Prop.
1995/96:26
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 5 oktober 1995
Ingvar Carlsson
Laila Freivalds
(Justitiedepartementet)
I propositionen föreslås vissa ändringar i varumärkeslagen (1960:644)
och firmalagen (1974:156).
Förslagen föranleds av rådets förordning om gemenskapsvarumärken.
För att komplettera rådets förordning föreslås bl.a. att bara en
domstol i Sverige - Stockholms tingsrätt - skall vara behörig att pröva
mål om intrång i ett gemenskapsvarumärke och att intrång i ett sådant
varumärke skall kunna leda till straffansvar.
Det föreslås vidare att ett gemenskapsvarumärke skall vara hinder mot
en senare svensk ansökan om registrering av ett förväxlingsbart
varumärke eller av en förväxlingsbar firma.
För att närma den svenska varumärkesrätten till den
gemenskapsrättsliga varumärkesordningen föreslås att det skall vara
möjligt att pantsätta också rätten till ett varumärke som registrerats
enligt varumärkeslagen samt till en ansökan om en registrering. Det
sakrättsliga skyddet för pantsättningen skall åstadkommas genom att
pantsättningsavtalet registreras hos Patent- och registreringsverket.
De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 januari 1996.
1 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 26
Prop. 1995/96:26
1 Förslag till riksdagsbeslut...................... 4
2 Lagtext ................................. 5
2.1 Förslag till lag om ändring i varumärkeslagen
(1960:644)........................... 5
2.2 Förslag till lag om ändring i firmalagen (1974:156) . . 13
2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1510) om
ändring i varumärkeslagen (1960:644).......... 15
3 Ärendet och dess beredning .................... 18
4 Rådets förordning om gemenskapsvarumärken ......... 19
5 Förordningens inverkan på den svenska varumärkesrätten . . 22
5.1 Inledning............................22
5.2 Avgifter för Patentverkets handläggning av ärenden
om gemenskapsvarumärken m.m.............22
5.3 Svensk domstol för gemenskapsvarumärken.......24
5.4 Straffansvar m.m. vid intrång i ett gemenskaps-
varumärke ........................... 26
5.5 Särskilda regler för överlåtelser och licensupp-
låtelser av svenska varumärken ..............27
5.6 Ett gemenskapsvarumärkes inverkan på senare
svenska ansökningar om varumärken...........30
5.7 Pantsättning och utmätning av svenska varumärken
m.m...............................31
6 Ändring i firmarätten ........................ 36
7 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser...........37
8 Kostnader ............................... 38
9 Författningskommentarer ...................... 38
9.1 Förslaget till lag om ändring i varumärkeslagen
(1960:644)........................... 38
9.2 Förslaget till lag om ändring i firmalagen
(1974:156)........................... 50
9.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:1510)
om ändring i varumärkeslagen (1960:644) ....... 51
Bilaga 1 Promemorians huvudsakliga innehåll...........53
Bilaga 2 Promemorians lagförslag .................. 54
Bilaga 3 Förteckning över remissinstanser.............65
Bilaga 4 Lagrådsremissens lagförslag ................ 66 Prop. 1995/96:26
Bilaga 5 Lagrådet............................ 78
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 5 oktober
1995 ................................... 80
Rättsdatablad.................................. 81
Prop. 1995/96:26
Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i varumärkeslagen (1960:644),
2. lag om ändring i firmalagen (1974:156),
3. lag om ändring i lagen (1994:1510) om ändring i varumärkeslagen
(1960:644).
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Prop. 1995/96:26
Härigenom föreskrivs1 i fråga om varumärkeslagen (1960:644)
dels att 1, 14, 34, 43, 47 och 48 §§ skall ha följande lydelse,
dels att rubriken närmast före 32 § skall lyda "Om överlåtelse, licens
och pantsättning'',
dels att det i lagen skall införas tretton nya paragrafer, 34 a - 34 j och
65 - 67 §§, samt närmast före 65 § en ny rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §2
Genom registrering enligt denna lag förvärvas ensamrätt till ett varu-
märke såsom särskilt kännetecken för varor som tillhandahålls i en
näringsverksamhet.
Ett varumärke kan bestå av alla tecken som kan återges grafiskt,
särskilt ord, inbegripet personnamn, samt figurer, bokstäver, siffror och
formen eller utstyrseln på en vara eller dess förpackning, förutsatt att
tecknen kan särskilja varor som tillhandahålls i en näringsverksamhet
från sådana som tillhandahålls i en annan.
Vad som sägs i denna lag om varor skall gälla även tjänster.
Om kollektivmärken finns särskilda bestämmelser.
Med gemenskapsvarumärken av-
ses varumärken enligt rådets för-
ordning (EG) nr 40/94 av den 20
december 1993 om gemenskapsva-
rumärken.3
14 §4
Ett varumärke får inte registreras:
1) om i märket utan tillstånd tagits in sådan statlig eller internationell
beteckning eller sådant kommunalt vapen, som enligt lag eller författ-
ning inte får obehörigen brukas som varumärke, eller också något som
lätt kan förväxlas därmed;
1 Jfr rådets första direktiv 89/104/EEG av den 21 december 1988 om
tillnärmningen av medlemsstaternas varumärkeslagar (EGT nr L 040,
11.2.1989, s. 1, Celex 389L0104).
2 Senaste lydelse 1994:1510.
3 EGT nr L 11, 14.1.1994, s. 1, Celex 394R0040.
5
4 Senaste lydelse 1994:1510 till den del den trätt i kraft.
2) om märket är ägnat att vilseleda allmänheten;
3) om märket på annat sätt strider mot lag eller författning eller all-
män ordning eller är ägnat att väcka förargelse;
4) om märket innehåller eller består av något, som är ägnat att upp-
fattas som annans firma eller som annans släktnamn, konstnärsnamn
eller likartat namn eller annans porträtt, där namnet eller porträttet
uppenbarligen inte åsyftar någon sedan länge avliden;
5) om märket innehåller något, som är ägnat att uppfattas som titel på
annans skyddade litterära eller konstnärliga verk, där titeln är egen-
artad, eller kränker annans upphovsrätt till litterärt eller konstnärligt
verk eller annans rätt till fotografisk bild eller mönster;
6) om märket är förväxlingsbart med ett namn eller en firma som
någon annan använder i en näringsverksamhet, med någon annans varu-
märke som är registrerat efter tidigare ansökan eller med någon annans
varukännetecken som är inarbetat då ansökan om registrering görs;
Prop. 1995/96:26
7) om märket är förväxlingsbart
med ett varukännetecken som vid
tiden för ansökan används av
någon annan samt ansökan gjorts
med vetskap om detta och
sökanden inte använt sitt märke
innan det andra kännetecknet togs
i bruk; eller
7) om märket är förväxlingsbart
med ett varukännetecken som vid
tiden för ansökan används av
någon annan samt ansökan gjorts
med vetskap om detta och
sökanden inte använt sitt märke
innan det andra kännetecknet togs
i bruk;
8) om märket är förväxlingsbart
med ett gemenskapsvarumärke som
innehas av någon annan och är
registrerat efter en tidigare
ansökan.
Är märket förväxlingsbart med
ett gemenskapsvarumärke som är
registrerat efter en senare
ansökan, föreligger hinder mot
registrering, om innehavaren av
gemenskapsvarumärket kan för
detta märkes del göra anspråk på
ett äldre varumärkes företräde
enligt rådets förordning om ge-
menskapsvarumärken och det äldre
varumärket är registrerat efter en
tidigare ansökan. Detta gäller
även om det äldre varumärket inte
har vidmakthållits eller förnyats.
I fall som avses i första stycket
8 och andra stycket kan, även om
märkena inte avser varor av
samma eller liknande slag,
förväxlingsbarhet åberopas till
förmån för ett gemenskaps-
varumärke som är väl ansett i
gemenskapen, om användningen Prop. 1995/96:26
av ett annat liknande varumärke
skulle dra otillbörlig fördel av
eller skulle vara till förfång för det
väl ansedda gemenskap svaru-
märkets särskiljningsförmåga eller
anseende.
I fall som avses under 4), 5), 6)
och 7) får registrering ske, om
den vars rätt är i fråga medger det
och det inte i övrigt möter hinder
enligt första stycket.
I fall som avses i första stycket 4
- 8 samt andra och tredje styckena
får registrering ske, om den vars
rätt är i fråga medger det och det
inte i övrigt finns hinder enligt
första stycket.
34 §5
Innehavaren av ett varumärke kan ge någon annan rätt att använda
varumärket (licens) för en del eller alla de varor som varumärket är
registrerat för samt för hela eller en del av landet. Licensen kan vara
exklusiv eller icke-exklusiv.
Innehavaren av ett varumärke kan åberopa de rättigheter som är knut-
na till varumärket gentemot en licenstagare som överträder en bestäm-
melse i licensavtalet med avseende på licensens giltighetstid, den form
under vilken varumärket får användas, arten av de varor för vilka licen-
sen är utfärdad, det geografiska område inom vilket varumärket får an-
vändas eller kvaliteten på de av licenstagaren tillverkade varorna.
Licensen skall på begäran antecknas i varumärkesregistret. Sådan
anteckning får dock inte göras, om licenstagarens användning av varu-
märket uppenbarligen är ägnad att vilseleda allmänheten. Om det visas
att licensen har upphört att gälla,
stret.
Om inte annat har avtalats, får
vidare.
Rätten till varumärke eller
kännetecken enligt 2 § andra
stycket får inte tas i mät. Om
innehavarens egendom avträds till
konkurs, ingår dock rätten i kon-
kursboet.
skall anteckningen tas bort ur regi-
licenstagaren inte överlåta sin rätt
Rätten till ett kännetecken enligt
2 § första eller andra stycket får
inte tas i mät. Om innehavarens
egendom avträds till konkurs,
ingår dock rätten i konkursboet.
34 a §
Rätten till ett registrerat varu-
märke eller till en ansökan om
registrering av ett varumärke kan
pantsättas enligt bestämmelserna i
34 b -34j§§.
5 Senaste lydelse 1992:1686.
Prop. 1995/96:26
34 b §
Panträtt i egendom som avses i
34 a § uppkommer genom regist-
rering av ett skriftligt avtal om
pantsättning av egendomen. An-
sökan om registrering görs hos
registreringsmyndigheten.
Om en registrerad panträtt har
övergått till någon annan, skall
det på begäran antecknas i varu-
märkesregistret eller i regist-
reringsmyndighetens diarium.
Har panträtt upplåtits till flera
var för sig, har den upplåtelse
företräde för vilken ansökan om
registrering först kom in till
registreringsmyndigheten, om inte
något annat har avtalats.
Görs samma dag ansökan om
registrering av flera upplåtelser,
har de sinsemellan företräde efter
den tidsföljd i vilken de har ägt
rum, om inte något annat har av-
talats. Är upplåtelserna samtidiga
eller kan det inte utredas i vilken
tidsföljd de har skett, har de lika
rätt.
34 c §
Ansökan om registrering enligt
34 b § görs av den som har rätten
till varumärket eller varumärkes-
ansökan eller av den till vilken
panträtten har upplåtits. Sökanden
skall styrka upplåtarens rätt till
varumärket eller varumärkes-
ansökan.
Den som i varumärkesregistret
anges som innehavare av ett regi-
strerat varumärke skall anses ha
rätt till märket, om inte annat
framgår i ärendet. Avser ansökan
om registrering pantsättning av
en varumärkesansökan, skall den
som i registreringsmyndighetens
diarium har registrerats som
sökande anses ha rätt till varumär-
kesansökan, om inte något annat 8
framgår i ärendet.
Ansökan får inte bifallas om Prop. 1995/96:26
upplåt aren, när ansökan om
registrering görs, inte är behörig
att förfoga över den pantförskrivna
egendomen på grund av
utmätning, konkurs, omyndighet,
betalningssäkring, kvarstad eller
någon annan anledning.
34 d §
Ett avtal om pantsättning kan
registreras när varumärket har
registrerats eller, om avtalet av-
ser en varumärkesansökan, när
ansökan har registrerats i registre-
ringsmyndighetens diarium.
Om en pantsatt varumärkesansö-
kan leder till att varumärket
registreras, gäller därefter rätten
till det registrerade varumärket
som pant objekt.
34 e §
Åven om en panträtt har
registrerats, gäller panträtt i den
pantsatta egendomen endast om
pantavtalet har ingåtts av någon
som var rätt ägare till egendomen
och behörig att förfoga över den
och om avtalet inte heller av
någon annan anledning är ogiltigt.
34 f §
Panträtten är förfallen, om
rätten till varumärket eller varu-
märkesansökan på grund av be-
stämmelserna i denna lag inte
vidare skall gälla.
34 g §
Registreringen av en panträtt
skall avföras, om panträtten
genom en dom som har vunnit
laga kraft har förklarats ogiltig
eller om panträtten har förfallit
eller annars har upphört att gälla.
34 h §
Pantsättning gäller från tiden för
ansökan om registrering enligt
34 b § mot den som senare för-
värvar äganderätt eller annan rätt
till egendomen.
Ett licensavtal gäller mot pant-
havaren, om avtalet har slutits
före ansökan om registrering av
pantavtalet.
34 i §
Bestämmelser i annan lag om
handpanträtt vid utmätning eller i
konkurs gäller också för panträtt i
rätten till ett varumärke eller en
varumärkesansökan. När ansökan
om registrering enligt 34 b §
kommer in till registreringsmyn-
digheten medför det samma rätts-
verkningar som när en panthavare
tar en lös sak i besittning.
Säljs rätten till ett pantsatt
varumärke eller en pantsatt
varumärkesansökan vid utmätning
eller i konkurs, består sådana
licensavtal som avses i 34 h §
andra stycket.
Prop. 1995/96:26
34
43
Vill den som fått licens till varu-
kännetecken till sig upplåten
anställa intrångstalan, skall han
därom underrätta kännetecknets
innehavare, vid äventyr att hans
talan ej upptages till prövning.
§
Pantborgenären får sälja panten
och ta ut sin fordran ur köpe-
skillingen endast om han dessför-
innan har underrättat gäldenären
och andra kända sakägare om
försäljningen och dessa har fått
skäligt rådrum att bevaka sin rätt.
Vid en försäljning enligt denna
paragraf består sådana licensavtal
som avses i 34 h § andra stycket.
§
Vill en licenstagare väcka talan
om intrång i rätten till
varukännetecknet, skall han
underrätta kännetecknets inne-
havare om detta. Annars tas talan
inte upp till prövning.
Detsamma gäller, om en pant-
havare vill väcka talan med an-
10
ledning av intrång i den pantsatta Prop. 1995/96:26
egendomen.
47 §6
Ett slutligt beslut av registre-
ringsmyndigheten om en ansökan
om registrering av ett varumärke
får överklagas av sökanden, om
det har gått honom emot. Ett
slutligt beslut om en invändning
mot registrering får överklagas av
varumärkeshavaren och in-
vändaren, om det har gått den
som vill klaga emot. Om
invändaren återkallar sin talan får
denna ändå prövas, om det finns
Ett slutligt beslut av registre-
ringsmyndigheten får överklagas
av sökanden, om det har gått
honom emot. Ett slutligt beslut
med anledning av en invändning
mot registrering får överklagas av
varumärkeshavaren och in-
vändaren, om det har gått den
som vill klaga emot. Om
invändaren återkallar sin talan får
denna ändå prövas, om det finns
särskilda skäl.
särskilda skäl.
Överklagande enligt första stycket görs hos Patentbesvärsrätten inom
två månader från beslutets dag.
Ett slutligt beslut av Patentbesvärsrätten får överklagas till
Regeringsrätten inom två månader från beslutets dag. Vid ett
överklagande till Regeringsrätten tillämpas bestämmelserna i 35 - 37 §§
förvaltningsprocesslagen (1971:291). Patentbesvärsrättens beslut skall
innehålla uppgift om att det krävs särskilt tillstånd för prövning i
Regeringsrätten och om de grunder på vilka ett sådant tillstånd
meddelas.
48 §7
Det ankommer pä regeringen
eller i den omfattning regeringen
bestämmer på registreringsmyn-
digheten att meddela närmare
föreskrifter om vad sökanden i
registreringsärende har att iakt-
taga, om kungörande som sägs i
20, 21 och 46 §§ samt eljest om
förfarandet i dessa ärenden, om
förfarandet vid besvär enligt 47 §
ävensom om varumärkesregistrets
förande.
Vid ansökan om registrering av
varumärke, om förnyelse, om
ändring i registrerat varumärke
enligt 24 § eller om anteckning i
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får
meddela närmare föreskrifter om
vad sökande i registrerings-
ärenden skall iaktta, om kungö-
rande som sägs i 20, 21 och 46
§§, om förfarandet i övrigt i
dessa ärenden, om förfarandet vid
överklagande enligt 47 § samt om
varumärkesregistrets förande.
Vid ansökan om registrering av
varumärken, om förnyelse, om
ändring i registrerat varumärke
enligt 24 §, om registrering av
6 Senaste lydelse 1994:1510.
7 Senaste lydelse 1986:1149.
11
registret av överlåtelse eller licens
skall erläggas avgift till belopp
som regeringen föreskriver. För
förnyelse skall stadgas högre
avgift, om ansökan ingives efter
registreringsperiodens utgång.
pantsättning eller om anteckning i
registret om överlåtelse eller licens
skall betalas avgift med belopp
som regeringen bestämmer. För
förnyelse skall bestämmas högre
avgift, om ansökan ges in efter
registreringsperiodens utgång.
Prop. 1995/96:26
Om gemenskapsvarumärken
65 §
Den som ger in en ansökan om
registrering av ett gemenskaps-
varumärke till registrerings-
myndigheten för vidare befordran
enligt artikel 25.2 i rådets
förordning om gemenskapsvaru-
märken skall betala en avgift med
belopp som regeringen bestämmer.
Detsamma gäller den som begär
omvandling av ett gemenskaps-
varumärke eller av en ansökan om
ett gemenskapsvarumärke till en
ansökan om registrering av ett
varumärke samt den som begär
ett intyg enligt artikel 89.3 i
rådets förordning.
66 §
Vid intrång i ett gemenskaps-
varumärke tillämpas bestäm-
melserna i 37 § om ansvar för
varumärkesintrång. I övrigt gäller
37 a -41 §§, i den mån inte
något annat följer av rådets
förordning om gemenskaps-
varumärken. Härvid skall vad som
sägs om varumärkesintrång gälla
intrång i gemenskapsvarumärke.
67 §
Stockholms tingsrätt är domstol i
mål som avses i 66 § och i artikel
92 i rådets förordning om gemen-
skapsvarumärken.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
12
Härigenom föreskrivs att 10 § firmalagen (1974:156) skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
10 §
Firma registreras ej En firma får inte registreras,
1. om firman eller dess användning strider mot goda seder eller all-
Prop. 1995/96:26
män ordning,
2. om i firman utan tillstånd in-
tagits sådan statlig eller internatio-
nell benämning eller förkortning,
som enligt lag eller annan för-
fattning icke obehörigen får an-
vändas som firma, eller något som
lätt kan förväxlas därmed,
3. om firman i annat fall är ägnad
4. om firman innehåller något
som är ägnat att uppfattas som
annans släktnamn, konstnärsnamn
eller likartat namn, såvida ej
namnet uppenbarligen avser någon
sedan länge avliden person, eller
är ägnat att uppfattas som benäm-
ning på stiftelse, ideell förening
eller liknande sammanslutning,
5. om finnan innehåller något
som är ägnat att uppfattas som
titel på annans skyddade litterära
eller konstnärliga verk och titeln
är egenartad, eller om firman in-
nehåller något som kränker annans
upphovsrätt till sådant verk,
6. om finnan är förväxlingsbar
med annan näringsidkares släkt-
namn eller skyddade närings- eller
varukännetecken,
7. om firman i annat fall är för-
växlingsbar med närings- eller
varukännetecken, som vid tiden
för ansökningen användes av
annan, samt ansökan gjorts med
vetskap härom och sökanden ej
2. om det i firman utan tillstånd
tagits in en sådan statlig eller in-
ternationell benämning eller för-
kortning som enligt lag eller
annan författning inte får obehö-
rigen användas som firma, eller
något som lätt kan förväxlas där-
med,
att vilseleda allmänheten,
4. om firman innehåller något
som är ägnat att uppfattas som
någon annans släktnamn, konst-
närsnamn eller likartat namn,
såvida inte namnet uppenbarligen
avser någon sedan länge avliden
person, eller är ägnat att uppfattas
som benämning på en stiftelse,
ideell förening eller liknande
sammanslutning,
5. om firman innehåller något
som är ägnat att uppfattas som
titel på någon annans skyddade
litterära eller konstnärliga verk
och titeln är egenartad, eller om
finnan innehåller något som krän-
ker någon annans upphovsrätt till
sådant verk,
6. om firman är förväxlingsbar
med någon annan näringsidkares
släktnamn eller skyddade närings-
eller varukännetecken,
7. om firman i annat fall är för-
växlingsbar med ett närings- eller
varukännetecken, som vid tiden
för ansökan användes av någon
annan, samt ansökan gjorts med
vetskap om detta och sökanden
inte använt sin firma innan det
13
använt sin firma innan det andra
kännetecknet togs i bruk,
Utan hinder av första stycket 4 -
7 får registrering ske, om den vars
rätt är i fråga medger det och
hinder ej föreligger enligt första
stycket 1-3.
andra kännetecknet togs i bruk,
eller
8. om finnan är förväxlingsbar
med någon annans gemen-
skapsvarumärke som är skyddat
enligt rådets förordning (EG) nr
40/94 av den 20 december 1993
om gemenskapsvarumärken.'
