Prop.
1995/96:5
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 5 oktober 1995
Ingvar Carlsson
Laila Freivalds
(Justitiedepartementet)
I propositionen föreslås en lag om företagsrekonstruktion. Lagen
tillhandahåller ett nytt insolvensrättsligt förfarande - benämnt
företagsrekonstruktion - inom vars ram åtgärder kan vidtas för att
rekonstruera sådana företag i kris som bedöms ha utsikter till en fortsatt
lönsam verksamhet.
En företagsrekonstruktion kan innefatta såväl en rekonstruktion i sak
av en näringsidkares verksamhet som en finansiell rekonstruktion. Den
kan alltså syfta både till en förbättring av verksamhetens resultat och till
en uppgörelse med borgenärerna. En sådan uppgörelse kan ske genom
en frivillig överenskommelse eller med tillämpning av regler om
offentligt ackord. Det föreslås att ackordslagen upphävs och att be-
stämmelser om offentligt ackord i stället tas in i lagen om företags-
rekonstruktion.
Under den tid som en företagsrekonstruktion pågår har näringsidkaren
i princip ett skydd mot exekutiva åtgärder från borgenärernas sida och
mot att avtalsmotparter häver ingångna avtal. När en domstol beslutar
om företagsrekonstruktion skall den samtidigt utse en rekonstruktör.
Dennes uppgift är att dels utreda näringsidkarens problem, dels ge
förslag till hur problemen skall lösas.
För att underlätta rekonstruktionen, bl.a. genom att göra det lättare
för näringsidkaren att få ny kredit, föreslås också att fordringar som
uppstår under företagsrekonstruktionen skall få bästa allmänna
förmånsrätt. Vissa andra förändringar föreslås också i
formånsrättslagen.
I propositionen föreslås vidare att fysiska personer som är
näringsidkare skall kunna beviljas skuldsanering, om det finns särskilda 1
1 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 5
skäl med hänsyn till näringsverksamhetens ringa omfattning och enkla Prop. 1995/96:5
beskaffenhet.
Lagen om företagsrekonstruktion och övriga lagändringar föreslås
träda i kraft den 1 februari 1996.
Prop. 1995/96:5
1 Förslag till riksdagsbeslut...................... 6
2 Lagtext................................. 7
2.1 Förslag till lag om företagsrekonstruktion........ 7
2.2 Förslag till lag om ändring i äktenskapsbalken.....24
2.3 Förslag till lag om ändring i föräldrabalken.......25
2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1845:50 s.l) om
handel med lösören, som köparen låter i säljarens
vård kvarbliva.........................26
2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1927:77) om
försäkringsavtal........................ 28
2.6 Förslag till lag om ändring i förmånsrättslagen
(1970:979)........................... 30
2.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:302) om
ändring i förmånsrättslagen (1970:979) ......... 35
2.8 Förslag till lag om ändring i aktiebolagslagen
(1975:1385).......................... 36
2.9 Förslag till lag om ändring i lagen (1982:188) om
preskription av skattefordringar m.m...........38
2.10 Förslag till lag om ändring i utsökningsregisterlagen
(1986:617)........................... 39
2.11 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:307) om
ändring i utsökningsregisterlagen (1986:617)...... 42
2.12 Förslag till lag om ändring i konkurslagen
(1987:672)........................... 43
2.13 Förslag till lag om ändring i köplagen (1990:931) ... 46
2.14 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:980) om
handel med finansiella instrument.............47
2.15 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:891) om
indrivning av statliga fordringar m.m...........48
2.16 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:892) om
ackord rörande statliga fordringar m.m..........49
2.17 Förslag till lag om ändring i skuldsaneringslagen
(1994:334)........................... 50
3 Ärendet och dess beredning ....................51
4 En särskild lag om företagsrekonstruktion............ 53
4.1 Behovet av en särskild lag om företagsrekonstruk-
tion ...............................53
4.2 Huvuddragen i en ny lag om företagsrekonstruk-
tion ...............................56
5 Beslut om företagsrekonstruktion ................. 60
5.1 Den grundläggande ekonomiska förutsättningen .... 60
5.2 Vilka gäldenärer bör omfattas av lagen?.........63
5.3 Vem skall kunna ansöka om företagsrekonstmk- Prop. 1995/96:5
tion?............................... 66
5.4 Kraven på ansökningen och domstolens formella
prövning ............................ 68
5.5 Domstolens materiella prövning.............. 72
6 Rättsverkningar av att företagsrekonstruktion beslutas.....74
6.1 Hinder mot special-och generalexekution m.m.....74
6.2 Gäldenärens rådighet..................... 79
6.3 Rätten till kvittning...................... 84
6.4 Gäldenärens avtal....................... 85
6.5 Återvinning under företagsrekonstruktion........96
7 Genomförande och avslutande av företagsrekonstruk-
tionen................................. 100
7.1 Rekonstruktörens roll ................... 100
7.2 Bör en rekonstruktör kunna utses till förvaltare i en
efterföljande konkurs?................... 105
7.3 Borgenärernas roll m.m.................. 107
7.4 Upprättande av en rekonstruktionsplan......... 112
7.5 Ackord under företagsrekonstruktion.......... 114
7.6 Avslutande av företagsrekonstruktion.......... 119
8 Förmånsrättsordningen....................... 122
8.1 Allmänna utgångspunkter................. 122
8.2 Ordningen mellan lönefordringar och fordringar
med säkerhet i företagshypotek ............. 122
8.3 Förmånsrätten för skatte- och avgiftsfordringar .... 127
8.4 Nytillkomna fordringar .................. 130
8.5 Förmånsrätt för revisorers arbete m.m......... 137
8.6 Efterställda fordringar................... 139
8.7 Vissa andra frågor om förmånsrätt........... 141
8.7.1 Löneförmånsrätten bör vara kvar........ 141
8.7.2 Förmånsrätt för lönefordringar före företags-
rekonstruktionen.................. 142
8.7.3 Tidigare genomförda ändringar i löneför-
månsrätten och lönegarantin........... 144
8.7.4 Andra ifrågasatta ändringar i förmåns-
rättsordningen .................... 151
9 Frågor med anknytning till förmånsrättsordningen...... 154
9.1 Bör kassa och banktillgodohavanden omfattas av
företagshypotek? ...................... 154
9.2 Bör företagshypotek omfatta den intecknade
egendomen sådan den var när företagsrekonstruk-
tion inleddes? ........................ 156
9.3 Separationsrätt vid återtagandeforbehåll........ 160
9.4 Återvinning av betalning av skatter och avgifter . . . 161
10 Skuldsanering for vissa näringsidkare.............. 163 Prop. 1995/96:5
11 Ikraftträdande m.m......................... 169
12 Kostnadsmässiga konsekvenser.................. 169
13 Författningskommentar....................... 170
13.1 Förslaget till lag om företagsrekonstruktion...... 170
13.2 Förslaget till lag om ändring i äktenskapsbalken . . . 222
13.3 Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken..... 223
13.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1845:50 s.l)
om handel med lösören, som köparen låter i
säljarens vård kvarbliva.................. 224
13.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1927:77) om
försäkringsavtal....................... 225
13.6 Förslaget till lag om ändring i förmånsrättslagen
(1970:979).......................... 225
13.7 Förslaget till lag om ändring i aktiebolagslagen
(1975:1385)......................... 231
13.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1982:188) om
preskription av skattefordringar m.m.......... 232
13.9 Förslaget till lag om ändring i utsökningsregis-
terlagen (1986:617) .................... 233
13.10 Förslaget till lag om ändring i konkurslagen
(1987:672) ........................ 234
13.11 Förslaget till lag om ändring i köplagen (1990:931) . 237
13.12 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:980) om
handel med finansiella instrument............ 238
13.13 Förslaget till lag om ändring i lagen (1993:891) om
indrivning av statliga fordringar m.m.......... 239
13.14 Förslaget till lag om ändring i lagen (1993:892) om
ackord rörande statliga fordringar m.m......... 240
13.15 Förslaget till lag om ändring i skuldsaneringslagen
(1994:334) 241
Bilaga 1 Sammanfattning....................... 242
Bilaga 2 Insolvensutredningens författningsförslag ....... 257
Bilaga 3 Förteckning över remissinstanser som har yttrat sig över
Insolvensutredningens slutbetänkande (SOU 1992:113)
Lag om företagsrekonstruktion.............. 302
Bilaga 4 De till Lagrådet den 1 september 1994 remitterade
lagförslagen ......................... 303
Bilaga 5 Lagrådets yttrande den 8 maj 1995 ........... 341
Bilaga 6 Lagförslaget i lagrådsremissen av den 27 april 1995 367
Bilaga 7 Lagrådets yttrande den 24 oktober 1994 ........ 370
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 5 oktober 1995 . 372
Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till
1. lag om företagsrekonstruktion,
2. lag om ändring i äktenskapsbalken,
3. lag om ändring i föräldrabalken,
4. lag om ändring i lagen (1845:50 s. 1) om handel med lösören,
som köparen låter i säljarens vård kvarbliva,
5. lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal,
6. lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979),
7. lag om ändring i lagen (1995:302) om ändring i förmåns-
rättslagen (1970:979),
8. lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385),
9. lag om ändring i i lagen (1982:188) om preskription av skatte-
fordringar m.m.,
10. lag om ändring i utsökningsregisterlagen (1986:617),
11. lag om ändring i lagen (1995:307) om ändring i utsöknings-
registerlagen (1986:617),
12. lag om ändring i konkurslagen (1987:672),
13. lag om ändring i köplagen (1990:931),
14. lag om ändring i lagen (1991:980) om handel med finansiella
instrument
15. lag om ändring i lagen (1993:891) om indrivning av statliga
fordringar m.m.,
16. lag om ändring i lagen (1993:892) om ackord rörande
statliga fordringar m.m.
17. lag om ändring i skuldsaneringslagen (1994:334)
Prop. 1995/96:5
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Härigenom föreskrivs följande.
1 §
En näringsidkare som har betalningssvårigheter kan, enligt bestäm-
melserna i denna lag, efter beslut av domstol få till stånd ett särskilt
förfärande för att rekonstruera sin verksamhet (företagsrekonstruktion).
2§
Under en företagsrekonstruktion skall en av rätten utsedd rekonstruktör
undersöka om den verksamhet som gäldenären bedriver kan fortsättas
helt eller delvis och i så fäll hur detta kan ske samt om det finns förut-
sättningar för gäldenären att träffa en ekonomisk uppgörelse med sina
borgenärer (ackord). Rekonstruktören skall när han fullgör sitt uppdrag
verka för att borgenärernas intressen inte åsidosätts.
Av 3 kap. 1 § framgår att förhandling om offentligt ackord kan äga
rum under en företagsrekonstruktion.
3 §
Bestämmelserna i denna lag om gäldenär gäller inte bankaktiebolag,
sparbank, central föreningsbank, kreditmarknadsbolag, understöds-
förening, försäkringsbolag, värdepappersbolag, clearingsorganisation
och Värdepapperscentralen VPC Aktiebolag.
Bestämmelserna avser inte heller sådana gäldenärer i vars verksamhet
staten, en kommun, ett landsting, ett kommunalförbund, en församling
eller en kyrklig samfallighet har ett bestämmande inflytande.
Ansökan om företagsrekonstruktion
1 §
En ansökan om företagsrekonstruktion får göras av gäldenären eller av
en borgenär. Ansökan skall göras skriftligen hos den tingsrätt där gälde-
nären bör svara i tvistemål som angår betalningsskyldighet i allmänhet.
Ansökningshandlingen skall vara egenhändigt undertecknad av sökanden
eller sökandens ombud.
I ansökan skall sökanden ange och styrka de omständigheter som gör
rätten behörig, om de inte är kända.
Prop. 1995/96:5
2§
Har en ansökan om företagsrekonstruktion gjorts hos en tingsrätt som Prop. 1995/96:5
inte är behörig, skall rätten genast sända handlingarna i ärendet till den
tingsrätt som enligt vad dessa visar är behörig och underrätta sökanden.
Ansökan skall anses gjord, när handlingarna kom in till den förra
tingsrätten.
3 §
En ansökan av gäldenären skall innehålla
1. en kortfattad redogörelse för gäldenärens ekonomi och orsakerna
till betalningssvårighetema,
2. en borgenärsförteckning,
3. en redogörelse för hur gäldenären avser att verksamheten skall
bedrivas i fortsättningen och en uppgörelse nås med borgenärerna, och
4. ett förslag till rekonstruktör samt behövliga uppgifter om dennes
lämplighet för uppdraget.
4 §
En ansökan av en borgenär skall innehålla
1. uppgift om borgenärens fordran på gäldenären,
2. upplysningar om gäldenärens betalningssvårigheter, och
3. ett förslag till rekonstruktör samt behövliga uppgifter om dennes
lämplighet för uppdraget.
5 §
En ansökan skall avvisas, om den inte innehåller sådana uppgifter som
krävs enligt 1, 3 och 4 §§, och sökanden inte följer ett föreläggande att
avhjälpa bristen.
Förutsättningar för beslut om företagsrekonstruktion
6§
En förutsättning för att beslut om företagsrekonstruktion skall meddelas
är att gäldenären vid tiden för ansökningen inte kan betala sina förfallna
skulder.
Beslut om företagsrekonstruktion får inte meddelas, om det saknas
skälig anledning att anta att syftet med företagsrekonstruktionen kan
uppnås.
En ansökan av en borgenär får bifallas endast om gäldenären har
medgett ansökan.
Prövning av ansökan om företagsrekonstruktion
7 §
Om gäldenärens ansökan tas upp, skall rätten genast pröva den, om inte
annat följer av 8 § andra stycket.
8 §
Om en borgenärs ansökan tas upp, skall rätten sätta ut ett sammanträde Prop. 1995/96:5
för prövning av ansökan. Sammanträdet skall hållas inom två veckor
från det att ansökan kom in till rätten. Om det finns särskilda skäl, får
det hållas senare, dock senast inom sex veckor.
Till sammanträdet skall parterna kallas. Gäldenären skall i kallelsen
föreläggas att senast vid sammanträdet yttra sig över ansökan. I
kallelsen skall även anges att sammanträdet kommer att ställas in, om
gäldenären före sammanträdet själv ansöker om företagsrekonstruktion
eller skriftligen medger borgenärens ansökan och rätten inte särskilt
underrättar honom om att sammanträdet ändå skall hållas. Parterna skall
i kallelsen upplysas om innehållet i 9 §.
Kallelserna skall delges parterna. Därvid får beträffande gäldenären
delgivning enligt 12-15 §§ delgivningslagen (1970:428) inte ske.
Gäldenären skall samtidigt med kallelsen delges de av borgenären
ingivna handlingarna.
9§
Om flera ansökningar som avser samme gäldenär är anhängiga sam-
tidigt och om en annan ansökan bifalls än den som kom in först, skall
det vad gäller frågor som är beroende av tiden för ansökan anses som
om beslutet om företagsrekonstruktion har grundats på den ansökan som
kom in först.
En borgenärs ansökan förfaller om
1. gäldenären skriftligen bestrider ansökan,
2. gäldenären eller borgenären uteblir från det sammanträde som
avses i 8 §, eller
3. gäldenären försätts i konkurs.
Om ansökan förfaller före sammanträdet skall rätten ställa in sam-
manträdet och underrätta parterna.
10 §
Om en ansökan bifalls, skall rätten samtidigt utse en rekonstruktör.
Finns det särskilda skäl får fler än en rekonstruktör utses.
Rätten skall också bestämma tidpunkt för ett borgenärssammanträde
inför rätten. Sammanträdet skall äga rum inom tre veckor från beslutet
om företagsrekonstruktion eller den längre tid efter beslutet som är
oundgängligen nödvändig.
Rekonstruktören och dennes uppgifter
11 §
En rekonstruktör skall ha den särskilda insikt och erfarenhet som
uppdraget kräver, ha borgenärernas förtroende samt även i övrigt vara
lämplig för uppdraget.
Den som är anställd vid domstol eller kronofogdemyndighet får inte
vara rekonstruktör.
En rekonstruktör som inte är lämplig eller av någon annan orsak bör Prop. 1995/96:5
skiljas från uppdraget skall entledigas av rätten. Frågor om entledigande
tas upp på begäran av rekonstruktören, en borgenär eller gäldenären.
12 §
Rekonstruktören skall när han fullgör de uppgifter som anges i 1 kap.
2 § undersöka gäldenärens ekonomiska ställning och i samråd med
gäldenären upprätta en plan som redovisar hur syftet med
företagsrekonstruktionen skall uppnås (rekonstruktionsplan). Planen
skall tillställas rätten och borgenärerna.
Rekonstruktören får anlita sakkunnigt biträde.
Att rekonstruktören får väcka talan om återvinning framgår av 3 kap.
6§.
13 §
Rekonstruktören skall inom en vecka från beslutet om företagsrekon-
struktion underrätta samtliga kända borgenärer om beslutet.
Till underrättelsen skall fogas
1. en preliminär förteckning över gäldenärens tillgångar och skulder,
2. gäldenärens senaste balansräkning och de ytterligare upplysningar
som behövs om hans ekonomiska ställning,
3. uppgift om orsakerna till betalningssvårighetema och om hur
verksamheten kan rekonstrueras, och
4. upplysning om den tidpunkt for borgenärssammanträde som
bestämts enligt 10 § andra stycket.
Om antalet borgenärer med fordringar utan förmånsrätt är mycket
stort, får underrättelser till dessa borgenärer ersättas av ett tillkänna-
givande genom kungörelse. En sådan kungörelse skall innehålla
upplysning om beslutet om företagsrekonstruktion och om tidpunkten
for borgenärssammanträdet.
Gäldenärens skyldigheter
14 §
Gäldenären är skyldig att lämna rekonstruktören alla upplysningar om
sina ekonomiska förhållanden som är av betydelse för rekonstruktionen
av verksamheten.
Gäldenären skall följa rekonstruktörens anvisningar om hur
verksamheten skall bedrivas.
15 §
Gäldenären får inte utan rekonstruktörens samtycke
1. betala skulder som uppkommit före beslutet om företags-
rekonstruktion eller ställa säkerhet för sådana skulder,
2. åta sig nya förpliktelser, eller
3. överlåta, pantsätta eller upplåta annan rätt till egendom av väsentlig
betydelse for gäldenärens verksamhet.
10
Åsidosätter gäldenären vad som föreskrivs i första stycket inverkar Prop. 1995/96:5
detta inte på rättshandlingens giltighet.
Rekonstruktören får samtycka till en betalning som avses i första
stycket 1 endast om det föreligger synnerliga skäl.
Borgenärsammanträde och borgenärskommitté
16 §
Vid borgenärssammanträdet skall borgenärerna beredas tillfälle att uttala
sig i frågan om före tagsrekonstruktionen bör fortsätta.
Om någon borgenär begär det, skall rätten vid sammanträdet bland
borgenärerna utse en borgenärskommitté. I kommittén får ingå högst tre
personer. Om gäldenären under det senast förflutna räkenskapsåret
sysselsatt i genomsnitt minst 25 arbetstagare, har de anställda rätt att
därutöver utse en representant i kommittén. Om det finns särskilda skäl
får, rätten utse ytterligare personer att ingå i borgenärskommittén.
Rekonstruktören skall i väsentliga frågor samråda med borgenärs-
kommittén, om inte något hindrar det.
Exekutiva åtgärder under en företagsrekonstruktion
17 §
Under den tid företagsrekonstruktionen pågår får utmätning eller annan
verkställighet enligt utsökningsbalken inte äga rum mot gäldenären.
Verkställighet får dock ske för fordran för vilken borgenären har hand-
panträtt eller retentionsrätt, eller för fordran som avser
underhållsbidrag. Handräckning enligt lagen (1978:599) om avbetal-
ningsköp mellan näringsidkare m.fl. får inte ske.
Under företagsrekonstruktionen får inte heller meddelas beslut om
kvarstad eller betalningssäkring.
18 §
Om det finns särskilda skäl att befara att gäldenären vidtar eller
underlåter att vidta en viss åtgärd och därigenom sätter en borgenärs
rätt i fara, får rätten på borgenärens begäran besluta om lämplig åtgärd
för att säkerställa dennes rätt. Bestämmelserna i 17 § hindrar inte
verkställighet av ett sådant beslut.
19 §
I 2 kap. 10 a § konkurslagen (1987:672) finns föreskrifter om en
borgenärs ansökan om att gäldenären skall försättas i konkurs under
pågående företagsrekonstruktion.
Gäldenärens avtal
20 §
11
Har gäldenärens motpart före beslutet om företagsrekonstruktion fått Prop. 1995/96:5
rätt att häva ett avtal på grund av inträffat eller befarat dröjsmål med
betalning eller annan prestation, får motparten efter beslutet inte häva
avtalet på grund av dröjsmålet, om gäldenären med rekonstruktörens
samtycke inom skälig tid begär att det skall fullföljas. Gäldenären skall
på motpartens begäran inom skälig tid ge besked om avtalet skall
fullföljas.
Skall ett avtal fullföljas enligt första stycket gäller följande.
1. Ar tiden för motpartens fullgörelse inne, skall gäldenären på
motpartens begäran fullgöra sina motsvarande prestationer eller, om
anstånd har medgetts beträffande vissa prestationer, ställa säkerhet för
dem.
2. Ar tiden för motpartens fullgörelse inte inne, har motparten rätt att
erhålla säkerhet för gäldenärens framtida prestationer i den mån det av
särskild anledning är nödvändigt för att skydda honom mot förlust.
Om gäldenären inte lämnar besked enligt första stycket andra
meningen eller inte fullgör sina skyldigheter enligt andra stycket, får
motparten häva avtalet.
Ett avtalsvillkor som inskränker gäldenärens rätt enligt första och
andra styckena är ogiltigt.
Om återtagande av vara som överlämnats till gäldenären sedan
ansökan gjorts om företagsrekonstruktion finns föreskrifter i 63 § fjärde
stycket köplagen (1990:931).
Vad som sägs i denna paragraf gäller inte för anställningsavtal.
Kvittning
21 §
Den som hade en fordran hos gäldenären när ansökan om företags-
rekonstruktion gjordes får, även om fordringen inte är förfallen till
betalning, använda den till kvittning mot fordran som gäldenären då
hade mot honom. Detta gäller dock inte, om kvittning är utesluten på
grund av någon av fordringarnas beskaffenhet eller undantagen enligt
vad som sägs nedan.
Om en fordran mot gäldenären har förvärvats genom överlåtelse från
tredje man senare än tre månader före ansökan om företagsrekonstruk-
tion, får den inte användas till kvittning mot en fordran som gäldenären
hade när borgenären förvärvade sin fordran. I fråga om dödsbo räknas
tiden dock från ansökan om boets avträdande till förvaltning av
boutredningsman, under förutsättning att en ansökan om företags-
rekonstruktion följt inom tre månader från det att en boutredningsman
förordnats. Sådant förbud gäller också, om en fordran mot gäldenären
har förvärvats tidigare genom sådant fång och borgenären då hade
skälig anledning anta att gäldenären var på obestånd.
En borgenär, som har satt sig i skuld till gäldenären under sådana
omständigheter att det är att jämställa med betalning med annat än
sedvanliga betalningsmedel, får inte kvitta, i den mån sådan betalning
hade kunnat bli föremål för återvinning enligt 3 kap. 5-7 §§.
En fordran på ersättning som tillkommer en borgensman eller annan Prop. 1995/96:5
med anledning av en förpliktelse som han infriat (regressfordran) anses
vid tillämpning av vad som sägs ovan ha förvärvats när hans
förpliktelse grundades.
Överlåter gäldenären sedan ansökan om företagsrekonstruktion gjorts
en fordran så att en borgenär därigenom förlorar rätt till kvittning, skall
han ersätta borgenären för detta.
1 §
Rätten kan i ett ärende om företagsrekonstruktion på begäran av
gäldenären besluta om förhandling om offentligt ackord
(ackordsfÖrhandling).
Villkor för offentligt ackord
2§
Ett offentligt ackord får avse att fordringar som tillkommer de borgenä-
rer som enligt 3 § får delta i ackordsförhandlingen sätts ned och betalas
på närmare angivet sätt. Ackordet skall ge alla likaberättigade borgenär-
er lika rätt och minst tjugofem procent av fordringarnas belopp, om inte
lägre ackordsprocent godkänns av samtliga kända borgenärer som skulle
omfattas av ackordet eller det finns särskilda skäl för lägre procent.
Föreskriven minsta utdelning skall betalas inom ett år efter det att
ackordet har festställts, om inte samtliga nämnda borgenärer godkänner
längre betalningstid.
Utan hinder av första stycket får ett offentligt ackord innehålla villkor
att borgenärerna får full betalning intill visst belopp, om avvikelsen kan
anses skälig med hänsyn till omfattningen av boet och övriga om-
ständigheter. En avvikelse till nackdel för viss borgenär får också äga
rum, om han har medgett det.
Ett ackord får även avse att gäldenären endast får anstånd med
betalningen eller annan särskild eftergift. Därvid tillämpas första och
andra styckena.
Borgenärer vid offentligt ackord
3 §
I ackordsfÖrhandling deltar endast borgenärer vilkas fordringar
uppkommit före ansökan om företagsrekonstruktion. En borgenär som
kan få täckning för sin fordran genom kvittning eller vars fordran är
förenad med förmånsrätt deltar inte i förhandlingen. En borgenär som
enligt fordringsavtalet har rätt till betalning först efter övriga
borgenärer, deltar inte heller i förhandlingen om inte övriga borgenärer
som deltar i förhandlingen medger det.
13
Om en borgenär helt eller delvis avstår från kvittningsrätt eller Prop. 1995/96:5
förmånsrätt, deltar han i förhandlingen i motsvarande mån. Kan en
borgenärs fordran endast till viss del täckas genom kvittning eller
understiger värdet av den egendom i vilken en borgenär har särskild
förmånsrätt hans fordran, deltar han med återstående del av fordringen.
Innehåller ackordsförslaget en bestämmelse att borgenärer som inte
har förmånsrätt skall få full betalning intill ett visst belopp, skall deras
fordringar i ackordsförferandet anses som förmånsberättigade i motsva-
rande mån.
En borgenär får delta i förhandlingen, även om hans fordran inte är
förfolien till betalning eller den är beroende av särskilt villkor.
Med borgenärer som har förmånsrätt likställs en borgenär som till
säkerhet for sin fordran har gjort förbehåll om återtaganderätt.
Borgenärsmajoritet vid offentligt ackord
4§
Ett ackord sförslag som ger minst femtio procent av fordringsbeloppen
skall anses antaget av borgenärerna, om tre femtedelar av de röstande
har godtagit förslaget och deras fordringar uppgår till tre femtedelar av
de röstberättigande fordringarnas sammanlagda belopp. Är ackords-
procenten lägre, skall ackordsförslaget anses antaget, om tre fjärdedelar
av de röstande har enats om förslaget och deras fordringar uppgår till
tre fjärdedelar av de röstberättigande fordringarnas sammanlagda
belopp.
Återvinning under företagsrekonstruktionen
5 §
Sedan beslut meddelats om företagsrekonstruktion tillämpas
bestämmelserna i konkurslagen (1987:672) om återvinning i konkurs,
om offentligt ackord fastställs.
Söks återvinning av förmånsrätt eller betalning som vunnits genom
utmätning, får rätten besluta att fortsatt verkställighet i utsökningsmålet
tills vidare inte får äga rum.
6§
Talan om återvinning väcks av rekonstruktören eller av en borgenär
vars fordran skulle omfottas av ett offentligt ackord. Talan skall väckas
före det borgenärssammanträde som avses i 13 § och får inte slutligt
prövas innan frågan om offentligt ackord har blivit avgjord. En
borgenär som vill väcka talan skall underrätta rekonstruktören. Om så
inte har skett, får hans talan inte tas upp till prövning.
Upphör företagsrekonstruktionen utan att offentligt ackord har kommit
till stånd och försätts inte gäldenären i konkurs efter ansökan som gjorts
inom tre veckor från det att företagsrekonstruktionen upphörde, skall
den väckta återvinningstalan avvisas.
14
Vad som vinns genom återvinningstalan skall, sedan kärandens
kostnader har ersatts, tillkomma de borgenärer som omfattas av det
offentliga ackordet. En svarande som med anledning av kärandens talan
kan få en fordran mot gäldenären deltar med fordringen i ackordsför-
handlingen och har rätt att avräkna den utdelning som tillkommer
honom på vad han annars skulle ha betalat.
Om det i återvinningsmålet påkallas av en borgenär som omfattas av
det offentliga ackordet eller av gäldenären, kan rätten föreskriva
särskild förvaltning av det som enligt första stycket skall tillkomma
borgenärerna. Egendom som har satts under sådan förvaltning får
utmätas endast om ackordet har förfallit.
Xkrkan av offentligt ackord
8 §
Ett fästställt ackord är bindande för alla borgenärer, såväl kända som
okända, som enligt 3 § hade rätt att delta i ackordsförhandlingen.
En borgenär som enligt fordringsavtalet har rätt till betalning först
efter övriga borgenärer förlorar sin rätt till betalning av gäldenären, om
inte alla borgenärer som enligt 3 § hade rätt att delta i
ackordsförhandlingen tillgodoses fullt ut genom ackordet.
En borgenär med förmånsrätt i viss egendom är bunden av ackordet i
fråga om belopp som inte kan tas ut ur egendomen.
En borgenär som har godkänt ett ackordsförslag förlorar inte genom
godkännandet sin rätt mot borgensmän eller andra som förutom
gäldenären svarar för fordringen.
En begäran om ackordsfÖrhandling
10 §
En begäran om ackordsfÖrhandling skall göras skriftligen. Skrivelsen
skall innehålla ett ackordsförslag som anger hur mycket gäldenären
bjuder i betalning och när betalningen skall ske samt om säkerhet har
ställts för ackordet och vad den i så fall består av.
Till skrivelsen skall fogas en förteckning över boets tillgångar och
skulder som har upprättats av rekonstruktören enligt 14 § tidigast tre
månader innan ansökan om ackordsfÖrhandling gjordes samt den senaste
balansräkningen.
Till en begäran om ackordsfÖrhandling skall även fogas
1. en berättelse av rekonstruktören som anger boets tillstånd och
orsakerna till gäldenärens betalningssvårigheter och innehåller en
översikt över tillgångar och skulder, uppgift om den utdelning som kan
påräknas i en konkurs samt upplysning om egendom har frångått
1995/96:5
15
gäldenären under sådana förhållanden att den kan bli föremål för Prop. 1995/96:5
återvinning, när det finns skälig anledning anta att gäldenären har gjort
sig skyldig till brott mot sina borgenärer och i så fall grunden därför
samt hur gäldenären har fullgjort sin bokföringsskyldighet,
2. ett yttrande av rekonstruktören om huruvida han anser att
ackordsförslaget bör antas av borgenärerna,
3. ett intyg av rekonstruktören att borgenärer som till antalet utgör
minst två femtedelar av de i bouppteckningen upptagna borgenärer
vilkas fordringar skulle omfattas av ackordet och som tillsammans
innehar minst två femtedelar av dessa fordringars sammanlagda belopp
har förklarat sig anse ackordet an tagbart,
4. ett bevis att ackordsförslaget samt rekonstruktörens berättelse och
yttrande har sänts till alla borgenärer som tas upp i bouppteckningen,
5. förskott, med belopp som regeringen föreskriver, på kostnaden för
ackordsfrågans handläggning hos rätten samt av rätten godkänd säkerhet
för vad som inte täcks av förskottet.
De handlingar och uppgifter som anges i första stycket och i 10 §
behöver inte ges in, i den mån de redan har tillställts rätten och
borgenärerna i ärendet.
12 §
En begäran om ackordsfÖrhandling skall avvisas, om den inte uppfyller
de krav som anges i 10 och 11 §§ och gäldenären inte följer ett före-
läggande att avhjälpa bristen.
Beslut om ackordsfÖrhandling
13 §
Om begäran om ackordsfÖrhandling tas upp, skall rätten genast meddela
beslut om ackordsfÖrhandling. Samtidigt skall rätten
1. bestämma tidpunkt för ett sammanträde med borgenärerna inför
rätten,
2. kalla gäldenären, rekonstruktören och borgenärerna till
sammanträdet, och
3. kungöra beslutet i Post- och Inrikes Tidningar och i övrigt på det
sätt som regeringen föreskriver.
Bouppteckning
14 §
I den bouppteckning som avses i 10 § andra stycket 1 skall tillgångarna
tas upp till noggrant uppskattade värden. Om möjligt skall även lämnas
specificerad uppgift om de värden som i bokföringshandlingama har
åsatts tillgångarna eller, när sådan värdering inte har gjorts, om an-
skaffningskostnaden. Bouppteckningen skall vidare innehålla uppgift om
vaije borgenärs namn och postadress.
16
Ränta på en borgenärs fordran skall inte beräknas längre än till dagen Prop. 1995/96:5
för ansökan om företagsrekonstruktion. Fordran i utländskt myntslag
skall beräknas efter den kurs som gällde nämnda dag.
Har en borgenär förmånsrätt, skall det anges jämte grunden till det.
Förekommer anmärkning mot fordran eller bedöms värdet av
egendom, vari en borgenär har särskild förmånsrätt, understiga hans
fordran, skall det anges.
Senare anmälda fordringar
15 §
Vill någon delta i ackordsförhandlingen med en fordran som inte har
upptagits i bouppteckningen och inte heller senare blivit känd, bör han
skriftligen anmäla fordringen hos rekonstruktören senast en vecka före
det borgenärssammanträde som avses i 13 §. Anmäls en fordran senare,
får det inte föranleda att borgenärernas prövning av ackordsförslaget
skjuts upp.
Anmärkningar mot fordran som omfattas av ackordet
16 §
Om gäldenären eller en borgenär vill framställa anmärkning mot en
fordran som skulle omfattas av ackordet, skall han göra det skriftligen
hos rekonstruktören i så god tid som möjligt och i vart fall före om-
röstningen vid borgenärssammanträdet under ackordsförhandlingen.
Finner rekonstruktören anledning till anmärkning mot en fordran som
skulle omfattas av ackordet eller framställer gäldenären eller en
borgenär sådan anmärkning hos rekonstruktören, skall denne skyndsamt
underrätta den borgenär vars fordran avses med anmärkningen.
Detsamma gäller, när värdet av egendom vari borgenär har särskild
förmånsrätt bedöms understiga fordringen.
Borgenärssammanträde
17 §
Borgenärssammanträdet under ackordsförhandlingen skall hållas tidigast
tre och senast fem veckor efter beslutet om denna.
Gäldenären bör inställa sig personligen vid borgenärssammanträdet.
Han skall därvid lämna rätten, rekonstruktören och borgenärerna de
upplysningar om boet som de begär. Kan gäldenären inte infinna sig
personligen, bör han ställa ombud. Har edgång begärts enligt 18 §,
skall gäldenären inställa sig personligen, såvida denne inte redan har
avlagt eden inför någon annan tingsrätt.
Rekonstruktören skall tillhandahålla en förteckning över de borgenärer
som har rätt att delta i omröstning i ackordsfrågan, med uppgift om de
fordringsbelopp för vilka rösträtt får utövas. I förteckningen skall även
antecknas anmärkning som har framställts mot en borgenärs fordran. 1
2 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 5
18 § Prop. 1995/96:5
På begäran av en borgenär skall gäldenären vid borgenärssammanträdet
avlägga bouppteckningsed. Han skall därvid göra de tillägg till eller
ändringar i bouppteckningen som han anser behövas och med ed betyga
att bouppteckningen med gjorda tillägg eller ändringar är riktig, så att
det inte enligt hans vetskap har oriktigt utelämnats eller upptagits någon
tillgång eller skuld.
Ar gäldenären en juridisk person och finns flera ställföreträdare,
behöver bouppteckningsed inte avläggas av en sådan ställföreträdare
vars edgång måste antas sakna betydelse for utredningen av gäldenärens
ekonomiska ställning.
När det finns anledning till det, får rätten besluta att gäldenären skall
avlägga eden infor någon annan tingsrätt. Ar gäldenären sjuk, får eden
avläggas där han vistas.
Vägrar gäldenären att avlägga ed, förfaller beslutet om ackordsför-
handling, om det inte finns synnerliga skäl för att ackordsförhandlingen
skall fortsättas.
19 §
Om både en borgenär och en borgensman eller någon annan som
förutom gäldenären ansvarar for borgenärens fordran vill rösta för
denna, har de tillsammans en röst, vilken beräknas efter borgenärens
fordran. Kan de inte enas, gäller borgenärens mening, om inte de andra
löser ut honom eller ställer betryggande säkerhet för fordringen.
20 §
Vid borgenärssammanträdet skall borgenärerna rösta om ackordsför-
slaget.
En anmärkning som har framställts mot en fordran utgör inte hinder
mot att borgenären deltar med fordringen i omröstningen. Är utgången
av omröstningen beroende av om fordringen skall beaktas eller inte,
skall rätten vid sammanträdet utreda tvistefrågan och söka åstadkomma
en förlikning. De närvarande får med bindande verkan för dem som har
uteblivit medge att en anmärkning förfaller eller inskränks eller uppdra
åt rekonstruktören att ingå förlikning med borgenären. Kan förlikning
inte träffas, skall frågan handläggas enligt vad som sägs i 23 § första
stycket för bestämmande av omröstningens utgång.
En förlikning angående framställd anmärkning får inte ingås i annan
ordning än som anges i andra stycket utan samtycke av alla vilkas rätt
är beroende av förlikningen.
Vid omröstning tillämpas 14 § andra stycket.
21 §
Gäldenären får inte återta eller ändra ackordsförslaget utan medgivande
av rätten. Yrkande härom skall framställas senast vid borgenärssamman-
trädet innan omröstning sker.
Har ändring av ackordsförslaget medgetts, får prövningen av förslaget
skjutas upp till fortsatt sammanträde inom tre veckor. Om ändringen 18
inte medför att förslaget blir sämre för borgenärerna, får prövningen Prop. 1995/96:5
dock skjutas upp endast om det finns särskilda skäl.
22 §
Om rätten i annat fall än som avses i 21 § andra stycket finner att det
finns särskilda skäl för att skjuta upp borgenärernas prövning av
ackordsförslaget, får rätten besluta om uppskov till fortsatt sammanträde
inom tre veckor.
Fastställelse av offentligt ackord
23 §
Har ackordsförslaget antagits vid borgenärssammanträdet men finns det
enligt 25 § anledning att inte fastställa ackordet, skall ackordsfrågan
prövas av rätten vid en förhandling. Detsamma gäller, om det vid
sammanträdet inte kan avgöras om förslaget har antagits eller förkastats
av borgenärerna.
Om ackordsfrågan inte skall prövas vid en förhandling, skall rätten
fastställa ackordet.
Beslut i ackordsfrågan skall meddelas inom en vecka efter förhand-
lingen, om inte längre tid är nödvändig på grund av särskilda
omständigheter.
24 §
Ar utgången av omröstningen över ackordsförslaget beroende av om
kvarstående anmärkningar godkänns eller inte och finns det i övrigt skäl
att fastställa ackordet, skall rätten först pröva anmärkningarna eller så
många av dem att utgången av omröstningen blir densamma, vare sig
övriga anmärkningar godkänns eller inte.
25 §
Ett ackord får inte fastställas om
1. ärendet inte har handlagts på föreskrivet sätt och felet kan ha
inverkat på ackordsfrågans utgång,
2. ackordet inte uppfyller villkoren i 2 §,
3. det finns skälig anledning anta att gäldenären i hemlighet har
gynnat någon borgenär för att inverka på ackordsfrågan eller att något
annat svek har ägt rum vid ackordet eller
4. ackordet uppenbart är till skada för borgenärerna.
Även om första stycket inte är tillämpligt, får rätten efter omständig-
heterna vägra att fastställa ackordet, om en borgenär eller en
borgensman eller någon annan som förutom gäldenären svarar för ford-
ringen har bestritt fastställelse på grund av att det inte finns betryggande
säkerhet för ackordets fullgörande, att ackordet är till skada för
borgenärerna eller att ackordet av någon annan särskild anledning inte
bör medges.
19
Vägras fastställelse enligt första stycket 1 och är förslaget inte Prop. 1995/96:5
förkastat av borgenärerna eller förfallet, skall borgenärerna på nytt
pröva ackordsförslaget och ett sammanträde sättas ut för detta.
Tillsyn
26 §
På begäran av en borgenär vars fordran omfattas av ackordet kan
rätten, om det finns skäl till det, forordna rekonstruktören eller någon
annan lämplig person att utöva tillsyn över att gäldenären fullgör sina
åtaganden enligt ackordet. Om det behövs, skall även en ersättare för
tillsynsmannen forordnas.
Gäldenären skall ge tillsynsmannen de uppgifter som denne begär och
följa de anvisningar som tillsynsmannen lämnar.
I fråga om entledigande av tillsynsman tillämpas bestämmelserna om
entledigande av rekonstruktör i 2 kap. 11 § tredje stycket.
Förverkande av offentligt ackord
27 §
På ansökan av en borgenär vars fordran omfattas av ackordet kan rätten
förklara att den eftergift som genom ackordet har medgetts gäldenären
har förfallit, om gäldenären har
1. gjort sig skyldig till oredlighet mot borgenärer eller i hemlighet har
gynnat någon borgenär för att inverka på ackord sfrågans avgörande,
2. åsidosatt vad som åligger honom enligt 26 § andra stycket eller
3. på något annat sätt uppenbart försummat sina åtaganden enligt
ackordet.
Förlikning är inte tillåten i en fråga som avses i första stycket.
Även om den eftergift som har medgetts gäldenären förklarats
förfallen, får borgenärerna göra ackordet i övrigt gällande mot gälde-
nären eller mot den som har gått i borgen för ackordet.
Handläggningen av ärenden om företagsrekonstruktion
1 §
Om inte annat föreskrivs, gäller för rättens handläggning enligt denna
lag lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden.
Vid handläggning enligt 3 kap. tillämpas dock rättegångsbalkens
bestämmelser om handläggningen av tvistemål.
2§
En sådan förhandling som avses i 3 kap. 23 § första stycket skall äga
mm så snart som möjligt. Vid förhandlingen tillämpas bestämmelserna
i rättegångsbalken om huvudförhandling i tvistemål. Om rekons-
20
truktören, gäldenären eller en borgenär uteblir från förhandlingen, Prop. 1995/96:5
hindrar det inte att ackordsfrågan prövas och avgörs.
Rättens avgörande sker genom beslut.
3 §
En tingsrätt består vid handläggningen av ett ärende enligt denna lag av
en lagfaren domare. Vid en förhandling får dock rätten bestå av tre
lagfarna domare, om det finns särskilda skäl.
4 §
Bevis eller fullmakt som visar att den som i egenskap av ställföreträdare
eller ombud företräder en borgenär är behörig behöver visas upp endast
om det finns särskilda skäl.
Kostnader för företagsrekonstruktionen
5 §
Rekonstruktören har rätt till ersättning för arbete och för de utlägg som
uppdraget har krävt. Arvodet får inte bestämmas till ett högre belopp än
som med hänsyn till det arbete som uppdraget har krävt, den omsorg
och skicklighet varmed det har utförts samt näringsverksamhetens
omfattning kan anses utgöra skälig ersättning för uppdraget.
Rekonstruktörens rätt till ersättning skall, på begäran av rekons-
truktören eller gäldenären, prövas av rätten. Så länge ett ackord inte
fullgjorts får också en borgenär vars fordran omfattas av ackordet
begära en sådan prövning.
6§
I fråga om ersättning till en tillsynsman tillämpas bestämmelserna i 5 §.
7§
Kostnaderna för handläggningen hos rätten liksom de ersättningar som
avses i 5 och 6 §§ skall betalas av gäldenären.
Företagsrekonstruktionens upphörande
8 §
Rätten skall besluta att företagsrekonstruktionen skall upphöra, om
1. sådana åtgärder vidtagits att syftet med företagsrekonstruktionen
kan anses uppnått,
2. gäldenären begär det och beslut om ackordsfÖrhandling inte har
meddelats,
3. gäldenären utan laga förfall uteblir från det borgenärssammanträde
som anges i 2 kap. 10 § andra stycket,
4. rekonstruktören eller en borgenär begär det och syftet med
företagsrekonstruktionen inte kan antas bli uppnått, eller
5. det i annat fall finns särskilda skäl för att företagsrekonstruktionen
bör upphöra.
21
Om gäldenären försätts i konkurs upphör företagsrekonstruktionen. Prop. 1995/96:5
9§
I annat fall än som avses i 8 skall rätten, när tre månader förflutit från
dagen för beslutet om företagsrekonstruktion, besluta att
företagsrekonstruktionen skall upphöra.
Om det finns särskilda skäl kan dock rätten, efter begäran av
gäldenären inom den i första stycket angivna tiden, medge att
företagsrekonstruktionen får pågå under ytterligare högst tre månader.
Om det finns synnerliga skäl, kan rätten under motsvarande
förutsättning förlänga tiden med ytterligare högst tre månader i taget.
Företagsrekonstruktionen får dock inte pågå under längre tid än
sammanlagt ett år, om inte ackordsfÖrhandling har beslutats.
10 §
Innan rätten fettar beslut enligt 8 § första stycket eller 9 § andra stycket
skall gäldenären, rekonstruktören och de borgenärer som infunnit sig till
borgenärssammanträde som avses i 2 kap. 10 § andra stycket ges
tillfälle att yttra sig. Om en borgenärskommitté har utsetts, skall även
de som ingår i denna ges tillfälle att yttra sig.
Överklagande m.m.
H §
Beslut om företagsrekonstruktion och om ackordsfÖrhandling samt
beslut att företagsrekonstruktionen skall upphöra skall tillämpas
omedelbart, om inte annat bestämts av rätten. Detsamma gäller beslut
att utse eller entlediga rekonstruktör.
12 §
Rättens beslut enligt denna lag får överklagas för sig. Detta gäller dock
inte beslut i en fråga som avses i 3 kap. 21 § första stycket eller 24 §
eller beträffande sådan ny prövning som avses i 3 kap. 25 § tredje
stycket.
I fråga om beslut om ackordsfÖrhandling räknas klagotiden från den
dag då kungörelsen om beslutet var införd i Post- och Inrikes
Tidningar.
Skadestånd
13 §
Om en borgenärs ansökan om företagsrekonstruktion inte bifells och om
borgenären när han gav in sin ansökan saknade skälig anledning anta att
gäldenären hade sådana betalningssvårigheter som avses i 2 kap 6 §
första stycket, skall borgenären ersätta gäldenären den skada som
skäligen kan anses ha orsakats denne genom ansökningen och dess
handläggning.
22
Talan om skadestånd enligt första stycket skall väckas vid den Prop. 1995/96:5
tingsrätt där ärendet om företagsrekonstruktion är eller har varit
anhängigt.
Straff m.m.
14 §
En borgenär som för sin röst vid ett borgenärssammanträde enligt
3 kap. har betingat sig någon särskild förmån av gäldenären döms till
böter eller fängelse i högst ett år.
15 §
Åtal mot en gäldenär för brott mot borgenärer och åtal mot en borgenär
för brott som avses i 14 § får väckas vid den tingsrätt där ärendet om
företagsrekonstruktion är eller har varit anhängigt.
1. Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996, då ackordslagen
(1970:847) skall upphöra att gälla.
2. När god man har förordnats enligt ackordslagen (1970:847) före
ikraftträdandet, gäller dock ackordslagen i stället för denna lag.
23
Härigenom föreskrivs att 6 kap. 10 § äktenskapsbalken skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
6 kap.
10 §
Rätten att kräva ut ett festställt underhållsbidrag upphör tre år efter
den förfellodag som ursprungligen gällde.
Har utmätning för underhållsbidraget skett före den tidpunkt som
anges i första stycket eller har den bidragsskyldige försatts i konkurs på
grund av en ansökan som har gjorts före denna tidpunkt, får betalning
för fordringen även därefter tas ut ur den utmätta egendomen eller
erhållas i konkursen.
Har ansökan om förordnande
av god man enligt ackordslagen
(1970:847) gjorts före den tid-
punkt som anges i första styck-
et, får underhållsbidraget krävas
ut inom tre månader från det att
verkan av förordnandet om god
man förföll eller, när förhand-
ling om offentligt ackord har
följt, ackordsfrågan avgjordes.
Om ackord kommer till stånd,
får fordringen krävas ut inom
tre månader från det att ackor-
det skulle ha fullgjorts. Har
utmätning för underhållsbidraget
skett eller konkursansökan gjorts
inom den tid som nu har an-
getts, gäller andra stycket.
Avfel som strider mot denna p;
Har ansökan om företags-
rekonstruktion enligt lagen
(1995:000) om företagsrekon-
struktion gjorts före den tid-
punkt som anges i första
stycket, får underhållsbidraget
krävas ut inom tre månader från
det att beslut om företagsrekon-
struktionens upphörande med-
delades. Om ackord kommer till
stånd, får fordringen krävas ut
inom tre månader från det att
ackordet skulle ha fullgjorts.
Har utmätning för underhålls-
bidraget skett eller konkurs-
ansökan gjorts inom den tid som
nu har angetts, gäller andra
stycket.
' är ogiltiga.
1. Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996.
2. Har god man förordnats enligt ackordslagen (1970:847) före
ikraftträdandet, gäller dock äldre bestämmelser.
Prop. 1995/96:5
24
Härigenom föreskrivs att 7 kap. 9 § föräldrabalken1 skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
7 kap.
9§
Rätten att kräva ut fästställt underhållsbidrag går förlorad fem år efter
den ursprungligen gällande förfällodagen, om inte annat följer av andra
eller tredje stycket.
Har utmätning för underhållsbidraget skett före den tidpunkt som
anges i första stycket eller har den bidragsskyldige blivit försatt i
konkurs på grund av ansökan som har gjorts före denna tidpunkt, får
betalning för fordringen tas ut ur den utmätta egendomen eller erhållas
i konkursen även därefter.
Har före den tidpunkt som
anges i första stycket ansökan
gjorts om förordnande av god
man enligt ackordslagen
(1970:847), får underhållsbid-
raget krävas ut inom tre måna-
der från det att verkan av god-
mansförordnandet förföll eller,
när förhandling om offentligt ac-
kord har följt, ackordsfrågan
avgjordes. Kommer ackord till
stånd, får fordringen krävas ut
inom tre månader från det att
ackordet skulle ha fullgjorts.
Har utmätning för underhålls-
bidraget eller konkursansökan
gjorts inom tid som nu har
angetts, gäller vad som före-
skrivs i andra stycket.
Avtal i strid mot denna paragraf ä
Har före den tidpunkt som
anges i första stycket ansökan
gjorts om företagsrekonstruktion
enligt lagen (1995:000) om före-
tagsrekonstruktion, får under-
hållsbidraget krävas ut inom tre
månader från det att beslut om
företagsrekonstruktionens upp-
hörande meddelades. Kommer
ackord till stånd, får fordringen
krävas ut inom tre månader från
det att ackordet skulle ha
fullgjorts. Har utmätning skett
för underhållsbidraget eller kon-
kursansökan gjorts inom tid som
nu har angetts, gäller vad som
föreskrivs i andra stycket.
ogiltigt.
1. Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996.
2. Har god man förordnats enligt ackordslagen (1970:847) före ikraft-
trädandet gäller dock äldre bestämmelser.
1 Balken omtryckt 1995:974.
25
Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1845:50 s.l) om handel med
lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva skall ha följande
lydelse.
Prop. 1995/96:5
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Är köpeavhandling så upp-
rättad och behandlad, som i 1 §
sägs, men inträffar utmätning
inom trettio dagar efter det
avhandlingen inför rätten före-
teddes, eller försätts säljaren i
konkurs efter ansökning, som
gjorts inom sagda tid, är den
sålda egendomen ej fredad från
att utmätas eller att räknas till
konkursboet. Detsamma gäller,
när ansökan om förordnande av
god man enligt ackordslagen
(1970:847) gjorts inom nämnda
tid och konkurs följt på ansö-
kan, som gjorts inom tre veckor
från det att verkan av godmans-
förordnandet förföll eller, när
förhandling om offentligt ackord
följt, ackordsfrågan avgjordes.
Görs efter utgången av den i
första punkten angivna tiden jäv
mot köpeavhandling, vilken är
så upprättad och behandlad, som
nyss sagts, är, om jävet görs vid
utmätningstillfalle, fordringsäga-
ren skyldig att, om han vill full-
följa jävet, inom en månad
därefter väcka talan mot såväl
säljaren som köparen vid den
tingsrätt som avses i 1 §. Gör
han inte det, har han förlorat sin
talan. Godset skall genast be-
läggas med kvarstad och sökan-
Är köpeavhandling så upp-
rättad och behandlad, som i 1 §
sägs, men inträffar utmätning
inom trettio dagar efter det
avhandlingen inför rätten före-
teddes, eller försätts säljaren i
konkurs efter ansökning, som
gjorts inom sagda tid, är den
sålda egendomen ej fredad från
att utmätas eller att räknas till
konkursboet. Detsamma gäller
när ansökan om företagsrekon-
struktion enligt lagen (1995:000)
om företagsrekonstruktion gjorts
inom nämnda tid och konkurs
följt på ansökan som gjorts
under företagsrekonstruktionen
eller inom tre veckor från det
att rätten beslutat att före-
tagsrekonstruktionen skall upp-
höra. Görs efter utgången av
den i första punkten angivna ti-
den jäv mot köpeavhandling,
vilken är så upprättad och be-
handlad, som nyss sagts, är, om
jävet görs vid utmätningstill-
falle, fordringsägaren skyldig
att, om han vill fullfölja jävet,
inom en månad därefter väcka
talan mot såväl säljaren som
köparen vid den tingsrätt som
avses i 1 §. Gör han inte det,
har han förlorat sin talan.
Godset skall genast beläggas
1 Senaste lydelse 1988:386.
26
den skall, om han vill att åt-
gärden skall bestå, inom fjorton
dagar efter utmätningsforättnin-
gen hos kronofogdemyndigheten
ställa full borgen för den kost-
nad och skada, som kan orsakas
av kvarstaden. Var säljarens
egendom avträdd till konkurs,
skall vad om återvinning av lös
egendom till konkursbo är
stadgat i 4 kap. 19 och 20 §§
konkurslagen (1987:672) äga
motsvarande tillämpning.
Vad som nu sagts om konkurs
äger motsvarande tillämpning
om i stället offentligt ackord
fastställes. I fråga om talan med
anledning av ackordsfÖrhandling
äga 17 och 18 §§ ackordslagen
(1970:847) motsvarande tillämp-
ning.
med kvarstad och sökanden
skall, om han vill att åtgärden
skall bestå, inom fjorton dagar
efter utmätningsförrättningen
hos kronofogdemyndigheten
ställa full borgen för den
kostnad och skada, som kan or-
sakas av kvarstaden. Var sälja-
rens egendom avträdd till kon-
kurs, skall vad om återvinning
av lös egendom till konkursbo
är stadgat i 4 kap. 19 och 20 §§
konkurslagen (1987:672) äga
motsvarande tillämpning.
Vad som nu sagts om konkurs
äger motsvarande tillämpning
om i stället offentligt ackord
fastställes. I fråga om talan med
anledning av ackordsfÖrhandling
tillämpas 3 kap. 6 och 7 §§
lagen omföretagsrekonstruktion.
1. Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996.
2. Har god man förordnats enligt ackordslagen (1970:847) före ikraft-
trädandet gäller dock äldre bestämmelser.
27
Härigenom föreskrivs att 117 § lagen (1927:77) om försäkringsavtal
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
117 §'
Försätts försäkringstagaren i konkurs efter ansökan, som har gjorts
innan tio år förflutit från försäkringsavtalets ingående, och har han
under de tre senaste åren före konkursansökningen eller senare Ull
betalning av premie för försäkring, som enligt 116 § inte kan göras till
föremål for utmätning, använt belopp, som vid den tid, då betalningen
skedde, ej stod i skäligt förhållande till hans villkor, får konkursboet
hos försäkringsgivaren utkräva vad sålunda har erlagts för mycket, i
den mån tillgodohavandet hos denne förslår till det. Har inte
försäkringstagaren lämnat konkursboet samtycke till beloppets
utkrävande, åligger det konkursboet att för prövning av dess rätt väcka
talan mot försäkringstagaren. Beträffande sådan talan tillämpas
bestämmelserna i 4 kap. 19 och 20 §§ konkurslagen (1987:672).
Har konkursen föregåtts av
förordnande av god man enligt
ackordslagen (1970:847), an-
sökan om skuldsanering enligt
skuldsaneringslagen (1994:334)
eller förordnande av boutred-
ningsman, skall vad som enligt
första stycket gäller om tiden
för konkursansökningen avse
den i 4 kap. 2 § konkurslagen
för sådant fall angivna fristda-
gen.
Bestämmelserna i första och
Har konkursen föregåtts av
beslut om företagsrekonstruktion
enligt lagen (1995:000) om fore-
tagsrekonstruktion, ansökan om
skuldsanering enligt skuldsane-
ringslagen (1994:334) eller för-
ordnande av boutredningsman,
skall vad som enligt första
stycket gäller om tiden för kon-
kursansökningen avse den i 4
kap. 2 § konkurslagen för
sådant fall angivna fristdagen.
Bestämmelserna i första och
andra styckena om konkurs äga
motsvarande tillämpning om i
stället offentligt ackord fast-
ställts. I fråga om talan med
anledning av ackordsfÖrhandling
äga 17 och 18 §§ ackordslagen
(1970:847) motsvarande tillämp-
ning.
andra styckena om konkurs äger
motsvarande tillämpning om i
stället offentligt ackord fast-
ställts. I fråga om talan med
anledning av ackordsfÖrhandling
tillämpas 3 kap. 6 och 7 §§
lagen om företagsrekonstruktion.
Ej må krav, varom nu är sagt, göras gällande till förfång för för-
månstagare vars insättande jämlikt 102 § ej må återkallas.
1 Senaste lydelse 1994:336.
28
1. Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996.
2. Har god man förordnats enligt ackordslagen (1970:847) före ikraft-
trädandet gäller dock äldre bestämmelser.
Prop. 1995/96:5
29
Prop. 1995/96:5
Härigenom föreskrivs att 9, 10, 12, 13, 15 och 18 §§ förmåns-
rättslagen (1970:979)' skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
9 §2
Särskilda förmånsrätter gäller inbördes efter paragrafernas följd och
efter den i 4 - 7 §§ angivna numreringen.
Förmånsrätt enligt 4 § 3 har dock företräde framför förmånsrätt enligt
4 § 2 på grund av annan retentionsrätt än som avses i 3 kap. 39 §
sjölagen (1994:1009).
Förmånsrätt på grund av utmätning har företräde framför förmånsrätt
på grund av företagsinteckning, vilken har sökts samma dag som
beslutet om utmätning meddelades eller senare, och framför förmånsrätt
på grund av annan inteckning, vilken har sökts samma inskrivningsdag
som ett ärende angående anteckning om utmätningen har tagits upp eller
senare.
Utmätning ger företräde framför senare utmätning av samma
egendom, om inte annat följer av 4 kap. 30 § andra stycket eller 7 kap.
13 § utsökningsbalken. Utmätning för flera fordringar på en gång ger
lika rätt. Om det inbördes företrädet i övrigt mellan fordringar med
samma slag av förmånsrätt finns för
i denna paragraf före-
skrives om förmånsrätt på grund
av utmätning tillämpas även i
fråga om förmånsrätt på grund
av betalningssäkring.
Allmän förmånsrätt följer med
borgenärs kostnad för gälde-
närens försättande i konkurs och
för beslut att dödsbos egendom
skall avträdas till förvaltning av
boutredningsman samt begrav-
nings- och bouppteckningskost-
nad, när gäldenären avlidit före
konkursbeslutet,
vissa fall särskilda bestämmelser.
§3
Allmän förmånsrätt följer med
1. den kostnad som borgenär
haft för försättande av gäldenä-
ren i konkurs och för beslut att
ett dödsbos egendom skall av-
trädas till förvaltning av bout-
redningsman samt begravnings-
och bouppteckningskostnader
1 Lagen omtryckt 1975:1248.
2 Senaste lydelse 1994:1018 (jfr 1994:1139). Ändringen innebär att
femte stycket upphävs.
3 Senaste lydelse 1987:694.
30
arvode och kostnadsersättning
till god man enligt ackordslagen
(1970:847), tillsynsman enligt
nämnda lag eller konkurslagen
(1987:672) eller förordnad bout-
redningsman, om fordringen
belöper pä tid inom sex måna-
der innan konkursansökningen
gjordes eller därefter,
kostnad för särskild åtgärd
som under nämnda tid vidtagits
med gode mannens eller till-
synsmannens godkännande eller
av boutredningsmannen och
uppenbart varit till borgenä-
rernas bästa,
allt i den mån beloppet med
hänsyn till omständigheterna är
skäligt.
när gäldenären avlidit före Prop. 1995/96:5
konkursbeslutet,
2. arvode och kostnadsersätt-
ning till rekonstruktör enligt
lagen (1995:000) om företags-
rekonstruktion, tillsynsman en-
ligt nämnda lag eller konkursla-
gen (1987:672) eller förordnad
boutredningsman, om fordringen
avser tid inom sex månader
innan konkursansökningen gjor-
des eller därefter,
3. kostnad for särskilda åt-
gärder som under den tid som
nämnts under 2 vidtagits med
rekonstruktörens eller tillsyns-
mannens godkännande eller av
boutredningsmannen och upp-
enbart varit till borgenärernas
bästa,
4. som grundar sig på avtal
som gäldenären med rekonstruk-
törens samtycke träffat .
Förmånsrätt enligt första styc-
ket 1-3 gäller endast i den mån
beloppet med hänsyn till om-
ständigheterna är skäligt.
12 §
Allmän förmånsrätt följer
därefter med arbetstagares ford-
ran på lön eller annan ersättning
på grund av anställningen. För-
månsrätten omfattar fordringar
som har förfallit till betalning
under de sista sex månaderna av
arbetstagarens anställningstid
hos konkursgäldenären och inte
tidigare än tre månader innan
konkursansökningen kom in till
tingsrätten.
Allmän förmånsrätt följer
därefter med arbetstagares ford-
ran på lön eller annan ersättning
på grund av anställningen. För-
månsrätten omfattar fordringar
som har förfallit till betalning
under de sista sex månaderna av
arbetstagarens anställningstid
hos konkursgäldenären och inte
tidigare än tre månader innan
konkursansökningen kom in till
tingsrätten. Har konkursen före-
gåtts av ett förfarande enligt
lagen (1995:000) om företags-
rekonstruktion och har konkurs-
ansökan gjorts inom ett år frän
det att företagsrekonstruktionen
upphörde, skall vid tillämpning
av andra meningen, om det är
förmånligare för arbetstagaren,
31
anses som om konkurs ansök- Prop. 1995/96:5
ningen hade gjorts då ansök-
ningen om företagsrekonstruk-
tion skedde. I sådant fall skall
det bortses från tiden mellan
ansökningarna.
Fordran på uppsägningslön omfattas av förmånsrätt längst för
uppsägningstid som beräknats enligt 11 § lagen (1982:80) om
anställningsskydd. Uppsägningslön för tid under vilken arbetstagaren
inte utför arbete för konkursgäldenären eller annan och inte heller
driver egen rörelse, omfattas av förmånsrätt endast om arbetstagaren
kan visa att han har anmält sig hos offentlig arbetsförmedling som
arbetssökande. För uppsägningstid omfattar förmånsrätten endast lön
eller ersättning som överstiger inkomst vilken arbetstagaren under den
tid lönen eller ersättningen avser har haft av egen rörelse eller har
förvärvat eller borde ha kunnat förvärva i en annan anställning. Vid
bestämmande av i vilken utsträckning fordran på lön eller ersättning
under uppsägningstid omfattas av förmånsrätt, skall med samtidig
inkomst i annan anställning jämställas utbildningsbidrag som utgår av
statsmedel vid arbetsmarknadsutbildning, i den mån bidraget avser
samma tid som lönen eller ersättningen och arbetstagaren har blivit
berättigad till bidraget efter uppsägningen.
Om en lönefordran som har Om en lönefordran som har
förfallit tidigare än tre månader
före konkursansökningen har
varit föremål för tvist, omfattas
den av förmånsrätt om talan har
förfallit tidigare än tre månader
före konkursansökningen har
varit föremål för tvist, omfattas
den av förmånsrätt om talan har
väckts eller förhandling som
föreskrivs i kollektivavtal eller
lagen (1976:580) om med-
bestämmande i arbetslivet har
begärts inom fyra månader från
förfallodagen och konkurs-
ansökningen har följt inom tre
månader från det att tvisten
väckts eller förhandling som
föreskrivs i kollektivavtal eller
lagen (1976:580) om med-
bestämmande i arbetslivet har
begärts inom fyra månader från
förfallodagen och konkurs-
ansökningen har följt inom sex
månader från det att tvisten
slutligt har avgjorts. slutligt har avgjorts.
Semesterlön och semesterersättning som är intjänad före konkurs-
ansökningen omfattas av förmånsrätt för vad som står inne för det
löpande och det närmast föregående intjänandeåret.
Förmånsrätt följer med fordran på pension vilken tillkommer
arbetstagare eller dennes efterlevande för högst sex månader före
konkursansökningen och därpå följande sex månader. Förmånsrätten
gäller även i fråga om pension, som intjänats hos föregående arbets-
givare, om gäldenären övertagit ansvaret för pensionen under de
betingelser som anges i 23 och 26 §§ lagen (1967:531) om tryggande av
pensionsutfästelse m.m..
Om konkursgäldenären är näringsidkare, skall arbetstagare, som själv
eller tillsammans med närstående senare än sex månader före
32
konkursansökningen har ägt minst en femtedel av företaget, eller hans
efterlevande, inte ha förmånsrätt enligt denna paragraf för lön eller Prop. 1995/96:5
pension. Detsamma gäller även när andelen har ägts av en närstående
till arbetstagaren.
13 §
Allmän förmånsrätt följer därefter med fordran på framtida pension
till arbetstagare, som är född år 1907 eller tidigare, eller dennes efter-
levande. Därvid får dock intjänad del av utfast pension icke antagas
avse större årlig pension än som motsvarar basbeloppet enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring. Från det sålunda beräknade
fordringsbeloppet skall i förekommande fall avdragas upplupen del av
pension enligt allmän pensionsplan eller enligt privat pensionsförsäk-
ring.
Förmånsrätt enligt första
stycket gäller även fordran på
framtida pension som intjänats
hos föregående arbetsgivare, om
gäldenären övertagit ansvaret
för pensionsford ringen enligt
vad som anges i 12 § andra
stycket.
Om gäldenären är näringsid-
kare eller juridisk person utan
att vara näringsidkare, äger
12 § tredje stycket motsvarande
tillämpning.
15 §
Särskild förmånsrätt har före-
träde framför allmän förmåns-
rätt. Fordran med allmän för-
månsrätt enligt 10 § uttages
dock, om det behövs, före ford-
ringar med särskild förmånsrätt
enligt 5 eller 8 § i annan lös
egendom än tomträtt. Vad som
uttages på detta sätt skall, när
det finns särskilda förmånsrätter
i olika egendomsgrupper, för-
delas på grupperna i förhållande
till den köpeskilling som
erhållits för varje grupp.
Förmånsrätt enligt första
stycket gäller även fordran på
framtida pension som intjänats
hos föregående arbetsgivare, om
gäldenären övertagit ansvaret
for pensionsfordringen enligt
vad som anges i 12 § femte
stycket.
Om gäldenären är näringsid-
kare, äger 12 § sjätte stycket
motsvarande tillämpning.
Särskild förmånsrätt har före-
träde framför allmän förmåns-
rätt. En fordran med allmän för-
månsrätt enligt 10 eller 10 a §
tas dock, om det behövs, ut före
fordringar med särskild för-
månsrätt enligt 5 eller 8 § i
annan lös egendom än tomträtt.
Vad som tas ut på detta sätt
skall, när det finns särskilda för-
månsrätter i olika egendoms-
grupper, fördelas på grupperna i
förhållande till den köpeskilling
som har erhållits för varje
grupp-
33
3 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 5
18 §4
Fordringar som ej är förenade
med förmånsrätt har inbördes
lika rätt.
Har fordran särskild förmåns-
rätt i viss egendom men förslår
ej egendomen för att infria ford-
ringen, behandlas återstoden av
denna som fordran utan
förmånsrätt.
Fordringar som inte är före-
nade med förmånsrätt har in-
bördes lika rätt. En borgenär
kan dock enligt fordringsavtalet
ha rätt till betalning först efter
övriga borgenärer.
Har en fordran särskild för-
månsrätt i viss egendom men
förslår inte egendomen för att
infria fordringen, behandlas
återstoden av denna som en
fordran utan förmånsrätt.
Prop. 1995/96:5
1. Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996.
2. I fråga om förmånsrätt i konkurs som har beslutats på grund av en
ansökan som gjorts före den 1 februari 1996 gäller 10 och 15 §§ i deras
äldre lydelse.
4 Senaste lydelse 1979:195.
34
Härigenom föreskrivs att 9 § förmånsrättslagen (1970:979) i
paragrafens lydelse enligt lagen (1995:302) om ändring i nämnda lag
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
9 §'
Särskilda förmånsrätter gäller inbördes efter paragrafernas följd och
efter den i 4 - 7 §§ angivna numreringen.
Förmånsrätt enligt 4 § 3 har dock företräde framför förmånsrätt enligt
4 § 2 på grund av annan retentionsrätt än som avses i 3 kap. 39 §
sjölagen (1994:1009).
Förmånsrätt på grund av utmätning har företräde framför förmånsrätt
på grund av företagsinteckning, vilken har sökts samma dag som
beslutet om utmätning meddelades eller senare, och framför förmånsrätt
på grund av annan inteckning, vilken har sökts samma inskrivningsdag
som ett ärende angående anteckning om utmätningen har tagits upp eller
senare.
Utmätning ger företräde framför senare utmätning av samma egen-
dom, om inte annat följer av 4 kap. 30 § andra stycket eller 7 kap. 13 §
utsökningsbalken. Utmätning för flera fordringar på en gång ger lika
rätt, om inte något annat följer av 7 kap. 14 eller 16 § utsök-
ningsbalken. Om det inbördes företrädet i övrigt mellan fordringar med
samma slag av förmånsrätt finns för vissa fell särskilda bestämmelser.
VäJ i denna paragraf före-
skrives om förmånsrätt på grund
av utmätning tillämpas även i
fråga om förmånsrätt på grund
av betalningssäkring.
1 Ändringen innebär att femte stycket upphävs.
35
Härigenom föreskrivs att 13 kap. 20 § aktiebolagslagen (1975:1385)’
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
13 kap.
20 §2
Om ett aktiebolag försätts i
konkurs eller om förhandling om
offentligt ackord inleds för
bolaget, skall tingsrätten för
registrering underrätta registre-
ringsmyndigheten om beslutet,
vem som har utsetts till kon-
kursförvaltare och vilken till-
synsmyndighet som utövar till-
syn över förvaltningen.
Om ett aktiebolag försätts i
konkurs eller beslut om företags-
rekonstruktion enligt lagen
(1995:000) om företagsrekon-
struktion meddelas, skall tings-
rätten för registrering underrätta
registreringsmyndigheten om be-
slutet, vem som har utsetts till
konkursförvaltare och vilken
tillsynsmyndighet som utövar
tillsyn över förvaltningen.
Under konkursen företräds bolaget som konkursgäldenär av den
styrelse och verkställande direktör eller de likvidatorer som finns vid
konkursens början. Dock gäller även under konkursen bestämmelserna
i denna lag om rätt att avgå, om entledigande och om ny tillsättning.
När en konkurs har avslutats,
eller en forhandling om offent-
ligt ackord har avslutats på
annat sätt än genom konkurs,
skall tingsrätten genast för regi-
strering underrätta registrerings-
myndigheten samt i det förra
fallet ange om överskott finns
eller inte. Tingsrätten skall även
för registrering underrätta re-
gistreringsmyndigheten när hög-
re rätt har upphävt ett beslut att
försätta bolaget i konkurs eller
att inleda förhandling om
offentligt ackord.
När en konkurs har avslutats,
eller en företagsrekonstruktion
enligt lagen om företagsrekon-
struktion har upphört, skall
tingsrätten genast för registre-
ring underrätta registrerings-
myndigheten samt i det förra
fallet ange om överskott finns
eller inte. Tingsrätten skall även
för registrering underrätta re-
gistreringsmyndigheten när hög-
re rätt har upphävt ett beslut att
försätta bolaget i konkurs eller
ett beslut om företagsrekonstruk-
tion.
Prop. 1995/96:5
1. Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996.
1 Lagen omtryckt 1993:150.
2 Senaste lydelse 1995:796.
36
2. Om sådant förhållande avseende förhandling om offentligt ackord Prop. 1995/96:5
enligt ackordslagen (1970:847) som anges i 13 kap. 20 § i dess äldre
lydelse inträffar efter ikraftträdandet, gäller paragrafen i den äldre
lydelsen.
37
Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1982:188) om preskription av
skattefordringar m.m. skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Förordnas god man enligt ac-
kordslagen (1970:847) innan
fordringen har preskriberats,
preskriberas den tidigast två år
efter utgången av det kalenderår
då förordnandet meddelades
eller, om ackord kommer till
stånd, efter utgången av det
kalenderår då ackordet skall
vara fullgjort. Inleds skuldsane-
ring enligt enligt skuldsane-
ringslagen (1994:334) innan
fordringen har preskriberats,
preskriberas den tidigast två år
efter utgången av det kalenderår
då beslutet om att inleda skuld-
sanering meddelades eller, om
skuldsanering beslutas, då åter-
stående skuldbelopp senast
skulle ha betalats.
Första stycket gäller inte om
god man förordnas eller skuld-
sanering inleds under tid då
preskriptionstiden är förlängd på
grund av 9 §.
Har beslut om företagsrekon-
struktion enligt lagen (1995:000)
om företagsrekonstruktion med-
delats på grund av en ansökan
som gjorts innan fordringen har
preskriberats, preskriberas den
tidigast två år efter utgången av
det kalenderår då företags-
rekonstruktionen upphört eller
ett ackord skall vara fullgjort.
Inleds skuldsanering enligt
skuldsaneringslagen (1994:334)
innan fordringen har preskribe-
rats, preskriberas den tidigast
två år efter utgången av det ka-
lenderår då beslutet om att
inleda skuldsanering meddelades
eller, om skuldsanering be-
slutas, då återstående skuldbe-
lopp senast skulle ha betalats.
Första stycket gäller inte om
ansökan om företagsrekonstruk-
tion görs eller skuldsanering
inleds under tid då preskrip-
tionstiden är förlängd på grund
av 9 §.
1. Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996.
2. Har god man förordnats enligt ackordslagen (1970:847) före ikraft-
trädandet, gäller dock äldre bestämmelser.
1 Senaste lydelse 1994:342.
38
Härigenom föreskrivs att 6, 7 och 11 §§ utsökningsregisterlagen
(1986:617) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
6§*
Utöver de uppgifter som anges i 4 och 5 §§ får det centrala
utsökningsregistret, i den utsträckning som föreskrivs av regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer, innehålla uppgifter om
1. exekutionstitel, skuldens storlek, arbetsgivare eller annan utbetalare
av ersättning som avses i 7 kap. 1 § eller 15 kap. 2 § utsökningsbalken,
medelsslag, dag när skulden fastställdes och när den förföll till
betalning, influtna medel, den tidpunkt vid vilken skulden preskriberas
samt andra förhållanden av betydelse för betalningsskyldigheten som
framgår av exekutionstiteln eller av andra handlingar i målet,
2. de verkställighetsåtgärder som har begärts av sökanden,
3. den som sökt verkställigheten och vad som i övrigt behövs för
utbetalning av influtna medel och annan redovisning,
4. ställd säkerhet, uppskov och avbetalningsplan,
5. utmätning, exekutiv försäljning, införsel, avräkning och betalnings-
säkring,
6. kvarstad och återtagande av vara,
7. bötesförvandling,
8. betalningsinställelse och likvidation,
9. skuldsanering enligt skuld-
saneringslagen (1994:334), kon-
kurs, ackord, näringsförbud och
förordnande av god man enligt
2 § ackordslagen (1970:847),
9. skuldsanering enligt skuld-
saneringslagen (1994:334), före-
tagsrekonstruktion enligt lagen
(1995:000) om företagsrekon-
struktion, konkurs, ackord och
näringsförbud,
10. förhör eller annan åtgärd som har vidtagits för efterforskning av
tillgångar,
10 a. förekomst av och tidpunkt för gäldenärsutredningen enligt 6 §
lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m.,
11. redovisningen av verkställighetsuppdraget,
12. administrativa och tekniska uppgifter som behövs för registrets
användning.
7 §2
Riksskatteverket och kronofogdemyndigheterna får för de ändamål
som anges i 1 § ha terminalåtkomst till det centrala utsökningsregistret.
1 Senaste lydelse 1995:441.
2 Senaste lydelse 1995:441.
39
Terminalåtkomsten för en kronofogdemyndighet får avse endast Prop. 1995/96:5
uppgifter om
1. den som är registrerad hos myndigheten som gäldenär i mål om
exekutiva åtgärder,
2. den som i annat fall än som avses under 1 är gäldenär eller
svarande i mål eller ärende som handläggs hos myndigheten,
3. make till person som avses under 1,
4. den som är gemensamt betalningsansvarig med person som avses
under 1,
5. fåmansföretag och fåmansägt handelsbolag som avses i punkt 14 av
anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen (1928:370) och delägare i
sådant företag, om företaget eller delägare i detta är gäldenär som avses
under 1,
6. skuldsanering, konkurs och 6. skuldsanering, företags-
näringsförbud. rekonstruktion, konkurs och
näringsförbud.
I fråga om kronofogdemyndighet som är tillsynsmyndighet i konkurs
gäller terminalåtkomsten enligt andra stycket 1 också gäldenärer i annat
län, om detta ingår i tillsynsområdet.
I den utsträckning som regeringen föreskriver får en sökande eller
dennes ombud ha terminalåtkomst till uppgifter i det centrala
utsökningsregistret om de mål eller ärenden som sökanden gett in.
I det centrala utsöknings-
registret eller i regionala utsök-
ningsregister skall uppgifter om
indrivningsuppdrag som avser
böter gallras vid utgången av
det år då full betalning skedde.
Andra uppgifter som avses i 6 §
1-11 samt uppgifter och hand-
lingar som avses i 6 a § första
stycket 2 eller andra stycket
skall gallras senast efter tre år.
Denna tid räknas för uppgifter
om betalningssäkring, kvarstad,
näringsförbud och förordnande
av god man från utgången av
det år då åtgärden förföll eller
förlorade sin verkan samt för
uppgifter om skuldsanering,
konkurs och ackord från ut-
gången av det år då förfarandet
avslutades. För övriga uppgifter
räknas tiden från utgången av
§’
I det centrala utsöknings-
registret eller i regionala utsök-
ningsregister skall uppgifter om
indrivningsuppdrag som avser
böter gallras vid utgången av
det år då full betalning skedde.
Andra uppgifter som avses i 6 §
1-11 samt uppgifter och hand-
lingar som avses i 6 a § första
stycket 2 eller andra stycket
skall gallras senast efter tre år
eller vad gäller skuldsanering
efter sex år. Denna tid räknas
för uppgifter om betalnings-
säkring, kvarstad och närings-
förbud från utgången av det år
då åtgärden förföll eller för-
lorade sin verkan samt för upp-
gifter om skuldsanering, fore-
tagsrekonstruktion, konkurs och
ackord från utgången av det år
då förfarandet avslutades. För
3 Senaste lydelse 1995:441.
40
det år under vilket målet av-
slutades.
övriga uppgifter räknas tiden Prop. 1995/96:5
från utgången av det år under
vilket målet avslutades.
Uppgifter enligt 4 och 5 §§ skall gallras när det inte längre finns
någon annan uppgift om personen i registret.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om undantag från bestämmelserna i första stycket.
Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996.
41
Härigenom föreskrivs att 6 § utsökningsregisterlagen (1986:617) i
paragrafens lydelse enligt lagen (1995:307) om ändring i nämnda lag
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
6§
som
får
Utöver de uppgifter som anges
i 4 och 5 §§ får det centrala
utsökningsregistret, i den ut-
sträckning som föreskrivs av
regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer,
innehålla uppgifter om
Utöver de uppgifter
anges i 4 och 5 §§
utsökningsregistret, i den ut-
sträckning som föreskrivs av
regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer,
innehålla uppgifter om
1. exekutionstitel, skuldens storlek, arbetsgivare eller annan utbetalare
av ersättning som avses i 7 kap. 1 § utsökningsbalken, medelsslag, dag
när skulden fastställdes och när den förföll till betalning, influtna medel,
den tidpunkt vid vilken skulden preskriberas samt andra förhållanden av
betydelse för betalningsskyldigheten som framgår av exekutionstiteln
eller av andra handlingar i målet,
2. de verkställighetsåtgärder som har begärts av sökanden,
3. den som sökt verkställigheten och vad som i övrigt behövs för
utbetalning av influtna medel och annan redovisning,
4. ställd säkerhet, uppskov och avbetalningsplan,
5. utmätning, exekutiv försäljning, avräkning och betalningssäkring,
6. kvarstad och återtagande av vara,
7. bötesförvandling,
8. betalningsinställelse och likvidation,
9. skuldsanering enligt skuld-
saneringslagen (1994:334), kon-
kurs, ackord, näringsförbud och
förordnande av god man enligt
2 § ackordslagen (1970:847),
9. skuldsanering enligt skuld-
saneringslagen (1994:334), före-
tagsrekonstruktion enligt lagen
(1995:000) om företagsrekon-
struktion, konkurs, ackord och
näringsförbud,
10. förhör eller annan åtgärd som har vidtagits för efterforskning av
tillgångar,
10 a. förekomst av och tidpunkt för gäldenärsutredning enligt 6 §
lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m.,
11. redovisningen av verkställighetsuppdraget,
12. administrativa och tekniska uppgifter som behövs för registrets
användning.
Prop. 1995/96:5
42
Härigenom föreskrivs i fråga om konkurslagen (1987:672)
dels att 4 kap. 2 § och 12 kap. 11 och 21 §§ skall ha följande
lydelse, dels att det skall införas en ny paragraf, 2 kap. 10 a §, av
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2 kap.
10 a §
Om företagsrekonstruktion
pågår enligt lagen (1995:000)
om företagsrekonstruktion, skall
en borgenärs ansökan om
konkurs, i fall gäldenären begär
det, förklaras vilande i avvaktan
på att företagsrekonstruktionen
upphör.
Finns det särskilda skäl att
befara att gäldenären vidtar
eller underlåter att vidta en viss
åtgärd och därigenom sätter
borgenärens rätt i fara, får dock
rätten besluta att försätta
gäldenären i konkurs. Innan ett
sådant beslut meddelas skall
rekonstruktören beredas tillfälle
att yttra sig.
4 kap.
2 §*
Med fristdag avses dagen då ansökningen om gäldenärens försättande
i konkurs kom in till tingsrätten.
Har god man förordnats enligt
ackordslagen (1970:847) avses
med fristdag i stället dagen for
ansökningen om detta, såvida
konkursansökningen har gjorts
inom tre veckor från det att ver-
kan av godmansförordnandet
förföll eller, när förhandling om
offentligt ackord har följt, ac-
kordsfrågan avgjordes.
Har beslut meddelats om före-
tagsrekonstruktion enligt lagen
(1995:000) om företagsrekon-
struktion avses med fristdag i
stället dagen för ansökan om fö-
retagsrekonstruktion, såvida kon-
kursansökningen har gjorts
under företagsrekonstruktionen
eller inom tre veckor från det
att rätten beslutat att företags-
rekonstruktionen skall upphöra.
Senaste lydelse 1994:344.
43
Har ansökan om skuldsanering enligt skuldsaneringslagen (1994:334) Prop. 1995/96:5
gjorts avses med fristdag i stället dagen för denna ansökan, såvida
konkursansökningen har gjorts inom tre veckor från det att frågan om
skuldsanering avgjordes.
Har ett dödsbo avträtts till förvaltning av boutredningsman avses med
fristdag dagen för ansökningen om detta, såvida boutredningsman har
förordnats senare än tre månader före den dag som annars skulle anses
som fristdag.
12 kap.
11 §
Vid omröstning i ackordsfrå-
gan får rösträtt utövas endast for
bevakade fordringar. En borge-
när som kan få täckning for sin
fordran genom kvittning eller
vars fordran är förenad med för-
månsrätt deltar dock inte i om-
röstningen. Om borgenären helt
eller delvis avstår från kvitt-
ningsrätten eller förmånsrätten,
deltar han i motsvarande mån.
Kan en borgenärs fordran endast
till viss del täckas genom kvitt-
ning eller understiger värdet av
den egendom i vilken borgenä-
ren har särskild förmånsrätt
hans fordran, deltar han med
återstående del av fordringen.
Vid omröstning i ackords-
frågan får rösträtt utövas endast
för bevakade fordringar. En
borgenär som kan få täckning
for sin fordran genom kvittning
eller vars fordran är förenad
med förmånsrätt deltar dock inte
i omröstningen. En borgenär,
som enligt fordringsavtalet har
rätt till betalning först efter
övriga borgenärer, deltar inte
heller i omröstningen, såvida
inte de övriga borgenärerna
medger det.
Om en borgenär helt eller
delvis avstår från kvittningsrätt
eller förmånsrätt, deltar han i
motsvarande mån. Kan en
borgenärs fordran endast till
viss del täckas genom kvittning
eller understiger värdet av den
egendom i vilken borgenären
har särskild förmånsrätt hans
fordran, deltar han med
återstående del av fordringen.
En svarande som med anledning av en återvinningstalan har fått eller
kan få en fordran mot gäldenären, får utan bevakning delta med
fordringen i omröstningen.
Innebär ackordsförslaget att borgenärer som inte har förmånsrätt skall
få full betalning intill visst belopp, får rösträtt inte utövas for de
fordringar som därigenom får full betalning.
Med borgenärer som har förmånsrätt likställs en borgenär som till
säkerhet för sin fordran har gjort förbehåll om återtaganderätt.
44
21 §
Ett festställt ackord är bindande för alla borgenärer, kända och
okända, som har haft rätt att efter bevakning rösta om ackordsförslaget.
En borgenär, som enligt ford-
ringsavtalet har rätt till betal-
ning först efter övriga borgenä-
rer, förlorar sin rätt till betal-
ning av gäldenären, om inte alla
borgenärer som enligt 11 § hade
rätt att rösta om ackords-
förslaget tillgodoses fullt ut
genom ackordet.
Den som har förmånsrätt i viss egendom är bunden av ackordet i
fråga om belopp som inte kan tas ut ur egendomen.
En borgenär har, utan hinder av ackordet, den rätt till kvittning som
han kan ha enligt 5 kap. 15 och 16 §§.
Prop. 1995/96:5
1. Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996.
2. I fråga om återvinning av en rättshandling som avses i 4 kap. 1 § 1
i dess äldre lydelse och som har ägt rum före ikraftträdandet gäller
bestämmelsen i dess äldre lydelse.
3. Har konkursansökan föregåtts av förordnande av god man enligt
ackordslagen (1970:847), gäller 4 kap. 2 § i dess äldre lydelse.
45
Härigenom föreskrivs att 63 § köplagen (1990:931) skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Har en part försatts i konkurs, får konkursboet inträda i avtalet. Mot-
parten får kräva att boet inom skälig tid ger besked om det vill inträda.
Inträder konkursboet i avtalet och är tiden för motpartens fullgörelse
inne, får denne kräva att boet fullgör sin prestation eller, om anstånd
har medgetts, utan oskäligt uppehåll ställer godtagbar säkerhet för sin
fullgörelse. Är tiden för motpartens fullgörelse inte inne, får denne
kräva säkerhet om det av särskild anledning är nödvändigt för att
skydda honom mot förlust.
Om boet inte inom skälig tid efter motpartens krav enligt första
stycket inträder i avtalet eller inte efterkommer motpartens krav enligt
andra stycket, får motparten häva köpet.
Överlämnas varan till köparen
eller hans konkursbo efter det
Överlämnas varan till köparen
eller hans konkursbo efter det
att köparen har ansökt om
förordnande av god man enligt
ackordslagen (1970:847) eller
försatts i konkurs och har be-
talning inte skett, får säljaren
kräva att varan lämnas tillbaka.
Varan behöver dock inte lämnas
tillbaka, om betalning sker ge-
nast eller, i fall då köpesumman
inte ännu har förfallit till be-
talning, köparen eller konkurs-
boet inom skälig tid efter upp-
maning ställer godtagbar säker-
het för betalningen.
Om konkursboet har sålt varan
den så att den inte kan lämnas
att ansökan om företags-
rekonstruktion enligt lagen
(1995:000) om företagsrekon-
struktion har gjorts beträffande
köparen eller försatts denne i
konkurs och har betalning inte
skett, får säljaren kräva att
varan lämnas tillbaka. Varan
behöver dock inte lämnas till-
baka, om betalning sker genast
eller, i fall då köpesumman inte
ännu har förfallit till betalning,
köparen eller konkursboet inom
skälig tid efter uppmaning
ställer godtagbar säkerhet för
betalningen.
eller på annat sätt har förfogat över
tillbaka väsentligen oförändrad och
oförminskad, skall konkursboet anses ha inträtt i avtalet.
1. Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996.
2. Har god man förordnats enligt ackordslagen (1970:847) före ikraft-
trädandet gäller dock äldre bestämmelser.
46
Härigenom föreskrivs att 5 kap. 1 § lagen (1991:980) om handel med
finansiella instrument1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
5 kap.
1 §2
Har två parter, vid handel med finansiella instrument, med andra
liknande rättigheter eller åtaganden eller med valuta, träffat ett avtal om
att de förpliktelser som uppkommer vid handeln dem emellan skall
avräknas mot varandra, och innehåller avtalet ett villkor som innebär att
en slutavräkning skall ske av samtliga utestående förpliktelser för det
fäll en av parterna försätts i konkurs,
och mot borgenärerna i konkursen.
Innehåller ett avtal enligt
första stycket ett villkor som
innebär att en slutavräkning
skall ske av samtliga utestående
förpliktelser för det fäll för-
handling om offentligt ackord
beslutas för en av parterna,
gäller villkoret mot de borgenär-
er vars fordringar skulle om-
fättas av det offenliga ackordet.
gäller villkoret mot konkursboet
Innehåller ett avtal enligt
första stycket ett villkor som
innebär att en slutavräkning
skall ske av samtliga utestående
förpliktelser för det fäll före-
tagsrekonstruktion enligt lagen
(1995:000) om företagsrekon-
struktion beslutas för en av
parterna gäller villkoret mot
gäldenären, rekonstruktören och
de borgenärer vars fordringar
omfättas av ett offentligt ackord.
1. Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996.
2. För avtal som har träffats före ikraftträdandet gäller 5 kap. 1 § i
dess äldre lydelse.
1 Lagen omtryckt 1992:558.
2 Senaste lydelse 1995:318.
47
Härigenom föreskrivs att 15 och 16 §§ lagen (1993:891) om
indrivning av statliga fordringar m.m. skall ha följande lydelse.
Prop. 1995/96:5
Nuvarande lydelse
Kronofogdemyndigheten får
ansöka om att en gäldenär skall
försättas i konkurs. Kronofogde-
myndigheten får också ansöka
om likvidation.
Om det allmänna har en
fordran hos en gäldenär som
försatts i konkurs skall krono-
fogdemyndigheten göra gällande
denna fordran i konkursen och
även i övrigt bevaka den rätt i
konkursen som med anledning
av fordran tillkommer det
allmänna.
Föreslagen lydelse
§
Kronofogdemyndigen får
ansöka om att en gäldenär skall
försättas i konkurs. Kronofogde-
myndigheten får också ansöka
om likvidation och företags-
rekonstruktion.
§
Om det allmänna har en
fordran hos en gäldenär som
försatts i konkurs skall krono-
fogdemyndigheten göra gällande
denna fordran i konursen och
även i övrigt bevaka den rätt i
konkursen som med anledning
av fordran tillkommer det
allmänna. Kronofogdemyndig-
heten skall också företräda det
allmänna som borgenär vid
företagsrekonstruktion, om inte
något annat följer av lagen
(1993:892) om ackord rörande
statliga fordringar m.m.
Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996.
48
Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1993:892) om ackord rörande
statliga fordringar m.m. skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
3 §
Förslag om ackord får antas om <
allmänna.
Ackordsförslag som inte fram-
ställts i konkurs eller enligt
ackordslagen (1970:847) får
antas endast om övriga borgenä-
rer som ackordet angår godkän-
ner det.
Förslag om frivillig skuldsanering får godtas om förutsättningarna för
skuldsanering enligt skuldsaneringslagen (1994:334) är uppfyllda.
det kan anses fördelaktigt för det
Ackordsförslag som inte fram-
ställts i konkurs eller enligt
lagen (1995:000) om företags-
rekonstruktion får antas endast
om övriga borgenärer som ack-
ordet angår godkänner det.
1. Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996.
2. I fråga om ackordsförslag som framställts enligt ackordslagen
(1970:847) gäller 3 § i dess äldre lydelse.
1 Senaste lydelse 1994:345.
49
4 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 5
Härigenom föreskrivs i fråga om skuldsaneringslagen (1994:334)
dels att 4 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 4 a §, av följande
lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Skuldsanering får beviljas en
gäldenär med hemvist i Sverige
som är fysisk person och inte är
näringsidkare, om
Skuldsanering får beviljas en
gäldenär med hemvist i Sverige
som är fysisk person, om
1. han är på obestånd och så skuldsatt att han inte kan antas ha
förmåga att betala sina skulder inom överskådlig tid och
2. det är skäligt med hänsyn till gäldenärens personliga och
ekonomiska förhållanden att skuldsanering beviljas honom.
Den som är folkbokförd i Sverige skall vid tillämpningen av första
stycket anses ha hemvist i Sverige.
Vid tillämpningen av första stycket 2 skall särskilt beaktas skuldernas
ålder, omständigheterna vid deras tillkomst, de ansträngningar
gäldenären har gjort för att fullgöra sina förpliktelser och att på egen
hand nå en uppgörelse med sina borgenärer samt det sätt på vilket
gäldenären har medverkat under handläggningen av ärendet om
skuldsanering.
4 a §
Beträffande den som är
näringsidkare gäller, utöver
villkoren i 4 §, att skuldsanering
får beviljas endast om det finns
särskilda skäl med hänsyn till
näringsverksamhetens ringa om-
fattning och enkla beskaffenhet.
Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996.
50
Frågan om ett särskilt rättsligt förfarande med syfte att återställa
livskraften hos i grunden lönsamma företag, som hamnat i ekonomisk
kris, har diskuterats under lång tid och i olika sammanhang. Bland de
offentliga publikationer m.m. i vilka tidigt konstaterats ett behov av ett
sådant förfarande kan nämnas Statens industriverks rapport ”Konkurs-
utredningen” (SIND 1985:7), departementspromemoriorna ”Betalnings-
inställelse och rådrumsstöd m.m.” (Ds A 1979:7) och ”Rådrumsstöd
och handläggning av obeståndsärenden” (Ds I 1981:1) liksom Lag-
utskottets betänkande 1987/88:LU12 (rskr. 1987/88:57).
I september 1988 förordnade dåvarande chefen för Justitiedepar-
tementet efter regeringens bemyndigande en särskild utredare vars
uppdrag var att överväga frågan om ett nytt rekonstruktionsförfarande
för företag i ekonomisk kris, frågan om skuldsanering för fysiska
personer och frågan om en bättre anpassning av den konkursrättsliga
lagstiftningen till internationella förhållanden (dir. 1988:52). Utred-
ningen antog namnet Insolvensutredningen.
Genom tilläggsdirektiv i december 1990 (dir. 1990:74) begränsades
utredningens uppdrag till att inte längre omfatta frågan om konkurs-
lagstiftningens anpassning till internationella förhållanden. Den frågan
har därefter utretts av Utredningen om vissa insolvensrättsliga frågor,
som i ett betänkande (SOU 1992:78) föreslår att Sverige skall tillträda
Europarådets konkurskonvention av den 5 juni 1990 (den s.k. Istan-
bulkonventionen). Betänkandet har remissbehandlats. Arbetet inom EU
på en konvention i samma ämne är numera så långt framskridet att
medlemsstaterna den 25 september 1995 enades om en konventionstext.
Den fortsatta beredningen av 1992 års betänkande har vilat i avvaktan
på detta. De två ärende bereds nu vidare gemensamt.
Frågan om skuldsanering behandlade utredningen i sitt delbetänkande
Skuldsaneringslag (SOU 1990:74). I det ämnet har riksdagen antagit
regeringens förslag till en ny skuldsaneringslag (prop. 1993/94:123, bet.
1993/94:LU26, rskr. 1993/94:303, SFS 1994:334). Skuldsaneringslagen
trädde i kraft den 1 juli 1994.
Regeringen tar i detta ärende upp de förslag som Insolvensutredningen
har redovisat i slutbetänkandet Lag om företagsrekonstruktion (SOU
1992:113). Utredningens sammanfattning av betänkandet (i fortsätt-
ningen bet.) återfinns i bilaga 1. Dess lagförslag har tagits in i bilaga 2.
Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remiss-
instanserna finns i bilaga 3. En sammanställning av remissyttrandena
finns tillgänglig i Justitiedepartementet (dnr Ju92/4565). Vi tar i detta
ärende också upp frågan om en utvidgning av skuldsaneringslagens
(1994:334) tillämpningsområdet till att omfatta även vissa kategorier av
näringsidkare. Ett utkast till en lagrådsremiss med förslag till ändringar
i skuldsaneringslagen och i 12 § förmånsrättslagen har överlämnats för
synpunkter till ett antal myndigheter och organisationer varvid yttranden
lämnats av Konsumentverket, Riksskatteverket, Kronofogdemyndigheten
i Stockholms län, Konkursförvaltarkollegiemas förening, LO-rättsskydd
Prop. 1995/96:5
51
AB, Sveriges Industriförbund och Företagarnas Riksorganisation. Prop. 1995/96:5
Yttrandena finns tillgängliga i lagstiftningsärendet (dnr Ju92/4565).
Lagrådet
Lagrådet har vid två tillfallen yttrat sig över lagförslagen. Den första
lagrådsremissen avsåg förslagen om en lag om företagsrekonstruktion
och ett flertal lagändringar i anslutning därtill. Den andra
lagrådsremissen innehöll förslag till ändring av skuldsaneringslagens
tillämpningsområde och utformningen av löneförmånsrätten i 12 §
förmånsrättslagen.
De första till Lagrådet remitterade lagförslagen har tagits in som
bilaga 4 och Lagrådets yttrande däröver i bilaga 5. De andra
lagförslagen som remitterats till Lagrådet har tagits in som bilaga 6 och
Lagrådets yttrande däröver som bilaga 7.
Lagrådet har lämnat ett stort antal synpunkter på utformningen av
lagförslagen. Synpunkterna är främst av redaktionell art, men avser
även i vissa fall sakfrågorna. Regeringen har i stor utsträckning godtagit
synpunkterna. På några punkter har regeringen emellertid inte följt
Lagrådets förslag. Regeringens ställningstaganden i dessa delar
kommenteras i det följande i de olika avsnitten.
Redan här skall dock nämnas att det bland de till Lagrådet remitterade
förslagen ingick ett förslag om ändring i 11 kap. 1 och 3 §
brottsbalken. Detta förslag tas inte upp i propositionen. Skälet härför är
att den i lagrådsremissen föreslagna ändringen av ifrågavarande
strafföreskrifters tillämpningsområde inte kommer att innebära någon
utvidgning av det straffbara området med hänsyn till svårigheterna att
kunna fastställa någon viss tidpunkt för ett brotts fullbordan. En ändring
enligt vad som föreslogs i lagrådsremissen skulle under sådana
förhållanden bli missvisande.
I de till Lagrådet remitterade förslagen har begreppet företags-
rekonstruktion som benämning på det föreslagna förfarandet inte
använts genomgående. I stället har omväxlande uttrycken ”företags-
rekonstruktion”, ”rekonstruktion”, ”förfarande” och ”rekonstruktions-
förfarande” använts. I propositionens lagförslag har vi genomgående
använt benämningen företagsrekonstruktion för det föreslagna
förfarandet.
Nämnas kan slutligen att förslagen om ändring i lagen (1991:980) om
handel med finansiella instrument och lagen (1993:891) om indrivning
av statliga fordringar m.m. inte varit föremål för Lagrådets granskning.
Detsamma gäller den föreslagna ändringen i 12 § tredje stycket
förmånsrättslagen. Förslagen i dessa delar är enbart att betrakta som
naturliga följdändringar av enklare beskaffenhet i anledning av den
föreslagna lagen om företagsrekonstruktion.
52
Regeringens förslag: En särskild lag om företagsrekonstruktion
införs. Dess syfte är att göra det möjligt att utan konkurs vidta
åtgärder för att rekonstruera sådana företag i kris som bedöms ha
utsikter till en fortsatt lönsam verksamhet.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser, med endast ett par
undantag, tillstyrker eller lämnar utan erinran att en lag om ett särskilt
rekonstruktionsförfarande införs.
Skälen för regeringens förslag: Ett konkurrenskraftigt och väl-
stånd sskapande näringsliv förutsätter att dess enskilda delar, företagen,
kan utvecklas i takt med de förutsättningar som ges på såväl den
inhemska som den internationella marknaden. Det innebär att även
framgångsrika, vinstgenererande företag från tid till annan kan behöva
rekonstruera sin verksamhet för att behålla eller förstärka sin position.
Så sker också kontinuerligt efter rent affärsmässiga överväganden och i
helt frivilliga former. En sådan frivillig rekonstruktion kan även inne-
bära en avveckling av olönsamma verksamheter eller en nedläggning av
inte tillräckligt lönsamma delar för att konsolidera eller koncentrera
verksamheten i dess helhet.
En väl fungerande marknad förutsätter emellertid också att verksam-
heter som saknar bärkraft kan avvecklas i ordnade former. Ett
förfärande för detta erbjuder konkursinstitutet. Konkursens förutsättning
är att ett företag kommit på obestånd (blivit insolvent), dvs. är mer än
tillfälligt oförmöget att betala sina skulder. I den situationen skall
verksamheten avvecklas genom att företaget ställs under särskild
förvaltning, dess samtliga tillgångar säljs och influtna medel fördelas
mellan företagets borgenärer enligt i lag bestämda regler. Konkursen är
ett medel för vad som brukar betecknas som generalexekution.
Det instrument av generalexekutiv karaktär utöver konkursen som det
svenska regelsystemet erbjuder ett företag med betalningssvårigheter är
ackordsförfarandet. Det kan sägas vara ett mindre ingripande alternativ
till konkurs. Det förutsätter, liksom konkursen, att företaget är på
obestånd och inleds med att en god man förordnas. Den gode mannens
främsta uppgift är att åstadkomma en uppgörelse med företagets
borgenärer som innebär att deras fordringar sätts ned. Det sker antingen
formlöst (s.k. underhandsackord) eller, sedan förhandling ägt rum, i
form av offentligt ackord genom beslut av domstol.
Ackordsförfarandet har dock i praktiken knappast kommit att framstå
som ett verksamt alternativ till konkurs. Under år 1993 var antalet före-
tagskonkurser 18 731. År 1994 hade siffran sjunkit till 15 924. Den
skjunkande tendensen synes hålla i sig även under 1995. Under 1993
förekom endast 68 förhandlingar om offentligt ackord vid landets
tingsrätter. Därutöver förordnades, enligt en preliminär beräkning av
53
Statistiska Centralbyrån, i ytterligare 480 fall en god man enligt Prop. 1995/96:5
ackordslagen. I vilken omfattning dessa förordnanden lett fram till
underhandsackord är emellertid okänt.
Samtidigt har, vilket också bekräftas av flera remissinstanser, konkurs
i realiteten kommit att bli en ordning inte bara för avveckling utan
också för rekonstruktion av företag. Frågan kan då ställas om det finns
behov av ett nytt rekonstruktionsförfärande eller om nödvändig rekon-
struktion kan komma till stånd genom konkursinstitutet eller med
tillämpning av ackordslagens - eventuellt i någon mån reformerade -
regler.
Det bör genast betonas att de företag vars problem nu upp-
märksammas inte är de i grunden olönsamma. Företag med en affärsidé
som saknar bärkraft, en brist på kapital som inte kan botas eller en
konkurrens som de saknar alla förutsättningar att bemästra skall givetvis
inte rekonstrueras utan i stället avvecklas genom konkurs eller på annat
sätt. De företag i kris som bör rekonstrueras är de som bedöms ha en
bärande affärsidé men som råkat i svårigheter av det slaget att de bör
kunna övervinnas. Det kan gälla problem hänförliga till såväl yttre
faktorer, t.ex. möjligheterna att erhålla nödvändigt riskkapital, som inre
faktorer, t.ex. en mindre ändamålsenlig organisation eller brister i
marknadsföringen av företagets produkter eller bristande kompetens i
företagets ledning. Det är emellertid härvidlag självfallet inte fråga om
några klart åtskilda kategorier. En grupp av företag som borde kunna
komma i fråga för rekonstruktion är också företag som kan konstateras
ha ekonomiska svårigheter men där dessa svårigheters omfattning inte
kan bedömas utan mera ingående utredning. Det kan t.ex. vara svårt att
på ett tillförlitligt sätt värdera de tillgångar som ingår i företags-
hypoteksunderlaget. Ett rekonstruktionsförfärande kan i en sådan
situation ge nödvändig grund för borgenärerna och gäldenären själv att
bedöma om det finns möjlighet till fortsatt drift i rekonstruerad form
eller om verksamheten bör avvecklas genom konkurs.
Det är knappast möjligt att genom någon allmängiltig formel ange
vilka företag som trots ekonomiska svårigheter kan bedömas äga en
potentiell livskraft. Livskraften avgörs till slut av övriga inblandade
marknadsaktörer genom att de tar ställning till frågan om de efter en
rekonstruktion är beredda att fortsätta att göra affärer med företaget i
fråga.
Det är förmodligen inte möjligt, och kanske inte heller önskvärt, att
helt undvika att företagsrekonstruktioner till en del sker inom konkurs-
institutets ram. Konkursförfärandet bör dock främst vara inriktat på en
avveckling av olönsamma företag.
Det finns emellertid flera skäl för att tillhandahålla en effektiv form
för rekonstruktion utan konkurs. För det första - och viktigast - är det
från såväl samhällsekonomisk som företagsekonomisk synpunkt viktigt
att företag i kris genom en omstrukturering i ett tidigt skede kan återfå
livskraft innan krisen blivit så djup att en realisation av tillgångarna
måste ske. En sådan innebär alltid viss risk för kapitalförstöring. Det
finns därför behov av att främja en rekonstruktion av företag i kris 54
innan de råkat i obestånd och därmed är konkursmässiga.
För det andra är, som utredningen har påpekat, konkursförfarandet Prop. 1995/96:5
präglat av en tämligen detaljerad reglering i en rad hänseenden, t.ex.
beträffande gäldenärens förlust av sin rådighet, återvinning till konkurs-
bo, vilka fordringar som får göras gällande, förvaltningens anordnande,
prövning av tvistiga fordringar, utdelning till borgenärerna, förvaltarens
slutredovisning och konkurskostnader. Sådana regler är nödvändiga inte
minst av hänsyn till konkursföretagets borgenärer. De medför emellertid
samtidigt att förfarandet kan tendera att dra ut på tiden och bli
kostsamt. Det finns därför behov av ett förfarande som är enklare,
snabbare och mer flexibelt.
För det tredje är, som redan betonats, konkursinstitutet inriktat på att
avveckla en verksamhet. Även om det förekommer rekonstruktion av
företag inom den processens ram finns det behov av ett förfarande vars
utgångspunkt är den motsatta, dvs. att genom en sanering konsolidera
och utveckla verksamheten.
För det fjärde, sist men inte minst, har en del av de rekonstruktioner
som förekommit inom konkursinstitutets ram kommit att uppfattas som
stötande. Det har då gällt vad som ibland betecknas som bekvämlig-
hetskonkurser. För ett aktiebolag som är insolvent men som har
ambitionen att fortsätta sin verksamhet kan konkurs ha vissa obestridliga
fördelar som rekonstruktionsform. Det finns inget hinder mot att
konkursförvaltaren, om han anser det lämpligt, anlitar bolagets ställför-
trädare att svara för driften under konkurstillståndet. De anställda kan
sägas upp och deras uppsägningslöner under den fortsatta driften betalas
med lönegarantimedel. Vidare blir skuldsaneringen effektiv bl.a. i den
meningen att oprioriterade borgenärer ofta inte får någon utdelning alls.
Ställföreträdaren kan genom ett nytt bolag förvärva det s.k. inkråmet,
dvs. lager, inventarier och andra tillgångar i konkursbolaget. Det kan
således vara möjligt för ställföreträdaren att fortsätta den verksamhet
han tidigare har bedrivit men utan de gamla skulderna, med det antal
anställda han anser lämpligt och utan att konkurstillståndet behövt
medföra något egentligt avbrott i verksamheten. Ett konkursförfarande
som bedrivs på angivet vis, och som kanske redan före konkursutbrottet
planerats enligt det angivna schemat, kan framstå som föga mer än ett
sätt för företagets ägare att utan någon större ekonomisk risk för egen
del bli av med en del av sin personal och, framför allt, sina
leverantörsskulder.
Det framstår mot denna bakgrund som olämpligt att ytterligare
utveckla möjligheterna till rekonstruktion genom konkurs. Tvärtom bör
i den utsträckning det är möjligt konkursinstitutet renodlas mot sin
egentliga uppgift, dvs. att i ordnade former avveckla i grunden olön-
samma företag.
I ett internationellt perspektiv går utvecklingen mot utvecklande av
mer flexibla insolvensrättsliga system, där det inte alla gånger
upprätthålls någon klar skiljelinje mellan avveckling och rekonstruktion.
Detta beror på en ökad medvetenhet om att insolvensrättsliga problem
är av mångskiftande natur och att olika problem kräver skilda
instrument för att kunna hanteras på ett effektivt sätt ur såväl den 55
enskildes som samhällets perspektiv. Sätten att lagstiftningsmässigt lösa
de frågor som uppstår när man väljer ett mer flexibelt synsätt varierar
från rättsordning till rättsordning. Som en sorts minsta gemensamma
nämnare finns dock ett markant inslag av utvecklade rekonstruktions-
förfaranden. För svenskt vidkommande kan erinras om skuldsanerings-
lagen (1994:334), som utgör ett exempel på en mer differentierad
insolvensreglering. Förutom denna lag och konkurslagen finns i Sverige
enbart ackordslagen att tillgå för att lösa insolvensrättsliga problem.
Som nämnts har dock ackordslagen haft svårt att fylla någon egentlig
funktion.
Även om det vid formlösa ackordsförfaranden och i samband med
underhandsackord som träffas under medverkan av god man kan
förekomma åtskilliga överväganden om en möjlig rekonstruktion, så är
ackordslagens regler om offentligt ackord uteslutande inriktade på den
ekonomiska uppgörelsen med företagets borgenärer. Ackordsinstitutet
kan således sägas vara främst tillbakablickande till sin karaktär, dvs. det
reglerar en redan uppkommen situation. En reformerad ackordslag
framstår bl.a. därför inte som en tillräckligt verksam lösning. Ett rekon-
struktionsförfarande däremot måste syfta till överväganden om och
planläggning av företagets fortsatta verksamhet med beaktande av en
lång rad faktorer. RekonstruktionsfÖrfarandet är på så sätt att betrakta
som framåtblickande. Förfarandet kan, men behöver alls inte, sluta med
en ackordsuppgörelse. Man kan lika gärna tänka sig att en rekon-
struktion t.ex. leder fram till att företagets verksamhet bäst kan fort-
sättas av en ny ägare utan att företagets skuldbörda reduceras.
Sammantaget är det regeringens uppfattning att det finns ett behov av
att kunna tillhandahålla en ordnad men flexibel form för rekonstruktion
av i grunden livsdugliga företag i kris. Det behovet bör inte tillgodoses
inom konkursinstitutets ram och kan inte tillräckligt väl tillgodoses
genom endast smärre ändringar i ackordslagen. Vi förordar därför en
helt ny lag om företagsrekonstruktion.
Regeringens förslag: Företagsrekonstruktion är ett förfarande
som syftar till att ge en näringsidkare som har betalnings-
svårigheter ett rådrum under vilket han kan vidta åtgärder för att
förbättra sin rörelses resultat och möjlighet att förhandla med sina
borgenärer om ett ackord. Under företagsrekonstruktionen
skyddas därför gäldenären mot säraktioner från borgenärernas
sida. Gäldenären ges också ett visst skydd mot att hans
avtalsmotparter häver ingångna avtal. En rekonstruktör utses som
skall utreda näringsidkarens problem och ge förslag till hur de
kan lösas. Borgenärerna skall ha insyn i och kunna påverka
företagsrekonstruktionen.
Utredningens förslag överensstämmer i det väsentliga med
regeringens.
Prop. 1995/96:5
56
Remissinstanserna har i stort sett genomgående anslutit sig till ut- Prop. 1995/96:5
redningens överväganden i vad gäller de grundläggande dragen i ett
rekonstruktionsförfärande. Däremot framförs åtskilliga synpunkter på
enskildheter i utredningens förslag och på angränsande frågor.
Skälen för regeringens förslag: En lag om företagsrekonstruktion
bör, i enlighet med vad som redan anförts, syfta till att tillhandahålla ett
rättsligt förfarande inom vars ram en näringsidkares verksamhet kan
rekonstrueras utan att denne försätts i konkurs.
Beslut om företagsrekonstruktion bör som närmare kommer att
utvecklas i avsnitt 5 meddelas av tingsrätt på ansökan av gäldenären
eller en borgenär.
En företagsrekonstruktion bör inriktas mot dels en rekonstruktion i
sak, dvs. att gäldenärens verksamhet förändras så att den åter kan bli
lönsam, dels en finansiell rekonstruktion, dvs. såväl en uppgörelse med
borgenärerna om hur de redan existerande skulderna skall kunna betalas
som åtgärder för att gäldenären skall kunna erhålla ny eller fortsatt
kredit. Den uppgörelse med borgenärerna som således kan komma till
stånd inom ramen för rekonstruktionsfÖrfarandet kan ske antingen
genom en frivillig överenskommelse, s.k. underhandsackord, eller med
tillämpning av de regler om offentligt ackord som föreslås utgöra en
integrerad del av lagen om företagsrekonstruktion. Det innebär att
offentligt ackord bör upphöra som självständigt rättsligt institut för att i
stället falla inom ramen för det nyskapade förfärandet företags-
rekonstruktion som en möjlighet för en näringsidkares finansiella rekon-
struktion. Med företagsrekonstruktion avses alltså här ett lagreglerat
förfarande. Detta bör inte förväxlas med ett eventuellt resultat av
förfarandet. Resultatet, dvs. att företaget i fråga rekonstrueras, kan
annars också sägas innebära en företagsrekonstruktion.
För att en rekonstruktion av verksamheten hos en näringsidkare med
betalningssvårigheter skall kunna genomföras fordras att denne erhåller
ett skäligt rådrum för att överväga sin situation och kunna vidta
konstruktiva åtgärder för att komma till rätta med rådande problem. Ett
grundläggande drag i den nya lagen bör därför vara att näringsidkaren
(gäldenärsföretaget) under en företagsrekonstruktion åtnjuter ett skydd
mot säraktioner från enskilda borgenärers sida. Huvudregeln bör vara
att medan företagsrekonstruktionen pågår skall skulder som har
uppkommit före företagsrekonstruktionen inte betalas. Några exekutiva
åtgärder skall inte heller få ske beträffande gäldenärsföretaget. Som
huvudregel får inte heller en ansökan från en borgenär om att
gäldenärsföretaget skall försättas i konkurs bifallas. Av samma skäl bör
en gäldenärsföretagets avtalsmotpart som före beslutet om företags-
rekonstruktion har fått rätt att häva avtalet på grund av gäldenärens
dröjsmål, inte får häva avtalet om gäldenärsföretaget med rekonstruk-
törens samtycke begär att avtalet skall fullföljas.
När domstol beslutar om rekonstruktion skall den samtidigt utse en
rekonstruktör, vars huvuduppgift är att dels utreda företagets problem,
dels lämna förslag till - utifrån samtliga relevanta aspekter - hur
problemen skall kunna lösas.
57
Rekonstruktören skall upprätta en rekonstruktionsplan for företaget. Prop. 1995/96:5
En sådan plan kan - men behöver inte - innefetta ett förslag till
ackordsuppgörelse med företagets borgenärer. Det är över huvud taget
viktigt att planens innehåll kan anpassas till omständigheterna i det
enskilda fallet. Vad en rekonstruktion kan innebära måste kunna variera
högst väsentligt, främst i sak men även när det gäller finansieringen. I
lagen bör därför inte närmare preciseras vad en plan skall innehålla och
heller inte ges någon föreskrift om att den skall festställas. Rekonstruk-
tionsplanen är endast ett medel for att nå ett bakomliggande mål, dvs.
en rekonstruktion av företagets verksamhet.
Under en företagsrekonstruktion behåller, såsom närmare utvecklas i
avsnitt 6.2, gäldenären rådigheten över sin egendom, men han är
skyldig att löpande samråda med rekonstruktören och att i viktigare
frågor inhämta dennes samtycke. Det är betydelsefullt att rekon-
struktören under förfärandet kan ha ett nära samarbete med gäldenären
liksom att rekonstruktionsplanen utformas så att gäldenären har både
förutsättningar och vilja att fullfölja den. Lika viktigt är emellertid att
undvika att de borgenärer, vilkas rätt inskränks under den tid
förfärandet pågår, drabbas av illojala handlingar från gäldenärens sida.
Om gäldenären underlåter att inhämta rekonstruktörens samtycke till
viktigare rättshandlingar, bör det vara ett starkt skäl till att låta
företagsrekonstruktionen upphöra.
Rekonstruktören blir närmast att betrakta som en gäldenärens
kvalificerade rådgivare som dock i stor utsträckning har att beakta
borgenärernas bästa. På en punkt - när det gäller återvinning under
rekonstruktion - bör emellertid rekonstruktören ges en i viss mening
självständig befogenhet (avsnitt 6.5).
Det är givetvis i hög grad borgenärernas fordringar och intressen i
övrigt som står på spel i en företagsrekonstruktion. De bör därför ha
möjlighet till insyn och kunna påverka förfärandet. Det sker till en
böijan genom ett obligatoriskt borgenärssammanträde som normalt skall
hållas inom tre veckor från beslutet om företagsrekonstruktion. Rekons-
truktören måste vid det tillfallet kunna ge borgenärerna en mera in-
gående bild av näringsidkarens ekonomiska situation och kunna redovisa
en uppfettning om den tilltänkta rekonstruktionens inriktning och förut-
sättningar. På den grunden skall borgenärerna ges tillfälle att uttala sig
i frågan om förfärandet bör fortsättas. Vid sammanträdet skall också, på
yrkande av en borgenär, utses en borgenärskommitté. Denna skall ges
möjlighet att fortlöpande följa förfärandet och rekonstruktören skall i
väsentliga frågor samråda med kommittén.
En företagsrekonstruktion skall kunna pågå under en tid av tre
månader, med möjlighet till förlängning tre månader i taget upp till
högst ett år. Den upphör genom beslut av domstol eller om gäldenären
försätts i konkurs. Domstol skall besluta om att företagsrekon-
struktionen skall upphöra när syftet med det har uppnåtts eller när det
bedöms som utsiktslöst att fortsätta samt i vissa andra fäll (se avsnitt
7.6).
Normalt torde företagsrekonstruktionens syfte kunna sägas ha uppnåtts 58
när borgenärerna anser att rekonstruktionen i sak är så hållbar att de är
beredda att sätta ned sina fordringar genom en ackordsuppgörelse och Prop. 1995/96:5
en sådan uppgörelse också har kommit till stånd. Det torde normalt vara
utsiktslöst att fortsätta företagsrekonstruktionen om gäldenären visar att
han inte är intresserad av en rekonstruktion eller när en sådan av andra
skäl inte synes vara realistisk att åstadkomma.
Det gemensamma för de lösningar som regeringen i det följande
förordar kan sägas vara att de begränsas till vad som har bedömts vara
nödvändigt för att företagsrekonstruktion skall kunna vinna tilltro som
ett lämpligt sätt att utan konkurs åtgärda ett företags betalnings-
svårigheter. En del förslag om längre gående, eller i vissa avseenden
annorlunda utformade, åtgärder som framförts från olika håll kan dock
ha visst fog for sig och man kan inte utesluta att en framtida
utvärdering av det rekonstruktionsförfärande som nu föreslås kan leda
till att vissa av de förslag som nu inte genomförs kan få förnyad
aktualitet.
Regeringen vill också inledningsvis ta upp och i allmänna ordalag
kommentera dels utredningens förslag om ett avskaffande av
förmånsrätten for skatter och avgifter och om införande av en särskild
framskjuten förmånsrätt för s.k. produktiva löner, dels vad riksdagen
har uttalat i samband med förändringarna i lönegarantilagen (se bet.
1993/94 :LU34, jfr också prop. 1994/95:180).
Som kommer att framgå av det följande kan det diskuteras vilken
betydelse skatteförmånsrätten har för möjligheterna att framgångsrikt
rekonstruera ett företag i kris. Enligt regeringens mening är det dock
klart att skatteförmånsrätten i och för sig inte har någon avgörande
betydelse i ett sådant sammanhang. En lyckosam rekonstruktion är
beroende av ett stort antal faktorer. Bland dessa är lagstiftningens
innehåll på skilda områden inte oväsentligt. Ett flertal regelkomplex av
avtalsrättslig, bolagsrättslig, skatterättslig och insolvensrättslig natur
påverkar givetvis i hög grad förutsättningarna för att en rekonstruktion
skall lyckas, liksom de påverkar förutsättningarna för företagandet över
huvud taget. Skatteförmånsrätten är därvid endast en beståndsdel av
flera. Enligt regeringens mening har frågan om skatteförmånsrättens
vara eller inte vara i alltför hög grad dominerat den debatt som föregått
och följt på Insolvensutredningens slutbetänkande. Enligt regeringens
uppfattning bör en lag om företagsrekonstruktion ha en viktig funktion
att fylla alldeles oavsett skatteförmånsrätten.
Mer problematiskt i sammanhanget är förhållandet mellan å ena sidan
en ny rekonstruktionslag och å den andra löneförmånsrätten och
lönegarantin. Under senare tid har, i syfte att motverka missbruk av
lönegarantin, begränsningar införts som i inte oväsentlig mån begränsat
skyddet för löntagarnas löneanspråk. Enligt regeringens mening är
denna fråga viktig, samtidigt som den inrymmer sådana svårigheter som
gör att den kräver noggranna överväganden.
Regeringen föreslår dock redan nu en ändring i förmånsrättslagen som
förstärker skyddet för lönefordringama när en konkurs inom viss tid
följer på en företagsrekonstruktion (se avsnitt 8.7.2). Detta ändrings-
förslag får återverkningar även på lönegarantin. Härigenom riskerar inte
59
den föreslagna rekonstruktionslagen att inverka menligt på löntagarnas Prop. 1995/96:5
möjligheter att tillvarata sina lönekrav.
En annan omdiskuterad fråga är vilka fordringar som bör vara
förenade med förmånsrätt och vilka avvägningar som bör göras när
förmånsrätternas inbördes ordning skall bestämmas. Det gäller inte
minst förhållandet mellan löneförmånsrätten och företagshypoteket (se
avsnitt 8.2).
