttrande ..................... 130
Bilaga 6 Rådets direktiv (91/477/EEG) av den 18 juni 1991
om kontroll av förvärv och innehav av vapen..... 133
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde
den 5 oktober 1995 ............................. 147
Rättsdatablad................................. 148
Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till
1. vapenlag,
2. lag om ändring i lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar
och andra farliga föremål,
3. lag om ändring i lagen (1992:1300) om krigsmateriel,
4. lag om ändring i lagen (1994:122) om ändring i lagen (1992:1300)
om krigsmateriel,
5. lag om ändring i tullagen (1994:1550).
Prop. 1995/96:52
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Härigenom föreskrivs följande1.
1 § Denna lag gäller skjutvapen och ammunition samt vissa föremål
som i lagen jämställs med skjutvapen.
2 § Med skjutvapen förstås i denna lag vapen med vilka kulor, hagel,
harpuner eller andra projektiler kan skjutas ut med hjälp av krut-
laddningar, kolsyreladdningar, komprimerad luft eller andra liknande
utskjutningsmedel.
3 § Vad som sägs om skjutvapen gäller också
a) anordningar som till verkan och ändamål är jämförliga med
skjutvapen,
b) obrukbara vapen som i brukbart skick skulle räknas som skjut-
vapen,
c) start- och signalvapen som laddas med patroner,
d) armborst,
e) tårgasanordningar och andra till verkan och ändamål jämförliga
anordningar,
f) slutstycken, ljuddämpare, eldrör, pipor, stommar, lådor och trummor
till skjutvapen, eller armborststommar med avfymingsanordningar,
g) anordningar som kan bäras i handen och är avsedda att med
elektrisk ström bedöva människor eller tillfoga dem smärta, och
h) anordningar som gör att skjutvapen kan användas med annan
ammunition än de är avsedda för.
4 § Vad som sägs om skjutvapen gäller inte
a) salutkanoner,
b) skjutvapen som har tillverkats före år 1890 och som inte är avsedda
för gastäta enhetspatroner,
c) bultpistoler avsedda för byggnadsarbete,
d) andra arbetsverktyg avsedda för slakt eller för industriellt eller
liknande bruk, och
Prop. 1995/96:52
1 Jfr rådets direktiv 91/477/EEG av den 18 juni 1991 om kontroll av förvärv
och innehav av vapen (EGT nr L 256, 13.9.1991, s. 51, Celex 391L0477/S)
samt 93/15/EEG av den 5 april 1993 om harmonisering av bestämmelserna om
utsläppande av på marknaden och övervakning av explosiva varor för civilt bruk
(EGT nr L 121, 15.5.1993, s. 20, Celex 393L0015/S).
e) skjutanordningar avsedda för livräddning eller liknande ändamål. Prop. 1995/96:52
5 § Med ammunition förstås i denna lag patroner och projektiler till
handvapen som lagen tillämpas på samt tändhattar och andra tändmedel
till sådana patroner och projektiler.
6 § Bestämmelser om ammunition som räknas till explosiva varor eller
som innehåller gift finns även i lagen (1988:868) om brandfarliga och
explosiva varor och i lagen (1985:426) om kemiska produkter.
7 § Denna lag gäller inte
a) hagel och andra massiva kulor,
b) projektiler avsedda för armborst eller för luft-, kolsyre-, fjäder- eller
harpunvapen,
c) kolsyrepatroner,
d) patronhylsor utan tändhatt avsedda för handvapen som lagen
tillämpas på, och
e) patroner avsedda för start- eller signalvapen.
8 § Denna lag gäller inte skjutvapen och ammunition som innehas av
staten.
Tillståndsplikt
1 § Tillstånd krävs för att
a) inneha skjutvapen eller ammunition,
b) driva handel med skjutvapen, eller
c) föra in skjutvapen eller ammunition till Sverige.
Tillstånd krävs inte för den som har fyllt arton år, om vapnet är ett
kolsyre-, luft- eller fjädervapen som är avsett för målskjutning eller ett
harpunvapen och om det har en begränsad effekt i förhållande till andra
jämförliga skjutvapen (effektbegränsade vapen).
Tillstånd krävs inte heller för verksamhet som omfattas av tillstånd
enligt 3 eller 4 § lagen (1992:1300) om krigsmateriel.
Tillståndsmyndighet
2 § Polismyndigheten prövar frågor om tillstånd enligt denna lag.
Tillstånd att inneha skjutvapen eller ammunition
3 § Tillstånd att inneha skjutvapen far meddelas
a) enskilda personer,
b) skytteförbund, skyttekretsar eller skytteföreningar som tillhör det
frivilliga, statligt kontrollerade skytteväsendet (skyttesammanslutningar),
c) huvudmän för museer, om museet far statsbidrag enligt särskilda Prop. 1995/96:52
föreskrifter eller om museet ägs av en kommun, ett landsting eller en
stiftelse som står under länsstyrelsens tillsyn: för vapen som skall ingå i
samlingarna, och
d) auktoriserade bevakningsföretag: för utlåning till väktare som har
meddelats tillstånd att som lån inneha ett sådant vapen.
4 § En enskild person far meddelas tillstånd att inneha ett skjutvapen
endast om den enskilde behöver vapnet. Tillstånd att inneha ett
skjutvapen som huvudsakligen har samlarvärde, prydnadsvärde eller
särskilt affektionsvärde för sökanden, far meddelas även för andra
ändamål än skjutning. I ett sådant fall far vapnet inte utan särskilt
tillstånd användas för skjutning.
5 § Tillstånd att inneha skjutvapen far meddelas endast om det skäligen
kan antas att vapnet inte kommer att missbrukas.
Tillstånd far meddelas endast för särskilt angivna ändamål. Tillståndet
far förenas med villkor att vapnet skall förvaras på ett visst sätt eller att
vapnet skall göras varaktigt obrukbart. Tillståndet far tidsbegränsas, om
det med hänsyn till särskilda omständigheter kan förutses att vapnet inte
kommer att behövas varaktigt.
6 § Tillstånd att inneha helautomatiska vapen eller enhandsvapen far
meddelas endast om det finns synnerliga skäl. Detta gäller dock inte för
start- eller signalvapen.
7 § Om tillstånd att inneha skjutvapen meddelas någon som skall
förvärva ett sådant vapen, gäller tillståndet under förutsättning att
förvärvet görs inom sex månader från dagen för tillståndet eller den
längre tid som polismyndigheten bestämmer.
8 § Den som har tillstånd eller rätt att inneha ett visst vapen för
skjutning far utan särskilt tillstånd inneha ammunition till vapnet, om
ammunitionen är avsedd för samma ändamål som tillståndet eller rätten
till innehav av vapnet avser.
Tillstånd att i andra fall inneha ammunition får meddelas enskilda
personer samt sådana skyttesammanslutningar och huvudmän för museer
som far meddelas tillstånd att inneha skjutvapen, om det skäligen kan
antas att ammunitionen inte kommer att missbrukas.
9 § Skjutvapen eller ammunition far överlåtas endast till den som har
tillstånd eller rätt att inneha vapnet eller ammunitionen. Om ammunition
överlåts genom ombud skall ombudet ha eget vapentillstånd.
Tillstånd till handel med skjutvapen
10 § Tillstånd att driva handel med skjutvapen får meddelas den som
har rätt att driva handel i allmänhet, har de kunskaper som behövs samt
är ordentlig och pålitlig. Tillstånd far meddelas endast för handel som Prop. 1995/96:52
skall bedrivas yrkesmässigt.
Tillståndet medför rätt att inneha skjutvapen. Tillståndet far dock
begränsas till att omfatta vissa typer av skjutvapen eller ett visst antal åt
gången. Tillståndet far förenas med villkor att vapnen skall förvaras på
ett visst sätt.
Tillstånd att föra in skjutvapen eller ammunition till Sverige
11 § För tillstånd att föra in skjutvapen till Sverige gäller samma
förutsättningar som för tillstånd att inneha vapnen enligt 3-6 §§.
Tillstånd att föra in ammunition far meddelas den som har rätt att
inneha ammunitionen i Sverige, om det skäligen kan antas att
ammunitionen inte kommer att missbrukas.
12 § Införseltillstånd ger rätt att under den begränsade tid och för det
ändamål som anges i tillståndet i Sverige inneha de skjutvapen och den
ammunition som förts hit med stöd av tillståndet. Tillståndet gäller under
förutsättning att vapnen och ammunitionen förs in inom sex månader
från dagen för tillståndet eller den längre tid som polismyndigheten
bestämmer.
13 § Skjutvapen eller ammunition far föras in till Sverige utan särskilt
tillstånd i följande fall:
a) Enskilda personer far föra in de skjutvapen och den ammunition
som de i Sverige har rätt att inneha för personligt bruk. Detta gäller
också sådana skyttesammanslutningar, huvudmän för museer och
bevakningsföretag som kan meddelas tillstånd att inneha skjutvapen.
b) Enskilda personer som har permanent tillstånd från behörig
myndighet i Danmark, Finland eller Norge att där inneha jakt- eller
tävlingsskjutvapen för eget bruk, far medföra dessa vapen med
tillhörande ammunition till Sverige för tillfällig användning vid jakt eller
tävling i Sverige. Vapnen och ammunitionen far i ett sådant fall under
högst tre månader från dagen för införandet innehas utan tillstånd i
Sverige av den som har fört in egendomen.
14 § Skjutvapen och ammunition far inte förvaras på tullager eller i
frihamn utan medgivande av länsstyrelsen. Endast den som har tillstånd
att föra in skjutvapen eller ammunition far ta hand om och i övrigt
förfoga över sådan egendom enligt 7 § första stycket tullagen
(1994:1550) utan att egendomen har förtullats.
I övrigt gäller lagen (1973:980) om transport, förvaring och förstöring
av införselreglerade varor, m.m.
15 § Skjutvapen eller ammunition, som en resande fört med till Sverige
för personligt bruk men inte haft rätt att föra in, far åter föras ut, om
egendomen anmälts i behörig ordning för tullmyndigheten. Vapnen och
ammunitionen tillfaller staten om egendomen inte förs ut inom antingen
fyra månader efter en sådan anmälan eller den längre tid därefter som
Generaltullstyrelsen eller, efter styrelsens bestämmande, en annan Prop. 1995/96:52
tullmyndighet i det enskilda fallet bestämmer. I ett sådant fall skall
egendomen behandlas som om den hade förklarats förverkad.
16 § Den som har rätt att driva handel med skjutvapen far meddelas
tillstånd att till Sverige föra in sådana skjutvapen som omfattas av
handelstillståndet.
Register över vapeninnehav och beslut
17 § Polismyndigheten skall föra register över tillståndspliktiga
vapeninnehav och beslut enligt denna lag.
1 § Den som har rätt att inneha ett skjutvapen far under högst två
veckor låna ut vapnet för samma ändamål som tillståndet avser.
2 § Ett skjutvapen far inte lånas ut till den som kan antas komma att
missbruka vapnet.
3 § Ett skjutvapen far lånas ut till den som är under arton år endast om
a) vapnet skall användas vid en övning eller tävling som äger rum
under uppsikt av en skyttesammanslutning,
b) låntagaren har fyllt femton år, vapnet skall innehas och användas
under långivarens uppsikt och det inte är fråga om ett enhandsvapen
eller helautomatiskt vapen,
c) utlåningen avser ett effektbegränsat vapen och vapnet skall innehas
och användas under långivarens uppsikt,
d) utlåningen avser start- eller signalvapen som skall användas vid
tävling eller övning, eller
e) låntagaren har tillstånd att inneha ett vapen av samma typ.
4 § Enhandsvapen och helautomatiska vapen far lånas ut endast för
användning under långivarens uppsikt eller för övning eller tävling som
äger rum under uppsikt av en skyttesammanslutning.
Detta gäller inte om låntagaren själv har rätt att inneha ett sådant
vapen eller i fråga om start- eller signalvapen.
5 § Om innehavet av ett skjutvapen kräver att den enskilde skall ha
avlagt skytteprov eller genomgått en viss utbildning eller på annat sätt
visat sig vara lämplig att inneha vapnet, far ett sådant vapen lånas ut
endast till den som uppfyller samma krav.
Detta gäller dock inte när vapnet skall användas enbart för prov-
skjutning, övning eller tävling på skjutbana eller vid jakt under
långivarens uppsikt.
10
6 § Vapenhandlare far låna ut skjutvapen till den som fyllt arton år för Prop. 1995/96:52
sådan provskjutning på skjutbana som äger rum under uppsikt av en
skyttesammanslutning eller vapenhandlaren själv eller någon annan
person som har godkänts av polismyndigheten att närvara vid prov-
skjutning.
Kravet på uppsikt gäller inte om låntagaren själv har rätt att inneha ett
vapen av den typ som lånet avser eller i fråga om start- eller
signalvapen.
7 § Ett auktoriserat bevakningsföretag får i samband med bevaknings-
uppdrag som kräver beväpning låna ut skjutvapen till företagets väktare.
Företaget får dock endast låna ut vapen till den som har meddelats
särskilt tillstånd att som lån inneha skjutvapen för sådant ändamål.
8 § Skjutvapen får inte lånas ut till den som har fått något skjutvapen
förklarat förverkat eller tillståndet till innehav av skjutvapen återkallat,
om inte låntagaren ändå är berättigad att inneha vapen av den typ som
lånet avser. Detta hindrar dock inte att ett vapen efter särskilt tillstånd av
polismyndigheten lånas ut för övning eller tävling som äger rum under
uppsikt av en skyttesammanslutning.
1 § Ett tillstånd att inneha ett skjutvapen upphör att gälla, om vapnet
ändras så att det till funktions- eller verkningsgrad blir ett väsentligt
annorlunda vapen. Detta gäller dock inte om innehavaren har tillstånd att
driva handel med skjutvapen och även det ändrade vapnet omfattas av
tillståndet.
2 § Vid reparation av ett skjutvapen får, utan särskilt tillstånd, en
försliten eller på annat sätt oanvändbar vapendel bytas ut mot en ny
likadan.
Den som har särskilt tillstånd att inneha slutstycken, ljuddämpare,
eldrör, pipor, stommar, lådor eller trummor eller armborststommar med
avfymingsanordningar får utan tillstånd byta ut en sådan del mot en ny
likadan, om den utbytta delen lämnas för skrotning och bytet genast
anmäls till polismyndigheten. Den som gör anmälan skall bifoga
tillståndsbeviset samt ett intyg från mottagaren att vapendelen har tagits
emot för skrotning.
3 § För reparation, översyn eller skrotning far skjutvapen lämnas till
och tillfälligt innehas av den som får driva handel med sådana vapen
eller den som av polismyndigheten har godkänts att ta emot vapen för
sådana åtgärder. För reparation eller översyn får ett vapen också lämnas
till den som skulle ha rätt att låna och självständigt handha vapnet.
4 § Den som lämnar ett vapen för skrotning skall senast inom en månad
anmäla detta till polismyndigheten. Den som gör anmälan skall bifoga
tillståndsbeviset samt ett intyg från mottagaren att vapnet tagits emot för Prop. 1995/96:52
skrotning.
1 § Den som innehar skjutvapen eller ammunition är skyldig att ta hand
om egendomen och hålla den under sådan uppsikt att det inte finns risk
för att någon obehörig kommer åt den.
2 § Skjutvapen och ammunition skall förvaras under säkert lås eller på
något annat lika betryggande sätt.
Om ett vapen inte förvaras i säkerhetsskåp eller i något annat lika
säkert förvaringsutrymme, skall en vapendel tas bort från vapnet så att
det inte kan användas. Detta gäller dock endast om någon vapendel kan
tas bort utan avsevärd svårighet. Vapen, vapendel och ammunition skall
förvaras var för sig.
Dessa krav på förvaring gäller inte för start- och signalvapen.
3 § En innehavare som inte kan ta hand om sitt vapen eller sin
ammunition far lämna över vapnet eller ammunitionen till någon annan
för förvaring under högst tre år åt gången. En sådan åtgärd far vidtas
först efter skriftlig anmälan till polismyndigheten. Vapnet eller
ammunitionen far dock inte förvaras hos en person som är under arton
år eller som kan antas missbruka vapnet eller ammunitionen.
Den hos vilken vapnet förvaras far använda vapnet endast om han
eller hon har tillstånd att inneha vapen av samma typ.
4 § Den som skickar eller transporterar ett skjutvapen eller ammunition
skall vidta betryggande åtgärder för att förhindra att någon obehörig
kommer åt vapnet eller ammunitionen.
5 § När det finns särskild anledning till det far en polismyndighet även
i annat fall än som avses i 2 kap. besluta att tillstånd att inneha
skjutvapen skall förenas med villkor att vapnet skall förvaras på visst
sätt.
Återkallelse av tillstånd
1 § Ett tillstånd att inneha skjutvapen eller att föra in skjutvapen till
Sverige far återkallas av polismyndigheten om
a) tillståndshavaren
b) tillståndshavaren
c) tillståndshavaren
missbrukat vapnet,
visat oaktsamhet med vapnet,
på annat sätt visat sig vara olämplig att inneha
vapen,
d) förutsättningarna för tillståndet inte längre finns, eller
12
e) det annars finns någon skälig anledning att återkalla tillståndet.
Prop. 1995/96:52
2 § Ett tillstånd att inneha ammunition far återkallas av polis-
myndigheten om
a) förutsättningarna for tillståndet inte längre finns,
b) tillståndshavaren har missbrukat sin ammunition, eller
c) om det annars finns någon skälig anledning att återkalla tillståndet.
3 § Ett tillstånd att driva handel med skjutvapen får återkallas av
polismyndigheten om
a) tillståndshavaren har åsidosatt en bestämmelse i denna lag eller en
föreskrift eller ett villkor som meddelats med stöd av lagen,
b) tillståndshavaren inte längre driver yrkesmässig handel,
c) förutsättningarna för tillståndet inte längre finns, eller
d) det annars finns någon skälig anledning att återkalla tillståndet.
Omhändertagande av vapen och ammunition
4 § Polismyndigheten får besluta att ett vapen med tillhörande ammu-
nition skall tas om hand om
a) det finns risk att vapnet missbrukas, eller
b) det är sannolikt att tillståndet att inneha vapnet kommer att
återkallas och det finns särskilda omständigheter som kräver ett omhän-
dertagande.
Om risken för missbruk är överhängande, får vapen eller ammunition
tas om hand även utan ett sådant beslut. En sådan åtgärd får vidtas av
polismän, jakttillsynsmän som förordnats av länsstyrelsen, personal vid
Kustbevakningen och Tullverket eller särskilt förordnade tjänstemän vid
länsstyrelsen. Åtgärden skall skyndsamt anmälas till polismyndigheten,
som omedelbart skall pröva om omhändertagandet skall bestå.
5 § Om det finns någon som har rätt att inneha och förfoga över
skjutvapen eller ammunition som tagits om hand, skall egendomen
lämnas tillbaka så snart det skäligen kan antas att det inte längre finns
någon risk för missbruk.
A nmälningsskyldighet
6 § Om den som är intagen på sjukvårdsinrättning för vård av en
psykisk störning innehar eller kan tänkas inneha skjutvapen och det kan
antas att den intagne inte bör inneha ett sådant vapen, skall den läkare
som är ansvarig för den psykiatriska vården omedelbart anmäla
förhållandet till polismyndigheten i den ort där patienten är folkbokförd.
13
1 § Skjutvapen eller ammunition skall lösas in av staten om
a) tillståndet att inneha vapnet eller ammunitionen har återkallats utan
att egendomen samtidigt har förklarats förverkad eller tagits i beslag,
b) innehavaren har avlidit,
c) ansökan har avslagits i fråga om tillstånd att inneha ett vapen eller
ammunition som förvärvats genom arv, testamente eller bodelning, eller
d) domstol har beslutat att ett vapen eller ammunition, som någon
innehar utan att ha rätt till det, inte skall förverkas eller åklagaren i ett
sådant fall har beslutat att inte föra talan om förverkande.
2 § Ett skjutvapen eller ammunition skall inte lösas in, om egendomen
lämnas för skrotning eller överlåts till någon som har rätt att inneha
vapnet eller ammunitionen och om detta görs inom
a) ett år från det att innehavaren avled, eller
b) tre månader från det att tillståndet att inneha vapnet eller ammuni-
tionen återkallades, ansökan om innehav avslogs, beslut i förverkande-
frågan meddelades av domstol eller åklagare eller beslaget hävdes.
Vapnet eller ammunitionen skall inte heller lösas in, om ansökan om
tillstånd att inneha vapnet görs inom samma tid. Avslås ansökan skall
vapnet eller ammunitionen lösas in, om egendomen inte inom tre
månader från dagen för beslutet i tillståndsärendet överlåts till någon
som har rätt att inneha den.
Polismyndigheten far medge förlängning av tidsfristerna, varje gång
med högst sex månader.
3 § Innehavare av ett skjutvapen eller ammunition som skall lösas in är
skyldig att enligt polismyndighetens beslut lämna över vapnet eller
ammunitionen till polismyndigheten eller den som myndigheten be-
stämmer. Om det finns ett tillståndsbevis eller någon annan motsvarande
handling, skall även den lämnas över till polismyndigheten.
4 § För vapen eller ammunition som löses in skall betalas ersättning
med ett belopp som motsvarar marknadsvärdet.
5 § Polismyndigheten prövar frågor om inlösen enligt denna lag.
1 § Skjutvapen och ammunition som ingår i ett dödsbo eller ett
konkursbo far utan särskilt tillstånd innehas av den som har tagit hand
om boet till dess
a) egendomen har överlåtits till någon som är berättigad att inneha
den,
b) egendomen skall överlämnas enligt 2 § eller, i fråga om dödsbo, 7
kap. 3 §, eller
c) i fråga om konkursbo, konkursen har avslutats.
Prop. 1995/96:52
14
2 § Om skjutvapen eller ammunition ingår i ett dödsbo eller ett Prop. 1995/96:52
konkursbo, far polismyndigheten besluta att egendomen tills vidare skall
förvaras av myndigheten eller någon annan som myndigheten anvisar,
när det finns särskild anledning till det. Den som har hand om boet är i
så fall skyldig att efter polismyndighetens beslut lämna över vapnen och
ammunitionen till den som skall forvara egendomen.
3 § Bestämmelser om inlösen av vapen och ammunition i dödsbo finns
i 7 kap.
1 § Den som uppsåtligen innehar ett skjutvapen utan att ha rätt till det
eller överlåter eller lånar ut ett skjutvapen till någon som inte har rätt att
inneha vapnet döms för vapenbrott till fängelse i högst ett år.
Om brottet är grovt döms för grovt vapenbrott till fängelse i lägst sex
månader och högst fyra år.
Om gärningen har begåtts av oaktsamhet eller om brottet är ringa,
döms till böter eller fängelse i högst sex månader.
2 § Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som
uppsåtligen eller av oaktsamhet
a) missbrukar rätten att inneha ett skjutvapen genom att använda det
för något annat ändamål än det som han eller hon är berättigad till,
b) bryter mot bestämmelsen om användning vid förvaring i 5 kap. 3 §
andra stycket eller om transport i 5 kap. 4 § eller mot föreskrifter eller
villkor i fråga om förvaring av vapen som meddelats med stöd av denna
lag,
c) bryter mot bestämmelserna om förvaring i 5 kap. 1-3 §§ i fråga om
skjutvapen eller ammunition som innehas av skyttesammanslutningar,
huvudmän för museer eller auktoriserade bevakningsföretag eller i fråga
om skjutvapen som innehas av vapenhandlare,
d) innehar ammunition utan att ha rätt till det eller inte följer ett beslut
att lämna över ammunition för inlösen,
e) överlåter ammunition till någon som inte har rätt att inneha
ammunitionen,
f) driver handel med skjutvapen utan tillstånd, eller
g) bryter mot föreskrifter som har meddelats med stöd av 11 kap. 1 §
e genom att olovligen överföra vapen eller ammunition till ett annat
land.
Ansvar för otillåtet innehav av ammunition skall inte dömas ut i ringa
fall.
3 § Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet
a) bryter mot föreskrifter som har meddelats med stöd av 11 kap. 1 §
f genom att underlåta att på föreskrivet sätt anmäla utförsel eller
utlåning av skjutvapen, eller
15
b) underlåter att inom en månad på föreskrivet sätt anmäla till Prop. 1995/96:52
polismyndigheten att ett vapen lämnats till skrotning.
4 § Bestämmelser om straff för olovlig införsel av vapen eller
ammunition och för försök till sådant brott finns i lagen (1960:418) om
straff för varusmuggling.
5 § Ett vapen som har varit föremål för brott som avses i 1 § eller 2 §
a skall förklaras förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt. Detsamma
gäller ammunition som har varit föremål för brott som avses i 2 § d
eller 2 § e. I stället för vapnet eller ammunitionen kan dess värde
förklaras förverkat. Om ett vapen förklaras förverkat far även
ammunition som hör till vapnet förklaras förverkad.
6 § Jakttillsynsmän som förordnats av länsstyrelsen samt personal vid
Kustbevakningen och Tullverket eller särskilt förordnade tjänstemän vid
länsstyrelsen har samma befogenhet som polismän att ta sådan egendom
i beslag som skäligen kan antas vara förverkad enligt denna lag.
1 § En polismyndighets beslut enligt denna lag far överklagas hos
allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande
till kammarrätten.
2 § En polismyndighets eller en domstols beslut enligt denna lag skall
gälla omedelbart, om inte annat förordnas. En polismyndighets beslut
om återkallelse av handelstillstånd skall dock gälla omedelbart endast i
de fall då så har förordnats i beslutet. Ett sådant förordnande far
meddelas om det finns särskilda skäl.
1 § Regeringen far meddela föreskrifter om att
a) denna lag eller vissa föreskrifter i lagen skall tillämpas även i fråga
om andra föremål än sådana som anges i 1 kap. 2 och 3 §§, om
föremålen är särskilt ägnade att användas vid brott mot någons liv, hälsa
eller personliga säkerhet,
b) anslagsenergin eller utgångshastigheten hos en projektil från ett
skjutvapen skall understiga ett visst värde för att vapnet skall anses vara
effektbegränsat enligt 2 kap. 1 §,
c) bestämmelserna om tillstånd i 2 kap. 1 § inte skall gälla innehav av
skjutvapen som lämnats över från staten till
- statliga tjänstemän eller personer som tillhör det militära försvaret,
räddningstjänsten eller polisväsendet,
- den som för statens räkning tillverkar krigsmateriel, eller
- skyttesammanslutningar,
16
d) andra sammanslutningar än skyttesammanslutningar far ges tillstånd Prop. 1995/96:52
att inneha skjutvapen,
e) tillstånd skall krävas för överföring av skjutvapen eller ammunition
från Sverige till ett annat land; och
f) den som avser att föra ut ett skjutvapen från Sverige eller lånar ut
ett skjutvapen till någon som är fast bosatt i ett annat land och inte skall
använda vapnet endast i Sverige, skall anmäla detta till
polismyndigheten.
2 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer far meddela
föreskrifter om
a) undantag från kravet på tillstånd för att inneha start- eller signal-
vapen,
b) krav på skjutskicklighet, utbildning, ålder och de förutsättningar i
övrigt som skall vara uppfyllda för tillstånd till innehav av skjutvapen,
c) krav på kunskap för att fa tillstånd att driva handel med skjutvapen
och vad som i övrigt skall gälla vid sådan handel,
d) vad som skall iakttas utöver bestämmelserna i 4 kap. vid ändring,
reparation och skrotning av skjutvapen,
e) krav på vapenhandlares, museers och skyttesammanslutningars för-
varing av andra vapen än effektbegränsade vapen och på skytte-
sammanslutningars förvaring av ammunition,
f) de förutsättningar i övrigt som skall vara uppfyllda för tillstånd
enligt denna lag,
g) utfärdande av europeiska skjutvapenpass till dem som har tillstånd
att inneha skjutvapen i Sverige.
h) förutsättningar för och förfaringssätt vid medgivande av att personer
bosatta i Sverige skall fa tillstånd att förvärva skjutvapen i ett annat
land, och
i) krav på att den som förvärvat ett skjutvapen i Sverige och som är
bosatt i ett främmande land skall underrätta den staten om förvärvet.
3 § Regeringen får besluta att lagen inte skall gälla skjutvapen och
ammunition som innehas av en främmande stats militära styrka vid
besök i Sverige inom ramen för internationellt samarbete.
1. Denna lag träder i kraft den 1 april 1996.
2. Genom lagen upphävs vapenlagen (1973:1176).
3. Den som vid lagens ikraftträdande har tillstånd att förvärva, inneha,
föra in eller handla med skjutvapen eller ammunition skall anses ha
tillstånd till det också enligt denna lag, om tillståndet har beviljats enligt
kungörelsen (1927:338) med vissa bestämmelser angående skjutvapen
och ammunition, vapenkungörelsen (1934:315), vapenförordningen
(1949:340) eller vapenlagen (1973:1176). Detta gäller också den som
fått ett föreskrivet bevis om att han eller hon deklarerat innehav av
vapen enligt någon av de nu nämnda kungörelserna (deklarationsbevis).
4. Den som vid lagens ikraftträdande är berättigad enligt andra
punkten i övergångsbestämmelserna till lagen (1987:1008) om ändring i
2 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 52
vapenlagen (1973:1176) att inneha ett start- eller signälvapen utan till- Prop. 1995/96:52
stånd får även fortsättningsvis inneha vapnet utan tillstånd.
5. Den som vid lagens ikraftträdande med stöd av bestämmelsen i 12 §
första stycket vapenlagen (1973:1176) innehar ammunition som inte är
avsedd för samma ändamål som rätten att inneha vapnet avser, får utan
särskilt tillstånd inneha ammunitionen till den 1 oktober 1996 eller, om
ansökan om tillstånd att inneha ammunitionen gjorts före den tidpunkten,
till dess ansökan har blivit slutligt prövad.
Om innehavaren inte längre har rätt att inneha viss ammunition enligt
första stycket, skall ammunitionen lösas in av staten enligt
bestämmelserna i 7 kap.
6. I ärenden som gäller ansökan enligt vapenlagen (1973:1176)
tillämpas den nya lagen vid prövning efter ikraftträdandet.
7. I fråga om överklagande gäller äldre bestämmelser, om
polismyndighetens beslut har meddelats före ikraftträdandet.
18
Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1988:254) om förbud beträffande
knivar och andra farliga föremål1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
I fråga om vapen och andra
föremål som vapenlagen (7973.-
1176) är tillämplig på gäller
föreskrifterna där i stället för
denna lag.
Föreslagen lydelse
I fråga om vapen och andra
föremål som vapenlagen (0000:
0000) är tillämplig på gäller
föreskrifterna där i stället för
denna lag.
Denna lag träder i kraft den 1 april 1996.
19
Senaste lydelse av lagens rubrik 1990:413.
Härigenom föreskrivs att 4 och 6 §§ lagen (1992:1300) om
krigsmateriel skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Verksamhet som avser tillhandahållande av krigsmateriel, uppfinningar
rörande krigsmateriel och metoder för framställning av sådan materiel
far inte bedrivas här i landet utan tillstånd av regeringen.
Svenska myndigheter, svenska företag samt den som är bosatt eller
stadigvarande vistas här far inte heller utom landet bedriva sådan
verksamhet utan regeringens tillstånd.
Bestämmelserna i första och andra styckena gäller inte för sådana
statliga myndigheter som inte är affärsverk.
Tillstånd enligt första eller andra stycket behövs inte för verksamhet
som avser tillhandahållande av krigsmateriel till svenska statliga myndig-
heter eller sådana tillverkare som har tillstånd att tillverka krigsmateriel
av det slag tillhandahållandet gäller. Inte heller behöver innehavare av
tillverkningstillstånd ha tillstånd enligt första eller andra stycket, om
verksamheten avser tillhandahållande av krigsmateriel som tillhör
tillståndshavaren och som finns inom landet eller tillhandahållande av
uppfinning eller metod för framställning av krigsmateriel till svenska
statliga myndigheter eller sådana tillverkare som har tillstånd att
tillverka krigsmateriel av det slag tillhandahållandet gäller.
Regeringen far meddela före-
skrifter om undantag från till-
ståndskravet enligt första och
andra styckena i fråga om sådan
handel med skjutvapen som
regleras genom föreskrifterna i
vapenlagen {1973:1176) eller
sådan hantering av ammunition
eller annan explosiv vara som
regleras genom föreskrifterna i
lagen (1988:868) om brand-
farliga och explosiva varor.
Regeringen far meddela före-
skrifter om undantag från till-
ståndskravet enligt första och
andra styckena i fråga om sådan
handel med skjutvapen som
regleras genom föreskrifterna i
vapenlagen (0000:0000) eller
sådan hantering av ammunition
eller annan explosiv vara som
regleras genom föreskrifterna i
lagen (1988:868) om brand-
farliga och explosiva varor.
6 §
Krigsmateriel far inte föras ut ur landet utan tillstånd av regeringen,
om inte annat följer av denna lag eller annan författning. I fråga om
programvara likställs med utförsel överföring till utlandet genom tele-
kommunikation eller på annat liknande sätt.
I ärenden som inte avser utförsel i större omfattning eller som i övrigt
inte är av större vikt får det statsråd som har till uppgift att föredra
20
ärenden om utförsel av krigsmateriel pröva frågor om tillstånd enligt
första stycket.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om utförsel av
Prop. 1995/96:52
1. skjutvapen och tillhörande ammunition för enskild persons räkning
samt skjutvapen och därtill hörande ammunition för användning vid jakt,
tävling eller övning utom riket,
2. skjutvapen för reparation, översyn eller annan liknande åtgärd,
3. skjutvapen som förts in i landet
4. sådana jakt- och tävlings-
skjutvapen och tillhörande
ammunition som har förts in i
landet i enlighet med bestäm-
melserna i 16 § 2 vapenlagen
(1973:1176).
för åtgärd som avses i 2,
4. sådana jakt- och tävlings-
skjutvapen och tillhörande
ammunition som har förts in i
landet i enlighet med bestäm-
melserna i 2 kap. 13 § b vapen-
lagen (0000:0000).
Denna lag träder i kraft den 1 april 1996.
21
Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1992:1300) om krigsmateriel i
paragrafens lydelse enligt lagen (1994:122) om ändring i nämnda lag
samt övergångsbestämmelserna till ändringslagen skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
3 §
Krigsmateriel far inte tillverkas här i landet utan tillstånd av rege-
ringen.
Regeringen far meddela föreskrifter om undantag från detta tillstånds-
krav för
1. ändring eller ombyggnad av
skjutvapen i de fall som avses i
24 § första stycket vapenlagen
(1973:1176),
1. ändring eller ombyggnad av
skjutvapen i de fall som avses i
4 kap. 1 § vapenlagen (0000:
0000),
2. tillverkning av enstaka skjutvapen och av ammunition för till-
verkarens eget bruk,
3. årlig tillverkning för medicinska eller farmaceutiska ändamål eller
för forskningsändamål av högst 100 gram kemiska produkter som
klassificeras som krigsmateriel.
Bestämmelsen i första stycket gäller inte för sådana statliga myndig-
heter som inte är affärsverk.
Denna lag träder i kraft den
dag regeringen bestämmer.
Denna lag träder i kraft, i
fråga om 3 § andra stycket
första punkten den 1 april 1996,
och i övrigt den dag regeringen
bestämmer.
22
Härigenom föreskrivs att fjärde punkten i övergångsbestämmelserna
till tullagen (1994:1550) skall ha följande lydelse.
4. Bestämmelser om anmälnings- och uppgiftsskyldighet och om
Tullverkets kontrollverksamhet enligt den upphävda tullagen skall
fortfarande gälla ifråga om krigsmateriel som avses i lagen (1992:1300)
om krigsmateriel och produkter som avses i lagen (1991:341) om
strategiska produkter när krigsmaterielen eller produkterna förs ut ur
landet till ett land som är medlem i Europeiska unionen.
Bestämmelser om anmälnings- och uppgiftsskyldighet enligt den
upphävda tullagen, samt 63 §, 64 § till den del den avser skyldighet att
stanna på tullmyndighets anmaning och 65 § samma lag skall fortfarande
gälla för varor som skall beskattas enligt lagen (1994:1565) om
beskattning av privatinförsel av alkoholdrycker och tobaksvaror från
land som är medlem i Europeiska unionen. Detsamma gäller
a. narkotika som avses i narkotikastrafflagen (1968:64),
b. injektionssprutor och kanyler,
c. dopningsmedel som avses i lagen (1991:1969) om förbud mot vissa
dopningsmedel,
d. vapen och ammunition som d. vapen och ammunition som
avses i vapenlagen (1973:1176), avses i vapenlagen (0000:0000),
e. springstiletter, springknivar, knogjäm, kaststjämor, riv- eller nit-
handskar och batonger samt karatepinnar, blydaggar, spikklubbor eller
liknande,
f. kulturföremål som avses i 5 kap. 4-6 §§ lagen (1988:950) om
kulturminnen m.m.,
g. hundar och katter för annat ändamål än handel,
h. spritdrycker, vin eller starköl,
som förs in i landet från eller förs ut ur landet till ett land som är
medlem i den Europeiska unionen om införseln eller utförseln står i strid
med förbud eller sker med stöd av tillstånd som föranletts av
vilseledande uppgift.
Denna lag träder i kraft den 1 april 1996.
23
Med stöd av regeringens bemyndigande tillkallade chefen för
Justitiedepartementet i mars 1993 en särskild utredare, justitierådet Jan
Heuman, med uppdrag att göra en översyn av vapenlagen (1973:1176,
omtryckt 1991:1181). Utredningen antog namnet Vapenlagsutredningen.
I januari 1994 lade utredningen fram betänkandet Vapenlagen och EG
(SOU 1994:4). Betänkandet innehåller ett förslag till en ny, språkligt och
systematiskt omarbetad vapenlag, vari även tagits in bl.a. sådana
materiella ändringar som bedömts nödvändiga vid ett svenskt inträde i
Europeiska unionen (EU). I betänkandet behandlas också vissa andra
frågor om vapenlagstiftningens utformning som har väckts genom
motioner i riksdagen. En sammanfattning av betänkandet och utred-
ningens lagförslag finns i bilaga 1 respektive bilaga 2. Betänkandet har
remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 3.
En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i Justitie-
departementet (dnr Ju94/330).
Regeringen beslutade den 10 november att tillkalla en särskild utredare
med uppdrag bl.a. att kartlägga rättsliga förhållanden m.m. i samband
med försvarets fredsfrämjande samarbete med andra länder. Utredningen
antog namnet Utredningen om rättsliga förhållanden i samband med
försvarets fredsfrämjande samarbete med andra länder. I maj 1995 lade
utredningen fram betänkandet Samverkan för fred - Den rättsliga
regleringen (SOU 1995:53).
I betänkandet föreslås bland annat att det i vapenlagen förs in en
bestämmelse att regeringen far besluta att lagen inte skall gälla för en
främmande stats militära styrka, som besöker Sverige inom ramen för
internationellt samarbete i fredsbevarande verksamhet. Betänkandet
remissbehandlas för närvarande. Regeringen behandlar i detta samman-
hang endast förslaget till ändring i vapenlagen.
Svenska Jägareförbundet har den 3 februari 1995 till Justitie-
departementet kommit in med en skrivelse som innehåller förslag till
viss ändring av bestämmelserna i vapenlagen om utlåning av skjutvapen
till personer under 18 års ålder (dnr Ju95/539). Förbundet föreslår att det
skall vara möjligt att låna ut ett skjutvapen till en person som inte fyllt
18 år för självständigt handhavande, om låntagaren själv har tillstånd att
inneha ett skjutvapen av samma typ som lånet avser.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 14 september 1995 att inhämta Lagrådets
yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 4. Lagrådets yttrande
finns i bilaga 5.
Lagrådet har föreslagit att några av bestämmelserna i den remitterade
lagtexten ändras, huvudsakligen av lagtekniska skäl. Regeringen följer i
propositionen i princip Lagrådets förslag såvitt de avser 9 kap. 5 och 6
§§ samt punkten 7 i övergångsbestämmelserna. Därutöver har vi gjort
Prop. 1995/96:52
24
vissa redaktionella ändringar. Vi återkommer i avsnitt 6 till Lagrådets Prop. 1995/96:52
övriga förslag och påpekanden.
Den nu gällande vapenlagen (1973:1176) trädde i kraft år 1974. Den
innehåller föreskrifter om enskildas och organisationers m.fl. befattning
med vapen och ammunition; den är inte tillämplig på staten. Lagen
kompletteras av vapenförordningen (1974:123, omtryckt 1991:1257) och
av föreskrifter och allmänna råd som utfardats av Rikspolisstyrelsen.
Vad gäller tillverkning och utförsel av vissa skjutvapen och viss
ammunition finns bestämmelser i lagen (1992:1300) om krigsmateriel
och i förordningen (1992:1303) om krigsmateriel. Regler om hantering
och import av ammunition finns även i lagen (1988:868) om
brandfarliga och explosiva varor.
Utanför vapenlagen faller knivar, andra stick- och skärvapen samt
vissa andra föremål som, utan att vara skjutvapen, är ägnade att
användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa. Bestämmelser om
sådana föremål finns i lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar
och andra farliga föremål (knivförbudslagen) och, såvitt avser införsel, i
förordningen (1990:415) om tillstånd till införsel av vissa farliga
föremål.
Vapenlagen har ändrats vid åtskilliga tillfallen sedan den trädde i kraft.
Den senaste övergripande genomgången av lagen företogs av 1987 års
vapenutredning som lade fram sitt slutbetänkande år 1989 (SOU
1989:44). Utredningens förslag ledde bl.a. till att bestämmelserna om
förvärv och innehav av ammunition skärptes, att det ställdes högre krav
på förvaring av vapen och ammunition samt att reglerna om återkallelse
av vapentillstånd förtydligades och i viss mån skärptes (prop.
1990/91:130, bet. 1990/91 :JuU33, rskr. 1990/91:300, SFS 1991:1181).
Därefter har straffet för olaga vapeninnehav, respektive överlåtelse eller
upplåtelse av ett skjutvapen till någon som inte är berättigad att inneha
det, skärpts genom att en särskild straffskala för grovt brott har införts
(prop. 1992/93:141, bet. 1992/93:JuU 16, rskr. 1992/93:220, SFS
1993:208). I detta sammanhang infördes också den tidsbegränsade lagen
(1993:206) om ansvarsfrihet vid olaga vapeninnehav. Genom denna lag
gavs möjlighet för den som olovligen innehade vapen eller ammunition
att under en begränsad tid år 1993 lämna in vapnen eller ammunitionen
till polisen utan att därvid dömas till ansvar. Denna s.k. vapenamnesti
utgjorde ett försök att minska risken för att vapen eller ammunition
skulle komma till brottslig användning. Vapenamnestin medförde att en
stor mängd vapen och ammunition lämnades in.
I samband med att de förslag till ändringar i vapenlagen vilka
grundade sig på 1987 års vapenutredning behandlades i riksdagen,
uttalade justitieutskottet att vapenlagen knappast kunde sägas uppfylla de
krav på överskådlighet och tillgänglighet som kan ställas på en modem
lagstiftning (bet. 1990/91 :JuU33 s. 32). Enligt utskottet borde lagen
25
därför vid ett lämpligt tillfälle - exempelvis i samband med en Prop. 1995/96:52
anpassning till en framtida EG-reglering - ingående ses över både
systematiskt och språkligt.