I fall som avses i första stycket 8
kan, även om kännetecknen inte
avser verksamhet av samma eller
liknande slag, förväxlingsbarhet
åberopas till förmån för ett ge-
menskapsvarumärke som är väl
ansett i gemenskapen, om an-
vändningen av en annan liknande
firma skulle dra otillbörlig fördel
av eller skulle vara till förfång för
det väl ansedda gemenskapsvaru-
märkets särskiljningsförmåga
eller anseende.
Trots första stycket 4-8 och
andra stycket får registrering ske,
om den vars rätt är i fråga medger
det och hinder inte finns enligt
första stycket 1-3.
Prop. 1995/96:26
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
EGT nr L 11, 14.1.1994. s.l, Celex 394R0040.
14
Härigenom föreskrivs att 14 och 57 §§ varumärkeslagen (1960:644) i
paragrafernas lydelse enligt lagen (1994:1510) om ändring i nämnda lag
skall ha följande lydelse.
Lydelse enligt förslag till lag Föreslagen lydelse
(1995:000) om ändring i
varumärkeslagen (1960:644)
14 §
Ett varumärke får inte registreras:
1) om i märket utan tillstånd tagits in sådan statlig eller internationell
beteckning eller sådant kommunalt vapen, som enligt lag eller författ-
ning inte får obehörigen brukas som varumärke, eller också något som
lätt kan förväxlas därmed;
2) om märket är ägnat att vilseleda allmänheten;
3) om märket på annat sätt strider mot lag eller författning eller all-
män ordning eller är ägnat att väcka förargelse;
4) om märket innehåller eller består av något, som är ägnat att upp-
fattas som annans firma eller som annans släktnamn, konstnärsnamn
eller likartat namn eller annans porträtt, där namnet eller porträttet
uppenbarligen inte åsyftar någon sedan länge avliden;
5) om märket innehåller något, som är ägnat att uppfattas som titel på
annans skyddade litterära eller konstnärliga verk, där titeln är egen-
artad, eller kränker annans upphovsrätt till litterärt eller konstnärligt
verk eller annans rätt till fotografisk bild eller mönster;
6) om märket är förväxlingsbart med ett namn eller en firma som
någon annan använder i en näringsverksamhet, med någon annans varu-
märke som är registrerat efter tidigare ansökan eller med någon annans
varukännetecken som är inarbetat då ansökan om registrering görs;
7) om märket är förväxlingsbart med ett 'anikännetecken som vid
tiden för ansökan används av någon annan samt ansökan gjorts med
vetskap om detta och sökanden inte använt sitt märke innan det andra
kännetecknet togs i bruk;
8) 1 om märket är förväxlingsbart
med ett varumärke som omfattas
8) om märket är förväxlingsbart
med ett varumärke som omfattas
av en internationell varumärkes-
registrering som gäller i Sverige
och i fråga om vilket den dag som
avses i 55 § andra stycket ligger
före tiden för ansökningen.
av en internationell varumärkes-
registrering som gäller i Sverige
och i fråga om vilket den dag som
avses i 55 § andra stycket ligger
före tiden för ansökningen; eller
9) om märket är förväxlingsbart
med ett gemenskapsvarumärke som
innehas av någon annan och är
15
Lydelse enligt 1994:1510.
registrerat efter en tidigare Prop. 1995/96:26
ansökan.
Är märket förväxlingsbart med
ett gemenskapsvarumärke som är
registrerat efter en senare
ansökan, föreligger hinder mot
registrering, om innehavaren av
gemenskdpsvarumärket kan för
detta märkes del göra anspråk på
ett äldre varumärkes företräde
enligt rådets förordning om ge-
menskapsvarumärken och det äldre
varumärket är registrerat efter en
tidigare ansökan. Detta gäller
även om det äldre varumärket inte
har vidmakthållits eller förnyats.
I fall som avses i första stycket
9 och andra stycket kan, även om
märkena inte avser varor av
samma eller liknande slag,
förväxlingsbarhet åberopas till
förmån för ett gemenskaps-
varumärke som är väl ansett i
I fall som avses under 4), 5), 6),
7) och 8) får registrering ske, om
den vars rätt är i fråga medger det
och det inte i övrigt finns hinder
enligt första stycket.
gemenskapen, om användningen
av ett annat liknande varumärke
skulle dra otillbörlig fördel av
eller skulle vara till förfång för det
väl ansedda gemenskapsvaru-
märkets särskiljningsförmåga eller
anseende.
I fall som avses i första stycket 4
- 9 samt andra och tredje styckena
får registrering ske, om den vars
rätt är i fråga medger det och det
inte i övrigt finns hinder enligt
första stycket.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
57 §
Ett beslut om att en internationell varumärkesregistrering skall gälla i
Sverige har verkan från den dag som den internationella byrån har
angett för den internationella registreringen. I fråga om en sådan regist-
rering skall 1 § tredje stycket, 3 - 11, 25 - 27 och 32 - 45 §§ tillämpas.
Vad som där sägs om registrering skall i stället avse beslut att en inter-
nationell varumärkesregistrering skall gälla i Sverige.
Vad som sägs om varumärkes-
ansökan i 34 a - 34 j §§ skall
tillämpas även beträffande be-
16
2 Riksdagen 1995/96. I saml. Nr 26
gäran enligt 54 § första stycket att Prop. 1995/96:26
en internationell varumärkes-
registrering skall gälla i Sverige.
17
Skyddet för varumärken, dvs. kännetecken för varor eller tjänster som
tillhandahålls i en näringsverksamhet, regleras i Sverige av varumärkes-
lagen (1960:644). För länderna inom de europeiska gemenskaperna
(EG) gäller därutöver att varumärkesrätten regleras av två rättsakter.
Den ena rättsakten är rådets första direktiv 89/104/EEG av den 21
december 1988 om tillnärmningen av medlemsstaternas varumärkeslagar
EGT nr L 40, 11.2.1989, s.l). Reglerna i detta direktiv har, med ett
undantag som rör beaktande av det s.k. gemenskapsvarumärket vid
prövningen av svenska varumärkesansökningar, redan införts i svensk
rätt som en följd av Sveriges åtaganden enligt avtalet om det europeiska
ekonomiska samarbetsområdet (EES-avtalet). Införlivandet av direktivet
har skett år 1992 genom ändringar av varumärkeslagen (jfr prop.
1992/93:48, bet. 1992/93:LU17, rskr. 1992/93:125 och SFS
1992:1686). Den svenska varumärkeslagen är därför, i stort sett, redan
i överensstämmelse med direktivet.
Den andra rättsakten är rådets förordning (EG) nr 40/94 av den 20
december 1993 om gemenskapsvarumärken (EGT nr L 11, 14.1.1994,
s. 1). Genom förordningen skapas möjligheter att, på villkor som anges
i förordningen, genom en ansökan hos en EG-varumärkesmyndighet få
ett varumärke som har rättsverkan i hela den europeiska gemenskapen.
Frågan om vilken inverkan som EG-förordningen bör få på svensk
varumärkesrätt diskuterades vid en hearing i Justitiedepartementet i
mars 1995 med företrädare för berörda organisationer, myndigheter
m.fl. Bl.a. mot bakgrund av vad som framkom vid hearingen
utarbetades i Justitiedepartementet promemorian Vissa ändringar i
varumärkeslagen och firmalagen som en följd av EG-förordningen om
gemenskapsvarumärken (ärende Ju95/2267). I promemorian föreslogs
ändringar och tillägg i varumärkeslagen och i firmalagen (1974:156) för
att EG-förordningen skall kunna få avsedda verkningar i Sverige från
den 1 januari 1996 då det system som sätts upp av förordningen skall
böija fungera. Promemorian har remissbehandlats. En sammanfattning
av promemorian finns i bilaga 1. De lagförslag som lades fram i
promemorian finns i bilaga 2. En förteckning över remissinstanserna
finns i bilaga 3. Remissyttrandena finns tillgängliga i
Justitiedepartementet (dnr Ju95/2267).
Promemorian handlar bara om sådant som mera omedelbart föranleds
av EG-förordningen. Flera remissinstanser - bland dem Juridiska
fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, Svenska Föreningen för
Industriellt Rättsskydd och Sveriges Industriförbund - framhåller
emellertid det angelägna i att det kommer till stånd en mer övergripande
översyn av varumärkeslagen. Bl.a. pekar man på att varumärkeslagens
förhållande till firmalagen och varumärkeslagens redaktionella
utformning behöver ses över. Frågan om en sådan översyn har berörts
i ett tidigare lagstiftningsärende (prop. 1994/95:59 s. 21, bet.
1994/95:LU7 s. 9) och regeringen avser att i ett senare sammanhang
återkomma därtill.
Prop. 1995/96:26
18
Två frågor som behandlas i promemorian - granskningsrapporter Prop. 1995/96:26
avseende förväxlingsbara varumärken (promemorians avsnitt 5.5) och
äkthetskontroll av Varumärkesbyråns beslut om förfarandekostnader
(promemorians avsnitt 5.6) - rör förordningsändringar och tas därför
inte upp i det följande.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 21 september 1995 att inhämta Lagrådets
yttrande över de förslag som finns i bilaga 4.
Lagrådet har framfört vissa synpunkter på 14 och 66 §§
varumärkeslagen och 10 § firmalagen. I övrigt har Lagrådet lämnat
förslagen utan erinran. Regeringen har anslutit sig till Lagrådets
synpunkter. Lagrådets yttrande finns i bilaga 5.
I förhållande till lagrådsremissen har också redaktionella ändringar
gjorts i lagtexten.
EG-förordningen etablerar ett gemenskapsrättsligt varumärkessystem
som innebär att man genom en ansökan om registrering kan få varu-
märkesrätt till ett kännetecken i hela gemenskapen.
Det gemenskapsrättsliga varumärkessystemet skall handhas av en
särskilt upprättad Byrå; Byrån för harmonisering inom den inre markna-
den, varumärken och mönster (Varumärkesbyrån). Ansökningar om
registrering kan göras antingen direkt hos Varumärkesbyrån eller läm-
nas in till registreringsmyndigheten i en medlemsstat.
Förutsättningarna för att kunna få registrera ett gemenskapsvarumärke
samt registreringsförfarandet regleras uteslutande av EG-förordningens
bestämmelser.
Avgränsningen av vilka kännetecken som kan registreras som ett
gemenskapsvarumärke (artikel 4) och reglerna om registreringshinder
(artiklarna 7 och 8) svarar mot motsvarande bestämmelser i varumär-
kesdirektivet och därmed i sakligt hänseende också mot varu-
märkeslagen.
Vad gäller registreringsförfarandet avser Varumärkesbyråns gransk-
ning av en ansökan om ett gemenskapsvarumärke inledningsvis att
ansökan uppfyller alla formaliteter och att det inte föreligger några
absoluta registreringshinder, som t.ex. bristande särskiljningsförmåga.
När det därefter gäller de s.k. relativa registreringshindren (jfr artikel
8) är Varumärkesbyråns granskning annorlunda utformad än gransk-
ningen av en svensk varumärkesansökan.
Varumärkesbyrån skall utarbeta en granskningsrapport som skall ange
eventuella äldre förväxlingsbara gemenskapsvarumärken (artikel 39.1).
Varumärkesbyrån skall också till de nationell? registreringsmyndigheter
som så har begärt snarast översända kopior av ansökningar om gemen-
skapsvarumärken. De nationella myndigheterna får därigenom tillfälle
att utarbeta en "nationell" granskningsrapport avseende förväxlingsbara Prop. 1995/96:26
nationella varumärken. Den nationella granskningsrapporten skall sän-
das till Varumärkesbyrån inom tre månader från mottagandet av kopian
om ansökan och ange vilka nationella varumärken som kan utgöra
relativa registreringshinder mot gemenskapsvarumärket eller ange att
något sådant nationellt varumärke inte finns (artiklarna 39.2 och 39.3).
Granskningsrapporten från Varumärkesbyrån - och i förekommande
fåll från de nationella myndigheterna - skall därefter överlämnas till
sökanden som därmed ges en möjlighet att själv ta ställning till om han
vill återkalla ansökan, försöka få samtycke till registreringen från inne-
havare av äldre rättigheter eller gå vidare med ansökan i oförändrat
skick (jfr artikel 39.5).
Bestämmer sig sökanden för att gå vidare med ansökan, skall den
offentliggöras (kungöras) för att ge möjlighet till invändningar. I
samband därmed underrättar också Varumärkesbyrån i förekommande
fall innehavarna av äldre gemenskapsvarumärken om att det finns en
ansökan om registrering av ett "yngre" förväxlingsbart
gemenskapsvarumärke (artikel 39.6).
Med stöd av bl.a. äldre rättigheter kan invändning göras mot en an-
sökan om ett gemenskapsvarumärke (artikel 42). Invändningsfristen är
tre månader.
Även gemenskapsvarumärkets rättsverkningar är fastlagda i EG-fÖr-
ordningen. Ensamrätten till märket omfattar förbud för annan att i
näringsverksamhet använda ett identiskt eller liknande kännetecken for
varor eller tjänster av samma eller liknande slag. Ensamrätten till ett
gemenskapsvarumärke omfattar också varor eller tjänster utanför grän-
sen för varuslagslikhet, om gemenskapsvarumärket är väl ansett i ge-
menskapen (artikel 9.1). Registreringen av ett gemenskapsvarumärke
gäller i tio år och kan förnyas för ytterligare tioårsperioder.
Förmögenhetsrättsligt skall gemenskapsvarumärket - om annat inte
anges i EG-förordningen - behandlas som ett nationellt varumärke i det
land där innehavaren av märket enligt registret över gemenskapsvaru-
märken har sitt hemvist eller driftsställe (artikel 16).
Ett gemenskapsvarumärke kan överlåtas med eller utan samband med
den rörelse i vilken märket används (artikel 17.1). EG-fÖrordningen
kräver dock att en överenskommelse om överlåtelse skall vara skriftlig
(artikel 17.3) och att den antecknas i registret över gemenskapsvaru-
märken för att märket skall få verkan for den till vilken överlåtelsen har
skett (artikel 17.6). Licens till ett gemenskapsvarumärke kan upplåtas
på motsvarande sätt som gäller enligt varumärkeslagen. Förordningen
innebär också att såväl överlåtelser som licensupplåtelser måste anteck-
nas i registret över gemenskapsvarumärken för att vara giltiga mot
tredje man (artikel 23).
Ett gemenskapsvarumärke kan användas som säkerhet (artikel 19) och
kan utmätas (artikel 20).
Rätten till ett gemenskapsvarumärke kan upphöra om varumärkes-
havaren avstår från rätten (artikel 49). Ett gemenskapsvarumärke kan
också upphävas (artikel 50) eller ogiltigförklaras (artiklarna 51 och 52). 20
Ett gemenskapsvarumärke kan upphävas eller ogiltigförklaras antingen
efter ansökan om detta hos Varumärkesbyrån eller på grund av ett Prop. 1995/96:26
genkäromål i ett mål om intrång i varumärkesrätten.
Varumärkesbyråns olika beslut rörande t.ex. registrering eller
upphävande kan överklagas till en nämnd inom Varumärkesbyrån. En
överklagandenämnds beslut kan, under vissa förutsättningar, överklagas
hos EG-domstolen. Ett överklagande hos domstolen är begränsat till an-
vändande av vissa grunder.
När det gäller ersättningsskyldighet m.m. för intrång i ett gemen-
skapsvarumärke skall nationell rätt i stor utsträckning komma till an-
vändning (jfr artikel 14). För att, i första och andra instans, handlägga
mål om intrång i eller giltigheten av ett gemenskapsvarumärke skall
medlemsstaterna utse ett så begränsat antal "domstolar för
gemenskapsvarumärken" som möjligt (artikel 91; jfr också artikel 101).
Enbart dessa varumärkesdomstolar är behöriga att pröva intrångsmål
avseende ett gemenskapsvarumärke (artikel 92).
Mål som rör frågor som bara en varumärkesdomstol får pröva skall,
som huvudregel, väckas hos det lands varumärkesdomstol där svaranden
har sitt hemvist eller driftsställe (artikel 93.1). EG-förordningen tillåter
dock att parterna avtalar om att en viss varumärkesdomstol skall vara
behörig att pröva tvister dem emellan (prorogation). EG-förordningen
tillåter också att mål om intrång, som inte avser fastställelse av om visst
förfarande utgör intrång, kan prövas av en varumärkesdomstol i den stat
där intrånget har begåtts eller förberetts (artikel 93.5).
Finner en varumärkesdomstol att intrång har begåtts i rätten till ett
gemenskapsvarumärke skall domstolen vidta vissa sanktionsåtgärder
(artiklarna 98 och 99). Om det inte finns särskilda skäl mot detta skall
domstolen förbjuda den som gör intrånget att fortsätta med det och
föreskriva sådana åtgärder som finns i nationell rätt för att säkerställa
att förbudet efterlevs (artikel 98.1). I övriga avseenden skall varumär-
kesdomstolen i intrångssituationer tillämpa den lagstiftning som gäller i
landet for intrång i en varumärkesrätt (artikel 98.2)
När det gäller interimistiska åtgärder, inbegripet interimistiska säker-
hetsåtgärder, for att skydda ett gemenskapsvarumärke kan en sådan
ansökan göras till vaije behörig domstol - inte bara till en behörig
varumärkesdomstol - i ett medlemsstat i enlighet med vad som gäller
enligt landets lagstiftning för att skydda ett nationellt varumärke. Detta
gäller även om bara ett annat lands varumärkesdomstol är behörig att
slutligt avgöra saken (artikel 99.1).
För andra typer av mål om ett gemenskapsvarumärke än sådana som
bara får prövas av en varumärkesdomstol - dvs. i princip andra än
intrångsmål - gäller allmänna nationella regler.
EG-förordningen trädde i kraft den 15 mars 1994 men Varumärkes-
byrån beräknas inte kunna ta emot ansökningar om ett gemenskapsvaru-
märke förrän tidigast den 1 januari 1996.
21
Av Sveriges medlemsskap i den europeiska unionen följer att EG-
forordningen är direkt tillämplig i Sverige. En EG-förordning kan
emellertid i olika avseenden kräva kompletterande nationella föreskrif-
ter. Förordningen kan uttryckligen ge utrymme för eller innehålla
förpliktelser för medlemsstaterna att besluta om utfyllande bestämmel-
ser. Vidare kan nationella kompletterande bestämmelser behövas for att
EG-förordningen skall kunna få avsedda verkningar i medlemsstaten (jfr
prop. 1994/95:19 s. 524 - 525).
EG-förordningen om gemenskapsvarumärken medger i vissa avseen-
den och förutsätter i andra avseenden att den fylls ut med nationella be-
stämmelser. Det gäller bl.a. frågor om avgifter och straffansvar. Men
innehållet i förordningen ger också anledning att överväga om den na-
tionella varumärkeslagstiftningen i vissa avseenden bör ändras så att det
blir en nära överensstämmelse mellan de regler som styr nationell varu-
märkesrätt och de som styr gemenskapsvarumärkesrätten. Det gäller
bl.a. frågan om pantsättning av ett varumärke. Dessa spörsmål kommer
att tas upp i det följande.
Regeringens förslag: Patentverket skall få ta ut en avgift med
belopp som regeringen bestämmer dels för ansökningar om
gemenskapsvarumärken som görs via verket, dels för ansökningar
om omvandling av ett gemenskapsvarumärke till en svensk
ansökan, dels för ärenden om utfärdande av intyg för att möjlig-
göra för en person att vara ombud inför Varumärkesbyrån.