De frågor om förmånsrätt och lönegaranti som nu nämnts är enligt
regeringens mening i behov av ytterligare analys och överväganden.
Regeringen avser därför att tillsätta en utredning angående dessa frågor
(se avsnitt 8 och 9).
Regeringens förslag: För att ett företag skall kunna komma i
fråga för företagsrekonstruktion krävs att det vid tiden för
ansökningen om företagsrekonstruktion saknar förmåga att betala
sina förfallna skulder. Det krävs med andra ord illikviditet. Det
krävs alltså inte att företaget är på obestånd (insolvent).
Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: Inga invändningar har i denna del framförts mot
utredningens förslag.
Skälen för regeringens förslag: Frågan i detta sammanhang är
vilken ekonomisk situation hos gäldenären som bör utgöra förut-
sättningen för att en företagsrekonstruktion skall kunna beslutas. Det
vore en fördel om de rättsverkningar som följer av en företagsrekon-
struktion kunde knytas till något inom insolvensrätten känt begrepp. De
begrepp som därvid skulle kunna komma i fråga är för det första
insolvens eller obestånd, dvs. den ekonomiska situation som utgör förut-
sättning för konkurs och ackord. Med insolvens avses att gäldenären
inte kan rätteligen betala sina skulder och att denna oförmåga inte är
endast tillfällig (1 kap. 2 § andra stycket konkurslagen). Insolvensbe-
dömningen rymmer således en prognos. Gäldenären måste kunna antas
vara ur stånd att infria sina skulder allteftersom de förfaller till
betalning, trots utnyttjande av alla tänkbara resurser som förvärvs-
förmåga och eventuell ny kredit.
En annan tänkbar situation är den att gäldenären är insufficient,
varmed menas att hans skulder överstiger hans tillgångar. Till den
situationen knyts bl.a. vissa regler om återvinning i konkurslagen (se
t.ex. 4 kap. 6 § konkurslagen). Insufficiens är, till skillnad från
insolvens, ett tillstånd som föreligger vid en given tidpunkt utan att
hänsyn tas till t.ex. vad gäldenärens förvärvsförmåga kan inbringa i
framtiden.
60
Illikviditet är ett tredje etablerat begrepp vars innebörd är att gäldenä- Prop. 1995/96:5
ren inte har omedelbar tillgång till vanliga betalningsmedel motsvarande
de förfallna skuldernas belopp. Om en gäldenär enbart är illikvid, har
han däremot andra tillgångar som kan användas för att på sikt betala
skulderna, tillgångar som t.ex. genom utmätning kan tas i anspråk för
borgenärernas fordringar.
Slutligen förekommer i insolvensrätten begreppet betalningsinställelse.
Som utredningen framhåller finns det inte några närmare lagregler om
innebörden av betalningsinställelse. Likväl har betalningsinställelse
betydelse enligt flera olika lagrum, t.ex. på så sätt att enligt konkurs-
lagen betalningsinställelse utgör presumtion för obestånd (se 2 kap. 8 §
konkurslagen). Vidare har betalningsinställelse tillagts relevans i skilda
avseenden genom rättspraxis (bet. s. 116 f.). En rent faktisk betalnings-
inställelse kan ske helt formlöst och utan att borgenärerna underrättas;
gäldenären upphör helt enkelt med att betala sina skulder allteftersom de
förfaller. Vanligen avses med termen betalningsinställelse emellertid en
öppen sådan, dvs. gäldenären förklarar uttryckligen i ett till sina borge-
närer riktat meddelande att från och med en viss tidpunkt kommer han
i princip inte att betala några skulder. Det är gäldenären själv som har
att göra bedömningen av om företagets situation är sådan att en
betalningsinställelse måste tillgripas. Även om förfarandet är oreglerat,
har det i praktiken kommit att utvecklas en ordning enligt vilken
företaget efter betalningsinställelse vidtar åtgärder för att rekonstruera
eller avveckla verksamheten (se vidare bet. s. 118 f.).
Utgångspunkten för ett resonemang om gäldenärens ekonomiska
situation måste vara att endast företag med betalningssvårigheter av
någon omfattning kan antas komma att ansöka om företagsrekon-
struktion. Det avgörande när det gäller förutsättningarna för att besluta
om en företagsrekonstruktion bör emellertid knappast vara graden av
betalningsoförmåga utan mera frågan om gäldenären verkligen avser att
seriöst pröva möjligheterna till en rekonstruktion liksom också om det
finns reella förutsättningar för att en rekonstruktion skall kunna komma
till stånd. För borgenärerna måste det huvudsakliga intresset vara knutet
inte i första hand till att utesluta gäldenärer med endast smärre, eller
tvärtom alltför stora, betalningssvårigheter, från förfarandet utan främst
till möjligheten att efter en väl genomförd rekonstruktion få sina ford-
ringar betalade eller sina säkerheter värdesäkrade.
Förutsättningarna för att besluta om företagsrekonstruktion bör därför
inte knytas till någon viss kvalificerad nivå på företagets betalnings-
svårigheter. En sådan knytning skulle också riskera att leda till att
rekonstruktion kommer i fråga på ett alltför sent stadium av ett företags
negativa utveckling. Regeringen anser således, i likhet med utredningen
och en enig remissopinion, att när det gäller gäldenärens ekonomiska
situation bör inga andra krav ställas än att denne i sin ansökan om
företagsrekonstruktion klargör att han inte kan betala sina fordringar
allteftersom de förfolier till betalning. Det är således tillräckligt att
gäldenären är illikvid. Man kan då anta att ansökan om rekonstruktion
kommer att göras efter i princip samma bedömningar som i dag sker 61
före en betalningsinställelse. Lagrådet uttalar att det saknar anledning
att motsätta sig att frågan om likviditet skall vara avgörande för Prop. 1995/96:5
huruvida företagsrekonstruktion är tillgänglig. Lagrådet har dock
påpekat att ordalydelsen i det remitterade förslaget (1 kap. 1 § i det
remitterade lagförslaget) närmast synes utgöra en beskrivning av krav
på insolvens (jfr 1 kap. 2 § andra stycket konkurslagen; se även SOU
1979:75 s. 60 och bet. s. 100). Lagrådet har därför föreslagit att kravet
på illikviditet uttrycks med att gäldenären ”vid tiden för ansökningen
inte kan betala sina förfallna skulder” med placering i 2 kap. 6 § första
stycket. Regeringen ansluter sig till Lagrådets förslag.
Utredningen har föreslagit att det i lagen också skall anges att en
ansökan om företagsrekonstruktion är att anse som en förklaring av
gäldenären om att han ställer in sina betalningar. Ett skäl för det
förslaget är att bristen på allmänna regler om betalningsinställelse
därigenom skulle botas. Regeringen är emellertid inte beredd att nu
föreslå en sådan regel. Den av utredningen föreslagna bestämmelsen
begränsar inte möjligheterna till vare sig tysta eller öppna betalnings-
inställelser utan samband med företagsrekonstruktion. Dessutom är det
oklart hur den föreslagna regeln skulle förhålla sig till bestämmelsen i
2 kap. 8 § konkurslagen som innefattar en presumtion för att den som
ställt in sina betalningar är på obestånd. Enlig regeringens mening bör
därför institutet betalningsinställelse även fortsättningsvis i allt väsentligt
vara oreglerat.
Den avgränsning som nu har valts kan någon gång innebära att ett
företag som har - eller i vart fall är på väg att få - ekonomiska
svårigheter utesluts från rekonstruktionslagens tillämpningsområde. Det
gäller det fallet att en näringsidkare väl är likvid, dvs. har t.ex.
tillräckliga kassamedel för att betala löpande skulder, men är
insufficient till följd av att värdet av den egendom i vilken hans
borgenärer har säkerhet har minskat så att hans samlade tillgångar till
sitt värde understiger de samlade skuldernas belopp. I de fall en sådan
näringsidkare därefter drabbas av illikviditet kunde det givetvis vara en
fördel om rekonstruktionsåtgärder hade kunnat vidtas redan dess-
förinnan. Det finns dock anledning att framhålla att även för ett väl
fungerande vinstgenererande företag kan den egendom i vilken
borgenärerna har säkerhet från tid till annan minska i värde av olika
anledningar. Ett företag kan alltså vara insufficient utan att det finns
något rekonstruktionsbehov. Insufficiens bör därför inte vara tillräckligt
för att det skall kunna beslutas om företagsrekonstruktion. Om en
kreditgivare å andra sidan anser att ett insufficient företag saknar
tillräcklig bärkraft har han normalt möjlighet att säga upp kreditavtalet
och fordra omedelbar betalning. Om så sker kan gäldenärsföretaget visa
sig sakna förmåga att betala skulden och ett beslut om företags-
rekonstruktion kan då meddelas. Regeringen anser, mot den redovisade
bakgrunden, att övervägande skäl talar för att avgränsa lagens
tillämpning till näringsidkare som är illikvida.
Eftersom företagsrekonstruktion avses få en rad rättsverkningar för
borgenärerna - det är i realiteten närmast fråga om ett slags moratorium
för gäldenären - är det samtidigt nödvändigt att så långt möjligt tillse att 62
dessa rättsverkningar inte utlöses annat än i en av lagstiftningen avsedd
situation. Den bedömning som härvidlag måste göras får dock, som Prop. 1995/96:5
redan antytts, främst grundas på - förutom det grundläggande kravet på
betalningssvårigheter hos gäldenären - utsikterna att en rekonstruktion
skall kunna genomföras. Till de krav som bör ställas på ansökans inne-
håll och domstolens prövning återkommer vi under avsnitt 5.4 och 5.5.
Regeringens förslag: Näringsidkare, oberoende av
verksamhetens omfattning och associationsform, kan komma i
fråga för företagsrekonstruktion. Vissa verksamheter, hänförliga
till de finansiella och offentliga sektorerna, undantas dock.
Utredningens förslag överensstämmer i det väsentliga med regering-
ens.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker utredningens
förslag eller lämnar dem utan erinran. Sveriges Köpmannaförbund,
Sveriges Industriförbund, Svenska Arbetsgivareföreningen och
Grossistförbundet Svensk Handel beklagar emellertid att utredningen inte
utrett möjligheterna till ett förenklat förfarande för de mindre företagen.
Sveriges Redovisningskonsulters Förbund, Sveriges Hantverks- och
Småföretag och Företagarnas Riksförbund betonar att behovet av ett
rekonstruktionsförfärande är stort för de något mindre företagen och att
det för dessa företags behov är viktigt att förfarandet bl.a. är snabbt och
administrativt enkelt.
Skälen för regeringens förslag: När det gäller frågan om vilka
kategorier av gäldenärer som bör kunna komma i fråga för
företagsrekonstruktion är en utgångspunkt för bedömningen att, såsom
ovan redovisats, ett särskilt skuldsaneringsförfärande för privatpersoner
har införts från den 1 juli 1994. Det står därför klart att en lag om
företagsrekonstruktion bör avse enbart näringsidkare.
Som utredningen framhåller (bet. s. 350) är begreppet näringsidkare
vidsträckt. Det täcker såväl juridiska som fysiska personer som driver
näring. Det omfattar de allra största företagen likaväl som enmansföre-
tagare. Det innefattar även den som jämsides med en anställning driver
någon form av näringsverksamhet. Näringsidkare kan även t.ex. den
vara som inte är skyldig att upprätta årsbokslut, jfr 1 § sista stycket
bokföringslagen (1976:125). Enligt den konsumenträttsliga lagstift-
ningen avses med näringsidkare vaije fysisk eller juridisk person som
driver verksamhet av ekonomisk natur och av sådan karaktär att den
kan betecknas som yrkesmässig (se avsnitt 10).
Det kan mot den bakgrunden finnas skäl att överväga om någon av-
gränsning bör ske inom kretsen näringsidkare. Utredningen har i den
delen anfört att erfarenheterna från de utländska rättssystem som den
har studerat visserligen tyder på att ett lagreglerat rekonstruktions-
förfarande får sin största betydelse för stora och mellanstora företag
men att för svensk del bör ett förfärande inte utformas så att det av
63
t.ex. kostnadsskäl inte kan användas beträffande mindre foretag. Prop. 1995/96:5
Utredningen föreslår därför inte någon inskränkning i kretsen
näringsidkande gäldenärer beroende på verksamhetens storlek eller
juridiska form. Det ligger emellertid, uttalar utredningen, ”i öppen dag
att en ny lagreglering likväl kommer att få sin största betydelse för
något större företag” (bet. s. 351).
Regeringen har inte någon anledning att ifrågasätta utredningens
bedömning på denna punkt. Det bör dock framhållas att den främsta
anledningen till att ett rekonstruktionsförfärande kan ha störst betydelse
för något större företag helt enkelt är den att möjligheterna till rekon-
struktion oftast är bättre. Ett något större företag kan ha en
administration och produktion som rymmer tillräckliga möjligheter till
flexibilitet och förändring. Ett sådant företag kan också ha bättre
förutsättningar än ett mindre att erbjuda godtagbar säkerhet för en
fortsatt finansiering av rörelsen. Det är givet att en blygsam om än
yrkesmässig ekonomisk verksamhet som en enskild bedriver däremot
ofta inte ger utrymme för alternativa lösningar och knappast heller för
ny kredit.
Regeringen kan emellertid också dela den åsikt som vissa
remissinstanser framfört, nämligen att behovet av rekonstruktion kan
vara väl så stort hos något mindre företag. Det är därför angeläget att,
som utredningen också har föreslagit, inte utesluta någon kategori av
näringsidkare från möjligheten till företagsrekonstruktion.
Som vi närmare kommer att diskutera i avsnitt 5.5 skall en första
bedömning av om företagsrekonstruktion bör komma till stånd göras av
domstol i samband med ansökan om företagsrekonstruktion. Det kanske
viktigaste ledet i den bedömningen är frågan om en rekonstruktion över
huvud taget förefaller möjlig att genomföra. Genom den bedömningen -
liksom genom den uppföljande kontrollen av förfarandet genom rekon-
struktörens utredning och borgenärernas granskning - bör det så långt
möjligt tillses att endast företag med förutsättningar för fortsatt lönsam
verksamhet kommer i fråga för rekonstruktion. Detta bör gälla oavsett
företagets storlek och associationsform.
Med denna inriktning är det viktigt att reglerna blir enkla att tillämpa
för att kostnaderna för företagsrekonstruktion skall kunna begränsas och
på så sätt även mindre företag inte bara i princip utan även i praktiken
skall kunna komma i fråga för företagsrekonstruktion. Det förfarande
som föreslås är sådant att det i och för sig bör kunna vara tillgängligt
för de flesta typer av företag. Därutöver bör, som vi återkommer till i
avsnitt 10, tillämpningsområdet för skuldsaneringslagen utvidgas till att
omfatta vissa kategorier av näringsidkare vars näringsverksamhet är av
ringa omfattning och enkel beskaffenhet.
Utredningen föreslår att lagen om företagsrekonstruktion inte - liksom
ackordslagen (48 §) - skall tillämpas i fråga om bankaktiebolag,
sparbank eller föreningsbank, kreditaktiebolag, stadshypoteksförening
eller landshypoteksförening, understödsförening och försäkringsbolag.
Likaså föreslår utredningen att gäldenär för vars verksamhet staten,
kommun, landsting, kommunalförbund, församling eller kyrklig sam- 64
fallighet svarar skall vara undantagna från lagens tillämpningsområde.
Utredningen har ansett att en översyn av de av ålder givna undantagen Prop. 1995/96:5
från ackordslagens tillämpningsområde vore befogad men har funnit sig,
med hänsyn till uppdragets omfattning och av tidsskäl, vara förhindrad
att göra en sådan översyn. Under remissbehandlingen har bl.a. Finans-
inspektionen instämt i att en sådan översyn fordras.
Lagrådet har inte haft något att erinra mot undantaget som sådant,
men har påpekat att förändringar har skett på andra håll i lagstiftningen
som påverkar angivandet av den krets som bör omfattas av det nu
diskuterade undantaget och föreslår därför en ändrad lydelse av 1 kap.
4 § i det till Lagrådet remitterade förslaget (1 kap. 3 § i propositionens
lagförslag).
I anledning av Lagrådets påpekanden gör regeringen följande
överväganden. Utöver de i ackordslagen angivna instituten bedriver
kreditmarknadsbolag och värdepappersbolag liknande verksamhet på
kapitalmarknaden. Dessa bolags verksamheter regleras i lagen
(1992:1610) om kreditmarknadsbolag respektive lagen (1991:981) om
värdepappersrörelse. I båda fallen krävs tillstånd av Finansinspektionen
för att få bedriva verksamheten och bolagen står under tillsyn av
inspektionen. God kreditvärdighet utgör en grundläggande förutsättning
för dessa bolags existens. Verksamheten kännetecknas vidare av att
bolagen dagligen medverkar i ett stort antal finansiella affärer, ofta
avseende betydande värden. I de lagar som reglerar bolagens verk-
samhet ställs speciella krav på att rörelsen skall bedrivas på ett sunt
sätt. Bolagen omfattas också - liksom bankerna - av särskilda regler om
kapitaltäckning. Mot bakgrund av de angivna omständigheterna torde
reglerna om företagsrekonstruktion inte - på ett verkningsfullt sätt -
kunna tillämpas på verksamhet som bedrivs av kreditmarknadsbolag och
värdepappersbolag. I huvudsak samma synpunkter kan anföras
beträffande clearingorganisationer som bedriver sådan verksamhet som
regleras i lagen (1992:543) om börs- och clearingverksamhet och den
verksamhet som bedrivs att Värdepapperscentralen VPC Aktiebolag (se
aktiekontolagen [1989:827] och lagen [1989:829] om Värdepappers-
centralen VPC Aktiebolag). Det bör därvid anmärkas att en börs eller
en auktoriserad marknadsplats kan som sidoverksamhet bedriva
clearingverksamhet (4 kap. 5 § och 7 kap. 2 § lagen om börs och
clearingsverksamhet). En börs eller auktoriserad marknadsplats som
bedriver clearingverksamhet omfattas av nu diskuterade undantag för
bl.a. clearingsorganisation. Kreditmarknadsbolag, värdepappersbolag,
clearingorganisationer och värdepapperscentralen bör enligt regeringens
mening undantas från den nya lagens tillämpningsområde. Den slutliga
utformningen av detta undantag skiljer sig i viss mån från Lagrådets
förslag. Denna annorlunda utformning innebär också att den av
Lagrådet förordade punkten 3 i övergångsbestämmelserna till lagen om
företagsrekonstruktion inte är nödvändig.
I anslutning till det nyss sagda kan också övervägas om, och i så fall
i vilken utsträckning, gäldenärer vars verksamhet i någon form är
offentligrättsligt reglerad skall kunna bli föremål för rekonstruktion. Det
är därvidlag fråga om betydande gränsdragningsproblem. En i offentlig- 65
rättslig lag reglerad verksamhet torde knappast låta sig rekonstrueras i
5 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 5
sak. Möjligen kan bedömningen vara en annan när det gäller t.ex. en Prop. 1995/96:5
kommuns frivilliga åtaganden. I avvaktan på att de nu antydda frågorna
kan bli föremål för mera ingående överväganden föreslår vi att sådan
verksamhet vari staten, kommuner och motsvarande rättssubjekt har ett
bestämmande inflytande undantas från rekonstruktionslagens tillämp-
ningsområde.
Regeringens förslag: Rätt att ansöka om företagsrekonstruktion
har gäldenären och dennes borgenärer. Om en borgenär ansöker
om företagsrekonstruktion, får ansökan emellertid bifallas endast
om gäldenären har medgett den.
Utredningens förslag överensstämmer i det väsentliga med
regeringens.
Remissinstanserna: Ett antal remissinstanser, bland dem Svea
hovrätt, Luleå tingsrätt, kronofogdemyndigheterna i Stockholms och
Kronobergs län, NUTEK och Juridiska fakultets styrelsen vid Uppsala
universitet, ifrågasätter om en borgenär bör ges rätt att ansöka om
företagsrekonstruktion mot bakgrund av att en sådan ansökan enligt
utredningens förslag inte kan bifallas utan gäldenärens samtycke.
Sveriges Advokatsamfund tillägger att, om en borgenär ges rätt att
ansöka om rekonstruktion, risken är stor att en sådan ansökan kan
användas som ett led i ett rent indrivningsförfarande.
Skälen för regeringens förslag: När det gäller frågan om vem som
skall vara behörig att ansöka om företagsrekonstruktion bör först
övervägas om ett beslut om företagsrekonstruktion skall fordra gälde-
närens samtycke. I den frågan finns det anledning att fasta uppmärk-
samhet på den grundläggande skillnaden mellan konkurs och företags-
rekonstruktion. I konkurs är det fråga om att när en av lagstiftaren
given situation - insolvens - är för handen även tvångsvis kunna
avveckla en näringsverksamhet för att tillvarata borgenärernas intressen.
Företagsrekonstruktion är däremot väsentligen ett erbjudande om
bistånd till företaget.
Genom en företagsrekonstruktion erbjuds således en gäldenär ett
rådrum, under vilket han med kvalificerad rådgivning ges möjlighet att
bedöma sina framtidsutsikter. Det förefaller tämligen utsiktslöst att ett
sådant förfarande skulle kunna genomföras utan gäldenärens aktiva
medverkan. Även om det ingalunda alltid är självklart, får det också
förutsättas att det i flertalet fall kommer att vara samma ställföreträdare
för ett gäldenärsföretag som kommer att fortsätta att driva det
rekonstruerade företaget. Det bör därför, som utredningen har före-
slagit, inte komma i fråga att besluta om företagsrekonstruktion utan att
gäldenären i någon form förklarat att han är villig att påbörja en sådan.
En ansökan som görs av en borgenär och som inte följs av ett
medgivande från gäldenärens sida skall alltså inte kunna bifallas. Om
66
ansökan bestrids av gäldenären förfaller ansökan och ärendet skall Prop. 1995/96:5
avskrivas från vidare handläggning (se vidare författningskommentaren
till 2 kap. 6 och 9 §).
Mot bakgrund av detta ställningstagande kan det i och for sig
ifrågasättas, som också några remissinstanser har gjort, om det över
huvud taget är meningsfullt att tillåta att en ansökan om företags-
rekonstruktion görs inte bara av gäldenären själv utan också av en
borgenär. Det finns då anledning att åter erinra om institutets främsta
syfte, nämligen att på ett så tidigt stadium som möjligt av en negativ
utveckling för ett företag ge möjlighet - och incitament - till
nödvändiga förändringar i företagets verksamhet för att stärka dess
lönsamhet. I många fall kommer givetvis gäldenären själv (eller dennes
ställföreträdare) att iaktta tecknen på begynnande ekonomiska
svårigheter och därför kunna ta initiativ till rekonstruktion. Samtidigt
torde det förekomma åtskilliga fall där gäldenären på grund av bristande
resultatuppföljning inte tillräckligt väl ser de negativa tecknen eller till
följd av överoptimism inte förmår att tolka tecknen rätt. I en sådan
situation är det viktigt att gäldenärens medkontrahenter kan ta ett
initiativ. Ett sådant intiativ bör visserligen inte kunna drivas igenom
mot gäldenärens vilja men väl uppmärksamma denne på företagets
ekonomiska svårigheter, eller åtminstone på borgenärernas bedömning
av företagets situation, och på de möjligheter som institutet företags-
rekonstruktion erbjuder. Eftersom reformens främsta syfte är att bereda
möjlighet till företagsrekonstruktion i ett tidigt skede framstår det som
angeläget att flera aktörers bedömning av ett företags situation tillåts
initiera, om än inte utlösa, en företagsrekonstruktion.
Det är alltså regeringens uppfattning att en borgenär skall kunna
ansöka om företagsrekonstruktion för ett gäldenärsföretag. Även när det
gäller att denna rätt inte skall kvalificeras till att enbart gälla vissa
borgenärer, t.ex. med en fordran av viss storlek, delar regeringen
utredningens bedömning. En begränsning av kretsen ansöknings-
berättigade borgenärer skulle visserligen syfta till att undvika de
kostnader och nackdelar som kan uppstå genom illa underbyggda
ansökningar från någon borgenärs sida. Men för det första bör risken
inte vara särskilt stor for att en borgenär med en mindre fordran utan
skäl ansöker om företagsrekonstruktion för gäldenärsföretaget. Den
omedelbara effekten för en sådan borgenär av ett beslut om företags-
rekonstruktion är ju endast att han kommer att sakna rätt att tilltvinga
sig betalning för sin fordran. För det andra finns det vissa faktorer som
bör motverka missbruk av ansökningsrätten. Det gäller dels kraven på
en ansöknings innehåll och domstolens prövning av den, dels att en
ogrundad ansökan om företagsrekonstruktion - liksom är fallet vid
konkursansökningar - bör kunna föranleda skadeståndsansvar. Rege-
ringen anser av nu anförda skäl att kretsen ansökningsberättigade
borgenärer inte bör begränsas. För att ansökningsrätt skall föreligga bör
det således vara tillräckligt att ett ford ringsförhållande visas föreligga,
dvs. en borgenär som ansöker om företagsrekonstruktion måste kunna
visa att han verkligen har en fordran mot gäldenärsföretaget.
67
Utredningen har slutligen föreslagit att det liksom vid konkurs bör Prop. 1995/96:5
gälla vissa inskränkningar i initiativrätten med hänsyn till borgenärs
innehav av säkerhet. Innehar han en betryggande säkerhet, bör krävas
att det finns risk för att hans rätt är i fora. Initiativrätt bör enligt
utredningen inte heller finnas om tredje man erbjuder betryggande
säkerhet. Regeringen anser för sin del att en sådan begränsning i rätten
att ansöka inte bör gälla. Företagsrekonstruktion är ett instrument for att
återställa lönsamheten hos ett foretag med betalningssvårigheter.
Företagsrekonstruktion sker därför primärt i gäldenärens intresse, vilket
naturligtvis inte utesluter att det också - i vart foll på något längre sikt
- är till borgenärskollektivets fördel. Konkurs däremot har ett mera
omedelbart och direkt syfte att skydda de borgenärer vars rätt är i fora.
Det bör mot den bakgrunden inte uteslutas att en borgenär kan visa att
ett företag har svårigheter att betala sina förfallna skulder; även om
borgenärens egen säkerhet är fullgod eller om en tredje man inskrider
och ställer säkerhet för just den ansökande borgenärens fordran.
Borgenären bör alltså även i sådana fall kunna ansöka om företags-
rekonstruktion avseende gäldenären.
Regeringens förslag: Ärenden om företagsrekonstruktion
handläggs vid allmän domstol. I den mån lagen om företags-
rekonstruktion inte innehåller några särskilda bestämmelser om
handläggningen skall bestämmelserna i lagen om handläggning av
domstolsärenden tillämpas. Om det under en företagsrekonstruk-
tion beslutas att inleda ackordsfÖrhandling skall dock en sådan
handläggas med tillämpning av rättegångsbalkens bestämmelser
om rättegången i tvistemål.
Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: I de flesta yttranden tillstyrks eller riktas i vart
foll inte några invändningar mot utredningens förslag. I några
remissyttranden diskuteras kraven på innehållet i främst en gäldenärs
ansökan om företagsrekonstruktion. Statens jordbruksverk, Stockholms
Handelskammare och Företagarnas Riksorganisation anför att kraven på
innehållet i en ansökan bör ställas högre än utredningen har gjort.
Jordbruksverket påpekar att det annars finns en risk att reglerna
utnyttjas som ett medel att erhålla uppskov med betalningar. Sveriges
Redovisningskonsulters Förbund menar å andra sidan att kraven på
innehållet i en ansökan inte bör sättas så högt att det förutsätter
kontakter med borgenärerna innan ansökan görs. Sådana kontakter
kunde riskera att leda till förhastade säraktioner från borgenärernas
sida.
68
Riksskatteverket anför att ett förfarande som i så hög grad bygger på Prop. 1995/96:5
frivillighet inte behöver handläggas av domstol utan hellre av till-
synsmyndigheterna i konkurs. Verket anser också att, om handlägg-
ningen skall ske vid domstol, det inte finns skäl att hålla förhandling när
ansökan görs av borgenär. Jönköpings tingsrätt hör till dem som anser
att de uppgifter som föreslås handläggas av tingsrätt inte till alla delar
står i överensstämmelse med strävandena mot en mera renodlad
konfliktlösningsroll för domare och domstolar. Tingsrätten anser att
bl.a. arvode till rekonstruktören bör kunna fastställas av tillsyns-
myndighet i konkurs. Kronofogdemyndigheten i Stockholms län,
Sveriges Industriförbund, Svenska Arbetsgivareföreningen, Grossist-
förbundet Svensk Handel och Företagarnas Riksorganisation anser att
det bör övervägas att förstärka tingsrätterna med ekonomisk expertis i
ärenden om företagsrekonstruktion. Kronofogdemyndigheten tillägger
att alternativ till handläggning vid tingsrätt kan vara att inrätta en
särskild konkursmyndighet eller att låta ärenden om företagsrekon-
struktion handläggas av en särskild nämnd inom tingsrättsorgani-
sationen.
Domstolsverket påpekar att tingsnotarie inte bör tilläggas behörighet
att besluta i ärenden om företagsrekonstruktion. Svenska Inkassoföre-
ningen anför att det bör klarläggas att hinder inte möter mot att kredit-
upplysningsföretag från domstolar och registermyndigheter inhämtar,
lagrar, publicerar och utlämnar uppgifter om företagsrekonstruktion.
Skälen för regeringens förslag: Det kan redan inledningsvis finnas
anledning att beröra frågan om handläggningen av ärenden om företags-
rekonstruktion bör ske vid domstol eller, som ett par remissinstanser
föreslagit, vid annan myndighet.
Det står i den frågan klart att ett beslut om företagsrekonstruktion har
betydande rättsverkningar, framför allt vad gäller borgenärernas rätts-
ställning. Ett beslut om företagsrekonstruktion medför bl.a. att de under
viss tid kommer att sakna rätt att göra sina fordringar gällande med
hjälp av de exekutiva förfaranden som annars står till buds (se vidare
avsnitt 6.1). Ett sådant beslut är därför av den karaktären att det bör
fattas av en opartisk och oberoende domstol. En sådan ordning torde
också följa av föreskrifterna i Europakonventionen angående skydd för
de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. I kon-
ventionens artikel 6 föreskrivs att var och en, när det gäller att pröva
bl.a. hans civila rättigheter och skyldigheter, har rätt till en opartisk och
offentlig rättegång inför en oavhängig och opartisk domstol. Kon-
ventionen har, med verkan från och med den 1 januari 1995,
inkorporerats i den svenska rättsordningen (prop. 1993/94:117, bet.
1993/94 :KU24, rskr. 1993/94:246 och bet. 1994/95 :KU5, rskr.
1994/95:11). Även vissa av de beslut som kan behöva fattas under
förfarandet, som att medge undantag från utmätningsförbudet (se avsnitt
6.1), liksom beslut om att företagsrekonstruktionen skall upphöra, kan
på motsvarande sätt anses påverka enskildas rättigheter av privat natur.
I ärenden om skuldsanering sker den inledande handläggningen vid
kronofogdemyndighet, trots att viktiga rättsverkningar är knutna även 69
till det förfarandet. Ett skäl för den lösningen var att den huvudsakliga
delen av utredningen i ärendet skall ske vid kronofogdemyndigheten. I Prop. 1995/96:5
en företagsrekonstruktion sker utredningen genom en fristående rekons-
truktör. De rättsverkningar som följer av ett beslut om att inleda
skuldsanering är inte heller lika långt gående som rättsverkningarna av
att företagsrekonstruktion beslutas. Så utgör skuldsanering t.ex. inte
hinder mot att försätta gäldenären i konkurs. Den nödvändiga möjlig-
heten till domstolskontroll i skuldsaneringsförfarandet finns därför i
stället genom att kronofogdemyndighets beslut att inleda skuldsanering
kan överklagas till tingsrätt.
Enligt regeringens mening talar, mot den redovisade bakgrunden,
övervägande skäl för att domstol bör ha huvudansvaret för handlägg-
ningen av ärenden om företagsrekonstruktion.
Däremot kräver, som utredningen har anfört (bet. s. 378), det
obligatoriska borgenärssammanträdet inte i och för sig rättens
medverkan. Men vid sammanträdet kan frågor som kräver rättens
ställningstagande komma att aktualiseras, som t.ex. att avbryta
förfarandet eller att byta rekonstruktör. Det framstår då, som också
utredningen har funnit, som en onödig omgång att dela på funktionerna
mellan domstol och en förvaltningsmyndighet. Även det obligatoriska
borgenärssammanträdet bör därför enligt regeringens mening äga rum
vid domstol. Också frågan om arvode till rekonstruktören bör prövas av
domstol.
Regeringen anser således att ärenden om företagsrekonstruktion i
deras helhet bör handläggas vid domstol och då på grund av ärendenas
karaktär naturligen vid tingsrätt.
Utredningen har inte föreslagit att någon särskild sekretess skall gälla
vid handläggning av ärenden om företagsrekonstruktion hos domstol.
Som utredningen har framhållit gäller inte heller sekretess för ackords-
och konkursärenden. Även regeringen anser för sin del att det för
närvarande saknas skäl att anta att möjligheten till allmän insyn skulle i
sådan grad försvåra en företagsrekonstruktion att en särskild sekretess-
regel är nödvändig. Det finns emellertid anledning att framhålla att
enligt 8 kap. 17 § sekretesslagen (1980:100) gäller sekretess hos
domstol i mål eller ärende i domstolens rättskipande eller rättsvårdande
verksamhet för uppgift om enskilds afiars- eller driftförhållanden, om
det kan antas att den som uppgiften rör lider avsevärd skada om
uppgiften röjs. Regeln bör t.ex. kunna tillämpas i fäll där en
företagshemlighet skulle röjas om uppgiften lämnas ut. Även om kravet
på att den skada som kan uppkomma genom ett röjande skall vara
avsevärd begränsar sekretessregelns tillämpningsområde, finns ändå en
möjlighet att i ärenden om företagsrekonstruktion sekretessbelägga
sådana uppgifter om ett gäldenärsföretag vilkas spridande mera kännbart
skulle kunna skada företaget.
När det gäller gäldenärens uppgifter om sin ekonomi finns det
knappast anledning att ställa kraven högre än utredningen gjort. Något
kvalificerande krav på gäldenärens betalningssvårigheter ställs ju inte.
Någon rättens närmare materiella prövning kan därför knappast vara
nödvändig i den delen. Det finns då inte heller skäl att ytterligare 70
precisera gäldenärens redovisningsskyldighet i fråga om sin ekonomi.
Vi återkommer till detta i avsnitt 5.5. En annan sak är att det många Prop. 1995/96:5
gånger torde vara nödvändigt att gäldenären redan i samband med
ansökan ger in ett visst underlag for bedömningen av om syftet med en
företagsrekonstruktion kan uppnås.
Med hänsyn bl.a. till det resonemang som nu har förts finns det inte,
såsom föreslagits av några remissinstanser, anledning att rätten i
ärenden om företagsrekonstruktion skall ha någon särskild samman-
sättning, exempelvis ha inslag av ekonomisk expertis.
Utredningen föreslår, i likhet med vad som gäller i konkursärenden,
att rättegångsbalkens regler om tvistemål skall tillämpas på förfarandet
i den mån lagen om företagsrekonstruktion inte innehåller några
särskilda bestämmelser. En företagsrekonstruktion utgörs emellertid
väsentligen av vad som brukar benämnas frivillig rättsvård, även om det
kan sägas vara fråga om en avancerad form av sådan rättsvård. Det
vore därför mest följdriktigt att låta bestämmelserna i lagen (1946:807)
om handläggning av domstolsärenden vara tillämpliga på förfarandet i
den mån särskilda förfarandebestämmelser inte finns i lagen om
företagsrekonstruktion. En sådan lösning har också valts vad gäller
handläggningen hos tingsrätt av från kronofogdemyndighet överklagade
utsökningsmål (se prop. 1992/93:216 s. 76 f.) liksom för tingsrätts
handläggning av ärenden enligt skuldsaneringslagen (se prop.
1993/94:123 s. 225). Det är därför enligt regeringens mening kon-
sekvent att även i detta fall låta ärendelagens bestämmelser komplettera
lagen om företagsrekonstruktion vad gäller förfarandet vid domstolarna.
Ett förslag till en helt ny ärendelag har nyligen remissbehandlats. En
proposition i ämnet med ikraftträdande den 1 juli 1996 beräknas
föreläggas riksdagen under hösten. Förslaget är i stora delar utformat
efter mönster av förvaltningsprocesslagen (1971:291). Ett av skälen till
att ärendelagen reformeras är att tillgodose behovet av en flexibel hand-
läggningsordning för mer kvalificerade domstolsärenden som efterhand
har lagts på tingsrätterna att handlägga. En ny ärendelag föranleder
endast smärre följdändringar i den här föreslagna lagen om
företagsrekonstruktion.
Om det under en företagsrekonstruktion beslutas att inleda en ackords-
förhandling är en sådan i betydligt större grad kontradiktoriskt präglad,
dvs. det är fråga om att träffa bindande avgöranden sedan företrädare
för motstående intressen fått föra fram sin sak. Det är därför naturligt
att den delen av förfarandet handläggs med tillämpning av rättegångs-
balkens regler om dispositiva tvistemål. I dag handläggs också
ackordsärenden enligt dessa regler. Några skäl att ändra på detta har
inte framkommit
När det gäller frågan om tingsnotaries behörighet bör handläggning av
ärenden om företagsrekonstruktion inte ingå bland de göromål som en
notarie enligt 19 § tingsrättsinstruktionen (1979:572) kan förordnas att
handlägga. Däremot kan det knappast heller sägas att sådana ärenden
alltid är vidlyftiga, svåra eller av någon annan orsak kräver särskild
erfarenhet och därmed uttryckligen bör undantas från lagmannens
behörighet att enligt 20 § instruktionen förordna en notarie när det finns
särskilda skäl till det.
71
Vad så slutligen angår den av Svenska Inkassoföreningen väckta Prop. 1995/96:5
frågan om inhämtande av kreditupplysningar kan konstateras endast att
kreditupplysningsverksamhet med iakttagande av föreskrifterna i
kreditupplysningslagen (1973:1173) måste kunna avse även upplysningar
som hänför sig till företagsrekonstruktion.
Regeringens förslag: Rättens materiella prövning av en ansökan
om företagsrekonstruktion inriktas i första hand mot en
bedömning av om en rekonstruktion kan ha utsikter att lyckas.
Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser lämnar förslagen i
denna del utan erinran. Flera poängterar dock vikten av att prövningen
görs noggrant så att ett förfarande inte inleds när reella förutsättning att
lyckas med en rekonstruktion saknas. Sveriges Ackordscentraler anser
dock att rättens prövning av en ansökan om företaggsrekonstruktion
med nödvändighet måste bli summarisk, men att det kan godtas efter-
som en reell prövning kommer att äga rum vid det borgenärssamman-
träde som skall hållas kort tid efter beslut om företagsrekonstruktion.
Skälen för regeringens förslag: I avsnitt 5.1 har föreslagits att det
som en förutsättning för företagsrekonstruktion skall vara tillräckligt att
gäldenären vid tiden för ansökningen inte kan betala sina förfallna
skulder, dvs. att han är illikvid. Denna förutsättning är givetvis viktig
men normalt inte avgörande för om en ansökan im företagsrekon-
struktion skall bifallas. Desto större vikt för avgörandet av om en
företagsrekonstruktion skall komma till stånd bör då läggas vid en
bedömning av om en sådan kan bli framgångsrik. En given utgångs-
punkt måste vara att, av hänsyn till borgenärerna, söka undvika att
företagsrekonstruktion beslutas utan att det verkligen finns fog för det.
Mot den bakgrunden kunde det finnas skäl att ha högt ställda krav på
en ansökan om företagsrekonstruktion och på rättens prövning av
ansökan. Utredningen har emellertid ansett att rättens prövning av en
ansökan om företagsrekonstruktion måste bli relativt summarisk och av
i huvudsak formell natur. Utredningen har vidare förordat att gälde-
nären till sin ansökan bör foga en kort redogörelse för sin ekonomi och
för vad som lett fram till betalningssvårighetema, en uppgift om
utsikten till rekonstruktion och till uppgörelse med borgenärerna samt
ett förslag till rekonstruktör med behövliga uppgifter om dennes
lämplighet för uppdraget. En sökande borgenär bör, enligt utredningen,
lämna uppgift om sin fordran och om de omständigheter på vilka han
grundar sin begäran liksom ett motiverat förslag till rekonstruktör.
Den mera grannlaga bedömningen torde i stället avse om det finns
objektiva förutsättningar för att en företagsrekonstruktion kan leda till
en rekonstruktion av företaget och om gäldenären verkligen har avsikt 72
och förmåga att fullfölja en rekonstruktion. Det är genom den bedöm-
ningen som det kan undvikas att gäldenärer som endast avser att utverka Prop. 1995/96:5
ett betalningsanstånd kommer i fråga för beslut om företagsrekonstruk-
tion. Samtidigt står det klart att det knappast är möjligt att redan vid
tiden för ansökan om företagsrekonstruktion begära att gäldenären skall
presentera ett fullödigt underlag för en sådan bedömning. Därtill
kommer att, som antytts ovan, företagsrekonstruktion borde kunna
komma i fråga i en del fall då det vid tiden för ansökan inte säkert kan
bedömas om företagets situation är sådan att det bör avvecklas genom
konkurs eller om det finns förutsättningar för rekonstruktion. Till slut
torde rättens prövning i denna del ofta få komma att inskränkas till att
konstatera dels att gäldenären presenterat en preliminär plan för en
kommande rekonstruktion, dels att den planen i vart fall inte saknar
realism samt dels att gäldenären har föreslagit en rekonstruktör som kan
godtas av borgenärerna.
Det finns mot den bakgrunden anledning betona att ett beslut om en
företagsrekonstruktion enligt vårt förslag tämligen omgående kommer
att följas av flera möjligheter att bedöma om företagsrekonstruktionen
bör få fortgå. Det gäller den bedömning som den av domstolen utsedde
rekonstruktören har att göra liksom den bedömning som kan göras vid
det borgenärssammanträde som enligt huvudregeln skall äga rum inom
tre veckor från beslut om företagsrekonstruktion (se vidare avsnitt 7.1).
Om rekonstruktören eller en borgenär begär det och rätten finner att
rekonstruktionen saknar ett rimligt ändamål, skall företagsrekonstruk-
tionen avslutas. Även om rättens inledande prövning inte kan bli av det
mera ingående slaget kommer det således att tämligen omgående efter
ett beslut om företagsrekonstruktion finnas ett mera allsidigt underlag
för att avgöra om företagsrekonstruktionen bör fortsätta.
När det är fråga om en ansökan av en borgenär bör rättens prövning
bli av väsentligen samma karaktär som då gäldenären själv ansöker,
möjligen med den skillnaden att domstolens underlag vad gäller gälde-
närens ekonomi kan vara magrare. I de fallen tillkommer endast en
prövning av att den sökande verkligen står i ett fordringsförhållande till
gäldenären samt av att erforderligt medgivande av gäldenären finns.
73
Regeringens förslag: Under en företagsrekonstruktion råder ett
principiellt förbud för borgenärerna att få gäldenären försatt i
konkurs liksom att tvångsvis driva in sina fordringar genom t.ex.
utmätning eller betalningssäkring. En borgenär kan emellertid få
bifåll till en konkursansökan eller utverka att rätten beslutar om
lämpliga åtgärder till hans skydd, om han kan visa att hans rätt är
i fara till följd av att gäldenären vidtar eller underlåter att vidta
vissa åtgärder.
Utredningens förslag överensstämmer i det väsentliga med
regeringens.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som har uttalat sig i
frågan är ense om att, för att möjligheterna till rekonstruktion skall
kunna utredas, gäldenären under det förfarande en företagsrekon-
struktion utgör måste vara fredad mot exekutiva förfaranden och
liknande säraktioner från enskilda borgenärers sida.
Kronofogdemyndigheten i Stockholms län påpekar att den domstol som
har att meddela beslut om betalningssäkring och kvarstad kan sakna
kännedom om att en företagsrekonstruktion pågår. Det borde därför
vara tillräckligt att förbjuda verkställighet av sådana beslut. Sveriges
Redovisningskonsulters Förbund betonar att utmätningsforbudet så långt
som möjligt bör gälla i lika mån för samtliga kategorier av fordrings-
havare och att utredningen inte närmare har angett varför fordrings-
havare med handpanträtt enligt utredningens förslag skall undantas från
utmätningsforbudet. Kronofogdemyndigheten i Malmöhus län anser att i
de fall en fordringshavare med rättens medgivande kan få utmätning till
stånd, dvs. borgenärer med annan panträtt än handpanträtt eller
företagshypotek, borde också kvarstad kunna meddelas. Skattemyndig-
heten i Stockholms län anför att skattemyndigheten ansöker om be-
talningssäkring endast när det finns skäl att anta att den skattskyldige
avser att undandra tillgångar eller på annat sätt försvåra betalning. Den
kategorin företag bör inte komma i fråga för företagsrekonstruktion.
Betalningssäkring bör därför kunna ske, i vart fäll med rättens
medgivande, trots att företagsrekonstruktion har beslutats. Om betal-
ningssäkring har beslutas bör företagsrekonstruktionen upphöra.
Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet ifrågasätter om inte
återtagande av avbetalningsgods och utmätning av fast egendom borde
samordnas bättre med reglerna om konkurs.
Skälen för regeringens förslag: Företagsrekonstruktion är som
sagt avsett för gäldenärer som är illikvida. Frågan inställer sig då om
gäldenären under förfarandet bör vara skyddad mot att hans borgenärer
tvångsvis försöker få betalt för sina fordringar. Vi behandlar i avsnitt
Prop. 1995/96:5
74
6.2 frågan om gäldenärens rätt att under företagsrekonstruktionen betala Prop. 1995/96:5
skulder som har uppkommit dessförinnan. Utredningen har utgått från
att företagsrekonstruktion bör innefatta ett betalningsanstånd, eller med
andra ord ett moratorium, under den tid förfarandet pågår beträffande
de skulder som gäldenären ådragit sig innan beslut om företagsrekon-
struktion meddelades.
Även regeringen finner det för sin del både naturligt och nödvändigt
att en gäldenär under en företagsrekonstruktion är skyddad mot sär-
aktioner från borgenärernas sida. Företagsrekonstruktion skall ju äga
rum i såväl gäldenärens som borgenärernas intresse. Borgenärernas
främsta intresse torde ligga däri att de efter en framgångsrik rekon-
struktion åter kan göra affärer med en avtalspart som är både likvid och
solvent. Avsikten är också att borgenärerna fortlöpande skall äga insyn
i och kunna påverka det förfarande som en företagsrekonstruktion
utgör. Mot bakgrund av det gemensamma borgenärsintresse som
sålunda finns framstår det som rimligt att en enskild borgenär inte skall
tillåtas att genom säraktioner äventyra möjligheterna till en fram-
gångsrik rekonstruktion. Den enskilde borgenärens kortsiktiga intresse
av att driva in sin egen fordran måste således temporärt få stå tillbaka
för hela borgenärskollektivets intresse av att kunna återskapa lönsamma
affärsrelationer med gäldenärsföretaget.
Utgångspunkten är alltså att gäldenären under företagsrekonstruk-
tionen skall vara fredad mot alla slag av säraktioner från borgenärernas
sida. Ett sådant principiellt förbud mot säraktioner bör i lika mån gälla
för samtliga borgenärskategorier, oavsett vilket slag av fordran eller
säkerhet de må ha.
Det står till en början klart att under företagsrekonstruktionen måste
ett temporärt konkurshinder gälla. Själva grundtanken med företags-
rekonstruktion är ju att det skall utgöra ett alternativ till konkurs. Så
länge det bedöms som att förutsättningar finns för rekonstruktion bör
det därför i princip vara uteslutet att en enskild borgenär skall kunna få
gäldenären försatt i konkurs under företagsrekonstruktionen. Det
innebär att en borgenärs konkursansökan som sker sedan beslut om
företagsrekonstruktion meddelats skall förklaras vilande. En regel om
det bör införas i konkurslagen. Det är domstolens uppgift att självmant
ta upp saken när de förutsättningar som föranlett vilandeförklaringen
inte längre är för handen, dvs. när företagsrekonstruktionen har
avslutats. Däremot bör bedömningen vara en annan om gäldenären själv
skulle komma att anse att förutsättningar för rekonstruktion saknas och
att därför konkurs framstår som enda utvägen. En gäldenärens egen
konkursansökan bör således kunna bifallas och företagsrekonstruktionen
därmed upphöra.
Vad så gäller borgenärs rätt till utmätning för fordran gör sig de ovan
nämnda synpunkterna på behovet av ett moratorium för gäldenärs-
företaget starkt gällande. Det framstår som tämligen självklart att en
möjlighet för en enskild borgenär att tvångvis ta gäldenärsföretagets
tillgångar i anspråk för enskilda fordringar kan riskera att allvarligt
störa eller t.o.m. omintetgöra ett rekonstruktionsförsök. Utredningen
75
anför i frågan om även borgenärer med särskild förmånsrätt bör Prop. 1995/96:5
omfattas av ett principiellt utmätningsförbud (bet. s. 357) att
”Det är tydligt att ett försök att rekonstruera ett företags verksamhet
knappast kan lyckas, om tillgångar som är väsentliga för rörelsens
fortsatta drift undandras gäldenärens disposition genom att en borgenär
med någon form av säkerhetsrätt till egendomen tvångvis tar denna i
anspråk för att få ut betalning för sin fordran. Om t.ex. ett
tillverkningsföretag för sin verksamhet är beroende av lokaler på en
fastighet som gäldenären äger, kan en separat indrivningsåtgärd av en
kreditgivare som till säkerhet för sin fordran har panträtt i fastigheten
knappast främja strävanden att hitta någon ny form för verksamheten.
Och på motsvarande sätt kan rekonstruktionstanken gå om intet, om
borgenärer med hypotekarisk säkerhet - dvs. säkerhetsrätter där
gäldenären har kvar besittningen till egendomen, såsom vid företags-
hypotek - i ett kritiskt skede söker betalning ur säkerhetsunderlaget,
trots att gäldenären har behov av detta för att kunna fortsätta rörelsen.”
Utredningen redovisar också att det i de utländska rättssystem som den
har studerat genomgående ingår mer eller mindre långt gående
inskränkningar i säkerhetshavamas möjligheter att ta säkerheten i
anspråk under en företagsrekonstruktion liksom att det inte är känt för
utredningen att det medfört besvärande följder för den borgenärs-
kategorin eller för kreditgivningen till företagare. Utredningen finner
mot den angivna bakgrunden för sin del att det är naturligt att även
borgenärer med bästa prioritet dras in i förfärandet.
Regeringen vill betona att ett generellt indrivningsförbud endast
medför att borgenärerna tvingas avvakta att möjligheterna till rekon-
struktion övervägs. Ett sådant generellt förbud bör ha avgörande
betydelse för möjligheterna till en framgångsrik rekonstruktion. Genom
ett beslut om företagsrekonstruktion stoppas således ”kapplöpningen”
mellan gäldenärens borgenärer. De får därefter räkna med att få betalt
för sina fordringar genom det ackord som normalt ingår i företags-
rekonstruktionen eller, om rekonstruktionen inte kan genomföras, i
gäldenärens efterföljande konkurs. Regeringen delar således utred-
ningens bedömning som inte heller i denna del mött några invändningar
under remissbehandlingen.
Under företagsrekonstruktionen får alltså utmätning inte ske.
Detsamma bör, som utredningen har föreslagit, i lika mån gälla
beträffande betalningssäkring, handräckning enligt lagen (1978:599) om
avbetalningsköp mellan näringsidkare m.fl., återtagande genom verk-
ställighet av dom, kvarstad samt andra verkställighetsåtgärder enligt 16
kap. utsökningsbalken. Samtliga nu nämnda åtgärder medför ju att en
enskild borgenär - eller staten som skatteborgenär - söker att tvångsvis
tillgodose sin egen fordran och att en pågående företagsrekonstruktion
kan påverkas negativt.
Frågan återstår om några undantag bör göras från nu angivna
principer. Utredningen föreslår undantag av två slag.
Ett undantag gäller borgenärer som innehar säkerhet av visst slag,
nämligen handpanträtt. För en fordran förenad med handpanträtt skall
76
enligt utredningens förslag borgenären inte alls vara förhindrad att få Prop. 1995/96:5
utmätning.
Ett annat undantag gäller vissa fåll då borgenärens rätt är i fara.
Utredningen föreslår här dels att konkurs skall kunna beslutas om det
finns särskilda skäl anta att borgenärs rätt är i fara, dels att utmätning
skall kunna komma till stånd efter rättens medgivande för borgenär som
har annan panträtt än handpanträtt och för borgenär som har
företagshypotek till säkerhet för sin fordran, om det finns risk för att
säkerhetens värde avsevärt försämras till följd av gäldenärens
handlande.
När det gäller förslaget att undanta borgenärer med säkerhet i hand-
panträtt i gäldenären tillhörig egendom har utredningen inte motiverat
det särskilt. Det kan dock sägas att de skäl som motiverar verk-
ställighetsförbudet inte alls gör sig gällande beträffande sådan
gäldenärens egendom som omfattas av handpanträtt eftersom den
egendomen inte befinner sig i hans besittning. Det finns då skäl att anta
att den inte heller är nödvändig för rörelsens bedrivande och att det
således knappast finns något bärande skäl att hindra borgenär att ta
sådan pant i anspråk. Detsamma bör - som Lagrådet har påpekat (se
bil. 5 vid 2 kap. 17 §) - gälla en borgenär som till säkerhet för sin
fordran har retentionsrätt i gäldenären tillhörig egendom.
Lagrådet har också uppmärksammat att det i det remitterade förslaget
inte tagits upp någon föreskrift om förbud mot införsel under rekon-
struktionsförfarandet; en fråga som endast kan bli aktuell då gäldenären
är en fysisk person (se bil. 5 vid 2 kap. 17 §). Införsel avseende
underhållsbidrag bör kunna ske även under företagsrekonstruktionen,
medan däremot införsel för skatter inte skall kunna ske. Såsom
Lagrådet förordar bör detta komma till uttryck i lagen om företags-
rekonstruktion. Riksdagen har nyligen bifallit regeringens förslag att per
den 1 april 1996 avskaffa institutet införsel (jfr prop. 1994/95:49,
1994/95:LU6, rskr. 1994/95:172 och SFS 1995:298). Mot bakgrund
härav bör bestämmelserna utformas så att verkställighet av fordringar
avseende underhållsbidrag kan ske, trots ett pågående rekonstruktions-
förfarande. Härigenom uppnås att indrivning mot privatpersoner
beträffande fordringar avseende just underhållsbidrag kan ske under
rekonstruktionsförfårandet, oavsett formerna för dessa indrivnings-
åtgärder.
Beträffande den andra kategorin av föreslagna undantag kan det
givetvis inte uteslutas att en gäldenär under en företagsrekonstruktion
handlar så att en eller flera borgenärers rätt sätts i fara, t.ex. genom att
han avhänder sig betydelsefull egendom som ingår i företagshypoteks-
underlaget. I det följande (avsnitt 6.3) föreslår vi att gäldenären skall
inhämta rekonstruktörens samtycke till vissa viktigare åtgärder. Det
konstateras emellertid samtidigt att en åtgärd som gäldenären vidtar utan
erforderligt samtycke inte enbart av det skälet kommer att sakna
civilrättslig giltighet. Gäldenären behåller således i princip rådigheten
över sin egendom under en företagsrekonstruktion, varför man inte kan
bortse från risken för att han vidtar handlingar i strid med en eller flera 77
borgenärers intressen. Som också konstateras i avsnitt 6.3 bör
sanktionen mot sådana handlingar vara att företagsrekonstruktionen Prop. 1995/96:5
avslutas. Som en allmän regel bör gälla att förfarandet inte får fortgå
till priset av att en borgenär med en betydande fordran på gäldenärs-
företaget tvingas tåla att hans säkerhet i väsentlig mån försämras.
Regeringen vill för sin del emellertid inte utesluta att det undantagsvis
kan finnas fall då en enskild borgenärs rätt äventyras men då samtidigt
ett beslut om att avsluta företagsrekonstruktionen kan framstå som en
alltför drastisk åtgärd sedd från hela borgenärskollektivets synpunkt.
Utredningens förslag om att det i sådana fall skulle vara möjligt för
borgenärer med säkerhet i annan panträtt än handpanträtt eller i
företagshypotek att med rättens medgivande få utmätning till stånd,
skulle dock medföra en betydande risk för att egendom av väsentlig
betydelse inte längre kan användas i gäldenärens verksamhet och att en
rekonstruktion därigenom avsevärt försvåras. Om man, som vissa
remissinstanser har förordat, dessutom skulle göra det möjligt att medge
också andra slag av specialexekutiva åtgärder skulle man gå ifrån den
viktiga principen om att alla fordringar skall behandlas lika. Den
borgenär som kunde visa att att det finns risk för att hans rätt är i fara
skulle komma att bli tillgodosedd fullt ut medan övriga borgenärer
skulle vara hänvisade till den utdelning som följer av ett ackord.
Regeringen är därför inte beredd att föreslå någon möjlighet att
medge undantag från det principiella verkställighetsförbudet liksom inte
heller från förbudet mot andra åtgärder av specialexekutiv karaktär.
Behovet av skydd för en borgenär vars rätt är i fara bör i stället enligt
regeringens mening kunna tillgodoses genom att rätten på borgenärens
begäran - efter mönster av regleringen i 15 kap. 3 § rättegångsbalken -
får besluta - även interimistiskt utan gäldenärens hörande (se 4 § tredje
stycket ärendelagen) - om lämplig åtgärd för att säkerställa borgenärens
rätt. Lagrådet har påpekat att möjligheten att besluta om åtgärder
interimistiskt inte framgår tydligt, men Lagrådet har ändå inte haft
något att erinra mot ståndpunkten att ärendelagens ovan angivna
bestämmelse är tillämplig på sätt som har sagts. Enligt regeringens
mening är den generella hänvisning till ärendelagen som finns i den
föreslagna lagen om företagsrekonstruktion (se 4 kap. 1 § första stycket)
tillräcklig för att det nyss sagda kan sägas framgå med erforderlig
tydlighet och klarhet. Det förslag till en ny ärendelag som nyligen har
remissbehandlats (se avsnitt 5.4) innehåller en motsvarande regel.
Rätten kan alltså besluta om åtgärder som så långt möjligt säkerställer
borgenärens rätt utan att egendomen i fråga går förlorad för gäldenärens
verksamhet. Tänkbara åtgärder kan vara att rätten t.ex. vid vite
förbjuder gäldenären att företa en viss handling eller bestämmer att viss
egendom skall ställas under särskild förvaltning. I det sist nämnda fallet
förefaller det naturligt att rätten beslutar att anförtro förvaltningen åt
rekonstruktören. Genom ett sådant beslut kan gäldenären fråntas sin
rådighet och rekonstruktören, i den utsträckning som följer av rättens
beslut, ges en längre gående befogenhet än han annars har. Rättens
beslut i dessa fall bör givetvis kunna verkställas. Som Lagrådet har
påpekat bör det uttryckligen framgå av lagen (se författnings-
kommentaren till 2 kap. 18 §).
78
Utredningen har också föreslagit att konkurs undantagsvis skall kunna
beslutas under en företagsrekonstruktion även på ansökan av borgenär
om det finns särskilda skäl anta att den sökandes rätt är i fara. Mot det
förslaget kan det inte riktas någon invändning såvitt gäller principen om
likabehandling av borgenärernas fordringar. Självfallet kan situationen
någon gång vara den att en borgenärs rätt allvarligt äventyras och att
någon lämplig åtgärd för att säkerställa hans rätt inte står till buds. En
möjlighet är givetvis att domstolen då beslutar att låta företags-
rekonstruktionen upphöra. Om övriga förutsättningar för att försätta
gäldenären i konkurs är för handen, bör domstolen emellertid i den
beskrivna situationen också kunna bifalla en borgenärs konkursansökan.
Som vi redan har berört medför ju ett bifall till en konkursansökan,
eftersom det är fråga om två förfaranden som inte kan pågå samtidigt,
att företagsrekonstruktionen upphör. En undantagsregel av nu antytt slag
bör tas in i konkurslagen.
För båda de nu berörda slagen av undantagsregler till skydd för
borgenärerna - beslut enligt lagen om företagsrekonstruktion om åtgärd
för att säkerställa borgenärs rätt och bifåll till en borgenärs konkurs-
ansökan under pågående företagsrekonstruktion - bör krävas att faran
för borgenärens rätt har sin grund i att det finns särskilda skäl att befara
att gäldenären utan rekonstruktörens samtycke företar eller underlåter
att vidta viss åtgärd. Härigenom kan tvister undvikas om huruvida
rekonstruktörens olika åtgärder är ekonomiskt välgrundade.
Regeringen delar utredningens bedömning att det utöver vad som nu
har föreslagits inte finns anledning att begränsa borgenärers möjligheter
till processuella åtgärder mot ett gäldenärsföretag. Det är således inte
aktuellt för svensk del att gå så långt som i t.ex. amerikansk rätt där det
i princip inte är tillåtet att väcka talan mot ett företag under en
företagsrekonstruktion.
Regeringens förslag: Gäldenären är skyldig att samråda med
rekonstruktören om den löpande förvaltningen och att inhämta
dennes samtycke till vissa viktigare rättshandlingar. Gäldenären
behåller emellertid i och för sig rådigheten över sin egendom.
Skulle gäldenären underlåta att inhämta samtycke när sådant
föreskrivs kan det vara skäl att avsluta företagsrekonstruktionen.
Avsaknad av samtycke från rekonstruktören medför inte att
gäldenärens rättshandlingar blir ogiltiga.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser som yttrat sig i frågan
är ense om att ett rekonstruktionsförfärande, till skillnad från konkurs,
bör bygga på att gäldenären i princip behåller rådigheten över sin
egendom.
Prop. 1995/96:5
79
Kronofogdemyndigheten i Göteborgs och Bohus län och NUTEK utgår Prop. 1995/96:5
från att utredningens förslag innebär en viss inskränkning i gäldenärens
rådighet och anser att konsekvenserna härav för en styrelses ansvar och
andra skadeståndsrättsliga frågor borde belysas. Kronofogdemyndigheten
i Kronobergs län anser att även förändringar i driften av ett företag bör
kräva rekonstruktörens samtycke. Sveriges Redovisningskonsulters
Förbund menar att inskränkningar i gäldenärens rätt att förfoga över sin
egendom är av betydelse för att rekonstruktören med tyngd skall kunna
agera gentemot borgenärerna, särskilt i mindre företag. Företagarnas
Riksorganisation anser att det finns behov av tvångsmedel för att förmå
en gäldenär att följa rekonstruktörens råd och anvisningar, särskilt för
att tillgodose rättssäkerheten för fordringsägare med små fordringar.
Sveriges Advokatsamfund föreslår att det skall utgöra en särskild
återvinningsgrund att gäldenären utan rekonstruktörens samtycke vidtar
en åtgärd som enligt lagförslaget kräver sådant samtycke. Grossistför-
bundet Svensk Handel påpekar att det är viktigt att på denna punkt noga
följa utvecklingen så att missbruk kan stävjas.
Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet anser att det i
lagtexten bör klargöras att rättshandlingar som gäldenären vidtar i strid
med rekonstruktörens anvisningar inte blir ogiltiga, inte ens om
motparten är i ond tro.
Skälen för regeringens förslag: I det nuvarande insolvensrättsliga
systemet är det endast genom ett beslut om att försätta en gäldenär i
konkurs som dennes rådighet över sin egendom inskränks generellt. Om
gäldenären inställer betalningarna eller ansöker om att en god man
enligt ackordslagen skall utses behåller han sin rådighet. Han kan driva
sitt företag vidare, avhända sig tillgångar och ingå nya förbindelser. Rör
det sig om en juridisk person behåller dess ledning rätten att teckna
rörelsens firma. Vid godmansförordnanden skall gäldenären samråda
med gode mannen (4 § ackordslagen), men den sanktion som är möjlig
om han underlåter det är endast att ackordsförfarandet kan bringas att
upphöra (7 § samma lag). Vid konkurs däremot får gäldenären inte alls
råda över konkursboets tillgångar. Inte heller får han åta sig för-
bindelser som kan göras gällande i konkursen (3 kap. 1 § konkurs-
lagen). Förvaltningen av konkursboet handhas av den som utses till
konkursförvaltare.
I det praktiska rättslivet är emellertid, som utredningen framhåller
(bet. s. 360 f.), bilden av gäldenärens ställning före konkurs åtskilligt
mer nyanserad. I samband med att gäldenären förklarar sig ställa in sina
betalningar tar han ofta kontakt med en tjänsteman hos någon av
ackordscentralema. När en ackordscentral medverkar vid betalningsin-
ställelse ges gäldenären oftast uttryckliga instruktioner om vilka slag av
rättshandlingar som fordrar godkännade från ackordscentralens sida
liksom om att alla in- och utbetalningar från företaget skall ske via ett
särskilt s.k. administrationskonto som läggs upp i ackordscentralens
namn. Ett förfarande av liknande slag torde tillämpas för det fäll att
gäldenären vänder sig till advokat för biträde i samband med
betalningsinställelse. 80
Utredningen har valt att anknyta till den praxis som nu redovisats vad Prop. 1995/96:5
gäller gäldenärens rådighet och den motsatta sidan av samma sak,
rekonstruktörens behörighet. Dess förslag innebär att gäldenären skall
följa rekonstruktörens råd och anvisningar angående förvaltningen av
gäldenärens egendom. Remediet mot bristande följsamhet från
gäldenärens sida bör enligt utredningen bli detsamma som i praktiken
gäller vid oreglerade rekonstruktioner i dag, nämligen att frågan om
företagsrekonstruktionens upphörande tas upp till övervägande. Där-
utöver föreslås att gäldenären inte utan rekonstruktörens samtycke skall
få företa sådana rättshandlingar som påverkar gäldenärens ekonomiska
ställning. Det gäller betalning av skuld som uppkommit före beslut om
företagsrekonstruktion eller ställande av säkerhet för sådan skuld,
ingående av ny förpliktelse samt överlåtelse, pantsättning eller upp-
låtelse av annan rätt till fast egendom, affärslokaler eller annan egen-
dom av väsentlig betydelse för gäldenärens verksamhet. Utredningen
betonar att även i sådana frågor blir samspelet mellan gäldenären och
rekonstruktören ytterst en fråga om förtroende och att sanktionen även
här kan bli den att rekonstruktören eller en borgenär väcker fråga om
företagsrekonstruktionens upphörande. ”Huruvida en transaktion i
avsaknad av samtycke blir civilrättsligt bindande i förhållande till tredje
man är”, uttalar utredningen vidare, ”en särskild fråga. Om gäldenären
i princip har kvar rådigheten under betalningsinställelse, kan det
knappast komma i fråga att frånkänna transaktionen giltighet. Ytterst
kommer spörsmålet att få avgöras vid en prövning av en begäran om
återvinning i konkurs” (bet. s. 365).
Det kan således konstateras att utredningens förslag lämnar
gäldenärens rådighet oinskränkt. En rättshandling som gäldenären har
vidtagit utan att iaktta den föreslagna lagens krav på samråd eller
samtycke kan därför inte enbart av det skälet drabbas av civilrättslig
ogiltighet, inte ens gentemot en motpart som insett eller bort inse att
samtycke saknades, dvs. är i s.k. ond tro. En annan sak är att frånvaron
av föreskrivet samtycke möjligen kan ha betydelse för bedömningen av
om en rättshandling varit till nackdel för borgenär och därmed inverka
på frågan om återvinning.
Frågan om gäldenärens rådighet under ett rekonstruktionsfÖrlarande
har lösts på olika sätt i skilda rättssystem. I Danmark och Norge är
principen den, enligt vad utredningen har redovisat, att gäldenären
behåller sin rådighet, även om det i den danska lagstiftningen föreskrivs
att gäldenären skall ha ”tilsynets” samtycke till dispositioner av
väsentlig betydelse (2 kap. 15 § första stycket konkursloven). I Finland
saknar vissa gäldenärens rättshandlingar verkan mot en ondtroende
tredje man om de företas utan ”utredarens” samtycke. Det gäller t.ex.
upptagande av icke sedvanliga skulder och överlåtelse av företagets
tillgångar (29 § lag om företagssanering). En annan i och för sig möjlig
lösning är den som valts i USA där det inte är obligatoriskt att
omedelbart i samband med beslut om reorganisation utse en ”trustee”.
Gäldenären kan således själv ha hand om verksamheten, utforma en
reorganisationsplan och förhandla med borgenärerna. I stället kan en 81
”trustee” med långtgående befogenheter utses vid vilken som helst
6 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 5
tidpunkt mellan beslut om reorganisation och festställande av Prop. 1995/96:5
reorganisationsplan i fell av bedrägeri, ohederlighet, inkompetens eller
grov misskötsel av företagets förvaltning (11 U.S.C. § 1104 bankruptcy
code).
I normalfallet av företagsrekonstruktion torde företagets ledning och
ägare vara desamma före, under och efter företagsrekonstruktionen. Det
är då viktigt att företagsrekonstruktionen bedrivs i nära samarbete med
gäldenären, med dennes förtroende och att planen för den framtida
verksamheten utformas så att gäldenären anser sig kunna fullfölja den.
Det nära samarbete som alltså måste eftersträvas bör kunna ske efter i
princip de riktlinjer som, enligt vad ovan redovisats, redan idag följs då
ackordscentral medverkar till rekonstruktionsåtgärder i samband med
betalningsinställelse.
Liksom utredningen anser regeringen att utgångspunkten bör vara att
gäldenären har kvar rådigheten över sin egendom. Av framför allt två
skäl är det dock viktigt att rekonstruktören, vars huvuduppgift kan sägas
vara att utreda företagets situation och att utarbeta en plan for hur det
åter skall kunna bli lönsamt, också ges möjlighet att påverka viktigare
beslut under den löpande förvaltningen. För det första påverkar beslut
som fettas under den tid som utredning pågår, t.ex. om upptagande av
nya större lån eller om överlåtelse av anläggningstillgångar, möjlig-
heterna till rekonstruktion av företaget. I vart fell kan beslut av den
arten begränsa de möjliga handlingsalternativen för framtiden. För det
andra är det viktigt att företagets negativa utveckling kan vändas så
snart det över huvud taget är möjligt. Det torde inte sällan vara så att
betalningssvårighetema har sin upprinnelse i felaktiga bedömningar av
företagets ledning eller ägare. Det är då nödvändigt att den kompetens
som rekonstruktören besitter tas till vara även i företagets löpande
förvaltning. Regeringen delar därför utredningens uppfattning att det i
lagen om företagsrekonstruktion skall föreskrivas dels en allmän
samrådsplikt för gäldenären, dels ett krav på samtycke av rekon-
struktören såvitt gäller vissa viktigare rättshandlingar som kan påverka
företagets förmögenhetsställning eller möjligheterna till rekonstruktion.
En särskild fråga är vad som bör gälla om någon rättshandling som
kräver rekonstruktörens samtycke företas utan sådant samtycke.
Regeringen har här samma uppfattning som utredningen, dvs. att
rättshandlingen ändå bör vara giltig och att detta bör gälla oavsett om
motparten är i god tro eller inte. En sådan reglering synes föranleda
minsta möjliga komplikationer, samtidigt som behovet av en
ogiltighetspåföljd knappast är stort. Det sistnämnda sammanhänger med
att rekonstruktionen sker i gäldenärens intresse och att gäldenären
riskerar att företagsrekonstruktionen avslutas om han bryter mot kravet
på rekonstruktörens samtycke. Ett sådant agerande bör utgöra ett tungt
vägande skäl att besluta om att företagsrekonstruktionen skall upphöra.
Vi har också (se avsnitt 6.1) förordat att om gäldenären vidtar eller
underlåter att vidta en åtgärd och därigenom sätter en borgenärs rätt i
fara skall rätten, på begäran av borgenären, kunna förordna om
lämpliga åtgärder för att säkerställa borgenärens rätt. Det kan därvid 82
ofta vara lämpligt att rätten för t.ex. viss egendom beslutar att frånta
gäldenären rådigheten och i stället anförtro förvaltningen åt rekon- Prop. 1995/96:5
struktören. En sådan åtgärd kan vara aktuell i sådana fall då gäldenären
handlar illojalt men det - med hänsyn främst till övriga borgenärers
intressen - framstår som alltför ingripande att låta företagsrekonstruk-
tionen helt upphöra. Även denna möjlighet talar för att det inte är
nödvändigt att föreskriva en ogiltighetspåföljd.
Vårt förslag att tillerkänna sådana fordringar som grundas på avtal
som gäldenären med rekonstruktörens samtycke har träffat under
företagsrekonstruktionen allmän förmånsrätt enligt 10 § förmånsrätts-
lagen (1970:979), som vi närmare redovisar i det följande (avsnitt 8.4),
bör medföra att gäldenärens motparter har ett starkt intresse av att
rekonstruktören verkligen har gett sitt samtycke. Även den regeln bör
således kunna motverka att gäldenären handlar självsvåldigt och minskar
därmed behovet av en ogiltighetspåföljd.
Som Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet och Lagrådet
har föreslagit bör det framgå uttryckligen i lagen att avsaknad av
samtycke från rekonstruktören inte påverkar giltigheten av gäldenärens
rättshandlingar.
Betalning av gamla skulder
Gäldenären skall normalt under en företagsrekonstruktion givetvis inte
betala skulder som har uppkommit före ansökan om företags-
rekonstruktion (äldre skulder), dvs. företagsrekonstruktion skall
genomföras under skydd av en faktisk betalningsinställelse. En sådan
ordning ligger i rekonstruktionsinstitutets natur och är också en följd av
den allmänna insolvensrättsliga likabehandlingsprincipen. Det kan dock
i undantagsfall finnas skäl att betala en äldre skuld. Med hänsyn till den
önskade flexibiliteten i förfarandet innebär det till Lagrådet remitterade
förslaget inte något absolut förbud för det. Däremot skulle enligt
förslaget en sådan betalning kräva rekonstruktörens samtycke.
Enligt Lagrådet är det tveksamt om en betalning av äldre skuld över
huvud taget bör vara tillåten. Lagrådet anför (se bil. 5 vid 2 kap. 15 §).
”Utgångspunkten för en företagsrekonstruktion enligt lagförslaget är
ju att företagets tillgångar och skulder i princip skall ”frysas”. En
betalning av en skuld kan därför äventyra genomförandet av rekon-
struktionen. Utrymmet för rekonstruktören att samtycka till betalning
måste följaktligen vara mycket begränsat, ett förhållande som inte
avspeglas i den föreslagna lagtexten. En jämförelse med dansk och finsk
rätt visar att man där har en betydande restriktivitet när det gäller att
under ett rekonstruktionsförfärande tillåta betalning av äldre skulder.
Enligt den danska konkursloven får efter betalningsinställelse betalning
av en skuld ske utanför konkursreglema endast om en betalning är
nödvändig för att avvälja ”tab”. I finsk rätt finns i lagen om
företagssanering ett uttryckligt förbud mot betalning av äldre skuld.
Lagen innehåller dock vissa undantag från förbudet. Enligt Lagrådets
mening bör förevarande bestämmelse ge uttryck för nödvändig
restriktivitet i fråga om att tillåta betalning. Det kan åstadkommas
genom att enligt finsk modell ett uttryckligt förbud införs men förses
med erforderliga undantag. Ett annat alternativ är att i lagtexten anges 83
att betalning får ske endast under kvalificerade förutsättningar, t.ex. om
särskilda eller synnerliga skäl föreligger. Vilket alternativ som bör Prop.
väljas får övervägas under det fortsatta lagstiftningsarbetet”
Enligt regeringens mening är det tveksamt om det är nödvändigt att i
lag föreskriva ett uttryckligt betalningsförbud. Det är också tveksamt
hur värdefull en sådan formlig reglering skulle vara. Det kan däremot
finnas skäl, som Lagrådet påpekat och som angetts ovan, att i lagtexten
uttryckligen framhålla den allmänna restriktivitet som bör föreligga för
att betalning av äldre skulder skall få ske. Av lagtexten bör det sålunda
framgå att det måste finnas synnerliga skäl för att en sådan betalning
skall få göras (se 2 kap. 15 § tredje stycket). En sådan reglering
innebär att det måste finnas mycket starka skäl för betalning av en äldre
skuld under företagsrekonstruktionen.
Regeringens förslag: De nu gällande reglerna i sak om rätt till
kvittning vid offentligt ackord tillämpas även i samband med
företagsrekonstruktion. Den tidpunkt som avgör om rätt till
kvittning föreligger skall vara dagen för ansökan om företags-
rekonstruktion.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna har inte haft någon invändning att rikta mot ut-
redningens förslag i denna del.
Skälen för regeringens förslag: De nu gällande reglerna om
kvittning i samband med ackord enligt 20 § ackordslagen (1970:847)
fick sin nuvarande lydelse vid 1975 års konkurslagsreform (jfr bet. s.
359). Huvudregeln är, liksom vid konkurs, att den som hade en fordran
mot gäldenären när förhandling om offentligt ackord beslutades får
kvitta den mot en fordran som gäldenären vid den tidpunkten hade mot
honom. Det skall således vara fråga om två fordringar som står mot
varandra vid den kritiska tidpunkten, dvs. dagen för beslut om
förhandling om offentligt ackord. Det gäller även om borgenärens
fordran inte var förfellen till betalning. Till undantagen från den
huvudregeln hör för det första det fellet att kvittning enligt allmänna
regler är utesluten på grund av fordringarnas beskaffenhet (se
hänvisningen i 20 § första stycket ackordslagen). Det undantaget gäller
generellt för kvittningsfell och avser t.ex. den situationen att en av
fordringarna inte kan fås att upphöra genom kvittning - såsom fordran
på underhållsbidrag - eller att fordringarna går ut på olika slag av
förpliktelser - en skyldighet att leverera varor kan exempelvis inte
kvittas mot en penningfordran.
Rätt till kvittning saknas dock om borgenären har förvärvat sin
fordran från tredje man antingen senare än tre månader före
ansökningen om förordnande av god man eller dessförinnan, om han då
också hade skälig anledning anta att gäldenären var insolvent (20 §
1995/96:5
84
andra stycket ackordslagen). Ett ytterligare undantag gäller när Prop. 1995/96:5
borgenären under vissa besvärande omständigheter satt sig i skuld till
gäldenären (20 § tredje stycket ackord slagen).
Slutligen gäller att om gäldenären, sedan förhandling om offentligt
ackord beslutats, överlåter fordringen så att borgenären därigenom
förlorar sin rätt till kvittning, han skall gottgöra borgenären därför
(femte stycket).
Regeringen anser, liksom utredningen och remissinstanserna, att de nu
gällande reglerna om kvittning i sak bör tillämpas även inom ramen för
en företagsrekonstruktion. Lagrådet har kommenterat förslaget (se vid 2
kap. 21 §) men har inte haft något att erinra mot det.
När det gäller frågan om vid vilken tidpunkt fordringar skall ha stått
mot varandra för att kvittning skall få ske föreslår regeringen i det
följande (avsnitt 8) att dagen för ansökan om företagsrekonstruktion
skall vara avgörande för vilka fordringar som omfattas av ackord. I det
sammanhanget konstaterar vi att i det praktiska rättslivet synes dagen
för betalningsinställelse ha haft större betydelse för frågan om vilka
fordringar som omfattas av ackord än ackordslagens föreskrift om att
det är dagen för beslut om inledande av förhandling om offentligt
ackord (12 och 19 §§ ackordslagen) som avgör vilka borgenärer som är
bundna av ett festställt ackord. Detsamma förefaller i praktiken gälla
även kvittning. Utredningen, som anser att den hittillsvarande ordningen
med bristande överensstämmelse mellan lagreglering och fest praxis är
förenad med nackdelar, föreslår att man nu väljer dagen för ansökan om
företagsrekonstruktion som den avgörande dagen för vilka fordringar
som omfettas av ackord och därmed också har betydelse som
”skämingsdag” för kvittningsrätten (se bet. s. 345 och 359). Regeringen
ansluter sig till utredningens - av remissinstanserna oemotsagda -
slutsats. Rätten till kvittning bör alltså bero av om fordringen har
uppkommit före eller efter dagen för ansökan om företagsrekon-
struktion.
Regeringens förslag: Om gäldenären har ingått ett avtal som
motparten före beslutet om företagsrekonstruktion har fått rätt att
häva på grund av gäldenärens dröjsmål, får motparten inte häva
avtalet på grund av dröjsmålet, om gäldenären med rekon-
struktörens samtycke begär att avtalet fullföljs. Motparten skall
emellertid inte behöva ta några nya risker. Han skall därför inte
vara skyldig att fortsätta att prestera enligt avtalet, om inte
gäldenären fullgör sina motsvarande prestationer eller ställer
säkerhet för dem. Är tiden för motpartens fullgörelse inte inne,
skall gäldenären under vissa ytterligare förutsättningar vara
skyldig att ställa säkerhet - helt eller delvis - för sina framtida
prestationer. Avtal om anställning undantas helt från av denna
reglering.
85
Utredningens förslag: Utredningen föreslår att en leverantör av
electricitet, vatten eller därmed jämförlig förnödenhet inte under
rekonstruktionstiden får häva avtal eller avbryta leverans på grund av
utebliven betalning för delleverans som skett före beslutet om
rekonstruktion. - Utredningen föreslår också att det i lagen om företags-
rekonstruktion införs en regel som motsvarar regeln om s.k. aktiv
stoppningsrätt i 63 § köplagen.
Remissinstanserna: Statens jordbruksverk liksom Sveriges Industriför-
bund och Svenska Arbetsgivareföreningen tillstyrker förslaget om förbud
för leverantörer med monopolställning att häva ett avtal eller avbryta
leverans. De båda sist nämnda organisationerna efterlyser emellertid
någon form av sanktion om en sådan borgenär bryter mot förbudet.
Televerket framhåller att verket inte har en sådan monopolställning som
är en förutsättning för leveransplikt och att det inte är logiskt att skilja
ut vissa slag av leveransavtal från andra avtal - som hyresavtal och
leasingavtal - som ett konkursbo är beroende av och har starka skäl att
fullfölja. Svenska Elverksföreningen anser att en leveransplikt utgör ett
alltför stort ingrepp i ett fritt näringsförhållande och att i vart fall
elleveranser inte bör vara en av de nyttigheter som särbehandlas.
Juridiska fakultets styrelsen vid Uppsala universitet anför att vad som
gäller de i lagförslaget behandlade leveransavtalen i lika mån gäller
andra avtal. Ett exempel utgör hyresavtal men också andra avtal med en
borgenär vars prestationer inte utan vidare kan erhållas från andra till
det pris som är avtalat i det löpande avtalsförhållandet. Fakultets-
styrelsen anser därför att en reform bör göras generell, så att vaije
medkontrahent till ett företag under rekonstruktion är skyldig att
fullgöra sina prestationer även om gäldenären kommit i dröjsmål med
betalningen. - Fakultetsstyrelsen uppmärksammar vidare bl.a. vissa
frågor rörande kreditleverantörers och förskottsbetalares ställning.
Skälen för regeringens förslag:
Prop. 1995/96:5
Gäldenärens rätt att hindra hävning
Utredningen konstaterar (bet. s. 316 f.) att när det gäller avtal om
fortlöpande prestationer gäldenären kan vara tvungen att betala även
gamla skulder för att inte riskera att säljaren häver avtalet. Härigenom
kan gäldenären förmås att betala en skuld som uppkommit före beslutet
om företagsrekonstruktion men som skulle ha omfattats av ett blivande
ackord och vid en efterföljande konkurs skulle ha varit oprioriterad.
Enligt utredningens redovisning har det således förekommit att
dåvarande Televerket eller ett kommunalt gas- eller elverk utnyttjat sin
monopolställning på så sätt att man begärt full betalning för sina
fordringar från tiden före betalningsinställelsen under hot om att annars
avbryta leveranserna eller abonnemanget. Ju större risken är att vissa
borgenärer kan tilltvinga sig betalning på angivet sätt, desto större bör
risken vara - uttalar utredningen vidare - att företagsrekonstruktionen
spolieras. Det kan därför på goda grunder antas att förutsättningarna för
att åstadkomma en rekonstruktion förbättras, om ett utnyttjande av en
borgenärs monopolställning förhindras genom tvingande bestämmelser. Prop. 1995/96:5
En sådan reglering skulle, enligt utredningen, inte enbart syfta till att
reglera förhållandet mellan gäldenären och den enskilde motparten utan
också bidra till att främja principen om lika behandling av gäldenärens
samtliga borgenärer.
Utredningen diskuterar också om en sådan tilltänkt reglering borde
ges en vidare räckvidd. I den frågan anför utredningen bl.a. följande.
”Det som sagts nu kan naturligen få aktualitet också i andra
jämförbara situationer, där en gäldenär under ett rekonstruktionsförsök
är beroende av att ingångna avtal inte sägs upp. Ett företag kan sålunda
ha hyrt de lokaler där det driver sin rörelse och tigga efter med
hyresbetalningen. Det kan ha leasat maskiner som används i verk-
samheten men inte klarat av att erlägga leasingavgiftema. Det kan ha
anlitat ett visst serviceföretag för underhåll och reparation av en
anläggning men inte förmått betala kostnaden härför. Sist men inte
minst kan företaget ha gjort sig beroende av leverans av råvaror från en
viss leverantör men inte kunnat betala fakturerade belopp allteftersom
de förfallit till betalning.
Även om de anförda exemplen visar att det är svårt att dra en klar
gräns mellan 'monopolsituationerna’ och andra fall, är det tveksamt om
det kan sägas föreligga ett lagstiftningsbehov av samma styrka i de
senare fallen. De förra situationerna kännetecknas av att gäldenären inte
kan frigöra sig från avtalet för att skaffa sig en ersättningsprestation
från annat håll. Det är just detta som motiverar ett särskilt skydd för
rekonstruktionsförfarandets fortgång. Utredningen har inte fått
tillräckliga belägg för att skyddssynpunkten skulle behöva tillgodoses
även i fråga om exempelvis ett avtal om leverans av råvara som det är
svårt eller avsevärt dyrare att anskaffa från annat håll. Men kan vidare
inte bortse från att en allmän regel i ämnet skulle kunna fresta en
gäldenär att inleda ett rekonstruktionsförfärande enbart för att skaffa sig
en bättre förhandlingsposition i förhållande till borgenärerna.”
Utredningen stannar därför för att begränsa förbudet mot hävning -
och avbrytande av leverans - på grund av betalningsdröjsmål som
inträffat före beslutet om företagsrekonstruktion till successiva
leveranser av - enligt utredningens förslag till lagtext - elektricitet,
vatten och därmed jämförliga förnödenheter. Det framgår av utred-
ningens motivering att regleringen är avsedd att träffa leverantörer med
en monopolliknande ställning.
Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet förordar i sitt
remissvar ett generellt förbud mot att under rekonstruktionstiden häva
avtalet eller inställa fullgörelse av avtalet på grund av ett historiskt
betalningsdröjsmål, allt under förutsättning att borgenären får betalt för
sina prestationer under företagsrekonstruktionen. Fakultetsstyrelsen
anser att man kan utgå från att alla borgenärer vars prestationer inte
utan vidare kan erhållas från andra till det pris som är avtalat i det
löpande avtalsförhållandet - t.ex. hyresvärdar och leasegivare -
kommer att fordra betalning för gamla skulder för att inte häva avtalet,
i vart fall i all den utsträckning som de civilrättsliga reglerna medger
det. Enligt fakultetsstyrelsens mening skulle en generell reform bidra till
en likabehandling av de borgenärer som får delta i en ackords- g
förhandling och underlätta en rekonstruktion. För det fäll att en
borgenär av gäldenären med rekonstruktörens samtycke ombetts avstå Prop. 1995/96:5
från en stoppnings- eller hävningsrätt bör borgenären, enligt
fekultetsstyrelsens mening, få förmånsrätt såsom för nytillkomna ford-
ringar enligt 10 § förmånsrättslagen.
Regeringen kan för sin del konstatera att den nu behandlade frågan till
en del påminner om den mycket omdiskuterade frågan om konkursbos
rätt att - eventuellt partiellt - inträda i gäldenärens avtal. Konkursboets
önskan om att kunna inträda i gäldenärens avtal betingas oftast av
intresset av att kunna fortsätta rörelsen, eventuellt för att kunna överlåta
den som ett verksamt företag, som en s.k. ”going concem”.
Konkursfallet skiljer sig emellertid i betydande mån från rekon-
struktionsfellet på så sätt att i det senare det inte är fråga om att någon
”inträder” i gäldenärens avtal. I en rekonstruktion behåller gäldenären
sin rådighet medan det i konkursen på hans sida av avtalet uppenbarar
sig ett annat, i vart fall i viktiga delar självständigt, rättssubjekt -
konkursboet.
Den avgörande frågan för företagsrekonstruktionens vidkommande är
om, och i så fell i vilken utsträckning, det finns skäl att hindra
rekonstruktionsgäldenärens motpart i ett avtalsförhållande från att
utnyttja en hävningsrätt som han har fått före beslutet om företags-
rekonstruktion.
Vad gäller köp av lös egendom finns en allmän regel om hävning på
grund av dröjsmål med betalningen i 54 § köplagen (1990:931) där det
sägs att säljaren har rätt att häva på grund av köparens dröjsmål, om
dröjsmålet utgör ett väsentligt avtalsbrott (första stycket). Om varan har
kommit i köparens besittning, får säljaren emellertid häva köpet endast
om han förbehållit sig den rätten eller köparen avvisar varan (fjärde
stycket). I 56 § köplagen föreskrivs beträffande successiva leveranser
att vid köparens dröjsmål med betalningen av någon delleverans säljaren
får häva köpet i fråga om den delleveransen i enlighet med vad som i
allmänhet gäller för hävning på grund av betalningsdröjsmål, men också
att säljaren får häva köpet även beträffande senare delleveranser om det
inte saknas anledning anta att sådant dröjsmål med betalningen som ger
rätt till hävning kommer att upprepas.
Av viss betydelse är också köplagens regler om parts s.k. stopp-
ningsrätt i den situationen att något avtalsbrott från motpartens sida
ännu inte har inträffat men kan förväntas komma att inträffa. Om det
visar sig att en parts handlingssätt eller ekonomiska förhållanden är
sådana att det finns starka skäl att anta att han inte kommer att uppfylla
en väsentlig del av sina förpliktelser, får motparten inställa sin full-
görelse och hålla inne sin prestation, s.k. passiv stoppningsrätt (61 §
första stycket köplagen). Om köparen försätts i konkurs eller är föremål
för ackordsförferande antas säljaren ha sådan stoppningsrätt (prop.
1988/89:76 s. 177). Den som har inställt sin fullgörelse eller hindrat att
varan lämnas ut skall emellertid fortsätta fullgörelsen, om motparten
ställer godtagbar säkerhet för sin fullgörelse (61 § fjärde stycket).
I 63 § köplagen ges slutligen dels vissa allmänna regler om rätten för
parts konkursbo att inträda i parternas avtal (första-tredje och femte
styckena), dels en regel om s.k. aktiv stoppningsrätt, dvs. återtagande
88
av vara som levererats till en köpare sedan han försatts i konkurs eller Prop. 1995/96:5
ansökt om förordnande av god man enligt ackordslagen (fjärde stycket).
Reglerna i köplagen om konkursboets inträdesrätt innebär att det finns
en generell sådan rätt inom köplagens tillämpningsområde. Det gäller
vid såväl säljarens som köparens konkurs. Motparten får kräva att boet
inom skälig tid ger besked om det vill inträda. Om boet inte inträder
eller inte ger något besked i frågan, får motparten häva köpet.
Bestämmelserna bygger vidare på den principen att konkursboets
motpart efter boets inträde inte skall behöva fullgöra sin prestation med
mindre än att boet uppfyller sin del av avtalet eller ställer godtagbar
säkerhet för sin fullgörelse.
Såvitt avser den aktiva stoppningsrätten, dvs. återtagande av vara som
har levererats efter konkursutbrott eller godmansförordnande, gäller att
säljaren får kräva att varan lämnas tillbaka. Varan behöver emellertid
inte lämnas tillbaka, om betalning sker genast eller - om förfallodagen
ännu inte inträtt - köparen efter uppmaning ställer godtagbar säkerhet
för betalningen.
Regeringen finner till en böljan att det har getts goda skäl for en
reglering såvitt gäller leveransavtal som slutits med en part som,
rättsligt eller faktiskt, innehar en monopolliknande ställning på mark-
naden och som avser sådana för verksamhetens bedrivande oundgäng-
liga nyttigheter som elektricitet och vatten. När det gäller sådana avtal
bör således gäldenärens motpart inte under en företagsrekonstruktion
kunna häva avtalet, trots att gäldenären före betalningsinställelsen gjort
sig skyldig till dröjsmål med betalningen och oavsett vad som i avtalet
bestämts om leverantörens rätt till hävning. Det kan anmärkas att det så
gott som uteslutande torde vara offentliga monopol som träffas av den
av utredningen föreslagna regleringen. Kretsen av leverantörer med
leveransplikt enligt utredningens förslag kan således komma att bli
snävare i den mån som sådana monopol upphör och en verklig kon-
kurrenssituation inträder på marknaden i fråga. Det kan konstateras att
utvecklingen rent allmänt går i den riktningen sedan en tid.
Frågan är emellertid om det inte av enbart detta utan fastmer av andra
skäl finns anledning att gå längre än vad utredningen har föreslagit.
Redan de exempel som utredningen själv anför på situationer där
gäldenärsföretaget är starkt beroende av att avtalsförhållandet kan
fortsätta visar att det finns ett påtagligt behov av en generell reglering.
Vad Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet har uttalat pekar
i samma riktning. Generella regler - mer eller mindre vittgående - om
rätt att fullfölja avtal under konkurs eller under motsvarigheten till ett
rekonstruktionsförfärande finns i bl.a. den danska konkursloven, i den
norska täckningslagen (dekningsloven), i den finska lagen om företags-
sanering och i den nya tyska samlade insolvenslagen (Insolvenz-
ordnung).
Ett viktigt skäl for en generell reform är att gäldenärsföretaget många
gånger kan ha stort behov av t.ex. den hyrda lokal, den leasade
maskinpark eller den råvaruleverans som avtalet gäller. Går gäldenärs-
företaget miste om sådana för verksamheten betydelsefulla nyttigheter, g9
kan en rekonstruktion visa sig vara omöjlig att genomföra, vilket i sin
tur är till förfång inte bara för gäldenären utan också för dennes övriga Prop. 1995/96:5
borgenärer.
En generell reform bidrar vidare till att alla borgenärer som får delta
i en ackordsfÖrhandling behandlas lika, vilket är av största vikt för att
ackord skall kunna komma till stånd. Om vissa borgenärer kan fram-
tvinga full betalning för gamla fordringar, återstår mindre att fördela
bland övriga borgenärer vid ackordet.
Därutöver torde en generell reglering ge gäldenären ett incitament att
ansöka om företagsrekonstruktion på ett tidigt stadium, kort efter det att
han drabbats av betalningssvårigheter. I annat fall riskerar han att hans
dröjsmål med att prestera enligt för honom viktiga avtal medför att
borgenären häver avtalet. Innan företagsrekonstruktion inletts har han ju
inte något skydd mot en sådan åtgärd. Lagrådet har inte haft något att
invända mot en mer generell reglering av rekonstruktionsgäldenärens
möjligheter att förhindra en hävning.
Mot den nu angivna bakgrunden är det regeringens uppfattning att det
bör införas en generell regel om att rekonstruktionsgäldenären skall ha
rätt att begära motpartens fortsatta fullgörelse, trots att denne har rätt
att häva avtalet på grund av ett inträffat eller befarat avtalsbrott.
En av rekonstruktörens viktigaste uppgifter i det inledande skedet av
en företagsrekonstruktion bör vara att omgående sätta sig i förbindelse
med gäldenärens viktigaste avtalsmotparter för att med dem diskutera
hur en for båda parter lönsam relation skall kunna vidmakthållas eller
återupprättas. Eftersom avsikten med företagsrekonstruktion är att den
skall inledas på ett tidigt stadium av yppade betalningssvårigheter får
det förutsättas att många av gäldenärens motparter också har ett intresse
av att inte avbryta utan tvärtom utveckla, eller i vart fåll säkerställa, sin
affärsrelation med gäldenären och det även till priset av att gamla
fordringar endast ger utdelning på det sätt som följer av ett eventuellt
ackordsavtal. Den generella reglering som vi föreslår behöver därför
inte bli så ingripande som det i förstone kan förefalla.
En sådan reglering bör emellertid enligt regeringens mening endast
omfatta de situationer då rekonstruktionsgäldenären, före beslutet om
företagsrekonstruktion, har kommit i dröjsmål med sin prestation eller
det då föreligger befarat dröjsmål. Det är i dessa situationer som det
finns ett behov av en generell reglering i företagsrekonstruktionens
intresse. Har gäldenären kommit i dröjsmål med betalningen - eller kan
man befara att så kommer att ske - finns det ofta ett starkt behov av att
han trots det får möjlighet att i sin verksamhet fortsätta att använda den
vara eller tjänst som avtalet avser. Det är också vid gäldenärens
betalningsdröjsmål som det är angeläget att förhindra den situation som
består i att borgenären för att fortsätta leverans eller annan fullgörelse
tilltvingar sig betalning for tidigare obetalda leveranser och på så sätt
också tillskansar sig förmåner på övriga ackordsborgenärers bekostnad.
En särskild fråga är om en regel som inskränker motpartens
hävningsrätt bör gälla i alla avtalsrelationer eller bara när gäldenären är
köpare eller motsvarande och har försummat sin betalningskyldighet.
Om regeln skall tillämpas även när gäldenären är exempelvis säljare av
90
varor eller leverantör av tjänster, blir dess tillämpningsområde avsevärt Prop. 1995/96:5
vidare än den regel som utredningen föreslår.
Uppenbarligen har en regel främst betydelse för de situationer då
gäldenären är köpare av varor eller tjänster i ett avtal om successiva
leveranser och har, vid ett eller flera tillfällen, betalat för sent eller inte
alls. Skälen för en regel som inskränker hävningsrätten vid dröjsmål har
emellertid bärkraft även när gäldenären är säljare. Situationen kan
exempelvis vara den att en gäldenär som kontinuerligt levererar insats-
varor till ett annat företag har försummat leveranstider i en sådan
utsträckning att motparten har fått hävningsrätt. För en lyckosam
rekonstruktion av leverantörsföretaget kan det vara nödvändigt att
avtalet i fråga inte hävs. Detta kan en motpart utnyttja genom att som
villkor för att inte häva begära exempelvis kontant betalning för den
skada som han drabbats av på grund av de försummade leveranserna.
Därmed kan motparten komma att bli gynnad på övriga borgenärers
bekostnad, samtidigt som rekonstruktionen försvåras.
Ytterligare skäl kan anföras för att regleringen bör vara generell för
samtliga fell av dröjsmål på gäldenärens sida. Bestämmelserna i 63 §
köplagen om konkursbos rätt att inträda i gäldenärens avtal gäller inte
bara när gäldenären är köpare utan även när han är säljare. Utgångs-
punkten bör vara att en likartad bestämmelse i lagen om företags-
rekonstruktion utformas i så nära anslutning som möjligt till köplagens
regel. Att göra skillnad mellan fell då gäldenären är varu- eller tjänste-
leverantör och fell då han är köpare och betalare framstår vidare som
diskutabelt från synpunkten att likartade fell bör behandlas lika. Det
finns situationer där en prestation av en vara eller en tjänst i hög grad
liknar betalning av pengar. Så är t.ex. fellet när prestationen avser
krediter, värdepapper eller utländsk valuta. Det kan då framstå som
egendomligt att försöka upprätthålla en gräns mellan sakprestation, t.ex.
varuleverans, och betalning.
Mot den nu angivna bakgrunden anser regeringen att övervägande
skäl talar för att en regel som inskränker hävningsrätten bör gälla även
för avtal där gäldenären är leverantör och har gjort sig skyldig till
dröjsmål med avlämnande (leverans). En sådan regel innebär visserligen
att gäldenärens motpart kan få en utsatt position. Det gäller särskilt om
han i sin verksamhet är starkt beroende av att kommande leveranser inte
blir försenade. För sådana fell bör motparten kunna få säkerhet för de
risker han tvingas ta. Om reglerna ger motparten en sådan trygghet,
finns knappast något att invända mot en reglering som omfettar även
fell då gäldenären är leverantör av varor eller tjänster. Vi återkommer
strax till den generella frågan om motpartens säkerhet för framtida
prestationer.
Det anförda innebär att regeln bör gälla när gäldenären är leverantör
och kommit i ett sådant dröjsmål med leverans som grundar hävnings-
rätt för motparten. Däremot bör det inte komma i fråga att hindra en
borgenär från att häva i t.ex. den situationen att rekonstruktions-
gäldenären är leverantör och motparten har rätt att häva på grund av fel
i en levererad vara.
91
En allmän regel som inskränker hävningsrätten skulle också gälla för Prop. 1995/96:5
anställningsavtal som en arbetstagare ingått med rekonstruktions-
gäldenären. För anställningsförhållanden gäller emellertid ett flertal
regler som har till syfte att säkerställa att arbetstagaren får den lön och
det vederlag i övrigt som han är berättigad till. Det kan därför ifråga-
sättas om det bör göras undantag för anställningsavtal. I detta
sammanhang bör följande regler särskilt uppmärksammas.
Arbetstagaren kan på grund av att han inte fått sin lön vara berättigad
att hålla inne sin egen prestation, dvs. lägga ned arbetet och förklara att
han inte kommer att ta upp det igen förrän han har fått ut förfellen lön
(detentionsrätt). En sådan åtgärd innebär inte att arbetstagaren anses
lämna sin anställning och han behöver därför inte iaktta gällande
uppsägningstid (se AD 1942 nr 56). Från den direkt berörde
arbetstagarens utövande av sin detentionsrätt skall hållas i sär den
feckliga organisationens rätt till indrivningsblockad. Har en sådan
blockad beslutats i behörig ordning, strider den inte mot fredsplikten
enligt lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet, om
lönefordringama är klara och förfellna (se 41 § tredje stycket
medbestämmandelagen).
Arbetstagaren kan i de flesta fell av utebliven lönebetalning också
omedelbart frånträda (häva) anställningsavtalet utan att iaktta gällande
uppsägningstid (se 4 § tredje stycket lagen om anställningsskydd, jfr
AD 1971 nr 19). Det står naturligtvis också arbetstagaren fritt att säga
upp anställningsavtalet med iakttagande av den avtalade uppsägnings-
tiden. Och för en sådan uppsägning behöver arbetstagaren inte anföra
några skäl. För de flesta arbetstagare gäller en förhållandevis kort
uppsägningstid om två eller tre månader.
Den föreslagna rekonstruktionsregeln skulle för anställningsavtalens
del innebära att rekonstruktionsgäldenären (arbetsgivaren) med stöd av
bestämmelsen kan förhindra att arbetstagaren under åberopande av
utebliven lönebetalning lägger ned arbetet eller omedelbart frånträder
anställningsavtalet. Om arbetstagaren ändå agerar på detta sätt skulle det
vara ett avtalsbrott som kan utlösa arbetsrättsliga sanktioner. Arbets-
tagaren skulle emellertid inte behöva arbeta under en företags-
rekonstruktion om arbetsgivaren inte fortlöpande betalar lön i förskott
eller ställer säkerhet för nästa löneutbetalning. Arbetstagaren skulle
således med stöd av regeln kunna säkerställa de framtida löne-
betalningarna, men inte de obetalda äldre fordringarna. Bestämmelsen
skulle dock inte hindra att arbetstagaren säger upp anställningsavtalet
med iakttagande av gällande uppsägningstid. Regeln hindrar naturligtvis
inte heller att den feckliga organisationen beslutar om en indrivnings-
blockad mot företaget, en nog så effektiv åtgärd. Trots det sagda kan en
konsekvens bli att en arbetstagare tvingas arbeta vidare utan att få ut
”gammal” lön. Dessutom utgår inte lönegaranti vid företagsrekon-
struktion, vilket kan innebära att arbetstagaren under förhållandevis lång
tid får ligga ute med sin lönefordran.
Av det anförda framgår att den föreslagna regeln skulle få en
begränsad genomslagskraft vad gäller anställningsavtal. Det bör också
framhållas att det torde vara omöjligt att få till stånd en lyckad
92
rekonstruktion om företaget inte vidmakthåller en god relation till Prop. 1995/96:5
arbetstagarna. De anställdas lojalitet mot företaget är en viktig tillgång
för företaget, inte minst när företaget är i kris. Att ett företag åberopar
den föreslagna regeln mot sina anställda kan också medföra att företaget
sätts i blockad, vilket regelmässigt leder till att all produktions-
verksamhet i företaget upphör.
Det kan ändock hävdas att de speciella regler och förhållanden som
sålunda finns beträffande anställningsavtal motiverar att dessa avtal
undantas från regeln om inskränkt hävningsrätt. Enligt regeringens
mening bör så ske. Anställningsavtal bör alltså inte omfattas av den
generella regleringen i nu diskuterade hänseenden.
En särskild fråga är om motpartens hävningsrätt skall upphöra
automatiskt eller bara om gäldenären begär det. Gäldenärens behov av
att avtalet fullföljs varierar naturligtvis beroende på det aktuella avtalets
innehåll och gäldenärsföretagets individuella förutsättningar. Ett lokal-
hyresavtal kan t.ex. vara av avgörande betydelse när det är fråga om ett
varuproducerande företag med lokaler som anpassats till dess behov.
Detsamma behöver dock inte nödvändigtvis gälla för ett tjänstepro-
ducerande företag med normala kontorslokaler. Det är därför enligt
regeringens mening lämpligt att föreskriva att motparten saknar rätt att
häva endast om rekonstruktionsgäldenären begär att avtalet skall
fullföljas. Denna gäldenärens bedömning bör, för att få avsedd verkan,
rekonstruktören instämma i. Det måste anses tigga i dennes uppdrag att
bedöma vikten av att avtalet fullföljs. Rekonstruktören kan då ta hänsyn
till om det finns andra förmånligare eller lika goda alternativ, t.ex.
andra leverantörer som kan erbjuda lägre eller samma pris. För mot-
partens del innebär det att om gäldenären inte begär att avtalet fullföljs
han får välja mellan att häva och att ändå fullfölja avtalet.
Motpartens fortsatta prestationer
Om gäldenärens motpart i sista hand skall tvingas att stå kvar vid ett
avtal som han annars vore berättigad att häva är det, som redan sagts,
nödvändigt att han får betalt för sina fortsatta prestationer eller att han
i vart fall får säkerhet för att gäldenären fortsättningsvis fullgör sin del
av avtalet. Det skulle i och för sig kunna övervägas att motparten inte
gavs rätt att kräva säkerhet utan i stället, som Juridiska fakultetsstyrel-
sen vid Uppsala universitet föreslagit, i en efterföljande konkurs
tillerkändes allmän förmånsrätt enligt 10 § förmånsrättslagen på samma
sätt som vi föreslår skall gälla för nytillkomna fordringar (se avsnitt
8.4). En sådan generell reglering som vi förordar träffar emellertid
avtal av skilda slag vilka kan representera såväl blygsamma som
betydande belopp. Främst när det är fråga om större avtal som avser
varor eller tjänster till betydande värden framstår det som otillräckligt
att låta gäldenärens motpart nöja sig med endast en - om än mycket god
- förmånsrätt i en efterföljande konkurs. Det kan också anmärkas att
om gäldenärsföretagets ekonomiska situation är sådan att företaget inte
ens förmår att bära de löpande kostnader som är förbunda med dess
viktigaste avtal, utsikterna till en lyckosam rekonstruktion normalt är Prop. 1995/96:5
små.
I det fallet att gäldenären är köpare skall säkerheten avse gäldenärens
framtida betalningsskyldighet. Ar gäldenären leverantör får säkerheten i
stället avse den skada som kan drabba motparten vid försenad eller
utebliven leverans. Godtagbar säkerhet bör kunna utgöras av t.ex.
bankgaranti, borgensförbindelse eller liknande samt givetvis även av
betalning i förskott.
Enligt regeringens uppfattning skall således motparten ha rätt till
omedelbar betalning eller godtagbar säkerhet. Uppfylls inte det kravet
bör gäldenärens motpart ha rätt att häva avtalet.
Motpartens rätt att kräva prestation eller säkerhet från gäldenären bör
inträda när tiden for hans egen fullgörelse är inne. För att inte riskera
att drabbas av förluster bör han dock dessutom i vissa fell ha rätt att
kräva säkerhet i ett tidigare skede. Ett exempel på en situation där detta
är befogat är att avtalet avser en vara som motparten skall tillverka
speciellt för gäldenären och leverans enligt avtalet ligger långt fram i
tiden. I ett sådant fell riskerar motparten en förlust om gäldenären inte
kan betala när leveranstiden är inne. Även för fell som nu sagts bör
föreskrivas att motparten får kräva säkerhet, men - i överensstämmelse
med vad som gäller enligt 63 § köplagen - bara om det av särskild
anledning är nödvändigt för att skydda honom mot förlust.
Lagrådet har inte haft något att erinra mot de överväganden som så
här långt har gjorts i detta avsnitt. Därvid har dock Lagrådet inte haft
att ta ställning till undantaget för anställningsavtal. Lagrådet har
däremot redovisat vissa invändningar mot utformningen av
bestämmelserna i 2 kap. 20 § i det remitterade förslaget till lag om
företagsrekonstruktion och till den närmare tolkningen av
bestämmelserna. Vi återkommer i författningskommentaren till 2 kap.
20 § till detta.
Motpartens stoppningsrätt
Hittills har vi endast diskuterat gäldenärens rätt att förhindra hävning.
Det är emellertid givet att det, på samma sätt som i hävningsfellet,
också ligger i företagsrekonstruktionens intresse att borgenären inte
håller inne sin fullgörelse på grund av ett inträffat eller beferat dröjsmål
från gäldenärens sida, s.k. passiv stoppningsrätt. Frågan är därför om
gäldenären bör ges en befogenhet att förhindra även att stoppningsrätt
utnyttjas.
Av bestämmelserna i 61 § köplagen följer att om gäldenärens motpart
utövar stoppningsrätt, gäldenären har rätt att kräva fortsatt fullgörelse
om han, med lagrummets ord, ”ställer godtagbar säkerhet för sin
fullgörelse.” Härmed avses säkerhet för gäldenärens egen kommande
fullgörelse i samband med motpartens framtida prestationer. Köplagens
regler anses på denna punkt vara analogt tillämpliga vid andra
kontraktstyper (se bl.a. NJA 1986 s. 136 och Håstad, Sakrätt avseende
lös egendom, 5 uppl. 1994, s. 175). Skulle gäldenärens motpart inställa
94
sina fortsatta prestationer med åberopande av stoppningsrätt, torde Prop. 1995/96:5
sålunda gäldenären genomgående kunna påfordra fullgörelse om han
ställer säkerhet för sin egen framtida fullgörelse. Under sådana
omständigheter finns det inte skäl att införa särskilda regler om rätt för
gäldenären att avvärja stoppningsrätt vid företagsrekonstruktion.
Utredningen föreslår vidare att till lagen om företagsrekonstruktion
förs den regel om aktiv stoppningsrätt som nu, såvitt gäller godmansför-
ordnanden enligt ackordslagen, återfinns i 63 § fjärde stycket köplagen.
Tillämpad på en företagsrekonstruktion innebär bestämmelsen, som
redan berörts, att om en säljare överlämnar en vara till gäldenären efter
det att beslut om företagsrekonstruktion har meddelats han, om
betalning inte har skett, får kräva att den lämnas tillbaka. Varan
behöver dock inte lämnas tillbaka, om gäldenären betalar genast eller,
om köpesumman inte har förfallit till betalning, med rekonstruktörens
samtycke inom skälig tid ställer godtagbar säkerhet för betalningen.
Regeringen anser att den för konkurs- och ackordsfallen gemensamma
regleringen i 63 § köplagen bör behållas, varvid det som gäller för
ackord i fortsättningen bör gälla för företagsrekonstruktion. Sålunda bör
det inte tas in någon bestämmelse om aktiv stoppningsrätt i lagen om
företagsrekonstruktion.
Hävningsrätt för gäldenären
En annan, av utredningen inte diskuterad, fråga är om det finns skäl att
inte bara ge gäldenären rätt att avvärja hävning, utan också ge honom
en möjlighet att säga upp avtal. Det kan inte uteslutas att gäldenärens
möjlighet till befrielse från löpande avtal någon gång kan ha avgörande
betydelse för möjligheterna till en rekonstruktion. Det fallet kan t.ex.
tänkas att en rekonstruktion innebär att vissa verksamhetsgrenar i ett
företag läggs ned och att det därmed finns ett uttalat intresse av att bli
kvitt vissa hyres- och leasingavtal. I den finska lagen om före-
tagssanering har t.ex. föreskrivits att gäldenären skall kunna säga upp
ett tidsbundet hyres- eller leasingavtal så att det upphör två månader
efter uppsägningen oavsett vilken tid som bestämts i avtalet (27 § första
och fjärde styckena). Den ersättning som gäldenären vid ett förtida
upphörande kan bli skyldig att utge skall bestämmas enligt en särskild
regel som tränger undan eventuella avvikande avtalsvillkor. Ersätt-
ningen utgör en oprioriterad fordran. Det finns inte underlag för att nu
bedöma om en motsvarande regel bör införas även i Sverige. Det kan
konstateras att regeln framstår som påtagligt förmånlig för gäldenären
(jfr Håstad, Sakrätt avseende lös egendom 5 uppl. 1994, s. 401).
Frågan kan dock behöva bli föremål för vidare överväganden sedan den
föreslagna lagen om företagsrekonstruktion kommit att tillämpas någon
tid och därmed ytterligare erfarenheter vunnits.
Vissa tillämpningsfrågor
Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet har påpekat att
95
oklarhet redan enligt köplagens gällande reglering råder i fråga om Prop. 1995/96:5
gäldenärens rätt att dels, när köpeskillingen inte är förfallen till betal-
ning vid leveransen, förfoga över varan under tiden mellan leverans och
ställande av säkerhet, dels, när en köpare efter betalningsinställelsen
betalat förskott på varor, förfoga över de förskottsbetalade medlen.
Problemet har betydelse bl.a. för gäldenärens medkontrahents
separationsrätt i en gäldenärens efterföljande konkurs.
Det finns inte underlag för att i detta ärende ytterligare reglera de
frågor som fakultetsstyrelsen har väckt. Frågorna får tills vidare lösas i
rättstillämpningen.
Regeringens förslag: En borgenärs möjlighet att föra talan om
återvinning i samband med offentligt ackord kvarstår. Därutöver
ges rekonstruktören en i viss mån självständig rätt att föra
återvinningstalan under en företagsrekonstruktion i de fall före-
tagsrekonstruktionen inrymmer ett offentligt ackord. - Den
fristdag som avgör vilka rättshandlingar som kan återvinnas skall
vara dagen för ansökan om företagsrekonstruktion.
Utredningens förslag: Utredningen har inte föreslagit några
utvidgade möjligheter till återvinningstalan. Däremot överensstämmer
dess förslag med regeringens när det gäller fristdag för beräkning av
den tid inom vilken en rättshandling måste ha företagits for att kunna
återvinnas.
Remissinstanserna: Sveriges Advokatsamfund, Sveriges
Ackordscentraler, Statens jordbruksverk och Stockholms Handels-
kammare anser att rekonstruktören bör ges möjlighet att föra talan om
återvinning. Enligt Ackordscentralema visar erfarenheterna från de
senaste årens betalningsinställelser klart att rekonstruktören behöver
behörigheten att fora återvinningstalan för att kunna agera tillräckligt
kraftfullt. De svårigheter som utredningen har redovisat som skäl för att
inte tillerkänna rekonstruktören en sådan behörighet kan, enligt
Ackordscentralemas mening, övervinnas.
Skälen för regeringens förslag: Återvinning innebär att en i och för
sig såväl obligationsrättsligt som sakrättsligt giltig rättshandling återgår.
Förutsättningarna för att återvinning skall kunna komma i fråga kan i
mycket allmänna termer beskrivas så att rättshandlingen skall dels ha
företagits inom en viss tid före ett konkursutbrott eller beslut om
offentligt ackord, dels ha varit till någon nackdel för borgenärerna,
genom att gynna t.ex. en av dem på de övrigas bekostnad eller genom
att minska gäldenärens tillgångar eller öka hans skulder till förfång för
borgenärskollektivet som helhet. Återvinning kan enligt gällande rätt
komma i fråga i konkurs och vid offentligt ackord.
Återvinningsreglemas syfte är nära anknutet till konkursinstitutets
grundläggande funktion som kan sägas vara att avveckla en verksamhet
96
under ordnade former, varvid gäldenärens samtliga borgenärer får betalt Prop. 1995/96:5
i ett sammanhang och med lika rätt eller i vart fell enligt en på förhand
bestämd ordning. Återvinningsreglema medverkar till att detta syfte
uppfylls genom att de dels har en reparativ funktion på så sätt att
rättshandlingar som ensidigt gynnar en enskild borgenär kan återgå, dels
- och kanske framför allt - har en preventiv funktion på så sätt att
möjligheten till återvinning bör avhålla en borgenär från att söka få
egna fördelar till andra fordringsägares nackdel eller gäldenären från att
t.ex. placera tillgångar utom räckhåll for borgenärerna.
Utredningens förslag innebär, som tidigare berörts, att i en företags-
rekonstruktion kan, men behöver alls inte, ingå ett offentligt ackord.
Den nuvarande ackordslagens regler om offentligt ackord föreslås i
stora drag oförändrade föras in som ett särskilt kapitel i lagen om
företagsrekonstruktion (se avsnitt 7.4). Det innebär bl.a. att den gode
mannens funktion övertas av rekonstruktören.
Den nuvarande ackordslagen ger möjlighet att föra talan om
återvinning sedan förhandling om offentligt ackord har beslutats (16 §).
Berättigad att föra en sådan talan är en borgenär, vars fordran skulle
omfettas av ackord, sedan han underrättat den gode mannen. Talan skall
väckas före det borgenärssammanträde som skall äga rum inom 3-5
veckor efter det att förhandling om offentligt ackord har beslutats. Den
får inte slutligt prövas innan ackordsfrågan avgjorts (17 §). Vad som
vinns genom en återvinningstalan skall, sedan den kärande borgenärens
kostnader har ersatts, tillkomma de borgenärer som omfettas av
ackordet (18 §).
Att återvinning kan ske även i samband med offentligt ackord beror
på att man önskat ge ökade möjligheter att genomföra ett sådant ackord
genom att en borgenär inte tvingas begära gäldenären i konkurs för att
få en återvinningsbar transaktion att återgå.
Utredningen har övervägt frågan om rekonstruktören bör tilläggas en
självständig rätt att föra talan om återvinning eller om det är tillräckligt
att nuvarande ordning - med rätt för en borgenär att föra talan i
samband med offentligt ackord - bibehålls. Som utredningen har
redovisat (bet. s. 394) berördes i förarbetena till ackordslagen frågan
om behörighet att fora återvinningstalan borde tillkomma även den gode
mannen. Lagberedningen ansåg for sin del att det knappast var möjligt
att tillerkänna gode mannen talerätt mot bakgrund av att en åter-
vinningsprocess skall fullföljas först sedan ackordet festställts, då den
gode mannens egentliga uppdrag är slutfört, och att gode mannen inte
heller förfogar över några medel till processkostnaderna (SOU 1968:41
s. 81). Departementschefen erinrade om att gäldenären vid ackord har
kvar rådigheten över sin egendom och att det därför vore förenat med
stora komplikationer att ge gode mannen talerätt. Det var dock viktigt,
uttalades det vidare, att gode mannen noggrant undersöker förutsätt-
ningarna för återvinning och biträder borgenärerna i frågan (prop.
1970:136 s. 81 och 104). I 22 § andra stycket 4 ackordslagen sägs
också att till ansökan om förhandling om offentligt ackord skall fogas
berättelse av gode mannen som bl.a. skall ge ”upplysning huruvida 97
7 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 5
egendom frångått gäldenären under sådana förhållanden att den kan bli Prop. 1995/96:5
föremål för återvinning”.
Utredningen konstaterar att den möjlighet till återvinning utom
konkurs som infördes med ackordslagen inte resulterat i något större
antal rättegångar om återvinning. Ett skäl härtill kan givetvis vara att
det är tämligen otacksamt for en borgenär att ta på sig rollen som
kärande eftersom det som vinns i en rättegång kan få delas med övriga
borgenärer som omfattas av ackordet. Man kan emellertid inte därav
sluta sig till, anser utredningen, att de nuvarande återvinningsreglema
saknat betydelse, eftersom en stor del av deras funktion ligger på det
preventiva planet.
Utredningen finner för sin del att de skäl som anförts mot en talerätt
för en god man enligt ackordslagen har giltighet även beträffande en
rekonstruktör enligt lagen om företagsrekonstruktion. Gäldenären
behåller, som utvecklats ovan (avsnitt 6.2), sin rådighet över sina
tillgångar under företagsrekonstruktionen. En återvinningsprocess
kommer, liksom förut, att kunna avslutas först efter det att ackordet
festställts av rätten. Inte heller rekonstruktören förfogar över några
medel till processkostnader. Mot den bakgrunden, liksom med hänsyn
till önskemålet om att en företagsrekonstruktion skall kunna genomföras
och avslutas snabbt, avstår utredningen från att föreslå någon ändring
på förevarande punkt.
Regeringen kan konstatera att en möjlighet för rekonstruktören att
föra talan om återvinning med största säkerhet skulle bidra till att
förstärka rekonstruktionsinstitutets effektivitet och medverka till att det
får en i hög grad önskvärd självständig ställning i förhållande till
konkurs. En borgenär som anser att gäldenären gjort sig skyldig till
illojala transaktioner före beslutet om rekonstruktion skulle inte vara
hänvisad till antingen att försöka få gäldenären försatt i konkurs eller att
själv - efter beslut om ackordsfÖrhandling - driva återvinningsmålet till
förmån för borgenärskollektivet.
Det kan visserligen antas att en gäldenär som i större omfattning gjort
sig skyldig till mot borgenärskollektivet illojala förfaranden knappast
kan åtnjuta borgenärernas förtroende på det sätt som torde vara
nödvändigt for en framgångsrik rekonstruktion. I ett sådant fell kan
redan av den anledningen företagsrekonstruktion vara utesluten och
gäldenären i stället försättas i konkurs om förutsättningarna i övrigt för
en sådan är uppfyllda. Samtidigt kan det givetvis inte uteslutas att
gäldenären själv önskar medverka till återvinning av en rättshandling
som han tidigare har vidtagit. Så kan om inte annat vara fellet därför att
han inser att borgenärerna på grund av den illojala rättshandlingen inte
vill medverka till rekonstruktion av hans företag och att således endast
konkurs återstår.