En anpassning av vapenlagstiftningen till de krav som ställs inom EU
har aktualiserats sedan rådet den 18 juni 1991 utfärdat ett direktiv om
kontroll av förvärv och innehav av vapen inom medlemsstaterna
(91/477/EEG, nedan vapendirektivet). Bland medlemsstaterna trädde
detta i kraft den 1 januari 1993. För Sveriges del har vapendirektivet
blivit bindande i och med inträdet i EU den 1 januari 1995.
Justitieutskottet behandlade i sitt betänkande 1992/93 :JuU4 bl.a.
motionerna Ju220, Ju801, Ju802, Ju814, Ju815, Ju816, Ju822, Ju829 och
Ju833, alla från riksmötet 1991/92. I motionerna togs upp bl.a. frågor
om prövningsförfarandet enligt vapenlagen (Ju220, Ju802 och Ju814),
rätt att inneha lasersikten (Ju801), rätt att förvärva och inneha
ammunition (Ju803, Ju815 och Ju822), behov av en översyn av
vapenlagstiftningen (Ju814, Ju828 och Ju829), förutsättningar för att
återkalla vapentillstånd (Ju815, Ju828 och Ju829) tillstånd för innehav av
samlarvapen (Ju816) och förvaringsbestämmelser beträffande ammu-
nition (Ju829). Utskottet fann inte skäl att ta ställning till de yrkanden
som framställts i motionerna, under åberopande att en utredning om EG-
anpassning m.m. av vapenlagen var förestående. I stället förutsatte
utskottet att de i motionerna aktualiserade spörsmålen i erforderlig
omfattning skulle tas upp i det kommande utredningsarbetet.
En fråga som endast översiktligt berördes av 1987 års vapenutredning
är förekomsten av s.k. paintballvapen, dvs. kolsyredrivna vapen som är
avsedda att användas i stridsliknande spel och lekar och med vilka
deltagarna kan skjuta ut fargampuller för att markera träffar på varandra.
Förekomsten av paintballvapen har ökat kraftigt under de senaste åren.
Viss osäkerhet har ansetts råda om hur vapenlagen skall tillämpas på
dessa. Olika uppfattningar har också framförts om hur det allmänna bör
förhålla sig till företeelsen som sådan.
Vapenlagsutredningen har haft i uppdrag att se över vapen-
lagstiftningen främst i nu nämnda avseenden. Enligt direktiven har det
inte varit utredningens uppgift att föreslå förändringar av vapenlagens
grundläggande materiella regler i vidare mån än vad som visar sig
nödvändigt på grund av tvingande regler inom EG eller på grund av vad
som i övrigt framkommer under utredningsarbetet. De förslag som
regeringen lägger fram i det följande är huvudsakligen begränsade till de
frågor som redovisats ovan.
Det råder i vårt land sedan lång tid tillbaka en allmän enighet om
behovet av en sträng kontroll av innehav och bruk av skjutvapen och
ammunition. Huvudsyftet med en sådan kontroll är att motverka
missbruk av skjutvapen och att i möjligaste mån förhindra olycks-
händelser i samband med hanteringen av sådana vapen. Av särskild
betydelse är självfallet strävan att förhindra att vapen används i brottslig
verksamhet.
Mot bakgrund av bl.a. att våldet i samhället under senare år har blivit
grövre samt att antalet skjutvapen som innehas illegalt ökat, har 26
regeringen under våren 1995 tillsatt en utredning med uppgift att se över
vapenlagstiftningen med syftet att förebygga våldsbrott (Dir. 1995:39). Prop. 1995/96:52
Utredningen har antagit namnet 1995 års vapenutredning. I översynen
ingår bl.a. en utvärdering av de ändringar i vapenlagen som företogs på
förslag av 1987 års vapenutredning och en utvärdering av knivför-
budslagen. Utredningen skall också på en rad olika punkter överväga om
lagstiftningen om knivar och andra farliga föremål i tillräcklig grad är
ägnad att förebygga att vapen eller vapenliknande föremål kommer till
användning vid våldsbrott. Utredningens arbete skall vara avslutat före
utgången av år 1996.
Med hänsyn till de omfattande redaktionella ändringar som föranleds
av den språkliga och systematiska översynen anser vi emellertid, såsom
Vapenlagsutredningen också föreslagit, att en ny vapenlag bör införas
redan nu. Som framgår av vad som sagts ovan, skall detta emellertid
inte uppfattas som ett förslag till omprövning av regelsystemets innehåll
i dess helhet.
I det följande avser regeringen att ta upp frågor om EG-anpassning
(avsnitt 5), språklig och systematisk omarbetning av vapenlagen (avsnitt
6), överklagande av beslut enligt lagen (avsnitt 7), lasersikten (avsnitt 8),
samlarvapen (avsnitt 9), utbyte av extra vapendelar (avsnitt 10),
tillståndsplikt för signalvapen (avsnitt 11), tårgassprayer och liknade
sprayer (avsnitt 12) samt frågor om paintballvapen (avsnitt 13).
Som framgår av det ovanstående har Vapenlagsutredningen härutöver
behandlat frågor om återkallelse av tillstånd enligt vapenlagen, inköp
och förvaring av ammunition, förvaring av vapen samt ansvarsfrihet vid
ammunitionsförvärv. Samtliga dessa frågor anknyter emellertid till de
ändringar i vapenlagen som gjordes på grundval av förslag från 1987 års
vapenutredning. Eftersom det ingår i de ovan nämnda direktiven till en
ny översyn av vapenlagstiftningen att utvärdera dessa ändringar, finner
regeringen inte skäl att nu behandla Vapenlagsutredningens förslag i
dessa delar.
Romfördraget anger som EG:s primära uppgift att upprätthålla och
vidmakthålla en gemensam marknad samt främja en gynnsam ekonomisk
utveckling i medlemsstaterna och främja närmare förbindelser mellan
dessa. Man brukar som Romfördragets mål bl.a. tala om de fyra
friheterna, nämligen fri rörlighet för varor, tjänster, personer och kapital.
Den fria rörligheten skall säkerställas inom den inre marknaden, som
skall utgöra ett område utan inre gränser, och får inskränkas endast för
vissa angivna ändamål, exempelvis allmän ordning och säkerhet. För att
upprätta den inre marknaden och fa den att fungera får EG:s ministerråd
bl.a. utfärda direktiv om tillnärmning av sådana bestämmelser i lagar
och andra författningar i medlemsstaterna som har betydelse härför. Ett
direktiv är, enligt Romfördraget, bindande för varje medlemsstat såvitt 27
gäller det resultat som skall uppnås. Valet av form och medel för att Prop. 1995/96:52
uppnå resultatet är emellertid överlåtet till de enskilda medlemsstaterna.
Anpassningen kan således ske på det vis som bäst passar respektive stats
regleringsteknik, förvaltningstradition och rättssystem i övrigt. Positiva
åtgärder är inte något krav; staten kan ju redan ha föreskrifter som
svarar mot avsedda målsättningar.
EG:s ministerråd utfärdade den 18 juni 1991 ett direktiv om kontroll
av förvärv och innehav av vapen (91/477/EEG, nedan vapendirektivet).
Det trädde i kraft för medlemsstaterna den 1 januari 1993.
Vapendirektivet bifogas såsom bilaga 6.
Inledningsvis anges i vapendirektivet bl.a. att avvecklingen av den
systematiska gränskontrollen mellan medlemsländerna nödvändiggör att
effektiva regler införs för att inom länderna kunna kontrollera förvärv
och innehav av skjutvapen och även överföring av sådana mellan
medlemsländerna. Det betonas att en delvis harmoniserad lagstiftning i
dessa frågor kommer att öka förtroendet staterna emellan och att det
därför kan vara lämpligt att bestämma vilka kategorier av skjutvapen
som privatpersoner inte alls far förvärva eller inneha eller som de far
inneha endast med tillstånd eller efter anmälan. I ingressen deklareras
vidare att det i princip inte bör vara tillåtet att ta med skjutvapen mellan
länderna, men att detta kan medges om ett förfarande antas som ger
staterna möjlighet att fa underrättelse om att ett skjutvapen förs in i
respektive land. Smidigare regler bör dock antas för jakt eller
tävlingsskytte för att inte inskränka den fria rörligheten mer än
nödvändigt.
Vapendirektivet berör inte medlemsstaternas rätt att vidta åtgärder mot
illegal vapenhandel. Inte heller berörs staternas rätt att utfärda nationella
bestämmelser om tillstånd att inneha vapen eller om jakt och tävling
med vapen. Direktivet gäller inte heller sådana förvärv och innehav av
vapen som är förenliga med nationell rätt och som avser de väpnade
styrkorna, polisen, offentliga myndigheter och inte heller sådana
vapensamlare och kulturella historiska institutioner som har statens
godkännande för sin verksamhet. Vidare berör vapendirektivet inte
kommersiella överlåtelser av krigsvapen och ammunition till sådana
vapen.
Vapendirektivet anger det minsta krav som medlemsstaternas
lagstiftning skall uppfylla men tillåter dessa att hålla en högre
skyddsnivå. Den speciella procedur med europeiska skjutvapenpass som
avser jägare och tävlingsskyttar och som behandlas i direktivets artikel
12 skall dock alltid kunna tillämpas med i artikeln angivna
begränsningar (se avsnitt 5.6). Det kan redan nu sägas att vår
vapenlagstiftning har en generellt sett hög skyddsnivå i förhållande till
direktivets bestämmelser. Den höga skyddsnivån påverkas inte av de
förslag som regeringen lämnar i detta lagstiftningsärende.
28
Regeringens bedömning: Den indelning av skjutvapen i olika
kategorier som finns i vapendirektivet bör inte tas in i vapenlagen.
Kategoriindelningen kan tas in i en förordning.
Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna instämmer i
utredningens bedömning eller lämnar den utan erinran. Försvarets
forskningsanstalt anser dock att skjutvapen i vapenlagen bör delas in i
tre klasser för att därigenom uppnå dels en bättre anpassning till
direktivet, dels en tydligare avgränsning mellan krigsmateriel och vapen
inklusive ammunition som främst används för jakt och sportskytte.
Skälen för regeringens bedömning: I vapendirektivet avses med
vapen dels skjutvapen, dels andra vapen som i den nationella
lagstiftningen definieras som vapen. Det är huvudsakligen skjutvapen
som behandlas i direktivet. Dessa delas in i fyra kategorier till vilka
hänvisas i direktivets olika bestämmelser: kategori A - förbjudna
skjutvapen, kategori B - skjutvapen för vilka det krävs tillstånd, kategori
C - skjutvapen som skall anmälas samt kategori D - andra skjutvapen.
Vilka skjutvapen som är att hänföra till respektive kategori framgår av
bilaga 1 till vapendirektivet. Under kategori A upptas även viss
ammunition. En vital del till ett skjutvapen, dvs. slutstycke, patronläge
eller pipa, betraktas också som skjutvapen och skall hänföras till samma
kategori som vapnet i fråga. Utanför definitionen på skjutvapen faller
föremål som på ett godkänt sätt gjorts obrukbara, är gjorda uteslutande
för larm, signalering, livräddning, slakt, harpunfiske eller industriellt
eller tekniskt bruk eller anses vara antika eller reproduktioner av antika
vapen.
I vapenlagen definieras skjutvapen i de inledande bestämmelserna och
på ett allmänt sätt utifrån skjutvapnets grundläggande tekniska funktion.
Med skjutvapen avses sålunda enligt 1 § vapenlagen (1 kap. 2 §
förslaget till ny vapenlag) vapen med vilka kulor, hagel, harpuner eller
andra projektiler kan skjutas ut med hjälp av krutladdningar, kolsyre-
laddningar, komprimerad luft eller andra liknande utskjutningsmedel.
Vissa uppräknade föremål behandlas uttryckligen som skjutvapen (1 §
andra stycket vapenlagen) medan vissa andra på samma sätt undantas
från bestämmelserna om skjutvapen (2 §).
Samtliga kategorier av skjutvapen i vapendirektivet omfattas av
tillståndsplikt enligt vapenlagen. Från den synpunkten finns inte skäl att
överföra vapendirektivets indelning i kategorier till vapenlagen. I vapen-
lagen och vapenförordningen förekommer viss specifikation av olika
vapentyper med avseende på vilka krav som gäller för att tillstånd skall
beviljas. Det torde inte vara möjligt att anpassa denna specifikation till
vapendirektivets olika kategorier utan att göra omfattande materiella
ändringar i vapenlagstiftningen. Systematiken och terminologin i
vapenlagen och vapenförordningen har också lång tradition och far antas
Prop. 1995/96:52
29
vara väl känd bland dem som har att tillämpa eller berörs av bestäm- Prop. 1995/96:52
melserna. Vapendirektivets kategoriindelning kan visserligen ha be-
tydelse vid tillämpningen av bestämmelserna om vapenpass, förflyttning
av skjutvapen mellan medlemsländerna, skyldighet att informera annan
medlemsstat etc. För dessa ändamål är det emellertid tillräckligt om
indelningen i kategorier görs i en förordning eller annan föreskrift. Det
anförda leder till slutsatsen att vapendirektivets kategoriindelning inte
bör tas in i själva vapenlagen.
Regeringens förslag: Ett europeiskt skjutvapenpass skall utfärdas
på begäran av den som är bosatt i Sverige och som har tillstånd att
här inneha ett skjutvapen. Passen skall utfärdas av polis-
myndigheten och ha den av kommissionen rekommenderade
utformningen samt en begränsad giltighetstid.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag med
den skillnaden att utredningen föreslår att vapenpass skall utfärdas
endast för vapen som innehas för jakt eller tävling.
Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker förslaget
eller lämnar det utan erinran. Svenska Vapenstiftelsen och Samlar-
forbundet Nordstjärnan anser att vapenpass skall kunna utfärdas även för
samlarvapen. Statens försvarshistoriska museer påpekar att vapenpasset
synes kunna utfärdas endast för individer och att detta kan medföra
praktiska konsekvenser, t.ex. då tillståndspliktiga vapen skall ingå i en
svensk utställning i ett annat medlemsland.
Skälen för regeringens förslag: Det europeiska skjutvapenpasset är
ett personligt dokument, som enligt artikel 1 punkt 4 i vapendirektivet
på begäran skall utfärdas av medlemsstaternas myndigheter åt personer
som legalt förvärvar och använder skjutvapen. I passet skall de
skjutvapen innehavaren förvärvar och använder föras in liksom
förändringar i vapeninnehavet eller i vapnens egenskaper samt förlust
eller stöld av vapnen. Vidare skall passet enligt vapendirektivet ha en
giltighetstid på högst fem år med möjlighet till förlängning. Om endast
vapen i kategori D (se avsnitt 5.5) förs in i passet skall dock
giltighetstiden vara högst tio år. I bilaga 2 till vapendirektivet anges
närmare vilka upplysningar som skall framgå av passet. Kommissionen
har utfärdat en rekommendation avseende en enhetlig utformning av
passet, Commission recommendation of 25 February 1993 on the
European Firearms pass (93/216/EEC).
Skjutvapenpasset medför ingen generell rätt att föra ett vapen mellan
medlemsländer, så till vida är benämningen pass missvisande. Snarare
far skjutvapenpasset betraktas som en identitetshandling för vapnet och
ett bevis om att den person som anges i passet har rätt att inneha vapnet
i sitt hemland.
30
Bestämmelser om förflyttning av skjutvapen mellan medlemsländerna Prop. 1995/96:52
finns artiklarna 11 och 12 i vapendirektivet. Vi återkommer till dessa
bestämmelser i avsnitt 5.6. Helt kort kan dock sägas att i artikel 11
regleras samtliga typer av förflyttning av skjutvapen. Förflyttningar
enligt denna artikel kräver normalt att ett särskilt tillstånd utfärdas för
varje enskilt fall. Endast vapenhandlare kan erhålla generellt tillstånd.
Det förutsätts inte att skjutvapenpass har utfärdats för vapen som
förflyttas med stöd av tillstånd enligt artikel 11. I artikel 12 regleras
förflyttning av vapen som medförs vid en resa. Enligt första punkten i
artikeln skall samtliga berörda medlemsstater lämna tillstånd till
överföringen. Medlemsstaterna far utfärda tillstånd som avser en eller
flera resor under maximalt ett år, med möjlighet till förlängning. Sådana
tillstånd skall föras in i skjutvapenpasset. Enligt andra punkten i artikeln
far jägare och tävlingsskyttar under vissa förutsättningar medföra
skjutvapen under en resa genom två eller flera medlemsländer utan att
särskilt tillstånd utfärdats. Den resande måste då medföra ett skjut-
vapenpass där vapnet eller vapnen är införda samt kunna styrka skälet
för resan, lämpligen genom att visa upp en inbjudan. Denna enklare
ordning för överföring av skjutvapen gäller dock inte för resor till en
medlemsstat som förbjuder förvärv och innehav av vapnet i fråga eller
som kräver tillstånd härför.
Av det anförda följer att skjutvapenpasset har störst betydelse för
jägare och tävlingsskyttar. Bestämmelsen i artikel 1 punkt 4 far
emellertid uppfattas så att skjutvapenpass skall utfärdas till samtliga
personer som legalt förvärvar och använder ett skjutvapen och som
begär att ett pass skall utfärdas. Begreppet använda bör därvid inte
tolkas så snävt att exempelvis vapensamlare utesluts. Även om andra
vapenägare än jägare och tävlingsskyttar således alltid måste söka
tillstånd för att kunna medföra vapnet vid en resa har skjutvapenpasset
betydelse för samtliga vapenägare som vill medföra vapen vid en resa,
eftersom ett sådant tillstånd enligt artikel 12 första punkten skall föras in
i passet. Regeringen anser mot bakgrund härav att skjutvapenpass på
begäran skall utfärdas till fysiska personer som har tillstånd att inneha
vapen i Sverige utan avseende på det ändamål för vilket tillståndet har
beviljats.
Artikel 12 kan inte tillämpas på juridiska personer. Vapen som innehas
av t.ex. museer far i stället förflyttas mellan medlemsländerna enligt den
ordning som föreskrivs i artikel 11.
Regeringens bedömning: Den svenska vapenregleringen uppfyller
vapendirektivets krav.
Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens.
31
Remissinstanserna: De remissinstanser som har yttrat sig delar Prop. 1995/96:52
utredningens bedömning eller lämnar den utan erinran. Kammarrätten i
Göteborg förordar att bestämmelserna om vad som skall anges i
inköpsbok for identifiering av vapen bör kompletteras med ordet modell
så att uttryckssättet helt överensstämmer med vapendirektivets uttrycks-
sätt.
Skälen for regeringens bedömning: Varje medlemsstat skall enligt
artikel 4 första stycket i vapendirektivet, åtminstone när det gäller vapen
eller ammunition ur kategorierna A och B, kräva tillstånd för den som
utövar yrkesmässig vapenhandel inom landet. Tillståndet skall minst
grundas på den sökandes personliga och yrkesmässiga hederlighet. Om
det är fråga om en juridisk person skall prövningen avse företagsledaren.
De stater som inte kräver tillstånd för handel med föremål ur
kategorierna C och D skall i stället kräva anmälan av verksamheten.
I Sverige regleras handel med skjutvapen i vapenlagen, vapen-
förordningen och Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd till
vapenlagstiftningen. Enligt 18 § vapenlagen (2 kap. 10 § första stycket
förslaget till ny vapenlag) far tillstånd att driva yrkesmässig handel med
skjutvapen meddelas den som har de kunskaper som behövs och som
anses vara ordentlig och pålitlig. För handel med skjutvapen som bedrivs
av en juridisk person skall enligt 25 § vapenförordningen finnas en
föreståndare som är godkänd av polismyndigheten och som ansvarar för
att rörelsen drivs riktigt. Förfarandet vid tillståndsprövningen regleras i
24 § vapenförordningen. Rikspolisstyrelsen meddelar närmare före-
skrifter om krav på kunskap för att driva handel med skjutvapen. I dessa
hänseenden måste de svenska bestämmelserna anses väl fylla vapen-
direktivets krav.
Enligt artikel 4 andra stycket i vapendirektivet skall en vapenhandlare
föra register över de skjutvapen han eller hon tar emot eller lämnar ut
och som ingår i kategorierna A, B eller C. Av registeruppgifterna skall
framgå sådana kännetecken för vapnet som medför att det kan
identifieras, särskilt typ, märke, modell, kaliber och tillverknings-
nummer. Vidare skall registret uppta namn och adress avseende
leverantörer och förvärvare av vapen. Vapenhandlaren skall bevara
registeruppgifterna i fem år, även efter det att verksamheten upphört.
Medlemsstaterna skall utöva regelbunden kontroll över reglernas efter-
levnad.
I 27 § vapenförordningen föreskrivs att en vapenhandlare skriftligt
skall rekvirera de skjutvapen han avser att förvärva och föra en särskild
inköpsförteckning över rekvisitionerna. Sålda vapen skall enligt 28 §
samma förordning antecknas i en särskild försäljningsförteckning.
Förteckningarna skall enligt 32 § förvaras under tio år från den dag då
sista anteckningen gjordes. Läggs rörelsen ned skall förteckningarna
överlämnas till polismyndigheten.
Enligt Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd till vapen-
lagstiftningen skall inköpsbok innehålla överlåtarens respektive köparens
namn och adress, vapnets typ, kaliber, fabrikat (märke) och tillverk-
ningsnummer. Detta överensstämmer med vad som skall anges enligt 32
vapendirektivet med undantag för att det inte uttryckligen krävs att
vapnets modell skall antecknas. Skillnaden kan inte anses vara av sådan Prop. 1995/96:52
betydelse att de svenska reglerna inte skall anses uppfylla vapen-
direktivets krav även på denna punkt. Praktiska skäl talar emellertid för
att föreskrifterna kompletteras så att full överensstämmelse uppnås.
Regeringens förslag: En person som är bosatt i ett annat
medlemsland och som söker tillstånd i Sverige att här förvärva ett
skjutvapen i kategori B skall, utöver sedvanliga villkor för
tillståndet, visa att vederbörlig myndighet i det land där sökanden
är bosatt gett sitt medgivande. På motsvarande sätt skall en person
som är bosatt i Sverige och som söker tillstånd i ett annat
medlemsland att där förvärva skjutvapen i kategori B kunna få
polismyndighetens medgivande till detta. Ett sådant medgivande
bör kunna förenas med ett tillstånd att inneha vapnet i Sverige.
Ammunition till ett vapen far innehas utan särskilt tillstånd endast
om den är avsedd för samma ändamål som tillståndet att inneha
vapnet avser.
Föreskrifter om underrättelseskyldighet enligt vapendirektivet
meddelas av regeringen.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag utom
såvitt avser ammunition. Utredningen har inte föreslagit någon ändring i
den delen.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker utredningens
förslag eller lämnar det utan erinran. Malmö tingsrätt och Polis-
myndigheten i Helsingborg anser att underrättelseskyldigheten enligt
vapendirektivet bör fullgöras av den myndighet som utfärdar tillstånd i
stället för av Rikspolisstyrelsen som utredningen föreslagit. Malmö
tingsrätt har vidare anfört att sådana skjutvapen som har samlar-,
prydnads- eller affektionsvärde men som inte ingår i samlingar eller
finns hos institutioner torde omfattas av vapendirektivet samt att ett krav
på 18 års ålder för tillstånd till innehav av sådana därför bör införas.
Svenska Jägareförbundet har påpekat att under kategori A i bilagan till
vapendirektivet finns upptaget vissa ammunitionseffekter och att
utredningens slutsats att den gällande lagstiftningen uppfyller vapen-
direktivets krav beträffande denna kategori därför kan ifrågasättas.
Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 5 första stycket i
vapendirektivet far endast personer som har giltiga skäl, som har fyllt 18
år och som förutsätts inte utgöra en fara för sig själva eller för allmän
ordning och säkerhet, förvärva och inneha vapen i kategori B. Enligt
andra stycket i artikeln skall samma åldersgräns gälla beträffande
innehav av vapen i kategorierna C och D. Åldersgränsen gäller dock inte
33
3 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 52
beträffande någon av kategorierna B-D om vapnet skall användas för Prop. 1995/96:52
jakt eller tävlingsskytte. Enligt tredje stycket skall en medlemsstat
återkalla ett tillstånd att inneha vapen om innehavaren brister såvitt avser
någon av förutsättningarna att inte utgöra en fara för sig själv eller för
allmän ordning och säkerhet. I artikelns sista stycke föreskrivs att
medlemsstaterna inte får förbjuda personer bosatta inom deras territorier
att inneha vapen som förvärvats i ett annat medlemsland, om de inte
förbjuder förvärv av samma typ av vapen inom sitt eget territorium.
Tillstånd att inneha skjutvapen
I Sverige regleras frågor om tillstånd att inneha skjutvapen huvud-
sakligen i vapenlagen och i vapenförordningen. Enligt 9 § första och
andra styckena vapenlagen (2 kap. 4 § och 5 § första stycket förslaget
till ny vapenlag) far en enskild person meddelas tillstånd att inneha
skjutvapen om han behöver vapnet. Tillstånd far också ges om vapnet
har prydnadsvärde, samlarvärde eller särskilt affektionsvärde för
sökanden. I ett sådant fall far vapnet inte användas för skjutning.
Tillstånd att inneha skjutvapen far meddelas endast om det kan antas att
vapnet inte kommer att missbrukas. Detta innebär att det måste
förutsättas att sökanden inte utgör en fara för sig själv eller för allmän
ordning och säkerhet. I dessa hänseenden uppfyller de svenska
bestämmelserna direktivets krav.
I 5 § vapenförordningen anges de särskilda krav som gäller för att
bevilja tillstånd till innehav av vapen för skjutning. För de flesta typer
av vapen gäller att sökanden skall ha fyllt 18 år. Det är dock möjligt att
göra undantag från ålderskravet. Även om vapentillstånd i Sverige
främst beviljas för jakt eller tävlingsskytte, för vilka ändamål direktivets
åldersgräns inte är tillämplig, lämnar nuvarande regler en viss möjlighet
att bevilja vapentillstånd i strid med direktivets bestämmelse om lägsta
ålder, t.ex. i sådana fall som nämnts av Malmö tingsrätt. Det är
emellertid tillräckligt att frågan om åldersgränser liksom i dag regleras i
förordning. Någon ändring av vapenlagen är därför inte nödvändig i
detta hänseende. Regeringen avser att i förordning meddela de
bestämmelser som är nödvändiga för att helt uppfylla direktivets krav
såvitt avser åldersgränser.
Återkallelse av tillstånd att inneha skjutvapen m.m.
När det gäller återkallelse av tillstånd att inneha skjutvapen finns
bestämmelser i 29 § vapenlagen (6 kap. 1 § förslaget till ny vapenlag).
Ett tillstånd far återkallas bl.a. när förutsättningarna för tillståndet inte
längre finns. I detta avseende uppfyller de svenska bestämmelserna
direktivets krav.
34
Förvärv och innehav av skjutvapen i kategori A
Enligt den svenska vapenlagstiftningen gäller samma förutsättningar för
tillstånd till innehav av vapen oavsett om vapnet i fråga är införskaffat
utomlands eller inom landet. De svenska bestämmelserna kan därför inte
anses stå i strid med det sista stycket i artikel 5.
Enligt artikel 6 i vapendirektivet skall medlemsstaterna vidta alla
lämpliga åtgärder för att förbjuda förvärv och innehav av sådana vapen
och sådan ammunition som hör till kategori A. Tillstånd far emellertid
ges i särskilda fall, om det inte strider mot allmän ordning och säkerhet.
Enligt vapendirektivet omfattar kategori A explosiva militära missiler
och startlavetter, automatiska skjutvapen, skjutvapen maskerade till andra
föremål samt vissa typer av ammunition. Förvärv av de angivna
vapentypema är enligt den svenska vapenlagstiftningen underkastad
samma typ av tillståndsprövning som andra skjutvapen. Tillstånd att
inneha helautomatiska skjutvapen eller enhandsvapen (utom start- eller
signalvapen) far dock enligt 9 § tredje stycket vapenlagen (2 kap. 6 §
förslaget till ny vapenlag) meddelas endast om det finns synnerliga skäl.
Kunskaps- och behovsprövning enligt reglerna i 5, 5a och 6 §§
vapenförordningen görs således oavsett skjutvapnets kategoritillhörighet.
Vid behovsprövningen godtas knappast behov för andra ändamål än jakt
eller tävlingsskytte. Här bortses från skjutvapen som har samlarvärde,
eftersom erkända samlares innehav av vapen normalt torde falla utanför
vapendirektivets tillämpningsområde. Av de i kategori A upptagna
vapentypema är ingen avsedd för jakt och endast automatvapnen kan
komma i fråga för tävlingsbruk. Beträffande dessa krävs, som nyss sagts,
att det föreligger synnerliga skäl för att tillstånd till innehav skall
utfärdas. Enligt vår mening far därmed kraven i artikel 6 i
vapendirektivet avseende åtgärder för att förbjuda förvärv och innehav
av skjutvapen tillhörande kategori A anses uppfyllda. Frågor om tillstånd
till innehav av och handel med automatiska skjutvapen kommer
emellertid även att behandlas av den pågående utredningen för översyn
av vapenlagstiftningen med syftet att förebygga våldsbrott.
Förvärv och innehav av ”förbjuden” ammunition
De typer av ammunition som upptas i kategori A utgörs av dels
ammunition med kroppsskyddspenetrerande projektiler, explosions- eller
brandprojektiler och projektiler för sådan ammunition, dels pistol- och
revolverammunition med utvidgande projektiler och projektiler för sådan
ammunition, med undantag för de fall då de skall användas till sådana
vapen som är avsedda för jakt eller målskjutning och innehas av
personer med rätt att bruka dem.
I 12 § vapenlagen föreskrivs att den som har tillstånd att inneha visst
vapen för skjutning även far inneha ammunition till vapnet. Tillstånd att
inneha ammunition i annat fall far meddelas enskilda personer samt
sammanslutningar och huvudmän för museer, om det skäligen kan antas
att ammunitionen inte kommer att missbrukas. Bestämmelsen är
generellt utformad och gör inte skillnad mellan olika slags ammunition.
1995/96:52
35
Den som har tillstånd att inneha ett visst vapen kan således utan någon Prop. 1995/96:52
ytterligare prövning förvärva och inneha samtliga typer av ammunition
som passar till vapnet i fråga. Såsom Svenska Jägareförbundet påpekat
är denna reglering inte tillräcklig för att uppfylla vapendirektivets krav
när det gäller ammunition som faller under kategori A. För att uppnå
överensstämmelse med vapendirektivet krävs att någon begränsning
införs vad gäller förvärv och innehav av sådan ammunition. Ammunition
med kroppsskyddspenetrerande projektiler eller explosions- eller
brandprojektiler har knappast något civilt användningsområde, medan
pistol- och revolverammunition med utvidgande projektiler knappast har
något annat användningsområde än det som är godtaget enligt direktivet,
nämligen jakt eller tävlingsskytte. En lämplig anpassning till
vapendirektivet kan därför uppnås genom att till bestämmelsen om rätt
att inneha ammunition till ett vapen, för vilket tillstånd till innehav
föreligger, foga ett krav på att ammunitionen skall vara avsedd för
samma ändamål som tillståndet att inneha vapnet avser. Genom att på
detta sätt knyta rätten att inneha ammunition till ändamålet med
vapeninnehavet, uppnås att de typer av ammunition som tas upp i
kategori A kommer att vara tillåten att inneha endast i särskilda fall.
Rätt till innehav är självfallet en förutsättning för att det skall vara
tillåtet att förvärva ammunitionen i fråga. Vidare bör i vapen-
förordningen föreskrivas att särskilt tillstånd till innehav av sådan
ammunition som anges i kategori A far meddelas endast under de
förutsättningar som anges i direktivet. En sådan bestämmelse torde
kunna meddelas med stöd av bemyndigandet i 48 § vapenlagen (11 kap.
2 § f förslaget till ny vapenlag). De sålunda föreslagna regleringarna
uppfyller enligt vår mening kraven i artikel 6 i vapendirektivet såvitt
avser åtgärder för att förbjuda förvärv och innehav av ammunition i
kategori A.
Förvärv och innehav av skjutvapen som är tillståndspliktiga enligt
vapendirektivet
Enligt artikel 7 i vapendirektivet får skjutvapen i kategori B inte för-
värvas eller innehas i ett medlemsland utan den statens tillstånd. Sådant
tillstånd far inte ges utan föregående medgivande från den medlemsstat
som förvärvaren är bosatt i. Har tillstånd getts för innehav av ett
skjutvapen i kategori B skall den medlemsstat där innehavaren är bosatt
underrättas. Tillstånd till förvärv och innehav av ett skjutvapen far ges i
ett gemensamt beslut.
Som tidigare nämnts får, enligt den svenska vapenregleringen,
skjutvapen oavsett kategori i princip inte förvärvas eller innehas i
Sverige utan tillstånd. Det finns för närvarande inte - i förhållande till
något annat land - en bestämmelse liknande den att medgivande från
den stat som den tillståndssökande är bosatt i skall föreligga innan
vapentillstånd ges. Det kan emellertid nämnas att det enligt den
europeiska konventionen av den 28 juni 1978 om kontroll av enskilda
personers införskaffande och innehav av skjutvapen (den europeiska
vapenkonventionen), till vilken Sverige har anslutit sig, föreligger Prop. 1995/96:52
underrättelseskyldighet i förhållande till övriga konventionsstater. När
någon med stöd av vapenlagen lånar ut ett vapen till en person som är
bosatt i en annan konventionsansluten stat skall således enligt 59 §
vapenförordningen Rikspolisstyrelsen sända underrättelse till behörig
myndighet i den staten. Samma regel gäller då någon från Sverige
medför ett skjutvapen för personligt bruk till en annan konventionsstat,
om vistelsen där skall vara mer än tre månader. Av de länder som
anslutit sig till konventionen är Danmark, Tyskland, Italien, Luxemburg,
Nederländerna och Portugal medlemmar i EU.
Utredningen har övervägt olika tänkbara lösningar för att uppfylla
vapendirektivets krav i denna del. Lika med utredningen anser vi att den
lämpligaste ordningen är att regeringen, eller den myndighet som
regeringen bestämmer, meddelar föreskrifter med i huvudsak följande
innehåll. Om en person bosatt i ett annat medlemsland, i Sverige söker
tillstånd att här förvärva ett skjutvapen i kategori B skall, utöver
sedvanliga villkor för tillståndet, krävas att sökanden ger in bevis om
medgivande från behörig myndighet i det landet till polismyndigheten.
En sådan föreskrift omfattas av bemyndigandet i 48 § vapenlagen (11
kap. 2 § f förslaget till ny vapenlag).
För det motsatta fallet - att en person bosatt i Sverige söker tillstånd
i ett annat medlemsland att förvärva ett skjutvapen i kategori B - bör
regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, bemyndigas
ge föreskrifter om villkor för och förfaringssätt vid medgivande av
förvärvet. Polismyndigheten bör i sin egenskap av tillståndsmyndighet i
vapenärenden vara den myndighet som prövar frågor om medgivande
skall ges. Samma bedömningsgrunder bör gälla vid en sådan prövning
som i ett vanligt tillståndsärende rörande innehav av skjutvapnet i
Sverige. Ett medgivande från svensk sida att en i Sverige bosatt person
far förvärva ett skjutvapen i ett annat medlemsland bör i och för sig
kunna förenas med ett tillstånd att inneha vapnet i Sverige. Om ett
sådant tillstånd ges, bör som villkor ställas att innehavaren anmäler till
polismyndigheten när vapnet förs till Sverige.
Utredningen har föreslagit att den underrättelseskyldighet som följer av
vapendirektivets bestämmelser bör fullgöras av Rikspolisstyrelsen, bl.a.
för att uppnå överensstämmelse med den ordning som gäller för
underrättelser på grund av bestämmelserna i den europeiska vapen-
konventionen. Mot detta förslag har ett par remissinstanser invänt att det
utgör en onödig omgång att låta informationen gå via Rikspolisstyrelsen
och att underrättelseskyldigheten därför i stället bör fullgöras av den
enskilda polismyndigheten, såsom sker i bl.a. Danmark. Regeringen har
viss förståelse för remisskritiken. Bestämmelser om underrättelse-
skyldighetens fullgörande behöver emellertid inte ges i lag. Regeringen
finner därför inte skäl att i detta sammanhang uttala någon bestämd
uppfattning i frågan. Mycket talar emellertid för att underrättelse-
skyldigheten bör fullgöras av Rikspolisstyrelsen. Därmed skulle man fa
en ordning som motsvarar den som gäller för underrättelser enligt den
europeiska vapenkonventionen. 37
Förvärv och innehav av skjutvapen som skall anmälas
Enligt artikel 8 i vapendirektivet skall innehav i ett medlemsland av
skjutvapen i kategori C anmälas till myndigheterna i den staten. Det
ankommer på var och en av medlemsstaterna att se till att sådana vapen
anmäls på föreskrivet sätt inom ett år från det att artikeln införlivats i
den nationella rättsordningen. Varje överlåtelse av skjutvapen i kategori
C skall anmälas till myndigheterna i den medlemsstat där transaktionen
äger rum. Anmälan skall innehålla de uppgifter som krävs för att vapnet
och förvärvaren skall kunna identifieras. Om skjutvapnet överlåtits till en
person som är bosatt i ett annat medlemsland skall den staten underrättas
om överlåtelsen, både av den stat där transaktionen ägt rum och av
förvärv aren.
En medlemsstat som förbjuder eller kräver tillstånd för förvärv eller
innehav av skjutvapen i kategori B, C eller D inom sitt territorium skall
underrätta de andra medlemsstaterna om detta. Dessa skall föra in en
upplysning om förbudet eller tillståndsplikten i de skjutvapenpass som
utfärdas för vapen av ifrågavarande slag.
Genom att samtliga skjutvapen av de angivna kategorierna i Sverige
omfattas av tillståndsplikt enligt vapenlagen är vapendirektivets krav på
anmälningsskyldighet uppfyllt. Regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer bör meddela föreskrifter om hur underrättelse-
skyldigheten mot andra länder skall fullgöras. Detta bör kunna ske utan
bemyndigande i lag.
Övriga medlemsstater bör underrättas, i enlighet med vapendirektivets
krav, om att det i Sverige krävs tillstånd för förvärv och innehav av
skjutvapen i samtliga de kategorier som anges i vapendirektivet.
Överlämnande av skjutvapen
För överlämnande i ett medlemsland av skjutvapen i kategori A, B eller
C till en person som inte är bosatt i det landet krävs enligt artikel 9,
förutom vad som redan sagts i artiklarna 6 - 8, att förvärvaren fått
tillstånd i enlighet med proceduren beskriven i artikel 11 (se nedan) att
ta med sig vapnet till det land där han är bosatt. Alternativt krävs att
förvärvaren i en skriftlig anmälan till staten där förvärvet skett intygar
och motiverar sin avsikt att inneha vapnet i det medlemslandet och att
han uppfyller den medlemsstatens regler för att inneha skjutvapnet i
fråga. Medlemsstaterna far enligt sista stycket medge tillfälliga
överlämnanden av skjutvapen i enlighet med egna bestämmelser.
Skjutvapen far enligt vapenlagen bara överlåtas till den som har rätt att
inneha vapnet i fråga i Sverige. Detta framgår av 6 § vapenlagen ( 2
kap. 9 § förslaget till ny vapenlag). Bestämmelsen är straffsanktionerad.
Överlåtaren måste kontrollera att förvärvaren har tillstånd enligt
vapenlagen att inneha det skjutvapen överlåtelsen avser. Eftersom
innehav av samtliga skjutvapen i de angivna kategorierna kräver tillstånd
i Sverige är det möjligt att företa den kontroll som förutsätts i artikel 9
i vapendirektivet redan vid prövningen av ansökan om tillstånd. Sålunda
bör i förordning, bland övriga villkor för vapentillstånd, föreskrivas att
1995/96:52
38
när sökanden är bosatt i en annan medlemsstat, någon av Prop. 1995/96:52
förutsättningarna i artikel 9 skall vara uppfyllda för att ansökan skall
beviljas. Undantaget i artikelns sista stycke torde bl.a. omfatta utlåning
av skjutvapen för en begränsad tid. Innehållet i artikel 9 föranleder
därför inga ändringar i vapenlagens bestämmelser om utlåning av
skjutvapen.
Förvärv och innehav av ammunition
Enligt artikel 10 i vapendirektivet skall bestämmelserna om förvärv och
innehav av ammunition vara de samma som för innehav av de
skjutvapen som ammunitionen är avsedd för.
I 12 § vapenlagen (2 kap. 1 och 8 §§ förslaget till ny vapenlag)
föreskrivs att den som har tillstånd att inneha visst skjutvapen för
skjutning också far inneha ammunition till skjutvapnet. Innehav av
ammunition i andra fall kräver tillstånd på motsvarande sätt som för
innehav av skjutvapen. Såsom anförts i det föregående föreslår
regeringen att en ytterligare begränsning införs, nämligen att
ammunitionen skall vara avsedd för samma ändamål som tillståndet att
inneha vapnet avser (2 kap. 8 § första stycket). Rätt att inneha viss
ammunition är alltid en förutsättning för att det skall vara tillåtet att
förvärva den. Enligt vår bedömning uppfyller de nu angivna
bestämmelserna vapendirektivets krav såvitt avser både artikel 6 och
artikel 10.
Regeringens förslag: Tillstånd skall som huvudregel krävas för att
fa föra in skjutvapen och ammunition i Sverige från ett annat
medlemsland. Den som har ett vapentillstånd som är utfärdat i
Danmark, Finland eller Norge skall dock utan särskilt tillstånd fa
till Sverige föra in jakt- eller tävlingsskjutvapen med tillhörande
ammunition som omfattas av vapentillståndet. En förutsättning är
att vapnen och ammunitionen skall användas tillfälligt vid jakt
eller tävling här i landet.
Regeringen bemyndigas att utfärda bestämmelser om krav på
tillstånd till överföring av vapen eller ammunition från Sverige till
ett annat land. En särskild straffbestämmelse införs för brott mot
sådana bestämmelser.
Utredningens förslag: Utredningen föreslår att det som huvudregel
skall krävas tillstånd för att föra in skjutvapen i Sverige. Medborgare i
EU:s medlemsstater skall dock utan tillstånd få föra in skjutvapen till
Sverige för tillfällig användning vid jakt eller tävling. Vapnen skall vara
39
införda i ett europeiskt skjutvapenpass och inbjudan till jakten eller Prop. 1995/96:52
tävlingen skall kunna förevisas. För att en tillfredsställande kontroll av
vapen och ammunition skall kunna upprätthållas skall uppgifter lämnas
om bl.a. vapnet och om den inresandes adress under vistelsen i Sverige.