Promemorians förslag: Patentverket skall få ta ut en avgift dels för
ansökningar om gemenskapsvarumärken som görs via verket, dels för
ansökningar om omvandling av ett gemenskapsvarumärke till en svensk
ansökan (se promemorian s. 21).
Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller
lämnar det utan erinran. Patentverket föreslår därutöver att verket också
bör få ta ut en avgift för utfärdande av de intyg som, enligt artikel 89.3
i EG-förordningen, skall utfärdas för personer som vill vara ombud
inför Varumärkesbyrån.
Skälen för regeringens förslag: Av artikel 25 i EG-förordningen
följer att en ansökan om ett gemenskapsvarumärke kan göras via den
nationella registreringsmyndigheten. Det betyder att i Sverige kan en
ansökan lämnas in till Patentverket som sedan, inom viss kortare tid,
har att vidarebefordra ansökan till Varumärkesbyrån. Den nationella
Prop. 1995/96:26
22
registreringsmyndigheten får för mottagandet av ansökan ta ut en avgift Prop. 1995/96:26
som inte får överstiga de administrativa kostnaderna för att ta emot och
vidarebefordra ansökan (artikel 25.2).
I artiklarna 108 - 110 i EG-förordningen finns bestämmelser om att en
ansökan om ett gemenskapsvarumärke eller ett gemenskapsvarumärke
som redan har registrerats kan omvandlas till en eller flera ansökningar
om nationella varumärken. En situation när omvandling kan tänkas vara
aktuell är om ansökan om gemenskapsvarumärket inte kan medges. I
den situationen kan sökanden omvandla sin ansökan till nationella an-
sökningar i de länder där han önskar få skydd. Om någon begär
omvandling och därvid ansöker om ett registreringsförfarande i Sverige
avseende märket övergår saken alltså till en svensk ansökan och
varumärkeslagens bestämmelser, inklusive de om överklagande, blir
därmed tillämpliga på handläggningen och prövningen. I fall av begärd
omvandling kan den registreringsmyndighet som handlägger den natio-
nella "omvandlingsansökan" bl.a. begära att sökanden betalar nationell
ansökningsavgift (artikel 110.3).
I artiklarna 88 och 89 finns särskilda bestämmelser om ombud inför
Varumärkesbyrån. Av bestämmelserna framgår bl.a. att om en sökande
vill låta sig företrädas av ett ombud inför byrån får bara vissa personer
uppträda som ombud (artikel 89.1). Bl.a. kan yrkesverksamma ombud
som finns uppförda på en särskild förteckning som förs av
Varumärkesbyrån vara ombud (artikel 89.1 b). För att föras upp på
förteckningen måste ombudet i fråga ha en viss särskild anknytning till
gemenskapen (artikel 89.2 a och b) samt - såvitt ombudet har svensk
anknytning - ha en viss erfarenhet av arbete med varumärkesärenden
inför Patentverket (artikel 89.2 c). Den som vill föras upp på Byråns
förteckning över ombud skall begära detta och till sin begäran foga ett
av Patentverket utfärdat intyg som utvisar att de villkor som nu har
berörts är uppfyllda (artikel 89.3).
För handläggningen av de ärenden som har berörts i detta avsnitt
kommer vissa kostnader att uppstå för Patentverket. Utöver de
hanteringskostnader som uppstår i ärenden om ansökan om registrering
av gemenskapsvarumärken som görs via Patentverket uppstår sedvanliga
kostnader avseende granskning av förväxlingsbarhet i ärenden om
omvandling av ett gemenskapsvarumärke till en svensk ansökan om
registrering av ett varumärke. I promemorian föreslås att Patentverket
skall få ta ut en avgift för dessa ärenden och det godtas av
remissinstanserna. Regeringen delar denna bedömning. Som
Patentverket varit inne på i sitt remissyttrande kommer även ärenden
om utfärdande av intyg för den som vill vara ombud inför
Varumärkesbyrån att föranleda vissa kostnader för verket i form av
visst arbete för kontrollåtgärder. Också för detta bör Patentverket få
betalt.
Det framstår som lämpligt att det i varumärkeslagen tas in en
bestämmelse om avgifter som nu sagts.
23
Regeringens förslag: Stockholms tingsrätt skall vara domstol för
gemenskapsvarumärken i Sverige.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens (se
promemorian s. 22).
Remissinstanserna: Det helt övervägande antalet remissinstanser
tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Artiklarna 90 - 103 i förordningen
om gemenskapsvarumärken reglerar behörigheten för och förfarandena
i medlemsstaternas domstolar när det gäller handläggningen av mål om
gemenskapsvarumärken.
För att i första och andra instans handlägga mål om intrång i eller
giltigheten av ett gemenskapsvarumärke skall medlemsstaterna utse ett
så begränsat antal "domstolar för gemenskapsvarumärken" som möjligt
(artikel 91; jfr också artikel 101).
Enbart dessa varumärkesdomstolar är behöriga att pröva frågor
- som avser intrång i rätten till ett gemenskapsvarumärke, inbegripet
frågan om försök eller förberedelse till intrång kan ha skett,
- som avser fastställelse av om ett visst förfärande utgör intrång,
- som avser rätten till ersättning för ett intrång och
- som avser genkäromål om upphörande av ett gemenskapsvarumärke
(artikel 92).
Mål som rör frågor som enbart en varumärkesdomstol får pröva skall,
som huvudregel, väckas hos det lands varumärkesdomstol där svaranden
har sitt hemvist eller driftsställe (artikel 93.1). EG-förordningen tillåter
dock att parterna avtalar om att en viss varumärkesdomstol skall vara
behörig att pröva tvister dem emellan (prorogation). Förordningen
tillåter också s.k. tyst prorogation, dvs. att en varumärkesdomstol blir
behörig att pröva en tvist om svaranden går i svaromål inför domstolen
utan att göra invändning om att domstolen är obehörig (artikel 93.4).
EG-förordningen tillåter även att mål om intrång som inte avser fast-
ställelse av om visst förfarande utgör intrång kan prövas av en varu-
märkesdomstol i den stat där intrånget har begåtts eller förberetts (arti-
kel 93.5).
Vid handläggningen av mål om intrång i eller giltigheten av ett ge-
menskapsvarumärke skall varumärkesdomstolama iaktta vissa förfäran-
deregler som bl.a. rör vilka grunder som får åberopas i ett genkäromål
om upphörande av gemenskapsvarumärket, vilka bestämmelser som är
tillämpliga för domstolen och om vilandeförklaring av målet om saken
redan är föremål för prövning av en annan varumärkesdomstol eller av
varumärkesmyndigheten (artiklarna 94 - 97 och 100).
När det gäller interimistiska åtgärder, inbegripet interimistiska säker-
hetsåtgärder, för att skydda ett gemenskapsvarumärke kan en sådan
ansökan göras till vaije behörig domstol - inte bara till en behörig
domstol för gemenskapsvarumärken - i en medlemsstat i enlighet med
vad som gäller enligt landets lagstiftning för att skydda ett nationellt
Prop. 1995/96:26
24
varumärke. Detta gäller även om bara ett annat lands domstol för Prop. 1995/96:26
gemenskapsvarumärken är behörig att slutligt avgöra saken (artikel
99.1).
För andra typer av mål om ett gemenskapsvarumärke än sådana som
enbart får prövas av en domstol för gemenskapsvarumärken - dvs. i
princip annat än intrångsmål - gäller allmänna nationella regler.
EG-förordningens reglering av behörigheten för och förfarandena i
intrångsmål innebär att Sverige skall utse en eller flera "domstolar för
gemenskapsvarumärken". Som framgår av vad som har sagts skall ett
"så begränsat antal domstolar som möjligt” utses att handha mål om
intrång i ett gemenskapsvarumärke. Avsikten med detta måste antas
vara att mål om gemenskapsvarumärken skall koncentreras i första
instans i syfte att få en ordning med en så enhetlig praxis som möjligt.
I den svenska varumärkeslagen finns inte någon bestämmelse om att
endast vissa domstolar är behöriga att pröva varumärkesmål. Behörig-
hetsfrågan får i stället prövas enligt allmänna regler. Det betyder i
princip att varje tingsrätt är behörig att inom sitt område ta upp ett mål
om varumärkesintrång. En sådan ordning får inte gälla for gemenskaps-
varumärken. För dessa torde alternativen vara att antingen ha ett be-
gränsat antal domstolar med geografisk spridning eller att enbart ha en
enda domstol som behörig.
I promemorian anförs att det i vart fall i ett inledande skede, innan det
står klart hur många mål det kan bli fråga om, torde vara lämpligast för
att möjliggöra en enhetlig praxis att koncentrera handläggningen av mål
om intrång i gemenskapsvarumärken till en enda domstol. Detta förslag
godtas av nästan alla remissinstanser. Från företrädare för
småföretagarna (Företagarnas riksorganisation) framförs emellertid vissa
betänkligheter mot att bara en domstol skall vara domstol för
gemenskapsvarumärken eftersom detta kan leda till höga
processkostnader för parter bosatta långt från domstolen och att mindre
företag som är innehavare av gemenskapsvarumärken av kostnadsskäl
därmed skulle få svårt att hävda sina rättigheter vid intrång.
Till detta bör framhållas att talan vid intrång som huvudregel skall
väckas vid domstol i den medlemsstat där svaranden (den som gör
intrånget) har sitt hemvist eller driftsställe (artikel 93 i EG-
förordningen). I många fall kommer det att betyda att innehavaren av
ett gemenskapsvarumärke måste väcka talan i ett annat land än sitt
hemland. I regel kommer ett intrångsmål att bli föremål för process i
Sverige enbart om den som påstås ha begått intrånget har hemvist här i
landet eller om båda parter har det. Att det kan leda till omfattande
kostnader är en följd av systemet med gemenskapsvarumärken.
I likhet med det helt övervägande antalet remissinstanser menar
regeringen att det i ett inledande skede finns anledning att koncentrera
de mål om intrång i ett gemenskapsvarumärke som väcks i Sverige till
en enda domstol. Det naturliga valet är då Stockholms tingsrätt, vilket
också godtas av remissinstanserna. Sedan systemet verkat en tid kan det
vaia lämpligt att göra en utvärdering av vilka effekter det har fått med
en enda domstol i mål som här avses. En sådan utvärdering torde med
25
fordel kunna göras inom ramen for en sådan mera övergripande översyn Prop. 1995/96:26
som nämnts i avsnitt 3.
Regeringen föreslår därför att artikel 91 i EG-förordningen uppfylls på
det sättet att Stockholms tingsrätt utses till domstol för
gemenskapsvarumärken.
Som en följd av att mål som anges i artikel 92 i förordningen skall
prövas av Stockholms tingsrätt i första instans kommer sådana mål som
överklagas att i andra instans prövas av en och samma domstol, näm-
ligen Svea hovrätt.
En remissinstans är skeptisk till möjligheten att hos varje behörig
domstol i en medlemsstat (jfr artikel 99.1 i EG-fÖrordningen) begära
interimistiska åtgärder för att skydda ett gemenskapsvarumärke.
Remissinstansen menar att denna möjlighet bör koncentreras till några
domstolar. Möjligheten att begära interimistiska förordnanden hos varje
behörig domstol, och därmed inte bara hos domstolarna för
gemenskapsvarumärken, är emellertid en följd av bestämmelserna i EG-
förordningen. Dessa bestämmelser kan inte ändras på nationell nivå.
Regeringens förslag: Varumärkeslagens regler om straffansvar
vid varumärkesintrång skall gälla också vid intrång i ett
gemenskapsvarumärke. Det klargörs att de nationella reglerna om
vite, skadestånd och säkerhetsåtgärder är tillämpliga vid intrång i
ett gemenskapsvarumärke.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens (se
promemorian s. 24).
Remissinstanserna: Remissinstanserna godtar förslaget eller lämnar
det utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Vid intrång i ett gemenskaps-
varumärke är principen att den nationella lagstiftningen om
varumärkesintrång skall tillämpas med vissa tillägg som föreskrivs i
förordningen om gemenskapsvarumärken (artikel 14).
Finner domstolen för gemenskapsvarumärken att intrång har begåtts i
rätten till ett gemenskapsvarumärke skall domstolen, enligt särskilda
bestämmelser i förordningen, vidta vissa sanktionsåtgärder (artiklarna
98 och 99). Om det inte finns särskilda skäl mot detta skall domstolen
förbjuda den som gör intrånget att fortsätta med det. Domstolen skall
dessutom vidta sådana åtgärder som finns i nationell rätt för att säker-
ställa att ett sådant förbud efterlevs (artikel 98.1). I övriga hänseenden
skall domstolen i intrångssituationer tillämpa den lagstiftning som gäller
i landet för intrång i en varumärkesrätt (artikel 98.2). Att interimistiska
åtgärder kan begäras framgår av artikel 99.
26
Bestämmelserna om sanktioner i förordningen omfattar emellertid inte Prop. 1995/96:26
- som en följd av kompetensfördelningen inom EU (se t.ex. prop.
1994/95:19 s. 472) - frågor om ansvar.
Intrång i ett varumärke som är registrerat i Sverige eller som är före-
mål för internationell varumärkesregistrering som gäller i Sverige kan
föranleda straffansvar. Avtalet om handelsrelaterade aspekter av imma-
terialrätter (TRIPs), slutet inom ramen för Världshandelsorganisationen,
kräver också straffansvar i sådana situationer (i vart fäll för
kommersiell "wilful trademark counterfeiting").
Promemorians bedömning att det saknas skäl att inte ha motsvarande
bestämmelser för intrång i ett gemenskapsvarumärke som för
varumärken som är registrerade här i landet eller som är föremål för en
internationell varumärkesregistrering som gäller i Sverige tillstyrks eller
lämnas utan erinran av samtliga remissinstanser. Också regeringen delar
promemorians bedömning.
Regeringen föreslår därför att en regel om straffansvar vid intrång i
ett gemenskapsvarumärke införs.
När det gäller övriga typer av sanktioner, främst vite och skadestånd,
ifrågasätter Lagrådet i anslutning till förslaget till 66 § om inte de
nationella reglerna om vite, skadestånd och säkerhetsåtgärder
uttryckligen bör göras tillämpliga på intrång i ett gemenskaps-
varumärke.
I och för sig torde det kunna hävdas att redan EG-förordningens
bestämmelser ger grund för svenska domstolar att exempelvis förena ett
förbud med vite eller döma ut skadestånd vid intrång i ett
gemenskapsvarumärke. Regeringen har dock ingen erinran mot att
sanktionsbestämmelsen för intrång i ett gemenskapsvarumärke utformas
på det sätt som Lagrådet föreslår.
Regeringens bedömning: Inga särskilda regler bör införas för
överlåtelser och licensupplåtelser av svenska varumärken.
Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens (se
promemorian s. 26).
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser lämnar promemorians
bedömning utan erinran. Företagarnas riksorganisation och Svenska
Patentombudsföreningen menar att regler för överlåtelser och
upplåtelser bör införas. Industriförbundet menar att särskilda regler för
upplåtelser bör övervägas.
Skälen för regeringens bedömning: Ett gemenskapsvarumärke kan
överlåtas på motsvarande sätt som gäller enligt varumärkeslagen, dvs. i
eller utan samband med den rörelse i vilken märket används. EG-
förordningen kräver dock att en överenskommelse om överlåtelse som
27
sker utan samband med den rörelse i vilket märket används skall vara Prop. 1995/96:26
skriftlig (artikel 17.3) och antecknas i registret över
gemenskapsvarumärken för att märket skall få rättsverkan för den till
vilken överlåtelsen har skett (artikel 17.6). Förordningen innebär också
att överlåtelser av varumärken utan samband med rörelsen måste
antecknas i registret över gemenskapsvarumärken for att få sakrättslig
verkan, dvs. verkan mot tredje man (artikel 23).
Licens till ett gemenskapsvarumärke kan upplåtas på motsvarande sätt
som gäller enligt varumärkeslagen (artikel 22). EG-förordningen inne-
bär att också licensupplåtelser måste antecknas i registret över gemen-
skapsvarumärken för att vara giltiga mot tredje man (artikel 23).
EG-förordningens reglering om överlåtelse och upplåtelse företer vissa
skillnader i jämförelse med svensk varumärkesrätt. Något formkrav
eller krav på anteckning i varumärkesregistret vid överlåtelser eller
upplåtelser finns inte i svensk rätt. Det torde också få antas att vid över-
låtelser uppkommer sakrättsligt skydd redan genom överlåtelseavtalet.
När det gäller sakrättsligt skydd vid upplåtelser har den problematiken
med avseende på patent diskuterats i betänkandet (SOU 1985:10) Pant-
sättning av patent (bet. s. 93 f.). Diskussionen kretsade kring frågan om
den s.k. prioritetsprincipen, dvs. att licensen har företräde, skall gälla
eller om principen "köp bryter legostämma", dvs. att äganderättsför-
värvet har företräde, skall gälla. Betänkandets slutsats är att enbart
svaga skäl talar för en analog tillämpning av principen "köp bryter lego-
stämma" på rättsförhållandet mellan en licenstagare och en senare för-
värvare av ett patent, varför man torde kunna utgå från att domstolarna
vid en prövning av frågan kommer att avböja en sådan lösning och i
stället tillerkänna licensen sakrättsligt skydd mot nye ägaren, särskilt
med den i betänkandet föreslagna (och sedermera genomförda) lagreg-
leringen av samma problem för patenträttens del (jfr även prop.
1987/88:4 s. 18 f.).
I betänkandet (SOU 1994:120) Finansiell leasing av lös egendom dis-
kuteras frågan om det sakrättsliga skyddet för nyttjanderätt till immate-
rialrätt i form av licens. Efter att bl.a. ha redovisat uppfattningar som
har kommit till uttryck i doktrinen och i nyssnämnda lagstiftningsärende
sägs (bet. s. 190) att "någon annan lösning än---prioritetsprincipen
(för omsättningsskyddet) inte längre är möjlig för patenträttens del.
Eftersom det inte finns något sakrättsligt relevant skäl att behandla
andra licensrätter på avvikande sätt, bör detsamma gälla även för
dessa."
I promemorian görs bedömningen att varumärkeslagen inte bör
anpassas till EG-förordningens krav på skriftlighet och anteckningar av
överlåtelser och licensupplåtelser. Bedömningen godtas av flertalet
remissinstanser. Ett par remissinstanser är dock av annan uppfattning
och menar att sådana regler bör införas eller övervägas.
Från rättstekniska utgångspunkter kan naturligtvis skäl tala för att
ungefär samma regler i nu berört avseende gäller för "svenska" varu-
märken som för gemenskapsvarumärken. Men frågan är om detta också
från sakliga utgångspunkter framstår som en lämplig lösning.
28
När det då först gäller regler om förhållandet mellan parterna, alltså Prop. 1995/96:26
obligatoriska regler, är huvudregeln i svensk rätt att avtal kan ingås
formlöst och utan särskild registrering. Det är endast på vissa särskilda
områden, särskilt när det gäller fast egendom, som ett skriftlighetskrav
har ställts upp. En viktig aspekt därvidlag är att krav på viss form kan
leda till rättsförluster för enskilda som inte känner till kravet. Detta
gäller inte minst på områden där det sedan länge har gällt att avtal kan
träffas muntligen. Även om avtal som här är aktuella oftast torde ingås
skriftligen är det svårt att se att det skulle finnas ett reellt behov av att
ställa upp ett formligt lagkrav på skriftlig form. En reglering just på
varumärkesrättens område skulle också innebära en särlösning bara för
en typ av immaterialrättsliga tillgångar. Och när det gäller anteckning i
varumärkesregistret av avtal talar mot detta också att det skulle innebära
en ökad byråkratisering och att det skulle leda till ökade kostnader for
enskilda; registreringsmyndigheten måste få ta betalt för sitt arbete med
sådana anteckningar.
Vad som nu har sagts talar enligt regeringens mening emot att den
svenska varumärkeslagen anpassas till EG-förordningens regler om krav
på skriftlighet och anteckningar av överlåtelser och av licensupplåtelser.
Enbart det förhållandet att detta kommer att leda till en skillnad i
regleringen mellan nationella varumärken och gemenskapsvarumärken
kan knappast föranleda ett annat bedömande.
Vad sedan gäller den sakrättsliga problematiken har det i vissa sam-
manhang framförts önskemål om en författningsreglering av rättsför-
hållandet mellan en licenstagare och en ny ägare av egendomen av
innebörd att licensavtalet skall ha företräde. I detta ärende framförs
sådana tankar av Industriförbundet. Ett licensavtal kan representera
mycket stora ekonomiska värden och det kan få betydande konsekvenser
för licenstagaren om varumärkeshavaren och en ny förvärvare av varu-
märket utan vidare fritt skulle kunna disponera också över licenshava-
rens rätt.