De problem som skulle vara förknippade med att tillerkänna
rekonstruktören en självständig talerätt i återvinningsmål framstår inte
heller som oöverstigliga. Det förhållandet att gäldenären behåller sin
rådighet medför visserligen såväl ett principiellt som ett praktiskt
problem. 98
Det principiella problemet består i att svensk rätt som huvudregel inte Prop. 1995/96:5
erkänner talerätt for annans räkning. Rekonstruktören har ju inte något
eget intresse i saken, medan däremot en borgenär for talan for sin -
men även for andra borgenärers - räkning. Konkurssituationen är ett
undantag av speciellt slag. Gäldenären förlorar rådigheten över sina
tillgångar och konkursförvaltaren tillerkänns därför talerätt för boets
räkning även om det t.ex. inte är fråga om någon övergång av ägande-
rätten. Att tillerkänna rekonstruktören behörighet innebär att ytterligare
något avlägsna sig från huvudlinjen. En återvinningstalan förs emellertid
i borgenärskollektivets intresse och, som redan nämnts, inte sällan
också i gäldenärens intresse. Detta omedelbara och ofta gemensamma
intresse medför att det framstår som principiellt acceptabelt att till-
erkänna rekonstruktören talerätt. En sådan lösning kan sägas innebära
att rekonstruktören ges en form av legal fullmakt att fora talan for
gäldenärens räkning.
Det praktiska problemet består däri att rekonstruktören inte förfogar
över några medel för processkostnaderna och att han inte mot
gäldenärens vilja kan besluta att utnyttja dennes tillgångar för att betala
de kostnaderna. Men rekonstruktören kan, som ackordscentralema
också har framhållit, liksom en konkursförvaltare ofta gör, söka förmå
borgenärerna att ställa säkerhet för processkostnaderna. En sådan
ordning har också den obestridliga fördelen att rekonstruktörens
bedömning av förutsättningarna för framgång med en återvinningstalan
måste delas av åtminstone en eller ett par borgenärer med förmåga att
ställa den nödvändiga säkerheten.
Innan en talan om återvinning slutligt prövas - och vid bifall till talan
egendom återgår till gäldenären - är det nödvändigt att säkerställa att
företagsrekonstruktionen i det enskilda fallet verkligen inrymmer en i
princip oåterkallelig uppgörelse mellan gäldenären och hans borgenärer.
Om en företagsrekonstruktion inte innehåller ett fästställt offentligt
ackord, kan den komma att avslutas utan att vare sig någon rekonstruk-
tion i sak eller någon ekonomisk uppgörelse kommit till stånd. Det
måste därför, för att en av rekonstruktören väckt återvinningstalan
slutligt skall kunna prövas, krävas att ett offentligt ackord fastställts.
Detsamma gäller, som redovisats ovan, enligt ackordslagens nuvarande
regler för en återvinningstalan som väckts av en borgenär. Likaså är det
nödvändigt att rekonstruktören, på samma sätt som för närvarande
gäller för borgenär, väcker talan före det borgenärssammanträde som
följer på ett ackordsförhandlingsbeslut. En återvinningssvarande som
vid bifall till återvinningstalan får en fordran mot gäldenären skulle
annars inte ha möjlighet att ta tillvara sina intressen.
Det kan, mot bakgrund av vad som nyss sagts, konstateras att det inte
är helt lätt att förena kravet på snabbhet i förfärandet med utvidgade
möjligheter till återvinningstalan. En tvistemålsprocess tenderar ju också
ofta i sig att dra ut på tiden. Det måste emellertid vara lättare att
acceptera den tidsutdräkt som kan vara förenad med en återvinnings-
talan om, såsom här har antagits normalt vara fället, möjligheten att
föra en sådan talan är avgörande för om en rekonstruktion alls kan
komma till stånd.
99
Regeringen finner mot den nu angivna bakgrunden att övervägande
skäl talar för att även rekonstruktören skall vara behörig att fora talan
om återvinning.
Det är dessutom viktigt att en företagsrekonstruktion inte heller
försvårar en återvinningstalan i en efterföljande konkurs. Den fristdag
som enligt konkurslagen utgör utgångspunkten för beräkning av den
tidsrymd inom vilken en rättshandling måste ha företagits för att kunna
återvinnas bör, som utredningen har föreslagit, utgöras av dagen för
ansökan om företagsrekonstruktion. Det kan därvid vara fråga om
antingen en av gäldenären gjord ansökan eller en av honom medgiven
ansökan av en borgenär. Skulle två eller flera ansökningar vara
anhängiga samtidigt - t.ex. om en ansökan av en borgenär följs av en
formlig ansökan även av gäldenären - bör fristdagen, oavsett vilken av
ansökningarna som rätten bifaller, räknas från dagen för den först
ingivna ansökningen. En förutsättning bör, liksom för närvarande vid
godmansförordnanden, vara att ansökan om gäldenärens försättande i
konkurs görs inom tre veckor från det att beslut om att
företagsrekonstruktionen upphör meddelades (jfr 4 kap. 2 § konkurs-
lagen).
Regeringens förslag: En rekonstruktör skall ha såväl
obeståndsjuridiska kunskaper som insikter i företagsekonomi och
företagsledning. Normalt bör till rekonstruktör utses en advokat ur
konkursförvaltarkretsen eller en högre tjänsteman vid ackords-
central. Det skall emellertid vara möjligt att i det enskilda fallet
förordna någon annan lämplig person. Dennes bakgrund kan vara
t.ex. juristens, ekonomens, företagsledarens, revisorns eller
konsultens.
Utredningens förslag överensstämmer i det väsentliga med regering-
ens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser betonar vikten av att
stora krav ställs på den som förordnas till rekonstruktör. Denne måste
ha såväl en juridisk, ekonomisk och administrativ kompetens som även
en förmåga att aktivt leda ett företag. Flera instanser, bland dem Malmö
tingsrätt, Riksskatteverket, kronofogdemyndigheterna i Göteborgs och
Bohus län, Malmöhus län och Kronobergs län, NUTEK, Industri- och
NyfÖretagatfonden, Finansbolagens förening, Föreningen auktoriserade
revisorer, Sveriges Redovisningskonsulters Förbund, Kooperativa
förbundet, Grossistförbundet Svensk Handel och Företagarförbundet -
Prop. 1995/96:5
100
Företagarförum, anser att tyngdpunkten i rekonstruktörens kompetens Prop. 1995/96:5
mera bör utgöras av kunskaper i företagsekonomi och företagsledning
än av juridiskt kunnande. Några av dessa instanser anser att en
rekonstruktör i första hand bör sökas i ekonomernas, affärsmännens
eller de erfarna företagsledarnas krets. Riksskatteverket påpekar därvid
särskilt att rekonstruktören inte torde behöva ha tillgång till en
kontorsorganisation av samma slag som en konkursförvaltare eftersom
ett företag som skall kunna komma i fråga för rekonstruktion måste
förutsättas ha en välordnad bokföring. Andra instanser förordar att såväl
jurister som ekonomer bör kunna komma i fråga. Sveriges Industriför-
bund och Svenska Arbetsgivareföreningen understryker att i det enskilda
fallet bör det vara de personliga kvalifikationerna som avgör valet av
rekonstruktör. Länsstyrelserna i Västmanlands och Västerbottens län
liksom Sveriges Ackordscentraler anser emellertid att kravet på rekon-
struktörens juridiska kompetens inte kan frångås. - De remissinstanser
som förordar att rekonstruktören huvudsakligen bör ha ett slag av
kompetens - juridisk eller ekonomisk - betonar att han kan anlita extern
experthjälp för att tillföra den kompetens han själv saknar.
När det gäller rekonstruktörens roll under rekonstruktionen betonar
t.ex. Stockholms och Västerbottens handelskammare att denne bör
uppträda självständigt även gentemot gäldenären. Rekonstruktören bör
inte agera som gäldenärens ombud eller allmänna rådgivare. Riks-
skatteverket och Kronofodemyndigheten i Malmöhus län anför å andra
sidan att arbetet som rekonstruktör närmast torde kunna jämställas med
ett konsultuppdrag med gäldenären som uppdragsgivare. Även om det
är viktigt att rekonstruktören har också borgenärernas förtroende måste
man sannolikt godta att han i första hand ser till gäldenärens intressen.
- Kronofogdemyndigheten i Västerbottens län betonar vikten av att
rekonstruktören är vaksam och snabbt vidtar åtgärder för att avsluta
rekonstruktionsfÖrfarandet så snart han får klart för sig att gäldenären
inte är seriös i sin strävan att rekonstruera verksamheten.
Skälen för regeringens förslag: Utredningen föreslår att den person
som har till uppgift att utreda gäldenärsföretagets problem och utarbeta
en plan för dess rekonstruktion skall betecknas administratör. Enligt
regeringens mening är den termen mindre väl vald, bl.a. eftersom det
inte är fråga om att förvalta gäldenärsföretaget eller dess egendom. Vi
anser att den som förordnas i samband med ett beslut om företags-
rekonstruktion i stället bör kallas rekonstruktör. Det uttrycket anger på
ett bättre sätt vad som är den utseddes uppgift och ansluter väl till
substantivet rekonstruktion och verbet rekonstruera.
När det gäller frågan om vilka krav som bör ställas på den som utses
till rekonstruktör kan det inledningsvis finnas anledning att något beröra
de kvalifikationskrav som ställs på den som kommer i fråga för uppdrag
av närliggande slag, främst förvaltare i konkurs och god man enligt
ackordslagen.
I samband med den konkurslagsreform som trädde i kraft den 1
januari 1980 framhölls att utvecklingen i näringslivet och samhället i
övrigt har medfört att stora krav i allmänhet måste ställas på en kon- 101
kursförvaltare. Det angavs att framför allt fyra krav borde tillgodoses:
1. En förvaltare bör i regel besitta, förutom allmänna juridiska kunska- Prop. 1995/96:5
per, ”företagsekonomiska insikter, kunskaper om bokföring och
redovisning samt kännedom om och vana vid affärsjuridiska spörsmål”.
Förvaltare borde därför som regel sökas bland personer som i sin
verksamhet är särskilt inriktade på affärsjuridiska frågor. 2. Förvaltaren
bör förfoga över en väl utvecklad kontorsorganisation med resurser för
bokföring och redovisning. 3. Förvaltaren bör ha sådana insikter i
straffrättsliga frågor att han på ett tillfredsställande sätt kan lösa
uppgiften att undersöka om gäldenären kan misstänkas för brott. 4.
Förvaltaren måste i många fäll vara väl förtrogen med arbetsrättsliga
och arbetsmarknadspolitiska frågor. Han har bl.a. att ta ställning till om
driften bör fortsättas tills vidare och om förutsättningar för rörelsens
fortbestånd finns på längre sikt (se bet. s. 366 och prop. 1978/79:105 s.
156 f.). De sålunda ställda kraven har i 1987 års konkurslag lagtekniskt
kommit till uttryck så att ”en förvaltare skall ha den särskilda insikt och
erfarenhet som uppdraget kräver samt även i övrigt vara lämplig för
uppdraget”. Vidare får en förvaltare bl.a. inte stå ”i ett sådant för-
hållande till gäldenären, en borgenär eller någon annan att det är ägnat
att rubba förtroendet för hans opartiskhet i konkursen” (7 kap. 1 §
första och tredje styckena konkurslagen). Innan rätten utser förvaltare
skall tillsynsmyndigheten höras (7 kap. 3 § första stycket konkurslagen).
De beskrivna kraven innebär att uppdragen som förvaltare kommit att
koncentreras till en ganska begränsad grupp av personer, främst
advokater med huvudsaklig inriktning på obeståndsjuridik.
God man enligt ackordslagen ”bör vara lagfaren. Han skall i övrigt ha
den insikt och erfarenhet som uppdraget kräver samt åtnjuta borgenärer-
nas förtroende” (3 § ackordslagen). Utredningen redovisar (bet. s. 367)
att av 249 godmansförordnanden under år 1990 avsåg 122 advokat, 107
tjänsteman vid ackordscentral och 20 annan person. I samtliga fall var
emellerid den förordnade jurist.
På vad sätt skiljer sig då de krav som bör ställas på en rekonstruktör
från de som ställs på en konkursförvaltare eller god man enligt
ackordslagen? Den mest iögonenfallande skillnaden är givetvis att för en
rekonstruktör kommer förmågan att bedöma de rent affärsmässiga förut-
sättningarna för fortsatt drift i förgrunden på ett annat sätt än vid
konkurs eller ackord. Visserligen hör en sådan bedömning också till en
konkursförvaltares uppgifter men tyngdpunkten i hans arbete kan ändå
sägas ligga i att, med iakttagande av konkurslagens regelsystem,
avveckla en rörelse så att borgenärerna kan erhålla största möjliga
utdelning för sina fordringar. Förvaltaren skall, med konkurslagens ord,
”ta till vara borgenärernas gemensamma rätt och bästa samt vidta alla
de åtgärder som främjar en förmånlig och snabb avveckling av boet” (7
kap. 8 § första stycket konkurslagen). Härtill kommer att han i detta sitt
arbete bl.a. också har att utreda orsakerna till företagets obestånd och
om det finns anledning att misstänka gäldenären för brott. På
motsvarande sätt kan tyngdpunkten i den gode mannens uppgift, i vart
fell vid offentligt ackord, sägas ligga i att tillgodose företagets
finansiella behov genom att åstadkomma en nedskrivning av dess 102
skulder.
Även en rekonstruktör måste givetvis, liksom konkursförvaltaren, Prop. 1995/96:5
undersöka företagets aktuella ekonomiska situation och bilda sig en
uppfattning om orsakerna till dess svårigheter. Vidare måste han,
liksom den gode mannen, ägna uppmärksamhet åt möjligheterna till
rekonstruktion i finansiellt hänseende. Men rekonstruktörens viktigaste
insats är att bedöma om gäldenärsföretaget med återvunnen lönsamhet
kan fortsätta att sälja sin vara eller tjänst på marknaden. För att kunna
göra en sådan bedömning skulle rekonstruktören behöva ha goda
insikter i företagsekonomi, erfarenhet av företagande, affärssinne, för-
handlingsvana och inte sällan viss branscherfarenhet. Samtidigt måste
rekonstruktören, eftersom det är fråga om ett lagreglerat förfarande med
betydande rättsverkningar, besitta såväl ett allmänjuridiskt som ett
obeståndsjuridiskt kunnande.
De krav på rekonstruktörens kompetens som nu har redovisats torde
knappast uppfyllas till fullo av mer än ett begränsat antal personer,
främst advokater med erfarenhet av större företagskonkurser liksom
högre tjänstemän vid ackordscentralema. Det skall heller inte uteslutas
att det i företagsledarnas krets finns personer med tillräckliga juridiska
kunskaper. Oavett vem som utses till rekonstruktör, måste denne inte
sällan i sin tur anlita experthjälp i de frågor där han själv inte besitter
den nödvändiga kompetensen. Frågan om det allmänna kravet på
rekonstruktörens kompetens kan alltså ofta nog gälla om huvudregeln
bör vara att en jurist utses som vid behov får anlita ekonomisk expertis
eller om normalt t.ex. en företagsekonom eller företagsledare bör
förordnas som vid behov får anlita juridisk sakkunskap.
Ackordscentralema har en inte obetydlig erfarenhet av rekonstruktion
av företag. De har i sitt remissyttrande redovisat att de handlägger
rekonstruktionsärenden genom AB Företagskonsolidering som ägs till 30
procent vardera av Ackordscentralen Stockholm och Ackordscentralen
Göteborg/Malmö samt till 20 procent vardera av Trygghetsrådet och
Trygghetsfonden. Deras erfarenhet är att personer med ekonomisk
kompetens blivit alltmer betydelsefulla även vid konkurs och ackord och
att det gäller i särskilt hög grad när det är fråga om större företag.
Ackordscentralema har därför under senare år i betydande omfattning
anställt personer med ekonomisk kompetens eller utnyttjat sådana
personer som konsulter. Ackordscentralema anför emellertid som sin
bestämda uppfattning att när hanteringen av ett ärende är lagreglerat bör
det ombesörjas av jurister som vid behov biträds av ekonomer och
andra sakkunniga, t.ex. företagsledare med särskild branschvana.
Enligt regeringens uppfattning är det inte lämpligt att ställa upp något
formellt krav på viss utbildning, examen eller motsvarande för
förordnande som rekonstruktör. Det bör således inte, såsom nu är fallet
när det gäller god man enligt ackordslagen, anges att rekonstruktören
som huvudregel bör vara lagforen. Det är i stället rimligt, som
utredningen har föreslagit, att ange att rekonstruktören skall ha den
särskilda insikt och erfarenhet som uppdraget kräver, ha borgenärernas
förtroende och även i övrigt vara lämplig för uppdraget. Genom en
sådan bestämning blir det möjligt - vilket är viktigt - att i det särskilda 103
follet välja den person som är mest lämpad för uppdraget. Som Sveriges
Industriförbund och Svenska Arbetsgivareföreningen har anfört kan det
nämligen ställas olika krav på tyngdpunkten i rekonstruktörens
kompetens beroende på vilket företag som är föremål för företags-
rekonstruktion. Det bör, åtminstone i vissa fall, vara möjligt att med
ledning av de uppgifter som lämnas i ansökan om företags-
rekonstruktion om företagets ställning och tilltänkta utveckling bedöma
om en rekonstruktion i främsta rummet bör innefatta t.ex. marknads-
analys eller omförhandling av ett gällande licensavtal. I det förra fallet
bör kanske rekonstruktören sökas bland affärsmän med branschvana, i
det senare bör han antagligen hämtas ur juristernas krets.
Det bör således vara möjligt att i det enskilda fallet förordna en
rekonstruktör vars bakgrund är t.ex. juristens, ekonomens, företagsleda-
rens, revisorns eller företagskonsultens. Regeringen anser likväl, liksom
utredningen, att när inte omständigheterna i det enskilda fallet motiverar
annat bör en advokat ur konkursförvaltarkretsen eller en högre
tjänsteman vid ackordscentral förordnas. En sådan ordning bör i
normalfallet garantera att rekonstruktören har viss erfarenhet av
företagsledning, gedigna kunskaper i obeståndsjuridik liksom inom
andra relevanta rättsområden samt vana vid att hantera situationer i
vilka motstående intressen kan göra sig gällande. Enligt regeringens
mening bör det dock på grund av företagsrekonstruktionens karaktär
vara möjligt att vara friare i valet av rekonstruktör än vad som
exempelvis hittills gällt vid utseende av konkursförvaltare. I det
sammanhanget kan också påpekas att det bör vara möjligt att utse fler
än en rekonstruktör. Den möjligheten, som bör utnyttjas endast i
omfettande och komplicerade ärenden, ger utrymme for att utse två
rekonstruktörer med olika kompetensprofil. Det kan tilläggas att den
eller de som utses till rekonstruktör givetvis kan anlita annan expertis
för att fullgöra sitt uppdrag (se författningskommentaren till 2 kap. 12 §
andra stycket).
Det finns anledning att betona att höga krav bör ställas på rekonstruk-
törens personliga integritet. Han skall, under tidspress, försöka åstad-
komma en hållbar rekonstruktionsplan med tillgodoseende av såväl
gäldenärens som borgenärernas intressen. Det är då viktigt att han
åtnjuter samtliga inblandades förtroende vilket ofta endast kan åstad-
kommas genom att han intar en självständig, opartisk hållning. Det bör
mot den bakgrunden vara uteslutet att till rekonstruktör utse någon
gäldenärsföretagets ägare eller ställföreträdare, t.ex. ledamot av dess
styrelse. Det är, som utredningen framhåller, naturligt att när gälde-
nären i sin ansökan lämnar förslag på rekonstruktör och ger uppgifter
om dennes lämplighet, det också bör innefetta en redovisning av hur i
vatt fell de viktigaste borgenärerna ställer sig till förslaget. Om en
sådan redovisning saknas bör sökanden föreläggas att komplettera sin
ansökan med en sådan redovisning (se 2 kap. 3-5 §§). Domstolen kan
på så sätt få det underlag som den behöver för att snabbt kunna fetta
beslut i frågan. Gäldenärens eget önskemål om att en viss person utses
till rekonstruktör bör - om det inte vinner stöd av en betydande krets av
borgenärer - vara av mindre intresse. Motsätter sig en större
borgenärskrets att en viss person utses till rekonstruktör torde det vara
Prop. 1995/96:5
104
nära nog uteslutet att utse denna person. Det är emellertid viktigt att Prop. 1995/96:5
domstolen när den skall utse rekonstruktör inte är bunden av regler av
absolut karaktär som utesluter vissa personkategorier. Det är viktigt att
domstolen enligt den reglering som här föreslås kan utse den person
som är lämpligast i det enskilda fallet.
Regeringen delar utredningens bedömning att det såvitt nu kan
bedömas saknas tillräckliga skäl att föreslå någon form av auktorisation
av dem som skall tjänstgöra som rekonstruktör.
Regeringens bedömning: Frågan om en rekonstruktör skall
kunna utses till förvaltare i en näringsidkares efterföljande
konkurs bör avgöras från fall till fäll. Inga ändringar föreslås i
konkurslagens regler om utseende av konkursförvaltare.
Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens. Ut-
redningen uttalar att enbart det förhållandet att en person har haft
uppdrag som rekonstruktör inte bör lägga hinder i vägen för att utse
honom till förvaltare i en efterföljande konkurs.
Remissinstanserna har intagit skilda ståndpunkter i frågan. Så delar
t.ex. Domstolsverket utredningens bedömning medan motsatt uppfattning
uttrycks av bl.a. Riksskatteverket, Föreningen Sveriges kronofogdar,
kronofogdemyndigheterna i Stockholms, Malmöhus och Kronobergs län,
Sveriges Industriförbund, Svenska Arbetsgivareföreningen och Före-
tagarnas Riksorganisation.
Skälen för regeringens bedömning: Enligt 7 kap. 1 § tredje stycket
konkurslagen får den inte vara förvaltare ”som står i ett sådant för-
hållande till gäldenären, en borgenär eller någon annan att det är ägnat
att rubba förtroendet för hans opartiskhet i konkursen”. ”Detsamma
gäller”, sägs det vidare, ”om det i övrigt finns någon omständighet som
medför att förtroendet för hans opartiskhet kan rubbas”. Denna jävsbe-
stämmelse har således inte - till skillnad från t.ex. reglerna om
domaijäv (jfr 4 kap. 13 § rättegångsbalken) - utformats som en absolut
regel. Avsikten har i stället varit att ge utrymme för att anpassa
tillämpningen till omständigheterna i det enskilda fallet (se prop.
1988/89:31 s. 7).
Vad som generellt kan skilja en rekonstruktör från andra möjliga
konkursförvaltare är närmast dennes förhållande till gäldenären.
Beträffande förhållandet till gäldenären som jävsgrund har i förarbetena
till den nuvarande jävsregeln i konkurslagen uttalats att det får anses
mindre väl förenligt med den regeln att till förvaltare utse någon som
har varit bokförare eller deklarationsmedhjälpare till gäldenären eller
har varit revisor i ett aktiebolag som har försatts i konkurs. En
rådgivare till gäldenären får anses olämplig som förvaltare, om det kan
105
råda tvekan om hans objektivitet. Det torde ofta vara fallet, om
rådgivaren har biträtt gäldenären under en längre tid före konkursut-
brottet (prop. 1988/89:31 s. 11). I propositionen hänvisas också till
rättsfallet NJA 1981 s. 764, i vilket det inte ansågs möta hinder att till
förvaltare förordna en advokat som konsulterats av gäldenären med
anledning av dennes insolvenssituation, varvid gäldenären fått rådet att
begära sig i konkurs. Hovrätten över Skåne och Blekinge har i ett fall
ansett att den som fungerat som god man enligt ackordslagen inte kunde
utses till förvaltare (beslut 1982-09-23 SÖ 5165, omnämnt i Jäv för
konkursförvaltare [Ds 1988:37] s. 16).
Rekonstruktören kan inte betraktas som en gäldenärens uppdrags-
tagare eller som dennes biträde (jfr 14 § i Vägledande regler om god
advokatsed). Likväl är det tydligt att uppdraget normalt förutsätter att
rekonstruktören med bibehållande av gäldenärens förtroende engagerar
sig i dennes verksamhet. Rekonstruktören skall ju bl.a. ge gäldenären
råd och anvisningar beträffande företagets löpande förvaltning samt
bedöma och eventuellt ge sitt samtycke till samtliga viktigare rätts-
handlingar som gäldenären avser att vidta. Även om rekonstruktören
således normalt inte företar några transaktioner på gäldenärens vägnar,
kan det emellertid förekomma att förvaltaren i en efterföljande konkurs
har att pröva sådana transaktioner som rekonstruktören tillrått eller
kanske t.o.m. har gett anvisning om. Som Sveriges Industriförbund och
Svenska Arbetsgivareföreningen har påpekat kan konkursförvaltaren
också ha att pröva skäligheten av det av rekonstruktören fordrade
arvodet i de fall arvodet inte har fastställts av rätten.
I de flesta fell får man därför utgå från att en rekonstruktör på grund
av de omständigheter som nu har redovisats inte bör förordnas till
förvaltare i en näringsidkarens efterföljande konkurs. Regeringen gör
här en något annorlunda bedömning än utredningen som för sin del
uttalar att enbart det förhållandet att en person haft uppdrag som
rekonstruktör inte bör lägga hinder i vägen för att utse honom till
förvaltare i en efterföljande konkurs. Det hindrar emellertid enligt
regeringens mening inte att domstolen, beroende på omständigheterna i
det enskilda fellet, skulle kunna utse en rekonstruktör till konkursför-
valtare. Ett rekonstruktionsförsök kan t.ex. komma att avslutas mycket
tidigt utan att rekonstruktören i någon större utsträckning kommit att
involveras i gäldenärens ekonomiska transaktioner. I ett sådant fell bör
det inte möta något hinder mot att rekonstruktören förordnas till kon-
kursförvaltare, i vart fell inte om hans arvode har festställts av tings-
rätten.
Mot denna bakgrund krävs enligt regeringens mening inga ändringar
i konkurslagens regler om utseende av konkursförvaltare. Även
framgent bör alltså omständigheterna i det enskilda fellet få falla
utslaget.
Prop. 1995/96:5
106
Prop. 1995/96:5
Regeringens förslag: Rekonstruktören skall omgående underrätta
samtliga kända borgenärer om att företagsrekonstruktion har
beslutats. Beslutet skall inte kungöras. Inom tre veckor efter
beslutet om företagsrekonstruktion skall borgenärerna beredas
tillfälle att vid ett borgenärssammanträde ta ställning främst till
frågan om företagsrekonstruktionen bör fortsättas. Därefter skall
borgenärerna beredas möjlighet till insyn och inflytande genom en
borgenärskommitté med vilken rekonstruktören har att samråda.
Kommittén skall normalt bestå av tre ledamöter som representerar
skilda borgenärsintressen. Dessutom kan, när det gäller större
företag, en representant för de anställda ingå i kommittén. Statens
borgenärsfunktion skall vid företagsrekonstruktion i allmänhet
utövas av kronofogdemyndigheten. Frågor om ackord bör dock
även vid företagsrekonstruktion prövas av skattemyndigheten.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Enligt ut-
redningens förslag skall dock statens borgenärsfunktion utövas av
kronofogdemyndigheten även i ackordsfrågor.
Remissinstanserna: Sveriges Industriförbund och Svenska Arbets-
givareföreningen anser att när det gäller borgenärernas behov av insyn
och inflytande är utredningens förslag väl avvägda. Andra remissinstan-
ser anser emellertid att möjligheterna till insyn och inflytande för skilda
borgenärskategorier är otillräckliga, främst under rekonstruktionsför-
ferandets gång. Enligt Företagarnas Riksförbund gäller det främst
borgenärer med mindre fordringsbelopp.
Riksskatteverket och Kronofogdemyndigheten i Malmöhus län anser att
staten som borgenär alltid bör beredas plats i borgenärskommittén.
Riksskatteverket anför också att om det finns intressemotsättningar
mellan olika kategorier av borgenärer bör det tillses att vaije grupp kan
representeras i borgenärskommittén eftersom det annars finns en risk att
denna kommer att domineras av de professionella kreditgivarna.
Kronofogdemyndigheten i Göteborg och Bohus län liksom NUTEK
anser att viss information fortlöpande bör ges till samtliga borgenärer.
NUTEK föreslår därvid att gäldenären åläggs att upprätta ett bokslut per
dagen för betalningsinställelse och därefter exempelvis varannan månad.
Kronofogdemyndigheten i Malmöhus län uttalar att samtliga borgenärer
i vart fell bör få del av underlaget för en ansökan om förlängning av
förfarandet och eventuellt också om vissa för rekonstruktionen viktigare
beslut.
Riksskatteverket anser att eftersom rekonstruktören främst torde
komma att se till gäldenärens intressen bör borgenärskommittén ges en
starkare ställning. Rekonstruktören bör vara skyldig att ge kommittén
den information den begär och eventuellt också att inhämta dess
godkännande av viktigare åtgärder.
I fråga om vilken myndighet som bör företräda staten som borgenär i
ett rekonstruktionsförfärande har samtliga kronofogdemyndigheter
107
lämnat utredningens förslag om att anförtro kronofogdemyndigheten den
uppgiften utan erinran, medan samtliga skattemyndigheter har förordat
att statens borgenärsfunktion i stället skall utövas av skattemyndigheten.
Riksskatteverkets majoritet har förordat att statens rätt skall bevakas av
skattemyndigheten. En minoritet i verket har emellertid tillstyrkt ut-
redningens förslag. Svenska Inkassoföreningen anför att ett beslut om
företagsrekonstruktion bör kungöras, att underrättelse om sådant beslut
bör ske till registerförande myndighet även såvitt avser enskild firma
eller handels- och kommanditbolag.
Skälen för regeringens förslag: Det är, som också utredningen
framhåller, mycket viktigt att i ett förfarande som innebär påtagliga
begränsningar i borgenärernas rätt tillförsäkra dessa såväl insyn i
förfarandet som möjlighet att påverka det.
Utredningen har översiktligt redovisat hur man i några utländska
rättssystem sökt skapa garantier for att borgenärernas intressen tas
tillvara (bet. s. 371 f.). I Danmark skall inom tre veckor efter anmälan
om ”betalningsstandsning” ett borgenärssammanträde hållas. Domstolen
kan på begäran också utse ett ”kreditorudvalg” om högst tre
medlemmar. I företag med minst 25 anställda har dessa rätt att utse en
fjärde medlem av udvalget. Rekonstruktören, ”tilsynet”, skall underrätta
såväl udvalget som samtliga borgenärer om planerade, särskilt viktiga
rättshandlingar. Borgenärerna har då möjlighet att framställa invänd-
ningar mot de tilltänkta dispositionerna. I Norge utser domstolen genast
en ”gjeldsnemnd” som består av en ordförande - i regel en advokat -
och ytterligare mellan en och tre ledamöter. Det är denna nämnd som
har tillsyn över gäldenären, går igenom hans ekonomiska förhållanden
och leder arbetet med att få till stånd en skulduppgörelse. Nämnden
redovisar sin utredning av gäldenärens ekonomi och förslaget till
skulduppgörelse för övriga borgenärer. I Finland skall domstolen
tillsätta en borgenärsdelegation, om det inte anses onödigt på grund av
att antalet borgenärer är litet. Delegationen skall ha minst tre med-
lemmar och vara sammansatt så att olika borgenärsgrupper är jäm-
bördigt företrädda. Om företaget har minst 50 anställda har dessa rätt
att utse företrädare som får delta i delegationens arbete utan att ha
rösträtt. Rekonstruktören, utredaren, skall utan dröjsmål informera
delegationen och övriga borgenärer om sin utredning av gäldenärens
ekonomiska situation, regelbundet och alltid när det behövs informera
delegationen om sina åtgärder och iakttagelser samt förhandla med
delegationen innan viktiga beslut fattas.
När det gäller borgenärernas möjligheter till insyn och inflytande i ett
svenskt förfarande måste de naturligtvis till en böljan informeras om att
beslut om företagsrekonstruktion har fattats. Det bör därför åligga den
utsedde rekonstruktören att omgående underrätta samtliga kända
borgenärer om att en företagsrekonstruktion har beslutats. Borgenärerna
bör redan i samband med en sådan underrättelse få sådan information
om gäldenärens ekonomiska ställning som kan göra det möjligt för dem
att åtminstone bilda sig en preliminär uppfattning om huruvida en
rekonstruktion bör kunna komma till stånd. Den informationen bör
kunna bestå av de handlingar som gäldenären eller en ansökande
Prop. 1995/96:5
108
borgenär givit in till stöd for ansökan, i förekommande fäll Prop. 1995/96:5
kompletterad med de bokföringshandlingar - som t.ex. företagets senast
upprättade balansräkning - som rekonstruktören omgående kunnat ta del
av.
Som utredningen har funnit är rättsverkningarna av att företags-
rekonstruktion beslutas emellertid inte sådana att beslutet behöver
kungöras genom tingsrättens försorg.
När företagsrekonstruktion väl har beslutats är det av största vikt att
det så snart som över huvud taget är möjligt ges tillfälle att överväga
om förfärandet har förutsättningar att bli framgångsrikt och därför bör
fortsätta. Den bedömningen bör i första hand ankomma på borgenärerna
att göra eftersom det är deras fordringar och intressen i övrigt som i
hög grad står på spel. Samtliga borgenärer bör därför beredas tillfälle
att närvara vid ett sammanträde då frågan om förfärandet skall fortgå
behandlas. Det är då givetvis viktigt att det vid det sammanträdet finns
den information som behövs för ett väl övervägt ställningstagande.
Utredningen har föreslagit att borgenärssammanträdet skall hållas inom
tre veckor från det att företagsrekonstruktion beslutas. Inom den
tidsperioden bör det normalt vara möjligt för rekonstruktören att dels
skaffa sig en mera ingående bild av företagets ekonomiska situation
genom att ta del av företagets bokföring och genom kontakter med
framför allt dess kreditgivare, dels ha en uppfättning om den tilltänkta
rekonstruktionens huvudsakliga inriktning och förutsättningar.
Rekonstruktören bör således redan vid detta tillfälle kunna presentera
åtminstone en första preliminär version av den rekonstruktionsplan som
han har att upprätta (se avsnitt 7.4). Vidare bör rekonstruktören vid den
tidpunkten kunna ange i huvudsak vilka åtgärder som återstår att vidta
och när förfärandet beräknas kunna avslutas.
Regeringen anser således, liksom utredningen, att det skall föreskrivas
att ett borgenärssammanträde skall äga rum inom tre veckor från
beslutet om företagsrekonstruktion. Det kan givetvis inte uteslutas att
det finns fell då en tid av tre veckor redan från början framstår som
alltför kort, t.ex. då fråga är om ett stort företag och det redan av
ansökningshandlingarna framgår att dess ekonomiska situation är
mycket komplicerad. Det bör därför vara möjligt för domstolen att
undantagsvis bestämma att borgenärssammanträdet skall hållas senare än
inom tre veckor. Tid för sammanträdet bör bestämmas av rätten redan
i samband med själva beslutet om företagsrekonstruktion. Det blir då
också möjligt för rekonstruktören att lämna upplysning om samman-
trädet i den underrättelse som han omgående skall tillställa borgenärer-
na.
Det återstår så att bedöma hur borgenärerna skall tillförsäkras
inflytande under det fortsatta förfärandet sedan det vid borgenärs-
sammanträdet befunnits föreligga förutsättningar att låta det fortgå. Det
är därvid angeläget att söka balansera borgenärernas behov av insyn
mot intresset av att företagsrekonstruktionen inte tillåts att dra ut på
tiden mer än som är oundgängligen nödvändigt. Det förefeller mot den
bakgrunden olämpligt att kalla hela borgenärskollektivet till åter- 109
kommande sammanträden med på förhand bestämda intervaller. En
lämpligare avvägning mellan de motstående intressena synes i stället Prop. 1995/96:5
vara att i enlighet med utredningens förslag låta en särskilt utsedd grupp
av borgenärer mera aktivt följa förfarandet, dvs. en lösning i linje med
vad som gäller i de övriga nordiska länderna. Det är således även
regeringens uppfattning att en särskild borgenärskommitté bör utses vid
borgenärssammanträdet om någon borgenär begär det.
Borgenärskommitténs uppgift är naturligtvis i första hand att bevaka
hela borgenärskollektivets intressen. Men kommittén bör också kunna
bidra till att förse rekonstruktören med information, exempelvis nöd-
vändiga kunskaper om den bransch som gäldenärsföretaget är verksamt
i.
Rekonstruktören kommer att vara den som i detalj följer gäldenärs-
företagets verksamhet och det är också hans uppgift att ta ställning till
åtskilliga frågor som rör företagets tillgångar och vidare utveckling.
Han bör därför vara skyldig att samråda med borgenärskommittén i
väsentliga frågor. Även om det inte uttryckligen föreskrivs i lagen är
det rimligt att det dessutom förekommer ett kontinuerligt utbyte av
synpunkter mellan rekonstruktören och borgenärskommittén. Inom
ramen för ett sådant utbyte bör givetvis rekonstruktören bemöda sig om
att lämna kommittén den information som den begär. Däremot anser
regeringen, liksom utredningen, att det inte bör komma i fråga att ange
några uttryckliga formkrav för de beslut som måste fattas under
företagsrekonstruktionen. En gäldenärens rättshandling drabbas enligt
förslaget inte av ogiltighet därför att gäldenären underlåtit att inhämta
rekonstruktörens samtycke (se avsnitt 6.2). Det är då inte heller möjligt
att föreskriva någon sanktion för det fall att rekonstruktören skulle ha
brustit i sin samrådsskyldighet gentemot borgenärskommittén. En annan
sak är att, om rekonstruktören skall lyckas med sitt uppdrag att
rekonstruera gäldenärsföretaget, det är nödvändigt att han vinner
borgenärerna för den lösning han föreslår. Redan detta torde vara
tillräckligt för att säkerställa ett gott samarbete mellan rekonstruktören
och borgenärskommittén. Skulle rekonstruktören trots detta underlåta att
samråda med kommittén, återstår för borgenärerna möjligheten att
antingen begära att företagsrekonstruktionen upphör (se 4 kap. 8 §) eller
att rekonstruktören byts ut (se 2 kap. 11 §).
Beträffande borgenärskommitténs storlek och sammansättning har
utredningen föreslagit att den skall få bestå av högst tre ledamöter med
möjlighet för dem som arbetar i företag med minst 25 anställda att utse
en fjärde ledamot. Det är givetvis angeläget att antalet ledamöter i
borgenärskommittén begränsas för att inte komplicera dess arbete. Det
kan ju t.ex. förekomma att kommittén måste överlägga med mycket kort
varsel för att behandla en viktig åtgärd som måste vidtas snabbt.
Samtidigt är det också önskvärt att kommittén har en sådan samman-
sättning att den kan företräda de flesta kategorier av borgenärsintressen.
I många fall bör naturligtvis tre, eller fyra, ledamöter vara ett till-
räckligt antal även från den synpunkten; i kommittén kan då ingå en
representant för de borgenärer som är kreditgivare och säkerhetshavare,
en företrädare för staten som skatteborgenär och en representant för de 110
oprioriterade borgenärerna samt - i förekommande fall - en företrädare
for de anställda i gäldenärsföretaget. Det bör emellertid enligt regering- Prop. 1995/96:5
ens mening inte vara uteslutet att anpassa kommitténs sammansättning
till omständigheterna i det enskilda fallet. Om särskilda skäl talar för
det bör således fler än tre ledamöter kunna ingå i kommittén.
Frågan om kronofogdemyndigheten eller, som hittills, skattemyndig-
heten skall företräda staten vid ackord har tidigare behandlats i proposi-
tionen om lag om indrivning av statliga fordringar m.m. (prop.
1992/93:198). Där konstaterades att det finns skäl som talar för såväl
den ena som den andra lösningen. I propositionen togs inte ställning till
frågan i ett längre perspektiv. Mot bakgrund av att utredningsförslaget
till lag om företagsrekonstruktion vid den tiden remissbehandlades
ansågs det inte då finnas anledning att föreslå någon ändring vad gäller
ackordsmyndighet.
För att ge kronofogdemyndigheten uppgiften att företräda staten vid
företagsrekonstruktion talar att rekonstruktionen är ett alternativ till
andra åtgärder för att få en fordran betald. Misslyckas ett försök till
rekonstruktion blir följden i flertalet fall konkurs - ett förfarande där
staten företräds av kronofogdemyndigheten. Vidare torde det vanligen
vara så att kronofogdemyndigheten redan innan rekonstruktionsfrågan
kommer upp har viss utredning om företaget i samband med indriv-
ningen. En stor del av de frågor som uppkommer vid företags-
rekonstruktion i allmänhet är också sådana frågor som uppkommer
under en konkurs. Enligt regeringens mening talar därför övervägande
skäl för att kronofogdemyndigheten bör företräda det allmänna vid
företagsrekonstruktion i dessa delar. Det är också den lösning som
ligger mest i linje med de allmänna övervägandena bakom lagen
(1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. Till de frågor
som kronofogdemyndigheten enligt vad som nu har sagts kommer att få
ta ställning till hör frågor om gäldenärens avtal. Andra frågor är sådana
som rör driften av företaget och frågor om återvinning. Det bör vidare,
särskilt med tanke på vad som har sagts om företagsrekonstruktionen
som ett alternativ till konkurs, vara kronofogdemyndigheten som
företräder det allmänna när det gäller att som borgenär ta initiativ till
företagsrekonstruktion.
Frågor om ackord avseende skatter och avgifter prövas enligt lagen
(1993:892) om ackord rörande statliga fordringar m.m. av skatte-
myndigheten. Vid ackord uppkommer bl.a. frågor kring de olika skatte-
och avgiftsfordringarna som skattemyndigheten får anses vara bäst
skickade att utreda. Regeringen gör den bedömningen att det inte finns
skäl att föreslå någon ändring vad gäller borgenärsfunktionen vid
ackord. Även i denna del ligger ställningstagandet i linje med tidigare
överväganden. Fattas det under en företagsrekonstruktion beslut om att
inleda ackorsförhandling är det alltså skattemyndigheten som vid denna
företräder det allmänna och tar ställning till om ett ackordsförslag skall
antas eller inte.
Det bör framhållas att det krävs en god samverkan mellan
myndigheterna för att alla aspekter på rekonstruktionsfrågan skall bli
belysta på ett bra sätt. Det skulle det emellertid ha gjort även om
uppgiften som borgenärsföreträdare i sin helhet hade lagts på endera av
111
dem. Den nu föreslagna lösningen ger uttryck för just det som nyss har Prop. 1995/96:5
sagts - myndigheterna har olika kompetens och därmed även olika
roller att spela i förfarandet. Regeringen kommer senare att ta ställning
till om det finns behov av författningsreglering av myndigheternas
samverkan.
Regeringens förslag: Rekonstruktören skall upprätta en
rekonstruktionsplan. Av planen skall normalt framgå såväl hur
gäldenärsföretagets finansiella situation bör lösas som hur dess
resultat skall kunna förbättras. Planens innehåll kan emellertid
anpassas till omständigheterna i det enskilda fallet. Det föreskrivs
inte i lagen vad planen skall innehålla och inte heller att den skall
fastställas.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De remissinstanser som yttrat sig i frågan godtar
i allt väsentligt utredningens förslag vad gäller rekonstruktionsplan.
Sveriges Ackordscentraler betonar att en plan måste omfatta såväl en
finansiell rekonstruktion som även resultatförbättrande åtgärder.
Sveriges Industriförbund och Svenska Arbetsgivareföreningen diskuterar
om planens innehåll bör närmare regleras och om den bör godkännas av
borgenärerna. Organisationerna förordar emellertid inte några sådana
åtgärder men anser att förfarandet efter några år måste utvärderas på
bl.a. dessa punkter. Grossistförbundet Svensk Handel anser att det i
motiven bör anges vad en rekonstruktionsplan normalt bör innehålla,
t.ex. en preliminär betalningsplan, förslag till finansiering av rörelsen,
en enkel marknadsanalys och om möjligt en treårig budget.
NUTEK anför för sin del att det är svårt att tänka sig en framgångsrik
rekonstruktion om inte den som framgent skall svara för företagets drift
har ett avgörande inflytande på planens innehåll. Verket förordar därför
att planen skall upprättas av den som efter rekonstruktionen kommer att
äga och driva företaget, i samråd med rekonstruktören.
Sveriges Advokatsamfund anser att en rekonstruktionsplan bör fast-
ställas av domstol sedan domstolen berett samtliga borgenärer tillfälle
att yttra sig såväl skriftligen som vid förhandling inför domstolen. Det
kan vidare övervägas, anför samfundet, att föreskriva att domstolens
beslut om fastställelse fordrar att det finns en viss majoritet för planen
bland de berörda borgenärerna.
Skälen för regeringens förslag: En första fråga som kan ställas är
självfallet om det i en lag om företagsrekonstruktion alls bör föreskrivas
någon skyldighet för gäldenären eller rekonstruktören att presentera ett
skriftligt förslag till hur gäldenärens verksamhet skall rekonstrueras och
hans ekonomiska situation klaras upp. Utredningen redovisar att i dansk
och norsk rätt finns inte något lagfäst krav på att en särskild plan skall
upprättas. I den finska lagen om företagssanering däremot finns ingå-
112
ende regler om vad ett saneringsprogram skall innehålla (39 - 42 §§) Prop. 1995/96:5
och hur programmet skall festställas (49 - 56 §§).
Mot att ställa ett uttryckligt krav på upprättande av en plan kan
anföras att ett sådant krav kan medföra risker för både en viss
tidsutdräkt och ökade kostnader för förfarandet. Det gäller förstås
särskilt om kravet på att upprätta en plan förenas med krav på att den
skall godkännas av hela borgenärsgruppen eller av en viss majoritet
bland borgenärerna. För att en formlig plan bör upprättas talar å andra
sidan att ett sådant krav kan medverka till att arbetet verkligen bedrivs
med företagsrekonstruktionens ändamål för ögonen. Företagsrekon-
struktionens syfte är ju att åstadkomma en rekonstruktion av verk-
samheten och det bör underlätta arbetet om det hela tiden sker med
inriktning på att i skrift kunna för borgenärerna presentera ett förslag
till hur det skall gå till. Planen kan upprättas fortlöpande. Den kan, och
bör, presenteras i en första mycket preliminär version redan vid det
borgenärssammanträde som skall äga rum inom tre veckor från beslutet
om företagsrekonstruktion. Den kan därefter successivt fullständigas
intill dess den föreligger i slutgiltigt skick.
Regeringen delar för sin del utredningens bedömning att ett krav på
upprättande av en rekonstruktionsplan bör ställas men att det däremot
inte bör ställas några bestämda krav på dess innehåll och inte heller ges
några föreskrifter om att den skall antas eller festställas. Det bör
innebära att rekonstruktionsarbetet kan ske med en bestämd inriktning
utan att några risker för förhalning eller fördyring behöver uppstå.
Det är viktigt att framhålla att planens innehåll måste kunna anpassas
till omständigheterna i det enskilda fellet. Vad en rekonstruktion kan
behöva innebära måste rimligen kunna variera högst väsentligt. En
rekonstruktionsplan kan t.ex. - om företagets problem uteslutande kan
hänföras till överskuldsättning - tänkas innehålla endast att en
ackordsfÖrhandling bör komma till stånd. Men en plan kan också - om
företagets problem bottnar i att dess verksamhet inte fullt ut motsvarar
marknadens krav - innehålla t.ex. en marknadsanalys, förslag om in-
skränkningar i produktionen av vissa produkter och åtgärder för en
effektivare marknadsföring i förening med ett förslag till ackord.
Självfallet kan planen också innefatta ett konstaterande av att
förutsättningar för rekonstruktion saknas och att verksamheten därför
bör avvecklas. Vad som kan sägas i denna del är att en plan normalt
bör innehålla förslag till såväl hur gäldenärsföretagets finansiella
problem bör lösas som hur dess resultat kan förbättras.
Även om det inte i lag ges några föreskrifter om att en rekon-
struktionsplan skall festställas eller om formerna och förutsättningarna
för ett festställande, är det givet att, om planen skall kunna genomföras,
det fordras en bred enighet bland borgenärerna liksom mellan dem och
gäldenären om i vart fell dess huvudsakliga element. Det bör också
betonas att i den del som en rekonstruktion medför egentliga ingrepp i
borgenärernas rätt genom att deras fordringar sätts ned, måste det ske
antingen genom avtal eller genom offentligt ackord. Ett offentligt
ackord inom ramen för en företagsrekonstruktion föreslås liksom hittills 113
vara omgärdat av regler om minsta dividend och av röstregler (se
8 Riksdagen 1995/96. 1 sand. Nr 5
avsnitt 7.5). Borgenärernas godkännande av rekonstruktionens övriga Prop. 1995/96:5
element sker också indirekt genom att de, mot bakgrund av planens
förslag till åtgärder, förklarar sig villiga att avtala om nedsättning av
sina fordringar eller godtar ett förslag till offentligt ackord.
Det är regeringens uppfattning att det bör vara rekonstruktören som
har till uppgift att upprätta rekonstruktionsplanen. Ett av de viktigaste
syftena med att förordna en rekonstruktör är ju att temporärt tillföra
gäldenärsföretaget en särskild kompetens. Rekonstruktörens kunskaper
skall utnyttjas för att avgöra om och hur företaget kan bli lönsamt. Det
är då också naturligt att rekonstruktören sammanfattar sina rön och
synpunkter i en handlingsplan för företaget.
Regeringens förslag: Inom ramen för en företagsrekonstruktion
skall ett offentligt ackord kunna komma till stånd. Ackordslagen
upphävs som självständig lag. Kravet i den gällande ackordslagen
på att gäldenären vid ett offentligt ackord skall erbjuda
borgenärerna betalning med åtminstone 25 procent av deras
fordringsbelopp behålls. Undantag skall dock i fortsättningen
kunna göras när det finns särskilda skäl. Däremot slopas - jämfört
med ackordslagen - ordningen med obligatorisk edgång vid
offentligt ackord liksom det särskilda edgångssammanträdet.
Utredningens förslag överensstämmer i det väsentliga med
regeringens.
Remissinstanserna: Sveriges Advokatsamfund anser att om en lägre
utdelningsprocent än 25 procent skall fastställas bör det kräva en större
borgenärsmajoritet än tre fjärdedelar samt att det borde övervägas att
godta en längre betalningstid än ett år för den föreskrivna minsta
utdelningen. Sveriges Ackordscentraler anför att om skatteförmånsrätten
avskaffas, och staten således får ställning av oprioriterad borgenär, det
kunde övervägas att föreskriva ett undantag från kravet på lika-
behandling av likaberättigade borgenärer till förmån för staten som
skatteborgenär. - Skattemyndigheten i Stockholms län m.fl. pekar på de
problem som är förbundna med att samtliga statens skatte- och
avgiftsfordringar inte alltid är kända eller i vart fall inte bestämda vid
tidpunkten för ett offentligt ackord. - Riksskatteverket anser att reglerna
om offentligt ackord i den föreslagna lagens 3 kap. systematiskt borde
samordnas bättre med lagens bestämmelser i övrigt.
Skälen för regeringens förslag: Som redan har nämnts innebär
den föreslagna lagen om företagsrekonstruktion att förfarandet för att nå
ett offentligt ackord inlemmas som en integrerad del i företags-
rekonstruktionen. Härav följer också som nämnts att rekonstruktören
ersätter ackordslagen gode man. Det kan framhållas att en företags-
rekonstruktion kan - men alls inte behöver - avslutas med offentligt
ackord. En ackordsuppgörelse kan komma till stånd under hand om
114
samtliga intressenter är ense om det. Det är givet att det också är ett Prop. 1995/96:5
underhandsackord som i första hand bör eftersträvas, i de fall en
företagsrekonstruktion över huvud taget behöver innefatta en ackords-
uppgörelse. Reglerna om offentligt ackord har emellertid indirekt
betydelse för möjligheterna till underhandsackord. En minoritet bland
borgenärerna torde nämligen ofta finna det meningslöst att sätta sig
emot ett föreslag till underhandsackord om det erbjuds på sådana villkor
att det kan förutsättas bli antaget och fastställt genom offentligt ackord.
Lagrådet har under rubriken Allmänna synpunkter i sitt yttrande den
24 oktober 1994 (se bil. 5) noterat att innebörden av förslaget är att en
förutsättning for att frågan om offentligt ackord skall kunna aktualiseras
är att näringsidkaren behöver rekonstruera sin rörelse: annars kan det ju
inte meddelas beslut om företagsrekonstruktion. Lagrådet ifrågasätter
om man inte får räkna med att det finns näringsidkare, vilka kan ha
behov av ett ackordsförferande utan att samtidigt behöva rekonstruera
den verksamhet som bedrivs. Lagrådet anser sig inte kunna bedöma i
vad mån det medför olägenheter att ackordsförfarandet inte är
tillgängligt för sådana näringsidkare.
Lagrådets påpekande är riktigt. Med den föreslagna utformningen är
förfarandet för offentligt ackord enbart tillgängligt för en gäldenär som
uppfyller de grundläggande kraven för företagsrekonstruktion. Det är en
konsekvens av att förfarandet for offentligt ackord föreslås utgöra en
integrerad del av företagsrekonstruktionen. Förfarandet för offentligt
ackord kan på så vis sägas vara ett ”förfarande i förfarandet”, vilket
bl.a. tydliggörs genom att en begäran om ackordsfÖrhandling skall göras
i ett pågående ärende om företagsrekonstruktion eller eventuellt i
samband med ansökan om företagsrekonstruktion. Enligt vad som nu
föreslås är det alltså inte möjligt att fristående ansöka om ackords-
fÖrhandling. Enligt regeringens mening är det bl.a. ur systematisk
synvinkel en stor fördel att införliva ackordsförfarandet i den nya lagen
om företagsrekonstruktion. Lagrådets påpekande om att det finns risk
för att vissa gäldenärer - som saknar rekonstruktionsbehov men har
behov av att kunna nå ett offentligt ackord - inte kan komma i
åtnjutande av reglerna om offentligt ackord torde enligt regeringens
mening i praktiken endast gälla ett fåtal gäldenärer. Finns det ett
ackordsbehov torde det regelmässigt också finnas ett rekonstruktions-
behov. I vart fell torde det gälla om avsikten är att företaget skall leva
vidare. Ar det fråga om att företaget skall avvecklas utgör i så fell
konkursinstitutet ett fullgott alternativ. Lagrådets synpunkter i detta
hänseende föranleder alltså inte regeringen att vidta några justeringar av
förslaget. Det finns däremot anledning att noga följa utveckligen efter
det att lagen har trätt i kraft och om anledning ges återkomma till denna
fråga.
Ett offentligt ackord innebär att en borgenärsmajoritet kan träffa ett
avtal med gäldenären om en ekonomisk uppgörelse som binder även
minoriteten. Den klassiska formen för en sådan uppgörelse innebär att
borgenärernas fordringar sätts ned med en angiven procentsats. När det
gäller kravet på minsta dividend - dvs. minsta procentuell utdelning - 115
vid ackord hör den frågan naturligt samman med bestämmelserna om
vilken majoritet bland borgenärerna som krävs för att ett ackordsförslag Prop. 1995/96:5
skall anses antaget. Generellt bör betänkligheterna mot att tillåta en låg
dividend minska ju större majoritet som krävs. Den minsta dividenden
sänktes från 50 till 25 procent i samband med införandet av 1970 års
ackordslag (se SOU 1968:41 och prop. 1970:136). En än lägre dividend
tilläts också om samtliga borgenärer godkände det eller om synnerliga
skäl förelåg. Samtidigt bestämdes att ett ackordsförslag som gav minst
50 procent av fordringsbeloppen skulle anses antaget av borgenärerna
om tre femtedelar av de röstande godtagit förslaget och deras fordringar
uppgick till tre femtedelar av de röstberättigande fordringarnas samman-
lagda belopp. För lägre ackordsprocent bestämdes motsvarande andel av
de röstande och av de sammanlagda fordringarnas belopp till tre
fjärdedelar.
Utredningen har redovisat att de ackord som i dag följer på
betalningsinställelse brukar innefatta en minsta dividend om 25 - 50
procent och att lägre utdelning inte synes förekomma.
Vad som närmast skulle kunna sättas i fråga är om den lägsta
godtagbara dividenden borde sänkas för att öka möjligheterna Ull
rekonstruktion. Det vore emellertid, som utredningen också framhåller,
knappast rimligt att öppna ett rekonstruktionsförfärande för gäldenärs-
företag, vilka inte räknar med att kunna erbjuda ens 25 procent av
fordringsbeloppet till borgenärerna. Företagsrekonstruktion är ju tänkt
för företag som visserligen har betalningssvårigheter men som också
besitter en lönsamhetspotential. Ett företag som redan har ådragit sig en
sådan överskuldsättning att det saknar möjlighet att betala en fjärdedel
av fordringarna måste normalt anses sakna en sådan potential. Genom
att det generella kravet på en minsta dividend om 25 procent behålls ges
domstolen också en ytterligare grund för bedömningen av om en
ansökan om företagsrekonstruktion bör bifallas. I ansökan skall ju
gäldenären (jfr avsnitt 5.4) lämna uppgift bl.a. om utsikten till en
uppgörelse med borgenärerna och ansökan får inte bifallas om det
saknas skälig anledning anta att syftet med företagsrekonstruktionen kan
uppnås.
Liksom utredningen anser regeringen att en undantagsregel för
speciella förhållanden har fog för sig. I ackordslagen anges, som redan
nämnts, att lägre dividend än 25 procent kan godtas bl.a. om det finns
synnerliga skäl. Med synnerliga skäl avsågs i förarbetena till
ackordslagen (SOU 1968:41 s. 95) t.ex. att gäldenären till följd av
sjukdom eller av annan orsak kommit på obestånd utan eget vållande.
Likaså avsågs möjligheten att mot en enskild borgenärs vilja genom-
driva ett ackord för ett dödsbo som inte räckte till utdelning upp till
föreskrivna 25 procent. Som utredningen anfört syftar de anförda
exemplen närmast på enskilda näringsidkare och ger knappast någon
vägledning för tillämpningen av en lagstiftning som är avsedd också -
och kanske främst - för större företag. Det bör, som utredningen har
föreslagit, vara möjligt att i särskilda fall inte tvingas låta valet mellan
ackord och konkurs avgöras av en tvingande regel om 25 procents
minsta utdelning. Regeringen delar därför utredningens bedömning att i 116
den nuvarande undantagsregeln bör uttrycket ”synnerliga skäl” ersättas
med ”särskilda skäl” för att på så sätt vidga möjligheterna att frångå Prop. 1995/96:5
kravet på en minsta utdelning om 25 procent.
Ett offentligt ackord omfattar för närvarande endast de oprioriterade
borgenärerna samt förmånsberättigade borgenärer till den del deras
fordringar är oprioriterade. Det har inte anförts några skäl för att ändra
den ordningen. En förändring i borgenärskretsen vid offentligt ackord
skulle emellertid följa om statens förmånsrätt för fordran på skatter och
avgifter avskaffades. Staten skulle därigenom bli oprioriterad borgenär
och således också omfattas av ett ackord. Som utredningen framhåller
borde en sådan ordning främja en aktiv insats från statens sida i
företagsrekonstruktioner vilket i och för sig borde ge bättre förutsätt-
ningar för att rekonstruktionen skall kunna ha framgång. Som redogörs
för i det följande (avsnitt 8.3) läggs emellertid inte i detta sammanhang
fram något förslag om att avskaffa statens förmånsrätt.
De lagförslag som regeringen nu lämnar bör inte påverka statens roll
som skatteborgenär vid ackord. I någon mån kan dock antalet offentliga
ackord tänkas komma att öka till följd av att det inte längre förutsätts att
gäldenären har konstaterats vara på obestånd. Inte heller sker (se avsnitt
7.2) någon ändring i fråga om vilken myndighet som har att företräda
staten i ackordsförhandlingar. Skattemyndigheten bör alltså, liksom för
närvarande, ha att bedöma om ett förslag till ackord kan anses
fördelaktigt för det allmänna (3 § första stycket lagen 1993:892 om
ackord rörande statliga fordringar m.m.). Det framstår som oundvikligt
att skattemyndigheten därvid, som ett led i sin bedömning, beaktar vad
utfallet för statens del skulle bli vid ett exekutivt förfarande. Som
tidigare har framhållits är det av största vikt att skattemyndigheten i
dessa sammanhang arbetar i nära kontakt med den myndighet som i
övrigt företräder staten vid en företagsrekonstruktion, dvs. kronofogde-
myndigheten.
En förändring bör emellertid ske såvitt gäller den borgenärskrets som
deltar i ackord. Som utredningen framhållit synes i det praktiska
rättslivet dagen för betalningsinställelse ha haft större betydelse för
frågan om vilka fordringar som omfattas av ackord än ackordslagens
föreskrift om att dagen för ackordsbeslutet är avgörande for vilka
borgenärer som deltar i, och är bunda av, ackordet. Det finns därför
skäl att nu anpassa lagstiftningen till den praxis som faktiskt kommit att
utbildas och låta dagen för ansökan om företagsrekonstruktion vara
avgörande for vilka fordringar som omfattas av ett följande ackord.
Utredningen föreslår slutligen att gäldenärens edgång vid offentligt
ackord skall göras fakultativ och att, om edgång skall ske, den får äga
rum vid det sammanträde med borgenärerna då dessa skall rösta om
ackordsförslaget. Vad gäller frågan om gäldenären obligatoriskt skall
tvingas avlägga ed för att bekräfta sina tillgångar och skulder anför
utredningen att det föreslagna rekonstruktionsfÖrfarandet ger flera
garantier mot missbruk från gäldenärens sida. Ansökan skall granskas
av rätten, gäldenärens ekonomiska situation kommer att nagelfaras av
borgenärerna vid det sammanträde som följer inom tre veckor efter
beslutet om företagsrekonstruktion och rekonstruktören har särskilt till 117
uppgift att utreda gäldenärens ekonomiska förhållanden. Mot den
bakgrunden finns det, anser utredningen, inte skäl att föreskriva Prop. 1995/96:5
obligatorisk edgång och följaktligen finns det inte heller anledning att
behålla det särskilda edgångssammanträdet. Regeringen delar ut-
redningens bedömning.
Riksskatteverket anför, som har nämnts inledningsvis, synpunkter på
den systematiska samordningen mellan reglerna om offentligt ackord
och övriga regler i utredningens förslag till lag om företagsrekon-
struktion. Bristen på en sådan samordning skapar, enligt verkets
mening, onaturliga hinder för ett smidigt och enhetligt förfarande. Som
exempel på en bristande samordning anför verket kravet på att
gäldenären vid offentligt ackord måste lägga fram ett formligt ackords-
förslag när han tidigare upprättat en rekonstruktionsplan, att en boupp-
teckning måste ges in när en likartad sammanställning upprättats
tidigare under rekonstruktionsfasen samt att en ny avgift måste betalas.
Vidare anser verket att borgenärssammanträdena borde kunna sam-
ordnas.
Även Lagrådet har lämnat synpunkter av mer systematisk art på det
föreslagna ackordskapitlet i hgen om företagsrekonstruktion. Lagrådet
anför: ”Ackordslagens bestämmelser om offentligt ackord har som
nämnts i sak oförändrade överförts till den nya lagen. Ackordslagen har
varit i tillämpning i över 20 år. Under denna tid torde ha vunnits en hel
del erfarenheter av lagstiftningen, vilket borde beaktas i den nya lagen;
under hand har Lagrådets uppmärksamhet fästs på frågan om
beräknande av ränta på fordringar. Så har dock inte skett. Lagrådet
anser det önskvärt att 3 kap. vid lämpligt tillfälle blir föremål för en
översyn mot bakgrund av erfarenheterna av tillämpningen av ackords-
lagens motsvarande regler.”
Enligt regeringens mening kunde en sådan mera långt gående samord-
ning som Lagrådet och Riksskatteverket förordar i och för sig i vissa
delar vara tänkbar. Det förtjänar emellertid framhållas att ett offentligt
ackord skiljer sig från övriga skeden i en företagsrekonstruktion
därigenom att ackordet binder samtliga deltagande borgenärer, även
dem som inte biträtt förslaget till uppgörelse. Det element av tvång
gentemot vissa borgenärer som således är, eller kan vara, förbundet
med fastställande av offentligt ackord gör det nödvändigt med mera
preciserade regler för den delen av förfarandet än som krävs när en
uppgörelse bygger på samtliga intressenters bifall. Det kan därför, såvitt
nu kan bedömas, knappast undvaras att det för offentligt ackord, även
inom ramen för en företagsrekonstruktion, ges särskilda regler om
ansökan, en formlig bouppteckning där ”tillgångarna tas upp till
noggrant uppskattade värden”, ett formligt ackordsförslag som borgenä-
rerna har att anta eller förkasta, kungörelse, m.m. En viktig faktor i
denna bedömning är det enligt vad som redovisats i det föregående inte
ställs upp några krav på vad en rekonstruktionsplan skall innehålla.
Dessutom föreslår vi bl.a. att det i lagen uttryckligen skall anges att
sådana handlingar och uppgifter som skall bifogas en begäran om
förhandling om offentligt ackord inte behöver ges in om de tidigare
under företagsrekonstruktionen har tillställts rätten och borgenärerna.
118
Det är emellertid regeringens uppfattning att den systematiska Prop. 1995/96:5
samordning som kan och bör ske i det väsentliga kommit till stånd
genom utredningens forslag. En viss ytterligare systematisk bearbetning
har också skett vid den fortsatta beredningen, bl.a. i samband med
lagrådsgranskningen av förslagen.
Regeringens förslag: En företagsrekonstruktion skall upphöra
när syftet med den har uppnåtts eller så snart det står klart att en
rekonstruktion inte kan åstadkommas. Vidare skall en pågående
företagsrekonstruktion kunna avbrytas om gäldenären handlar
illojalt. - En företagsrekonstruktion skall normalt avslutas inom
tre månader. Den tiden kan emellertid, om det finns särskilda skäl
för det, förlängas med tre månader i taget. Den sammanlagda
tiden får dock aldrig överstiga ett år om inte förhandling om
offentligt ackord har inletts. Domstolen skall vara restriktiv med
att bevilja förlängning.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna tillstyrker i huvudsak förslagen i denna del eller
lämnar dem utan erinran. Luleå tingsrätt anser emellertid att ett
rekonstruktionsförfärande längst bör kunna pågå under sex månader.
Sveriges Industriförbund, Svenska Arbetsgivareföreningen och Gros sist -
förbundet Svensk Handel anför att det är viktigt med en restriktiv
hållning när det gäller att besluta om förlängning av förfarandet. De
båda först nämnda remissinstanserna anser också att tingsrätten vid
prövning av frågan om förlängning bör förstärkas med ekonomisk
expertis.
Skälen for regeringens förslag: Utredningen anför (bet. s. 376) att
dess undersökning av hur ackordsinstitutet fungerar visar att den nu
gällande tvåmånadersfristen (8 § ackordslagen) inte sällan är för kort
och att inte heller en frist om tre månader alltid skulle vara tillräcklig
för att slutföra rekonstruktionsfÖrfarandet Utredningen föreslår därför
att som huvudregel bör en tidsfrist om tre månader gälla men att den
tiden kan, om särskilda skäl föreligger, förlängas med tre månader i
taget. Förfarandet skall emellertid inte få pågå under längre tid än
sammanlagt ett år, såvida inte förhandling om offentligt ackord har
inletts.
När det gäller frågan om vilka tidsfrister som bör gälla för en
företagsrekonstruktion måste en avvägning ske mellan å ena sidan
främst borgenärernas intresse av ett snabbt avslut och att därmed
inskränkningarna i deras rätt upphör och, å den andra, intresset av att
tidsgränserna inte sätts snävare än att det finns realistiska möjligheter att
genomföra en rekonstruktion. Det finns då anledning att, som också
utredningen har gjort, göra skillnad mellan rekonstruktion utan
offentligt ackord och rekonstruktion som innefattar sådant ackord. Det
119
är givet att i det sist nämnda fallet måste det, med hänsyn till de Prop. 1995/96:5
särskilda formföreskrifter som gäller, vara möjligt att låta förfarandet
pågå under längre tid än annars.
Regeringen finner för sin del, liksom flertalet remissinstanser, att de
av utredningen föreslagna tidsgränserna förefaller väl avvägda. Det kan
också nämnas att en lagändring som trädde i kraft den 1 januari 1993
gjorde det möjligt att förlänga tvåmånadersfristen i 8 § ackordslagen.
Det finns dock skäl att framhålla att en restriktiv hållning är befogad
när det gäller att besluta om förlängning av den ursprungliga tre-
månadersfristen. Än större restriktivitet bör iakttas när fråga är om
ytterligare förlängningar. Så länge en företagsrekonstruktion inte
förutses innefatta en ackordsfÖrhandling bör den endast undantagsvis
behöva pågå under längre tid än tre månader och bara i sällsynta fäll -
t.ex. när det är fråga om ett mycket stort företag - längre än sex
månader. För att en förlängning av de inledande tre månaderna skall
medges bör det kunna visas att en plan för företagets rekonstruktion
finns men att vissa närmare angivna ytterligare åtgärder erfordras för att
den planen skall kunna genomföras. Sådana ytterligare åtgärder kan
givetvis avse såväl rekonstruktionen i sak - t.ex. pågående men ännu ej
slutförda förhandlingar med leverantörer, anställda eller licenshavare -
som dess finansiering - t.ex. att en uppgörelse under hand med
borgenärerna uppges vara inom räckhåll. Därvid bör allmänt hållna
påståenden om ytterligare åtgärder inte vara tillräckliga för att en
förlängning skall beviljas. Det bör i stället krävas att det preciseras
vilka åtgärder som återstår liksom att det redovisas om och när dessa
åtgärder beräknas kunna genomföras.
Beslut om företagsrekonstruktion fattas av rätten. Det bör därför
också krävas beslut av domstol för att den skall upphöra eller för att de
föreskrivna tidsfristerna skall förlängas. Det bör gälla även om
ackordsfÖrhandling har inletts. Vårt förslag till lag om företags-
rekonstruktion bygger på att offentligt ackord är, eller snarare kan vara,
ett element i en företagsrekonstruktion som också i normalfallet avser
företagets verksamhet i sak. De med en företagsrekonstruktion förbunda
rättsverkningarna upphör därför först i och med rättens beslut om att en
företagsrekonstruktion upphör. Om den inledande tremånadersfristen,
eller en förlängningsfrist, löpt ut utan att någon begäran om förlängning
gjorts har således domstolen att omedelbart besluta om företags-
rekonstruktionens upphörande.
Som Lagrådet har påpekat (se bil. 5 vid 4 kap. 11 §) bör ett beslut
om att företagsrekonstruktionen skall upphöra normalt tillämpas
omedelbart. En regel av sådan innebörd innehöll också utredningens
lagförslag (2 kap. 24 §). Med hänsyn till de förhållandevis ingripande
rättsverkningar som är förbundna med en företagsrekonstruktion vore
det även enligt regeringens mening orimligt att behöva avvakta laga
kraft för att dessa rättsverkningar skall upphöra. I undantagsfall bör
dock rätten kunna besluta om att ett beslut om att företagsrekonstruk-
tionen skall upphöra inte skall tillämpas omedelbart.
Utredningen har föreslagit att, innan beslut om förlängning meddelas, 120
rekonstruktören, borgenärskommittén samt de borgenärer som närvara t
vid det inledande borgenärssammanträdet skall ges tillfälle att yttra sig. Prop. 1995/96:5
Härigenom bör det bli möjligt för tingsrätten att få ett brett underlag för
sitt ställningstagande. Av särskild betydelse för ett beslut om
förlängning är givetvis vad rekonstruktören anför om möjligheten till en
framgångsrik rekonstruktion och om vilka ytterligare åtgärder som
återstår för att en sådan skall kunna genomföras. Men av stor betydelse
är också borgenärernas uppfattning om möjligheten till framgång,
eftersom en lyckad rekonstruktion förutsätter borgenärernas stöd eller i
vart fåll deras acceptans. Om åtminstone de viktigaste borgenärerna
reser invändningar i fråga om rekonstruktionens möjligheter att inom
rimlig tid bli framgångsrik, måste det normalt saknas förutsättningar att
bifalla en begäran om förlängning. Mot bl.a. den bakgrunden anser
regeringen att det inte finns skäl att föreskriva att, såsom har
förespråkats av några remissinstanser, tingsrätten skall ha en särskild
sammansättning vid beslut om förlängning av företagsrekonstruktionen.
Mot att införa en regel om särskild sammansättning i dessa fall talar
också de allmänna strävandena mot enhetlighet och renodling inom
domstolssfären.
Ett beslut om att låta en företagsrekonstruktion upphöra kan givetvis i
flera situationer bli aktuellt även under det att en tidsfrist löper. Först
och främst gäller det naturligtvis den situationen att syftet med företags-
rekonstruktionen har uppnåtts. Likaså kan det innan tremånadersfristen
gått ut stå klart att näringsidkarens verksamhet inte låter sig
rekonstrueras och att ett fortsatt förfarande därför är utsiktslöst. I en
sådan situation skall tingsrätten på begäran av rekonstruktören eller en
borgenär meddela beslut om att företagsrekonstruktionen upphör.
Regeringen har också under tidigare avsnitt (t.ex. 6.2) fast vikt vid att
rekonstruktören eller en borgenär kan begära att företagsrekon-
struktionen skall upphöra, om gäldenären visar sig inte vilja medverka
till förfarandet på det sätt som är avsett, t.ex. genom att underlåta att
inhämta rekonstruktörens samtycke i de fall så är föreskrivet eller
genom att annars handla illojalt. Eftersom en framgångsrik företags-
rekonstruktion förutsätter gäldenärens aktiva medverkan bör företags-
rekonstruktionen också upphöra om gäldenären begär det. Om
ackordsfÖrhandling har inletts bör emellertid, som nu gäller enligt
ackordslagen, gäldenären vara förhindrad att utan rättens medgivande
återta sitt ackordserbjudande.
Om gäldenären själv begär sig i konkurs, bör en sådan ansökan, i
enlighet med vad som tidigare sagts (avsnitt 6.1), bifallas. En grund-
läggande förutsättning för att en rekonstruktion skall kunna lyckas är
givetvis att gäldenären själv önskar att den skall komma till stånd och
tror att den är möjlig. Om således en gäldenärens egen konkursansökan
bifalls, inträder en helt ny rättslig situation som styrs av reglerna i
konkurslagen. Det är då rimligt att företagsrekonstruktionen därigenom
upphör.
En särskild fråga är om det bör vara möjligt för domstolen att
självmant, dvs. utan ansökan av gäldenär, rekonstruktör eller borgenär,
besluta om att företagsrekonstruktionen skall upphöra. Som utredningen 121
har funnit är det möjligt att tänka sig situationer då ett initiativ från
någon berörd part inte bör eller kan avvaktas, t.ex. om gäldenären Prop. 1995/96:5
åtalas för brott mot borgenärer och dessutom begärs häktad. Det bör
således vara möjligt for rätten att undantagsvis självmant besluta att
företagsrekonstruktionen skall upphöra.
Ordningen för fordringars förmånsrätt i konkurs kan få betydelse på
flera olika sätt i en företagsrekonstruktion. Helst bör förmåns-
rättsordningen dels medverka till att en rekonstruktion kommer till stånd
i de fåll då företaget är livskraftigt, dels också medverka till att rekon-
struktionsarbetet kan bedrivas på ett effektivt sätt.
Det är emellertid inte bara de önskemål som hänger samman med
företagsrekonstruktion som skall beaktas vid utformningen av förmåns-
rättsordningen. Den avgör hur värdefull en säkerhet är vid kreditgivning
och spelar därigenom en avgörande roll for vilka säkerheter som
används och för vilka möjligheter ett företag har att få kredit. Vidare
har förmånsrättsordningen betydelse for hur förlusterna vid en konkurs
fördelas mellan olika borgenärskategorier. Därmed har den också
betydelse för vissa borgenärers ekonomiska situation och är av intresse
för statens finanser. Den påverkar vidare borgenärernas benägenhet att
söka gäldenären i konkurs och gäldenärens agerande i samband med in-
solvens.
När en förändring i förmånsrättsordningen övervägs bör alla
väsentliga effekter av förändringen beaktas. Sålunda bör konsekvenser
för möjligheterna att genomföra en lyckosam rekonstruktion vägas mot
eventuella följder när det gäller förutsättningarna för kreditgivning, de
olika borgenärskategoriemas ekonomiska situation osv.
Regeringens bedömning: Förhållandet i förmånsrättsordningen
mellan lönefordringar och fordringar med säkerhet i företags-
hypotek bör för närvarande inte ändras.
Utredningens förslag: Vissa lönefordringar, avseende s.k. produktiv
lön, ges förmånsrätt framför fordringar med säkerhet i företagshypotek
(se bet. s. 323 f.).
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker
utredningens förslag eller lämnar det utan invändningar. Flera är dock
negativa, däribland Finansinspektionen, Juridiska fakulteten vid Uppsala
universitet, Sveriges Advokatsamfund, Svenska Bankföreningen, Sveriges
122
Industriförbund, Svenska Arbetsgivareföreningen och Företagamas Prop. 1995/96:5
Riksorganisation.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 5 § första stycket 2 förmåns-
rättslagen (1970:979) har fordringar med säkerhet i företagshypotek
förmånsrätt i lös egendom som hör till näringsverksamhet. Vilken
egendom som närmare bestämt omfattas av företagshypotek framgår av
2 kap. 1-4 §§ lagen (1984:649) om företagshypotek.
Förmånsrätten för lönefordringar o.d. finns beskriven i 12 § förmåns-
rättslagen. Genom att staten i betydande utsträckning förskotterar löne-
betalningar i konkurs enligt lönegarantilagen (1992:497), har reglerna
om löneförmånsrätt framför allt betydelse för hur mycket staten genom
sin regressrätt återfår av vad som forskotterats. Enligt nyligen beslutade
lagändringar (prop. 1993/94:208, bet. 1993/94:LU34, rskr.
1993/94:394, SFS 1994:636-639) gäller nya regler om löneförmånsrätt
och lönegaranti sedan den 1 juli 1994. Ändringarna innebär i huvudsak
att förmånsrätten för lönefordringar och därmed omfattningen av
lönegarantin inskränks. Förmånsrätten omfattar löner för en kortare tid
än som tidigare gällt (se närmare nedan i avsnitt 8.4). En vissa justering
har sedan företagits (se prop. s. 1994/95:180, bet. 1994/95:LU30, rskr.
1994/95:380).
Enligt av riksdagen godkända uttalanden av Lagutskottet bör 1994 års
reform av lönegarantireglema ses som ett provisorium i avvaktan på
förnyade överväganden i samband med beredningen av förevarande
ärende om företagsrekonstruktion (bet. 1993/94:LU34 s. 11). Rege-
ringen tar upp frågan i avsnitt 8.7.2 och 8.7.3 nedan.
Av 15 § förmånsrättslagen framgår att fordringar med säkerhet i
företagshypotek har förmånsrätt framför lönefordringar i den egendom
som omfattas av företagshypoteket. Det gäller sedan år 1976. Dessförin-
nan var lönefordringar högre prioriterade än fordringar med säkerhet i
företagshypotek. Ändringen i prioritetsordningen berodde dels på att
löneförmånsrätten genom framväxten av lönegarantisystemet hade
minskat i betydelse som skydd för de anställda, dels på att värdet av
företagsinteckning som säkerhet ansågs för dåligt för att bidra effektivt
till företagens kreditförsöijning. I och med tillkomsten av 1974 års lag
om anställningsskydd (LAS) utvidgades löneförmånsrätten ytterligare
genom att uppsägningstiderna i anställningsförhållanden förlängdes. Om
inte ändringen i prioritetsordningen hade genomförts, skulle värdet av
företagsinteckning som kreditsäkerhet ha minskats ytterligare.
Den gällande ordningen innebär att foretagshypoteksborgenärema - i
praktiken nästan alltid banker - har ett relativt gott skydd för sina
fordringar vid konkurs. I en undersökning som utredningen gjorde
visade det sig att företagshypoteksborgenärema vid en jämförelse med
andra borgenärskategorier fick den klart högsta utdelningen på sina
fordringar, i genomsnitt ca 46 % av de totala fordringsbeloppen (se bet.
s. 325). Det har gjorts gällande att detta goda skydd medför att banker
dels i många fall lämnar kredit utan att tillräckligt pröva kredittagarens
möjligheter att betala enligt kreditavtalet, dels inte visar tillräckligt
intresse för att gäldenärsforetag som får ekonomiska problem effektivt 123
tar sig an sin situation.
Det är viktigt att en företagsrekonstruktion kommer igång innan Prop. 1995/96:5
företagets problem har blivit alltför stora. Detta kan åstadkommas,
menar utredningen, om viktiga borgenärsgrupper stimuleras att noggrant
övervaka företagets ekonomiska situation. Ett sätt att uppnå detta är
enligt utredningen att försämra förmånsrätten i konkurs för banker och
andra borgenärer som har säkerhet i företagshypotek. Utredningen
föreslår därför att sådana fordringar flyttas ner i förmånsrättsordningen
och får betalt efter vissa lönefordringar, nämligen sådana fordringar
som avser s.k. produktiv lön. Härmed avses enligt utredningens förslag
dels lön för tiden fram till konkurs, dels lön under högst två månader
medan rörelsen drivs vidare under konkursen. Detta kan enligt ut-
redningen anses genomsnittligt motsvara arbete som faktiskt är
produktivt i företaget.
Förslag om att lönefordringar skall flyttas upp före företagshypotek i
förmånsrättsordningen har väckts tidigare i olika sammanhang. I
riksdagen skedde det bl.a. i samband med att lagen om företagshypotek
infördes (se prop. 1983/84:128 och bet. LU 1983/84:36). Riksdagen
erinrade då om de uttalanden som inför 1976 års lagändring hade gjorts
angående det angelägna i att trygga företagens kreditmöjligheter och
menade att en ändring skulle allvarligt försämra företagshypotekets
kreditvärde. Därmed skulle det också komma i konflikt med de syften
som låg bakom propositionen om en ny lag om företagshypotek. Vidare
uttalades att en förändring i förmånsrättsordningen skulle medföra
mycket besvärliga övergångsproblem.
Ett förslag om att låta ”produktiva löner” gå före företagshypotek
väcktes av Lönegarantiutredningen i betänkandet Lönegarantin och
förmånsrättsordningen (SOU 1988:27). Flera sakkunniga och experter
motsatte sig dock förslaget. Betänkandet remitterades inte utan överläm-
nades till Insolvensutredningen för förnyade överväganden.
Enligt regeringens mening finns det skäl som talar för att förmåns-
rättsordningen ändras, men det finns samtidigt viktiga invändningar mot
utredningens förslag. Som framhålls av en av utredningens sakkunniga
och som understryks av ett par remissinstanser kan det med fog ifråga-
sättas om den föreslagna förändringen verkligen medför att bankernas
engagemang i rekonstruktionsförsök ökar i någon betydande utsträck-
ning. I många fall torde bankerna ha små möjligheter i praktiken att
agera för att påskynda en önskvärd rekonstruktion. En intensivare
bevakning av företagskreditema förutsätter också resursinsatser som är
kostnadskrävande för bankerna. Sådana kostnader övervältras i
praktiken på hela eller delar av låntagarkollektivet. Det är inte säkert att
bankerna skulle betrakta en sådan bevakning som lönsam vid en samlad
bedömning. I många fall torde bankerna välja att i stället kräva
kompletterande säkerheter i syfte att bibehålla den tidigare säkerhets-
nivån. Bland andra Svenska Bankföreningen anför att detta skulle bli
effekten. Utredningen har inte presenterat någon analys av dessa firågor.
Det råder också delade meningar i frågan om bankerna borde bevaka
sina utestående krediter mer aktivt än som sker i dag. Många remissin-
stanser menar att bankerna är för passiva, medan andra anför att det är
124
svårt att i dagsläget hävda att bankerna inte tillräckligt aktivt bevakar Prop. 1995/96:5
och följer upp sina beviljade krediter.
Mot den grundläggande tanken bakom utredningsförslaget kan också
invändas att bankerna enligt 2 kap. 13 § första stycket bankrörelselagen
(1987:617) är skyldiga att kräva ”betryggande säkerhet” vid kredit-
givning. En bank får avstå från sådan säkerhet endast om den kan anses
obehövlig eller om det annars finns särskilda skäl. Om bankerna skall
kunna efterleva dessa regler måste de, vid en försämring av före-
tagshypoteket, i många fall begära kompletterande säkerhet av annat
slag. Behåller de samma eller i stort sett samma säkerhetsnivå, upp-
kommer inte över huvud taget den effekt som utredningen eftersträvar.
Utredningens förslag kan också få negativa effekter. Nyupplåningen
kan komma att försvåras för de företag som är beroende av företags-
hypotek som säkerhet. Det sker genom att företagshypotekets värde som
säkerhet försämras och genom att företagen i fråga därmed inte kan
medges krediter i samma omfattning som tidigare. De som kan komma
att drabbas är, som framhållits i remissbehandlingen, främst små och
medelstora företag, och då inte minst tjänsteproducerande företag där
antalet anställda är stort.
Om många företag får det svårare att få kredit, försämras förut-
sättningarna för nyföretagande liksom investeringsmöjligheterna i
befintliga företag. Det påverkar samhällsekonomins tillväxt på ett
ogynnsamt sätt. Det inverkar i sin tur negativt på sysselsättningen och
möjligheterna att få balans i samhällsekonomin.
Vidare kan förslaget medföra att många företag med befintliga lån kan
bli tvungna att ställa kompletterande säkerhet för att inte få lånen
uppsagda. På kort sikt kan detta förorsaka oro på kreditmarknaden. En
del företag kan tvingas lägga ner sin verksamhet. De övergångsregler
som blir nödvändiga - se bet. s. 63 - blir därtill många gånger svåra att
tillämpa.
Som tidigare sagts fick företagshypotek förmånsrätt framför löner år
1976. Motivet var främst - särskilt mot bakgrund av att löneförmåns-
rätten vidgats genom tillkomsten av lagen om anställningsskydd - att det
behövdes bättre möjligheter att få säkerhet vid kreditgivning till små
och medelstora företag. Den förbättring som sålunda skedde av före-
tagshypoteket som säkerhetsform betraktas allmänt som en framgångsrik
reform. Företagshypoteket ses i dag som en väl fungerande säkerhet.
Det måste anses diskutabelt att nu försämra denna ordning - som är
gynnsam för företagsamheten i landet över huvud taget - för att
förbättra förutsättningarna för rekonstruktion av de jämförelsevis få
företag som blir aktuella för ett sådant förfarande.
Som Sveriges Advokatsamfund framhåller ersätts redan enligt
gällande rätt sådana produktiva arbetsinsatser som de anställda gör
under konkursförfarandet. Det sker i enlighet med principer som
fastlagts i rättsfallet NJA 1982 s. 900. Rättsfallet avser frågan om
fördelning av sådan värdestegring på företagsintecknad egendom som
sker under vidaredrift av gäldenärsföretaget i konkurs. Enligt av-
görandet utgörs underlaget för inteckningshavamas förmånsrätt av den 125
företagsintecknade egendomen sådan den var vid konkursutbrottet. Vid
bestämmande av värdet på denna egendom skall beaktas vad som skett Prop. 1995/96:5
under konkursen. Värdet skall bestämmas med hjälp av en proportione-
ringsmetod där det avgörande är vilka kostnader som lagts ner före
respektive efter konkursutbrottet. Därigenom kommer normalt en för-
delning att ske av värdestegringen mellan å ena sidan borgenärer med
företagshypotek och å andra sidan borgenärer med allmän förmånsrätt
eller utan förmånsrätt. Med utredningens förslag kommer normalt hela
värdestegringen på företagsintecknad egendom att tillfalla löneborge-
närema.
Företagshypotekshavama går alltså miste om värdestegringen. Men
dessutom kommer de ofta att förlora en del av underlaget för före-
tagshypoteket sådant det var vid konkursutbrottet. Drivs rörelsen vidare
kommer i många fall en allt större del av den egendom som är underlag
för företagshypotek att tillfalla löneborgenärema på grund av att
lönefordringar avseende sådan vidaredrift under konkurs enligt förslaget
får företräde framför företagshypotek. 1 praktiken blir det oftast staten
som får tillgodogöra sig tillgångarna på grund av regressrätten för
lönegarantiutlägg. Som Advokatsamfundet påpekar kan den föreslagna
ändringen därför försvåra en effektiv avveckling under konkurs.
Konkursförvaltaren kan tvingas avstå från att driva rörelsen vidare -
även om detta vid en samlad ekonomisk bedömning vore att föredra -
för att inte försämra läget för borgenärer med företagshypotek. Det
motverkar möjligheterna att rekonstruera företag under konkurs. En
sådan effekt är inte önskvärd.
I de fell då rörelsen fortsätts under konkurs kommer företagshypoteks-
havama i praktiken ofta att få svara för lönekostnaderna. Som Juridiska
fakultetsstyrelsen i Uppsala anför är det svårt att motivera en sådan
ordning. Det gäller särskilt om rörelsen drivs vidare trots att det inte är
ekonomiskt försvarbart.
Regeringens slutsats är - även med beaktande av de skäl som
utredningen i övrigt anfört för förslaget, se bet. s. 326 f. - att förslaget
i sin nuvarande utformning inte för närvarande bör genomföras.
Förändringar i förmånsrättsordningen i den riktning som utredningen
föreslagit bör emellertid studeras vidare. Det bör göras av en ny
utredning. Därvid kan t.ex. den lösning som valts i Finland och som
innebär att borgenärer med säkerhet i företagshypotek får förmånsrätt
för endast en viss kvotdel av fordringen övervägas. Att som några
remissinstanser föreslagit redan nu genomföra en sådan förändring kan
inte komma i fråga. En sådan reform måste föregås av noggrann analys
i en utredning. Frågorna om förmånsrätt för löner och företags-
hypotekets omfattning bör analyseras tillsammans med andra frågor om
förmånsrättsordningen som aktualiserats i bl.a. detta lagstiftningsärende.
I avsnitten 8.7.1 - 8.7.3 behandlas ytterligare några frågor som har
med löneförmånsrätten att göra. I avsnitt 8.7.1 diskuteras om löneför-
månsrätten över huvud taget bör vara kvar och i avsnitt 8.7.2 behandlas
frågan om lönefordringar bör skyddas särskilt i anledning av en
företagsrekonstruktion. I avsnitt 8.7.3 tas några nyligen genomförda
ändringar i löneförmånsrätten och lönegarantin upp till förnyad 126
bedömning. I avsnitten 9.1 och 9.2 behandlas ett par ämnen som har
anknytning till förmånsrätten för företagshypotek, dels frågan om kassa Prop. 1995/96:5
och banktillgodohavanden bör omfattas av företagshypotek och dels
frågan om vad som bör gälla beträffande egendom som under
rekonstruktion trätt i stället för foretagsintecknad egendom.
Regeringens bedömning: Förmånsrätten för skatter och
allmänna avgifter bör inte avskaffas.
Utredningens förslag: Utredningen föreslår att förmånsrätten för
skatter och allmänna avgifter avskaffas (se bet. s. 328 f.).
Remissinstanserna: En bred majoritet av remissinstanserna tillstyrker
utredningens förslag. Avstyrker gör Riksskatteverket, de skattemyndig-
heter som yttrat sig och en kronofogdemyndighet.
Skälen för regeringens förslag: Fordringar avseende skatter och
allmänna avgifter har i dag förmånsrätt enligt 11 § förmånsrättslagen. I
en särskild lag (1971:1072) om formånsberättigade skattefordringar
m.m. anges för vilka skatte- och avgiftsfordringar förmånsrätten gäller.
Sådana fordringar har prioritet efter fordringar med särskild förmånsrätt
men före löne- och pensionsfordringar.
Skatte- och avgiftsfordringarna hade tidigare sämre prioritet än
lönefordringar men flyttades upp i förmånsrättsordningen med verkan
från den 1 januari 1976. Motivet var att det ansågs angeläget att
förstärka förmånsrätten för skattefordringar och att det gavs utrymme
för detta genom att förmånsrätten för löner till följd av en samtidig
höjning av minimibeloppet för den statliga lönegarantin kom att sakna
betydelse för nästan alla löntagare (prop. 1975/76:12 s. 30 och bet. LU
1975/76:5 s. 2).
Som skäl för skatteförmånsrätten har främst anförts (prop. 1970:142
s. 100 och prop. 1971:142 s. 28, jfr prop. 1975:6 s. 136 f.) att staten
inte har samma möjlighet som andra fordringsägare att förhindra att
osäkra fordringar uppkommer. Medan andra borgenärer kan skydda sig
genom att undvika att ge kredit till den vars betalningsförmåga kan
ifrågasättas, kan staten inte välja sina gäldenärer. Därtill kommer att det
ofta förflyter lång tid från skattefordringens uppkomst till dess att
förutsättningar finns för indrivning av fordringen. Staten kan sålunda
inte skydda sig mot gäldenärens insolvens genom att skynda på
betalningen. Även statsfinansiella synpunkter har anförts som skäl för
skatteförmånsrätten.
Skatteförmånsrätten har emellertid ifrågasatts från såväl principiella
som ekonomiska och praktiska synpunkter. Sålunda medverkar den i
viss mån till den dåliga utdelningen i konkurs för oprioriterade ford-
ringar. I en undersökning som utredningen genomfört var utdelningen
till oprioriterade borgenärer genomsnittligt endast ca 3,6 % av ford-
ringsbeloppen. Särskilt drabbas härvid gäldenärsföretagets leverantörer, 127
ofta små och medelstora företag som är känsliga för förluster. Inte
sällan råkar dessa foretag själva i ekonomiska svårigheter genom Prop. 1995/96:5
gäldenärsföretagets konkurs.
Det är svårt att precisera vilka effekter det skulle få för oprioriterade
borgenärer om skatteförmånsrätten avskaffades. Vid ett samtidigt
avskaffande av löneförmånsrätten skulle, enligt utredningen, utdelningen
till oprioriterade borgenärer stiga till ca 9,5 % av fordringsbeloppen.
Om löneförmånsrätten bibehålls i stort sett oförändrad blir förbättringen
klart mindre, eftersom en betydande del av de ”lediga” tillgångarna då
tillfaller löneborgenärema. Denna utdelning kommer i praktiken staten
till godo, eftersom staten förskotterar huvuddelen av lönefordringama
över lönegarantisystemet. Flera remissinstanser, särskilt skattemyndig-
heterna, anför att ett avskaffande av skatteförmånsrätten får endast
marginell betydelse för borgenärer utan förmånsrätt. Utan tvivel skulle
dock den diskuterade ändringen - även utan ett avskaffande av
löneförmånsrätten - i många fall medföra en förbättring för de
oprioriterade fordringshavama.
Det finns inte skäl att anta att ett avskaffande av skatteförmånsrätten
skulle påverka skattemoralen hos företagen i någon nämnvärd utsträck-
ning. Däremot kan man få räkna med, som några remissinstanser
påpekar, att en minskande risk för mannamånsansvar (se 11 kap. 4 §
BrB) medför att näringsidkare i mindre grad än i dag föredrar att betala
skatter framför andra skulder. När det gäller de skatter och avgifter
som arbetsgivaren innehåller med skyldighet att redovisa till staten finns
dock regler om straffansvar och personligt ansvar (se längre fram i
detta avsnitt). Dessa regler förändras inte och torde även fortsätt-
ningsvis medföra att näringsidkare har en benägenhet att prioritera
betalning av sådana fordringar.
Riksskatteverket anför att en slopad skatteförmånsrätt riskerar att
motverka företags möjligheter att klara sig igenom tillfälliga betalnings-
svårigheter. Anledningen är att de exekutiva myndigheterna och beskatt-
ningsmyndighetema enligt verket i högre grad än tidigare kommer att
behöva kräva säkerhet för statens fordringar. Skattemyndigheten i
Stockholms län menar att syftet att få staten att medverka i rekon-
struktioner motverkas av en slopad förmånsrätt. Anledningen är enligt
myndigheten främst att staten måste motarbeta att offentliga ackord
fastställs.
Andra instanser hävdar däremot att ett avskaffande av skatte-
förmånsrätten medför att möjligheterna att genomföra lyckosamma
företagsrekonstruktioner förbättras. En sämre förmånsrätt för staten
borde enligt dessa instanser kunna få till följd att berörda myndigheter
vid uteblivna betalningar snabbt tar initiativ till åtgärder som i
möjligaste mån skyddar statens anspråk. Därvid kan det snabbt bli utrett
om det finns anledning att understödja en rekonstruktion av företaget.
Hittills har staten många gånger kunnat förlita sig på sin förmånsrätt för
att slippa förluster vid insolvens. Det är för närvarande ganska ovanligt
att staten deltar i ackordsuppgörelser som skatteborgenär. Om staten får
sämre förmånsrätt, bör intresset av ackordsuppgörelser öka hävdar
dessa instanser. Detta skulle främja möjligheterna till rekonstruktion av 128
livskraftiga företag.
Det är givet att en försämrad ställning i konkurs för staten medför att Prop. 1995/96:5
myndigheterna får anledning att ingripa tidigare mot företag med
betalningssvårigheter. Till skillnad från bankerna (jfr avsnitt 8.2) kan
staten inte kompensera sig genom att skaffa annan säkerhet i samband
med att fordringen uppkommer. Snabbare ingripanden i problemföretag
är i linje med syftet med de nya reglerna om företagsrekonstruktion och
bör normalt välkomnas. Självfallet är det dock inte bra om regleringen
medför, som bl.a. Riksskatteverket synes mena, att företag i onödan
försätts i konkurs. Det får i och för sig förutsättas att myndigheterna
noggrant överväger vilka åtgärder som bör vidtas när ett företag är i
ekonomiska svårigheter. En samlad bedömning med ledning av
remissvaren ger ändå vid handen att det är osäkert om ett avskaffande
av förmånsrätten för skatter gagnar rekonstruktionsförsök.
Ett skäl för att avskaffa skatteförmånsrätten är att den torde vara till
nackdel för företagens kreditförsöijning. Det gäller särskilt som
förmånsrätten är ”tyst”, dvs. den kommer inte till uttryck genom be-
sittningsförhållande eller inskrivning eller någon annan form av
publicitet. Härigenom är det inte möjligt för kreditgivare att i förväg
veta hur stor andel av tillgångarna i en konkurs som kommer att tas i
anspråk av staten för skattefordringar. Alla kreditgivare som inte har
förmånsrätt före staten måste iaktta särskild försiktighet med hänsyn till
de risker som skatteförmånsrätten medför.
Att märka är vidare att utvecklingen internationellt synes gå mot ett
avskaffande av förmånsrätt för skatter o.d. I Danmark har denna
förmånsrätt för länge sedan tagits bort. Så har förhållandevis nyligen
skett även i Finland, medan förmånsrätten däremot finns kvar i Norge.
Vilken statsfinansiell förlust innebär det om skatteförmånsrätten
avskaffas? Enligt utredningens undersökningar uppbar staten utdelning i
konkurs under åren 1985 - 1991 med mellan 152 och 250 miljoner
kronor per år. Motsvarande siffra för år 1992 var enligt Riks-
skatteverket 335,5 miljoner kronor. År 1993 var motsvarande siffra
441,9 mkr och 1994 var den 619 mkr. I dessa siffror ingår dock inte
bara utdelning för fordringar avseende skatter och avgifter utan även
utdelningar på grund av statens regressrätt enligt lönegarantisystemet.
Utredningen har inte angett någon beräkning av hur stort bortfall för
statskassan som följer av ett avskaffande av skatteförmånsrätten enbart.
Att märka är dock att en del av vad som faller bort för skatter och
avgifter tillfaller lönegarantifonden, och därigenom indirekt staten,
genom regressrätten i lönegarantisystemet. En del tillfaller också staten
som oprioriterad skatteborgenär. Det finns veterligen inte några
beräkningar av vilka belopp som återförs till staten på detta sätt, men i
den mån lönegarantifonden, och därigenom indirekt staten, har regress-
fordringar enligt lönegarantisystemet som inte annars skulle bli betalda
i en viss konkurs, kommer de medel som i dag skulle uppbäras i
utdelning för skattefordringar att fullt ut flyttas över till lönefor-
dringama. Dessa går ju före oprioriterade fordringar. Till den delen gör
staten ingen statsfinansiell förlust över huvud taget.
De undersökningar som utredningen gjort visar att statens förmånsrätt 12‘
för skatter och avgifter i och för sig har liten betydelse för staten vid en
9 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 5
jämförelse med vad som totalt inflyter i form av skatteintäkter. Även i Prop. 1995/96:5
jämförelse med de belopp som totalt inbringas genom skatteindrivning
är de belopp som staten får i utdelning i konkurs ganska små. Det går
dock inte att bortse från det förhållandet att åtminstone i det korta
perspektivet det statsfinansiella nettot vid en slopad förmånsrätt för
staten blir negativt. Detta måste beaktas i ljuset av det statsfinansiella
läget vid den tidpunkt då åtgärden genomförs.
Det finns alltså skäl både för och emot ett avskaffande av
skatteförmånsrätten. Det står öppet och kan diskuteras hur dessa skäl
skall vägas mot varandra. Med hänsyn till det rådande statsfinansiella
läget bör det dock för närvarande inte komma i fråga att genomföra
några förändringar i regelsystemet som får påtagligt negativa kon-
sekvenser för statsfinanserna. Regeringen anser därför att skatte-
förmånsrätten i nuläget bör bibehållas. Detta ställningstagande hindrar
inte att det längre fram kan finnas anledning att på nytt överväga
frågan. Därvid är det av stor vikt att det blir noggrant genomlyst inte
minst vilka effekter en reform skulle få för möjligheterna att genomföra
framgångsrika företagsrekonstruktioner. Det finns skäl att låta en
utredning studera bl.a. denna fråga.
Regeringens förslag: Fordringar som grundas på avtal som
gäldenären med rekonstruktörens samtycke träffat under en
företagsrekonstruktion som föregått konkursen skall vara förenade
med bästa allmänna förmånsrätt.
Utredningens förslag överensstämmeri sak med regeringens (se bet.
s. 337 f.).
Remissinstanserna: Nästan alla remissinstanser tillstyrker förslaget
eller lämnar det utan invändningar.
Skälen för regeringens förslag: De fordringar som har allra bäst
prioritet i en konkurs är de s.k. massafordringama. Gäldenär i dessa
fordringsförhållanden är inte konkursgäldenären utan själva kon-
kursboet. Fordringarna skall betalas innan konkursborgenärema får
betalt över huvud taget. Vissa fordringar mot konkursgäldenären är av
ett sådant slag att de gränsar till massafordringama. De har sålunda ett
nära samband med konkursen. Det rör sig exempelvis om kostnader för
att försätta gäldenären i konkurs, om arvode och kostnadsersättning till
god man enligt ackordslagen och om kostnader för vissa särskilda
åtgärder som vidtagits strax före konkursen och varit till borgenärs-
kollektivets bästa. Sådana fordringar har bästa allmänna förmånsrätt
enligt 10 och 10 a §§ konkurslagen. De får därmed en ställning som
liknar den som massafordringama har.
Förmånsrätten är enligt 10 § begränsad såtillvida att den bara omfattar
belopp som ”med hänsyn till omständigheterna är skäligt”. Förmåns-
130
rätten enligt 10 a §, avseende revisors- och bokföringskostnader före
konkursen, är inte begränsad på det sättet.
I bl.a. Danmark och Finland finns bestämmelser som ger särskild
prioritet i betalningsordningen åt fordringar som uppkommit under
rekonstruktionsförsök efter betalningsinställelse. Syftet är att främja
rekonstruktion av företag utan konkurs. De fordringar som sålunda ges
hög prioritet är bl.a. fordringar avseende avtal som träffats efter
betalningsinställelsen.
Några motsvarande regler finns inte i svensk rätt. Föreskriften i 10 §
förmånsrättslagen om allmän förmånsrätt beträffande ”kostnad för
särskild åtgärd” som vidtagits med godkännande av god man enligt
ackordslagen är försedd med flera förbehåll som minskar dess om-
fattning. Uttrycket ”kostnad för särskild åtgärd” har i motiven angetts
avse sådana åtgärder som exempelvis värdering av gäldenärens rörelse
eller granskning av hans bokföring (se prop. 1970:142 s. 105). Det är
alltså inte fråga om fordringar avseende avtal e.d. efter betalningsin-
ställelsen.
När det nu föreslås en lag om företagsrekonstruktion finns det
anledning att överväga om det även i Sverige bör införas regler om
förmånsrätt för vissa fordringar som grundar sig på avtal som
gäldenären träffat under företagsrekonstruktionen. I det sammanhanget
skall beaktas regeringens förslag om nya regler beträffande inverkan av
beslut om företagsrekonstruktion på gällande avtal (se avsnitt 6.4). Det
föreslås att gäldenären, om rekonstruktören samtycker till det, skall
kunna kräva att avtalet fullföljs även om motparten har rätt att häva det
på grund av dröjsmål som inträffat före beslutet om företagsrekon-
struktion. Om avtalet skall fullföljas trots hävningsrätt, får dock
motparten säkerhet för sina fortsatta prestationer genom att gäldenären
måste fullgöra sina motsvarande prestationer samtidigt eller ställa
godtagbar säkerhet för dem.
De fordringar som i dag ges förmånsrätt enligt 10 § förmånsrättslagen
avser kostnader för nödvändiga eller nyttiga åtgärder i ett läge där
gäldenärens ekonomiska svårigheter har manifesterats. Då kan det inte
förväntas att någon medvetet tar den risk som det innebär att skaffa sig
oprioriterade fordringar mot gäldenären, varför förmånsrätten är
nödvändig för att åtgärderna över huvud taget skall komma till stånd.
Motsvarande intresse av att åtgärder kommer till stånd finns beträffande
fordringar som grundar sig på avtal gäldenären träffat under en
företagsrekonstruktion. Redan av detta skäl är det naturligt att
borgenärer med fordringar som uppkommer efter betalningsinställelsen
intar en särställning i förmånsrättshänseende.
Tiden efter en betalningsinställelse är för företaget ett kritiskt skede i
flera hänseenden. Utsikterna att finansiera en fortsatt drift av verksam-
heten är ofta osäkra, inte minst därför att företaget i det uppkomna läget
normalt har utnyttjat sina möjligheter att ställa säkerhet. För att en
rekonstruktion skall bli lyckosam fordras arbetsro under företags-
rekonstruktionen och förutsättningar för att nödvändiga förändringar
skall kunna genomföras. Det räcker då ofta inte att företaget får
möjlighet att kräva att tidigare ingångna avtal fullföljs. Förutsättningar
Prop. 1995/96:5
131
måste också finnas for att nya avtal skall kunna träffas. Det kan bl.a. Prop. 1995/96:5
behövas nya krediter och vissa ingångna avtal kan behöva
omförhandlas. För att detta skall vara möjligt måste det tillses att
motparter i sådana nya avtal får god säkerhet for de fordringar som
grundar sig på avtalen.
Vanligtvis måste motparters säkerhetsanspråk efter en betalningsin-
ställelse tillgodoses genom att de får kontant betalning eller genom att
säkerhet ställs (jfr förslaget i avsnitt 6.4 angående gällande avtal som
motparten måste fullfölja trots att han har hävningsrätt). Detta kommer
att bli nödvändigt i stor utsträckning även under företagsrekonstruktion.
Emellertid innebär det normalt stora likviditetspåfrestningar för ett
företag under rekonstruktion att behöva betala kontant. Även att ställa
säkerhet är ofta problematiskt. Det underlättar en rekonstruktion
avsevärt om vissa krediter kan erhållas. Även mycket kortfristiga
krediter kan därvid vara av stort värde. Motparter kan ha skäl att
understödja en rekonstruktion genom att ge viss kredit. Möjligheterna
att få sådant understöd ökar betydligt om nytillkomna fordringar är högt
prioriterade för det fäll konkurs inte kan undvikas.
En ändring i förmånsrättsordningen som innebär att nytillkomna
fordringar prioriteras framfor t.ex. företagshypotek ökar alltså det
krisdrabbade företagets möjligheter att finansiera verksamheten och
därmed dess utsikter att rekonstruera den utan konkurs. Som påpekas av
Finansinspektionen och Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK)
medför den också en viss urholkning av företagshypotekets värde.
Denna effekt får enligt regeringens mening accepteras med hänsyn till
de starka skäl som finns för en förmånsrätt för nytillkomna fordringar.
En sådan regel har fått starkt stöd bland remissinstanserna. Flera av
dem anför att regeln är nödvändig för att ett rekonstruktionsförfärande
skall kunna fungera effektivt.
Som utredningen har föreslagit bör det sålunda införas en regel i
förmånsrättslagen om att fordringar som grundar sig på avtal som
gäldenären har träffat under en företagsrekonstruktion har bästa
allmänna förmånsrätt, vilket innebär att sådana fordringar har bättre
förmånsrätt än företagshypotek. Det får ankomma på rekonstruktören att
se till att inte företagshypotekets värde minskar onödigt mycket på
grund av denna förmånsrätt.
Frågan är då: Bör en förmånsrätt for fordringar avseende rekon-
struktionstiden bara gälla för fordringar som grundas på avtal som
träffats under företagsrekonstruktionen? Ett alternativ skulle kunna vara
att i nu diskuterade avtalsförhållanden föreskriva att förmånsrätten
gäller för fordringen i den mån den på ett eller annat sätt avser
rekonstruktionsperioden.
I detta sammanhang finns det återigen skäl att påminna om förslaget
angående tidigare ingångna avtal där hävningsrätt uppkommit för
motparten (se avsnitt 6.4). Enligt förslaget skall gäldenären, om
rekonstruktören samtycker till det, kunna kräva att avtalet fullföljs,
varvid motparten tillförsäkras kontant betalning eller säkerhet för sina
fortsatta prestationer. Den nu diskuterade frågan om förmånsrätt saknar 132
betydelse i sådana fall. Den har bara relevans för sådana tidigare
ingångna avtal där hävningsrätt inte uppkommit eller där gäldenären Prop. 1995/96:5
inte begärt fullföljande av avtalet enligt de särskilda reglerna härom.
I utredningens förslag om förmånsrätt för nytillkomna fordringar
diskuteras inte frågan om förmånsrätten borde begränsas till fordringar
som uppkommit under rekonstruktionsperioden eller om även andra
fordringar borde få förmånsrätt i den mån de avser den aktuella
perioden. Det är något oklart vilken begränsning som utredningen tänkt
sig. Saken berörs i endast två av remissvaren. Juridiska fakultets-
styrelsen vid Uppsala universitet föreslår att inte bara nytillkomna
fordringar får förmånsrätt utan också vissa fordringar som i löpande
avtalsförhållanden intjänas under rekonstruktionstiden, nämligen i de
fall då borgenären på begäran avstått från sin stoppningsrätt eller
hävningsrätt.
Det är knappast tänkbart att ge bästa allmänna förmånsrätt åt alla
fordringar som i någon mening avser eller intjänas under rekon-
struktionstiden. Det skulle innebära förmånsrätt - utan särskild åtgärd
från rekonstruktörens eller borgenärernas sida - for fordringar avseende
exempelvis elektricitet, telefon, lokalhyra och ränta på befintliga
krediter. Även skattefordringar hänförliga till rekonstruktionstiden
skulle bli prioriterade enligt den särskilda regeln. En så vidsträckt
förmånsrätt skulle ge de angivna fordringarna en omotiverat förmånlig
ställning och hota värdet av andra förmånsrätter, t.ex. företagshypotek.
En sådan förmånsrätt är inte heller, såvitt framkommer i utredningen
eller i remissvaren, motiverad för att underlätta rekonstruktion.
Det förslag som framställts av Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala
universitet har regeringen anslutit sig till - något omändrat - i det nyss
refererade förslaget angående behandling av tidigare ingångna avtal där
hävningsrätt uppkommit för motparten (avsnitt 6.4). Regeringen har
därvid funnit att den särskilda regeln inte bör omfatta situationer där
motparten har stoppningsrätt men inte hävningsrätt. Skälet är att
gäldenären ändå torde kunna påfordra fullgörelse, om han ställer
säkerhet för sin egen prestation (61 § köplagen analogt). Vid sidan av
sin rätt att kräva säkerhet har motparten knappast något behov av
förmånsrätt. Och har motparten funnit skäl att utnyttja sin stopp-
ningsrätt, torde han i regel inte nöja sig med förmånsrätt i en eventuell
kommande konkurs. Utnyttjar motparten sin stoppningsrätt, får sålunda
gäldenären tillsammans med rekonstruktören avgöra om prestationen har
sådan betydelse för den fortsatta driften att säkerhet bör ställas. Nöjer
sig motparten med bästa allmänna förmånsrätt, kan i stället det gamla
avtalet sägas upp och ett nytt avtal ingås. Då får motparten förmånsrätt
for sin leveransfordran som för nytillkomna fordringar.
Regeringens slutsats är att den ifrågavarande förmånsrätten i princip
bör gälla för enbart fordringar som grundas på avtal som gäldenären
träffat under rekonstruktionsperioden.
I Insolvensutredningens förslag och i det till Lagrådet remitterade
förslaget angavs att förmånsrätten för nytillkomna fordringar avsåg
fordringar som uppkommit under företagsrekonstruktionen. I det
sammanhanget hävdades att fordringar grundade på avtal vanligen anses 133
uppkomma när avtal träffas samt att detta gäller även fordringar
grundade på sådana avtalsförhållanden - såsom anställningsavtal och Prop. 1995/96:5
hyresavtal - där fordringen tjänas in löpande. Lagrådet har i anledning
därav uttalat: ”Påståendet i remissen att fordringar som grundas på avtal
anses uppkomma när avtalet träffades synes i princip vara riktigt. Man
torde dock inte utan vidare kunna utgå ifrån att bestämmelser av det
slag som nu har berörts genomgående har samma innebörd. Det kan
därför i vissa fall uppkomma fråga när en fordran har uppkommit. Ett
exempel är måhända fordran på lön.” Enligt regeringens mening har
Lagrådets synpunkt i denna del visst fog för sig. Den visar i alla
händelser att frågan om vilka fordringar som skall omfattas av
förmånsrätten måste prövas med beaktande av relevanta omständigheter.
Vad ett juridiskt begrepp ges för innebörd kan sålunda inte vara
avgörande.
Eftersom frågan om när en fordran uppkommer kan vara svår att
besvara generellt är det enligt regeringens mening en fördel om en
lagteknisk lösning kan väljas där man undviker att tala om fordrans
uppkomst som det avgörande momentet. De fordringar som i praktiken
åsyftas är, som tidigare framgått, de som grundas på ett avtal som
gäldenären träffat under företagsrekonstruktionen. Detta bör anges
uttryckligen i bestämmelsen.
Löner underföretagsrekonstruktionen
Det finns anledning att särskilt överväga frågan om förmånsrätt för
löner som intjänas under en företagsrekonstruktion. Den frågan har inte
särskilt diskuterats av utredningen. Endast en remissinstans har berört
den under det ordinarie remissförfarandet. Därjämte har LO-Rättsskydd
AB tagit upp den i ett senare skede (se nedan).
Löner som tjänas in under en pågående företagsrekonstruktion får
antas normalt bli betalda kontant allteftersom de förfaller till betalning.
Eftersom en del arbete normalt är utfört men ännu inte betalt när ett
konkursbeslut fattas, kommer det dock i så gott som alla konkurser som
inträffar om rekonstruktionen misslyckas att finnas lönefordringar som
avser den tid under vilken företagsrekonstruktion pågått. Sådana
fordringar är förenade med allmän förmånsrätt enligt 12 § förmåns-
rättslagen och ersätts enligt bestämmelserna i lönegarantilagen.
Ett problem i sammanhanget är emellertid att löneförmånsrätten är
begränsad. Genom en lagändring, som trätt i kraft den 1 juli 1994
(prop. 1993/94:208, bet. 1993/94:LU34, rskr. 1993/94:394, SFS
1994:639, jfr också prop. 1994/95:180), har förmånsrätten för löner
begränsats så att den bara omfattar fordringar som har förfallit till
betalning under de sista sex månaderna av arbetstagarens anställningstid
hos konkursgäldenären och inte tidigare än tre månader före
konkursansökningen. Därmed kan den anställde ibland drabbas av att
lön som tjänas in under företagsrekonstruktion inte blir betald i
konkursen. Det blir fallet bl.a. om den anställde är berättigad till sex
månaders uppsägningstid och därför inte får någon förmånsrätt alls för
en fordran som han kan ha på lön för tiden före konkurs.
En anställd kan alltså riskera att hans lön under en del av den tid Prop. 1995/96:5
under vilken företagsrekonstruktionen pågått går förlorad. Det kan i
enstaka fell medföra att den anställde väljer att söka sig bort från
företaget eller vägrar arbeta efter beslutet om företagsrekonstruktion.
Det kan i sin tur verka hämmande på möjligheterna att få till stånd en
lyckad rekonstruktion. Om lönefordringar avseende den tid under vilken
företagsrekonstruktionen pågått fick prioritet enligt 10 §
förmånsrättslagen, dvs. före bl.a. företagshypotek, skulle de anställdas
risker minska. Särskilt gäller detta naturligtvis om fordringen dessutom
- som i övrigt gäller beträffande förmånsberättigade lönefordringar upp
till 100 000 kr - betalas över lönegarantin om företaget går i konkurs.
Då förbättras normalt förutsättningarna för att de anställda stannar i
företaget och fortsätter att arbeta, vilket i sin tur ökar möjligheterna för
en lyckosam rekonstruktion.
Emellertid kan i princip samma resonemang föras beträffande övriga
fordringar som hänför sig till ett gällande avtal och som tjänas in under
en företagsrekonstruktion. Det gäller t.ex. hyresfordringar och
fordringar avseende tjänster som utförs av andra än anställda. Att skilja
ut lönerna framstår som principiellt tvivelaktigt även om det i sak kan
motiveras med sociala skäl.
Om rekonstruktionslöner får förmånsrätt enligt 10 §, kommer vidare
sådana fordringar många gånger att ha förmånsrätt enligt två olika
bestämmelser. Detta komplicerar regelsystemet och dess tillämpning.
Härtill kommer att de fordringsbelopp som löntagarna riskerar inte är
särskilt stora. Sällan torde det handla om mer än högst en månadslön.
Enligt regeringens mening bör till följd av det anförda lönefordringar
behandlas på samma sätt som andra fordringar som har sin grund i avtal
som träffats före beslutet om företagsrekonstruktion. De bör alltså inte
vara förenade med bättre förmånsrätt än de har enligt 12 § förmåns-
rättslagen.
Under den fortsatta beredningen av ärendet, särskilt frågan om för-
månsrätt för löner som förfellit före en ansökan företagsrekonstruktion
(se avsnitt 8.7.2), har LO-Rättsskydd AB förespråkat att löner under en
företagsrekonstruktion får förmånsrätt som för nytillkomna fordringar.
LO-Rättsskydd AB har anfört att lönerna under den tid som
företagsrekonstruktionen pågår bör ses som nytillkomna och därför
behandlas som andra fordringar av det slaget, vidare att starka sociala
skäl talar för en sådan förmånsrätt och att riskerna är stora att
arbetstagarna annars går miste om de ifrågavarande lönerna.
Som redan framgått har regeringen förståelse för LO-Rättsskydds
synpunkter. Det är självfallet olyckligt om lönefordringar som
uppkommer under en företagsrekonstruktion går förlorade i en senare
konkurs som inträffar på grund av att rekonstruktionen misslyckas. Som
tidigare sagts bör det dock inte kunna bli fråga om fordringar avseende
mer än högst en månads lön; företagsrekonstruktion är avsedd för
företag som i grunden är friska och det förutsätts att lönerna under
företagsrekonstruktionen kan betalas kontant. Kan detta inte ske bör
företagsrekonstruktionen upphöra. 135
Till de skäl som ovan anförts mot en särbehandling av lönefordringar Prop. 1995/96:5
i nu angivet hänseende kan också läggas att en förmånsrätt alltid är på
andra borgenärers bekostnad. I vissa fåll skulle en förmånsrätt för löner
som för nytillkommna fordringar innebära en märkbar försämring av
särskilt företagshypotekets säkerhetsvärde.
Med hänsyn till det anförda och till att kostnaderna i lönegaranti-
systemet inte bör tillåtas öka, bör som tidigare sagts löner under
företagsrekonstruktion inte ges förmånsrätt som för nytillkomna
fordringar, om inte anställningsavtalet träffats efter beslutet om
företagsrekonstruktion.
Som Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet påpekar kan
en anställd ibland ha rätt att avbryta arbetet enligt allmänna principer
om stoppningsrätt. Det torde gälla om risken är stor för att den
anställde inte får ut sin lön. Avbryter en anställd arbetet får gäldenären
och rekonstruktören bedöma, på samma sätt som när det gäller andra
avtal, om prestationen har sådan betydelse att det finns skäl att ställa
säkerhet för att få den anställde att återgå i arbete.
En ordning som den nu angivna inverkar knappast påtagligt negativt
på rekonstruktionsmöjlighetema. Den anställde torde sällan se till-
räckliga skäl att utöva stoppningsrätt. Han måste väga vad han kan
vinna med att avbryta arbetet mot de förluster han kan göra. Han går
naturligtvis miste om lönen under den tid då han inte arbetar.
Ett likartat problem gäller frågan om löner för tiden före rekon-
struktion bör särbehandlas i förmånsrättshänseende. Den frågan
behandlas i avsnitt 8.7.2.
Vissa frågor om löneförmånsrätten tas upp även i avsnitten 8.7.1 och
8.7.3. Som framgår av redogörelserna där avser regeringen - i samband
med en översyn av förmånsrättsfrågoma - att låta utreda även vissa
frågor som har med lönegarantin att göra. Regeringen föreslår dock i
detta sammanhang inga förändringar beträffande löneförmånsrätten.
Regelns utformning
Som redan anförts anser regeringen att fordringar (inklusive
lönefordringar) som grundas på avtal som gäldenären med
rekonstruktörens samtycke träffat under en företagsrekonstruktion bör
vara förenade med bästa allmänna förmånsrätt. En ändring i förmåns-
rättsordningen i enlighet med detta ställningstagande bör avgränsas så
att dels tillämpningsproblem undviks i möjligaste mån, dels förmåns-
rätten inte blir omotiverat vidsträckt. Ett villkor för förmånsrätten för
nytillkomna fordringar bör därför, som föreslås av utredningen, vara att
fordringen tillkommit med rekonstruktörens samtycke. En remissin-
stans föreslår att det dessutom införs en begränsning - i enlighet med
vad som gäller i dag enligt 10 § förmånsrättslagen - om att fordringsbe-
loppet måste vara skäligt. Med ett krav på rekonstruktörens samtycke
till fordringarna synes dock en sådan begränsningsregel - som försvårar
tillämpningen av bestämmelsen - inte behöva lagfästas.
136
Utredningen har föreslagit att rättshandlingar som ligger till grund for Prop. 1995/96:5
fordringar som sålunda skall omfattas av den nya förmånsrätten enligt
10 § förmånsrättslagen inte skall kunna bli föremål för återvinning
såvida inte rekonstruktören ”uppenbarligen har överskridit sin
befogenhet”. Syftet är främst att undvika praktiska problem för kon-
kursförvaltama och tillsynsmyndigheterna.
Det torde endast sällan komma i fråga att överväga återvinning av de
ifrågavarande rättshandlingarna. Ibland kan dock omständigheterna vara
sådana att återvinning är motiverad enligt någon av reglerna i 4 kap.
konkurslagen utan att för den skull rekonstruktören kan sägas ha up-
penbarligen överskridit sin befogenhet. Då kan det framstå som stötande
om återvinning inte kan ske. Att märka är vidare att det enligt gällande
rätt inte finns något förbud mot återvinning av rättshandlingar som i dag
grundar förmånsrätt enligt 10 § förmånsrättslagen. För vissa sådana
rättshandlingar kunde ett återvinningsförbud i och för sig motiveras på
samma sätt som utredningen gjort beträffande nytillkomna fordringar.