Vidare föreslår utredningen att beslut om utförsel av skjutvapen skall
kunna utfärdas även för vapen som för personligt bruk tillståndsfritt far
föras ut ur landet. Detta för att möjliggöra en förflyttning av ett
skjutvapen från Sverige till en sådan medlemsstat i EU som tillåter
införsel av vapen efter beslut enbart av den stat vapnet lämnar.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker utredningens
förslag eller lämnar dem utan erinran. Överåklagaren vid Region-
åklagarmyndigheten i Luleå ställer sig tveksam till förslaget att låta
samtliga EU-medborgare i vissa fall få föra in skjutvapen i Sverige
endast med stöd av vapenpasset. Rikspolisstyrelsen förutser att reglerna
kring vapenpasset kommer att justeras före år 1997 då kommissionen
skall lägga fram en lägesrapport om direktivet och förordar att Sverige
skall avvakta den utvecklingen. Generaltullstyrelsen påpekar bl.a. att det
bör anges vilken myndighet som har ansvaret för efterforskning av
sådana införda vapen som inte utförts inom föreskriven tid. Svenska
Sportskytteförbundet anser att även Island bör omfattas av det regel-
system som föreslås gälla för EU.
Vapendirektivet
Förflyttning av skjutvapen mellan medlemsländerna regleras i artiklarna
11 och 12 i vapendirektivet. I artikel 11 regleras alla typer av för-
flyttning och överföring, även postorderförsäljning. Enligt artikeln far
skjutvapen förflyttas mellan medlemsländerna endast enligt den ordning
som föreskrivs där, om inte artikel 12 tillämpas i stället. Före
förflyttningen skall vissa i artikeln närmare angivna uppgifter - bl.a. om
avsändare och mottagare samt om överföringssätt - lämnas till den
medlemsstat där vapnet finns. Medlemsstaten skall sedan undersöka på
vilket sätt skjutvapnet skall förflyttas och därvid särskilt beakta
säkerheten. Om medlemsstaten tillåter överföringen skall den utfärda ett
tillstånd till denna. Ett sådant beslut skall följa skjutvapnet till destina-
tionsorten och skall på begäran visas upp för medlemsstaternas
myndigheter. Vapenhandlare kan beviljas ett generellt tillstånd för
överföring av skjutvapen till en vapenhandlare som är bosatt i ett annat
medlemsland. Ett sådant tillstånd far beviljas för högst tre år och kan när
som helst återkallas genom ett motiverat beslut. Varje medlemsstat skall
tillhandahålla de övriga medlemsstaterna en förteckning över vilka
skjutvapen som utan medlemsstatens föregående samtycke far överföras
till dess territorium.
För skjutvapen som medförs vid resa genom två eller flera
medlemsländer kan, i stället för tillstånd enligt artikel 11, den ordning
som föreskrivs i artikel 12 i vapendirektivet tillämpas. I artikel 12
föreskrivs såsom huvudregel att tillstånd för förflyttning av skjutvapnet
40
skall beviljas av samtliga berörda medlemsstater. Sådana tillstånd kan Prop. 1995/96:52
beviljas för en eller flera resor och för en maximitid om ett år. Perioden
kan förlängas. Beslut om sådant tillstånd skall föras in i det europeiska
skjutvapenpasset, som skall medföras på resan och på begäran visas upp
för medlemsstaternas myndigheter. Från huvudregeln om krav på
föregående tillstånd från samtliga berörda medlemsstater finns ett
undantag i andra stycket i artikel 12. Sålunda föreskrivs att jägare far
inneha vapen i kategorierna C och D och tävlingsskyttar far inneha
vapen i kategorierna B, C och D under en resa genom två eller flera
medlemsländer i syfte att utöva sina aktiviteter, förutsatt att de har ett
europeiskt skjutvapenpass där vapnet eller vapnen är införda och
förutsatt att de kan styrka skälet för resan, lämpligen genom uppvisande
av en inbjudan. Detta undantag gäller dock inte för resor till ett
medlemsland som förbjuder eller kräver tillstånd för förvärv eller
innehav av vapnet i fråga. Anteckning om ett sådant förbud eller
tillståndsskrav skall enligt artikel 8 i vapendirektivet vara införd i passet.
Genom avtal om ömsesidigt erkännande av nationella dokument far två
eller flera medlemsstater införa ett smidigare system för resor med
skjutvapen inom deras territorier än det som beskrivs i artikel 12.
I detta sammanhang kan nämnas att varje medlemsstat enligt artikel 13
i vapendirektivet skall överlämna all tillgänglig relevant information
rörande en permanent överflyttning av skjutvapen till den medlemsstat
som tar emot vapnet. Vidare skall all information om förvärv och
innehav av skjutvapen, som rör personer som inte är bosatta i landet och
som en medlemsstat erhåller genom de förfaranden som föreskrivs i
artiklarna 7, 8 och 11, vidarebefordras till övriga berörda medlemsstater
(destinationsland och transiteringsland) senast vid den tidpunkt då
förflyttningen av vapnet sker. Medlemsstaterna skall anordna ett system
för det i vapendirektivet föreskrivna utbytet av information och upplysa
varandra och kommissionen om vilka myndigheter som ansvarar för
informationsutbytet och de formella förfarandena.
Gällande bestämmelser om införsel
Enligt 5 § vapenlagen (2 kap. 1 § förslaget till ny vapenlag) krävs
tillstånd för att föra in skjutvapen eller ammunition till Sverige. I 16 §
vapenlagen (2 kap. 13 §) föreskrivs undantag från kravet på tillstånd.
Enligt 16 § första stycket första punkten far en enskild person föra in
skjutvapen, som han är berättigad att i Sverige inneha för personligt
bruk, samt ammunition som behörigen har förvärvats i Sverige. Vidare
sägs att detsamma skall tillämpas på sammanslutningar, huvudmän för
museer och bevakningsföretag. I andra punkten föreskrivs att svenska,
danska, finska eller norska medborgare som inte är fast bosatta i Sverige
far, för tillfällig jakt eller tävling i Sverige, införa jakt- eller tävlings-
skjutvapen med tillhörande ammunition från Danmark, Finland eller
Norge. Enligt samma punkt far vapnet eller ammunitionen i ett sådant
fall utan tillstånd innehas i Sverige av den som har infört egendomen
under högst tre månader från införseldagen. Detta undantag infördes år
1955. Motivet var att de krav som ställdes för att få tillstånd till innehav Prop. 1995/96:52
av vapen i dessa länder var jämförbara med dem som gällde i Sverige
och att det därför syntes rimligt att man i vaije land godtog en licens
som hade beviljats i något av de övriga länderna (prop. 1955:37 s. 62).
I fråga om tillstånd till införsel av skjutvapen och ammunition gäller
enligt 14 § vapenlagen (2 kap. 11 § förslaget till ny vapenlag) att i
princip samma förutsättningar skall vara uppfyllda som gäller för
tillstånd till innehav av sådan egendom. Enligt 15 § (2 kap. 12 §)
medför ett införseltillstånd även rätt att under den tid och för det
ändamål som särskilt anges i tillståndet i Sverige inneha den egendom
som införts med stöd av tillståndet. Införseltillståndet gäller under
förutsättning att egendomen förs hit inom viss närmare angiven tid.
Utan hinder av 14 § vapenlagen får vapenhandlare enligt 20 § (2 kap.
16 § förslaget till ny vapenlag) meddelas tillstånd att till Sverige föra in
sådana skjutvapen som omfattas av hans handelstillstånd.
Enligt 22 § vapenförordningen skall i huvudsak samma krav gälla för
tillstånd till införsel av vapen och ammunition som enligt förordningen
gäller för tillstånd till innehav av sådan egendom. Om tillståndsansökan
avser vapen eller ammunition som skall användas tillfälligt vid jakt eller
tävling, får sökanden genom intyg från den som anordnar jakten eller
tävlingen visa att föreskrivna krav på skjutskicklighet och utbildning är
uppfyllda och att behov av vapnet föreligger.
Enligt Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd till vapen-
lagstiftningen skall tillståndsgivningen vara liberal då ansökan avser
kortvarigt bruk av vapen i Sverige för styrkt ändamål, exempelvis jakt
eller tävling. Tillståndsmyndigheten bör dock infordra uppgifter om
sökandens kvalifikationer för vapeninnehav, exempelvis från den som
anordnar jakten eller tävlingen. I övriga fall bör dock en noggrannare
utredning göras om sökandens personliga förhållanden och behov av att
få föra in vapen och ammunition. Danska, finska eller norska
medborgare som vill föra in skjutvapen till Sverige för jakt eller tävling
måste styrka sin rätt att inneha vapnet i utförsellandet. I övrigt krävs
endast att de lämnar in en skriftlig deklaration till tullmyndigheten på
införselorten angående vapnet i fråga (RPS FS 1992:2 FAP 551-3).
Överväganden vad gäller införsel i allmänhet
Samtliga föremål som definieras som skjutvapen i vapendirektivet är
underkastade tillståndsplikt i Sverige. Den som i Sverige vill överlåta ett
sådant vapen till någon måste kontrollera att denne har tillstånd att
inneha det. Den som överlåter ett skjutvapen till någon som inte är
berättigad att inneha det kan dömas till straff enligt 37 § vapenlagen
(9 kap. 1 § förslaget till ny vapenlag). 1 enlighet härmed bör i princip
inte heller andra skjutvapen få föras in i landet än sådana som den som
svarar för införseln har tillstånd att inneha. Den prövning som enligt
artikel 11 i vapendirektivet skall göras av den medlemsstat där vapnet
finns torde inte omfatta mottagarens rätt att inneha vapnet i
mottagarlandet. Om införsel av skjutvapen till Sverige fick ske med stöd 42
enbart av ett sådant tillstånd som avses i artikel 11, skulle detta skapa Prop. 1995/96:52
möjlighet att beställa och ta emot exempelvis ett hagelgevär på postorder
från ett annat medlemsland, utan att tillstånd beviljats att inneha vapnet
i Sverige. Visserligen är den medlemsstat som beviljat tillståndet till
överföringen skyldig att vidarebefordra relevanta uppgifter om denna till
mottagarlandet. Även om överföringen därigenom blev känd for svenska
myndigheter skulle det emellertid inte vara möjligt att ingripa förrän
vapnet kommit i mottagarens besittning. En sådan ordning vore
oacceptabel från brottsförebyggande synpunkt.
Regeringen delar sålunda utredningens bedömning att det inte skall
vara tillräckligt med ett sådant tillstånd som avses i artikel 11 i
vapendirektivet för införsel av vapen till Sverige. I stället för att till
övriga medlemsstater översända en sådan förteckning som avses i artikel
11, bör medlemsstaterna underrättas om att all överföring av vapen till
Sverige är underkastad krav på tillstånd även från svensk myndighet.
Utredningen har föreslagit att en sådan underrättelse bör klargöra att
tillstånd inte krävs för effektbegränsade skjutvapen enligt 5 § andra
stycket vapenlagen (2 kap. 1 § andra stycket förslaget till ny vapenlag).
Artikel 11 i vapendirektivet omfattar emellertid endast skjutvapen såsom
dessa definieras i bilagan till direktivet. Denna definition torde inte
omfatta annat än vapen vars projektil drivs med en krutladdning.
Överföring av effektbegränsade vapen torde därför inte omfattas av
direktivet. I stället kommer liksom tidigare att gälla att sådana skjut-
vapen fritt far föras in i Sverige av den som fyllt 18 år.
Artikel 11 i vapendirektivet får anses omfatta en skyldighet för
medlemsstaterna att innan tillstånd till en överföring beviljas kontrollera
om det ifrågavarande skjutvapnet far överföras utan föregående
godkännande från den mottagande staten och, om så inte är fallet,
huruvida sådant godkännande lämnats. I förekommande fall avses den
mottagande statens godkännande av överföringen fogas som bilaga till
tillståndsbeslutet. De tidigare medlemsstaterna har gemensamt utformat
blanketter att användas för ansökan och beslut i respektive fall.
I praktiken torde det åligga den som vill ta emot ett vapen i Sverige
att hos polismyndigheten ansöka om tillstånd till införseln. Tillståndet
far sedan vidarebefordras till avsändaren av vapnet i det andra medlems-
landet. Denne har att ansöka om tillstånd till överföringen enligt artikel
11 i vapendirektivet. När vapnet anländer till Sverige skall det vara
åtföljt av en kopia av tillståndet till överföring till vilket polis-
myndighetens beslut skall vara bilagt.
Enligt 16 § första stycket första punkten vapenlagen far ett skjutvapen
i vissa fall föras till Sverige utan särskilt tillstånd, bl.a. av en enskild
person som har rätt att inneha vapnet i Sverige för personligt bruk. Det
torde inte vara möjligt för myndigheterna i övriga medlemsstater att
beakta innehållet i denna bestämmelse. Även i dessa fall måste alltså
mottagaren av ett skjutvapen från ett annat medlemsland begära ett
särskilt tillstånd från polismyndigheten till införseln, om överföringen
skall ske med stöd av artikel 11 i vapendirektivet. Ett sådant tillstånd
bör emellertid kunna utfärdas snabbt och enkelt.
43
I 16 § första stycket andra punkten vapenlagen finns ytterligare ett
undantag från kravet på särskilt tillstånd till införsel av skjutvapen,
nämligen den ovan nämnda bestämmelsen om införsel från Danmark,
Finland och Norge för tillfällig användning vid jakt eller tävling. I
praktiken torde detta undantag endast vara aktuellt att tillämpa när
skjutvapen medförs vid en resa från något av de angivna länderna. I ett
sådant fall behöver inte förfarandet i artikel 11 tillämpas utan kan
införsel ske med stöd av bestämmelserna i artikel 12 om resor med
skjutvapen inom unionen.
Vapenhandlare far enligt 20 § vapenlagen beviljas tillstånd att till
Sverige fora in sådana vapen som omfattas av dennes handelstillstånd.
Bestämmelsen torde tillämpas så att vapenhandlare beviljas generella
tillstånd till införsel av vissa typer av skjutvapen, utan att de enskilda
vapnen eller införseltillfällena specificeras. Det far antas att det kommer
att vara tillräckligt att en vapenhandlare åberopar ett sådant generellt
tillstånd for att en avsändare i ett annat medlemsland skall erhålla
tillstånd till överföringen.
Närmare om införsel av skjutvapen i samband med resa
Den förenklade ordning for införsel av jakt- och tävlingsvapen från
annat medlemsland som föreskrivs i artikel 12 i vapendirektivet gäller
som tidigare nämnts inte för resor till länder som förbjuder eller kräver
tillstånd for förvärv och innehav av vapnen i fråga. Sverige har således
inte någon skyldighet att godta att skjutvapen förs in i landet utan
föregående tillståndsprövning. Som medlemsstat bör Sverige naturligtvis
medverka till att underlätta den fria rörligheten inom EU. Detta intresse
måste emellertid vägas mot säkerhetsaspekten. De minimikrav som
vapendirektivet uppställer beträffande kontrollen över skjutvapen och
ammunition inom respektive medlemsstat understiger väsentligt den
svenska vapenlagstiftningens kontrollnivå. Även om många länder i
likhet med Sverige redan har en relativt sträng vapenlagstiftning torde
det också finnas medlemsstater där kontrollen av förvärv av vissa typer
av skjutvapen, exempelvis hagelgevär, är i det närmaste obefintlig.
Möjligheten att hindra en person som på grund av tidigare brottslighet
eller av annan orsak inte bör anförtros skjutvapen att lagligen kunna
införskaffa och inneha sådana har en viktig brottsförebyggande funktion.
Om den förenklade ordningen enligt artikel 12 i vapendirektivet
tillämpades i förhållande till samtliga medlemsstater, skulle detta inne-
bära att vissa skjutvapen kunde föras in och innehas i Sverige så snart
vissa formella förutsättningar var uppfyllda. Något krav på personlig
lämplighet och kunskaper hos innehavaren skulle inte ställas. Detta
skulle i vissa fall kunna fa konsekvenser som inte är förenliga med de
strävanden som ligger till grund för den stränga svenska vapen-
lagstiftningen. Ett sådant system skulle också kunna minska förståelsen
för de förhållandevis höga krav som ställs på den som söker tillstånd i
Sverige till innehav av skjutvapen. Övervägande skäl talar därför mot att
en sådan ordning som föreskrivs i artikel 12 införs.
Prop. 1995/96:52
44
Utredningen har ifrågasatt om det skulle vara förenligt med förbudet Prop. 1995/96:52
inom unionen mot diskriminering som grundas på nationalitet (artikel 6
i Romfördraget) att tillåta nordbor att tillståndsfritt ta med sina
skjutvapen till Sverige för jakt eller tävling samtidigt som kravet på
tillstånd vidmakthölls mot personer bosatta i de övriga medlemsländerna.
Utredningens överväganden utmynnar i att kravet på nationell lika-
behandling innebär att samma regler bör tillämpas på personer bosatta i
ett annat medlemsland som vill tillfälligt föra in skjutvapen i Sverige,
oavsett personernas nationalitet. Vidare anser utredningen att det vid
bestämmande av vilka regler som skall gälla bör göras en avvägning
mellan säkerhetsfrågan och kravet på smidighet. Med hänsyn härtill vill
utredningen ogärna föreslå ett återinförande av tillståndsplikten för
jägare och tävlingsskyttar från Danmark, Finland och Norge. Utred-
ningen stannar i stället för att föreslå att i princip samma regler som
gäller för medborgare i dessa länder skall gälla för medborgare i
samtliga EU-länder.
Som tidigare nämnts medges i artikel 12 i vapendirektivet att två eller
flera medlemsstater genom avtal om ömsesidigt erkännande av nationella
dokument inför ett smidigare system för resor med skjutvapen inom
deras territorier än vad som föreskrivs i artikeln i övrigt. Här görs alltså
ett undantag från kravet på likabehandling. Bestämmelserna om ett
förenklat förfarande för vissa fall av införsel av skjutvapen från
Danmark, Finland och Norge bygger visserligen inte på något formellt
avtal om erkännande av nationella dokument, men grundas liksom
passfriheten på gemensamma strävanden att underlätta samfärdseln
mellan länderna (prop. 1955:37 s. 62). Som ovan redovisats utgjorde
också ett av motiven för att införa den förenklade ordningen att det
syntes rimligt att man i varje land godtar en licens som har beviljats i
något av de övriga, eftersom kraven för att meddela tillstånd är
likartade. Dessa omständigheter utgör enligt vår mening tillräcklig grund
för att kunna hänföra den förenklade ordningen för införsel av
skjutvapen under den nyssnämnda bestämmelsen i artikel 12. Det finns
emellertid ingen anledning att såsom i dag knyta det förenklade
förfarandet vid införsel av skjutvapen från Danmark, Finland och Norge
direkt till medborgarskapet i dessa länder. Om en medborgare i en annan
medlemsstat skulle beviljas tillstånd till innehav av vapen i t.ex.
Danmark med tillämpning av dansk lag, bör den förenklade ordningen
även kunna tillämpas beträffande de vapen som omfattas av tillståndet.
Det far förutsättas att det därvid företagits en lika ingående kontroll av
tillståndshavarens person som om tillståndet hade gällt en dansk
medborgare. Ett skjutvapen som far innehas utan särskilt tillstånd av de
aktuella länderna kommer däremot, i motsats till vad som gäller i dag,
inte att omfattas av den förenklade ordningen för införsel. I ett sådant
fall far innehavaren söka tillstånd för införsel på vanligt sätt. Detta far
anses vara en rimlig konsekvens av vad som nu anförts, nämligen att
den förenklade ordningen för införsel av skjutvapen där tillstånd till
innehavet meddelats i Danmark, Finland eller Norge skall grundas på ett
godtagande av den prövning som i respektive land har skett av 45
innehavarens lämplighet, inte på medborgarskapet i sig.
Regeringen anser att en ordning som den här föreslagna inte kan anses Prop. 1995/96:52
strida mot Romfördragets förbud mot diskriminering som grundas på
nationalitet.
Överföring av skjutvapen från Sverige till ett annat medlemsland
I vapenlagen finns inga bestämmelser om utförsel av skjutvapen, annat
än en regel i 17 § (2 kap. 17 § förslaget till ny vapenlag) om att
skjutvapen och ammunition, som en resande medfört till Sverige för
personligt bruk men inte varit berättigad att föra in, far föras ut, om
egendomen i behörig ordning anmälts för tullmyndighet. Utförsel av
skjutvapen regleras i stället i lagen (1992:1300) om krigsmateriel och i
förordningen (1992:1303) om krigsmateriel. Enligt 6 § krigs-
materiellagen far såsom huvudregel krigsmateriel inte föras ut ur landet
utan tillstånd. Krigsmateriel definieras i en bilaga till krigsmateriel-
förordningen. Samtliga skjutvapen som omfattas av tillståndsplikt enligt
vapenlagen, utom slätborrade skjutvapen för jakt eller sportskytte (dvs.
hagelgevär), räknas som krigsmateriel.
Särskilda bestämmelser om utförsel av handeldvapen finns i 9-14 §§
krigsmaterielförordningen. Enligt 9 § far en enskild person för personligt
bruk vid utresa från Sverige utan tillstånd föra med sig skjutvapen och
ammunition till vapnet, om han enligt vapenlagen är berättigad att
inneha vapnet här i landet och det skall återinföras. Enligt 11 § har att
polismyndigheten att pröva frågor om utförsel av andra skjutvapen än
militära sådana, om sökanden är berättigad att inneha vapnet enligt
vapenlagen och
1. vill föra ut högst tio vapen vid flyttning till utlandet,
2. vill föra ut vapen för användning vid jakt, tävling eller övning utom
landet, om vapnen skall återinföras,
3. vill överföra högst tio vapen till en enskild person i ett nordiskt
land eller ett annat land som har tillträtt den europeiska vapenkonven-
tionen,
4. vill föra ut vapnet eller delar därav för reparation, översyn eller
någon annan liknande åtgärd, om materielen skall återinföras, eller
5. vill återutföra vapnet eller delar därav för reparation, översyn, eller
någon annan likande åtgärd, om utförseln skall ske till mottagare i land
från vilken införseln har skett.
Vidare sägs i paragrafen att utförsel av handeldvapen till en enskild
person enligt tredje punkten ovan far medges endast om sökanden kan
visa att mottagaren är berättigad att inneha vapnet i det land till vilket
utförsel skall ske. Enligt 14 § far Generaltullstyrelsen meddela före-
skrifter om utförsel av sådana handeldvapen med tillhörande ammunition
som har förts in i landet med stöd av bestämmelserna i 16 § 2 vapen-
lagen eller som resande har fört genom landet enligt bestämmelserna i
lagen (1973:980) om transport, förvaring och förstöring av
införselreglerade varor, m.m. i anslutning till jakt, tävling eller övning i
annat land.
46
Generaltullstyrelsen har i sina föreskrifter - GTS k (TFS 1974:73) om Prop. 1995/96:52
införsel och återutförsel i vissa fall av jakt- eller tävlingsskjutvapen med
tillhörande ammunition - bl.a. föreskrivit att vid in- eller utförsel av
skjutvapen enligt 16 § 2 vapenlagen utan stöd av särskilt tillstånd, skall
deklaration ske till tullmyndigheten. Vidare föreskrivs att utförsel far ske
till annat land än Danmark, Finland eller Norge endast om särskilt
tillstånd till utförseln företes för tullmyndigheten i utförselorten.
Enligt artikel 11 i vapendirektivet krävs, såsom ovan angetts, att vid
överföring av skjutvapen från ett medlemsland till ett annat tillstånd
utfardas av den stat där vapnet finns. Tillämpas inte artikel 11 skall
enligt artikel 12 innehav av skjutvapen vid en resa genom två eller flera
medlemsländer såsom huvudregel vara tillåten endast om var och en av
de berörda staterna har gett sitt tillstånd.
I artikel 14 sägs att medlemsstaterna skall anta alla bestämmelser som
behövs för att förbjuda införsel till deras territorier av bl.a. skjutvapen,
utom i de fall som anges i artiklarna 11 och 12 och förutsatt att de där
föreskrivna villkoren uppfylls. Det finns i direktivet inte något
uttryckligt krav på att utförsel av skjutvapen från ett medlemsland till ett
annat i strid med artikel 11 eller 12 skall vara förbjudet. Härav skulle
man kunna dra slutsatsen att en överföring av skjutvapen mellan
medlemsstaterna i strid med direktivet skulle vara förbjuden och därmed
straffbar endast i införsellandet. Mot en sådan slutsats talar emellertid
det förhållande att tillstånd till en överföring skall beviljas av utförsel-
landet. Såväl systematiska som principiella skäl kan anföras mot att
myndigheterna i respektive medlemsstat skulle utfärda tillstånd för något
som redan är tillåtet enligt den statens lagstiftning. Vidare förefaller det
opraktiskt och ineffektivt om en person som, utan att iaktta förfarandet i
artikel 11, skickar ett vapen från ett medlemsland till en annat inte
skulle kunna straffas på initiativ av avsändarlandets myndigheter.
Dessutom kan anföras att för de fall där tillstånd till överföringen krävs
också av införsellandet, skulle kravet på tillstånd från utförsellandet
knappast fylla någon funktion om det inte behövdes för själva utförseln.
Övervägande skäl talar enligt regeringens mening för att direktivet
skall tolkas så att det skall vara förbjudet också enligt utförsellandets
lagstiftning att överföra ett skjutvapen från en medlemsstat till en annan
i strid med direktivets bestämmelser. Av detta följer att ett generellt krav
på tillstånd för överföring av skjutvapen från Sverige till ett annat land
inom unionen måste införas. Detta kan antingen ske genom en
utvidgning av kravet på tillstånd enligt krigsmateriellagstiftningen eller
genom särskilda bestämmelser om överföring av skjutvapen. Syste-
matiska skäl talar för det senare alternativet. Det bör vara tillräckligt att
dessa bestämmelser meddelas av regeringen i en förordning efter att
bemyndigande därom tagits in i den nya vapenlagen. Ett sådant
bemyndigande bör kompletteras med en särskild straffbestämmelse
avseende det fall att någon bryter mot de av regeringen meddelade
bestämmelserna genom att överföra ett vapen från Sverige till ett annat
land utan nödvändigt tillstånd.
Som ovan nämnts krävs enligt huvudregeln i artikel 12 vid resa med 47
skjutvapen inom unionen tillstånd från var och en av de berörda
medlemsstaterna. Tillstånd far beviljas för en eller flera resor och för en
maximitid om ett år, med möjlighet till förlängning. Tillståndet skall
föras in i det europeiska skjutvapenpasset.
Med hänsyn härtill bör en bestämmelse i förordning om krav på
tillstånd för överföring av skjutvapen utformas så att den medger att
tillstånd till överföring i samband med resa inom unionen kan beviljas
för flera resor under en tid av högst ett år. Vidare måste bestämmelsen
göra det möjligt att bevilja generellt tillstånd för en vapenhandlares
överföring av skjutvapen till annat medlemsland. Ett sådant tillstånd
skall, enligt vapendirektivet, fa utfardas för högst tre år. Tillstånd till
överföring bör kunna återkallas, om förutsättningarna för tillståndet inte
längre föreligger eller om det annars finns skälig anledning till det.
Från kravet på tillstånd till överföring bör göras undantag för
kommersiell överlåtelse av krigsmateriel, under förutsättning att tillstånd
krävs enligt krigsmateriellagstiftningen och för skjutvapen som medförs
vid resa under de förutsättningar som anges i artikel 12 andra punkten
och förutsatt att resan endast berör sådana länder som godtar en sådan
ordning.
Tillstånd bör, liksom i övriga ärenden enligt vapenlagen, meddelas av
polismyndigheten.
Närmare om överföring av ammunition.
Enligt artikel 10 i vapendirektivet skall bestämmelserna för förvärv och
innehav av ammunition vara samma som de som gäller för innehav av
de skjutvapen som ammunitionen är avsedd för. Enligt ett svar på en
skriftlig fråga till kommissionen, publicerat i EGT den 18 februari 1993
(93/C 47/45) är det kommissionens uppfattning att artikeln, i förening
med artikel 12, innebär att innehav av ammunition under en resa inom
unionen är underkastat samma bestämmelser som gäller för innehav av
det vapen för vilket ammunitionen är avsedd. Om en resa med ett vapen
kan företas med stöd endast av det europeiska skjutvapenpasset enligt
det förfarande som föreskrivs i artikel 12 andra punkten, far enligt
kommissionen även ammunition till vapnet medföras utan särskilt
tillstånd. Om däremot sådant tillstånd som avses i första punkten i
artikeln krävs för att ett skjutvapen skall fa medföras på resan måste
resenären, enligt kommissionens uppfattning, även ansöka om tillstånd
för att fa medföra ammunition till vapnet på resan. Kommissionen
förordar i sitt frågesvar att ett och samma tillståndsförfarande används
för både vapen och ammunition och att tillstånd utfardas i ett
gemensamt dokument. Slutligen uttalar kommissionen i sitt svar att
definitiva överföringar av ammunition mellan medlemsländerna inte
omfattas av vapendirektivet, eftersom artikel 11 i direktivet endast
behandlar överföring av skjutvapen.
Det saknas enligt regeringens mening skäl att göra annan tolkning av
vapendirektivet än den som kommissionen har gett uttryck för i sitt
frågesvar.
Prop. 1995/96:52
48
Överföring av ammunition inom unionen regleras inte endast i Prop. 1995/96:52
vapendirektivet utan även i rådsdirektivet 93/15/EEG av den 5 april
1993 om harmonisering av bestämmelserna om utsläppande på
marknaden och övervakning av explosiva varor för civilt bruk (nedan
explosivvarudirektivet). Till skillnad från vapendirektivet gäller explosiv-
varudirektivet inte endast inom EU, utan inom hela EES. Enligt
inledningen till direktivet omfattar detta ammunition, men endast vad
gäller reglerna for kontroll av överföring och därtill knutna bestäm-
melser. Vidare sägs att eftersom ammunition omfattas av samma
överforingsvillkor som vapen bör överföring av ammunition regleras av
samma bestämmelser som de som gäller för vapen och som fastställs i
vapendirektivet.
I artikel 10 i explosivvarudirektivet föreskrivs vad som skall iakttas
vid överföring av ammunition mellan medlemsländerna. Bestämmelsen
är i det närmaste identisk med artikel 11 i vapendirektivet såvitt avser de
fyra första punkterna och med artikel 13 såvitt avser sista punkten. Det
finns emellertid inte någon bestämmelse i explosivvarudirektivet som
motsvarar artikel 12 i vapendirektivet (överföring i samband med resa).
Frågan uppkommer därför om den ordning som föreskrivs i artikel 10 i
explosivvarudirektivet skall tillämpas även beträffande ammunition som
någon medför vid resa mellan medlemsländerna. Praktiska skäl talar
emot att så sker. Den som medför ett skjutvapen vid en resa inom
unionen i syfte att delta i jakt eller tävling far normalt anses ha behov av
att även medföra ammunition som passar till vapnet. Om inte
ammunitionen kunde medföras med stöd av de föreskrifter som enligt
artikel 12 i vapendirektivet skall kunna tillämpas för vapnet, far denna
bestämmelse en ytterst begränsad praktisk betydelse. Övervägande skäl
talar därför för att artikel 10 i explosivvarudirektivet inte skall anses
avse ammunition som förs med vid en resa mellan två eller flera
medlemsländer, om ammunitionen är avsedd för ett vapen som medförs
vid resan i enlighet med artikel 12 i vapendirektivet.
Enligt 5 § vapenlagen krävs såsom huvudregel tillstånd för att föra in
ammunition i Sverige. Bestämmelserna för sådant tillstånd motsvarar i
huvudsak bestämmelserna för tillstånd till införsel av skjutvapen.
Undantag från kravet på tillstånd finns i 16 § första stycket. Enligt första
punkten far enskilda personer, sammanslutningar, huvudmän för museer
samt bevakningsföretag föra in ammunition som behörigen har
förvärvats i Sverige. I andra punkten föreskrivs att medborgare i
Danmark, Finland och Norge far föra in ammunition till de vapen som
de under vissa förutsättningar tillståndsfritt far föra in i Sverige.
1 vapenlagen finns endast en bestämmelse om utförsel av ammunition
(17 §). Där regleras återutförsel av sådan ammunition som en resande
fört med sig till Sverige utan att vara berättigad att föra in den. Utförsel
av ammunition regleras i övrigt i krigsmateriellagstiftningen. Enligt
krigsmateriellagen och krigsmaterielförordningen gäller i huvudsak
samma bestämmelser för utförsel av ammunition som för de vapen för
vilken ammunitionen är avsedd.
Ammunition omfattas även av lagstiftningen om brandfarliga och 49
explosiva varor. Enligt 11 § lagen om brandfarliga och explosiva varor
4 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 52
krävs tillstånd för import av explosiva varor. Av förordningen till lagen
framgår att när det gäller import av ammunition meddelas tillstånd av
polismyndigheten. Utförsel regleras inte i lagstiftningen om brandfarliga
och explosiva varor.
All införsel av ammunition bör liksom i dag som huvudregel kräva
tillstånd enligt vapenlagen. Tillståndsprövning enligt vapenlagen och
enligt lagen om brandfarliga och explosiva varor bör ske i ett
sammanhang och resultera i ett beslut. I de fall ett skjutvapen tillstånds-
fritt får föras in i Sverige bör även ammunition för personligt bruk få
föras in utan tillstånd enligt vapenlagen, förutsatt att innehavaren är
berättigad att inneha ammunitionen i Sverige. Detta bör gälla oavsett om
ammunitionen har förvärvats i Sverige eller i något annat land. Om det
i dessa fall skall krävas tillstånd till införseln enligt lagen om
brandfarliga och explosiva varor får övervägas i samband med den
översyn av regelsystemet som sker i samband med genomförande av
explosivvarudirektivet.
Av artikel 10 i explosivvarudirektivet samt artiklarna 10 och 12 i
vapendirektivet följer, i enlighet med vad nu sagts, att tillstånd för
överföring av ammunition mellan medlemsländerna krävs i samma
utsträckning som för överföring av skjutvapen. Praktiska skäl talar för
att överföring av ammunition från Sverige till ett annat medlemsland
regleras på samma sätt som överföring av skjutvapen samt att tillstånd
meddelas av samma myndighet. Ett bemyndigande för regeringen att
utfärda bestämmelser om överföring av vapen bör därför även omfatta
överföring av ammunition. Bestämmelserna bör utformas så att ett
gemensamt beslutsförfarande kan användas när skjutvapen och
ammunition skall överföras i ett sammanhang, oavsett om överföringen
av ammunition sker enligt artikel 10 i explosivvarudirektivet eller artikel
12 i vapendirektivet. Med hänsyn bl.a. till att explosivvarudirektivet
gäller inom hela EES bör bemyndigandet i fråga om både skjutvapen
och ammunition, utformas generellt och alltså inte vara begränsat till
överföring till endast andra medlemsländer. Genom en sådan generell
utformning ges möjlighet för regeringen att anpassa regelverket till en
framtida eventuell utvidgning av kravet på tillstånd för överföring av
skjutvapen och ammunition även till andra länder.
Regeringens bedömning: Den svenska vapenregleringen håller
en hög kontrollnivå och är så utformad att vapendirektivets
bestämmelser om kontroll och påföljd väl uppfylls.
Utredningens bedömning överensstämmer i sak med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser instämmer i utred-
ningens bedömning eller lämnar den utan erinran.
Prop. 1995/96:52
50
Skälen för regeringens bedömning: Enligt artikel 14 i Prop. 1995/96:52
vapendirektivet skall medlemsstaterna anta alla bestämmelser som
behövs för att förbjuda införsel till deras territorier av dels skjutvapen
som omfattas av direktivet, utom i de fall som anges i artiklarna 11 och
12 under förutsättning av att de däri föreskrivna villkoren uppfylls, dels
av andra vapen, förutsatt att den ifrågavarande medlemsstatens före-
skrifter tillåter det.
Medlemsstaterna skall enligt artikel 15 skärpa kontrollen av
vapeninnehav vid unionens yttre gränser. Särskilt skall medlemsstaterna
övervaka att resande från tredje land, som avser att resa vidare till ett
annat medlemsland iakttar bestämmelserna i artikel 12. Vidare sägs i
artikeln att direktivet inte skall utesluta kontroller som utförs av
medlemsstaterna eller ett transportföretag i samband med ombord-
stigning på ett transportmedel.
Enligt artikel 16 i vapendirektivet skall medlemsstaterna fastställa
sanktioner som skall tillämpas vid överträdelser av de bestämmelser som
antas enligt direktivet. Dessa bör enligt artikeln vara tillräckligt stränga
för att främja efterlevnaden av bestämmelserna.
Som tidigare angetts krävs enligt 5 § vapenlagen tillstånd för införsel
av skjutvapen till Sverige. Detta gäller inte endast skjutvapen och
ammunition enligt vapendirektivets definition utan också andra vapen,
t.ex. tårgasspray, harpuner, armborst m.m. När det gäller andra vapen än
sådana som faller under vapenlagen finns motsvarande krav i
förordningen (1990:415) om tillstånd till införsel av vissa farliga
föremål. Vid prövning av en ansökan om tillstånd till införsel kommer
det i framtiden, såsom redogjorts för i det föregående avsnittet, att
ställas krav på att de i artikel 11 respektive 12 föreskrivna villkoren är
uppfyllda. Regeringen gör den bedömningen att de i detta lagstift-
ningsärende föreslagna författningsändringarna väl uppfyller kraven i
artikel 14 i vapendirektivet.
Utredningen har inte haft i uppdrag att behandla frågor om hur den
praktiska kontrollen av införsel av vapen skall utformas sedan Sverige
blivit medlem i EU. Allmänna frågor om gränskontrollerna vid ett EU-
medlemsskap har behandlats av EU-gränskontrollutredningen i
betänkandet Skyddet vid den inre gränsen (SOU 1994:131) och av Yttre
gränskontrollutredningen i betänkandet Varu- och personkontrollen vid
EU:s yttre gräns (SOU 1994:124). Betänkandena har remissbehandlats
och bereds för närvarande inom regeringskansliet.
Yttre gränskontrollutredningen konstaterar i sitt betänkande att det
ännu måste anses råda osäkerhet om vilka krav på kontrollen av varor
och personer från andra länder än medlemsländerna som gäller för EU:s
medlemsstater. På grund härav och då det inte under utredningsarbetet
framkommit några uppenbara brister i den svenska gränskontrollen, har
utredningen dragit slutsatsen att någon omedelbar förändring av
formerna för gränskontrollen vid den yttre gränsen inte är påkallad i
anledning av ett medlemsskap.
Med hänsyn till utredningens bedömning och då frågan om
utformningen av de yttre gränskontrollerna ännu inte slutbehandlats,
51
finns inte anledning att nu vidta någon särskild åtgärd i anledning av den Prop. 1995/96:52
aktuella föreskriften i artikel 15 i vapendirektivet.
I 37-38 a §§ vapenlagen (9 kap. 1-3 §§ förslaget till ny vapenlag)
straffbeläggs brott mot vapenlagens bestämmelser - utom såvitt avser
olovlig införsel av vapen eller ammunition, om vilket finns bestäm-
melser i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling (varu-
smugglingslagen) - och mot föreskrifter och villkor som meddelats med
stöd av dessa. Straffskaloma sträcker sig från enbart böter för vissa
mindre allvarliga förseelser till fängelse i lägst sex månader och högst
fyra år för grova fall av olaga vapeninnehav eller överlåtelse av
skjutvapen till någon som inte är berättigad att inneha vapnet. Frågan
om det är påkallat att skärpa straffen för brott mot vapenlagen kommer
att övervägas av 1995 års vapenutredning, som för närvarande ser över
vapenlagstiftningen från brottsförebyggande utgångspunkter. När det
gäller olovlig införsel av vapen eller ammunition finns - som nyss sagts
- straffbestämmelser i varusmugglingslagen. Straffskalan sträcker sig
från penningböter för ringa brott till högst sex års fängelse för grovt
brott. Vi delar utredningens bedömning att utformningen och
tillämpningen av nu angivna bestämmelser är sådan att bestämmelserna
i vapendirektivet om avskräckande sanktioner är väl uppfyllda. Som
angetts i föregående avsnitt finns emellertid behov av att komplettera
straffbestämmelserna i vapenlagen med en bestämmelse om straff för
brott mot de regler som regeringen utfärdar om överföring av vapen och
ammunition från Sverige till ett annat medlemsland eller, såvitt avser
ammunition, till ett annat land inom EES.
Regeringens bedömning: Den svenska vapenlagstiftningen går
inte till någon del utöver vad som enligt artikel 36 i Romfördraget
utgör godtagbara skäl att inskränka den fria rörligheten för varor.
Som inledningsvis nämnts är EG:s primära uppgift att upprätthålla och
vidmakthålla en gemensam marknad och främja en gynnsam ekonomisk
utveckling i medlemsstaterna och närmare förbindelser mellan dessa. Det
är alltså fri rörlighet på olika sätt i ekonomiskt hänseende som efter-
strävas. Exempel härpå är borttagande av tullmässiga hinder, import- och
exportrestriktioner och fri rörlighet för arbetskraft. Mot den bakgrunden
bör övervägas om den svenska vapenlagstiftningen till någon del kan
antas gå utöver vad som enligt artikel 36 i Romfördraget utgör
godtagbara skäl att inskränka den fria rörligheten. Av särskilt intresse i
detta sammanhang är sådana föremål som anges lagen (1988:254) om
förbud beträffande knivar och andra farliga föremål och, såvitt gäller
införsel, förordningen (1990:415) om tillstånd till införsel av vissa
farliga föremål.
Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens.
52
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser antingen instämmer i Prop. 1995/96:52
utredningens bedömning eller lämnar den utan erinran.
Skälen for regeringens bedömning: Kvantitativa import- och
exportrestriktioner samt åtgärder med motsvarande verkan är förbjudna
enligt artiklarna 30 och 34 punkt 1 i Romfördraget. Under förbudet mot
kvantitativa restriktioner faller nationella export- och importrestriktioner.
Förbudet har en mycket vid omfattning. Även export- och import-
licenser av övervakningskaraktär anses vara indirekta handelshinder och
är otillåtna i handeln mellan medlemsstaterna. Detta gäller såväl när ett
tillståndsförfarande enbart är en formalitet så till vida att tillstånd ges
automatiskt som när reglerna är formellt likabehandlande men i
realiteten innebär restriktioner. De rättsliga bedömningarna avser således
både åtgärdernas utformning och effekt.
I artikel 36 i Romfördraget anges att sådana åtgärder som annars
skulle vara förbjudna kan godtas under beaktande av vissa allmänna
hänsyn om de inte utgör medel för godtycklig diskriminering eller
innefattar en förtäckt begränsning av handeln mellan medlemsstaterna.
Således kan sådana förbud eller restriktioner godtas som grundas på
hänsyn till allmän sedlighet, ordning eller säkerhet eller på intresset att
skydda människors och djurs hälsa och liv, att bevara växter, att skydda
nationella skatter av konstnärligt, historiskt eller arkeologiskt värde eller
att skydda immateriell äganderätt.
Regeringen instämmer alltså i den bedömning som utredningen gjort,
både såvitt avser skjutvapen och ammunition och såvitt avser andra
föremål som omfattas av de inledningsvis nämnda författningarna.
Restriktionerna i den svenska vapenlagstiftningen beträffande innehav
och införsel av egendom som omfattas av den lagstiftningen måste anses
motiverade med hänsyn till allmän ordning och säkerhet. Bestäm-
melserna utgör varken medel för godtycklig diskriminering eller
innefattar en förtäckt begränsning av handeln mellan medlemsländerna.