I det lagstiftningsärende som ovan har berörts och som gällde frågan
om pantsättning av patent anfördes att det i och för sig skulle ha varit
önskvärt med en reglering av rättsförhållandet mellan en licenstagare
och en senare förvärvare av patentet men att en sådan lagstiftning skulle
innebära att man på denna enda punkt skulle lagreglera frågor om ägan-
derättens utövande; alla övriga sakrättsliga frågor beträffande äganderätt
till patent skulle däremot förbli oreglerade. Mot denna bakgrund av-
visades tanken på lagreglering (prop. 1987/88:4 s. 19 f.). Samma över-
väganden gör sig gällande i detta ärende.
Med hänvisning till det nu anförda kan regeringen inte finna att det i
detta ärende har framkommit skäl som motiverar att rättsläget vad gäller
överlåtelser och licensupplåtelser av nationella varumärken ändras. Vid
en sådan mera övergripande översyn som nämnts i avsnitt 3 kan det
dock te sig naturligt att också denna fråga tas upp och övervägs i ett
vidare perspektiv.
29
Regeringens förslag: Vid prövningen av ansökningar om
varumärken och internationella varumärken som skall gälla i
Sverige skall äldre förväxlingsbara gemenskapsvarumärken vara
hinder för registrering respektive giltighet av varumärket i
Sverige.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens (se
promemorian s. 28).
Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller
lämnar det utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Som redan har berörts i avsnitt 3
saknar den svenska varumärkeslagen regler om att ett
gemenskapsvarumärke skall beaktas vid prövningen av en senare
ansökan om registrering av ett nationellt varumärke eller av ett
varumärke som omfattas av en internationell varumärkesregistrering för
Sverige. Därmed ger varumärkeslagen heller inte möjlighet att häva en
registrering av ett varumärke som är förväxlingsbart med ett äldre
gemenskapsvarumärke (jfr 25 § varumärkeslagen).
EG-direktivet om varumärken innehåller regler om att gemenskaps-
varumärken skall beaktas vid senare ansökningar om registrering av
varumärken. När direktivet införlivades med svensk varumärkesrätt -
vilket gjordes som en följd av Sveriges åtaganden enligt EES-avtalet -
bedömdes det emellertid inte som nödvändigt att införa regler i varu-
märkeslagen om beaktande av gemenskapsvarumärken. Det var näm-
ligen vid den tiden oklart om Sverige skulle få möjlighet att delta i
systemet för gemenskapsvarumärken (jfr prop. 1992/93:48 s. 78 - 79).
Som en följd av Sveriges medlemskap i den europeiska unionen blir
det nu nödvändigt att i varumärkeslagen införa regler som motsvarar
direktivets regler om beaktande av ett gemenskapsvarumärke vid pröv-
ningen av senare ansökningar om varumärken som skall gälla i Sverige
och som innebär att en varumärkesregistrering kan hävas om varumär-
ket skulle vara förväxlingsbart med ett gemenskapsvarumärke. Direkti-
vets bestämmelser i nu berört avseende finns i artiklarna 1 och 4 (för
lydelsen av direktivet se t.ex. prop. 1992/93:48 s. 211).
Av direktivbestämmelsema framgår att ett äldre förväxlingsbart ge-
menskapsvarumärke som är registrerat för varor eller tjänster av samma
eller liknande slag som en senare ansökan om ett varumärke skall utgö-
ra hinder för registrering - eller grund för hävande - av varumärket
(artikel 4.1 och 4.2 a i).
Enligt direktivet gäller motsvarande i fråga om ett gemenskapsvaru-
märke som enligt förordningen om gemenskapsvarumärken kan göra ett
befogat anspråk på företräde (anciennitet) på grundval av ett nationellt
varumärke även om rätten till det nationella varumärket inte har vid-
makthållits eller inte har förnyats (artikel 4.2 b). Reglerna om när ett
30
nationellt varumärke kan ge företräde åt ett senare identiskt gemen- Prop. 1995/96:26
skapsvarumärke finns i artiklarna 34 och 35 i EG-förordningen om
gemenskapsvarumärken. Syftet med dessa regler torde vara att om
innehavaren av en redan gällande nationell varumärkesrätt vill gå över
från denna rätt och ersätta den med ett identiskt gemenskapsvarumärke
skall han därmed inte förlora den företrädesrätt som det nationella
märket kan ge.
Slutligen gäller enligt direktivet att ett varumärke inte heller skall
registreras, eller om det har registrerats att det skall kunna hävas, om
det är förväxlingsbart med ett äldre gemenskapsvarumärke som visser-
ligen inte avser varor av samma eller liknande slag men som är väl
ansett i gemenskapen och om användningen av det nationella varumär-
ket skulle dra otillbörlig fördel av eller vara till förfång för det väl
ansedda gemenskapsvarumärkets särskiljningsformåga eller anseende
(artikel 4.3).
Dessa regler måste alltså införlivas med svensk rätt. När det gäller var
i varumärkeslagen som direktivets bestämmelser om hänsynstagande till
gemenskapsvarumärket bör placeras delar regeringen Juridiska
fakultetsnämndens och Svenska Föreningens för Industriellt Rättsskydd
uppfattning att det framstår som mest naturligt att reglerna införlivas
med den svenska varumärkeslagen genom kompletterande bestämmelser
till varumärkeslagens 14 §.
Härigenom kommer också grund för hävande att finnas (jfr 25 §
varumärkeslagen).
Nu föreslagna regler kommer på motsvarande sätt också att omfatta
varumärken som är föremål för internationell varumärkesregistrering för
Sverige (jfr 54 § andra stycket varumärkeslagen).
Regeringens forslag: Rätten till ett varumärke som är registrerat
i Sverige och rätten till ett varumärke som är föremål för
internationell varumärkesregistrering som gäller i Sverige skall
kunna pantsättas. Detsamma skall gälla för en svensk varumär-
kesansökan eller för en begäran om att en internationell varu-
märkesregistrering skall gälla i Sverige. Ett avtal om pantsättning
av rätten till varumärken och ansökningar om registrering av
varumärken skall få sakrättslig verkan genom en offentlig
registrering som skall ske i varumärkesregistret. Utmätnings-
förbudet för registrerade varumärken tas bort.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens (se
promemorian s. 29).
Remissinstanserna: Det helt övervägande antalet remissinstanser -
bland dem företrädare för kreditgivarna - tillstyrker förslaget eller
31
lämnar det utan erinran. Bara några remissinstanser är skeptiska till Prop. 1995/96:26
förslaget eller delar av det.
Skälen för regeringens förslag: Ett gemenskapsvarumärke eller en
ansökan om detta skall enligt EG-fÖrordningen kunna användas som
säkerhet (artiklarna 19 och 23). Detta är en skillnad i förhållande till
svensk varumärkesrätt där det anses följa av förbudet mot utmätning av
en varumärkesrätt att rätten till ett varumärke inte heller kan pantsättas
(jfr prop. 1960:167 s. 170).
Av artikel 20 i EG-förordningen följer vidare att ett gemenskapsvaru-
märke kan utmätas. Också detta är en skillnad mot svensk rätt där det i
34 § femte stycket varumärkeslagen finns ett förbud mot utmätning av
en varumärkesrätt.
I artikel 21 i EG-förordningen sägs också att ett gemenskapsvarumär-
ke kan ingå i en konkurs. Detta motsvarar vad som gäller enligt 34 §
femte stycket varumärkeslagen. I artikeln anges vidare i vilken med-
lemsstat som gemenskapsvarumärket skall dras in i konkursförfarandet.
EG-förordningens möjligheter till pantsättning och utmätning av ett
gemenskapsvarumärke leder till frågan om det är motiverat att införa
motsvarande möjlighet avseende nationella varumärken.
Rätten till ett varumärke kan ofta representera ett betydande ekono-
miskt värde. Om märket kan utnyttjas som säkerhet för lån kan det
underlätta finansieringsåtgärder för varumärkeshavaren. Det är visserli-
gen svårt att med säkerhet avgöra i vilken utsträckning som varumärken
faktiskt kan komma att användas som kreditunderlag. Svenska
Bankföreningen framhåller dock i sitt remissyttrande att den allmänt sett
är positiv till att det skapas möjligheter till pantsättning av immateriella
tillgångar.
Det är heller inte önskvärt att den som väljer att skydda sin
varumärkesrätt genom registrering enligt nationell lagstiftning inte har
samma möjligheter i detta avseende som EG-förordningen ger. Det
nationella skyddet torde ofta framstå som det naturliga alternativet, när
skydd inte behövs mer än i ett eller ett fåtal länder. Om den svenska
varumärkeslagen inte innehåller pantsättningsregler, kan det finnas en
risk för att det inhemska systemet i det enskilda fallet konkurreras ut av
EG-systemet även i fall där ett varumärke inte är intressant for gemen-
skapsmarknaden som helhet.
Regeringen ansluter sig därför till promemorians förslag - vilket
tillstyrks av flertalet remissinstanser - att det införs pantsättningsregler i
den svenska varumärkeslagen så att den står i harmoni med det system
som finns på gemenskapsnivå.
Fråga uppkommer då hur pantsättningsordningen för varumärken när-
mare bör utformas. När det gäller lös egendom i allmänhet är utgångs-
punkten i svensk rätt att en åtgärd med publicitetsverkan måste vidtas
för att ett avtal om pantsättning skall tillerkännas sakrättslig verkan,
dvs. verkan mot andra än parterna i avtalet. I fråga om lösöre uppnås
publicitetsverkan vanligen genom tradition, dvs. att egendomen övergår
i panthavarens besittning, eller genom offentlig registrering av något
slag. Ytterligare en form för publicitet är denuntiation, som används 32
t.ex. vid pantsättning av egendom som befinner sig i tredje mans
besittning. Denuntiationen fullgörs genom att pantsättaren lämnar ett Prop. 1995/96:26
meddelande om pantsättningen ull den som har egendomen i sin
besittning.
Vid pantsättning av varumärken kan inte tradition komma i fråga
eftersom varumärkesrätten som sådan inte kan överlämnas i panthava-
rens besittning på samma sätt som en lös sak. Denuntiationsmöjligheten
står inte heller Ull buds, eftersom man svårligen kan tänka sig en tredje
man som skulle vara behörig att ta emot en underrättelse om pantsätt-
ningen. I stället bör publicitetsverkan uppnås genom offentlig registre-
ring.
En given utgångspunkt för ett sådant system är att det skall vara en-
kelt och billigt. När det gäller pantsättning av patent, en möjlighet som
infördes genom prop. 1987/88:4, gäller att det kan ske genom inskriv-
ning i ett offentligt register. Själva registreringen blir då det sakrättsliga
moment varigenom pantsättningen fullbordas. Något "pantbrev" som
tjänar som bevis om pantsättningen utfärdas inte. Det går då inte att
genom inteckning bryta ut och pantsätta till beloppet bestämda delar av
pantobjektet. Endast hela pantobjektet kan pantsättas. Detta utesluter
dock inte att rättighetshavaren utnyttjar pantobjektet som säkerhet hos
flera kreditgivare samtidigt.
Såvitt känt har den nu beskrivna ordningen fungerat väl och förslaget
i promemorian att infora den också for varumärkenas del har fått ett
positivt mottagande av remissinstanserna. Regeringen ansluter sig till
remissinstansernas uppfattning.
Nästa fråga blir då vilka objekt som skall kunna vara föremål för
pantsättning. Rätt till ett varumärke kan förvärvas antingen genom
registrering eller genom inarbetning. Enligt regeringens mening talar
starka praktiska skäl för att pantsättning skall kunna ske endast av rätten
till registrerade märken. Det är också svårt att se några sakliga skäl som
med någon styrka talar i annan riktning. Det är endast i fråga om regist-
rerade varumärken som varumärkesrätten klart har manifesterats. Det är
då enkelt för kreditgivarna att kontrollera att det rör sig om ett skyddat
märke. Vad som är ett inarbetat märke kan däremot inte med säkerhet
avgöras annat än av domstol i en tvist som rör den frågan. Också i
promemorian har tanken på att tillåta pantsättning av inarbetade märken
förkastats och detta biträds genomgående av remissinstanserna.
En annan fråga är om redan en ansökan om registrering av ett varu-
märke bör kunna pantsättas. Visserligen uppkommer någon definitiv
rättighet av immaterialrättslig natur inte förrän varumärket har registre-
rats på grundval av en sådan ansökan. Emellertid är varumärket även i
ansökningssituationen konkretiserat genom att det skall anges i varumär-
kesansökan. Sedan ansökan har getts in till Patentverket knyts till den
vissa latenta rättsverkningar som kan representera ett värde för parterna
i en pantsättningssituation. Några avgörande hinder i sig mot att även
ansökningar om registrering av varumärken skall kunna pantsättas torde
därför inte föreligga. En motsvarande ordning har för övrigt redan
införts i svensk rätt såvitt gäller pantsättning av ansökningar om patent.
Som skäl härför anfördes bl.a. att behovet av finansiering är störst i 33
tiden närmast efter det att en uppfinning har gjorts och ansökningsstadi-
3 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 26
et tar vid och att väntetiden på att få ett patent beviljat är lång (prop. Prop. 1995/96:26
1987/88:4 s. 12).
Dessa skäl torde väl inte ha samma styrka när det gäller varumärken
men promemorians förslag att tillåta pantsättning också av varumärkes-
ansökningar godtas av remissinstanserna och stämmer också överens
med vad som gäller enligt EG-förordningen.
Mot bakgrund av det nu anförda saknas det enligt regeringens mening
grund för att inta en annan ståndpunkt än att också varmärkesansök-
ningar skall kunna pantsättas.
En panthavare har självfallet ett intresse av att undvika tvister om vem
som är rätt ägare till pantobjektet. Detta aktualiserar frågan om hur
stränga krav som skall ställas på den som upplåter panträtten när det
gäller att visa sin rätt Ull pantobjektet - att han är legitimerad att förfoga
över det. Legitimationsfrågan är i sin tur nära förknippad med reglerna
om godtrosförvärv.
När motsvarande problematik diskuterades för patenträttens del ansågs
övervägande skäl tala emot att införa ett system som skulle möjliggöra
godtrosförvärv av panträtt i patent. Som skäl härför anfördes i huvudsak
följande (prop. 1987/88:4 s. 14 f.). Ett system av nyss angivet slag
skulle kunna bygga på registrering i ett offentligt register där registre-
ring skulle utgöra en legitimerande omständighet. En förebild skulle
t.ex. kunna hämtas från fastighetsrätten där fåsUghetsregistret fyller en
funktion som legitimerande faktor. Detta är möjligt därför att fastighets-
registret innehåller fullständiga och pålitliga uppgifter om ägandeför-
hållandena. Enligt patentlagen gäller att ett meddelat patent skall an-
tecknas i patentregistret, som förs av patentverket. Patentregistrets
uppgifter om ägarförhållandena är emellertid inte fullständiga. Om ett
patent har övergått på någon annan eller om licens har upplåtits, an-
tecknas detta förhållande endast på begäran. Att tillerkänna anteckningar
i ett så ofullständigt register sakrättslig verkan kan inte komma i fråga.
Att införa ett obligatoriskt och fullständigt system för registrering av
patentinnehav är å andra sidan inte förenligt med önskemålet att
pantsättningsordningen skall vara enkel och billig. Vad som framkom-
mit under remissbehandlingen ger inte vid handen att avsaknaden av ett
godtrosskydd i förevarande sammanhang skulle innefatta sådana risk-
moment att en framtida kreditgivning på området skulle komma att
äventyras. Det får därför accepteras att det ankommer på den som tar
emot panten att undersöka om den som erbjuder panten har rätt att
förfoga över den.
Systemet på varumärkessidan när det gäller anteckning av beviljade
varumärkesansökningar, överlåtelser av märken samt upplåtelse av
licens motsvarar det som gäller på patenträttens område och de skäl
som anförts mot att möjliggöra godtrosförvärv av panträtt när det gäller
patent gör sig gällande med samma styrka för varumärkesrättens del.
Om det således får ankomma på pantborgenären att själv undersöka
om pantgäldenären har rätt att förfoga över pantobjektet är det ett rim-
ligt krav att det ges vissa regler om förutsättningarna för att anteckning
om pantsättning skall få göras i varumärkesregistret. Dessa regler bör 34
utformas så att riskerna för felaktigheter blir så små som möjligt. Reg-
lemas funktion kan dock inte vara att ersätta den kontroll av ägandeför- Prop. 1995/96:26
hållandena som ytterst måste åvila pantborgenären.
I promemorian har legitimationsreglema utformats på följande sätt.
Ansökan om registrering av ett panträttsavtal skall göras av den som
har rätten till varumärket eller varumärkesansökan eller av den till
vilken panträtten har upplåtits. Sökanden skall styrka upplåtarens rätt till
varumärket eller varumärkesansökan.
Denna reglering motsvarar den som gäller för patent. Ingen remiss-
instans har någon erinran mot att en sådan reglering också införs för
varumärkesrättens del. Regeringen föreslår därför att så sker.
Sammanfattningsvis innebär det ovan anförda att regeringen föreslår
att det införs regler om pantsättning av varumärken som svarar mot
dem som tidigare har införts om pantsättning av patent. Det bör
framhållas att panträtt i varumärken kan erbjuda en sämre säkerhet än
panträtt i patent. Som Industriförbundet anför i sitt remissyttrande
uppställer varumärkesrätten inte något absolut hinder mot
dubbelregistrering av förväxlingsbara kännetecken. Det är alltså i och
för sig möjligt för en innehavare av ett varumärke att registrera ett
identiskt eller förväxlingsbart varumärke som kan förringa pantens
värde. Något motsvarande är inte möjligt inom patenträtten med hänsyn
till det där gällande absoluta nyhetskravet. Med hänsyn härtill efterlyser
Industriförbundet särskilda regler i berört avseende. Andra
remissinstanser som berör frågan, bl.a. Svea hovrätt, framställer dock
inte någon motsvarande begäran.
Som regeringen ser det innebär den omständigheten att
varumärkeslagen inte innehåller några särskilda regler mot
dubbelregistreringar inte att fältet är öppet för sådana. Redan av
allmänna regler kan följa en viss förpliktelse för en pantsättare att inte
förringa pantens värde. I det praktiska rättslivet torde också
kreditgivarna regelmässigt försäkra sig om möjligheten att säga upp en
beviljad kredit om säkerheten för krediten inte längre är betryggande,
exempelvis efter dubbelregistrering. Dubbelregistreringar torde för
övrigt - enligt vad som inhämtats - förekomma endast undantagsvis.
EG-förordningen synes inte heller innehålla några regler av det slag
som Industriförbundet önskar. Förbundet har i stället föreslagit att
engelsk rätt med dess system med s.k. associering av varumärken
studeras.
Några sådana studier är redan av tidsmässiga skäl inte möjliga inom
ramen för detta lagstiftningsärende. Ett fullt instämmande i
Industriförbundets uppfattning skulle alltså leda till att några
pantsättningsregler inte för närvarande kan införas i varumärkeslagen.
Detta strider emellertid mot den ståndpunkt som det helt övervägande
antalet remissinstanser förordar och också mot de skäl som
inledningsvis åberopas till stöd för nationella pantsättningsregler.
Med hänvisning till det nu anförda anser regeringen att promemorians
förslag till pantsättningsregler i varumärkeslagen bör genomföras.
Skulle det visa sig att det uppkommer problem vid den praktiska
hanteringen får frågan tas upp på nytt. Vid en sådan övergripande
35
översyn som nämnts i avsnitt 3 kan det under alla omständigheter finnas Prop. 1995/96:26
anledning att närmare studera frågan.
Reglerna om pantsättning bör, såsom föreslagits i promemorian, gälla
såväl varumärken som registreras enligt varumärkeslagen som
varumärken som är föremål för internationell varumärkesregistrering
med verkan i Sverige (eller ansökningar därom).
Beslut av Patentverket i pantsättningsärenden skall kunna överklagas.
I enlighet härmed skall bestämmelserna i 47 § varumärkeslagen ändras
för att möjliggöra detta.
Som en följd av förslaget att ge möjlighet till pantsättning måste ut-
mätningsförbudet i 34 § femte stycket varumärkeslagen tas bort såvitt
avser registrerade varumärken. Genom denna ändring kommer rätten till
ett sådant varumärke att kunna utmätas i Sverige (jfr också 4 kap. 2 §
och 5 kap. 10 § utsökningsbalken).