Övervägande skäl talar för att det skall vara möjligt att återvinna även
sådana rättshandlingar som avser fordringar som grundas på avtal som
gäldenären med rekonstruktörens samtycke träffat under den tid en
företagsrekonstruktion har pågått.
Sammanfattningsvis bör det alltså införas en bestämmelse i 10 §
förmånsrättslagen om förmånsrätt för sådana fordringar som grundas på
avtal som gäldenären med rekonstruktörens samtycke träffat efter ett
beslut om företagsrekonstruktion. Därmed avses att fordringen grundas
på avtal som träffas efter beslutet. Rättshandlingar avseende sådana
fordringar bör kunna bli föremål för återvinning i konkurs enligt de
allmänna reglerna härom.
Regeringens förslag: Förmånsrätten för fordringar avseende vissa
revisions- och bokföringskostnader förstärks. Sådana fordringar
ges förmånsrätt före bl.a. fordringar med säkerhet i företags-
hypotek.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens (se bet. s.
403 f.).
Remissinstanserna: De som uttalar sig om förslaget tillstyrker det
eller lämnar det utan invändning.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 10 a § förmånsrättslagen är
vissa fordringar avseende revisorsarbete m.m. som har utförts före
konkurs förenade med allmän förmånsrätt. De fordringar som sålunda
är förmånsberättigade är dels fordringar på ersättning för uppdrag att
fullgöra sådan revision som är föreskriven i lag eller annan författning,
dels fordringar på ersättning för uppdrag som avser upprättande av
räkenskapsmaterial till fullgörande av bokföringsskyldighet som är
föreskriven i sådan ordning. Förmånsrätt gäller bara i den mån
137
ersättningen avser arbete som har utförts de senaste sex månaderna Prop. 1995/96:5
innan konkursansökningen kom in till tingsrätten.
Denna förmånsrätt gäller sedan den 1 januari 1988. När den infördes
motiverades den främst med att det under de senaste åren hade införts
nya krav på revision i företag och att de nya reglerna innebar en
avsevärd utvidgning av de auktoriserade och godkända revisorernas
arbetsfält (prop. 1986/87:90 s. 173 f.). Dessa måste i fortsättningen
anlitas även av mindre företag som kanske inte är solida eller som
kanske inte drivs seriöst. Vidare ställdes ökade krav på revisorernas
insatser i fråga om olika kontrollåtgärder. Sålunda är revisorerna sedan
den 1 januari 1985 skyldiga att kontrollera att aktiebolag fullgjort sin
skyldighet att göra avdrag för preliminär A-skatt och kvarstående skatt,
att bolag i förekommande fall anmälts för momsregistrering, att de
lämnat föreskrivna uppbördsdeklarationer m.m. I sina nya arbets-
uppgifter förväntades revisorerna komma i kontakt med ett större antal
konkurssituationer än dittills. Det betonades att det var angeläget att
revisorn vid ekonomiska svårigheter hos ett företag är aktiv, strävar
efter att rädda företaget från konkurs och eventuellt försöker åstad-
komma någon form av rekonstruktion.
Allt detta förde med sig mer arbete för revisorerna samt nya och
större risker för deras arvodesfordringar. De nya uppgifterna hade
ålagts revisorerna främst i samhällets intresse. Det ansågs därför rimligt
att de kompenserades för de ökade riskerna. Eftersom det inte alltid var
möjligt eller lämpligt för en revisor att begära förskott på sitt arvode
var den lämpligaste lösningen att tillerkänna revisorerna en allmän
förmånsrätt, placerad närmast efter konkursansökningskostnader m.m.
(10 § förmånsrättslagen) och före förmånsrätten för skatter och avgifter
(H §)•
Samtidigt infördes en motsvarande förmånsrätt för fordringar
avseende uppdrag att upprätta räkenskapsmaterial till fullgörande av
bokföringsskyldighet enligt lag. Det motiverades med att konkursför-
valtama fortsättningsvis skulle ha rätt att få tillgång till räkenskaps-
material som en uppdragstagare - t.ex. en bokföringsbyrå - hade
upprättat i gäldenärsföretaget. Det medförde att den rätt att hålla inne
sådana handlingar till säkerhet för betalning för arbetet som uppdrags-
tagaren dittills haft gick förlorad gentemot konkursboet. Det ansågs att
denna säkerhet borde kompenseras med en allmän förmånsrätt.
Till Insolvensutredningen framfördes från revisorshåll önskemål om
ett förbättrat skydd för arvodesfordringar. Det anfördes bl.a. att det
numera ställs stora krav på revisorerna när det gäller arbete i klientföre-
tag som befinner sig i en ekonomisk krissituation och att nuvarande
ordning medför betydande förluster i konkurser. En utredning av
Föreningen Auktoriserade Revisorer FAR vintern 1991/92 visade bl.a.
att de sammanlagda förlusterna för FAR-ledamötemas byråer på grund
av klientkonkurser under det senaste verksamhetsåret varit ca 80
miljoner kronor.
Det som anfördes när den aktuella förmånsrätten infördes äger
alltjämt full giltighet. Revisions- och bokföringsfordringar avseende i 138
lag föreskrivna uppgifter strax före konkurs bör vara högt prioriterade i
konkursen. Som utredningen anför, och som bestyrks av remissyttran-
den från Föreningen Auktoriserade Revisorer FAR och Sveriges
Redovisningskonsulters Förbund, är det befogat att förmånsrätten för de
aktuella fordringarna förstärks. De uppgifter som framkommit rörande
förluster för revisorerna under de senaste åren visar sålunda att riskerna
är for höga. Eftersom revisorernas insatser i krisföretag kan vara av
stor betydelse for möjligheterna att åstadkomma en lyckosam rekon-
struktion, bör en förbättring av prioritetsordningen också inverka
positivt på rekonstruktionsarbetet.
Som utredningen anför är det lämpligt att fordringarna ges företräde
framför särskild förmånsrätt enligt 5 och 8 §§, dvs. förmånsrätt på
grund av hyres- och arrendefordringar, på grund av företagshypotek
samt på grund av utmätning. Det innebär att revisions- och bokfö-
ringsfordringar får samma förmånsrätt som de fordringar i 10 § som har
nära samband med konkursen. Detta framstår som befogat och förslaget
har inte mött några invändningar från remissinstanserna. De aktuella
fordringarna är inte så omfattande att den föreslagna ändringen i
förmånsrättsordningen får några betydande negativa effekter för de
borgenärer vars förmånsrättsläge försämras.
Regeringens förslag: Nya bestämmelser införs i förmåns-
rättslagen och konkurslagen för att klargöra bl.a. hur efterställda
fordringar skall behandlas i samband med ackord.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens (se bet. s.
404 f.).
Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har
inga invändningar mot det.
Skälen för regeringens förslag: Fram till den 1 juli 1979 fanns i
förmånsrättslagen en bestämmelse (19 §) enligt vilken vissa fordringar
hade förmånsrätt efter vanliga oprioriterade fordringar. Det gällde vissa
straffrättsligt grundade fordringar, såsom statens fordran på böter och
viten samt fordringar på grund av förverkande o.d. När regeln
upphävdes fick dessa fordringar behandlas som oprioriterade fordringar
i allmänhet.
Den dåvarande regeln i 19 § förmånsrättslagen uteslöt inte att det
kunde finnas andra fordringar än de i paragrafen nämnda som skulle
efterställas övriga krav i konkurs. I betänkandet Utsökningsrätt IX
(SOU 1969:5) nämnde Lagberedningen några exempel på sådana
fordringar. Ett exempel var förlagsbevis. Med terminologin i 54 § i
1955 års bankrörelselag var detta sådana ”förskrivningar ... som
medföra rätt till betalning först efter utfardarens övriga fordringsägare”.
Vidare nämndes den situationen att intressenter i ett företag med
ekonomiska problem lånar ut pengar till detta och därvid ställer sig efter
de vanliga fordringshavama. Till gruppen efterställda kunde enligt
Prop. 1995/96:5
139
beredningen också hänföras handelsbolagsmans anspråk på arvode och Prop. 1995/96:5
kostnadsersättning mot bolaget. Beredningen fann inte skäl att föreslå
någon reglering i lag av sådana efterställda fordringar (se bet. s. 166
f.). Något förslag lades inte heller fram i propositionen (se prop.
1970:142 s. 140 f.).
Att det kan finnas andra efterställda fordringar än de som nämndes i
19 § förmånsrättslagen klargjordes också när denna regel upphävdes.
Departementschefen uttalade sålunda (prop. 1978/79:40 s. 45) att
upphävandet av 19 § inte borde inverka på ”gällande uppfattning att
andra fordringar än böter, viten och rättsverkansbelopp genom avtal kan
göras efterställda”. Att s.k. efterställningsvillkor har stor praktisk
betydelse framgår av doktrinen (se bl.a. Stefan Lindskog, SvJT 1992 s.
609 f. och SvJT 1993 s. 358 f.).
Det råder alltså ingen tvekan om att det finns fordringar som skall
behandlas som efterställda i konkurs. Vad som kan föranleda problem
med sådana fordringar är främst två saker. För det första kan det
diskuteras vad som gäller mellan flera sådana fordringar inbördes. För
det andra kan man fråga sig hur efterställda krav skall behandlas vid
ackord. Skall de ställas utanför ackordet, eller måste ackordet omfatta
även dem?
När det först gäller frågan om det inbördes förhållandet mellan flera
efterställda fordringar är rättsläget inte helt klart. De fordringar som
räknades upp i den tidigare 19 § ansågs ha lika rätt. Enligt ett uttalande
av Lagberedningen var vidare den rådande rättsuppfattningen att om
inte annat hade avtalats dessa fordringar skulle utgå allra sist, dvs. efter
övriga efterställda fordringar, samt att den inbördes ordningen mellan
flera efterställda civilrättsliga fordringar fick bedömas för varje särskilt
fell (SOU 1969:5 s. 170). Frågan har inte fått någon lösning i
rättspraxis. Som utredningen anför har man dock anledning att utgå från
att de angivna uttalandena speglar gällande rätt, även om en viss
osäkerhet råder. Med tanke på att efterställda fordringar ytterst sällan
får någon utdelning i konkurs, är problemet av nästan enbart teoretiskt
intresse. Något behov av en lagreglering har inte framkommit.
Av större praktisk betydelse är frågan om efterställda fordringars
ställning vid ackord. Som utredningen anför får det anses klart att
sådana fordringar får delta i förhandlingar om offentligt ackord (jfr 12 §
ackordslagen). Ä andra sidan kan inte de efterställda borgenärerna
tillerkännas någon betalning vid ett ackord utan att övriga borgenärer
tillgodosetts fullt ut. De efterställda fordringarna måste därför bringas
att upphöra vid ett ackord där övriga fordringshavare endast får en viss
procentdel av fordringsbeloppet. Kravet på en utdelning om minst
tjugofem procent (11 § andra stycket ackordslagen) avser enligt sin
ordalydelse likaberättigade borgenärer men har antagits gälla även för
efterställda borgenärer (se bet. s. 115 med hänvisningar). En
förutsättning för att ackordet skall komma till stånd är i så fell att
efterställda borgenärer avstår från sina fordringar.
Enligt utredningen är avsaknaden av lagreglering om efterställda
fordringar i ackord ett praktiskt problem. Detta har bekräftats vid 140
remissbehandlingen. Sålunda råder det osäkerhet om hur dessa
fordringar skall behandlas. Det har sagts att vissa lagregler skapar
oklarhet och verkar hindrande på uppgörelser där även efterställda
fordringar skall delta.
Som utredningen anför med stöd av flera remissinstanser är det
befogat med ett förtydligande i lagen på denna punkt. Det är av stor
vikt att oklarhet om hur efterställningsvillkor skall tolkas inte lägger
hinder i vägen for en rekonstruktion. Ett förtydligande bör därför ske
dels i 18 § förmånsrättslagen, dels i konkurslagen och i lagen om
företagsrekonstruktion. Härvid bör klargöras vilken ställning efterställda
fordringar - dvs. fordringar som enligt fordringsavtalet har rätt till
betalning först efter övriga borgenärers fordringar - har vid ackord.
Som utredningen föreslår utan invändningar från remissinstanserna
bör det föreskrivas att en borgenär som har rätt till betalning först efter
gäldenärens övriga borgenärer inte deltar i en omröstning om offentligt
ackord, om inte övriga borgenärer medger det.
Vidare bör lagen innehålla en bestämmelse om att ett festställt ackord
är bindande även för efterställda borgenärer. Därvid bör det klargöras
att dessa borgenärer inte har rätt till den utdelning som ackordet ger
övriga borgenärer. För tydlighets skull bör därför anges i lagen - i
huvudsaklig överensstämmelse med utredningens förslag - att
borgenärer med efterställda fordringar beträffande dessa förlorar sin rätt
till betalning av gäldenären i alla de vanliga ackordsfellen, dvs. när de
oprioriterade borgenärerna inte får fullt betalt för sina fordringar.
Regeringens bedömning: Förmånsrätten för lönefordringar bör
vara kvar.
Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens (se
bet. s. 336 f.).
Remissinstanserna: Två av remissinstanserna anser att löneförmåns-
rätten skall slopas. Ytterligare två anser att saken bör övervägas
noggrannare.
Skälen för regeringens bedömning: Det har från tid till annan gjorts
gällande att systemet med statlig lönegaranti i konkurs gör det onödigt
och omotiverat att behålla förmånsrätten för lönefordringar. Det har
anförts att denna förmånsrätt har förlorat sin roll som skydd för de
anställda, eftersom dessa får ersättning enligt lönegarantireglema och
inte har behov av att dessutom ha förmånsrätt. Kritikerna har menat att
förmånsrätten bara tjänat syftet att ge staten tillbaka en del av vad som
läggs ut på grund av lönegarantin och att detta statsfinansiella intresse
borde vika för intresset att förbättra främst de oprioriterade borgenä-
rernas ställning.
Prop. 1995/96:5
141
Lönegaranti kan utgå endast for löne- och pensionsfordringar som Prop. 1995/96:5
omfettas av förmånsrätt. Det kan därför sägas att lönegarantion och
löneförmånsrätten har samma omfattning utom i ett hänseende.
Lönegarantin är till skillnad från förmånsrätten beloppsbegränsad. Den
övre gränsen är 100 000 kr sedan den 1 juli 1992. Med de senaste
ändringarna (se avsnitt 8.4) omfettar förmånsrätten och därmed också
lönegarantin bara fordringar som har förfallit till betalning under de
sista sex månaderna av arbetstagarens anställningstid hos konkurs-
gäldenären och inte tidigare än tre månader före konkursansökningen.
Reglerna innebär att förmånsrätten i sin nuvarande omfattning i
huvudsak saknar självständig betydelse vid sidan om lönegarantin för
den som inte har högre lön än att sex månadslöner ryms i de 100 000 kr
som utgör beloppsbegränsningen. Men den som har högre lön kan ha
anledning att åberopa förmånsrätten för att i konkursen försöka få ut
belopp som överstiger 100 000 kr.
Löneförmånsrätten ger således vissa löntagare ett ekonomiskt skydd
vid sidan om lönegarantin. Det är en anledning att behålla för-
månsrätten. En annan anledning är att förmånsrättsordningen allmänt
sett bör spegla lagstiftarens uppfattning om i vilken ordning olika
fordringar bör vara prioriterade i konkurs. Denna uppfattning bör slå
igenom även om förmånsrätten, såvitt gäller vilken utdelning olika
borgenärer uppbär i konkurs, främst verkar till förmån för staten.
Lönegarantin bör sålunda betraktas som en ordning för att se till att de
syften som ligger till grund för förmånsrätten förverkligas. Genom
lönegarantisystemet förskotterar staten lönekostnaderna, men avsikten är
inte att staten slutligt skall bära dessa kostnader. Därmed framstår
förmånsrätten för statens regressfordringar som en logisk och naturlig
del av systemet.
Utredningen föreslår att löneförmånsrätten behålls. Remissutfallet ger
stöd för den ståndpunkten.
På grund av det anförda bör löneförmånsrätten behållas.
Regeringens förslag: Har en företagsrekonstruktion föregått en
konkurs, skall arbetstagarna ha ett särskilt skydd för löner som
förfallit till betalning före ansökan om företagsrekonstruktion. Ges
en konkursansökan in inom ett år från det att en företags-
rekonstruktion upphörde, skall förmånsrätten för lön - om det är
förmånligare för arbetstagaren - omfetta fordringar som förfellit
till betalning inom tre månader före beslutet om företagsrekon-
struktion i stället för fordringar som har förfellit till betalning
under samma tid före konkursansökningen. Förmånsrätten för
lönefordringar kan dock aldrig omfetta mer än sammanlagt sex
månader.
142
Skälen för regeringens förslag: Enligt 12 § förmånsrättslagen (se Prop. 1995/96:5
prop. 1993/94:208 s. 23 f. och s. 60 f.) gäller förmånsrätt för
lönefordringar avseende tiden före en konkursansökan endast om
fordringarna har förfallit till betalning under de tre sista månaderna före
konkursansökan. Vidare gäller förmånsrätt bara för fordringar som har
förfallit till betalning under de sista sex månaderna av arbetstagarens
anställning hos konkursgäldenären. Begränsningen till de sista tre
månaderna före konkursen får betydelse vid företagsrekonstruktion på
så sätt att en lönefordran som är obetald när en företagsrekonstruktion
beslutas kan gå förlorad i en eventuellt följande konkurs. Det blir fallet
om företagsrekonstruktionen har pågått så länge att förfellotidpunkten
ligger tidigare än tre månader före konkursutbrottet.
I det föregående (avsnitt 8.4) har vi behandlat frågan om löner som
förfaller under företagsrekonstruktionen bör ges samma förstärkta
förmånsrätt som där föreslås för nytillkomna fordringar. Vi drog där
slutsatsen att övervägande skäl talar mot en sådan förstärkt förmånsrätt.
Det hänger bl.a. samman med att lönefordringar från rekonstruktions-
tiden i de allra flesta fall kommer att vara förenade med löneförmånsrätt
enligt 12 § förmånsrättslagen och därmed även förenade med löne-
garanti.
Om det inte tas in någon regel i lagen om förmånsrätt för löner före
företagsrekonstruktion, kan den omständigheten att det beslutas om
företagsrekonstruktion i stället for konkurs medföra att en arbetstagare
med fordringar från tiden före beslutet förlorar sin förmånsrätt och
därmed möjligheten att få betalt för fordringarna i en konkurs som har
inträffat sedan företagsrekonstruktionen misslyckats. Enligt regeringens
mening är det inte rimligt att löntagarna skall stå utan skydd i samband
med ett rekonstruktionsförsök för sådana fordringar som de skulle ha
fått betalt för, om det i stället hade beslutats om konkurs. Det finns
anledning att i detta hänseende särbehandla lönefordringar jämfört med
t.ex. hyresfordringar med hänsyn till lönefordringamas stora sociala
betydelse men också för att det skulle hämma rekonstruktionsmöjlig-
hetema påtagligt, om en rekonstruktion medförde att löntagarna riskera-
de fordringar som de annars skulle få betalt för.
Det bör därför införas en bestämmelse i förmånsrättslagen som i
angivet hänseende neutraliserar följderna av ett misslyckat rekonstruk-
tionsförsök. Men det bör samtidigt tillses att reglerna inte i nämnvärd
grad ökar kostnaderna för lönegarantin.
Förmånsrätten bör sålunda omfatta även fordringar som har förfallit
till betalning före ansökningen om företagsrekonstruktion. Men den
sammanlagda tid för vilken förmånsrätten gäller bör inte förlängas utan
även fortsättningsvis vara sex månader. Bestämmelsen bör då utformas
så att förmånsrätten gäller lön som har förfallit till betalning omedelbart
före företagsrekonstruktion i stället för lön som har förfallit till
betalning omedelbart före konkursansökningen om det är förmånligare
för arbetstagaren. Förmånsrätten för lön som har förfallit till betalning
omedelbart före företagsrekonstruktion bör därvid omfetta en lika lång
tidsperiod som förmånsrätten för lön som har förfellit till betalning 143
omedelbart före konkurs skulle ha omfettat.
I författningskommentaren anförs ett exempel som illustrerar hur en Prop. 1995/96:5
sådan regel verkar.
Det är ofrånkomligt att en regel av detta slag måste ha någon begräns-
ning vad gäller det tidsmässiga sambandet mellan företagsrekon-
struktionen och en efterföljande konkurs. Det är inte givet vilken tids-
gräns som bör gälla. Under beredningen av ärendet har Kronofogde-
myndigheten i Stockholms län anfört att den i utkastet till
lagrådsremissen av den 27 april 1994 föreslagna tiden, ett år, är alltför
lång och föreslagit ett halvt år. En sådan snäv tidsgräns ger dock enligt
regeringens mening löntagarna ett alltför dåligt skydd, samtidigt som
den i vissa fell kan framkalla konkurser i onödan. I stället bör det
föreskrivas att en konkursansökan skall ha getts in inom ett år från det
att företagsrekonstruktionen upphörde för att löneförmånsrätten skall
kunna utsträckas på det ovan angivna sättet. Följer en konkurs senare är
behovet av en särreglering inte särskilt framträdande.
En regel som den föreslagna torde i praktiken inte nämnvärt påverka
utgifterna för lönegarantin. Visserligen bör den förstärkta löneförmåns-
rätten vara förenad med lönegaranti. Men jämfört med dagsläget upp-
kommer en kostnadsökning bara i de fell då löntagaren har fordringar
från tiden före företagsrekonstruktionen. Denna kostnadsökning torde
mer än väl uppvägas av att lönegarantin inte behöver tas i anspråk i alla
de fell då rekonstruktionsförsöket lyckas eller det i varje fell inte blir
konkurs inom ett år.
Lagrådet har i sitt yttrande av den 8 maj 1995 (se bilaga 7) inte haft
något att invända mot förslaget, men däremot haft synpunkter på
utformningen av lagtexten. Bestämmelsen bör utformas på det sätt som
Lagrådet har föreslagit.
Regeringens bedömning: De av riksdagen beslutade ändring-
arna i löneförmånsrätten och lönegarantin som har trätt i kraft den
1 juli 1994 bör tills vidare stå fest. En mindre ändring genomförs
dock nu på så sätt att tiden för konkursansökan från det att frågan
om en tvistig lönefordran har slutligt avgjorts återställs till sex
månader. Vissa frågor rörande löneförmånsrätten och lönegarantin
skall dock beredas vidare i särskild ordning.
Skälen för regeringens bedömning: Som tidigare nämnts (se
avsnitten 9.2 och 9.4) har riksdagen beslutat om ändringar i lönegaranti-
systemet som gäller från och med den 1 juli 1994 (prop. 1993/94:208,
bet. 1993/94:LU34, rskr. 1993/94:394, SFS 1994:639). Sålunda har
löneförmånsrätten och därmed omfattningen av lönegarantin inskränkts
i olika hänseenden. På några punkter har emellertid riksdagen, genom
godkännande av Lagutskottets betänkande, uttalat att reformen av löne-
garantireglema bör övervägas på nytt i samband med beredningen av
144
förslaget om ett företagsrekonstruktionsförferande (bet. 1993/94:LU34
s. 11, 13, 15, 16 och 17).
I sitt betänkande hänvisar lagutskottet till ett yttrande av arbets-
marknadsutskottet (bilaga 2 till bet. 1993/94:LU34) och anför dels att
ändringarna i lönegarantisystemet förändrar förutsättningarna för
företagsrekonstruktion enligt Insolvensutredningens förslag, dels att
lönegarantifrågor bör övervägas i sammanhang med olika spörsmål om
företagsrekonstruktion. Utskottet understryker att lönegarantins koppling
till förmånsrätten bör behållas (bet. s. 11).
Regeringen har den 23 mars 1995 till riksdagen överlämnat en
proposition där det föreslås att en av de regler som infördes den 1 juli
1994, 9 a § lönegarantilagen (1992:497) ändras. Förslaget innebär att
det blir möjligt att i vissa hänseenden ta hänsyn till omständigheterna i
det enskilda fellet när det skall avgöras om ersättning skall betalas ut
enligt lönegarantilagen. Riksdagen har antagit regeringens förslag och
ändringen trädde i kraft den 1 juli 1995 (prop. 1994/95:180, bet.
1994/95:LU30, rskr. 1994/95:380, SFS 1995:675).
Prop. 1995/96:5
Tidsmässig begränsning av löneförmånsrätten och lönegarantin
Enligt den nya bestämmelsen omfettar förmånsrätten från och med den
1 juli 1994 endast lönefordringar som har förfellit till betalning under
de sista sex månaderna av arbetstagarens anställningstid hos konkurs-
gäldenären och inte tidigare än tre månader före konkursansökningen.
Som skäl för de beslutade ändringarna anfördes främst (prop.
1993/94:208 s. 14 f., jfr bet. 1993/94:LU34 s. 7), att utgifterna för
lönegarantifonden måste nedbringas och att en begränsning i löne-
garantin försvårar s.k. handel med lönegaranti. Härmed avses att löne-
garantin utnyttjas vid försäljning av konkursboet på så sätt att de
anställda under sin uppsägningstid utför arbete för förvärvaren av
konkursboet för lägre lön än normalt så länge de är berättigade till
lönegaranti.
Som Lagutskottet anför bör lönegarantifrågoma ses i samband med
nya bestämmelser om företagsrekonstruktion. Som utskottet också
påpekar ändras förutsättningarna för företagsrekonstruktion på grund av
de genomförda ändringarna i lönegarantisystemet. Det sker främst där-
igenom att ett försämrat skydd för de anställda i konkurs kan medföra
att de anställda lämnar företaget tidigare än som annars skulle ha skett
(jfr avsnitt 8.4). Det kan försvåra en rekonstruktion.
I övrigt synes utskottet i sin bedömning ha utgått från Insolvensutred-
ningens förslag om att s.k. produktiva löner skall ha förmånsrätt
framför företagshypotek. En sådan reform skulle förstärka ekonomin i
lönegarantisystemet och försvåra handel med lönegaranti. Det skulle
kunna minska behovet av ytterligare åtgärder med den inriktningen.
Regeringen har emellertid (avsnitt 8.2) kommit fram till att det angivna
förslaget till ändring i förmånsrättsordningen för närvarande inte bör
genomföras. Det betyder att de skäl som anfördes i prop. 1993/94:208
10 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 5
för en begränsning i lönegarantisystemet i allt väsentligt kvarstår även Prop. 1995/96:5
sedan en lag om företagsrekonstruktion införts.
I utskottets betänkande understryks (s. 11) vikten av att konkursför-
valtarens respektive tillsynsmyndighetens roller när det gäller frågor om
användning av lönegarantin belyses. Det kommer att ske i samband med
en pågående genomgång i Justitiedepartementet av vissa konkursrättsliga
frågor.
Lagutskottet pekar (s. 13) på ett särskilt problem som hänger samman
med att löneförmånsrätten inte omfattar lönefordringar som förfallit till
betalning tidigare än tre månader innan konkursansökningen gjordes.
Ibland kan praktiska svårigheter medföra att det dröjer förhållandevis
lång tid innan en konkursansökan kan göras. Det kan bero exempelvis
på att det är svårt att delge arbetsgivaren en uppmaning att betala
förfallna lönefordringar eller på att handläggningen av en ansökan om
betalningsföreläggande eller ett utmätningsförfarande drar ut på tiden.
Det kan i sin tur leda till att arbetstagarna inte får betalt för sin fordran
på lön genom lönegarantin. Utskottet förutsätter att denna konsekvens
blir belyst i ärendet om företagsrekonstruktion (bet. 1993/94:LU34 s.
13).
Som anförs i prop. 1993/94:208 Förändringar i lönegarantisystemet
visar undersökningar att ca 90 procent av lönefordringama i konkurser
förfallit under de senaste tre månaderna före konkursansökningen. Den
gjorda inskränkningen drabbar alltså förhållandevis få fordringar. Den
nya tidsgränsen kan vidare antas medföra att domstolar och myndigheter
skyndar på de ifrågavarande förfarandena på ett sådant sätt att tremåna-
dersgränsen inte överskrids annat än undantagsvis. Som vi redan har
anfört (avsnitt 8.7.2) bör regeln om tremånadersgränsen ändras för
sådana fall då en företagsrekonstruktion har misslyckats viss tid före
konkursen. Bortsett från detta är det inte otänkbart att den angivna
tremånadersfristen är för kort. Det måste dock övervägas ytterligare
tillsammans med andra frågor rörande löneförmånsrätt och lönegaranti.
Redan nu bör dock en justering göras när det gäller tidsgränserna för
löneförmånsrätten. Efter 1994 års ändringar gäller att om en
lönefordring har varit föremål för en tvist omfattas den under vissa
förutsättningar av förmånsrätt om konkursansökan görs inom tre
månader från det att tvisten slutligt har avgjorts. Regeln har utsatts för
kritik från arbetstagarhåll varvid det har framhållits att tre månade
ribland kan vara en för kort tid för att atbetstagaren skall kunna ge in
en konkursansökan. Denna tidsfrist bör nu återställas till sex månader i
enlighet med vad som gällde för dessa fordringar före den 1 juli 1994.
Semesterlön och semesterersättning
Enligt tidigare gällande regler omfattade löneförmånsrätten när det
gäller semesterlön och semesterersättning som tjänats in före
konkursansökningen vad som står inne för det löpande och de två
föregående intjänandeåren samt ersättning för all semester som den
anställde sparat enligt de särskilda reglerna härom. De nyligen genom-
förda ändringarna avseende förmånsrätten innebär på denna punkt att Prop. 1995/96:5
förmånsrätten begränsas till vad som står inne av semesterlön och
semesterersättning för det löpande och närmast föregående intjänande-
året. Därmed begränsas förmånsrätten även for sparad semester.
I sitt betänkande uttrycker lagutskottet tveksamhet till förslaget såvitt
avser begränsningen av förmånsrätten när det gäller ersättning för
sparad semester (bet. s. 15). Med hänsyn till kravet på besparingar i
lönegarantisystemet borde visserligen, enligt utskottet, förmånsrätten
tills vidare begränsas även för sådana fordringar. Utskottet utgår
emellertid från att också denna fråga övervägs på nytt vid en samlad
översyn av rekonstruktions- och förmånsrättsfrågoma.
Tveksamheten i fråga om sparad semester hänför sig till den om-
ständigheten att arbetstagare kan anse sig böra avstå från möjligheten att
spara semester på grund av risken att kravet vid en konkurs inte
kommer att omfattas av förmånsrätt och lönegaranti. Regeringen har
förståelse för att detta kan uppfattas som en oönskad effekt av lagänd-
ringen. Regeringen avser därför att överväga även denna fråga i
samband med att andra frågor rörande lönegarantin övervägs.
Delägares förmånsrätt
Före den 1 juli 1994 gällde att en arbetstagare som själv eller
tillsammans med någon närstående ägde en väsentlig andel i företaget,
och som hade ett väsentligt inflytande över dess verksamhet, inte fick
förmånsrätt för sin fordran på lön eller pension. Detsamma gällde om
arbetstagaren visserligen inte ägde någon andel men hans närståendes
andel var väsentlig. Den ändring som genomförts i denna del innebär att
en arbetstagare som själv eller tillsammans med närstående har ägt
minst en femtedel av ett företag senare än sex månader före konkurs-
ansökningen inte skall ha förmånsrätt för sina löne- och pensions-
fordringar. Detsamma skall gälla när andelen har ägts av en närstående
till arbetstagaren. Förmånsrätten faller bort även om arbetstagaren inte
haft något väsentligt inflytande över företagets verksamhet.
Lagutskottet anför, med hänvisning till Arbetsmarknadsutskottets
yttrande, att det kan finnas anledning att närmare överväga av-
gränsningen av den minsta ägarandel som utesluter förmånsrätt samt de
närståendes ställning (bet. 1993/94:LU34 s. 16 och 37). Utskottet utgår
från att även de frågorna övervägs på nytt i ärendet om företags-
rekonstruktion.
I sitt yttrande uttalar Arbetsmarknadsutskottet tveksamhet mot att
redan ett så begränsat delägande som en femtedel av företaget skulle
utesluta förmånsrätt och lönegaranti. Tveksamheten gäller, enligt ut-
skottet, särskilt som frågan om inflytandet över verksamheten inte
längre skall ha någon betydelse. Enligt utskottet kan man särskilt
ifrågasätta regeln när det gäller anställda anhöriga som inte själva äger
någon del i företaget. För sådana fall kan regeln enligt utskottets
mening få väl långtgående konsekvenser. Utskottet noterar också att det
147
inte finns något motsvarande undantag i socialavgiftslagen beträffande Prop. 1995/96:5
arbetsgivares skyldighet att erlägga lönegarantiavgift.
Skälen för det förslag som ledde fram till den ifrågavarande
lagändringen framgår av prop. 1993/94:208 s. 39 f. Ett viktigt skäl var
den osäkerhet i tillämpningen som funnits med den tidigare regeln, som
byggde på det opreciserade rekvisitet ”ägde väsentlig andel i företaget”.
Ett annat skäl var att det innehåll som bestämmelsen kommit att få i
rättspraxis innebar en relativt generös förmånsrätt för den kategori av
arbetstagare som både äger och leder företag. Enligt propositionen får
redan den som äger 20 procent av ett företag anses ha ett sådant
intresse i och inflytande över verksamheten att han inte bör ha
förmånsrätt eller åtnjuta lönegaranti för sin löne- eller pensionsfordran
mot företaget. Vidare pekades på behovet av att begränsa kostnaderna
för lönegarantin.
I propositionen berördes problemet att regeln kunde komma att drabba
hårt t.ex. en familjemedlem med endast en underordnad befattning i
företaget. Enligt propositionen skiljer sig emellertid situationen för den
som själv eller tillsammans med en närstående äger en femtedel av
företaget på ett avgörande sätt från situationen för den som endast är
anställd. Enligt propositionen torde det också ligga i sakens natur att
anställningsförhållandena för en arbetstagare som arbetar i ett företag
som delvis ägs av honom själv eller nära släktingar till honom sällan är
helt jämförbara med vad som gäller för andra anställda.
Med hänsyn till vad som uttalats under riksdagsbehandlingen finns det
emellertid skäl att på nytt överväga även denna regel. Det bör ske i
samband med att andra frågor angående löneförmånsrätten utreds.
Sedan lagändringen trädde i kraft har det kommit att ifrågasättas om
de nya bestämmelserna strider mot EG-direktivet om tillnärmning av
medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagarna vid
arbetsgivarens insolvens (80/987/EEG). Frågan är föremål för prövning
i ett antal mål där talan har väckts mot staten. Bakgrunden till den
uppkomna situationen är följande. Direktivets artikel 1 (2) medger att
medlemsstaterna utesluter från direktivets tillämpningsområde fordringar
från vissa kategorier av arbetstagare på grund av den speciella arten av
arbetstagarens anställningsavtal eller anställningsförhållanden. Enligt
samma artikel skall de kategorier av arbetstagare som undantas framgå
av en bilaga till direktivet. I bilaga I till anslutningsakten avseende
Sveriges medlemsskap i Europeiska unionen har tagits in en anpassning
till de svenska reglerna om delägares och andra närståendes förmånsrätt
för sina lönefordringar i arbetsgivarens konkurs (SFS 1994:1501 s.
2238-2239). Anpassningen avser den lydelse reglerna hade vid tiden för
undertecknandet av anslutningsakten, som skedde den 24 juni 1994.
Regeringen har initierat att kontakt tas med Europeiska gemenskapens
kommission för att ändra anpassningen så att den bättre stämmer
överens med den regel om delägares förmånsrätt som trädde i kraft den
1 juli 1994.
148
Karensregel för att förhindra missbruk av lönegarantin Prop.
För att stävja missbruk av lönegarantin infördes den 1 juli 1994 en
karensregel i lönegarantilagen. Den innebär att en arbetstagare kan få
lönefordringar som uppstår i en viss verksamhet ersatta genom
lönegarantin i princip endast en gång under en tidsperiod på två år. Ett
undantag gäller for det fell att anställningen i vilken de senaste löne-
fordringama uppkommit har anvisats av en offentlig arbetsförmedling. I
sådana fell gäller garantin som vanligt. Genom en lagändring som
trädde i kraft den 1 juli 1995 har bestämmelsen mjukats upp genom att
ytterligare ett undantag införts (prop. 1994/95:180, bet. 1994/95:LU30,
rskr. 1994/95:380, SFS 1995:975).
Vid behandlingen av det ursprungliga förslaget (prop. 1993/94:208)
godtog riksdagen regeringens förslag men hade vissa invändningar och
förutsatte att regeln i vissa hänseenden skulle övervägas på nytt i
ärendet om företagsrekonstruktion (bet. 1993/94:LU34 s. 16 f.). Som
framgår har regeln redan setts över och ändrats. Även i det ärendet
underströk dock riksdagens lagutskott behovet av att missbruksreglema
i lönegarantilagen övervägs ytterligare, bl.a. med hänsyn till
EG-direktivet 80/987 om skydd för arbetstagarna vid arbetsgivarens
insolvens. Utskottet förutsatte att så sker i samband med den utredning
om arbetstagarnas löneskydd vid arbetsgivarens konkurs som regeringen
aviserade i propositionen (se bet. 1994/95 :LU30 s. 4 f. och prop.
1994/95:180 s. 4).
Orsakerna till att karensregeln infördes framgår av prop. 1993/94:208
s. 45 f. Lönegarantisystemet har under senare år kritiserats framför allt
från den utgångspunkten att garantin påverkar konkurrensen negativt.
Som exempel på detta har anförts att det förekommer att en verksamhet
inom en tidsperiod av några få år går i konkurs ett flertal gånger och
efter varje konkurs rekonstrueras på nytt med i huvudsak samma
rörelseinriktning. Kritiken har gått ut på att rekonstruktionerna har skett
med hjälp av lönegarantin. Man har menat att förfaranden av detta slag
snedvrider konkurrensen genom att de ifrågavarande företagen genom
lönegarantin tillgodogör sig en återkommande subvention av sina
lönekostnader. Det har också sagts att sådana upprepade rekon-
struktioner av på sikt inte livskraftiga företag bidrar till en över-
etablering inom branschen, eventuellt med konkurser för andra foretag
inom samma verksamhetsområde som följd.
Såväl i riksdagen som i andra sammanhang har flera gånger efterlysts
åtgärder för att förfaranden av här berört slag skall stävjas (se bl.a. bet.
1991/92:LU37 s. 20). Det står också utom tvivel att de beskrivna
förfarandena medför att konkurrensen snedvrids. Om en rörelse inom
några få år går i konkurs flera gånger och rekonstrueras vaije gång med
i huvudsak samma personal, som får sina lönefordringar ersatta genom
lönegarantin, måste det påverka konkurrenssituationen för andra företag
i branschen negativt.
Som konstaterats i prop. 1993/94:208 s. 45 kan det angivna sättet att
använda lönegarantin inte förhindras utan att de arbetstagare som
arbetar i de ifrågavarande verksamheterna berörs. Lönegarantin är
1995/96:5
149
primärt en ersättning till arbetstagare. Eftersträvar man att denna Prop. 1995/96:5
ersättning inte skall kunna komma till användning i vissa fell, måste
därför arbetstagarnas rätt till garantiersättning i de fellen inskränkas.
I sammanhanget bör nämnas att både Norge och Finland har
karensregler i lönegarantisystemet. Där är karenstiden tre år. Den
svenska regeln är i detta avseende mindre sträng genom den kortare
karenstiden.
Det förtjänar också påpekas att löntagarna har förmånsrätt för sina
lönefordringar även i de fell då karensregeln hindrar utbetalning från
lönegarantin.
Enligt Lagutskottet synes det oklart hur karensregeln slår i det fellet
att företagsrekonstruktionen är seriös. Självfallet är karensregelns syfte
inte att hindra seriösa rekonstruktioner av företag (se prop. 1993/94:208
s. 47). Som framgår av det följande har regeln numera också fått en
lydelse som innebär att en misslyckad rekonstruktion inte behöver
drabba arbetstagaren.
Lagutskottet lyfter också fram frågan hur karensregeln förhåller sig
till anställningsskyddslagens regler om företrädesrätt till återanställning.
Enligt Lagutskottets mening kan det även finnas skäl att, i linje med vad
Arbetsmarknadsutskottet har anfört i sitt yttrande, på nytt överväga
utformningen av undantaget från karensregeln i de fell arbetstagaren har
anvisats anställningen av en offentlig arbetsförmedling.
Enligt 25 § lagen om anställningsskydd (1982:80) har en arbetstagare
som har sagts upp från sin anställning på grund av arbetsbrist under
vissa förutsättningar företrädesrätt till återanställning i den verksamhet
där han tidigare varit sysselsatt. Företrädesrätten gäller under tiden från
uppsägningen till ett år efter det att anställningen upphörde. Om
företaget eller den del av företaget där verksamhet bedrivs under denna
tid har övergått till en ny arbetsgivare, gäller företrädesrätten mot den
nya arbetsgivaren.
Dessa regler har ansetts innebära bl.a. att en arbetstagare som har
varit anställd vid ett konkursdrabbat företag har företrädesrätt till en ny
anställning hos en arbetsgivare som efter konkursen övertar företagets
rörelse (AD 1976 nr 18). Är övriga villkor uppfyllda, har en
arbetstagare som sägs upp från sin anställning efter en konkurs sålunda
regelmässigt företrädesrätt till återanställning, om verksamheten
rekonstrueras efter konkurs.
För att karensregeln skall kunna få någon effekt måste den omfetta
även situationer där arbetstagaren innehar sin anställning till följd av
reglerna om företrädesrätt. Det tigger knappast någon motsättning i
detta. Reglerna om företrädesrätt i LAS och reglerna om lönegaranti
har olika syften, även om båda har tillkommit i avsikt att öka
tryggheten för arbetstagarna. Lönegarantins syfte är att garantera
arbetstagarnas lönefordringar vid konkurs, medan LAS-reglema syftar
till rättvisa och trygghet vid återanställning. Den trygghet som LAS ger
bör däremot inte åtföljas av en ovillkorlig statlig garanti avseende
betalning av lönefordringar även i de fell verksamheten inte bär sig.
I Arbetsmarknadsutskottets yttrande (bet. 1993/94:LU34 bilaga 2 150
s. 37), vartill Lagutskottet hänvisar, ifrågasätts om kravet på att
anställningen skall vara anvisad av den offentliga arbetsförmedlingen Prop. 1995/96:5
kan undvaras i de fall då arbetstagaren har företrädesrätt till åter-
anställning. Arbetsmarknadsutskottet menar att föreskriften kan innebära
en onödig byråkrati i dessa fall. Som framgår av vad som har anförts
tidigare skulle emellertid karensregeln bli i det närmaste verkningslös
om den sätts ur spel i alla fall då arbetstagaren har företrädesrätt till
anställning. Omgången att låta återanställningar till följd av före-
trädesrätt gå vägen via en anvisning av arbetsförmedlingen bör ställas
mot de skador på konkurrensen som den tidigare ordningen innebar.
Enligt regeringens mening bör då denna omgång kunna godtas och
normalt utgöra ett krav för ersättning över lönegarantin.
Som Lagutskottet framhöll i sitt betänkande 1994/95:LU34 medgav
karensregelns ursprungliga lydelse inte att man beaktade omständig-
heterna i det enskilda fallet. Det bör i detta sammanhang omnämnas att
karensregeln i dess lydelse före den 1 juli 1995 har varit föremål för
EFTA-domstolens prövning (mål El/95). Domstolen fann att artikel 10
a i direktivet 80/987 om löneskydd vid arbetsgivares insolvens hindrade
en regel som innebar att en arbetstagare inte har rätt till garanti-
ersättning om han inom två år före konkursbeslutet har beviljats
ersättning genom garantin för en fordran som har uppstått i huvud-
sakligen samma verksamhet. En möjlighet till flexibel tillämpning har
införts genom den nyligen genomförda uppmjukningen av bestäm-
melsen. Ändringen innebär att det vid regelns tillämpning blir möjligt
att ta större hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Undantag
från regelns tillämpning medges sålunda, förutom för fall då anställ-
ningen har anvisats av den offentliga arbetsförmedlingen, även för fall
där det finns särskilda skäl för det. Enligt propositionen kan sådana skäl
anses föreligga bl.a. när det rent faktiskt har varit svårt för arbets-
tagaren att vid tiden för rekonstruktionen eller därefter finna annan
sysselsättning och likaså när det framstår som orimligt att arbetstagaren
skall drabbas av den misslyckade rekonstruktionen. Särskilda skäl kan
även anses föreligga med hänsyn till garantins ekonomiska betydelse för
arbetstagaren. I sin nya lydelse synes regeln fylla sitt ändamål samtidigt
som lönegarantireglemas syfte att skydda arbetstagaren vid arbets-
givarens konkurs tillgodoses i rimlig utsträckning även i de ifråga-
varande situationerna.
Regeringens bedömning: Några andra ändringar bör inte nu
göras i förmånsrättsordningen. Det betyder bl.a. att det inte bör
införas någon ny förmånsrätt för fordringar avseende royalty, inte
heller för fordringar avseende avgifter till företagshälsovård.
Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens (se
betänkandet s. 404).
151
Remissinstanserna: Ingen uttalar sig om royaltyfordringar eller Prop. 1995/96:5
fordringar för företagshälsovård. Flera remissinstanser har egna förslag
om andra ändringar i förmånsrättsordningen.
Skälen för regeringens bedömning: Utredningen har enligt sina
direktiv haft att överväga vissa frågor om inrättande av nya förmåns-
rätter. Det gäller fordringar avseende royalty och fordringar avseende
avgifter till företagshälsovård. Vidare har myndigheter och orga-
nisationer fört fram ett antal förslag rörande förmånsrättsordningen. Det
har skett i samband med remissbehandlingen av betänkandet men också
i särskilda skrivelser till Justitiedepartementet.
Fordringar avseende royalty
I olika sammanhang har gjorts gällande att författares och andra
jämställda rättsinnehavares anspråk på royalty borde ha samma ställning
i konkurs som lönefordringar. Riksdagen behandlade frågan under
riksmötet 1980/81 med anledning av en motion (1980/81:893) om
förmånsrätt för royaltyfordringar. I motionen anfördes att författarna,
vars situation enligt motionärerna närmast var att jämföra med de
anställdas, stod utan ekonomiskt skydd i ett förlags konkurs.
Lagutskottet inhämtade yttranden över motionen. I sitt betänkande
(LU 1981/82:3) anförde utskottet att en författares ställning gentemot
förlaget skiljer sig från vad som normalt gäller mellan borgenärer och
gäldenärer i näringsverksamhet. Författaren kunde, enligt utskottet,
snarast jämställas med en förlagsanställd. Det fanns därför skäl att ge
förmånsrätt för upplupen royalty. Därvid erinrade utskottet om att det
även finns andra grupper på det upphovsrättsliga området som får
ersättning för sina prestationer på motsvarande sätt som författarna,
t.ex. fotografer och illustratörer. Även för dessa grupper ansåg utskottet
att förmånsrätt för upplupen royalty kunde vara motiverad. Dock
menade utskottet att en ändring av förmånsrättsordningen inte borde
göras utan en närmare utredning och förordade att en sådan kom till
stånd. Detta blev även riksdagens ståndpunkt (rskr. 1981/82:6).
Utredningen anför att de ändamål som ligger bakom förslaget om en
ny lag om företagsrekonstruktion, särskilt strävandena att stärka de
oprioriterade borgenärernas ställning, inte låter sig väl förena med en
utökning av antalet allmänna förmånsrätter. Utredningen framhåller
vidare att reformarbetet på området i utlandet under senare tid präglats
av en restriktiv inställning till förekomsten av allmänna förmånsrätter.
Mot bl.a. den bakgrunden finner utredningen inte skäl att föreslå
inrättande av en ny förmånsrätt för dessa borgenärer.
Regeringen delar utredningens uppfattning att det finns skäl att vara
restriktiv när det gäller att inrätta nya allmänna förmånsrätter. Mot den
bakgrunden bör det inte nu införas någon förmånsrätt för royalty-
fordringar.
152
Fordringar avseende avgifter till företagshälsovård Prop.
Efter ett riksdagsbeslut (rskr. 1988/89:130) överlämnades till
Insolvensutredningen att överväga frågan om förmånsrätt för fordringar
avseende avgifter till företagshälsovården. Till grund för riksdagens
beslut låg en motion om sådan förmånsrätt (1988/89:L301) samt
Lagutskottets betänkande 1988/89:LU20.
Motionärerna framhöll att företag som drivs vidare under konkurs har
rätt att anlita företagshälsovårdens tjänster, varvid emellertid före-
tagshälsovårdens ersättningskrav ofta utgör en osäker fordran som
oprioriterad i konkursen. Därför kunde, enligt motionärerna, före-
tagshälsovården vara mindre benägen till insatser i konkursföretag,
något som enligt motionärerna är särskilt olyckligt med hänsyn till att
de anställda i konkursföretag ofta är psykiskt pressade.
Utskottet konstaterade att det av motionärerna aktualiserade problemet
kunde uppkomma när det företag som drabbats av konkurs anlitat någon
utomstående för att ombesöija företagshälsovården. I sådana fall saknar
fordringarna för den meddelade vården förmånsrätt på samma sätt som
andra krav mot företaget för levererade varor och tjänster. Utskottet
underströk att den som ombesöijer företagshälsovården har möjlighet att
skydda sina anspråk på ersättning för vård som tillhandahålls efter
konkursen genom att träffa ett nytt avtal med konkursboet. Anspråk på
ersättning för vård därefter blir då massafordran och skall betalas före
konkursfordringarna. Frågan var emellertid, enligt utskottet, av sådan
beskaffenhet att den förtjänade att övervägas ytterligare.
Enligt regeringens mening finns det inte tillräcklig anledning att i
konkurs särbehandla den som tillhandahåller företagshälsovård. Denne
löper samma risker i konkurs och har samma möjligheter att skydda sig
efter att ett kundföretag gått i konkurs som andra leverantörer.
Regeringen delar därför utredningens uppfattning att det inte finns skäl
att införa en allmän förmånsrätt för fordringar avseende avgifter till
företagshälsovården.
Övrigt
Flera remissinstanser har egna förslag om ändringar i förmånsrättsord-
ningen. Sålunda föreslår Företagarnas Riksorganisation en ordning
enligt vilken leverantörer bl.a. skulle få förmånsrätt för sina fordringar
motsvarande en viss del av företagshypotekets värde. Fastighetsägarför-
bundet föreslår en förstärkt förmånsrätt för hyresfordringar. Juridiska
fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet anser att det bör övervägas att
göra fordringar avseende löner och hyra under konkurs till massafor-
dringar. Förslag framförs också om ett avskaffande av hyresförmåns-
rätten och om en ny allmän förmånsrätt for ”produktiva leveranser”,
varmed enligt förslaget avses leveranser viss kortare tid före ett
konkursutbrott.
Regeringen anser att det inte nu bör genomföras några ytterligare
förändringar i förmånsrättslagen. Som redan har nämnts bör i stället
förmånsrättsfrågoma bli föremål för utredning.
1995/96:5
153
Regeringens bedömning: Kassamedel, banktillgodohavanden
och liknande tillgångar skall inte heller i fortsättningen omfattas
av företagshypotek.
Utredningens bedömning överenstämmer med regeringens (bet. s.
398 f.).
Remissinstanserna: Det görs få invändningar mot utredningens
bedömning. Statens jordbruksverk och Stockholms handelskammare
anser dock att kassamedel och banktillgodohavanden bör omfattas av
företagshypotek. Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet har
samma uppfattning men anser att säkerheten samtidigt bör begränsas till
en viss andel av hypoteksunderlaget.
Skälen för regeringens förslag: Företagshypotek är till skillnad från
panträtt inte knutet till viss bestämd egendom utan omfattar ett
egendomskollektiv, ”näringsidkarens lösa egendom i den mån egen-
domen hör till den intecknade verksamheten” (2 kap. 1 § första stycket
lagen [1984:649] om företagshypotek). En del av den lösa egendomen
undantas dock. Sålunda görs undantag för bl.a. ”kassa- och bank-
tillgodohavanden, aktier, andra bevis om delaktighet i bolag, obliga-
tioner, förlagsbevis och liknande skuldebrev avsedda för allmän
omsättning samt andelar i aktiefonder” (2 kap. 1 § andra stycket 1
lagen om företagshypotek). Vad som utmärker dessa tillgångar kan
sägas vara att de utgörs av reda pengar eller lätt kan förvandlas till
pengar eller också lätt kan belånas genom pantsättning.
Undantaget för kassa- och bankmedel m.m. utgör på sätt och vis en
svaghet eftersom det innebär att företagshypoteket som säkerhetsform är
behäftat med en viss oklarhet vad gäller värdet. I vissa typer av företag
utgör rörliga tillgångar av detta slag en väsentlig del av de samlade till-
gångarna. Underlaget för företagshypotek är då litet. Vidare medför
undantaget en osäkerhet for kreditgivare genom att värdet av säkerheten
kan växla markant från den ena dagen till den andra. Underlaget for
säkerheten kan också förändras genom medvetet agerande från närings-
idkarens sida, varigenom de olika borgenärskategoriemas ställning kan
påverkas väsentligt. Näringsidkaren kan sålunda utöva inflytande på
underlagets storlek exempelvis genom att låta bli att kräva kontant betalt
för leveranser strax före en konkurs. Fordringarna ingår i hypoteks-
underlaget medan influtna betalningsmedel inte ingår. Från kommersiell
synpunkt framstår tillgångarna som likvärdiga.
Det angivna undantaget medför också en del praktiska problem som
visar sig främst vid betalningsinställelse och som har att göra med att
inteckningsborgenärema är obenägna att godta att tillgångar som
Prop. 1995/96:5
154
om fettas av företagshypotek omvandlas till likvida medel i vilka Prop. 1995/96:5
säkerhet inte gäller.
Det har i olika sammanhang förespråkats att företagshypoteket skall
vidgas till att omfatta även kassa- och bankmedel m.m. Härigenom
skulle manipulationsmöjlighetema försvinna och företagshypoteket
skulle stärkas som säkerhetsform med åtföljande förbättringar i
företagens möjligheter att skaffa kredit. Vidare skulle många praktiska
problem försvinna eller i vart fall bli mindre.
En sådan ändring skulle emellertid ytterligare försämra de opriori-
terade borgenärernas ställning i konkurs och öka konkursförlustema för
små och medelstora företag. Redan detta medför att ändringen inte bör
genomföras om inte starka skäl talar för det.
Vidare skulle med en sådan lagändring så gott som allt som kan
återvinnas till ett konkursbo tillfalla borgenärer med säkerhet i före-
tagshypotek. Det skulle försämra intresset av återvinning hos andra
borgenärer. En sådan utveckling vore olycklig med hänsyn till den
betydelse som återvinningsreglema har för att hålla tillbaka en utveck-
ling mot konkurs i företag med ekonomiska problem och inte minst för
att förhindra illojala transaktioner i sådana företag.
De nu angivna negativa effekterna skulle visserligen inte uppkomma
om säkerheten begränsades - som bl.a. Uppsala universitet föreslagit -
till en viss kvotdel av hypoteksunderlagets värde. Som sagts i avsnitt
8.2 kan det emellertid inte komma i fråga att nu genomföra en sådan
reform.
De praktiska problem som undantaget för kassa- och bankmedel
medfört i samband med betalningsinställelse har i stor utsträckning
undanröjts genom den praxis som utvecklat sig under senare år och som
innebär att medel som inflyter under fortsatt drift av gäldenärens rörelse
sätts in på ett särskilt administrationskonto, vars behållning är
undandragen gäldenärens rådighet och som därför är säkrad för
företagshypotekshavama (se rättsfallen NJA 1987 s. 105 och NJA 1989
s. 705 I; jfr NJA 1991 s. 550).
Vissa av de tillgångar som är undantagna från underlaget för före-
tagshypotek är inte för den skull uteslutna som underlag för kreditsäker-
het. Sålunda kan t.ex. aktier och obligationer utnyttjas som säkerhet vid
kreditgivning genom pantsättning.
Som tidigare anförts (avsnitt 8.2) lägger regeringen inte fram något
förslag om att vissa löner skall gå före företagshypotek i förmåns-
rättshänseende. De goda förutsättningar som företagshypoteket i dag ger
för företagens kreditförsöijning - även med beaktande av de brister som
följer med undantaget för kassa- och bankmedel m.m. - kommer alltså
att bevaras. Någon särskild anledning att nu förstärka företagshypoteket
som säkerhet finns därför inte.
Liksom utredningen anser regeringen att övervägande skäl talar för att
behålla undantaget för kassamedel, banktillgodohavanden och dylika
tillgångar. Remissbehandlingen ger stöd för uppfattningen. Undantaget
i 2 kap. 1 § andra stycket 1 lagen om företagshypotek bör därför inte
upphävas. För den skull bör dock inte frågan anses avgjord en gång för
alla. Om den utredning som regeringen avser att tillsätta (se bl.a.
155
avsnitt 8.2) skulle finna att en reform skulle innebära klara fördelar bör Prop. 1995/96:5
ändringen kunna övervägas på nytt.
Regeringens bedömning: Det bör inte genomföras någon
lagändring med innebörd att underlaget för företagshypotek
fixeras per den tidpunkt då beslut fattas om
företagsrekonstruktion. Inte heller i övrigt bör det föreskrivas i
lag vad som skall gälla beträffande egendom som under en
företagsrekonstruktion har trätt i stället för företagsintecknad
egendom.
Utredningens förslag: Borgenärer med säkerhet i företagshypotek
skall ha rätt att vid konkurs som föregåtts av företagsrekonstruktion få
betalt ur egendom som trätt i stället för egendom som omfattades av
företagshypoteket vid tidpunkten för beslutet om företagsrekonstruktion
(se bet. s. 400 f.).
Remissinstanserna: Endast få remissinstanser yttrar sig. Flera önskar
ett klarläggande av rättsläget men uttalar sig inte i frågan om underlaget
för företagshypotek bör fixeras vid tidpunkten för beslut om företags-
rekonstruktion.
Skälen för regeringens bedömning: Avgörande enligt gällande rätt
för vilken egendom som utgör underlag för panter och företagshypotek
i konkurs är vad som ingår i säkerhetsunderlaget vid tidpunkten för
konkursbeslutet. Det gäller även om konkursen har föregåtts av en
betalningsinställelse och ett ackordsförfarande.
En komplikation i ackord sförfaranden är att det under den fortsatta
driften av företaget kan ske sådana förändringar i sammansättningen av
tillgångarna att borgenärernas ställning väsentligt förändras. Det kan ske
exempelvis genom att egendom som är föremål för företagshypotek när
ackordsförfarandet inleds ersätts med egendom som inte ingår i
hypoteksunderlaget. En praktisk sådan situation är att betalning inflyter
för en utestående fordran. I en eventuellt följande konkurs har då, om
inga särskilda åtgärder vidtas, ställningen för de borgenärer som har
allmän förmånsrätt eller är oprioriterade förbättrats på bekostnad av
företagshypotekshavama.
Förståeligt nog vill de olika borgenärskategoriema värna om sin egen
ställning inför en utveckling som kan leda till konkurs. Borgenärer med
säkerhet i företagshypotek vill naturligtvis inte gärna att gode mannen i
ett ackordsförfarande disponerar över tillgångarna på ett sådant sätt att
hypoteksunderlaget minskar i värde. Inför en sådan risk kan dessa
borgenärer välja att i stället ansöka om gäldenärens försättande i kon-
156
kurs. Detta hämmar möjligheterna att rekonstruera foretag i samband Prop. 1995/96:5
med ackord.
Under senare år har man delvis kommit till rätta med dessa olägen-
heter. Ackordscentralema har sålunda genom olika åtgärder sökt
förebygga att företagsinteckningshavamas ställning försvagas efter en
betalningsinställelse. Regelmässigt tillämpas numera en ordning som
innebär att avtal träffas med gäldenären och berörda borgenärer om att
medel som inflyter under fortsatt drift av rörelsen sätts in på ett av
ackordscentralen disponerat administrationskonto, vars behållning är
undandragen gäldenärens rådighet. Avsikten är att den förmånsrätt som
följer med företagshypotek skall gälla i de medel som innestår på
sådana konton. I rättspraxis har detta arrangemang godtagits under
förutsättning bl.a. att medlen inte kunnat användas hur som helst av
ackordscentralen för den löpande driften (se NJA 1987 s. 105 och NJA
1989 s. 705 I; jfr NJA 1991 s. 550).
Vissa problem kvarstår dock. Arrangemanget med administrationskon-
ton innebär att gode mannen i ett ackordsförfarande har begränsade
möjligheter att använda de medel som sätts in på sådana konton. Det
medför likviditetspåfrestningar och försvårar driften av företaget. Från
rekonstruktionssynpunkt är detta en märkbar nackdel.
Vidare råder det en viss osäkerhet om rättsläget. Det är bl.a. inte
klart i vilken utsträckning medel på administrationskonton får användas
i driften utan att den avsedda säkerheten går förlorad. Utgångspunkten
är att medlen betraktas som pantsatta och att gäldenärsföretaget och dess
företrädare därför i princip skall vara undandragna rådighet över
medlen för att säkerheten skall bevaras. Högsta domstolen har dock
slagit fast att säkerheten kan bestå om befogenheten har varit
”begränsad”, även om begränsningen ”inte fått någon beloppsmässigt
preciserad innebörd” utan till sitt innehåll varit beroende av ”de
avvägningar som gjordes utifrån den vid vaije tillfälle föreliggande
ekonomiska situationen” (NJA 1989 s. 705 I). Vad detta innebär i ett
enskilt fell är naturligtvis inte helt lätt att veta.
Ett problem är också att systemet kan påtagligt gynna borgenärer med
företagshypotek på andra borgenärers bekostnad. De åtgärder som har
vidtagits syftar främst till att företagshypoteksunderlaget inte skall
minska under ett rekonstruktionsförfärande. I princip är det förstås lika
angeläget att detta underlag inte ökar till nackdel för andra borgenärer.
Används kassa- och bankmedel till inköp av råvaror eller inventarier
som finns kvar vid ett konkursbeslut, har värdet i fråga överförts från
borgenärer med allmän förmånsrätt eller utan förmånsrätt till borgenärer
med säkerhet i företagshypotek. Veterligen tillämpas inte någon särskild
ordning för att förhindra att detta sker.
Utredningen föreslår att det införs bestämmelser i lagen om före-
tagshypotek av innebörd att borgenärer med säkerhet i företagshypotek
har rätt att vid konkurs som följer efter viss tid få betalt ur egendom
som trätt i stället för sådan egendom som vid tidpunkten för ett beslut
om företagsrekonstruktion omfattades av företagshypoteket. Förslaget
innebär enligt utredningen att underlaget för företagshypoteket fixeras 157
(”fryses”) vid den angivna tidpunkten. Utredningen menar att en sådan
regel knappast påverkar möjligheterna att förfoga över de medel som Prop. 1995/96:5
influtit vid försäljning av företagsintecknad egendom. Den viktigaste
vinsten med regeln är i stället enligt utredningen att den rättsliga
innebörden av systemet blir tydligare (se bet. s. 402).
Effekterna av utredningens förslag
Utredningen har endast kortfattat diskuterat innebörden och effekterna
av förslaget. Bara ett fåtal remissinstanser har yttrat sig, varvid ingen
diskuterat effekterna. Ingen har avstyrkt förslaget.
Vad först gäller innebörden av förslaget framgår av specialmotive-
ringen i betänkandet (se särskilt s. 454) att fixeringen av hypoteks-
underlaget är avsedd att verka ”i båda riktningarna”. Det skall således
enligt förslaget finnas inte bara ett hinder mot att underlaget minskar
efter ett beslut om företagsrekonstruktion utan också ett hinder mot att
något därefter tillförs detta underlag. Det kan konstateras att en regel
innehållande en garanti enbart mot minskning av hypoteksunderlaget
skulle alltför mycket rubba balansen mellan de olika borgenärskategori-
ema.
Förslaget är så utformat att utredningens avsikt synes ha varit att
fixeringen av underlaget för förmånsrätten endast skall gälla före-
tagshypoteket. I praktiken blir dock effekterna mer vittgående. Fixeras
hypoteksunderlaget per en viss tidpunkt, kommer underlaget för de
allmänna förmånsrätterna och för panter i exempelvis fordringar att mer
eller mindre automatiskt fixeras per samma tidpunkt. Flyttas inga
tillgångar mellan hypoteksunderlaget och underlaget för andra förmåns-
rätter, kommer ju inte bara hypoteksunderlaget utan också underlaget
för de andra förmånsrätterna att vara oförändrat. Enligt gällande rätt är
”frysningstidpunkten” för alla förmånsrätter tidpunkten för konkursut-
brottet. Om i stället, i de fell då konkurs föregås av företagsrekonstruk-
tion, företagshypoteket fixeras vid den tidpunkt då företagsrekonstruk-
tion beslutas - som enligt utredningens förslag - bör den tidpunkten
vara avgörande beträffande underlaget för alla förmånsrätter.
En sådan förändring fordrar en särskild bestämmelse i förmåns-
rättslagen. Utredningen har inte lagt fram något sådant förslag.
Det anförda innebär att förutsättningarna för bedömning av utred-
ningens förslag inte blivit ordentligt genomlysta av utredningen och
därmed inte heller prövade av remissinstanserna. Det är i sig ett starkt
skäl mot att genomföra förslaget.
Att förlägga ”frysningstidpunkten” till tidpunkten för beslutet om
företagsrekonstruktion synes vidare vara förenat med svårigheter. En
komplikation gäller hanteringen av företagsintecknad egendom som
förkovras under en företagsrekonstruktion. Enligt gällande rätt skall en
värdestegring på företagsintecknad egendom som bearbetas under
konkurs fördelas mellan å ena sidan borgenärer med företagshypotek
och å andra sidan borgenärer med allmän förmånsrätt eller utan
förmånsrätt (se redogörelsen i avsnitt 8.2 för rättsfallet NJA 1982
s. 900). Om frysningstidpunkten förläggs till rekonstruktionsförferandets
inledning, torde värdeökning som uppkommer under företags- Prop. 1995/96:5
rekonstruktionen få fördelas efter samma principer som vid fortsatt
rörelsedrift under konkurs. Denna fördelning är förenad med åtskilliga
besvärliga problem och förutsätter bl.a. en noggrann uppföljning av vad
som sker med den egendom som fanns vid frysningstidpunkten.
Rörelsen måste alltså i väsentliga hänseenden drivas på samma sätt som
i konkurs. Detta strider mot de grundläggande utgångspunkterna for det
föreslagna systemet för företagsrekonstruktion och minskar uppen-
barligen rekonstruktörens möjligheter att koncentrera sig på det som
måste göras för att få företaget på fotter. Härigenom hämmas
möjligheterna att genomföra en effektiv rekonstruktion.
Tidigare har framhållits att arbetet med företagsrekonstruktionen
måste komma igång så snart som möjligt och att rekonstruktörens
inledande genomgång av läget i gäldenärsföretaget bör gå snabbt. Om
tidpunkten för beslutet om företagsrekonstruktion skall tillmätas
avgörande betydelse i konkurs, torde det vara nödvändigt att upprätta en
fullständig bouppteckning när företagsrekonstruktion beslutas. Detta
försenar det fortsatta förfarandet.
En annan komplikation är att en tidigarelagd frysningstidpunkt vid
företagsrekonstruktion medför att en konkursförvaltare ibland måste
laborera med två olika frysningstidpunkter. Det blir fellet exempelvis
om gäldenärsföretaget under företagsrekonstruktionen har påböljat ett
arbete åt en kund, varvid gäldenärsföretaget pantsatt fordringen mot
kunden avseende kommande betalningar. Frågan om hur stor del av
denna fordran som utgör underlag för panträtten i konkursen avgörs
med hänsyn till vad som intjänas av fordringen före resp, efter
konkursbeslutet (jfr NJA 1973 s. 635).
Slutsatser
Som tidigare har sagts motiverar utredningen sitt förslag främst med att
det skulle klargöra rättsläget. Med hänsyn till de komplikationer som
har redovisats och till att utredningen såvitt framgår inte fullt ut beaktat
konsekvenserna av förslaget, väger det anförda skälet inte tillräckligt
tungt. Den föreslagna ändringen, som är av stor principiell och praktisk
betydelse, synes under alla omständigheter behöva övervägas ytter-
ligare.
Utan lagändring kvarstår visserligen de problem som redovisats i
inledningen till detta avsnitt. I en företagsrekonstruktion minskar dock
problemen en del genom de begränsningar som föreslås i borgenärernas
möjligheter att få gäldenären försatt i konkurs (se avsnitt 6.1). Rekon-
struktören kan därmed koncentrera sin ansträngningar på rekonstruktio-
nen som sådan och behöver inte på samma sätt som i dag bekymra sig
om förhandlingar med olika borgenärskategorier i anledning av nu
diskuterade frågor.
Som tidigare redovisats finns viss osäkerhet om rättsläget i fråga om
administrationskonton och därmed sammanhängande frågor. Genom de
nämnda rättsfallen har dock de viktigaste frågorna lösts på ett sätt som
är i huvudsak tillfredsställande från praktiska synpunkter. Utredningens Prop. 1995/96:5
analys och förslag ger inte tillräckligt underlag for att nu genom
lagstiftning fortydliga rättsläget och tillräcklig anledning att genom en
lagregel enbart bekräfta vad som gäller enligt praxis finns inte. Frågan
bör dock inte anses avgjord en gång for alla. Skulle den av regeringen
aviserade utredningen (se bl.a. avsnitt 8.2) finna att en lagändring
medför klara fördelar, bör ändringen kunna övervägas på nytt.
Regeringens bedömning: Möjligheten att få separationsrätt vid
återtagandeförbehåll utvidgas inte for närvarande.
Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens (se bet.
s. 405).
Remissinstanserna: Majoriteten förklarar sig instämma i utredningens
bedömning eller lämnar den utan invändning.
Skälen för regeringens bedömning: En säljare anses i svensk rätt
kunna få separationsrätt vid konkurs eller utmätning hos köparen genom
att förbehålla sig äganderätten eller rätten att återta varan tills denna
blivit fullt betald. Sådana förbehåll brukar kallas återtagandeförbehåll
eller ägarforbehåll. Här benämns de fortsättningsvis återtagandeförbe-
håll.
Det finns enligt rättspraxis vissa begränsningar i säljarens möjligheter
att skaffa sig separationsrätt genom återtagandeförbehåll. Ett sådant
förbehåll anses inte giltigt om varan har infogats i eller blivit tillbehör
till annan egendom, inte heller om varan blivit bearbetad i väsentlig
omfattning för köparens räkning. Slutligen anses återtagandeförbehåll
inte giltiga mot köparens borgenärer, om köparen trots förbehållet haft
rätt att förfoga över varan före betalning genom att bearbeta, förbruka
eller sälja den vidare (se bet. s. 103 f. med hänvisningar).
Frågan om återtagandeforbehålls giltighet när köparen har tillåtelse att
före betalning förfoga över varan genom bearbetning, konsumtion eller
vidareförsäljning har samband med frågan om gränserna för och
rättsverkningarna av avtal om försäljningskommission. Kommissions-
lagskommittén ansåg i sitt slutbetänkande Kommission och dylikt (SOU
1988:63) att det inte borde göras någon principiell förändring i fråga
om förutsättningarna för att återtagandeförbehåll skall vara sakrättsligt
verksamma. Ståndpunkten motiverades ingående (se särskilt s. 91 f.).
Betänkandet bereds för närvarande i Justitiedepartementet och en
lagrådsremiss planeras till hösten 1995 eller våren 1996. I det
sammanhanget behandlas också framställningar från bl.a. Sveriges
Industriförbund om lagstiftning för att göra återtagandeförbehåll
sakrättsligt verksamma i flera fall än enligt gällande rätt.
Vid den angivna beredningen får frågan om återtagandeforbehålls
giltighet en bred belysning och sätts in i sitt rättssystematiska samman- 160
hang på ett sätt som inte är möjligt i detta lagstiftningsärende. Den be-
redningen bör därför avvaktas. Sålunda bör det inte nu göras någon Prop. 1995/96:5
ändring i reglerna om återtagandeförbehåll. I sammanhanget kan dock
noteras att det från rekonstruktionssynpunkt snarast är en fördel att
återtagandeförbehåll har relativt begränsad giltighet (jfr avsnitt 6.4
ovan). Det är normalt till nackdel för rekonstruktionssträvandena om
gäldenärsföretaget under rekonstruktionsfÖrfarandet tvingas återlämna
tillgångar som har köpts mot återtagandeförbehåll.
De regler som regeringen föreslår angående verkningarna av ett beslut
om företagsrekonstruktion innebär för övrigt bl.a. att säljare som har
säkerhet i form av giltigt återtagandeförbehåll kan dras in i förfarandet.
Sålunda får, enligt förslaget, motparten inte häva ett avtal på grund av
en före beslutet om företagsrekonstruktion inträdd hävningsrätt som
grundar sig på ett inträffat eller befarat dröjsmål med betalning eller
annan prestation, om gäldenären med rekonstruktörens samtyckee begär
att avtalet fullföljs (se avsnitt 6.4).
Regeringens förslag: Betalningar av skatter och avgifter skall
inte heller i fortsättningen kunna återvinnas till konkursboet.
Utredningen föreslår att återvinningsförbudet upphävs (se bet. s.
333 f.).
Remissinstanserna: Av de remissinstanser som berör förslaget
avstyrker flera kronofogdemyndigheter liksom Föreningen Sveriges
Kronofogdar och Skattemyndigheten i Malmöhus län. Även Sveriges
Ackordscentraler har invändningar. I övrigt tillstyrks förslaget eller
lämnas utan invändning.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 4 kap. 1 § 1 konkurslagen får
återvinning inte ske av betalning av sådana skatter eller avgifter som
anges i 1 § lagen (1971:1072) om förmånsberättigade skattefordringar
m.m., dvs. betalning av sådana fordringar som är utrustade med
förmånsrätt enligt 11 § förmånsrättslagen. Återvinningsförbudet infördes
år 1975. En förutsättning för förbudet är att fordringen när den
betalades var förfallen till betalning.
De skäl som anfördes när undantagsbestämmelsen i 4 kap. 1 § 1
konkurslagen infördes var av flera olika slag (se prop. 1975:6 s.
135 f.). Sålunda hänvisades till det allmännas utsatta ställning som
skatteborgenär och de motiv som i övrigt av hävd brukat anföras för
skatteförmånsrätten. Enligt departementschefen torde det vidare vara
ovanligt att en gäldenär vill gynna staten som skatteborgenär, vilket gör
att behovet av återvinning är mycket begränsat. Det framhölls också att
återvinning av betalda skattebelopp dittills hade varit utomordentligt
sällsynt samt att skatteförmånsrätten innebär att en återvinningsmöjlighet
spelar förhållandevis liten roll för fördelningen borgenärerna emellan i
konkurs. Vad som hade kunnat återvinnas skulle nämligen i stor
utsträckning ändå ha tillfallit staten som skatteborgenär. Vidare pekades
11 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 5
på tillämpningsproblem vid återvinning samt de praktiska fördelar som Prop. 1995/96:5
det innebar for myndigheterna och konkursförvaltaren om återvinning
av betalningar av förfallna skatte- och avgiftsfordringar över huvud
taget inte kunde ske.
Återvinningsreglema har som främsta funktion att förhindra att
förmånsrättsordningen kringgås. I ett läge där förmånsrätt föreligger för
skatte- och avgiftsfordringar kan ett återvinningsförbud avseende
betalningar av sådana fordringar ses som ett stöd åt förmånsrättsord-
ningen. Utan skatteförmånsrätt kommer frågan om återvinning i ett helt
annat läge. Ett återvinningsförbud motverkar då i princip återvinnings-
reglemas funktion att hindra kringgående av förmånsrättsordningen; det
innebär ju då ett slags prioritering av staten utanför förmånsrättsord-
ningen. Som utredningen framhåller är det därför en naturlig kon-
sekvens om skatteförmånsrätten avskaffas att även återvinningsförbudet
upphävs.
Frågan är då om det är befogat att upphäva återvinningsförbudet i ett
läge då det inte är aktuellt att avskaffa skatteförmånsrätten (jfr avsnitt
8.3). Det främsta argumentet for att upphäva återvinningsförbudet har
varit att - som också utredningen har anfört - det har ett sakligt och
systematiskt samband med skatteförmånsrätten. Därutöver har anförts
skäl som i huvudsak går ut på att det i praktiken ändå skulle vara
ovanligt med återvinning av skatte- och avgiftsbetalningar. Enligt
regeringens mening väger inte detta skäl tungt. I de fäll då förut-
sättningarna för återvinning är uppfyllda - enligt 4 kap. 5 § eller 4 kap.
10 § konkurslagen - kan det framstå som stötande om återvinning
förhindras i lag med motivet att det rör sig om ovanliga fall.
Mot en återvinningsmöjlighet talar främst tillämpningsproblem och
därmed sammanhängande praktiska svårigheter. De remissinstanser som
rest invändningar mot att återvinningsförbudet avskaffas har särskilt
pekat på att återvinningsreglema är svåra att tillämpa på skatte- och
avgiftsbetalningar. Sveriges ackordscentraler anför att det kan leda till
ett otal domstolsprocesser, om en möjlighet öppnas att återvinna
förfallna skatte- och avgiftsbetalningar.
Tillämpningsproblemen avser bestämmelserna i 4 kap. 5 § resp. 4
kap. 10 § konkurslagen. Återvinning enligt 4 kap. 5 § förutsätter bl.a.
att mottagaren (här staten) ”kände till eller borde ha känt till
gäldenärens insolvens och de omständigheter som gjorde rättshandlingen
otillbörlig”. I praktiken är det svårt att visa ond tro hos staten (jfr NJA
1974 s. 378). Som utredningen framhåller uppkommer emellertid en
motsvarande svårighet vid många transaktioner med juridiska personer.
Staten kan, liksom andra juridiska personer, försättas i ond tro om
gäldenärens obestånd genom ett särskilt meddelande härom. Efter ett
sådant meddelande kan staten också ha anledning att uppfatta vissa
betalningar som otillbörliga. En återvinningsmöjlighet skulle därför,
trots bevissvårighetema beträffande den onda tron, inte sakna praktisk
betydelse. Ändå torde det endast sällan bli aktuellt att tillämpa 4 kap.
5 § i fråga om skatte- och avgiftsbetalningar. I praktiken blir därför
tillämpningssvårighetema, såvitt gäller denna bestämmelse, begränsade. 162
Något besvärligare problem synes uppkomma vid tillämpning av
bestämmelserna i 4 kap. 10 § konkurslagen. Det blir då fråga om att
avgöra när en skattebetalning skall anses ”ordinär”. Kan, exempelvis,
en skattebetalning anses ordinär när stora ackumulerade belopp betalas
strax före en konkurs eller när förfallna skatter betalas lång tid efter
uppbördsterminen?
Det finns förvisso ett antal skäl som talar for ett avskaffande av
återvinningsförbudet för statens skatte- och avgiftsfordringar. Dessa skäl
är dock i huvudsak förknippade med att också skatteförmånsrätten
avskaffas, vilket for närvarande inte är aktuellt (se avsnitt 8.3).
Vid sådant förhållande anser regeringen - i motsats till vad som
angavs i det till Lagrådet remitterade förslaget - att det inte finns
anledning att nu föreslå att förbudet mot återvinning av betalning av
skatte- och avgiftsfordringar avskaffas. Genom regeringens ställnings-
tagande i sak finns det inte anledning att behandla Lagrådets synpunkter
på utformningen av övergångsbestämmelserna i denna del.
Regeringens förslag: Skuldsaneringslagen skall vara tillämplig
även för fysiska personer som är näringsidkare, men endast om
det med hänsyn till näringsverksamhetens ringa omfattning och
övriga omständigheter finns särskilda skäl för skuldsanering.
Skälen för regeringens förslag: Av 4 § skuldsaneringslagen framgår
att skuldsanering kan komma i fråga för en gäldenär med hemvist i
Sverige som är fysisk person och inte är näringsidkare. Det har inte vid
skuldsaneringslagens tillkomst eller i andra sammanhang ifrågasatts att
skuldsaneringslagen skall avse enbart fysiska personer med hemvist i
Sverige. I förarbetena till skuldsaneringslagen sägs exempelvis att det
”förefaller helt givet” att skuldsaneringslagen enbart skall avse fysiska
personer. Denna avgränsning är vedertagen i olika utländska system.
Även Insolvensutredningens förslag till skuldsaneringslag (delbetän-
kandet SOU 1990:74) byggde på en sådan avgränsning, vilket
remissinstanserna den gången inte hade något att invända mot (se prop.
1993/94:123 s. 87). Enligt regeringens mening finns det inte någon
anledning att nu göra någon annan bedömning i denna fråga.
Kriteriet att gäldenären inte får vara näringsidkare är inte lika givet.
Som näringsidkare betraktas varje fysisk eller juridisk person som
driver verksamhet av ekonomisk natur och av sådan karaktär att den
kan betecknas som yrkesmässig. Denna definition innebär att det inte
ställs några större krav på verksamhetens omfattning. En person som på
sin fritid mot ersättning - kontant eller in natura - utför tjänster åt
andra bör sålunda betraktas som näringsidkare i skuldsaneringslagens
mening så snart det inte bara är fråga om enstaka uppdrag. Det saknar
Prop. 1995/96:5
163
exempelvis betydelse om en tjänst som en sådan person utför inom Prop. 1995/96:5
ramen för en verksamhet av sådant slag har någon anknytning till hans
utbildning, anställning eller huvudsakliga sysselsättning (jfr t.ex.
förarbetena till konsumenttjänstlagen (1985:716), prop. 1984/85:110 s.
141; begreppet näringsidkare går långt tillbaka, se också förarbetena till
varumärkeslagen (1960:644), prop. 1960:167 s. 39 och 48, marknads-
föringslagen (1975:1418), prop. 1975/76: 34 och 1970:57 s. 90 f. och
lagen (1971:112) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden, prop.
1971:15 s. 85. När begreppet förekommer i processrättsliga samman-
hang har det samma innebörd, se Fitger: Kommentaren till rätte-
gångsbalken 10:22).
Insolvensutredningen - som föreslog att en fysisk person som var
aktiv näringsidkare inte skulle kunna komma i fråga för skuldsanering -
anförde i denna del följande (SOU 1990:74 s. 216 f.).
Begreppet fysisk person innesluter emellertid såväl privatpersoner som
näringsidkare. En viktig fråga blir därför hur man skall avgränsa
personkretsen, så att inte gränsen mellan skuldsanering, å ena, och
konkurs och ackord, å andra sidan, blir otydlig.
Som redan antytts bör man undvika att konstruera ett särskilt
skuldsaneringsinstitut på det viset att det förutsätter en mer utvecklad
bobehandling. Man bör således inte skapa en hybrid mellan konkurs och
ackord som får karaktär av någon sorts ”B-konkurs”. Det kan antas att
det vid företagskonkurser oftast krävs olika åtgärder av det slag som
regleras i 7 och 8 kap. konkurslagen, t.ex. fortsättande av en rörelse
och försäljning av egendom. Redan detta talar mot att låta ett
skuldsaneringsförfärande omfatta också insolventa näringsidkare. Även
flera andra skäl talar mot detta. Återvinningssituationer kan oftare än
annars tänkas bli aktuella i fråga om företagare. Och utredningen
angående brott mot borgenärer och sådant som kan föranleda
näringsförbud ställer också särskilda krav på hur utredningen av
gäldenärens situation skall gå till. Till det anförda kommer att ackord i
regel framstår som ett naturligt alternativ vid en näringsidkares
insolvens.
En svårighet i sammanhanget är att begreppet näringsidkare är
vidsträckt. Under detta begrepp faller inte bara den som driver och
livnär sig på en industriell rörelse, en handelsrörelse eller t.ex. ett
jordbruk utan också den som jämsides med en anställning driver någon
form av näringsverksamhet. Det säger sig självt att man i en del av de
senare fallen inte har så mycket att vinna på att hänvisa vederbörande
till konkurs. I regel finns inga större tillgångar att realisera, och
uppgifterna för en konkursförvaltare skulle sannolikt inte bli alltför
omfättande. Borde då inte följdriktigheten kräva att det finns tillgång till
skuldsanering även för sådana personer?
Utredningen har stannat för att föreslå den avgränsningen av
personkretsen att fysisk person som driver näring fäller utanför den
kategori som kan komma i fråga för skuldsanering. De skäl som nyss
anförts för att undvika en alltför otydlig gräns mellan skuldsanering och
andra former av insolvensbehandling har aktualitet också beträffande
den som driver näringsverksamhet på deltid. Det skulle också erbjuda
problem att på ett entydigt sätt i lagtext ange vilka personkategorier som
skulle omfattas av skuldsaneringsreglema, om därunder skulle fälla
även vissa grupper av aktiva näringsidkare. Begränsar man tillämp-
ningsområdet till fysiska personer som inte driver näringsverksamhet
ligger däri att det endast är f.d. näringsidkare som kommer i fråga. Det 164
betyder i sin tur att näringsidkaren på deltid måste ha upphört med sin
näringsverksamhet for att kunna ansöka om skuldsanering. Med en Prop. 1995/96:5
sådan lösning vinner man att en realisation av eventuella tillgångar i
rörelse då får förutsättas ha skett och att förfarandet i skuldsanerings-
ärendet inte tyngs av utredning angående rörelsens avveckling.
De flesta remissinstanserna godtog som sagt Insolvensutredningens
gränsdragning. Några instanser, bl.a. Domstolsverket och Stockholms
tingsrätt, ansåg dock att gränsdragningen framstår som alltför ”stelbent”
och förordade att även aktiva näringsidkare i vissa fäll bör kunna bli
föremål för skuldsanering.
I förarbetena till skuldsaneringslagen (prop. s. 87-88) anfördes att
gränsen mellan skuldsanering å ena sidan och konkurs och ackord å den
andra bör vara tydlig. Vidare anfördes att skuldsanering bör vara
renodlad för privatekonomiska förhållanden. Som ett särskilt problem
redovisades - liksom i Insolvensutredningens betänkande - att begreppet
näringsidkare är så vidsträckt att även personer som bedriver näring
under mycket blygsamma omständigheter definitionsmässigt betraktas
som näringsidkare.
Enligt vad som uttalades i propositionen skulle det vara förenat med
svårigheter att finna en lämplig avgränsning inom kategorin närings-
idkare. En särskild svårighet med att låta vissa näringsidkare komma i
fråga för skuldsanering är enligt såväl Insolvensutredningen som
propositionen (prop. s. 89) att det kan kräva särskilda ”rörelse-
specifika” regler.
I och med att näringsidkare fäller utanför lagens tillämpningområde
kan en person som exempelvis på deltid bedriver en mindre rörelse inte
komma i fråga för skuldsanering. Det gäller även andra som kanske
huvudsakligen är beroende av löneinkomster för sin försöijning, men
som vid sidan av lönearbetet bedriver någon form av verksamhet som
gör att han eller hon definitionsmässigt betraktas som näringsidkare. De
personer som nu avses fäller i och for sig in under vårt förslag till lag
om företagsrekonstruktion. Det förfärandet är emellertid inte alls lämpat
för den nu diskuterade kategorin utan i första hand för större företag
som drivs i aktiebolagsform eller liknande. De riktigt små närings-
idkarna riskerar alltså att här ”hamna mellan två stolar”, vilket också
flera remissinstanser har uppmärksammat. Dessa instanser påtalar att
det finns ett behov av ett särskilt förfärande för de riktigt små
företagarna.
Enligt regeringens mening finns det flera skäl till att de näringsidkare
vars verksamhet har en mycket blygsam omfättning bör kunna komma i
fråga för ett särskilt saneringsförfärande. Bland annat intresset av ett
flexibelt insolvensrättsligt system talar för det. Åsyftade gäldenärer gör
regelmässigt inte heller någon mer betydande åtskillnad mellan närings-
verksamhetens ekonomi och privatekonomin. Näringsverksamheten är
så ringa till sin omfättning att intäkterna från den endast i begränsad
omfättning kan bidra till försöijningen. Den verksamhet som bedrivs är
dessutom ofta nära förknippad med den person som bedriver den.
Skuldsaneringslagens sociala karaktär innebär också att den lagen och
dess former för skuldsanering passar väl för sådana små näringsidkare.
De kostnader för den enskilde som är förenade med ett skuldsanerings-
förfarande jämfört med vad det kostar att inleda en företagsrekon- Prop. 1995/96:5
struktion enligt vårt förslag talar också för att skuldsaneringsförfarandet
bör öppnas för de riktigt små näringsidkarna. Regeringen noterar i det
sammanhanget att det enligt de norska och finländska
skuldsaneringslagama är möjligt för näringsidkare av den nu
diskuterade kategorin att, under vissa särskilda förutsättningar, beviljas
skuldsanering.
För att en aktiv näringsidkare skall kunna beviljas skuldsanering bör
det inledningsvis förhålla sig så att gäldenärens ekonomiska problem
inte är föranledda av den bedrivna näringsverksamheten. Tvärtom bör
den näringsverksamhet som bedrivs i regel vara sådan att den i stället
för att belasta gäldenärens ekonomi ger ett tillskott till den. Om
verksamheten belastar gäldenärens ekonomi bör den normalt avvecklas
innan skuldsanering kan komma i fråga. Inom ramen för en skuld-
sanering skall det inte förekomma någon rekonstruktion av närings-
verksamheten. Skuldsaneringsinstitutet är inte alls avpassat för sådant.
Det är givet att skuldsaneringsinstitutet även i framtiden bör ha en
privatekonomisk karaktär, vilket bl.a. innebär att lagen inte bör tyngas
med några särskilda regler för sådana fordringsförhållanden och därtill
knutna rättsförhållanden som är typiska för bedrivandet av närings-
verksamhet. De materiella regler som för närvarande finns i skuld-
saneringslagen bör inte ändras. Det betyder att dessa måste ”räcka till”
för att hantera skuldsaneringsärenden beträffande de näringsidkare vi
har talat om här. I praktiken betyder det att gäldenären inte får ha några
problem vad gäller exempelvis fordrings- och säkerhetsförhållanden
eller komplexa skatterättsliga problem som är relaterade till
näringsverksamheten.
Såväl i betänkandet som i propositionen till skuldsaneringslagen
framhölls - som nämnts - bl.a. att det är av vikt att gränsen mellan
konkurs- och ackordsinstituten å ena sidan och skuldsaneringsinstitutet å
den andra är klar och tydlig. Enligt regeringens mening finns det
anledning att något nyansera detta synsätt. Det är givetvis viktigt att det
går att fastställa tillämpningsområdet för de olika insolvensrättsliga
förfarandena. Det behöver dock inte innebära att inte flera förfaranden
i och för sig skulle kunna vara tillämpliga på en och samma gäldenär. I
dag kan ju också en fysisk person bli föremål för såväl konkurs som
skuldsanering.
En sådan formell överlappning mellan tillämpningsområdena för
skuldsaneringslagen och en lag om företagsrekonstruktion torde enligt
regeringens mening inte innebära några mer betydande nackdelar. Det
kan enligt regeringens mening till och med vara en fördel om gräns-
dragningen för tillämpningsområdet av skuldsaneringslagen i diskuterat
hänseende kan bli något mer flexibel. Det torde tjäna det uttalade
rehabiliteringssyfte som ligger bakom skuldsaneringslagen.
Det måste emellertid konstateras att man genom att öppna
skuldsaneringsinstitutet för näringsidkare bryter igenom principen om
att institutet skuldsanering är avsett för privatekonomiska förhållanden.
En ändring som innebär att skuldsaneringslagen blir tillämplig på 166
näringsidkare som bedriver verksamhet av mycket blygsam omfättning
och som har sin huvudsakliga försöijning genom lönearbete medför Prop. 1995/96:5
emellertid, enligt regeringens mening, inte något dramatiskt avsteg från
den principen. Det bör - vilket tidigare framhållits som självklart -
även i fortsättningen gå en klar skiljelinje mellan fysiska personer och
juridiska personer. De senare kan aldrig komma i fråga för skuld-
sanering. En fysisk person som driver rörelse i bolagsform kan redan
enligt gällande rätt komma i fråga för skuldsanering av sin privat-
ekonomi. De kategorier som nu talas om är de som driver rörelse som
fysiska personer i eget namn och därför inte har privatekonomin och
rörelsekonomin åtskild. För den kategorin gäldenärer kan det enligt
regeringens mening finnas anledning att öppna skuldsaneringsinstitutet.
Mot denna bakgrund bör tillämpningsområdet för skuldsaneringslagen
enligt regeringens mening vidgas så att även vissa kategorier av
näringsidkare kan komma i fråga för skuldsanering. En sådan
utvidgning måste dock vara försiktig.
För att en fysisk person som är näringsidkare skall kunna beviljas
skuldsanering bör krävas att den bedrivna näringsverksamheten är av
ringa omfattning såväl omsättningsmässigt som vad gäller den tid
gäldenären lägger ned på verksamheten. De näringsidkare som avses är
de vars näringsverksamhet närmast har karaktären av ”extraknäck”.
Normalt sett bör det innebära att gäldenären har sin huvudsakliga
försötjning genom inkomster från annat håll. Att gäldenären bör ha sin
huvudsakliga försöijning genom inkomst från annat håll än från
näringsverksamheten innebär att inkomsten från näringsverksamheten
sedd i relation till exempelvis löneinkomsten bör vara liten. Men
inkomsten från näringsverksamheten bör också vara liten i absoluta tal.
Kravet på att näringsverksamheten skall ha ringa omfattning bör sålunda
till sin karaktär vara såväl relativt som absolut.
Någon fast omsättningsgräns bör däremot inte ställas upp.
Omsättningen måste enligt regeringens mening också vägas samman
med andra omständigheter. Detta kan i det enskilda fallet innebära att
en gäldenär med en omsättning som inte kan sägas vara särskilt liten
kan komma i fråga för skuldsanering om andra omständigheter starkt
talar för det. Omvänt kan det innebära att en näringsidkare inte kan
komma i fråga för skuldsanering trots att omsättningen är mycket liten.
Enligt regeringens mening bör man förutom näringsverksamhetens
omfattning också ta hänsyn till rörelsens beskaffenhet. För att skuld-
sanering skall kunna komma i fråga bör förhållandena kring verksam-
heten vara enkla. Om de ekonomiska förhållandena i näringsverksam-
heten är komplicerade eller annars svåra att överblicka bör skuldsane-
ring således inte kunna beviljas. Har gäldenären exempelvis utestående
åtaganden av betydelse eller har han annat än rent bagatellartade brister
i sin bokföring talar det för att skuldsanering inte bör komma i fråga.
Samma sak gäller om han i anledning av den bedrivna näringsverksam-
heten har ouppklarade förhållanden med skattemyndigheten. Gäldenären
kan också ha utestående tillgodohavanden som är oklara eller svår-
bedömbara. Inte heller i sådana fall bör skuldsanering komma i fråga.
Till det nu sagda kommer också - vilket tidigare har sagts - att 167
skuldsaneringslagens nuvarande regler om fordringshanteringen (se
främst 6-8 §§) är förhållandevis enlda. De är t.ex. otillräckliga för att Prop. 1995/96:5
lösa problem som är att hänföra till en bedriven näringsverksamhet, så
snart den är mer omfattande eller komplicerad. Eftersom skuldsane-
ringslagen bygger på principen att en skuldsanering skall avse alla
gäldenärens skulder bör det inte komma i fråga att - som t.ex. i Finland
- låta en skuldsanering omfatta enbart ”privatskulder” och lämna
”rörelseskuldema” utanför. Skuldsaneringslagen är gäldenärsorienterad
på det sättet att det är gäldenären som skall rehabiliteras ekonomiskt.
Man måste då utgå från hans totala betalningsskyldighet, vartill skulder
hänförliga till en näringsverksamhet hör. Och är skuldsaneringslagens
regler om fordringshanteringen otillräckliga för denna rehabilitering bör
som sagt skuldsanering inte komma i fråga. Då får näringsverksamheten
i stället avvecklas innan gäldenären ansöker om skuldsanering.
Enligt 8 § skuldsaneringslagen skall det belopp som skall fördelas
mellan borgenärerna bestämmas så att skuldsaneringen tar i anspråk
gäldenärens samtliga tillgångar och inkomster efter avdrag för vad som
skall förbehållas honom för hans och familjens försöijning. Därvid skall
bestämmelserna om förbehållsbelopp i utsökningsbalken vara väg-
ledande. Utsökningsbalken regler är alltså inte bindande i dessa
sammanhang (se prop. 1993/94:123 s. 113 och 207). I de fäll en fysisk
person som är näringsidkare enligt vad som nu föreslås beviljas
skuldsanering finns det t.ex. regelmässigt anledning att frångå dessa
regler om det bedrivs en näringsverksamhet som ger ett överskott, dvs.
ett positivt nettoresultat. Att verksamheten ger ett överskott bör som
sagt vara en förutsättning för att den skall få fortsättas. Ett sådant
överskott bör komma borgenärerna tillgodo. Gäldenären bör därför,
utöver vad som följer av bestämmelsen i 8 § skuldsaneringslagen, få
förbehålla sig det belopp som krävs för att verksamheten skall kunna
drivas vidare. Det kan t.ex. vara fråga om vissa inköp som löpande
måste göras. När betalningsplanen som skall bestämmas enligt 8 §
skuldsaneringslagen upprättas är det alltså det angivna nettoresultatet
som skall beaktas.
En lagteknisk fråga är var den nya regeln om förutsättningarna för en
näringsidkare att beviljas skuldsanering skall placeras. En möjlighet är
att i en särskild paragraf ange dessa förutsättningar. En annan möjlighet
är att i 4 § skuldsaneringslagen ange förutsättningarna. Enligt rege-
ringens mening talar övervägande skäl för det förra alternativet.
Därigenom kan man åtminstone formellt klart skilja de allmänna förut-
sättningar som anges i 4 § och som måste vara uppfyllda för alla gälde-
närer från de särskilda förutsättningar som dessutom skall vara
uppfyllda för att en näringsidkare skall kunna erhålla skuldsanering.
Enligt 4 § skuldsaneringslagen skall en totalbedömning göras av om
det är skäligt att bevilja en person skuldsanering. Därvid skall särskild
hänsyn tas till skuldernas ålder och omständigheterna vid skuldernas
tillkomst, de ansträngningar gäldenären har gjort för att fullgöra sina
förpliktelser och att på egen hand nå en uppgörelse med sina borgenärer
samt det sätt på vilket gäldenären har medverkat under handläggningen
av skuldsaneringsärendet. Givetvis skall denna bedömning ske även 168
beträffande den nu diskuterade kategorin av gäldenärer.
Enligt vad som nu föreslås tillkommer för en fysisk person som är Prop. 1995/96:5
näringsidkare således ytterligare förutsättningar som måste vara
uppfyllda för att skuldsanering skall kunna beviljas, nämligen att
skuldsanering får beviljas endast när särskilda skäl talar för det med
hänsyn till näringsverksamhetens ringa omfattning och enkla
beskaffenhet.
Den nya lagen om företagsrekonstruktion och övriga lagändringar bör
kunna träda i kraft den 1 februari 1996. När det gäller de skilda
lagförslagen är vissa övergångsbestämmelser nödvändiga. Vi åter-
kommer till detta i författningskommentaren.
Syftet med det föreslagna nya förfarandet - företagsrekonstruktion - är
att minska antalet företagskonkurser och att på sikt livsdugliga företag
skall kunna rekonstrueras under ordnade former. Detta skall kunna
gynna gäldenärsföretagets ägare, anställda, borgenärer och andra
affärspartners samt samhället i stort. Besparingar kan exempelvis
uppnås genom minskade utgifter för arbetslöshet, sjuk- och socialvård.
Den kapitalförlust som regelmässigt är förenad med en konkurs kan
också undivkas. Insolvensutredningen (SOU 1992:113 s. 407 f.) berör
allt detta och anför goda skäl för att en reform är ”lönsam”.
Remissinstanserna har i stort sett inget att invända mot utredningens
beräkningar. Domstolsverket anser dock att en viss medelsförstärkning
kan komma att behövas för domstolssidan och Skattemyndigheten i
Stockholms län anser att skattemyndigheternas revisionsresurser måste
utökas väsentligt. Det är dock svårt att, vilket redan Insolvens-
utredningen konstaterade, mer exakt beräkna det samhällsekonomiska
och statsfinansiella utfallet av den föreslagna reformen. På två
väsentliga punkter avviker också det nu föreliggande förslaget från
Insolvensutredningens. Som har redovisats i avsnitt 8.2 bör det inte nu
göras någon ändring i förmånsrättslagen som innebär att förmånsrätt ges
för s.k. produktiv lön. Skattförmånsrätten (11 § förmånsrättslagen)
behålls också tills vidare. Den senare avvikelsen från utredningens
förslag innebär att reformen inte medför något inkomstbortfall för staten
och den samlade effekten av de båda avvikelserna är positiv för
statsfinanserna.
Den försiktiga utvidgningen av löneförmånsrätten som föreslås medför
i praktiken inga negativa kostnadsmässiga konsekvenser för staten,
eftersom en företagsrekonstruktion - om den inte övergår i konkurs -
inte skall avslutas utan att löntagarna fått ut sin innestående lön. Om
företagsrekonstruktionen misslyckas och direkt övergår i konkurs kan
den föreslagna utvidgningen av löneförmånsrätten endast få en ytterst Prop. 1995/96:5
marginell påpverkan på utgifterna i lönegarantisystemet. Däremot kan
vissa besparingar uppstå i och med att en lyckad företagsrekonstruktion
medför att konkurs undviks. Därigenom behöver inte lönegarantimedel
tas i anspråk.
Ett genomförande av reformen medför inte heller några direkta
kostnader för staten. Den hantering som kommer att ske vid domstolar
och kronofogdemyndigheter och andra instanser ryms inom de ramar
som redan finns. Exempelvis uppvägs ärendehanteringen enligt den nya
lagen om företagsrekonstruktion vid domstolarna av minskad konkurs-
hantering.
Direkta kostnader för förfarandet kommer inte heller att uppstå. Dessa
(rekonstruktörens arvode m.m.) bärs huvudsakligen av gäldenärs-
företaget.
Vad som här föreslagits kommer således inte att medföra några
direkta kostnader för staten och inte heller uppstår något behov av
ökade anslag till domstolar och myndigheter.
I propositionen föreslås ett för svensk rätt nytt förfarande. Förfarandet,
som skall vara ett instrument för att kunna rekonstruera företag med
lönsamhetsproblem, har getts den allmänna benämningen ”företags-
rekonstruktion”, ett begrepp som sedan tidigare är vedertaget för det
slag av åtgärder som avses, även om det hittills inte förekommit som
beteckning för ett förfarande i lagstiftningen.
Lagen om företagsrekonstruktion har delats in i fyra kapitel, 1 kap.
med Inledande bestämmelser, 2 kap. som behandlar Företagsrekon-
struktion i allmänhet, 3 kap. med regler om Offentligt ackord under
företagsrekonstruktion och 4 kap. med Övriga bestämmelser.
I det inledande kapitlet klargörs bl.a. vem som kan komma i fråga för
företagsrekonstruktion, vem som beslutar om företagsrekonstruktion och
vad som är förfarandets syfte. I det därpå följande kapitlet finns
föreskrifter om vem som kan ta initiativ till företagsrekonstruktion, vem
som kan utses till rekonstruktör liksom dennes uppgifter, vilken
ställning gäldenären har under företagsrekonstruktionen och hur
förfarandet påverkar borgenärernas ställning. Reglerna om offentligt
ackord i 3 kap. motsvarar i det väsentliga ackordslagens föreskrifter
men innehåller också vissa avvikelser (se främst avsnitt 7.5). Det
avslutande kapitlet innehåller bestämmelser om handläggningen av
ärenden om företagsrekonstruktion, kostnader för förfarandet,
verkställighet av beslut, hur företagsrekonstruktionen upphör, över-
klagande av rättens beslut, skadestånd och straff m.m. De bestämmel-
serna har delvis sin motsvarighet i 39-47 §§ ackordslagen.
170
Det föreslås att ackordslagen skall upphöra att gälla samtidigt som Prop. 1995/96:5
lagen om företagsrekonstruktion träder i kraft. Vissa övergångsbestäm-
melser är emellertid nödvändiga.
1 §
En näringsidkare som har betalningssvårigheter kan, enligt bestäm-
melserna i denna lag, efter beslut av domstol få till stånd ett särskilt
förfarande för att rekonstruera sin verksamhet (företagsrekonstruktion).
I paragrafen, som har utformats i enlighet med Lagrådets förslag,
anges den grundläggande förutsättningen för att förfarandet enligt lagen
skall kunna komma till stånd (jfr 1 kap. 1 § utredningens lagförslag).
Det framgår av paragrafen att företagsrekonstruktion gäller näringsid-
kare som har betalningssvårigheter. Karaktären av dessa betalnings-
svårigheter anges i 2 kap. 6 §. Som paragrafen är formulerad är termen
företagsrekonstruktion att förstå som ett förfarande som har till sy/Te att
leda till att en näringsidkares verksamhet rekonstrueras (jfr 2 § första
stycket). Det förhållandet att termen företagsrekonstruktion allmänt kan
ha en betydelse som beteckning för resultatet av förfarandet bör inte
föranleda några mer allvarliga missförstånd (se avsnitt 4.2).
För att företagsrekonstruktion enligt lagen skall kunna komma till
stånd måste det till en böijan röra sig om en gäldenär som är närings-
idkare. Termen näringsidkare bör fattas i vidsträckt mening och omfatta
var och en som yrkesmässigt driver verksamhet av ekonomisk art (se
ang. tidigare förarbetsuttalanden ang. begreppet näringsidkare, avsnitt
11). Undantag har gjorts för vissa verksamheter inom den finansiella
sektorn och för verksamheter vari vissa offentligrättsliga subjekt har ett
bestämmande inflytande (se 3 §).
Kravet på att en företagsrekonstruktion enbart kan avse näringsidkare
innebär att någon form av näringsverksamhet aktivt utövas. Den som
tidigare har varit näringsidkare omfattas inte av lagen. Han kan i stället
efter omständigheterna komma i fråga för skuldsanering enligt skuld-
saneringslagen. Också t.ex. ett aktiebolag, som formellt anges som
rörelsedrivande i aktiebolagsregistret, kan falla utanför lagen om
företagsrekonstruktion, nämligen om bolaget har tvingats försättas i
likvidation - t.ex. genom att bolaget har saknat till registret anmäld
behörig styrelse eller har inte på flera år sänt in årsredovisning (se 13
kap. 4 § aktiebolagslagen).
Gränsdragningen mellan skuldsaneringslagen och lagen om företags-
rekonstruktion blir enkel om en fysisk person inte är näringsidkare. I
sådant fall kan skuldsanering, men inte företagsrekonstruktion komma i
fråga. En person som har sin huvudsakliga inkomst från en anställning,
men som vid sidan därav driver en mindre rörelse betraktas normalt
som näringsidkare, men han kan komma i fråga för skuldsanering enligt
vad som föreslås i denna proposition om det med hänsyn till verk-
samhetens ringa omfattning och enkla beskaffenhet är skäligt att bevilja
171
honom skuldsanering (se avsnitt 10 och författningskommentaren till Prop. 1995/96:5
4 a § skuldsaneringslagen). Rent formellt är det inte otänkbart att han
även kan komma i fråga för företagsrekonstruktion, även om förut-
sättningarna för en sådan vanligen inte torde vara uppfyllda. Om dessa
undantagsvis skulle vara uppfyllda kan också en sådan person genom ett
offentligt ackord som ett led i företagsrekonstruktionen få till stånd en
reglering av sin totala skuldbörda. I praktiken finns det dock skäl att
anta att lagen om företagsrekonstruktion får sin största betydelse för
förhållandevis stora företag. Inte minst det förhållandet att det företag
som blir föremål för en företagsrekonstruktion självt skall bära
kostnaderna för förfarandet talar för det.
Lagen innehåller inte något krav på att gäldenären skall vara insolvent
utan anger i stället att det är tillräckligt att gäldenären är illikvid (se 2
kap. 6 §). Det innebär alltså en skillnad i förhållande till ackordslagen,
som för bifall till en ansökan om förordnande av god man förutsätter att
gäldenären är på obestånd. Genom att ackordslagens bestämmelser
enligt förslaget arbetas in i lagen om företagsrekonstruktion kommer i
fortsättningen illikviditet, och inte obestånd, utgöra en förutsättning
även för ackordsförfarandet som äger rum inom ramen för företags-
rekonstruktion. I avsnitt 5.1 har påpekats att en fördel med den lösning
som valts är att förfarandet står öppet även för gäldenärer som utan att
det behöver ha gått så långt som till insolvens har fått betalnings-
svårigheter. Detta följer av lagens syfte och är en viktig nyhet i lagen.
Ju tidigare gäldenärer i den beskrivna situationen blir föremål för
företagsrekonstruktion, desto större är utsikterna att man skall lyckas
rekonstruera företagets verksamhet i sak, reda upp dess finanser och
undgå konkurs.
Av paragrafen framgår också att det är domstol som beslutar om
företagsrekonstruktion. Det är domstol som har att avgöra om
förutsättningarna för ett sådant förfarande är uppfyllda. Det är också
domstol som beslutar att förfarandet skall upphöra m.m. Det ankommer
dock på gäldenären själv att med hjälp av en rekonstruktör undersöka
förutsättningarna för en realistisk rekonstruktion (se 1 kap. 2 §, 2 kap.
11 § fjärde stycket och 14 §). Genomförandet av de åtgärder som enligt
företagsrekonstruktionen kan komma att befinnas nödvändiga för att nå
resultat, dvs. att verksamheten rekonstrueras, skall åstadkommas av
gäldenären själv.
2§
Under en företagsrekonstruktion skall en av rätten utsedd rekonstruktör
undersöka om den verksamhet som gäldenären bedriver kan fortsättas
helt eller delvis och i så fäll hur detta kan ske samt om det finns
förutsättningar för gäldenären att träffa en ekonomisk uppgörelse med
sina borgenärer (ackord). Rekonstruktören skall när han fullgör sitt
uppdrag verka för att borgenärernas intressen inte åsidosätts.
Av 3 kap. 1 § framgår att förhandling om offentligt ackord kan äga
rum under en företagsrekonstruktion.
172
Paragrafen, som huvudsakligen motsvarar 3 § i det till Lagrådet Prop. 1995/96:5
remitterade lagförslaget, har i huvudsak utformats i enlighet med
Lagrådets forslag (jfr 1 kap. 4 § utredningens lagförslag).
I bestämmelsen beskrivs i första stycket det allmänna syftet med
företagsrekonstruktion. Av den beskrivningen framgår att det finns
viktiga principiella skillnader mellan företagsrekonstruktion och kon-
kurs. Medan konkurs är en exekutionsform, är företagsrekonstruktion
ett förfarande som syftar till att återställa lönsamheten hos en
näringsidkare med betalningssvårigheter eller i vart fall till att klargöra
i vad mån gäldenärens verksamhet kan fortleva. Konkurs är inriktad på
borgenärernas möjlighet att tvångsvis få betalt för sina fordringar,
oavsett om gäldenärens företag kan fortleva eller inte. Företags-
rekonstruktion syftar i stället till att ge gäldenären en chans att innan
konkurs är oundviklig undersöka möjligheten till fortsatt verksamhet i
en eller annan form.
En företagsrekonstruktion skall kunna leda till dels en rekonstruktion
1 sak, dvs. att gäldenärens verksamhet förändras så att dess resultat
förbättras och verksamheten åter blir lönsam, dels en finansiell
rekonstruktion, dvs. en uppgörelse med borgenärerna om hur de redan
uppkomna skulderna skall kunna betalas. Uppgörelsen med borgenärer-
na kan ske frivilligt under hand eller med tillämpning av reglerna om
offentligt ackord i 3 kap. Företagsrekonstruktion behöver dock inte
nödvändigtvis innebära att förfärandet avslutas genom ett ackord i
teknisk mening, dvs. främst genom att borgenärernas fordringar sätts
ned och det bestäms hur betalningen skall gå till. Förfärandet kan också
syfta till att nå en överenskommelse med borgenärerna om att
gäldenärens rörelse fortsätts av ett annat företag, som övertar tillgångar
och skulder från gäldenären på sådana villkor som borgenärerna kan
godta. Förfärandets tillämpning är inte heller inskränkt till fell där det
av gäldenären bedrivna företaget kan fortsättas i samma juridiska form.
Huvudsaken med en rekonstruktion är att rörelsen kan fortsätta i en
eller annan form utan konkurs. Om det sker genom exempelvis ägar-
tillskott av medel, upptagande av ny kredit, överlåtelse av rörelsen eller
på annat sätt är i och för sig av underordnad betydelse.
I paragrafen anges att det är den av rätten utsedde rekonstruktören (se
2 kap. 10 §) som skall undersöka om det finns möjligheter att åstad-
komma en rekonstruktion. Givetvis måste rekonstruktören härvid arbeta
i nära kontakt med gäldenären och borgenärerna. I sista meningen i
första stycket anges uttryckligen att rekonstruktören skall verka för att
borgenärernas intressen inte åsidosätts (jfr 2 kap. 12 § första stycket i
såväl det till Lagrådet remitterade förslaget som i utredningens lag-
förslag). Rekonstruktörens uppgifter kommenteras vidare i förfettnings-
kommentaren till 2 kap. 11 och 13 § samt i avsnitt 7.1.
I andra stycket erinras om att det av 3 kap. 1 § framgår att
förhandling om offentligt ackord kan äga rum under det förfärande som
en företagsrekonstruktion utgör.
3 § Prop. 1995/96:5
Bestämmelserna i denna lag om gäldenär gäller inte bankaktiebolag,
sparbank, central foreningsbank, kreditmarknadsbolag, understöds-
förening, försäkringsbolag, värdepappersbolag, clearingsorganisation
och Värdepapperscentralen VPC Aktiebolag.
Bestämmelserna avser inte heller sådana gäldenärer i vars verksamhet
staten, en kommun, ett landsting, ett kommunalförbund, en församling
eller en kyrklig samfallighet har ett bestämmande inflytande.
Paragrafen motsvarar 4 § i det till Lagrådet remitterade lagförslaget.
Motsvarigheten i ackordslagen är 48 § (jfr 1 kap. 6 § utredningens
lagförslag). Den slutliga utformningen skiljer sig från Lagrådets förslag
dels i det att paragrafen har delats upp i två stycken, dels att ytterligare
subjekt har fogats till uppräkningen i första stycket.
Som har redogjorts for i avsnitt 5.2 bör de i paragrafens första stycke
angivna gäldenärema undantas från lagens tillämpningsområde.
Beträffande dessa kategorier kan följande anmärkas (jfr 48 §
ackordslagen, 1 kap. 6 § Insolvensutredningens förslag och 1 kap. 4 § i
det till Lagrådet remitterade lagförslaget). Kreditaktiebolag ingår inte
längre i den i ackordslagen angivna undantagskretsen (SFS 1992:1617).
Sedan lagen (1963:76) om kreditaktiebolag har upphävts kan sådana
bolag ansöka om tillstånd att bedriva verksamhet enligt den nya lagen
(1992:1610) om kreditmarknadsbolag som har trätt i kraft den 1 januari
1994 (SFS 1993:1646). På kreditmarknadsbolag är ackordslagen
tillämplig (jfr prop. 1992/93:89 s. 161).
Föreningsbankslagen (1987:620) har ändrats så att lokala
föreningsbanker kan fusioneras med en central foreningsbank vilken i
sin tur kan ombildas till bankaktiebolag (SFS 1992:1058). Så har också
kommit att ske beträffande tidigare existerande föreningsbanker.
Föreningsbankslagen har emellertid inte upphävts. För fullständighetens
skull finns det därför anledning att föra central foreningsbank till undan-
tagskretsen i 3 § lagen om företagsrekonstruktion.
48 § ackordslagen omfattar även stadshypoteksförening och
land shy poteksförening. Genom lagen (1992:700) om ombildning av
stadshypoteksinstitutionen har föreskrivits att stadshypoteksföreningama
skall gå upp i Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och föreningar-
na upplösas utan likvidation. Stadshypotek är numera ett kredit-
marknadsbolag. Enligt lagen (1994:758) om ombildning av landshypo-
teksinstitutionen skall motsvarande ske för landshypoteksföreningamas
del, med den skillnaden att överlåtelse av rörelsen skall ske till ett
kreditmarknadsbolag. Stadshypoteksföreningama har redan upplösts och
det är upplyst att sedan den 1 januari 1995 är även land shy poteks-
föreningama upplösta. Mot den bakgrunden har inte stadshypoteks-
förening och landshypoteksförening tagits upp bland de i förevarande
paragraf angivna rättssubjekten.
Den undantagskrets som avses i andra stycket omfattar sådan
verksamhet vari de i stycket angivna organen har ett bestämmande
inflytande. Dessa organ har givetvis ett bestämmande inflytande när de
bedriver verksamhet i egen regi. En sådan verksamhet kan alltså inte bli 174
föremål för företagsrekonstruktion enligt lagen. Uttrycket ”bestäm-
mande inflytande” har dock en vidare betydelse i detta sammanhang Prop. 1995/96:5
liksom vad gäller enligt 1 kap. 2 § aktiebolagslagen (1975:1385) och i 6
kap. 1 § sekretesslagen (1980:100). Ett bestämmande inflytande
föreligger således när det allmänna på visst sätt genom ägande eller
avtal har tillförsäkrats den avgörande kontrollen i en från det allmänna
fristående juridisk person. Det innebär att en kommun t.ex. inte kan
sägas ha ett sådant bestämmande inflytande i ett entreprenadföretag som
kommunen anlitat för att utföra kommunala uppgifter.
Givetvis är lagen tillämplig på de angivna kategorierna när de
uppträder i egenskap av t.ex. borgenär. Paragrafen innebär inte annat
än att de som gäldenär inte kan bli föremål för företagsrekonstruktion
enligt lagen.
Uppräkningen av gäldenärskategorier i denna paragraf är
uttömmande. Alla andra slag av gäldenärer omfattas av lagen.
Ansökan om företagsrekonstruktion
1 §
En ansökan om företagsrekonstruktion får göras av gäldenären eller av
en borgenär. Ansökan skall göras skriftligen hos den tingsrätt där
gäldenären bör svara i tvistemål som angår betalningsskyldighet i
allmänhet. Ansökningshandlingen skall vara egenhändigt undertecknad
av sökanden eller sökandens ombud.
I ansökan skall sökanden ange och styrka de omständigheter som gör
rätten behörig, om de inte är kända.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag (jfr 2 kap.
1 § första stycket, 2 § andra stycket och 5 § första stycket utredningens
lagförslag).
I paragrafens första stycke anges att en ansökan om
företagsrekonstruktion får göras av såväl gäldenären (se också 3 §) som
en borgenär (se också 4 § och 6 § tredje stycket) samt att ansökan skall
göras skriftligen. Det senare är alltså ett absolut formkrav. Paragrafens
första stycke innehåller vidare en regel om forum vid företags-
rekonstruktion som i sak överensstämmer med 2 kap. 1 § konkurslagen.
Ansökan om företagsrekonstruktion skall alltså göras vid tingsrätten i
den ort där gäldenären bör svara i tvistemål som angår betalnings-
skyldighet i allmänhet. Forum vid företagsrekonstruktion, i likhet med
konkursforum, bestäms således normalt för fysisk person av folkbokför-
ingsorten den 1 november året innan ansökan ges in och för annan
juridisk person än dödsbo av den ort där styrelsen har sitt säte.
Det har satts i fråga om den generella hänvisningen i konkurslagen till
rättegångsbalkens forumregler i mål om betalningsskyldighet alltid är
ändamålsenlig. Den kan medföra att en konkursansökan måste tas upp
och prövas även i fåll som avses i 10 kap. 3 och 4 §§ rättegångsbalken
(jfr Walin/ Palmér, Konkurslagen, s. 25 f.). Till skillnad från vad som
gäller vid konkursansökningar gör sig emellertid intresset av dessa
alternativa fora inte lika starkt gällande vid företagsrekonstruktion. I Prop. 1995/96:5
praktiken torde det bara vara forumreglema i 10 kap. 1 § RB som får
någon tillämpning för detta rättsinstitut.
I tredje meningen i första stycket anges att ansökningshandlingen skall
vara egenhändigt undertecknad av sökanden eller sökandens ombud. Det
innebär bl.a. att en ansökan inte kan ges in via telefax (jfr 33 ^P- 3 §
RB och prop. 1993/94:190 s. 106 f.).
Sökanden skall enligt andra stycket ange och styrka de omständigheter
som betingar rättens behörighet, om de inte är kända. Bestämmelsen
motsvarar vad som gäller enligt 2 kap. 1 § andra stycket konkurslagen.
Bevis om rättens behörighet behövs alltså inte, om det är allmänt känt
att gäldenären har sitt hemvist inom tingsrättens domsaga. Som regel
kan emellertid gäldenären inte förlita sig på att fakta som betingar
rättens behörighet skall vara kända. De handlingar som kan styrka
behörigheten torde i fråga om fysisk person vara ett s.k. hemortsbevis
och i fråga om juridisk person registreringsbevis. Av 5 § framgår att en
brist i förevarande hänseende kan leda till att ansökningen avvisas.
2§
Har en ansökan om företagsrekonstruktion gjorts hos en tingsrätt som
inte är behörig, skall rätten genast sända handlingarna i ärendet till den
tingsrätt som enligt vad dessa visar är behörig och underrätta sökanden.
Ansökan skall anses gjord, när handlingarna kom in till den förra
tingsrätten.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag (jfr 2 kap.
2 § tredje stycket utredningens lagförslag).
Det kan naturligtvis inträffa att ansökan görs vid en tingsrätt som inte
är behörig enligt vad som föreskrivs i 1 §. Tingsrätten skall i sådant fell
enligt denna paragraf genast sända ansökningshandlingarna i ärendet till
den tingsrätt som enligt vad handlingarna visar är behörig. En förut-
sättning för att en ansökan skall kunna översändas är att det verkligen
framgår av handlingarna vilken tingsrätt som är behörig. Den tingsrätt
till vilken ansökningen kommit in behöver inte göra några särskilda
efterforskningar i behörighetsfrågan. Är ansökan bristfällig, får det
ankomma på den behöriga tingsrätten att vid behov ge föreläggande om
komplettering (se 5 §). I den mån komplettering behövs redan för att
avgöra behörighetsfrågan måste dock föreläggandet utfärdas av den
tingsrätt till vilken ansökan kommit in. Sökanden skall givetvis
underrättas, när handlingarna sänds till annan tingsrätt.
Den dag som en ansökan anses inkommen har betydelse bl.a. såsom
fristdag for återvinning enligt 4 kap. 2 § andra stycket konkurslagen.
Genom att en ansökan skall anses gjord när den kom in till den förra,
icke behöriga, tingsrätten undviks bl.a. att ett misstag beträffande forum
leder till att en återvinningsfrist försitts.
3 §
En ansökan av gäldenären skall innehålla
1. en kortfattad redogörelse för gäldenärens ekonomi och orsakerna
till betalningssvårighetema,
176
2. en borgenärsförteckning, Prop.
3. en redogörelse for hur gäldenären avser att verksamheten skall
bedrivas i fortsättningen och en uppgörelse nås med borgenärerna, och
4. ett förslag till rekonstruktör samt behövliga uppgifter om dennes
lämplighet för uppdraget.