Således kan den svenska vapenlagstiftningen inte till någon del anses gå
utöver vad som enligt artikel 36 i Romfördraget utgör godtagbara skäl
att inskränka den fria rörligheten.
Regeringens förslag: Vapenlagen ersätts av en ny kapitelindelad
vapenlag i modem språkdräkt.
Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Utredningens förslag går dock något längre än regeringens när det gäller
att ersätta nuvarande vapenlagens bestämmelser med bemyndiganden för
53
regeringen, eller myndighet som regeringen bestämmer, att meddela Prop. 1995/96:52
föreskrifter.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker utred-
ningens förslag eller lämnar det utan erinran. Ett flertal remissinstanser
framför språkliga synpunkter. Vissa remissinstanser framför i detta
sammanhang också sådana förslag som i praktiken innebär materiella
ändringar. Länsrätten i Stockholms län ifrågasätter bl.a. om utredningens
förslag till alla delar uppfyller grundlagens krav på att viktigare
ämnesområden skall regleras av riksdagen genom lag. Statens
kriminaltekniska laboratorium anför bl.a. att 2 kap. 7 § första stycket b
i utredningens förslag bör omfatta även projektiler avsedda för
kolsyrevapen. Krigsmaterielinspektionen anser att lagtexten bör komplet-
teras med definitioner av vissa skjutvapen som överensstämmer med
definitionerna i krigsmateriellagen eller i vapendirektivet. Försvarets
forskningsanstalt föreslår att skjutvapen i vapenlagen delas in i tre
klasser far att på så sätt erhålla en klarare gränsdragning gentemot
krigsmateriel. Sveriges Riksidrottsförbund, Sveriges Militäridrotts- och
Mångkampsförbund, Svenska Sportskytteförbundet och Svenska Pistol-
skytteförbundet anser att 2 kap. 2 § b i utredningens förslag bör
förtydligas så att det klarare framgår vilka sammanslutningar som avses.
Skälen for regeringens förslag: Vapenlagen trädde i kraft år 1974
och ansluter sig i princip både språkligt och systematiskt till den tidigare
gällande vapenregleringen, nämligen vapenkungörelsen (1934:315) som
senare ersattes av vapenförordningen (1949:340). Vapenlagen har mer
eller mindre genomgripande ändrats vid åtskilliga tillfällen. Den kan i
sin nuvarande form inte anses uppfylla de krav på överskådlighet och
lättillgänglighet som bör ställas på en modem lagstiftning. Dessa krav
gör sig än mer påkallade när - som i detta fall - lagstiftningen direkt
berör en stor grupp människor.
Regeringen ansluter sig i huvudsak till utredningens förslag till hur en
ny vapenlag bör utformas. Således bör den nya lagen vara kapitelindelad
och ha ett begränsat antal paragrafer i varje kapitel. På så sätt
underlättas framtida ändringar i lagen. De bestämmelser som sakligt sett
hör samman i lagen bör samlas under informativa kapitel- eller
mellanrubriker. Vidare bör språket i lagen moderniseras. Meningarna bör
göras kortare och onödiga ord strykas. Meningsbyggnaden bör göras
enklare. Onödigt långa paragrafer bör också delas upp.
I den gällande vapenlagen finns ett omfattande system av hänvisningar
mellan stycken inom samma paragraf, mellan paragraferna och till andra
lagar. Detta sammantaget gör det onödigt svårt att tillgodogöra sig
lagens innehåll. I stället bör - som utredningen föreslagit - hela bestäm-
melserna skrivas ut, även om detta medför viss upprepning. Vapenlagen
bör alltså i huvudsak fa den disposition som utredningen föreslagit.
För att göra lagtexten mindre detaljerad och mer lättillgänglig har
utredningen föreslagit att regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer bemyndigas att meddela föreskrifter om förhållanden som i
dag regleras i lagen. Detta gäller regler om undantag från kravet på
vapentillstånd i vissa fall för vapen som överlämnats från staten och om 54
skrotning av skjutvapen samt bestämmelserna om att andra än polismän
i vissa fall far ta hand om skjutvapen och ammunition eller ta sådan Prop. 1995/96:52
egendom i beslag. Utredningen har gjort samma bedömning beträffande
den anmälningsskyldighet till polismyndigheten som i vissa fall skall
gälla för läkare som ansvarar för den psykiatriska vården av vissa
patienter som kan tänkas inneha skjutvapen. Regeringen ansluter sig till
utredningens principiella utgångspunkt. Vi anser dock att de sist nämnda
bestämmelserna, som i dag återfinns i 32, 41 respektive 46 § vapen-
lagen, är av sådan beskaffenhet att de bör meddelas i lag. Bestämmelsen
om läkares anmälningsskyldighet bör tas in en särskild paragraf i kapitel
sex i förslaget till ny vapenlag. De två andra bestämmelserna bör tas in
i de paragrafer i förslaget till ny vapenlag, som motsvarar respektive
paragraf i den nuvarande lagen.
Som vi anfört under avsnitt 5.6 föreslår vi att regeringen bemyndigas
att meddela föreskrifter om överföring av skjutvapen och ammunition
från Sverige till andra länder. I enlighet härmed föreslår vi att också de
bestämmelser som i dag finns i 22 § andra och tredje styckena och 28 b
§ vapenlagen, och som gäller utförsel av skjutvapen till ett land som har
tillträtt den europeiska vapenkonventionen, eller utlåning av skjutvapen
till en person bosatt inom ett sådant land, ersätts med bemyndigande för
regeringen att meddela nödvändiga föreskrifter. Därigenom kan samtliga
bestämmelser som gäller överföring av skjutvapen enligt vapenlag-
stiftningen till andra länder samlas i en författning.
Länsrätten i Stockholms län har anfört att utredningen inte synes ha
underkastat sitt förslag till ny vapenlag tillräcklig analys ur norm-
givnings- eller normprövningssynvikel. Därvid har länsrätten ifrågasatt
om regelsystemets utformning i alla avseenden står i överensstämmelse
med regeringsformens krav på att vissa bestämmelser skall meddelas i
lag samt kraven i den europeiska konventionen för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna att inskränkningar i
skyddet av äganderätten skall stå i överensstämmelse med lag samt
uppfylla rimliga krav på tillgänglighet och förutsebarhet. Länsrätten har
som exempel anfört 2 kap. 3 och 4 §§ i utredningens förslag och
påpekat att dessa bestämmelser inte säger något om de personliga
kvalifikationer, dvs. omdöme, ålder, laglydnad och pålitlighet, som krävs
för att komma i åtnjutande av vapentillstånd. Mot bakgrund härav har
länsrätten ifrågasatt om de föreskrifter och allmänna råd som ligger till
grund för beviljande av vapentillstånd innehåller villkor och begräns-
ningar utöver vad som kan inrymmas i bestämmelserna i vapenlagen och
därför möjligen enligt 11 kap. 14 § regeringsformen inte skall tillämpas.
Regeringen delar inte länsrättens bedömning. I vapenlagen, såväl i
dess gällande lydelse som i vårt förslag, definieras på ett klart sätt
omfattningen av tillståndsplikten vad gäller innehav, införsel och handel
med skjutvapen och ammunition. Vidare anges på ett övergripande sätt
vilka kriterier som skall vara vägledande vid tillståndsprövningen. De
närmare bestämmelserna om vilka krav som skall gälla för tillstånd
meddelas med stöd av bemyndigande av regeringen och, efter vidare-
delegation från regeringen, av Rikspolisstyrelsen. Dessa bestämmelser
innebär inte någon ytterligare inskränkning av den enskildes frihet, 55
utöver vad som följer av lagen. Regeringen är av den uppfattningen att
det i vårt förslag klart framgår att de förutsättningar för tillstånd som Prop. 1995/96:52
anges i författningstexten inte på ett uttömmande sätt reglerar när
tillstånd skall beviljas. En sådan ordning hade knappast heller varit
möjlig eftersom den skulle kräva en mycket hög detaljeringsgrad med
uppenbar risk för att utelämnande av vissa kriterier som inte kan
förutses skulle kunna leda till oönskade resultat. Alternativet till den
nuvarande uppbyggnaden av regelsystemet är en ökad skönsmässighet
vid prövningen hos tillståndsmydigheten. En sådan hade inneburit
minskad förutsebarhet för den enskilde. De kompletterande bestämmelser
om vilka förutsättningar som skall vara uppfyllda för att tillstånd skall
beviljas publiceras i Svensk författningssamling respektive Rikspolis-
styrelsens författningssamling och är således tillgängliga för envar.
I övrigt har från remissinstanserna föreslagits en rad språkliga och
systematiska ändringar i förhållande till utredningens förslag. Vi har på
grundval bl.a. av dessa synpunkter gjort ett antal justeringar av
utredningens förslag till lagtext, dels i fråga om språket, dels i fråga om
dispositionen. Vissa av ändringarna innebär att vårt förslag ligger
närmare den gällande lagtexten än vad utredningen föreslår. I allt
väsentligt har vi dock behållit den av utredningen föreslagna strukturen
och språkliga utformningen.
Vissa av de ändringar som har föreslagits av remissinstanserna
förutsätter överväganden beträffande lagens materiella innehåll. Detta
gäller bl.a. definition och klassindelning av skjutvapen i förhållande till
krigsmateriel samt frågan hur de sammanslutningar som kan beviljas
tillstånd att inneha skjutvapen och ammunition skall avgränsas. Det har
inte ingått i utredningens uppdrag att närmare överväga dessa frågor och
något fullständigt underlag för att ta ställning till förslagen finns därför
inte att tillgå. Vi föreslår därför att den nuvarande lagtexten överförs
oförändrad, eller endast språkligt förändrad i dessa delar. Det kan
emellertid finnas anledning att i annat sammanhang återkomma till de
frågor som remissinstanserna väckt.
I samband med den språkliga och systematiska genomgången av
lagtexten har vi dock särskilt uppmärksammat en fråga som även har
viss materiell betydelse. Enligt 4 § vapenlagen (1 kap. 7 § förslaget till
ny vapenlag) gäller endast några uppräknade bestämmelser i vapenlagen
för vissa projektiler, patroner och patronhylsor som anges i paragrafen.
Dessa bestämmelser avser förvaring, omhändertagande, inlösen och
förverkande. Emellertid hänvisas inte till bestämmelserna om tillstånd till
innehav, införsel eller handel. Detta innebär att de angivna föremålen
fritt far förvärvas och innehas av envar. Det kan mot bakgrund härav
från systematisk synpunkt ifrågasättas om några bestämmelser alls i
vapenlagen bör vara tillämpliga på dessa föremål. Exempelvis syftar
förvaringsbestämmelsema ju främst till att hindra att personer som inte
har rätt att inneha skjutvapen eller ammunition skall komma över sådan
egendom. Dessa bestämmelser fyller knappast någon funktion för
egendom som far innehas av envar. Samma sak kan sägas om
bestämmelserna om omhändertagande, förverkande och inlösen. När det
gäller förverkande bör dock påpekas att det här endast är fråga om 56
förverkande enligt vapenlagen. Om de aktuella projektilerna skulle
komma till användning vid brott mot brottsbalken, eller befaras komma Prop. 1995/96:52
till brottslig användning, kan förverkande ske med stöd av
bestämmelserna i 36 kap. brottsbalken. Vi föreslår med hänsyn härtill att
de angivna föremålen helt undantas från vapenlagens tillämpnings-
område. I enlighet med vad Statens kriminaltekniska laboratorium anfört
bör paragrafen därutöver ändras så att den även omfattar projektiler
avsedda för kolsyrevapen. Sådana projektiler torde redan i dag uppfattas
som tillståndsfria enligt bestämmelsen. Ändringen utgör endast en
anpassning härtill.
Lagrådet har bl.a. ifrågasatt om den särreglering beträffande åter-
utförsel m.m. av skjutvapen som finns i 17 § vapenlagen (2 kap. 15 §
förslaget till ny vapenlag) alltjämt är motiverad. Därvid hänvisar
Lagrådet till att det sedan länge finns generella bestämmelser om
förfarandet med varor som inte far föras in till riket, bl.a. i lagen
(1973:980) om transport, förvaring och förstöring av införselreglerade
varor, m.m. Lagrådet förordar att det övervägs om inte paragrafen kan
utgå.
Regeringen finner med hänsyn bl.a. till att lagen om transport, för-
varing och förstöring av införselreglerade varor, m.m. inte gäller vid
införsel av gemenskapsvaror från ett annat land inom EU att
bestämmelserna i 17 § vapenlagen för närvarande inte kan utgå. Om
bestämmelserna bör samordnas med den generella regleringen av
förfarandet med införselreglerade varor far övervägas vid senare tillfälle.
Lagrådet har vidare anfört att den föreslagna placeringen av
motsvarigheten till bestämmelsen i 47 § vapenlagen (2 kap. 17 §
förslaget till ny vapenlag) blir missvisande med hänsyn till
bestämmelsens innehåll. Paragrafen, som reglerar även annan
registrering än sådan som avser tillståndspliktiga vapeninnehav var i det
remitterarde förslaget placerat under kapitelrubriken ”Tillstånd” och
underrubriken ”Register över vapeninnehav”. Lagrådet har som en
möjlighet föreslagit att bestämmelsen tas in i ett nytt kapitel med
rubriken Register över vapeninnehav och beslut.
Enligt vår mening bör emellertid bestämmelsen stå kvar i 2 kap. i
förslaget till ny vapenlag, vilket kapitel reglerar de flesta av de tillstånd
och beslut som skall registreras. För att tillgodose det behov av
förtydligande som Lagrådet pekat på bör det vara tillräckligt att
kapitelrubriken och underrubriken ändras till ”Tillstånd och register”
respektive ”Register över vapeninnehav och beslut”.
När det gäller lagtextens utformning i övrigt redovisas våra över-
väganden i de avsnitt som behandlar respektive sakområde samt i
författningskommentaren.
57
Regeringens förslag: Polismyndighetens beslut enligt vapenlagen
skall fa överklagas till länsrätten. Kammarrätten skall pröva ett
överklagande från länsrätten endast om kammarrätten meddelat
prövningstillstånd.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens såvitt avser
instansordningen och krav på prövningstillstånd for överklagande av
beslut att avslå en ansökan om vapentillstånd eller om tillstånd att driva
yrkesmässig handel, beslut att återkalla ett sådant tillstånd samt beslut i
fråga om inlösen av vapen och ammunition. Övriga beslut bör enligt
utredningen liksom för närvarande fa överklagas till länsstyrelsen, vars
beslut inte bör få överklagas. Utredningen anser inte att en tvåparts-
process bör införas när det gäller vapenärenden.
Remissinstanserna :Det flesta remissinstanserna tillstyrker utred-
ningens förslag eller lämnar det utan erinran. Karlstads tingsrätt anser
att även polismyndighetens beslut att avslå ansökningar om ammuni-
tionstillstånd, införsel- och lånetillstånd samt tillstånd att få ändra
skjutvapen bör kunna bli föremål för domstolsprövning. Kammarrätten i
Göteborg anser att alla beslut av polismyndigheten i vapenärenden skall
kunna överklagas till länsrätten samt att polismyndigheten skall inta
ställning som part i målet vid förvaltningsdomstolen. Länsrätten i
Kalmar län anser att även beslut om omhändertagande av vapen och
ammunition bör få överklagas till länsrätten samt att en tvåpartsprocess
bör införas vid förvaltningsdomstolen. Länsrätten i Stockholms län anser
att även polismyndighetens beslut om tillstånd till införsel av vapen till
Sverige bör kunna bli föremål för domstolsprövning. Sveriges
domareförbund anser att en tvåpartsprocess bör införas i vapenmål
medan Sveriges advokatsamfund anser att frågan bör utredas närmare.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 42 § vapenlagen får en
polismyndighets beslut i ett vapenärende överklagas hos länsstyrelsen. I
den utsträckning som framgår av paragrafens andra stycke får
länsstyrelsens beslut överklagas till kammarrätten. Detta gäller läns-
styrelsens beslut i fråga om vapenhandlartillstånd, återkallelse av vapen-,
ammunitions- eller vapenhandlartillstånd och om inlösen av vapen eller
ammunition. Länsstyrelsens beslut i andra vapenärenden får enligt 42 §
tredje stycket vapenlagen inte överklagas. Detta gäller länsstyrelsens
beslut om avslag på ansökan om vapen-, ammunitions-, införsel- eller
lånetillstånd, avslag på ansökan om att få ändra skjutvapen, beslut om
särskilda förvaringsföreskrifter, beslut om förvaring hos myndighet,
beslut att omhänderta vapen, förlängning av frist för bl.a. skrotning,
anmaning att lämna vapen och beslut om förordnande av provledare.
Om en polismyndighet finner att dess beslut är uppenbart oriktigt på
grund av nya omständigheter eller av annan anledning, skall polis-
myndigheten ändra beslutet, om det kan ske snabbt och enkelt och utan
Prop. 1995/96:52
58
att det blir till nackdel för någon enskild part. Detta följer av 27 § Prop. 1995/96:52
förvaltningslagen (1986:223) och gäller oavsett om beslutet överklagats
eller inte. Vissa närmare angivna undantag från skyldigheten att
ompröva beslut föreskrivs dock i paragrafen.
Även i fall där länsstyrelsens beslut enligt vapenlagen inte far
överklagas kan en domstolsprövning under vissa förutsättningar ändå
komma till stånd med tillämpning av den tidsbegränsade lagen
(1988:205) om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut. I 1 § föreskrivs
bl.a. att kammarrätten, på ansökan av en enskild part i ett sådant för-
valtningsärende hos en förvaltningsmyndighet som rör något förhållande
som avses i 8 kap. 2 eller 3 § regeringsformen, skall pröva om
avgörandet i ärendet strider mot någon rättsregel på det sätt som
sökanden angivit eller som i övrigt klart framgår av omständigheterna i
ärendet. Vidare föreskrivs att rättsprövning kan gälla endast sådana
beslut som innebär myndighetsutövning mot den enskilde, annars kan
prövas av domstol endast efter ansökan om resning och inte skulle ha
kunnat överprövas i annan ordning. Åtminstone länsstyrelsens beslut om
avslag på ansökan om vapentillstånd torde omfattas av möjligheten till
rättsprövning.
Bestämmelserna om rättsprövning har tillkommit för att uppfylla
Sveriges åtaganden enligt den europeiska konventionen angående skydd
för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. I artikel
6:1 i konventionen sägs bl.a. att envar skall, när det gäller att pröva hans
civila rättigheter och skyldigheter eller anklagelse mot honom för brott,
vara berättigad till rättvis och offentlig rättegång inom skälig tid och
inför en oavhängig och opartisk domstol som upprättats enligt lag.
I samband med tillkomsten av lagen om rättsprövning uttalade
föredragande statsrådet (prop. 1987/88:69 s. 21) att det angivna
tillämpningsområdet med bred marginal täcker det som rimligen kan
falla under konventionens begrepp ”civila rättigheter och skyldigheter”.
Vid en förlängning av lagens giltighetstid anförde föredragande
statsrådet (prop. 1990/91:176 s. 8) dock att arbetet med den översyn av
olika författningar som bl.a. syftar till att svensk rätt skall tillgodose
Europakonventionens krav på tillgång till domstolsprövning ännu inte
avslutats samt att resultatet kan komma att inverka på lagens tillämp-
ningsområde. Enligt lagens nuvarande lydelse är den tidsbegränsad till
utgången av år 1997.
Instansordningen
Frågor om instansordningen och om partsställningen vid överklagande
av förvaltningsbeslut har behandlats av Domstolsutredningen i
betänkandet Domstolarna inför 2000-talet Arbetsuppgifter och för-
faranderegler (SOU 1991:106). Utredningen har som en principiell
utgångspunkt anfört att den första domstolsprövningen av ett för-
valtningsärende alltid skall ske i länsrätt. Utredningen har därför före-
slagit att länsrätt i princip skall vara första domstolsinstans i samtliga
måltyper där kammarrätt i dag har denna funktion och anfört att det bör $$
krävas starka skäl for att frångå denna princip. Följaktligen har Prop. 1995/96:52
utredningen föreslagit att länsrätten blir första domstolsinstans även i
vapenmål. Domstolsutredningens förslag har remissbehandlats och i
denna del genomgående fatt ett positivt mottagande.
Föredragande statsrådet anförde i 1993 års budgetproposition (prop.
1992/93:100 bil. 3 s. 25) att hon ansåg Domstolsutredningens
principiella utgångspunkt vara riktig och att tyngdpunkten i rättsskip-
ningen skall ligga i första instans inom de allmänna förvaltnings-
domstolarna, men att en ändrad instansordning inte behöver gälla alla
måltyper. Riksdagen godkände på regeringens hemställan detta såsom en
allmän riktlinje (bet. 1992/93:JuU24, rskr. 1992/93:289). Domstols-
utredningens förslag, att länsrätt i stället för kammarrätt skall vara första
domstolsinstans har därefter genomförts etappvis. I en första etapp
flyttades bl.a. studiestödsmål och kriminalvårdsmål ned till länsrätt
(prop. 1993/94:133, bet. 1993/94:JuU24, rskr. 1993/94:319). I samma
lagstiftningsärende gavs länsrätt en generell behörighet att pröva mål
som första domstolsinstans om ärendet skall överklagas till allmän
förvaltningsdomstol, jfr. 14 § lagen (1971:389) om allmänna förvalt-
ningsdomstolar. I en andra etapp, som trädde i kraft den 1 april 1995,
flyttades ett stort antal andra måltyper ned till länsrätt som första dom-
stolsinstans (prop. 1994/95:27, bet. 1994/95 :JuU6, rskr. 1994/95:165).
Regeringen föreslår nu i en proposition att såsom en tredje etapp
resterande måltyper, med något undantag, flyttas ned från kammarrätt
till länsrätt (prop. 1995/96:22). Enligt vår mening finns ingenting som
talar emot att nu genomföra Domstolsutredningens förslag även på
vapenlagens område. Länsrätten bör alltså vara första domstolsinstans
även i vapenmål.
Vapenlagsutredningen har föreslagit att när möjlighet till domstols-
prövning finns bör polismyndighetens beslut överklagas direkt till
länsrätten och länsstyrelsen således uteslutas ur instanskedjan. En sådan
ordning följer enligt regeringens mening inte nödvändigtvis av
nedflyttningen av mål från kammarrätten till länsrätten. Det vore i och
för sig möjligt att behålla länsstyrelserna som första instans när det
gäller överklagande av polismyndighetens beslut enligt vapenlagen.
Länsstyrelserna fyller väl de krav på sakkunskap och kompetens som
man kan ställa på prövningen av dessa ärenden. Nedflyttningen av
vapenmålen från kammarrätten innebär emellertid en förlängning av
instanskedjan, som i detta fall måste vägas mot såväl kostnadsaspekterna
som mot intresset av att kunna uppnå ett slutligt avgörande inom rimlig
tid. Därvid uppkommer frågan om det är nödvändigt att ett ärende enligt
vapenlagen kan prövas av både länsstyrelse och länsrätt. Till skillnad
från många andra av de överklaganden som handläggs av länsstyrelserna
innehåller vapenärendena relativt renodlade frågor om rättstillämpning
där länsstyrelsernas särskilda sakkunskap eller möjligheter till tvär-
sektoriella bedömningar inte gör sig särskilt gällande. Det bör därför
vara tillräckligt att vapenärendena prövas av länsrätten och att
länsstyrelsen således utesluts ur instansordningen. Regeringen instämmer
i utredningens bedömning i denna del.
60
Enligt utredningens förslag skulle alltså de ärendetyper som i dag far
överklagas från länsstyrelsen till kammarrätten överklagas direkt från
polismyndigheten till länsrätten. Ytterligare en ärendetyp nämligen
polismyndighetens beslut att avslå en ansökan om vapentillstånd skulle
överklagas på samma sätt.
Övriga polismyndighetens beslut i vapenärenden skulle enligt
utredningens förslag liksom i dag överklagas till länsstyrelsen utan
möjlighet till annan domstolsprövning än den som följer av lagen om
rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut. Regeringen anser att en sådan
lösning som utredningen föreslår vore mindre lämplig eftersom den
skulle innebära två olika instansordningar för vapenärenden vilket inte
minst för den enskilde vapenägaren skulle vara opraktiskt. Vidare är den
prövning som sker i olika typer av vapenärenden många gånger likartad.
Således måste i princip samma bedömning göras av en persons
lämplighet när fråga är om tillstånd till innehav av skjutvapen som när
det gäller tillstånd till införsel av vapen för jakt eller tävling i Sverige.
Praktiska skäl talar också för att t.ex. ett beslut om omhändertagande av
ett skjutvapen skall överklagas till samma instans som har att handlägga
ett överklagande av ett beslut om återkallelse av tillståndet att inneha
vapnet i fråga. Därtill kommer att det inte kan uteslutas att det även
bland de ärenden som enligt utredningens förslag skall överklagas till
länsstyrelsen kan förekomma frågor som berör en enskilds civila
rättigheter i Europakonventionens mening. Även med beaktande av
möjligheten till rättsprövning enligt lagen om rättsprövning av vissa
förvaltningsbeslut finns mycket som talar för att också dessa ärenden bör
omfattas av en instansordning där domstol ingår. Regeringen anser på nu
anförda skäl att samtliga ärendetyper enligt vapenlagen bör kunna
överklagas till länsrätt.
Prövningstillstånd
Enligt en ny bestämmelse i förvaltningsprocesslagen (1971:291), 34 a §
som trädde i kraft den 1 oktober 1994, far i de fall det särskilt före-
skrivits kammarrätten pröva ett överklagande från länsrätten endast om
kammarrätten har meddelat prövningstillstånd. Prövningstillstånd får
enligt andra stycket i paragrafen meddelas om det är av vikt för ledning
av rättstillämpningen att överklagandet prövas av högre rätt, anledning
förekommer till ändring i det slut vartill länsrätten kommit eller det
annars finns synnerliga skäl att pröva överklagandet. Regeringen anförde
(prop. 1993/94:133 s. 33 ) i propositionen som låg till grund för in-
förande av bestämmelsen bl.a. att nedflyttningen av måltyper till
länsrätten kommer att förlänga instanskedjoma i förvaltningsmål samt att
detta kommer att medföra att det dröjer längre innan det finns ett slutligt
avgörande i de mål som överklagas. Det är, menade regeringen, en
fördel både för samhället och för de enskilda om handläggningen av
målen inte drar ut alltför mycket på tiden. Regeringen ansåg också att ett
system med prövningstillstånd även i kammarrätt skapar möjligheter att
bättre och mer effektivt utnyttja de resurser som finns.
Prop. 1995/96:52
61
Krav på prövningstillstånd i kammarrätten har i princip undantagslöst
föreskrivits i samband med att olika måltyper enligt vad ovan sagts har
flyttats ned från kammarrätt till länsrätt. Vapenmålen skiljer sig inte på
något väsentligt sätt till sin natur från de övriga måltyper som
fortsättningsvis skall överklagas från förvaltningsmyndigheten till
länsrätten. Regeringen delar också Vapenlagsutredningens uppfattning att
det inte är rimligt att ett vapenärende fullt ut skall kunna prövas först av
polismyndigheten och därefter av två domstolar med möjlighet till
prövningstillstånd i Regeringsrätten. I den nya vapenlagen bör därför
införas en bestämmelse om att prövningstillstånd krävs vid överklagande
till kammarrätten. Av förvaltningprocesslagen följer att kammarrättens
beslut att inte meddela prövningstillstånd kan överklagas till
Regeringsrätten. Om kammarrätten beviljar prövningstillstånd, far enligt
33 § tredje stycket förvaltningsprocesslagen det beslutet inte överklagas.
Prop. 1995/96:52
Partsställningen i vapenärenden
Frågan om partsställningen i vapenärenden har behandlats av 1987 års
vapenutredning i betänkandet Översyn av vapenlagstiftningen (SOU
1989:44). Utredningen föreslog att Rikspolisstyrelsen skulle ges rätt att
överklaga alla beslut enligt vapenlagen, om det var av vikt för
rättstillämpningen eller annars från allmän synpunkt att saken prövades
av högre instans. Syftet bakom förslaget var bl.a. att försöka
åstadkomma en enhetligare praxis i vapenärenden. Något förslag av det
innehåll som utredningen förordat lades emellertid inte fram. Före-
dragande statsrådet anförde (prop. 1990/91:130 s. 51) bl.a. att Riks-
polisstyrelsen på ett lika ändamålsenligt men mindre kostsamt sätt kan
medverka till en enhetlig rättstillämpning genom att följa utvecklingen
av överklagade ärenden och sprida information om betydelsefulla
avgöranden från såväl länsstyrelsen som förvaltningsdomstolar.
Vapenlagsutredningen har ställt sig avvisande till möjligheten att ge
Rikspolisstyrelsen eller den polismyndighet som fattat beslut i ärendet
rätt att överklaga. Att göra vapenmålen till en tvåpartsprocess skulle
enligt utredningens uppfattning i onödan göra handläggningen tyngre,
mer omständlig och tidskrävande samt mer kostsam, utan att på samma
gång medföra några beaktansvärda fördelar. Utredningen anför bl.a. att
polismyndigheten har möjlighet att framföra synpunkter på ett
vapenärende i samband med omprövningförfarandet vid ett överklagat
beslut samt att domstolen alltid har möjlighet att begära in yttrande från
polismyndigheten eller Rikspolisstyrelsen.
Regeringen förslår emellertid - i den ovannämnda propostionen om
genomförande av Domstolsutredningens förslag om instansordning (prop.
1995/96:22) - att det i förvaltningsprocesslagen skall föras in en
generell regel om att den myndighet som först har beslutat i ett ärende
skall vara motpart till den enskilde vid ett överklagande. Bestämmelsen
är avsedd att tillämpas om inget annat är föreskrivet i den speciella
lagstiftning som reglerar måltypen i fråga. För vapenärenden innebär
förslaget att, om inte annat föreskrivs i vapenlagen, polismyndigheten
alltid blir motpart till den enskilde vid ett överklagande till länsrätten. Prop. 1995/96:52
Av allmänna processrättsliga regler följer att polismyndigheten
därigenom även far rätt att överklaga länsrättens beslut om det går
myndigheten emot.
Genom den nu skisserade ordningen tillgodoses önskemålen från de
remissinstanser som förordat införandet av en tvåpartsprocess i vapen-
målen. Vidare kan ett sådant system antas gagna effektiviteten och leda
till processekonomiska fördelar hos domstolarna. Genom att ge polis-
myndigheten rätt att överklaga länsrättens beslut ökar också möjlig-
heterna att få till stånd vägledande avgöranden och att rätta till enskilda
beslut som framstår som felaktiga från samhällets utgångspunkt.
Den eventuella ökning av polismyndigheternas arbetsbörda som kan
bli följden av att en tvåpartsprocess införs skall inte överdrivas. I de fall
det inte finns anledning att ändra polismyndighetens överklagade beslut,
kan länsrätten enligt förvaltningsprocesslagen fastställa beslutet utan
vidare kommunikation med polismyndigheten. Regeringen har i den
ovan nämnda lagrådsremissen om ändring i förvaltningsprocesslagen
också föreslagit att en bestämmelse införs som ger vidgade möjligheter
att i vissa fall ändra polismyndighetens beslut utan föregående
skriftväxling, nämligen när sådan är onödig. Den ökade arbetsbelastning
som tvåpartsprocessen ändå kan antas medföra för polismyndigheterna
får enligt vår mening anses uppvägas av de fördelar från effektivitets-
synpunkt som en bättre prejudikatbildning på vapenområdet innebär.
Regeringens bedömning: Lasersikten bör inte omfattas av
vapenlagen.
Utredningens förslag: Utredningen föreslår att lasersikten skall
omfattas av vapenlagen och att tillstånd skall krävas för innehav.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker utredningens
förslag eller lämnar det utan erinran. Några remissinstanser pekar på
gränsdragningssvårigheter mellan lasersikten och andra laseranordningar.
Riksåklagaren ifrågasätter om den föreslagna utvidgningen är nödvändig
medan Överåklagaren vid Åklagarmyndigheten i Stockholm, Rikspolis-
styrelsen och Polismyndigheten i Helsingborg avstyrker förslaget med
motiveringen att en tillståndsplikt inte är nödvändig. Statens kriminal-
tekniska laboratorium har ställt sig tveksam till förslaget och bl.a. anfört
att en tillståndsfri laserpekare kan vara lika användbar som riktmedel
samt att lasersikten kan vara svåra att särskilja från laserpekare .
Skälen för regeringens bedömning: Av 1 och 2 §§ vapenlagen (1
kap. 2-4 §§ förslaget till ny vapenlag) framgår vilka föremål som är att
63
betrakta som skjutvapen och som således är tillståndspliktiga enligt Prop. 1995/96:52
vapenlagen. Inga sikten omfattas av tillståndsplikten.
Ett lasersikte är ett riktmedel som kan monteras på olika typer av
skjutvapen. Det är så konstruerat att det sänder en kompakt ljusstråle i
vapnets skottriktning. Ljusstrålen skapar en lysande röd punkt på det
föremål den träffar. Det är meningen att siktet skall ställas in så att den
röda punkten överensstämmer med den punkt där ett skott från vapnet
träffar. Den röda punkten blir svagare på längre avstånd. För att den
skall kunna ses kan därför en kikare ingå i siktet. Strålen reflekteras
också olika bra beroende på vilket material den träffar. Förutsatt att
lasersiktet används under sådana förhållanden att den röda punkten kan
ses med blotta ögat, innebär lasersiktet att skytten inte behöver hålla
vapnet vid ögat för att kunna rikta det mot målet.
Utredningen har uppmärksammat att lasersikten marknadsförs i
Sverige och att det därvid åberopas många användningsområden, t.ex.
träning, utbildning, jakt och säkerhetsändamål.
Laser omfattas av strålskyddslagen (1988:220). Beroende på strål-
skyddsegenskapema delas laseranordningar in i olika klasser. För de
högre klasserna gäller krav på tillstånd, bl.a. för innehav. De lasersikten
som finns i handeln är emellertid enligt utredningen klassade i någon av
de lägsta klasserna och är i princip ofarliga for ett oskyddat öga.
Utredningen motiverar sitt förslag med att det inte råder någon tvekan
om att lasersikten kan användas vid allvarlig brottslighet och att
samhällets uppmärksamhet därför är påkallad. Flera remissinstanser har
avstyrkt förslaget bl.a. med motiveringen att lasersikten inte utgör något
problem från polisiär synpunkt samt att gränsdragningssvårigheter kan
uppstå i förhållande till laserinstrument som används för andra ändamål,
t.ex. en laserpekpinne för overheadbilder eller laser för industriellt bruk.
Statens kriminaltekniska laboratorium har ställt sig tveksam till förslaget
och därvid påpekat bl.a. att användbarheten av ett lasersikte är störst på
korta avstånd och under dåliga ljusförhållanden. I sådana sammanhang
är enligt laboratoriet en tillståndsfri laserpekare lika användbar.
Laboratoriet har även påpekat att lasersikten kan vara svåra att särskilja
från laserpekare och att lagförslaget därför inte skulle uppnå den verkan
som eftersträvades.
Med hänsyn bl.a. till vad Statens kriminaltekniska laboratorium anfört
om gränsdragningsproblem till instrument som rimligen inte bör falla
inom vapenlagstiftningens område och möjligheten att ersätta lasersikten
med annan liknande laserutrustning, anser regeringen att utredningens
förslag i denna del inte bör genomföras. Regeringen avser dock att
mycket noga följa utvecklingen på detta område och återkomma till
riksdagen om det skulle visa sig att det finns ett mer påtagligt behov av
att kräva tillstånd för innehav av lasersikten.
64
Prop. 1995/96:52
Regeringens förslag: Tillstånd skall undantagsvis kunna meddelas
för skjutning med samlarvapen och andra vapen för vilka tillstånd
till innehav meddelats för annat ändamål än skjutning.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser antingen tillstyrker
förslaget eller lämnar det utan erinran. Svenska Vapenstiftelsen ställer sig
dock kritisk till vissa av utredningens uttalanden om hur dispens-
möjligheten skall tillämpas.
Skälen för regeringens förslag: Tillstånd till innehav av skjutvapen
kan enligt 9 § vapenlagen (2 kap. 3 § förslaget till ny vapenlag)
meddelas - utöver de fall då sökanden har behov av vapnet för skjutning
- för vapen som har prydnadsvärde, samlarvärde eller särskilt affektions-
värde. I dessa fall far vapnet inte användas för skjutning.
Den som ansöker om tillstånd att inneha ett vapen för skjutning skall
enligt 5 § vapenförordningen visa sig kunna handha ett sådant vapen
som ansökan avser. Detta gäller inte om ansökan avser innehav för annat
ändamål, t.ex. att vapnet skall ingå i en samling. Enligt Rikspolis-
styrelsens föreskrifter och allmänna råd till vapenlagstiftningen måste
särskilda krav ställas på vapensamlares personliga kvalifikationer. Det
bör vidare stå klart att vederbörande har ett seriöst intresse för
verksamheten (RPS FS 1992:2 FAP 551-3). Den som har fatt tillstånd
att inneha samlarvapen har emellertid inte behövt visa att han kan
handha vapen praktiskt på ett sådant sätt som avses i 5 § vapen-
förordningen. Huvudregeln bör därför liksom för närvarande vara att när
tillstånd till innehav av ett vapen meddelats för annat ändamål än
skjutning, dvs. för ett vapen som har huvudsakligen samlarvärde,
prydnadsvärde eller särskilt affektionsvärde, far vapnet inte användas för
skjutning.
Däremot bör det inte finnas något hinder mot att i undantagsfall tillåta
skjutning med sådana vapen. Detta bör främst gälla när det föreligger
intresse från vapenteknisk synpunkt. Vi föreslår därför i likhet med
utredningen att en dispensmöjlighet införs. Denna avser i första hand
samlarvapnen. Det kan emellertid inte uteslutas att det någon gång kan
finnas skäl att också meddela tillstånd till skjutning med ett vapen som
har huvudsakligen prydnadsvärde eller särskilt affektionsvärde för
innehavaren. Dispensmöjligheten bör därför gälla generellt.
Frågan om utfärdande av tillstånd till skjutning behandlas närmare i
författningskommentaren (avsnitt 15).
65
5 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 52
Prop. 1995/96:52
Regeringens förslag: En tillståndspliktig vapendel som är försliten
eller på annat sätt obrukbar skall få bytas mot en ny likadan, under
förutsättning att den gamla skrotas. Bytet skall anmälas till
polismyndigheten.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som har yttrat sig
antingen tillstyrker utredningens förslag eller lämnar det utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 1 § vapenlagen (1 kap. 3 § f
förslaget till ny vapenlag) skall vad som i lagen sägs om skjutvapen
också gälla bl.a. pipor till skjutvapen. Det innebär bl.a. att den som vill
inneha en extra pipa till ett vapen utöver tillståndet för själva vapnet
även måste söka tillstånd för den extra pipan. Om den ordinarie pipan
till vapnet förslits eller på annat sätt blir obrukbar, far den enligt 24 §
vapenlagen (4 kap. 2 § förslaget till ny vapenlag) utan särskilt tillstånd
bytas ut mot en ny likadan. Om däremot en extrapipa blir sliten eller på
annat sätt obrukbar erfordras ett nytt vapentillstånd för att byta ut den.
Särskilt när det gäller skjutvapen som är så konstruerade att skytten själv
på ett enkelt sätt kan byta pipa är denna skillnad enligt vår mening svår
att motivera.
En pipa eller en annan vapendel, som på grund av slitage eller på
annat sätt blivit obrukbar och därför bytts ut, bör skrotas. Med skrotning
av skjutvapen eller tillståndspliktig vapendel avses enligt Rikspolis-
styrelsens föreskrifter och allmänna råd till vapenlagstiftningen att
vapnet eller vapendelen förstörs så att ingen vital del kan komma till
användning igen (RPS FS 1992:2 FAP 551-3).
Om en extra vapendel, som alltså kräver särskilt tillstånd till innehav,
byts ut, kommer vapendelen inte längre att vara identisk med den
vapendel som tillståndet avser. Detta har betydelse med hänsyn till att
vapendelens nummer normalt finns angivet i tillståndsbeviset. Genom att
föreskriva att utbytet skall anmälas till polismyndigheten kan emellertid
myndighetens kontroll över vapeninnehavet ändå upprätthållas. Detta
gäller särskilt som intyg enligt Rikspolisstyrelsens föreskrifter skall
utfärdas över skrotningen för efterföljande ändring i vapenregistret. Den
som tar emot vapen för skrotning skall också, enligt 40 § vapen-
förordningen, föra förteckning över mottagna vapen.
Vi föreslår mot bakgrund härav att den som låter skrota en vapendel,
för vilken särskilt tillstånd meddelats, skall fa anskaffa en ny likadan i
utbyte, utan att ansöka om nytt vapentillstånd. Bytet skall dock anmälas
till polismyndigheten som därvid skall utfärda ett nytt tillståndsbevis.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer far enligt
25 b § vapenlagen (11 kap. 2 § d förslaget till ny vapenlag) utfärda
närmare föreskrifter om själva förfarandet.
66
Prop. 1995/96:52
Regeringens bedömning: Någon ändring av tillståndsplikten för
signalvapen bör inte göras.
Utredningens bedömning överensstämmer i sak med regeringens.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som har yttrat sig i
denna del antingen instämmer i utredningens bedömning eller lämnar
den utan erinran.
Skälen för regeringens bedömning: Utredningen har behandlat
frågan om tillståndsplikten för signalvapen med anledning av en
skrivelse till regeringen, som har överlämnats till utredningen. I
skrivelsen föreslås att en viss nödsignalsutrustning som laddas med
patroner skall kunna innehas utan särskilt tillstånd.
Sedan den 1 januari 1988 (SFS 1987:1008) gäller enligt 1 § vapen-
lagen (1 kap. 3 § förslaget till ny vapenlag) reglerna för skjutvapen
också signalvapen som laddas med patroner. I samband med att förslaget
till ändring lades fram anförde föredragande statsrådet (prop.
1986/87:154 s. 11) bl.a. att möjligheterna att missbruka dessa
anordningar är stor, att det förekommer att de manipuleras så att skarpa
skott kan avlossas och att de också, när de används för sitt egentliga
ändamål, kan vara farliga med hänsyn till risken att någon träffas av en
utskjuten signal- eller lysprojektil. Föredragande statsrådet anförde att
behovet av signalanordningar i stor utsträckning kan tillgodoses genom
olika pyrotekniska produkter, men att tillstånd att inneha signalvapen
givetvis bör kunna beviljas för seriös användning. Tillståndsplikten
bedömdes därför inte medföra några större olägenheter för allmänheten.
Vi instämmer i den bedömning som sålunda gjordes när tillståndsplikten
infördes och anser inte att någon omständighet framkommit som bör
föranleda någon annan bedömning.
Regeringens förslag: Sådana sprayer avsedda för självförsvar som
innehåller tårgas eller andra tårretande ämnen skall omfattas av
vapenlagens regler för skjutvapen och vara tillståndspliktiga.
Detsamma skall gälla sprayer som innehåller ämnen med
morfinliknande effekter och som ger en temporär bedövning eller
förlamning. Sådana sprayer som innehåller ämnen som inte är
irritationsframkallande, t.ex. livsmedelsfär g, skall däremot inte
omfattas av vapenlagen.