Regeringens förslag: I firmalagen (1974:156) skall anges att
äldre gemenskapsvarumärken är hinder för registrering av en
förväxlingsbar firma.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens (se
promemorian s. 32).
Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller
lämnar det utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Enligt varumärkeslagen är ett
varumärke som är registrerat efter tidigare ansökan hinder för att
registrera ett senare förväxlingsbart varumärke. Som har behandlats i
avsnitt 5.6 skall, på samma sätt, också ett gemenskapsvarumärke som är
registrerat efter tidigare ansökan vara hinder för registrering av ett
senare förväxlingsbart varumärke och kunna utgöra grund för hävande
av detta.
Enligt firmalagen (1974:156) är på motsvarande sätt ett varumärke,
eller annat varukännetecken, hinder för registrering av en senare för-
växlingsbar firma (10 § 6 firmalagen). Med varukännetecken menas i
firmalagen sådana kännetecken som avses i 1 - 3 §§ varumärkeslagen
(prop. 1974:4 s. 214). Vid prövningen av en ansökan om registrering
av en firma kontrollerar registreringsmyndighetema på firmaområdet
mot de register myndigheterna för och mot vad som i övrigt är känt att
den nya firman inte skulle innebära intrång i annans på registrering
grundade rätt. Firmalagens nuvarande reglering innebär alltså att ett
gällande gemenskapsvarumärke inte utgör hinder för registrering av en
förväxlingsbar firma. Därmed omfattar registreringsmyndighetemas
36
granskningsskyldighet inte heller äldre förväxlingsbara gemenskapsvaru- Prop. 1995/96:26
märken.
Några EG-bestämmelser om att ett gemenskapsvarumärke skall utgöra
hinder för registrering - eller grund för hävande - av en firma finns
inte. Däremot innebär EG-förordningen om gemenskapsvarumärken att
användningen av en firma med senare rättsgrund än gemenskapsvaru-
märket kan innebära intrång i gemenskapsvarumärket och därmed för-
bjudas i Sverige och i övrigt leda till vissa sanktioner (bl.a. ersättnings-
skyldighet; se artiklarna 9 och 98 - 99 i förordningen). Att en firma
med tidigare rättsgrund än gemenskapsvarumärket kan utgöra grund för
att gemenskapsvarumärket ogiltigförklaras framgår av artikel 52.2 i
förordningen. I ett rättsligt förfarande avseende en sådan situation finns
dock en presumtion för giltigheten av gemenskapsvarumärket om inte
dess giltighet har satts i fråga av firmahavaren genom ett genkäromål
om ogiltighetsförklaring av gemenskapsvarumärket (artikel 95.1).
Frågan uppkommer då om det kan sägas vara en tillfredsställande ord-
ning, när också gemenskapsvarumärken nu får rättsverkningar i Sveri-
ge, att gemenskapsvarumärken inte skall vara hinder för registrering av
en senare firma. Det skulle kunna få till följd att en firmahavare som i
förlitan på sin firmaregistrering investerar i detta näringskännetecken
och påböijar sin verksamhet under detta kännetecken senare måste ge
upp den registrerade firman som en följd av ett förväxlingsbart gemen-
skapsvarumärke. Detta skulle i sin tur kunna innebära stora kostnader
för den berörda firmahavaren, t.ex. i form av ersättning till innehavaren
av gemenskapsvarumärket och kostnader för ett nytt näringskänneteck-
en.
I promemorian föreslås att till firmalagens registreringshinder (10 §)
också läggs gemenskapsvarumärken. Detta biträds av remissinstanserna
och regeringen instämmer i förslaget. Därmed kommer ett
gemenskapsvarumärke, för de situationer som nu har berörts, också att
kunna vara grund för hävning av registreringen av en senare förväx-
lingsbar firma (jfr 16 § firmalagen). Därvid bör förväxlingsbarhet
kunna åberopas även utanför gränsen för s.k. branschlikhet till förmån
för ett väl ansett gemenskapsvarumärke under samma förutsättningar
som enligt 6 § andra stycket firmalagen gäller för väl ansedda närings-
kännetecken.
Som har nämnts i avsnitt 4 beräknas Varumärkesbyrån kunna ta emot
ansökningar om gemenskapsvarumärken från den 1 januari 1996.
De förslag till lagändringar som är en direkt följd av EG-förord-
ningens om gemenskapsvarumärken tillämpning i Sverige bör därför
träda i kraft den dagen. Även pantsättningsreglema, som inte är
beroende av EG-förordningen, bör träda i kraft den dagen.
Några särskilda övergångsbestämmelser erfordras inte.
37
I prop. 1994/95:59 föreslogs vissa ändringar i varumärkeslagen. Prop. 1995/96:26
Ändringarna är en följd dels av en översyn av vissa allmänna frågor,
dels av Sveriges tillträde till det s.k. Madridprotokollet. I propositionen
föreslogs att de ändringsförslag som var en följd av den allmänna
översynen skulle träda i kraft en viss dag (den 1 januari 1995) medan
övriga ändringsförslag skulle träda i kraft den dag regeringen
bestämmer. Det senare har sin grund i att Madridprotokollet då ännu
inte hade trätt i kraft. Riksdagen beslutade i enlighet med regeringens
förslag (bet. 1994/95:LU7, rskr. 1994/95:108). Den lag som riksdagen
beslutat har utfärdats av regeringen genom SFS 1994:1510.
Madridprotokollet har ännu inte trätt i kraft och kan inte antas göra
det förrän någon gång efter den 1 januari 1996, dvs. efter den dag då
de i detta lagstiftningsärende föreslagna ändringarna avses träda i kraft.
Vissa av de ändringsförslag som läggs fram i detta ärende berör 14 och
57 §§ som ändrats enligt vad som nyss sagts men som ännu inte (helt)
trätt i kraft.
I propositionen läggs därför fram förslag dels till ändringar i 14 §
varumärkeslagen i den lydelse som varumärkeslagen har och kommer
att ha inför den 1 januari 1996, dels till ändringar i 14 och 57 §§ i den
lag om ändring i varumärkeslagen som kommer att sättas i kraft vid en
tidpunkt efter den 1 januari 1996.
De föreslagna ändringar vilka inte är åligganden enligt EG-förordningen
om gemenskapsvarumärken avser Patentverkets åtgärder för granskning
av registreringshinder, för registrering av pantsättningar av varumärken
och verkets befattning med vissa ärenden om gemenskapsvarumärken
m.m. (se avsnitt 5.2) För dessa åtgärder skall avgifter som innebär föll
kostnadstäckning betalas av sökandena. Det finns därför inte anledning
anta att dessa föreslagna ändringar medför kostnader för det allmänna.
Genom EG-förordningen kommer vissa nya mål att tillföras domstols-
väsendet. Det får dock antas att detta vägs upp av en motsvarande
minskning av antalet tvister om nationella varumärken. Sammantaget
finns det därför inte anledning att räkna med ökade kostnader för rätts-
väsendet.
1 §
Genom registrering enligt denna lag förvärvas ensamrätt till ett varu-
märke såsom särskilt kännetecken för varor som tillhandahålls i en 38
näringsverksamhet.
Ett varumärke kan bestå av alla tecken som kan återges grafiskt, Prop. 1995/96:26
särskilt ord, inbegripet personnamn, samt figurer, bokstäver, siffror och
formen eller utstyrseln på en vara eller dess förpackning, förutsatt att
tecknen kan särskilja varor som tillhandahålls i en näringsverksamhet
från sådana som tillhandahålls i en annan.
Vad som sägs i denna lag om varor skall gälla även tjänster.
Om kollektivmärken finns särskilda bestämmelser.
Med gemenskapsvarumärken avses varumärken enligt rådets för-
ordning (EG) nr 40/94 av den 20 december 1993 om
gemenskapsvarumärken.
Femte stycket
I stycket anges vad som i varumärkeslagen skall avses med termen
gemenskapsvarumärken.
Det kan uppmärksammas att med gemenskapsvarumärken avses också
s.k. kollektiva gemenskapsvarumärken enligt EG-förordningen (jfr
artiklarna 1.1 och 64 - 72).
14 §
Ett varumärke får inte registreras:
1) om i märket utan tillstånd tagits in sådan statlig eller internationell
beteckning eller sådant kommunalt vapen, som enligt lag eller författ-
ning inte får obehörigen brukas som varumärke, eller också något som
lätt kan förväxlas därmed;
2) om märket är ägnat att vilseleda allmänheten;
3) om märket på annat sätt strider mot lag eller författning eller all-
män ordning eller är ägnat att väcka förargelse;
4) om märket innehåller eller består av något, som är ägnat att upp-
fattas som annans firma eller som annans släktnamn, konstnärsnamn
eller likartat namn eller annans porträtt, där namnet eller porträttet
uppenbarligen inte åsyftar någon sedan länge avliden;
5) om märket innehåller något, som är ägnat att uppfattas som titel på
annans skyddade litterära eller konstnärliga verk, där titeln är egen-
artad, eller kränker annans upphovsrätt till litterärt eller konstnärligt
verk eller annans rätt till fotografisk bild eller mönster;
6) om märket är förväxlingsbart med ett namn eller en firma som
någon annan använder i en näringsverksamhet, med någon annans varu-
märke som är registrerat efter tidigare ansökan eller med någon annans
varukännetecken som är inarbetat då ansökan om registrering görs;
7) om märket är förväxlingsbart med ett varukännetecken som vid
tiden för ansökan används av någon annan samt ansökan gjorts med
vetskap om detta och sökanden inte använt sitt märke innan det andra
kännetecknet togs i bruk;
8) om märket är förväxlingsbart med ett gemenskapsvarumärke som
innehas av någon annan och som är registrerat efter en tidigare
ansökan.
År märket förväxlingsbart med ett gemenskapsvarumärke som är
registrerat efter en senare ansökan, föreligger hinder mot registrering,
om innehavaren av gemenskapsvarumärket kan för detta märkes del
göra anspråk på ett äldre varumärkes företräde enligt rådets förordning
om gemenskapsvarumärken och det äldre varumärket är registrerat efter
en tidigare ansökan. Detta gäller även om det äldre varumärket inte har
vidmakthållits eller förnyats.
I fall som avses i första stycket 8 och andra stycket kan, även om
märkena inte avser varor av samma eller liknande slag,
förväxlingsbarhet åberopas till förmän för ett gemenskapsvarumärke som 39
är väl ansett i gemenskapen, om användningen av ett annat liknande Prop. 1995/96:26
varumärke skulle dra otillbörlig fördel av eller skulle vara till förfång
för det väl ansedda gemenskap svarumärkets särskiljningsförmåga eller
anseende.
I fall som avses i första stycket 4 - 8 samt andra och tredje styckena
får registrering ske, om den vars rätt är i fråga medger det och det inte
i övrigt finns hinder enligt första stycket.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Första stycket
Utöver redaktionella ändringar har till stycket lagts en ny punkt med
bestämmelser om beaktande av gemenskapsvarumärken vid prövning
av senare ansökningar om registrering av varumärken. Punkten svarar
mot artiklarna 4.2 a i EG-direktivet om varumärken. Innebörden av
punkten har behandlats i avsnitt 5.6.
Andra stycket
Detta stycke, som är nytt, syftar till att genomföra artikel 4.2 b i EG-
direktivet om varumärken. Innebörden av punkten har behandlats i
avsnitt 5.6.
Som en följd av att gemenskapsvarumärken kan utgöra registrerings-
hinder kan de också vara grund för hävning av varumärket, om det trots
registreringshindren skulle ha registrerats (jfr 25 § varumärkeslagen).
Tredje stycket
Detta stycke, som är nytt, syftar till att genomföra artikel 4.3 i EG-
direktivet om varumärken. Bestämmelsen möjliggör att
gemenskapsvarumärken utanför gränsen för s.k. varuslagslikhet (jfr 6 §)
i vissa situationer kan vara hinder för registrering av ett senare
varumärke. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 5.6.
Fjärde stycket
Detta stycke motsvarar gällande lags andra stycke.
34 §
Innehavaren av ett varumärke kan ge någon annan rätt att använda
varumärket (licens) för en del eller alla de varor som varumärket är
registrerat för samt för hela eller en del av iandet. Licensen kan vara
exklusiv eller icke-exklusiv.
Innehavaren av ett varumärke kan åberopa de rättigheter som är knut-
na till varumärket gentemot en licenstagare som överträder en bestäm-
melse i licensavtalet med avseende på licensens giltighetstid, den form
under vilken varumärket får användas, arten av de varor för vilka licen-
sen är utfärdad, det geografiska område inom vilket varumärket får an-
vändas eller kvaliteten på de av licenstagaren tillverkade varorna.
Licensen skall på begäran antecknas i varumärkesregistret. Sådan
anteckning får dock inte göras, om licenstagarens användning av varu-
märket uppenbarligen är ägnad att vilseleda allmänheten. Om det visas
att licensen har upphört att gälla, skall anteckningen tas bort ur regi-
stret.
40
Om inte annat har avtalats, får licenstagaren inte överlåta sin rätt Prop. 1995/96:26
vidare.
Rätten till ett kännetecken enligt 2 § första eller andra stycket får inte
tas i mät. Om innehavarens egendom avträds till konkurs, ingår dock
rätten i konkursboet.
Ändringen i paragrafens femte stycke innebär att utmätningsforbudet
avseende rätten till registrerade varumärken upphävs. Ändringen är för-
anledd av reglerna om pantsättning av varumärken (se avsnitt 5.7). För
kännetecken som inte avses med pantsättningsreglema kvarstår
utmätningsforbudet.
34 a §
Rätten till ett registrerat varumärke eller till en ansökan om
registrering av ett varumärke kan pantsättas enligt bestämmelserna i
34 b -34 j §§.
I paragrafen, som har sin förebild i 94 § patentlagen, anges att rätten
till registrerade varumärken och ansökningar om registrering av varu-
märken kan vara pantobjekt, dvs. att de kan bli föremål för pantsätt-
ning. Denna fråga har behandlats i avsnitt 5.7.
Att också rätten till varumärken som är föremål för internationell varu-
märkesregistrering för Sverige kan bli föremål för pantsättning följer av
att hänvisningarna i 57 § varumärkeslagen också omfattar
pantsättningsreglema i denna och följande paragrafer.
34 b §
Panträtt i egendom som avses i 34 a § uppkommer genom registrering
av ett skriftligt avtal om pantsättning av egendomen. Ansökan om
registrering görs hos registreringsmyndigheten.
Om en registrerad panträtt har övergått till någon annan, skall det på
begäran antecknas i varumärkesregistret eller i regist-
reringsmyndighetens diarium.
Har panträtt upplåtits till flera var för sig, har den upplåtelse
företräde för vilken ansökan om registrering först kom in till
registreringsmyndigheten, om inte något annat har avtalats.
Görs samma dag ansökan om registrering av flera upplåtelser, har de
sinsemellan företräde efter den tidsföljd i vilken de har ägt rum, om inte
något annat har avtalats. Är upplåtelserna samtidiga eller kan det inte
utredas i vilken tidsföljd de har skett, har de lika rätt.
I denna paragraf - som har sin förebild i 95 § patentlagen - anges att
panträtten kommer till stånd genom en registrering hos
registreringsmyndigheten (Patentverket). Det som registreras är det
avtal om pantsättning som har träffats mellan partema. Före
registreringen har detta avtal endast obligationsrättslig verkan. Först
genom registreringen uppkommer det sakrättsliga moment som
motsvarar traditionen vid pantsättning av lös sak. De rättsliga effekterna
av registreringen, dvs. det sakrättsliga skyddet, skall emellertid räknas
från den tidpunkt då registreringen av pantavtalet söktes (se 34 h och 34
i §§)■
41
För att avtalet skall kunna registreras måste det vara avfattat i skriftlig Prop. 1995/96:26
form.
Den panträtt som upplåts är en panträtt i lös egendom och följer de
regler som i allmänhet gäller för denna typ av rättighet. Det innebär
bl.a. att panträtten som regel är beroende av att det finns en
bakomliggande giltig huvudfordran. På motsvarande sätt som gäller för
pantsättning av patent (jfr prop. 1987/88:4 s 27 f.) uppställer lagtexten
inte något krav på att en pantsättning endast får ske "till säkerhet för
fordran". Det framstår som osannolikt att innehavaren av rätten till ett
varumärke e.d. skulle vara beredd att pantsätta denna, om det inte
föreligger något fordringsförhållande. Ett krav på bevisning därom
skulle däremot vara ägnat att komplicera handläggningen av
registreringsärenden hos registreringsmyndigheten, vilket bör undvikas.
Om panträtten förvärvas av någon annan, uppkommer ingen ny
panträtt. Det står emellertid den nye innehavaren fritt att begära
anteckning om förvärvet hos registreringsmyndigheten. Detta framgår
av andra stycket.
Enligt 34 c § är s.k. återpantsättning - vilket innebär att panthavaren
i sin tur belånar och pantsätter panten - inte möjlig när det gäller
varumärken. Detta följer av att det endast är den som har rätten till
varumärket eller varumärkesansökan eller dennes rättsinnehavare som
är behöriga att pantsätta rätten (se närmare författningskommentaren till
34 c §).
Däremot är det möjligt att utnyttja pantobjekiet som säkerhet hos flera
kreditgivare, s.k. andrahandspantsättning. En sådan pantsättning innebär
att egendom som pantsätts hos en borgenär, i sin helhet blir föremål för
ny pantsättning hos annan borgenär, givetvis med förbehåll för den
förste borgenärens rätt.
Om egendomen pantsätts hos fler än en borgenär, måste det finnas
något sätt att bestämma den inbördes företrädesordningen mellan
borgenärerna. Regler om detta har införts i tredje och fjärde styckena.
34 c §
Ansökan om registrering enligt 34 b § görs av den som har rätten till
varumärket eller varumärkesansökan eller av den till vilken panträtten
har upplåtits. Sökanden skall styrka upplåtarens rätt till varumärket
eller varumärkesansökan.
Den som i varumärkesregistret anges som innehavare av ett registrerat
varumärke skall anses ha rätt till märket, om inte annat framgår i
ärendet. Avser ansökan om registrering pantsättning av en
varumärkesansökan, skall den som i registreringsmyndighetens diarium
har registrerats som sökande anses ha rätt till varumärkesansökan, om
inte något annat framgår i ärendet.
Ansökan får inte bifallas om upplåtaren, när ansökan om registrering
görs, inte är behörig att förfoga över den pantförskrivna egendomen på
grund av utmätning, konkurs, omyndighet, betalningssäkring, kvarstad
eller någon annan anledning.
I denna paragraf - som har sin förebild i 96 § patentlagen - regleras de
s.k. legitimationsfrågoma. De har behandlats i avsnitt 5.7.
42
I första stycket anges vem som har rätt ansöka om registrering av ett Prop. 1995/96:26
pantavtal. Av stycket framgår att även den blivande panthavaren i denna
sin egenskap har möjlighet att uppträda som sökande i
registreringsärendet (jfr prop. 1987/88:4 s. 39 - 40). Principen är dock
att endast den till rätten till varumärket eller varumärkesansökan
berättigade är behörig att pantförskriva rättigheten.
Bestämmelsen i andra stycket innebär till en böijan att den som i
varumärkesregistret är antecknad som innehavare av varumärket skall
presumeras ha rätten till varumärket. Vidare innefattar bestämmelsen en
presumtion för att den som antecknats som sökande i ett ärende om
ansökan om registrering av ett varumärke skall anses behörig att förfoga
över den pantförskrivna egendomen.
Genom den utformning som legitimationsbestämmelsema fått framgår
att s.k. återpantsättning - dvs. fall där panthavaren i sin tur belånar och
pantsätter pantobjektet - inte blir möjlig. Detta följer av att endast den
som är innehavare av rätten till varumärket eller av varumärkesansökan
kan pantsätta rätten till märket eller ansökan.
Om upplåtaren på grund av utmätning, konkurs, omyndighet,
kvarstad, betalningssäkring eller annan anledning är obehörig att förfoga
över egendomen skall registreringen vägras enligt tredje stycket.
Registrering får inte beviljas även om behörigheten har bortfallit först
efter pantavtalets ingående. En förutsättning är dock att bristen
föreligger vid den tidpunkt då registreringsansökan kommer in till
registreringsmyndigheten. Omständigheter som inträffar efter den dagen
skall således inte beaktas.
Någon skyldighet att särskilt undersöka upplåtarens behörighet har
registreringsmyndigheten inte. I de fäll då myndigheten får kännedom
om att bristande behörighet föreligger genom att detta framgår av
handlingarna eller på annat sätt, skall ansökan emellertid avslås.