Paragrafen har behandlats i avsnitt 5.4. I bestämmelsen anges vad en
ansökan som görs av en gäldenär skall innehålla. (Jfr 2 kap. 1 § andra
stycket utredningens lagförslag).
Enligt första punkten har gäldenären att lämna uppgifter om företagets
ekonomiska förhållanden och om orsakerna till betalningssvårighetema.
Det krävs bara en kortfattad redogörelse, inte någon fullständig
bouppteckning (jfr även 13 § andra stycket 1-3). Men det är självfallet
både lämpligt och önskvärt att ansökningen kompletteras med senaste
bokslut, eventuell kontrollbalansräkning enligt 13 kap. 2 § aktie-
bolagslagen (1975:1385) och andra sammanställningar och dylikt
rörande gäldenärens ekonomiska status. Uppgifter om detta är också av
betydelse för rättens bedömning enligt tredje punkten.
Vidare skall gäldenären enligt andra punkten förteckna sina
borgenärer. En sådan uppgift är nödvändig för att rekonstruktören vid
bifall till ansökningen skall kunna fullgöra sin uppgift att inom en vecka
underrätta borgenärerna om att företagsrekonstruktion har beslutats (se
13 §).
I ansökningen skall gäldenären dessutom ange dels hur han avser att
verksamheten skall bedrivas i fortsättningen, dels hur en eventuell
uppgörelse skall nås med borgenärerna (tredje punkten). Det är, som
framhållits i avsnitt 5.4, på denna punkt som rätten har att göra sin
mest grannlaga bedömning. Det är nämligen av största vikt att
företagsrekonstruktion inte beslutas, om det finns skäl anta att gälde-
nären har andra syften med sin ansökan än ett rekonstruktionssyfte,
t.ex. att han främst eftersträvar ett anstånd med sina betalningar. Därför
måste domstolen i vart fall kunna konstatera att den redogörelse som
gäldenären själv presenterar vid sin ansökan inte saknar realism. Det
betyder bl.a. att gäldenären måste förklara vilka åtgärder som enligt
hans mening fordras för att förbättra rörelsens resultat. Vidare måste
han ge besked om hur han menar att borgenärerna skall tillgodoses och
om hur verksamheten i fortsättningen skall kunna finansieras.
Även om rätten inte kan göra någon mera ingående prövning av
förutsättningarna för rekonstruktion på detta stadium är det ändå viktigt
att prövningen är så noggrann som möjligt på det underlag som
presenteras. Den bedömning som görs på detta stadium kommer dock
tämligen omgående att följas av ytterligare bedömningar när ett mera
tillförlitligt underlag föreligger, t.ex. vid det borgenärssammanträde
som enligt huvudregeln skall hållas inom tre veckor (se 10 § andra
stycket).
I ansökningen skall gäldenären ge ett förslag till rekonstruktör och
samtidigt lämna behövliga uppgifter om den föreslagne personens
lämplighet för uppdraget (Jjärde punkten). Vem som kan utses till
rekonstruktör anges närmare i 11 §. Av den bestämmelsen, enligt vilken
1995/96:5
177
12 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 5
en rekonstruktör bl.a. måste ha borgenärernas förtroende, följer att Prop. 1995/96:5
gäldenären bör ha tagit kontakt med sina viktigaste borgenärer i frågan
om lämplig rekonstruktör, innan han lämnar in en ansökan. Om
gäldenärens ansökan saknar uppgift om de viktigaste borgenärernas
inställning till den föreslagna rekonstruktören kan rätten knappast
bedöma den personens lämplighet. Därför bör tingsrätten i dessa fell
förelägga gäldenären att komplettera ansökan i detta hänseende (jfr 5 §).
Utan att det sägs i lagen skall givetvis den föreslagnes eget samtycke
inhämtas innan han utses. Ansökan bör redovisa att ett sådant samtycke
lämnats.
4§
En ansökan av en borgenär skall innehålla
1. uppgift om borgenärens fordran på gäldenären,
2. upplysningar om gäldenärens betalningssvårigheter, och
3. ett förslag till rekonstruktör samt behövliga uppgifter om dennes
lämplighet för uppdraget.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag (jfr 2 kap.
5 § andra stycket utredningens lagförslag).
En borgenär har av naturliga skäl inte samma möjlighet som gälde-
nären att lämna upplysning om gäldenärsföretagets ekonomi eller vad
som har lett fram till företagets betalningssvårigheter. Vad som krävs av
borgenären är därför följande.
Borgenären skall lämna uppgift om sin fordran (första punkten). För
att vara behörig att ansöka om företagsrekonstruktion måste sökanden
enligt denna paragraf vara fordringsägare, eller med andra ord
borgenär. Kretsen av behöriga sökande enligt denna paragraf bestäms
således på samma sätt som den krets som är behöriga att ansöka om
någons försättande i konkurs (jfr 2 kap. 4 och 6 §§ konkurslagen).
Därvid föreskrivs inte någon begränsning såvitt avser karaktären eller
storleken av borgenärens fordran. Även en mindre fordran ger således
en borgenär initiativrätt. Ansökan kan göras även av en borgenär med
en fordran som inte är förfellen till betalning. Med hänsyn till att det
vid en borgenärs ansökan enligt 6 § andra stycket krävs att gäldenären
medger ansökan, har det inte ansetts befogat att begränsa initiativrätten
till borgenärer med fordringar av visst slag eller av viss storlek (se
avsnitt 5.3). Det är inte heller något krav att borgenären har en
penningsfordran. Även om det antagligen kommer att bli ytterst sällsynt
är det alltså tänkbart att borgenären har en fordran på en annan
prestation än i pengar.
I sin ansökan skall borgenären vidare redovisa de uppgifter han har
om gäldenärens betalningssvårigheter (andra punkten). Härmed avses
det som borgenären känner till om gäldenärsföretagets betalnings-
svårigheter. Även när en borgenär ansöker är det självfallet ett
avgörande kriterium att gäldenärsföretaget har sådana betalnings-
svårigheter som beskrivs i 6 § första stycket. För ett ogrundat påstående
härvidlag kan borgenären drabbas av skadeståndsskyldighet (se 4 kap.
13 §). Borgenären måste således kunna redovisa att han själv eller
178
annan borgenär drabbats av gäldenärens betalningsdröjsmål på sådant Prop. 1995/96:5
sätt att det finns anledning att anta att gäldenären är illikvid. Det kan
därvid t.ex. vara fråga om att borgenären varit tvungen att tillgripa
utmätning för att erhålla betalning.
Borgenärens ansökan skall på samma sätt som en ansökan från
gäldenären (tredje punkten) innehålla ett förslag till rekonstruktör och
behövliga uppgifter om den föreslagna personens lämplighet (jfr vad
som under 3 och 11 § sägs om en rekonstruktörs lämplighet).
I 6 § tredje stycket anges att en borgenärs ansökan för bifall
förutsätter att gäldenären medger den.
5 §
En ansökan skall avvisas, om den inte innehåller sådana uppgifter som
krävs enligt 1, 3 och 4 §§, och sökanden inte följer ett föreläggande att
avhjälpa bristen.
Paragrafen, som har utformats i enlighet med Lagrådets förslag,
innehåller, genom hänvisning till 1, 3 och 4 §§, regler om avvisning av
ansökan om företagsrekonstruktion (jfr 2 kap. 3 § utredningens
lagförslag). Paragrafen, som riktar sig till domstolen, gäller oavsett om
sökanden är gäldenären eller en borgenär. Avvisning kan således
komma i fråga om det inte av ansökan framgår vilken tingsrätt som är
behörig, ansökan inte är egenhändigt undertecknad av sökanden eller
dennes ombud eller, såvitt gäller en gäldenär, inte uppfyller de krav
som anges i 3 §, eller, om sökanden är borgenär, inte svarar mot
kraven i 4 §.
Ar ansökningen bristfällig, skall sökanden först föreläggas att
komplettera den. Föreläggandet bör innehålla en upplysning om att
ansökningen kan komma att avvisas om bristen inte avhjälps. Om
föreläggandet inte följs skall ansökningen avvisas. Det anges
uttryckligen att avvisning förutsätter dels att ansökan saknar sådana
uppgifter som krävs enligt 1, 3 och 4 §§, dels att ett föreläggande inte
följs (jfr t.ex. 2 kap. 5 § konkurslagen och 42 kap. 4 § rättegångs-
balken).
Framgår det redan från böijan att ansökningen över huvud inte kan
tas upp, t.ex. därför att gäldenären är försatt i konkurs (jfr 4 kap. 8 §
andra stycket), bör ansökningen omedelbart avvisas. Någon uttrycklig
regel härom har inte ansetts nödvändig.
Avvisningsbeslut får överklagas i vanlig ordning (jfr 4 kap. 12 §).
Förutsättningar för beslut om företagsrekonstruktion
6 §
En förutsättning för att beslut om företagsrekonstruktion skall meddelas
är att gäldenären vid tiden för ansökningen inte kan betala sina förfallna
skulder.
Beslut om företagsrekonstruktion får inte meddelas, om det saknas
skälig anledning anta att syftet med företagsrekonstruktionen kan
uppnås. 179
En ansökan av en borgenär får bifallas endast om gäldenären har Prop. 1995/96:5
medgett ansökan.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Det föreskrivs i första stycket att gäldenären skall vara illikvid för att
beslut om företagsrekonstruktion skall kunna meddelas. Med illikviditet
avses enligt ordalydelsen att gäldenären vid tiden för ansökningen inte
kan betala sina förfallna skulder. Det innebär att kontanta medel och
andra tillgångar som lätt kan omsättas i kontanter inte räcker till för
betalning av förfallna skulder. Vad som avses med kontanta medel är
uppenbart. Med kontanta medel kan banktillgodohavanden och liknande
normalt jämställas. Andra tillgångar som lätt kan omsättas i kontanter
kan vara dels tillgångar som kan omsättas i kontanter omedelbart, dels
tillgångar vilkas avyttrande inte medför någon märkbar värdeförstöring
beträffande rörelsen. Maskiner, andra anläggningstillgångar, insatsvaror
i produktionen m.m. skall inte behöva avyttras. Om sådana avyttrings-
åtgärder är nödvändiga för att gäldenären skall kunna betala sina
förfallna skulder är han alltså att betrakta som illikvid. Det finns
emellertid skäl att framhålla att, medan en gäldenärs uppgift i
konkursförfarandet om att han är insolvent normalt godtas om det inte
finns särskilda skäl som talar mot det, kan knappast detsamma gälla
illikviditet när en gäldenär ansöker om företagsrekonstruktion. Om det
undantagsvis skulle förekomma att en gäldenär är insolvent men inte
illikvid kan det inte beslutas om företagsrekonstruktion beträffande
honom.
I andra stycket anges ett annat avgörande villkor för att rätten skall
kunna besluta om företagsrekonstruktion. Det får inte saknas anledning
anta att syftet med företagsrekonstruktionen kan uppnås. Rätten måste
alltså göra en prognos beträffande utsikterna för att en företags-
rekonstruktion kan bli lyckosam. Regeln är avsedd att hindra missbruk
av förfarandet. Läget kan t.ex. vara det att gäldenären anger ett helt
orealistiskt förslag till ekonomisk uppgörelse. Ansökan bör då genast
ogillas. Det är emellertid ett rätt lågt beviskrav som i denna del ställs på
gäldenären. Det avgörande bör vara att möjligheten av att en företags-
rekonstruktion leder till att verksamheten kan rekonstrueras inte
framstår som utesluten. Det kan t.ex. vara så, som framhålls i de
allmänna övervägandena, att situationen är svårbedömd t.ex. därför att
värdet av säkerhetsunderlaget är oklart. Så snart bedömningen är den att
en mera ingående utredning kan visa att förutsättningar för en lyckosam
rekonstruktion finns, bör beslut om företagsrekonstruktion kunna
meddelas. Som tidigare framhållits, se under 3 §, kommer också rättens
prövning att tämligen omgående följas av ytterligare bedömningar när
ett mera tillförlitligt underlag föreligger. Saknas grund för att avslå en
ansökan, skall rätten besluta om företagsrekonstruktion.
Gäldenärens egen inställning och medverkan är av största betydelse
för möjligheterna att rekonstruera hans verksamhet. Att sätta igång en
företagsrekonstruktion mot dennes vilja torde innebära att det saknas en
väsentlig förutsättning för att nå en konstruktiv lösning av företagets
betalningsproblem. I paragrafens tredje stycke anges därför att det är en
180
förutsättning att gäldenären medger en borgenärs ansökan för att den
skall kunna bifallas. Vad som krävs är ett uttryckligt medgivande från
gäldenären. Passivitet, dvs. underlåtenhet att ange sin inställning till
ansökningen, uppfyller här inte kravet på medgivande. Det gäldenären
har att medge är alltså bifåll till ansökningen. Även om ett sådant
medgivande har lämnats måste rätten ändå pröva om förutsättningarna
för bifall i övrigt (se första och andra styckena) är uppfyllda. Gälde-
närens medgivande är således en nödvändig, men inte en tillräcklig,
förutsättning för bifall till en borgenärs ansökan.
I 9 § andra stycket första punkten anges att en borgenärs ansökan
förfaller om den skriftligen bestrids av gäldenären. Borgenärens
ansökan skall i ett sådant fall inte ogillas. I stället förfaller borgenärens
ansökan och ärendet skall i stället avskrivas från vidare handläggning.
Ett sådant skriftligt bestridande innebär att borgenärens ansökan över
huvud taget inte tas upp (jfr 7-9 §§)
Prop. 1995/96:5
Prövning av ansökan om företagsrekonstruktion
7 §
Om gäldenärens ansökan tas upp, skall rätten genast pröva den, om inte
annat följer av 8 § andra stycket.
Paragrafen, som har utformats i enlighet med Lagrådets förslag,
innehåller en anvisning för rätten att, då man funnit att gäldenärens
ansökan skall tas upp till prövning genast besluta i frågan om företags-
rekonstruktion. Det är i och med beslutet om företagsrekonstruktion
som de flesta rättsverkningar inträder som är förbundna med för-
farandet. Det är också viktigt att arbetet med företagsrekonstruktionen
kommer igång så snart som möjligt.
Föreskriften om att beslut på ansökan av gäldenären skall fattas genast
motsvarar vad som gäller vid konkurs (jfr 2 kap. 14 § första stycket
konkurslagen).
Om rättens åtgärder när en ansökan av en borgenär tas upp föreskrivs
i 8 §.
8 §
Om en borgenärs ansökan tas upp, skall rätten sätta ut ett sammanträde
för prövning av ansökan. Sammanträdet skall hållas inom två veckor
från det att ansökan kom in till rätten. Om det finns särskilda skäl, får
det hållas senare, dock senast inom sex veckor.
Till sammanträdet skall parterna kallas. Gäldenären skall i kallelsen
föreläggas att senast vid sammanträdet yttra sig över ansökan. I
kallelsen skall även anges att sammanträdet kommer att ställas in, om
gäldenären före sammanträdet själv ansöker om företagsrekonstruktion
eller skriftligen medger borgenärens ansökan och rätten inte särskilt
underrättar honom om att sammanträdet ändå skall hållas. Parterna skall
i kallelsen upplysas om innehållet i 9 §.
Kallelserna skall delges parterna. Därvid får beträffande gäldenären
delgivning enligt 12-15 §§ delgivningslagen (1970:428) inte ske.
Gäldenären skall samtidigt med kallelsen delges de av borgenären 181
ingivna handlingarna.
Paragrafen upptar regler om sammanträde for prövning av en Prop. 1995/96:5
borgenärs ansökan om företagsrekonstruktion avseende en gäldenär (jfr
2 kap. 8 § utredningens lagförslag). Ytterligare bestämmelser om
sammanträdet finns i 16 §.
Paragrafens första stycke anger att om en borgenärs ansökan tas upp
ett sammanträde skall hållas inom två veckor från det att ansökningen
kom in till rätten. Denna tid får överskridas om det finns särskilda skäl,
dock med högst fyra veckor. Ett skäl för att överskrida
tvåveckorsfristen kan vara svårigheter att delge gäldenären ansökningen.
I andra stycket ges närmare regler om kallelser till sammanträdet.
Parterna, dvs. gäldenären och ansökande borgenär, skall kallas till
sammanträdet. Reglerna motsvarar 2 kap. 16 § andra och tredje stycket
och 17 § konkurslagen. Om rätten genom innehållet i en borgenärs an-
sökan sammantaget med gäldenärens medgivande får tillräckligt
underlag för sitt beslut, behöver något sammanträde inte hållas. Om å
andra sidan de nämnda handlingarna inte ger det erforderliga under-
laget, måste sammanträdet äga rum trots att gäldenären har medgett
ansökan.
Det kan inte uteslutas att gäldenären på grund av en borgenärs
ansökan kommer till insikt om sina betalningsproblem och väljer att, i
stället för att medge borgenärens ansökan, själv ansöka om företags-
rekonstruktion. Även i den situationen kan rätten ha tillräckligt underlag
för att utan sammanträde kunna fatta beslut om företagsrekonstruktion.
I tredje stycket föreskrivs att parterna skall delges kallelse till
sammanträdet. Kan gäldenären inte delges inom de angivna fristerna
brister det i förutsättningarna för att besluta om företagsrekonstruktion
eftersom ett sådant beslut inte får fattas utan gäldenärens uttryckliga
medgivande (6 § tredje stycket). Borgenärens ansökan skall i en sådan
situation lämnas utan bifall. Mot bakgrund av att företagsrekonstruktion
förutsätter att gäldenären personligen medverkar till och i förfarandet
får surrogat- eller kungörelsedelgivning inte förekomma. Denna
inskränkning gäller emellertid inte för delgivning av en borgenär. Skulle
en gäldenären under sammanträdet bestrida borgenärens ansökning skall
ansökningen lämnas utan bifall (jfr 6 och 9 §).
I jjärde stycket anges att gäldenären i samband med kallelsen skall
delges de handlingar som borgenären har gett in.
9§
Om flera ansökningar som avser samme gäldenär är anhängiga
samtidigt och om en annan ansökan bifalls än den som kom in först,
skall det vad gäller frågor som är beroende av tiden för ansökan anses
som om beslutet om företagsrekonstruktion har grundats på den ansökan
som kom in först.
En borgenärs ansökan förfaller om
1. gäldenären skriftligen bestrider ansökan,
2. gäldenären eller borgenären uteblir från det sammanträde som
avses i 8 §, eller
3. gäldenären försätts i konkurs.
Om ansökan förfaller före sammanträdet skall rätten ställa in samman-
trädet och underrätta parterna.
182
(Jfr 2 kap. 9 § utredningens lagförslag) Prop. 1995/96:5
I första stycket behandlas den situationen att flera ansökningar mot
samme gäldenär är anhängiga samtidigt. Situationen kan t.ex. vara den
att en borgenärs ansökan följs av en ansökan av gäldenären själv.
Regeln är utformad efter mönster av 2 kap. 21 § konkurslagen. Det ges
inte någon anvisning till rätten om vilken av två eller flera samtidigt
anhängiga ansökningar som domstolen i första hand skall pröva.
Däremot föreskrivs att om rätten bifaller någon annan ansökan än den
först ingivna skall det, när det gäller frågor som är beroende av tiden
för ansökan, anses som om rättens beslut grundats på den först ingivna
ansökningen. Bestämmelsen får sin främsta betydelse för beräkning av
den tidpunkt då kvittningsförbud enligt 21 § andra stycket inträder och
av fristdag för återvinning enligt 4 kap. 2 § andra stycket konkurslagen
(jfr 3 kap. 5 § i detta lagförslag).
I paragrafens andra stycke anges vissa formella hinder mot att bifalla
en borgenärs ansökan om företagsrekonstruktion. Om något av de
angivna hindren är för handen blir således resultatet att ansökan
förfaller varvid ärendet skall avskrivas från vidare handläggning.
Om gäldenären före sammanträdet skriftligen skulle bestrida ansök-
ningen saknas förutsättningar att få till stånd en företagsrekonstruktion.
Företagsrekonstruktionen förutsätter att han såväl medger borgenärens
ansökan som är beredd att medverka till en företagsrekonstruktion.
Skulle ett skriftligt bestridande komma in från gäldenären förfaller
således borgenärens ansökan (första punkten) och ärendet skall
avskrivas från vidare handläggning.
Båda parters närvaro vid sammanträdet är nödvändig. Om borgenären
uteblir måste det antas att han saknar intresse av att fullfölja ansökan,
varför hans ansökan då förfaller. Detsamma blir resultatet av
gäldenärens utevaro, eftersom en sådan måste anses tyda på att han inte
avser att medverka till förfarandet på det sätt som erfordras (andra
punkten). Följden blir även i detta fall att ärendet skall avskrivas från
vidare handläggning.
Även när gäldenären försätts i konkurs förfaller borgenärens ansökan
(tredje punkten). En pågående företagsrekonstruktion utgör inte hinder
för att bifalla en konkursansökan från gäldenären själv. Är det däremot
en borgenär som är konkurssökande är situationen något annorlunda, se
2 kap. 10 a § konkurslagen (lagförslag 2.10).
Enligt tredje stycket skall rätten i fall som avses i andra stycket ställa
in sammanträdet och underrätta parterna om att ärendet har avskrivits
från vidare handläggning. Här är formell delgivning inte påkallad.
10 §
Om en ansökan bifalls, skall rätten samtidigt utse en rekonstruktör.
Finns det särskilda skäl får fler än en rekonstruktör utses.
Rätten skall också bestämma tidpunkt för ett borgenärssammanträde
inför rätten. Sammanträdet skall äga rum inom tre veckor från beslutet
om företagsrekonstruktion eller den längre tid efter beslutet som är
oundgängligen nödvändig.
183
(Jfr 2 kap. 4 § utredningens lagförslag)
Iförsta stycket anges, som redan berörts under 1 kap. 1 §, att rätten
skall utse en rekonstruktör samtidigt som den beslutar om företags-
rekonstruktion. Det är alltså inte möjligt att besluta om företags-
rekonstruktion utan att samtidigt utse en rekonstruktör, vilket kan
jämföras med att det inte går att försätta någon i konkurs utan att
snarast därefter utse en förvaltare (se 2 kap. 24 § första stycket 2 kon-
kurslagen). Fler än en rekonstruktör kan utses, om det finns särskilda
skäl. Sådana särskilda skäl kan vara att gäldenärens verksamhet är av
mycket stor omfattning eller av komplicerad art.
För att säkerställa att arbetet med företagsrekonstruktionen omedelbart
kan påbörjas skall, enligt andra stycket, rätten i samband med beslutet
om företagsrekonstruktion också bestämma tidpunkt för ett borgenärs-
sammanträde inför rätten, vilket normalt måste hållas inom tre veckor.
Undantagsvis kan dock sammanträdet hållas längre fram i tiden,
nämligen om det är oundgängligen nödvändigt, dvs. mycket starka skäl
talar for att sammanträdet inte kan hållas så tidigt som huvudregeln
anger. Detta kan visa sig vara fallet t.ex. i fråga om ett större bolag
som ansöker om företagsrekonstruktion. Det ankommer inte på rätten
att skicka ut några kallelser till sammanträdet. Det är i stället
rekonstruktörens uppgift att upplysa borgenärerna om sammanträdet (se
13 § 4). Borgenärssammanträdets funktion behandlas i 16 §.
Rekonstruktören och dennes uppgifter
11 §
En rekonstruktör skall ha den särskilda insikt och erfarenhet som
uppdraget kräver, ha borgenärernas förtroende samt även i övrigt vara
lämplig for uppdraget.
Den som är anställd vid domstol eller kronofogdemyndighet får inte
vara rekonstruktör.
En rekonstruktör som inte är lämplig eller av någon annan orsak bör
skiljas från uppdraget skall entledigas av rätten. Frågor om entledigande
tas upp på begäran av rekonstruktören, en borgenär eller gäldenären.
(Jfr 2 kap. 13 § utredningens lagförslag)
I första stycket anges vilken kompetens m.m. en person skall ha för
att kunna utses till rekonstruktör. I avsnitt 7.1 har ingående diskuterats
vem som skall kunna vara rekonstruktör. Med den beskrivning av
rekonstruktörens kompetens som ges i denna paragraf bör det vara
möjligt att i det enskilda fallet välja den person som är mest lämpad för
uppdraget. När inte omständigheterna i det särskilda fallet motiverar
annat, bör emellertid en advokat ur konkursförvaltarkretsen eller en
högre tjänsteman vid ackordscentral utses. Det bör regelmässigt
garantera att rekonstruktören har viss erfarenhet av företagsledning,
gedigna kunskaper i obeståndsjuridik och andra relevanta rättsområden
samt vana vid att hantera situationer i vilka motstående intressen kan
göra sig gällande. Det utesluter emellertid inte att det i det enskilda
Prop. 1995/96:5
184
fellet kan, och bör, forordnas en rekonstruktör vars bakgrund är t.ex. Prop. 1995/96:5
ekonomens, företagsledarens, revisorns eller konsultens.
Särskilt viktigt är naturligtvis att den tilltänkte rekonstruktören
uppfyller kravet att han skall ha borgenärernas förtroende. De nämnda
omständigheterna, liksom ärendenas karaktär, gör att kretsen av möjliga
rekonstruktörer inte har begränsats av formella skäl. Det finns t.ex.
knappast anledning för rätten att, såsom ibland sker när det gäller
konkursförvaltare, i avgränsande syfte förteckna personer som generellt
kan komma i fråga för uppdrag som rekonstruktör. Reglerna för
utseende av konkursförvaltare skiljer sig också i vissa avseenden från
vad som gäller utseende av rekonstruktör. Bland annat finns det i det
senare fellet ingen motsvarighet till tillsynsmyndigheten i konkurs som
skall höras.
Även utan någon formell begränsning när det gäller val av
rekonstruktör följer det av uppdragets art att denne måste inta en
självständig, opartisk hållning och förmå se till såväl gäldenärens som
borgenärernas intressen. Mot den bakgrunden bör det vara uteslutet att
till rekonstruktör utse någon gäldenärsföretagets ägare, ställföreträdare
eller revisor. Det bör knappast heller vara möjligt att utse den som
tidigare spelat en mera framträdande roll i företaget, t.ex. någon som
tidigare har haft en framträdande befattning i företaget eller på annat
sätt tidigare tagit aktiv del i skötseln av företagets ekonomi.
En särskild fråga (se avsnitt 7.2) är om den som har utsetts till
rekonstruktör vid en gäldenärens eventuellt efterföljande konkurs bör
anses jävig som konkursförvaltare. Det kan många gånger vara
kostnadsbesparande att i sådana fell utse rekonstruktören till förvaltare.
Denne känner till företaget och de ekonomiska förhållandena i detta och
torde därför många gånger kunna utreda konkursboet på ett effektivare
sätt än en icke tidigare inblandad person. Trots det får man i de flesta
fell utgå från att rekonstruktören inte bör utses till förvaltare i
näringsidkarens efterföljande konkurs, bl.a. eftersom det kan bli fråga
om att förvaltaren har att pröva sådana transaktioner som rekon-
struktören tillrått eller kanske t.o.m. gett anvisning om. Det innebär
emellertid inte att domstolen kan avstå från att pröva omständigheterna
i det enskilda fallet. En företagsrekonstruktion kan t.ex. komma att
avslutas mycket tidigt utan att rekonstruktören i någon större utsträck-
ning kommit att involveras i gäldenärens ekonomiska överväganden.
I andra stycket anges, liksom i 7 kap. 1 § andra stycket konkurslagen,
att den som är anställd vid domstol inte får vara rekonstruktör. En
skillnad mellan konkurslagens regel och förevarande paragraf är att
även den som är anställd vid kronofogdemyndighet är undantagen från
möjligheten att bli utsedd till rekonstruktör.
Tredje stycket innehåller regler om entledigande av en rekonstruktör.
För att en fråga om entledigande skall bli aktuell krävs att rekon-
struktören, gäldenären eller någon borgenär hos domstolen begär att
rekonstruktören skall entledigas. Domstolen får alltså inte utan en sådan
begäran ta upp frågan. Om en begäran om entledigande kommer in till
domstolen skall domstolen bereda övriga intressenter tillfälle att yttra 185
sig över begäran innan domstolen beslutar i frågan. Någon särskild Prop. 1995/96:5
föreskrift har inte ansetts behövlig.
En rekonstruktör skall enligt ordalydelsen entledigas om han ”inte är
lämplig eller av någon annan orsak bör skiljas från uppdraget”. Det
innebär för det första att han skall entledigas om han inte uppfyller de
krav som anges i första stycket. Även om rekonstruktören då han utsågs
uppfyllde dessa krav kan det tänkas att han sköter sitt uppdrag på ett
sådant sätt att han inte längre kan anses lämplig för det. För det andra
skall han entledigas om det finns någon ”annan orsak” till det. Ett
exempel kan vara att han på grund av sjukdom inte längre kan fullgöra
sitt uppdrag.
12 §
Rekonstruktören skall när han fullgör de uppgifter som anges i 1 kap.
2 § undersöka gäldenärens ekonomiska ställning och i samråd med
gäldenären upprätta en plan som redovisar hur syftet med företags-
rekonstruktionen skall uppnås (rekonstruktionsplan). Planen skall
tillställas rätten och borgenärerna.
Rekonstruktören får anlita sakkunnigt biträde.
Att rekonstruktören får väcka talan om återvinning framgår av 3 kap.
6§.
(Jfr 2 kap. 12 § utredningens lagförslag)
I denna paragraf, som har utformats i enlighet med Lagrådets förslag,
ges vissa allmänna föreskrifter om vad som ankommer på rekon-
struktören. Det kan erinras om att det redan i 1 kap. 2 § andra stycket
anges att rekonstruktören skall tillvarata borgenärskollektivets intressen.
Rekonstruktören är alltså inte att betrakta som gäldenärens ”ombud” i
förhandlingar med borgenärerna.
I förevarande paragraf anges i första stycket att rekonstruktören efter
att ha undersökt gäldenärens ekonomiska ställning skall upprätta en
rekonstruktionsplan. Ett preliminärt utkast till en sådan plan bör kunna
föreligga redan vid det borgenärssammanträde som avses i 16 §. Planen
kan därefter successivt kompletteras och fullständigas under det att
företagsrekonstruktionen fortgår. Det är genom innehållet i en sådan
mera slutgiltigt utformad plan som det till sist står klart om och i så fåll
hur gäldenärsföretaget kan rekonstrueras. Ofta torde det också vara så
att det är på grund av vad planen innehåller beträffande en rekon-
struktion i sak, dvs. av själva verksamheten, som borgenärerna avgör
om de är beredda att medverka till en föreslagen finansiell rekon-
struktion genom att t.ex. sätta ned sina fordringar. Huvudpunkterna i en
rekonstruktionsplan bör vara följande.
Rekonstruktören bör kartlägga företagets ekonomiska svårigheter samt
göra en analys och en bedömning av orsakerna till problemen. I planen
bör givetvis också så noggrant som möjligt identifieras de åtgärder som
måste vidtas för att man skall komma till rätta med företagets problem,
vad gäller såväl verksamhetens resultat som dess finansiering. I
samband därmed bör också anges en tidsplan för rekonstruktionens
genomförande. Beträffande allmänna synpunkter på syftet med planen jg(
och sättet för dess upprättande hänvisas till avsnitt 7.4.
Det bör erinras om att planen, när den ges in till rätten, blir allmän Prop. 1995/96:5
handling. Eftersom det inte föreslås någon särskild sekretessregel for
ärenden om företagsrekonstruktion, kan det finnas anledning for
rekonstruktören att iaktta viss återhållsamhet beträffande planens
utförlighet i detaljer. Det får dock givetvis inte hindra honom från att
redovisa samtliga de rekonstruktionsåtgärder som föreslås och de
bedömningar som föranlett förslagen. I 8 kap. 17 § sekretesslagen
(1980:100) finns också en bestämmelse som gör det möjligt att
sekretessbelägga uppgifter vars utlämnande mera påtagligt skulle kunna
skada rekonstruktionsgäldenären. Om rekonstruktionsplanen innehåller
uppgifter som rekonstruktören anser har karaktär av företagshemlighet
och därför bör sekretessbeläggas är det givetvis viktigt att han
uppmärksammar rätten på detta förhållande senast när planen ges in till
rätten.
Enligt andra stycket kan rekonstruktören anlita sakkunnigt biträde.
Rekonstruktören kan på så sätt tillföra ärendet den kompetens som är
nödvändig och som han själv inte besitter (jfr vad som sagts under
11 §). Det är givetvis viktigt att all erforderlig kompetens finns repre-
senterad under en företagsrekonstruktion. Särskilt i förfaranden rörande
mer omfattande eller komplicerade verksamheter kan sådan kompetens
många gånger inte finnas samlad hos en enda person, dvs. den utsedde
rekonstruktören. Denne kan i dessa fåll behöva anlita sakkunnigt
biträde. Erinras kan också om att det är möjligt att enligt 10 § utse fler
än en rekonstruktör. I vissa fall kan det vara tillfälligheter som avgör
om fler än en rekonstruktör utses enligt 10 § eller om en utsedd rekon-
struktör anlitar sakkunnigt biträde enligt bestämmelsen i förevarande
stycke.
Av tredje stycket framgår att rekonstruktören tillagts rätt att föra talan
om återvinning (se vidare avsnitt 6.5). Sådan talan får väckas sedan
beslut om företagsrekonstruktion har meddelats. Det är därvid på två
punkter fråga om en utvidgning av möjligheterna att föra återvinnings-
talan jämfört med vad som gäller enligt ackordslagen. För det första är
det enbart borgenärerna som har möjlighet att väcka talan om
återvinning enligt ackordslagen. I förevarande stycke erinras om att
sådan rätt även tillkommer rekonstruktören (se 3 kap. 6 §). För det
andra får återvinningstalan väckas inom ramen för företagsrekonstruk-
tionen utan begränsning till att förfarandet innefattar ett ackords-
förfarande.
13 §
Rekonstruktören skall inom en vecka från beslutet om företags-
rekonstruktion underrätta samtliga kända borgenärer om beslutet.
Till underrättelsen skall fogas
1. en preliminär förteckning över gäldenärens tillgångar och skulder,
2. gäldenärens senaste balansräkning och de ytterligare upplysningar
som behövs om hans ekonomiska ställning,
3. uppgift om orsakerna till betalningssvårighetema och om hur
verksamheten kan rekonstrueras, och
4. upplysning om den tidpunkt för borgenärssammanträde som
bestämts enligt 10 § andra stycket. 18
Om antalet borgenärer med fordringar utan förmånsrätt är mycket Prop. 1995/96:5
stort, får underrättelser till dessa borgenärer ersättas av ett tillkänna-
givande genom kungörelse. En sådan kungörelse skall innehålla upplys-
ning om beslutet om företagsrekonstruktion och om tidpunkten för
borgenärssammanträdet.
Paragrafen har utformats efter förslag från Lagrådet. (Jfr 2 kap. 14 §
utredningens lagförslag.)
I paragrafens första stycke ges en bestämmelse om rekonstruktörens
åligganden, utöver vad som följer av 12 §, när företagsrekonstruktion
har beslutats. Han skall inom en vecka underrätta samtliga kända
borgenärer om att företagsrekonstruktionen har påböljats och enligt
andra stycket tillställa borgenärerna visst material. Det kan därvid
erinras om att gäldenären enligt 3 § i samband med att han ansöker om
företagsrekonstruktion skall ge in en förteckning över sina borgenärer.
Borgenärerna skall sålunda få kännedom om gäldenärens tillgångar
och skulder (första punkten) för att på så sätt få en i vart fåll preliminär
bild av gäldenärens ekonomiska situation. Med hänsyn till den korta tid
som rekonstruktören har på sig att sammanställa dessa uppgifter kan det
inte bli fråga om någon fullständig och slutlig bouppteckning. Därför
föreskrivs att förteckningen skall vara preliminär. Huvudsaken är att det
av förteckningen går att utläsa gäldenärens ungefärliga status vad
tillgångar och skulder beträffar. Om företagsrekonstruktionen kommer
att innefatta ett offentligt ackord följer av 3 kap. 10 § andra stycket
första punkten och 14 § att ackordet skall baseras på en mer fullständig
bouppteckning.
Även gäldenärens senaste balansräkning och andra redovisningshand-
lingar som kan finnas och som rekonstruktören kunnat skaffa sig till-
gång till skall bifogas underrättelsen (andra punkten). För att underlätta
borgenärernas förståelse av redovisningshandlingarna kan det ibland
vara lämpligt att, om möjligt, ge vissa upplysningar om dessa. Som
Lagrådet har påpekat torde företagsrekonstruktionen - åtminstone i
praktiken - inte vara tillämpligt på andra gäldenärer än sådana som är
bokfö ringssky ldiga.
Redan på detta stadium skall rekonstruktören avge en - självfallet
preliminär - uppfattning om orsakerna till betalningssvårighetema och
om hur verksamheten kan rekonstrueras (tredje punkten). Detta har
rekonstruktören senare att vidareutveckla vid borgenärssammanträdet
enligt 10 § och i den i 12 § omnämnda rekonstruktionsplanen. Men
företagsrekonstruktionen kan påskyndas om borgenärerna redan i ett
tidigt skede får kunskap om vad som ligger bakom gäldenärens
betalningssvårigheter och hur rekonstruktören tänkt sig att gå till väga
för att nå fram till en rekonstruktion.
Rekonstruktören har endast en vecka på sig för att sammanställa de
uppgifter som nämnts. Normalt är emellertid inte rekonstruktören utan
kunskap om gäldenärsföretaget när beslutet om företagsrekonstruktion
fettas. Enligt 3 § skall gäldenären, när han ansöker om företags-
rekonstruktion, lämna ett motiverat förslag till rekonstruktör. Det bör i
sin tur förutsätta att gäldenären innan han gör ansökan har kontaktat den
188
tilltänkte rekonstruktören och, for att denne skall kunna avgöra om han Prop. 1995/96:5
är villig att åta sig uppdraget, att han har lämnat information om sitt
företag och dess svårigheter. Visserligen skall, enligt 4 §, även en
ansökande borgenär lämna ett motiverat förslag till rekonstruktör. Det
är dock givet att kunskapen om gäldenärens företag i en sådan situation
kan vara mera begränsad än när gäldenären själv ansöker. Viss
ytterligare information bör dock kunna erhållas vid den förhandling som
enligt 8 § normalt skall hållas när en borgenär ansöker om företags-
rekonstruktion. Det har i anslutning till den bestämmelsen framhållits att
det är viktigt att rätten får ett så gott underlag som möjligt för sitt
beslut och att det därför kan finnas skäl att hålla förhandling även om
gäldenären har medgett borgenärens ansökan. Den information som på
så sätt lämnas till rätten kommer givetvis även rekonstruktören till del.
Det kan emellertid inte uteslutas att man får acceptera att den
information som rekonstruktören redan inom en vecka kan lämna till
borgenärerna inte blir lika omfattande när ansökan har gjorts av en
borgenär som när gäldenären är sökande.
Slutligen skall underrättelsen innehålla en uppgift om tidpunkten för
det sammanträde som sägs i 10 § (fjärde punkten).
I paragrafens tredje stycke anges, på samma sätt som i 15 kap. 3 §
konkurslagen, att om antalet oprioriterade borgenärer är mycket stort
kan kravet på individuell underrättelse vad beträffar oprioriterade
borgenärer ersättas med ett tillkännagivande genom kungörelse.
Förmånsberättigade borgenärer skall emellertid alltid underrättas enligt
bestämmelsens huvudregel.
Gäldenärens skyldigheter
14 §
Gäldenären är skyldig att lämna rekonstruktören alla upplysningar om
sina ekonomiska förhållanden som är av betydelse för rekonstruktionen
av verksamheten.
Gäldenären skall följa rekonstruktörens anvisningar om hur verksam-
heten skall bedrivas.
(Jfr 2 kap. 15 § utredningens lagförslag)
Av skäl som utvecklats närmare i avsnitt 6.2 innebär ett beslut om
företagsrekonstruktion inte någon formell inskränkning i gäldenärens
rådighet. Gäldenären har således under företagsrekonstruktionen i och
för sig möjlighet att förfoga över sin egendom. Avtal som gäldenären
ingår under förfarandet är följaktligen civilrättsligt bindande, även om
rekonstruktören inte har samtyckt till avtalets ingående.
Av 14 och 15 §§ följer emellertid att gäldenären har en upplysnings-
plikt och en lydnadsplikt samt en skyldighet att inhämta rekons-
truktörens samtycke till alla åtgärder av betydelse. Även om gäldenä-
rens skyldigheter inte är sanktionerade av civilrättslig ogiltighet kan
hans underlåtenhet att samarbeta med rekonstruktören oftast anses
innebära att han inte medverkar till företagsrekonstruktionen på det sätt
som fordras för att det skall finnas skäl att låta förfärandet fortgå. Både
rekonstruktören och en borgenär har möjlighet enligt 4 kap. 8 § att Prop. 1995/96:5
begära att företagsrekonstruktionen skall upphöra. Följden av en
gäldenärs illojala beteende kan alltså bli att företagsrekonstruktionen
upphör och att gäldenären i stället försätts i konkurs. I sammanhanget
kan också erinras om att den framskjutna förmånsrätt som är förenad
med nytillkomna fordringar (se 10 § första stycket fjärde punkten
förmånsrättslagen) förutsätter att fordringen uppkommit med rekons-
truktörens samtycke.
I paragrafens första stycke föreskrivs att gäldenären gentemot
rekonstruktören har en upplysningsplikt. Den innebär att gäldenären är
skyldig att lämna rekonstruktören alla upplysningar om sina ekonomiska
förhållanden som är av betydelse för rekonstruktion av verksamheten.
Vad som är av betydelse för rekonstruktionen avgörs givetvis av
rekonstruktören. Härav följer bl.a. att gäldenären är skyldig att låta
rekonstruktören få tillgång till företagets bokföring och alla andra
handlingar som är av betydelse för att bedöma företagets ekonomiska
status och dess verksamhet. Några tvångsmedel för att bereda
rekonstruktören sådan tillgång har inte ansetts behövliga vid företags-
rekonstruktion som ju bedrivs i gäldenärens intresse (vid konkurs är
däremot situationen annorlunda, jfr 7 kap. 12 och 14 §§ konkurslagen).
Av andra stycket följer att gäldenären har en lydnadsplikt gentemot
rekonstruktören. Gäldenären är skyldig att följa rekonstruktörens
anvisningar om hur verksamheten under företagsrekonstruktionen skall
bedrivas. Bestämmelsen innebär t.ex. att ett krisdrabbat aktiebolags
styrelse och bolagsstämma inte utan risk för att företagsrekonstruktionen
upphör och konkurs i stället beslutas kan sätta sig över anvisningar som
ges av rekonstruktören beträffande företagets verksamhet.
15 §
Gäldenären får inte utan rekonstruktörens samtycke
1. betala skulder som uppkommit före beslutet om företags-
rekonstruktion eller ställa säkerhet för sådana skulder,
2. åta sig nya förpliktelser, eller
3. överlåta, pantsätta eller upplåta annan rätt till egendom av väsentlig
betydelse för gäldenärens verksamhet.
Åsidosätter gäldenären vad som föreskrivs i första stycket inverkar
detta inte på rättshandlingens giltighet.
Rekonstruktören får samtycka till en betalning som avses i första
stycket 1 endast om det föreligger synnerliga skäl.
(Jfr 2 kap. 16 § utredningens lagförslag)
Paragrafen anger dels vilka åtgärder som gäldenären inte får företa
utan rekonstruktörens samtycke, dels att frånvaron av samtycke till
dessa åtgärder inte gör gäldenärens rättshandlingar ogiltiga.
Utgångspunkten när en företagsrekonstruktion beslutas är att
företagets tillgångar och skulder skall ”frysas”, vilket framgår av första
stycket. Skulder som har uppkommit före beslutet om företags-
rekonstruktion skall inte betalas (första punkten) och skuldsättning skall
inte ske (andra punkten).
190
I första punkten anges alltså att skulder som har uppkommit före Prop. 1995/96:5
beslutet om företagsrekonstruktion inte får betalas utan rekonstruktörens
samtycke. Inte heller säkerhet får lämnas för en sådan skuld utan
rekonstruktörens samtycke. Förutsättningarna for att rekonstruktören
skall få lämna sitt samtycke till betalning anges i tredje stycket.
Alla prestationer som efter inställelsen tillförs företaget bör som
huvudregel betalas kontant och förutsätts tillföra företaget ett förmögen-
hetsvärde som svarar mot betalningen. Med rekonstruktörens samtycke
är det dock möjligt för gäldenären att ta upp t.ex. en ny kredit.
Erhållandet av ny kredit kan i vissa fåll vara en förutsättning för en
lyckosam företagsrekonstruktion.
Andra punkten i första stycket täcker alla slags förpliktelser, dvs. inte
bara tecknande av nya order utan också ingående av avtal i övrigt som
innefattar en förpliktelse för gäldenären.
Enligt tredje punkten får gäldenären inte heller utan rekonstruktörens
samtycke överlåta, pantsätta eller upplåta annan rätt till egendom av
väsentlig betydelse för gäldenärens verksamhet. Genom åtgärder av sist
nämnd art kan gäldenären försvåra, eller t.o.m. omintetgöra, en
rekonstruktion av verksamheten. Paragrafens föreskrifter innebär
närmast en kodifiering av den praxis som utformats vid betalnings-
inställelse under medverkan av ackordscentral. Under tredje punkten
faller dispositioner över egendom av ”väsentlig betydelse för
gäldenärens verksamhet”. Regeln gäller alltså generellt för all slags
egendom av väsentlig betydelse för verksamheten. Hit hör givetvis de
lokaler, ägda eller hyrda, som gäldenären disponerar. Gäldenären bör
över huvud taget inte få disponera över fast egendom som ingår bland
företagets tillgångar. Även lös egendom - exempelvis maskiner,
inventarier och varumärken - är ofta av sådan väsentlig betydelse att
gäldenären endast med rekonstruktörens samtycke bör få disponera
däröver.
Kravet på rekonstruktörens samtycke avser i princip varje transaktion
som folier in under beskrivningen i 15 §. Ett system där gäldenären
formellt behåller rådigheten men ändå är skyldig att inhämta samtycke
från en utomstående person till alla viktigare afTärstransaktioner riskerar
naturligtvis att bli tungrott och tidskrävande. Det får emellertid antas att
kravet på samtycke kommer att anpassas från foll till fall. Rekon-
struktören och gäldenären bör kunna avtala om lämpliga arrangemang,
så att inte t.ex. vaije åtgärd inom den normala affärsverksamhetens ram
fordrar rekonstruktörens uttryckliga samtycke. Situationer kan också
förekomma där det är praktiskt och lämpligt att rekonstruktören i förväg
lämnar samtycke till vissa typer av transaktioner. Likaså bör
godkännande i efterhand, ratihabering, kunna ske enligt gällande avtals-
rättsliga principer. Ytterst blir det en fråga om ett förtroende mellan
gäldenären och rekonstruktören som vilar på den grunden att
rekonstruktören kan ansöka om att företagsrekonstruktionen skall
upphöra om gäldenären uppträder illojalt. Det är alltså inte avsikten
med regleringen i 15 § att försvåra en normal fortsättning av
verksamheten under företagsrekonstruktionen. Syftet med bestämmelsen 191
är endast att säkerställa att verksamheten bedrivs på ett sådant sätt som
rekonstruktören bedömer tjäna rekonstruktionsintresset.
I andra stycket, som har tillkommit på förslag av Lagrådet, föreskrivs
att rättshandlingar som gäldenären företar och som kräver
rekonstruktörens samtycke enligt första stycket inte är ogiltiga på grund
av att samtycke saknas. Detta gäller även när gäldenärens motpart är i
ond tro, dvs. kände till eller borde ha känt till att gäldenären var
föremål för företagsrekonstruktion.
I tredje stycket anges att rekonstruktören får samtycka till att en äldre
skuld betalas endast om det finns synnerliga skäl (jfr första stycket
första punkten). Exempel på när sådant synnerligt skäl finns kan vara
att en utebliven betalning kan hota genomförandet av hela företags-
rekonstruktionen eller i vart fell märkbart försvåra arbetet med att
åstadkomma en lyckosam rekonstruktion. Synnerliga skäl kan exempel-
vis anses föreligga för att betala en arbetstagares lönefordran avseende
tiden före beslutet om företagsrekonstruktion. Betalningen av en sådan
fordran kan vara nödvändig för att undanröja ett blockadhot från
arbetstagarorganisationen (se 41 § lagen [1976:580] om medbestäm-
mande i arbetslivet). Bestämmelsen har berörts i avsnitt 5.1 och 6.2.
Prop. 1995/96:5
Borgenärssammanträde och borgenärskommitté
16 §
Vid borgenärssammanträdet skall borgenärerna beredas tillfälle att uttala
sig i frågan om företagsrekonstruktionen bör fortsätta.
Om någon borgenär begär det, skall rätten vid sammanträdet bland
borgenärerna utse en borgenärskommitté. I kommittén får ingå högst tre
personer. Om gäldenären under det senast förflutna räkenskapsåret
sysselsatt i genomsnitt minst 25 arbetstagare, har de anställda rätt att
därutöver utse en representant i kommittén. Om det finns särskilda skäl
får rätten utse ytterligare personer att ingå i borgenärskommittén.
Rekonstruktören skall i väsentliga frågor samråda med borgenärs-
kommittén, om inte något hindrar det.
(Jfr 2 kap. 19 § utredningens lagförslag)
Paragrafens första stycke innehåller en bestämmelse enligt vilken
borgenärerna vid det borgenärssammanträde som skall hållas inom tre
veckor från beslutet om företagsrekonstruktion (se 10 § andra stycket)
skall beredas tillfälle att uttala sig i frågan om förfarandet bör fortgå.
För att förhindra missbruk från gäldenärens sida är det av stor betydelse
att borgenärerna har denna möjlighet. En borgenär kan t.ex. uttala sig
om riktigheten av uppgifter som gäldenären har lämnat i sin ansökan
eller annars lämna värdefulla upplysningar som kan bidra till att
uppdaga en situation där gäldenären söker utnyttja förfarandet för syften
som inte är avsedda. Rekonstruktören har också ett ansvar för att
borgenärerna erhåller ett så gott underlag som möjligt för sin bedöm-
ning. Som framhållits under 12 § bör rekonstruktören vid borgenärs-
sammanträdet kunna presentera ett första preliminärt utkast till
rekonstruktionsplan. Ett sådant utkast till plan bör kunna grundas på de
uppgifter som gäldenären lämnat vid sin ansökan och på den utredning
som rekonstruktören under de därpå följande veckorna själv har Prop. 1995/96:5
företagit. Eftersom rätten ofta kan ha beslutat om företagsrekonstruktion
på ett ofullständigt underlag (se 6-8 §§) är det givetvis viktigt att rätten
vid detta sammanträde bevakar det alltjämt finns förutsättningar för
företagsrekonstruktion. Om rätten finner att så inte är fallet skall rätten
besluta om att företagsrekonstruktionen skall upphöra (se 4 kap. 8 §).
I andra stycket föreskrivs att en borgenärskommitté skall utses om
någon borgenär begär det. I kommittén får normalt ingå högst tre
personer. Något minsta antal har inte angetts. Det bör kunna före-
komma situationer där borgenärskommittén består av endast en person.
En sådan situation kan tänkas inträffa när borgenärskollektivet består av
bara en borgenär med mycket stora fordringar och ett stort antal
borgenärer med små eller mycket små fordringar. I normalfallet torde
dock kommittén bestå av två eller tre personer. Det förtjänar att
påpekas att staten enligt utredningens förslag ofta kommer att spela en
framträdande roll som borgenär vid en företagsrekonstruktion. En
borgenärskommitté torde ofta komma att bestå av en företrädare för
gäldenärens största kreditgivare, en företrädare för staten samt en
företrädare för någon av gäldenärens leverantörer. Företrädare för
staten i dessa fell är kronofogdemyndigheten (se avsnitt 7.3 och
författningskommentaren avsnitt 13.13 och 13.14). Om gäldenären
under det senast förflutna räkenskapsåret sysselsatt i genomsnitt minst
25 arbetstagare, får i kommittén dessutom ingå en representant utsedd
av de anställda. Till skillnad mot Insolvensutredningens förslag och det
till Lagrådet remitterade förslaget krävs inte att de anställda skall vara
anställda i Sverige. Det finns dessutom utrymme för domstolen att om
det finns särskilda skäl för det utse fler personer, t.ex. om en rimlig
balans mellan olika borgenärskategorier annars inte kan komma till
stånd.
Tredje stycket reglerar rekonstruktörens skyldighet att i väsentliga
frågor samråda med borgenärskommittén. Som exempel på väsentliga
frågor kan nämnas sådana som rör förändringar i verksamhetens omfatt-
ning, personalstyrkan, verksamhetsinriktningen samt finansieringen.
Beroende på omständigheterna i det enskilda ärendet kan det dock vara
frågor av de mest skiftande slag som feller under den samrådsplikt som
gäller enligt paragrafen. Samråd får underlåtas om något hindrar det.
Undantaget tar sikte på situationer där samråd är otänkbart på grund av
tidsbrist eller när beslut måste fettas vid en tidpunkt som omöjliggör
samråd. I sådana fell ankommer det på rekonstruktören att så snart som
möjligt i efterhand informera borgenärskommittén om vidtagna åt-
gärder.
Exekutiva åtgärder under en företagsrekonstruktion
17 §
Under den tid företagsrekonstruktionen pågår får utmätning eller annan
verkställighet enligt utsökningsbalken inte äga rum mot gäldenären.
Verkställighet får dock ske för fordran för vilken borgenären har 193
handpanträtt eller retentionsrätt, eller för fordran som avser underhålls-
13 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 5
bidrag. Handräckning enligt lagen (1978:599) om avbetalningsköp Prop. 1995/96:5
mellan näringsidkare m.fl. får inte ske.
Under företagsrekonstruktionen får inte heller meddelas beslut om
kvarstad eller betalningssäkring.
(Jfr 2 kap. 20 § utredningens lagförslag)
Paragrafen, som har utformats delvis i enlighet med Lagrådets
förslag, innehåller regler som skyddar gäldenären mot säraktioner från
borgenärernas sida under en företagsrekonstruktion (se avsnitt 6.1).
Det är således, som framgår av första stycket, närmast fråga om ett
moratorium till gäldenärens förmån. Reglerna gäller intill dess beslut
meddelas om att företagsrekonstruktionen skall upphöra eller den ändå
upphör till följd av att gäldenären försätts i konkurs, dvs. även under
den tid som förhandling om offentligt ackord pågår. Enligt 4 kap. 11 §
gäller som huvudregel att moratoriet upphör att gälla i och med att det
beslutas att företagsrekonstruktionen skall upphöra, oavsett om beslutet
överklagas.
Under företagsrekonstruktionen gäller ett principiellt verkställighets-
förbud. Förbudet avser såväl beslut om utmätning som vidare åtgärder
för verkställighet av ett sådant beslut. Det innebär att ett utmätnings-
förfarande inte kan inledas efter det att domstolen har beslutat om
företagsrekonstruktion. Förbudet innebär vidare att en redan beslutad
utmätning inte kan fullföljas. En beslutad utmätning kan alltså inte
säkerställas och försäljning av utmätt egendom får inte ske. Ett
pågående utsökningsmål bör således vila för att tas upp sedan
företagsrekonstruktionen har upphört.
Verkställighetsförbudet gäller även annan verkställighet enligt
utsökningsbalken än utmätning, t.ex. åtgärder enligt 16 kap. utsök-
ningsbalken. Härmed avses i första hand avhysning. Om gäldenären
bedriver sin verksamhet i hyrda lokaler skulle en hyresvärd annars
kunna omintetgöra en företagsrekonstruktion genom att begära
avhysning på grund av gäldenärens eftersläpning med hyresbetalningar.
Inte heller handräckning enligt lagen om avbetalningsköp mellan
näringsidkare m.fl. eller återtagande genom verkställighet av dom får
ske.
Från lagens verkställighetsförbud är den som har handpanträtt eller
retentionsrätt i gäldenären tillhörig egendom undantagen. Verkställighet
får dessutom ske för fordran avseende underhållsbidrag. I övrigt finns
inga undantag från verkställighetsförbudet.
I andra stycket föreskrivs generellt att beslut om kvarstad och om
betalningssäkring inte får meddelas. Att sådana beslut inte heller får
verkställas följer av första stycket. I 18 § anges dock att
bestämmelserna i 17 § inte hindrar att ett beslut om säkerhetsåtgärder
enligt 18 § verkställs.
Den uppräkning som sker i paragrafen är uttömmande. Det innebär
att det t.ex. inte finns något hinder mot att handläggningen av en
pågående rättegång mellan gäldenären och annan part fortsätts och
eventuellt slutförs.
194
18 § Prop.
Om det finns särskilda skäl att befara att gäldenären vidtar eller
underlåter att vidta en viss åtgärd och därigenom sätter en borgenärs
rätt i fara, får rätten på borgenärens begäran besluta om lämplig åtgärd
för att säkerställa dennes rätt. Bestämmelserna i 17 § hindrar inte
verkställighet av ett sådant beslut.
I paragrafen, som till viss del har utformats efter förslag av Lagrådet,
finns en regel som syftar till att under det moratorium som gäller under
en företagsrekonstruktion bereda borgenärerna ett skydd mot att
gäldenären företar åtgärder eller underlåter att vidta åtgärder som
äventyrar deras rätt (se avsnitt 6.1).
För att rätten skall kunna förordna om åtgärder för att säkerställa en
borgenärs rätt förutsätts att borgenärens rätt är i fara liksom att den
faran har sin grund i en åtgärd som gäldenären - med eller utan
rekonstruktörens samtycke - kan befaras vidta eller underlåta att vidta.
Vad det innebär att borgenärens rätt är i fara låter sig självfallet inte
anges i några entydiga termer. Det kan vara fråga om att gäldenären i
större omfattning avhänder sig egendom som ingår i företagshypoteks-
underlaget likaväl som att han står i begrepp att överlåta en maskin som
han innehar enligt ett leasingavtal.
De åtgärder som kan komma i fråga är av samma slag som de
civilprocessuella säkerhetsåtgärder som kan beslutas enligt 15 kap. 3 §
rättegångsbalken. Det kan förekomma att rätten t.ex. vid vite förbjuder
gäldenären att vidta en viss åtgärd eller att avstå från en tilltänkt åtgärd.
Vidare bör det t.ex. vara möjligt att sätta egendom som gäldenären står
i begrepp att avhända sig under särskild förvaltning. Det bör normalt
vara lämpligt att rätten beslutar att förvaltningen handhas av
rekonstruktören såsom god man. Rättens beslut kan då, liksom ett beslut
enligt 15 kap. 3 § rättegångsbalken, ges det innehållet att gäldenären
fråntas sin rådighet och rekonstruktören i motsvarande utsträckning ges
en längre gående befogenhet än han annars har.
I sista meningen anges att bestämmelserna i 17 § inte hindrar
verkställighet av ett beslut om säkerhetsåtgärd enligt denna paragraf.
Av 4 § tredje stycket ärendelagen följer att rätten kan förordna
interimistiskt om en säkerhetsåtgärd enligt denna paragraf.
19 §
1 2 kap. 10 a § konkurslagen (1987:672) finns föreskrifter om en
borgenärs ansökan om att gäldenären skall försättas i konkurs under
pågående företagsrekonstruktion.
I paragrafen erinras om att det i konkurslagen finns bestämmelser om
en borgenärs konkursansökan under pågående företagsrekonstruktion. I
2 kap. 10 a § konkurslagen föreskrivs enligt lagförslag 2.12 att en
borgenärs ansökan om att rekonstruktionsgäldenären skall försättas i
konkurs skall av rätten förklaras vilande i avvaktan på att
företagsrekonstruktionen upphör. Om en borgenärs rätt är i fåra av
motsvarande skäl som enligt 18 §, kan emellertid rätten besluta att
bifalla dennes konkursansökan.
1995/96:5
195
Gäldenärens avtal
20 §
Har gäldenärens motpart före beslutet om företagsrekonstruktion fått
rätt att häva ett avtal på grund av inträffat eller befarat dröjsmål med
betalning eller annan prestation, får motparten efter beslutet inte häva
avtalet på grund av dröjsmålet, om gäldenären med rekonstruktörens
samtycke inom skälig tid begär att det skall fullföljas. Gäldenären skall
på motpartens begäran inom skälig tid ge besked om avtalet skall
fullföljas.
Skall ett avtal fullföljas enligt första stycket gäller följande.
1. Ar tiden for motpartens fullgörelse inne, skall gäldenären på
motpartens begäran fullgöra sina motsvarande prestationer eller, om
anstånd har medgetts beträffande vissa prestationer, ställa säkerhet för
dem.
2. Ar tiden för motpartens fullgörelse inte inne, har motparten rätt att
erhålla säkerhet för gäldenärens framtida prestationer i den mån det av
särskild anledning är nödvändigt för att skydda honom mot förlust.
Om gäldenären inte lämnar besked enligt första stycket andra
meningen eller inte fullgör sina skyldigheter enligt andra stycket, får
motparten häva avtalet.
Ett avtalsvillkor som inskränker gäldenärens rätt enligt första och
andra styckena är ogiltigt.
Om återkrävande av vara som överlämnats till gäldenären sedan
ansökan gjorts om företagsrekonstruktion finns föreskrifter i 63 § fjärde
stycket köplagen (1990:931).
Vad som sägs i denna paragraf gäller inte för anställningsavtal.
(Jfr 2 kap. 17 § utredningens lagförslag.)
I paragrafen finns regler om inverkan av ett beslut om företagsrekon-
struktion på avtal som gäldenären har ingått. Övervägandena i denna
fråga finns i avsnitt 6.4.
Utgångspunkten är att gällande avtal inte påverkas av ett beslut om
företagsrekonstruktion. Såväl gäldenären som motparten fortsätter alltså
att vara bundna av avtalet i den utsträckning de är det tidigare. Många
gånger när företagsrekonstruktion kommer i fråga har dock gäldenären
brustit i sina avtalsförpliktelser på ett sådant sätt att motparten när
beslutet om företagsrekonstruktion meddelas redan har rätt att häva
avtalet. Genom 20 § inskränks motpartens rätt att i sådana fall häva ett
avtal på grund av ett dröjsmål med betalning eller annan prestation.
Regeln gäller såväl när dröjsmålet redan har inträffat som när det bara
är befarat. I paragrafen anges också vad som skall gälla när motparten
inte får häva avtalet. Paragrafen är tvingande. Avtal om anställning är
dock helt och hållet undantagna från paragrafens tillämpningsområde, se
sjätte stycket.
Syftet med bestämmelserna är att underlätta en rekonstruktion. I regel
är det nödvändigt för rekonstruktionen att leveranserna till gäldenärs-
företaget av exempelvis el, vatten och råvaror inte avbryts. Motparten
kan, om han har hävningsrätt, utnyttja denna situation exempelvis
genom att som ett villkor för fortsatta leveranser kräva betalt för gamla
fordringar. Bestämmelserna i 20 § hindrar detta. Motparten blir under
företagsrekonstruktionen skyldig att fortsätta leverera enligt avtalet, om
gäldenären med rekonstruktörens samtycke begär att så sker. För
Prop. 1995/96:5
196
sådana fell gäller emellertid också vissa regler till skydd för motpartens Prop. 1995/96:5
betalningsanspråk avseende de kommande leveranserna. Om gäldenären
inte begär att avtalet fullföljs, gäller inte dessa skyddsregler. Då får
motparten välja mellan att häva avtalet och att fullfölja det utan särskilt
skydd för sina kommande anspråk.
Bestämmelserna gäller för alla typer av avtal utom anställningsavtal.
Således gäller de för avtal om leverans av el, värme, vatten, tele-
tjänster, råvaror m.m. De gäller också för hyresavtal och avtal om viss
återkommande service, t.ex. städning. Vidare gäller de inte bara när
gäldenärsföretaget är köpare eller motsvarande utan också när avtalet
innebär exempelvis att gäldenärsföretaget skall leverera varor, utföra
arbete på entreprenad e.d. Bestämmelserna torde ha störst betydelse vid
sådana avtal om successiva leveranser som nu har nämnts men de är
tillämpliga också på avtal om en enda prestation.
När det i paragrafen talas om ”avtal” avses även mellanhavanden som
i huvudsak regleras genom offentligrättsliga reglementen. Så är ofta
fellet när det gäller leveranser av exempelvis el, vatten och värme.
Paragrafen är utformad delvis efter mönster av 63 § köplagen som in-
nehåller regler om ett konkursbos rätt att inträda i konkursgäldenärens
avtal. Köplagens regel ger dock inte någon rätt för konkursboet att
hindra hävning när det hävningsgrundande dröjsmålet har inträffat före
konkursen.
Enligt första stycket får en motpart, som före beslutet om
företagsrekonstruktion fått hävningsrätt, efter ett beslut om
företagsrekonstruktion inte häva ett avtal på grund av dröjsmål, om
gäldenären begär att avtalet skall fullföljas. De omständigheter som
grundar hävningsrätt kan alltså inte längre med framgång åberopas till
stöd för hävning. Motparten kan följaktligen inte uppställa som villkor
för att fullfölja avtalet exempelvis att gamla förfallna skulder först skall
betalas. Beslutet om företagsrekonstruktion innebär att motparten kan
tvingas godta ett moratorium beträffande sådana fordringar. Ford-
ringarna finns kvar men kan temporärt inte göras gällande och kan
dessutom gå förlorade i en eventuell kommande konkurs.
Bestämmelserna innebär också att gäldenärens motpart under samma
förutsättningar är förhindrad att häva avtalet avseende prestationer som
gäldenären redan har fullgjort. Det betyder att en köpare som mottagit
en försenad leverans från gäldenären inte kan häva på grund av
dröjsmålet, om gäldenären med rekonstruktörens godkännande begär att
avtalet skall fullföljas.
Möjligheten för gäldenären att hindra hävning gäller när den
åberopade hävningsgrunden är dröjsmål med betalning eller avlämnande
av en vara eller annan nyttighet (leverans). Även när hävningsrätten
grundas på ett dröjsmål som inte har inträffat men som kan beferas kan
hävning hindras. Om kontraktsbrottet däremot är fel i gäldenärens
prestation, består hävningsrätten. Detsamma gäller om hävningsrätten
grundas på att det står klart att gäldenärens prestation kommer att vara
felaktig (jfr 62 § köplagen).
För att hävningsrätten skall kunna hindras enligt första stycket krävs 197
att rekonstruktören gett sitt samtycke till gäldenärens begäran om att
avtalet skall fullföljas. Skälet för den regeln är att det bör ankomma på Prop. 1995/96:5
rekonstruktören att ta ställning till i vilken utsträckning det är motiverat
att ingripa på angivet sätt i etablerade kontraktsrättsliga förhållanden.
Rekonstruktören måste därvid bedöma om det är viktigt för företags-
rekonstruktionen att avtalet fullföljs och om det finns anledning att
genom en begäran om fullföljande låta motparten få den särskilda säker-
het under företagsrekonstruktionen som reglerna i andra stycket ger.
Genom att parterna i avtalet är desamma efter en begäran om
fullföljande enligt 20 § uppkommer inte alla de komplikationer som
finns när ett konkursbo inträder i gäldenärens avtal (se bl.a. Håstad,
Den nya köprätten, tredje upplagan 1993, s. 184 f.). Rättigheter och
skyldigheter är kvar hos gäldenären och inget nytt rättssubjekt
komplicerar bilden som vid ett konkursbos inträde.
Regeln i första stycket gäller bara om motparten ännu inte har hunnit
att häva avtalet. Om hävning redan har skett före beslutet om
företagsrekonstruktion gäller regeln således inte. Vidare gäller regeln
bara beträffande en hävningsrätt som har uppkommit före beslutet om
företagsrekonstruktion. Får motparten rätt att häva på grund av
omständigheter som inträffar efter detta beslut, hindras inte en sådan
hävning av reglerna i 20 §.
Enligt andra meningen i första stycket är gäldenären skyldig att på
motpartens begäran inom skälig tid ge besked huruvida avtalet skall
fullföljas Det är ofta angeläget för motparten att få ett sådant besked
med hänsyn till att han kan behöva söka någon alternativ avsättning for
sina varor eller tjänster eller - om gäldenären är leverantör - ett annat
sätt att få tillgång till det som gäldenären skall leverera. För att
gäldenären skall vara skyldig att ge besked måste motparten begära det.
Det kan ske genom att motparten uttryckligen frågar efter gäldenärens
inställning men också genom att motparten avger en hävningsförklaring.
Regeln innebär att gäldenären i båda fallen måste ta ställning inom
skälig tid.
Vad som är skälig tid får bero på förhållandena i det enskilda fallet.
Gäldenären och rekonstruktören måste ges rimlig tid att överväga vilka
avtal som behöver fullföljas med hänsyn till önskemålet att rekonstruk-
tionförsöket inte skall onödigt försvåras. Hänsyn måste samtidigt tas till
motpartens behov av att veta vad som skall komma att gälla. Faktorer
som bör beaktas är bl.a. avtalets omfättning och den typ av vara eller
tjänst som det avser (jfr prop. 1988/89:76 s. 183).
Lämnas inte besked inom skälig tid får motparten utnyttja sin rätt att
häva avtalet. Det framgår av tredje stycket.
Det kan inträffa att motparten inte utnyttjar sin hävningsrätt och inte
heller på något annat sätt uppfordrar till besked enligt andra meningen.
Om gäldenären i det läget inte framställer någon begäran om att avtalet
skall fullföljas, blir det inte aktuellt att tillämpa reglerna i 20 §. Då
fortsätter avtalet att gälla som tidigare. Aktualiseras hävningsfrågan
senare under företagsrekonstruktionen, tillämpas 20 § då. Därvid bör
dock 29 och 59 §§ köplagen uppmärksammas. I dessa paragrafer
föreskrivs vissa tidsfrister för meddelanden om hävning.
198
I andra stycket anges vad som gäller när rekonstruktionsgäldenärens Prop. 1995/96:5
motpart tvingats att fullfölja avtalet enligt första stycket.
Bestämmelserna bygger på principen att motparten inte skall vara
tvungen att ta några nya risker på grund av avtalet. Typiskt sett är
gäldenärens förmåga att fullgöra avtalet oviss när en rekonstruktion är
aktuell.
Sålunda behöver motparten enligt första punkten inte fullgöra sin
prestation utan att gäldenären samtidigt presterar eller - om avtalet ger
gäldenären en rätt till anstånd - ställer säkerhet. Gäldenären skall
därvid fullgöra resp, ställa säkerhet för samtliga de av hans prestationer
som knyter an till den aktuella prestationen från motpartens sida. Det
framgår av lagtextens uttryck ”motsvarande prestationer”. I normalfallet
rör det sig om en enda prestation från gäldenärens sida, t.ex. betalning
för en varusändning från motparten enligt ett avtal om successiv
leverans. Men i vissa fall kan motpartens prestation motsvaras av flera
prestationer från gäldenären. Ett exempel är att motparten enligt avtalet
skall leverera en kapitalvara sedan gäldenären har erlagt två eller flera
betalningar i förskott. Om förskottsbetalningarna inte har erlagts när
leverans skall ske, kan motparten som förutsättning for sin prestation
fordra att gäldenären fullgör allt som motsvarar leveransen. Det gäller
även om förskottsbetalningarna skulle ha erlagts före beslutet om
företagsrekonstruktion. Här finns alltså ett exempel där motparten kan
kräva betalning för gamla fordringar för att fullfölja sin del av avtalet.
Det är naturligt med hänsyn till det sätt som avtalet har utformats på.
Skulle motparten tvingas leverera utan att få betalt för de förfallna
fordringarna, skulle han tvingas till en ny risk enligt avtalet. Som
tidigare sagts bygger reglerna på principen att motparten inte skall
behöva ta några nya sådana risker.
Utan att det uttryckligen anges skall den säkerhet som ibland skall
ställas givetvis vara godtagbar och den skall ställas utan oskäligt
uppehåll. Det gäller oavsett gäldenärens ekonomiska ställning. Om
gäldenären är köpare skall säkerheten i regel avse gäldenärens framtida
betalningsskyldighet. Är gäldenären leverantör av varor e.d., får
säkerheten avse den skada som kan drabba motparten, om framtida
leveranser inte fullgörs från gäldenärens sida. Säkerheten kan utgöras
av bankgaranti, pantförskrivning, borgensförbindelse eller något
liknande som skäligen kan godtas (jfr 2 kap. 25 § utsökningsbalken).
Det är vanligt att motparten enligt avtalet fullgör sin prestation
löpande mot betalning helt eller delvis i efterskott. Det gäller
exempelvis vid leverans av el, vatten och teletjänster. Bestämmelserna i
andra stycket första punkten är tillämpliga på sådana avtal. Eftersom
gäldenären i dessa fell har en rätt till anstånd med sin prestation
behöver han inte fullgöra denna. Det är tillräckligt att han ställer
säkerhet. När avtalet innebär att betalning skall ske i efterskott med
vissa jämna mellanrum, är det en rimlig utgångspunkt att säkerheten
skall motsvara prestationerna fram till nästa ordinarie betalningstillfalle.
I praktiken torde säkerheten enklast ställas genom att gäldenären betalar
i förskott i stället för i efterskott.
199
Det som sagts nu kan tillämpas även beträffande exempelvis lea- Prop. 1995/96:5
singavtal, avbetalningsköp, kreditavtal och andra löpande avtal i den
mån gäldenären enligt avtalet skall betala ersättning för tjänsten i
efterskott.
Som tidigare har sagts innebär beslutet om företagsrekonstruktion att
motparten temporärt inte kan göra gällande gamla förfallna fordringar
(se 2 kap. 15 §). Den principen följs upp i denna paragraf. Men den är
föremål för viss modifikation. I de fall gäldenären exempelvis enligt
avtalet skall fullgöra sin prestation i rater, varav en del före motpartens
leverans, kan gäldenären - för att förhindra hävning - vara tvungen att
betala även de rater som förfellit före beslutet om företags-
rekonstruktion. Som redan har nämnts följer det av uttrycket ”mot-
svarande” prestationer. När ett avtal innebär att gäldenären erhåller
successiva leveranser mot exempelvis kontant betalning vid varje
leveranstillfalle är gäldenären däremot inte tvungen att - för att undvika
hävning - betala tidigare leveranser. Gäldenären är inte heller tvungen
att ställa säkerhet för dessa betalningar. Dessa tidigare försummade
betalningar från gäldenärens sida är ju inte att betrakta som en
prestation som ”motsvarar” motpartens aktuella prestation.
I vissa fell har motparten fullgod säkerhet redan innan tiden för
fullgörelse är inne. Det kan vara fellet exempelvis om gäldenären ställt
borgen till säkerhet för sina betalningar enligt ett avtal om successiv
leverans. Det säger sig självt att han inte då måste ställa ytterligare
säkerhet för sådana prestationer för vilka anstånd har medgetts.
I andra avtal kan situationen vara den att motparten har fullgjort
samtliga sina prestationer före beslutet om företagsrekonstruktion. Så är
normalt fellet vid avbetalningsköp med återtagandeförbehåll. Som
Lagrådet har antagit är avsikten att reglerna skall gälla även i sådana
fell. Här blir andra stycket inte över huvud taget aktuellt, vilket hänger
samman med att motparten inte tar några nya risker efter beslutet om
företagsrekonstruktion.
Andra punkten behandlar situationen att tiden för
rekonstruktionsgäldenärens motpart att prestera ännu inte är inne.
Motparten har då ibland rätt att kräva säkerhet för gäldenärens framtida
prestationer. En förutsättning är att det av särskild anledning är
nödvändigt för att skydda motparten mot förlust. Ett exempel på en
sådan situation är att avtalet avser en vara som skall tillverkas speciellt
för gäldenären och leverans enligt avtalet ligger långt fram i tiden. Kan
gäldenären inte betala för produkten när leveranstiden är inne, gör
motparten en förlust om han inte kan få avsättning för varan på något
annat sätt. Ett annat exempel är att en säljare (motparten) har möjlighet
att skaffa sig säker betalning genom att avyttra varorna till någon annan
än gäldenären samtidigt som han riskerar - på grund av gäldenärens
dåliga ekonomi - att inte få betalt, om han skall leverera till gäldenären.
Bestämmelsen i andra punkten är också tillämplig - om inte motparten
enligt avtalet skall betala i förskott - i det fellet att gäldenären är säljare
av en vara eller leverantör av en tjänst. I det fellet innebär gäldenärens
rätt att avvärja hävningsrätt att han får fortsätta att leverera trots ett 200
tidigare hävningsgrundande dröjsmål. Motpartens situation är då många
gånger utsatt genom den risk som kan finnas att gäldenären på nytt Prop. 1995/96:5
kommer i dröjsmål. Ett sådant dröjsmål kan medföra skada for
motparten. Denne kan därför många gånger vara berättigad att kräva att
gäldenären ställer säkerhet för ett möjligt kommande anspråk på
skadestånd.
Rätten för motparten att kräva säkerhet innan tiden för hans egen
fullgörelse är inne är emellertid avsedd endast för sådana fell där det
med hänsyn till gäldenärens ekonomiska ställning och andra omständig-
heter föreligger en uppenbar risk för att gäldenären inte skall kunna
fullgöra sina återstående prestationer. Det är inte nödvändigt att
säkerheten omfettar gäldenärens återstående fullgörelse i dess helhet,
vilket kommer till uttryck genom att rätten att erhålla säkerhet gäller i
den mån det av särskild anledning är nödvändigt. Storleken av den
säkerhet som kan begäras får bedömas genom en uppskattning av dels
den förlust som ett avtalsbrott kan förorsaka motparten, dels
gäldenärens möjligheter att täcka en sådan förlust (jfr prop. 1988/89:76
s. 185).
Innebörden av bestämmelsen i andra punkten i de fell gäldenären skall
betala i rater före, vid och efter en enstaka leverans är bl.a. att
motparten innan tiden för hans fullgörelse är inne kan ha rätt att - när
gäldenären har gjort sig skyldig till ett hävningsberättigande dröjsmål -
erhålla säkerhet för framtida prestationer, dvs. sådana prestationer som
förfaller efter den tidpunkt då beslut fettas om företagsrekonstruktion.
Motparten har i ett sådant fell däremot inte rätt att erhålla säkerhet för
prestationer som förfaller före nämnda tidpunkt.
Bestämmelserna om hävningsrätt vid beferat dröjsmål i 62 § köplagen
gäller parallellt med de nu förevarande bestämmelserna. Enligt 62 §
köplagen får en part i ett köpeavtal häva avtalet, om det står klart att
det kommer att inträffa ett avtalsbrott som medför hävningsrätt.
Motparten kan dock omintetgöra en sådan hävning genom att genast
ställa godtagbar säkerhet för att han kommer att fullgöra sin del av
avtalet. Om sådan säkerhet ställs före ett beslut om företags-
rekonstruktion, finns ingen hävningsrätt och 20 § blir inte aktuell över
huvud taget. Men vill motparten utnyttja sin hävningsrätt efter att beslut
fettats om företagsrekonstruktion, kan gäldenären tvinga fram en
fortsättning antingen enligt 62 § köplagen eller - om hävningsrätten
grundas på beferat dröjsmål - enligt 20 § första stycket. För gäldenären
är det en fördel att avstyra hävning enligt företagsrekonstruktionslagen,
eftersom han då ibland kan undgå att ställa den säkerhet som alltid
måste ställas enligt 62 § köplagen. Detta är ett exempel på att lagen
gynnar ett förfarande enligt företagsrekonstruktionslagen.
Motparten har inte, för de fordringar som avser den tid under vilken
företagsrekonstruktionen pågår, förmånsrätt som för nytillkomna
fordringar enligt den nya bestämmelsen i 10 § förmånsrättslagen. Det
hänger samman med att fordringarna grundar sig på avtal som träffats
före beslutet om företagsrekonstruktion. I vissa fell kan det finnas skäl
för gäldenären att - med rekonstruktörens godkännande - träffa ett nytt
avtal med sin motpart i stället för att hålla fest vid det gamla. I så fell
har motparten förmånsrätt enligt 10 § förmånsrättslagen för de
201
fordringar som grundas på det nya avtalet. För de avtal där gäldenären Prop. 1995/96:5
har utnyttjat sin möjlighet att avvärja hävning behövs normalt ingen
förmånsrätt, eftersom reglerna i andra stycket ger motparten ett ännu
bättre skydd.
I tredje stycket anges vad som gäller dels om gäldenären inte lämnar
besked inom skälig tid huruvida han begär att avtalet skall fullföljas,
dels om gäldenären inte fullföljer den skyldighet att prestera eller ställa
säkerhet som han har enligt andra stycket. Motparten får då häva
avtalet. Utan att det sägs i paragrafen får motparten naturligtvis häva
avtalet även i det fallet att gäldenären förklarar att han inte begär att
avtalet fullföljs. Ibland kan tvekan uppstå om hur långt gäldenärens
skyldigheter sträcker sig. Är parterna oense om detta sker en eventuell
hävning - i linje med vad som gäller enligt allmänna kontraktsrättsliga
principer - på motpartens (den hävandes) risk. Visar det sig senare att
gäldenären inte var skyldig att göra mer än han gjort, blir motparten
ersättningsskyldig för den skada som gäldenären kan ha lidit genom
hävningen.
Enligt Jjärde stycket är reglerna i paragrafen tvingande till gäldenärens
förmån. Sålunda kan det inte med bindande verkan träffas ett avtal som
innehåller exempelvis att motpartens hävningsrätt skall bestå utan hinder
av ett beslut om företagsrekonstruktion. Gäldenärens befogenheter enligt
paragrafen kan över huvud taget inte inskränkas med bindande verkan.
Ett undantag från denna regel föreskrivs i 5 kap. 1 § lagen (1991:980)
om handel med finansiella instrument (se avsnitt 13.12).
I femte stycket erinras om de regler om köparens s.k. aktiva stopp-
ningsrätt som återfinns i 63 § fjärde stycket köplagen. De reglerna har
tidigare gällt, förutom vid konkurs, efter ansökan om förordnande av
god man enligt ackordslagen. De gäller nu efter ansökan om
företagsrekonstruktion.
Paragrafen gäller inte när motparten endast har fått s.k. passiv stopp-
ningsrätt men inte rätt att häva avtalet. Regler om passiv stoppningsrätt
finns i 61 § köplagen. Reglerna anses analogt tillämpliga vid andra
kontraktstyper än köp (se bl.a. rättsfallet NJA 1986 s. 136 och Håstad,
Sakrätt avseende lös egendom, femte upplagan 1994, s. 175). Utnyttjar
motparten sin stoppningsrätt, har gäldenären rätt att kräva fortsatt
fullgörelse, om han ställer godtagbar säkerhet för sin egen kommande
fullgörelse (61 § fjärde stycket köplagen).
I sjätte stycket anges att avtal om anställning är undantagna från
paragrafens tillämpningsområde.
21 §
Den som hade en fordran hos gäldenären när ansökan om företags-
rekonstruktion gjordes får, även om fordringen inte är förfallen till
betalning, använda den till kvittning mot fordran som gäldenären då
hade mot honom. Detta gäller dock inte, om kvittning är utesluten på
grund av någon av fordringarnas beskaffenhet eller undantagen enligt
vad som sägs nedan.
Om en fordran mot gäldenären har förvärvats genom överlåtelse från
tredje man senare än tre månader före ansökan om företags- 20
rekonstruktion, får den inte användas till kvittning mot en fordran som
gäldenären hade när borgenären förvärvade sin fordran. I fråga om Prop. 1995/96:5
dödsbo räknas tiden dock från ansökan om boets avträdande till
förvaltning av boutredningsman, under förutsättning att en ansökan om
företagsrekonstruktion följt inom tre månader från det att en boutred-
ningsman förordnats. Sådant förbud gäller också, om en fordran mot
gäldenären har förvärvats tidigare genom sådant fång och borgenären då
hade skälig anledning anta att gäldenären var på obestånd.
En borgenär, som har satt sig i skuld till gäldenären under sådana
omständigheter att det är att jämställa med betalning med annat än
sedvanliga betalningsmedel, får inte kvitta, i den mån sådan betalning
hade kunnat bli föremål för återvinning enligt 3 kap. 5-7 §§.
En fordran på ersättning som tillkommer en borgensman eller annan
med anledning av en förpliktelse som han infriat (regressfordran) anses
vid tillämpning av vad som sägs ovan ha förvärvats när hans
föipliktelse grundades.
Överlåter gäldenären sedan ansökan om företagsrekonstruktion gjorts
en fordran så att en borgenär därigenom förlorar sin rätt till kvittning,
skall han ersätta borgenären för detta.
Paragrafen reglerar borgenärernas rätt till kvittning under en
företagsrekonstruktion. Bestämmelsen motsvarar 20 § första-femte
styckena ackordslagen (jfr 2 kap. 21 § utredningens lagförslag), där
under vissa förutsättningar kvittning förbjuds under den tid som
förhandling om offentligt ackord pågår. Bestämmelsen behandlas i
avsnitt 6.3.
Samma skäl som nödvändiggör att de säraktioner som avses i 17 §
förhindras talar för att även rätten till kvittning skall begränsas under
företagsrekonstruktionen. Den tidpunkt då kvittningsförbudet inträder
har, jämfört med vad som gällt enligt ackordslagen, flyttats fram till
tiden för ansökan om företagsrekonstruktion. Angående hur tiden
beräknas då flera ansökningar är anhängiga samtidigt, se 2 kap. 9 §
första stycket.
Av första stycket framgår att huvudregeln är den att en borgenär har
rätt att kvitta fordran som han hade mot gäldenären när en ansökan om
företagsrekonstruktion beträffande gäldenären gjordes mot en fordran
som gäldenären då hade mot honom. Vad som hindras är däremot
kvittning av fordringar som en borgenär eller gäldenären erhåller efter
den tidpunkten. För borgenärernas del betyder det t.ex. att de inte kan
använda fordringar de har fått mot gäldenären efter det att
företagsrekonstruktion beslutades (”nya” fordringar) till kvittning mot
skulder de har till gäldenären och som fanns då beslut fattades om
företagsrekonstruktion (”gamla” skulder). De kan för sådana fordringar
i stället få den framskjutna förmånsrätt som följer av 10 § första stycket
4 förslaget till ändring i förmånsrättslagen.
Huvudregeln i första stycket begränsas genom ett antal undantag i
andra och tredje styckena.
I jjärde stycket behandlas vad som gäller beträffande en
regressfordran. I dessa delar har endast redaktionella ändringar
företagits jämfört med regleringen i ackordslagen.
I femle stycket föreskrivs att gäldenären är skyldig att ersätta en
borgenär om han i tiden efter en ansökan om företagsrekonstruktion 20
överlåtit en fordran så att borgenären förlorat sin rätt till kvittning. Den Prop. 1995/96:5
ändring som har gjorts i förhållande till ackordslagens bestämmelse är
endast en följd av att tiden för kvittningsförbudets inträde flyttats fram
till tiden för ansökan om företagsrekonstruktion.
1 §
Rätten kan i ett ärende om företagsrekonstruktion på begäran av
gäldenären besluta om förhandling om offentligt ackord (ackords-
fÖrhandling).
I paragrafen klargörs att förhandling om offentligt ackord kan ingå
som ett element i en företagsrekonstruktion. En företagsrekonstruktion
kan emellertid mycket väl genomföras och avslutas utan ackords-
fÖrhandling. Den finansiella rekonstruktionen kan i stället ske genom
t.ex. ett underhandsackord, dvs. ett avtal parterna emellan om ned-
sättning eller annan förändring av borgenärernas fordringar. Om någon
frivillig överenskommelse inte kan uppnås, kan dock rätten besluta om
ackordsfÖrhandling. För att en sådan skall komma till stånd fordras att
gäldenären begär det i det pågående ärendet om företagsrekonstruktion.
En fristående ansökan om offentligt ackord kan däremot inte ges in utan
att en företagsrekonstruktion dessförinnan inletts eller åtminstone sam-
tidigt inleds. Det finns inget hinder mot att gäldenären i en och samma
ansökan begär att såväl företagsrekonstruktion som ackordsfÖrhandling
inleds.
Någon särskild god man såsom enligt nuvarande föreskrifter i 2 §
ackordslagen skall inte utses. Den utsedde rekonstruktören kommer i
stället att fylla motsvarande funktion.
Villkor för offentligt ackord
2§
Ett offentligt ackord får avse att fordringar som tillkommer de borgenä-
rer som enligt 3 § får delta i ackordsförhandlingen sätts ned och betalas
på närmare angivet sätt. Ackordet skall ge alla likaberättigade
borgenärer lika rätt och minst tjugofem procent av fordringarnas
belopp, om inte lägre ackordsprocent godkänns av samtliga borgenärer
som skulle omfattas av ackordet eller det finns särskilda skäl för lägre
procent. Föreskriven minsta utdelning skall betalas inom ett år efter det
ackordet har fastställts, om inte samtliga nämnda borgenärer godkänner
längre betalningstid.
Utan hinder av första stycket får ett offentligt ackord innehålla villkor
att borgenärerna får full betalning intill visst belopp, om avvikelsen kan
anses skälig med hänsyn till omfattningen av boet och övriga omständig-
heter. En avvikelse till nackdel för viss borgenär får också äga rum, om
han har medgett det.
Ett ackord får även avse att gäldenären endast får anstånd med be-
talningen eller annan särskild eftergift. Därvid tillämpas första och
andra styckena. 20
Paragrafen motsvarar, med vissa redaktionella ändringar, 11 § Prop. 1995/96:5
andra-fjärde styckena ackordslagen (jfr 3 kap. 6 § utredningens
lagförslag).
I avsnitt 7.5 har redovisats skälen för att behålla ackordslagens regler
om minsta dividenden vid offentligt ackord.
En undantagsregel vid speciella förhållanden har emellertid fort-
farande fog for sig. De vid ackordslagens tillkomst (se bet. s. 391 f.)
anförda exemplen på den regelns innebörd förefaller emellertid närmast
åsyfta enskilda näringsidkare och lämpar sig mindre väl vid tillämp-
ningen av en lag om företagsrekonstruktion främst avpassad för större
företag som drivs av en juridisk person. Valet mellan konkurs och
ackord kan i undantagsfall bero av några enstaka procents utdelning.
För att skapa något större utrymme för att välja ackord när detta upp-
enbarligen är att föredra från alla intressenters synpunkt har i nuvarande
undantagsregel uttrycket ”synnerliga skäl” ersatts med ”särskilda skäl”.
Regleringen innebär således en möjlighet att i något större utsträckning
än enligt ackordslagen gå ifrån bestämmelsen om minsta ackords-
dividend.
Beträffande s.k. efterställda borgenärers ställning hänvisas till vad
som sägs under 7 och 12 §.
Borgenärer vid offentligt ackord
3 §
I ackordsfÖrhandling deltar endast borgenärer vilkas fordringar
uppkommit före ansökan om företagsrekonstruktion. En borgenär som
kan få täckning for sin fordran genom kvittning eller vars fordran är
förenad med förmånsrätt deltar inte i förhandlingen. En borgenär som
enligt fordringsavtalet har rätt till betalning först efter övriga
borgenärer, deltar inte heller i förhandlingen, om inte övriga borgenärer
som deltar i förhandlingen medger det.
Om en borgenär helt eller delvis avstår från kvittningsrätt eller
förmånsrätt, deltar han i förhandlingen i motsvarande mån. Kan en
borgenärs fordran endast till viss del täckas genom kvittning eller
understiger värdet av den egendom i vilken en borgenär har särskild
förmånsrätt hans fordran, deltar han med återstående del av fordringen.
Innehåller ackordsförslaget en bestämmelse att borgenärer som inte
har förmånsrätt skall få full betalning intill ett visst belopp, skall deras
fordringar i ackordsförfarandet anses som förmånsberättigade i motsva-
rande mån.
En borgenär får delta i förhandlingen, även om hans fordran inte är
förfallen till betalning eller den är beroende av särskilt villkor.
Med borgenärer som har förmånsrätt likställs en borgenär som till
säkerhet för sin fordran har gjort förbehåll om återtaganderätt.
Paragrafen motsvarar 12 § ackordslagen (jfr 3 kap. 7 § utredningens
lagförslag). Bortsett från ett tillägg i första stycket beträffande s.k.
efterställda fordringar har endast redaktionella ändringar gjorts jämfört
med bestämmelsen i ackordslagen.
Av första stycket andra meningen framgår att borgenärskretsen delvis
bestäms av reglerna om borgenärernas rätt till kvittning. Av skäl som
205
angetts i motiven till 2 kap. 21 § har kvittningsreglema placerats bland Prop. 1995/96:5
bestämmelserna om företagsrekonstruktionens rättsverkningar. Be-
stämmelsen gäller emellertid även vid ackordsfÖrhandling och får
därigenom samma betydelse för borgenärskretsen som enligt ackords-
lagen.
Till första stycket har fogats en tredje mening avseende borgenärer
med s.k. efterställda fordringar (se avsnitt 8.6). Enligt bestämmelsen
deltar sådana borgenärer inte i förhandling om offentligt ackord om inte
övriga borgenärer som ingår i borgenärskretsen vid ackord medger
detta. I normalfallet torde därför borgenärer med efterställda fordringar
komma att ställas utanför ackordsförfarandet. Av 8 § andra stycket
framgår att ackordet blir bindande även for dessa borgenärer. Det
innebär att de definitivt förlorar sin rätt att kräva ut fordringen.
Borgenärsmajoritet vid offentligt ackord
4 §
Ett ackordsförslag som ger minst femtio procent av fordringsbeloppen
skall anses antaget av borgenärerna, om tre femtedelar av de röstande
har godtagit förslaget och deras fordringar uppgår till tre femtedelar av
de röstberättigade fordringarnas sammanlagda belopp. Är ackords-
procenten lägre, skall ackordsförslaget anses antaget, om tre fjärdedelar
av de röstande har enats om förslaget och deras fordringar uppgår till
tre fjärdedelar av de röstberättigade fordringarnas sammanlagda belopp.
Paragrafen motsvarar 15 § ackordslagen (jfr 3 kap. 8 § utredningens
lagförslag). Jämfört med ackordslagens reglering har den endast ändrats
redaktionellt.
Återvinning under företagsrekonstruktionen
5 §
Sedan beslut meddelats om företagsrekonstruktion tillämpas
bestämmelserna i konkurslagen (1987:672) om återvinning i konkurs,
om offentligt ackord fastställs.
Söks återvinning av förmånsrätt eller betalning som vunnits genom
utmätning, får rätten besluta att fortsatt verkställighet i utsökningsmålet
tills vidare inte får äga rum.
Paragrafen har sin motsvarighet i 16 § ackordslagen (jfr 3 kap. 9 §
utredningens lagförslag). Den har behandlats i avsnitt 6.5.
Det kan erinras om att enligt 3 kap. 6 § (jfr 2 kap. 12 § fjärde
stycket) har rekonstruktören tillagts en i viss mån självständig rätt att
väcka talan om återvinning.
Paragrafens första stycke har ändrats på så sätt att konkurslagens
återvinningsregler blir tillämpliga redan i och med rättens beslut om
företagsrekonstruktion. Det innebär att rekonstruktören eller en
borgenär kan väcka återvinningstalan sedan ett sådant beslut har
meddelats. Det är således inte nödvändigt att avvakta ett beslut om 20<
ackordsfÖrhandling. Av 6 § framgår när sådan talan senast skall vara
väckt och när den väckta talan tidigast kan slutligt prövas. Av den sist Prop. 1995/96:5
nämnda regeln framgår att även om talan om återvinning kan väckas
innan ackordsfÖrhandling beslutats kan en sådan talan däremot inte
slutligt prövas innan ett sådant beslut fattats och frågan om offentligt
ackord slutligt har avgjorts.
4 kap. 2 § konkurslagen har ändrats på så sätt att den fristdag som
utgör utgångspunkten for beräkning av den tidsrymd inom vilken en
rättshandling måste ha företagits för att kunna återvinnas utgörs av
dagen för ansökan om företagsrekonstruktion (se lagförslag 2.12).
Paragrafens andra stycke har inte ändrats i sak jämfört med
ackordslagen. Nämnas kan dock att det numera föreskrivs att rätten får
besluta att fortsatt verkställighet inte får äga rum i utsökningsmålet. Det
är ett mer rättvisande uttryck än det i ackordslagen valda uttryckssättet
att försatt verkställighet av utmätningen inte fick ske.
6§
Talan om återvinning väcks av rekonstruktören eller av en borgenär
vars fordran skulle omfattas av ett offentligt ackord. Talan skall väckas
före det borgenärssammanträde som avses i 13 § och får inte slutligt
prövas innan frågan om offentligt ackord har blivit avgjord. En
borgenär som vill väcka talan skall underrätta rekonstruktören. Om så
inte har skett, får hans talan inte tas upp till prövning.
Upphör företagsrekonstruktionen utan att offentligt ackord har kommit
till stånd och försätts inte gäldenären i konkurs efter ansökan som gjorts
inom tre veckor från det att företagsrekonstruktionen upphörde, skall
den väckta återvinningstalan avvisas.
Paragrafen motsvarar 17 § ackordslagen (jfr 3 kap. 10 § utredningens
lagförslag) och har, förutom redaktionella justeringar vid jämförelse
med ackordslagen, ändrats till följd av att rekonstruktören har tillagts en
självständig rätt att i gäldenärens namn föra talan om återvinning (se
avsnitt 6.5 och under 2 kap. 12 §).
7 §
Vad som vinns genom återvinningstalan skall, sedan kärandens
kostnader har ersatts, tillkomma de borgenärer som omfattas av det
offentliga ackordet. En svarande som med anledning av kärandens talan
kan få en fordran mot gäldenären deltar med fordringen i ackordsför-
handlingen och har rätt att avräkna den utdelning som tillkommer
honom på vad han annars skulle ha betalat.
Om det i återvinningsmålet påkallas av en borgenär som omfattas av
det offentliga ackordet eller av gäldenären, kan rätten föreskriva
särskild förvaltning av det som enligt första stycket skall tillkomma
borgenärerna. Egendom som har satts under sådan förvaltning får
utmätas endast om ackordet har förfallit.
Paragrafen motsvarar 18 § ackordslagen (jfr 3 kap. 11 § utredningens
lagförslag). Paragrafen har endast ändrats redaktionellt jämfört med
ackordslagens reglering.
207
Xkrkan av offentligt ackord Prop.
8 §
Ett festställt ackord är bindande for alla borgenärer, såväl kända som
okända, som enligt 3 § hade rätt att delta i ackordsförhandlingen.
En borgenär som enligt fordringsavtalet har rätt till betalning först
efter övriga borgenärer förlorar sin rätt till betalning av gäldenären, om
inte alla borgenärer som enligt 3 § hade rätt att delta i ackordsförhand-
lingen tillgodoses fullt ut genom ackordet.
En borgenär med förmånsrätt i viss egendom är bunden av ackordet i
fråga om belopp som inte kan tas ut ur egendomen.
Paragrafen motsvarar 19 § ackordslagen (jfr 3 kap. 12 § utredningens
lagförslag). I andra stycket ingår en ny bestämmelse om s.k. efterställda
fordringar. I övrigt har jämfört med ackordslagen redaktionella
ändringar gjorts. Bestämmelsen i andra stycket innebär att borgenärer
med s.k. efterställda fordringar i normala fell definitivt förlorar sin rätt
att kräva ut fordringen trots att de inte deltar i ackordsförhandlingen (jfr
12 kap. 21 § andra stycket konkurslagen). Se vidare avsnitt 9.6.
Bestämmelsen har kommenterats i anslutning till 3 §. Vilka fordringar
som närmare bestämt avses med den nya bestämmelsen kommenteras
vid 18 § förmånsrättslagen (avsnitt 13.6).
9§
En borgenär som har godkänt ett ackordsförslag förlorar inte genom
godkännandet sin rätt mot borgensmän eller andra som förutom
gäldenären svarar för fordringen.
Paragrafen motsvarar 21 § ackordslagen (jfr 3 kap. 14 § utredningens
lagförslag). Paragrafen har endast ändrats redaktionellt jämfört med
ackordslagens reglering.
En begäran om ackordsfÖrhandling
10 §
En begäran om ackordsfÖrhandling skall göras skriftligen. Skrivelsen
skall innehålla ett ackordsförslag som anger hur mycket gäldenären
bjuder i betalning och när betalningen skall ske samt om säkerhet har
ställts för ackordet och vad den i så fell består av.
Till skrivelsen skall fogas en förteckning över boets tillgångar och
skulder som har upprättats av rekonstruktören enligt 14 § tidigast tre
månader innan ansökan om ackordsfÖrhandling gjordes samt den senaste
balansräkningen.
Paragrafen motsvarar 22 § andra stycket 1-3 ackordslagen jfr 3 kap.
2 § utredningens lagförslag). I huvudsak har endast redaktionella
ändringar vidtagits jämfört med ackordslagen, bl.a. mot bakgrund av att
ackordsförhandlingen utgör ett inslag i en företagsrekonstruktion. I
första stycket anges att en begäran om ackordsfÖrhandling skall åtföljas
av ett ett ackordsförslag. I andra stycket har den tid inom vilken
bouppteckningen skall upprättats förlängts från två till tre månader
1995/96:5
208
innan ansökan om offentligt ackord gjordes. I andra stycket anges också Prop. 1995/96:5
att kravet att ge in den senaste balansräkningen inte enbart avser
bokföringsskyldiga gäldenärer. Det hänger samman med att det i
ackordsförfarandet i praktiken inte längre kan komma i fråga gäldenärer
som inte är bokföringsskyldiga (jfr under 2 kap. 13 §).
H §
Till en begäran om ackordsfÖrhandling skall även fogas
1. en berättelse av rekonstruktören som anger boets tillstånd och
orsakerna till gäldenärens betalningssvårigheter och innehåller en
översikt över tillgångar och skulder, uppgift om den utdelning som kan
påräknas i en konkurs samt upplysning om egendom har frångått
gäldenären under sådana förhållanden att den kan bli föremål för
återvinning, när det finns skälig anledning anta att gäldenären har gjort
sig skyldig till brott mot sina borgenärer och i så fall grunden därför
samt hur gäldenären har fullgjort sin bokföringsskyldighet,
2. ett yttrande av rekonstruktören om huruvida han anser att
ackordsförslaget bör antas av borgenärerna,
3. ett intyg av rekonstruktören att borgenärer som till antalet utgör
minst två femtedelar av de i bouppteckningen upptagna borgenärer
vilkas fordringar skulle omfattas av ackordet och som tillsammans
innehar minst två femtedelar av dessa fordringars sammanlagda belopp
har förklarat sig anse ackordet antagbart,
4. ett bevis att ackordsförslaget samt rekonstruktörens berättelse och
yttrande har sänts till alla borgenärer som tas upp i bouppteckningen,
5. förskott, med belopp som regeringen föreskriver, på kostnaden för
ackordsfrågans handläggning hos rätten samt av rätten godkänd säkerhet
för vad som inte täcks av förskottet.
De handlingar och uppgifter som anges i första stycket och i 10 §
behöver inte ges in, i den mån de redan har tillställts rätten och
borgenärerna i ärendet.
Paragrafens första stycke motsvarar 22 § andra stycket 4-8 p
ackordslagen (jfr 3 kap. 2 § utredningens lagförslag). I huvudsak har
endast redaktionella ändringar företagits jämfört med ackordslagens
reglering. I första punkten har ”obestånd” bytts ut mot ”betalnings-
svårigheter” (jfr under 1 kap. 1 §).
I paragrafens andra stycke har tillagts att de handlingar och uppgifter
som tidigare under ärendet om företagsrekonstruktion tillställts rätten
och borgenärerna inte behöver bifogas begäran om förhandling om
offentligt ackord. Rekonstruktören kan ju under företagsrekon-
struktionens tidigare skede ha sammanställt och ingett åtskilliga av de
uppgifter som fordras i 10 och 11 §§. Gäldenären kan i sådant fall
hänvisa till dessa uppgifter.
12 §
En begäran om ackordsfÖrhandling skall avvisas, om den inte uppfyller
de krav som anges i 10 och 11 §§ och gäldenären inte följer ett före-
läggande att avhjälpa bristen.
Paragrafen, som till viss del har utformats i enlighet med Lagrådets
förslag, motsvarar 24 § ackordslagen med vissa redaktionella ändringar 20
(jfr 3 kap. 4 § utredningens lagförslag). Enligt 24 § ackordslagen
14 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 5
förfaller omedelbart verkan av att god man forordnats om ansökningen Prop. 1995/96:5
avvisas. Eftersom det inte är uteslutet att syftet med en företags-
rekonstruktion kan uppnås när en ansökan om förhandling om offentligt
ackord avvisas, innehåller förslaget inte någon motsvarande bestäm-
melse. Om en begäran om ackordsfÖrhandling avvisas enligt denna
paragraf betyder det alltså inte att företagsrekonstruktionen är avslutad.
Den fortsätter liksom rekonstruktörens uppdrag består. Vad gäller
företagsrekonstruktionens avslutande, se 4 kap. 8 § (jfr 18 §).
Beslut om ackordsfÖrhandling
13 §
Om begäran om ackordsfÖrhandling tas upp, skall rätten genast meddela
beslut om ackord sförhand ting. Samtidigt skall rätten
1. bestämma tidpunkt för ett sammanträde med borgenärerna inför
rätten,
2. kalla gäldenären, rekonstruktören och borgenärerna till samman-
trädet, och
3. kungöra beslutet i Post- och Inrikes Tidningar och i övrigt på det
sätt som regeringen föreskriver.
(Jfr 3 kap. 5 § utredningens lagförslag)
Förferandet vid offentligt ackord är i dag organiserat så att beslut om
inledande av förhandling om offentligt ackord meddelas först efter det
att gäldenären vid ett särskilt edgångssammanträde inför rätten avlagt
bouppteckningsed. Som närmare utvecklats i avsnitt 7.5 har det inte
funnits skäl för att bibehålla den obligatoriska edgångsskyldigheten och
det därtill knutna särskilda edgångssammanträdet (jfr 18 §). I denna
paragraf föreskrivs därför att rätten genast skall meddela beslut om
ackordsfÖrhandling, om begäran tas upp till prövning. Samtidigt skall
rätten bestämma tid för ett borgenärssammanträde, kalla gäldenären,
borgenärerna och rekonstruktören till sammanträdet samt kungöra
ackordsförhandtingsbeslutet.
Beträffande tid för hållande av borgenärssammanträdet, eventuell
edgång av gäldenären m.m. finns bestämmelser i 17 och 18 §.
Bouppteckning
14 §
I den bouppteckning som avses i 10 § andra stycket 1 skall tillgångarna
tas upp till noggrant uppskattade värden. Om möjligt skall även lämnas
en specificerad uppgift om de värden som i bokföringshandlingama har
åsatts tillgångarna eller, när sådan värdering inte har gjorts, om
anskaffningskostnaden. Bouppteckningen skall vidare innehålla uppgift
om vaije borgenärs namn och postadress.
Ränta på en borgenärs fordran skall inte beräknas längre än till dagen
för ansökan om företagsrekonstruktion. Fordran i utländskt myntslag
skall beräknas efter den kurs som gällde nämnda dag.
Har en borgenär förmånsrätt, skall det anges jämte grunden till det.
210
Förekommer anmärkning mot fordran eller bedöms värdet av Prop. 1995/96:5
egendom, vari en borgenär har särskild förmånsrätt, understiga hans
fordran, skall det anges.
Paragrafen motsvarar med vissa redaktionella ändringar 23 § ackords-
lagen (jfr 3 kap. 3 § utredningens lagförslag). Av 10 § andra stycket 1
framgår bl.a. att bouppteckningen skall upprättas av rekonstruktören.
Senare anmälda fordringar
15 §
Vill någon delta i ackordsförhandlingen med en fordran som inte har
upptagits i bouppteckningen och inte heller senare blivit känd, bör han
skriftligen anmäla fordringen hos rekonstruktören senast en vecka före
det borgenärssammanträde som avses i 13 §. Anmäls en fordran senare,
får det inte föranleda att borgenärernas prövning av ackordsförslaget
skjuts upp.
Paragrafen motsvarar med vissa redaktionella ändringar 27 § ackords-
lagen (jfr 3 kap. 15 § utredningens lagförslag).
Anmärkningar mot fordran som omfattas av ackordet
16 §
Om gäldenären eller en borgenär vill framställa anmärkning mot en
fordran som skulle omfattas av ackordet, skall han göra det skriftligen
hos rekonstruktören i så god tid som möjligt och i vart fell före om-
röstningen vid borgenärssammanträdet under ackordsförhandlingen.
Finner rekonstruktören anledning till anmärkning mot en fordran som
skulle omfettas av ackordet eller framställer gäldenären eller en
borgenär sådan anmärkning hos rekonstruktören, skall denne skyndsamt
underrätta den borgenär vars fordran avses med anmärkningen.
Detsamma gäller, när värdet av egendom vari borgenär har särskild
förmånsrätt bedöms understiga fordringen.
Paragrafen motsvarar med vissa redaktionella ändringar 28 § ackords-
lagen (jfr 3 kap. 16 § utredningens lagförslag).
Borgenärssammanträde
n §
Borgenärssammanträdet under ackordsförhandlingen skall hållas tidigast
tre och senast fem veckor efter beslutet om denna.
Gäldenären bör inställa sig personligen vid borgenärssammanträdet.
Han skall därvid lämna rätten, rekonstruktören och borgenärerna de
upplysningar om boet som de begär. Kan gäldenären inte infinna sig
personligen, bör han ställa ombud. Har edgång begärts enligt 18 §,
skall gäldenären inställa sig personligen, såvida denne inte redan har
avlagt eden inför någon annan tingsrätt.
Rekonstruktören skall tillhandahålla en förteckning över de borgenärer
som har rätt att delta i omröstning i ackordsfrågan, med uppgift om de
211
fordringsbelopp for vilka rösträtt får utövas. I förteckningen skall även Prop. 1995/96:5
antecknas anmärkning som har framställts mot en borgenärs fordran.
Paragrafen motsvarar 29 § första-tredje styckena ackordslagen (jfr 3
kap. 17 § utredningens lagförslag). Mot bakgrund av att edgång inte
längre är obligatorisk och att därför det särskilda edgångssammanträdet
slopats innehåller paragrafen en bestämmelse om att gäldenären alltid
skall infinna sig personligen till förhandlingen om edgång har begärts
enligt 18 §, såvida inte gäldenären redan har avlagt eden inför någon
annan tingsrätt.
18 §
På begäran av en borgenär skall gäldenären vid borgenärssammanträdet
avlägga bouppteckningsed. Han skall därvid göra de tillägg till eller
ändringar i bouppteckningen som han anser behövas och med ed betyga
att bouppteckningen med gjorda tillägg eller ändringar är riktig, så att
det inte enligt hans vetskap har oriktigt utelämnats eller upptagits någon
tillgång eller skuld.
Ar gäldenären en juridisk person och finns flera ställföreträdare,
behöver bouppteckningsed inte avläggas av en sådan ställföreträdare
vars edgång måste antas sakna betydelse för utredningen av gäldenärens
ekonomiska ställning.
När det finns anledning till det, får rätten besluta att gäldenären skall
avlägga eden infor någon annan tingsrätt. Är gäldenären sjuk, får eden
avläggas där han vistas.
Vägrar gäldenären att avlägga ed, förfaller beslutet om ackordsfÖr-
handling, om det inte finns synnerliga skäl för att ackordsförhandlingen
skall fortsättas.
Paragrafen, som har utformats i enlighet med Lagrådets förslag, inne-
håller de regler som gäller fakultativ edgång av gäldenären (jfr 3 kap.
18 § utredningens lagförslag). Regleringen har behandlats i avsnitt 7.5.
I paragrafens första stycke anges att gäldenären på begäran av en
borgenär skall avlägga bouppteckningsed vid borgenärssammanträdet.
Omfattningen av eden motsvarar vad som gällt enligt 25 § första stycket
ackordslagen.
Enligt andra stycket kan rätten befria någon eller några ställföreträ-
dare för en juridisk person från skyldigheten att avlägga ed. Bestämmel-
sen har utformats efter mönster av 6 kap. 3 § andra stycket
konkurslagen.
Tredje stycket motsvarar 25 § andra stycket ackordslagen.
Fjärde stycket motsvarar 26 § andra stycket ackordslagen utom såvitt
avser verkan av att gäldenären vägrar gå ed. En företagsrekonstruktion
upphör inte automatiskt när ett beslut om ackordsfÖrhandling förfaller
(jfr 12 § och 4 kap. 8 §).
19 §
Om både en borgenär och en borgensman eller någon annan som
förutom gäldenären ansvarar för borgenärens fordran vill rösta för
denna, har de tillsammans en röst, vilken beräknas efter borgenärens
fordran. Kan de inte enas, gäller borgenärens mening, om inte de andra
löser ut honom eller ställer betryggande säkerhet för fordringen.
212
Paragrafen motsvarar med vissa redaktionella ändringar 30 § Prop. 1995/96:5
ackordslagen (jfr 3 kap. 19 § utredningens lagförslag).
20 §
Vid borgenärssammanträdet skall borgenärerna rösta om ackordsför-
slaget.
En anmärkning som har framställts mot en fordran utgör inte hinder
mot att borgenären deltar med fordringen i omröstningen. Ar utgången
av omröstningen beroende av om fordringen skall beaktas eller inte,
skall rätten vid sammanträdet utreda tvistefrågan och söka åstadkomma
en förlikning. De närvarande får med bindande verkan för dem som har
uteblivit medge att en anmärkning förfaller eller inskränks eller uppdra
åt rekonstruktören att ingå förlikning med borgenären. Kan förlikning
inte träffas, skall frågan handläggas enligt vad som sägs i 23 § första
stycket för bestämmande av omröstningens utgång.
En förlikning angående framställd anmärkning får inte ingås i annan
ordning än som anges i andra stycket utan samtycke av alla vilkas rätt
är beroende av förlikningen.
Vid omröstning tillämpas 14 § andra stycket.
Paragrafen motsvarar med vissa redaktionella ändringar 31 §
ackordslagen (jfr 3 kap. 20 § utredningens lagförslag).
21 §
Gäldenären får inte återta eller ändra ackordsförslaget utan medgivande
av rätten. Yrkande härom skall framställas senast vid borgenärssamman-
trädet innan omröstning sker.
Har ändring av ackordsförslaget medgetts, får prövningen av förslaget
skjutas upp till fortsatt sammanträde inom tre veckor. Om ändringen
inte medför att förslaget blir sämre för borgenärerna, får prövningen
dock skjutas upp endast om det finns särskilda skäl.
Paragrafen motsvarar med vissa redaktionella ändringar 32 §
ackordslagen (jfr 3 kap. 21 § utredningens lagförslag). Att särskild talan
inte får föras mot beslut i fråga om återtagande eller ändring av
ackordsförslag framgår av 4 kap. 12 § första stycket.
22 §
Om rätten i annat fell än som avses i 21 § andra stycket finner att det
finns särskilda skäl för att skjuta upp borgenärernas prövning av
ackordsförslaget, får rätten besluta om uppskov till fortsatt sammanträde
inom tre veckor.
Paragrafen motsvarar med vissa redaktionella ändringar 33 §
ackordslagen (jfr 3 kap. 22 § utredningens lagförslag).
Fastställelse av offentligt ackord
23 §
Har ackordsförslaget antagits vid borgenärssammanträdet men finns det
enligt 25 § anledning att inte fastställa ackordet, skall ackordsfrågan
prövas av rätten vid en förhandling. Detsamma gäller, om det vid
213
sammanträdet inte kan avgöras om förslaget har antagits eller förkastats Prop. 1995/96:5
av borgenärerna.
Om ackordsfrågan inte skall prövas vid en förhandling, skall rätten
fastställa ackordet.
Beslut i ackordsfrågan skall meddelas inom en vecka efter förhand-
lingen, om inte längre tid är nödvändig på grund av särskilda
omständigheter.
Paragrafen motsvarar med vissa redaktionella ändringar 34 §
ackordslagen (jfr 3 kap. 23 § utredningens lagförslag).
Vid en sådan förhandling som avses i första stycket skall rättegångs-
balkens regler om huvudförhandling i tvistemål tillämpas, se 4 kap. 2 §.
24 §
Ar utgången av omröstningen över ackordsförslaget beroende av om
kvarstående anmärkningar godkänns eller inte och finns det i övrigt skäl
att fastställa ackordet, skall rätten först pröva anmärkningarna eller så
många av dem att utgången av omröstningen blir densamma, vare sig
övriga anmärkningar godkänns eller inte.
Paragrafen motsvarar med vissa redaktionella ändringar 35 § ackords-
lagen (jfr 3 kap. 24 § utredningens lagförslag).
Av 4 kap. 12 § första stycket framgår att mot rättens beslut med
anledning av framställd anmärkning får särskild talan inte föras.
25 §
Ett ackord får inte fastställas om
1. ärendet inte har handlagts på föreskrivet sätt och felet kan ha
inverkat på ackordsfrågans utgång,
2. ackordet inte uppfyller villkoren i 2 §,
3. det finns skälig anledning anta att gäldenären i hemlighet har
gynnat någon borgenär för att inverka på ackordsfrågan eller att något
annat svek har ägt rum vid ackordet eller
4. ackordet uppenbart är till skada för borgenärerna.
Även om första stycket inte är tillämpligt, får rätten efter omständig-
heterna vägra att fastställa ackordet, om en borgenär eller en
borgensman eller någon annan som förutom gäldenären svarar för
fordringen har bestritt fastställelse på grund av att det inte finns
betryggande säkerhet för ackordets fullgörande, att ackordet är till
skada för borgenärerna eller att ackordet av någon annan särskild
anledning inte bör medges.
Vägras fastställelse enligt första stycket 1 och är förslaget inte
förkastat av borgenärerna eller förfallet, skall borgenärerna på nytt
pröva ackordsförslaget och ett sammanträde sättas ut för detta.
Paragrafen motsvarar med vissa redaktionella ändringar 36 §
ackordslagen (jfr 3 kap. 25 utredningens lagförslag).
Av 4 kap. 12 § första stycket framgår att särskild talan inte får föras
mot beslut enligt förevarande paragrafs tredje stycke om ny prövning av
borgenärerna.
214
Tillsyn
26 §
På begäran av en borgenär vars fordran omfattas av ackordet kan
rätten, om det finns skäl till det, förordna rekonstruktören eller någon
annan lämplig person att utöva tillsyn över att gäldenären fullgör sina
åtaganden enligt ackordet. Om det behövs, skall även en ersättare för
tillsynsmannen forordnas.
Gäldenären skall ge tillsynsmannen de uppgifter som denne begär och
följa de anvisningar som tillsynsmannen lämnar.
I fråga om entledigande av tillsynsman tillämpas bestämmelserna om
entledigande av rekonstruktör i 2 kap. 11 § tredje stycket.
Paragrafen motsvarar med vissa redaktionella ändringar 37 § ackords-
lagen (jfr 3 kap. 26 § utredningens lagförslag).
Förverkande av offentligt ackord
27 §
På ansökan av en borgenär vars fordran omfattas av ackordet kan rätten
förklara att den eftergift som genom ackordet har medgetts gäldenären
har förfellit, om gäldenären har
1. gjort sig skyldig till oredlighet mot borgenärer eller i hemlighet har
gynnat någon borgenär for att inverka på ackordsfrågans avgörande,
2. åsidosatt vad som åligger honom enligt 26 § andra stycket eller
3. på något annat sätt uppenbart försummat sina åtaganden enligt
ackordet.
Förlikning är inte tillåten i en fråga som avses i första stycket.
Även om den eftergift som har medgetts gäldenären har förklarats
förfallen, får borgenärerna göra ackordet i övrigt gällande mot
gäldenären eller mot den som har gått i borgen för ackordet.
Paragrafen motsvarar med vissa redaktionella ändringar 38 §
ackordslagen (jfr 3 kap. 27 § utredningens lagförslag).
Handläggningen av ärenden om företagsrekonstruktion
1 §
Om inte annat föreskrivs, gäller för rättens handläggning lagen
(1946:807) om handläggning av domstolsärenden.
Vid handläggning enligt 3 kap. tillämpas dock rättegångsbalkens
bestämmelser om handläggningen av tvistemål.
(Jfr 4 kap. 1 och 2 §§ utredningens lagförslag).
Av paragrafens första stycke framgår att vid rättens handläggning av
ärenden om företagsrekonstruktion skall ärendelagens bestämmelser
tillämpas.
När det däremot gäller det mera kontradiktoriskt präglade förfarandet
efter ett beslut om ackordsfÖrhandling skall, liksom enligt den
nuvarande ackordslagen, rättegångsbalkens handläggningsregler för
tvistemål tillämpas, vilket framgår av andra stycket. Eftersom inte annat
Prop. 1995/96:5
215
anges är det därvid rättegångsbalkens bestämmelser om dispositiva Prop. 1995/96:5
tvistemål som är tillämpliga.
2 §
En sådan forhandling som avses i 3 kap. 23 § första stycket skall äga
rum så snart som möjligt. Vid förhandlingen tillämpas bestämmelserna
i rättegångsbalken om huvudförhandling i tvistemål. Om rekon-
struktören, gäldenären eller en borgenär uteblir från förhandlingen,
hindrar det inte att ackordsfrågan prövas och avgörs.
Rättens avgörande sker genom beslut.
(Jfr 4 kap. 2 § andra och tredje stycket utredningens lagförslag)
Enligt första stycket skall en förhandling för att pröva ackordsfrågan i
den situationen att ackordsförlaget antagits vid borgenärssammanträdet
men det ändå finns anledning att inte fastställa ackordet, eller då det vid
borgenärssammanträdet inte kunnat avgöras om förslaget antagits eller
förkastats, äga rum så snart som möjligt. I överensstämmelse med
regeln i 1 § andra stycket om att tvistemålsregler skall tillämpas på den
del av förfarandet som avser offentligt ackord, skall vid förhandlingen
tillämpas rättegångsbalkens regler om huvudförhandling i dispositiva
tvistemål. Rekonstruktörens, gäldenärens eller en borgenärs utevaro
från förhandlingen hindrar inte att ackordsfrågan prövas.
I andra stycket anges att rättens avgörande sker genom beslut.
3 §
En tingsrätt består vid handläggningen av ett ärende enligt denna lag av
en lagfaren domare. Vid en förhandling får dock rätten bestå av tre
lagfarna domare, om det finns särskilda skäl.
Paragrafen motsvarar 45 § andra stycket ackordslagen (jfr 4 kap. 3 §
utredningens lagförslag) och har jämfört med ackordslagen endast
ändrats redaktionellt.
4§
Bevis eller fullmakt som visar att den som i egenskap av ställföreträdare
eller ombud företräder en borgenär är behörig behöver visas upp endast
om det finns särskilda skäl.
Paragrafen motsvarar 39 § första stycket ackordslagen (jfr 4 kap. 4 §
utredningens lagförslag). Den har jämfört med ackordslagen endast
ändrats redaktionellt.
Kostnader för företagsrekonstruktionen
5 §
Rekonstruktören har rätt till ersättning för arbete och för de utlägg som
uppdraget har krävt. Arvodet får inte bestämmas till ett högre belopp än
som med hänsyn till det arbete som uppdraget har krävt, den omsorg
och skicklighet varmed det har utförts samt näringsverksamhetens om-
fattning kan anses utgör skälig ersättning för uppdraget.