67
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Prop. 1995/96:52
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som har yttrat sig
antingen tillstyrker utredningens förslag eller lämnar det utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Vapenlagens bestämmelser om
skjutvapen gäller, förutom skjutvapen i egentlig mening, även vissa
andra föremål som räknas upp i 1 § andra stycket. Bland dessa nämns
särskilt tårgasanordningar. Med tårgasanordningar torde avses även andra
anordningar som till verkan och ändamål är jämförliga därmed.
På marknaden förekommer en mängd olika typer av sprayer som är
avsedda för självförsvar eller för polisändamål. En del av dessa
innehåller tårgas och är därmed att direkt hänföra till tårgasanordningar.
Det finns emellertid även sprayer som innehåller andra tårretande ämnen
eller som innehåller bedövningsmedel. Det finns också försvarssprayer
som påstås endast innehålla färgämnen.
Utredningen har från Statens kriminaltekniska laboratorium (SKL)
inhämtat yttrande över förekomsten av tårgasanordningar och andra
jämförliga anordningar (skyddssprayer). Därefter har utredningen
inhämtat yttrande från Försvarets forskningsanstalt (FOA) över
sprayernas farlighetsgrad. FOA har begränsat sin bedömning av
farlighetsgraden till den situation i vilken skyddssprayer kan tänkas
användas. Därvid har FOA anfört att när det gäller farlighets-
bedömningen kan man inte enbart bedöma det ingående ämnets eller de
ingående ämnenas giftighet (toxicitet) utan att man även bör beakta att
ingående ämnen kan påverka giftigheten av varandra (interaktioner).
Drivgaser och beståndsdelar från vapnet kan också påverka giftigheten.
Detta försvårar enligt FOA bedömningen och gör den osäker, i vissa fall
omöjlig.
Enligt yttrandena från SKL och FOA kan de aktuella sprayerna delas
in i följande fyra kategorier.
A. Sprayer som innehåller tårretande ämnen och slemmhinne- och
hudirriterande ämnen benämnda tårgas
Det finns olika ämnen som klassificeras som tårgas. De två vanligaste
benämns CN och CS. Det sistnämnda ingår i den svenska polisens
tårgasutrustning och är mindre giftigt än CN. Utmärkande för tårgaserna
är enligt FOA att de har en omedelbart retande effekt på ögon, hud och
slemhinnor redan i låga koncentrationer. I praktiken kan skadliga och
dödande effekter uppkomma enbart då någon utsätts för mycket höga
koncentrationer, vilket exempelvis kan inträffa när tårgasfacklor används
i begränsade utrymmen. Även om dödsfall har beskrivits är de ovanliga.
B. Sprayer innehållande andra tårretande ämnen än de tårgaser som
nämnts under A
Hit kan hänföras olika typer av pepparextrakt, där den aktiva substansen
är capsaicin. Senapsolja med den aktiva substansen allylisotiocyanat kan
också ingå i denna grupp. Hit räknas de s.k. pepparsprayema liksom
diverse produkter som uppges vara lämpade som skydd mot bitska
hundar m.m.
68
Capsaicin är kraftigt irriterande på ögon, hud och slemhinnor. Enligt Prop. 1995/96:52
FOA har på senare år pepparspray använts i polisiära sammanhang i
vissa länder, t.ex. vid upplopp. Trots bristfällig dokumentation i detta
hänseende kan man enligt FOA våga anta att de skadliga effekterna
borde vara beskedliga.
Senapsoljan består av flyktig allylisotiocyanat. Den är irriterande på
ögon, hud och slemhinnor. Dess effekt påminner enligt FOA åtminstone
kvalitativt om capsaicinets. Skadliga effekter på ögon, hud och
slemhinnor av senapsoljan har inte rapporterats. Trots detta kan man
enligt FOA:s bedömning knappast anta att eventuella skador skulle vara
av allvarlig natur.
C. Sprayer som innehåller diverse ämnen som inte är direkt
irritationsframkallande
Hit räknas ämnen som anses lämpade som skydd och samtidigt kan
märka ut angriparen. Livsmedelsfarger kan ingå i dessa sprayer. Vissa
av dessa ämnen är studerade från giffighetssynpunkt. Emellertid är deras
skadlighet vid användning i spray mycket sällan eller aldrig
dokumenterade. Man kan likväl enligt FOA förmoda att giftigheten är
låg vid denna användning.
D. Sprayer eller andra jämförliga anordningar med innehåll som ger en
temporär bedövning eller förlamning
Det finns enligt FOA uppgifter som tyder på att denna typ av spray
skulle förekomma. Tänkbara ämnen i sådana sprayer är substanser med
morfinliknande effekter, t.ex. fentanylderivat eller ämnen med atropinlik
effekt såsom skopolamin. Det är inte möjligt att här ange vilken
verkansgrad denna typ av spray skulle kunna ha. Skulle verkansgraden
vara mycket hög måste den enligt FOA betecknas som alltför farlig för
att användas av privatpersoner.
Tårgasanordningar har sedan lång tid tillbaka omfattats av vapenlagen
och varit underkastade samma krav på tillstånd m.m. som skjutvapen.
Det saknas skäl att i detta sammanhang överväga att ändra denna
ordning. Även om risken är liten att någon skall tillfogas allvarliga
skador av tårgas, har tårgasanordningama karaktär av vapen. Syftet är att
under en begränsad tid fysiskt sätta en person ur spel. Utöver de
polisiära användningsområdena är tårgasanordningama avsedda att
användas i självförsvar. Emellertid är de minst lika effektiva som
angreppsvapen. Det har bl.a. visat sig att tårgassprayer ofta kommer till
användning vid rån och liknande överfall.
Sprayer i kategori A innehåller tårgas och är alltså direkt hänförliga
till tårgasanordningar. Denna kategori av sprayer skall självfallet anses
falla under vapenlagen.
Sprayer i kategori B innehåller andra tårretande ämnen än tårgaser.
Som framgår av det ovanstående liknar de aktiva ämnenas omedelbara
verkan tårgasen. Även dessa sprayer bör därför falla under vapenlagen.
Sprayer i kategori C innehåller ämnen som är inte direkt irritations- 69
framkallande. De kan enligt FOA förmodas ha låg giftighet. Vi utgår
från att de främst är obehagliga att få på sig och ofta har till syfte att för
framtida identifiering märka ut en angripare. Sådan sprayer skiljer sig
väsentligt i fråga om verkan och ändamål från tårgasanordningama.
Således saknas enligt vår mening skäl att låta vapenlagens bestämmelser
omfatta också dessa sprayer.
Sprayer i kategori D slutligen ger temporär bedövning eller
förlamning. De kan därför, även utan att irritera ögon, hud eller
slemhinnor, ha en kraftigt prestationsnedsättande effekt. Vi anser med
hänsyn härtill att sådana sprayer i fråga om verkan och ändamål kan
jämföras med tårgasanordningar. De bör därför omfattas av vapenlagen
och vara tillståndspliktiga.
För att klargöra vapenlagens omfattning när det gäller olika skydds-
sprayer och för att undanröja eventuella tveksamheter i legalitets-
hänseende föreslår vi en justering av uppräkningen i 1 § andra stycket
vapenlagen (1 kap 3 § förslaget till ny vapenlag). Sålunda bör efter
”tårgasanordningar” läggas till ”och andra till verkan och ändamål
jämförliga anordningar”. Därigenom bör lagtexten komma att stå i
överensstämmelse med vad som ovan sagts om vapenlagens omfattning
vad gäller sprayer avsedda för självförsvar.
Regeringen har inte funnit skäl att i detta sammanhang ta upp frågan
om i vilken utsträckning tillstånd bör beviljas för tårgasanordningar eller
andra tillståndspliktiga sprayer. I Rikspolisstyrelsens föreskrifter och
allmänna råd till vapenlagstiftningen (RPS FS 1992:2 FAP 551-3) anges
att tillståndsgivningen beträffande gaspistoler eller andra likartade vapen
- t.ex. spray - bör vara mycket restriktiv och att tillstånd endast bör
beviljas undantagsvis, när ett synnerligen starkt behov föreligger.
Frågan om skyddssprayer har emellertid aktualiserats genom att
Rikspolisstyrelsen har inlett en försöksverksamhet där hotade kvinnor
som komplement till s.k. trygghetspaket, som innehåller olika larm-
anordningar, efter vederbörlig tillståndsprövning i varje enskilt fall också
utrustats med pepparspray. Regeringen har genom ett beslut den 18
november 1993 uppdragit åt Rikspolisstyrelsen att utvärdera försöks-
verksamheten. Utvärderingen bör enligt beslutet omfatta bl.a. frågorna
om tårgas- eller pepparspray kan utgöra ett effektivt skydd för hotade
kvinnor och om innehavet av ett sådant försvarsmedel upplevs som en
trygghet för den hotade. Därutöver är utvärderingen avsedd att belysa
riskerna för att försvarsmedlet missbrukas eller på annat sätt föranleder
skada. Utvärderingen skulle enligt beslutet ha getts in till
Justitiedepartementet senast den 1 januari 1995. Rikspolisstyrelsen har
emellertid förklarat att underlaget ännu i juni i år var för litet för en
meningsfull utvärdering samt att man med hänsyn härtill beslutat
förlänga försöksperioden till den 1 juli 1996. Utvärderingen kan därför
beräknas vara färdig först i början av september 1996.
Prop. 1995/96:52
70
Regeringens förslag: Vapen laddade med fargampuller, s.k.
paintballvapen, som används vid stridsliknande spel och lekar får
anses vara avsedda för målskjutning och bör få innehas utan
tillstånd av personer som fyllt 18 år.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens såvitt gäller
sådana paintballvapen som uppfyller kriterierna för att anses vara
effektbegränsade. Enligt utredningen bör icke-effektbegränsade paintball-
vapen alltid vara tillståndspliktiga och tillstånd meddelas synnerligen
restriktivt.
Remissinstanserna: De flesta av de remissinstanser som har yttrat sig
över utredningens förslag tillstyrker detta eller lämnar det utan erinran.
Några remissinstanser, däribland Rikspolisstyrelsen, efterlyser en mer
ingripande reglering av paintballverksamhet och föreslår att samtliga
paintballvapen skall vara tillståndspliktiga. Ett antal remissinstanser har
framfört invändningar mot utredningens bedömning att paintballskytte
skall vara att betrakta som målskjutning. Statens kriminaltekniska
laboratorium har bl.a. anfört att klassificeringen av paintballvapen inte
är meningsfull i sin nuvarande form och har lämnat förslag till
alternativa lösningar.
Skälen för regeringens förslag: Paintballvapen är benämningen på en
typ av kolsyredrivna skjutvapen som är avsedda för stridsliknande spel
och lekar där deltagarna skjuter på varandra. Vapnen laddas med ett
slags ampuller som har en relativt stor kaliber och som består av ett
gelatinskal innehållande flytande färg. När ampullen träffar sitt mål
brister gelatinskalet varvid färgen rinner ut och markerar på så sätt en
träff.
Enligt 5 § andra stycket vapenlagen (2 kap. 1 § andra stycket förslaget
till ny vapenlag) krävs inte tillstånd för den som fyllt 18 år att inneha,
driva handel med eller föra in effektbegränsade vapen. Ett sådant vapen
är antingen ett kolsyre-, luft- eller fjädervapen som är avsett för
målskjutning eller ett harpunvapen. Det skall därutöver ha en i
förhållande till andra jämförliga skjutvapen begränsad effekt. Vad som
avses med en sådan begränsad effekt definieras i vapenförordningen. I
1 a § sägs att ett kolsyre-, luft- eller fjädervapen skall anses ha en
begränsad effekt om en projektil från vapnet fyra meter från pipans
mynning har en anslagsenergi som är mindre än tio joule. När det gäller
hel- eller halvautomatiska vapen av dessa slag anges gränsen till tre
joule.
Statens kriminaltekniska laboratorium testar kolsyre-, luft- och
fjädervapen för att avgöra om dessa skall anses vara effektbegränsade
eller inte. Det finns i dag ett stort antal fabrikat och typer av
paintballvapen vilka laboratoriet vid sina tester funnit ha en sådan be-
Prop. 1995/96:52
71
gränsad effekt som anges i vapenförordningen. I stort sett samtliga dessa Prop. 1995/96:52
torde vara importerade.
Det andra kravet för att vapnen skall anses tillståndsfria för personer
över 18 år - att vapnen skall vara avsedda för målskjutning - torde i
praktiken ha kommit att anses uppfyllt när det gäller paintballvapen. I
vart fall har såvitt vi känner till ingen myndighet ingripit mot att
personer som fyllt 18 år utan tillstånd importerat, sålt eller innehaft
paintballvapen med begränsad effekt.
Från många håll har emellertid ifrågasatts om skytte mot levande mål,
som ju paintballverksamheten går ut på, någonsin kan betraktas som
målskytte. Verksamheten har också kritiserats för att vara
våldsförhärligande.
Stridsliknande spel och lekar med paintballvapen förekommer under
olika namn såsom överlevnadsspel, paintballgames och survivalgames.
Verksamheten bedrivs kommersiellt på banor utomhus i skogsområden
eller inomhus, t.ex. i före detta industrilokaler. Det förekommer också
paintballskytte i ideell regi genom olika föreningar. Stridsspelen utövas
ofta enligt fastställda regler. Dessa kan innebära bl.a. följande. Två lag
om högst tio spelare tävlar mot varandra på en avgränsad plan. Vapnen
kontrolleras före spelets böljan, bl.a. med avseende på projektilens
utgångshastighet. Minsta skjutavstånd är fem meter. Färgampullema far
inte vara kylda så att de blir hårda. Skyddsmask måste bäras och
deltagarna bör ha heltäckande klädsel. Deltagarna måste omedelbart rätta
sig efter direktiv från domare och säkerhetschef.
Enligt utredningen kan en träff från ett paintballvapen från cirka tio
meters håll förorsaka smärta och ett blåmärke. Det har emellertid inte
framkommit att någon fatt allvarligare skador på grund av enbart en
träff från ett paintballvapen.
Utredningen har uppskattat antalet paintballvapen i Sverige till mellan
25 000 och 100 000 stycken. Intresseorganisationen EPSF European
Paint Sport Federation har uppskattat antalet personer som regelbundet
deltar i paintballaktiviteter till 85 000.
Statens kriminaltekniska laboratorium (SKL) har i sitt remissyttrande
anfört bl.a. följande. Jämfört med en luftgevärskula med samma
anslagsenergi har en paintballkula liten penetreringsförmåga på grund av
dess stora träffyta och att dess ytskikt brister vid en träff. Vid tester av
olika paintballvapen har den uppmätta anslagsenergin på flertalet vapen
legat nära gränsvärdena på tio respektive tre joule. Vapnen synes därför
vara anpassade till svenska bestämmelser. Paintballvapen kan dock oftast
på ett enkelt sätt ändras så att hastighet och anslagsenergi uppnår ett
högre värde. Det finns anledning att tro att de vapen som finns på
marknaden kan ha högre prestanda än det vapen som klassificerats. Ett
sådant förhöjt värde ökar emellertid projektilens farlighet endast
marginellt. Risken för en framtida allmän prestandahöjning för
paintballvapen torde inte heller vara speciellt stor beroende på att det
finns praktiska faktorer hos dessa vapen och hos denna ammunition som
naturligt begränsar prestandan.
SKL anser på de anförda skälen att klassificeringen av paintballvapen 72
inte är meningsfull i sin nuvarande form. Laboratoriet föreslår att man
föreskriver antingen att alla hel- och halvautomatiska skjutvapen skall Prop. 1995/96:52
vara tillståndspliktiga och de övriga tillståndsfria för den som fyllt 18 år
eller att samtliga paintballvapen skall vara tillståndsfria för personer som
fyllt 18 år. Enligt SKL:s uppfattning finns det ur vapenteknisk synvinkel
ingen större anledning till särbehandling av de olika typerna av
paintballvapen; eldhastighet och projektilens farlighet skiljer sig inte åt.
Enligt vår mening bör utgångspunkten vid fastställande av tillstånds-
pliktens omfattning vara den direkta farligheten hos paintballvapen och
risken i övrigt att dessa kan komma att användas som hjälpmedel vid
allvarlig brottslighet. Som angetts i det ovanstående har inte framkommit
att paintballvapnen i sig skulle ha orsakat några allvarliga skador. Att
vapnens farlighet skulle vara begränsad vinner också stöd av SKL:s
yttrande. Visserligen kan inte uteslutas att en träff från ett paintballvapen
på nära håll skulle kunna orsaka bestående skada hos ett oskyddat öga.
Som SKL påpekat är emellertid penetreringsförmågan hos projektilen
från ett paintballvapen väsentligt mindre än hos projektilen från ett
effektbegränsat luftgevär. Effektbegränsade luftgevär har sedan länge
varit tillståndsfria för personer som fyllt 18 år. Det finns heller inget
stöd för att paintballvapen skulle utgöra en fara i brottssammanhang.
Vapnen har ett relativt särpräglat utseende och kan svårligen förväxlas
med ordinära handeldvapen.
En ytterligare aspekt på paintballvapnen, som framförts av bl.a.
Rikspolisstyrelsen, är att företeelsen som sådan i vissa fall skulle kunna
ge intryck av att förhärliga utövandet av våld. Emellertid har ingenting
framkommit som tyder på att det skulle kunna föreligga något samband
mellan utövande av paintballskytte och våldsbenägenhet i övrigt. Även
om man från etiska utgångspunkter kan anföra invändningar mot att
anordna stridsliknande spel och lekar med paintballvapen finns det
knappast skäl att ingripa mot dessa med stöd av vapenlagstiftningen.
Man bör hålla i minnet att också flera etablerade sporter är inspirerade
av verklig våldsutövning mellan människor. Det finns anledning tro att
paintballskyttet med tiden i allt större utsträckning kommer att bedrivas
i organiserade former och att tävlingsmomentet därvid kommer att bli
mer framträdande än likheterna med en verklig eldstrid.
Med hänsyn till de skäl som nu anförts anser vi att paintballvapen i
princip bör vara tillståndsfria för personer som fyllt 18 år. I enlighet
med vad SKL har anfört saknar de i vapenförordningen angivna
gränserna för projektilens anslagsenergi mening när det gäller paintball-
vapen. Gränserna bör därför tas bort beträffande dessa skjutvapen. Som
framgår av SKL:s yttrande finns ingen anledning att från
farlighetssynpunkt göra någon skillnad mellan de olika typerna av paint-
ballvapen. Såväl hel- som halvautomatiska och övriga paintballvapen bör
anses ha sådan begränsad effekt som avses i 5 § andra stycket vapen-
lagen. En föreskrift med detta innehåll bör tas in i vapenförordningen.
Vapenlagstiftningen är uppbyggd kring tre huvudsakliga användnings-
områden för skjutvapen. (Här bortses från sådana skjutvapen som
innehas för annat ändamål än skjutning, t.ex. samlarvapen.) Dessa
användningsområden är målskjutning, jakt och skyddsändamål. Kravet i 73
5 § andra stycket vapenlagen - att ett skjutvapen skall vara avsett för
målskytte för att vara tillståndsfritt för personer som fyllt 18 år -
utesluter således jakt och skyddsändamål som användningsområde för de
vapen som omfattas av bestämmelsen. Detta kan motiveras med att
särskilda kunskapskrav bör vara uppfyllda för innehav av jaktvapen samt
att särskild restriktivitet bör gälla för innehav av skjutvapen för
skyddsändamål. Samma sak bör gälla för paintballvapen. Detta uppnås
om man behåller den nuvarande lagtexten och anser paintballskytte
utgöra målskytte. Alternativet är att skapa en särreglering för paint-
ballvapnen. Vi anser detta inte vara motiverat. Paintballskyttet syftar inte
till att åstadkomma annan effekt än att markera en träff på en
motspelare, som far förutsättas vara införstådd med denna konsekvens av
spelet. Även om det således är fråga om skytte mot levande mål anser vi
att paintballvapnen i vapenlagens mening - där avsikten alltså främst är
att utesluta andra användningsområden - bör anses vara avsedda för
målskjutning. Vi instämmer således i utredningens bedömning i denna
del.
Vi föreslår i avsnitt 5 en viss utökning av tillståndsplikten avseende
skjutvapen och ammunition. Detta gäller överföring av skjutvapen till ett
annat land inom EU eller, i fråga om ammunition, också inom EES. Vi
föreslår också att polismyndigheten skall åläggas att utfärda europeiska
skjutvapenpass till personer som har tillstånd att inneha skjutvapen i
Sverige. De merkostnader som dessa förslag innebär för polismyndig-
heten bör emellertid kunna täckas med avgifter enligt avgifts-
förordningen (1992:191). Nödvändiga föreskrifter härom bör meddelas
av regeringen.
De förslag vi lämnar i fråga om instansordningen och partsställningen
i vapenmål är att hänföra till det pågående reformarbetet inom den
allmänna förvaltningsdomstolsor ganisationen. Kostnadseffekterna av den
s.k. instansordningsreformen redovisas bl.a. i prop. 1995/96:22. Den
totala besparingen av reformen beräknas där till 22 - 24 miljoner
kronor. Kostnadskonsekvensema av förslaget till ändrad partsställning
vid överklagande av polismyndighetens beslut behandlas mer utförligt i
avsnitt 4.4. Där görs bedömningen att den ökade arbetsbelastningen för
polismyndigheterna uppvägs av de fördelar från effektivitetssynpunkt
som en bättre prejudikatsbildning på vapenområdet innebär. Förslaget att
länsrätten skall ersätta länsstyrelsen som överklagandeinstans faller
emellertid utanför instansordningsreformen. Förslaget innebär en
minskad arbetsbelastning för länsstyrelserna samt en viss ökning av
förvaltningsdomstolarnas arbetsbelastning. Netto bedöms förslaget inne-
bära en kostnadsökning för staten understigande en miljon kronor. Vårt
förslag att det skall vara möjligt att under vissa förutsättningar byta ut en
extra vapendel utan särskilt tillstånd kan antas medföra visst merarbete
hos polismyndigheterna med att justera innehållet i vapentillståndet
Prop. 1995/96:52
74
avseende vapendelen m.m. Kostnaden härför far emellertid bedömas Prop. 1995/96:52
vara försumbar.
I fråga om regleringen av paintballvapen innebär vårt förslag en
förenkling i förhållande till nuvarande ordning. Paintballvapen skall
alltså inte behöva testas med avseende på effekten för att man skall
kunna konstatera att de är tillståndsfria för personer som fyllt 18 år.
Detta kan innebära en viss besparing.
Övriga förslag har, såvitt går att bedöma, inga kostnadskonsekvenser.
I första kapitlet finns bestämmelser om vad som skall förstås med
skjutvapen och ammunition samt vilka andra föremål som faller inom
lagens tillämpningsområde respektive utanför detta område.
Paragrafen är ny och anger lagens tillämpningsområde.
Paragrafen motsvarar 1 § första stycket i nuvarande vapenlag. Bestäm-
melsen har justerats språkligt.
Paragrafen motsvarar 1 § andra stycket i nuvarande vapenlag.
Under e nämns, förutom tårgasanordningar, ”andra till verkan och
ändamål jämförliga anordningar”. Detta utgör ett förtydligande i
förhållande till den nuvarande lagtexten. Uttrycket ”andra till verkan och
ändamål jämförliga anordningar” innebär att också anordningar som
innehåller andra ämnen än tårgas kan omfattas av bestämmelsen. I
avsnitt 12 har behandlats frågan hur olika typer av skyddssprayer bör
bedömas i detta hänseende.
I övrigt har endast språkliga justeringar gjorts i förhållande till
gällande lydelse.
I 11 kap. 1 § a bemyndigas regeringen att föreskriva att vapenlagen
eller vissa föreskrifter i lagen skall tillämpas även i fråga om andra
föremål som är särskilt ägnade att användas vid brott mot någons liv,
hälsa eller personliga säkerhet.
Paragrafen motsvarar 2 § i nuvarande vapenlag och har endast justerats
språkligt.
Bestämmelsen i paragrafen har förts över oförändrad från 3 § första
stycket nuvarande vapenlag.
Paragrafen motsvarar 3 § andra stycket nuvarande vapenlag och har
endast justerats språkligt.
Paragrafen motsvarar närmast 4 § i nuvarande vapenlag. Till upp-
räkningen av föremål som undantas från lagens tillämpning har fogats
projektiler avsedda för kolsyrevapen. Därigenom avses bl.a. att sådana
färgampuller som används som ammunition till paintballvapen och som
har beskrivits i avsnitt 13 skall omfattas av bestämmelsen.
Till skillnad från bestämmelsen i den nuvarande vapenlagen innebär
den föreslagna lydelsen att inte några av vapenlagens bestämmelser är
tillämpliga på de uppräknade föremålen. Förslaget behandlas i avsnitt 6.
Paragrafen motsvarar 44 § i nuvarande vapenlag. Bestämmelsen har
justerats språkligt. Någon saklig ändring är inte avsedd.
I 11 kap. 3 § i vårt förslag till vapenlag bemyndigas regeringen för
vissa fall besluta att vapenlagen inte skall gälla skjutvapen och
ammunition som innehas av en främmande stats militära styrka.
I kapitlet har de bestämmelser som rör tillståndsfrågor och register
samlats.
Paragrafen motsvarar 5 § första - tredje styckena nuvarande vapenlag.
Paragrafen anger när vapentillstånd krävs. I klargörande syfte har i
första stycket a lagts till att det krävs tillstånd att inneha ammunition.
Att den som har tillstånd att inneha ett visst vapen för skjutning utan
ytterligare tillstånd även får inneha ammunition till vapnet följer av 8 §
i förevarande kapitel.
Uttrycket effektbegränsade vapen - som har förts in i andra stycket -
betecknar vapen som har en begränsad effekt i förhållande till andra
jämförliga skjutvapen. Med stöd av bemyndigandet i 11 kap. 1 § b får
regeringen föreskriva att anslagsenergin eller utgångshastigheten hos en
projektil från ett skjutvapen skall understiga ett visst värde för att
vapnet skall anses vara effektbegränsat.
Av 10 § andra stycket i förevarande kapitel följer att skjutvapen får
innehas av vapenhandlare. Skjutvapen får vidare under vissa omständig-
heter innehas som lån enligt reglerna i 3 kap. Skjutvapen får också
Prop. 1995/96:52
76
innehas utan särskilt tillstånd av den som tar hand om ett dödsbo eller Prop. 1995/96:52
konkursbo enligt vad som sägs i 8 kap.
Undantag från tillståndsplikten enligt denna paragraf får enligt
bemyndigandet i 11 kap. 1 § c föreskrivas av regeringen för innehav av
skjutvapen som lämnats över från staten till statliga tjänstemän eller
personer som tillhör det militära försvaret, räddningstjänsten eller polis-
väsendet. Detsamma gäller vapen som överlämnats från staten till den
som för statens räkning tillverkar krigsmateriel eller till skytte-
sammanslutningar. Regeringen eller den myndighet regeringen bestäm-
mer får enligt 11 kap. 2 § a föreskriva undantag från tillståndskravet för
att inneha start- eller signalvapen.
Bestämmelsen i paragrafen har förts över oförändrad från 7 § nuvarande
vapenlag.
Paragrafen motsvarar 8 § första och andra styckena nuvarande vapen-
lag.
Skyttesammanslutningar införs under b som beteckning på skytteför-
bund, skyttekretsar eller skytteföreningar som hör till det frivilliga,
statligt kontrollerade skytteväsendet.
Tillstånd får enligt d meddelas auktoriserade bevakningsföretag att
inneha skjutvapen för utlåning till väktare i samband med bevaknings-
uppdrag. De närmare bestämmelserna om sådan utlåning har flyttats till
3 kap. 7 §.
Ill kap. 1 § d bemyndigas regeringen att föreskriva att även andra
sammanslutningar än skyttesammanslutningar får ges tillstånd att inneha
skjutvapen.
Paragrafen motsvarar 9 § första stycket nuvarande vapenlag.
I 11 kap. 2 § b bemyndigas regeringen eller den myndighet rege-
ringen bestämmer att föreskriva krav på skjutskicklighet, utbildning,
ålder och de villkor i övrigt som skall vara uppfyllda för tillstånd till
innehav av skjutvapen.
När det gäller skjutvapen för vilka tillstånd till innehav har beviljats
för annat ändamål än skjutning är huvudregeln att dessa inte heller får
användas till skjutning. I förhållande till den nuvarande lydelsen av
paragrafen har emellertid denna ändrats så att en möjlighet ges för
polismyndigheten att ändå meddela särskilt tillstånd för skjutning med
sådana vapen. Denna ändring kommenteras närmare i avsnitt 9.
Tillstånd skall meddelas för ett visst tillfälle och för ett visst vapen. Vid
tillståndsprövningen bör polismyndigheten fästa avseende vid syftet med
skjutningen samt säkerheten, däri inbegripet sökandens kvalifikationer
när det gäller att praktiskt handha vapnet.
77
Av 12 § vapenlagen (2 kap. 8 § förslaget till ny vapenlag) följer att Prop. 1995/96:52
den som har tillstånd att inneha ett skjutvapen för annat ändamål än
skjutning måste ansöka om särskilt tillstånd för innehav av ammunition
till vapnet. I de fall tillstånd meddelas för skjutning med ett sådant
vapen bör tillstånd till innehav av den mängd ammunition som behövs
för skjutningen kunna meddelas i ett sammanhang.
Paragrafen motsvarar 9 § andra stycket samt 10 § nuvarande vapenlag.
Bestämmelsen har endast justerats språkligt.
6§
Paragrafen motsvarar 9 § tredje stycket nuvarande vapenlag.
Exemplifieringen av de helautomatiska vapnen och enhandsvapnen har
tagits bort. Detta innebär endast en språklig justering.
7§
Paragrafen motsvarar 11 § nuvarande vapenlag och har endast justerats
språkligt.
Paragrafen motsvarar 12 § nuvarande vapenlag. I första stycket har som
en ytterligare förutsättning för rätt att inneha ammunition lagts till att
ammunitionen skall vara avsedd för samma ändamål som tillståndet
eller rätten till innehavet av skjutvapnet avser. Tillägget, som har
behandlats närmare i avsnitt 5.5, innebär att rätten att utan särskilt
tillstånd inneha ammunition begränsas till ammunition vars använd-
ningsområde överensstämmer med det ändamål för vilket tillstånd till
innehav av ifrågavarande skjutvapen beviljats eller annars rätten att
inneha vapnet avser.
Andra stycket har endast justerats språkligt i förhållande till den
nuvarande lydelsen.
9§
Paragrafen motsvarar 6 och 13 §§ nuvarande vapenlag.
Skjutvapen och ammunition får enligt förslaget liksom enligt
nuvarande vapenlag endast överlåtas till personer som enligt vapenlagen
har rätt att inneha vapnen eller ammunitionen. Således får bl.a. den som
lånar ett vapen även inneha ammunition till vapnet. Utformningen av
bestämmelsen har väsentligt förenklats i förhållande till den gällande
vapenlagen. Någon saklig ändring är emellertid inte avsedd.
Den som överlåter skjutvapen eller ammunition till någon annan
måste således förvissa sig om att denne har rätt att inneha egendomen.
78
Första stycket motsvarar 18 § nuvarande vapenlag. Stycket har endast
justerats språkligt. Kravet att sökanden skall ha rätt att driva handel i
allmänhet syftar främst på att han eller hon inte skall ha näringsförbud
enligt lagen (1986:436) om näringsförbud eller vara försatt i konkurs.
Andra stycket motsvarar 19 § nuvarande vapenlag med viss språklig
justering. Någon ändring i sak är inte avsedd.
I 11 kap. 2 § c bemyndigas regeringen eller den myndighet rege-
ringen bestämmer att föreskriva krav på kunskap för att få tillstånd att
driva handel med skjutvapen och vad som i övrigt skall gälla vid sådan
handel.
Paragrafen motsvarar 14 § nuvarande vapenlag.
Samma förutsättningar gäller för tillstånd att föra in skjutvapen till
Sverige som för tillstånd att inneha vapnen här i landet.
Förflyttning av skjutvapen och ammunition inom EU och, såvitt avser
ammunition, inom EES har behandlats i avsnitt 5.6.
Paragrafen motsvarar 15 § nuvarande vapenlag och har endast justerats
språkligt. Genom justeringen har betonats att tillståndet ger endast en
tidsbegränsad rätt att inneha det införda i landet. Vid längre vistelse
måste tillstånd sökas enligt 1 § första stycket a i förevarande kapitel.
Paragrafen motsvarar 16 § första stycket nuvarande vapenlag. I
punkten a har kravet på att ammunition skall ha förvärvats i Sverige
ersatts med krav på att ammunitionen skall vara avsedd för personligt
bruk och att den som för in ammunitionen skall ha rätt att inneha den i
Sverige. Denna ändring har behandlats i avsnitt 5.6. I övrigt har endast
språkliga justeringar gjorts.
Punkten b har ändrats på det sättet att undantaget från kravet på
tillstånd i vissa fall när det gäller införsel av skjutvapen och ammunition
från Danmark, Finland eller Norge har knutits till att tillstånd att inneha
vapnet har beviljats i något av dessa länder. Det saknar alltså betydelse
från vilket land införseln sker och i vilket land tillståndshavaren är
medborgare. Kravet att den som för in vapnen skall ha ett permanent
tillstånd till innehav i något av de angivna länderna innebär att till-
ståndet inte skall vara av tillfällig karaktär. Det är alltså inte tillräckligt
med ett sådant tillstånd som en besökare kan tänkas få för att under en
begränsad tid bedriva jakt eller tävling i landet. Att tillståndet är
tidsbegränsat i enlighet med tillståndslandets lagstiftning eller praxis
avseende ordinära vapentillstånd utgör emellertid i sig inte något hinder
för införsel med stöd av förevarande bestämmelse. De övriga förut-
sättningarna för införsel enligt den ifrågavarande punkten kvarstår
Prop. 1995/96:52
79
oförändrade. Den föreslagna ändringen har behandlats närmare i avsnitt Prop
5.6.
Paragrafen motsvarar 16 § andra stycket nuvarande vapenlag.
Bestämmelsen har endast justerats språkligt. Hänvisningen till tullagen
har ändrats till motsvarande bestämmelse i den nya tullagen som trädde
i kraft den 1 januari 1995.
Paragrafen motsvarar 17 § nuvarande vapenlag. Bestämmelsen har
endast justerats språkligt.
Paragrafen motsvarar 20 § nuvarande vapenlag. Bestämmelsen har
endast justerats språkligt.
Bestämmelsen i paragrafen har förts över oförändrad från 47 §
nuvarande vapenlag.
I kapitlet har reglerna om utlåning samlats.
Paragrafen motsvarar 22 § första stycket punkterna 1 och 2 nuvarande
vapenlag. Bestämmelsen har endast justerats språkligt.
Paragrafen motsvarar 23 § andra stycket nuvarande vapenlag.
Paragrafen motsvarar 22 § första stycket punkt 3 nuvarande vapenlag.
I 22 och 23 §§ nuvarande vapenlag har olika sätt använts för att
uttrycka den form av övervakning som ansetts erforderlig vid utlåning
av ett skjutvapen. Denna variation i ordval har varit förvirrande. Det är
självklart att den uppsikt som krävs vid utlåning av ett skjutvapen för att
undvika olyckor varierar med hänsyn till omständigheterna. Ordet
uppsikt har därför under a och b ersatt de tidigare uttryckssätten.
Under e har förts in ett i förhållande till nuvarande vapenlag nytt
undantag från kravet att låntagaren skall ha uppnått 18 års ålder. Om
låntagaren själv har tillstånd att inneha ett vapen av samma typ som
lånet avser, får utlåning ske även för användning utom långivarens
uppsikt. I ett sådant fall har låntagarens lämplighet att inneha skjut-
1995/96:52
80
vapnet redan prövats i tillståndsärendet. Undantaget gäller endast om Prop. 1995/96:52
låntagarens tillstånd avser innehav av motsvarande vapen för skjutning.
Detta torde följa av 5 § i förevarande kapitel.
I övrigt har bestämmelserna endast justerats språkligt.
Paragrafen motsvarar 22 § första stycket punkt 4 nuvarande vapenlag.
Exemplifieringen av enhandsvapen och helautomatiska vapen har
tagits bort.
Bestämmelserna har endast justerats språkligt. Någon ändring i sak är
inte avsedd. Begreppet uppsikt kommenteras också under 3 § i
förevarande kapitel.
Paragrafen motsvarar 22 § första stycket punkt 5 nuvarande vapenlag.
Bestämmelserna har endast justerats språkligt. Någon ändring i sak är
inte avsedd. Se också under 3 § i förevarande kapitel.
Paragrafen motsvarar 22 § första stycket punkt 6 nuvarande vapenlag.
Bestämmelsen har endast justerats språkligt. Någon ändring i sak är inte
avsedd. Se också under 3 § i förevarande kapitel.
Paragrafen är ny och har förts in i kapitlet för att klargöra att
auktoriserade bevakningsföretag har rätt att låna ut skjutvapen på det
sätt som förutsätts i 2 kap. 3 § d förslaget till ny vapenlag. Enligt den
gällande vapenlagen har rätten till sådan utlåning ansetts framgå av 8 §
andra stycket. Någon saklig ändring är alltså inte avsedd. Bestäm-
melserna om bevakningsföretags rätt att låna ut vapen har av syste-
matiska skäl placerats i detta kapitel. Enligt andra meningen i
paragrafen får utlåning ske endast till den som har meddelats särskilt
tillstånd att som lån inneha skjutvapen för bevakningsuppdrag som
kräver beväpning. Bestämmelsen motsvarar 8 § andra stycket andra
meningen nuvarande vapenlag. Av 2 kap. 8 § förslaget till ny vapenlag
följer att låntagaren även får inneha ammunition till vapnet. Bestäm-
melsen har justerats i enlighet härmed.
Paragrafen motsvarar 23 § första stycket nuvarande vapenlag.
Paragrafen har endast justerats språkligt. Någon ändring i sak är inte
avsedd. Se också under 3 § i förevarande kapitel.
6 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 52
Kapitlet innehåller regler om ändring, reparation och skrotning av
skjutvapen.
I 11 kap. 2 § d bemyndigas regeringen eller den myndighet
regeringen bestämmer att föreskriva vad som utöver bestämmelserna i 4
kap. skall iakttas vid ändring, reparation och skrotning av skjutvapen.
Paragrafen motsvarar 24 § första stycket nuvarande vapenlag och har
endast justerats språkligt.
Första stycket motsvarar 24 § andra stycket nuvarande vapenlag. En
hänvisning motsvarande den till 1 § i den lagen har ansetts onödig. I
praktiken får vilken del som helst av ett skjutvapen bytas ut. I övrigt
har bestämmelsen endast justerats språkligt.
Andra stycket är nytt. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 10. Ett
utbyte av en vapendel skall genast, dvs. inom någon dag, anmälas till
polismyndigheten. Om det behövs skall polisen därvid utfärda ett nytt
tillståndsbevis. Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer
förutsätts att med stöd av bemyndigandet i 11 kap. 2 § d meddela
närmare föreskrifter om förfarandet.
Paragrafen motsvarar 25 § och 25 a § första stycket nuvarande
vapenlag. Bestämmelsen har endast justerats språkligt. Någon ändring i
sak är inte avsedd.
Paragrafen motsvarar 25 a § andra stycket nuvarande vapenlag.
Bestämmelsen har endast justerats språkligt. Ingen saklig ändring är
avsedd.
Kapitlet innehåller bestämmelser om förvaring och transport av skjut-
vapen och ammunition.
Utöver vad som här sägs om förvaring kan enligt 2 kap. 5 § tillstånd
att inneha skjutvapen förenas med villkor att vapnet skall förvaras på
visst sätt.
Paragrafen motsvarar 26 § första stycket nuvarande vapenlag.
Bestämmelsen har endast justerats språkligt.
Prop. 1995/96:52
82
Paragrafen motsvarar 26 § andra stycket nuvarande vapenlag. Bestäm-
melsen har endast justerats språkligt.
Enligt 11 kap. 2 § e får regeringen eller den myndighet regeringen
bestämmer föreskriva krav på vapenhandlares, museers och skytte-
sammanslutningars förvaring av vapen. Detta gäller dock inte effekt-
begränsade vapen. Möjligheten att ge föreskrifter gäller även skytte-
sammanslutningars förvaring av ammunition.
Paragrafen motsvarar 26 § tredje och fjärde styckena nuvarande
vapenlag. Bestämmelserna har endast justerats språkligt.
Paragrafen motsvarar 28 a § andra stycket nuvarande vapenlag.
Både den som sänder i väg ett skjutvapen eller ammunition och den
som transporterar egendomen åt någon annan skall vidta sådana åtgärder
att någon obehörig inte kan komma åt vapnet eller ammunitionen.
Transporten skall således utföras på ett säkert sätt.
Första stycket i 28 a § i nuvarande vapenlag har inte någon mot-
svarighet i vårt förslag. Posten drivs numera som ett bolag i konkurrens
med andra företag som befordrar post och paket. De befordringstjänster
som Posten och andra erbjuder ändras med avseende på namn och
innehåll. Det är därför inte lämpligt att i lag ange visst befordringssätt.
Det får ankomma på varje befordringsföretag att upplysa om vilka
befordringssätt som uppfyller så högt ställda krav på stöldskydd m.m.
att de är lämpliga att användas för vapen. Som en riktlinje kan dock
anges att hela transporten bör ske under särskild uppsikt eller i låsta
utrymmen samt att försändelsen bör vara identifierad så att den kan
spåras av befordringsföretaget.
Paragrafen motsvarar 27 § nuvarande vapenlag.
I kapitlet behandlas frågor om återkallelse av tillstånd och omhänder-
tagande av vapen och ammunition.
Paragrafen motsvarar 29 § nuvarande vapenlag. Den har endast ändrats
på så sätt att ordet polismyndigheten har förts in. Detta för att klargöra
att det är polismyndigheten som prövar en fråga om återkallelse såsom
första instans.
Prop. 1995/96:52
83
Paragrafen motsvarar 30 § nuvarande vapenlag. Ordet polismyndigheten
har förts in av skäl som angetts ovan under 1 §.
Paragrafen motsvarar 31 § nuvarande vapenlag. Ordet polismyndigheten
har förts in av skäl som angetts ovan under 1 §.
Paragrafen motsvarar 32 § första och andra styckena nuvarande vapen-
lag. Bestämmelserna har endast justerats språkligt. Någon saklig
ändring är inte avsedd.
Paragrafen motsvarar 32 § tredje stycket nuvarande vapenlag.
Bestämmelsen har endast justerats språkligt. Någon ändring i sak är inte
avsedd.
Paragrafen motsvarar 46 § nuvarande vapenlag. Bestämmelsen har
endast justerats språkligt.
Prop. 1995/96:52
I kapitlet behandlas frågor om inlösen av vapen och ammunition.
Paragrafen motsvarar 33 § nuvarande
endast justerats språkligt.
vapenlag.
Bestämmelserna har
Paragrafen motsvarar 34 §
endast justerats språkligt.
nuvarande vapenlag.