34 d §
Ett avtal om pantsättning kan registreras när varumärket har
registrerats eller, om avtalet avser en varumärkesansökan, när ansökan
har registrerats i registreringsmyndighetens diarium.
Om en pantsatt varumärkesansökan leder till att varumärket
registreras, gäller därefter rätten till det registrerade varumärket som
pantobjekt.
Paragrafen har sin förebild i 97 § patentlagen.
I första stycket anges i klarläggande syfte från vilken tidpunkt rätten
till varumärken och varumärkesansökningar kan användas som
pantobjekt.
Ett avtal om pantsättning av rätten till ett varumärke kan registreras
när varumärket har registrerats enligt 20 § varumärkeslagen. Regist-
rering av ett varumärke görs numera omedelbart efter det att official-
granskningen av registreringshindren har skett och invändningsförfaran-
det är placerat efter registreringen. Det betyder att pantsättningen kan
göras på ett relativt tidigt stadium. Det betyder också att om varu-
43
märkesregistreringen upphävs efter invändning så förfaller panträtten (se Prop. 1995/96:26
34 f §).
Avser avtalet en varumärkesansökan kan det registreras efter det att
varumärkesansökan har antecknats i registreringsmyndighetens diarium.
Av andra stycket följer att om en pantsatt varumärkesansökan senare
leder till en registrering av varumärket skall rätten till det registrerade
varumärket gälla som pantobjekt. Det betyder att pantobjektet senare
kan få ett snävare skyddsomfång än det som ursprungligen avsågs med
ansökan.
34 e §
Även om en panträtt har registrerats, gäller panträtt i den pantsatta
egendomen endast om pantavtalet har ingåtts av någon som var rätt
ägare till egendomen och behörig att förfoga över den och om avtalet
inte heller av någon annan anledning är ogiltigt.
Paragrafen - som har sin förebild i 98 § patentlagen - behandlar det
fallet att pantavtalet av någon anledning är ogiltigt. Till en böljan ges
uttryck för principen att en giltig panträtt förutsätter ett giltigt pantavtal.
Det betyder att godtrosförvärv av panträtt i rätten till ett varumärke
eller en varumärkesansökan inte är möjligt. Har avtalet om pantsättning
ingåtts av någon som inte var ägare till egendomen leder detta till att
borgenären drabbas av avtalets bristande rättsverkningar.
Även bristande behörighet att förfoga över egendomen som avses i
34 c § tredje stycket men inte uppmärksammats redan i
registreringsärendet är en omständighet som får åberopas trots att
registrering skett.
Ogiltigheten av ett pantavtal skall inte beaktas ex officio utan blir
beroende av att talan om detta förs vid allmän domstol av någon som är
behörig.
Är parterna överens om att pantavtalet är ogiltigt av skäl som sägs i
denna paragraf bör registreringen kunna föras av från
varumärkesregistret (jfr 34 g §) utan att domstolen förklarat panträtten
ogiltig.
34 f§
Panträtten är förfallen, om rätten till varumärket eller varu-
märkesansökan på grund av bestämmelserna i denna lag inte vidare
skall gälla.
I denna paragraf anges att panträtten skall anses förfållen i vissa situa-
tioner där olika regler i varumärkeslagen medför rättsverkningar som
berör pantobjektet. Bestämmelsen har sin förebild i 99 § patentlagen.
Varumärkeslagens regler om registrering av ett varumärke innebär att
en varumärkesansökan kan förlora sina ursprungliga rättsverkningar (se
19 och 21 §§ varumärkeslagen). I lagen finns också regler om
upphörande av en varumärkesregistrering (25 - 27 §§). Följden av detta
måste i dessa fäll bli att panträtten förfolier. Att registreringen av
panträtten till följd härav skall avföras från varumärkesregistret framgår
av 34 g §.
44
34 g § Prop. 1995/96:26
Registreringen av en panträtt skall avföras, om panträtten genom en
dom som har vunnit laga kraft har förklarats ogiltig eller om panträtten
har förfallit eller annars har upphört att gälla.
Registreringens syfte är att ge publicitet åt pantsättningen, vilket är en
förutsättning för att denna skall kunna tillerkännas sakrättsliga
verkningar. För att publiciteten skall vara rättvisande är det givetvis av
vikt att anteckningar om pantsättning som inte längre ger ett riktigt
uttryck för rättsläget kan avföras. Regler om detta tas upp i denna
paragraf, som har sin förebild i 100 § patentlagen.
Registreringen av en panträtt skall således avföras om panträtten är
ogiltig t.ex. därför att själva pantavtalet är ogiltigt av sådana skäl som
har nämnts i kommentaren till 34 e §. Ogiltigheten kan också bero på
någon annan omständighet, t.ex. konkurs som har inträffat efter det att
pantavtalet slöts men som inte var känd for registreringsmyndigheten
vid registreringstillfället. Prövningen av ogiltighetsfrågoma ankommer
på allmän domstol.
Registreringen skall också avföras om panträtten är förfallen enligt
34 f §. Att panträtten är förfallen måste anses liktydigt med att den har
upphört att gälla.
Registreringen skall slutligen avföras om panträtten annars har upphört
att gälla. Huvudfallet är att panträtten upphör på grund av att den
fordran för vilken panträtten utgjort säkerhet har betalats av gäldenären.
Ett annat fall är att pantborgenären utnyttjar sin möjlighet att realisera
panten när gäldenären inte fullgör sin betalningsskyldighet. Panträtten
kan också upphöra på grund av utmätning eller konkurs. Sedan
utredning om detta har företetts för registreringsmyndigheten skall
registreringen föras av.
34 h §
Pantsättning gäller från tiden för ansökan om registrering enligt
34 b § mot den som senare förvärvar äganderätt eller annan rätt till
egendomen.
Ett licensavtal gäller mot panthavaren, om avtalet har slutits före
ansökan om registrering av pantavtalet.
I denna paragraf - som har sin förebild i 101 § patentlagen - ges
föreskrifter om en viktig del av det sakrättsliga skydd som
pantsättningsordningen medför. Bestämmelserna reglerar till en böljan
skyddet i förhållande till gäldenärens s.k. singularsuccessorer. Att
pantsättningen gäller mot senare förvärvare, andrahandspanthavare eller
licenstagare innebär att pantborgenärens rättigheter - främst naturligtvis
att realisera panten vid utebliven betalning - inte påverkas av att
gäldenären säljer, på nytt pantsätter eller upplåter licens i den pantsatta
egendomen. Det saknar därvid betydelse om gäldenären i avtalet har
underlåtit att göra förbehåll om panträttens bestånd. Inte heller har det
någon betydelse om förvärvaren, en ny pantborgenär eller licenstagaren
känner till att panträtt tidigare har upplåtits. Det ankommer på dem att
45
kontrollera om en panträtt har registrerats i varumärkesregistret eller Prop. 1995/96:26
antecknats i registreringsmyndighetens ansökningsdiarium.
En pantsatt rätt till ett varumärke eller en varumärkesansökan kan
självklart överlåtas. En ny förvärvare är emellertid bunden av
pantsättningen på samma sätt som överlåtaren även om något förbehåll
om pantsättningen inte har gjorts vid överlåtelsen. Pantborgenärens rätt
är därmed skyddad.
Vidare kan licens upplåtas på grundval av en pantsatt rätt till ett
varumärke. Men panthavaren kan vid utebliven betalning från
gäldenärens sida realisera rätten till varumärket, varvid licensrätten
bortfaller. Detta är otvivelaktigt en omständighet av betydelse för den
som överväger att sluta licensavtal med innehavaren av rätten till
varumärket. En annan sak är att en licensupplåtelse i åtskilliga fall kan
öka det ekonomiska värdet hos varumärket och att innehavaren då kan
tänkas vara intresserad av att sälja rätten till varumärket med förbehåll
för licensen. Enligt 34 j § skall bl.a. en licenstagare underrättas innan
en sådan pantrealisation som verkställs genom pantborgenärens försorg
äger rum. Licenstagaren ges därigenom tillfälle att bevaka sina
intressen.
När registrering har skett, får det sakrättsliga skyddet göras gällande
från tidpunkten för ansökan om registrering av pantavtalet. Denna regel
kan synas stå i motsättning till den i 34 b § uttalade principen att det
sakrättsliga momentet vid pantsättning utgörs av själva registreringen. I
själva verket föreligger ingen sådan motsättning. Som har framhållits
där utgör registreringen det sakrättsliga momentet, medan dess rättsliga
effekter räknas från ansökningsdagen.
I paragrafens andra stycke har - på motsvarande sätt som gäller för
patent - tagits in bestämmelser som ger licenstagaren sakrättsligt skydd
i förhållande till en senare förvärvare av panträtt i rätten till
varumärket.
34 i §
Bestämmelser i annan lag om handpanträtt vid utmätning eller i
konkurs gäller också för panträtt i rätten till ett varumärke eller en
varumärkesansökan. När ansökan om registrering enligt 34 b § kommer
in till registreringsmyndigheten medför det samma rättsverkningar som
när en panthavare tar en lös sak i besittning.
Säljs rätten till ett pantsatt varumärke eller en pantsatt
varumärkesansökan vid utmätning eller i konkurs, består sådana licens-
avtal som avses i 34 h § andra stycket.
Paragrafen har sin förebild i 102 § patentlagen.
Bestämmelserna i första stycket behandlar panthavarens sakrättsliga
skydd mot pantsättarens borgenärer. Reglerna anknyter till redan
gällande bestämmelser om handpanträtt. Det sakrättsliga skydd som
inträder vid tradition när det gäller lösa saker uppkommer i detta
sammanhang vid den tidpunkt då ansökan om registrering av ett
pantsättningsavtal kommer in till registreringsmyndigheten. Samtidigt
innebär regleringen att panträtt i rätten till ett varumärke eller en
46
varumärkesansökan kommer att ha den förmånsrätt som följer med Prop. 1995/96:26
handpanträtt enligt bestämmelserna i förmånsrättslagen (1970:979).
Beträffande reglernas inverkan vid utmätning och i konkurs kan
hänvisas till SOU 1985:10 s. 177 - 179 angående motsvarande
problematik vid pantsättning av patent.
Bestämmelsen i andra stycket avser att ge skydd åt en licenstagare vid
pantrealisation i samband med utmätning och konkurs under samma
förutsättningar som angetts i författningskommentaren till 34 h § andra
stycket, dvs. att licensavtalet har slutits före ansökan om registrering av
pantsättningsavtalet.
34 j §
Paniborgenären får sälja panten och ta ut sin fordran ur köpe-
skillingen endast om han dessförinnan har underrättat gäldenären och
andra kända sakägare om försäljningen och dessa har fått skäligt
rådrum att bevaka sin rätt.
Vid en försäljning enligt denna paragraf består sådana licensavtal som
avses i 34 h § andra stycket.
I denna paragraf tas upp vissa bestämmelser som rör pantborgenärens
rätt att vid utebliven betalning realisera panten. Paragrafen har sin
förebild i 103 § patentlagen och innehåller inte någon ingående
reglering av formerna för realisation av pantobjekten (jfr prop.
1987/88:4 s. 35).
I ett avseende finns dock en särskild bestämmelse. Det gäller frågan
hur andra sakägare, t.ex. licenstagare och andrahandspanthavare, skall
kunna bevaka sina intressen, om underhandsförsäljning blir den normala
försäljningsformen. En förutsättning för att pantborgenären skall få
realisera panten är att gäldenären och andra kända sakägare har
underrättats om en förestående försäljning. En regel om detta har tagits
in i första stycket. Parterna ges härigenom en möjlighet att tillsammans
lösa de ekonomiska eller andra problem som kan ha föranlett att
försäljningen aktualiserats. Däri bör ligga ett från praktisk synpunkt
viktigt skydd för de olika intressenterna.
Det bör vidare framhållas att en panthavare till följd av sin plikt att
vårda panten är skyldig att iaktta vederbörlig omsorg vid pantens
realiserande. Om en försäljning under hand har ägt rum under
förhållanden som varit uppenbart ogynnsamma, kan detta leda till att
panthavaren blir skadeståndsskyldig (jfr prop. 1984/85:210 s. 45 f.).
I paragrafens andra stycke har vidare tagits upp regler som syftar till
att trygga licenstagarens rätt vid sådan pantrealisation som inte sker i
samband med utmätning eller i konkurs (jfr vad som har anförts under
34 h och 34 i §§).
43 §
Vill en licenstagare väcka talan om intrång i rätten till
varukännetecknet, skall han underrätta kännetecknets innehavare om
detta. Annars tas talan inte upp till prövning.
Detsamma gäller, om en panthavare vill väcka talan med anledning av
intrång i den pantsatta egendomen.
47
Genom ett nytt andra stycke till paragrafen anges att en panthavare Prop. 1995/96:26
som vill väcka talan med anledning av intrång i rätten till ett varumärke
skall underrätta varumärkeshavaren om sin avsikt. Bestämmelsen har
sin förebild i 64 § första stycket sista meningen patentlagen (se prop.
1987/88:4 s. 23 och 25 - 26).
Första stycket
Ändringarna är enbart av redaktionell art.
Andra stycket
På motsvarande sätt som för patent tillkommer rätt att föra skade-
ståndstalan enligt allmänna processrättsliga principer vaije skadelidande.
Även en panthavare till egendom som avses i 34 a § har därför rätt att
föra talan om skadestånd.
Talan kan - på motsvarande sätt som gäller för patent - inte avse
ersättning för utnyttjandet av varumärket, men avse ersättning för den
ytterligare skada som intrånget kan ha medfört.
I likhet med vad som gäller för patent står inte några ytterligare sank-
tionsmöjligheter till buds för en panthavare till ett varumärke.
47 §
Ett slutligt beslut av registreringsmyndigheten får överklagas av
sökanden, om det har gått honom emot. Ett slutligt beslut med
anledning av en invändning mot registrering får överklagas av
varumärkeshavaren och invändaren, om det har gått den som vill klaga
emot. Om invändaren återkallar sin talan får denna ändå prövas, om det
finns särskilda skäl.
Överklagande enligt första stycket görs hos Patentbesvärsrätten inom
två månader från beslutets dag.
Ett slutligt beslut av Patentbesvärsrätten får överklagas till
Regeringsrätten inom två månader från beslutets dag. Vid ett
överklagande till Regeringsrätten tillämpas bestämmelserna i 35 - 37 §§
förvaltningsprocesslagen (1971:291). Patentbesvärsrättens beslut skall
innehålla uppgift om att det krävs särskilt tillstånd för prövning i
Regeringsrätten och om de grunder på vilka ett sådant tillstånd
meddelas.
Bestämmelsen handlar om överklagande och har ändrats i första
stycket. Bestämmelsen omfattar alla slutliga beslut, alltså bl.a. sådana
som rör ansökan om registrering av ett avtal om pantsättning av rätten
till ett varumärke eller en varumärkesansökan.
48 §
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med-
dela närmare föreskrifter om vad sökande i registreringsärenden skall
iaktta, om kungörande som sägs i 20, 21 och 46 §§, om förfarandet i
övrigt i dessa ärenden, om förfärandet vid överklagande enligt 47 §
samt om varumärkesregistrets förande.
Vid ansökan om registrering av varumärken, om förnyelse, om
ändring i registrerat varumärke enligt 24 §, om registrering av
pantsättning eller om anteckning i registret om överlåtelse eller licens
skall betalas avgift med belopp som regeringen bestämmer. För
48
förnyelse skall bestämmas högre avgift, om ansökan ges in efter Prop. 1995/96:26
registreringsperiodens utgång.
Förutom redaktionella ändringar har i andra stycket lagts till att avgift
skall betalas också för ansökan om registrering i varumärkesregistret av
pantsättning.
65 §
Den som ger in en ansökan om registrering av ett gemenskaps-
varumärke till registreringsmyndigheten för vidare befordran enligt
artikel 25.2 i rådets förordning om gemenskapsvarumärken skall betala
en avgift med belopp som regeringen bestämmer. Detsamma gäller den
som begär omvandling av ett gemenskapsvarumärke eller av en ansökan
om ett gemenskapsvarumärke till en ansökan om registrering av ett
varumärke samt den som begär ett intyg enligt artikel 89.3 i rådets
förordning.
Bestämmelsen innebär att den som enligt artikel 25.2 i EG-förordningen
lämnar in ansökan om ett gemenskapsvarumärke hos Patentverket för
vidare befordran till Varumärkesbyrån skall betala en avgift för detta
med belopp som regeringen bestämmer. Också den som begär att ett
gemenskapsvarumärke eller en ansökan om detta enligt artiklarna 108
och 109 i EG-förordningen skall omvandlas till en svensk
varumärkesansökan skall betala en avgift. Detsamma gäller för den som
av Patentverket begär ett intyg som skall möjliggöra for honom att vara
ombud inför Varumärkesbyrån. Bestämmelsen har närmare berörts i
avsnitt 5.2.
66 §
Vid inträng i ett gemenskapsvarumärke tillämpas bestämmelserna i
37 § om ansvar för varumärkesintrång. I övrigt gäller 37 a - 41 §§, i
den mån inte något annat följer av rådets förordning om
gemenskapsvarumärken. Härvid skall vad som sägs om
varumärkesintrång gälla intrång i gemenskapsvarumärke.
I paragrafen regleras till en böijan frågan om straffansvar vid intrång i
ett gemenskapsvarumärke. Vilken omfattning som ensamrätten till ett
gemenskapsvarumärke har framgår av artikel 9 i förordningen om
gemenskapsvarumärken. Vidare anges uttryckligen att varumärkeslagens
bestämmelser om vite vid förbud, skadestånd och säkerhetsåtgärder kan
tillämpas också vid intrång i ett gemenskapsvarumärke, i den mån inte
något annat följer av EG-förordningen. Paragrafen har avfattats i
enlighet med Lagrådets förslag.
67 §
Stockholms tingsrätt är domstol i mål som avses i 66 § och i artikel 92
i rådets förordning om gemenskapsvarumärke n.
Av bestämmelsen framgår att Stockholm tingsrätt är exklusivt forum
för mål om ansvar samt för mål som avses i artikel 92 i förordningen
4 Riksdagen 1995/96. 1 samt. Nr 26
om gemenskapsvarumärken. Talan i Sverige i dessa mål får alltså Prop. 1995/96:26
väckas endast vid denna domstol.
Som en följd av att mål som anges i artikel 92 i EG-förordningen prö-
vas av Stockholms tingsrätt i första instans kommer sådana mål som
överklagas att i andra instans prövas av Svea hovrätt (jfr artikel 101.2).
10 §
En firma får inte registreras,
1. om firman eller dess användning strider mot goda seder eller allmän
ordning,
2. om det i firman utan tillstånd tagits in en sådan statlig eller interna-
tionell benämning eller förkortning som enligt lag eller annan för-
fattning inte får obehörigen användas som firma, eller något som lätt
kan förväxlas därmed,
3. om firman i annat fall är ägnad att vilseleda allmänheten,
4. om firman innehåller något som är ägnat att uppfattas som någon
annans släktnamn, konstnärsnamn eller likartat namn, såvida inte nam-
net uppenbarligen avser någon sedan länge avliden person, eller är
ägnat att uppfattas som benämning på en stiftelse, ideell förening eller
liknande sammanslutning,
5. om firman innehåller något som är ägnat att uppfattas som titel på
någon annans skyddade litterära eller konstnärliga verk och titeln är
egenartad, eller om firman innehåller något som kränker någon annans
upphovsrätt till sådant verk,
6. om firman är förväxlingsbar med någon annan näringsidkares släkt-
namn eller skyddade närings- eller varukännetecken,
7. om firman i annat fall är förväxlingsbar med ett närings- eller varu-
kännetecken, som vid tiden för ansökan användes av någon annan, samt
ansökan gjorts med vetskap om detta och sökanden inte använt sin firma
innan det andra kännetecknet togs i bruk, eller
8. om firman är förväxlingsbar med någon annans gemen-
skapsvarumärke som är skyddat enligt rådets förordning (EG) nr 40/94
av den 20 december 1993 om gemenskapsvarumärken.
I fall som avses i första stycket 8 kan, även om kännetecknen inte
avser verksamhet av samma eller liknande slag, förväxlingsbarhet
åberopas till förmån för ett gemenskapsvarumärke som är väl ansett i
gemenskapen, om användningen av en annan liknande firma skulle dra
otillbörlig fördel av eller skulle vara till förfång för det väl ansedda ge-
menskapsvarumärket s särskiljningsförmåga eller anseende.