216
Rekonstruktörens rätt till ersättning skall, på begäran av rekons- Prop. 1995/96:5
tmktören eller gäldenären, prövas av rätten. Så länge ett ackord inte
fullgjorts får också en borgenär vars fordran omfattas av ackordet
begära en sådan prövning.
(Jfr 4 kap. 6 § utredningens lagförslag).
Enligt första stycket, som har utformats i enlighet med Lagrådets
förslag, skall arvode till rekonstruktören bestämmas enligt samma
kriterier som enligt 14 kap. 4 § andra stycket konkurslagen gäller vid
prövning av arvode till konkursförvaltare.
Andra stycket motsvarar, med redaktionella ändringar, 40 § första
stycket ackordslagen.
6§
I fråga om ersättning till en tillsynsman tillämpas bestämmelserna i 5 §.
(Jfr 4 kap. 7 § utredningens lagförslag).
I paragrafen föreskrivs - i likhet med vad som i dag gäller enligt 40 §
andra stycket ackordslagen - att bestämmelserna om ersättning till
rekonstruktören äger motsvarande tillämpning beträffande arvode och
kostnadsersättning till en tillsynsman (3 kap. 26 §).
7 §
Kostnaderna för handläggningen hos rätten liksom de ersättningar som
avses i 5 och 6 §§ skall betalas av gäldenären.
(Jfr 4 kap. 5 § utredningens lagförslag).
I paragrafen anges att kostnaderna för förfarandet skall betalas av
gäldenären. Paragrafen överensstämmer med vad som i fråga om ett
ackordsförfarande i dag anses gälla, även om någon föreskrift i frågan
inte finns i ackordslagen.
Gäldenären har således att svara för kostnaderna för handläggningen
hos rätten (jfr 3 kap. 11 § första stycket 5). Det belopp som gäldenären
har att erlägga fästställs av regeringen och har hittills, enligt 7 §
ackordskungörelsen (1970:858), motsvarat kungörandeavgiften i
ackordsärenden enligt förordningen (1987:452) om avgifter vid de
allmänna domstolarna. Därutöver svarar han för ersättningarna till
rekonstruktören och till tillsynsman om en sådan förordnats.
Företagsrekonstruktionens upphörande
8 §
Rätten skall besluta att företagsrekonstruktionen skall upphöra, om
1. sådana åtgärder vidtagits att syftet med företagsrekonstruktionen
kan anses uppnått,
2. gäldenären begär det och beslut om ackordsfÖrhandling inte har
meddelats,
3. gäldenären utan laga förfall uteblir från det borgenärssammanträde
som avses i 2 kap. 10 § andra stycket,
217
4. rekonstruktören eller en borgenär begär det och syftet med Prop. 1995/96:5
företagsrekonstruktionen inte kan antas bli uppnått, eller
5. det i annat fall finns särskilda skäl för att företagsrekonstruktionen
bör upphöra.
Om gäldenären försätts i konkurs upphör företagsrekonstruktionen.
Paragrafen har utformats delvis efter förslag av Lagrådet (jfr 2 kap.
23 § utredningens lagförslag). Den har behandlats i avsnitt 7.6.
I paragrafens första stycke anges i vilka fall en företagsrekonstruktion
skall upphöra oberoende av om den tidsfrist som anges i 9 § har löpt ut
eller inte.
Företagsrekonstruktionen skall självklart upphöra om sådana åtgärder
har vidtagits att syftet med förfarandet har uppnåtts (första punkten).
Syftet kan uppnås på flera olika sätt. Ett vanligt fall torde bli, att en
uppgörelse träffats under hand med borgenärerna och att gäldenärens
verksamhet kan fortsätta i någon, mer eller mindre förändrad, form. Ett
problem är emellertid att det är vanskligt att ange någon preciserad
situation då företagsrekonstruktionens syfte kan anses uppnått. Det kan
knappast undvikas att den frågan måste bli föremål för en bedömning i
det enskilda fellet av de i företagsrekonstruktionen inblandade aktörerna
inklusive rätten. Ofta torde företagsrekonstruktionens syfte kunna sägas
vara uppnått när borgenärerna anser att rekonstruktionen i sak är så
hållbar att de är beredda att sätta ned sina fordringar och en ackords-
uppgörelse har kommit till stånd. Det behöver emellertid inte förutsätta
att samtliga de åtgärder i sak som tas upp i rekonstruktionsplanen också
har genomförts fullt ut. Genomförandet av dessa åtgärder kan mycket
väl ske efter, t.o.m. långt efter, det att en företagsrekonstruktion har
avslutats.
Det ankommer i första hand på rekonstruktören att anmäla till rätten
när syftet uppnåtts men även gäldenären kan ge till känna att företags-
rekonstruktionen slutförts. Görs en sådan anmälan bör det normalt stå
klart att syftet med företagsrekonstruktionen också är uppnått. En
rekonstruktör eller en gäldenär har knappast anledning att göra en sådan
anmälan i förtid eftersom de för gäldenären förmånliga särskilda rätts-
verkningarna av företagsrekonstruktionen upphör att gälla då företags-
rekonstruktionen avslutas. En möjlighet för borgenärerna att se till att
företagsrekonstruktionen inte pågår längre än som är nödvändigt följer
av tredje punkten.
Eftersom företagsrekonstruktionen förutsätter gäldenärens aktiva med-
verkan, skall företagsrekonstruktionen också upphöra om gäldenären
begär det (andra punkten). Det är därvid en förutsättning att
ackordsfÖrhandling inte pågår (jfr 3 kap. 21 § första stycket). Företags-
rekonstruktionen skall också (tredje punkten) upphöra om gäldenären
avstår från att aktivt medverka till företagsrekonstruktionen genom att
utan laga förfell utebli från borgenärssammanträdet. Vad som är laga
forfell får avgöras med ledning av 32 kap. 8 § rättegångsbalken.
Vidare skall företagsrekonstruktionen upphöra om rekonstruktören
eller en borgenär begär det och syftet med förfarandet inte kan antas bli
uppnått (jjärde punkten). Ett skäl till en sådan begäran kan vara att det
218
under företagsrekonstruktionens fortskridande visar sig att verksamheten Prop. 1995/96:5
inte går att rekonstruera, t.ex. på grund av att den ekonomiska krisen är
djupare än vad som först antogs. Ett annat skäl kan vara att gäldenären
vägrar att följa rekonstruktörens anvisningar eller annars agerar på ett
sådant sätt att rekonstruktion omöjliggörs eller borgenärernas rätt inte
tas till vara. En särskild fråga är om företagsrekonstruktionen skall
kunna upphöra genom ett direkt ingripande från rättens sida (femte
punkten). Undantagsvis kan rätten på ett tidigare stadium än rekons-
truktören och borgenärerna få kännedom om någon omständighet som
gör att företagsrekonstruktionen inte bör fortsätta. Åtal för brott mot
borgenärer kan t.ex. ha väckts mot gäldenären med yrkande om
omedelbar häktning. Det är då enklare att rätten själv tar initiativ till
förfarandets upphörande än att en reaktion från rekonstruktören eller en
borgenär skall behöva avvaktas.
Enligt 10 § skall rätten, innan den fattar beslut om att
företagsrekonstruktionen skall upphöra, bereda de i lagrummet angivna
personerna tillfälle att yttra sig.
Om gäldenären försätts i konkurs - efter egen ansökan eller sedan
rätten funnit att en borgenärs ansökan skall bifallas - upphör företags-
rekonstruktionen och de därmed förenade rättsverkningarna utan särskilt
beslut. Detta framgår av andra stycket. Ärendet om företags-
rekonstruktion skall i sådant fell avskrivas från vidare handläggning.
9 §
1 annat fell än som avses i 8 § skall rätten, när tre månader förflutit
från dagen för beslutet om företagsrekonstruktion, besluta att företags-
rekonstruktionen skall upphöra.
Om det finns särskilda skäl kan dock rätten, efter begäran av
gäldenären inom den i första stycket angivna tiden, medge att företags-
rekonstruktionen får pågå under ytterligare högst tre månader. Om det
finns synnerliga skäl, kan rätten under motsvarande förutsättning
förlänga tiden med ytterligare högst tre månader i taget. Företags-
rekonstruktionen får dock inte pågå under längre tid än sammanlagt ett
år, om inte ackordsfÖrhandling har beslutats.
Paragrafen har i huvudsak utformats i enlighet med Lagrådets förslag
(jfr 2 kap. 22 § utredningens lagförslag). I paragrafen ges bestämmelser
om att företagsrekonstruktionen i vissa fell - utöver vad som anges i
8 § - skall upphöra. Om rätten beslutar om upphörande skall ärendet
avskrivas från vidare handläggning.
Av första stycket framgår att den tid under vilken företags-
rekonstruktionen normalt får pågå har, jämfört med vad som enligt
ackordslagen gällt för godmansförordnanden, utsträckts till tre månader.
När den föreskrivna fristen löpt ut, utan att någon förlängning har
begärts, har således rätten att fetta beslut om att förfarandet skall
upphöra, om inte ett sådant beslut dessförinnan fettats enligt 8 §. Efter
fristens utgång saknar gäldenären, rekonstruktören och borgenärerna
möjlighet att förhindra att företagsrekonstruktionen upphör. Rätten
behöver därför i den situationen inte bereda dem tillfälle att yttra sig (jfr
10§).
219
Eftersom även tre månader i vissa fall kan visa sig vara en for kort Prop. 1995/96:5
tid kan rätten enligt andra stycket på begäran av gäldenären förlänga
tidsfristen med tre månader i taget om det finns särskilda skäl. En
restriktiv hållning är befogad när det gäller att besluta om förlängning
av den inledande tremånadersfristen. Än större restriktivitet är påkallad
när fråga är om ytterligare förlängning. I avsnitt 7.6 har sagts att så
länge en företagsrekonstruktion inte förutses innefatta förhandling om
offentligt ackord, bör det endast undantag vis behöva pågå under längre
tid än tre månader och bara i sällsynta fall längre än sex månader. För
att förlängning av de inledande tre månaderna skall medges bör det
kunna visas att en plan för företagets rekonstruktion finns men att vissa
angivna ytterligare åtgärder fordras for att planen skall kunna böija
genomföras. Det bör också kunna anges när återstående åtgärder
beräknas kunna vidtas.
Fristen får inte förlängas under längre tid än till sammanlagt ett år.
Om förhandling om offentligt ackord pågår kan ettårsfristen dock över-
skridas. Innan rätten fattar beslut om att förlänga fristen skall den enligt
10 § bereda gäldenären, rekonstruktören och vissa borgenärer tillfälle
att yttra sig.
Allmänt gäller att det är tillräckligt att gäldenären före utgången av en
bestämd frist begär förlängning. Det krävs inte att rätten fattar beslut
om förlängning innan en frist löper ut. Har en begäran kommit in till
rätten i rätt tid skall rätten kommunicera begäran med den i 10 §
angivna kretsen och därefter fetta beslut. Därvid kan beslutet komma att
träffas efter det att en frist har löpt ut. Kommer däremot gädenärens
begäran in till rätten efter det att fristen har löpt ut har rätten ingen
möjlighet att bifella den.
10 §
Innan rätten fettar beslut enligt 8 § första stycket eller 9 § andra stycket
skall gäldenären, rekonstruktören och de borgenärer som infunnit sig till
borgenärssammanträde som avses i 2 kap. 10 § andra stycket ges
tillfälle att yttra sig. Om en borgenärskommitté har utsetts, skall även
de som ingår i denna ges tillfälle att yttra sig.
(Jfr 2 kap. 23 § andra stycket utredningens lagförslag)
I paragrafen anges att rätten såväl innan den meddelar ett beslut om
att låta företagsrekonstruktionen upphöra enligt 8 § första stycket som
innan den beslutar att förlänga en löpande tidsfrist enligt 9 § andra
stycket skall bereda de berörda tillfälle att yttra sig. Därvid krävs inte
någon formell delgivning.
Överklagande m.m.
H §
Beslut om företagsrekonstruktion och om ackordsfÖrhandling samt
beslut att företagsrekonstruktionen skall upphöra skall tillämpas omedel-
bart, om inte annat bestämts av rätten. Detsamma gäller beslut att utse
eller entlediga rekonstruktör.
220
Paragrafen, som i huvudsak har utformats i enlighet med Lagrådets Prop. 1995/96:5
förslag, motsvarar 42 § ackordslagen (jfr 1 kap. 3 § tredje stycket och
2 kap. 24 § utredningens lagförslag). Den innebär att de angivna
besluten, vilka samtliga har viss rättsverkan, skall tillämpas omedelbart.
Det innebär att ett överklagande av något av de angivna besluten inte
hindrar att det omedelbart tillämpas. Till exempel upphör de rätts-
verkningar som följer av 2 kap. 17 och 20 §§ att gälla direkt när rätten
beslutar att företagsrekonstruktionen skall upphöra. Ett överklagande av
ett beslut att företagsrekonstruktionen skall upphöra medför således inte
att moratoriet enligt 2 kap. 17 och 20 §§ består. Rätten kan dock
besluta att något av de angivna besluten inte skall tillämpas omedelbart.
Det krävs givetvis mycket starka skäl och torde därför endast
förekomma i sällsynta undantagsfall att ett sådant beslut meddelas.
Av uppräkningen följer det motsatsvis av att beslut som avser ersätt-
ning till en rekonstruktör eller en tillsynsman går i verkställighet först
sedan det har vunnit laga kraft.
12 §
Rättens beslut enligt denna lag får överklagas för sig. Detta gäller dock
inte beslut i en fråga som avses i 3 kap. 21 § första stycket eller 24 §
eller beträffande sådan ny prövning som avses i 3 kap. 25 § tredje
stycket.
I fråga om beslut om ackordsfÖrhandling räknas klagotiden från den
dag då kungörelsen om beslutet var införd i Post- och Inrikes Tid-
ningar.
Paragrafen, som har utformats i enlighet med Lagrådets förslag, har
sin motsvarighet i 41 § ackordslagen (jfr 4 kap. 9 § utredningens
lagförslag).
Det är således, liksom enligt ackordslagen, inte möjligt att särskilt
överklaga rättens beslut i fråga om återtagande eller ändring av
ackordsförslag (3 kap. 21 § första stycket), rättens beslut med anledning
av framställd anmärkning (3 kap. 24 §) eller rättens beslut om ny
prövning av ackordsfrågan enligt 3 kap. 25 § tredje stycket.
Skadestånd
13 §
Om en borgenärs ansökan om företagsrekonstruktion inte bifalls och om
borgenären när han gav in sin ansökan saknade skälig anledning anta att
gäldenären hade sådana betalningssvårigheter som avses i 2 kap. 6 §
första stycket, skall borgenären ersätta gäldenären den skada som
skäligen kan anses ha orsakats denne genom ansökan och dess
handläggning.
Talan om skadestånd enligt första stycket skall väckas vid den tings-
rätt där ärendet om företagsrekonstruktion är eller har varit anhängigt.
(Jfr 4 kap. 10 § utredningens lagförslag)
Paragrafen innebär att en ogrundad ansökan från en borgenär i vissa
fall kan medföra skadeståndsskyldighet mot gäldenären. Den har
221
utformats i enlighet med Lagrådets förslag (jfr 17 kap. 3 § kon- Prop. 1995/96:5
kurslagen).
Eftersom företagsrekonstruktion kan komma i fråga för gäldenärer
som på grund av illikviditet har fått betalningssvårigheter, har i stället
för konkurslagens krav att borgenären skall ha saknat skälig anledning
att anta att gäldenären var på obestånd här valts kravet att borgenären
skall ha saknat skälig anledning att anta att gäldenären hade sådana
betalningssvårigheter som avses i 2 kap. 6 § första stycket, dvs. att
gäldenären var illikvid.
Straff m.m.
14 §
En borgenär som för sin röst vid ett borgenärssammanträde enligt 3
kap. har betingat sig någon särskild förmån av gäldenären döms till
böter eller fängelse i högst ett år.
Paragrafen motsvarar 46 § ackordslagen (jfr 4 kap. 11 § utredningens
lagförslag) och har jämfört med ackordslagens bestämmelser endast
ändrats redaktionellt.
15§
Atal mot en gäldenär för brott mot borgenärer och åtal mot en borgenär
för brott som avses i 14 § får väckas vid den tingsrätt där ärendet om
företagsrekonstruktion är eller har varit anhängigt.
Paragrafen, som motsvarar 47 § ackordslagen (jfr 4 kap. 12 §
utredningens lagförslag), har jämfört med ackordslagen endast ändrats
redaktionellt på så sätt att uttrycket ”brottsligt förhållande mot
borgenärer” ersatts med ”brott mot borgenärer”. Någon ändring i
förhållande till gällande rätt är inte avsedd.
Lagen om företagsrekonstruktion föreslås träda i kraft den 1 februari
1996, då ackordslagen skall upphöra att gälla. Eftersom det föreslagna
förfarandet är förenat med bl.a. större inskränkningar i borgenärernas
rätt har det ansetts nödvändigt att äldre bestämmelser fortfarande får
gälla, om god man har förordnats enligt ackordslagen före ikraft-
trädandet av den nya lagen.
6 kap.
10 §
Rätten att kräva ut ett fastställt underhållsbidrag upphör tre år efter den
förfållodag som ursprungligen gällde.
222
Har utmätning för underhållsbidraget skett före den tidpunkt som Prop. 1995/96:5
anges i första stycket eller har den bidragsskyldige försatts i konkurs på
grund av en ansökan som har gjorts före denna tidpunkt, får betalning
för fordringen även därefter tas ut ur den utmätta egendomen eller
erhållas i konkursen.
Har ansökan om företagsrekonstruktion enligt lagen (1995:000) om
företagsrekonstruktion gjorts före den tidpunkt som anges i första
stycket, får underhållsbidraget krävas ut inom tre månader från det att
beslut om företagsrekonstruktionens upphörande meddelades. Om
ackord kommer till stånd, får fordringen krävas ut inom tre månader
från det att ackordet skulle ha fullgjorts. Har utmätning för under-
hållsbidraget skett eller konkursansökan gjorts inom den tid som nu har
angetts, gäller andra stycket.
Avtal som strider mot denna paragraf är ogiltiga.
I paragrafen har hänvisningarna till ackordslagen ersatts med
hänvisningar till lagen om företagsrekonstruktion.
Lagändringen föreslås träda i kraft den 1 februari 1996. Har god man
förordnats enligt ackordslagen före ikraftträdandet gäller dock äldre
bestämmelser.
7 kap.
9§
Rätten att kräva ut fastställt underhållsbidrag går förlorad fem år efter
den ursprungligen gällande förfallodagen, om inte annat följer av andra
och tredje stycket.
Har utmätning för underhållsbidraget skett före den tidpunkt som
anges i första stycket eller har den bidragsskyldige blivit försatt i
konkurs på grund av ansökan som har gjorts före denna tidpunkt, får
betalning för fordringen tas ut ur den utmätta egendomen eller erhållas
i konkursen även därefter.
Har före den tidpunkt som anges i första stycket ansökan gjorts om
företagsrekonstruktion enligt lagen (1995:000) om företagsrekon-
struktion, får underhållsbidraget krävas ut inom tre månader från det att
beslut om företagsrekonstruktionens upphörande meddelades. Kommer
ackord till stånd, får fordringen krävas ut inom tre månader från det att
ackordet skulle ha fullgjorts. Har utmätning skett för underhållsbidraget
eller konkursansökan gjorts inom tid som nu har angetts, gäller vad som
föreskrivs i andra stycket.
Avtal i strid mot denna paragraf är ogiltigt.
Se kommentaren under närmast föregående avsnitt (13.2) till
ändringen i 6 kap. 10 § äktenskapsbalken.
223
Prop. 1995/96:5
Lagändringen föreslås träda i kraft den 1 februari 1996. Har god man
förordnats enligt ackordslagen före ikraftträdandet gäller dock äldre
bestämmelser.
3 §
Ar köpeavhandling så upprättad och behandlad, som i 1 § sägs, men
inträffar utmätning inom trettio dagar efter det avhandlingen inför rätten
företeddes, eller försätts säljaren i konkurs efter ansökning, som gjorts
inom sagda tid, är den sålda egendomen ej fredad från att utmätas eller
att räknas till konkursboet. Detsamma gäller när ansökan om företags-
rekonstruktion enligt lagen (1995:000) om företagsrekonstruktion gjorts
inom nämnda tid och konkurs följt på ansökan som gjorts under en
företagsrekonstruktion eller inom tre veckor från det att rätten beslutat
att företagsrekonstruktionen skall upphöra. Görs efter utgången av den
i första punkten angivna tiden jäv mot köpeavhandling, vilken är så
upprättad och behandlad, som nyss sagts, är, om jävet görs vid utmät-
ningstillfälle, fordringsägaren skyldig att, om han vill fullfölja jävet,
inom en månad därefter väcka talan mot såväl säljaren som köparen vid
den tingsrätt som avses i 1 §. Gör han inte det, har han förlorat sin
talan. Godset skall genast beläggas med kvarstad och sökanden skall,
om han vill att åtgärden skall bestå, inom fjorton dagar efter
utmätningsförrättningen hos kronofogdemyndigheten ställa full borgen
för den kostnad och skada, som kan orsakas av kvarstaden. Var
säljarens egendom avträdd till konkurs, skall vad om återvinning av lös
egendom till konkursbo är stadgat i 4 kap. 19 och 20 §§ konkurslagen
(1987:672) äga motsvarande tillämpning.
Vad som nu sagts om konkurs äger motsvarande tillämpning om i
stället offentligt ackord fastställes. I fråga om talan med anledning av
ackordsfÖrhandling tillämpas 3 kap. 6 och 7 §§ lagen omföretagsrekon-
struktion.
Ändringarna innebär ingen förändring i sak. De är en följd av att
ackordslagen ersätts av lagen om företagsrekonstruktion.
Lagändringen föreslås träda i kraft den 1 februari 1996. Har god man
förordnats enligt ackordslagen före ikraftträdandet gäller dock äldre
bestämmelser.
224
117 §
Försätts försäkringstagaren i konkurs efter ansökan, som har gjorts
innan tio år förflutit från försäkringsavtalets ingående, och har han
under de tre senaste åren före konkursansökningen eller senare till
betalning av premie för försäkring, som enligt 116 § inte kan göras till
föremål för utmätning, använt belopp, som vid den tid, då betalningen
skedde, ej stod i skäligt förhållande till hans villkor, får konkursboet
hos försäkringsgivaren utkräva vad sålunda har erlagts for mycket, i
den mån tillgodohavandet hos denne förslår till det. Har inte försäk-
ringstagaren lämnat konkursboet samtycke till beloppets utkrävande,
åligger det konkursboet att för prövning av dess rätt väcka talan mot
försäkringstagaren. Beträffande sådan talan tillämpas bestämmelserna i
4 kap. 19 och 20 §§ konkurslagen (1987:672).
Har konkursen föregåtts av beslut om företagsrekonstruktion enligt
lagen (1995:000) om företagsrekonstruktion, ansökan om skuldsanering
enligt skuldsaneringslagen (1994:334) eller förordnande av boutred-
ningsman, skall vad som enligt första stycket gäller om tiden för kon-
kursansökningen avse den i 4 kap. 2 § konkurslagen för sådant fall
angivna fristdagen.
Bestämmelserna i första och andra styckena om konkurs äger motsva-
rande tillämpning om i stället offentligt ackord festställts. I fråga om
talan med anledning av ackordsfÖrhandling tillämpas 3 kap. 6 och 7 §§
lagen omföretagsrekonstruktion.
Ej må krav, varom nu är sagt, göras gällande till förfång för för-
månstagare vars insättande jämlikt 102 § ej må återkallas.
Ändringarna är endast en följd av att ackordslagen upphör att gälla
för att ersättas av lagen om företagsrekonstruktion. De innebär ingen
förändring i sak.
Prop. 1995/96:5
Lagändringen föreslås träda i kraft den 1 februari 1996. Har god man
förordants enligt ackordslagen före ikraftträdandet tillämpas dock äldre
bestämmelser.
Frågor om förmånsrättsordningen har behandlats i avsnitt 9. Som därvid
angetts föreslås beträffande förmånsrättslagen fyra ändringar:
* En särskild, högt prioriterad, allmän förmånsrätt införs för
fordringar som uppkommer under företagsrekonstruktion (10 §
första stycket 4).
* Förmånsrätten för revisionsfordringar m.m. förbättras (10 a och
15 §§).
225
15 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 5
* Förmånsrätten för lönefordringar utformas annorlunda i vissa fåll Prop. 1995/96:5
när en konkurs föregåtts av en företagsrekonstruktion (12 §).
* En uttrycklig regel om efterställda fordringar tas in i lagen (18 §).
Därutöver föreslås vissa ändringar i 9 och 13 §§ som inte har något
samband med vad som i övrigt behandlas i detta lagstiftningsärende.
9 §
Särskilda förmånsrätter gäller inbördes efter paragrafernas följd och
efter den i 4 - 7 §§ angivna numreringen.
Förmånsrätt enligt 4 § 3 har dock företräde framför förmånsrätt enligt
4 § 2 på grund av annan retentionsrätt än som avses i 3 kap. 39 §
sjölagen (1994:1009).
Förmånsrätt på grund av utmätning har företräde framför förmånsrätt
på grund av företagsinteckning, vilken har sökts samma dag som
beslutet om utmätning meddelades eller senare, och framför förmånsrätt
på grund av annan inteckning, vilken har sökts samma inskrivningsdag
som ett ärende angående anteckning om utmätningen har tagits upp eller
senare.
Utmätning ger företräde framför senare utmätning av samma
egendom, om inte något annat följer av 4 kap. 30 § andra stycket eller
7 kap. 13 § utsökningsbalken. Utmätning för flera fordringar på en
gång ger lika rätt, om inte något annat följer av 7 kap. 14 eller 16 §
utsökningsbalken. Om det inbördes företrädet i övrigt mellan fordringar
med samma slag av förmånsrätt finns för vissa fell särskilda
bestämmelser.
Paragrafen ändrades genom lag 1994:471 på så sätt att femte stycket
- om förmånsrätt vid betalningssäkring - upphävdes (se prop.
1993/94:151, bet. 1993/94:SkU31 och rskr. 1993/94:335). Paragrafen
ändrades på nytt genom lag 1994:1018 i samband med att den nya
sjölagen (1994:1009) antogs (se prop. 1993/94:195, bet. 1993/94:LU31
och rskr. 1993/94:393). Av misstag kom då femte stycket att
återinföras. Ändringen trädde i kraft den 1 oktober 1994 (se SFS
1994:1139). Paragrafen ändrades på nytt genom lag 1995:302, som
träder i kraft den 1 april 1996. Den ändring som nu görs innebär att
femte stycket åter upphävs.
10 §
Allmän förmånsrätt följer med
1. den kostnad som borgenär haft för försättande av gäldenären i kon-
kurs och för beslut att ett dödsbos egendom skall avträdas till för-
valtning av boutredningsman samt begravnings- och bouppteckningskost-
nader när gäldenären avlidit före konkursbeslutet,
2. arvode och kostnadsersättning till rekonstruktör enligt lagen
(1995:000) om företagsrekonstruktion, tillsynsman enligt nämnda lag
eller konkurslagen (1987:672) eller förordnad boutredningsman, om
fordringen avser tid inom sex månader innan konkursansökningen gjor-
des eller därefter,
3. kostnad för särskilda åtgärder som under den tid som nämnts under
2 vidtagits med rekonstruktörens eller tillsynsmannens godkännande
eller av boutredningsmannen och uppenbart varit till borgenärernas
bästa,
226
4. andra fordringar som grundar sig pä avtal som gäldenären med re- Prop.
konstruktörens samtycke träffat under en företagsrekonstruktion enligt
lagen om företagsrekonstruktion.
Förmånsrätt enligt första stycket 1-3 gäller endast i den mån beloppet
med hänsyn till omständigheterna är skäligt.
(Jfr 10 § i utredningens förslag.)
I paragrafen anges de fordringar som har bästa allmänna förmånsrätt.
Till de fordringar som tidigare upptogs i paragrafen - punkterna 1-3 -
har fogats vissa fordringar som har anknytning till företagsrekon-
struktion. Övervägandena om detta finns i avsnitt 8.4.
Den nya förmånsrätten gäller, enligt punkt 4, sådana fordringar som
grundar sig på avtal som gäldenären med rekonstruktörens samtycke
träffat under en företagsrekonstruktion.
Att fordringarna skall grunda sig på avtal som träffats under
företagsrekonstruktionen innebär att det inte räcker att de har intjänats
under denna tid eller på något annat sätt kan anses hänföra sig till den
tiden. Förmånsrätten gäller således inte i fråga om exempelvis en kredit
enligt ett gammalt kreditavtal för ränta avseende den tid en
företagsrekonstruktion har pågått, inte heller för en hyresvärds fordran
på hyra under denna tid eller en leverantörsfordran enligt ett tidigare
avtal, om leverantören fortsatt att leverera under företagsrekon-
struktionen. Förmånsrätten gäller inte heller en arbetstagares fordran
avseende lön under företagsrekonstruktionen om anställningsavtalet är
träffat före företagsrekonstruktionen.
Givetvis omfattar förmånsrätten fordringar avseende helt nya avtal
som träffas under företagsrekonstruktionen. Men även fordringar som i
viss mening har sitt ursprung dessförinnan kan omfattas. Det gäller ex-
empelvis om rekonstruktören träffar ett nytt anställningsavtal med en
tidigare anställd eller ett nytt avtal om leveranser med ett företag som
tidigare levererat till gäldenärsföretaget. Det avgörande är om det
träffas ett nytt avtal under företagsrekonstruktionen.
Förmånsrätten förutsätter att rekonstruktören har gett sitt samtycke till
den nya skulden. Någon begränsning i övrigt finns inte. Det förutsätts
således inte för förmånsrätt att det görs någon särskild bedömning av
beloppets skälighet (jfr andra stycket).
I övrigt har ändringar gjorts i paragrafen av redaktionell och språklig
natur. Några sakliga skillnader jämfört med tidigare är inte avsedda.
12 §
Allmän förmånsrätt följer därefter med arbetstagares fordran på lön
eller annan ersättning på grund av anställningen. Förmånsrätten
omfattar fordringar som har förfallit till betalning under de sista sex
månaderna av arbetstagarens anställningstid hos konkursgäldenären och
inte tidigare än tre månader innan konkursansökningen kom in till
tingsrätten. Har konkursen föregåtts av ett förfarande enligt lagen
(1995:000) om företagsrekonstruktion och har konkursansökningen
gjorts inom ett år från det att företagsrekonstruktionen upphörde, skall
vid tillämpningen av andra meningen, om det är förmånligare för
1995/96:5
227
arbetstagaren, anses som om konkursansökningen hade gjorts då Prop. 1995/96:5
ansökningen om företagsrekonstruktion skedde. I sådant fall skall det
bortses från tiden mellan ansökningarna.
Fordran på uppsägningslön omfettas av förmånsrätt längst for
uppsägningstid som beräknats enligt 11 § lagen (1982:80) om
anställningsskydd. Uppsägningslön för tid under vilken arbetstagaren
inte utför arbete för konkursgäldenären eller annan och inte heller
driver egen rörelse, omfettas av förmånsrätt endast om arbetstagaren
kan visa att han har anmält sig hos offentlig arbetsförmedling som
arbetssökande. För uppsägningstid omfettar förmånsrätten endast lön
eller ersättning som överstiger inkomst vilken arbetstagaren under den
tid lönen eller ersättningen avser har haft av egen rörelse eller har
förvärvat eller borde ha kunnat förvärva i en annan anställning. Vid
bestämmande av i vilken utsträckning fordran på lön eller ersättning
under uppsägningstid omfettas av förmånsrätt, skall med samtidig
inkomst i annan anställning jämställas utbildningsbidrag som utgår av
stasmedel vid arbetsmarknadsutbildning, i den mån bidraget avser
samma tid som lönen eller ersättningen och arbetstagaren har blivit
berättigad till bidraget efter uppsägningen.
Om en lönefordran som har förfellit tidigare än tre månader före
konkursansökningen har varit föremål för tvist, omfettas den av
förmånsrätt om talan har väckts eller förhandling som föreskrivs i
kollektivavtal eller lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet
har begärts inom fyra månader från förfallodagen och konkurs-
ansökningen har följt inom sex månader från det att tvisten slutligt har
avgjorts.
Semesterlön och semesterersättning som är intjänad före konkurs-
ansökningen omfettas av förmånsrätt för vad som står inne för det
löpande och det närmast föregående intjänandeåret.
Förmånsrätt följer med fordran på pension vilken tillkommer
arbetstagare eller dennes efterlevande för högst sex månader före
konkursansökningen och därpå följande sex månader. Förmånsrätten
gäller även i fråga om pension, som intjänats hos föregående arbets-
givare, om gäldenären övertagit ansvaret för pensionen under de
betingelser som anges i 23 och 26 §§ lagen (1967:531) om tryggande av
pensionsutfästelse m.m.
Om konkursgäldenären är näringsidkare, skall arbetstagare, som själv
eller tillsammans med närstående senare än sex månader före
konkursansökningen har ägt minst en femtedel av företaget, eller hans
efterlevande, inte ha förmånsrätt enligt denna paragraf för lön eller
pension. Detsamma gäller även när andelen har ägts av en närstående
till arbetstagaren.
I paragrafens första stycke har gjorts ett tillägg. I tredje meningen
finns en ny regel avsedd att skydda löntagarna när en företagsrekon-
struktion inom ett år följs av konkurs. Ändringen har behandlats i
avsnitt 8.7.2. Regeln har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Den nya regeln innebär att förmånsrätten omfettar vissa fordringar
som förfellit tidigare än som i övrigt förutsätts enligt 12 § första
stycket. Sålunda omfettar förmånsrätten ibland fordringar som förfellit
till betalning före ansökan om företagsrekonstruktion. Så som reglerna
utformats är det bara fordringar som har förfellit under en tremånaders-
period närmast före ansökningen om företagsrekonstruktion som kom-
mer i fråga.
228
Avsikten med bestämmelsen är att en arbetstagare inte skall kunna Prop. 1995/96:5
förlora ekonomiskt på att det vid ett visst givet tillfälle fattas beslut om
företagsrekonstruktion i stället för beslut om konkurs. Men förmåns-
rätten skall inte kunna omfatta en längre tid än sex månader eller gälla
fordringar som har förfellit till betalning tidigare än tre månader före
konkursansökningen (jfr andra meningen). Därför har det föreskrivits
att fordringar som har förfellit till betalning tre månader eller kortare
tid före ansökan om företagsrekonstruktion - när det är förmånligare för
arbetstagaren - skall ha förmånsrätt i stället för fordringar som har
förfellit till betalning under motsvarande tid före konkursansökningen.
Förmånsrätt i dessa fell kan dock aldrig omfetta längre tid än
sammanlagt sex månader. Kravet på att en fordring för att omfettas av
förmånsrätt måste ha förfellit till betalning under de sista sex månaderna
av arbetstagarens anställningstid gäller i princip alltjämt. Lagtekniskt
har detta lösts genom att det i sista meningen av första stycket anges att
man skall bortse från tiden mellan ansökningarna när altemativregeln på
grund av att det är förmånligare för arbetstagaren tillämpas.
Ett exempel visar hur bestämmelsen verkar. Antag att ett företag - på
grund av en ansökan ingiven den 29 september - försätts i konkurs den
1 oktober efter en företagsrekonstruktion som varat mellan den 1 mars
och den 1 juni. Ansökningen om företagsrekonstruktion antas ha
kommit in den 1 mars. En arbetstagare har lönefordringar som förfellit
den 25 december, den 25 januari och den 25 februari, dvs. under de tre
månaderna närmast före ansökningen om företagsrekonstruktion. Ar-
betstagaren har också en lönefordran som förfellit den 25 september,
omedelbart före konkursansökningen. Arbetstagaren antas ha fyra
månaders uppsägningstid och få uppsägningslön under den tiden.
Bestämmelsen innebär i detta fell att det blir förmånsrätt för löneford-
ringama avseende dels uppsägningstiden, dels två av de tre månaderna
före ansökan om företagsrekonstruktion. Eftersom fyra av de sex
månadernas förmånsrätt tas i anspråk genom uppsägningslönen återstår
bara två månaders förmånsrätt avseende tiden före konkurs eller tiden
före företagsrekonstruktion. December-fordringen får därför inte
förmånsrätt. Men det är trots det förmånligare för arbetstagaren om
förmånsrätten får avse de gamla fordringarna än om den gäller för den
fordran som förfellit i september, dvs. strax före konkursansökningen.
Är uppsägningstiden i stället fem månader är det normalt likgiltigt om
förmånsrätten tas i anspråk for fordringar som har förfellit till betalning
strax före konkursansökningen eller för fordringar som förfellit före
ansökan om företagsrekonstruktion. Det beror på att det i båda fellen
rör sig om en månadslön. Men är den ena fordringen större skall
förmånsrätten omfetta den.
En förutsättning för förmånsrätten är att en konkursansökan ges in
inom ett år ffån det att företagsrekonstruktionen upphörde.
Enligt paragrafens tredje stycke kan lönefordringar som har varit
föremål för tvist i vissa fell omfettas av förmånsrätt även om de har
förfellit till betalning tidigare än tre månader före konkursansökningen.
Det är att märka att någon motsvarande bestämmelse inte tagits in i 229
lagen för lönefordringar som har förfellit till betalning före företags-
rekonstruktion. Det har bedömts att en sådan bestämmelse skulle tynga Prop. 1995/96:5
regleringen alltför mycket med hänsyn till den relativt udda situation
och de förmodligen mycket få fall som den skulle avse.
I tredje stycket har fristen för att ansöka om arbetsgivarens försättande
i konkurs efter det att en tvist om en lönefordran har slutligt avgjorts
åtyerställts till sex månader. Ändringen har behandlats i avsnitt 8.7.3.
13 §
Allmän förmånsrätt följer därefter med fordran på framtida pension till
arbetstagare, som är född år 1907 eller tidigare, eller dennes efter-
levande. Därvid får dock intjänad del av utfast pension icke antagas
avse större årlig pension än som motsvarar basbeloppet enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring. Från det sålunda beräknade
fordringsbeloppet skall i förekommande fell avdragas upplupen del av
pension enligt allmän pensionsplan eller enligt privat pensionsförsäk-
ring.
Förmånsrätt enligt första stycket gäller även fordran på framtida
pension som intjänats hos föregående arbetsgivare, om gäldenären
övertagit ansvaret för pensionsfordringen enligt vad som anges i 12 §
femte stycket.
Om gäldenären är näringsidkare, äger 12 § sjätte stycket motsvarande
tillämpning.
I 13 § har gjorts ändringar som borde ha gjorts i samband med
tidigare ändringar i förmånsrättslagen (se prop. 1993/94:208, bet.
1993/94:LU34, rskr. 1993/94:394, SFS 1994:639). I andra och tredje
styckena har sålunda följdändringar gjorts till de ändringar i 12 § som
då genomfördes.
15 §
Särskild förmånsrätt har företräde framför allmän förmånsrätt. En for-
dran med allmän förmånsrätt enligt 10 eller 10 a § tas dock, om det
behövs, ut före fordringar med särskild förmånsrätt enligt 5 eller 8 § i
annan lös egendom än tomträtt. Vad som tas ut på detta sätt skall, när
det finns särskilda förmånsrätter i olika egendomsgrupper, fördelas på
grupperna i förhållande till den köpeskilling som har erhållits för vaije
grupp.
(Jfr 15 § i utredningens förslag.)
Den ändring som gjorts i sak i paragrafen gäller vissa revisors-
fordringar och fordringar avseende upprättande av räkenskapsmaterial
(se avsnitt 8.5). Dessa fordringar har förmånsrätt enligt 10 a §. I före-
varande paragraf föreskrivs att fordringar enligt den paragrafen tas ut
före fordringar enligt 5 och 8 §§ förmånsrättslagen. Fordringar avseen-
de revisorers arbete och upprättande av visst räkenskapsmaterial får
därför förmånsrätt till betalning - ur den egendom i vilken resp,
särskilda förmånsrätt gäller - framfor vissa hyres- och arrendefordring-
ar, fordringar med säkerhet i företagshypotek och fordringar som
säkrats genom utmätning.
230
Fordringar som inte är förenade med förmånsrätt har inbördes lika rätt.
En borgenär kan dock enligt fordringsavtalet ha rätt till betalning först
efter övriga borgenärer.
Har en fordran särskild förmånsrätt i viss egendom men förslår inte
egendomen för att infria fordringen, behandlas återstoden av denna som
en fordran utan förmånsrätt.
(Jfr 18 § i utredningens förslag.)
I första stycket har ett tillägg gjorts i syfte att klargöra att det kan
finnas fordringar som är efterställda andra fordringar (se avsnitt 8.6).
Det gäller bl.a. vissa s.k. förlagsbevis, enligt vilka borgenären skall ha
betalt efter gäldenärens borgenärer i övrigt. Vidare kan det förekomma
att en intressent vill bidra till företagets kreditmöjligheter m.m. genom
att förklara att hans fordran skall vara efterställd.
Frågan om en fordran är efterställd eller inte avgörs enligt
fordringsavtalet. Det betyder att frågan om en fordran är efterställd får
lösas från fall till fall och med hänsyn tagen till de särskilda omständig-
heterna i det enskilda fallet. Det kan förekomma att ett efterställ-
ningsvillkor är begränsat till vissa sammanhang. Det kan t.ex. vara
utformat så att det skall gälla vid konkurs men inte vid ackord. Vad
som avtalats mellan parterna är avgörande.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 februari 1996. I fråga om
förmånsrätt för fordringar i en konkurs som har beslutats på grund av
en ansökan som gjorts före ikraftträdandet gäller dock 10 och 15 §§ i
deras äldre lydelser.
13 kap.
20 §
Om ett aktiebolag försätts i konkurs eller beslut om företags-
rekonstruktion enligt lagen (1995:000) om företagsrekonstruktion med-
delas, skall tingsrätten för registrering underrätta registreringsmyn-
digheten om beslutet, vem som har utsetts till konkursförvaltare och
vilken tillsynsmyndighet som utövar tillsyn över förvaltningen.
Under konkursen företräds bolaget som konkursgäldenär av den
styrelse och verkställande direktör eller de likvidatorer som finns vid
konkursens böljan. Dock gäller även under konkursen bestämmelserna
i denna lag om rätt att avgå, om entledigande och om nytillsättning.
När en konkurs har avslutats, eller en företagsrekonstruktion enligt
lagen om företagsrekonstruktion har upphört, skall tingsrätten genast för
registrering underrätta registreringsmyndigheten samt i det förra fallet
ange om överskott finns eller inte. Tingsrätten skall även för registre-
ring underrätta registreringsmyndigheten när högre rätt har upphävt ett
231
beslut att försätta bolaget i konkurs eller ett beslut om företagsrekon- Prop. 1995/96:5
struktion.
Ändringarna innebär endast att den underrättelseskyldighet som rätten
haft enligt aktiebolagslagen när det gäller vissa beslut enligt ackords-
lagen i stället avser motsvarande beslut enligt lagen om företagsrekon-
struktion.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 februari 1996. Om sådant
förhållande avseende förhandling om offentligt ackord som anges i 13
kap. 20 § i ackordslagens äldre lydelse inträffar efter ikraftträdandet,
gäller paragrafen i den äldre lydelsen.
5§
Har beslut om företagsrekonstruktion enligt lagen (1995:000) om
företagsrekonstruktion meddelats på grund av en ansökan som gjorts
innan fordringen har preskriberats, preskriberas den tidigast två år efter
utgången av det kalenderår då företagsrekonstruktion upphört eller ett
ackord skall vara fullgjort. Inleds skuldsanering enligt skuldsanerings-
lagen (1994:334) innan innan fordringen har preskriberats, preskriberas
den tidigast två år efter utgången av det kalenderår då beslutet om att
inleda skuldsanering meddelades eller, om skuldsanering beslutas, då
återstående skuldbelopp senast skulle ha betalats.
Första stycket gäller inte om ansökan om företagsrekonstruktion görs
eller skuldsanering inleds under tid då preskriptionstiden är förlängd på
grund av 9 §.
Ändringarna är endast en följd av att ackordslagen upphävs och regler
om offentligt ackord i stället ges i lagen om företagsrekonstruktion. De
innebär ingen förändring i sak.
Lagändringen föreslås träda i kraft den 1 februari 1996. Har god man
förordants enligt ackordslagen före ikraftträdandet gäller dock äldre
bestämmelser.
232
6§
Utöver de uppgifter som anges i 4 och 5 §§ får utsökningsregistret, i
den utsträckning som föreskrivs av regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer, innehålla uppgifter om
1. exekutionstitel, skuldens storlek, arbetsgivare eller annan utbetalare
av ersättning som avses i 7 kap. 1 § eller 15 kap. 2 § utsökningsbalken,
medelsslag, dag när skulden fastställdes och när den förföll till
betalning, influtna medel, den tidpunkt vid vilken skulden preskriberas
samt andra förhållanden av betydelse för betalningsskyldigheten som
framgår av exekutionstiteln eller av andra handlingar i målet,
2. de verkställighetsåtgärder som har begärts av sökanden,
3. den som sökt verkställigheten och vad som i övrigt behövs för
utbetalning av influtna medel och annan redovisning,
4. ställd säkerhet, uppskov och avbetalningsplan,
5. utmätning, exekutiv försäljning, införsel, avräkning och betalnings-
säkring,
6. kvarstad och återtagande av vara,
7. bötesförvandling,
8. betalningsinställelse och likvidation,
9. skuldsanering enligt skuldsaneringslagen (1994:334), företags-
rekonstruktion enligt lagen (1995:000) om företagsrekonstruktion, kon-
kurs, ackord och näringsförbud,
10. förhör eller annan åtgärd som har vidtagits för efterforskning av
tillgångar,
10 a. förekomst av och tidpunkt för gäldenärsutredningen enligt 6 §
lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m.,
11. redovisningen av verkställighetsuppdraget,
12. administrativa och tekniska uppgifter som behövs för registrets
användning.
7§
Riksskatteverket och kronofogdemyndigheterna får för de ändamål som
anges i 1 § ha terminalåtkomst till det centrala utsökningsregistret.
Terminalåtkomsten för en kronofogdemyndighet får avse endast upp-
gifter om
1. den som är registrerad hos myndigheten som gäldenär i mål om
exekutiva åtgärder,
2. den som i annat fäll än som avses under 1 är gäldenär eller
svarande i mål eller ärende som handläggs hos myndigheten,
3. make till person som avses under 1,
4. den som är gemensamt betalningsansvarig med person som avses
under 1,
5. fåmansföretag och fåmansägt handelsbolag som avses i punkt 14 av
anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen (1928:370) och delägare i
sådant företag, om företaget eller delägare i detta är gäldenär som avses
under 1,
6. skuldsanering,företagsrekonstruktion, konkurs och näringsförbud.
I fråga om kronofogdemyndighet som är tillsynsmyndighet i konkurs
gäller terminalåtkomsten enligt andra stycket 1 också gäldenärer i annat
län, om detta ingår i tillsynsområdet.
I den utsträckning som regeringen föreskriver får en sökande eller
dennes ombud ha terminalåtkomst till uppgifter i det centrala
utsökningsregistret om de mål eller ärenden som sökanden gett in.
1995/96:5
233
11 §
I det centrala utsökningsregistret eller i regionala utsökningsregister
skall uppgifter om indrivningsuppdrag som avser böter gallras vid
utgången av det år då full betalning skedde. Andra uppgifter som avses
i 6 § 1-11 samt uppgifter och handlingar som avses i 6 a § första
stycket 2 eller andra stycket skall gallras senast efter tre år eller vad
gäller skuldsanering efter sex år. Denna tid räknas för uppgifter om
betalningssäkring, kvarstad och näringsförbud från utgången av det år
då åtgärden förföll eller förlorade sin verkan samt för uppgifter om
skuldsanering, företagsrekonstruktion, konkurs och ackord från utgång-
en av det år då förfarandet avslutades. För övriga uppgifter räknas tiden
från utgången av det år under vilket målet avslutades.
Uppgifter enligt 4 och 5 §§ skall gallras när det inte längre finns
någon annan uppgift om personen i registret.
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om undantag från bestämmelserna i första stycket.
Ändringarna i 6 och 7 §§ utsökningsregisterlagen innebär att uppgift
om företagsrekonstruktion får registreras i utsökningsregistret och att
kronofogdemyndighet får ha terminalåtkomst till en sådan uppgift.
Eftersom det under den tid som företagsrekonstruktion pågår råder ett
principiellt förbud mot specialexekution (se 2 kap. 17 § lagen om
företagsrekonstruktion) måste uppgift om att företagsrekonstruktion
beslutats kunna registreras i utsökningsregistret.
I 11 § föreskrivs att uppgifter som avses i punkterna 1-11 får bevaras
under högst tre år. När det gäller ärenden enligt skuldsaneringslagen
utsträcks denna tid till sex år. Den ändringen har att göra med att en
skuldsanering och den betalningsplan som normalt ingår i en sådan som
huvudregel löper under fem år. Vidare anges i paragrafen att tiden för
gallring av uppgift om företagsrekonstruktion i registret räknas från
utgången av det år då förfarandet avslutades.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 februari 1996. Några
särskilda övergångsbestämmelser behövs inte.
2 kap.
10 a §
Om företagsrekonstruktion pågår enligt lagen (1995:000) om
företagsrekonstruktion skall en borgenärs ansökan om konkurs, i fall
gäldenären begär det, förklaras vilande i avvaktan på att företags-
rekonstruktionen upphör.
Finns det särskilda skäl att befara att gäldenären vidtar eller
underlåter att vidta en viss åtgärd och därigenom sätter borgenärens
rätt i fara, får dock rätten besluta att försätta gäldenären i konkurs.
Innan ett sådant beslut meddelas skall rekonstruktören beredas tillfälle
att yttra sig.
Prop. 1995/96:5
234
Paragrafen har utformats i huvudsaklig överensstämmelse med Prop. 1995/96:5
Lagrådets förslag.
Enligt paragrafens första stycke är huvudregeln att sedan beslut om
företagsrekonstruktion har meddelats råder ett temporärt konkurshinder.
Det principiella förbudet mot att försätta gäldenären i konkurs på an-
sökan av en borgenär utgör, tillsammans med det principiella förbudet
mot specialexekutiva åtgärder enligt 2 kap. 17 § lagen om företags-
rekonstruktion, det väsentliga innehållet i det moratorium för gäldenären
som måste råda under en företagsrekonstruktion för att ett sådant skall
kunna leda till framgång (se avsnitt 6.1).
Av paragrafen framgår att det endast är en borgenärs konkursansökan
som inte omedelbart kan bifallas. På ansökan av gäldenären själv kan
denne däremot försättas i konkurs om övriga förutsättningar för ett så-
dant beslut är för handen. Eftersom en ansökan om företagsrekon-
struktion och en konkursansökan kan komma att anhängiggöras vid
olika fora har det lagts i gäldenärens hand att i sitt yttrande över en
borgenärs konkursansökan invända att företagsrekonstruktion pågår. Om
gäldenären inte begär att konkursansökningen skall förklaras vilande,
skall ansökningen om övriga förutsättningar är uppfyllda bifallas.
Företagsrekonstruktionen upphör då (se 4 kap. 8 § andra stycket lagen
om företagsrekonstruktion) och det ärendet skall avskrivas från vidare
handläggning.
Av paragrafens andra stycke framgår att en borgenärs konkursansökan
dock kan bifallas om borgenärens rätt av angivna skäl är i fara.
Förutsättningarna för ett sådant beslut är desamma som för ett beslut av
rätten om sådana åtgärder som kan vara nödvändiga för att säkerställa
en borgenärs rätt, vilken han på grund av förbudet mot specialexekutiva
åtgärder inte på annat sätt kan göra gällande (se 2 kap. 18 § lagen om
företagsrekonstruktion).
4 kap.
2§
Med ffistdag avses dagen då ansökningen om gäldenärens försättande i
konkurs kom in till tingsrätten.
Har beslut meddelats om företagsrekonstruktion enligt lagen
(1995:000) om företagsrekonstruktion avses med fristdag i stället dagen
för ansökan om företagsrekonstruktion, såvida konkursansökningen har
gjorts under företagsrekonstruktionen eller inom tre veckor från det att
rätten beslutat att företagsrekonstruktionen skall upphöra.
Har ansökan om skuldsanering enligt skuldsaneringslagen (1994:334)
gjorts avses med fristdag i stället dagen för denna ansökan, såvida
konkursansökningen har gjorts inom tre veckor från det att frågan om
skuldsanering avgjordes.
Har ett dödsbo avträtts till förvaltning av boutredningsman avses med
fristdag dagen för ansökningen om detta, såvida boutredningsman har
förordnats senare än tre månader före den dag som annars skulle anses
som fristdag.
(Jfr 4 kap. 2 § i utredningens förslag.)
235
Ändringen i andra stycket är en följd av att lagen om företags-
rekonstruktion ersätter ackordslagen och avser säkerställa att en före-
tagsrekonstruktion inte försvårar en återvinningstalan i en efterföljande
konkurs. Om konkursförfarandet har föregåtts av en företagsrekon-
struktion och konkursansökningen har gjorts inom tre veckor från det
att rätten har beslutat att företagsrekonstruktionen skall upphöra skall
dagen för ansökan om företagsrekonstruktion räknas som fristdag. Det
kan därvid vara fråga om antingen en av gäldenärens gjord ansökan
eller en av honom medgiven ansökan som gjorts av en borgenär. Av 2
kap. 9 § lagen om företagsrekonstruktion framgår att om två eller flera
ansökningar givits in skall fristen, oavsett vilken av ansökningarna som
bifalls, räknas från dagen för den först ingivna ansökningen.
12 kap.
11 §
Vid omröstning i ackordsfrågan får rösträtt utövas endast för bevakade
fordringar. En borgenär som kan få täckning för sin fordran genom
kvittning eller vars fordran är förenad med förmånsrätt deltar dock inte
i omröstningen. En borgenär, som enligt fordringsavtalet har rätt till
betalning först efter övriga borgenärer, deltar inte heller i omröst-
ningen, såvida inte de övriga borgenärerna medger det.
Om en borgenär helt eller delvis avstår från kvittningsrätt eller
förmånsrätt, deltar han i motsvarande mån. Kan en borgenärs fordran
endast till viss del täckas genom kvittning eller understiger värdet av
den egendom i vilken borgenären har särskild förmånsrätt hans fordran,
deltar han med återstående del av fordringen.
En svarande som med anledning av en återvinningstalan har fått eller
kan få en fordran mot gäldenären, får utan bevakning delta med ford-
ringen i omröstningen.
Innebär ackordsförslaget att borgenärer som inte har förmånsrätt skall
få full betalning intill visst belopp, får rösträtt inte utövas för de
fordringar som därigenom får full betalning.
Med borgenärer som har förmånsrätt likställs en borgenär som till
säkerhet för sin fordran har gjort förbehåll om återtaganderätt.
(Jfr 12 kap. 11 § i utredningens förslag.)
Tillägget i första stycket har gjorts i förtydligande syfte. Det innebär
att borgenärer med efterställda fordringar inte deltar i en omröstning i
en ackordsfråga, om inte övriga borgenärer som ingår i borgenärs-
kretsen vid omröstningen medger detta. Bestämmelsen överensstämmer
med vad som enligt 3 kap. 3 § första stycket förslaget till lag om
företagsrekonstruktion skall gälla vid ackordsfÖrhandling enligt den
lagen. Beträffande skälen för förslaget hänvisas till övervägandena i
avsnitt 8.6.
Efterställda fordringar är sådana fordringar som enligt fordringsavtalet
har rätt till betalning först efter gäldenärens övriga borgenärer. Detta
uttryck har kommenterats ovan i avsnitt 13.6 i anslutning till 18 §
förmånsrättslagen i dess nya lydelse.
21 §
Ett fastställt ackord är bindande för alla borgenärer, kända och okända,
som har haft rätt att efter bevakning rösta om ackordsförslaget.
Prop. 1995/96:5
236
En borgenär, som enligt fordringsavtalet har rätt till betalning först Prop. 1995/96:5
efter övriga borgenärer, förlorar sin rätt till betalning av gäldenären,
om inte alla borgenärer som enligt 11 § hade rätt att rösta om
ackordsförslaget tillgodoses fullt ut genom ackordet.
Den som har förmånsrätt i viss egendom är bunden av ackordet i
fråga om belopp som inte kan tas ut ur egendomen.
En borgenär har, utan hinder av ackordet, den rätt till kvittning som
han kan ha enligt 5 kap. 15 och 16 §§.
(Jfr 12 kap. 21 § i utredningens förslag.)
Till paragrafen har fogats ett nytt andra stycke som innehåller att
borgenärer med efterställda fordringar definitivt förlorar sin rätt att
kräva ut fordringen även om de inte haft rätt, enligt 12 kap. 11 § första
stycket konkurslagen, att delta i omröstningen i ackordsfrågan (jfr
avsnitt 8.6). Bestämmelsen överensstämmer med 3 kap. 8 § andra
stycket lagen om företagsrekonstruktion. Den bestämmelsen avser
ackord utanför konkurs.
Vilka fordringar som närmare bestämt avses med den nya bestämmel-
sen har kommenterats vid 18 § förmånsrättslagen (avsnitt 13.6).
Lagändringarna träder i kraft den 1 februari 1996.
63 §
Har en part försatts i konkurs, får konkursboet inträda i avtalet. Mot-
parten får kräva att boet inom skälig tid ger besked om det vill inträda.
Inträder konkursboet i avtalet och är tiden för motpartens fullgörelse
inne, får denne kräva att boet fullgör sin prestation eller, om anstånd
har medgetts, utan oskäligt uppehåll ställer godtagbar säkerhet för sin
fullgörelse. Ar tiden för motpartens fullgörelse inte inne, får denne
kräva säkerhet om det av särskild anledning är nödvändigt för att
skydda honom mot förlust.
Om boet inte inom skälig tid efter motpartens krav enligt första
stycket inträder i avtalet eller inte efterkommer motpartens krav enligt
andra stycket, får motparten häva köpet.
Överlämnas varan till köparen eller hans konkursbo efter det att
ansökan om företagsrekonstruktion enligt lagen (1995:000) om företags-
rekonstruktion har gjorts beträffande köparen eller denne försatts i
konkurs och har betalning inte skett, får säljaren kräva att varan lämnas
tillbaka. Varan behöver dock inte lämnas tillbaka, om betalning sker ge-
nast eller, i fåll då köpesumman inte ännu har förfallit till betalning,
köparen eller konkursboet inom skälig tid efter uppmaning ställer
godtagbar säkerhet för betalningen.
Om konkursboet har sålt varan eller på annat sätt har förfogat över
den så att den inte kan lämnas tillbaka väsentligen oförändrad och
oförminskad, skall konkursboet anses ha inträtt i avtalet.
237
Paragrafens fjärde stycke om aktiv stoppningsrätt har endast ändrats Prop. 1995/96:5
på så sätt att vad som tidigare gällt vid ansökan om förordnande av god
man enligt ackordslagen nu gäller vid ansökan om företagsrekon-
struktion.
Lagändringen föreslåst träda i kraft den 1 februari 1996. Har god man
forordnats enligt ackordslagen före ikraftträdandet gäller dock äldre
bestämmelser.
5 kap. 1 §
Har två parter, vid handel med finansiella instrument, med andra
liknande rättigheter eller åtaganden eller med valuta, träfffot ett avtal
om att de förpliktelser som uppkommer vid handeln dem emellan skall
avräknas mot varandra, och innehåller avtalet ett villkor som innebär att
en slutavräkning skall ske av samtliga utestående förpliktelser för det
fell en av parterna försätts i konkurs, gäller villkoret mot konkursboet
och mot borgenärerna i konkursen.
Innehåller ett avtal enligt första stycket ett villkor som innebär att en
slutavräkning skall ske av samtliga utestående förpliktelser för det fell
företagsrekonstruktion enligt lagen (1995:000) om företagsrekonstruktion
beslutas för en av parterna gäller villkoret mot gäldenären, rekon-
struktören och de borgenärer vars fordringar omfottas av ett offentligt
ackord.
Ändringen i andra stycket - som är en följd av att lagen om
företagsrekonstruktion ersätter ackordslagen - har ingen motsvarighet i
Insolvensutredningens förslag eller i det Lagrådet remitterade förslaget.
De 1 april 1995 infördes regler för att säkerställa hållbarheten av
avtal om avräkning (nettning) vid handel med finansiella instrument och
valuta i Sverige. I lagen (1991:980) om handel med finansiella
instrument slogs fest att ett villkor om slutavräkning kan göras gällande
vid konkurs eller offentligt ackord i Sverige (prop. 1994/95:130, bet.
1994/95:NU16, rskr. 1994/95:190, SFS 1995:318). Enligt 5 kap. 1 §
första stycket i den lagen gäller ett villkor om slutavräkning mot
konkursboet och mot borgenärerna i konkursen. I paragrafens andra
stycke anges att ett villkor om slutavräkning för det fell förhandling om
offentligt ackord beslutas för en av parterna gäller mot de borgenärer
vars fordringar skulle omfettas av det offentliga ackordet.
De avtal om avräkning eller, med ett annat uttryck, nettning som
regelmässigt används internationellt föreskriver vanligen att en
slutavräkning skall ske, förutom vid parts konkurs, även vid sådana
förfaranden som i likhet med det svenska institutet offentligt ackord
syftar till en ekonomisk uppgörelse mellan en gäldenär och hans
238
borgenärer. Även det nya institutet företagsrekonstruktion har ett sådant Prop. 1995/96:5
syfte.
Från tillämpningsområdet for lagen om företagsrekonstruktion har -
utöver vad som följde av ackordslagen - även undantagits värde-
pappersbolag, clearingorganisation och Värdepappersscentralen VPC
Aktiebolag (se 1 kap. 3 § lagen om företagsrekonstruktion). Avtal om
avräkning är emellertid vanligt förekommande även för större icke-
finansiella företag (se prop. 1994/95:130 s. 21). Det finns därför ett
behov av att i andra stycket göra vissa ändringar som i huvudsak är
ändringar som följer av att ackordslagen ersätts av lagen om
företagsrekonstruktion.
I händelse av en företagsrekonstruktion är ett avtal om avräkning
bindande för avtalsparterna enligt allmänna avtalsrättsliga regler. I det
avseendet innebär emellertid bestämmelsen i 2 kap. 20 § lagen om före-
tagsrekonstruktion ett avsteg från dessa regler. Den angivna paragrafen
ger nämligen rekonstruktionsgäldenären möjlighet att under vissa
förutsättningar hindra att en motpart häver ett avtal dem emellan, trots
att hävningsrätt tidigare har inträtt. Regeln är tvingande till rekonstruk-
tionsgäldenärens förmån. Den griper därigenom in i avtalsförhållandet
mellan gäldenären och dennes motpart. Detta kan givetvis inverka även
på avtal om avräkning.
För att hindra att hållbarheten av ett avräkningsavtal rubbas klarläggs
i andra stycket att ett villkor om att slutavräkning skall ske är bindande
fullt ut även vid företagsrekonstruktion. Rekonstruktionsgäldenären kan
alltså, för det fall det beslutas om företagsrekonstruktion beträffande
honom, inte med framgång åberopa de tvingande reglerna i 2 kap. lagen
om företagsrekonstruktion för att hindra tillämpning av avräknings-
avtalet. För att klargöra att inte heller rekonstruktören kan åberopa
nämnda bestämmelser anges uttryckligen att ett avtal om slutavräkning
är bindande även för denne.
Lagändringen föreslås träda i kraft den 1 februari 1996. Paragrafen i
dess äldre lydelse gäller dock för avtal som har träffats före
ikraftträdandet.
15 §
Kronofogdemyndigheten får ansöka om att en gäldenär skall försättas i
konkurs. Kronofogdemyndigheten får också ansöka om likvidation och
företagsrekonstruktion.
I paragrafen har lagts till att kronofogdemyndigheten får ansöka inte
bara om konkurs och likvidation utan även om företagsrekonstruktion.
239
Ändringen - som inte har någon motsvarighet i Insolvensutredningens Prop. 1995/96:5
förslag eller i det till Lagrådet remitterade förslaget - har behandlats i
avsnitt 7.3.
16 §
Om det allmänna har en fordran hos en gäldenär som försatts i konkurs
skall kronofogdemyndigheten göra gällande denna fordran i konkursen
och även i övrigt bevaka den rätt i konkursen som med anledning av
fordran tillkommer det allmänna.
Kronofogdemyndigheten skall också företräda det allmänna som
borgenär vid företagsrekonstruktion, om inte något annat följer av lagen
(1993:892) om ackord rörande statliga fordringar m.m.
I paragrafen finns ett nytt andra stycke. Stycket - som inte har någon
motsvarighet i Insolvensutredningens förslag eller i det till Lagrådet
remitterade förslaget - har behandlats i avsnitt 7.3.
Lagändraingama föreslås träda i kraft den 1 februari 1996.
3 §
Förslag om ackord får antas om det kan anses fördelaktigt för det
allmänna.
Ackordsförslag som inte framställts i konkurs eller enligt lagen
(1995:000) om företagsrekonstruktion får antas endast om övriga
borgenärer som ackordet angår godkänner det.
Förslag om frivillig skuldsanering får godtas om förutsättningarna för
skuldsanering enligt skuldsaneringslagen (1994:334) är uppfyllda.
Ändringen är en följd av att ackordslagen ersätts av lagen om
företagsrekonstruktion och innebär ingen förändring i sak.
Lagändringen föreslås träda i kraft den 1 februari 1996. I fråga om
ackordsförslag som har framställts enligt ackordslagen gäller 3 § i sin
äldre lydelse.
240
4 §
Skuldsanering får beviljas en gäldenär med hemvist i Sverige som är
fysisk person, om
1. han är på obestånd och så skuldsatt att han inte kan antas ha
förmåga att betala sina skulder inom överskådlig tid och
2. det är skäligt med hänsyn till gäldenärens personliga och
ekonomiska förhållanden att skuldsanering beviljas honom.
Den som är folkbokförd i Sverige skall vid tillämpningen av första
stycket anses ha hemvist i Sverige.
Vid tillämpningen av första stycket 2 skall särskilt beaktas skuldernas
ålder, omständigheterna vid deras tillkomst, de ansträngningar
gäldenären har gjort för att fullgöra sina förpliktelser och att på egen
hand nå en uppgörelse med sina borgenärer samt det sätt på vilket
gäldenären har medverkat under handläggningen av ärendet om
skuldsanering.
Ändringen har behandlats i avsnitt 10.
Iförsta stycket har den ändringen gjorts att det som ett grundläggande
krav inte längre anges att gäldenären inte är näringsidkare.
4 a §
Beträffande den som är näringsidkare gäller, utöver villkoren i 4 §, att
skuldsanering får beviljas endast om det finns särskilda skäl med hänsyn
till näringsverksamhetens ringa omfattning och enkla beskaffenhet.
Paragrafen, som är ny, har behandlats i avsnitt 10.
I paragrafen anges de särskilda förutsättningarna för att fysiska perso-
ner som är näringsidkare skall kunna beviljas skuldsanering. De allmän-
na förutsättningarna som anges i 4 § måste givetvis också vara upp-
fyllda. De särskilda förutsättningar som anges i paragrafen är att en
fysisk person som är näringsidkare endast kan beviljas skuldsanering
om det finns särskilda skäl med hänsyn till dels näringsverksamhetens
ringa omfättning, dels näringsverksamhetens enkla beskaffenhet.
Ändringen föreslås träda i kraft den 1 februari 1996. Någon särskild
övergångsbestämmelse behövs inte.
241
16 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 5
Betänkandet innehåller följande huvudpunkter.
* Ett nytt rekonstruktionsförfärande, företagsrekonstruktion, föreslås
som ersättning för konkurs i vissa fåll. Det är krisföretag som är
livsdugliga eller vars verksamhet helt eller delvis kan fortsättas i
någon form som härvid avses. Företagsrekonstruktion innebär att en
gäldenär som driver näringsverksamhet, efter betalningsinställelse
och under medverkan av en av rätten utsedd administratör, söker
rekonstruera verksamheten och träffa en ekonomisk uppgörelse med
sina borgenärer utan konkurs.
* Vid konkurs föreslås att s.k. produktiva löner (intjänad lön samt
uppsägningslön under den tid driften vid företaget fortsätter, dock
längst under två månader) i förmånsrättshänseende går före
företagshypotek. Detta skall främja användningen av företags-
rekonstruktion i stället för konkurs. Också fordringar som med
administratoms samtycke uppkommit under företagsrekonstruktion
som föregått konkursen skall gå före företagshypotek.
* Förmånsrätten för skatter och allmänna avgifter föreslås avskaffad.
Ett viktigt syfte med en sådan åtgärd är att förbättra de oprioritera-
de borgenärernas (leverantörers, underentreprenörers o.l.) ställning.
* Vidare föreslås ett klarläggande beträffande företagshypotekshavares
rätt att få betalt ur egendom som trätt i stället för säkerhetsunder-
laget, dvs. främst medel som satts in på ett särskilt s.k. administra-
tionskonto vid företagsrekonstruktion. Också rättsläget beträffande
s.k. efterställda fordringar föreslås bli förtydligat i lag.
* Vad gäller frågan om den statliga lönegarantins roll i samband med
fortsatt drift av ett konkursföretag, och särskilt garantins inverkan
på konkurrensen, menar sig utredningen ha fått belägg för att
”osund konkurrens” förekommer genom vissa sätt att utnyttja löne-
garantin. Förslaget beträffande s.k. produktiva löner bör motverka
”överutnyttjande” av garantin. Vidare föreslås att tillsynsmyndig-
heten i konkurs aktivt bevakar att garantin inte ”överutnyttjas”.
1 kap. 2 i betänkandet redogör utredningen något för hur företagandet
ser ut i Sverige. Vidare lämnas statistiska uppgifter om bl.a. konkurs-
utvecklingen, som på senare år visat en kraftig stegring av antalet före-
tagskonkurser (1991 totalt 17 378). Utredningen har själv föranstaltat
om en specialundersökning angående företagskonkurser i Västerbottens,
Västmanlands, Kronobergs och Blekinge län samt de tre storstadslänen
Stockholms, Göteborgs och Bohus samt Malmöhus län. Undersökningen
har gjorts för att belysa skuld- och tillgångssituationen i företag som går
i konkurs men också för att få reda på hur mycket de olika borgenärs-
kategoriema erhåller i utdelning i konkurs. En rapport om under-
sökningen finns intagen i bilaga 2 till betänkandet. Genom särskilda
Prop. 1995/96:5
Bilaga 1
242
undersökningar har utredningen vidare inhämtat material angående dels
ärenden om utseende av god man enligt ackordslagen från samtliga
tingsrätter, dels konkursgäldenärers inställning till konkurförvaltamas
försälj ningsåtgärder från samtliga kronofogdemyndigheter i deras
egenskap av tillsynsmyndighet i konkurs.
Utredningen har våren 1992 hållit en hearing med företrädare for
kreditväsendet och näringslivet i övrigt samt berörda myndigheter och
organisationer (bilaga 3 till betänkandet).
Nuvarande möjligheter till insolvensbehandling behandlar utredningen
i kap. 3. Här ges en översikt över författningsregleringen beträffande
konkurs, ackord och likvidation. Vidare lämnas vissa uppgifter om det
i dag oreglerade förfärandet betalningsinställelse. I ett särskilt avsnitt
behandlas förmånsrättsordningen och härunder även frågan om efter-
ställda fordringar.
Ett särskilt avsnitt ägnas den statliga lönegarantin vid konkurs och
dess betydelse för konkurrensen inom skilda branscher. För att
undersöka lönegarantins betydelse for konkurrensen har utredningen
hört sig för med företrädare for olika branscher och organisationer. Ut-
redningen har dessutom fått tillgång till exempel på avtal om före-
tagsöverlåtelser vid konkurs där lönegarantin spelat en roll för avtalets
innehåll.
Åtskilliga reformönskemål har framförts på området. I kap. 4 redo-
görs bl.a. för uttalanden från riksdagens sida samt Lönegarantiutred-
ningens slutbetänkande (SOU 1988:27) Lönegarantin och förmåns-
rättsordningen, Skatteindrivningsutredningens betänkande (SOU
1987:10) Indrivningslag m.m. och Statens industriverks rapport (SIND
1985:7) Konkursutredningen.
Utländska förhållanden har ägnats en fyllig redogörelse i kap. 5. Vad
gäller våra nordiska grannländer är det främst de danska reglerna om
”betalingsstandsning” och de norska om ”gjeldsforhandling” som
behandlas. I fråga om Finland knyts intresset till den reform på området
som föreslagits i en proposition under hösten 1992. Här redogörs vidare
för rättssystemen i England (”the Administration Order Procedure”),
USA (reorganisation enligt ”Chapter 11 ”), Österrike (”das Vorverfäh-
ren”), Frankrike och Tyskland. Beträffande andra länder än Danmark
och Norge har redogörelsen författats av en av utredningens
sakkunniga, professorn, numera justitierådet Gertrud Lennander.
Insolvensutredningen har också gjort studiebesök i Danmark, Norge,
England och USA. Vid besöken har utredningen sammanträffat med det
norska konkurslovutvalget samt med företrädare för berörda ministerier
och lagstiftande organ, domstolar, universitet, advokater och revisorer.
Prop. 1995/96:5
Bilaga 1
243
Prop. 1995/96:5
Bilaga 1
Det föreslagna förfarandet
Lagen om företagsrekonstruktion, vilken föreslås ersätta ackordslagen,
är tillämplig på alla näringsidkare. Den avser att öka möjligheterna att
utan konkurs rekonstruera en näringsverksamhet, när gäldenären har fått
betalningssvårigheter. De centrala dragen i förfarandet är följande.
Ansökan om företagsrekonstruktion kan göras av såväl gäldenären
som av en borgenär och görs hos tingsrätt. Det är emellertid inte
möjligt att mot gäldenärens vilja tvinga denne att underkasta sig
företagsrekonstruktion. Då beslut om företagsrekonstruktion fattats utser
domstolen en administratör, som skall utreda gäldenärens ekonomiska
situation och dessutom verka för att borgenärernas intressen iakttas.
Administratom skall vara lika kvalificerad som en konkursförvaltare.
Även en borgenärskommitté kan tillsättas, vilken administratom i så fall
skall samråda med i väsentliga frågor.
Under förfarandet fortsätter gäldenärens verksamhet i allmänhet på
vanligt sätt. Gäldenären behåller i princip sin rådighet, men viktigare
beslut kräver samtycke av administratom. Eftersom förfarandet
innefattar en betalningsinställelse får gäldenären inte utan
administratoms samtycke betala skuld som uppkommit före beslutet om
företagsrekonstruktion eller ställa säkerhet för sådan skuld. Utan sådan
medgivande får han inte heller ingå någon ny förpliktelse eller
pantsätta, överlåta eller upplåta annan rätt till fast egendom,
affärslokaler eller annan egendom av väsentlig betydelse för gäldenärens
verksamhet.
När domstolen beslutat om företagsrekonstruktion inträder vidare ett
allmänt indrivnings- och verkställighetsförbud beträffande sådana
skulder som uppstått dessförinnan. Alla fordringar omfattas i princip,
även fordringar som är förenade med säkerhet. Handpanträtt är
undantagen och för borgenärer med annan panträtt eller företagshypotek
kan dispens medges från utmätningsforbudet. Företagsrekonstruktion
utgör också konkurshinder. En ansökan om konkurs som inkommer
under det att förfarandet pågår kommer att vilandeförklaras.
Administratom skall upprätta en rekonstruktionsplan. I planen skall
denne bl.a. beskriva vilka åtgärder som måste vidtas för att man skall
komma till rätta med företagets problem. Administratom bör söka nå
fram till en underhandsuppgörelse med borgenärerna och gäldenären.
Denna kan innefatta såväl affarsekonomiska åtgärder som olika
eftergifter från borgenärernas sida. Kan en sådan uppgörelse inte nås får
gäldenären vid samma domstol ansöka om offentligt ackord.
En ansökan om företagsrekonstruktion är att anse som en förklaring
om att gäldenärsföretaget ställer in sina betalningar. Även när
gäldenären medger påbörjande av företagsrekonstruktion efter en
borgenärs ansökan därom är det att anse som en förklaring om be-
talningsinställelse. En faktisk betalningsinställelse utan en ansökan om
244
företagsrekonstruktion är däremot inte tillräcklig för att gäldenären skall
åtnjuta det skydd som den föreslagna lagen erbjuder.
Redan i ansökningen skall gäldenären ange hur han tänkt sig att
rekonstruera verksamheten. Det betyder bl.a. att han måste ge ett
besked om hur han menar att borgenärerna skall tillgodoses. Redan på
detta stadium bör gäldenären också på något sätt ange hur verksamheten
i fortsättningen skall finansieras. Ansökan skall vidare innehålla ett
förslag till administratör.
För att hindra missbruk av förfärandet skall rätten göra en viss
prövning av ansökningen. Om det saknas skälig anledning anta att syftet
med förfarandet kan uppnås, får en ansökan av gäldenären inte beviljas.
Kan domstolen omedelbart konstatera att det inte finns någon utsikt att
rekonstruera gäldenärens verksamhet skall ansökan ogillas, och det blir
alltså inte aktuellt med det skydd mot t.ex. konkurs som lagen medger.
Rättsverkningarna i fråga om t.ex. utmätningsforbudet inträder den
dag då en ansökan om företagsrekonstruktion bifalls och förfaller då
rätten meddelar beslut om förfarandets upphörande.
Inom tre veckor skall det hållas ett borgenärssammanträde. Då skall
borgenärerna beredas tillfälle att uttala sig om förfärandet bör fortgå.
Dessa kan då också lämna sådana upplysningar som behövs för att
förhindra att gäldenärer missbrukar förfarandet.
Förfärandet får pågå under en tid av tre månader, men denna tid kan
förlängas upp till ett år. Har förhandling om offentligt ackord då inletts
får förfärandet emellertid pågå under den längre tid som krävs för att
slutföra ackordsförhandlingen.
För att förhindra att en leverantör av el, bränsle, vatten och andra
jämförbara förnödenheter som är nödvändiga för fortsatt drift av
gäldenärens verksamhet spolierar hela rekonstruktionsförfärandet genom
att utnyttja sin monopolställning har en särskild regel tagits med. En
sådan borgenär får inte t.ex. avbryta leverans på grund av att
gäldenären underlåtit att betala en tidigare leverans, under förutsättning
att gäldenären med administratorns samtycke ställer säkerhet for nästa
leverans.
För att underlätta en rekonstruktion är det många gånger av stor
betydelse att det kan tillföras friskt kapital till verksamheten. I syfte att
främja detta innehåller förslaget en möjlighet för gäldenären att under
förfärandet uppta nya lån med administratorns medgivande, varvid
sådana fordringar erhåller förmånsrätt före fordringar med säkerhet i
företagshypotek.
Motiven för förslaget
Utredningen pekar på att antalet konkurser nu har nått en sådan nivå
som är flera gånger högre än som någonsin har iakttagits hos oss under
1900-talet (avsnitt 6.1.1). En del kan säkert göras av preventivt slag,
men utredningen har med hänsyn till sina direktiv inte att gå in på
sådana åtgärder.
Prop. 1995/96:5
Bilaga 1
245
Det kan konstateras att konkursutvecklingen aktualiserat en rad frågor
som på ett eller annat sätt har att göra med det insolvensrättsliga
systemets uppbyggnad. Vad utredningen har att undersöka är främst om
man genom ändringar i den insolvensrättsliga lagstiftningen kan främja
rekonstruktion av krisföretag utan konkurs. Man kan visserligen inte
avvara konkurs som regulator i ett marknadsekonomiskt system.
Konkurs kan emellertid vara en kostsam procedur och vara förenad med
nackdelar i form av kapitalförstöring och förlorade arbetstillfällen. Det
ligger därför nära till hands att överväga ett alternativt förfarande som
om möjligt kan träda i funktion, innan företaget har blivit definitivt
insolvent, och därmed ersätta konkurs.
Att det behövs ett alternativt insolvensförfärande har också flera andra
orsaker. Nuvarande ackordslag har inte visat sig vara ett så effektivt
instrument för rekonstruktion av foretag som man antog vid den lagens
tillkomst 1970. Antalet offentliga ackord har legat på ca 100 årligen
(1991 ökade antalet till 171). Närmare lagregler saknas om vilka
verkningar ett företags betalningsinställelse har. Det har förekommit att
leverantör av t.ex. el till ett krisföretag avbrutit leverans för att
tilltvinga sig betalning. Önskemål har vidare framförts om bl.a. en
förstärkning av kvalifikationerna hos sådan god man som idag utses
enligt ackordslagen för att utreda gäldenärens ekonomiska situation.
Det bör påpekas att när man i utlandet sökt komma till rätta med
motsvarande problem har lösningen genomgående varit att man genom-
fört reformer där ett nytt reorganisationsförfarande - namnet på
förfarandet växlar mellan länderna - utgjort ett viktigt inslag. Ut-
redningen har i kap. 5 belyst en rad sådana förfaranden.
Förslagens innehåll
Utredningen föreslår en ordning med en framskjuten förmånsrätt för
s. k. produktiv lön. Denna ordning innebär att lönefordringar före
konkurs och uppsägningslön för den tid under vilken gäldenärens
näringsverksamhet fortsätter efter konkursutbrottet, dock längst under
två månader, skall ha förmånsrätt före fordringar förenade med säkerhet
i företagshypotek. Vidare föreslås att nytillkomna fordringar under
företagsrekonstruktion skall erhålla förmånsrätt med prioritet före
produktiv lön.
Motiven för förslagen
Utvecklingen har på konkursområdet efter hand gått i den riktningen att
de icke förmånsberättigade borgenärerna gör stora förluster i händelse
av gäldenärens konkurs. Också borgenärer med särskild förmånsrätt,
t. ex. banker och andra kreditgivare med säkerhet i gäldenärens
egendom, har fått vidkännas stora förluster. Storleken av dessa beror
dock bl.a. av om säkerhetens värde stått i rimligt förhållande till
Prop. 1995/96:5
Bilaga 1
246
kreditens storlek. Utvecklingen har därför gjort det angeläget att
undersöka om den nuvarande förmånsrättsordningen innefattar en
lämplig fördelning av riskerna mellan olika kategorier av borgenärer.
Enligt utredningens mening finns anledning att fråga sig om man
genom någon ändring i säkerhetshavamas ställning kan främja rekon-
struktion utan konkurs. Här knyts intresset i första hand till innehavare
av företagshypotek, dvs. i regel banker. I debatten har flera förslag
förts fram som på ett eller annat sätt går ut på att genom viss
beskäming av företagshypotekets starka ställning tillgodose nämnda
syfte. I avsnitt 6.1.2 erinras om såväl Lönegarantiutredningens (LGU:s)
förslag 1988 om att ge huvuddelen av lönefordringarna i en konkurs
(s.k. produktiv lön) bättre förmånsrätt än företagshypotek som tanken
att innehavare av sådan säkerhet till en viss procent skall vara
oprioriterad.
Gemensamt för de två åsyftade reformförslagen är, att de syftar till att
ge kreditgivaren ett ökat incitament att följa och ingripa i utvecklingen
hos ett företag som är på väg in i en ekonomisk kris. Härmed skapas
bättre förutsättningar för att få till stånd en rekonstruktion av företaget
utan konkurs och indirekt bättre utsikter för de ej prioriterade borgenä-
rerna att få betalt.
Det råder ingen tvekan om att vart och ett av de berörda reformför-
slagen kan utgöra ett effektivt medel för att förmå kreditgivare med
säkerhet i företagshypotek att på ett tidigare stadium än nuvarande
regelsystem ger anledning till att ingripa i utvecklingen hos ett krisföre-
tag. Följden av passivitet från kreditgivarens sida kan ju bli att gälde-
närsföretaget blir ohjälpligt insolvent och måste försättas i konkurs.
Borgenären riskerar då att utdelningen för hans fordran i konkursen blir
sämre än den betalning som kunnat påräknas, om ett rekonstruktionsför-
sök inletts tidigare och gäldenärsförtaget kommit på fötter eller dess
verksamhet kunnat fortsättas i ny form.
Till förmån för en reform av nu antytt slag talar flera skäl. Det ligger
i linje med Högsta domstolens avgörande i rättsfallet NJA 1982 s. 900
(det s.k. Minitube-målet) att de produktiva lönerna skall belasta den
egendom som omfattas av företagshypotek. Innehavarna av sådan säker-
het får med andra ord betala dessa löner. Detta talar för en ändring i
förmånsrättsordningen av det slag som förordats av LGU.
Man kan också se saken från ett annat håll. Idag blir resultatet vid
fortsatt drift av ett konkursföretag oftast det, att staten genom
lönegarantin betalar de uppsägningslöner som företaget inte klarar av att
erlägga. Den förkovran av egendom, omfattad av företagshypotek, som
sålunda sker under konkurs betalas alltså i första hand av allmänna
medel. Det kan starkt ifrågasättas, om en sådan ordning är godtagbar
från rättvisesynpunkt.
Vid en eventuell konkurs tas i dag fordringar med allmän förmånsrätt,
t.ex. löner, ut ur gäldenärens egendom bara i den mån den inte tas i
anspråk av fordran med särskild förmånsrätt, dvs. bl.a. företags-
hypotek. Utredningens undersökning av ett antal företagskonkurser 1990
visar att borgenärer med företagshypotek fick utdelning med ett belopp
som motsvarar 46 % av det totala fordringsbeloppet av sådana
Prop. 1995/96:5
Bilaga 1
247
fordringar. I personalintensiva foretag är utdelningen i själva verket
större. Denna borgenärskategori åtnjöt den utan jämförelse högsta
utdelningen på sina fordringar.
En ändring i förmånsrättsordningen av förut antytt slag är med andra
ord en viktig förutsättning för att man i större utsträckning än nu skall
kunna få till stånd rekonstruktion av krisföretag utan konkurs. Vilka
effekter en reform med nu antydda inriktning skulle få för de
oprioriterade borgenärerna är dock inte så lätt att svara på. Mycket
beror här av hur stora skatte- och lönefordringama är i det enskilda
fallet. Allmänt sett finns det goda skäl anta, att en reform leder till ett
bättre utfall för de oprioriterade borgenärerna genom att rekon-
struktionsvägen prövas på ett tidigare stadium.
Mot en ändring av nu berört slag har anförts framför allt tre argu-
ment: den kan försvåra för små och medelstora företag att få kredit mot
säkerhet i företagshypotek, den kan skapa problem beträffande
befintliga krediter av sådant slag och den kan medföra negativa effekter
for sysselsättningen.
Argumentet beträffande en tänkt lagändrings inverkan på sysselsätt-
ningen menar utredningen inte ha tillräcklig styrka. Det är svårt att
mäta effekter av sådant slag. Det kan däremot inte bortses från att en
inskränkning i den erbjudna säkerhetens värde kan åtminstone i någon
utsträckning påverka företagens möjligheter att få och vidmakthålla
kredit mot säkerhet i företagshypotek. Eventuella negativa effekter blir
dock beroende av inskränkningens storlek. Hålls denna på en nivå som
inte mera avsevärt ändrar säkerhetens värde, torde följderna för kredit-
givningen inte bli så långtgående. Det är alltså av avgörande betydelse
vilken inriktning en reform får.
LGU:s förslag har i förhållande till andra lösningar vissa fördelar.
Det riktar uppmärksamheten på de grundläggande förutsättningarna för
att rekonstruktion utan konkurs skall vara realistisk. LGU:s förslag får
sålunda en ”dynamisk" effekt. Med förslaget uppnår man också att
statens regressrätt vid utbetalning enligt lönegarantin får en starkare
ställning. Härigenom främjas finansieringen av lönegarantisystemet. En
annan effekt av förslaget är, att det motverkar sådan ”osund
konkurrens” mellan företag som utredningen berört i kap. 3. Ett system
med exempelvis kostnadsbidrag från säkerhetshavama till förfarandet
får i jämförelse med LGU:s förslag främst karaktär av ”transferering”
av medel till andra kategorier av fordringshavare.
Vid övervägande av de fördelar och nackdelar som är förenade med
de olika modellerna har utredningen stannat för LGU:s förslag. Som
utredningen ser saken kommer företagshypoteket även efter en ändring
i förmånsrättsordningen att ha ett sådant kreditvärde att det utgör en väl
fungerande säkerhetsrätt.
Vad gäller frågan om en förmånsrätt för s.k. produktiv lön bör knytas
till huruvida det i den enskilda konkursen faktiskt har utförts produktivt
arbete under fortsatt drift av rörelsen eller om man skall välja en
schabloniserad lösning oberoende härav väljer utredningen i princip det
första alternativet. Allt arbete som utförts före konkursens början torde
typiskt sett vara produktivt. Beträffande arbete utfört därefter skiftar
Prop. 1995/96:5
Bilaga 1
248
förhållandena i de enskilda konkurserna. De principiella motiv som
ligger bakom en tänkt ändring i förmånsrättsordningen kan knappast
åberopas, om verksamheten avstannat helt redan en kort tid efter
konkursutbrottet. En regel som bygger på att driften normalt får
betraktas som produktiv t.o.m. två månaders uppsägningstid bör därför
formuleras så att den förbättrade förmånsrätten under uppsägningstiden
gäller så länge gäldenärens verksamhet fortsätter, dock längst under en
tid av två månader. Med en sådan reglering bör skälig hänsyn tas till
förhållandena i de olika konkurserna.
En särställning intar borgenärer med fordringar som uppkommer efter
betalningsinställelse. Sådana kan gälla t.ex löner, lokalhyra och inköp
av råvaror. I regel förutsätts att sådana kostnader betalas kontant. Ett
väsentligt problem blir därför hur utgifterna skall finansieras. Normalt
har gäldenären i det uppkomna läget utnyttjat tillgängliga säkerheter. En
ändring i förmånsrättsordningen som innebär att nytillkomna fordringar
prioriteras framför t.ex. företagshypotek skulle sannolikt öka ett
krisdrabbat företags möjligheter att finansiera verksamheten och därmed
dess utsikter att rekonstruera den utan konkurs. De nya fordringarna får
samtidigt en bättre garanti för betalning i händelse att
rekonstruktionsförsöken inte leder till önskat resultat utan följs av
konkurs.
En förbättrad ställning för nytillkomna fordringar är en av de vägar
som i utlandet ansetts vara framkomlig utan att man därmed rubbar
säkerhetshavamas rätt i för stor utsträckning. Det gäller inte bara i
Danmark och Norge, där ordningen har tillämpats sedan 1980-talet.
Även i andra länder, såsom England, USA och Frankrike, har man
slagit in på denna väg.
Ett viktigt villkor för den nya förmånsrätten bör vara, att den följer
bara med nya fordringar som har tillkommit med samtycke av den
administratör som utses i ett nytt rekonstruktionsförfärande. Med ett
sådant villkor bör några tillämpningsproblem inte behöva uppkomma.
Förslagets innehåll
Utredningen föreslår att förmånsrätten för skatter och allmänna avgifter
avskaffas och att dessa fordringar blir oprioriterade. Ändringen bör
bidra till att stärka de oprioriterade borgenärernas ställning.
Motiven för förslaget
Utredningens undersökning rörande företagskonkurser har bekräftat vad
som ofta påtalats under senare år, nämligen att borgenärer utan
förmånsrätt genomsnittligen får nöja sig med några få procent i
utdelning på sina fordringar i konkurs. Undersökningen visar att av all
utdelning i de undersökta konkurserna 12,2 procent gick till skatte- och
avgiftsfordringar, 5,1 procent till lönefordringar och 6,3 procent till
Prop. 1995/96:5
Bilaga 1
249
oprioriterade fordringar. Det motsvarade en utdelning (dvs. hur mycket
resp, borgenärskategori tillsammans erhöll i utdelning i förhållande till
deras sammanlagda fordringar) på skatte- och avgiftsfordringarna om
22,8 procent, på lönefordringama om 23 procent och på oprioriterade
fordringar om 3,6 procent. Om förmånsrätten för såväl skatter som
löner avskaffas, skulle den totala utdelningen till de oprioriterade bli 9,5
procent. Det är svårare att ange vad resultatet blir när man - som enligt
utredningens förslag - avskaffar enbart förmånsrätten för skatter. Man
måste då beakta dels den utdelning i konkurs som tillkommer löntagare
utöver vad som utgår enligt den statliga lönegarantin, dels statens
regressfordringar på grund av vad som utbetalts enligt garantin. Det
betyder att avskaffandet av skatteprivilegiet i en del fall får mindre
betydelse för icke förmånsberättigade borgenärer. Man får emellertid
hålla i minnet att de flesta företag saknar eller har endast få anställda.
Förslaget bör sålunda få positiva effekter för de oprioriterade
borgenärerna.
Ett avskaffande av skatteprivilegiet främjar också rekonstruktion utan
konkurs. Utsikterna till ackordsuppgörelser torde stärkas. Tvingas staten
att delta i sådana uppgörelser som skatteborgenär, kommer sannolikt
antalet ackord att öka. Staten kommer nämligen då att få ett större
intresse i att medverka till ekonomiska uppgörelser mellan gäldenären
och borgenärerna.
För statens skatteindrivning innefattar ett bortfall av förmånsrätten
inte i sig några dramatiska förändringar. I praktiken ligger redan nu
huvudvikten i indrivningsarbetet på åtgärder före konkurs, däribland
förhandling med gäldenären, prövning äv frågor om uppskov och
anstånd samt utkrävande av s.k. ställföreträdaransvar för bolags
företrädare.
Totalt uppbar staten utdelning i konkurs med 170 mkr 1991. Till
jämförelse kan nämnas att den totala uppbörden av skatter och avgifter
var 757 mdkr. Utgår man från det procenttal som framkommit vid
utredningens undersökning rörande företagskonkurser, skulle
utdelningen på skattefordringama minska från 22,8 procent till 9,5
procent, om både skatteprivilegiet och löneprivilegiet föll bort. Med ut-
redningens förslag angående förhållandet mellan företagshypotek och
produktiv lön blir minskningen något större, men den kompenseras mer
än väl av att statens regressfordringar enligt lönegarantin får en bättre
ställning.
Enligt utredningens mening talar redan det nu anförda för att stats-
ekonomiska skäl inte kan tilläggas avgörande betydelse. Förmånsrätten
har inte heller någon sådan roll vid skatteindrivningen att farhågor för
att skattemoralen skulle undergrävas kan tillmätas någon större vikt i
sammanhanget. Förhållandena är idag även i övrigt väsentligt
annorlunda än då skatteprivilegiet diskuterades på 1970-talet. Idag
förfogar staten som skatteborgenär över en rad medel för att säkra sina
fordringar, t.ex. det s.k. ställföreträdaransvaret enligt uppbördslagen
samt betalningssäkring.
Utredningen erinrar också bl.a. om att utvecklingen i t.ex. våra
nordiska grannländer går mot ett helt avskaffande av skatteprivilegiet.
Prop. 1995/96:5
Bilaga 1
250
Någon mellanlösning såsom förmånsrätt för skattefordringar som
belöper på viss tid före konkurs, anser sig utredningen inte kunna
förorda.
Förslagens innehåll
Utredningen föreslår att om konkurs följt inom viss tid från det att ett
förfarande enligt lagen om företagsrekonstruktion avslutades, en
borgenär som har företagshypotek till säkerhet for sin fordran skall ha
rätt till betalning ur egendom som omfattades av hypoteket vid
tidpunkten för beslutet om företagsrekonstruktion, eller ur egendom som
trätt i sådan egendoms ställe. Förslaget utgör närmast en kodifiering av
den praxis som utvecklats vid betalningsinställelse under medverkan av
Ackordscentralen samt ett förtydligande av den rättsliga innebörden av
denna praxis.
Beträffande efterställda fordringar föreslår utredningen förtydligande
i lag om att det förhållandet att fordringar utan förmånsrätt inbördes har
lika rätt inte hindrar att en borgenär enligt avtal eller på annan grund
har rätt till betalning först efter övriga borgenärer.
Vidare föreslås vissa bestämmelser i lagen om företagsrekonstruktion
och konkurslagen i syfte att klargöra vilken ställning efterställda
fordringar har vid ackord. Bestämmelserna innebär att innehavare av
sådana fordringar i princip inte deltar i ackord men blir bundna av
detta.
Motiven för förslagen
Utredningen anser att förändringen av förmånsrättsordningen såvitt
avser produktiva löner inte förutsätter en utvidgning av
företagshypoteket till att omfatta även kassa- och banktillgodohavanden
m.m. Olägenheterna av undantaget för sådan egendom har till stor del
undanröjts genom den praxis som utvecklats unders senare år.
Utredningens förslag om företagsrekonstruktion anknyter till denna
praxis. Därmed har ett viktigt motiv för att upphäva undantaget för
kassa- och bankmedel m.m. i lagen om företagshypotek fallit bort.
Härtill kommer att en ändring beträffande kassa- och banktillgo-
dohavanden m.m. inte är problemfri. En sådan utvidgning av säker-
hetsunderlaget för företagshypotek kan t.ex. leda till att det mesta av
vad som återvinns vid konkurs tillfaller säkerhetshavaren. En ändring
på denna punkt skulle dessutom gå ut över bl.a. oprioriterade
borgenärer. Detta utesluter dock inte andra reformvägar.
Nuvarande praxis begränsar gode mannens möjlighet att göra uttag på
ett administrationskonto under en betalningsinställelse genom ett krav på
att denne skall iaktta inteckningshavamas intressen så att dessa inte i
händelse av konkurs åsamkas ”väsentlig förlust” genom försöket att
komma till rätta med gäldenärsföretagets ekonomiska svårigheter. Härav
Prop. 1995/96:5
Bilaga 1
251
följer att viss osäkerhet råder om hur långt gode mannens befogenhet att
förfoga över medlen på kontot sträcker sig. Härtill kommer att be-
gränsningen också innebär viss osäkerhet angående säkerhetens om-
fättning i det enskilda fallet. Det har också sagts vara betänkligt att en
hypotekshavare under ackordsutredning före konkurs kan stärka sin
ställning genom att få förmånsrätt i både gäldenärens transaktionsmedel
och nya varor som förvärvas under utredningen. En annan olägenhet
med nuvarande system är, att det råder viss oklarhet om vilka krav som
måste uppfyllas för att företagshypotek skall omfatta medel på ett
administra tionskonto.
Även från andra utgångspunkter kan det göras gällande att ett behov
av förtydligande i lagstiftningen rörande företagshypotek föreligger.
Den av utredningen föreslagna ändringen skulle medföra ett incitament
för borgenärer med säkerhet i företagshypotek att medverka till
rekonstruktionsförsök. Den osäkerhet angående företagshypotekets
omfättning som kan föreligga i det enskilda fallet skulle vidare minskas.
Lagstiftningsbehovet framstår än tydligare vid beaktande av den
betydelsefulla roll som en borgenär med säkerhet i företagshypotek
kommer att spela under det av utredningen föreslagna
rekonstruktionsförfärandet.
Inom utredningen har det framhållits, att avsaknaden av lagreglering
om efterställda fordringar i praktiken fört med sig viss tvekan om hur
de skall behandlas vid ackord. Bl.a. har pekats på att regeln i
ackordslagen om att ett ackord skall ge ”alla likaberättigade borgenärer
lika rätt och minst tjugofem procent av fordringarnas belopp” förmedlar
intrycket att även efterställda fordringar därvid skulle vara inbegripna.
Det har sagts att formuleringen av lagreglerna kan verka hindrande på
uppgörelser där även efterställda fordringar skall delta.
Utredningen finner det befogat med ett förtydligande av rättsläget på
denna punkt. Det är av stor vikt att oklarhet om hur efterställnings-
villkor skall tolkas inte lägger hinder i vägen för en rekonstruktion.
Förslagets innehåll
Utredningen menar att den statliga lönegarantin idag används på två sätt
så att man kan tala om ”osund konkurrens” i samband med att ett
konkursföretag fortsätter driften. Dels förekommer det att garantin
utnyttjas som en sorts indirekt samhällelig subvention vid överlåtelse av
företagets rörelse (”handel med lönegarantin”). Dels används
lönegarantimedel som en form av driftkapital utan att affärsmässiga
förutsättningar för fortsatt drift föreligger.
Bägge formerna av ”överutnyttjande” av lönegarantin bör motverkas
av utredningens förslag till åtgärder för att ersätta konkurs med
företagsrekonstruktion utan konkurs. Även tillkomsten av 1992 års
lönegarantilag bör verka i samma riktning, inte minst genom de i den
lagen upptagna avräkningsreglema. Härutöver bör enligt utredningens
Prop. 1995/96:5
Bilaga 1
252
mening övervägas en bestämmelse om skyldighet för tillsynsmyndig-
heten att aktivt övervaka föreskrifterna om lönegaranti.
Utredningens uppdrag tar sikte bara på frågan om användningen av
lönegarantimedel medför problem i konkurrenshänseende. Det har inte
ankommit på utredningen att undersöka sådana inslag i näringsverksam-
het som etableringsrätt och behovet av strukturrationalisering. Inte
heller har utredningen haft i uppgift att i övrigt gå in på missbruk av
lönegarantin.
Motiven för förslaget
Den statliga lönegarantin har kommit att spela en större roll för rekon-
struktion i samband med konkurs än som varit avsett. Samtidigt har
lönegarantin tagits upp till diskussion från andra utgångspunkter. Våren
1992 beslutades att det maximala garantibeloppet för lönefordringar i
konkurs sänks från tolv basbelopp till 100 000 kr.
Det är tydligt, att konkursinstitutet har kommit att användas i
rekonstruktionssyfte i betydligt större utsträckning än som antagits av
statsmakterna. Redan det låga antalet offentliga ackord jämfört med det
stora antalet konkurser visar härpå. Men även det höga utnyttjandet av
lönegarantin pekar i samma riktning. Det betyder att konkursens roll
som exekutionsform i åtskilliga fall har kommit i bakgrunden.
Så sent som vid tillkomsten av 1987 års konkurslag godtogs dock att
det i princip ankommer på förvaltaren att avgöra, om rörelsen skall
fortsättas eller inte, låt vara med skyldighet att höra bl.a. tillsynsmyndig-
hetens mening. Vid utredningens hearing 1992 har inte framkommit
någon mera allvarlig kritik av konkurslagens regler på denna punkt även
om det påpekats att det idag finns en viss risk för att förvaltaren
slentrianmässigt fortsätter driften därför att lönegaranti utgår.
Det ankommer inte på utredningen att gå närmare in på sådana inslag
i näringsverksamheten som väsentligen är att hänföra till etablerings-
frihet eller strukturrationalisering. I stället har utredningen övervägt
lämpligheten av att garantin används antingen som ett led i en
överlåtelse av konkursföretag (”handel med lönegarantin”) eller som en
form av driftkapital till ett konkursföretag trots att affärsmässiga
förutsättningar för fortsatt drift eller för en överlåtelse av rörelsen inte
är för handen.
I konkurslagen anges att tillsynsmyndigheten (och särskilt berörda
borgenärer) skall höras i viktigare frågor, om det inte föreligger hinder
mot det. Att sälja hela rörelsen och i överlåtelseavtalet föra in löne-
garantin som en del av avtalet är självfallet en sådan viktig fråga som
kräver tillsynsmyndighetens hörande. Enligt utredningens uppfattning
ankommer det på tillsynsmyndigheten att beakta användningen av
lönegarantimedel vid fortsatt drift. Gör myndigheten vid samrådet med
förvaltaren den bedömningen att användningen av lönegarantimedel av
ett konkursföretag leder till någon form av ”osund konkurrens” på förut
angivet sätt bör fortsatt drift och/eller överlåtelse av rörelsen avstyrkas.
Prop. 1995/96:5
Bilaga 1
253
Utredningen har övervägt om man bör gå ett steg längre och i
konkurslagen införa en uttrycklig bestämmelse om att förvaltaren såvitt
gäller fortsatt drift och överlåtelse av rörelsen bör inhämta godkännande
av tillsynsmyndigheten. Tillräckliga skäl att nu föreslå en sådan
bestämmelse torde dock inte finnas. Däremot menar utredningen att
man kan överväga att i en verkställighetsföreskrift till lönegarantilagen
föra in en regel om att tillsynsmyndigheten skall övervaka efterlevnaden
av föreskrifterna om lönegaranti.
Visserligen rekonstrueras en del foretag idag genom konkurs. Det sker
emellertid ofta med ianspråktagande av den statliga lönegarantin. Vidare
kommer rekonstruktionen vanligen till stånd så sent att stora förluster
for borgenärerna inte kan undvikas.
Med utredningens förslag motverkas olägenheterna av nuvarande
ordning. Kommer rekonstruktionsåtgärder igång tidigare, dvs. före
konkurs, kan lönegarantin inte användas som ett led i en rekonstruktion.
De affärsmässiga förutsättningarna för att rekonstruera ett krisföretags
verksamhet bör emellertid bli bättre och ”osund konkurrens” mellan
företagen i branschen kunna undvikas genom att lönegarantin inte
kommer in i bilden. Också utfallet för borgenärerna av en uppgörelse
bör typiskt sett bli gynnsammare än om företaget avvaktat den tidpunkt
då det blivit ohjälpligt insolvent.
Vinsterna med utredningens förslag inskränker sig inte till de
omedelbara resultaten av en lyckad rekonstruktion. Liksom när en
reorganisation av ett företags verksamhet äger rum i annat sammanhang
kan borgenärerna få nytta av åtgärden genom att affärsförhållandet till
gäldenärsföretaget eller dess efterträdare kan fortsätta. Rekonstruktionen
kan också göra det möjligt för andra företag, vilka varit beroende av
gäldenärsföretaget för sin verksamhet, att fortsätta denna utan att själva
hamna i betalningssvårigheter. Särskilt gäller detta underleverantörer
och underentreprenörer. I nu berörda hänseenden bör en rekonstruktion
enligt utredningens modell medföra större ekonomisk nytta för berörda
intressenter än om motsvarande åtgärd företas först när gäldenärsföre-
taget försatts i konkurs.
Det nya förfarandet kan inte beräknas medföra några nya utgifter för
domstolar och tillsynsmyndigheter. Kostnaden för företagsrekon-
struktion kommer gäldenärsföretaget att självt stå för. Eftersom antalet
konkurser kan förväntas minska genom att företagsrekonstruktion
används i stället, kommer domstolarnas kostnader för konkurs att
minska. Detta motvägs av domstolarnas befattning med företagsrekon-
struktion. Också tillsynsmyndigheternas uppgifter minskas, när konkurs-
erna avtar. Men denna besparing motvägs troligen av en aktivare
bevakningsfunktion.
Sannolikt kommer utredningens samlade förslag att medföra möjlighet
till förbättrad utdelning för oprioriterade borgenärer. Det kommer även
staten till del i dess egenskap av skatteborgenär. Men också med
Prop. 1995/96:5
Bilaga 1
254
oförändrad utdelning till de oprioriterade borgenärerna - 3,6 % -
kommer staten att få utdelning med bortåt 27 mkr, om man utgår från
1991 års siffror. Statens förlust på grund av att förmånsrätten för
skatter och avgifter avskaffas begränsas redan på grund härav (cirka
140 mkr om statens fordran är densamma som 1991).
Varje företag som kan rekonstrueras enligt den nya modellen i stället
för att gå i konkurs torde generellt sett medföra en samhällsekonomisk
vinst. Nedbringas antalet företagskonkurser, minskar typiskt sett också
de förluster staten gör som skatteborgenär.
Förslaget att låta en del av lönekostnaderna få en bättre förmånsrätt
än fordringar med säkerhet i företagshypotek kommer att öka återbetal-
ningen av utbetald lönegaranti i konkurs. Under budgetåren 1983/84 -
1989/90 var lönegarantifondens intäkter större än kostnaderna. Därefter
har kostnaderna varit större än intäkterna. Återbetalning från konkurs
uppgick under de båda budgetåren 1990/91 och 1991/92 till 52 resp.
114,9 mkr.
Utredningens förslag går i denna del ut på att intjänad men ej utbetald
lön samt lön under den tid driften vid företaget fortsätter, dock längst
under två månader, skall utgå med förmånsrätt före fordringar med
säkerhet i företagshypotek. En konsekvens härav är att lönegaranti-
fonden får en bättre regressrätt än idag för en del av det som utbetalas
i ersättning från fonden.
Om en uppskattning görs av vad detta innebär för fonden bör beaktas
att tillgångar saknas i ca en tredjedel av samtliga konkurser. I sådana
konkurser är någon återbetalning således utesluten. Denna uppgift skall
vidare sammanställas med att företagshypotekshavama erhåller
utdelning med 46 % i förhållande till deras sammanlagda fordringar.
Ofta har den senaste innestående månadslönen inte betalts ut och inte
heller semesterersättning. Om den tid under vilken konkursboet
fortsätter verksamheten uppskattas till exempelvis 14 dagar, har man att
räkna med att återbetalning till lönegarantifonden kommer att ske för
1,5 månadslön i konkurser rörande företag med anställda. Antalet
personer som under 1990/91 erhöll lönegaranti uppgick till 47 007 och
under 1991/92 till 77 973. Om den månatliga utbetalningen beräknas
till 8 494 kr hade återbetalningen enligt utredningens förslag kommit att
under de båda åren uppgå till knappt 200 resp, drygt 330 mkr. Det rör
sig här om en ökning av återbetalningen från konkurs med 400 resp,
drygt 300 %.
Det är naturligtvis mycket vanskligt att göra sådana här beräkningar.
På sikt bör antalet konkurser minska. Antalet berörda anställda likaså.
Å andra sidan är det mera sannolikt att den genomsnittliga tiden för
fortsatt drift överstiger 14 dagar. Utredningen har räknat med en
schablontid om två månader. Beaktar man de olika omständigheter som
kan inverka på resultatet, bör man kunna räkna med att vinsten för
lönegarantifonden enligt förslaget inte kommer att understiga nyss
nämnda beräkning utan snarare överstiga den.
Det är svårt att förutspå hur många fall som årligen kan komma att
bli föremål för företagsrekonstruktion och hur stor del av de ärenden
som anhängiggörs som slutligen leder till en uppgörelse mellan
Prop. 1995/96:5
Bilaga 1
255
gäldenären och dennes borgenärer. Mot bakgrund av antalet
konkursföretag 1991 med fler än tio anställda (1 406) vågar utredningen
dock uppskatta antalet fall av företagsrekonstruktion till ca 500. I likhet
med antalet konkurser beror antalet fall av företagsrekonstruktion dock
i hög grad på den allmänna ekonomiska utvecklingen i samhället.
Utredningen förutsätter att åtgärder vidtas för utbildning av personal
och information innan reformen genomförs. Ett ikraftträdande kan inte
beräknas ske förrän tidigast under 1994.
Tidigare har utredningen avgett delbetänkandet (SOU 1990:74) Skuldsa-
neringslag, vilket tog sikte på överskuldsatta fysiska personer som inte
driver någon form av näringsverksamhet. I 1992 års betänkande har
utredningen behandlat enbart näringsidkare som fått betalningssvårig-
heter. De båda förslagen skall ses som en heltäckande reglering av fåll
då företag eller enskilda behöver rådrum för att reda ut sina ekonomiska
problem utan konkurs. I föreliggande betänkande föreslås att den
nuvarande ackordslagen avskaffas. Detta förutsätter någon motsvarande
typ av regler för privatpersoner.
Prop. 1995/96:5
Bilaga 1
256
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Företagsrekonstruktion enligt denna lag innebär att en gäldenär
som driver näringsverksamhet, efter betalningsinställelse och under
medverkan av en av rätten utsedd administratör, söker rekonstruera
verksamheten utan konkurs och träffa en ekonomisk uppgörelse med
sina borgenärer.
2 § Företagsrekonstruktion inleds efter ansökan hos rätten. En ansökan
kan göras av gäldenären eller en borgenär.
En ansökan av gäldenären är att anse som en förklaring att denne
ställer in sina betalningar. Detsamma gäller ett sådant medgivande av
gäldenären som avses i 2 kap. 11 § första stycket.
3 § Företagsrekonstruktion innebär inskränkningar i borgenärernas rätt
att tvångsvis ta i anspråk gäldenärens egendom för betalning av sina
fordringar och att göra gällande påföljd av avtalsbrott från gäldenärens
sida.
De rättsverkningar som sägs i första stycket inträder den dag då en
ansökan om företagsrekonstruktion bifalls.
Rättsverkningarna förfolier när rätten meddelar beslut om förfarandets
upphörande, om inte annat förordnas i beslutet.
4 § Vid företagsrekonstruktion skall särskilt undersökas, om den
verksamhet som gäldenären bedriver helt eller delvis kan fortsättas.
Kan en uppgörelse inte ske under hand får gäldenären ansöka om
förhandling om offentligt ackord. I fråga om offentligt ackord tillämpas
bestämmelserna i 3 kap.
5 § En plan skall upprättas för hur syftet med förfarandet skall uppnås
(rekonstruktionsplan).
Förfarandet pågår under högst tre månader, om inte beslut om för-
längning av fristen meddelas av rätten.
6 § Bestämmelserna i denna lag om gäldenär äger inte tillämpning i
fråga om
1. bankaktiebolag, sparbank eller foreningsbank,
2. kreditaktiebolag, stadshypoteksförening eller landshypoteks-
förening,
3. understödsförening,
4. försäkringsbolag,
5. gäldenär för vars verksamhet staten, kommun, landstingskommun,
kommunalförbund, församling eller kyrklig samfällighet svarar.
Prop. 1995/96:5
Bilaga 2
257
17 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 5
7 § Om konkurs föreskrivs i konkurslagen (1987:672).
Ansökan av gäldenären
1 § En gäldenärs ansökan om företagsrekonstruktion skall göras skrift-
ligen. Ansökningshandlingen skall vara egenhändigt undertecknad av
sökanden eller sökandens ombud.
En ansökan skall innehålla
1. en kortfattad redogörelse för gäldenärens ekonomi och vad som lett
fram till gäldenärens betalningssvårigheter,
2. en uppgift om utsikten till rekonstruktion av verksamheten och till
en uppgörelse med borgenärerna samt
3. ett förslag till administratör och behövliga uppgifter om dennes
lämplighet för uppdraget.
2 § Ansökan om företagsrekonstruktion görs hos den tingsrätt där
gäldenären bör svara i tvistemål som angår betalningsskyldighet i
allmänhet.
I ansökningen skall gäldenären ange och styrka de omständigheter
som gör rätten behörig, om de inte är. kända.
Har ansökan gjorts hos en tingsrätt som inte är behörig, skall rätten
genast sända handlingarna i ärendet till den tingsrätt som enligt vad
dessa visar är behörig och underrätta gäldenären. En ansökan skall
anses gjord, när handlingarna kom in till den förra tingsrätten.
3 § En ansökan skall avvisas,
1. om det av ansökningen inte framgår vilken tingsrätt som är behörig
eller
2. om den inte uppfyller de krav som anges i 1 §.
Avvisning får ske endast om gäldenären inte följer ett föreläggande att
avhjälpa bristen.
4 § Upptas gäldenärens ansökan skall rätten genast
1. besluta om företagsrekonstruktion,
2. utse en administratör och
3. bestämma tidpunkt för ett borgenärssammanträde inför rätten senast
tre veckor från beslutet eller den längre tid som är oundgängligen
nödvändig.
Ett beslut om företagsrekonstruktion får inte meddelas, om det saknas
skälig anledning anta att syftet med förfarandet kan uppnås.
Om särskilda skäl föreligger kan flera än en administratör utses.
Ansökan av en borgenär
5 § En ansökan av en borgenär skall göras skriftligen. Ansöknings-
Prop. 1995/96:5
Bilaga 2
258
handlingen skall vara egenhändigt undertecknad av sökanden eller hans
ombud.
En ansökan skall innehålla
1. uppgift om borgenärens fordran,
2. de omständigheter på vilka han grundar sin begäran och
3. forslag till administratör och behövliga uppgifter om dennes
lämplighet för uppdraget.
Borgenären skall i original eller kopia bifoga de handlingar som han
vill åberopa. Ansökningen och de handlingar som har bifogats denna
skall ges in i två exemplar.
6 § En borgenärs ansökan om företagsrekonstruktion får inte bilallas,
om
1. borgenären har betryggande pant eller därmed jämförlig säkerhet i
egendom som tillhör gäldenären och det inte finns särskilda skäl anta att
borgenärens rätt är i fara eller
2. betryggande säkerhet erbjuds av tredje man.
Med säkerhet som erbjuds av tredje man avses även borgen, om
borgensmannen svarar som för egen skuld.
7 § I fråga om behörig tingsrätt och avvisning av ansökan tillämpas
vad som sägs i 2 och 3 §§.
8 § Upptas en borgenärs ansökan skall rätten sätta ut en förhandling
för prövning av yrkandet. Förhandlingen skall hållas inom två veckor
från det att ansökningen kom in till rätten. Om det finns särskilda skäl,
får den hållas senare, dock senast inom sex veckor.
Till förhandlingen skall parterna kallas. I kallelsen till gäldenären
skall denne föreläggas att svara på yrkandet vid förhandlingen. I
kallelsen skall även anges att gäldenären inte behöver inställa sig, om
han före förhandlingen själv gör en ansökan enligt 1 §.
Kallelserna skall delges. Parterna skall i kallelsen upplysas om
innehållet i 10 §.
Gäldenären skall samtidigt med kallelsen delges de av borgenären
ingivna handlingarna.
9 § En borgenärs ansökan förfäller, om
1. en ansökan enligt 1 § från gäldenären själv bifälls före
förhandlingen,
2. gäldenären före denna skriftligen bestrider ansökningen eller
3. försätts i konkurs.
Rätten skall i fall som avses i första stycket ställa in förhandlingen
och underrätta parterna.
10 § Uteblir borgenären från förhandlingen, skall ärendet avskrivas,
om inte gäldenären själv gör en ansökan enligt 1 §.
Uteblir gäldenären från förhandlingen, förfaller borgenärens ansökan.
Prop. 1995/96:5
Bilaga 2
259
11 § En ansökan av borgenären får inte bifallas, om inte gäldenären
förklarar att han vill påbörja företagsrekonstruktion.
Finns förutsättningar att bifalla borgenärens ansökan tillämpas 4 § be-
träffande de åtgärder som ankommer på rätten.
Administratom och dennes uppgifter
12 § Administratom skall undersöka utsikterna till rekonstruktion av
verksamheten och därvid verka för att borgenärernas bästa iakttas.
Administratom skall undersöka gäldenärens ekonomiska ställning och
efter samråd med gäldenären upprätta en rekonstruktionsplan som
tillställs borgenärerna.
Administratom får anlita hjälp av sakkunnig.
13 § En administratör skall ha den särskilda insikt och erfarenhet som
uppdraget kräver, ha borgenärernas förtroende samt även i övrigt vara
lämplig för uppdraget.
Den som är anställd vid en domstol eller en kronofogdemyndighet får
inte vara administratör.
En administratör som inte är lämplig eller av någon annan orsak bör
skiljas från uppdraget skall entledigas av rätten. Frågor om entledigande
tas upp på begäran av administratom, en borgenär eller gäldenären.
14 § Administratom skall inom en vecka från det att han utsetts under-
rätta samtliga kända borgenärer om att företagsrekonstruktion har
påbörjats. Vid underrättelsen skall fogas
1. en förteckning över gäldenärens huvudsakliga tillgångar och
skulder,
2. gäldenärens senaste balansräkning, om gäldenären är eller varit
bokföringsskyldig under det sista året innan ansökan om företags-
rekonstruktion gjordes, och de ytterligare upplysningar som behövs om
dennes redovisning,
3. en uppgift om orsakerna till betalningssvårighetema och ändamålet
med förfarandet samt
4. upplysning om tidpunkten för det sammanträde som sägs i 4 §
första stycket 3.
Gäldenärens ställning
15 § Gäldenären är skyldig att lämna administratom alla sådana upp-
lysningar om sina ekonomiska förhållanden som är av betydelse för
företagsrekonstruktion.
Gäldenären skall följa administratorns råd och anvisningar angående
förvaltningen av gäldenärens egendom.
16 § Gäldenären får inte utan administratorns samtycke
1. betala skuld som uppkommit före beslutet om företags-
rekonstruktion eller ställa säkerhet för sådan skuld,
Prop. 1995/96:5
Bilaga 2
260
2. ingå någon ny förpliktelse,
3. pantsätta, överlåta eller upplåta annan rätt till fast egendom,
affärslokaler eller annan egendom av väsentlig betydelse för gäldenärens
verksamhet.
17 § Har gäldenären före beslutet om företagsrekonstruktion
1. ingått ett sådant avtal om fortlöpande leverans av elektricitet,
vatten eller därmed jämförlig förnödenhet som innebär att gäldenären
skall erlägga betalning efter hand i särskilda poster allteftersom
motparten fullgör sitt åtagande och
2. kommit i dröjsmål med betalningen av någon delleverans,
får motparten dock inte på grund härav häva avtalet i fråga om senare
leverans eller avbryta denna, om gäldenären med administratorns
samtycke ställer godtagbar säkerhet för betalning av sådan leverans.
Avtalsvillkor som inskränker gäldenärens befogenhet enligt första
stycket är ogiltigt.
18 § Överlämnas en vara till gäldenären efter det att beslut om
företagsrekonstruktion meddelades av rätten och har betalning inte skett,
får säljaren kräva att varan lämnas tillbaka. Varan behöver dock inte
lämnas tillbaka, om betalning sker genast eller, i fäll då köpesumman
inte har förfallit till betalning, gäldenären med samtycke av
administratom inom skälig tid efter uppmaning ställer godtagbar
säkerhet för betalningen.
Avtalsvillkor som inskränker gäldenärens befogenhet enligt första
stycket är ogiltigt.
Borgenärernas ställning
19 § Vid det sammanträde som sägs i 4 § första stycket 3 skall
borgenärerna beredas tillfälle att uttala sig om förfarandet bör fortgå.
Om en borgenär begär det, skall vid sammanträdet bland borgenä-
rerna utses en borgenärskommitté. I kommittén får ingå högst tre
personer. Om gäldenären bedriver näringsverksamhet och under det
senast förflutna räkenskapsåret här i landet sysselsatt i genomsnitt minst
25 arbetstagare, har en företrädare för de anställda rätt att delta i
borgenärskommittén. I så fåll får i denna ingå högst fyra personer.
Administratom skall i väsentliga frågor samråda med borgenärs-
kommittén, om inte hinder möter mot det.
20 § Under förfarandet gäller följande inskränkningar i borgenärernas
rätt att tvångsvis ta i anspråk gäldenärens egendom för betalning av sina
fordringar.
1. Om en borgenär ansöker om att gäldenären skall försättas i
konkurs, skall ansökningen på begäran av administratom förklaras
vilande i avvaktan på att förfarandet enligt denna lag upphör.
Vilandeförklaring skall dock inte meddelas, om det finns särskilda skäl
anta att borgenärens rätt är i fåra.
Prop. 1995/96:5
Bilaga 2
261
2. Utmätning får inte ske. Detta gäller inte utmätning för sådan
fordran till säkerhet för vilken borgenären har handpanträtt. Har
borgenären annan panträtt eller företagshypotek till säkerhet för sin
fordran, kan borgenären hos rätten begära medgivande till utmätning.
Medgivande får lämnas endast om det finns risk för att säkerhetens
värde avsevärt minskas till följd av gäldenärens handlande.
3. Beslut om betalningssäkring får inte meddelas och verkställighet av
sådant beslut får inte ske.