Bestämmelserna har
Paragrafen motsvarar 35 §
endast justerats språkligt.
nuvarande
vapenlag. Bestämmelserna har
Paragrafen motsvarar 36 § nuvarande vapenlag. Bestämmelsen har
endast justerats språkligt.
84
Paragrafen är ny. Den har förts in för att klargöra att det är
polismyndigheten som prövar frågor om inlösen som första instans.
Kapitlet behandlar vapen och ammunition i dödsbo och konkursbo.
Paragrafen motsvarar 21 § nuvarande vapenlag.
Den som tar hand om ett dödsbo eller ett konkursbo får även utan
eget vapentillstånd ta hand om skjutvapen och ammunition som ingår i
boet. Denna rätt upphör under de förutsättningar som anges i punkterna
a-c.
I förhållande till gällande vapenlag har bestämmelsen ändrats på så
sätt att den även omfattar ammunition. Detta har skett för det fall att
den avlidne eller konkursgäldenären innehaft ammunition med stöd av
ett särskilt tillstånd enligt 2 kap. 8 § andra stycket. I övrigt är någon
saklig ändring inte avsedd.
Paragrafen motsvarar 28 § nuvarande vapenlag. Av skäl som nämnts
ovan under 1 § har bestämmelsen ändrats så att den även omfattar
ammunition. I övrigt har bestämmelserna endast justerats språkligt.
Paragrafen är ny och innefattar en upplysning om att bestämmelser om
inlösen av skjutvapen och ammunition i dödsbo finns i 7 kap.
Kapitlet innehåller bestämmelser om ansvar och påföljd.
Paragrafen motsvarar 37 § nuvarande vapenlag. Begreppen vapenbrott
respektive grovt vapenbrott har förts in som brottsbeteckningar för de
två allvarligaste brotten. Detta har skett för att förenkla benämningen av
dessa brott vid handläggningen av mål och ärenden hos myndigheter
och domstolar samt i registersammanhang.
I övrigt har bestämmelsen endast justerats språkligt.
Paragrafen motsvarar 38 § nuvarande vapenlag. Under punkten g har
förts in en ny bestämmelse som innebär att ansvar enligt paragrafen kan
ådömas den som överför vapen till ett främmande land i strid med
Prop. 1995/96:52
85
bestämmelser som meddelats av regeringen med stöd av bemyndigande Prop. 1995/96:52
i 11 kap. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 5.6. Den avser således
i första hand sådana föreskrifter som regeringen meddelar för att
uppfylla EG:s vapendirektiv respektive explosivvarudirektiv. Det kan
emellertid inte uteslutas att föreskrifter om överföring i framtiden
kommer att meddelas även av annan anledning.
I övrigt har paragrafen endast justerats språkligt.
Paragrafen motsvarar sakligt sett 38 a § nuvarande vapenlag.
Hänvisningen till 11 kap. 1 § f avser i första hand sådana föreskrifter
som behövs för att uppfylla Sveriges åtaganden enligt den europeiska
vapenkonventionen och som enligt vårt förslag skall tas in i förordning
i stället för i vapenlagen (se avsnitt 6).
Paragrafen motsvarar 39 § nuvarande vapenlag och har endast justerats
språkligt.
Paragrafen motsvarar 40 § nuvarande vapenlag. Bestämmelsen har
utformats enligt Lagrådets förslag.
Paragrafen motsvarar 41 § nuvarande vapenlag och har utformats med
utgångspunkt i Lagrådets förslag. I 27 kap. 1 § rättegångsbalken
föreskrivs generellt att ett föremål som skäligen kan antas vara
förverkat genom brott får tas i beslag. Någon bestämmelse av
innebörden att rättegångsbalkens regler om beslag gäller även
förverkande enligt vapenlagen har därför inte ansetts böra tas in i
paragrafen. I övrigt har paragrafen endast justerats språkligt.
Kapitlet reglerar hur man överklagar ett beslut enligt vapenlagen.
Paragrafen motsvarar närmast 42 § nuvarande vapenlag. Enligt vårt
förslag skall emellertid polismyndighetens beslut överklagas till allmän
förvaltningsdomstol. Detta innebär enligt 14 § första stycket lagen
(1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar att överklagande skall
göras till länsrätten. Kammarrätten skall få pröva ett överklagande av
länsrättens avgörande endast om kammarrätten meddelat
prövningstillstånd. Vårt förslag har behandlats närmare i avsnitt 7.
86
Paragrafen motsvarar 43 § nuvarande vapenlag. Den har ändrats i
enlighet med vårt förslag till ändrad instansordning. I övrigt har
paragrafen endast justerats språkligt.
I kapitlet har samlats bemyndiganden för regeringen eller den
myndighet regeringen bestämmer.
I paragrafen har samlats sådana bemyndiganden som endast gäller
regeringen.
Punkten a motsvarar 1 § tredje stycket nuvarande vapenlag.
Punkten b har ingen motsvarighet i nuvarande vapenlag. Enligt
bemyndigandet får regeringen närmare precisera förutsättningarna för
att ett skjutvapen skall anses som effektbegränsat.
Punkten c bemyndigar regeringen att meddela bestämmelser som
motsvarar de som finns i 45 § första och andra styckena nuvarande
vapenlag. Förslaget har behandlats i avsnitt 6.
Punkten d motsvarar 8 § tredje stycket nuvarande vapenlag.
Punkten e bemyndigar regeringen att utfärda nödvändiga föreskrifter
för att Sverige skall kunna anpassa sig till EG:s skjutvapendirektiv och
direktiv om explosiva varor såvitt gäller överföring av skjutvapen och
ammunition till ett annat land inom unionen respektive EES. Bestäm-
melsen är generellt utformad för att regeringen vid behov skall kunna
införa krav på tillstånd till överföring av skjutvapen och ammunition
även i förhållande till andra länder. Förslaget har behandlats i avsnitt
5.6.
Punkten f bemyndigar regeringen att utfärda sådana bestämmelser
som finns i 22 § andra stycket och 28 b § nuvarande vapenlag.
Förslaget har behandlats i avsnitt 6.
I paragrafen har samlats bemyndiganden som gäller regeringen eller
myndighet som regeringen bestämmer.
Punkten a motsvarar 5 § fjärde stycket nuvarande vapenlag.
Punkten b motsvarar 9 § fjärde stycket nuvarande vapenlag.
Punkten c motsvarar 18 § andra stycket nuvarande vapenlag.
Punkten d motsvarar 25 b § nuvarande vapenlag.
Punkten e motsvarar 26 § femte stycket nuvarande vapenlag.
Punkten f motsvarar 48 § nuvarande vapenlag.
Punkten g bemyndigar regeringen eller myndighet som regeringen
bestämmer att meddela nödvändiga föreskrifter vad gäller utfärdande av
europeiska skjutvapenpass, för att Sverige skall kunna anpassa sig till
EG:s skjutvapendirektiv.
Punkten h bemyndigar regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer att meddela föreskrifter för att kunna medge personer
Prop. 1995/96:52
87
bosatta i Sverige tillstånd att förvärva skjutvapen i ett annat land. Ett Prop. 1995/96:52
sådant medgivande kan i vissa fall krävas enligt bestämmelserna i EG:s
skjutvapendirektiv.
Punkten i bemyndigar regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer att meddela föreskrifter om att en person som förvärvat ett
skjutvapen i Sverige och som är bosatt i ett främmande land skall
underrätta den staten om förvärvet. Sådan underrättelseskyldighet följer
av artikel 8 i vapendirektivet och har behandlats i avsnitt 5.5.
Paragrafen är ny. Den grundar sig på ett förslag från Utredningen om
rättsliga förhållanden i samband med försvarets fredsfrämjande
samarbete med andra länder. Enligt paragrafen får regeringen besluta
att lagen inte skall gälla för skjutvapen och ammunition som innehas av
en främmande stats militära styrka vid besök i Sverige inom ramen för
internationellt samarbete. Bakgrunden är att det vid internationellt
samarbete av förevarande slag är önskvärt att all materiel, inklusive
skjutvapen och ammunition, utan onödiga tullformaliteter och tillstånd
kan föras mellan de länder som deltar i samarbetet.
Det förekommer för närvarande att regeringen fattar beslut om
införsel av bl.a. skjutvapen till Sverige för att möjliggöra besök av en
militär styrka från ett främmande iand. Detta har ansetts kunna ske med
hänsyn till att den främmande statens militära styrka är den svenska
statens gäst i Sverige och att de skjutvapen som medförs vid besöket
därvid skulle omfattas av undantaget för staten i 44 § nuvarande
vapenlag. Genom den föreslagna bestämmelsen ges regeringen en
uttrycklig rätt att fatta sådana beslut. Vi anser det angeläget att detta
sker utan att avvakta beredningen av den ovan nämnda utredningens
övriga förslag.
Bemyndigandet för regeringen att fatta beslut om undantag från
vapenlagen gäller endast främmande staters militära styrkor. Något
behov av att låta bestämmelsen omfatta även andra väpnade enheter
torde inte finnas.
Första och andra punkterna innebär att den nuvarande vapenlagen
ersätts med den föreslagna lagen den 1 april 1996. Tidpunkten för
ikraftträdande har valts så att det skall vara möjligt för Riks-
polisstyrelsen att till ikraftträdandet ha utarbetat nya föreskrifter och
allmänna råd till vapenlagstiftningen samt ha förberett utfärdandet av
europeiska vapenpass.
Tredje punkten motsvarar andra punkten i övergångsbestämmelserna
till nuvarande vapenlag med den ändringen att även nuvarande vapenlag
har lagts till uppräkningen av äldre författningar. Bestämmelsen innebär
att ett tillstånd som meddelats enligt äldre författningar kommer att gälla
även enligt den nya lagen. Detsamma gäller sådana deklarationsbevis gg
som anges i bestämmelsen.
Fjärde punkten innebär att den som sedan tiden före den 1 januari Prop. 1995/96:52
1988 innehar ett start- eller signalvapen som laddas med patroner även
fortsättningsvis får inneha vapnet utan tillstånd.
Femte punkten avser den skärpning som föreslås av kraven för
innehav av ammunition enligt 12 § första stycket vapenlagen (2 kap. 8 §
första stycket förslaget till ny vapenlag). Den som vid lagens
ikraftträdande lagligen innehar ammunition, som han eller hon inte får
inneha enligt den nya lydelsen av bestämmelsen, har möjlighet att
antingen söka särskilt tillstånd till innehavet enligt 2 kap. 8 § andra
stycket eller att begära att staten löser in ammunitionen enligt
bestämmelserna i 7 kap. En ansökan om tillstånd måste göras före den
1 oktober 1996.
Enligt sjätte punkten gäller bestämmelserna i den nya lagen vid
prövning även av sådana ansökningar som har kommit in till
polismyndigheten men inte avgjorts före ikraftträdandet.
Enligt sjunde punkten, som har utformats enligt Lagrådets förslag,
skall bestämmelserna i nuvarande vapenlag tillämpas i fråga om
överklagande av beslut, om polismyndighetens beslut meddelats före
ikraftträdandet av den nya lagen. Detta innebär att beslut som har
meddelats av polismyndigheten före ikraftträdandet skall överklagas till
länsstyrelsen. Länsstyrelsens beslut får sedan överklagas till kammar-
rätten i den utsträckning som bestämmelserna i nuvarande vapenlag
medger. Som framgår av sjätte punkten skall dock den nya lagens
materiella bestämmelser alltid tillämpas vid prövning i sak av ett ärende
efter ikraftträdandet.
89
Utredningens uppgift har varit att se över vapenlagstiftningen. I detta har
ingått att undersöka vilka ändringar i denna som behövs för att de krav
som ställs vid ett medlemskap i EG skall uppfyllas och att utarbeta
förslag till sådana ändringar. Vi har också haft i uppdrag att göra en
språklig och systematisk översyn av vapenlagen och att ta upp vissa
andra frågor om vapenlagstiftningen.
Utgångspunkten för en anpassning till EG:s bestämmelser har varit
Romfördraget av år 1957, den europeiska gemenskapens grundläggande
rättskälla, och det direktiv EG:s ministerråd utfärdade den 18 juni 1991
om kontroll av förvärv och innehav av vapen (91/477/EEG, nedan
vapendirektivet). Frågan har varit om den svenska lagstiftningen på
något sätt går utöver vad som enligt artikel 36 Romfördraget utgör
godtagbara skäl för att inskränka den fria rörligheten och om den
uppfyller vapendirektivets krav på kontroll av skjutvapen och
ammunition.
Vår uppfattning är att den svenska vapenlagstiftningen inte går utöver
vad som enligt artikel 36 Romfördraget utgör godtagbara skäl att
inskränka den fria rörligheten.
Vapendirektivet anger de minsta krav som medlemsstaternas lag-
stiftning skall uppfylla när det gäller förutsättningar för att fa handla
med, förvärva, inneha eller överlåta skjutvapen och vad som skall gälla
vid förflyttning av skjutvapen. En högre skyddsnivå tillåts. Direktivet
föreskriver en speciell procedur för jägare och tävlingsskyttar som utan
särskilt införseltillstånd skall kunna resa mellan medlemsländerna med
sina skjutvapen införda i ett europeiskt skjutvapenpass. Förfarandet med
skjutvapenpass skall alltid kunna tillämpas med undantag för resor till en
medlemsstat som förbjuder eller kräver tillstånd för innehav av vapnet i
fråga.
Vapenlagen håller en generellt sett hög skyddsnivå i förhållande till
vapendirektivet. Ändrade bestämmelser för innehav av vapen inom
Sverige behövs bara för det fall någon som är bosatt i en annan EG-
medlemstat söker tillstånd att här i landet förvärva ett sådant skjutvapen
som enligt vapendirektivet skall vara tillståndspliktigt. Vi föreslår därför
att det utöver sedvanliga villkor för vapentillstånd då skall krävas bevis
om medgivande från en behörig myndighet i hemlandet. Regeringen
eller den myndighet regeringen bestämmer föreslås ge föreskrifter om
det närmare förfarandet.
Nya regler behövs för det fall att någon som är bosatt i Sverige önskar
fa medgivande från en svensk myndighet för förvärv i en annan EG-
medlemsstat av ett skjutvapen som enligt vapendirektivet skall vara
90
tillståndspliktigt. Samma bedömningsgrunder bör i huvudsak gälla som i
ett tillståndsärende rörande innehav av skjutvapnet i Sverige. Ett sådant
medgivande bör i och för sig kunna förenas med ett tillstånd att inneha
vapnet inom Sverige. I sådan fall bör tillståndet vara förenat med
villkoret att innehavaren skall anmäla till polismyndigheten när vapnet
förs in till Sverige. Vi föreslår att regeringen eller den myndighet
regeringen bestämmer bemyndigas ge föreskrifter om förfarandet.
Förflyttningen av skjutvapen mellan Sverige och andra EG-med-
lemsstater bör enligt vårt förslag kunna ske så säkert och smidigt som
möjligt utifrån de krav som ställs i vapendirektivet.
Medborgare i EG-medlemsstater bör som huvudregel fa ta med
skjutvapen till Sverige först efter tillstånd från en svensk myndighet. För
tillfällig användning vid jakt eller tävling bör medborgare i EG-
medlemsstater utan föregående tillstånd fa ta med skjutvapen till Sverige
under förutsättning att vapnen är införda i ett europeiskt skjutvapenpass.
Sådana pass skall utfärdas av polismyndigheten på begäran av den som
är bosatt här och som har tillstånd att här i landet inneha skjutvapen för
jakt eller tävling.
I de fall tillstånd att flytta ett skjutvapen från Sverige till en annan
medlemsstat krävs för att uppfylla vapendirektivets krav, skall på
begäran tillstånd att flytta vapnet kunna ges även om vapnet far föras ut
ur landet tillståndsfritt.
Vi föreslår att vapenlagen ersätts av en ny kapitelindelad vapenlag. Vår
strävan har varit att göra lagtexten så lättillgänglig som möjligt. Därför
har vi bl.a. skrivit korta paragrafer, tagit bort hänvisningar och lyft bort
vissa detaljbestämmelser ur vapenlagen. Vi förutsätter att de borttagna
reglerna kommer att tas in i vapenförordningen eller i någon annan
författning.
1 vårt uppdrag har också ingått att ta del av vad som anförts i vissa
motioner från riksmötet 1991/92 och som behandlats i Justitieutskottets
betänkande 1992/93 :JuU4 samt överväga om någon eller några frågor
som väckts genom motionerna bör föranleda ändringar i vapenlagen.
Vi har därvid övervägt om nuvarande bestämmelser om återkallelse av
vapentillstånd fyller godtagbara krav på rättssäkerhet och funnit att så är
fallet.
I detta sammanhang har vi haft att överväga om nuvarande be-
stämmelser om överklagande av beslut enligt vapenlagen är tillfreds-
ställande ur rättssäkerhetssynpunkt, särskilt med beaktande av den
europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna
och de grundläggande friheterna. Vi har kommit fram till att polismyn-
Prop. 1995/96:52
Bilaga 1
91
dighetens beslut att avslå en ansökan om vapentillstånd eller om tillstånd
att driva yrkesmässig handel, beslut att återkalla ett sådant tillstånd
liksom beslut i fråga om inlösen av vapen eller ammunition bör kunna
komma under domstolsprövning. Vi föreslår därför att polis-
myndighetens beslut i sådana frågor skall fa överklagas till länsrätten.
Kammarrätten skall fa pröva ett överklagande från länsrätten endast om
kammarrätten meddelat prövningstillstånd. Kammarrättens beslut att inte
meddela prövningstillstånd skall fa överklagas till regeringsrätten. Polis-
myndighetens beslut i andra vapenärenden får liksom för närvarande
överklagas till länsstyrelsen. Länsstyrelsens beslut far inte överklagas.
Vi har beträffande ammunition funnit att reglerna för förvärv genom
ombud är befogade och bör bestå. Vi anser inte heller att det är påkallat
att ändra bestämmelserna om ansvarsfrihet vid vissa otillåtna ammu-
nitionsinnehav. Vi föreslår att tillstånd att inneha ammunition för annat
ändamål än skjutning för att undvika onödigt krångel och besvär skall
meddelas utan att en tidsfrist gäller för förvärvet av ammunitionen.
Skjutvapen skall enligt vår uppfattning som regel tas om hand av
innehavaren. Undantagsvis bör vapnen emellertid liksom för närvarande
kunna förvaras hos någon annan. Vi föreslår att förvaringsreglema för
skjutvapen inte skall gälla för effektbegränsade vapen och vapen som
gjorts varaktigt obrukbara.
Lasersikten bör enligt vårt förslag omfattas av vapenlagen och fa
förvärvas först efter polismyndighetens tillstånd. Lasersikten som
förvärvats före lagens ikraftträdande skall lösas in av staten. För laser-
sikten som löses in skall betalas ersättning med ett belopp som
motsvarar marknadsvärdet.
Undantagsvis bör enligt vårt förslag tillstånd kunna ges att skjuta med
samlarvapen.
Genom skrivelser som kommit in till utredningen har frågan väckts
om tillståndspliktiga vapendelar tillståndsfritt i vissa fall skall fa bytas ut
och om viss nödsignalsutrustning skall fa innehas utan tillstånd. Vi
föreslår att tillståndspliktiga vapendelar som skrotas utan tillstånd skall
få bytas mot nya likadana. Bytet skall anmälas till polismyndigheten.
Däremot föreslår vi ingen ändring i tillståndsplikten för signalvapen.
Sådana sprayer avsedda för självförsvar som innehåller tårgas eller andra
tårretande ämnen bör omfattas av vapenlagens regler för skjutvapen.
Sprayer som innehåller morfinliknande ämnen och som ger en temporär
bedövning eller förlamning bör också omfattas. Sådana sprayer som
innehåller ämnen som inte är irritationsframkallande, t.ex. livs-
medelsfär g, bör däremot inte vara tillståndspliktiga.
Vår uppgift har innefattat att bedöma paintballvapnens farlighet och
lämna förslag till hur dessa vapen skall regleras. Paintballvapen är en
relativt ny företeelse i Sverige. De används vid stridsliknande spel och
lekar. Det har inte kommit till vår kännedom att någon fått allvarligare
skador vid paintballaktiviteter. Vi anser att paintballvapen får anses
Prop. 1995/96:52
Bilaga 1
92
avsedda för målskytte och att sådana paintballvapen som har en be-
gränsad effekt således inte är tillståndspliktiga enligt vapenlagen för den
som fyllt 18 år. Paintballvapen med en högre anslagsenergi är till-
ståndspliktiga. Enligt vår uppfattning bör tillstånd att inneha sådana
vapen meddelas synnerligen restriktivt. Verksamheten med paintball-
vapen behöver enligt vår uppfattning inte regleras med några särskilda
lagstiftningsåtgärder.
De kostnader som föranleds av våra förslag om utfärdande av europeiska
skjutvapenpass, medgivande av att personer bosatta i Sverige får
förvärva skjutvapen i andra EG-medlemsstater och tillstånd att föra ut
skjutvapen ur landet till en annan EG-medlemsstat bör fullt ut täckas av
avgifter. Samma gäller de kostnader som föranleds av våra övriga
förslag i tillståndsfrågor.
Vi utgår från att våra förslag rörande domstolsprövningen och
instansordningen endast kommer att medföra marginella kostnadskon-
sekvenser. Förslaget om prövningstillstånd i kammarrätten för vapenmål
far antas medföra att vissa resurser frigörs.
Eftersom lasersikten normalt varken förekommer vid jakt eller tävling
utgår vi från att det endast finns en tämligen begränsad mängd och att
det föreslagna inlösenförfarandet därför skulle innebära endast en
marginell kostnad för staten.
Våra förslag kan således inte förutses medföra några beaktansvärda
kostnadskonsekvenser.
Prop. 1995/96:52
Bilaga 1
93
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Denna lag gäller skjutvapen och ammunition.
2 § Med skjutvapen förstås i denna lag vapen med vilka kulor, hagel,
harpuner eller andra projektiler kan skjutas ut med hjälp av krut-
laddningar, kolsyreladdningar, komprimerad luft eller andra liknande
utskjutningsmedel.
3 § Vad som gäller skjutvapen gäller också
a) anordningar som till verkan och ändamål är jämförliga med
skjutvapen,
b) obrukbara vapen som i brukbart skick skulle räknas som skjut-
vapen,
c) start- och signalvapen som laddas med patroner,
d) armborst,
e) tårgasanordningar och andra till verkan och ändamål jämförliga
anordningar,
f) slutstycken, ljuddämpare, eldrör, pipor, stommar, lådor, trummor till
skjutvapen eller armborststommar med avfymingsanordningar,
g) anordningar som kan bäras i handen och är avsedda att med
elektrisk ström bedöva människor eller tillfoga dem smärta,
h) anordningar som gör att skjutvapen kan användas med annan
ammunition än de är avsedda för, och
i) lasersikten.
4 § Vad som sägs om skjutvapen gäller inte
a) salutkanoner,
b) skjutvapen som har tillverkats före år 1890 och som inte är avsedda
för gastäta enhetspatroner,
c) bultpistoler avsedda för byggnadsarbete,
d) andra arbetsverktyg avsedda för slakt eller för industriellt eller
liknande bruk, och
e) skjutanordningar avsedda för livräddning eller liknande ändamål.
5 § Med ammunition förstås i denna lag patroner och projektiler till
handvapen som lagen tillämpas på samt tändhattar och andra tändmedel
till sådana patroner och projektiler.
6 § Bestämmelser om ammunition som räknas till explosiva varor eller
som innehåller gift finns även i lagen (1985:426) om kemiska produkter
och i lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor.
Prop. 1995/96:52
Bilaga 2
7 § Endast vissa bestämmelser i denna lag gäller
a) hagel och andra massiva kulor,
b) projektiler, avsedda för armborst eller för luft-, fjäder- eller
harpunvapen,
c) kolsyrepatroner,
d) patronhylsor utan tändhatt avsedda för handvapen som lagen
tillämpas på, och
e) patroner avsedda för start- eller signalvapen.
Dessa bestämmelser avser
- förvaring, 5 kap. 1-3 §§ och 11 kap. 2 § e,
- omhändertagande, 6 kap. 3 och 4 §§,
- inlösen, 7 kap. 1 §, och
- förverkande, 9 kap. 5 §.
8 § Denna lag gäller inte staten.
9 § Bestämmelser om utförsel av krigsmateriel finns i lagen
(1992:1300) om krigsmateriel.
Tillståndsplikt
1 § Tillstånd krävs för att
a) inneha skjutvapen eller ammunition,
b) driva handel med skjutvapen, eller
c) föra in skjutvapen eller ammunition till Sverige.
Tillstånd krävs inte för den som har fyllt arton år, om vapnet
- är ett kolsyre-, luft- eller fjädervapen som är avsett för målskjutning
eller ett harpunvapen, och
- har en begränsad effekt i förhållande till andra jämförliga skjutvapen
(effektbegränsade vapen).
Tillstånd krävs inte heller för verksamhet som omfattas av tillstånd
enligt 3 eller 4 § lagen (1992:1300) om krigsmateriel.
Förutsättningar för tillstånd att inneha skjutvapen eller ammunition
2 § Tillstånd att inneha skjutvapen far meddelas
a) enskilda personer,
b) skyttesammanslutningar, dvs. skytteförbund, skyttekretsar eller
skytteföreningar som tillhör det frivilliga, statligt kontrollerade skytte-
väsendet,
c) huvudmän för museer, om museet far statsbidrag enligt särskilda
föreskrifter eller om museet ägs av en kommun, ett landsting eller en
stiftelse som står under länsstyrelsens tillsyn: för vapen som skall ingå i
samlingarna, och
Prop. 1995/96:52
Bilaga 2
95
d) auktoriserade bevakningsföretag: för utlåning i samband med
bevakningsuppdrag till väktare som har meddelats tillstånd att som lån
inneha ett sådant vapen med ammunition.
3 § En enskild person får meddelas tillstånd att inneha ett skjutvapen
om behov av vapnet föreligger.
Tillstånd får också meddelas om vapnet huvudsakligen har prydnads-
värde, samlarvärde eller särskilt affektionsvärde för den sökande. I
sådana fall får vapnet inte utan särskilt tillstånd användas för skjutning.
4 § Tillstånd att inneha ett skjutvapen får meddelas den som har den
skjutskicklighet och utbildning som behövs och endast om det skäligen
kan antas att vapnet inte kommer att missbrukas.
5 § Tillstånd att inneha skjutvapen skall meddelas endast för särskilt
angivna ändamål. Tillståndet får förenas med villkoret att vapnet skall
förvaras på ett visst sätt eller att vapnet skall göras varaktigt obrukbart.
Tillståndet får tidsbegränsas om det med hänsyn till särskilda om-
ständigheter kan förutses att vapnet inte kommer att behövas varaktigt.
6 § Tillstånd att inneha helautomatiska vapen eller enhandsvapen utom
start- eller signalvapen får meddelas endast om det finns synnerliga skäl.
7 § Om tillstånd att inneha skjutvapen meddelas någon som skall
förvärva ett sådant vapen, gäller tillståndet under förutsättning att
förvärvet görs inom sex månader från dagen för tillståndet eller den
längre tid som tillståndsmyndigheten bestämmer.
8 § Den som har tillstånd eller rätt att inneha ett visst vapen för
skjutning får utan tillstånd inneha ammunition till vapnet.
Tillstånd att i andra fall inneha ammunition får meddelas enskilda
personer samt skyttesammanslutningar och huvudmän för museer om det
skäligen kan antas att ammunitionen inte kommer att missbrukas.
9 § Skjutvapen eller ammunition får endast överlåtas till den som har
tillstånd eller rätt att inneha vapnet eller ammunitionen. Om ammunition
överlåts genom ombud skall ombudet ha eget vapentillstånd.
Tillstånd till handel med skjutvapen
10 § Tillstånd att driva yrkesmässig handel med skjutvapen får
meddelas den som har de kunskaper som behövs och som anses vara
ordentlig och pålitlig. Tillståndet får begränsas till att omfatta vissa typer
av skjutvapen eller ett visst antal åt gången. Tillståndet får förenas med
villkoret att vapnen skall förvaras på ett visst sätt.
Prop. 1995/96:52
Bilaga 2
96
Tillstånd att föra in skjutvapen eller ammunition till Sverige
11 § För tillstånd att föra in skjutvapen till Sverige gäller samma
förutsättningar som för tillstånd att inneha vapnen enligt 2-6 §§.
Tillstånd att föra in ammunition far meddelas den som har rätt att
inneha sådan ammunition i Sverige.
12 § Införseltillstånd ger rätt att under den begränsade tid och för det
ändamål som anges i tillståndet i Sverige inneha de skjutvapen och den
ammunition som förts hit med stöd av tillståndet. Tillståndet gäller under
förutsättning att vapnen och ammunitionen förs in inom sex månader
från dagen för tillståndet eller den längre tid som tillståndsmyndigheten
bestämmer.
13 § Skjutvapen eller ammunition far föras in till Sverige utan särskilt
tillstånd i följande fall:
a) Enskilda personer får föra in sådana skjutvapen som de i Sverige
har rätt att inneha för eget bruk samt ammunition som på lagligt sätt har
förvärvats i Sverige. Detta gäller också sådana skyttesammanslutningar,
huvudmän för museer och bevakningsföretag som kan meddelas tillstånd
att inneha skjutvapen.
b) Medborgare i medlemstatema i Europeiska gemenskaperna och i
Sverige, Finland och Norge som inte är fast bosatta i Sverige får föra in
jakt- eller tävlingsskjutvapen med tillhörande ammunition från med-
lemsstater i Europeiska gemenskaperna, Finland eller Norge till Sverige
för tillfällig användning vid jakt eller tävling i Sverige. Vapnen och
ammunitionen får i ett sådant fall under högst tre månader från dagen
för införandet innehas utan tillstånd i Sverige av den som har fört in
vapnen och ammunitionen.
14 § Endast den som har tillstånd att föra in skjutvapen eller ammuni-
tion får förvara dem på tullager eller i frihamn utan medgivande av
länsstyrelse eller ta hand om och i övrigt förfoga över vapnen eller
ammunitionen enligt 8 § första stycket tullagen (1987:1065) utan att de
har förtullats.
I övrigt gäller lagen (1973:980) om transport, förvaring och förstöring
av införselreglerade varor, m.m.
15 § Skjutvapen eller ammunition som resande fört med till Sverige för
personligt bruk men inte haft rätt att föra in får de åter föra ut, om de
anmält dessa i behörig ordning för tullmyndigheten. Vapen och ammu-
nition tillfaller staten om de inte förs ut igen inom antingen fyra
månader efter en sådan anmälan eller den längre tid därefter som
Generaltullstyrelsen eller, efter styrelsens bestämmande, en annan
tullmyndighet i det enskilda fallet bestämmer. I ett sådant fall skall de
behandlas som om de hade förklarats förverkade.
Prop. 1995/96:52
Bilaga 2
7 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 52
16 § Den som har rätt att driva handel med skjutvapen far meddelas
tillstånd att till Sverige fora in sådana skjutvapen som omfattas av
handelstillståndet.
Tdlståndsmyndighet
17 § Polismyndigheten prövar frågor om tillstånd enligt denna lag.
Register över vapeninnehav
18 § Polismyndigheten skall föra register över tillståndspliktiga
vapeninnehav och beslut enligt denna lag.
1 § Den som har rätt att inneha skjutvapen far under högst två veckor
låna ut vapnet för samma ändamål som tillståndet avser.
2 § Ett skjutvapen far inte lånas ut till den som kan antas komma att
missbruka vapnet.
3 § Vapen far lånas ut till den som är under arton år endast om
a) vapnet skall användas vid en övning eller tävling som äger rum
under uppsikt av en skyttesammanslutning,
b) låntagaren har fyllt femton år, vapnet skall innehas och användas
under långivarens uppsikt och det inte är fråga om ett enhandsvapen
eller helautomatiskt vapen,
c) utlåningen avser ett effektbegränsat vapen och vapnet skall innehas
och användas under långivarens uppsikt, eller
d) utlåningen avser start- eller signalvapen som skall användas vid
tävling eller övning.
4 § Enhandsvapen och helautomatiska vapen far lånas ut endast för
användning under långivarens uppsikt eller för övning eller tävling som
äger rum under uppsikt av en skyttesammanslutning.
Detta gäller inte om låntagaren själv har rätt att inneha ett sådant
vapen eller i fråga om start- eller signalvapen.
5 § Om innehavet av ett skjutvapen kräver att den enskilde skall ha
avlagt skytteprov eller genomgått en viss utbildning eller på annat sätt
visat sig vara lämplig att inneha vapnet, far ett sådant vapen lånas ut
endast till den som uppfyller samma krav.
Detta gäller dock inte när vapnet skall användas enbart för prov-
skjutning, övning eller tävling på skjutbana eller vid jakt under
långivarens uppsikt.
Prop. 1995/96:52
Bilaga 2
98
6 § Vapenhandlare far låna ut skjutvapen till den som fyllt arton år för
sådan provskjutning på skjutbana som äger rum under uppsikt av en
skyttesammanslutning eller vapenhandlaren själv eller någon annan
person som har godkänts av polismyndigheten att närvara vid prov-
skjutning.
Detta gäller inte om låntagaren själv har rätt att inneha ett sådant
vapen eller i fråga om start- eller signalvapen.
7 § Den som lånar ut skjutvapen till någon som är fast bosatt i en stat
som har tillträtt den europeiska konventionen av den 28 juni 1978 om
kontroll av enskilda personers införskaffande och innehav av skjutvapen
(den europeiska vapenkonventionen) skall omedelbart anmäla utlåningen
till polismyndigheten, om inte låntagaren skall inneha och använda
vapnet endast inom Sverige.
8 § Skjutvapen far inte lånas ut till den som har fått något skjutvapen
förklarat förverkat eller tillståndet till innehav av skjutvapen återkallat,
om inte låntagaren ändå är berättigad att inneha vapen av den typ som
lånet avser. Detta hindrar dock inte att ett vapen efter särskilt tillstånd av
polismyndigheten lånas ut för övning eller tävling som äger rum under
uppsikt av en skyttesammanslutning.
1 § Ett tillstånd upphör att gälla, om den som innehar ett skjutvapen
ändrar det så att det till funktions- eller verkningsgrad blir ett väsentligt
annorlunda vapen. Den som har tillstånd att driva handel med vapen får
dock vidta sådana åtgärder, om det ändrade vapnet omfattas av
tillståndet.
2 § Vid reparation av skjutvapen får, utan särskilt tillstånd, förslitna
eller på annat sätt oanvändbara slutstycken, ljuddämpare, eldrör, pipor,
stommar, lådor och trummor eller armborststommar med avfymings-
anordningar bytas ut mot nya likadana vapendelar.
3 § Den som har tillstånd att inneha slutstycken, ljuddämpare, eldrör,
pipor, stommar, lådor och trummor eller armborststommar med
avfymingsanordningar får utan särskilt tillstånd byta ut dessa mot nya
likadana om de lämnas för skrotning. Bytet skall anmälas till polis-
myndigheten.
4 § För reparation, översyn eller skrotning får skjutvapen lämnas till
och tillfälligt innehas av den som får driva handel med sådana vapen
eller den som av polismyndigheten har godkänts att ta emot vapen för
sådana åtgärder. För reparation eller översyn får ett vapen lämnas till
den som skulle ha rätt att låna och självständigt handha vapnet.
Prop. 1995/96:52
Bilaga 2
99
5 § Den som lämnar ett vapen för skrotning skall senast inom en månad
anmäla detta till polismyndigheten.
1 § Den som innehar skjutvapen eller ammunition är skyldig att ta hand
om och hålla dessa under sådan uppsikt att det inte är fara för att någon
obehörig kommer åt dem.
2 § Skjutvapen eller ammunition skall förvaras i säkerhetsskåp, under
säkert lås eller på något annat lika betryggande sätt.
Om ett vapen inte förvaras i säkerhetsskåp eller i något annat lika
säkert förvaringsutrymme, skall en vapendel tas bort från vapnet så att
det inte kan användas. Detta dock endast om någon vapendel kan tas
bort utan avsevärd svårighet. Vapen, vapendel och ammunition skall
förvaras var för sig.
Dessa krav på förvaring gäller inte för start- och signalvapen och
effektbegränsade vapen samt ammunition till sådana vapen. De gäller
inte heller för vapen som gjorts varaktigt obrukbara.
3 § En innehavare som inte kan ta hand om sitt vapen eller sin
ammunition far lämna över vapnet eller ammunitionen till någon annan
för förvaring under högst tre år åt gången. Detta dock först efter
skriftligt anmälan till polismyndigheten. Vapnet eller ammunitionen far
dock inte förvaras hos en person som är under arton år eller som kan
antas missbruka vapnen eller ammunitionen.
Den hos vilken vapnen förvaras far inte använda vapnen utan tillstånd
att inneha sådana vapen.
4 § Den som skickar eller transporterar ett skjutvapen eller ammunition
skall vidta betryggande åtgärder för att förhindra att någon obehörig
kommer åt vapnet eller ammunitionen.
5 § Den som för personligt bruk skall föra ut skjutvapen ur Sverige till
en stat som har tillträtt den europeiska vapenkonventionen skall före
utförseln anmäla detta till polismyndigheten, om vistelsen i den
främmande staten skall vara i mer än tre månader.
Återkallelse av tillstånd
1 § Ett tillstånd att inneha skjutvapen eller ammunition eller att föra in
skjutvapen eller ammunition till Sverige far återkallas, om
a) tillståndshavaren visat att han är olämplig att inneha vapnet eller
ammunitionen,
b) förutsättningarna för tillståndet inte längre finns, eller
Prop. 1995/96:52
Bilaga 2
100
c) det annars finns någon skälig anledning att återkalla tillståndet.
2 § Ett tillstånd att driva handel med skjutvapen får återkallas, om
a) tillståndshavaren har åsidosatt en bestämmelse i denna lag eller en
föreskrift eller ett villkor som meddelats med stöd av lagen,
b) tillståndshavaren inte längre driver yrkesmässig handel,
c) förutsättningarna för tillståndet inte längre finns, eller
d) det annars finns någon skälig anledning att återkalla tillståndet.
Omhändertagande av vapen och ammunition
3 § Polismyndigheten far besluta att ett vapen med tillhörande ammu-
nition skall tas hand om, om
- det finns risk att vapnet missbrukas, eller
- det är sannolikt att tillståndet att inneha vapnet kommer att återkallas
och det finns särskilda omständigheter som kräver ett omhändertagande.
Om risken för missbruk är överhängande, far vapen eller ammunition
tas hand om även utan ett sådant beslut. Åtgärden skall skyndsamt
anmälas till polismyndigheten, som omedelbart skall pröva om om-
händertagandet skall bestå.
4 § Om det finns någon som har rätt att inneha och förfoga över det
som tagits hand om skall varan lämnas tillbaka så snart det skäligen kan
antas att det inte längre finns någon risk för missbruk.
1 § Skjutvapen eller ammunition skall lösas in av staten, om
a) tillståndet att inneha vapnet eller ammunitionen har återkallats utan
att dessa samtidigt har förklarats förverkade eller tagits i beslag,
b) innehavaren har avlidit,
c) ansökan har avslagits om tillstånd att inneha ett vapen eller
ammunition som förvärvats genom arv, testamente eller bodelning, eller
d) domstol har beslutat att ett vapen eller ammuntion som innehas av
någon utan tillstånd inte skall förverkas eller åklagaren i ett sådant fall
har beslutat att inte föra talan om förverkande.
2 § Vapnet eller ammunitionen skall inte lösas in, om de lämnas för
skrotning eller överlåts till någon som har rätt att inneha vapnet eller
ammunitionen och om detta görs inom
a) ett år från det att innehavaren avled, eller
b) tre månader från det att tillståndet att inneha vapnet eller ammuni-
tionen återkallades, ansökan om innehav avslogs eller beslut i för-
verkandefrågan meddelades av domstol eller åklagare eller beslaget
hävdes.
Vapnet eller ammunitionen skall inte heller lösas in om ansökan om
tillstånd att inneha vapnet görs inom samma tid. Avslås ansökan skall
vapnet eller ammunitionen lösas in, om de inte inom tre månader från
Prop. 1995/96:52
Bilaga 2
101
dagen för beslutet i tillståndsärendet överlåtits till någon som har rätt att
inneha vapnet eller ammunitionen.
Polismyndigheten far medge förlängning av tidsfristerna, varje gång
med högst sex månader.
3 § Innehavare av ett vapen eller ammunition som skall lösas in är
skyldiga att efter polismyndighetens beslut lämna över vapnet eller
ammunitionen till polismyndigheten eller den som myndigheten be-
stämmer. Om det finns tillståndsbevis eller andra motsvarande hand-
lingar, skall även de lämnas över.
4 § För vapen eller ammunition som löses in skall betalas ersättning
med ett belopp som motsvarar marknadsvärdet.
1 § Skjutvapen som ingår i ett dödsbo eller ett konkursbo far utan
särskilt tillstånd innehas av den som har tagit hand om boet.
2 § Om ett skjutvapen ingår i ett dödsbo eller ett konkursbo, far
polismyndigheten besluta att vapnet tills vidare skall förvaras av
myndigheten eller någon annan som myndigheten anvisar, när det finns
särskild anledning till det. Den som har hand om boets egendom är i så
fall skyldig att efter polismyndighetens beslut lämna över vapnet till den
som skall förvara det.
3 § Bestämmelser om inlösen av vapen i dödsbo finns i 7 kap. 1 § b
och c, 2 § a och 3 §.
1 § Den som uppsåtligen innehar ett skjutvapen utan att ha rätt till det
eller överlåter eller lånar ut ett skjutvapen till någon som inte har rätt att
inneha vapnet döms för vapenbrott till fängelse i högst ett år.
Om brottet anses som grovt döms för grovt vapenbrott till fängelse i
lägst sex månader och högst fyra år.
Om gärningen har begåtts av oaktsamhet eller om brottet är ringa,
döms till böter eller fängelse i högst sex månader.
2 § Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som
uppsåtligen eller av oaktsamhet
a) missbrukar rätten att inneha ett skjutvapen genom att använda det
för något annat ändamål än det som tillståndet avser,
b) bryter mot bestämmelsen om användning vid förvaring i 5 kap. 3 §
andra stycket eller om transport i 5 kap. 4 § eller mot någon föreskrift
om förvaring av vapen som meddelats med stöd av denna lag,
c) bryter mot bestämmelserna om förvaring i 5 kap. 1-3 §§ i fråga om
skjutvapen eller ammunition som innehas av skyttesammanslutningar,
Prop. 1995/96:52
Bilaga 2
102
huvudmän för museer eller auktoriserade bevakningsföretag eller i fråga
om skjutvapen som innehas av vapenhandlare,
d) innehar ammunition utan att ha rätt till det eller inte följer beslut att
lämna över ammunition för inlösen,
e) överlåter ammunition till den som inte har rätt att inneha ammuni-
tionen, eller
f) driver handel med skjutvapen utan tillstånd.
Ansvar för otillåtet innehav av ammunition skall inte dömas ut i ringa
fall.