Trots första stycket 4-8 och andra stycket får registrering ske, om
den vars rätt är i fråga medger det och hinder inte finns enligt första
stycket 1-3.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Första stycket
Utöver redaktionella ändringar har till detta stycke lagts en ny punkt
med bestämmelser om beaktande av gemenskapsvarumärken vid
prövningen av om en firma får registreras. Innebörden av punkten har
behandlats i avsnitt 6.
50
Som en följd av att ett gemenskapsvarumärke kan utgöra registrerings- Prop. 1995/96:26
hinder kan det också vara grund för hävning av firman om det, trots
registreringshindret, skulle ha registrerats (jfr 16 § firmalagen).
Andra stycket
Stycket, som är nytt, innehåller en bestämmelse som möjliggör att
gemenskapsvarumärken utanför gränsen för s.k. branschlikhet i vissa
situationer kan vara hinder för registrering av en senare firma. Bestäm-
melsen har behandlats i avsnitt 6.
Tredje stycket
Detta stycke motsvarar gällande lags andra stycke.
14 §
Ett varumärke får inte registreras:
1) om i märket utan tillstånd tagits in sådan statlig eller internationell
beteckning eller sådant kommunalt vapen, som enligt lag eller författ-
ning inte får obehörigen brukas som varumärke, eller också något som
lätt kan förväxlas därmed;
2) om märket är ägnat att vilseleda allmänheten;
3) om märket på annat sätt strider mot lag eller författning eller all-
män ordning eller är ägnat att väcka förargelse;
4) om märket innehåller eller består av något, som är ägnat att upp-
fattas som annans firma eller som annans släktnamn, konstnärsnamn
eller likartat namn eller annans porträtt, där namnet eller porträttet
uppenbarligen inte åsyftar någon sedan länge avliden;
5) om märket innehåller något, som är ägnat att uppfattas som titel på
annans skyddade litterära eller konstnärliga verk, där titeln är egen-
artad, eller kränker annans upphovsrätt till litterärt eller konstnärligt
verk eller annans rätt till fotografisk bild eller mönster;
6) om märket är förväxlingsbart med ett namn eller en firma som
någon annan använder i en näringsverksamhet, med någon annans varu-
märke som är registrerat efter tidigare ansökan eller med någon annans
varukännetecken som är inarbetat då ansökan om registrering görs;
7) om märket är förväxlingsbart med ett varukännetecken som vid
tiden för ansökan används av någon annan samt ansökan gjorts med
vetskap om detta och sökanden inte använt sitt märke innan det andra
kännetecknet togs i bruk,-
8) om märket är förväxlingsbart med ett varumärke som omfattas av
en internationell varumärkesregistrering som gäller i Sverige och i fråga
om vilket den dag som avses i 55 § andra stycket ligger före tiden för
an sökningen,-
9) om märket är förväxlingsbart med ett gemenskapsvarumärke som
innehas av någon annan och är registrerat efter en tidigare ansökan.
År märket förväxlingsbart med ett gemenskapsvarumärke som är
registrerat efter en senare ansökan, föreligger hinder mot registrering,
om innehavaren av gemenskapsvarumärket kan för detta märkes del
göra anspråk på ett äldre varumärkes företräde enligt rådets förordning
om gemenskapsvarumärken och det äldre varumärket är registrerat efter
en tidigare ansökan. Detta gäller även om det äldre varumärket inte har
vidmakthållits eller förnyats.
51
I fall som avses i första stycket 9 och andra stycket kan, även om Prop. 1995/96:26
märkena inte avser varor av samma eller liknande slag,
förväxlingsbarhet åberopas till förmån för ett gemenskapsvarumärke som
är väl ansett i gemenskapen, om användningen av ett annat liknande
varumärke skulle dra otillbörlig fördel av eller skulle vara till förfång
för det väl ansedda gemenskapsvarumärkets särskiljningsförmäga eller
anseende.
I fall som avses i första stycket 4 - 9 samt andra och tredje styckena
får registrering ske, om den vars rätt är i fråga medger det och det inte
i övrigt finns hinder enligt första stycket.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Ändringarna är av teknisk natur och har sin grund i det förhållande
som har beskrivits i avsnitt 7.
57 §
Ett beslut om att en internationell varumärkesregistrering skall gälla i
Sverige har verkan från den dag som den internationella byrån har
angett for den internationella registreringen. I fråga om en sådan regist-
rering skall 1 § tredje stycket, 3 - 11, 25 - 27 och 32 - 45 §§ tillämpas.
Vad som där sägs om registrering skall i stället avse beslut att en inter-
nationell varumärkesregistrering skall gälla i Sverige.
Mid som sägs om varumärkesansökan i 34 a - 34 j skall tillämpas
även beträffande en begäran enligt 54 § första stycket att en
internationell varumärkesregistrering skall gälla i Sverige.
Av hänvisningarna i paragrafen följer att varumärkeslagens regler om
pantsättning av rätten till varumärken och varumärkesansökningar blir
tillämpliga också på internationellt registrerade varumärken. Med
sådana varumärken avses märken som - enligt det s.k. Madrid-
protokollet om internationell varumärkesregistrering (jfr SFS 1994:1510
och prop. 1994/95:59) - är föremål för internationell
varumärkesregistrering för Sverige och som enligt 56 §
varumärkeslagen förklarats skall gälla i Sverige. Vidare avses
varumärken som är föremål för internationell varumärkesregistrering
med avsedd verkan för Sverige men för vilka registreringsmyndigheten
inte, enligt 56 § första stycket varumärkeslagen, har tagit ställning till
om märkena skall få gälla i Sverige.
Av första stycket följer att pantsättningsreglema är tillämpliga om
pantsättningsavtalet avser rätten till ett varumärke som är föremål för
internationell registrering och som enligt 56 § skall gälla i Sverige.
Avtalet om pantsättning kan då registreras sedan registreringsmyndig-
heten enligt 56 § beslutat att den intemationetia varumärkesregistrering-
en skall gälla i Sverige.
Om pantsättningsavtalet avser rätten till ett varumärke som är föremål
för internationell registrering men för vilken slutligt avgörande om dess
giltighet i Sverige ännu inte meddelats av Patentverket kan avtalet enligt
andra stycket registreras när registreringsmyndigheten har fått en sådan
begäran som nämns i 54 §.
52
I promemorian föreslås vissa ändringar i varumärkeslagen (1960:644)
och firmalagen (1974:156).
Förslagen föranleds av en EG-förordning om s.k. gemenskapsvaru-
märken.
För att komplettera EG-förordningen föreslås bl.a. att bara en domstol
i Sverige - Stockholms tingsrätt - skall vara behörig att pröva mål om
intrång i ett gemenskapsvarumärke och att intrång i ett sådant
varumärke skall kunna föranleda straffansvar.
Det föreslås vidare att ett gemenskapsvarumärke skall vara hinder mot
en senare svensk ansökan om registrering av ett förväxlingsbart
varumärke eller av en förväxlingsbar firma.
För att närma den svenska varumärkesrätten till den
gemenskapsrättsliga varumärkesordningen föreslås att det skall vara
möjligt att pantsätta också ett varumärke som registrerats enligt
varumärkeslagen. Det sakrättsliga skyddet för pantsättningen skall
åstadkommas genom att pantsättningsavtalet registreras hos Patent- och
registreringsverket.
De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 januari 1996.
Prop. 1995/96:26
Bilaga 1
53
Härigenom föreskrivs i fråga om varumärkeslagen (1960:644)
dels att 1, 6, 14, 34, 43 och 48 §§ skall ha följande lydelse,
dels att rubriken närmast före 32 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas 13 nya paragrafer, 34 a - 34 j och 65
- 67 §§, av följande lydelse,
dels att det närmast före 65 § skall införas en ny rubrik av följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §
Genom registrering enligt denna lag förvärvas ensamrätt till ett varu-
märke såsom särskilt kännetecken för varor som tillhandahålls i en
näringsverksamhet.
Ett varumärke kan bestå av alla tecken som kan återges grafiskt,
särskilt ord, inbegripet personnamn, samt figurer, bokstäver, siffror och
formen eller utstyrseln på en vara eller dess förpackning, förutsatt att
tecknen kan särskilja varor som tillhandahålls i en näringsverksamhet
från sådana som tillhandahålls i en annan.
Vad som sägs i denna lag om varor skall gälla även tjänster.
Om kollektivmärken finns särskilda bestämmelser.
Med gemenskapsvarumärken av-
ses varumärken enligt rådets för-
ordning (EG) nr 40/94 av den 20
december 1993 om gemenskaps-
varumärken.
6§
Kännetecken anses förväxlingsbara enligt denna lag endast om de
avser varor av samma eller liknande slag.
Förväxlingsbarhet kan även åberopas till förmån for ett kännetecken
som är väl ansett här i landet, om användningen av ett annat liknande
kännetecken skulle dra otillbörlig fördel av eller skulle vara till förfång
för det väl ansedda kännetecknets särskiljningsförmåga eller anseende.
Vid tillämpning av 14 § skall
förväxlingsbarhet också kunna
åberopas till förmån for ett ge-
menskapsvarumärke som är väl
ansett i gemenskapen, om an-
vändningen av ett annat liknande
varumärke skulle dra otillbörlig
fordel av eller skulle vara till
förfång för det väl ansedda ge-
menskapsvarumärkets särskilj-
ningsformåga eller anseende.
Prop. 1995/96:26
Bilaga 2
54
14 §
Ett varumärke får inte registreras:
1) om i märket utan tillstånd tagits in sådan statlig eller internationell
beteckning eller sådant kommunalt vapen, som enligt lag eller författ-
ning inte får obehörigen brukas som varumärke, eller också något som
lätt kan förväxlas därmed;
2) om märket är ägnat att vilseleda allmänheten;
3) om märket på annat sätt strider mot lag eller författning eller all-
män ordning eller är ägnat att väcka förargelse;
4) om märket innehåller eller består av något, som är ägnat att upp-
fattas som annans firma eller som annans släktnamn, konstnärsnamn
eller likartat namn eller annans porträtt, där namnet eller porträttet
uppenbarligen inte åsyftar någon sedan länge avliden;
5) om märket innehåller något, som är ägnat att uppfattas som titel på
annans skyddade litterära eller konstnärliga verk, där titeln är egen-
artad, eller kränker annans upphovsrätt till litterärt eller konstnärligt
verk eller annans rätt till fotografisk bild eller mönster;
6) om märket är förväxlingsbart med ett namn eller en firma som
någon annan använder i en näringsverksamhet, med någon annans varu-
märke som är registrerat efter tidigare ansökan eller med någon annans
varukännetecken som är inarbetat då ansökan om registrering görs;
Prop. 1995/96:26
Bilaga 2
7) om märket är förväxlingsbart
med ett varukännetecken som vid
tiden för ansökan används av
någon annan samt ansökan gjorts
med vetskap om detta och
sökanden inte använt sitt märke
innan det andra kännetecknet togs
i bruk; eller
8) om märket är förväxlingsbart
med ett varumärke som omfattas
av en internationell varumärkes-
registrering som gäller i Sverige
och i fråga om vilket den dag som
avses i 55 § andra stycket ligger
före tiden för ansökningen.
7) om märket är förväxlingsbart
med ett varukännetecken som vid
tiden för ansökan används av
någon annan samt ansökan gjorts
med vetskap om detta och
sökanden inte använt sitt märke
innan det andra kännetecknet togs
i bruk;
8) om märket är förväxlingsbart
med ett varumärke som omfattas
av en internationell varumärkes-
registrering som gäller i Sverige
och i fråga om vilket den dag som
avses i 55 § andra stycket ligger
före tiden för ansökningen;
9) om märket är förväxlingsbart
med någon annans gemenskapsva-
rumärke som är registrerat efter
en tidigare ansökan; eller
10) om märket är förväxlingsbart
med någon annans gemenskapsva-
rumärke och denne enligt rådets
förordning om gemenskapsvaru-
märken kan göra anspråk på
sådant företräde för gemenskaps-
varumärket som följer med ett
varumärke som avses i 6 eller 8
även om det senare varumärket
I fall som avses under 4, 5, 6, 7
och 8 får registrering ske, om den
vars rätt är i fråga medger det och
det inte i övrigt finns hinder enligt
första stycket.
Om överlåtelse och licens
inte har vidmakthållits eller för-
nyats.
I fall som avses under 4, 5, 6,
7, 8, 9 och 10 får registrering
ske, om den vars rätt är i fråga
medger det och det inte i övrigt
finns hinder enligt första stycket.
Om överlåtelse, licens och
pantsättning
Prop. 1995/96:26
Bilaga 2
34 §
Innehavaren av ett varumärke kan ge någon annan rätt att använda
varumärket (licens) för en del eller alla de varor som varumärket är
registrerat för samt för hela eller en del av landet. Licensen kan vara
exklusiv eller icke-exklusiv.
Innehavaren av ett varumärke kan åberopa de rättigheter som är knut-
na till varumärket gentemot en licenstagare som överträder en bestäm-
melse i licensavtalet med avseende på licensens giltighetstid, den form
under vilken varumärket får användas, arten av de varor för vilka licen-
sen är utfärdad, det geografiska område inom vilket varumärket får an-
vändas eller kvaliteten på de av licenstagaren tillverkade varorna.
Licensen skall på begäran antecknas i varumärkesregistret. Sådan
anteckning får dock inte göras, om licenstagarens användning av varu-
märket uppenbarligen är ägnad att
att licensen har upphört att gälla,
stret.
Om inte annat har avtalats, får
vidare.
Rätten till varumärke eller
kännetecken enligt 2 § andra
stycket får inte tas i mät. Om
innehavarens egendom avträds till
konkurs, ingår dock rätten i kon-
kursboet.
vilseleda äiimänheten. Om det visas
skall anteckningen tas bort ur regi-
licenstagaren inte överlåta in rätt
Rätten till varumärke som inte är
registrerat eller till ett känne-
tecken enligt 2 § andra stycket får
inte tas i mät. Om innehavarens
egendom avträds till konkurs,
ingår dock rätten i konkursboet.
34 a §
Rätten till ett registrerat varu-
märke kan pantsättas enligt be-
stämmelserna i 34 b - 34 j §§.
Pantsättning kan också avse en
ansökan om registrering av ett
varumärke.
34 b §
Panträtt i egendom som avses i
34 a § uppkommer genom regist-
rering av ett skriftligt avtal om
pantsättning av egendomen. An-
sökan om registrering görs hos
registreringsmyndigheten.
Om en registrerad panträtt har
övergått till någon annan, skall
det på begäran antecknas i varu-
märkesregistret eller i regist-
reringsmyndighetens diarium.
Har panträtt upplåtits till flera
var för sig, har den upplåtelse
företräde för vilken ansökan om
registrering först kom in till
registreringsmyndigheten, om inte
något annat har avtalats.
Görs samma dag ansökan om
registrering av flera upplåtelser,
har de sinsemellan företräde efter
den tidsföljd i vilken de har ägt
rum, om inte något annat har av-
talats. Är upplåtelserna samtidiga
eller kan det inte utredas i vilken
tidsföljd de har skett, har de lika
rätt.
34 c §
Ansökan om registrering enligt
34 b § görs av den som har rätten
till varumärket eller varumärkes-
ansökan eller av den till vilken
panträtt har upplåtits. Sökanden
skall styrka upplåtarens rätt till
varumärket eller varumärkes-
ansökan.
Den som i varumärkesregistret
anges som innehavare av ett regi-
strerat varumärke skall anses ha
rätt till märket, om inte annat
framgår i ärendet. Avser ansökan
om registrering pantsättning av
en varumärkesansökan, skall den
som i registreringsmyndighetens
diarium har antecknats som
sökande anses ha rätt till varumär-
kesansökan, om inte något annat
framgår i ärendet.
År upp låt aren, när ansökan om
registrering görs, på grund av
utmätning, konkurs, omyndighet,
betalningssäkring, kvarstad eller
Prop. 1995/96:26
Bilaga 2
någon annan anledning inte be-
hörig att förfoga över den pantför-
skrivna egendomen, får ansökan
inte bifallas.
34 d §
Ett avtal om pantsättning kan
registreras när varumärket har
registrerats eller, om avtalet av-
ser en varumärkesansökan när
ansökan har antecknats i registre-
ringsmyndighetens diarium.
Om en pantsatt varumärkesansö-
kan leder till att varumärket
registreras, gäller därefter rätten
till det registrerade varumärket
som pant objekt.
34 e §
Även om registrering av en
panträtt har skett, gäller panträtt i
den pantsatta egendomen endast
om pantavtalet har ingåtts av
någon som var rätt ägare till
egendomen och behörig att förfoga
över den och om avtalet inte heller
av någon annan anledning är
ogiltigt.
34 f §
Panträtten är förfallen, om
rätten till varumärket eller varu-
märkesansökan på grund av
bestämmelserna i denna lag inte
vidare skall gälla.
34 g §
Registreringen av en panträtt
skall avföras från varumärkes-
registret, om panträtten genom
lagakraftvunnen dom har förkla-
rats ogiltig eller om panträtten har
förfallit eller annars har upphört
att gälla.
34 h §
Pantsättning gäller från tiden för
ansökan om registrering enligt
Prop. 1995/96:26
Bilaga 2
34 b § mot den som senare för-
värvar äganderätt eller annan rätt
till egendomen.
Ett licensavtal gäller mot pant-
havaren, om avtalet har slutits
före ansökan om registrering av
pantavtalet.
34 i §
Bestämmelser i annan lag om
handpanträtt vid utmätning eller i
konkurs gäller också för panträtt i
rätten till ett varumärke eller
varumärkesansökan. När ansökan
om registrering enligt 34 b §
kommer in till registreringsmyn-
digheten medför det samma rätts-
verkningar som när en panthavare
tar en lös sak i besittning.
Säljs ett pantsatt varumärke eller
en pantsatt varumärkesansökan vid
utmätning eller i konkurs, består
sådana licensavtal som avses i
34 h § andra stycket.
34 j §
Pantborgenären får sälja panten
och ta ut sin fordran ur köpe-
skillingen endast om han dessför-
innan har underrättat gäldenären
och andra kända sakägare om
försäljningen och dessa har fått
skäligt rådrum att bevaka sin rätt.
Vid en försäljning enligt denna
paragraf består sådana licensavtal
som avses i 34 h § andra stycket.
Prop. 1995/96:26
Bilaga 2
43 §
Vill den som fått licens till varu-
kännetecken till sig upplåten
anställa intrångstalan, skall han
därom underrätta kännetecknets
innehavare, vid äventyr att hans
talan ej upptages till prövning.
Vill en licenstagare till ett varu-
kännetecken väcka intrångstalan,
skall han underrätta känne-
tecknets innehavare om detta.
Annars tas talan inte upp till
prövning.
Detsamma gäller, om en pant-
havare vill väcka talan med an-
ledning av intrång i ett varumärke
59
48
Det ankommer på regeringen
eller i den omfattning regeringen
bestämmer på registreringsmyn-
digheten att meddela närmare
föreskrifter om vad sökanden i
registreringsärende har att iakt-
taga, om kungörande som sägs i
20, 21 och 46 §§ samt eljest om
förfarandet i dessa ärenden, om
förfarandet vid besvär enligt 47 §
ävensom om varumärkesregistrets
förande.
Vid ansökan om registrering av
varumärke, om förnyelse, om
ändring i registrerat varumärke
enligt 24 § eller om anteckning i
registret av överlåtelse eller licens
skall erläggas avgift till belopp
som regeringen föreskriver. För
förnyelse skall stadgas högre
avgift, om ansökan ingives efter
registreringsperiodens utgång.
65
66
§
Regeringen eller i den omfatt-
ning regeringen bestämmer
registreringsmyndigheten meddelar
närmare föreskrifter om vad
sökanden i registreringsärenden
har att iaktta, om sådant kungö-
rande som avses i 20, 21 och 46
§§ samt i övrigt om förfarandet i
dessa ärenden, om förfarandet vid
besvär enligt 47 § samt om varu-
märkesregistrets förande.
Vid ansökan om registrering av
varumärken,- om förnyelse, om
ändring i registrerat varumärke
enligt 24 § eller om anteckning i
registret om överlåtelse eller licens
eller om registrering av pantsätt-
ning skall betalas avgift med
belopp som regeringen bestämmer.
För förnyelse skall betalas högre
avgift, om ansökan ges in efter
registreringsperiodens utgång.
Om gemenskapsvarumärken
§
Den som hos registreringsmyndig-
heten lämnar in en ansökan om
registrering av ett gemenskaps-
varumärke skall betala en avgift
med belopp som regeringen be-
stämmer. Detsamma gäller den
som begär omvandling av ett
gemenskapsvarumärke eller en
ansökan därom till en ansökan om
registrering av ett varumärke.