4. Handräckning enligt lagen (1978:599) om avbetalningsköp mellan
näringsidkare m.fl. får inte ske. Detsamma gäller återtagande genom
verkställighet av dom.
5. Beslut om kvarstad får inte meddelas och verkställighet av sådant
beslut får inte ske.
Under förfarandet får en borgenär inte heller i övrigt påkalla åtgärd
för verkställighet enligt 16 kap. utsökningsbalken.
21 § Den som hade fordran hos gäldenären när ansökan om företags-
rekonstruktion gjordes får, även om fordringen inte är förfellen till
betalning, använda den till kvittning mot fordran som gäldenären då
hade mot honom. Detta gäller dock inte, om kvittning är utesluten på
grund av fordringarnas beskaffenhet eller undantagen enligt vad som
sägs nedan.
Om en fordran mot gäldenären har förvärvats genom överlåtelse från
tredje man senare än tre månader före ansökan om företags-
rekonstruktion eller, såvitt angår dödsbo, före ansökan om boets
avträdande till förvaltning av boutredningsman och i det senare fellet en
ansökan om företagsrekonstruktion följt inom tre månader från det att
boutredningsman förordnats, får den inte användas till kvittning mot en
fordran som gäldenären hade när borgenären förvärvade sin fordran.
Detsamma gäller, om en fordran mot gäldenären har förvärvats tidigare
genom sådant fång och borgenären då hade skälig anledning anta att
gäldenären var på obestånd.
En borgenär, som har satt sig i skuld till gäldenären under sådana
omständigheter att det är att jämställa med betalning med annat än
sedvanliga betalningsmedel, får inte kvitta, i den mån sådan betalning
hade kunnat bli föremål för återvinning enligt 3 kap. eller konkurslagen.
En fordran på ersättning vilken tillkommer en borgensman eller annan
med anledning av en förpliktelse som han infriat (regressfordran) anses
vid tillämpning av vad som sägs ovan ha förvärvats när hans
förpliktelse grundades.
Förfarandets upphörande
22 § Förfarandet upphör efter beslut av tingsrätten. Det skall upphöra
om tre månader förflutit från dagen för beslutet om företagsrekonstruk-
tion.
Tingsrätten kan om särskilda skäl därtill föreligger på begäran av
gäldenären förlänga den i första stycket angivna fristen med tre månader
Prop. 1995/96:5
Bilaga 2
262
i taget. Förfarandet får dock inte pågå under längre tid än sammanlagt
ett år, såvida inte förhandling om offentligt ackord inletts.
Innan rätten beslutar om förlängning enligt andra stycket skall admini-
stratom, de borgenärer, som infunnit sig till det sammanträde som sägs
i 4 § första stycket 3, och borgenärskommittén, om en sådan utsetts,
beredas tillfälle att yttra sig.
23 § Förfarandet skall även upphöra om
1. syftet med förfarandet uppnåtts,
2. gäldenären återkallar sin ansökan eller utan laga förfall uteblir från
det sammanträde som sägs i 4 § första stycket 3,
3. administratom eller en borgenär begär det och rätten finner för-
farandet sakna ett rimligt ändamål,
4. gäldenären försätts i konkurs eller
5. rätten i annat fäll finner att särskilda skäl föreligger för att
förfarandet bör upphöra.
Innan tingsrätten fattar beslut enligt första stycket 1-3 eller 5 skall
gäldenären, administratom, de borgenärer, som infunnit sig till det
sammanträde som sägs i 4 § första stycket 3, och borgenärskommittén,
om en sådan utsetts, beredas tillfälle att yttra sig.
24 § När rätten meddelar beslut om förfarandets upphörande, förfaller
de rättsverkningar som anges i 17, 18 och 20 §§, om inte annat
förordnas i beslutet.
Prop. 1995/96:5
Bilaga 2
3 kap. Särskilda bestämmelser om offentligt ackord
Ansökan om förhandling om offentligt ackord
1 § En ansökan om förhandling om offentligt ackord görs av
gäldenären hos den tingsrätt där ärendet om företagsrekonstruktion är
anhängigt.
I fråga om offentligt ackord gäller utöver bestämmelserna i detta
kapitel 2 kap. 12, 13 och 15 - 24 §§ i tillämpliga delar.
2 § Till en ansökan enligt 1 § skall bifogas
1. ett ackordsförslag som anger hur mycket gäldenären bjuder i
betalning och när betalningen skall ske samt om säkerhet har ställts för
ackordet och vari den i så fall består,
2. en förteckning över boets tillgångar och skulder, upprättad enligt
3 § tidigast tre månader innan ansökan om förhandling om offentligt
ackord gjordes,
3. den senaste balansräkningen, om gäldenären är eller har varit bok-
föringsskyldig under det sista året innan beslutet om företagsrekon-
struktion meddelades,
4. en berättelse av administratom som anger boets tillstånd och
orsakerna till gäldenärens betalningssvårigheter samt innehåller en
263
översikt över tillgångar och skulder, en uppgift om den utdelning som
kan påräknas i en konkurs och upplysning om egendom har frångått
gäldenären under sådana förhållanden att den kan bli föremål for
återvinning, om det finns skälig anledning anta att gäldenären har gjort
sig skyldig till brott mot sina borgenärer och i så fall grunden därför
samt hur gäldenären har fullgjort sin bokföringsskyldighet,
5. ett yttrande av administratom om han anser att ackordsförslaget
bör antas av borgenärerna,
6. ett intyg av administratom att borgenärer, som till antalet utgör
minst två femtedelar av de i bouppteckningen upptagna borgenärer
vilkas fordringar skulle omfattas av ackordet och som tillsammans
innehar minst två femtedelar av dessa fordringars sammanlagda belopp,
har förklarat sig anse ackordet antagbart,
7. ett bevis att ackordsförslaget samt administratorns berättelse och
yttrande har sänts till alla borgenärer som tas upp i bouppteckningen,
8. förskott, med belopp som regeringen föreskriver, på kostnaden för
ackordsfrågans handläggning hos rätten samt av rätten godkänd säkerhet
för vad som inte täcks av förskottet.
En balansräkning behöver inte bifogas, om den tidigare har tillställts
rätten och borgenärerna.
3 § Administratom skall upprätta bouppteckningen. I denna skall till-
gångarna tas upp till noggrant uppskattade värden. Om gäldenären är
eller har varit bokföringsskyldig under det sista året innan beslutet om
företagsrekonstruktion meddelades, skall om möjligt även lämnas en
specificerad uppgift om de värden som i bokföringen har åsatts till-
gångarna eller, när sådan värdering inte har gjorts, om anskaffnings-
kostnaden. Bouppteckningen skall vidare innehålla uppgift om varje
borgenärs namn och postadress.
Ränta på en borgenärs fordran skall inte beräknas längre än till dagen
för ansökan om företagsrekonstruktion. Fordran i utländskt myntslag
skall beräknas efter den kurs som gällde nämnda dag.
Har en borgenär förmånsrätt, skall det anges jämte grunden till det.
Förekommer anmärkning mot fordran eller bedöms värdet av
egendom, vari en borgenär har särskild förmånsrätt, understiga hans
fordran, skall det anges.
4 § Rätten skall avvisa ansökningen om förhandling om offentligt
ackord, om den inte uppfyller de krav som anges i 2 § och gäldenären
inte följer ett föreläggande att avhjälpa bristen.
5 § Upptas ansökningen, skall rätten genast meddela beslut om för-
handling om offentligt ackord (ackordsförhandlingsbeslut). Samtidigt
skall rätten
1. bestämma tidpunkt för ett sammanträde med borgenärerna inför
rätten,
2. kalla gäldenären, administratom och borgenärerna till
sammanträdet samt
Prop. 1995/96:5
Bilaga 2
264
3. kungöra ackordsförhandlingsbeslutet i Post- och Inrikes Tidningar
och i övrigt på sätt regeringen föreskriver.
Villkor för offentligt ackord
6 § Ett offentligt ackord får avse, att fordringar, som tillkommer
borgenärer vilka enligt 7 § får delta i förhandlingen, nedsätts och
betalas på närmare angivet sätt. Ackordet skall ge alla likaberättigade
borgenärer lika rätt och minst tjugofem procent av fordringarnas
belopp, om inte lägre ackord sprocent godkänns av samtliga kända
borgenärer som skulle omfattas av ackordet eller särskilda skäl för lägre
procent föreligger. Föreskriven minsta utdelning skall betalas inom ett
år efter det att ackordet har fastställts, om inte samtliga nämnda
borgenärer godkänner längre betalningstid.
Utan hinder av första stycket får ett offentligt ackord innehålla villkor
att borgenärerna får full betalning intill visst belopp, om avvikelsen kan
anses skälig med hänsyn till omfattningen av boet och övriga
omständigheter. En avvikelse till nackdel för viss borgenär får också
äga rum, om han har medgett det.
Ett ackord får även avse, att gäldenären endast får anstånd med
betalningen eller annan särskild eftergift. Därvid äger första och andra
styckena motsvarande tillämpning.
Borgenärer vid offentligt ackord
7 § I förhandling om offentligt ackord deltar endast borgenärer, vilkas
fordringar uppkommit före ansökan om företagsrekonstruktion. En
borgenär, som kan få täckning för sin fordran genom kvittning eller
vars fordran är förenad med förmånsrätt, deltar inte i förhandlingen. En
borgenär, som enligt avtal eller på annan grund har rätt till betalning
forst efter gäldenärens övriga borgenärer, deltar inte heller i för-
handlingen, såvida inte dessa medger detta.
Om en borgenär helt eller delvis avstår från kvittningsrätt eller
förmånsrätt, deltar han i förhandlingen i motsvarande mån. Kan en
borgenärs fordran endast till viss del täckas genom kvittning eller
understiger värdet av den egendom i vilken en borgenär har särskild
förmånsrätt hans fordran, deltar han med återstående del av fordringen.
Innehåller ackordsförslaget en bestämmelse att borgenärer som inte
har förmånsrätt skall få full betalning intill ett visst belopp, skall deras
fordringar i ackordsförfarandet anses som förmånsberättigade i motsva-
rande mån.
En borgenär får delta i förhandlingen, även om hans fordran inte är
förfallen till betalning eller den är beroende av särskilt villkor.
Med borgenärer som har förmånsrätt likställs en borgenär som till
säkerhet för sin fordran har gjort förbehåll om återtaganderätt.
Prop. 1995/96:5
Bilaga 2
265
Borgenärsmajoritet vid offentligt ackord
8 § Ett ackordsförslag, som ger minst femtio procent av fordringsbe-
loppen, skall anses antaget av borgenärerna, om tre femtedelar av de
röstande har godtagit förslaget och deras fordringar uppgår till tre
femtedelar av de röstberättigande fordringarnas sammanlagda belopp.
Är ackordsprocenten lägre, skall ackordsförslaget anses antaget, om tre
fjärdedelar av de röstande har enats om förslaget och deras fordringar
uppgår till tre fjärdedelar av de röstberättigande fordringarnas samman-
lagda belopp.
Återvinning vid offentligt ackord
9 § Efter ackordsförhandlingsbeslutet äger bestämmelserna i konkursla-
gen (1987:672) om återvinning vid konkurs motsvarande tillämpning,
om ackordet fastställs.
Söks återvinning av förmånsrätt eller betalning som vunnits genom
utmätning, får rätten förordna att fortsatt verkställighet av utmätningen
tills vidare inte får äga rum.
10 § Talan om återvinning väcks av en borgenär vars fordran skulle
omfattas av ackord. Talan skall väckas före det borgenärssammanträde
som avses i 5 § 1 och får inte slutligt prövas innan ackordsfrågan har
blivit avgjord. En borgenär som vill väcka talan skall underrätta
administratom. Om så inte har skett, får hans talan inte upptas till
prövning.
Upphör förfarandet utan att ackord har kommit till stånd och försätts
inte gäldenären i konkurs efter ansökan som gjorts inom tre veckor från
det att ackordsfrågan avgjordes, skall den väckta återvinningstalan
avvisas.
11 § Vad som vinns genom återvinningstalan skall, sedan kärandens
kostnader har ersatts, tillkomma de borgenärer som omfattas av
ackordet. En svarande som med anledning av kärandens talan kan få
fordran mot gäldenären deltar med fordringen i förhandlingen om
offentligt ackord och har rätt att avräkna den utdelning som tillkommer
honom på vad han annars skulle ha betalat.
Om det i målet påkallas av en borgenär som omfattas av ackordet
eller av gäldenären, kan rätten föreskriva särskild förvaltning av det
som enligt första stycket skall tillkomma borgenärerna. Egendom som
har satts under sådan förvaltning får utmätas endast om ackordet har
förfallit.
Xérkan av offentligt ackord
12 § Ett fastställt ackord är bindande för alla borgenärer, kända eller
ej, som enligt 7 § hade rätt att delta i ackordsförhandlingen.
Prop. 1995/96:5
Bilaga 2
266
Om alla borgenärer som enligt 7 § hade rätt att delta i ackordsför-
handlingen inte tillgodoses fullt ut genom ackordet, är detta bindande
också för en borgenär vars fordran uppkommit före ansökan om
företagsrekonstruktion och som enligt avtal eller på annan grund har rätt
till betalning först efter gäldenärens övriga borgenärer.
En borgenär med förmånsrätt i viss egendom är bunden av ackordet i
fråga om belopp som inte kan tas ut ur egendomen.
13 § Överlåter gäldenären efter ackordsförhandlingsbeslutet en fordran
så att en borgenär därigenom förlorar rätt till kvittning, skall han
gottgöra borgenären därför.
14 § En borgenär som har godkänt ett ackordsförslag förlorar inte
genom godkännandet sin rätt mot borgensmän eller andra som förutom
gäldenären svarar för fordringen.
Senare anmälda fordringar vid offentligt ackord m.m.
15 § Vill någon delta i ackordsförhandlingen med en fordran som inte
har upptagits i bouppteckningen och inte heller senare blivit känd, bör
han skriftligen anmäla fordringen hos administratom senast en vecka
före det borgenärssammanträde som avses i 5 § 1. Anmäls en fordran
senare, får det inte föranleda att borgenärernas prövning av
ackordsförslaget skjuts upp.
16 § Om gäldenären eller en borgenär vill framställa anmärkning mot
en fordran som skulle omfattas av ackordet, skall han göra det
skriftligen hos administratom i så god tid som möjligt och i vart fäll
före omröstningen vid det borgenärssammanträde som avses i 5 § 1.
Finner administratom anledning till anmärkning mot en fordran som
skulle omfattas av ackordet eller framställer gäldenären eller en
borgenär sådan anmärkning hos administratom, skall denne skyndsamt
underrätta den borgenär vilkens fordran avses med anmärkningen.
Detsamma gäller, när värdet av egendom vari borgenär har särskild
förmånsrätt bedöms understiga fordringen.
Borgenärssammanträde vid offentligt ackord
17 § Det sammanträde som avses i 5 § 1 skall hållas tidigast tre och
senast fem veckor efter ackordsförhandlingsbeslutet.
Gäldenären bör inställa sig personligen vid borgenärssammanträdet.
Han skall därvid lämna rätten, administratom och borgenärerna de upp-
lysningar om boet som de begär. Kan gäldenären inte infinna sig
personligen, bör han ställa ombud. Har edgång begärts enligt 18 §,
skall gäldenären alltid inställa sig personligen, såvida gäldenären inte
redan har avlagt ed inför någon annan tingsrätt.
Administratom skall tillhandahålla en förteckning på de borgenärer
som har rätt att delta i omröstning i ackordsfrågan, med uppgift om de
Prop. 1995/96:5
Bilaga 2
267
fordringsbelopp för vilka rösträtt får utövas. I förteckningen skall även Prop. 1995/96:5
antecknas anmärkning som har framställts mot en borgenärs fordran. Bilaga 2
18 § På begäran av en borgenär skall gäldenären vid borgenärssam-
manträdet avlägga bouppteckningsed. Han skall därvid göra de tillägg
till eller ändringar i bouppteckningen som han anser behövs och med ed
betyga att bouppteckningen med gjorda tillägg eller ändringar är riktig,
så att det inte enligt hans vetskap har oriktigt utelämnats eller upptagits
någon tillgång eller skuld.
Ar gäldenären en juridisk person och finns flera ställföreträdare,
behöver bouppteckningsed inte avläggas av en sådan ställföreträdare
vars edgång den borgenär som påkallat edgången anser sakna betydelse
för utredningen av gäldenärens ekonomiska ställning.
När det finns anledning till det, får rätten besluta att gäldenären skall
avlägga eden inför någon annan tingsrätt. Ar gäldenären sjuk, får eden
avläggas där han vistas.
Vägrar gäldenären att avlägga ed, förfaller ackordsförhandlingsbe-
slutet, om inte rätten finner synnerliga skäl föreligga att förhandlingen
om offentligt ackord fortsätts.
19 § Om både en borgenär och en borgensman eller någon annan som
förutom gäldenären ansvarar för borgenärens fordran vill rösta för
denna, har de tillsammans en röst, vilken beräknas efter borgenärens
fordran. Kan de inte enas, gäller borgenärens mening, om inte de andra
löser ut honom eller ställer betryggande säkerhet för fordringen.
20 § Vid borgenärssammanträdet skall borgenärerna rösta om ackords-
förslaget.
En anmärkning som har framställts mot en fordran utgör inte hinder
mot att borgenären deltar med fordringen i omröstningen. Ar utgången
av omröstningen beroende av om fordringen skall beaktas eller inte,
skall rätten vid sammanträdet utreda tvistefrågan och söka åstadkomma
förlikning. De närvarande får med bindande verkan för dem som har
uteblivit medge att en anmärkning förfaller eller inskränks eller uppdra
åt administratom att ingå förlikning med borgenären. Kan förlikning
inte träffas, skall frågan handläggas enligt vad som sägs i 24 § för be-
stämmande av omröstningens utgång.
En förlikning angående framställd anmärkning får inte ingås i annan
ordning än som anges i andra stycket utan samtycke av alla vilkas rätt
är beroende av förlikningen.
Vid omröstning äger 3 § andra stycket motsvarande tillämpning.
21 § Gäldenären får inte återta eller ändra ackordsförslaget utan
medgivande av rätten. Yrkande härom skall framställas senast vid
borgenärssammanträdet innan omröstning sker. Mot rättens beslut i
fråga om återtagande eller ändring av ackordsförslag får talan inte föras
särskilt.
Har ändring av ackordsförslaget medgetts, får prövningen av förslaget
uppskjutas till fortsatt sammanträde inom tre veckor. Om ändringen inte
268
medför att förslaget blir sämre för borgenärerna, får uppskov dock äga
rum endast om särskilda skäl föreligger.
22 § Om rätten i annat fall än som avses i 21 § andra stycket finner
särskilda skäl föreligga för att borgenärernas prövning av ackordsför-
slaget uppskjuts, får rätten besluta om uppskov till fortsatt sammanträde
inom tre veckor.
Fastställelse av offentligt ackord
23 § Har ackordsförslaget antagits vid borgenärssammanträdet men
finns det enligt 25 § anledning att inte fastställa ackordet, skall
ackordsfrågan prövas av rätten vid en förhandling. Detsamma gäller,
om det vid sammanträdet inte kan avgöras om förslaget har antagits
eller förkastats av borgenärerna.
Om ackordsfrågan inte skall prövas vid en förhandling, skall rätten
fastställa ackordet.
Beslut i ackordsfrågan skall meddelas inom en vecka, om inte längre
rådrum är nödvändigt på grund av särskilda omständigheter.
24 § Ar utgången av omröstningen över ackordsförslaget beroende av
om kvarstående anmärkningar godkänns eller inte och finns det i övrigt
skäl att fastställa ackordet, skall rätten först pröva anmärkningarna eller
så många av dem att utgången av omröstningen blir densamma, vare sig
övriga anmärkningar godkänns eller inte. Mot rättens beslut med
anledning av framställd anmärkning får talan inte föras.
25 § Ett ackord får inte fastställas, om
1. ärendet inte har handlagts på föreskrivet sätt och felet kan ha
inverkat på ackordsfrågans utgång,
2. ackordet inte uppfyller villkoren i 6 §,
3. det finns skälig anledning att anta att gäldenären i hemlighet har
gynnat någon borgenär för att inverka på ackordsfrågan eller att något
annat svek har ägt rum vid ackordet eller
4. ackordet uppenbart är till skada för borgenärerna.
Även om första stycket inte är tillämpligt, får rätten efter omständig-
heterna vägra att fastställa ackordet, om en borgenär eller en
borgensman eller någon annan som förutom gäldenären svarar för
fordringen har bestritt fastställelse på grund av att
1. betryggande säkerhet för ackordets fullgörande inte finns,
2. ackordet är till skada för borgenärerna eller
3. ackordet av någon annan särskild anledning inte bör medges.
Vägras fastställelse enligt första stycket 1 och är förslaget inte
förkastat av borgenärerna eller förfallet, skall borgenärerna på nytt
pröva ackordsförslaget och sammanträde utsättas för detta. Särskild
talan får inte föras mot ett beslut om sådan prövning.
Prop. 1995/96:5
Bilaga 2
269
Tillsyn över offentligt ackord
26 § På begäran av en borgenär vars fordran omfattas av ackordet kan
rätten, om det finns skäl till det, förordna administratom eller någon
annan lämplig person att utöva tillsyn över att gäldenären fullgör sina
åtaganden enligt ackordet. Om det behövs, skall även en ersättare för
tillsynsmannen forordnas.
Gäldenären skall ge tillsynsmannen de uppgifter som denne begär och
följa de anvisningar som tillsynsmannen lämnar.
Bestämmelserna i 2 kap. 13 § tredje stycket äger motsvarande till-
lämpning i fråga om entledigande av tillsynsman.
Förverkande av offentligt ackord
27 § På ansökan av en borgenär vars fordran omfattas av ackordet kan
rätten förklara att den eftergift som genom ackordet har medgetts
gäldenären förfolier, om gäldenären
1. har gjort sig skyldig till oredlighet mot borgenärer eller i hemlighet
har gynnat någon borgenär för att inverka på ackordsfrågans avgörande,
2. åsidosätter vad som åligger honom enligt 26 § andra stycket eller
3. på något annat sätt uppenbart försummar sina åtaganden enligt
ackordet.
Förlikning är inte tillåten i en fråga som avses i första stycket.
Även om den eftergift som har medgetts gäldenären förklaras
förfallen, får borgenärerna göra ackordet i övrigt gällande mot gälde-
nären eller mot den som har gått i borgen för ackordet.
Handläggningen av ärenden om företagsrekonstruktion
1 § Prövningen av en ansökan om företagsrekonstruktion och hand-
läggningen av företagsrekonstruktion sker som ett ärende hos
tingsrätten.
2 § I fråga om ärenden om företagsrekonstruktion gäller rättegångs-
balkens bestämmelser om handläggningen av tvistemål i tillämpliga
delar, om inte något annat sägs i denna lag. Sker handläggningen vid
sammanträde inför rätten tillämpas bestämmelserna om
huvudförhandling i tvistemål, om inte sakens beskaffenhet motiverar
avsteg därifrån.
En sådan förhandling som avses i 3 kap. 23 § första stycket skall äga
rum så snart som möjligt. Om administratom, gäldenären eller en
borgenär uteblir från förhandlingen, hindrar det inte att ackordsfrågan
prövas och avgörs.
Rättens avgörande sker genom beslut.
Prop. 1995/96:5
Bilaga 2
270
3 § En tingsrätt är vid handläggningen domfor med en lagfaren
domare. Vid en förhandling får dock rätten bestå av tre lagfarna
domare.
4 § Bevis eller fullmakt, som visar att den som vid företagsrekonstruk-
tion i egenskap av ställföreträdare eller ombud företräder en borgenär är
behörig, skall företes endast om det påkallas av särskilda skäl.
Är en behörighetshandling inte tillgänglig när den skall företes, skall
ställföreträdaren eller ombudet få tid att förete sådan handling.
Kostnader för förfarandet
5 § Kostnaderna for företagsrekonstruktion betalas av gäldenären.
6 § Arvode till administratom och ersättning för kostnad som
uppdraget medfört skall prövas av rätten, om administratom eller
gäldenären gör framställning därom. Så länge ackordet inte fullgjorts
får sådan framställning göras också av en borgenär vars fordran
omfattas av ackordet.
Arvodet får inte bestämmas till ett högre belopp än som med hänsyn
till det arbete som uppdraget har krävt, den omsorg och skicklighet
varmed det har utförts samt näringsverksamhetens omfattning kan anses
utgöra skälig ersättning för uppdraget.
7 § Bestämmelserna i 6 § äger motsvarande tillämpning beträffande
arvode och kostnadsersättning till en tillsynsman.
Ersättningen till ett sakkunnigt biträde som har anlitats med stöd av 2
kap. 12 § tredje stycket bestäms av administratom.
Wrkställighet av beslut
8 § Ett beslut om företagsrekonstruktion går i verkställighet
omedelbart. Detsamma gäller andra beslut av rätten under
handläggningen av ett ärende om företagsrekonstruktion i en fråga som
enligt denna lag skall prövas av rätten, om inte något annat förordnas
eller följer av andra stycket.
Beslut under handläggningen går i verkställighet först sedan det har
vunnit laga kraft, om beslutet avser arvode eller kostnader till en
administratör eller till en sådan tillsynsman som har utsetts enligt 3 kap.
26 §.
Överklagande av rättens beslut
9 § Tingsrättens beslut i en fråga som enligt denna lag skall prövas av
rätten får överklagas för sig, om inte något annat följer av 3 kap. 21 §
första stycket, 24 § eller 25 § tredje stycket.
Prop. 1995/96:5
Bilaga 2
271
Talan mot ett beslut som avses i första stycket förs genom besvär i
hovrätten inom tre veckor från den dag då beslutet meddelades. Är det
fråga om beslut om förhandling om offentligt ackord räknas dock
besvärstiden från den dag då kungörelsen om beslutet var införd i Post-
och Inrikes Tidningar.
Prop. 1995/96:5
Bilaga 2
Skadestånd
10 § Om en borgenärs ansökan enligt 2 kap. 5 § inte bifalls och om
borgenären när han gav in sin ansökan saknade skälig anledning att anta
att gäldenären inte kunde betala sina skulder allteftersom de förföll till
betalning, skall borgenären ersätta gäldenären den skada som skäligen
kan anses ha orsakats denne genom ansökningen och dess handläggning.
Talan om skadestånd enligt första stycket skall väckas vid den
tingsrätt där borgenärens ansökan om företagsrekonstruktion är eller har
varit anhängig. I detta ärende får sådan talan väckas utan stämning.
Straff m.m.
11 § En borgenär som för sin röst vid ett borgenärssammanträde enligt
3 kap. har betingat sig någon särskild förmån av gäldenären döms till
böter eller fängelse i högst ett år.
12 § Åtal mot en gäldenär för brott som avses i 11 kap. brottsbalken
och åtal mot en borgenär för brott som sägs ill § får väckas vid den
tingsrätt där ärendet om företagsrekonstruktion är eller har varit
anhängigt.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994, då ackordslagen
(1970:847) skall upphöra att gälla.
2. Har god man förordnats enligt ackordslagen (1970:847) före
ikraftträdandet av denna lag, gäller äldre bestämmelser fortfarande.
272
Härigenom föreskrivs i fråga om äktenskapsbalken att 6 kap. 10 §
skall ha följande lydelse.
Prop. 1995/96:5
Bilaga 2
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
6 kap.
10 §
Rätten att kräva ut ett fastställt underhållsbidrag upphör tre år efter
den förfällodag som ursprungligen gällde.
Har utmätning för underhållsbidraget skett före den tidpunkt som
anges i första stycket eller har den bidragsskyldige försatts i konkurs på
grund av en ansökan som har gjorts före denna tidpunkt, får betalning
för fordringen även därefter tas ut ur den utmätta egendomen eller
erhållas i konkursen.
Har ansökan om förordnande
av god man enligt ackordslagen
(1970:847) gjorts före den tid-
punkt som anges i första styck-
et, får underhållsbidraget krävas
ut inom tre månader från det att
verkan av förordnandet om god
man förföll eller, när förhand-
ling om offentligt ackord har
följt, ackordsfrågan avgjordes.
Om ackord kommer till stånd,
får fordringen krävas ut inom
tre månader från det att ackor-
det skulle ha fullgjorts. Har
utmätning för underhållsbidraget
skett eller konkursansökan gjorts
inom den tid som nu har an-
getts, gäller andra stycket. Vad
som har sagts nu om verkan av
ett ackordsförfarande tillämpas
även beträffande skuldsanering
enligt skuldsaneringslagen (19-
91:000), när ansökan om skuld-
sanering gjorts före den tidpunkt
som anges i första stycket. Tre-
månaderstiden räknas i detta fall
från det att frågan om skuld-
sanering avgjordes eller från det
att kvarstående skuldbelopp en-
Har ansökan om företagsrekon-
struktion enligt lagen (1993:000)
om företagsrekonstruktion gjorts
före den tidpunkt som anges i
första stycket, får underhålls-
bidraget krävas ut inom tre må-
nader från det att heslut om
förfarandets upphörande med-
delades. Om ackord kommer till
stånd, får fordringen krävas ut
inom tre månader från det att
ackordet skulle ha fullgjorts.
Har utmätning för underhålls-
bidraget skett eller konkursansö-
kan gjorts inom den tid som nu
har angetts, gäller andra stycket.
Vad som har sagts nu om ver-
kan av företagsrekonstruktion
tillämpas även beträffande
skuldsanering enligt skuldsa-
neringslagen (1991:000), när an-
sökan om skuldsanering gjorts
före den tidpunkt som anges i
första stycket. Tremånaderstiden
räknas i detta fall från det att
frågan om skuldsanering avgjor-
des eller från det att kvarstående
skuldbelopp enligt rättens beslut
senast skolat betalas. Avtal som
1 Lydelse enligt SOU 1990:74 Skuldsaneringslag.
273
18 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 5
ligt rättens beslut senast skolat
betalas.
strider mot denna paragraf är Prop. 1995/96:5
ogiltiga. Bilaga 2
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.
2. Har god man förordnats enligt ackordslagen (1970:847) före
ikraftträdandet av denna lag, gäller äldre bestämmelser fortfarande.
274
Härigenom föreskrivs i fråga om föräldrabalken att 7 kap. 9 § skall
ha följande lydelse.
Prop. 1995/96:5
Bilaga 2
Nuvarande lydelse'
Föreslagen lydelse
7 kap.
9 §
Rätten att kräva ut festställt underhållsbidrag går förlorad tre år efter
den ursprungligen gällande förfallodagen, om inte annat följer av andra
eller tredje stycket.
Har utmätning för underhållsbidraget skett före den tidpunkt som
anges i första stycket eller har den bidragsskyldige blivit försatt i
konkurs på grund av ansökan som har gjorts före denna tidpunkt, får
betalning för fordringen tas ut ur den utmätta egendomen eller erhållas
i konkursen även därefter.
Har före den tidpunkt som
anges i första stycket ansökan
gjorts om förordnande av god
man enligt ackordslagen
(1970:847), får underhålls-
bidraget krävas ut inom tre
månader från det att verkan av
godmansförordnandet förföll
eller, när förhandling om
offentligt ackord har följt, ac-
kordsfrågan avgjordes. Kommer
ackord till stånd, får fordringen
krävas ut inom tre månader från
det att ackordet skulle ha full-
gjorts. Har utmätning för under-
hållsbidraget eller konkursansö-
kan gjorts inom tid som nu har
angetts, gäller vad som förskrivs
i andra stycket. Vad som har
sagts nu om verkan av ett ac-
kordsförfarande tillämpas även
beträffande skuldsanering enligt
skuldsaneringslagen (1991 :OOO),
när ansökan om skuldsanering
gjorts före den tidpunkt som an-
ges i första stycket. Tremåna-
derstiden räknas i detta fall från
det att frågan om skuldsanering
Har före den tidpunkt som
anges i första stycket ansökan
gjorts om företagsrekonstruktion
enligt lagen (1993:000) om före-
tagsrekonstruktion, får under-
hållsbidraget krävas ut inom tre
månader från det att beslut om
förfarandets upphörande med-
delades. Kommer ackord till
stånd, får fordringen krävas ut
inom tre månader från det att
ackordet skulle ha fullgjorts.
Har utmätning för underhålls-
bidraget eller konkursansökan
gjorts inom tid som nu har
angetts, gäller vad som förskrivs
i andra stycket. Vad som har
sagts nu om verkan av
företagsrekonstruktion tillämpas
även beträffande skuldsanering
enligt skuldsaneringslagen
(1991:000), när ansökan om
skuldsanering gjorts före den
tidpunkt som anges i första
stycket. Tremånaderstiden räk-
nas i detta fell från det att
frågan om skuldsanering avgjor-
des eller från det att kvarstående
1 Lydelse enligt SOU 1990:74 Skuldsaneringslag.
275
avgjordes eller från det att kvar- skuldbelopp enligt rättens beslut
stående skuldbelopp enligt rät- senast skolat betalas,
tens beslut senast skolat betalas.
Avtal i strid mot denna paragraf är ogiltigt.
Prop. 1995/96:5
Bilaga 2
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.
2. Har god man forordnats enligt ackordslagen (1970:847) före
ikraftträdandet av denna lag, gäller äldre bestämmelser fortfarande.
276
Härigenom föreskrivs i fråga om köplagen (1990:931) att 63 § skall
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1995/96:5
Bilaga 2
63 §
Har en part försatts i konkurs, får konkursboet inträda i avtalet. Mot-
parten får kräva att boet inom skälig tid ger besked om det vill inträda.
Inträder konkursboet i avtalet och är tiden för motpartens fullgörelse
inne, får denne kräva att boet fullgör sin prestation eller, om anstånd
har medgetts, utan oskäligt uppehåll ställer godtagbar säkerhet för sin
fullgörelse. Ar tiden for motpartens fullgörelse inte inne, får denne
kräva säkerhet om det av särskild anledning är nödvändigt för att
skydda honom mot förlust.
Om boet inte inom skälig tid efter motpartens krav enligt första
stycket inträder i avtalet eller inte efterkommer motpartens krav enligt
andra stycket, får motparten häva köpet.
Överlämnas varan till köparen
eller hans konkursbo efter det
Överlämnas varan till köparen
eller hans konkursbo efter det
att köparen har ansökt om
förordnande av god man enligt
ackordslagen (1970:847) eller
försatts i konkurs och har be-
att köparen försatts i konkurs
och har betalning inte skett, får
säljaren kräva att varan lämnas
tillbaka. Varan behöver dock
talning inte skett, får säljaren
kräva att varan lämnas tillbaka.
Varan behöver dock inte lämnas
tillbaka, om betalning sker ge-
nast eller, i fall då köpesumman
inte ännu har förfallit till be-
talning, köparen eller konkurs-
boet inom skälig tid efter upp-
maning ställer godtagbar säker-
het för betalningen.
Om konkursboet har sålt varan
den så att den inte kan lämnas
inte lämnas tillbaka, om betal-
ning sker genast eller, i fall då
köpesumman inte ännu har för-
fallit till betalning, köparen eller
konkursboet inom skälig tid
efter uppmaning ställer god-
tagbar säkerhet för betalningen.
eller på annat sätt har förfogat över
tillbaka väsentligen oförändrad och
oförminskad, skall konkursboet anses ha inträtt i avtalet.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.
2. I fråga om avtal som ingåtts före ikraftträdandet gäller äldre be-
stämmelser.
277
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1845:50 s.l) om handel med
lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva att 3 § skall ha
följande lydelse.
Prop. 1995/96:5
Bilaga 2
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Är köpeavhandling så upp-
rättad och behandlad, som i 1 §
sägs, men inträffar utmätning
inom trettio dagar efter det
avhandlingen inför rätten
företeddes, eller försätts säljaren
i konkurs efter ansökning, som
gjorts inom sagda tid, är den
sålda egendomen ej fredad från
att utmätas eller att räknas till
konkursboet. Detsamma gäller,
när ansökan om förordnande av
god man enligt ackordslagen
(1970:847) gjorts inom nämnda
tid och konkurs följt på an-
sökan, som gjorts inom tre
veckor från det att verkan av
godmansförordnandet förföll
eller, när förhandling om
offentligt ackord följt, ac-
kordsfrågan avgjordes. Görs
efter utgången av den i första
punkten angivna tiden jäv mot
köpeavhandling, vilken är så
upprättad och behandlad, som
nyss sagts, är, om jävet görs vid
utmätningstillfalle, fordringsäga-
ren skyldig att, om han vill
fullfölja jävet, inom en månad
därefter väcka talan mot såväl
säljaren som köparen vid den
tingsrätt som avses i 1 §. Gör
han inte det, har han förlorat sin
talan. Godset skall genast be-
Är köpeavhandling så upp-
rättad och behandlad, som i 1 §
sägs, men inträffar utmätning
inom trettio dagar efter det
avhandlingen inför rätten före-
teddes, eller försätts säljaren i
konkurs efter ansökning, som
gjorts inom sagda tid, är den
sålda egendomen ej fredad från
att utmätas eller att räknas till
konkursboet. Detsamma gäller,
när ansökan om företagsrekon-
struktion enligt lagen (1993:000)
om företagsrekonstruktion gjorts
inom nämnda tid och konkurs
följt på ansökan, som gjorts
inom tre veckor från det att
beslut om förfarandets upp-
hörande meddelades. Görs efter
utgången av den i första punkten
angivna tiden jäv mot köpeav-
handling, vilken är så upprättad
och behandlad, som nyss sagts,
är, om jävet görs vid utmät-
ningstillfalle, fordringsägaren
skyldig att, om han vill fullfölja
jävet, inom en månad därefter
väcka talan mot såväl säljaren
som köparen vid den tingsrätt
som avses i 1 §. Gör han inte
det, har han förlorat sin talan.
Godset skall genast beläggas
med kvarstad och sökanden
skall, om han vill att åtgärden
1 Senaste lydelse 1988:386.
278
läggas med kvarstad och sökan-
den skall, om han vill att åtgär-
den skall bestå, inom fjorton
dagar efter utmätningsförrätt-
ningen hos kronofogdemyndig-
heten ställa full borgen för den
kostnad och skada, som kan
orsakas av kvarstaden. Var
säljarens egendom avträdd till
konkurs, skall vad om återvin-
ning av lös egendom till kon-
kursbo är stadgat i 4 kap. 19
och 20 §§ konkurslagen
(1987:672) äga motsvarande
tillämpning.
Vad som nu sagts om konkurs
äger motsvarande tillämpning
om i stället offentligt ackord
fastställes. I fråga om talan med
anledning av ackordsfÖrhandling
äga 17 och 18 §§ ackordslagen
(1970:847) motsvarande tillämp-
ning.
skall bestå, inom fjorton dagar Prop. 1995/96:5
efter utmätningsförrättningen Bilaga 2
hos kronofogdemyndigheten
|
ställa full |
borgen för |
den | |
|
kostnad |
och |
skada, som |
kan |
|
orsakas |
av |
kvarstaden. |
Var |
|
säljarens |
egendom avträdd |
till | |
konkurs, skall vad om återvin-
ning av lös egendom till kon-
kursbo är stadgat i 4 kap. 19
och 20 §§ konkurslagen
(1987:672) äga motsvarande
tillämpning.
Vad som nu sagts om konkurs
äger motsvarande tillämpning
om i stället offentligt ackord
festställes. I fråga om talan med
anledning av ackordsfÖrhandling
äger 3 kap. 10 och 11 §§ lagen
(1993:000) om företagsrekon-
struktion motsvarande tillämp-
ning.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.
2. Har god man förordnats enligt ackordslagen (1970:847) före
ikraftträdandet av denna lag, gäller äldre bestämmelser fortfarande.
279
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1927:77) om försäkringsavtal
att 117 § skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse'
Föreslagen lydelse
Prop. 1995/96:5
Bilaga 2
117 §
Försätts försäkringstagaren i konkurs efter ansökan, som har gjorts
innan tio år förflutit från försäkringsavtalets ingående, och har han
under de tre senaste åren före konkursansökningen eller senare till
betalning av premie för försäkring, som enligt 116 § inte kan göras till
föremål för utmätning, använt belopp, som vid den tid, då betalningen
skedde, ej stod i skäligt förhållande till hans villkor, får konkursboet
hos försäkringsgivaren utkräva vad sålunda har erlagts för mycket, i
den mån tillgodohavandet hos denne förslår till det. Har inte försäk-
ringstagaren lämnat konkursboet samtycke till beloppets utkrävande,
åligger det konkursboet att för prövning av dess rätt väcka talan mot
försäkringstagaren. Beträffande sådan talan tillämpas bestämmelserna i
4 kap. 19 och 20 §§ konkurslagen
Har konkursen föregåtts av
förordnande av god man enligt
ackordslagen (1970:847), an-
sökan om skuldsanering enligt
skuldsaneringslagen (1991:000)
eller förordnande av boutred-
ningsman, skall vad som enligt
första stycket gäller om tiden
för konkursansökningen avse
den i 4 kap. 2 § konkurslagen
för sådant fell angivna fristda-
gen.
Bestämmelserna i första och
andra styckena om konkurs äga
motsvarande tillämpning om i
stället offentligt ackord fest-
ställts. I fråga om talan med
anledning av ackordsfÖrhandling
äga 17 och 18 §§ ackordslagen
(1970:847) motsvarande tillämp-
ning.
Ej må krav, varom nu är sagt
månstagare vars insättande jämlikt
(1987:672).
Har konkursen föregåtts av
beslut om företagsrekonstruktion
enligt lagen (1993:000) om
företagsrekonstruktion, ansökan
om skuldsanering enligt skuldsa-
neringslagen (1991:000) eller
förordnande av boutrednings-
man, skall vad som enligt första
stycket gäller om tiden för kon-
kursansökningen avse den i 4
kap. 2 § konkurslagen för
sådant fell angivna fristdagen.
Bestämmelserna i första och
andra styckena om konkurs äger
motsvarande tillämpning om i
stället offentligt ackord fest-
ställts. I fråga om talan med
anledning av ackordsfÖrhandling
äger 3 kap. 10 och 11 §§ lagen
(1993:000) om företagsrekon-
struktion motsvarande tillämp-
ning.
göras gällande till förfång för för-
102 § ej må återkallas.
1 Lydelse enligt SOU 1990:74 Skuldsaneringslag.
280
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.
2. Har god man forordnats enligt ackordslagen (1970:847) före
ikraftträdandet av denna lag, gäller äldre bestämmelser fortfarande.
Prop. 1995/96:5
Bilaga 2
281
Härigenom föreskrivs i fråga om förmånsrättslagen (1970:979)’
dels att nuvarande 11 § skall upphöra att gälla,
dels att nuvarande 10 a § skall betecknas 11 §,
dels att 10, 12, 13, 15 och 18 §§ skall ha följande lydelse.
Prop. 1995/96:5
Bilaga 2
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
10 §2
Allmän förmånsrätt följer med
borgenärs kostnad för gäldenä-
rens försättande i konkurs och
för beslut att dödsbos egendom
skall avträdas till förvaltning av
boutredningsman samt begrav-
nings- och bouppteckningskost-
nad, när gäldenären avlidit före
konkursbeslutet,
arvode och kostnadsersättning
till god man enligt ackordslagen
(1970:847), tillsynsman enligt
nämnda lag eller konkurslagen
(1987:672) eller förordnad bout-
redningsman, om fordringen
belöper på tid inom sex
månader innan konkursansök-
ningen gjordes eller därefter,
kostnad för särskild åtgärd
som under nämnda tid vidtagits
med gode mannens eller tillsyns-
mannens godkännande eller av
boutredningsmannen och upp-
enbart varit till borgenärernas
bästa,
allt i den mån beloppet med
hänsyn till omständigheterna är
skäligt.
Allmän förmånsrätt följer med
1. borgenärs kostnad för gälde-
närens försättande i konkurs
och för beslut att dödsbos egen-
dom skall avträdas till förvalt-
ning av boutredningsman samt
begravnings- och bouppteck-
ningskostnad, när gäldenären
avlidit före konkursbeslutet,
2. arvode och kostnads-
ersättning till administratör och
tillsynsman enligt lagen
(1993:000) om företagsrekon-
struktion eller till tillsynsman
enligt konkurslagen (1987:672)
samt kostnad för särskild åtgärd
som vidtagits med administra-
torns eller tillsynsmannens god-
kännande och uppenbart varit
till borgenärernas bästa,
3. arvode och kostnadsersätt-
ning till förordnad boutrednings-
man, om fordringen belöper på
tid inom sex månader innan
konkursansökningen gjordes
eller därefter, saml kostnad för
särskild åtgärd som under nämn-
da tid vidtagits av boutrednings-
mannen och uppenbart varit till
borgenärernas bästa,
4. annan fordran som med ad-
ministratorns samtycke uppkom-
mit under förfarandet enligt
1 Lagen omtryckt 1975:1248.
2 Senaste lydelse 1987:694.
282
lagen (1993:000) om företags-
rekonstruktion.
Förmånsrätt enligt första
stycket 1-3 gäller endast i den
mån beloppet med hänsyn till
omständigheterna är skäligt.
Prop. 1995/96:5
Bilaga 2
12 §’
Allmän förmånsrätt följer där-
efter med arbetstagares fordran
på sådan lön eller annan ersätt-
ning på grund av anställningen
som ej förfallit till betalning
tidigare än ett år innan konkur-
sansökningen gjordes och på lön
eller ersättning under skälig
uppsägningstid, högst sex måna-
der. Har arbetstagaren under
uppsägningstiden utfört arbete
enligt anställningsavtalet med
gäldenären, gäller förmånsrätten
all lön eller ersättning för arbe-
tet. I den mån arbete ej utförts
under uppsägningstiden gäller
förmånsrätten endast sådan lön
eller ersättning som överstiger
inkomst vilken arbetstagaren
under tid som lönen eller ersätt-
ningen avser förvärvat i annan
anställning eller uppenbarligen
borde ha kunnat förvärva i an-
ställning som han skäligen bort
godtaga. Vid bestämmande
enligt vad nyss sagts i vilken
utsträckning fordran på lön eller
ersättning under uppsägningstid
är förenad med förmånsrätt skall
med samtidig inkomst i annan
anställning jämställas utbild-
ningsbidrag som utgår av stats-
medel vid arbetsmarknadsut-
bildning, i den mån bidraget
avser samma tid som lönen eller
ersättningen och arbetstagaren
har blivit berättigad till bidraget
efter uppsägningen. Har lönefor-
Allmän förmånsrätt följer där-
efter med en arbetstagares ford-
ran på sådan lön eller annan
ersättning på grund av anställ-
ningen som inte förfellit till
betalning tidigare än ett år innan
konkursansökningen gjordes och
på lön eller ersättning under
skälig uppsägningstid. Löper en
uppsägningstid under konkursen
gäller förmånsrätten endast
under den tid som gäldenärens
näringsverksamhet fortsätter,
dock längst under två månader.
Har arbetstagaren under uppsäg-
ningstiden utfört arbete enligt
anställningsavtalet med gälde-
nären, gäller förmånsrätten all
lön eller ersättning för arbetet. I
den mån arbete inte har utförts
under uppsägningstiden gäller
förmånsrätten endast sådan lön
eller ersättning som överstiger
inkomst vilken arbetstagaren
under tid som lönen eller ersätt-
ningen avser förvärvat i annan
anställning eller uppenbarligen
borde ha kunnat förvärva i
anställning som han skäligen
bort godta. Vid bestämmande
enligt vad nyss sagts i vilken
utsträckning fordran på lön eller
ersättning under uppsägningstid
är förenad med förmånsrätt skall
med samtidig inkomst i annan
anställning jämställas utbildnings-
bidrag som utgår av statsmedel
vid arbetsmarknadsutbildning, i
3 Senaste lydelse 1977:482.
283
dran som förfallit tidigare än ett
år innan konkursansökningen
gjordes varit föremål för tvist,
gäller förmånsrätten, om talan
väckts eller sådan förhandling
som föreskrives i kollektivavtal
begärts inom sex månader från
förfallodagen och konkursansök-
ningen följt inom sex månader
från det att tvisten blivit slutligt
avgjord. I fråga om semesterlön
eller semesterersättning som är
intjänad innan konkursansök-
ningen gjordes, gäller förmåns-
rätten vad som står inne för det
löpande och de närmast före-
gående två intjänandeåren. För-
månsrätten gäller även innestå-
ende semesterlön eller semester-
ersättning för semesterledighet
som har sparats i den utsträck-
ning 18 och 20 §§ semesterla-
gen (1977:480) medger.
den mån bidraget avser samma
tid som lönen eller ersättningen
och arbetstagaren har blivit
berättigad till bidraget efter
uppsägningen. Har lönefordran
som förfallit tidigare än ett år
innan konkursansökningen
gjordes varit föremål för tvist,
gäller förmånsrätten, om talan
väckts eller sådan förhandling
som föreskrivs i kollektivavtal
har begärts inom sex månader
från förfallodagen och konkurs-
ansökningen följt inom sex
månader från det att tvisten
blivit slutligt avgjord. I fråga
om semesterlön eller semeste-
rersättning som är intjänad
innan konkursansökningen gjor-
des, gäller förmånsrätten vad
som står inne för det löpande
och de närmast föregående två
intjänandeåren. Förmånsrätten
gäller även innestående semes-
terlön eller semesterersättning
för semesterledighet som har
sparats i den utsträckning 18
och 20 §§ semesterlagen
(1977:480) medger.
Prop. 1995/96:5
Bilaga 2
Förmånsrätt enligt första
stycket följer även med fordran
på pension vilken tillkommer
arbetstagare eller dennes efter-
levande för högst ett år innan
konkursansökningen gjordes och
nästföljande sex månader. Fö-
månsrätten gäller även i fråga
om pension, som intjänats hos
föregående arbetsgivare, om
gäldenären övertagit ansvaret
för pensionen under de
betingelser som anges i 23 och
26 §§ lagen (1967:531) om
tryggande av pensionsutfästelse
m.m.
Om gäldenären är näringsid-
kare, skall arbetstagare, som
själv eller jämte närstående ägde
väsentlig andel i företaget och
Om gäldenären är näringsid-
kare, skall en arbetstagare, som
själv eller jämte närstående ägde
väsentlig andel i företaget och
284
som hade väsentligt inflytande
över dess verksamhet, eller hans
efterlevande ej ha förmånsrätt
enligt denna paragraf för lön
eller pension. Vad som sagts nu
gäller även om gäldenären är
juridisk person utan att vara
näringsidkare.
Allmän förmånsrätt följer där-
efter med fordran på framtida
pension till arbetstagare, som är
född år 1907 eller tidigare, eller
dennes efterlevande. Därvid får
dock intjänad del av utföst pen-
sion icke antagas avse större
ärlig pension än som motsvarar
basbeloppet enligt lagen (1962
:381) om allmän försäkring.
Från det sålunda beräknade
fordringsbeloppet skall i före-
kommande fall avdragas upp-
lupen del av pension enligt all-
män pensionsplan eller enligt
privat pensionsförsäkring.
Förmånsrätt enligt första
stycket gäller även fordran på
framtida pension som intjänats
hos föregående arbetsgivare, om
gäldenären övertagit ansvaret
för pensionsfordringen enligt
vad som anges i 12 § andra
stycket.
Om gäldenären är näringsid-
kare eller juridisk person utan
att vara näringsidkare, äger 12 §
tredje stycket motsvarande till-
lämpning.
som hade väsentligt inflytande
över dess verksamhet, eller hans
efterlevande inte ha förmånsrätt
enligt denna paragraf för lön.
Vad som sagts nu gäller även
om gäldenären är juridisk
person utan att vara närings-
idkare.
Allmän förmånsrätt följer där-
efter med en arbetstagares for-
dran på lön eller ersättning som
hänför sig till sådan del av en
skälig uppsägningstid om högst
sex månader som inte har för-
månsrätt enligt 12 §. Förmåns-
rättens omfattning bestäms där-
vid i enlighet med vad som är
föreskrivet i 12 § första stycket.
Prop. 1995/96:5
Bilaga 2
Förmånsrätt enligt första
stycket följer även med en for-
dran på pension vilken tillkom-
mer en arbetstagare eller dennes
efterlevande för högst ett är
innan konkursansökningen gjor-
des och nästföljande sex måna-
der. Förmånsrätten gäller i
fråga om pension, som intjänats
hos föregående arbetsgivare, om
gäldenären har övertagit an-
svaret för pensionen under de
betingelser som anges i 23 och
26 §§ lagen (1967:531) om
tryggande av pensionsutfästelse
m.m.
Om gäldenären är näringsid-
kare eller juridisk person utan
att vara näringsidkare, äger 12 §
andra stycket motsvarande till-
lämpning.
285
Särskild förmånsrätt har före-
träde framför allmän förmåns-
rätt. Fordran med allmän för-
månsrätt enligt 10 § uttages
dock, om det behövs, före ford-
ringar med särskild förmånsrätt
enligt 5 eller 8 § i annan lös
egendom än tomträtt. Vad som
uttages på detta sätt skall, när
det finns särskilda förmånsrätter
i olika egendomsgrupper, för-
delas på grupperna i förhållande
till den köpeskilling som
erhållits för varje grupp.
Fordringar som ej är förenade
med förmånsrätt har inbördes
lika rätt.
Har fordran särskild förmåns-
rätt i viss egendom men förslår
ej egendomen för att infria ford-
ringen, behandlas återstoden av
denna som fordran utan
förmånsrätt.
En fordran med allmän
förmånsrätt tas i första hand ut
ur egendom som inte är föremål
för särskild förmånsrätt. En
fordran med allmän förmånsrätt
enligt 10, 11 eller 12 § tas
dock, om det behövs, ut före
fordringar med särskild för-
månsrätt enligt 5 eller 8 § i
annan lös egendom än tomträtt.
Vad som tas ut på detta sätt
skall, när det finns särskilda
förmånsrätter i olika egendoms-
grupper, fördelas på grupperna i
förhållande till den köpeskilling
som har erhållits for vaije gru-
pp.
§4
Fordringar som inte är
förenade med förmånsrätt har
inbördes lika rätt \bd som har
sagts nu hindrar dock inte att en
borgenär enligt avtal eller på
annan grund har rätt till betal-
ning först efter övriga borgenä-
rer.
Har fordran särskild förmåns-
rätt i viss egendom men förslår
inte egendomen för att infria
fordringen, behandlas återstoden
av denna som fordran utan för-
månsrätt.
Prop. 1995/96:5
Bilaga 2
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994, då lagen (1971:1072)
om förmånsberättigade skattefordringar m.m. skall upphöra att gälla.
2. I fråga om förmånsrätt för fordringar i en konkurs som har
beslutats på grund av en ansökan som gjorts före ikraftträdandet, gäller
äldre bestämmelser fortforande.
3. Om en näringsidkares egendom vid denna lags ikraftträdande
omfattas av ett företagshypotek, gäller för tiden till den 1 januari 1995
eller den tidigare tidpunkt, då egendomen inte längre omfattas av
företagshypoteket, äldre bestämmelser fortfarande.
4 Senaste lydelse 1979:195.
286
Skulle bestämmelserna i denna lag, om de tillämpades den 1 januari
1994, ha medfört att säkerhetens värde väsentligt nedgått och ställer
gäldenären inte inom en månad efter anmodan ytterligare säkerhet som
borgenären skäligen kan åtnöjas med, får denne så länge äldre be-
stämmelser är tillämpliga säga upp den fordran for vilken
företagshypoteket upplåtits till betalning inom sex månader utan hinder
av att längre uppsägningstid kan ha avtalats eller uppsägning inte får
ske. Har borgenären före den 1 januari 1995 väckt talan om betalning
och anmält detta till inskrivningsmyndigheten för företagsinteckning,
gäller äldre bestämmelser för tiden därefter till dess två månader
förflutit från det att talan avgjorts genom dom eller beslut som vunnit
laga kraft.
4. En fordran på framtida pension till arbetstagare, som är född år
1907 eller tidigare, eller dennes efterlevande skall i samma omfättning
som enligt 13 § i dess äldre lydelse vara förenad med förmånsrätt
närmast efter fordringar med förmånsrätt enligt 13 § i dess nya lydelse.
5. Om det i en lag eller i en författning som har beslutats av
regeringen hänvisas till en föreskrift som har ersatts genom en föreskrift
i denna lag tillämpas i stället den nya föreskriften.
Prop. 1995/96:5
Bilaga 2
287
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1984:649) om
företagshypotek att 2 kap. 1 och 5 §§ skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 kap.
1 §
Ett företagshypotek omfettar näringsidkarens lösa egendom i den
mån egendomen hör till den intecknade verksamheten.
Företagshypoteket omfettar dock inte
1. kassa- och banktillgodohavanden, aktier, andra bevis om delaktighet
i bolag, obligationer, förlagsbevis och liknande skuldebrev avsedda för
allmän omsättning samt andelar i aktiefonder,
2. egendom som är av beskaffenhet att kunna vara föremål för panträtt
på grund av inteckning, eller
3. egendom som varken kan utmätas eller ingå i konkurs.
Prop. 1995/96:5
Bilaga 2
En borgenär som har företags-
hypotek till säkerhet för sin
fordran har rätt att vid utmät-
ning eller i konkurs, med den
företrädesrätt inteckningen med-
för enligt lag, få betalt för for-
dringen ur egendom som om-
fettas av hypoteket intill före-
tagshypoteksbrevets belopp. I
den mån detta inte förslår har
borgenären rätt att få betalt ur
egendomen genom ett tillägg.
Utan hinder av vad som sägs i
andra stycket 1 har en borge-
när, som enligt 5 § andra
stycket har rätt att få betalt ur
egendom som omfattades av
företagshypoteket vid tidpunkten
för ett beslut om företags-
rekonstruktion enligt lagen
(1993:000) om företagsrekon-
struktion, rätt att få betalt ur
egendom som trätt i sådan
egendoms ställe.
En borgenär som har företags-
hypotek till säkerhet för sin
fordran har rätt att vid utmät-
ning eller i konkurs, med den
företrädesrätt inteckningen med-
för enligt lag, få betalt för for-
dringen ur egendom som om-
fettas av hypoteket intill före-
tagshypoteksbrevets belopp.
Har konkurs följt på ansökan
som gjorts inom tre veckor från
det att beslut meddelades om
1 Senaste lydelse 1985:174.
288
Tillägget får inte överstiga fem-
ton procent av hypoteksbrevets
belopp jämte ränta på detta
belopp från den dag då egen-
domen utmättes eller konkursan-
sökan gjordes. Räntan beräknas
for år enligt en räntefot som
motsvarar det av riksbanken
fastställda, vid vaije tid gällande
diskontot ökat med fyra pro-
centenheter.
upphörande av företagsrekon-
struktion enligt lagen (1993:000)
om företagsrekonstruktion, har
borgenären rätt att fä betalt för
fordringen ur egendom som om-
fattades av hypoteket vid tid-
punkten för beslutet om för-
etagsrekonstruktion.
I den mån företagshypoteks-
brevets belopp inte förslår har
borgenären rätt att få betalt ur
den i första eller andra stycket
avsedda egendomen genom ett
tillägg. Tillägget får inte över-
stiga femton procent av hypo-
teksbrevets belopp jämte ränta
på detta belopp från den dag då
egendomen utmättes eller kon-
kursansökan gjordes. Räntan
beräknas för år enligt en ränte-
fot som motsvarar det av riks-
Prop. 1995/96:5
Bilaga 2
banken fastställda, vid vatje tid
gällande diskontot ökat med fyra
procentenheter.
Har flera hypoteksbrev överlämnats som säkerhet för fordran och har
inteckningarna samma företrädesrätt eller gäller de omedelbart efter
varandra, skall bestämmelserna i första stycket om hypoteksbrevets
belopp avse hypoteksbrevens sammanlagda belopp.
Borgenärens rätt till betalning ur egendomen gäller, även om
fordringen har preskriberats eller inte har anmälts av borgenären efter
kallelse på okända borgenärer.
En borgenärs rätt till betalning omfattar inte tillägget, om hypoteks-
brevet utgör säkerhet för honom i andra hand.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.
19 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 5
Härigenom föreskrivs i fråga om konkurslagen (1987:672) att 4 kap.
1 och 2 §§ och 12 kap. 11 och 21 §§ skall ha följande lydelse.
Prop. 1995/96:5
Bilaga 2
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
4 kap
1 §
Återvinning till konkursbo får
på begäran av boet ske i
enlighet med vad som anges i
detta kapitel. Återvinning får
dock inte ske av
7. betalning av skatt eller
avgift som avses i lagen
(1971:1072) om förmåns-
berättigade skattefordringar
m.m., om fordringen var
förfallen till betalning,
2. betalning av eller förmåns-
rätt for underhållsbidrag enligt
äktenskaps- eller föräldrabalken,
om bidragsbeloppet var förfallet
till betalning och den under-
hållsberättigade inte har gynnats
på ett otillbörligt sätt.
Återvinning till konkursbo får
på begäran av boet ske i
enlighet med vad som anges i
detta kapitel. Återvinning får
dock inte ske av
7. betalning av eller förmåns-
rätt för underhållsbidrag enligt
äktenskaps- eller föräldrabalken,
om bidragsbeloppet var förfallet
till betalning och den under-
hållsberättigade inte har gynnats
på ett otillbörligt sätt,
2. sådan rättshandling som
skett med samtycke av en
administratör som har utsetts
enligt lagen (1993:000) om före-
tagsrekonstruktion, såvida inte
administratom uppenbarligen
har överskridit sin befogenhet.
2 §•
Med fristdag avses dagen då ansökningen om gäldenärens försättande
i konkurs kom in till tingsrätten.
Har god man förordnats enligt
ackordslagen (1970:847) avses
med fristdag i stället dagen för
ansökningen om detta, såvida
konkursansökningen har gjorts
inom tre veckor från det att ver-
kan av godmansförordnandet
förföll eller, när förhandling om
offentligt ackord har följt, ac-
kordsfrågan avgjordes.
Har beslut meddelats om före-
tagsrekonstruktion enligt lagen
(1993:000) om företagsrekon-
struktion avses med fristdag i
stället dagen för ansökan om
företagsrekonstruktion, såvida
konkursansökningen har gjorts
inom tre veckor från det att
beslut om förfarandets upp-
hörande meddelades.
Har ansökan om skuldsanering enligt skuldsaneringslagen (1991:000)
gjorts avses med fristdag i stället dagen för denna ansökan, såvida
1 Lydelse enligt SOU 1990:74 Skuldsaneringslag.
290
konkursansökningen har gjorts inom tre veckor från det att frågan om
skuldsanering avgjordes.
Har ett dödsbo avträtts till förvaltning av boutredningsman avses med
fristdag dagen for ansökningen om detta, såvida boutredningsman har
förordnats senare än tre månader före den dag som annars skulle anses
som fristdag.
Prop. 1995/96:5
Bilaga 2
12 kap.
11 §
Vid omröstning i ackords-
frågan får rösträtt utövas endast
för bevakade fordringar. En
borgenär som kan få täckning
for sin fordran genom kvittning
eller vars fordran är förenad
med förmånsrätt deltar dock inte
i omröstningen. Om borgenären
helt eller delvis avstår från
kvittningsrätten eller förmåns-
rätten, deltar han i motsvarande
mån. Kan en borgenärs fordran
endast till viss del täckas genom
kvittning eller understiger värdet
av den egendom i vilken borge-
nären har särskild förmånsrätt
hans fordran, deltar han med
återstående del av fordringen.
Vid omröstning i ackords-
frågan får rösträtt utövas endast
för bevakade fordringar. En
borgenär som kan få täckning
för sin fordran genom kvittning
eller vars fordran är förenad
med förmånsrätt deltar dock inte
i omröstningen. En borgenär,
som enligt avtal eller på annan
grund har rätt till betalning först
efter gäldenärens övriga borge-
närer, deltar inte heller i
omröstningen, såvida inte dessa
medger detta.
Om en borgenär helt eller
delvis avstår från kvittnings-
rätten eller förmånsrätten, deltar
han i motsvarande mån. Kan en
borgenärs fordran endast till
viss del täckas genom kvittning
eller understiger värdet av den
egendom i vilken borgenären
har särskild förmånsrätt hans
fordran, deltar han med åter-
stående del av fordringen.
En svarande som med anledning av en återvinningstalan har fått eller
kan få en fordran mot gäldenären, får utan bevakning delta med
fordringen i omröstningen.
Innebär ackordsförslaget att borgenärer som inte har förmånsrätt skall
få full betalning intill visst belopp, får rösträtt inte utövas för de
fordringar som därigenom får full betalning.
Med borgenärer som har förmånsrätt likställs en borgenär som till
säkerhet för sin fordran har gjort förbehåll om återtaganderätt.
21 §
Ett fastställt ackord är bindande för alla borgenärer, kända och
okända, som har haft rätt att efter bevakning rösta om ackordsförslaget.
Om alla borgenärer som
enligt 77 § hade rätt att delta i
omröstningen i ackordsfrågan
291
inte tillgodoses fullt ut genom
ackordet, är detta bindande
också för en borgenär som en-
ligt avtal eller på annan grund
har rätt till betalning först efter
gäldenärens övriga borgenärer.
Den som har förmånsrätt i viss egendom är bunden av ackordet i
fråga om belopp som inte kan tas ut ur egendomen.
En borgenär har, utan hinder av ackordet, den rätt till kvittning som
han kan ha enligt 5 kap. 15 och 16 §§.
Prop. 1995/96:5
Bilaga 2
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.
2. Äldre föreskrifter om återvinning gäller fortfarande i fråga om en
konkurs, i vilken konkursbeslutet har meddelats före ikraftträdandet.
292
Härigenom föreskrivs i fråga om lönegarantilagen (1992:497) att 7 §
skall ha följande lydelse.
Prop. 1995/96:5
Bilaga 2
Nuvarande lydelse
Betalning enligt garantin
lämnas för sådan fordran på lön
eller annan ersättning som har
förmånsrätt enligt 12 § förmåns-
rättslagen (1970:979) och för
fordran på pension som har
förmånsrätt enligt 72 eller 13 §
samma lag.
Föreslagen lydelse
7 §
Betalning enligt garantin
lämnas för sådan fordran på lön
eller annan ersättning som har
förmånsrätt enligt 12 eller 13 §
förmånsrättslagen (1970:979)
och för fordran på pension som
har förmånsrätt enligt 13 §
samma lag eller punkten 4 över-
gångsbestämmelserna till lagen
(1993:000) om ändring i för-
månsrättslagen (1970:979).
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.
2. Äldre föreskrifter gäller fortfarande i fråga om fordran hos en
arbetsgivare som har försatts i konkurs före ikraftträdandet.
293
Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken att 11 kap. 1 och 3 §§
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse'
Föreslagen lydelse
Prop. 1995/96:5
Bilaga 2
11 kap.
1 §
Den som, när han är på obestånd eller när påtaglig lära föreligger för
att han skall komma på obestånd, förstör eller genom gåva eller någon
annan liknande åtgärd avhänder sig egendom av betydande värde, döms
för oredlighet mot borgenärer till fängelse i högst två år. Detsamma
skall gälla om någon genom sådant förfarande försätter sig på obestånd
eller framkallar påtaglig fara för att han skall komma på obestånd.
Gäldenär, som vid skuldsane-
ring enligt skuldsaneringslagen
(1991:000), konkurs eller för-
handling om offentligt ackord
förtiger tillgång, uppgiver obe-
fintlig skuld eller lämnar annan
sådan oriktig uppgift, skall ock,
om ej uppgiften rättas innan den
beedigas eller eljest lägges till
grund för förfärandet, dömas for
oredlighet mot borgenärer. Det-
samma skall gälla, om gäldenär
i samband med annan exekutiv
förrättning åberopar oriktig
handling eller skenavtal och
därigenom hindrar att erfor-
derlig egendom genom förrätt-
ning tages i anspråk för att be-
reda borgenär betalning eller
säkerhet.
Gäldenär, som vid skuldsane-
ring enligt skuldsaneringslagen
(1991:000), företagsrekonstruk-
tion enligt lagen (1993:000) om
företagsrekonstruktion eller kon-
kurs förtiger tillgång, uppgiver
obefintlig skuld eller lämnar
annan sådan oriktig uppgift,
skall ock, om ej uppgiften rättas
innan den beedigas eller eljest
lägges till grund för förfärandet,
dömas för oredlighet mot borge-
närer. Detsamma skall gälla, om
gäldenär i samband med annan
exekutiv förrättning åberopar
oriktig handling eller skenavtal
och därigenom hindrar att erfor-
derlig egendom genom förrätt-
ning tages i anspråk för att be-
reda borgenär betalning eller
säkerhet.
Gäldenär som, då konkurs är förestående, ur riket bortför tillgång av
betydande värde med uppsåt att hålla den undan konkursen, eller
gäldenär som i konkurs undandrar eller undanhåller konkursförvalt-
ningen tillgång, döms likaledes för oredlighet mot borgenärer.
1 Lydelse enligt SOU 1990:74 Skuldsaneringslag.
294
3 §2
Den som, när han är på obestånd eller när påtaglig lära föreligger för
att han skall komma på obestånd, fortsätter rörelse under förbrukande
av avsevärda medel utan motsvarande nytta för rörelsen eller lever
slösaktigt eller inlåter sig på äventyrligt företag eller lättsinnig
ansvarsförbindelse eller vidtar annan sådan åtgärd och därigenom
uppsåtligen eller av grov oaktsamhet försämrar sin förmögenhets-
ställning i avsevärd mån, döms för vårdslöshet mot borgenärer till
fängelse i högst två år. Vad som nu sagts skall gälla även om gärnings-
mannen inte insåg men hade skälig anledning anta att han var på
obestånd eller att påtaglig fara förelåg for att han skulle komma på
Prop. 1995/96:5
Bilaga 2
obestånd.
Gäldenär, som vid konkurs
eller förhandling om offentligt
ackord av grov oaktsamhet för-
tiger tillgång, uppgiver obefin-
tlig skuld eller lämnar annan
sådan oriktig uppgift, dömes
likaledes, om ej uppgiften rättas
innan den beedigas eller eljest
lägges till grund for förfärandet,
för vårdslöshet mot borgenärer.
Gäldenär, som vid företagsre-
konstruktion enligt lagen (1993
:000) om företagsrekonstruktion
eller konkurs av grov oaktsam-
het förtiger tillgång, uppgiver
obefintlig skuld eller lämnar
annan sådan oriktig uppgift,
dömes likaledes, om ej upp-
giften rättas innan den beedigas
eller eljest lägges till grund for
förfarandet, för vårdslöshet mot
borgenärer.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.
2 Senaste lydelse 1986:43.
295
Prop. 1995/96:5
Bilaga 2
Härigenom föreskrivs i fråga om utsökningsregisterlagen (1986:617)
att 6, 7 och 11 §§ skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Utöver de uppgifter som anges i 4 och 5 §§ får utsökningsregistret, i
den utsträckning som föreskrivs av regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer, innehålla uppgifter om
1. exekutionstitel, skuldens storlek, arbetsgivare eller annan utbetalare
av ersättning som avses i 7 kap. 1 § eller 15 kap. 2 § utsökningsbalken,
medelsslag, dag när skulden fastställdes och när den förföll till
betalning, influtna medel, den tidpunkt vid vilken skulden preskriberas
samt andra förhållanden av betydelse för betalningsskyldigheten som
framgår av exekutionstiteln eller av andra handlingar i målet,
2. de verkställighetsåtgärder som har begärts av sökanden,
3. den som sökt verkställigheten och vad som i övrigt behövs för
utbetalning av influtna medel och annan redovisning,
4. ställd säkerhet, uppskov och avbetalningsplan,
5. utmätning, exekutiv försäljning, införsel, avräkning och betalnings-
säkring,
6. kvarstad och återtagande av vara,
7. bötesförvandling,
8. betalningsinställelse och likvidation,
9. skuldsanering enligt skuld-
saneringslagen (1991:000), kon-
kurs, ackord, näringsförbud och
förordnande av god man enligt
2 § ackordslagen (1970:847),
9. skuldsanering enligt skuld-
saneringslagen (1991:000), före-
tagsrekonstruktion enligt lagen
(1993:000) om företagsrekon-
struktion, konkurs, ackord och
näringsförbud.
10. förhör eller annan åtgärd som har vidtagits för efterforskning av
tillgångar,
11. redovisningen av verkställighetsuppdraget,
12. administrativa och tekniska uppgifter som behövs för registrets
användning.
7 §2
Riksskatteverket och kronofogdemyndigheterna får ha terminalåtkomst
till utsökningsregistret.
1 Senaste lydelse 1991:707 och lydelse enligt SOU 1990:74
Skuldsaneringslag.
2 Senaste lydelse 1990:673 och lydelse enligt SOU 1990:74
Skuldsaneringslag.
296
Terminalåtkomsten for en kronofogdemyndighet får avse endast
uppgifter om
1. den som är registrerad hos myndigheten som gäldenär i mål om
exekutiva åtgärder,
2. den som i annat fall än som avses under 1 är gäldenär eller
svarande i mål eller ärende som handläggs hos myndigheten,
3. make till person som avses under 1,
4. den som är gemensamt betalningsansvarig med person som avses
under 1,
5. fåmansföretag och fåmansägt handelsbolag som avses i punkt 14 av
anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen (1928:370) och delägare i
sådant foretag, om företaget eller delägare i detta är gäldenär som avses
under 1,
6. skuldsanering, konkurs och 6. skuldsanering, företags-
näringsförbud. rekonstruktion, konkurs och
näringsförbud.
I fråga om kronofogdemyndighet som är tillsynsmyndighet i konkurs
gäller terminalåtkomsten enligt andra stycket 1 också gäldenärer i annat
län, om detta ingår i tillsynsområdet.
Prop. 1995/96:5
Bilaga 2
H §3
Uppgift om indrivningsupp-
drag som avser böter får
bevaras i utsökningregistret till
utgången av det år då full be-
talning skedde. Andra uppgifter
som avses i 6 § 1-11 får
bevaras under högst tre år.
Denna tid räknas för uppgifter
om betalningssäkring, kvarstad,
näringsförbud och förordnande
av god man från utgången av
det år då åtgärden förföll eller
förlorade sin verkan samt för
uppgifter om skuldsanering,
konkurs och ackord från ut-
gången av det år då förfarandet
avslutades. För övriga uppgifter
räknas tiden från utgången av
det år under vilket målet av-
slutades. Uppgifter enligt 4 och
5 §§ skall bevaras så länge
annan uppgift om personen före-
kommer i registret.
Uppgift om indrivningsupp-
drag som avser böter får
bevaras i utsökningregistret till
utgången av det år då föll be-
talning skedde. Andra uppgifter
som avses i 6 § 1-11 får
bevaras under högst tre år.
Denna tid räknas för uppgifter
om betalningssäkring, kvarstad
och näringsförbud från utgången
av det år då åtgärden förföll
eller förlorade sin verkan samt
för uppgifter om skuldsanering,
företagsrekonstruktion, konkurs
och ackord från utgången av det
år då förfärandet avslutades.
För övriga uppgifter räknas
tiden från utgången av det år
under vilket målet avslutades.
Uppgifter enligt 4 och 5 § § skall
bevaras så länge annan uppgift
om personen förekommer i
registret.
3 Senaste lydelse 1990:786 och lydelse enligt SOU 1990:74
Skuldsaneringslag.
297
Uppgift som inte längre får bevaras med stöd av bestämmelserna i Prop. 1995/96:5
första stycket skall gallras, om inte regeringen eller den myndighet som Bilaga 2
regeringen bestämmer föreskriver något annat.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.
298
Härigenom föreskrivs i fråga om uppbördslagen (1953:272) att 62 §
skall ha följande lydelse.
Prop. 1995/96:5
Bilaga 2
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
62 §*
Finner skattemyndigheten efter anmälan av kronofogdemyndighet
eller eljest sådana omständigheter föreligga, att skattskyldig eller
arbetsgivare, som jämlikt denna lag är ansvarig för arbetstagares skatt,
bör försättas i konkurs här i riket för utfående av skatt, skall
skattemyndigheten förordna, att kronofogdemyndigheten skall göra
framställning därom; dock att, då skattebelopp, for vilket den
skattskyldige eller arbetsgivaren häftar, understiger trehundra kronor,
sådan franmställning ej må ske, med mindre i det föreliggande fallet
synnerliga skäl därtill äro.
Skattemyndigheten må, där så finnes med hänsyn till föreliggande
omständigheter böra ske, uppdraga åt kronofogdemyndighet att själv
avgöra huruvida framställning, som i
Bjuder skattskyldig eller ar-
betsgivare, som enligt denna lag
är ansvarig för arbetstagares
skatt, ackord som rör skatt, må
skattemyndigheten antaga ac-
kordsförslaget i denna del, om
det kan anses vara till fördel för
det allmänna. Ackordsförslag,
som icke framställes i konkurs
eller enligt ackordslagen
(1970:847), må dock antagas
endast på villkor att även övriga
borgenärer som ackordet angår
godkänna detta.
föregående stycke sägs, bör göras.
Bjuder skattskyldig eller ar-
betsgivare, som enligt denna lag
är ansvarig för arbetstagares
skatt, ackord som rör skatt, må
kronofogdemyndigheten antaga
ackordsförslaget i denna del, om
det kan anses vara till fördel för
det allmänna. Ackordsförslag,
som icke framställes i konkurs
eller enligt lagen (1993:000) om
företagsrekonstruktion, må dock
antagas endast på villkor att
även övriga borgenärer som
ackordet angår godkänna detta.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.
1 Senaste lydelse 1990:329.
299
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1982:188) om preskription av
skattefordringar m.m. att 5 § skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse'
Föreslagen lydelse
Förordnas god man enligt ac-
kordslagen (1970:847) innan
fordringen har preskriberats,
preskriberas den tidigast två år
efter utgången av det kalenderår
då förordnandet meddelades
eller, om ackord kommer till
stånd, efter utgången av det
kalenderår då ackordet skall
vara fullgjort. Vad som har
sagts nu om verkan av ett ac-
kordsförfarande tillämpas även
vid skuldsanering enligt skuld-
saneringslagen (1991:000), när
ansökan om skuldsanering gjorts
innan fordringen har preskrib-
erats. Tvåårstiden räknas i detta
fåll från utgången av det kalen-
derår då förordnande om inled-
ande av skuldsanering meddela-
des eller då återstående skuldbe-
lopp senast skolat betalas.
Första stycket gäller inte om
god man förordnas eller skuld-
sanering inleds under tid då
preskriptionstiden är förlängd på
grund av 9 §.
Har ansökan om företags-
rekonstruktion enligt lagen
(1993:000) om företagsrekon-
struktion gjorts innan fordringen
har preskriberats, preskriberas
den tidigast två år efter utgån-
gen av det kalenderår då beslut
om förfarandets upphörande
meddelades eller ett ackord skall
vara fullgjort. Vad som har
sagts nu om verkan av företags-
rekonstruktion tillämpas även
vid skuldsanering enligt skuld-
saneringslagen (1991:000), när
ansökan om skuldsanering gjorts
innan fordringen har preskribe-
rats. Tvåårstiden räknas i detta
fall från utgången av det kalen-
derår då förordnande om in-
ledande av skuldsanering med-
delades eller då återstående
skuldbelopp senast skolat be-
talas.
Första stycket gäller inte om
ansökan om företagsrekonstruk-
tion görs eller skuldsanering
inleds under tid då preskrip-
tionstiden är förlängd på grund
av 9 §.
Prop. 1995/96:5
Bilaga 2
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.
2. Har god man förordnats enligt ackord slagen (1970:847) före
ikraftträdandet av denna lag, gäller äldre bestämmelser fortfarande.
1 Lydelse enligt SOU 1990:74 Skuldsaneringslag.
300
Härigenom föreskrivs i fråga om aktiebolagslagen (1975:1385)1 att 13
kap. 20 § skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1995/96:5
Bilaga 2
13 kap.
20 §2
Om ett aktiebolag försätts i
konkurs eller om en förhandling
om offentligt ackord inleds för
bolaget, skall rätten sända
underrättelse om beslutet för
registrering.
Om ett aktiebolag försätts i
konkurs eller beslut om företags-
rekonstruktion enligt lagen
(1993 :000) om företagsrekon-
struktion meddelas för bolaget,
skall rätten sända underrättelse
om beslutet för registrering.
Under konkursen företräds bolaget som konkursgäldenär av den
styrelse och verkställande direktör eller de likvidatorer som finns vid
konkursens böijan. Dock gäller även under konkursen bestämmelserna
i denna lag om rätt att avgå, om entledigande och om nytillsättning.
När en konkurs har avslutats,
eller en förhandling om
offentligt ackord har avslutats
på annat sätt än genom konkurs,
skall tingsrätten genast för
registrering underrätta registre-
ringsmyndigheten samt i det
förra fallet ange om överskott
finns eller inte. Tingsrätten skall
även för registrering underrätta
registreringsmyndigheten när
högre rätt genom beslut, som
har vunnit laga kraft, har upp-
hävt ett beslut att försätta
bolaget i konkurs eller att inleda
förhandling om offentlig ackord.
När en konkurs har avslutats,
eller en företagsrekonstruktion
enligt lagen (1993:000) om
företagsrekonstruktion har upp-
hört på annat sätt än genom
konkurs, skall tingsrätten genast
för registrering underrätta regi-
streringsmyndigheten samt i det
förra fallet ange om överskott
finns eller inte. Tingsrätten skall
även för registrering underrätta
registreringsmyndigheten när
högre rätt genom beslut, som
har vunnit laga kraft, har
upphävt ett beslut att försätta
bolaget i konkurs eller om före-
tagsrekonstruktion enligt lagen
(1993:000) om företagsrekon-
struktion.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.
1 Lagen omtryckt 1982:739.
2 Senaste lydelse 1987:686.
301
Följande instanser har avgivit remissvar över Insolvensutredningens
slutbetänkande (SOU 1992:113) Lag om företagsrekonstruktion Svea
hovrätt, Göta hovrätt, Stockholms tingsrätt, Malmö tingsrätt,
Jönköpings tingsrätt, Luleå tingsrätt, Domstolsverket, Kommers-
kollegium, Riksförsäkringsverket, Televerket, Finansinspektionen, Riks-
skatteverket, Skattemyndigheterna i Stockholms län, i Göteborgs och
Bohus län, i Malmöhus län, i Gävleborgs län, i Jämtlands län, Krono-
fogdemyndigheterna i Stockholms län, i Göteborgs och Bohus län, i
Malmöhus län, i Kronobergs län, i Västerbottens län, i Västmanlands
län, Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet, Stanens Jordbruksverk,
Närings- och teknikutvecklingsverket, Nutek, Industri- och Nyföretagar-
fonden, Kammarkollegiet, Länsstyrelserna i Malmöhus län, i Blekinge
län, i Kronobergs län, i Västmanlands län, i Västerbottens län, Sveriges
Advokatsamfund, Sveriges Domareförbund, Föreningen Sveriges krono-
fogdar, Föreningen auktoriserade revisorer, Sveriges Redovisningskon-
sulters Förbund, SRF, Stockholms handelskammare, Sveriges Ackords-
centraler, Svenska bankföreningen, Finansbolagens förening, Svenska
Inkassoföreningen, Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet,
Sveriges Köpmannaförbund, Sveriges Industriförbund, Grossist-
förbundet Svensk Handel, Företagarnas Riksorganisation, Lantbrukarnas
Riksförbund, Kooperativa förbundet, Svenska Arbetsgivareföreningen,
Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centraloranisation,
Centralorganisationen SACO/SR, Maskinentreprenörema, Företagar-
förbundet - Företagarforum, Stiftelsen Landsekonomema, Bygg-
entreprenörerna, Fastighetsägarförbundet, Svenska Elverksföreningen,
Stiftelsen Nexum, Dubbit AB, Snickerifabrikernas Riksförbund,
Elektriska Husshållsapparatleverantörer, Svenska Fondhandlarföre-
ningen, Advokaten Hans Norell, Målarmästarnas Riksförening,
Glasbranschföreningen, Sveriges Hantverks- och Småföretag och Kon-
kurrensverket samt Göran Wrambeck.
I ärendet har också ingivits av Göran Wrambeck hans bok Pengarna
eller livet. Lantbrukarnas Riksförbund har ingivit rapporten Selektiva
åtgärder för jordbruksföretag med ekonomiska problem och från
Företagsekonomiska institutionen vid Uppsala universitet har ingivits två
uppsatser, Procedurkostnaden för småföretag av Mats Jorlin och
Företagsrekonstruktion och rekonstruktionsplan av Roger Johansson
m.fl. Dessa skrifter finns tillgängliga i lagstiftningsärendet dnr 92-4565.
302
Härigenom föreskrivs följande.
1 §
En gäldenär som är näringsidkare och som inte kan betala sina
skulder allteftersom de förfaller till betalning kan under medverkan av
en av rätten utsedd rekonstruktör rekonstruera verksamheten utan
konkurs enligt bestämmelserna i denna lag.
Företagsrekonstruktion enligt denna lag inleds genom beslut av rätten
på ansökan av gäldenären eller en borgenär. Förfarandet upphör efter
beslut av rätten eller om gäldenären försätts i konkurs.
3 §
Under rekonstruktionsfÖrfarandet skall det klargöras om, och i så fåll
hur, den verksamhet som gäldenären bedriver helt eller delvis kan
fortsättas och om det finns förutsättningar för gäldenären att träffa en
ekonomisk uppgörelse med sina borgenärer (ackord). Kan ackord inte
komma till stånd genom överenskommelse, kan gäldenären under
förfarandet ansöka om förhandling om offentligt ackord enligt be-
stämmelserna i 3 kap.
4§
Bestämmelserna i denna lag gäller inte gäldenärer som är bankaktie-
bolag, sparbank, foreningsbank, kreditaktiebolag, stadshypoteksföre-
ning, landshypoteksförening, understödsförening eller försäkringsbolag.
De avser inte heller sådana gäldenärer, vars verksamhet staten, en
kommun, ett landsting, ett kommunalförbund, en församling eller en
kyrklig samfallighet bedriver eller har ett bestämmande inflytande i.
Ansökan om företagsrekonstruktion
1 §
En ansökan om företagsrekonstruktion skall göras hos den tingsrätt
där gäldenären bör svara i tvistemål som angår betalningsskyldighet i
allmänhet.
Prop. 1995/96:5
Bilaga 4
303
I ansökan skall sökanden ange och styrka de omständigheter som gör
rätten behörig, om de inte är kända.
Har ansökan gjorts hos en tingsrätt som inte är behörig, skall rätten
genast sända ansökan till den tingsrätt som enligt vad handlingarna visar
är behörig och underrätta sökanden. En ansökan skall anses gjord, när
handlingarna kom in till den första tingsrätten.
2 §
En ansökan om företagsrekonstruktion skall göras skriftligen. An-
sökan skall vara egenhändigt undertecknad av sökanden eller dennes
ombud.
3 §
En ansökan av gäldenären skall innehålla
1. en kortfattad redogörelse för gäldenärens ekonomi och vad som lett
fram till gäldenärens betalningssvårigheter,
2. en borgenärsförteckning,
3. en redogörelse för hur gäldenären avser att rekonstruera
verksamheten och nå en uppgörelse med borgenärerna, och
4. ett förslag till rekonstruktör samt behövliga uppgifter om dennes
lämplighet for uppdraget.
4 §
En ansökan av en borgenär skall innehålla
1. uppgift om borgenärens fordran på gäldenären,
2. de omständigheter på vilka borgenären grundar sin begäran, och
3. förslag till rekonstruktör samt behövliga uppgifter om dennes
lämplighet for uppdraget.
5 §
Ansökan skall avvisas om den inte uppfyller de krav som anges i
1-4 §§.
Innan ansökan avvisas skall sökanden föreläggas att avhjälpa bristen.
Prövning av ansökan om företagsrekonstruktion
6 §
Beslut om att inleda ett rekonstruktionsförfärande får inte meddelas,
om det saknas skälig anledning att anta att syftet med förfarandet kan
uppnås.
En ansökan av en borgenär får bifallas endast om gäldenären har
medgett ansökan.
7 §
Om gäldenärens ansökan tas upp, skall rätten genast pröva den.
8 §
Prop. 1995/96:5
Bilaga 4
304
Om en borgenärs ansökan tas upp, skall rätten sätta ut ett samman-
träde för prövning av ansökan. Sammanträdet skall hållas inom två
veckor från det att ansökningen kom in till rätten. Om det finns särskil-
da skäl, får den hållas senare, dock senast inom sex veckor.
Till sammanträdet skall parterna kallas. Gäldenären skall i kallelsen
föreläggas att senast vid sammanträdet yttra sig över ansökan. I
kallelsen skall även anges att gäldenären inte behöver inställa sig, om
han före sammanträdet själv ansöker om företagsrekonstruktion eller
skriftligen medger borgenärens ansökan och rätten inte särskilt under-
rättar honom om att sammanträdet ändå skall hållas.
Kallelserna skall delges parterna. Därvid får delgivning enligt
12-15 §§ delgivningslagen (1970:428) inte ske. Parterna skall i
kallelsen upplysas om innehållet i 9 §.
Gäldenären skall samtidigt med kallelsen delges de av borgenären
ingivna handlingarna.
9§
Om flera ansökningar mot samme gäldenär är anhängiga samtidigt
och om en annan ansökan bifålls än den som kom in först, skall det vad
gäller frågor som är beroende av tiden för ansökan anses som om
beslutet om företagsrekonstruktion har grundats på den ansökan som
kom in först.
En borgenärs ansökan förfaller om
1. gäldenären skriftligen bestrider ansökan,
2. gäldenären eller borgenären uteblir från det sammanträde som
avses i 8 § eller
3. gäldenären försätts i konkurs.
Om ansökan förfäller före sammanträdet skall rätten ställa in sam-
manträdet och underrätta parterna.
10 §
Om ansökan bifalls skall rätten samtidigt utse en rekonstruktör. Finns
det särskilda skäl får flera än en rekonstruktör utses.
Rätten skall också bestämma tidpunkt för ett borgenärssammanträde
infor rätten. Sammanträdet skall äga rum inom tre veckor från beslutet
eller den längre tid som är oundgängligen nödvändig.
Rekonstruktören och dennes uppgifter
11 §
En rekonstruktör skall ha den särskilda insikt och erfarenhet som
uppdraget kräver, ha borgenärernas förtroende samt även i övrigt vara
lämplig för uppdraget.
Den som är anställd vid domstol eller kronofogdemyndighet får inte
vara rekonstruktör.
En rekonstruktör som inte är lämplig eller av någon annan orsak bör
skiljas från uppdraget skall entledigas av rätten. Frågor om entledigande
tas upp på begäran av rekonstruktören, en borgenär eller gäldenären.
Prop. 1995/96:5
Bilaga 4
305
20 Riksdagen 1995/96. 1 samt. Nr 5
12 §
Rekonstruktören skall undersöka förutsättningarna för rekonstruktion
av verksamheten enligt 1 kap. 3 § och därvid verka för att
borgenärernas bästa iakttas.
Rekonstruktören skall undersöka gäldenärens ekonomiska ställning
och i samråd med gäldenären upprätta en plan som redovisar hur syftet
med förfarandet skall uppnås (rekonstruktionsplan). Planen skall
tillställas rätten och borgenärerna.
Rekonstruktören får anlita sakkunnigt biträde.
Rekonstruktören får väcka talan om återvinning. Närmare bestämmel-
ser om sådan talan finns i 3 kap. 5-7 §§.
13 §
Rekonstruktören skall inom en vecka från beslutet om att inleda
företagsrekonstruktion underrätta samtliga kända borgenärer om
beslutet. Till underrättelsen skall fogas
1. en förteckning över gäldenärens huvudsakliga tillgångar och
skulder,
2. gäldenärens senaste balansräkning om gäldenären är eller har varit
bokföringsskyldig under det sista året innan ansökan om företags-
rekonstruktion gjordes och de ytterligare upplysningar som behövs om
dennes redovisning,
3. uppgift om orsakerna till betalningssvårighetema och om ändamålet
med förfarandet, och
4. upplysning om den tidpunkt för borgenärssammanträde som
bestämts enligt 10 § andra stycket.
Om antalet borgenärer med fordringar utan förmånsrätt är mycket
stort, får underrättelse till dessa ersättas av ett tillkännagivande genom
kungörelse. En sådan kungörelse skall innehålla upplysning om att
beslut om att inleda företagsrekonstruktion har meddelats och om den
tidpunkt för borgenärssammanträde som bestämts enligt 10 § andra
stycket.
Gäldenärens skyldigheter
14 §
Gäldenären är skyldig att lämna rekonstruktören alla upplysningar om
sina ekonomiska förhållanden som är av betydelse för företags-
rekonstruktionen .
Gäldenären skall följa rekonstruktörens råd och anvisningar om för-
valtningen av sin egendom.
15 §
Gäldenären får inte utan rekonstruktörens samtycke
1. betala skulder som uppkommit före beslutet om att inleda företags-
rekonstruktion eller ställa säkerhet för sådana skulder,
Prop. 1995/96:5
Bilaga 4
306
2. åta sig någon ny förpliktelse, eller Prop. 1995/96:5
3. överlåta, pantsätta eller upplåta annan rätt till egendom av väsentlig Bilaga 4
betydelse för gäldenärens verksamhet.
Borgenärsammanträde och borgenärskommitté
16 §
Vid det sammanträde som sägs i 10 § andra stycket skall borgenä-
rerna beredas tillfälle att uttala sig om förfarandet bör fortsätta.
Om en borgenär begär det, skall rätten vid sammanträdet bland
borgenärerna utse en borgenärskommitté. I kommittén får ingå högst tre
personer. Om gäldenären under det senast förflutna räkenskapsåret
sysselsatt i genomsnitt minst 25 arbetstagare här i landet, har därutöver
en företrädare för de anställda rätt att delta i borgenärskommittén. Om
det finns särskilda skäl får rätten utse ett större antal personer att ingå i
borgenärskommittén.
Rekonstruktören skall i väsentliga frågor samråda med borgenärs-
kommittén, om inte något hindrar det.
Exekutiva åtgärder under rekonstruktionsfÖrfarandet
17 §
Under den tid rekonstruktionsfÖrfarandet pågår gäller följande
inskränkningar i borgenärernas rätt att tvångsvis ta i anspråk
gäldenärens egendom för betalning av sina fordringar.
Utmätning får inte beslutas. Har utmätning tidigare beslutats får
utmätningsförfarandet inte fortsättas. Detta gäller inte utmätning för
sådan fordran till säkerhet för vilken borgenären har handpanträtt i
gäldenärens egendom.
Beslut om kvarstad och om betalningssäkring får inte meddelas och
verkställighet av sådant beslut får inte ske.
Handräckning enligt lagen (1978:599) om avbetalningsköp mellan
näringsidkare m.fl. får inte ske. Detsamma gäller återtaganden genom
verkställighet av dom.
Under förfarandet får inte heller i övrigt vidtas åtgärd för verkstäl-
lighet enligt 16 kap. utsökningsbalken.
18 §
Om det finns särskilda skäl att befara att gäldenären utan rekon-
struktörens samtycke företar eller underlåter en viss handling och
därigenom sätter en borgenärs rätt i fara, får rätten på borgenärens
begäran besluta om lämplig åtgärd för att säkerställa dennes rätt.
19 §
I 2 kap. 10 a § konkurslagen (1987:672) finns föreskrifter om
konkurs under pågående rekonstruktionsförfärande.
307
Gäldenärens avtal
20 §
Har gäldenären ingått ett avtal och har motparten före beslutet om
företagsrekonstruktion fått rätt att häva avtalet på grund av ett inträffat
eller befarat dröjsmål med betalning eller annan prestation, får
motparten inte utnyttja sin hävningsrätt om gäldenären med rekons-
truktörens godkännande begär att avtalet fullföljs. Motparten får kräva
att gäldenären inom skälig tid ger besked om avtalet skall fullföljas.
Begär gäldenären att avtalet fullföljs och är tiden för motpartens
fullgörelse inne, får motparten kräva att gäldenären i motsvarande mån
fullgör sin prestation för framtiden eller, om anstånd har medgetts, utan
oskäligt uppehåll ställer godtagbar säkerhet för sin fullgörelse. Ar tiden
för motpartens fullgörelse inte inne, får denne kräva säkerhet om det av
särskild anledning är nödvändigt för att skydda honom mot förlust.
Om gäldenären inte lämnar besked inom skälig tid enligt första
stycket andra meningen eller inte fullgör sin skyldighet att prestera eller
ställa säkerhet enligt andra stycket, får motparten häva avtalet.
Ett avtalsvillkor som inskränker gäldenärens befogenhet enligt första
och andra styckena är ogiltigt.
Om återtagande av vara som överlämnats till gäldenären sedan
företagsrekonstruktion inletts finns föreskrifter i 63 § fjärde stycket
köplagen (1990:931).
Kvittning
21 §
Den som hade en fordran hos gäldenären när ansökan om företags-
rekonstruktion gjordes får, även om fordringen inte är förfallen till
betalning, använda den till kvittning mot fordran som gäldenären då
hade mot honom. Detta gäller dock inte, om kvittning är utesluten på
grund av någon av fordringarnas beskaffenhet eller undantagen enligt
vad som sägs nedan.
Om en fordran mot gäldenären har förvärvats genom överlåtelse från
tredje man senare än tre månader före ansökan om företagsrekonstruk-
tion får den inte användas till kvittning mot en fordran som gäldenären
hade när borgenären förvärvade sin fordran. I fråga om dödsbo räknas
tiden dock från ansökan om boets avträdande till förvaltning av
boutredningsman och då skall som förutsättning också gälla att en
ansökan om företagsrekonstruktion följt inom tre månader från det att
en boutredningsman förordnats. Vad som sagts i föregående två
meningar gäller också, om en fordran mot gäldenären har förvärvats
tidigare genom sådant fång och borgenären då hade skälig anledning
anta att gäldenären var på obestånd.
En borgenär, som har satt sig i skuld till gäldenären under sådana
omständigheter att det är att jämställa med betalning med annat än
sedvanliga betalningsmedel, får inte kvitta, i den mån sådan betalning
hade kunnat bli föremål för återvinning enligt 3 kap. 5-7 §§.
Prop. 1995/96:5
Bilaga 4
308
En fordran på ersättning som tillkommer en borgensman eller annan
med anledning av en förpliktelse som han infriat (regressfordran) anses
vid tillämpning av vad som sägs ovan ha förvärvats när hans
förpliktelse grundades.
Överlåter gäldenären sedan ansökan om företagsrekonstruktion gjorts
en fordran så att en borgenär därigenom förlorar rätt till kvittning, skall
han ersätta borgenären för detta.
1 §
Rätten kan under rekonstruktionsfÖrfarandet på ansökan av gäldenären
besluta om förhandling om offentligt ackord (ackordsfÖrhandling).
Villkor för offentligt ackord
2§
Ett offentligt ackord får avse att fordringar, som tillkommer de
borgenärer som enligt 3 § får delta i ackordsförhandlingen, sätts ned
och betalas på närmare angivet sätt. Ackordet skall ge alla lika-
berättigade borgenärer lika rätt och minst tjugofem procent av
fordringarnas belopp, om inte lägre ackordsprocent godkänns av
samtliga kända borgenärer som skulle omfattas av ackordet eller om det
finns särskilda skäl för lägre procent. Föreskriven minsta utdelning skall
betalas inom ett år efter det att ackordet har fastställts, om inte samtliga
nämnda borgenärer godkänner längre betalningstid.
Utan hinder av första stycket får ett offentligt ackord innehålla villkor
att borgenärerna får full betalning intill visst belopp, om avvikelsen kan
anses skälig med hänsyn till omfattningen av boet och övriga
omständigheter. En avvikelse till nackdel för viss borgenär får också
äga rum, om han har medgett det.
Ett ackord får även avse att gäldenären endast får anstånd med
betalningen eller annan särskild eftergift. Därvid tillämpas första och
andra styckena.
Borgenärer vid offentligt ackord
3 §
I ackordsfÖrhandling deltar endast borgenärer vilkas fordringar
uppkommit före ansökan om företagsrekonstruktion. En borgenär som
kan få täckning för sin fordran genom kvittning eller vars fordran är
förenad med förmånsrätt, deltar inte i förhandlingen. En borgenär som
enligt villkoren för fordringen har rätt till betalning först efter gäldenä-
rens övriga borgenärer, deltar inte heller i förhandlingen, om inte
övriga borgenärer som deltar i förhandlingen medger det.
Om en borgenär helt eller delvis avstår från kvittningsrätt eller
förmånsrätt, deltar han i förhandlingen i motsvarande mån. Kan en
Prop. 1995/96:5
Bilaga 4
309
borgenärs fordran endast till viss del täckas genom kvittning eller
understiger värdet av den egendom i vilken en borgenär har särskild
förmånsrätt hans fordran, deltar han med återstående del av fordringen.
Innehåller ackordsförslaget en bestämmelse att borgenärer som inte
har förmånsrätt skall få full betalning intill ett visst belopp, skall deras
fordringar i ackordsförfarandet anses som förmånsberättigade i motsva-
rande mån.
En borgenär får delta i förhandlingen, även om hans fordran inte är
förfellen till betalning eller den är beroende av särskilt villkor.
Med borgenärer som har förmånsrätt likställs en borgenär som till
säkerhet för sin fordran har gjort förbehåll om återtaganderätt.
Borgenärsmajoritet vid offentligt ackord
4§
Ett ackordsförslag, som ger minst femtio procent av fordringsbe-
loppen, skall anses antaget av borgenärerna, om tre femtedelar av de
röstande har godtagit förslaget och deras fordringar uppgår till tre
femtedelar av de röstberättigande fordringarnas sammanlagda belopp.
Ar ackordsprocenten lägre, skall ackordsförslaget anses antaget, om tre
fjärdedelar av de röstande har enats om förslaget och deras fordringar
uppgår till tre fjärdedelar av de röstberättigande fordringarnas samman-
lagda belopp.
Återvinning under rekonstruktionsfÖrfarandet
5 §
Sedan beslut meddelats om att inleda företagsrekonstruktion tillämpas
bestämmelserna i konkurslagen (1987:672) om återvinning i konkurs.
Söks återvinning av förmånsrätt eller betalning som vunnits genom
utmätning, får rätten besluta att fortsatt verkställighet av utmätningen
tills vidare inte får äga rum.
6§
Talan om återvinning väcks av rekonstruktören eller av en borgenär
vars fordran skulle omfettas av ett offentligt ackord. Talan skall väckas
före det borgenärssammanträde som avses i 13 § och får inte slutligt
prövas innan frågan om offentligt ackord har blivit avgjord. En
borgenär som vill väcka talan skall underrätta rekonstruktören. Om så
inte har skett, får hans talan inte tas upp till prövning.
Upphör förfarandet utan att offentligt ackord har kommit till stånd och
försätts inte gäldenären i konkurs efter ansökan som gjorts inom tre
veckor från det att förfarandet upphörde, skall den väckta återvinnings-
talan avvisas.
7 §
Vad som vinns genom återvinningstalan skall, sedan kärandens
kostnader har ersatts, tillkomma de borgenärer som omfettas av det
Prop. 1995/96:5
Bilaga 4
310
offentliga ackordet. En svarande som med anledning av kärandens talan
kan få en fordran mot gäldenären deltar med fordringen i ackordsför-
handlingen och har rätt att avräkna den utdelning som tillkommer
honom på vad han annars skulle ha betalat.
Om det i återvinningsmålet påkallas av en borgenär som omfattas av
det offentliga ackordet eller av gäldenären, kan rätten föreskriva
särskild förvaltning av det som enligt första stycket skall tillkomma
borgenärerna. Egendom som har satts under sådan förvaltning får
utmätas endast om ackordet har förfallit.
\krkan av offentligt ackord
8 §
Ett fastställt ackord är bindande för alla borgenärer, såväl kända som
okända, som enligt 3 § hade rätt att delta i ackordsförhandlingen.
En borgenär som enligt villkoren för fordringen har rätt till betalning
först efter gäldenärens övriga borgenärer förlorar sin rätt till betalning
från gäldenären, om inte alla borgenärer som enligt 3 § hade rätt att
delta i ackordsförhandlingen tillgodoses fullt ut genom ackordet.
En borgenär med förmånsrätt i viss egendom är bunden av ackordet i
fråga om belopp som inte kan tas ut ur egendomen.
9§
En borgenär som har godkänt ett ackordsförslag förlorar inte genom
godkännandet sin rätt mot borgensmän eller andra som förutom
gäldenären svarar för fordringen.
Ansökan om ackordsförhandling
10 §
En ansökan om ackordsförhandling skall innehålla ett ackordsförslag
som anger hur mycket gäldenären bjuder i betalning och när betalningen
skall ske samt om säkerhet har ställts för ackordet och vad den i så fall
består av.
Till ansökan skall gäldenären foga
1. en förteckning över boets tillgångar och skulder som har upprättats
av rekonstruktören enligt 14 § tidigast tre månader innan ansökan om
ackordsförhandling gjordes samt
2. den senaste balansräkningen, om gäldenären är eller har varit bok-
föringsskyldig under det sista året innan beslutet om företagsrekon-
struktion meddelades.
H §
Till ansökan skall också fogas
1. en berättelse av rekonstruktören som anger boets tillstånd och
orsakerna till gäldenärens betalningssvårigheter samt innehåller en
översikt över tillgångar och skulder, en uppgift om den utdelning som
kan påräknas i en konkurs och upplysning om egendom har frångått
Prop. 1995/96:5
Bilaga 4
311
gäldenären under sådana förhållanden att den kan bli föremål för
återvinning, om det finns skälig anledning att anta att gäldenären har
gjort sig skyldig till brott mot sina borgenärer och i så fall grunden
därför samt hur gäldenären har fullgjort sin bokföringsskyldighet,
2. ett yttrande av rekonstruktören om han anser att ackordsförslaget
bör antas av borgenärerna,
3. ett intyg av rekonstruktören att borgenärer, som till antalet utgör
minst två femtedelar av de i bouppteckningen upptagna borgenärer
vilkas fordringar skulle omfattas av ackordet och som tillsammans
innehar minst två femtedelar av dessa fordringars sammanlagda belopp,
har förklarat sig anse ackordet antagbart,
4. ett bevis att ackordsförslaget samt rekonstruktörens berättelse och
yttrande har sänts till alla borgenärer som tas upp i bouppteckningen,
5. förskott, med belopp som regeringen föreskriver, på kostnaden för
ackordsfrågans handläggning hos rätten samt av rätten godkänd säkerhet
för vad som inte täcks av förskottet.
De handlingar och uppgifter som anges i första stycket och i 10 §
behöver inte ges in, i den mån de redan har tillställts rätten och
borgenärerna i ärendet.
12 §
Rätten skall avvisa ansökan om ackordsförhandling, om den inte
uppfyller de krav som anges i 10 och 11 §§ och gäldenären inte följer
ett föreläggande att avhjälpa bristen.
Beslut om ackordsförhandling
13 §
Om ansökan tas upp, skall rätten genast meddela beslut om
ackordsförhandling. Samtidigt skall rätten
1. bestämma tidpunkt för ett sammanträde med borgenärerna inför
rätten,
2. kalla gäldenären, rekonstruktören och borgenärerna till samman-
trädet, och
3. kungöra beslutet i Post- och Inrikes Tidningar och i övrigt på det
sätt som regeringen föreskriver.
Bouppteckning vid ackordsförhandling
14 §
I den bouppteckning som avses i 10 § andra stycket 1 skall till-
gångarna tas upp till noggrant uppskattade värden. Om gäldenären är
eller har varit bokföringsskyldig under det sista året innan beslutet om
att inleda företagsrekonstruktion meddelades, skall om möjligt även
lämnas en specificerad uppgift om de värden som i bokföringen har
åsatts tillgångarna eller, när sådan värdering inte har gjorts, om an-
skaffningskostnaden. Bouppteckningen skall vidare innehålla uppgift om
vatje borgenärs namn och postadress.
Prop. 1995/96:5
Bilaga 4
312
Ränta pä en borgenärs fordran skall inte beräknas längre än till dagen
för ansökan om företagsrekonstruktion. Fordran i utländskt myntslag
skall beräknas efter den kurs som gällde nämnda dag.
Har en borgenär förmånsrätt, skall det anges jämte grunden till det.
Förekommer anmärkning mot fordran eller bedöms värdet av
egendom, vari en borgenär har särskild förmånsrätt, understiga hans
fordran, skall det anges.
Senare anmälda fordringar vid ackordsförhandling
15 §
Vill någon delta i ackordsförhandlingen med en fordran som inte har
upptagits i bouppteckningen och inte heller senare blivit känd, bör han
skriftligen anmäla fordringen hos rekonstruktören senast en vecka före
det borgenärssammanträde som avses i 13 §. Anmäls en fordran senare,
får det inte föranleda att borgenärernas prövning av ackordsförslaget
skjuts upp.
Anmärkningar mot fordran som omfattas av ackordet
16 §
Om gäldenären eller en borgenär vill framställa anmärkning mot en
fordran som skulle omfattas av ackordet, skall han göra det skriftligen
hos rekonstruktören i så god tid som möjligt och i vart fall före om-
röstningen vid det borgenärssammanträde som avses i 13 §.
Finner rekonstruktören anledning till anmärkning mot en fordran som
skulle omfattas av ackordet eller framställer gäldenären eller en
borgenär sådan anmärkning hos rekonstruktören, skall denne skyndsamt
underrätta den borgenär vars fordran avses med anmärkningen.
Detsamma gäller, när värdet av egendom vari borgenär har särskild
förmånsrätt bedöms understiga fordringen.
Borgenärssammanträde vid ackordsförhandling
17 §
Det sammanträde som avses i 13 § skall hållas tidigast tre och senast
fem veckor efter beslutet om ackordsförhandling.
Gäldenären bör inställa sig personligen vid borgenärssammanträdet.
Han skall därvid lämna rätten, rekonstruktören och borgenärerna de
upplysningar om boet som de begär. Kan gäldenären inte infinna sig
personligen, bör han ställa ombud. Har edgång begärts enligt 18 §,
skall gäldenären inställa sig personligen, såvida gäldenären inte redan
har avlagt ed inför någon annan tingsrätt.
Rekonstruktören skall tillhandahålla en förteckning över de borgenärer
som har rätt att delta i omröstning i ackordsfrågan, med uppgift om de
fordringsbelopp för vilka rösträtt får utövas. I förteckningen skall även
antecknas anmärkning som har framställts mot en borgenärs fordran.
Prop. 1995/96:5
Bilaga 4
313
18 §
På begäran av en borgenär skall gäldenären vid borgenärssam-
manträdet avlägga bouppteckningsed. Han skall därvid göra de tillägg
till eller ändringar i bouppteckningen som han anser behövs och med ed
betyga att bouppteckningen med gjorda tillägg eller ändringar är riktig,
så att det inte enligt hans vetskap har oriktigt utelämnats eller upptagits
någon tillgång eller skuld.
Ar gäldenären en juridisk person och finns flera ställföreträdare,
behöver bouppteckningsed inte avläggas av en sådan ställföreträdare
vars edgång den borgenär som begärt edgången anser sakna betydelse
för utredningen av gäldenärens ekonomiska ställning.
När det finns anledning till det, får rätten besluta att gäldenären skall
avlägga eden inför någon annan tingsrätt. Är gäldenären sjuk, får eden
avläggas där han vistas.
Vägrar gäldenären att avlägga ed, förfaller beslutet om ackordsför-
handling, om inte rätten finner att det finns synnerliga skäl för att
ackordsförhandlingen skall fortsättas.
19 §
Om både en borgenär och en borgensman eller någon annan som
förutom gäldenären ansvarar för borgenärens fordran vill rösta för
denna, har de tillsammans en röst, vilken beräknas efter borgenärens
fordran. Kan de inte enas, gäller borgenärens mening, om inte de andra
löser ut honom eller ställer betryggande säkerhet för fordringen.
20 §
Vid borgenärssammanträdet skall borgenärerna rösta om ackordsför-
slaget.
En anmärkning som har framställts mot en fordran utgör inte hinder
mot att borgenären deltar med fordringen i omröstningen. Är utgången
av omröstningen beroende av om fordringen skall beaktas eller inte,
skall rätten vid sammanträdet utreda tvistefrågan och söka åstadkomma
en förlikning. De närvarande får med bindande verkan för dem som har
uteblivit medge att en anmärkning förfaller eller inskränks eller uppdra
åt rekonstruktören att ingå förlikning med borgenären. Kan förlikning
inte träffas, skall frågan handläggas enligt vad som sägs i 23 § första
stycket för bestämmande av omröstningens utgång.
En förlikning angående framställd anmärkning får inte ingås i annan
ordning än som anges i andra stycket utan samtycke av alla vilkas rätt
är beroende av förlikningen.
Vid omröstning tillämpas 14 § andra stycket.
21 §
Gäldenären får inte återta eller ändra ackordsförslaget utan
medgivande av rätten. Yrkande härom skall framställas senast vid
borgenärssammanträdet innan omröstning sker.
Har ändring av ackordsförslaget medgetts, får prövningen av förslaget
skjutas upp till fortsatt sammanträde inom tre veckor. Om ändringen
Prop. 1995/96:5
Bilaga 4
314
inte medför att förslaget blir sämre för borgenärerna, får prövningen
dock skjutas upp endast om det finns särskilda skäl.
22 §
Om rätten i annat fall än som avses i 21 § andra stycket finner att det
finns särskilda skäl för att skjuta upp borgenärernas prövning av
ackordsförslaget, får rätten besluta om uppskov till fortsatt sammanträde
inom tre veckor.
Fastställelse av offentligt ackord
23 §
Har ackordsförslaget antagits vid borgenärssammanträdet men finns
det enligt 25 § anledning att inte fastställa ackordet, skall ackordsfrågan
prövas av rätten vid en förhandling. Detsamma gäller, om det vid
sammanträdet inte kan avgöras om förslaget har antagits eller förkastats
av borgenärerna.
Om ackordsfrågan inte skall prövas vid en sådan förhandling, skall
rätten fastställa ackordet.
Beslut i ackordsfrågan skall meddelas inom en vecka från förhand-
lingen, om inte längre tid är nödvändig på grund av särskilda om-
ständigheter.
24 §
Ar utgången av omröstningen över ackordsförslaget beroende av om
kvarstående anmärkningar godkänns eller inte och finns det i övrigt skäl
att fastställa ackordet, skall rätten först pröva anmärkningarna eller så
många av dem att utgången av omröstningen blir densamma, vare sig
övriga anmärkningar godkänns eller inte.
25 §
Ett ackord får inte fastställas om
1. ärendet inte har handlagts på föreskrivet sätt och felet kan ha
inverkat på ackordsfrågans utgång,
2. ackordet inte uppfyller villkoren i 2 §,
3. det finns skälig anledning att anta att gäldenären i hemlighet har
gynnat någon borgenär för att inverka på ackordsfrågan eller att något
annat svek har ägt rum vid ackordet eller
4. ackordet uppenbart är till skada för borgenärerna.
Även om första stycket inte är tillämpligt, får rätten efter omständig-
heterna vägra att fastställa ackordet, om en borgenär eller en
borgensman eller någon annan som förutom gäldenären svarar för ford-
ringen har bestritt fastställelse och det inte finns betryggande säkerhet
för ackordets fullgörande, ackordet är till skada för borgenärerna eller
ackordet av någon annan särskild anledning inte bör medges.
Vägras fastställelse enligt första stycket 1 och är förslaget inte för-
kastat av borgenärerna eller förfallet, skall borgenärerna på nytt pröva
ackordsförslaget och ett sammanträde sättas ut för detta.
Prop. 1995/96:5
Bilaga 4
315
Tillsyn över offentligt ackord
26 §
På begäran av en borgenär vars fordran omfattas av ackordet kan
rätten, om det finns skäl till det, forordna rekonstruktören eller någon
annan lämplig person att utöva tillsyn över att gäldenären fullgör sina
åtaganden enligt ackordet. Om det behövs, skall även en ersättare för
tillsynsmannen förordnas.
Gäldenären skall ge tillsynsmannen de uppgifter som denne begär och
följa de anvisningar som tillsynsmannen lämnar.
I fråga om entledigande av tillsynsman tillämpas bestämmelserna om
entledigande av rekonstruktör i 2 kap. 11 § tredje stycket.
Förverkande av offentligt ackord
27 §
På ansökan av en borgenär vars fordran omfattas av ackordet kan
rätten förklara att den eftergift som genom ackordet har medgetts
gäldenären forfaller, om gäldenären
1. har gjort sig skyldig till oredlighet mot borgenärer eller i hemlighet
har gynnat någon borgenär för att inverka på ackordsfrågans avgörande,
2. åsidosätter vad som åligger honom enligt 26 § andra stycket eller
3. på något annat sätt uppenbart försummar sina åtaganden enligt
ackordet.
Förlikning är inte tillåten i en fråga som avses i första stycket.
Även om den eftergift som har medgetts gäldenären förklaras
förfallen, får borgenärerna göra ackordet i övrigt gällande mot gälde-
nären eller mot den som har gått i borgen för ackordet.
Handläggningen av ärenden om företagsrekonstruktion
1 §
Om inte annat föreskrivs i denna lag, gäller för handläggningen lagen
(1946:807) om handläggning av domstolsärenden.
Vid rättens handläggning enligt bestämmelserna i 3 kap. om offentligt
ackord under företagsrekonstruktion tillämpas dock rättegångsbalkens
bestämmelser om handläggningen av tvistemål.
2§
En sådan förhandling som avses i 3 kap. 23 § första stycket skall äga
rum så snart som möjligt. Vid förhandlingen tillämpas bestämmelserna
i rättegångsbalken om huvudförhandling i tvistemål. Om rekonstruk-
tören, gäldenären eller en borgenär uteblir från förhandlingen, hindrar
det inte att ackordsfrågan prövas och avgörs.
Rättens avgörande sker genom beslut.
Prop. 1995/96:5
Bilaga 4
316
3 §
En tingsrätt består vid handläggningen av ett ärende enligt denna lag
av en lagfaren domare. Vid en förhandling får dock rätten bestå av tre
lagfarna domare, om det finns särskilda skäl.
4 §
Bevis eller fullmakt, som visar att den som vid företagsrekonstruktion
i egenskap av ställföreträdare eller ombud företräder en borgenär är
behörig, behöver visas upp endast om det finns särskilda skäl.
Kostnader för förfarandet
5 §
Rekonstruktören har rätt till skälig ersättning för det arbete och de
utlägg som uppdraget har krävt. Vid bedömningen av vad som är
skäligt arvode skall hänsyn tas till det arbete som uppdraget har krävt,
den omsorg och skicklighet varmed det har utförts samt närings-
verksamhetens omfattning.
Rekonstruktörens rätt till ersättning skall, på begäran av rekons-
truktören eller gäldenären prövas av rätten. Så länge ett ackord inte
fullgjorts får också en borgenär vars fordran omfattas av ackordet
begära en sådan prövning.
6§
I fråga om arvode och kostnadsersättning till en tillsynsman tillämpas
bestämmelserna i 5 §.
7 §
Kostnaderna för ackordsfrågans handläggning hos rätten liksom för de
ersättningar som avses i 6 och 7 §§ skall betalas av gäldenären.
Förfarandets upphörande
8 §
Rätten skall besluta om att förfärandet skall upphöra om
1. sådana åtgärder enligt rekonstruktionsplanen vidtagits att syftet med
förfarandet kan anses uppnått,
2. gäldenären begär det och beslut om ackordsförhandling inte har
meddelats,
3. gäldenären utan laga förfall uteblir från det sammanträde som
anges i 2 kap. 10 § andra stycket,
4. rekonstruktören eller en borgenär begär det och rätten finner att
förfarandet saknar ett rimligt ändamål eller
5. rätten i annat fall finner att det finns särskilda skäl för att
förfärandet bör upphöra.
Av 1 kap. 2 § framgår att rekonstruktionsfÖrfarandet upphör om
gäldenären försätts i konkurs.
Prop. 1995/96:5
Bilaga 4
317
9§
Rätten skall även besluta om att förfarandet skall upphöra om tre
månader förflutit från dagen för beslutet om att inleda företagsrekons-
truktion.
Rätten kan dock om det finns särskilda skäl på begäran av gäldenären
förlänga den i första stycket angivna fristen med högst tre månader i
taget. Förfarandet får dock inte pågå under längre tid än sammanlagt ett
år, om inte ackordsförhandling har beslutats enligt 3 kap. 13 §.
10 §
Innan rätten fattar beslut enligt 8 § eller 9 § andra stycket skall
gäldenären, rekonstruktören, de borgenärer som infunnit sig till det
sammanträde som sägs i 2 kap. 10 § andra stycket och de personer som
ingår i borgenärskommittén, om en sådan utsetts, ges tillfälle att yttra
sig.
överklagande m.m.
H §
Ett beslut om att inleda företagsrekonstruktion och om ackordsför-
handling gäller omedelbart om inte annat bestäms av rätten. Detsamma
gäller beslut om utseende eller entledigande av rekonstruktör.
12 §
Rättens beslut i en fråga som avses i 3 kap. 21 § första stycket eller
24 § eller beträffande sådan ny prövning som avses i 3 kap. 25 § tredje
stycket får inte överklagas särskilt.
I fråga om beslut om ackordsförhandling räknas klagotiden från den
dag då kungörelsen om beslutet var införd i Post- och Inrikes
Tidningar.
Skadestånd
13 §
Om en borgenärs ansökan om företagsrekonstruktion inte bifålls och
om borgenären när han gav in sin ansökan saknade skälig anledning
anta att gäldenären inte kunde betala sina skulder allteftersom de förföll
till betalning, skall borgenären ersätta gäldenären den skada som
skäligen kan anses ha orsakats denne genom ansökningen och dess
handläggning.
Talan om skadestånd enligt första stycket skall väckas vid den
tingsrätt där borgenärens ansökan om företagsrekonstruktion är eller har
varit anhängig.
Straff m.m.
14 §
Prop. 1995/96:5
Bilaga 4
318
En borgenär som för sin röst vid ett borgenärssammanträde enligt 3
kap. har betingat sig någon särskild förmån av gäldenären döms till
böter eller fängelse i högst ett år.
15 §
Åtal mot en gäldenär för brott mot borgenärer och åtal mot en
borgenär för brott som sägs i 14 § får väckas vid den tingsrätt där
ärendet om företagsrekonstruktion är eller har varit anhängigt.
Prop. 1995/96:5
Bilaga 4
1. Denna lag träder i kraft den 1 april 1995, då ackordslagen
(1970:847) skall upphöra att gälla.
2. Har god man förordnats enligt ackordslagen (1970:847) före
ikraftträdandet av denna lag, gäller fortfarande äldre bestämmelser.
319
Härigenom föreskrivs att 6 kap. 10 § äktenskapsbalken skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
6 kap.
10 §
Rätten att kräva ut ett fastställt underhållsbidrag upphör tre år efter
den förfallodag som ursprungligen gällde.
Har utmätning för underhållsbidraget skett före den tidpunkt som
anges i första stycket eller har den bidragsskyldige försatts i konkurs på
grund av en ansökan som har gjorts före denna tidpunkt, får betalning
for fordringen även därefter tas ut ur den utmätta egendomen eller
erhållas i konkursen.
Har ansökan om förordnande
av god man enligt ackordslagen
(1970:847) gjorts före den tid-
punkt som anges i första stycket,
får underhållsbidraget krävas ut
inom tre månader från det att
verkan av förordnandet om god
man förföll eller, när förhand-
ling om offentligt ackord har
följt, ackordsfrågan avgjordes.
Om ackord kommer till stånd,
får fordringen krävas ut inom
tre månader från det att ackor-
det skulle ha fullgjorts. Har
utmätning för underhållsbidraget
skett eller konkursansökan gjorts
inom den tid som nu har an-
getts, gäller andra stycket.