3 § Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter
att
a) omedelbart på föreskrivet sätt anmäla till polismyndigheten att ett
skjutvapen lånas ut till någon som är fast bosatt i en stat som har tillträtt
den europeiska vapenkonventionen,
b) i förväg anmäla till polismyndigheten att ett skjutvapen för
personligt bruk förs ut ur Sverige till en stat som har tillträtt den
europeiska vapenkonventionen, eller
c) inom en månad på föreskrivet sätt anmäla till polismyndigheten att
ett vapen lämnats till skrotning.
4 § Bestämmelser om ansvar för olovlig införsel av vapen eller
ammunition och för försök till ett sådant brott finns i lagen (1960:418)
om straff för varusmuggling.
5 § Ett vapen som innehafts, överlåtits eller lånats ut enligt 1 § eller
som använts enligt 2 § a skall förklaras förverkat, om detta inte är
uppenbart oskäligt. Även ammunition som innehafts enligt 2 § d eller
överlåtits enligt 2 § e far förklaras förverkad, om detta inte är uppenbart
oskäligt. I stället för vapnet eller ammunitionen kan vapnets eller
ammunitionens värde förklaras förverkat.
6 § Rättegångsbalkens bestämmelser om beslag gäller även vid ett
förverkande enligt denna lag. Bestämmelsen att åtal skall väckas inom
viss tid gäller endast då rätten utsatt en sådan tid.
1 § En polismyndighets beslut enligt 2 kap. 2 och 10 §§ eller 6 kap. 1
och 2 §§ eller i fråga om inlösen av skjutvapen eller ammunition far
överklagas hos länsrätten. Kammarrätten far pröva ett överklagande från
länsrätten endast om kammarrätten meddelat prövningstillstånd enligt
34 a § förvaltningsprocesslagen (1971:291).
En polismyndighets beslut i andra ärenden enligt denna lag far
överklagas hos länsstyrelsen. Länsstyrelsens beslut far inte överklagas.
2 § En polismyndighets, länsstyrelses och domstols beslut enligt denna
lag skall gälla omedelbart, om inte annat förordnas. En polismyndighets
Prop. 1995/96:52
Bilaga 2
103
beslut om återkallelse av handelstillstånd skall dock gälla omedelbart
endast i fall då så har förordnats i beslutet. Ett sådant förordnande får
meddelas om det finns särskilda skäl.
1 § Regeringen bemyndigas att föreskriva att
a) denna lag eller vissa föreskrifter i lagen skall tillämpas i fråga om
föremål som är särskilt ägnade att användas vid brott mot någons liv,
hälsa eller personliga säkerhet,
b) bestämmelserna om tillstånd i 2 kap. 1 § inte skall gälla innehav av
skjutvapen som lämnats över från staten till
- statliga tjänstemän, personer som tillhör försvars-, civilförsvars- eller
polisväsendet, om dessa är skyldiga att inneha vapnet för tjänsten, eller
- den som för statens räkning tillverkar krigsmateriel,
c) andra sammanslutningar än skyttesammanslutningar far ges tillstånd
att inneha skjutvapen,
d) undantag far göras för vissa typer av vapen från skyldigheten att till
polismyndigheten anmäla
- utlåning av skjutvapen till någon som är fast bosatt i en stat som har
tillträtt den europeiska vapenkonventionen, och
- utförsel av vapen ur Sverige till en stat som tillträtt konventionen,
e) undantag far göras från 2 kap. 1 § för innehav av skjutvapen som
lämnats över från staten till skyttesammanslutningar,
f) andra än polismän far ta hand om vapen och ammunition enligt
6 kap. 3 § eller ta vapen och ammunition i beslag enligt 9 kap. 6 §, och
g) anmälningsskyldighet till polismyndigheten i vissa fall skall gälla
för läkare som ansvarar för den psykiatriska vården av en patient som är
intagen på sjukvårdsinrättning för vård av psykisk störning, om patienten
kan tänkas inneha ett skjutvapen som patienten inte bör inneha.
2 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer bemyndigas
att föreskriva
a) undantag från kravet på tillstånd för att inneha start- eller signal-
vapen,
b) krav på skjutskicklighet, utbildning, ålder och de villkor i övrigt
som skall vara uppfyllda för tillstånd till innehav av skjutvapen,
c) krav på kunskap för att fa tillstånd att driva handel med skjutvapen
och vad som i övrigt skall gälla vid sådan handel,
d) vad som skall iakttas utöver bestämmelserna i 4 kap. vid ändring,
reparation och skrotning av skjutvapen,
e) krav för vapenhandlares, museers och skyttesammanslutningars för-
varing av andra vapen än effektbegränsade vapen och för skytte-
sammanslutningars förvaring av ammunition,
f) de villkor i övrigt som skall vara uppfyllda för tillstånd enligt denna
lag,
Prop. 1995/96:52
Bilaga 2
104
g) att ett europeiskt skjutvapenpass skall utfardas på begäran av den
som har tillstånd att inneha ett skjutvapen för jakt eller tävling i Sverige
samt villkor för och förfaringssätt vid utfärdande av ett sådant pass,
h) villkor för och förfaringssätt vid medgivande av att personer bosatta
i Sverige skall fa tillstånd att förvärva skjutvapen i andra EG-stater, och
i) att den som förvärvat ett skjutvapen i Sverige och som är bosatt i en
annan EG-stat skall underrätta den staten om förvärvet.
Prop. 1995/96:52
Bilaga 2
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
2. Genom lagen upphävs vapenlagen (1973:1176).
3. Ett beslut enligt vapenlagen (1973:1176) gäller som beslut enligt
denna lag.
4. I fråga om överklagande av ett beslut som har meddelats före
lagens ikraftträdande gäller äldre bestämmelser.
5. Innehar någon vid lagens ikraftträdande ett lasersikte, far han
fortfarande inneha siktet utan tillstånd till den 1 juli 1995 eller, om
ansökan om tillstånd har gjorts före den tidpunkten, till dess ansökan har
blivit slutligt prövad.
Avslås en ansökan om tillstånd att inneha ett lasersikte som innehafts
vid lagens ikraftträdande skall lasersiktet lösas in av staten. För ett
lasersikte som löses in skall betalas ersättning med ett belopp som
motsvarar marknadsvärdet.
105
Härigenom föreskrivs att 15 § lagen (1968:430) om mervärdesskatt
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
15 §
Redovisning av skatt för viss redovisningsperiod skall omfatta affärs-
händelser genom vilka redovisningsskyldighet har inträtt enligt 5 a §.
Uppkommer förlust på fordran, för vilken utgående skatt har redo-
visats, far ett mot denna skatt svarande belopp avdragas i redovisningen
för den period då förlusten uppkommer. Inflyter därefter betalning för
sådan fordran skall beloppet åter upptagas i redovisningen. Ätertages
vara med stöd av förbehåll om återtaganderätt enligt konsument-
kreditlagen (1992:830) eller lagen (1978:599) om avbetalningsköp
mellan näringsidkare m.fl. far avdrag göras för vad säljaren vid avräk-
ning gottskriver köparen för värdet av den återtagna varan, endast om
det kan visas att köparen helt saknat rätt till avdrag för ingående skatt
som hänför sig till dennes förvärv av varan.
Lämnas återbäring, bonus eller annan rabatt, som icke utgör s.k.
villkorlig rabatt, i efterhand och avser förmånen skattepliktig omsättning,
för vilken utgående skatt redovisats, far belopp motsvarande den del av
den tidigare redovisade skatten som belöpt på den utgivna förmånen
avdragas i den ordning som gäller för den skattskyldiges redovisning av
utgående skatt. Utges förmånen till skattskyldig skall avdraget grundas
på kreditnota eller motsvarande handling. Av handlingen skall framgå
minskningen av både vederlag och skatt.
Handling som avses i tredje stycket skall ligga till grund även för
avdrag för annan kundkreditering som avser skattepliktig omsättning.
Uthyr eller upplåter den som är skattskyldig enligt 2 § tredje stycket,
inom tre år från utgången av det kalenderår under vilket skattskyldighet
inträtt enligt meddelat beslut, fastigheten eller del därav till annan än
som anges i 2 § tredje stycket, skall beloppet av åtnjutna avdrag för
ingående skatt för ifrågavarande fastighet eller del därav återföras. Sker
sådan uthyrning eller upplåtelse sedan tre men inte sex år har förflutit
från utgången av det kalenderår under vilket skattskyldighet har inträtt
enligt meddelat beslut skall återföring göras med hälften av det belopp
som nu sagts.
Vad som sägs i femte stycket tillämpas även när fastighetsägaren tar
uthyrd eller upplåten fastighet eller del därav i anspråk för användning i
verksamhet som ej medför skattskyldighet samt när uthyrd eller upplåten
fastighet säljs.
Återföring skall ske i deklarationen för den redovisningsperiod under
vilken den skattepliktiga uthyrningen eller upplåtelsen har upphört eller
fastigheten har sålts.
Prop. 1995/96:52
Bilaga 2
106
Exporteras en vara av det slag som anges nedan, skall den ingående
mervärdesskatt som hänför sig till förvärvet av varan återföras, om den
skattskyldige inte visar att varan har innehafts endast av skattskyldiga.
De varor som avses är
1) andra varor än sådana som avses i 18 § ijärde stycket och som helt
eller till väsentlig del består av guld, silver eller platina,
2) naturpärlor, naturliga och syntetiska ädelstenar,
3) varor, som helt eller till väsentlig del består av koppar, mässing,
tenn, brons eller nysilver,
4) vapen med undantag av 4) vapen med undantag av sådana
sådana skjutvapen som omfattas av skjutvapen som omfattas av
vapenlagen {1973:1176), vapenlagen (0000:0000),
5) alster av bildkonst,
6) konstalster av glas, porslin eller annan keramik,
7) möbler,
8) fartyg eller luftfartyg.
Återföring enligt åttonde stycket skall ske i deklarationen för den redo-
visningsperiod under vilken varan har exporterats.
Redovisningen av skatt, som hänför sig till omsättning enligt punkt 2
första stycket g) av anvisningarna till 2 § och som avser nyttjande av
personbil, far anstå till den sista redovisningsperioden under det
kalenderår nyttjandet har skett.
Prop. 1995/96:52
Bilaga 2
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
107
Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1988:254) om förbud beträffande
knivar och andra farliga föremål skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
3 §
I fråga om vapen och andra
föremål som vapenlagen
{1973:1176) är tillämplig på gäller
föreskrifterna där i stället för
denna lag.
Föreslagen lydelse
I fråga om vapen och andra
föremål som vapenlagen
(0000:0000) är tillämplig på gäller
föreskrifterna där i stället för
denna lag.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
108
Härigenom föreskrivs att 3, 4 och 6 §§ lagen (1992:1300) om
krigsmateriel skall ha följande lydelse.
Prop. 1995/96:52
Bilaga 2
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
3 §
Krigsmateriel far inte tillverkas här i landet utan tillstånd av rege-
ringen.
Regeringen far meddela föreskrifter om undantag från detta tillstånds-
krav för
1. ändring
skjutvapen i
24 § första
(1973:1176),
eller ombyggnad av
de fall som avses i
stycket vapenlagen
1. ändring eller ombyggnad av
skjutvapen i de fall som avses i
4 kap. 1 § vapenlagen (0000:
0000),
2. tillverkning av enstaka skjutvapen och av ammunition för till-
verkarens eget bruk.
Bestämmelsen i första stycket gäller inte för sådana statliga myndig-
heter som inte är affärsverk.
4 §
Verksamhet som avser tillhandahållande av krigsmateriel, uppfinningar
rörande krigsmateriel och metoder för framställning av sådan materiel
far inte bedrivas här i landet utan tillstånd av regeringen.
Svenska myndigheter, svenska företag samt den som är bosatt eller
stadigvarande vistas här far inte heller utom landet bedriva sådan
verksamhet utan regeringens tillstånd.
Bestämmelserna i första och andra styckena gäller inte för sådana
statliga myndigheter som inte är affärsverk.
Tillstånd enligt första eller andra stycket behövs inte för verksamhet
som avser tillhandahållande av krigsmateriel till svenska statliga myndig-
heter eller sådana tillverkare som har tillstånd att tillverka krigsmateriel
av det slag tillhandahållandet gäller. Inte heller behöver innehavare av
tillverkningstillstånd ha tillstånd enligt första eller andra stycket, om
verksamheten avser tillhandahållande av krigsmateriel som tillhör
tillståndshavaren och som finns inom landet eller tillhandahållande av
uppfinning eller metod för framställning av krigsmateriel till svenska
statliga myndigheter eller sådana tillverkare som har till-stånd att
tillverka krigsmateriel av det slag tillhandahållandet gäller.
Regeringen far meddela före-
skrifter om undantag från till-
ståndskravet enligt första och
andra styckena i fråga om sådan
handel med skjutvapen som
regleras genom föreskrifterna i
vapenlagen (1973:1176) eller
Regeringen far meddela före-
skrifter om undantag från till-
ståndskravet enligt första och
andra styckena i fråga om sådan
handel med skjutvapen som
regleras genom föreskrifterna i
vapenlagen (0000:0000) eller
109
sådan hantering av ammunition
eller annan explosiv vara som
regleras genom föreskrifterna i
lagen (1988:868) om brandfarliga
och explosiva varor.
sådan hantering av ammunition
eller annan explosiv vara som
regleras genom föreskrifterna i
lagen (1988:868) om brandfarliga
och explosiva varor.
Prop. 1995/96:52
Bilaga 2
6§
Krigsmateriel far inte föras ut ur landet utan tillstånd av regeringen,
om inte annat följer av denna lag eller annan författning. I fråga om
programvara likställs med utförsel överföring till utlandet genom
telekommunikation eller på annat liknande sätt.
I ärenden som inte avser utförsel i större omfattning eller som i övrigt
inte är av större vikt far det statsråd som har till uppgift att föredra
ärenden om utförsel av krigsmateriel pröva frågor om tillstånd enligt
första stycket.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om utförsel av
1. skjutvapen och tillhörande ammunition för enskild persons räkning
samt skjutvapen och därtill hörande ammunition för användning vid jakt,
tävling eller övning utom riket,
2. skjutvapen för reparation, översyn eller annan liknande åtgärd,
3. skjutvapen som förts in i landet
4. sådana jakt- och tävlings-
skjutvapen och tillhörande ammu-
nition som har förts in i landet i
enlighet med bestämmelserna i
16 § 2 vapenlagen (1973:1176).
för åtgärd som avses i 2,
4. sådana jakt- och tävlings-
skjutvapen och tillhörande ammu-
nition som har förts in i landet i
enlighet med bestämmelserna i
2 kap. 13 § b vapenlagen (0000:
0000).
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
110
Efter remiss har yttrande över betänkandet avgetts av Hovrätten för
Nedre Norrland, Karlstads tingsrätt, Malmö tingsrätt, Stockholms
tingsrätt, Umeå tingsrätt, Kammarrätten i Göteborg, Länsrätten i Kalmar
län, Länsrätten i Stockholms län, Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen,
Statens kriminaltekniska laboratorium, Polismyndigheten i Göteborg,
Polismyndigheten i Helsingborg, Polismyndigheten i Jönköping, Polis-
myndigheten i Stockholm, Polismyndigheten i Östersund, Brotts-
förebyggande rådet, Krigsmaterielinspektionen, Kommerskollegium,
Försvarsmaktens organisationsmyndighet, Statens försvarshistoriska
museer, Försvarets forskningsanstalt, Barnombudsmannen, General-
tullstyrelsen, Riksrevisionsverket, Konkurrensverket, Sprängämnes-
inspektionen, SP- Sveriges Provnings- och Forskningsinstitut,
Länsstyrelsen i Kronobergs län, Länsstyrelsen i Norrbottens län, Läns-
styrelsen i Södermanlands län, Konsumentverket, Statens naturvårdsverk,
Kommittén om nya former för narkotikabekämpning i ett EU-perspektiv
(Ju 1994:01), Sveriges domareförbund, Sveriges advokatsamfund,
Sveriges Riksidrottsförbund, Svenska Jägareförbundet,Frivilliga
skytterörelsen, Svenska Sportskytteförbundet, Svenska Pistolskytte-
förbundet, Sveriges Vapenägares Förbund, Svenska Vapenstiftelsen,
Samlarförbundet Nordstjärnan samt Leverantörsföreningen för Sport-
och Fritidsartiklar.
Riksåklagaren har bifogat yttranden från överåklagarna vid Åklagar-
myndigheten i Stockholm, Regionåklagarmyndigheten i Karlstad och
Regionåklagarmyndighten i Luleå.
Riksidrottsförbundet har bifogat ett yttrande från Sveriges Militär-
idrotts- och Mångkampsförbund.
Yttrande har därutöver inkommit från inkommit från Länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län, Kullens Skyttesällskap och John-Erik Ahlberg.
Riksförbundet Hem och Skola, Jägarnas Riksförbund/Landsbygdens
Jägare, Svenska Armborst Unionen, Svenska Svartkrutsfederationen samt
Sveriges Vapenhandlareförening har såsom remissinstanser inbjudits att
lämna synpunkter, men har inte avhörts.
Prop. 1995/96:52
Bilaga 3
111
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Denna lag gäller skjutvapen och ammunition samt vissa föremål
som i lagen jämställs med skjutvapen.
2 § Med skjutvapen förstås i denna lag vapen med vilka kulor, hagel,
harpuner eller andra projektiler kan skjutas ut med hjälp av krut-
laddningar, kolsyreladdningar, komprimerad luft eller andra liknande
utskjutningsmedel.
3 § Vad som sägs om skjutvapen gäller också
a) anordningar som till verkan och ändamål är jämförliga med
skjutvapen,
b) obrukbara vapen som i brukbart skick skulle räknas som skjutvapen,
c) start- och signalvapen som laddas med patroner,
d) armborst,
e) tårgasanordningar och andra till verkan och ändamål jämförliga
anordningar,
f) slutstycken, ljuddämpare, eldrör, pipor, stommar, lådor och trummor
till skjutvapen, eller armborststommar med avfymingsanordningar,
g) anordningar som kan bäras i handen och är avsedda att med
elektrisk ström bedöva människor eller tillfoga dem smärta, och
h) anordningar som gör att skjutvapen kan användas med annan
ammunition än de är avsedda för.
4 § Vad som sägs om skjutvapen gäller inte
a) salutkanoner,
b) skjutvapen som har tillverkats före år 1890 och som inte är avsedda
för gastäta enhetspatroner,
c) bultpistoler avsedda för byggnadsarbete,
d) andra arbetsverktyg avsedda för slakt eller för industriellt eller
liknande bruk, och
e) skjutanordningar avsedda för livräddning eller liknande ändamål.
5 § Med ammunition förstås i denna lag patroner och projektiler till
handvapen som lagen tillämpas på samt tändhattar och andra tändmedel
till sådana patroner och projektiler.
6 § Bestämmelser om ammunition som räknas till explosiva varor eller
som innehåller gift finns även i lagen (1988:868) om brandfarliga och
explosiva varor och i lagen (1985:426) om kemiska produkter.
Prop. 1995/96:52
Bilaga 4
112
7 § Denna lag gäller inte
a) hagel och andra massiva kulor,
b) projektiler avsedda for armborst eller for luft-, kolsyre-, ljäder- eller
harpunvapen,
c) kolsyrepatroner,
d) patronhylsor utan tändhatt avsedda for handvapen som lagen
tillämpas på, och
e) patroner avsedda for start- eller signalvapen.
8 § Denna lag gäller inte skjutvapen och ammunition som innehas av
staten.
Tillståndsplikt
1 § Tillstånd krävs för att
a) inneha skjutvapen eller ammunition,
b) driva handel med skjutvapen, eller
c) föra in skjutvapen eller ammunition till Sverige.
Tillstånd krävs inte för den som har fyllt arton år, om vapnet är ett
kolsyre-, luft- eller fjädervapen som är avsett för målskjutning eller ett
harpunvapen, och om det har en begränsad effekt i förhållande till andra
jämförliga skjutvapen (effektbegränsade vapen).
Tillstånd krävs inte heller för verksamhet som omfattas av tillstånd
enligt 3 eller 4 § lagen (1992:1300) om krigsmateriel.
Tdlståndsmyndighet
2 § Polismyndigheten prövar frågor om tillstånd enligt denna lag.
Tillstånd att inneha skjutvapen eller ammunition
3 § Tillstånd att inneha skjutvapen far meddelas
a) enskilda personer,
b) skytteförbund, skyttekretsar eller skytteföreningar som tillhör det
frivilliga, statligt kontrollerade skytteväsendet (skyttesammanslutningar),
c) huvudmän för museer, om museet far statsbidrag enligt särskilda
föreskrifter eller om museet ägs av en kommun, ett landsting eller en
stiftelse som står under länsstyrelsens tillsyn: för vapen som skall ingå i
samlingarna, och
d) auktoriserade bevakningsföretag: för utlåning till väktare som har
meddelats tillstånd att som lån inneha ett sådant vapen.
4 § En enskild person far meddelas tillstånd att inneha ett skjutvapen
endast om den enskilde behöver vapnet. Tillstånd att inneha ett
skjutvapen som huvudsakligen har samlarvärde, prydnadsvärde eller
Prop. 1995/96:52
Bilaga 4
113
8 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 52
särskilt affektionsvärde för sökanden, far meddelas även för andra
ändamål än skjutning. I ett sådant fall får vapnet inte utan särskilt
tillstånd användas för skjutning.
5 § Tillstånd att inneha skjutvapen far meddelas endast om det skäligen
kan antas att vapnet inte kommer att missbrukas.
Tillstånd far meddelas endast för särskilt angivna ändamål. Tillståndet
får förenas med villkor att vapnet skall förvaras på ett visst sätt eller att
vapnet skall göras varaktigt obrukbart. Tillståndet far tidsbegränsas, om
det med hänsyn till särskilda omständigheter kan förutses att vapnet inte
kommer att behövas varaktigt.
6 § Tillstånd att inneha helautomatiska vapen eller enhandsvapen far
meddelas endast om det finns synnerliga skäl. Detta gäller dock inte för
start- eller signalvapen.
7 § Om tillstånd att inneha skjutvapen meddelas någon som skall
förvärva ett sådant vapen, gäller tillståndet under förutsättning att
förvärvet görs inom sex månader från dagen för tillståndet eller den
längre tid som polismyndigheten bestämmer.
8 § Den som har tillstånd eller rätt att inneha ett visst vapen för
skjutning far utan särskilt tillstånd inneha ammunition till vapnet, om
ammunitionen är avsedd för samma ändamål som tillståndet eller rätten
till innehav av vapnet avser.
Tillstånd att i andra fall inneha ammunition far meddelas enskilda
personer samt sådana skyttesammanslutningar och huvudmän för museer
som far meddelas tillstånd att inneha skjutvapen, om det skäligen kan
antas att ammunitionen inte kommer att missbrukas.
9 § Skjutvapen eller ammunition får överlåtas endast till den som har
tillstånd eller rätt att inneha vapnet eller ammunitionen. Om ammunition
överlåts genom ombud skall ombudet ha eget vapentillstånd.
Tillstånd till handel med skjutvapen
10 § Tillstånd att driva handel med skjutvapen får meddelas den som
har rätt att driva handel i allmänhet, har de kunskaper som behövs samt
är ordentlig och pålitlig. Tillstånd får meddelas endast för handel som
skall bedrivas yrkesmässigt.
Tillståndet medför rätt att inneha skjutvapen. Tillståndet får dock
begränsas till att omfatta vissa typer av skjutvapen eller ett visst antal åt
gången. Tillståndet får förenas med villkor att vapnen skall förvaras på
ett visst sätt.
Tillstånd att föra in skjutvapen eller ammunition till Sverige
11 § För tillstånd att föra in skjutvapen till Sverige gäller samma
förutsättningar som för tillstånd att inneha vapnen enligt 3-6 §§.
Prop. 1995/96:52
Bilaga 4
114
Tillstånd att föra in ammunition far meddelas den som har rätt att Prop. 1995/96:52
inneha ammunitionen i Sverige, om det skäligen kan antas att Bilaga 4
ammunitionen inte kommer att missbrukas.
12 § Införseltillstånd ger rätt att under den begränsade tid och för det
ändamål som anges i tillståndet i Sverige inneha de skjutvapen och den
ammunition som förts hit med stöd av tillståndet. Tillståndet gäller under
förutsättning att vapnen och ammunitionen förs in inom sex månader
från dagen för tillståndet eller den längre tid som polismyndigheten
bestämmer.
13 § Skjutvapen eller ammunition far föras in till Sverige utan särskilt
tillstånd i följande fall:
a) Enskilda personer far föra in de skjutvapen och den ammunition
som de i Sverige har rätt att inneha. Detta gäller också sådana
skyttesammanslutningar, huvudmän för museer och bevakningsföretag
som kan meddelas tillstånd att inneha skjutvapen.
b) Enskilda personer som har permanent tillstånd från behörig
myndighet i Danmark, Finland eller Norge att där inneha jakt- eller
tävlingsskjutvapen för eget bruk, far medföra dessa vapen med
tillhörande ammunition till Sverige för tillfällig användning vid jakt eller
tävling i Sverige. Vapnen och ammunitionen far i ett sådant fall under
högst tre månader från dagen för införandet innehas utan tillstånd i
Sverige av dem som har fört in egendomen.
14 § Endast den som har tillstånd att föra in skjutvapen eller ammuni-
tion far förvara sådan egendom på tullager eller i frihamn utan med-
givande av länsstyrelse eller ta hand om och i övrigt förfoga över
vapnen eller ammunitionen enligt 7 § första stycket tullagen (1994:1550)
utan att egendomen har förtullats.
I övrigt gäller lagen (1973:980) om transport, förvaring och förstöring
av införselreglerade varor, m.m.
15 § Skjutvapen eller ammunition, som en resande fört med till Sverige
för personligt bruk men inte haft rätt att föra in, får åter föras ut, om
egendomen anmälts i behörig ordning för tullmyndigheten. Vapnen och
ammunitionen tillfaller staten om egendomen inte förs ut inom antingen
fyra månader efter en sådan anmälan eller den längre tid därefter som
Generaltullstyrelsen eller, efter styrelsens bestämmande, en annan
tullmyndighet i det enskilda fallet bestämmer. I ett sådant fall skall
egendomen behandlas som om den hade förklarats förverkad.
16 § Den som har rätt att driva handel med skjutvapen far meddelas
tillstånd att till Sverige föra in sådana skjutvapen som omfattas av
handelstillståndet.
115
Register över vapeninnehav
17 § Polismyndigheten skall föra register över tillståndspliktiga
vapeninnehav och beslut enligt denna lag.
1 § Den som har rätt att inneha ett skjutvapen far under högst två
veckor låna ut vapnet för samma ändamål som tillståndet avser.
2 § Ett skjutvapen far inte lånas ut till den som kan antas komma att
missbruka vapnet.
3 § Ett skjutvapen far lånas ut till den som är under arton år endast om
a) vapnet skall användas vid en övning eller tävling som äger rum
under uppsikt av en skyttesammanslutning,
b) låntagaren har fyllt femton år, vapnet skall innehas och användas
under långivarens uppsikt och det inte är fråga om ett enhandsvapen
eller helautomatiskt vapen,
c) utlåningen avser ett effektbegränsat vapen och vapnet skall innehas
och användas under långivarens uppsikt,
d) utlåningen avser start- eller signalvapen som skall användas vid
tävling eller övning, eller
e) låntagaren har tillstånd att inneha ett vapen av samma typ.
4 § Enhandsvapen och helautomatiska vapen far lånas ut endast för
användning under långivarens uppsikt eller för övning eller tävling som
äger rum under uppsikt av en skyttesammanslutning.
Detta gäller inte om låntagaren själv har rätt att inneha ett sådant
vapen eller i fråga om start- eller signalvapen.
5 § Om innehavet av ett skjutvapen kräver att den enskilde skall ha
avlagt skytteprov eller genomgått en viss utbildning eller på annat sätt
visat sig vara lämplig att inneha vapnet, far ett sådant vapen lånas ut
endast till den som uppfyller samma krav.
Detta gäller dock inte när vapnet skall användas enbart för prov-
skjutning, övning eller tävling på skjutbana eller vid jakt under
långivarens uppsikt.
6 § Vapenhandlare far låna ut skjutvapen till den som fyllt arton år för
sådan provskjutning på skjutbana som äger rum under uppsikt av en
skyttesammanslutning eller vapenhandlaren själv eller någon annan
person som har godkänts av polismyndigheten att närvara vid
provskjutning.
Kravet på uppsikt gäller inte om låntagaren själv har rätt att inneha ett
vapen av den typ som lånet avser eller i fråga om start- eller
signalvapen.
Prop. 1995/96:52
Bilaga 4
116
7 § Ett auktoriserat bevakningsföretag får i samband med bevaknings-
uppdrag som kräver beväpning låna ut skjutvapen till företagets väktare.
Företaget får dock endast låna ut vapen till den som har meddelats
särskilt tillstånd att som lån inneha skjutvapen för sådant ändamål.
8 § Skjutvapen får inte lånas ut till den som har fått något skjutvapen
förklarat förverkat eller tillståndet till innehav av skjutvapen återkallat,
om inte låntagaren ändå är berättigad att inneha vapen av den typ som
lånet avser. Detta hindrar dock inte att ett vapen efter särskilt tillstånd av
polismyndigheten lånas ut för övning eller tävling som äger rum under
uppsikt av en skyttesammanslutning.
1 § Ett tillstånd att inneha ett skjutvapen upphör att gälla, om vapnet
ändras så att det till funktions- eller verkningsgrad blir ett väsentligt
annorlunda vapen. Detta gäller dock inte om innehavaren har tillstånd att
driva handel med skjutvapen och även det ändrade vapnet omfattas av
tillståndet.
2 § Vid reparation av ett skjutvapen får, utan särskilt tillstånd, en
försliten eller på annat sätt oanvändbar vapendel bytas ut mot en ny
likadan.
Den som har särskilt tillstånd att inneha slutstycken, ljuddämpare,
eldrör, pipor, stommar, lådor eller trummor eller armborststommar med
avfymingsanordningar får utan tillstånd byta ut en sådan del mot en ny
likadan, om den utbytta delen lämnas för skrotning. Bytet skall genast
anmälas till polismyndigheten. Den som gör anmälan skall bifoga
tillståndsbeviset samt ett intyg från mottagaren att vapendelen har tagits
emot för skrotning.
3 § För reparation, översyn eller skrotning får skjutvapen lämnas till
och tillfälligt innehas av den som får driva handel med sådana vapen
eller den som av polismyndigheten har godkänts att ta emot vapen för
sådana åtgärder. För reparation eller översyn får ett vapen också lämnas
till den som skulle ha rätt att låna och självständigt handha vapnet.
4 § Den som lämnar ett vapen för skrotning skall senast inom en månad
anmäla detta till polismyndigheten. Den som gör anmälan skall bifoga
tillståndsbeviset samt ett intyg från mottagaren att vapnet tagits emot för
skrotning.
1 § Den som innehar skjutvapen eller ammunition är skyldig att ta hand
om egendomen och hålla den under sådan uppsikt att det inte finns risk
för att någon obehörig kommer åt den.
Prop. 1995/96:52
Bilaga 4
117
2 § Skjutvapen och ammunition skall förvaras under säkert lås eller på
något annat lika betryggande sätt.
Om ett vapen inte förvaras i säkerhetsskåp eller i något annat lika
säkert förvaringsutrymme, skall en vapendel tas bort från vapnet så att
det inte kan användas. Detta gäller dock endast om någon vapendel kan
tas bort utan avsevärd svårighet. Vapen, vapendel och ammunition skall
förvaras var för sig.
Dessa krav på förvaring gäller inte för start- och signalvapen.
3 § En innehavare som inte kan ta hand om sitt vapen eller sin
ammunition far lämna över vapnet eller ammunitionen till någon annan
för förvaring under högst tre år åt gången. En sådan åtgärd far vidtas
först efter skriftlig anmälan till polismyndigheten. Vapnet eller
ammunitionen far dock inte förvaras hos en person som är under arton
år eller som kan antas missbruka vapnet eller ammunitionen.
Den hos vilken vapnet förvaras far använda vapnet endast om han eller
hon har tillstånd att inneha vapen av samma typ.
4 § Den som skickar eller transporterar ett skjutvapen eller ammunition
skall vidta betryggande åtgärder för att förhindra att någon obehörig
kommer åt vapnet eller ammunitionen.
5 § När det finns särskild anledning till det far en polismyndighet även
i annat fall än som avses i 2 kap. besluta att tillstånd att inneha
skjutvapen skall förenas med villkor att vapnet skall förvaras på visst
sätt.
Prop. 1995/96:52
Bilaga 4
Återkallelse av tillstånd
1 § Ett tillstånd att inneha skjutvapen eller att föra in skjutvapen till
Sverige far återkallas av polismyndigheten om
a) tillståndshavaren
b) tillståndshavaren
c) tillståndshavaren
missbrukat vapnet,
visat oaktsamhet med vapnet,
på annat sätt visat sig vara olämplig att inneha
vapen,
d) förutsättningarna för tillståndet inte längre finns, eller
e) det annars finns någon skälig anledning att återkalla tillståndet.
2 § Ett tillstånd att inneha ammunition far återkallas av
polismyndigheten om
a) förutsättningarna för tillståndet inte längre finns,
b) tillståndshavaren har missbrukat sin ammunition, eller
c) om det annars finns någon skälig anledning att återkalla tillståndet.
3 § Ett tillstånd att driva handel med skjutvapen far återkallas av
polismyndigheten om
118
a) tillståndshavaren har åsidosatt en bestämmelse i denna lag eller en
föreskrift eller ett villkor som meddelats med stöd av lagen,
b) tillståndshavaren inte längre driver yrkesmässig handel,
c) förutsättningarna for tillståndet inte längre finns, eller
d) det annars finns någon skälig anledning att återkalla tillståndet.
Omhändertagande av vapen och ammunition
4 § Polismyndigheten far besluta att ett vapen med tillhörande ammu-
nition skall tas om hand om
a) det finns risk att vapnet missbrukas, eller
b) det är sannolikt att tillståndet att inneha vapnet kommer att
återkallas och det finns särskilda omständigheter som kräver ett
omhändertagande.
Om risken för missbruk är överhängande, far vapen eller ammunition
tas om hand även utan ett sådant beslut. En sådan åtgärd får vidtas av
polismän, jakttillsynsmän som förordnats av länsstyrelsen, personal vid
Kustbevakningen och Tullverket eller särskilt förordnade tjänstemän vid
länsstyrelsen. Åtgärden skall skyndsamt anmälas till polismyndigheten,
som omedelbart skall pröva om omhändertagandet skall bestå.
5 § Om det finns någon som har rätt att inneha och förfoga över
skjutvapen eller ammunition som tagits om hand, skall egendomen
lämnas tillbaka så snart det skäligen kan antas att det inte längre finns
någon risk for missbruk.
Anmälningsskyldighet
6 § Om den som är intagen på sjukvårdsinrättning för vård av en
psykisk störning innehar eller kan tänkas inneha skjutvapen och det kan
antas att den intagne inte bör inneha ett sådant vapen, skall den läkare
som är ansvarig for den psykiatriska vården omedelbart anmäla
förhållandet till polismyndigheten i den ort där patienten är folkbokförd.
1 § Skjutvapen eller ammunition skall lösas in av staten om
a) tillståndet att inneha vapnet eller ammunitionen har återkallats utan
att egendomen samtidigt har förklarats förverkad eller tagits i beslag,
b) innehavaren har avlidit,
c) ansökan har avslagits om tillstånd att inneha ett vapen eller
ammunition som förvärvats genom arv, testamente eller bodelning, eller
d) domstol har beslutat att ett vapen eller ammunition, som någon
innehar utan att ha rätt till det, inte skall förverkas eller åklagaren i ett
sådant fall har beslutat att inte föra talan om förverkande.
2 § Ett skjutvapen eller ammunition skall inte lösas in, om egendomen
lämnas for skrotning eller överlåts till någon som har rätt att inneha
vapnet eller ammunitionen och om detta görs inom
Prop. 1995/96:52
Bilaga 4
119
a) ett år från det att innehavaren avled, eller
b) tre månader från det att tillståndet att inneha vapnet eller ammuni-
tionen återkallades, ansökan om innehav avslogs, beslut i förverkande-
frågan meddelades av domstol eller åklagare eller beslaget hävdes.
Vapnet eller ammunitionen skall inte heller lösas in, om ansökan om
tillstånd att inneha vapnet görs inom samma tid. Avslås ansökan skall
vapnet eller ammunitionen lösas in, om egendomen inte inom tre
månader från dagen för beslutet i tillståndsärendet överlåts till någon
som har rätt att inneha den.
Polismyndigheten far medge förlängning av tidsfristerna, varje gång
med högst sex månader.
3 § Innehavare av ett skjutvapen eller ammunition som skall lösas in är
skyldig att enligt polismyndighetens beslut lämna över vapnet eller
ammunitionen till polismyndigheten eller den som myndigheten be-
stämmer. Om det finns ett tillståndsbevis eller någon annan motsvarande
handling, skall även den lämnas över till polismyndigheten.
4 § För vapen eller ammunition som löses in skall betalas ersättning
med ett belopp som motsvarar marknadsvärdet.
5 § Polismyndigheten prövar frågor om inlösen enligt denna lag.
1 § Skjutvapen och ammunition som ingår i ett dödsbo eller ett
konkursbo får utan särskilt tillstånd innehas av den som har tagit hand
om boet till dess
a) egendomen har överlåtits till någon som är berättigad att inneha
den,
b) egendomen skall överlämnas enligt 2 § eller, i fråga om dödsbo, 7
kap. 3 §, eller
c) i fråga om konkursbo, konkursen har avslutats.
2 § Om skjutvapen eller ammunition ingår i ett dödsbo eller ett
konkursbo, far polismyndigheten besluta att egendomen tills vidare skall
förvaras av myndigheten eller någon annan som myndigheten anvisar,
när det finns särskild anledning till det. Den som har hand om boet är i
så fall skyldig att efter polismyndighetens beslut lämna över vapnen och
ammunitionen till den som skall förvara egendomen.
3 § Bestämmelser om inlösen av vapen och ammunition i dödsbo finns
i 7 kap.
Prop. 1995/96:52
Bilaga 4
120
1 § Den som uppsåtligen innehar ett skjutvapen utan att ha rätt till det
eller överlåter eller lånar ut ett skjutvapen till någon som inte har rätt att
inneha vapnet döms för vapenbrott till fängelse i högst ett år.
Om brottet är grovt döms för grovt vapenbrott till fängelse i lägst sex
månader och högst fyra år.
Om gärningen har begåtts av oaktsamhet eller om brottet är ringa,
döms till böter eller fängelse i högst sex månader.
2 § Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som
uppsåtligen eller av oaktsamhet
a) missbrukar rätten att inneha ett skjutvapen genom att använda det
för något annat ändamål än det som han eller hon är berättigad till,
b) bryter mot bestämmelsen om användning vid förvaring i 5 kap. 3 §
andra stycket eller om transport i 5 kap. 4 § eller mot någon föreskrift
om förvaring av vapen som meddelats med stöd av denna lag,
c) bryter mot bestämmelserna om förvaring i 5 kap. 1-3 §§ i fråga om
skjutvapen eller ammunition som innehas av skyttesammanslutningar,
huvudmän för museer eller auktoriserade bevakningsföretag eller i fråga
om skjutvapen som innehas av vapenhandlare,
d) innehar ammunition utan att ha rätt till det eller inte följer ett beslut
att lämna över ammunition för inlösen,
e) överlåter ammunition till någon som inte har rätt att inneha
ammunitionen,
f) driver handel med skjutvapen utan tillstånd, eller
g) bryter mot föreskrifter som har meddelats med stöd av 11 kap. 1 §
e genom att olovligen överföra vapen eller ammunition till ett annat
land.
Ansvar för otillåtet innehav av ammunition skall inte dömas ut i ringa
fall.
3 § Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet
a) bryter mot föreskrifter som har meddelats med stöd av 11 kap. 1 §
f genom att underlåta att på föreskrivet sätt anmäla utförsel eller
utlåning av skjutvapen, eller
b) underlåter att inom en månad på föreskrivet sätt anmäla till
polismyndigheten att ett vapen lämnats till skrotning.
4 § Bestämmelser om straff för olovlig införsel av vapen eller
ammunition och för försök till sådant brott finns i lagen (1960:418) om
straff för varusmuggling.
5 § Ett vapen som innehafts, överlåtits eller lånats ut enligt 1 § eller
som använts enligt 2 § a skall förklaras förverkat, om detta inte är
uppenbart oskäligt. Även ammunition som innehafts enligt 2 § d eller
överlåtits enligt 2 § e far förklaras förverkad, om detta inte är uppenbart
oskäligt. I stället för vapnet eller ammunitionen kan dess värde förklaras
Prop. 1995/96:52
Bilaga 4
121
förverkat. Om ett vapen förklaras förverkat far även ammunition som
hör till vapnet förklaras förverkad.
6 § Rättegångsbalkens bestämmelser om beslag gäller även vid
förverkande enligt denna lag.
Av länsstyrelsen förordnade jakttillsynsmän samt personal vid
Kustbevakningen och Tullverket eller särskilt förordnade tjänstemän vid
länsstyrelsen har samma rätt att ta egendom i beslag som en polisman.
1 § En polismyndighets beslut enligt denna lag far överklagas hos
allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande
till kammarrätten.
2 § En polismyndighets eller en domstols beslut enligt denna lag skall
gälla omedelbart, om inte annat förordnas. En polismyndighets beslut
om återkallelse av handelstillstånd skall dock gälla omedelbart endast i
de fall då så har förordnats i beslutet. Ett sådant förordnande får
meddelas om det finns särskilda skäl.
1 § Regeringen far meddela föreskrifter om att
a) denna lag eller vissa föreskrifter i lagen skall tillämpas även i fråga
om andra föremål än sådana som anges i 1 kap. 2 och 3 §§, om
föremålen är särskilt ägnade att användas vid brott mot någons liv, hälsa
eller personliga säkerhet,
b) anslagsenergin eller utgångshastigheten hos en projektil från ett
skjutvapen skall understiga ett visst värde för att vapnet skall anses vara
effektbegränsat enligt 2 kap. 1 §,
c) bestämmelserna om tillstånd i 2 kap. 1 § inte skall gälla innehav av
skjutvapen som lämnats över från staten till
- statliga tjänstemän eller personer som tillhör det militära försvaret,
räddningstjänsten eller polisväsendet,
- den som för statens räkning tillverkar krigsmateriel, eller
- skyttesammanslutningar,
d) andra sammanslutningar än skyttesammanslutningar får ges tillstånd
att inneha skjutvapen,
e) tillstånd skall krävas för överföring av skjutvapen eller ammunition
från Sverige till ett annat land; och
f) den som avser att föra ut ett skjutvapen från Sverige eller lånar ut
ett skjutvapen till någon som är fast bosatt i ett annat land inte skall
använda vapnet endast i Sverige, skall anmäla detta till
polismyndigheten.
2 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om
Prop. 1995/96:52
Bilaga 4
122
a) undantag från kravet på tillstånd för att inneha start- eller signal-
vapen,
b) krav på skjutskicklighet, utbildning, ålder och de förutsättningar i
övrigt som skall vara uppfyllda för tillstånd till innehav av skjutvapen,
c) krav på kunskap för att fa tillstånd att driva handel med skjutvapen
och vad som i övrigt skall gälla vid sådan handel,
d) vad som skall iakttas utöver bestämmelserna i 4 kap. vid ändring,
reparation och skrotning av skjutvapen,
e) krav på vapenhandlares, museers och skyttesammanslutningars för-
varing av andra vapen än effektbegränsade vapen och på skytte-
sammanslutningars förvaring av ammunition,
f) de förutsättningar i övrigt som skall vara uppfyllda för tillstånd
enligt denna lag,
g) utfärdande av europeiska skjutvapenpass till de som har tillstånd att
inneha skjutvapen i Sverige.
h) förutsättningar för och förfaringssätt vid medgivande av att personer
bosatta i Sverige skall fa tillstånd att förvärva skjutvapen i ett annat
land, och
i) krav på att den som förvärvat ett skjutvapen i Sverige och som är
bosatt i ett främmande land skall underrätta den staten om förvärvet.
3 § Regeringen far besluta att lagen inte skall gälla skjutvapen och
ammunition som innehas av en främmande stats militära styrka vid
besök i Sverige inom ramen för internationellt samarbete.
Prop. 1995/96:52
Bilaga 4
1. Denna lag träder i kraft den 1 april 1996.
2. Genom lagen upphävs vapenlagen (1973:1176).
3. Den som vid lagens ikraftträdande har tillstånd att förvärva, inneha,
föra in eller handla med skjutvapen eller ammunition skall anses ha
tillstånd till det också enligt denna lag, om tillståndet har beviljats enligt
kungörelsen (1927:338) med vissa bestämmelser angående skjutvapen
och ammunition, vapenkungörelsen (1934:315), vapenförordningen
(1949:340) eller vapenlagen (1973:1176). Detta gäller också den som
fatt ett föreskrivet bevis om att han eller hon deklarerat innehav av
vapen enligt någon av de nu nämnda kungörelserna (deklarationsbevis).
4. Den som vid lagens ikraftträdande är berättigad enligt andra punkten
i övergångsbestämmelserna till lagen (1987:1008) om ändring i
vapenlagen (1973:1176) att inneha ett start- eller signalvapen utan
tillstånd far även fortsättningsvis inneha vapnet utan tillstånd.
5. Den som vid lagens ikraftträdande med stöd av bestämmelsen i 12 §
första stycket vapenlagen (1973:1176) innehar ammunition som inte är
avsedd för samma ändamål som rätten att inneha vapnet avser, far utan
särskilt tillstånd inneha ammunitionen till den 1 oktober 1996 eller, om
ansökan om tillstånd att inneha ammunitionen gjorts före den tidpunkten,
till dess ansökan har blivit slutligt prövad.
Om innehavaren inte längre har rätt att inneha viss ammunition enligt
första stycket, skall ammunitionen lösas in av staten enligt
bestämmelserna i 7 kap.
123
6. I ärenden som gäller ansökan enligt vapenlagen (1973:1176)
tillämpas den nya lagen vid prövning efter ikraftträdandet.
7. I fråga om överklagande av ett beslut som har meddelats före lagens
ikraftträdande gäller äldre bestämmelser.
Prop. 1995/96:52
Bilaga 4
124
Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1988:254) om förbud beträffande
knivar och andra farliga föremål skall ha följande lydelse.
Prop. 1995/96:52
Bilaga 4
Nuvarande lydelse
3
I fråga om vapen och andra
föremål som vapenlagen
(1973:1176) är tillämplig på gäller
föreskrifterna där i stället för
denna lag.
Denna lag träder i kraft den 1 april
Föreslagen lydelse
§
I fråga om vapen och andra
föremål som vapenlagen
(0000:0000) är tillämplig på gäller
föreskrifterna där i stället för
denna lag.
1996.
125
Härigenom föreskrivs att 4 och 6 §§ lagen (1992:1300) om
krigsmateriel skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1995/96:52
Bilaga 4
4§
Verksamhet som avser tillhandahållande av krigsmateriel, uppfinningar
rörande krigsmateriel och metoder för framställning av sådan materiel
far inte bedrivas här i landet utan tillstånd av regeringen.
Svenska myndigheter, svenska företag samt den som är bosatt eller
stadigvarande vistas här far inte heller utom landet bedriva sådan
verksamhet utan regeringens tillstånd.
Bestämmelserna i första och andra styckena gäller inte för sådana
statliga myndigheter som inte är affärsverk.
Tillstånd enligt första eller andra stycket behövs inte för verksamhet
som avser tillhandahållande av krigsmateriel till svenska statliga myndig-
heter eller sådana tillverkare som har tillstånd att tillverka krigsmateriel
av det slag tillhandahållandet gäller. Inte heller behöver innehavare av
tillverkningstillstånd ha tillstånd enligt första eller andra stycket, om
verksamheten avser tillhandahållande av krigsmateriel som tillhör
tillståndshavaren och som finns inom landet eller tillhandahållande av
uppfinning eller metod för framställning av krigsmateriel till svenska
statliga myndigheter eller sådana tillverkare som har tillstånd att
tillverka krigsmateriel av det slag tillhandahållandet gälleer.
Regeringen far meddela före-
skrifter om undantag från till-
ståndskravet enligt första och
andra styckena i fråga om sådan
handel med skjutvapen som
regleras genom föreskrifterna i
vapenlagen {1973:1176) eller
sådan hantering av ammunition
eller annan explosiv vara som
regleras genom föreskrifterna i
lagen (1988:868) om brandfarliga
och explosiva varor.
Regeringen far meddela föreskrif-
ter om undantag från till-
ståndskravet enligt första och
andra styckena i fråga om sådan
handel med skjutvapen som
regleras genom föreskrifterna i
vapenlagen (0000:0000) eller
sådan hantering av ammunition
eller annan explosiv vara som
regleras genom föreskrifterna i
lagen (1988:868) om brandfarliga
och explosiva varor.
6§
Krigsmateriel far inte föras ut ur landet utan tillstånd av regeringen,
om inte annat följer av denna lag eller annan författning. I fråga om
programvara likställs med utförsel överföring till utlandet genom
telekommunikation eller på annat liknande sätt.
I ärenden som inte avser utförsel i större omfattning eller som i övrigt
inte är av större vikt far det statsråd som har till uppgift att föredra
126
ärenden om utförsel av krigsmateriel pröva frågor om tillstånd enligt
första stycket.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer far
meddela föreskrifter om utförsel av
Prop. 1995/96:52
Bilaga 4
1. skjutvapen och tillhörande ammunition för enskild persons räkning
samt skjutvapen och därtill hörande ammunition för användning vid jakt,
tävling eller övning utom riket,
2. skjutvapen för reparation, översyn eller annan liknande åtgärd,
3. skjutvapen som förts in i landet för åtgärd som avses i 2,
4. sådana jakt- och tävlings-
skjutvapen och tillhörande ammu-
nition som har förts in i landet i
enlighet med bestämmelserna i
16 § 2 vapenlagen (1973:1176).
4. sådana jakt- och tävlings-
skjutvapen och tillhörande ammu-
nition som har förts in i landet i
enlighet med bestämmelserna i
2 kap. 13 § b vapenlagen (0000:
0000).
Denna lag träder i kraft den 1 april 1996.
127
Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1992:1300) om krigsmateriel i
paragrafens lydelse enligt lagen (1994:122) om ändring i nämnda lag
samt övergångsbestämmelserna till lagen (1994:122) om ändring i lagen
(1992:1300) om krigsmateriel skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
3 §
Krigsmateriel far inte tillverkas här i landet utan tillstånd av rege-
ringen.
Regeringen far meddela föreskrifter om undantag från detta tillstånds-
krav för
1. ändring eller ombyggnad av
skjutvapen i de fall som avses i
24 § första stycket vapenlagen
(1973:1176),
1. ändring eller ombyggnad av
skjutvapen i de fall som avses i
4 kap. 1 § vapenlagen (0000:
0000),
2. tillverkning av enstaka skjutvapen och av ammunition för till-
verkarens eget bruk,
3. årlig tillverkning för medicinska eller farmaceutiska ändamål eller
för forskningsändamål av högst 100 gram kemiska produkter som
klassificeras som krigsmateriel.
Bestämmelsen i första stycket gäller inte för sådana statliga myndig-
heter som inte är affärsverk.
Denna lag träder i kraft den dag Denna lag träder i kraft, i fråga
regeringen bestämmer. om 3 § andra stycket första
punkten den 1 april 1996, och i
övrigt den dag regeringen
bestämmer.
128
Härigenom föreskrivs att fjärde punkten i övergångsbestämmelserna
till tullagen (1994:1550) skall ha följande lydelse.
4. Bestämmelser om anmälnings- och uppgiftsskyldighet och om
Tullverkets kontrollverksamhet enligt den upphävda tullagen skall
fortfarande gälla ifråga om krigsmateriel som avses i lagen (1992:1300)
om krigsmateriel och produkter som avses i lagen (1991:341) om
strategiska produkter när krigsmaterielen eller produkterna förs ut ur
landet till ett land som är medlem i Europeiska unionen.
Bestämmelser om anmälnings- och uppgiftsskyldighet enligt den
upphävda tullagen, samt 63 §, 64 § till den del den avser skyldighet att
stanna på tullmyndighets anmaning och 65 § samma lag skall fortfarande
gälla för varor som skall beskattas enligt lagen (1994:1565) om
beskattning av privatinförsel av alkoholdrycker och tobaksvaror från
land som är medlem i Europeiska unionen. Detsamma gäller
a. narkotika som avses i narkotikastrafflagen (1968:64),
b. injektionssprutor och kanyler,
c. dopningsmedel som avses i lagen (1991:1969) om förbud mot vissa
dopningsmedel,
d. vapen och ammunition som d. vapen och ammunition som
avses i vapenlagen (1973:1176), avses i vapenlagen (1995:0000),
e. springstiletter, springknivar, knogjäm, kaststjämor, riv- eller nit-
handskar och batonger samt karatepinnar, blydaggar, spikklubbor eller
liknande,
f. kulturföremål som avses i 5 kap. 4-6 §§ lagen (1988:950) om
kulturminnen m.m.,
g. hundar och katter för annat ändamål än handel,
h. spritdrycker, vin eller starköl,
som förs in i landet från eller förs ut ur landet till ett land som är
medlem i den Europeiska unionen om införseln eller utförseln står i strid
med förbud eller sker med stöd av tillstånd som föranletts av
vilseledande uppgift.
Prop. 1995/96:52
Bilaga 4
Denna lag träder i kraft den 1 april 1996.
129
9 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 52
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1995-09-28
Närvarande: f.d. regeringsrådet Bertil Voss, justitierådet Johan Munck,
regeringsrådet Karl-Ingvar Rundqvist.
Enligt en lagrådsremiss den 14 september 1995 (Justitiedepartementet)
har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. vapenlag,
2. lag om ändring i lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och
andra farliga föremål,
3. lag om ändring i lagen (1992:1300) om krigsmateriel,
4. lag om ändring i lagen (1994:122) om ändring i lagen (1992:1300)
om krigsmateriel,
5. lag om ändring i tullagen (1994:1550).
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Anders
Perklev.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet'.
Förslaget innefattar i huvudsak en systematisk och språklig översyn
av
vapenlagen (1973:1176) samt en anpassning till tvingande regler i EG-
rådets direktiv om kontroll av förvärv och innehav av vapen
(91/477/EEG). Det är således inte fråga om en mer genomgripande för-
ändring av vapenlagens grundläggande materiella bestämmelser. En
omprövning av regelsystemets innehåll kan bli aktuell, sedan 1995 års
vapenutredning har avslutat sitt arbete, vilket förväntas ske före
utgången av år 1996.
Med dessa utgångspunkter innebär det remitterade förslaget att flertalet
av vapenlagens bestämmelser efter endast språkliga justeringar förts över
till den nya lagen. Lagrådet har vid sin granskning kunnat konstatera att
det sakliga innehållet i en del av dessa bestämmelser kan ifrågasättas
från sådana synpunkter som en lagrådsgranskning skall tillgodose. Det
bör i sammanhanget noteras att den nuvarande vapenlagen inte
granskades av lagrådet. Eftersom det kan förväntas att vapenlagen inom
en förhållandevis kort tid kommer att i viktiga delar genomgå en saklig
revision och att denna blir föremål för lagrådsgranskning, anser Lagrådet
att det inte är angeläget att redan nu gå in på en närmare granskning av
de materiella bestämmelserna i förslaget.
Prop. 1995/96:52
Bilaga 5
130
2 kap.
15 §
Denna paragraf, som är avsedd att reglera förfarandet när en resande
fört
med sig vapen till Sverige för personligt bruk men saknat rätt att föra in
det, motsvarar 17 § i nuvarande vapenlag, vilken i sin tur utan sakliga
ändringar hämtats från 35 § 2 mom. i 1949 års vapenförordning.
Numera gäller emellertid sedan länge generella bestämmelser om
förfarandet med varor som inte far föras in till riket, se lagen (1973:980)
om transport, förvaring och förstöring av införselreglerade varor, m.m.
samt särskilt 28 och 29 §§ tullförordningen (1994:1558). Dessa
bestämmelser avviker i flera hänseenden från regleringen i förevarande
paragraf, även om de i praktiken torde leda till ett likartat resultat.
Lagrådet saknar underlag för att bedöma om en särreglering beträffande
vapen alltjämt är motiverad i förevarande hänseende men förordar att det
i det fortsatta arbetet övervägs om inte paragrafen kan utgå.
17 §
Förslaget innebär att polismyndigheten skall föra register över tillstånds-
pliktiga vapeninnehav och beslut enligt vapenlagen. En motsvarande be-
stämmelse finns i 47 § gällande vapenlag under rubriken Särskilda be-
stämmelser.
Den nu föreslagna paragrafen, som alltså reglerar även annan registre-
ring än sådan som avser tillståndspliktiga vapeninnehav, är placerad i det
kapitel som rubriceras Tillstånd med underrubriken Register över
vapeninnehav. Enligt Lagrådets mening blir en sådan placering
missvisande med hänsyn till bestämmelsens innehåll. En möjlighet är att
bestämmelsen i stället tas in i ett särskilt kapitel, förslagsvis som ett nytt
9 kap., med rubriken Register över vapeninnehav och beslut.
9 kap.
5§
Enligt förslaget skall ett vapen som innehafts, överlåtits eller lånats ut
enligt 1 § eller som använts enligt 2 § a i kapitlet förklaras förverkat,
om det inte är uppenbart oskäligt. Detsamma skall gälla ammunition
som innehafts enligt 2 § d eller överlåtits enligt 2 § e. Detta innebär en
avvikelse från formuleringen i 40 § nuvarande vapenlag, enligt vilken
förutsättningen för förverkande är att egendomen har varit föremål för
brott enligt motsvarande paragrafer. Nuvarande reglering torde i enlighet
härmed innebära att förverkande inte kan ske vid ett förfarande som
visserligen omfattas av något av de förbud som avses i de ifrågavarande
paragraferna men likväl är straffritt enligt allmänna ansvarsfrihetsregler,
t.ex. därför att handlingen ägt rum i en nödsituation. Lagrådet vill
förorda att man återgår till den tidigare formuleringen, eftersom det i
131
annat fall uppkommer en saklig skillnad i förhållande till den tidigare
regleringen som inte torde vara avsedd. Första och andra meningarna
bör i så fall lyda:
”Ett vapen som har varit föremål för brott som avses i 1 § eller 2 § a
skall förklaras förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt. Detsamma
gäller ammunition som har varit föremål för brott som avses i 2 § d
eller 2 § e.”
6§
I första stycket anges enligt förslaget att rättegångsbalkens bestämmelser
om beslag gäller även vid förverkande enligt förevarande lag. Med
hänsyn till att det enligt 27 kap. 1 § rättegångsbalken generellt föreskrivs
att föremål som skäligen kan antas vara förverkat genom brott far tas i
beslag är bestämmelsen överflödig, och den blir även missvisande så till
vida som rättegångsbalkens regler om beslag gäller även för andra fall
än då ett föremål kan antas bli förverkat. Lagrådet förordar att stycket
utgår. Den bestämmelse som enligt förslaget upptas i andra stycket bör
då förslagsvis fa följande lydelse: ”En av länsstyrelsen förordnad
jakttillsynsman samt en tjänsteman vid Kustbevakningen eller Tullverket
eller en särskilt förordnad tjänsteman vid länsstyrelsen har samma
befogenhet som en polisman att ta sådan egendom i beslag som skäligen
kan antas vara förverkad enligt denna lag.”
Övergångsbestämmelserna
I punkt 7 föreskrivs att äldre bestämmelser gäller i fråga om
överklagande av ett beslut som har meddelats före nya vapenlagens
ikraftträdande den 1 april 1996. Med övergångsbestämmelsen avses att
ange att alla överklaganden, oavsett i vilken instans de förekommer,
skall handläggas enligt den tidigare gällande ordningen, om den första
beslutsinstansens - polismyndigheten - avgörande har meddelats före
den 1 april 1996. Detta kommer med den föreslagna formuleringen inte
till klart uttryck, t.ex. när polismyndighetens beslut har meddelats före
den 1 april 1996 men detta har överklagats och länsstyrelsens beslut har
meddelats efter nämnda datum. En annan utformning av
övergångsbestämmelsen är därför att föredra. Lagrådet förordar att
övergångsbestämmelsen ges följande lydelse: ”1 fråga om överklagande
gäller äldre bestämmelser, om polismyndighetens beslut har meddelats
före ikraftträdandet”.
Prop. 1995/96:52
Bilaga 5
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
132
RÅDETS DIREKTIV
av den 18 juni 1991
om kontroll av förvärv och innehav av vapen
EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS RÅD HAR ANTAGIT DETTA
DIREKTIV
med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska
ekonomiska gemenskapen, särskilt artikel 100a i detta,
med beaktande av kommissionens förslag1,
i samarbete med Europaparlamentet,
med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande,
och med beaktande av följande:
Enligt artikel 8a i fördraget skall den inre marknaden upprättas senast
den 31 december 1992. Den inre marknaden omfattar ett område utan
inre gränser med fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital, i
enlighet med bestämmelserna i fördraget.
Europeiska rådet fastställde uttryckligen som mål vid mötet den 25 och
26 juni 1984 i Fontainebleau att avskaffa alla polis- och tull formaliteter
vid gemenskapens inre gränser.
Ett fullständigt avskaffande av kontroll och formaliteter vid gemen-
skapens inre gränser förutsätter att vissa grundläggande villkor uppfylls.
Kommissionen konstaterade i sin vitbok ”Fullbordandet av den inre
marknaden” att avskaffandet av personkontrollen och säkerhetskontrollen
av transporterade föremål bland annat förutsätter en tillnärmning av
vapenlagstiftningen.
' EGT nr C 235, 1.9.1987, s. 8 och
EGT nr C 299, 28.11.1989, s. 6.
2 EGT nr C 231, 17.9.1990, s. 69 och
EGT nr C 158, 17.6.1991, s. 89.
3 EGT nr C 35, 8.2.1988, s. 5.
133
10 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 52
Avskaffandet av kontrollen av vapeninnehav vid gemenskapens inre
gränser kräver att effektiva regler infors som gör det möjligt att inom
medlemsstaterna kontrollera förvärv och innehav samt överföring av
skjutvapen till en annan medlemsstat. Systematiska kontroller vid
gemenskapens inre gränser bör därför avskaffas.
Det ömsesidiga förtroende inom området för skydd av personers
säkerhet, som dessa regler kommer att skapa mellan medlemsstaterna,
blir större om reglerna har stöd av en delvis harmoniserad lagstiftning.
Det kunde därför vara lämpligt att bestämma kategorier av skjutvapen
som privatpersoner inte alls far förvärva eller inneha eller som de får
inneha endast med särskilt tillstånd eller efter anmälan.
Det bör i princip vara förbjudet att inneha vapen vid passage från en
medlemsstat till en annan; ett undantag härifrån kan bara godtas om ett
förfarande antas som gör det möjligt för medlemsstaterna att hålla sig
underrättade om när ett skjutvapen förs in på deras territorium.
Smidigare regler bör dock antas för jakt och tävlingsskytte för att inte
inskränka den fria rörligheten för personer mer än nödvändigt.
Direktivet berör inte medlemsstaternas rätt att vidta åtgärder för att
förhindra illegal handel med vapen.
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
Artikel 1
1. Med vapen och skjutvapen menas i detta direktiv föremål som
definieras i bilaga 1. Skjutvapen klassificeras och definieras i avsnitt II i
bilaga 1.
2. Med vapenhandlare menas i detta direktiv vaije fysisk eller juridisk
person vars näringsverksamhet helt eller delvis utgörs av tillverkning,
handel, byteshandel, uthyrning, reparation eller ombyggnad av skjut-
vapen.
3. Vid tillämpningen av detta direktiv skall en person betraktas som
bosatt i det land som anges i adressen i någon handling som utvisar
personens hemvist, såsom pass eller identitetskort som visas upp för
myndigheterna i ett medlemsland eller för en vapenhandlare vid kontroll
av innehav eller vid förvärv.
Prop. 1995/96:52
Bilaga 6
134
4. Europeiska skjutvapenpasset är en handling som på begäran utfardas
av en medlemsstats myndigheter för en person som legalt förvärvar och
använder ett skjutvapen. Passet skall ha en giltighetstid av högst fem år.
Giltighetstiden far förlängas. Om endast skjutvapen ur kategori D är
införda i passet skall den högsta giltighetstiden vara tio år. Passet skall
innehålla de upplysningar som finns i bilaga 2. Europeiska skjutvapen-
passet är en personlig handling där det eller de skjutvapen förs in som
passets innehavare äger och använder. Den som använder skjutvapnet
skall alltid medföra passet. Förändringar i skjutvapeninnehavet eller i
skjutvapnets egenskaper skall anges i passet, liksom förlust eller stöld av
skjutvapnet.
Artikel 2
1. Detta direktiv påverkar inte tillämpningen av nationella
bestämmelser om rätten att bära vapen och om jakt och tävlingsskytte.
2. Detta direktiv skall inte tillämpas på förvärv och innehav av vapen
och ammunition i enlighet med den nationella lagstiftningen av de
väpnade styrkorna, polisen, offentliga myndigheter eller av samlare och
institutioner som anlägger kulturella och historiska aspekter på vapen
och som erkänts som sådana av den medlemsstat inom vars territorium
de är verksamma. Det gäller inte heller för kommersiell överlåtelse av
krigsvapen och ammunition till sådana vapen.
Artikel 3
Medlemsstaterna far i sin lagstiftning anta strängare bestämmelser än
vad som föreskrivs i detta direktiv, med förbehåll för de rättigheter som
ges personer bosatta i medlemsstaterna genom artikel 12.2.
Prop. 1995/96:52
Bilaga 6
Artikel 4
Åtminstone när det gäller kategorierna A och B skall varje medlemsstat
göra utövandet av verksamhet som vapenhandlare beroende av ett
tillstånd som minst skall grundas på en kontroll av vapenhandlarens
personliga och yrkesmässiga hederlighet. Om det rör sig om en juridisk
person skall kontrollen avse företagsledaren. När det gäller kategorierna
C och D skall varje medlemsstat, som inte gör utövandet av verksam-
heten som vapenhandlare beroende av ett tillstånd, kräva en anmälan av
verksamheten.
135
Varje vapenhandlare skall fora ett register över de skjutvapen i
kategorierna A, B och C som han tar emot eller lämnar ut, med uppgif-
ter som möjliggör identifiering av vapnet, särskilt typ, märke, modell,
kaliber och tillverkningsnummer samt namn och adress på leverantörer
och förvärvare. Medlemsstaterna skall regelbundet kontrollera att
vapenhandlama respekterar denna skyldighet. Vapenhandlaren skall
bevara registret i fem år, även efter det att verksamheten har upphört.
Artikel 5
Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 3 skall medlemsstaterna
bara tillåta forvärv och innehav av skjutvapen tillhörande kategori B för
personer som har giltiga skäl och som
a) fyllt 18 år utom i fall av jakt eller tävlingsskytte,
b) inte kan antas utgöra en fara för sig själv eller för allmän ordning och
säkerhet.
Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 3 skall medlemsstaterna
bara tillåta personer som uppfyller kraven i första stycket a att inneha
skjutvapen i kategorierna C och D.
Medlemsstaterna far återkalla tillståndet att inneha skjutvapen om något
av villkoren i första stycket b inte längre är uppfyllt.
Medlemsstaterna far inte förbjuda personer bosatta inom deras territorier
att inneha vapen som förvärvats i en annan medlemsstat, om de inte
förbjuder förvärv av samma vapen inom sitt eget territorium.
Artikel 6
Medlemsländerna skall vidta alla lämpliga åtgärder för att förbjuda
förvärv och innehav av skjutvapen och ammunition tillhörande kategori
A. I särskilda fall far de behöriga myndigheterna bevilja tillstånd för
sådana skjutvapen och sådan ammunition om det inte strider mot allmän
ordning och säkerhet.
Artikel 7
1. Ett skjutvapen i kategori B far inte förvärvas inom en medlemsstats
territorium utan den medlemsstatens tillstånd.
Ett sådant tillstånd far inte ges till en person som är bosatt i en annan
medlemsstat utan den senare statens föregående samtycke.
Prop. 1995/96:52
Bilaga 6
136
2. Ett skjutvapen i kategori B far inte innehas inom en medlemsstats
territorium utan den medlemsstatens tillstånd. Om innehavaren av vapnet
är bosatt i en anan medlemsstat skall denna informeras.
3. Tillstånd att förvärva och tillstånd att inneha ett skjutvapen i kategori
B far ges i ett gemensamt förvaltningsbeslut.
Artikel 8
1. Innehav av ett skjutvapen i kategori C är bara tillåtet om inne-
havaren har lämnat uppgift om detta till myndigheterna i den
medlemsstat där vapnet innehas.
Medlemsstaterna skall föreskriva att alla skjutvapen i kategori C som för
närvarande innehas inom deras territorier men som inte tidigare anmälts,
skall anmälas senast ett år efter ikraftträdandet av den nationella
lagstiftning som antas för att genomföra detta direktiv.
2. Varje säljare, vapenhandlare och privatperson skall informera
myndigheterna i den medlemsstat där transaktionen äger rum om
överlåtelse eller utlämnande av ett skjutvapen i kategori C med
angivande av de uppgifter som krävs för att vapnet och förvärvaren skall
kunna identifieras. Om den som förvärvar ett sådant skjutvapen är bosatt
i en annan medlemsstat skall denna informeras om förvärvet av såväl
medlemsstaten där transaktionen ägde rum som av förvärvaren.
3. Om en medlemsstat förbjuder eller kräver tillstånd för förvärv och
innehav av ett skjutvapen i kategori B, C eller D inom sitt territorium,
skall den underrätta de andra medlemsstaterna om detta; dessa stater
skall enligt artikel 12.2 föra in en uttrycklig anmärkning om detta
förhållande i varje europeiskt skjutvapenpass som de utfärdar för ett
sådant skjutvapen.
Artikel 9
1. Överlämnande av ett skjutvapen i kategori A, B och C till en person
som inte är bosatt i den aktuella medlemsstaten skall tillåtas under
förutsättning att bestämmelserna i artikel 6-8 iakttas, om
- förvärvaren fått tillstånd enligt artikel 11 att själv utföra
överföringen till det land där han är bosatt,
- förvärvaren lämnar in en skriftlig anmälan där han intygar och
motiverar sin avsikt att inneha skjutvapnet i den medlemsstat där
förvärvet skett, förutsatt att han uppfyller medlemsstatens
rättsliga villkor för innehavet.
Prop. 1995/96:52
Bilaga 6
137
2. Medlemsstaterna far tillåta tillfälliga överlämnanden av skjutvapen
enligt närmare föreskrifter som de själva bestämmer.
Artikel 10
Bestämmelserna för förvärv och innehav av ammunition skall vara
samma som de som gäller för innehav av de skjutvapen som ammu-
nitionen är avsedd för.
Prop. 1995/96:52
Bilaga 6
Artikel 11
1. Skjutvapen far utan att det påverkar tillämpningen av artikel 12 föras
över från en medlemsstat till en annan endast i enlighet med bestämmel-
serna i följande stycken. Dessa bestämmelser skall också gälla för
överföring av skjutvapen efter försäljning via postorder.
2. Om ett skjutvapen skall föras över till en annan medlemsstat, skall
den berörda personen först lämna följande uppgifter till den medlemsstat
där skjutvapnet finns:
- Namn och adress på den som säljer eller överlåter skjutvapnet
och på den som köper eller förvärvar det eller i förekommande
fall ägaren.
- Den adress som skjutvapnet skall transporteras till.
- Antalet skjutvapen som skall transporteras.
- Uppgifter som möjliggör identifiering av skjutvapnet samt en
angivelse om att vapnet har kontrollerats i enlighet med
konventionen av den 1 juli 1969 om ömsesidigt erkännande av
kontrollmärkning av handeldvapen.
Överföringssättet.
- Dag för avsändandet och beräknad ankomstdag.
Upplysningarna i de sista två strecksatserna behöver inte lämnas om
överföringen sker mellan två vapenhandlare.
138
Medlemsstaten skall undersöka under vilka omständigheter överföringen
skall ske, särskilt med tanke på säkerheten.
Om medlemsstaten tillåter en sådan överföring skall den utfärda ett
tillstånd med alla de uppgifter som nämns i första stycket. Ett sådant
tillstånd skall följa skjutvapnet till dess destinationsort; det skall visas
upp på begäran av medlemsstaternas myndigheter.
3. Utom i fråga om krigsvapen, som enligt artikel 2.2 är undantagna
från tillämpningsområdet för detta direktiv, far varje medlemsstat ge
vapenhandlare rätt att utan föregående tillstånd enligt punkt 2 föra över
vapen från sitt territorium till en vapenhandlare som är bosatt i en annan
medlemsstat. För detta ändamål skall den utfärda ett tillstånd som gäller
högst tre år och som när som helst kan dras in tillfälligt eller upphävas
genom ett motiverat beslut. En handling som hänvisar till detta tillstånd
skall följa skjutvapnet till destinationsorten; detta dokument skall visas
upp på begäran av medlemsstaternas myndigheter.
Senast vid tidpunkten för överföringen skall vapenhandlaren lämna alla
uppgifter som nämns i punkt 2 första stycket till myndigheterna i den
medlemsstat från vilken överföringen skall äga rum.
4. Varje medlemsstat skall tillhandahålla de övriga medlemsstaterna en
förteckning över vilka skjutvapen som utan medlemsstatens föregående
samtycke far överföras till dess territorium.
Förteckningarna skall förmedlas till vapenhandlare som enligt
förfarandet i punkt 3 medgivits rätt att föra över skjutvapen utan före-
gående tillstånd.
Artikel 12
1. Tillämpas inte förfarandet i artikel 11, skall innehav av skjutvapen
under en resa genom två eller fler medlemsstater vara tillåtet endast om
den berörda personen har fatt tillstånd av var och en av dessa
medlemsstater.
Medlemsstaterna far ge sådana tillstånd för en eller flera resor och för
en maximitid om ett år, med möjlighet till förlängning. Sådana tillstånd
skall föras in i det europeiska skjutvapenpass som den resande måste
visa upp på begäran av medlemsstaternas myndigheter.
2. Utan hinder av punkt 1 far jägare i fråga om vapen i kategori C och
D, samt tävlingsskyttar i fråga om vapen i kategori B, C och D, utan
föregående tillstånd inneha ett eller flera skjutvapen under en resa
genom två eller flera medlemsstater i syfte att utöva sina aktiviteter,
förutsatt att de har ett europeiskt skjutvapenpass där vapnet eller vapnen
Prop. 1995/96:52
Bilaga 6
139
är införda och förutsatt att de kan styrka skälet för resan, lämpligen
genom uppvisande av en inbjudan.
Detta undantag skall dock inte gälla för resor till en medlemsstat som
förbjuder förvärv och innehav av skjutvapnet i fråga eller som kräver ett
tillstånd enligt artikel 8.3; detta förhållande skall i så fall uttryckligen
anmärkas i Europeiska skjutvapenpasset.
I samband med den i artikel 17 omnämnda rapporten skall
kommissionen i samråd med medlemsstaterna överväga effekterna av
tillämpningen av andra stycket, särskilt beträffande dess inverkan på
allmän ordning och säkerhet.
3. Genom avtal om ömsesidigt erkännande av nationella dokument får
två eller flera medlemsstater införa ett smidigare system för resor med
skjutvapen inom deras territorier än som föreskrivs i denna artikel.
Artikel 13
1. Vaije medlemsstat skall lämna alla relevanta upplysningar den har
tillgång till angående slutgiltiga överföringar av skjutvapen till den
medlemsstat till vars territorium överföringen har skett.
2. De upplysningar som medlemsstaterna far genom förfarandena enligt
artikel 11 om överföring av skjutvapen och enligt artikel 7.2 och artikel
8.2 om utlandsbosattas förvärv och innehav av skjutvapen, skall senast
vid tidpunkten för den aktuella överföringen meddelas den medlemsstat
som är destinationsland och, i förekommande fall, de medlemsstater som
är trasiteringsländer.
3. Medlemsstaterna skall senast den 1 januari 1993 upprätta nätverk för
utbyte av upplysningar i syfte att tillämpa denna artikel. De skall
informerna de andra medlemsstaterna och kommissionen om de
nationella myndigheter som ansvarar för att lämna och ta emot
upplysningar och för att tillämpa de formaliteter som avses i artikel
11.4.
Artikel 14
Medlemsstaterna skall anta alla bestämmelser som behövs för att
förbjuda införsel till deras territorier av
- skjutvapen utom i de fall som anges i artiklarna 11 och 12
och förutsatt att de där föreskrivna villkoren uppfylls,
- andra vapen än skjutvapen, förutsatt att den ifrågavarande
medlemsstatens nationella föreskrifter tillåter det.
Prop. 1995/96:52
Bilaga 6
140
Artikel 15
1. Medlemsstaterna skall skärpa kontrollen av vapeninnehav vid
gemenskapens yttre gränser. De skall särskilt övervaka att resande från
tredje land som avser att resa vidare till en annan medlemsstat iakttar
bestämmelserna i artikel 12.
2. Detta direktiv skall inte utesluta kontroller som utförs av med-
lemsstaterna eller transportföretaget i samband med ombordstigning i ett
transportmedel.
3. Medlemsstaterna skall underrätta kommisionen om hur kontrollerna
i punkt 1 och 2 utförs. Kommissionen skall sammanställa dessa
upplysningar och göra dem tillgängliga för alla medlemsstater.
4. Medlemsstaterna skall underrätta kommissionen om sina nationella
bestämmelser, däribland om ändringar som berör förvärv och innehav av
vapen, om den nationella lagstiftningen är strängare än minimikraven.
Kommissionen skall vidarebefordra sådana upplysningar till de andra
medlemsstaterna.
Artikel 16
Medlemsstaterna skall fastställa sanktioner som skall tillämpas vid över-
trädelser av de bestämmelser som antas enligt detta direktiv. Sanktio-
nerna bör vara tillräckligt stränga för att främja efterlevnad av
bestämmelserna.
Artikel 17
Inom en tid av fem år från dagen för genomförandet av detta direktiv i
den nationella lagstiftningen skall kommissionen till Europaparlamentet
och rådet överlämna en rapport om den situation som tillämpningen av
direktivet har resulterat i, vid behov åtföljd av förslag till åtgärder.
Artikel 18
Medlemsstaterna skall sätta i kraft de lagar och andra författningar som
är nödvändiga för att följa detta direktiv i så god tid att de åtgärder som
föreskrivs i direktivet kan börja tillämpas senast den 1 januari 1993. De
skall genast underrätta kommissionen och de andra medlemsstaterna om
de vidtagna åtgärderna.
Prop. 1995/96:52
Bilaga 6
141
När en medlemsstat antar dessa bestämmelser skall de innehålla en
hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de
offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen skall göras skall
varje medlemsstat själv utfärda.
Artikel 19
Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.
Utfärdat i Luxemburg den 18 juni 1991.
På rådets vägnar
Ordförande
Prop. 1995/96:52
Bilaga 6
142
BILAGA 1
I. I detta direktiv avses med vapen:
- alla skjutvapen som definieras i avsnitt II i denna bilaga,
- andra vapen än skjutvapen såsom dessa definieras i den
nationella lagstiftningen.
II. I detta direktiv avses med skjutvapen-,
A. Alla föremål som faller inom någon av följande
kategorier, med undantag av föremål som motsvarar definitionen
men som utesluts av någon av anled-ningama i avsnitt III.
Kategori A — Förbjudna skjutvapen
1. Explosiva militära missiler och startlavetter.
2. Automatiska skjutvapen.
3. Skjutvapen maskerade som andra föremål.
4. Ammunition med kroppsskyddspenetrerande projektiler,
explosions- eller brandprojektiler och projektiler för sådan
ammunition.
5. Pistol- och revolverammunition med utvidgande projektiler
och projektiler för sådan ammunition, med undantag för de
fall då de skall användas till sådana vapen avsedda för jakt
eller målskjutning som inehas av personer med rätt att bruka
dem.
1. Halvautomatiska eller repeterande korta vapen.
2. Korta vapen med enkelskott med centralantändning.
3. Korta vapen med enkelskott med kantantändning, vars totala
längd är mindre än 28 cm.
4. Halvautomatiska långa skjutvapen, vars magasin och patron-
läge tillsammans kan innehålla mer än tre skott.
5. Halvautomatiska långa skjutvapen, vars magasin och patron-
läge tillsammans inte kan innehålla mer än tre skott och där
laddningsmekanismen kan tas bort eller det inte är uteslutet
143
att vapnet med hjälp av vanliga verktyg kan omändras på Prop. 1995/96:52
sådant sätt att magasin och patronläge tillsammans kan Bilaga 6
innehålla mer än tre skott.
6. Repeterande och halvautomatiska långa skjutvapen med slät-
borrade lopp som inte överstiger 60 cm i längd.
7. Halvautomatiska skjutvapen för civilt bruk som liknar vapen
med automatisk mekanism.
1. Repeterande långa skjutvapen andra än de som står upptagna
i kategori B punkt 6.
2. Långa skjutvapen med räfflade lopp för enkelskott.
3. Halvautomatiska långa skjutvapen som inte omfattas av
kategori B punkt 4-7.
4. Korta vapen för enkelskott med kantantändning vars totala
längd inte är mindre än 28 cm.
Kategori D - Andra skjutvapen
Enkelskotts långa skjutvapen med slätborrade lopp.
B. Varje vital del av sådana skjutvapen:
Slutstycket, patronläget och pipan till ett skjutvapen tillhör som
separata delar samma kategori som det skjutvapen de är eller är
tänkta att vara monterade på.
III. Definitionen av skjutvapen skall i denna bilaga inte omfatta före-
mål som stämmer med definitionen men som
a) har gjorts varaktigt obrukbara genom tillämpning av ett tekniskt
förfarande som ett officiellt organ har garanterat eller erkänt,
b) är gjorda för larm, signalering, livräddning, djurslakt eller
harpunfiske eller för industriellt eller tekniskt bruk, förutsatt att de
bara kan användas i ett sådant syfte.
c) betraktas som antika vapen eller reproduktioner av sådana, om
dessa inte har inkluderats i de föregående kategorierna och är
föremål för nationell lagstiftning.
144
I avvaktan på samordning inom gemenskapen far medlemsstaterna Prop. 1995/96:52
tillämpa sin nationella lagstiftning på skjutvapnen i detta avsnitt. Bilaga 6
IV. I denna bilaga avses med:
a) Korta vapen: ett skjutvapen med en pipa som inte överstiger
30 cm eller vars totala längd inte överstiger 60 cm.
b) Långa vapen: alla skjutvapen som inte är korta vapen.
c) Automatvapen: ett skjutvapen som laddar om automatiskt vaije
gång ett skott avfyras och som kan avfyra mer än ett skott med
ett tryck på avtryckaren.
d) Halvautomatiskt skjutvapen: ett skjutvapen som laddar om
automatiskt varje gång ett skott avfyras och som bara kan
avfyra ett skott med ett tryck på avtryckaren.
e) Repeterande skjutvapen: ett skjutvapen som efter att ett skott har
avfyrats är avsett att laddas om från ett magasin eller cylinder
med hjälp av ett manuellt tillvägagångssätt.
f) Skjutvapen för enkelskott: ett skjutvapen utan magasin som
laddas för varje skott genom att man manuellt sätter in ett skott
i patronläget eller i ett laddningsutrymme där pipan bryts.
g) Ammunition med kroppsskyddspenetrerande kulor: ammunition
för militärt bruk där kulan är försedd med mantel och har en
massiv hård kärna.
h) Ammunition med explosiva projektiler: ammunition för militärt
bruk där projektilen innehåller en laddning som exploderar när
den stöter emot något.
i) Ammunition med brandprojektiler: ammunition för militärt bruk
där projektilen innehåller en kemisk blandning som böljar
brinna vid kontakt med luften eller vid anslaget.
145
BILAGA 2
Passet skall innehålla följande avsnitt:
a) Innehavarens identitet.
b) Identifikation av vapnet eller skjutvapnet med angivande av kategori
enligt detta direktiv.
c) Passets giltighetstid.
d) Ett avsnitt att användas av den medlemsstat som utfärdar passet
(tillståndens art, referenser etc.).
e) Ett avsnitt för ifyllnad av andra medlemsstater (tillstånd till inresa i
landet etc.).
f) Anmärkningarna:
"Rätten att resa till en annan medlemsstat med ett eller flera i passet
uppräknade skjutvapen i kategori B, C eller D förutsätter ett eller
flera föregående tillstånd från det besökta medlemslandet. Detta eller
dessa tillstånd får noteras i passet.
Ett sådant föregående tillstånd som avses ovan är i princip inte
nödvändigt för att resa med ett skjutvapen i kategori C eller D i
syfte att delta i jakt eller med ett skjutvapen i kategori B, C eller D
för att delta i tävlingsskytte, förutsatt att resenären har ett
skjutvapenpass och kan styrka skälet för resan."
Om en medlemsstat har informerat de andra medlemsstaterna i
enlighet med artikel 8.3 om att innehav av vissa skjutvapen i
kategori B, C eller D är förbjudet eller kräver tillstånd skall en av
följande anmärkningar läggas till:
"Inresa i ... (berörda stater) med skjutvapen ... (identifikation) är
förbjuden."
"Inresa i ... (berörda stater) med skjutvapen ... ( identifikation)
kräver tillstånd."
Prop. 1995/96:52
Bilaga 6
146
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 5 oktober 1995
Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Sahlin,
Hjelm-Wallén, Hellström, Peterson, Thalén, Freivalds, Wallström,
Persson, Schori, Blomberg, Hedborg, Andersson, Winberg, Uusmann,
Nygren, Ulvskog, Sundström, Lindh, Johansson
Föredragande: statsrådet Freivalds
Regeringen beslutar proposition 1995/96:52 En ny vapenlag.
147
|
Författningsrubrik |
Bestämmelser som Celexnummer för inför, ändrar, upp- bakomliggande EG- häver eller upprepar regler ett normgivnings- |
|
Vapenlag (0000:000) |
11 kap. 1 och 2 §§ 391L0477/S 393L0015/S |
gotab 49074, Stockholm 1995
Prop. 1995/96:52
148