Avtal som strider mot denna paragraf är ogiltiga.
Prop. 1995/96:5
Bilaga 4
1. Denna lag träder i kraft den 1 april 1995.
2. Har god man förordnats enligt ackordslagen (1970:847) före
ikraftträdandet av denna lag, gäller äldre bestämmelser fortfarande.
320
Härigenom föreskrivs att 7 kap. 9 § föräldrabalken skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
7 kap.
9 §
Rätten att kräva ut festställt underhållsbidrag går förlorad tre år efter
den ursprungligen gällande förfellodagen, om inte annat följer av andra
eller tredje stycket.
Har utmätning för underhållsbidraget skett före den tidpunkt som
anges i första stycket eller har den bidragsskyldige blivit försatt i
konkurs på grund av ansökan som har gjorts före denna tidpunkt, får
betalning för fordringen tas ut ur den utmätta egendomen eller erhållas
i konkursen även därefter.
Har före den tidpunkt som
anges i första stycket ansökan
gjorts om förordnande av god
man enligt ackordslagen
(1970 .847), får underhållsbid-
raget krävas ut inom tre måna-
der från det att verkan av god-
mansförordnandet förföll eller,
när förhandling om offentligt ac-
kord har följt, ackordsfrågan
avgjordes. Kommer ackord till
stånd, får fordringen krävas ut
inom tre månader från det att
ackordet skulle ha fullgjorts.
Har utmätning för underhålls-
bidraget eller konkursansökan
gjorts inom tid som nu har
angetts, gäller vad som förskrivs
i andra stycket.
Avtal i strid mot denna paragraf är ogiltigt.
Prop. 1995/96:5
Bilaga 4
1. Denna lag träder i kraft den 1 april 1995.
2. Har god man förordnats enligt ackordslagen (1970:847) före
ikraftträdandet av denna lag, gäller äldre bestämmelser fortfarande.
321
1 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 5
Härigenom föreskrivs att 63 § köplagen (1990:931) skall ha följande
lydelse.
Prop. 1995/96:5
Bilaga 4
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
63 §
Har en part försatts i konkurs, får konkursboet inträda i avtalet. Mot-
parten får kräva att boet inom skälig tid ger besked om det vill inträda.
Inträder konkursboet i avtalet och är tiden för motpartens fullgörelse
inne, får denne kräva att boet fullgör sin prestation eller, om anstånd
har medgetts, utan oskäligt uppehåll ställer godtagbar säkerhet for sin
fullgörelse. Ar tiden för motpartens fullgörelse inte inne, får denne
kräva säkerhet om det av särskild anledning är nödvändigt för att
skydda honom mot förlust.
Om boet inte inom skälig tid efter motpartens krav enligt första
stycket inträder i avtalet eller inte efterkommer motpartens krav enligt
andra stycket, får motparten häva
Överlämnas varan till köparen
eller hans konkursbo efter det
att köparen har ansökt om
förordnande av god man enligt
ackordslagen (1970:847) eller
försatts i konkurs och har be-
talning inte skett, får säljaren
kräva att varan lämnas tillbaka.
Varan behöver dock inte lämnas
tillbaka, om betalning sker ge-
nast eller, i fall då köpesumman
inte ännu har förfallit till be-
talning, köparen eller konkurs-
boet inom skälig tid efter upp-
maning ställer godtagbar säker-
het för betalningen.
Om konkursboet har sålt varan
den så att den inte kan lämnas
oförminskad, skall konkursboet an
Överlämnas varan till köparen
eller hans konkursbo efter det
att köparen har ansökt om
företagsrekonstruktion enligt
lagen (1995:000) om företags-
rekonstruktion eller försatts i
konkurs och har betalning inte
skett, får säljaren kräva att
varan lämnas tillbaka. Varan
behöver dock inte lämnas
tillbaka, om betalning sker ge-
nast eller, i fäll då köpesumman
inte ännu har förfallit till be-
talning, köparen eller konkurs-
boet inom skälig tid efter upp-
maning ställer godtagbar säker-
het för betalningen.
eller på annat sätt har förfogat över
tillbaka väsentligen oförändrad och
es ha inträtt i avtalet.
Denna lag träder i kraft den 1 april 1995.
322
Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1845:50 s.l) om handel med
lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva skall ha följande
lydelse.
Prop. 1995/96:5
Bilaga 4
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Är köpeavhandling så upp-
rättad och behandlad, som i 1 §
sägs, men inträffar utmätning
inom trettio dagar efter det
avhandlingen inför rätten före-
teddes, eller försätts säljaren i
konkurs efter ansökning, som
gjorts inom sagda tid, är den
sålda egendomen ej fredad från
att utmätas eller att räknas till
konkursboet. Detsamma gäller,
när ansökan om förordnande av
god man enligt ackordslagen
(1970:847) gjorts inom nämnda
tid och konkurs följt på ansö-
kan, som gjorts inom tre veckor
från det att verkan av godmans-
förordnandet förföll eller, när
förhandling om offentligt ackord
följt, ackordsfrågan avgjordes.
Görs efter utgången av den i
första punkten angivna tiden jäv
mot köpeavhandling, vilken är
så upprättad och behandlad, som
nyss sagts, är, om jävet görs vid
utmätningstillfalle, fordringsäga-
ren skyldig att, om han vill full-
följa jävet, inom en månad
därefter väcka talan mot såväl
säljaren som köparen vid den
tingsrätt som avses i 1 §. Gör
han inte det, har han förlorat sin
talan. Godset skall genast be-
läggas med kvarstad och sökan-
Är köpeavhandling så upp-
rättad och behandlad, som i 1 §
sägs, men inträffar utmätning
inom trettio dagar efter det
avhandlingen inför rätten före-
teddes, eller försätts säljaren i
konkurs efter ansökning, som
gjorts inom sagda tid, är den
sålda egendomen ej fredad från
att utmätas eller att räknas till
konkursboet. Detsamma gäller,
när ansökan om företagsrekon-
struktion enligt lagen (1995:000)
om företagsrekonstruktion gjorts
inom nämnda tid och konkurs
följt på ansökan, som gjorts
inom tre veckor från det att
rätten beslutat att förfarandet
skall upphöra. Görs efter ut-
gången av den i första punkten
angivna tiden jäv mot köpeav-
handling, vilken är så upprättad
och behandlad, som nyss sagts,
är, om jävet görs vid utmät-
ningstillfalle, fordringsägaren
skyldig att, om han vill fullfölja
jävet, inom en månad därefter
väcka talan mot såväl säljaren
som köparen vid den tingsrätt
som avses i 1 §. Gör han inte
det, har han förlorat sin talan.
Godset skall genast beläggas
med kvarstad och sökanden
skall, om han vill att åtgärden
1 Senaste lydelse 1988:386
323
den skall, om han vill att åt-
gärden skall bestå, inom fjorton
dagar efter utmätningsförättnin-
gen hos kronofogdemyndigheten
ställa full borgen for den kost-
nad och skada, som kan orsakas
av kvarstaden. Var säljarens
egendom avträdd till konkurs,
skall vad om återvinning av lös
egendom till konkursbo är
stadgat i 4 kap. 19 och 20 §§
konkurslagen (1987:672) äga
motsvarande tillämpning.
Vad som nu sagts om konkurs
äger motsvarande tillämpning
om i stället offentligt ackord
fästställes. I fråga om talan med
anledning av ackordsförhandling
äga 17 och 18 §§ ackordslagen
(1970:847) motsvarande tillämp-
ning.
skall bestå, inom fjorton dagar Prop. 1995/96:5
efter utmätningsförrättningen Bilaga 4
hos kronofogdemyndigheten
ställa full borgen for den
kostnad och skada, som kan or-
sakas av kvarstaden. Var sälja-
rens egendom avträdd till kon-
kurs, skall vad om återvinning
av lös egendom till konkursbo
är stadgat i 4 kap. 19 och 20 §§
konkurslagen (1987:672) äga
motsvarande tillämpning.
Vad som nu sagts om konkurs
äger motsvarande tillämpning
om i stället offentligt ackord
fastställes. I fråga om talan med
anledning av ackordsförhandling
tillämpas 3 kap. 6 och 7 §§
lagen om företagsrekonstruktion.
1. Denna lag träder i kraft den 1 april 1995.
2. Har god man förordnats enligt ackordslagen (1970:847) före
ikraftträdandet av denna lag, gäller äldre bestämmelser fortfarande.
324
Härigenom föreskrivs att 117 § lagen (1927:77) om försäkringsavtal
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1995/96:5
Bilaga 4
117 §'
Försätts försäkringstagaren i konkurs efter ansökan, som har gjorts
innan tio år förflutit från försäkringsavtalets ingående, och har han
under de tre senaste åren före konkursansökningen eller senare till
betalning av premie för försäkring, som enligt 116 § inte kan göras till
föremål för utmätning, använt belopp, som vid den tid, då betalningen
skedde, ej stod i skäligt förhållande till hans villkor, får konkursboet
hos försäkringsgivaren utkräva vad sålunda har erlagts för mycket, i
den mån tillgodohavandet hos denne förslår till det. Har inte
försäkringstagaren lämnat konkursboet samtycke till beloppets
utkrävande, åligger det konkursboet att för prövning av dess rätt väcka
talan mot försäkringstagaren. Beträffande sådan talan tillämpas
bestämmelserna i 4 kap. 19 och 20 §§ konkurslagen (1987:672).
Har konkursen föregåtts av
förordnande av god man enligt
ackordslagen (1970:847), an-
sökan om skuldsanering enligt
skuldsaneringslagen (1994:334)
eller förordnande av boutred-
ningsman, skali vad som enligt
första stycket gäller om tiden
för konkursansökningen avse
den i 4 kap. 2 § konkurslagen
för sådant fall angivna fristda-
gen.
Bestämmelserna i första och
Har konkursen föregåtts av
beslut om företagsrekonstruktion
enligt lagen (1995:000) om före-
tagsrekonstruktion, ansökan om
skuldsanering enligt skuldsane-
ringslagen (1994:334) eller för-
ordnande av boutredningsman,
skall vad som enligt första
stycket gäller om tiden för kon-
kursansökningen avse den i 4
kap. 2 § konkurslagen för
sådant fell angivna fristdagen.
Bestämmelserna i första och
andra styckena om konkurs äga
motsvarande tillämpning om i
stället offentligt ackord fest-
ställts. I fråga om talan med
anledning av ackordsförhandling
äga 17 och 18 §§ ackordslagen
(1970:847) motsvarande tillämp-
ning.
andra styckena om konkurs äger
motsvarande tillämpning om i
stället offentligt ackord fest-
ställts. I fråga om talan med
anledning av ackordsförhandling
tillämpas 3 kap. 6 och 7 §§
lagen omföretagsrekonstruktion.
Ej må krav, varom nu är sagt, göras gällande till förfång för för-
månstagare vars insättande jämlikt 102 § ej må återkallas.
1 Senaste lydelse 1994:336
325
1. Denna lag träder i kraft den 1 april 1995.
2. Har god man förordnats enligt ackordslagen (1970:847) före
ikraftträdandet av denna lag, gäller äldre bestämmelser fortfarande.
Prop. 1995/96:5
Bilaga 4
326
Härigenom föreskrivs att 9, 10, 13, 15 och 18 §§ förmånsrättslagen
(1970:979)’ skall ha följande lydelse.
Prop. 1995/96:5
Bilaga 4
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
9 §2
Särskilda förmånsrätter gäller inbördes efter paragrafernas följd och
efter den i 4 - 7 §§ angivna ordningen.
Förmånsrätt enligt 4 § 3 har dock företräde framför förmånsrätt enligt
4 § 2 på grund av annan retentionsrätt än som avses i 3 kap. 39 §
sjölagen (1994:1009).
Förmånsrätt på grund av utmätning har företräde framför förmånsrätt
på grund av företagsinteckning, vilken har sökts samma dag som
beslutet om utmätning meddelades eller senare, och framför förmånsrätt
på grund av annan inteckning, vilken har sökts samma inskrivningsdag
som ett ärende angående anteckning om utmätningen har tagits upp eller
senare.
Utmätning ger företräde framför senare utmätning av samma
egendom, om ej annat följer av 4 kap. 30 § andra stycket eller 7 kap.
13 § utsökningsbalken. Utmätning för flera fordringar på en gång ger
lika rätt. Om det inbördes företrädet i övrigt mellan fordringar med
samma slag av förmånsrätt finns för vissa fall särskilda bestämmelser.
Mid i denna paragraf före-
skrives om förmånsrätt på grund
av utmätning tillämpas även i
fråga om förmånsrätt på grund
av betalningssäkring.
10 §3
Allmän förmånsrätt följer med
borgenärs kostnad för gäldenä-
rens försättande i konkurs och
för beslut att dödsbos egendom
skall avträdas till förvaltning av
boutredningsman samt begrav-
nings- och bouppteckningskost-
nad, när gäldenären avlidit före
konkursbeslutet,
Allmän förmånsrätt följer med
1. den kostnad som borgenärer
haft för försättande av gäldenä-
ren i konkurs och för beslut att
ett dödsbos egendom skall av-
trädas till förvaltning av bout-
redningsman samt begravnings-
och bouppteckningskostnader
när gäldenären avlidit före
konkursbeslutet,
1 Lagen omtryckt 1975:1248.
2 Senaste lydelse 1994:1018
3 Senaste lydelse 1987:694
327
arvode och kostnadsersättning
till god man enligt ackordslagen
(1970:847), tillsynsman enligt
nämnda lag eller konkurslagen
(1987:672) eller forordnad bout-
redningsman, om fordringen
belöper på tid inom sex
månader innan konkursansök-
ningen gjordes eller därefter,
kostnad for särskild åtgärd
som under nämnda tid vidtagits
med gode mannens eller
tillsynsmannens godkännande
eller av boutredningsmannen
och uppenbart varit till borgenä-
rernas bästa,
allt i den mån beloppet med
hänsyn till omständigheterna är
skäligt.
2. arvode och kostnadsersätt- Prop. 1995/96:5
ning till rekonstruktör enligt Bilaga 4
lagen (1995:000) om företags-
rekonstruktion, tillsynsman
enligt nämnda lag eller konkurs-
lagen (1987:672) eller förordnad
boutredningsman, om fordringen
avser tid inom sex månader
innan konkursansökningen gjor-
des eller därefter,
3. kostnad for särskilda åt-
gärder som under den tid som
nämnts i 2 vidtagits med rekons-
truktörens eller tillsynsmannens
godkännande eller av boutred-
ningsmannen och uppenbart
varit till borgenärernas bästa,
4. andra fordringar som med
rekonstruktörens godkännande
uppkommit under ett förfarande
enligt lagen (1995:000) om
företagsrekonstruktion.
Förmånsrätt enligt första styc-
ket 1-3 gäller endast i den mån
beloppet med hänsyn till om-
ständigheterna är skäligt.
13 §
Allmän förmånsrätt följer därefter med fordran på framtida pension
till arbetstagare, som är född år 1907 eller tidigare, eller dennes efter-
levande. Därvid får dock intjänad del av utfast pension icke antagas
avse större årlig pension än som motsvarar basbeloppet enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring. Från det sålunda beräknade
fordringsbeloppet skall i förekommande fall avdragas upplupen del av
pension enligt allmän pensionsplan eller enligt privat pensions-
försäkring.
Förmånsrätt enligt första
stycket gäller även fordran på
framtida pension som intjänats
hos föregående arbetsgivare, om
gäldenären övertagit ansvaret
för pensionsfordringen enligt
vad som anges i 12 § andra
stycket.
Om gäldenären är näringsid-
kare eller Juridisk person utan
att vara näringsidkare, äger
Förmånsrätt enligt första
stycket gäller även fordran på
framtida pension som intjänats
hos föregående arbetsgivare, om
gäldenären övertagit ansvaret
för pensionsfordringen enligt
vad som anges i 12 § femte
stycket.
Om gäldenären är näringsid-
kare, äger 12 § sjätte stycket
motsvarande tillämpning.
328
12 § tredje stycket motsvarande
tillämpning.
15 §
Särskild förmånsrätt har före-
träde framför allmän förmåns-
rätt. Fordran med allmän för-
månsrätt enligt 10 § uttages
dock, om det behövs, före ford-
ringar med särskild förmånsrätt
enligt 5 eller 8 § i annan lös
egendom än tomträtt. Vad som
uttages på detta sätt skall, när
det finns särskilda förmånsrätter
i olika egendomsgrupper, för-
delas på grupperna i förhållande
till den köpeskilling som
erhållits för vaije grupp.
Prop. 1995/96:5
Bilaga 4
Fordringar som ej är förenade
med förmånsrätt har inbördes
lika rätt.
Har fordran särskild förmåns-
rätt i viss egendom men förslår
ej egendomen för att infria ford-
ringen, behandlas återstoden av
denna som fordran utan
förmånsrätt.
Särskild förmånsrätt har före-
träde framför allmän förmåns-
rätt. En fordran med allmän för-
månsrätt enligt 10 eller 10 a §
tas dock, om det behövs, ut före
fordringar med särskild för-
månsrätt enligt 5 eller 8 § i
annan lös egendom än tomträtt.
Vad som tas ut på detta sätt
skall, när det finns särskilda för-
månsrätter i olika egendoms-
grupper, fördelas på grupperna i
förhållande till den köpeskilling
som har erhållits för vaije
grupp.
18 §4
Fordringar som inte är före-
nade med förmånsrätt har in-
bördes lika rätt. En borgenär
kan dock enligt villkoren för
fordringen ha rätt till betalning
först efter övriga borgenärer.
Har en fordran särskild för-
månsrätt i viss egendom men
förslår inte egendomen för att
infria fordringen, behandlas
återstoden av denna som en
fordran utan förmånsrätt.
1. Denna lag träder i kraft, såvitt avser 9 och 13 §§ den 1 januari
1995, och i övrigt den 1 april 1995.
2. I fråga om förmånsrätt för fordringar i en konkurs som har
beslutats på grund av en ansökan som gjorts före ikraftträdandet gäller
äldre bestämmelser.
4 Senaste lydelse 1979:195.
329
Härigenom föreskrivs i fråga om konkurslagen (1987:672)
dels att 4 kap. 1 och 2 §§ och 12 kap. 11 och 21 §§ skall ha följande
lydelse,
dels att det skall införas en ny paragraf, 2 kap. 10 a §, av följande
lydelse.
Prop. 1995/96:5
Bilaga 4
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 kap.
Återvinning till konkursbo får
på begäran av boet ske i
enlighet med vad som anges i
detta kapitel. Återvinning får
dock inte ske av
7. betalning av skatt eller
avgift som avses i 1 § lagen
(1971:1072) om förmånsberätti-
gade skattefordringar m.m., om
fordringen var förfallen till
betalning,
2. betalning av eller förmåns-
rätt för underhållsbidrag enligt
äktenskaps- eller föräldrabalken,
Om rekonstruktion av gäldenä-
rens verksamhet pågår enligt
lagen (1995:000) om företags-
rekonstruktion skall en
borgenärs ansökan om konkurs
förklaras vilande i avvaktan på
att rekonstruktionsfÖrfarandet
upphör om gäldenären begär
det.
Finns det särskilda skäl att
befara att gäldenären utan re-
konstruktörens samtycke företar
eller underlåter en viss handling
och därigenom sätter borgenä-
rens rätt i fara, får dock rätten
besluta att försätta gäldenären i
konkurs. Innan ett sådant beslut
meddelas skall rekonstruktören
beredas tillfälle att yttra sig.
kap.
§
Återvinning till konkursbo får
på begäran av boet ske i
enlighet med vad som anges i
detta kapitel. Återvinning får
dock inte ske av betalning av
eller förmånsrätt för under-
hållsbidrag enligt äktenskaps-
eller föräldrabalken, om bid-
ragsbeloppet var förfallet till
betalning och den underhållsbe-
rättigade inte har gynnats på ett
otillbörligt sätt.
330
om bidragsbeloppet var förfallet
till betalning och den under-
hållsberättigade inte har gynnats
på ett otillbörligt sätt.
Prop. 1995/96:5
Bilaga 4
Har beslut meddelats om före-
tagsrekonstruktion enligt lagen
(1995:000) om företagsrekon-
struktion avses med fristdag i
stället dagen för ansökan om fö-
retagsrekonstruktion, såvida
konkursansökningen har gjorts
inom tre veckor från det att
rätten beslutat att förfarandet
skall upphöra.
2 §‘
Med fristdag avses dagen då ansökningen om gäldenärens försättande
i konkurs kom in till tingsrätten.
Har god man förordnats enligt
ackordslagen (1970:847) avses
med fristdag i stället dagen för
ansökningen om detta, såvida
konkursansökningen har gjorts
inom tre veckor från det att ver-
kan av godmansförordnandet
förföll eller, när förhandling om
offentligt ackord har följt, ac-
kordsfrågan avgjordes.
Har ansökan om skuldsanering enligt skuldsaneringslagen (1994:334)
gjorts avses med fristdag i stället dagen för denna ansökan, såvida
konkursansökningen har gjorts inom tre veckor från det att frågan om
skuldsanering avgjordes.
Har ett dödsbo avträtts till förvaltning av boutredningsman avses med
fristdag dagen för ansökningen om detta, såvida boutredningsman har
förordnats senare än tre månader före den dag som annars skulle anses
som fristdag.
Vid omröstning i ackordsfrå-
gan får rösträtt utövas endast för
bevakade fordringar. En borge-
när som kan få täckning för sin
fordran genom kvittning eller
vars fordran är förenad med för-
månsrätt deltar dock inte i om-
röstningen. Om borgenären helt
eller delvis avstår från kvitt-
ningsrätten eller förmånsrätten,
deltar han i motsvarande mån.
Kan en borgenärs fordran endast
till viss del täckas genom kvitt-
ning eller understiger värdet av
den egendom i vilken borgenä-
ren har särskild förmånsrätt
12 kap.
11 §
Vid omröstning i ackords-
frågan får rösträtt utövas endast
för bevakade fordringar. En
borgenär som kan få täckning
för sin fordran genom kvittning
eller vars fordran är förenad
med förmånsrätt deltar dock inte
i omröstningen. En borgenär,
som enligt villkoren för
fordringen har rätt till betalning
först efter gäldenärens övriga
borgenärer, deltar inte heller i
omröstningen, såvida inte de
övriga borgenärerna medger
det.
Om en borgenär helt eller
delvis avstår från kvittnings-
1 Senaste lydelse 1994:344.
331
hans fordran, deltar han med rätten eller förmånsrätten, deltar
återstående del av fordringen. han i motsvarande mån. Kan en
borgenärs fordran endast till
viss del täckas genom kvittning
eller understiger värdet av den
egendom i vilken borgenären
har särskild förmånsrätt hans
fordran, deltar han med
återstående del av fordringen.
En svarande som med anledning av en återvinningstalan har fått eller
kan få en fordran mot gäldenären, får utan bevakning delta med
fordringen i omröstningen.
Innebär ackordsförslaget att borgenärer som inte har förmånsrätt skall
få full betalning intill visst belopp, får rösträtt inte utövas för de
fordringar som därigenom får full betalning.
Med borgenärer som har förmånsrätt likställs en borgenär som till
säkerhet för sin fordran har gjort förbehåll om återtaganderätt.
21 §
Ett lastställt ackord är bindande för alla borgenärer, kända och
okända, som har haft rätt att efter bevakning rösta om ackordsförslaget.
En borgenär som enligt villko-
ren för fordringen har rätt till
betalning först efter gäldenärens
övriga borgenärer förlorar sin
rätt till betalning från gäldenä-
ren, om inte alla borgenärer
som enligt 11 § hade rätt att
delta i ackordsförhandlingen
tillgodoses fullt ut genom
ackordet.
Den som har förmånsrätt i viss egendom är bunden av ackordet i
fråga om belopp som inte kan tas ut ur egendomen.
En borgenär har, utan hinder av ackordet, den rätt till kvittning som
han kan ha enligt 5 kap. 15 och 16 §§.
Prop. 1995/96:5
Bilaga 4
1. Denna lag träder i kraft den 1 april 1995.
2. Äldre föreskrifter om återvinning gäller fortfarande i fråga om
konkurser i vilka ansökan om konkurs kommit in till tingsrätten före
ikraftträdandet.
332
Härigenom föreskrivs att 11 kap. 1 och 3 §§ brottsbalken skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1995/96:5
Bilaga 4
11 kap.
1 §'
Den som, när han är på obestånd eller när påtaglig fåra föreligger för
att han skall komma på obestånd, förstör eller genom gåva eller någon
annan liknande åtgärd avhänder sig egendom av betydande värde, döms
för oredlighet mot borgenärer till fängelse i högst två år. Detsamma
skall gälla om någon genom sådant förfärande försätter sig på obestånd
eller framkallar påtaglig fara för att han skall komma på obestånd.
Gäldenär, som vid skuldsane-
ring enligt skuldsaneringslagen
(1994:334), konkurs eller för-
handling om offentligt ackord
förtiger tillgång, uppgiver obe-
fintlig skuld eller lämnar annan
sådan oriktig uppgift, skall ock,
om ej uppgiften rättas innan den
beedigas eller eljest lägges till
grund för förfarandet, dömas för
oredlighet mot borgenärer. Det-
samma skall gälla, om gäldenär
i samband med annan exekutiv
förrättning åberopar oriktig
handling eller skenavtal och
därigenom hindrar att erfor-
derlig egendom genom förrätt-
ning tages i anspråk för att be-
reda borgenär betalning eller
säkerhet.
Gäldenär, som vid skuldsane-
ring enligt skuldsaneringslagen
(1994:334), företagsrekonstruk-
tion enligt lagen (1995:000) om
företagsrekonstruktion eller kon-
kurs förtiger tillgång, uppgiver
obefintlig skuld eller lämnar
annan sådan oriktig uppgift,
skall ock, om ej uppgiften rättas
innan den beedigas eller eljest
lägges till grund för förfärandet,
dömas för oredlighet mot borge-
närer. Detsamma skall gälla, om
gäldenär i samband med annan
exekutiv förrättning åberopar
oriktig handling eller skenavtal
och därigenom hindrar att erfor-
derlig egendom genom förrätt-
ning tages i anspråk för att be-
reda borgenär betalning eller
säkerhet.
Gäldenär som, då konkurs är förestående, ur riket bortför tillgång av
betydande värde med uppsåt att hålla den undan konkursen, eller
gäldenär som i konkurs undandrar eller undanhåller konkursför-
valtningen tillgång, döms likaledes för oredlighet mot borgenärer.
3 §2
Den som, när han är på obestånd eller när påtaglig fara föreligger för
att han skall komma på obestånd, fortsätter rörelse under förbrukande
' Senaste lydelse 1994:335
2 Senaste lydelse 1994:335
333
av avsevärda medel utan motsvarande nytta för rörelsen eller lever
slösaktigt eller inlåter sig på äventyrligt företag eller lättsinnig
ansvarsförbindelse eller vidtar annan sådan åtgärd och därigenom
uppsåtligen eller av grov oaktsamhet försämrar sin förmögenhets-
ställning i avsevärd mån, döms för vårdslöshet mot borgenärer till
fängelse i högst två år. Vad som nu sagts skall gälla även om
gärningsmannen inte insåg men hade skälig anledning anta att han var
på obestånd eller att påtaglig fora förelåg for att han skulle komma på
Prop. 1995/96:5
Bilaga 4
obestånd.
Gäldenär, som vid skuldsane-
ring enligt skuldsaneringslagen
(1994:334), konkurs eller för-
handling om offentligt ackord av
grov oaktsamhet förtiger till-
gång, uppgiver obefintlig skuld
eller lämnar annan sådan oriktig
uppgift, dömes likaledes, om ej
uppgiften rättas innan den beedi-
gas eller eljest lägges till grund
för förfarandet, för vårdslöshet
mot borgenärer.
Gäldenär, som vid skuldsane-
ring enligt skuldsaneringslagen
(1994:334), företagsrekonstruk-
tion enligt lagen (1995:000) om
företagsrekonstruktion eller
konkurs av grov oaktsamhet
förtiger tillgång, uppgiver obe-
fintlig skuld eller lämnar annan
sådan oriktig uppgift, dömes
likaledes, om ej uppgiften rättas
innan den beedigas eller eljest
lägges till grund för förfarandet,
för vårdslöshet mot borgenärer.
Denna lag träder i kraft den 1 april 1995.
334
Härigenom föreskrivs att 6, 7 och 11 §§ utsökningsregisterlagen
(1986:617) skall ha följande lydelse.
Prop. 1995/96:5
Bilaga 4
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Utöver de uppgifter som anges i 4 och 5 §§ får utsökningsregistret, i
den utsträckning som föreskrivs av regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer, innehålla uppgifter om
1. exekutionstitel, skuldens storlek, arbetsgivare eller annan utbetalare
av ersättning som avses i 7 kap. 1 § eller 15 kap. 2 § utsökningsbalken,
medelsslag, dag när skulden fastställdes och när den förföll till
betalning, influtna medel, den tidpunkt vid vilken skulden preskriberas
samt andra förhållanden av betydelse for betalningsskyldigheten som
framgår av exekutionstiteln eller av andra handlingar i målet,
2. de verkställighetsåtgärder som har begärts av sökanden,
3. den som sökt verkställigheten och vad som i övrigt behövs for
utbetalning av influtna medel och annan redovisning,
4. ställd säkerhet, uppskov och avbetalningsplan,
5. utmätning, exekutiv försäljning, införsel, avräkning och betalnings-
säkring,
6. kvarstad och återtagande av vara,
7. bötesförvandling,
8. betalningsinställelse och likvidation,
9. skuldsanering enligt skuld-
saneringslagen (1994:334), kon-
kurs, ackord, näringsförbud och
förordnande av god man enligt
2 § ackordslagen (1970:847),
9. skuldsanering enligt skuld-
saneringslagen (1994:334), före-
tagsrekonstruktion enligt lagen
(1995:000) om företagsrekon-
struktion, konkurs, ackord och
näringsförbud.
10. förhör eller annan åtgärd som har vidtagits för efterforskning av
tillgångar,
10 a. förekomst av och tidpunkt för gäldenärsutredning enligt 6 §
lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m.,
11. redovisningen av verkställighetsuppdraget,
12. administrativa och tekniska uppgifter som behövs för registrets
användning.
7 §2
Riksskatteverket och kronofogdemyndigheterna får ha terminalåtkomst
till utsökningsregistret.
' Senaste lydelse 1994:343
2 Senaste lydelse 1994:343
335
Terminalåtkomsten för en kronofogdemyndighet får avse endast
uppgifter om
1. den som är registrerad hos myndigheten som gäldenär i mål om
exekutiva åtgärder,
2. den som i annat fåll än som avses under 1 är gäldenär eller
svarande i mål eller ärende som handläggs hos myndigheten,
3. make till person som avses under 1,
4. den som är gemensamt betalningsansvarig med person som avses
under 1,
5. fåmansföretag och fåmansägt handelsbolag som avses i punkt 14 av
anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen (1928:370) och delägare i
sådant foretag, om företaget eller delägare i detta är gäldenär som avses
under 1,
6. skuldsanering, konkurs och 6. skuldsanering, företags-
näringsförbud. rekonstruktion, konkurs och
näringsförbud.
I fråga om kronofogdemyndighet som är tillsynsmyndighet i konkurs
gäller terminalåtkomsten enligt andra stycket 1 också gäldenärer i annat
län, om detta ingår i tillsynsområdet.
Prop. 1995/96:5
Bilaga 4
H §’
Uppgift om indrivningsupp-
drag som avser böter får be-
varas i utsökningregistret till
utgången av det år då full be-
talning skedde. Andra uppgifter
som avses i 6 § 1-11 får
bevaras under högst tre år.
Denna tid räknas för uppgifter
om betalningssäkring, kvarstad,
näringsförbud och förordnande
av god man från utgången av
det år då åtgärden förföll eller
förlorade sin verkan samt för
uppgifter om skuldsanering,
konkurs och ackord från ut-
gången av det år då förfärandet
avslutades. För övriga uppgifter
räknas tiden från utgången av
det år under vilket målet av-
slutades.
Uppgift om indrivningsupp-
drag som avser böter får
bevaras i utsökningregistret till
utgången av det år då full be-
talning skedde. Andra uppgifter
som avses i 6 § 1-11 får
bevaras under högst tre år eller
för uppgifter om skuldsanering
högst sex år. Denna tid räknas
för uppgifter om betalningssäk-
ring, kvarstad och näringsförbud
från utgången av det år då
åtgärden förföll eller förlorade
sin verkan samt för uppgifter
om skuldsanering, företags-
rekonstruktion, konkurs och
ackord från utgången av det år
då förfarandet avslutades. För
övriga uppgifter räknas tiden
från utgången av det år under
vilket målet avslutades.
Uppgifter enligt 4 och 5 §§ skall bevaras så länge annan uppgift om
personen förekommer i registret. Uppgift som inte längre får bevaras
med stöd av bestämmelserna i första stycket skall gallras, om inte
3 Senaste lydelse 1994:343
336
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer föreskriver
något annat.
Prop. 1995/96:5
Bilaga 4
Denna lag träder i kraft den 1 april 1995.
337
22 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 5
Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1982:188) om preskription av
skattefordringar m.m. skall ha följande lydelse.
Prop. 1995/96:5
Bilaga 4
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Förordnas god man enligt ac-
kordslagen (1970:847) innan
fordringen har preskriberats,
preskriberas den tidigast två år
efter utgången av det kalenderår
då förordnandet meddelades
eller, om ackord kommer till
stånd, efter utgången av det
kalenderår då ackordet skall
vara fullgjort. Inleds skuldsane-
ring enligt enligt skuldsane-
ringslagen (1994:334) innan
fordringen har preskriberats,
preskriberas den tidigast två år
efter utgången av det kalenderår
då beslutet om att inleda skuld-
sanering meddelades eller, om
skuldsanering beslutas, då åter-
stående skuldbelopp senast
skulle ha betalats.
Första stycket gäller inte om
god man förordnas eller skuld-
sanering inleds under tid då
preskriptionstiden är förlängd på
grund av 9 §.
Har ansökan om före-
tagsrekonstruktion enligt lagen
(1995:000) om företagsrekon-
struktion gjorts innan fordringen
har preskriberats, preskriberas
den tidigast två år efter
utgången av det kalenderår då
rätten beslutat att förfarandet
skall upphöra eller ett ackord
skall vara fullgjort. Inleds sku-
ldsanering enligt skuldsanerings-
lagen (1994:334) innan ford-
ringen har preskriberats, pre-
skriberas den tidigast två år
efter utgången av det kalenderår
då beslutet om att inleda
skuldsanering meddelades eller,
om skuldsanering beslutas, då
återstående skuldbelopp senast
skulle ha betalats.
Första stycket gäller inte om
ansökan om företagsrekonstruk-
tion görs eller skuldsanering
inleds under tid då preskrip-
tionstiden är förlängd på grund
av 9 §.
1. Denna lag träder i kraft den 1 april 1995.
2. Har god man förordnats enligt ackordslagen (1970:847) före ikraft-
trädandet av denna lag, gäller äldre bestämmelser fortfarande.
' Senaste lydelse 1994:342
338
Härigenom föreskrivs att 13 kap. 20 § aktiebolagslagen (1975:1385)*
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1995/96:5
Bilaga 4
Om ett aktiebolag försätts i
konkurs eller om en förhandling
om offentligt ackord inleds för
bolaget, skall rätten sända
underrättelse om beslutet för
registrering.
13 kap.
20 §
Om ett aktiebolag försätts i
konkurs eller företagsre-
konstruktion av bolaget inleds
enligt lagen (1995:000) om
företagsrekonstruktion, skall rät-
ten sända underrättelse om be-
slutet för registrering.
Under konkursen företräds bolaget som konkursgäldenär av den
styrelse och verkställande direktör eller de likvidatorer som finns vid
konkursens böijan. Dock gäller även under konkursen bestämmelserna
i denna lag om rätt att avgå, om entledigande och om ny tillsättning.
När en konkurs har avslutats,
eller en förhandling om of-
fentligt ackord har avslutats på
annat sätt än genom konkurs,
skall tingsrätten genast for regi-
strering underrätta registrerings-
myndigheten samt i det förra
fallet ange om överskott finns
eller inte. Tingsrätten skall även
för registrering underrätta
registreringsmyndigheten när
högre rätt genom beslut, som
har vunnit laga kraft, har upp-
hävt ett beslut att försätta
bolaget i konkurs eller att inleda
förhandling om offentligt
ackord.
När en konkurs har avslutats,
eller en företagsrekonstruktion
enligt lagen om företagsrekon-
struktion har upphört på annat
sätt än genom konkurs, skall
tingsrätten genast för registre-
ring underrätta registrerings-
myndigheten samt i det förra
fallet ange om överskott finns
eller inte. Tingsrätten skall även
för registrering underrätta
registreringsmyndigheten när
högre rätt genom beslut, som
har vunnit laga kraft, har upp-
hävt ett beslut att försätta
bolaget i konkurs eller att inleda
företagsrekonstruktion enligt
lagen om företagsrekonstruktion.
Denna lag träder i kraft den 1 april 1995.
1 Lagen omtryckt 1993:150
339
Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1993:892) om ackord rörande
statliga fordringar m.m. skall ha följande lydelse.
Prop. 1995/96:5
Bilaga 4
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Förslag om ackord får antas
om det kan anses fördelaktigt
för det allmänna.
Ackordsförslag som inte fram-
ställts i konkurs eller enligt
ackordslagen (1970:847) får
antas endast om övriga borgenä-
rer som ackordet angår godkän-
ner det.
Förslag om frivillig skuldsane-
ring får godtas om förutsättning-
ar för skuldsanering enligt
skuldsaneringslagen (1994:334)
är uppfyllda.
Förslag om ackord får antas
om det kan anses fördelaktigt
för det allmänna.
Ackordsförslag som inte fram-
ställts i konkurs eller enligt
lagen (1995:000) om företags-
rekonstruktion får antas endast
om övriga borgenärer som ack-
ordet angår godkänner det.
Förslag om frivillig skuldsane-
ring får godtas om förutsättning-
ar för skuldsanering enligt
skuldsaneringslagen (1994:334)
är uppfyllda.
Denna lag träder i kraft den 1 april 1995.
1 Senaste lydelse 1994:345
340
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1994-10-24
Närvarande: justitierådet Torkel Gregow, justitierådet
Lars Å. Beckman, regeringsrådet Sigvard Holstad.
Enligt en lagrådsremiss den 1 september 1994 (Justitiedepartementet)
har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om företagsrekonstruktion,
2. lag om ändring i äktenskapsbalken,
3. lag om ändring i föräldrabalken,
4. lag om ändring i köplagen (1990:931),
5. lag om ändring i lagen (1845:50 s.l) om handel med
lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva,
6. lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal,
7. lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979)
8. lag om ändring i konkurslagen (1987:672),
9. lag om ändring i brottsbalken,
10. lag om ändring i utsökningsregisterlagen (1986:617),
11. lag om ändring i lagen (1982:188) om preskription av
skattefordringar m.m.,
12. lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385),
13. lag om ändring i lagen (1993:892) om ackord rörande
statliga fordringar m.m.
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorerna Mats
Melin och Mikael Mellqvist.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:
Med den föreslagna lagen om företagsrekonstruktion åsyftas att för
näringsidkare som har råkat i betalningssvårigheter men vars
verksamhet likväl är livskraftig tillhandahålla ett förfarande, som
underlättar en rekonstruktion av verksamheten så att denna kan drivas
vidare med lönsamhet. De väsendigaste inslagen i förfarandet är att det
skall tillsättas en särskild rekonstruktör som skall verka för att
rekonstruktion kommer till stånd, att exekutiva åtgärder i princip inte
får vidtas mot gäldenären så länge förfarandet pågår, att avtal som
gäldenären har ingått inte får hävas av motparten under denna tid på
grund av gäldenärens dröjsmål, att gäldenären inte utan rekonstruk-
törens samtycke får vidta vissa viktigare rättshandlingar samt att
oprioriterade borgenärers fordringar skall kunna nedsättas genom
ackord.
Lagrådet har inte någon erinran mot att det införs en lag med nämnda
syfte eller mot de principer som den föreslagna lagen bygger på.
Motsvarande lagstiftning finns för övrigt redan i flera andra länder,
Prop. 1995/96:5
Bilaga 5
341
bl.a. i Danmark, Norge och Finland, och bestämmelser där torde delvis
ha utgjort förebild för förslaget.
Med hänsyn till att fråga är om ett i Sverige helt nytt förfarande är
det knappast möjligt att med säkerhet bedöma om alla föreslagna
bestämmelser, bl.a. om själva förfarandet, är väl avvägda med hänsyn
till vad som krävs i den praktiska tillämpningen. Efter någon tids
tillämpning bör därför, såsom också har framhållits i remissen,
övervägas om och i vad mån vunna erfarenheter påkallar jämkning i
lagen.
I 3 kap. i den föreslagna lagen har tagits upp bestämmelser om
offentligt ackord under företagsrekonstruktion. Till kapitlet har i princip
utan sakliga ändringar överförts ackordslagens (1970:847) regler om
offentligt ackord. I följd härav föreslås att ackordslagen skall upphävas.
I författningskommentaren framhålls härtill att fysiska personer som inte
är näringsidkare har tillgång till ett ackordsliknande förfarande genom
bestämmelserna i den tidigare under året antagna skuldsaneringslagen
(1994:334).
Den föreslagna lagen är som tidigare nämnts avsedd att tillämpas i fall
då en näringsidkare som har betalningssvårigheter behöver kunna
rekonstruera sin verksamhet, dvs. själva rörelsen. Ofta torde en sådan
näringsidkare samtidigt ha behov av att sanera sin ekonomi genom
ackord. Om frivillig uppgörelse med borgenärerna inte kan uppnås, kan
offentligt ackord komma till stånd genom tillämpning av bestäm-
melserna i 3 kap. Ackordsförfarandet äger då rum inom ramen för
rekonstruktionsfÖrfarandet, dvs. i samma domstolsärende.
Det nu sagda innebär emellertid också att en förutsättning för att
frågan om offentligt ackord skall kunna aktualiseras är att närings-
idkaren behöver rekonstruera sin rörelse; annars kan ju inte meddelas
beslut om företagsrekonstruktion. Lagrådet ifrågasätter om man inte får
räkna med att det finns näringsidkare, vilka kan ha behov av ett
ackordsförfarande utan att samtidigt behöva rekonstruera den verk-
samhet som bedrivs. För sådana näringsidkare kommer i fortsättningen,
så som förslaget är utformat, något ackordsförfarande inte att stå till
buds. Lagrådet kan på föreliggande material för sin del inte bedöma i
vad mån detta medför olägenheter.
Enligt 4 § första stycket skuldsaneringslagen kan skuldsanering
beviljas endast fysiska personer som inte är näringsidkare. Det nu
föreslagna förfarandet skall enligt det remitterade lagförslaget (1 kap.
1 §) vara tillämpligt endast på näringsidkare. Vidare framgår att
näringsidkaren kan vara antingen en juridisk eller fysisk person.
Mot denna bakgrund görs i lagrådsremissen bl.a. följande uttalanden.
Av det anförda följer att en fysisk person, som är arbetstagare men
som utövar viss näringsverksamhet på deltid, också i princip fäller inom
lagens tillämpningsområde. Däremot skall givetvis en rekonstruktion för
en sådan person enbart avse den näringsverksamhet som han bedriver.
En eventuell ackordsuppgörelse skall således inte avse fordringar som
uteslutande avser personens privatekonomiska förhållanden. En sådan
person kan inte heller ansöka om skuldsanering i fråga om fordringar av
privat natur (se prop. 1993/94:123 s. 87 ff). Det som nu sagts medför
Prop. 1995/96:5
Bilaga 5
342
att det inte bör uppstå några svårigheter att dra gränsen mellan tillämp-
ningsområdet för skuldsanering och företagsrekonstruktion, bortsett från
frågan om en deltidsföretagares skulder inom ramen för en
rekonstruktion är att hänföra till hans näringsverksamhet eller inte.
Däremot blir resultatet att deltidsföretagaren inte, så länge han såväl är
anställd som bedriver näringsverksamhet, kan bli befriad från en
övermäktig privatekonomisk skuldbörda.
Lagrådet kan inte ansluta sig till uppfattningen att en eventuell
ackordsuppgörelse inte skall avse fordringar som uteslutande avser
gäldenärens privatekonomiska förhållanden; ståndpunkten har för övrigt
inte kommit till uttryck i lagtexten. Det skulle i princip inte vara
lämpligt att privata skulder skulle kvarstå till fulla beloppet efter
ackord. En sådan ordning skulle sannolikt i allmänhet omöjliggöra
ackord. Det kan tilläggas att insolvensutredningen inte har förordat
någon motsvarande begränsning.
Mot bakgrund av det anförda förordar Lagrådet att det under det
fortsatta lagstiftningsarbetet klargörs att en ackordsuppgörelse för en
näringsidkare som är fysisk person inte skall begränsas på det angivna
sättet. I konsekvens med det sagda förordar Lagrådet också en ändrad
utformning av de föreslagna ändringarna i äktenskapsbalken och
föräldrabalken. Lagrådet återkommer till den frågan i anslutning till
behandlingen av de olika lagförslagen.
Ackordslagens bestämmelser om offentligt ackord har som nämnts i
sak oförändrade överförts till den nya lagen. Ackordslagen har varit i
tillämpning i över 20 år. Under denna tid torde ha vunnits en hel del
erfarenheter av lagstiftningen, vilka borde beaktas i den nya lagen;
under hand har Lagrådets uppmärksamhet fasts på frågan om
beräknande av ränta på fordringar. Så har dock inte skett. Lagrådet
anser det önskvärt att 3 kap. vid lämpligt tillfälle blir föremål för en
översyn mot bakgrund av erfarenheterna av tillämpningen av
ackordslagens motsvarande regler.
Beträffande de enskilda lagförslagen vill Lagrådet anföra följande.
1 kap.
1 §
I denna inledande bestämmelse anges att en gäldenär, som är
näringsidkare och som inte kan betala sina skulder allteftersom de
förfaller till betalning, kan under medverkan av en av rätten utsedd
rekonstruktör rekonstruera verksamheten utan konkurs enligt
bestämmelserna i lagen. Enligt uttalande i författningskommentaren
anger bestämmelsen förutsättningar som måste föreligga för att
rekonstruktionsförfärandet skall påbörjas.
Det är emellertid endast vad som i bestämmelsen sägs om att
gäldenären skall vara näringsidkare och beskrivningen av dennes
betalningssvårigheter som kan anses utgöra förutsättningar för beslut om
Prop. 1995/96:5
Bilaga 5
343
företagsrekonstruktion. Vad paragrafen i övrigt innehåller utgör Prop. 1995/96:5
närmast, på sätt som numera är vanligt i lagstiftningen, en allmän Bilaga 5
beskrivning av lagens huvudsakliga innebörd. Andra förutsättningar som
skall föreligga för att beslut om företagsrekonstruktion skall meddelas
har tagits upp i 2 kap.
Vad som krävs for att rekonstruktionsförfärande skall komma till
stånd bör enligt Lagrådets mening regleras i ett sammanhang och
bestämmelserna härom bör finnas i 2 kap. Det grundläggande kravet att
gäldenären skall vara näringsidkare kan dock lämpligen tas upp i
förevarande paragraf. I övrigt bör denna innehålla en allmän beskriv-
ning av det nya institutet av förslagsvis följande lydelse:
”En näringsidkare som har betalningssvårigheter kan, enligt
bestämmelserna i denna lag, efter beslut av domstol få till stånd ett
särskilt förfarande for att rekonstruera sin verksamhet (företags-
rekonstruktion).”
Vad nu sagts innebär att den närmare beskrivningen av de
betalningssvårigheter som skall utgöra en förutsättning för rekon-
struktionsförfärande bör tas upp i 2 kap., lämpligen som ett nytt första
stycke i 6 §. Beträffande beskaffenheten av betalningssvårighetema vill
Lagrådet framhålla följande.
I den nu förevarande bestämmelsen anges kravet på betal-
ningssvårigheter som nämnts på så sätt att gäldenären inte kan betala
sina skulder allteftersom de förfäller till betalning. I motiven har anförts
att vad som avses härmed är att gäldenären är illikvid. Under
föredragningen har bekräftats att det är illikviditet som åsyftas och
understrukits att insolvensbegreppet med däri ingående prognos-
bedömning inte har ansetts passa i detta sammanhang.
Lagrådet saknar anledning att motsätta sig att frågan om likviditet
skall vara avgörande för huruvida det nya institutet är tillgängligt for en
näringsidkare. Den föreslagna lydelsen synes emellertid närmast utgöra
en beskrivning av krav på insolvens (jfr 1 kap. 2 § 2 st. konkurslagen;
se även SOU 1970:75 s. 60 och SOU 1992:113
s. 100). En bestämmelse om krav på illikviditet och med placering i 6 §
kan få förslagsvis följande lydelse:
”En förutsättning for att beslut om företagsrekonstruktion skall
meddelas är att gäldenären vid tiden för ansökningen inte kan betala
sina förfällna skulder.”
2§
I denna paragraf föreskrivs att företagsrekonstruktion enligt lagen inleds
genom beslut av rätten på ansökan av gäldenären eller en borgenär samt
att förfärandet upphör efter beslut av rätten eller om gäldenären försätts
i konkurs.
Vad som sägs i paragrafen torde inte ha någon självständig betydelse
vid sidan av andra bestämmelser i förslaget, frånsett vad som sägs om
vem som är behörig att ansöka om företagsrekonstruktion och om
förfärandets upphörande i följd av konkurs. Lagrådet föreslår att
bestämmelsen får utgå samt att föreskrift om behörig sökande tas upp 344
som en inledande bestämmelse i 2 kap. Vidare bör bestämmelsen i
4 kap. 8 § 2 st. ges annan lydelse. Prop. 1995/96:5
Vad nu föreslagits medför att 3 och 4 §§ i 1 kap. får beteckningen 2 Bilaga 5
och 3 §§.
3 §
1 denna paragrafs första mening anges kortfattat syftet med
rekonstruktionsfÖrfarandet. Det föreskrivs sålunda att det under
rekonstruktionsfÖrfarandet skall klargöras om, och i så fall hur, den
verksamhet som gäldenären bedriver helt eller delvis kan fortsättas och
om det finns förutsättningar för gäldenären att träffa en ekonomisk
uppgörelse med sina borgenärer (ackord). Enligt andra meningen kan
gäldenären, om ackord inte kan komma till stånd genom överens-
kommelse, under förfarandet ansöka om förhandling om offentligt
ackord enligt bestämmelserna i 3 kap.
Om Lagrådets förslag till ändrad lydelse av 1 § följs, bör första
meningen i förevarande paragraf kompletteras så att det framgår att
rekonstruktionsfÖrfarandet sker under medverkan av en av rätten utsedd
rekonstruktör. Vidare finns det skäl att redan i förevarande paragraf ta
in en föreskrift som motsvarar vad som åsyftas med bestämmelsen i
2 kap. 12 § första stycket remissförslaget angående skyldighet för
rekonstruktören att verka för att borgenärernas bästa iakttas.
Beträffande den föreslagna bestämmelsen i paragrafens andra mening
förordar Lagrådet att den utformas så att det klart framgår att den
endast utgör en hänvisning till bestämmelsen 3 kap. 1 § om att rätten
under rekonstruktionsfÖrfarandet kan på ansökan av gäldenären besluta
om förhandling om offentligt ackord.
I enlighet med det anförda förordar Lagrådet att förevarande paragraf
(2 § enligt Lagrådets förslag) ges följande lydelse:
”Under rekonstruktionsfÖrfarandet skall en av rätten utsedd
rekonstruktör undersöka om den verksamhet som gäldenären bedriver
kan fortsättas helt eller delvis och i så fall hur detta kan ske samt om
det finns förutsättningar för gäldenären att träffa en ekonomisk upp-
görelse med sina borgenärer (ackord). Rekonstruktören skall när han
fullgör sitt uppdrag verka för att borgenärernas intressen inte åsidosätts.
Av 3 kap. 1 § framgår att förhandling om offentligt ackord kan äga
rum under rekonstruktionsfÖrfarandet.”
4 §
Förevarande paragraf behandlar frågan vilka kategorier av gäldenärer
som skall vara undantagna från lagens tillämpningsområde. Enligt första
meningen gäller lagen inte bankaktiebolag, sparbank, foreningsbank,
kreditaktiebolag, stadshypoteksförening, landshypoteksförening,
understödsförening eller försäkringsbolag. Bestämmelsen har sin före-
bild i 48 § ackordslagen. Kreditaktiebolag ingår dock inte numera i den
i nämnda paragraf angivna undantagskretsen. Detta rättssubjekt
utmönstrades ur paragrafen 1992 i samband med att lagen (1963:76) om
kreditaktiebolag upphävdes och lagen (1992:1610) om kreditmarknads-
bolag tillkom. Till följd av den nya lagen kommer kreditaktiebolagen att
efter viss övergångstid försvinna. Kreditaktiebolag bör därför inte heller
345
ingå i undantagskretsen i förevarande paragraf. Beträffande behovet av
övergångsbestämmelser återkommer Lagrådet i samband med behand-
lingen av i remissen föreslagna övergångsbestämmelser.
Ackordslagen är tillämplig på kreditmarknadsbolag. Även
ifrågavarande lag bör enligt Lagrådets mening vara tillämplig på sådant
bolag.
Undantaget i 48 § ackordslagen, när det gäller foreningsbank, avser
”central foreningsbank”. Enligt Lagrådets mening bör också undantaget
1 förevarande paragraf begränsas till central foreningsbank.
Genom lagen (1992:700) om ombildning av stadshypoteksinstitutionen
och lagen (1994:758) om ombildning av landshypoteksinstitutionen skall
stadshypoteksföreningama och landshypoteksföreningama upplösas utan
likvidation. Efter ombildningen skall stadshypoteksinstitutionen bedriva
rörelse i ett for ändamålet bildat kreditaktiebolag och lands-
hypoteksinstitutionen i ett kreditmarknadsbolag. Enligt vad som upplysts
vid föredragningen har stadshypoteksföreningama redan upplösts och
den 1 januari 1995 kommer även landshypoteksföreningama att vara
upplösta. Mot den bakgrunden bör inte stadshypoteksförening och lands-
hypoteksförening tas upp bland de i förevarande paragraf angivna
rättssubjekten.
I paragrafens andra mening undantas från lagens tillämpning
verksamhet som offentligt organ bedriver i egen regi eller har ett
bestämmande inflytande i. Lagrådet har inget att invända mot det
föreslagna undantaget men förordar att meningen i förtydligande syfte
formuleras om.
Mot bakgrund av det anförda föreslår Lagrådet att paragrafen (som
enligt vad Lagrådet föreslagit ovan skall ha beteckningen 3 §) ges
följande lydelse:
”Bestämmelserna i denna lag om gäldenär gäller inte bankaktiebolag,
sparbank, central foreningsbank, understödsförening eller försäkrings-
bolag. Bestämmelserna avser inte heller sådana gäldenärer i vars
verksamhet staten, en kommun, ett landsting, ett kommunalförbund, en
församling eller en kyrklig samfallighet har ett bestämmande in-
flytande.”
2 kap.
1 och 2 §§
Paragraferna har utformats med 2 kap. 1 och 2 §§ konkurslagen
(1987:672) som förebilder. I 1 § första stycket föreskrivs att en ansökan
om företagsrekonstruktion skall göras hos den tingsrätt där gäldenären
bör svara i tvistemål som angår betalningsskyldighet i allmänhet. Enligt
andra stycket skall sökanden i ansökan som regel ange och styrka de
omständigheter som gör rätten behörig. I 1 § tredje stycket finns
föreskrifter för det fall att ansökan gjorts hos en tingsrätt som inte är
behörig.
I 2 § anges att en ansökan om företagsrekonstruktion skall göras
skriftligen och att den skall vara egenhändigt undertecknad av sökanden
eller dennes ombud.
Prop. 1995/96:5
Bilaga 5
346
I enlighet med vad Lagrådet anfört i anslutning till bestämmelserna i
1 kap. 2 § bör bestämmelserna i 2 kap. inledas med en förskrift om att
en ansökan om företagsrekonstruktion får göras av gäldenären eller av
en borgenär. Bl.a. för att främja överskådligheten bör vidare bestäm-
melserna i förevarande paragrafer disponeras så att de ansluter närmare
till förebilderna i 2 kap. 1 och 2 §§ konkurslagen. Mot bakgrund av det
anförda förordar Lagrådet att paragraferna ges följande lydelse:
”1 §
En ansökan om företagsrekonstruktion får göras av gäldenären eller av
en borgenär. Ansökan skall göras skriftligen hos den tingsrätt där
gäldenären bör svara i tvistemål som angår betalningsskyldighet i
allmänhet. Ansökningshandlingen skall vara egenhändigt undertecknad
av sökanden eller sökandens ombud.
I ansökan skall sökanden ange och styrka de omständigheter som gör
rätten behörig, om de inte är kända.
2§
Har en ansökan om företagsrekonstruktion gjorts hos en tingsrätt som
inte är behörig, skall rätten genast sända handlingarna i ärendet till den
tingsrätt som enligt vad dessa visar är behörig och underrätta sökanden.
Ansökan skall anses gjord, när handlingarna kom in till den förra tings-
rätten.”
4§
I denna paragraf föreskrivs under tre punkter vad en borgenärs ansökan
om företagsrekonstruktion skall innehålla. Enligt punkt 2 skall anges de
omständigheter på vilka borgenären grundar sin begäran. Av motiven
framgår att denna föreskrift uteslutande åsyftar uppgifter om gäldenä-
rens betalningssvårigheter. Det krävs alltså inte att en ansökande
borgenär skall lämna uppgifter t ex om utsikterna för att rekonstruk-
tionsfÖrfarandet skall leda till framgång.
Möjligheten att rätt förstå bestämmelsen torde underlättas, om vad
som sålunda avses uttryckligen anges i paragrafen. Ett ytterligare skäl
härför är bestämmelsen i 5 § om avvisande av bristfälliga ansökningar.
Med hänsyn till det anförda föreslår Lagrådet att punkt 2 ges följande
lydelse: ”upplysningar om gäldenärens betalningssvårigheter”.
5 §
Förevarande paragraf reglerar frågan om avvisande av en bristfällig
ansökan. Där föreskrivs i ett första stycke att ansökan skall avvisas om
den inte uppfyller de krav som anges i 1-4 §§ och i ett andra stycke att
sökanden innan ansökan avvisas skall föreläggas att avhjälpa bristen.
Bestämmelser om behandlingen av bristfälliga ansökningar finns på
åtskilliga håll i lagstiftningen. Trots att innebörden som regel är den-
samma, varierar utformningen av bestämmelserna ganska mycket. Den
här föreslagna lydelsen synes sakna tidigare motsvarighet och utgör
alltså ytterligare en variant.
Prop. 1995/96:5
Bilaga 5
347
Enligt Lagrådets mening bör lydelsen utformas i anslutning till någon
gällande bestämmelse av samma art, förslagsvis
2 kap. 5 § konkurslagen. Lydelsen bör också jämkas så att det klart
framgår att bestämmelsen inte är tillämplig, då bristen består i att
ansökningen har getts in till en tingsrätt som inte är behörig. Mot
bakgrund härav och med beaktande av den omdisponering av 1 och
2 §§ som föreslagits i det föregående förordar Lagrådet att paragrafen
ges följande lydelse:
”En ansökan skall avvisas, om den inte innehåller sådana uppgifter
som krävs enligt 1, 3 och 4 §§ och sökanden inte följer ett föreläggande
att avhjälpa bristen.”
6§
Denna paragraf inleder de bestämmelser som har tagits upp under
rubriken Prövning av ansökan om företagsrekonstruktion.
Medan de följande paragraferna reglerar själva förfarandet vid
prövningen samt frågan om utseende av rekonstruktör och bestämmande
av borgenärssammanträde, behandlas i 6 § de materiella förutsätt-
ningarna för att en ansökan skall bifällas. Som nämnts i det föregående
föreslår Lagrådet att i denna paragraf också skall tas upp föreskrift om
vad som för bifall krävs i fråga om gäldenärens betalningssvårigheter.
På grund av det anförda föreslår Lagrådet att den nyssnämnda
rubriken flyttas till närmast före 7 § samt att närmast före 6 § införs en
ny rubrik av följande lydelse: ”Förutsättningar för beslut om
företagsrekonstruktion”.
I första stycket av 6 § i förslaget anges att beslut om att inleda ett
rekonstruktionsförfärande inte får meddelas, om det saknas skälig
anledning att anta att syftet med förfärandet kan uppnås.
I lagförslaget används bl.a. uttrycket ”ansökan om företags-
rekonstruktion”, vilket närmast för tanken till att ett bifall till en
ansökan skall föranleda ett ”beslut om företagsrekonstruktion”. Detta
uttryck används också på flera ställen i förslaget. Även om termerna
företagsrekonstruktion och rekonstruktionsförfärande bör kunna
användas med viss frihet, synes man böra undvika att ange att beslut
avser inledande av rekonstruktionsförfärande; en sådan terminologi
torde kunna föranleda missförstånd.
Enligt Lagrådet framstår det som naturligt, särskilt mot bakgrund av
den av Lagrådet föreslagna nya bestämmelsen i paragrafen, att i den nu
förevarande bestämmelsen använda uttrycket ”Beslut om
företagsrekonstruktion”. Lagrådet föreslår att så sker.
Mot bakgrund av det sagda föreslår Lagrådet att 6 § ges följande
lydelse:
”En förutsättning för att beslut om företagsrekonstruktion skall
meddelas är att gäldenären vid tiden för ansökningen inte kan betala
sina förfällna skulder.
Beslut om företagsrekonstruktion får inte meddelas, om det saknas
skälig anledning anta att syftet med förfärandet kan uppnås.
En ansökan av en borgenär får bifällas endast om gäldenären har
medgett ansökan.”
Prop. 1995/96:5
Bilaga 5
348
7 § Prop. 1995/96:5
I förevarande paragraf i förslaget föreskrivs att, om gäldenärens Bilaga 5
ansökan tas upp, rätten skall genast pröva den.
Av 8 § andra stycket tredje meningen följer emellertid ett undantag
från denna regel om omedelbar prövning för det fell att gäldenärens
ansökan har skett efter det att ansökan har gjorts av en borgenär och
tingsrätten har ansett att sammanträde för prövning av saken likväl bör
hållas. En reservation för detta fell bör göras i 7 §. Lagrådet föreslår
därför att paragrafen får följande lydelse:
"Om gäldenärens ansökan tas upp, skall rätten genast pröva den, om
inte annat följer av 8 § andra stycket.”
12 §
Enligt paragrafens första stycke skall rekonstruktören undersöka
förutsättningarna för rekonstruktion av verksamheten enligt 1 kap. 3 §
och därvid verka för att borgenärernas bästa iakttas. I andra stycket
föreskrivs bl.a. att rekonstruktören skall undersöka gäldenärens
ekonomiska ställning och i samråd med gäldenären upprätta en plan som
redovisar hur syftet med förfarandet skall uppnås. Enligt tredje stycket
får rekonstruktören anlita sakkunnigt biträde. I fjärde stycket föreskrivs
att rekonstruktören får väcka talan om återvinning. Vidare sägs att
närmare bestämmelser om sådan talan finns i 3 kap. 5-7 §§.
Om Lagrådets förslag till ändrad lydelse av 1 kap. 3 §
(1 kap. 2 § enligt Lagrådets numrering) följs bör första stycket i
förevarande paragraf utgå som överflödigt. De därpå följande styckena
kommer i så fell att utgöra första, andra och tredje styckena. I det nya
första stycket bör vidare en hänvisning göras till 1 kap. 2 § enligt
Lagrådets förslag.
Beträffande fjärde stycket enligt det remitterade förslaget förordar
Lagrådet att bestämmelsen utformas som en upplysning om att det av
3 kap. 6 § framgår att rekonstruktören får väcka talan om återvinning.
Med hänvisning till det anförda föreslår Lagrådet att förevarande
paragraf ges följande lydelse:
”Rekonstruktören skall när han fullgör de uppgifter som anges i
1 kap. 2 § undersöka gäldenärens ekonomiska ställning och i samråd
med gäldenären upprätta en plan som redovisar hur syftet med
förfärandet skall uppnås (rekonstruktionsplan). Planen skall tillställas
rätten och borgenärerna.
Rekonstruktören får anlita sakkunnigt biträde.
Att rekonstruktören får väcka talan om återvinning framgår av 3 kap.
6 §.”
13 §
I paragrafens första stycke föreskrivs att rekonstruktören inom en vecka
från beslut om att inleda företagsrekonstruktion skall underrätta samtliga
kända borgenärer om beslutet. I andra stycket anges under fyra punkter
visst material som skall fogas till underrättelsen.
Enligt andra stycket punkt 1 krävs ”en förteckning över gäldenärens 349
huvudsakliga tillgångar och skulder.” I författningskommentaren
motiveras begränsningen till ”huvudsakliga” tillgångar och skulder med Prop. 1995/96:5
den korta tid som rekonstruktören har på sig att sammanställa Bilaga 5
uppgifterna. Lagrådet vill här förorda att begränsningen i uppgifts-
skyldigheten i stället utformas så att det framgår att det räcker med en
”preliminär” förteckning över gäldenärens tillgångar och skulder.
I punkt 2 anges ”gäldenärens senaste balansräkning, om gäldenären är
eller har varit bokföringsskyldig under det sista året innan ansökan om
företagsrekonstruktion gjordes och de ytterligare upplysningar som
behövs om dennes redovisning.” Eftersom rekonstruktionsfÖrfarandet i
praktiken inte torde kunna tillämpas på andra gäldenärer än sådana som
är eller har varit bokföringsskyldiga framstår begränsningen i denna
punkt av gäldenärskretsen som överflödig. Lagrådet förordar därför att
begränsningen får utgå. Vidare bör avfattningen av punkten jämkas i
förtydligande syfte.
I övrigt bör paragrafen undergå vissa redaktionella jämkningar.
Med hänvisning till det sagda förordar Lagrådet att paragrafen ges
följande lydelse:
”Rekonstruktören skall inom en vecka från beslutet om före-
tagsrekonstruktion underrätta samtliga kända borgenärer om beslutet.
Till underrättelsen skall fogas
1. en preliminär förteckning över gäldenärens tillgångar och skulder,
2. gäldenärens senaste balansräkning och de ytterligare upplysningar
som behövs om hans ekonomiska ställning,
3. uppgift om orsakerna till betalningssvårighetema och om hur
verksamheten kan rekonstrueras, och
4. upplysning om den tidpunkt för borgenärssammanträdet som
bestämts enligt 10 § andra stycket.
Om antalet borgenärer med fordringar utan förmånsrätt är mycket
stort, får underrättelser till dessa borgenärer ersättas av ett
tillkännagivande genom kungörelse. En sådan kungörelse skall innehålla
upplysning om beslutet om företagsrekonstruktion och om tidpunkten
för borgenärssammanträdet. ”
15 §
I paragrafen anges i tre punkter vissa viktigare affärstransaktioner som
gäldenären inte får företa utan rekonstruktörens samtycke. Punkt 1
avser betalning av skulder som uppkommit före beslutet om
företagsrekonstruktion, punkt 2 gäller nya förpliktelser och punkt 3
dispositioner i fråga om egendom av väsentlig betydelse för gäldenärens
verksamhet. Den första punkten intar såtillvida en särställning genom att
den avser skulder som uppkommit före beslutet om före-
tagsrekonstruktion, medan övriga punkter reglerar transaktioner under
rekonstruktionsfÖrfarandet.
Lagrådet har i och för sig inte något att erinra mot att krav på
rekonstruktörens samtycke uppställs i angivna fäll. Det förefaller dock
tveksamt om en betalning av en äldre skuld överhuvudtaget bör vara
tillåten. Utgångspunkten för en företagsrekonstruktion enligt lagförslaget
är ju att företagets tillgångar och skulder i princip skall ”frysas”. En 350
betalning av en skuld kan därför äventyra genomförandet av
rekonstruktionen. Utrymmet för rekonstruktören att samtycka till betal-
ning måste följaktligen vara mycket begränsat, ett förhållande som inte
avspeglas i den föreslagna lagtexten.
En jämförelse med dansk och finsk rätt visar att man där har en
betydande restriktivitet när det gäller att under ett rekonstruktions-
förfarande tillåta betalning av äldre skulder. Enligt den danska
konkursloven får efter en betalningsinställelse betalning av en skuld ske
utanför konkursreglema endast om en betalning är nödvändig för att
avvärja ”tab”. I finsk rätt finns i lagen om företagssanering ett
uttryckligt förbud mot betalning av äldre skuld. Lagen innehåller dock
vissa undantag från förbudet.
Enligt Lagrådets mening bör förevarande bestämmelse ge uttryck för
nödvändig restriktivitet i fråga om att tillåta betalning. Det kan
åstadkommas genom att enligt finsk modell ett uttryckligt förbud införs
men förses med erforderliga undantag. Ett annat alternativ är att i
lagtexten anges att betalning får ske endast under kvalificerade förutsätt-
ningar, t.ex. om särskilda eller synnerliga skäl föreligger. Vilket
alternativ som bör väljas får övervägas under det fortsatta lagstiftnings-
arbetet.
En bärande princip i förslaget är att gäldenären under
rekonstruktionsfÖrfarandet skall behålla rådigheten över sin egendom. I
motiven anges att som en följd härav en rättshandling, som gäldenären
har vidtagit utan att iaktta kravet på samtycke, inte kan enbart av det
skälet drabbas av en civilrättslig ogiltighet, inte ens om med-
kontrahenten var i ond tro. Lagrådet har för sin del inte något att
invända mot att rättshandlingar som gäldenären företar utan samtycke
skall vara civilrättsligt giltiga. Som paragrafen utformats förmedlar den
emellertid närmast ett intryck av att utgöra en rådighetsinskränkning.
För att undvika missförstånd eller rättsförluster bör därför av paragrafen
framgå att det förhållandet att en rättshandling företas utan samtycke
inte inverkar på rättshandlingens giltighet.
Mot bakgrund av det anförda föreslår Lagrådet att till paragrafen
fogas ett andra stycke med följande lydelse:
”Åsidosätter gäldenären vad som föreskrivs i första stycket inverkar
detta inte på rättshandlingens giltighet.”
17 §
Denna paragraf innehåller bestämmelser om det för rekon-
struktionsförfarandet grundläggande förbudet mot säraktioner från
borgenärers och andra rättsägares sida. Paragrafen är uppdelad på fem
stycken, varav det första endast anger arten av inskränkningar och den
tid under vilken de gäller.
I första stycket anges sålunda att under den tid rekonstruk-
tionsförfarandet pågår följande inskränkningar gäller i borgenärernas
rätt att tvångsvis ta i anspråk gäldenärens egendom för betalning av sina
fordringar. Därefter föreskrivs att utmätning inte får beslutas, att, om
utmätning tidigare har beslutats, utmätningsförfarandet inte får fortsättas
och att detta dock inte gäller utmätning för sådan fordran till säkerhet
för vilken borgenären har handpanträtt i gäldenärens egendom (2 st)
Prop. 1995/96:5
Bilaga 5
351
samt att beslut om kvarstad och om betalningssäkring inte får meddelas
och verkställighet av sådant beslut inte får ske (3 st). Vidare anges att
handräckning enligt lagen (1978:599) om avbetalningsköp mellan
näringsidkare m fl inte får ske och att detsamma gäller återtaganden
genom verkställighet av dom (4 st) samt att under förfarandet inte heller
i övrigt får vidtas åtgärd for verkställighet enligt 16 kap. utsöknings-
balken (5 st).
I sak vill Lagrådet framhålla följande beträffande förslaget.
Bestämmelserna hindrar inte att domstol eller kronofogdemyndighet
under rekonstruktionsfÖrfarandet meddelar dom eller beslut om sådan
betalningsfastställelse som medför utmätningsverkan (jfr 4 kap. 27 §
utsökningsbalken) och det torde inte heller vara motiverat att uppställa
sådant förbud. Det finns emellertid knappast anledning att tilllåta att
exekutiv försäljning eller redovisning av influtna medel efter sådan
betalningsfastställelse får äga rum under förfarandet; detta gäller oavsett
om betalningsfastställelsen har beslutats före förfarandet eller beslutas
under detta. Denna situation omfattas emellertid inte av den föreslagna
lydelsen.
Undantag från förbudet att besluta utmätning föreslås som nämnts
gälla för fordran som är förenad med handpanträtt. Undantaget synes
böra vidgas till att gälla även fordran som är förenad med retentionsrätt
(jfr t.ex. 1 kap. 5 § 2 st. konkurslagen).
I förslaget har inte tagits upp föreskrift om förbud mot införsel under
rekonstruktionsfÖrfarandet; frågan kan vara aktuell endast då gäldenären
är fysisk person (jfr. 15 kap. 3 § utsökningsbalken). Under föredrag-
ningen har upplysts att avsikten är att införsel då skall kunna ske för
underhållsbidrag men inte för skatter, böter m m. Denna ståndpunkt,
som synes lämplig, bör framgå av paragrafens lydelse.
Mot den föreslagna lydelsen kan i formellt hänseende anföras
följande. Beskrivningen i första stycket ger sken av att täcka samtliga
inskränkningar i paragrafen. Så är dock inte fallet med det förbud som
anges i femte stycket, något som också markeras av ingressen i det
stycket. Denna lagteknik är inte helt tillfredsställande. Det torde vidare
vara önskvärt att paragrafen utformas något mera överskådligt än som
skett, särskilt som vad Lagrådet anfört i det föregående påkallar
ytterligare föreskrifter i saken.
Mot bakgrund av det anförda föreslår Lagrådet att paragrafen ges
följande lydelse:
”Under den tid rekonstruktionsfÖrfarandet pågår får utmätning eller
annan verkställighet enligt utsökningsbalken inte äga rum mot
gäldenären. Utmätning får dock ske för fordran för vilken borgenären
har handpanträtt eller retentionsrätt. Införsel får äga rum såvitt avser
underhållsbidrag. Handräckning enligt lagen (1978:599) om avbetal-
ningsköp mellan näringsidkare m fl får inte ske.
Under förfarandet får inte heller meddelas beslut om kvarstad eller
betalningssäkring. ”
Beträffande paragrafens tillämpning kan anmärkas följande. Om en
borgenär har ansökt om utmätning före beslutet om företagsrekonstruk-
tion men utmätning inte hunnit beslutas, bör utsökningsmålet vila hos
Prop. 1995/96:5
Bilaga 5
352
kronofogdemyndigheten under rekonstruktionsfÖrfarandet. Efter dettas Prop. 1995/96:5
upphörande bör handläggningen av målet återupptas, om inte Bilaga 5
borgenären återkallar sin ansökan.
18 §
Denna paragraf innehåller en särskild bestämmelse om säkerhetsåtgärd
med 15 kap. 3 § rättegångsbalken som viss förebild. I förslaget anges
sålunda att, om det finns särskilda skäl att befara att gäldenären utan
rekonstruktörens samtycke företar eller underlåter en viss handling och
därigenom sätter en borgenärs rätt i fara, rätten får på borgenärens
begäran besluta om lämplig åtgärd för att säkerställa dennes rätt.
När fråga om säkerhetsåtgärd aktualiseras, torde i allmänhet också
finnas behov av att domstolen kan förordna interimistiskt därom till dess
motparten har fått tillfälle att yttra sig. Förslaget upptar emellertid inte
några direkta bestämmelser om förfarandet vid behandlingen av en
begäran om säkerhetsåtgärd.
Enligt 4 kap. 1 § 1 st i förslaget gäller beträffande handläggningen av
frågor om företagsrekonstruktion, i den mån inte annat föreskrivs i
förevarande lag, lagen (1946:807) om handläggning av domstols-
ärenden. I 4 § 3 st första meningen ärendelagen finns en bestämmelse
om säkerhetsåtgärd, som kan sägas utgöra en motsvarighet till den nu
förevarande bestämmelsen i förslaget. I andra - fjärde meningarna i
samma stycke anges att tillfälle skall lämnas den som åtgärden angår att
yttra sig däröver, att, om fara är i dröjsmål, förordnande dock får
meddelas omedelbart samt att åtgärden skall omedelbart hävas av rätten,
om skäl inte längre förekommer for den.
Förslagets ståndpunkt torde vara att de nu nämnda förfarandereglema
skall vara tillämpliga i fråga om handläggningen av en begäran om
säkerhetsåtgärd enligt den nu förevarande bestämmelsen. Även om detta
inte kan anses framgå tydligt av förslaget, har Lagrådet inte någon
erinran mot förslagets ståndpunkt i det nämnda hänseendet.
I författningskommentaren har uttalats att en rättshandling som
gäldenären vidtar med åsidosättande av vad rätten har förordnat enligt
18 § saknar giltighet gentemot en tredje man som insett eller bort inse
gäldenärens bristande behörighet. Uttalandet synes böra uppfattas så, att
en rättshandling som sker i strid med domstolens förordnande i princip
är ogiltig men att en godtroende medkontrahent är skyddad oavsett
rättshandlingens art. I anledning av uttalandet vill Lagrådet anföra
följande.
Inledningsvis kan erinras om att förevarande bestämmelse är av
samma karaktär som bestämmelserna om säkerhetsåtgärd i
bl.a. 15. kap 3 § rättegångsbalken och 4 § 3 st ärendelagen. En
rättshandling som strider mot förordnande med stöd av den föreslagna
bestämmelsen kan inte ges annan verkan än rättshandlingar som är
stridande mot förordnande som meddelats enligt andra liknande regler,
i vart fåll inte utan att en särskild bestämmelse i saken meddelas.
Som framgår av motiveringen kan förordnande enligt den föreslagna
18 § vara av flera olika slag. Det måste antas att principen är att en
rättshandling som strider mot ett förordnande är ogiltig, eftersom
353
23 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 5
gäldenären inte är behörig att vidta åtgärden. Undantag från denna
princip torde endast kunna förekomma enligt vad som gäller om
godtrosforvärv, dvs. främst av lösöre. Lagen om godtrosforvärv av
lösöre är inte direkt tillämplig i den nu aktuella situationen, där
gäldenären kan förutsättas äga egendomen. Det har dock förutsatts att
lagen skall kunna tillämpas analogt i vissa situationer av den typ som
här avses, vilket har överlämnats till rättstillämpningen att avgöra (se
prop. 1985/86:123 s. 17).
Det torde saknas anledning att frångå vad som sålunda får antas gälla.
Med hänsyn till bestämmelsens syfte saknas enligt Lagrådets mening
vidare anledning att begränsa dess tillämpning till fall då gäldenärens
befarade handlande eller underlåtenhet sker utan rekonstruktörens
samtycke.
Beslut enligt 18 § kan ha sådant innehåll att verkställighet kan behöva
ske. Att sådan verkställighet får äga rum utgör ett undantag från det
principiella förbudet i 17 §. Detta bör framgå av bestämmelsen. Med
hänsyn härtill och till att en mindre jämkning bör ske av den föreslagna
lydelsen förordar Lagrådet att paragrafen ges följande lydelse:
”Om det finns särskilda skäl att befara att gäldenären företar en viss
handling eller underlåter att vidta en viss åtgärd och därigenom sätter en
borgenärs rätt i fara, får rätten på borgenärens begäran besluta om
lämplig åtgärd för att säkerställa dennes rätt. Bestämmelserna i 17 §
hindrar inte verkställighet av ett sådant beslut.”
20 §
I paragrafens första stycke har tagits in den viktiga regeln om förbud
för en gäldenärs avtalsmotpart att under vissa angivna omständigheter
häva ett ingånget avtal, om gäldenären begär att avtalet fullföljs. Har
motparten fått en sådan begäran och är tiden för hans fullgörelse inne
får han enligt andra stycket kräva att ”gäldenären i motsvarande mån
fullgör sin prestation för framtiden” eller, om anstånd har medgetts,
utan oskäligt uppehåll ställer godtagbar säkerhet för sin fullgörelse.
Avsikten med den citerade bestämmelsen är enligt författnings-
kommentaren att motparten inte skall behöva fullgöra sin prestation utan
att gäldenären samtidigt presterar eller ställer säkerhet. Bestämmelsen
skall täcka såväl en enstaka prestation som successiva prestationer. I
motsats till vad bestämmelsen kan synas ge uttryck för skall gäldenären
vid successiva prestationer inte behöva erlägga annan likvid än den som
avser just den fullgörelse som vid tillfallet presteras av motparten.
Avsikten är också att det endast är sådan prestationsskyldighet som
inträtt for gäldenären efter beslutet om företagsrekonstruktion som skall
fullgöras. Lydelsen kompliceras ytterligare av att det dessutom synes
vara avsett att bestämmelsen skall omfatta även avbetalningsköp med
återtaganderätt.
Enligt Lagrådets mening är den citerade bestämmelsen vag och
svårtolkad. Den täcker inte heller till fullo vad som synes ha varit
avsikten med den. Lagrådet förutsätter därför att bestämmelsen under
det fortsatta lagstiftningsarbetet övervägs på nytt. I samband därmed bör
paragrafen ses över redaktionellt.
Prop. 1995/96:5
Bilaga 5
354
21 §
Paragrafen innehåller bestämmelser angående borgenärers rätt till
kvittning under rekonstruktionsfÖrfarandet. Bestämmelserna svarar i
princip mot 20 § ackordslagen. I andra stycket regleras det fallet att den
som står i skuld till gäldenären förvärvar en fordran mot honom genom
överlåtelse. Kvittning får inte ske, om förvärvet har gjorts senare än tre
månader före ansökningen om företagsrekonstruktion eller, under vissa
förutsättningar, ansökan om dödsbos avträdande till förvaltning av
boutredningsman. Enligt tredje meningen gäller kvittningsförbud också
om förvärvet har skett tidigare och borgenären då hade skälig anledning
anta att gäldenären var på obestånd.
Som tidigare nämnts består förutsättningen för beslut om
företagsrekonstruktion, då det gäller gäldenärens betalningssvårigheter,
i bristande likviditet och inte i obestånd. Det kan då synas något
inkonsekvent att i fråga om begränsningar i kvittningsrätten anknyta till
obeståndsbegreppet. Den som är illikvid torde emellertid ofta också
vara på obestånd. Något hinder mot förslagets ståndpunkt i det nämnda
hänseendet kan inte anses föreligga.
3 kap.
12 §
I paragrafen finns en bestämmelse om avvisande av en bristfällig
ansökan om ackordsförhandling. Enligt bestämmelsen skall rätten avvisa
en ansökan, ”om den inte uppfyller de krav som anges i 10 och 11 §§
och gäldenären inte följer ett föreläggande att avhjälpa bristen.”
Lagrådet har i sak ingen erinran mot förslaget men förordar att
bestämmelsen utformas efter samma mönster som den motsvarande
bestämmelsen i 2 kap. 5 § angående avvisande av en ansökan om
företagsrekonstruktion. Med hänvisning till vad Lagrådet anfört i
anslutning till den paragrafen kan förevarande paragraf ges förslagsvis
följande lydelse:
”En ansökan om ackordsförhandling skall avvisas, om den inte
uppfyller de krav som anges i 10 och 11 §§ och gäldenären inte följer
ett föreläggande att avhjälpa bristen.”
18 §
Den i ackordslagen föreskrivna skyldigheten för gäldenär att avlägga
bouppteckningsed har i förevarande paragraf ersatts med en fakultativ
regel. Edgång behöver enligt förslaget äga rum endast om en borgenär
begär det.
Av paragrafens andra stycke framgår att, om gäldenären är en juridisk
person och har flera ställföreträdare, bouppteckningsed inte behöver
avläggas av en sådan ställföreträdare, om den borgenär som begärt
edgången anser, att denna saknar betydelse för utredningen av
gäldenärens ekonomiska ställning.
I författningskommentaren anges att bestämmelsen utformats efter
mönster av 6 kap. 3 § 2 st. konkurslagen. Det är då att märka att det
lagrummet avser begäran av konkursförvaltare och inte av en borgenär.
Prop. 1995/96:5
Bilaga 5
355
Jämfört med en konkursförvaltare måste emellertid en borgenär anses
ha små möjligheter att i förväg bedöma om en edgång saknar betydelse
för utredningen. Det kan inte heller uteslutas att en rätt för borgenären
att avgöra om edgången skall ske eller inte kan missbrukas. Lagrådet
förordar därför att det läggs på rätten att efter objektiva kriterier avgöra
om en ställföreträdare kan befrias från edgång.
I paragrafen bör även vidtas vissa redaktionella ändringar.
Mot bakgrund av det anförda föreslår Lagrådet att paragrafen ges
följande lydelse:
”På begäran av en borgenär skall gäldenären vid borgenärs-
sammanträdet avlägga bouppteckningsed. Han skall därvid göra de
tillägg till eller ändringar i bouppteckningen som han anser behövas och
med ed betyga att bouppteckningen med gjorda tillägg eller ändringar är
riktig, så att det inte enligt hans vetskap har oriktigt utelämnats eller
upptagits någon tillgång eller skuld.
Ar gäldenären en juridisk person och finns flera ställföreträdare,
behöver bouppteckningsed inte avläggas av en sådan ställföreträdare
vars edgång måste antas sakna betydelse för utredningen av gäldenärens
ekonomiska ställning.
När det finns anledning till det, får rätten besluta att gäldenären skall
avlägga eden inför någon annan tingsrätt. Är gäldenären sjuk, får eden
avläggas där han vistas.
Vägrar gäldenären att avlägga ed, förfaller beslutet om ackords-
förhandling, om det inte finns synnerliga skäl för att förhandlingen skall
fortsättas.”
4 kap.
5 §
Paragrafen innehåller bestämmelser angående rekonstruktörens rätt till
ersättning. I första stycket anges i en första mening att rekonstruktören
har rätt till skälig ersättning för det arbete och de utlägg som uppdraget
har krävt samt, i en andra mening, att vid bedömningen av vad som är
skäligt arvode hänsyn skall tas till det arbete som uppdraget har krävt,
den omsorg och skicklighet varmed det har utförts samt
näringsverksamhetens omfattning.
Ersättningen för utlägg bör emellertid inte bli föremål för en
skälighetsprövning, i vart fall inte på samma sätt som arvodet (jfr. 14
kap. 4, 13 och 14 §§ konkurslagen). I fråga om ersättning för utlägg
torde i princip böra vara avgörande endast om uppdraget kan anses ha
krävt utlägget.
På grund av det anförda och till undvikande av den dubbelreglering
beträffande arvodet som skett i de båda meningarna föreslår Lagrådet
att första stycket får följande lydelse:
”Rekonstruktören har rätt till ersättning för arbete och för de utlägg
som uppdraget har krävt. Arvodet får inte bestämmas till ett högre
belopp än som med hänsyn till det arbete som uppdraget har krävt, den
omsorg och skicklighet varmed det har utförts samt närings-
Prop. 1995/96:5
Bilaga 5
356
verksamhetens omfattning kan anses utgöra skälig ersättning for
uppdraget. ”
8 §
I första stycket anges i fem punkter när rätten - oberoende av om den
tidsfrist som nämns i 9 § har löpt ut eller inte - skall besluta att
rekonstruktionsfÖrfarandet skall upphöra. Av punkten 4 framgår att så
bl.a. skall ske om rekonstruktören eller en borgenär begär det ”och
rätten finner att förfarandet saknar ett rimligt ändamål”. Den föreslagna
ordalydelsen synes missvisande. Ett rekonstruktionsförfarande har ju
som regel alltid ett rimligt ändamål.
Med beaktande av vad som anges i författningskommentaren om
bestämmelsens tillämpning kan det sista ledet i bestämmelsen förslagsvis
formuleras ”och syftet med förfarandet inte kan antas bli uppnått”
alternativt ”och förfarandet inte kan antas leda till att gäldenärens
verksamhet rekonstrueras”. Lagrådet förordar det förstnämnda alterna-
tivet.
Första stycket bör även i övrigt bli föremål for vissa redaktionella
ändringar.
Andra stycket innehåller en hänvisning till bestämmelsen i 1 kap. 2 §
att rekonstruktionsfÖrfarandet upphör utan särskilt beslut om gäldenären
försätts i konkurs. Om Lagrådets förslag till slopande av bestämmelsen
i nämnda paragraf godtas skall hänvisningen utgå och bör i stället i
förevarande paragraf direkt anges att rekonstruktionsfÖrfarandet upphör
om gäldenären försätts i konkurs.
Mot bakgrund av det anförda föreslår Lagrådet att paragrafen ges
följande lydelse:
”Rätten skall besluta att rekonstruktionsfÖrfarandet skall upphöra om
1. sådana åtgärder vidtagits att syftet med förfarandet kan anses
uppnått,
2. gäldenären begär det och beslut om ackordsförhandling inte har
meddelats,
3. gäldenären utan laga förfall uteblir från det borgenärssammanträde
som avses i 2 kap. 10 § andra stycket,
4. rekonstruktören eller en borgenär begär det och syftet med
förfarandet inte kan antas bli uppnått eller
5. det i annat fall finns särskilda skäl för att förfarandet bör upphöra.
Om gäldenären försätts i konkurs, upphör rekonstruktionsfÖrfarandet
utan särskilt beslut.”
9§
I paragrafens första stycke finns en regel som innebär att rätten när tre
månader har förflutit från dagen för beslutet om företagsrekonstruktion
skall besluta att förfarandet skall upphöra. Av andra stycket framgår att
rätten kan förlänga tremånaderstiden med tre månader i taget ”om det
finns särskilda skäl”. Beträffande andra stycket sägs i författ-
ningskommentaren att en restriktiv hållning är befogad när det gäller att
besluta om förlängning av den inledande tremånadersfristen. Vidare
Prop. 1995/96:5
Bilaga 5
357
24 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 5
anförs bl.a. att än större restriktivitet är påkallad när fråga är om
ytterligare förlängning.
Enligt Lagrådets mening bör den åsyftade återhållsamheten från rättens
sida komma till tydligare uttryck i lagtexten. Även i andra hänseenden
bör lagtexten jämkas i förtydligande syfte. I enlighet med det anförda
förordar Lagrådet att paragrafen ges följande lydelse:
”1 annat fall än som avses i 8 § skall rätten, när tre månader förflutit
från dagen for beslutet om företagsrekonstruktion, besluta att för-
ärandet skall upphöra.
Om det finns särskilda skäl kan dock rätten, efter begäran av
gäldenären inom den i första stycket angivna tiden, medge att
förfarandet får pågå under ytterligare högst tre månader. Om det finns
synnerliga skäl, kan rätten under motsvarande förutsättning förlänga
tiden med ytterligare högst tre månader i taget. Förfärandet får dock
inte pågå under längre tid än sammanlagt ett år, om inte ackords-
förhandling har beslutats. ”
11 §
I paragrafen anges att beslut om att inleda företagsrekonstruktion och
om ackordsförhandling gäller omedelbart om inte annat bestäms av
rätten. Enligt andra meningen gäller detsamma beslut om utseende eller
entledigande av rekonstruktör.
Någon motsvarande bestämmelse finns inte i fråga om beslut att
rekonstruktionsfÖrfarandet skall upphöra. Ett sådant beslut blir
följaktligen gällande först sedan det vunnit laga kraft.
Det kan anmärkas att insolvensutredningen föreslog en bestämmelse
av innebörd att bl.a. hindren mot special- och generalexekution i
gäldenärens egendom och förbudet för gäldenärens avtalsmotparter att
häva ingångna avtal förfaller när rätten meddelar beslut om förfarandets
upphörande, om inte annat bestämts i beslutet. Varför utredningens
förslag inte följts i lagrådsremissen berörs inte vare sig i den allmänna
motiveringen eller i författningskommentaren.
Förbudet för borgenärerna att under rekonstruktionsfÖrfarandet
tvångsvis driva in sina fordringar och förbudet för gäldenärens
avtalsmotparter att häva ingångna avtal innebär allvarliga ingrepp i
deras rätt. Förbuden bör därför inte gälla längre än som är absolut
nödvändigt. Om beslut meddelas om att rekonstruktionsfÖrfarandet skall
upphöra bör med hänsyn härtill dessa rättsverkningar av förfarandet
omedelbart förfalla. Det kan lämpligen åstadkommas genom att
forevarande paragraf kompletteras med en bestämmelse att beslut om
förfarandets upphörande tillämpas omedelbart. I samband därmed bör
också vissa redaktionella ändringar göras i paragrafen.
Mot bakgrund av det anförda föreslår Lagrådet att paragrafen ges
följande lydelse:
”Beslut om företagsrekonstruktion och om ackordsförhandling samt
beslut att rekonstruktionsfÖrfarandet skall upphöra skall tillämpas
omedelbart, om inte annat har bestämts av rätten. Detsamma gäller
beslut att utse eller entlediga rekonstruktör. ”
Prop. 1995/96:5
Bilaga 5
358
12 §
I första stycket av denna paragraf har tagits upp en föreskrift om att
vissa angivna beslut under ackordsförhandling inte får överklagas
särskilt. Motsvarighet till föreskriften finns nu 32 § 1 st., 35 § och 36 §
3 st. ackordslagen.
Någon bestämmelse som anger vad som skall gälla som huvudregel
beträffande överklagande av beslut som meddelas under
rekonstruktionsfÖrfarandet har inte tagits upp i förslaget (jfr 41 § 1 st.
ackordslagen). Under föredragningen har upplysts att hänvisningen i 4
kap. 1 § till ärendelagen och, beträffande frågor om offentligt ackord,
till rättegångsbalken har avsetts medföra att rättegångsbalkens bestäm-
melser om överklagande skall vara tillämpliga.
Eftersom hänvisningen i 4 kap. 1 § till ärendelagen och rättegångs-
balken avser enbart handläggningen hos tingsrätten, kan det visserligen
ifrågasättas om denna kan anses omfatta även rättegångsbalkens
bestämmelser om överklagande. Lagrådet har dock inte någon erinran
mot ståndpunkten.
Enligt rättegångsbalken är huvudregeln i fråga om överklagande av
beslut under rättegången att sådana beslut inte får överklagas särskilt
utan endast i samband med överklagande av dom eller slutligt beslut i
målet (49 kap.3 § 2 st). Hänvisningen till rättegångsbalken innebär
därför i detta hänseende att beslut under rekonstruktionsfÖrfarandet inte
får överklagas särskilt. Detta torde inte överensstämma med vad som
har avsetts i remissen. Det kan för övrigt vara något tveksamt vad som
är slutligt beslut och vad som är beslut under förfarandet enligt den nya
lagen.
På grund av det anförda föreslår Lagrådet att 12 § 1 st. ges följande
lydelse:
”Rättens beslut enligt denna lag får överklagas för sig. Detta gäller
dock inte beslut i en fråga som avses i 3 kap. 21 § första stycket eller
24 § eller beträffande sådan ny prövning som avses i 3 kap. 25 § tredje
stycket.”
13 §
I paragrafen ges bestämmelser om skadeståndsskyldighet i vissa fall för
en borgenär vars ansökan om företagsrekonstruktion inte bifallits. Som
förutsättning för skadeståndsskyldigheten anges att ”borgenären när han
gav in sin ansökan saknade skälig anledning anta att gäldenären inte
kunde betala sina skulder allteftersom de förföll till betalning”. Denna
förutsättning anknyter till den beskrivning av gäldenärens betalnings-
svårigheter som görs i 1 kap. 1 § remissförslaget och som där uppställs
som en förutsättning för att beslut skall meddelas om företags-
rekonstruktion.
Som framgår av vad Lagrådet anfört i anslutning till 1 kap. 1 §
förordar Lagrådet att beskrivningen av gäldenärens betalnings-
svårigheter skall ges en ändrad avfattning och flyttas över till 2 kap.
6 §. Om detta förslag följs, förordar Lagrådet att det i beskrivningen i
förevarande paragraf av förutsättningarna för skadeståndsskyldighet tas
in en hänvisning till 2 kap. 6 §.
Prop. 1995/96:5
Bilaga 5
359
I enlighet med det anförda kan första stycket i förevarande paragraf
ges förslagsvis följande lydelse:
”Om en borgenärs ansökan om företagsrekonstruktion inte bifalls och
om borgenären när han gav in sin ansökan saknade skälig anledning
anta att gäldenären hade sådana betalningssvårigheter som avses i
2 kap. 6 § första stycket, skall borgenären ersätta gäldenären den skada
som skäligen kan anses ha orsakats denne genom ansökningen och dess
handläggning.”
Övergångsbestämmelserna
Ackordslagen föreslås upphöra att gälla då lagen om företagsrekon-
struktion träder i kraft (punkt 1). Enligt remissförslaget skall
ackordslagens bestämmelser dock alltjämt gälla om god man förordnats
enligt ackordslagen före ikraftträdandet (punkt 2).
Lagrådet har inget att invända mot förslagen. Punkt 2 bör dock i
förtydligande syfte ges en annan redaktionell utformning.
Som Lagrådet anfört i samband med granskningen av 1 kap. 4 § (3 §
enligt Lagrådets förslag) har lagen om kreditaktiebolag upphävts år
1992 i samband med tillkomsten av lagen om kreditmarknadsbolag. Av
övergångsbestämmelserna till sistnämnda lag framgår att
kreditaktiebolag kan driva verksamhet enligt lagen om kreditaktiebolag
under ett år räknat från tiden för den nya lagens ikraftträdande (den 1
januari 1994) eller till dess en ansökan om tillstånd enligt den nya lagen
slutligt prövats. Genom lagen (1992:1617) om ändring i ackordslagen
utmönstrades, som tidigare nämnts, kreditaktiebolag ur den i 48 §
ackordslagen angivna undantagskretsen. I en övergångsbestämmelse till
ändringslagen föreskrivs att ett kreditmarknadsbolag, som har rätt att
driva verksamhet enligt den upphävda lagen om kreditaktiebolag,
fortfarande skall omfattas av 48 § ackordslagen.
Vid remissföredragningen har upplysts att det inte är klarlagt om
samtliga ansökningar från kreditaktiebolag att få driva verksamhet som
kreditmarknadsbolag har prövats slutligt, när förevarande lag kan
förväntas träda i kraft. En övergångsbestämmelse av motsvarande
innehåll som den sistnämnda bör därför fogas som punkt 3 till lagen.
Mot bakgrund av det anförda föreslår Lagrådet att till
övergångsbestämmelserna fogas en ny punkt 3 samt att punkterna 2 och
3 ges följande lydelser:
”2. När god man har förordnats enligt ackordslagen (1970:847) före
ikraftträdandet gäller dock ackordslagen i stället för denna lag.
3. Bestämmelserna i denna lag om gäldenär gäller inte
kreditmarknadsbolag enligt 1 kap. 1 § lagen (1992:1610) om
kreditmarknadsbolag som efter lagens ikraftträdande den
1 januari 1994 har rätt att driva verksamhet enligt lagen (1963:76) om
kreditaktiebolag.
Prop. 1995/96:5
Bilaga 5
360
6 kap.
10 §
Av paragrafens första stycke framgår att underhållsbidrag till make
preskriberas tre år efter den ursprungliga förfallodagen. Enligt andra
stycket förlängs emellertid preskriptionstiden när utmätning sker eller
konkursansökan görs innan denna tid gått till ända. Innebörden av tredje
stycket är att ansökan om förordnande av god man enligt ackordslagen
medför en motsvarande förlängning.
I remissen föreslås att tredje stycket skall upphävas. Som skäl för
detta hänvisas i författningskommentaren till att ackordslagen upphävs
och att ackord enligt lagen om företagsrekonstruktion inte omfattar
fordringar av familjerättslig natur.
I det inledande avsnittet har Lagrådet behandlat frågan om ett ackord
för en fysisk person skall begränsas så att det inte omfattar fordringar
som uteslutande avser gäldenärens privatekonomiska förhållanden. Som
framgår av vad som anförs där anser Lagrådet att en sådan begränsning
inte skall gälla. Mot den bakgrunden bör tredje stycket i förevarande
paragraf inte upphävas. I stället bör stycket ändras så att det blir
tillämpligt på ansökan om företagsrekonstruktion.
7 kap.
9§
I paragrafen regleras vissa frågor om preskription av underhållsbidrag
till barn. Regleringen är i princip av samma innebörd som bestäm-
melserna i 6 kap. 10 § äktenskapsbalken angående underhållsbidrag till
makar. I det remitterade förslaget föreslås också att förevarande
paragraf ändras på samma sätt som 6 kap. 10 § äktenskapsbalken.
Lagrådet hänvisar här till vad Lagrådet anfört i anslutning till 6 kap.
10 § äktenskapsbalken. Tredje stycket i förevarande paragraf bör alltså
ändras så att det blir tillämpligt på ansökan om företagsrekonstruktion.
Övergängsregleringen
Till förevarande lag bör fogas en övergångsbestämmelse av
motsvarande innehåll som punkt 2 i övergångsbestämmelserna till
förslaget till lag om ändring i äktenskapsbalken. Lagrådet föreslår att
ikraftträdandebestämmelsen till förevarande lag tas in som punkt 1 och
att till lagförslaget fogas en punkt 2 med följande lydelse:
Prop. 1995/96:5
Bilaga 5
361
”2. Har god man förordnats enligt ackordslagen (1970:847) före
ikraftträdandet, gäller dock äldre bestämmelser. ”
Förslaget till lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979)
Genom ett tillägg till 10 § föreslås att allmän förmånsrätt enligt para-
grafen skall följa med fordringar som med rekonstruktörens godkännan-
de uppkommit under ett förfärande enligt lagen om företagsrekon-
struktion.
I författningskommentaren anges att termen ”uppkommit” avses ha
samma innebörd som i andra sammanhang, t.ex. i preskriptionslagen
och skuldsaneringslagen, och att fordringar grundade på avtal anses ha
uppkommit när avtalet träffats. Som exempel på fäll som inte omfättas
av förmånsrätten nämns ränta för rekonstruktionstiden på en kredit
enligt ett gammalt kreditavtal, en hyresvärds fordran på hyra under
denna tid och en leverantörs fordran enligt ett tidigare avtal, om
leverantören har fortsatt att leverera under rekonstruktionen.
Lagrådet har inte någon erinran mot den föreslagna bestämmelsen
men vill beträffande den påstådda innebörden anmärka följande.
Bestämmelser enligt vilka tidpunkten for fordrans uppkomst är av
betydelse finns på olika håll i lagstiftningen. Utöver de som har angetts
i förfättningskommentaren kan nämnas
5 kap. 1 § konkurslagen (angående vilka fordringar som får göras
gällande i konkurs) och 12 § ackordslagen (angående vilka borgenärer
som deltar i förhandling om offentligt ackord). Påståendet i remissen att
fordringar som grundas på avtal anses uppkomna när avtalet träffades
synes i princip vara riktigt. Man torde dock inte utan vidare kunna utgå
från att bestämmelser av det slag som nu har berörts genomgående har
samma innebörd. Det kan därför i vissa fäll uppkomma fråga när en
fordran har uppkommit. Ett exempel är måhända fordran på lön.
Frågan när fordran har uppkommit i sådana fäll som nu avses synes
emellertid sakna avgörande betydelse för huruvida den nya
bestämmelsen om förmånsrätt är tillämplig. Även om en fordran av det
slag som nu avses skall anses uppkommen först under
rekonstruktionsförfärandet, har den ju inte krävt rekonstruktörens
samtycke; undantag gäller möjligen för sådana fäll som avses i 2 kap.
20 §, dvs. då gäldenären med rekonstruktörens samtycke begär att avtal
skall fullföljas trots att grund för hävning har inträtt före beslutet om
företagsrekonstruktion.
I övrigt torde gäldenärens motpart i praktiken vara tillgodosedd
genom passiv stoppningsrätt och genom rätt till hävning, om gäldenären
gör sig skyldig till avtalsbrott under rekonstruktionstiden.
Prop. 1995/96:5
Bilaga 5
362
övergångsbestämmelserna
De föreslagna ändringarna i förmånsrättslagen rör 9, 10, 13, 15 och
18 §§. Punkt 1 av övergångsbestämmelserna innehåller att lagen träder
i kraft, såvitt avser 9 och 13 §§ den
1 januari 1995, och i övrigt den 1 april 1995. I punkt 2 anges att i fråga
om förmånsrätt for fordringar i en konkurs som har beslutats på grund
av en ansökan som gjorts före ikraftträdandet äldre bestämmelser gäller.
Ändringarna i 9 och 13 §§ är av formell natur. Med den nya
bestämmelsen om efterställda fordringar i 18 § avses endast att lagfästa
vad som gäller redan för närvarande. Lagrådet föreslår att ändringen av
denna paragraf får träda i kraft vid samma tidpunkt som ändringarna av
9 och 13 §§.
Bestämmelsen i punkt 2 bör jämkas, bl a i förtydligande syfte.
Med hänsyn härtill föreslår Lagrådet att övergångsbestämmelserna ges
följande lydelse:
”1. Denna lag träder i kraft, såvitt avser 9, 13 och 18 §§ den 1
januari 1995 och i övrigt den 1 april 1995.
2. I fråga om förmånsrätt i en konkurs som har beslutats på grund av
en ansökan vilken gjorts före den 1 april 1995 gäller 10 och 15 §§ i
deras äldre lydelse.”
2 kap.
10 a §
Enligt paragrafens första stycke skall en borgenärs ansökan om konkurs
förklaras vilande i avvaktan på att ett pågående rekonstruktions-
förfarande upphör om gäldenären begär det. Rätten får dock enligt
andra stycket besluta att försätta gäldenären i konkurs om det finns
särskilda skäl att befara att gäldenären utan rekonstruktörens samtycke
företar eller underlåter en viss handling och därigenom sätter
borgenärens rätt i fara.
Beträffande vad förslaget innehåller om att gäldenärens befarade
handlande eller underlåtenhet skall ske utan rekonstruktionens samtycke
vill Lagrådet hänvisa till vad som i motsvarande fråga anförts vid
2 kap. 18 §. Lagrådet förordar alltså att den angivna begränsningen får
utgå.
I övrigt bör vissa redaktionella ändringar göras. Paragrafen kan ges
förslagsvis följande lydelse:
”Om ett förfarande för rekonstruktion av gäldenärens verksamhet
pågår enligt lagen (1995:000) om företagsrekonstruktion, skall en
borgenärs ansökan om konkurs, i fall gäldenären begär det, förklaras
vilande i avvaktan på att rekonstruktionsfÖrfarandet upphör.
Finns det särskilda skäl att befara att gäldenären företar en viss
handling eller underlåter att vidta en viss åtgärd och därigenom sätter
borgenärens rätt i fara, får dock rätten försätta gäldenären i konkurs.
Prop. 1995/96:5
Bilaga 5
363
Innan ett sådant beslut meddelas skall rekonstruktören beredas tillfälle Prop. 1995/96:5
att yttra sig.” Bilaga 5
övergångsbestämmelserna
Den föreslagna ändringen av 4 kap. 1 § konkurslagen innebär att
möjligheterna till återvinning vidgas i ett visst hänseende. Mot bakgrund
härav föreslås i punkt 2 i övergångsbestämmelserna att äldre föreskrifter
om återvinning fortfarande gäller i fråga om konkurser i vilka ansökan
om konkurs kommit in till tingsrätten före ikraftträdandet av den nya
lagen.
Av allmänna principer får anses följa att en rättshandling som med
hänsyn till sin beskaffenhet inte är återvinningsbar när den företas inte
heller skall kunna återvinnas efter ändring av återvinningsbestäm-
melsema (se punkt 2 och 3 övergångsbestämmelserna till lagen
1975:244 om ändring i 1921 års konkurslag och punkt 5 övergångsbe-
stämmelserna till den nuvarande konkurslagen). Avgörande för om nya
eller äldre bestämmelser skall tillämpas bör därför vara tidpunkten för
rättshandlingens företagande och inte tidpunkten för konkursansök-
ningen.
Med hänsyn till det anförda föreslår Lagrådet att punkt 2 i över-
gångsbestämmelserna får följande lydelse:
”1 fråga om återvinning av en rättshandling som avses i
4 kap. 1 § 1 i dess äldre lydelse och som har ägt rum före ikraft-
trädandet gäller bestämmelsen i dess äldre lydelse.”
I 4 kap. 2 § regleras frågan om fristdag vid återvinning. Som huvud-
regel gäller att dagen för konkursansökningen är fristdag. Om kon-
kursen har föregåtts av förordnande av god man enligt ackordslagen,
skall dock dagen för ansökningen om godmansförordnande anses som
fristdag under förutsättning att konkursansökningen gjorts inom viss tid.
Enligt remissförslaget skall vad som nu sägs om ansökan om
förordnande av god man i stället gälla ansökan om företags-
rekonstruktion. Någon särskild övergångsbestämmelse i anledning härav
föreslås dock inte.
Även efter ikraftträdandet kan vid tillämpning av återvinningsbestäm-
melsema dagen för ansökan om godmansförordnande bli av betydelse
som fristdag. Lagrådet föreslår därför att som en ny punkt 3 i över-
gångsbestämmelserna tas upp en föreskrift av följande lydelse:
”Har konkursansökan föregåtts av förordnande av god man enligt
ackordslagen (1970:847), gäller 4 kap. 2 § i dess äldre lydelse.”
5 §
Enligt 5 § 1 st. första meningen gäller för närvarande att, om god man
förordnas enligt ackordslagen innan en fordran har preskriberats,
364
fordringen preskriberas tidigast två år efter utgången av det kalenderår
då förordnandet meddelades eller, om ackord kommer till stånd, efter
utgången av det kalenderår då ackordet skall vara fullgjort.
Mot bakgrund av att ackordslagen skall upphöra att gälla då lagen om
företagsrekonstruktion träder i kraft föreslås i lagrådsremissen att
förevarande bestämmelse ges följande ändrade lydelse: Har ansökan om
företagsrekonstruktion enligt lagen (1995:000) om företagsrekonstruk-
tion gjorts innan fordringen har preskriberats, preskriberas den tidigast
två år efter utgången av det kalenderår då rätten beslutat att förfarandet
skall upphöra eller ett ackord skall vara fullgjort.
Ändringsförslaget medför en viss utvidgning av möjligheten till
förlängning av preskriptionstiden. Vid bedömningen av förslagets
effekter bör också beaktas att en ansökan om företagsrekonstruktion kan
göras även av en borgenär. Förslaget innebär att en borgenärs ansökan
föranleder förlängning av preskriptionstiden även om förutsättningar
inte föreligger för ett beslut om företagsrekonstruktion. Möjligen är det
dock för tillämpning av bestämmelsen avsett att sådant beslut skall ha
meddelats. För att undvika att preskriptionsbestämmelsen får en icke
önskad tillämpning bör i bestämmelsen anges att sådant beslut skall ha
meddelats.
Som framgår av 4 kap. 8 § lagen om företagsrekonstruktion kan
rekonstruktionsfÖrfarandet upphöra även utan beslut av rätten. Med
hänsyn härtill och till den ändring som Lagrådet har föreslagit i 4 kap.
11 § bör sista ledet av bestämmelsen ändras så att kravet på rättens
beslut utgår.
Mot bakgrund av det anförda föreslår Lagrådet att första stycket
första meningen i paragrafen ges följande lydelse:
”Har beslut om företagsrekonstruktion enligt lagen (1995:000) om
företagsrekonstruktion meddelats på grund av en ansökan som gjorts
innan fordringen har preskriberats, preskriberas den tidigast två år efter
utgången av det kalenderår då förfärandet upphört eller ett ackord skall
vara fullgjort.”
Övergångsregleringen
I remissen föreslås ändringar i 13 kap. 20 § första och tredje styckena.
Bestämmelserna i dessa stycken ålägger rätten att underrätta
registreringsmyndigheten om vissa beslut rörande konkurs eller
förhandling om offentligt ackord enligt ackordslagen. Innebörden av
ändringarna är att vad som sägs om vissa beslut angående förhandling
om offentligt ackord i stället kommer att avse motsvarande beslut om
företagsrekonstruktion. I remissen föreslås inte någon särskild
övergångsbestämmelse utan endast att förevarande ändringslag skall
träda i kraft den 1 april 1995.
Enligt Lagrådets mening finns det anledning att komplettera förslaget
med en särskild övergångsbestämmelse med tanke på att beslut eller
Prop. 1995/96:5
Bilaga 5
365
annat förhållande som avses i den nuvarande lydelsen kan förekomma
även efter ikraftträdandet (jfr punkt 2 i övergångsbestämmelserna till
lagen om företagsrekonstruktion). Övergångsbestämmelsen kan ges
förslagsvis följande lydelse:
”Om sådant förhållande avseende förhandling om offentligt ackord
enligt ackordslagen (1970:847) som anges i 13 kap.
20 § i dess äldre lydelse inträffar efter ikraftträdandet, gäller paragrafen
i den äldre lydelsen.”
övergångsregleringen
I 3 § andra stycket anges för närvarande att ackordsförslag, som inte
framställts i konkurs eller enligt ackordslagen, får antas endast om
övriga borgenärer som ackordet angår godkänner det. Ändringsförslaget
innebär att ”ackordslagen” byts ut mot ”lagen om företagsrekon-
struktion”. Till lagförslaget har inte fogats någon särskild övergångs-
bestämmelse.
Av punkt 2 övergångsbestämmelserna till lagen om företags-
rekonstruktion framgår att ackordsförslag kan komma att framställas
enligt ackordslagen även efter ikraftträdandet av förevarande lag. Ett
sådant förslag får - i avsaknad av övergångsbestämmelse till
lagändringen - antas endast om övriga berörda borgenärer godkänner
det. En sådan ordning torde inte vara avsedd. Till lagförslaget bör
därför fogas en övergångsbestämmelse av innebörd att äldre
bestämmelser gäller om ett ackordsförslag framställts enligt ackords-
lagen.
Lagrådet föreslår med hänsyn till det anförda att ikraft-
trädandebestämmelsen ges beteckningen 1 och att till lagförslaget fogas
en ny punkt 2 med följande lydelse:
”2. I fråga om ackordsförslag som framställts enligt ackordslagen
(1970:487) gäller 3 § i dess äldre lydelse.”
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
Prop. 1995/96:5
Bilaga 5
366
Härigenom föreskrivs i fråga om skuldsaneringslagen (1994:334)
dels att 4 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 4 a § av följande
lydelse.
Prop. 1995/96:5
Bilaga 6
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Skuldsanering får beviljas en
gäldenär med hemvist i Sverige
som är fysisk person och inte är
näringsidkare, om
1. han är på obestånd och så
skuldsatt att han inte kan antas
ha förmåga att betala sina
skulder inom överskådlig tid
och
2. det är skäligt med hänsyn
till gäldenärens personliga och
ekonomiska förhållanden att
skuldsanering beviljas honom.
Den som är folkbokförd i Sv
§
Skuldsanering får beviljas en
gäldenär med hemvist i Sverige
som är fysisk person, om
1. han är på obestånd och så
skuldsatt att han inte kan antas
ha förmåga att betala sina
skulder inom överskådlig tid
och
2. det är skäligt med hänsyn
till gäldenärens personliga och
ekonomiska förhållanden att
skuldsanering beviljas honom.
;e skall vid tillämpningen av första
stycket anses ha hemvist i Sverige.
Vid tillämpningen av första stycket 2 skall särskilt beaktas skuldernas
ålder, omständigheterna vid deras tillkomst, de ansträngningar
gäldenären har gjort för att fullgöra sina förpliktelser och att på egen
hand nå en uppgörelse med sina borgenärer samt det sätt på vilket
gäldenären har medverkat under handläggningen av ärendet om
skuldsanering.
§
LJtöver villkoren i 4 § gäller
beträffande en fysisk person som
är näringsidkare att skuldsane-
ring får beviljas endast om det
med hänsyn till näringsverksam-
hetens ringa omfattning och
enkla beskaffenhet finns sär-
skilda skäl.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
367
Härigenom föreskrivs att 12 § förmånsrättslagen (1970:979)' skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1995/96:5
Bilaga 6
12 §2
Allmän förmånsrätt följer där-
efter med arbetstagares fordran
på lön eller annan ersättning på
grund av anställningen. För-
månsrätten omfattar fordringar
som har förfallit till betalning
under de sista sex månaderna av
arbetstagarens anställningstid
hos konkursgäldenären och inte
tidigare än tre månader innan
konkursansökningen kom in till
tingsrätten.
Allmän förmånsrätt följer där-
efter med arbetstagares fordran
på lön eller annan ersättning på
grund av anställningen. För-
månsrätten omfattar fordringar
som har förfallit till betalning
under de sista sex månaderna av
arbetstagarens anställningstid
hos konkursgäldenären och inte
tidigare än tre månader innan
konkursansökningen kom in till
tingsrätten. Har konkursen före-
gåtts av ett förfarande enligt
lagen (1995:000) om företags-
konstruktion och har konkurs-
ansökningen getts in inom ett år
från det att förfarandet har upp-
hört, omfattar förmånsrätten om
det är förmånligare för arbets-
tagaren, i stället för fordringar
som har förfallit till betalning
under tiden omedelbart före
konkursansökningen fordringar
som har förfallit till betalning
under sådan tid före ansök-
ningen om företagsrekonstruk-
tion att de skulle ha omfattats av
förmånsrätt om de hade förfallit
till betalning under motsvarande
tid före konkursansökningen.
Fordran på uppsägningslön omfattas av förmånsrätt längst för
uppsägningstid som beräknas enligt 11 § lagen (1982:80) om
anställningsskydd. Uppsägningslön för tid under vilken arbetstagaren
inte utför arbete för konkursgäldenären eller annan och inte heller
1 Lagen omtryckt 1975:1248.
2 Senaste lydelse 1994:639.
368
driver egen rörelse, omfettas av förmånsrätt endast om arbetstagaren
kan visa att han har anmält sig hos offentlig arbetsförmedling som
arbetssökande. För uppsägningstid omfettar förmånsrätten endast lön
eller ersättning som överstiger inkomst vilken arbetstagaren under den
tid lönen eller ersättningen avser har haft av egen rörelse eller har
förvärvat eller borde ha kunnat förvärvat i en annan anställning. Vid
bestämmande av i vilken utsträckning fordran på lön eller ersättning
under uppsägningstid omfettas av förmånsrätt, skall med samtidig
inkomst i annan anställning jämställas utbildningsbidrag som utgår av
statsmedel vid arbetsmarknadsutbildning, i den mån bidraget avser
samma tid som lönen eller ersättningen och arbetstagaren har blivit
berättigad till bidraget efter uppsägningen.
Om en lönefordran som har förfellit tidigare än tre månader före
konkursansökningen har varit föremål för tvist, omfattas den av
förmånsrätt om talan har väckts eller förhandling som föreskrivs i
kollektivavtal eller lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet
har begärts inom fyra månader från förfallodagen och konkursansök-
ningen har följt inom tre månader från det att tvisten slutligt har
avgjorts.
Semesterlön och semesterersättning som är intjänad före konkurs-
ansökningen omfattas av förmånsrätt för vad som står inne för det
löpande och närmast föregående intjänandeåret.
Förmånsrätt följer med fordran på pension vilken tillkommer arbets-
tagare eller dennes efterlevande för högst sex månader före konkurs-
ansökningen och därpå följande sex månader. Förmånsrätten gäller även
i fråga om pension, som intjänats hos föregående arbetsgivare, om
gäldenären övertagit ansvaret for pensionen under de betingelser som
anges i 23 och 26 §§ lagen (1967:531) om tryggande av pensions-
utfästelse m.m.
Om konkursgäldenären är näringsidkare, skall arbetstagare, som själv
eller tillsammans med närstående senare än sex månader före konkurs-
ansökningen har ägt minst en femtedel av företaget, eller hans
efterlevande, inte ha förmånsrätt enligt denna paragraf för lön eller
pension. Detsamma gäller även när andelen har ägts av en närstående
till arbetsgivare.
Prop. 1995/96:5
Bilaga 6
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
369
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1995-05-08
Närvarande: justitierådet Torkel Gregow, justitierådet Lars Å.
Beckman, regeringsrådet Sigvard Holstad.
Enligt en lagrådsremiss den 27 april 1995 (Justitiedepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om ändring i skuldsaneringslagen (1994:334),
2. lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979).
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Mikael
Mellqvist.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:
Förslaget till lag om ändring i Förmånsrättslagen
Enligt första stycket andra meningen i förevarande paragraf omfattar
förmånsrätten för lön och annan ersättning på grund av anställning för
närvarande fordringar, som har förfallit till betalning under de sista sex
månaderna av arbetstagarens anställningstid hos konkursgäldenären och
inte tidigare än tre månader innan konkursansökningen kom in till
tingsrätten. I remissen föreslås som en ny tredje mening en bestäm-
melse, som avser att skydda arbetstagare i fall då konkursen har
föregåtts av ett förfarande för företagsrekonstruktion som Lagrådet
tidigare har yttrat sig över. Bestämmelsen gäller arbetstagare med
fordringar som har förfallit till betalning före beslutet om företags-
rekonstruktion. En sådan arbetstagare kan enligt remissen, om en
särskild bestämmelse i saken inte tas upp, förlora möjligheten att få
betalt på grund av att beslut tidigare har meddelats om företags-
rekonstrukktion och inte om konkurs.
Den föreslagna bestämmelsen anges att, om konkursen har föregåtts
av ett förfarande enligt lagen om företagsrekonstruktion och konkurs-
ansökningen har getts in inom ett år från det att förfarandet har
upphört, förmånsrätten omfettar, om det är förmånligare för
arbetstagaren, i stället för fordringar som har förfellit till betalning
under tiden omedelbart före konkursansökningen fordringar som har
förfellit till betalning under sådan tid före ansökningen om företags-
rekonstruktion att de skulle ha omfettats av förmånsrätt om de hade
förfellit till betalning under motsvarande tid före konkursansökningen.
Lagrådet har inte någon erinran i sak mot att det infors en
bestämmelse av den innebörd som avses med förslaget. I fråga om
bestämmelsens lydelse kan emellertid framhållas följande. Det måste
vara avsett att lönefordringar från tiden före beslutet om företags-
rekonstruktion skall vid tillämpning av den nya bestämmelsen anses ha
förfellit till betalning under de sista sex månaderna av arbetstagarens
anställningstid, även om de i realiteten ligger utanför den tiden; annars
blir den föreslagna ordningen meningslös. Detta kan dock inte anses
Prop. 1995/96:5
Bilaga 7
370
framgå med tillräcklig tydlighet av bestämmelsen. Även i övrigt
framstår lydelsen som svårtillgänglig. Den synes också onödigt
komplicerad.
På grund av det anförda förordar Lagrådet att bestämmelsen ges
följande avfattning:
”Har konkursen föregåtts av ett förfarande enligt lagen (1995:000) om
företagsrekonstruktion och har konkursansökningen gjorts inom ett år
från det att förfarandet upphörde, skall det vid tillämpning av andra
meningen, om det är förmånligare för arbetstagaren, anses som kon-
kursansökningen hade gjorts då ansökningen om företagsrekonstruktion
skedde. I sådant fell skall det bortses från tiden mellan ansökningarna.”
Prop. 1995/96:5
Bilaga 7
371
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 5 oktober 1995
Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden
Sahlin, Hjelm-Wallén, Hellström, Peterson, Thalén, Freivalds,
Wallström, Persson, Schori, Blomberg, Hedborg, Andersson,
Winberg, Uusmann, Nygren, Ulvskog, Sundström, Lindh, Johansson
Föredragande: statsrådet Freivalds
Regeringen beslutar proposition 1995/96:5 Lag om företags-
rekonstruktion.
gotab 49002, Stockholm 1995
372