§
Vad som sägs i 37 § om ansvar
för varumärkesintrång skall tilläm-
pas på intrång i ett gemenskaps-
varumärke.
§
Stockholms tingsrätt är domstol i
mål som avses i 66 § och i artikel
92 i rådets förordning om gemen-
skapsvarumärken.
Prop. 1995/96:26
Bilaga 2
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
Prop. 1995/96:26
Bilaga 2
61
Härigenom föreskrivs att 6 och 10 §§ firmalagen (1974:156) skall ha
följande lydelse.
6§
Kännetecken anses förväxlingsbara endast om de avser verksamhet av
samma eller liknande slag.
Förväxlingsbarhet kan åberopas även till förmån för ett kännetecken
som är väl ansett här i landet, om användningen av ett annat liknande
kännetecken skulle dra otillbörlig fördel av eller skulle vara till förfång
för det väl ansedda kännetecknets särskiljningsförmåga eller anseende.
Vid tillämpning av 10 § skall
förväxlingsbarhet också kunna
åberopas till förmån för ett ge-
menskapsvarumärke enligt rådets
förordning (EG) nr 40/94 av den
20 december 1993 om gemen-
skapsvarumärken vilket är väl
ansett i gemenskapen, om an-
vändningen av en annan liknande
firma skulle dra otillbörlig fördel
av eller skulle vara till förfång för
det väl ansedda gemenskapsvaru-
märkets särskiljningsförmåga
eller anseende.
Prop. 1995/96:26
Bilaga 2
10 §
Firma registreras ej En firma får inte registreras,
1. om firman eller dess användning strider mot goda seder eller all-
män ordning,
2. om i firman utan tillstånd in-
tagits sådan statlig eller internatio-
nell benämning eller förkortning,
som enligt lag eller annan för-
fattning icke obehörigen får an-
vändas som firma, eller något som
lätt kan förväxlas därmed,
3. om firman i annat fäll är ägnad
4. om firman innehåller något
som är ägnat att uppfattas som
annans släktnamn, konstnärsnamn
eller likartat namn, såvida ej
namnet uppenbarligen avser någon
sedan länge avliden person, eller
är ägnat att uppfattas som benäm-
ning på stiftelse, ideell förening
eller liknande sammanslutning,
2. om i firman utan tillstånd
tagits in en sådan statlig eller in-
ternationell benämning eller för-
kortning som enligt lag eller
annan författning inte får obehö-
rigen användas som firma eller
något som lätt kan förväxlas där-
med,
att vilseleda allmänheten,
4. om firman innehåller något
som är ägnat att uppfattas som
någon annans släktnamn, konst-
närsnamn eller likartade namn,
såvida inte namnet uppenbarligen
avser någon sedan länge avliden
person, eller är ägnat att uppfattas
som benämning på en stiftelse,
5. om firman innehåller något
som är ägnat att uppfattas som
titel på annans skyddade litterära
eller konstnärliga verk och titeln
är egenartad, eller om firman in-
nehåller något som kränker annans
upphovsrätt till sådant verk,
6. om firman är förväxlingsbar
med annan näringsidkares släkt-
namn eller skyddade närings- eller
varukännetecken,
7. om firman i annat fäll är för-
växlingsbar med närings- eller
varukännetecken, som vid tiden
för ansökningen användes av
annan, samt ansökan gjorts med
vetskap härom och sökanden ej
använt sin firma innan det andra
kännetecknet togs i bruk,
Utan hinder av första stycket 4-7
får registrering ske, om den vars
rätt är i fråga medger det och
hinder ej föreligger enligt första
stycket 1-3.
ideell förening eller liknande
sammanslutning,
5. om firman innehåller något
som är ägnat att uppfattas som
titel på någon annans skyddade
litterära eller konstnärliga verk
och titeln är egenartad, eller om
firman innehåller något som krän-
ker annans upphovsrätt till sådant
verk,
6. om firman är förväxlingsbar
med någon annan näringsidkares
släktnamn eller skyddade närings-
eller varukännetecken,
7. om firman i annat fall är för-
växlingsbar med ett närings- eller
varukännetecken, som vid tiden
för ansökningen användes av
någon annan, samt ansökan gjorts
med vetskap om detta och
sökanden inte använt sin firma
innan det andra kännetecknet togs
i bruk,
8. om firman är förväxlingsbar
med någon annans skyddade ge-
menskapsvarumärke.
Utan hinder av första stycket 4-8
får registrering ske, om den vars
rätt är i fråga medger det och
hinder inte finns enligt första
stycket 1-3.
Prop. 1995/96:26
Bilaga 2
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
63
Härigenom föreskrivs att 57 § varumärkeslagen (1960:644) i paragra-
fens lydelse enligt lagen (1994:1510) om ändring i nämnda lag skall ha
följande lydelse.
57 §
Ett beslut om att en internationell varumärkesregistrering skall gälla i
Sverige har verkan från den dag som den internationella byrån har
angett för den internationella registreringen. I fråga om en sådan regist-
rering skall 1 § tredje stycket, 3 - 11, 25 - 27 och 32 - 45 §§ tillämpas.
Vad som där sägs om registrering skall i stället avse beslut att en inter-
nationell varumärkesregistrering skall gälla i Sverige.
I fråga om en begäran att en
internationell varumärkesregistre-
ring skall gälla i Sverige skall
34 a - 34 j §§ tillämpas. Mid som
där sägs om varumärkesansökan
skall i stället avse begäran enligt
54 § första stycket.
Prop. 1995/96:26
Bilaga 2
64
Efter remiss har yttranden över promemorian Vissa ändringar i
varumärkeslagen och firmalagen som en följd av EG-förordningen om
gemenskapsvarumärken (Ju95/2267) avgetts av Svea hovrätt,
Stockholms tingsrätt, Patentbesvärsrätten, Domstolsverket,
Konkurrensverket, Konsumentverket, Patent- och registreringsverket,
Riksskatteverket, Stockholms universitet, Juridiska fåkultetsnämnden,
Finansbolagens Förening, Företagarnas riksorganisation, Stockholms
Handelskammare, Svenska Bankföreningen, Svenska Föreningen för
Industriellt Rättsskydd, Svenska Patentombudsföreningen, Sveriges
Advokatsamfund och Sveriges Industriförbund.
Grossistförbundet Svensk Handel, Kooperativa Förbundet,
Lantbrukarnas Riksförbund, Svenska Industriens Patentingenjörers
Förening och Sveriges Marknadsförbund som har beretts tillfälle att
avge yttrande, har avstått från detta.
Prop. 1995/96:26
Bilaga 3
5 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 26
Härigenom föreskrivs i fråga om varumärkeslagen (1960:644)
dels att 1, 14, 34, 43, 47 och 48 §§ skall ha följande lydelse,
dels att rubriken närmast före 32 § skall lyda "Om överlåtelse och
pantsättning",
dels att det i lagen skall införas 13 nya paragrafer, 34 a - 34 j och 65
- 67 §§, samt närmast före 65 § en ny rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §
Genom registrering enligt denna lag förvärvas ensamrätt till ett varu-
märke såsom särskilt kännetecken för varor som tillhandahålls i en
näringsverksamhet.
Ett varumärke kan bestå av alla tecken som kan återges grafiskt,
särskilt ord, inbegripet personnamn, samt figurer, bokstäver, siffror och
formen eller utstyrseln på en vara eller dess förpackning, förutsatt att
tecknen kan särskilja varor som tillhandahålls i en näringsverksamhet
från sådana som tillhandahålls i en annan.
Vad som sägs i denna lag om varor skall gälla även tjänster.
Om kollektivmärken finns särskilda bestämmelser.
Med gemenskapsvarumärken av-
ses varumärken enligt rådets för-
ordning (EG) nr 40/94 av den 20
december 1993 om gemenskapsva-
rumärken.
14 §
Ett varumärke får inte registreras:
1) om i märket utan tillstånd tagits in sådan statlig eller internationell
beteckning eller sådant kommunalt vapen, som enligt lag eller författ-
ning inte får obehörigen brukas som varumärke, eller också något som
lätt kan förväxlas därmed;
2) om märket är ägnat att vilseleda allmänheten;
3) om märket på annat sätt strider mot lag eller författning eller all-
män ordning eller är ägnat att väcka förargelse;
4) om märket innehåller eller består av något, som är ägnat att upp-
fattas som annans firma eller som annans släktnamn, konstnärsnamn
eller likartat namn eller annans porträtt, där namnet eller porträttet
uppenbarligen inte åsyftar någon sedan länge avliden;
5) om märket innehåller något, som är ägnat att uppfattas som titel på
annans skyddade litterära eller konstnärliga verk, där titeln är egen-
artad, eller kränker annans upphovsrätt till litterärt eller konstnärligt
verk eller annans rätt till fotografisk bild eller mönster;
6) om märket är förväxlingsbart med ett namn eller en firma som
någon annan använder i en näringsverksamhet, med någon annans varu-
Prop. 1995/96:26
Bilaga 4
66
märke som är registrerat efter tidigare ansökan eller med någon annans
varukännetecken som är inarbetat då ansökan om registrering görs;
Prop. 1995/96:26
Bilaga 4
7) om märket är förväxlingsbart
med ett varukännetecken som vid
tiden for ansökan används av
någon annan samt ansökan gjorts
med vetskap om detta och
sökanden inte använt sitt märke
innan det andra kännetecknet togs
i bruk; eller
I fall som avses under 4), 5), 6)
och 1) får registrering ske, om
den vars rätt är i fråga medger det
och det inte i övrigt finns hinder
enligt första stycket.
7) om märket är förväxlingsbart
med ett varukännetecken som vid
tiden för ansökan används av
någon annan samt ansökan gjorts
med vetskap om detta och
sökanden inte använt sitt märke
innan det andra kännetecknet togs
i bruk;
8) om märket är förväxlingsbart
med ett gemenskapsvarumärke som
innehas av någon annan och är
registrerat efter en tidigare
ansökan; eller
9) om märket är förväxlingsbart
med ett gemenskapsvarumärke som
innehas av någon annan och
denne enligt rådets förordning om
gemenskapsvarumärken kan göra
anspråk på sådant företräde för
gemenskapsvarumärket som följer
med ett varumärke som avses i 6
även om det senare varumärket
inte har vidmakthållits eller för-
nyats.
I fall som avses under 8 och 9
kan förväxlingsbarhet åberopas till
förmån även för ett
gemenskapsvarumärke som är väl
ansett i gemenskapen, om
användningen av ett annat
liknande varumärke skulle dra
otillbörlig fördel av eller skulle
vara till förfång för det väl
ansedda gemenskapsvarumärkets
särskiljningsförmåga eller
anseende.
I fall som avses under 4, 5, 6,
7, 8 och 9 får registrering ske, om
den vars rätt är i fråga medger det
och det inte i övrigt finns hinder
enligt första stycket.
34 §
Innehavaren av ett varumärke kan ge någon annan rätt att använda
varumärket (licens) för en del eller alla de varor som varumärket är
registrerat för samt för hela eller en del av landet. Licensen kan vara
exklusiv eller icke-exklusiv.
Innehavaren av ett varumärke kan åberopa de rättigheter som är knut-
na till varumärket gentemot en licenstagare som överträder en bestäm-
melse i licensavtalet med avseende på licensens giltighetstid, den form
under vilken varumärket får användas, arten av de varor för vilka licen-
sen är utfärdad, det geografiska område inom vilket varumärket får an-
vändas eller kvaliteten på de av licenstagaren tillverkade varorna.
Licensen skall på begäran antecknas i varumärkesregistret. Sådan
anteckning får dock inte göras, om licenstagarens användning av varu-
märket uppenbarligen är ägnad att vilseleda allmänheten. Om det visas
Prop. 1995/96:26
Bilaga 4
att licensen har upphört att gälla,
stret.
Om inte annat har avtalats, får
vidare.
Rätten till varumärke eller
kännetecken enligt 2 § andra
stycket får inte tas i mät. Om
innehavarens egendom avträds till
konkurs, ingår dock rätten i kon-
kursboet.
skall anteckningen tas bort ur regi-
licenstagaren inte överlåta sin rätt
Rätten till ett kännetecken enligt
2 § första eller andra stycket får
inte tas i mät. Om innehavarens
egendom avträds till konkurs,
ingår dock rätten i konkursboet.
34 a §
Rätten till ett registrerat varu-
märke kan pantsättas enligt be-
stämmelserna i 34 b - 34 j §§.
En ansökan om registrering av
ett varumärke kan också
pantsättas.
34 b §
Panträtt i egendom som avses i
34 a § uppkommer genom regist-
rering av ett skriftligt avtal om
pantsättning av egendomen. An-
sökan om registrering görs hos
registreringsmyndigheten.
Om en registrerad panträtt har
övergått till någon annan, skall
det på begäran antecknas i varu-
märkesregistret eller i regist-
reringsmyndighetens diarium.
Har panträtt upplåtits till flera
var för sig, har den upplåtelse
företräde för vilken ansökan om
registrering först kom in till
registreringsmyndigheten, om inte
något annat har avtalats.
Görs samma dag ansökan om
registrering av flera upplåtelser,
har de sinsemellan företräde efter
den tidsföljd i vilken de har ägt
rum, om inte något annat har av-
talats. Är upplåtelserna samtidiga
eller kan det inte utredas i vilken
tidsföljd de har skett, har de lika
rätt.
34 c §
Ansökan om registrering enligt
34 b § görs av den som har rätten
till varumärket eller varumärkes-
ansökan eller av den till vilken
panträtten har upplåtits. Sökanden
skall styrka upplåtarens rätt till
varumärket eller varumärkes-
ansökan.
Den som i varumärkesregistret
anges som innehavare av ett regi-
strerat varumärke skall anses ha
rätt till märket, om inte annat
framgår i ärendet. Avser ansökan
om registrering pantsättning av
en varumärkesansökan, skall den
som i registreringsmyndighetens
diarium har registrerats som
sökande anses ha rätt till varumär-
kesansökan, om inte något annat
framgår i ärendet.
Ansökan får inte bifallas om
upplåt aren, när ansökan om
registrering görs, inte är behörig
att förfoga över den pantförskrivna
egendomen på grund av
utmätning, konkurs, omyndighet,
betalningssäkring, kvarstad eller
någon annan anledning.
34 d §
Ett avtal om pantsättning kan
registreras när varumärket har
registrerats eller, om avtalet av-
ser en varumärkesansökan, när
ansökan har registrerats i registre-
ringsmyndighetens diarium.
Om en pantsatt varumärkesansö-
kan leder till att varumärket
registreras, gäller därefter rätten
till det registrerade varumärket
som pant objekt.
6 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 26
Prop. 1995/96:26
Bilaga 4
34 e § Prop. 1995/96:26
Även om en panträtt har Bilaga 4
registrerats, gäller panträtt i den
pantsatta egendomen endast om
pantavtalet har ingåtts av någon
som var rätt ägare till egendomen
och behörig att förfoga över den
och om avtalet inte heller av
någon annan anledning är ogiltigt.
34 f §
Panträtten är förfallen, om
rätten till varumärket eller varu-
märkesansökan på grund av be-
stämmelserna i denna lag inte
vidare skall gälla.
34 g §
Registreringen av en panträtt
skall avföras, om panträtten
genom en dom som har vunnit
laga kraft har förklarats ogiltig
eller om panträtten har förfallit
eller annars har upphört att gälla.
34 h §
Pantsättning gäller från tiden för
ansökan om registrering enligt
34 b § mot den som senare för-
värvar äganderätt eller annan rätt
till egendomen.
Ett licensavtal gäller mot pant-
havaren, om avtalet har slutits
före ansökan om registrering av
pantavtalet.
34 i §
Bestämmelser i annan lag om
handpanträtt vid utmätning eller i
konkurs gäller också för panträtt i
rätten till ett varumärke eller en
varumärkesansökan. När ansökan
om registrering enligt 34 b §
kommer in till registreringsmyn-
digheten medför det samma rätts-
verkningar som när en panthavare
tar en lös sak i besittning.
Säljs rätten till ett pantsatt 70
varumärke eller en pantsatt
varumärkesansökan vid utmätning
eller i konkurs, består sådana
licensavtal som avses i 34 h §
andra stycket.
Prop. 1995/96:26
Bilaga 4
34 j §
Pantborgenären får sälja panten
och ta ut sin fordran ur köpe-
skillingen endast om han dessför-
innan har underrättat gäldenären
och andra kända sakägare om
försäljningen och dessa har fått
skäligt rådrum att bevaka sin rätt.
Vid en försäljning enligt denna
paragraf består sådana licensavtal
som avses i 34 h § andra stycket.
43 §
Vill den som fått licens till varu-
kännetecken till sig upplåten
anställa intrångstalan, skall han
därom underrätta kännetecknets
innehavare, vid äventyr att hans
talan ej upptages till prövning.
Vill en licenstagare väcka talan
om inträng i rätten till
varukännetecknet, skall han
underrätta kännetecknets inne-
havare om detta. Annars tas talan
inte upp till prövning.
Detsamma gäller, om en pant-
havare vill väcka talan med an-
ledning av intrång i det pantsatta
varumärket.
47 §
Ett slutligt beslut av
registreringsmyndigheten om en
ansökan om registrering av ett
varumärke får överklagas av
sökanden, om det har gått honom
emot. Ett slutligt beslut om en
invändning mot registrering får
överklagas av varumärkeshavaren
och invändaren, om det har gått
den som vill klaga emot. Om
invändaren återkallar sin talan får
denna ändå prövas, om det finns
Ett slutligt beslut av
registreringsmyndigheten får
överklagas av sökanden, om det
har gått honom emot. Ett slutligt
beslut om en invändning mot
registrering får dessutom
överklagas av varumärkeshavaren
och invändaren, om det har gått
den som vill klaga emot. Om
invändaren återkallar sin talan får
denna ändå prövas, om det finns
särskilda skäl.
särskilda skäl.
Överklagande enligt första stycket görs hos Patentbesvärsrätten inom
två månader från beslutets dag.
Ett slutligt beslut av Patentbesvärsrätten får överklagas till
Regeringsrätten inom två månader från beslutets dag. Vid ett
överklagande till Regeringsrätten tillämpas bestämmelserna i 35 - 37 §§
förvaltningsprocesslagen (1971:291). Patentbesvärsrättens beslut skall
innehålla uppgift om att det krävs särskilt tillstånd för prövning i
Regeringsrätten och om de grunder på vilka ett sådant tillstånd
meddelas.
Prop. 1995/96:26
Bilaga 4
Det ankommer på regeringen
eller i den omfattning regeringen
bestämmer på registreringsmyn-
digheten att meddela närmare
föreskrifter om vad sökanden i
registreringsärende har att iakt-
taga, om kungörande som sägs i
20, 21 och 46 §§ samt eljest om
förfarandet i dessa ärenden, om
förfarandet vid besvär enligt 47 §
ävensom om varumärkesregistrets
förande.
Vid ansökan om registrering av
varumärke, om förnyelse, om
ändring i registrerat varumärke
enligt 24 § eller om anteckning i
registret av överlåtelse eller licens
skall erläggas avgift till belopp
som regeringen föreskriver. För
förnyelse skall stadgas högre
avgift, om ansökan ingives efter
registreringsperiodens utgång.
65
66
§
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får
meddela närmare föreskrifter om
vad sökande i registrerings-
ärenden skall iaktta, om kungö-
rande sor.i sägs i 20, 21 och 46
§§, om förferandet i övrigt i
dessa ärenden, om förferandet vid
överklagande enligt 47 § samt om
varumärkesregistrets förande.
Vid ansökan om registrering av
varumärken, om förnyelse, om
ändring i registrerat varumärke
enligt 24 §, om registrering av
pantsättning eller om anteckning i
registret om överlåtelse eller licens
skall betalas avgift med de belopp
som regeringen bestämmer. För
förnyelse' skall bestämmas högre
avgift, öm ansökan ges in efter
registreringsperiodens utgång.
Om gemenskapsvarumärken
§
Den som hos registreringsmyndig-
heten lämnar in en ansökan om
registrering av ett gemenskaps-
varumärke skall betala en avgift
med det belopp som regeringen
bestämmer. Detsamma gäller den
som begär omvandling av ett
gemenskapsvarumärke eller av en
ansökan om ett
gemenskapsvarumärke till en
ansökan om registrering av ett
varumärke samt den som begär
ett intyg enligt artikel 89.3 i
rådets förordning om
gemenskapsvarumärken.
§
Xhd som sägs i 37 § om ansvar
72
för varumärkesintrång skall tilläm- Prop. 1995/96:26
pas pä inträng i ett gemenskaps- Bilaga 4
varumärke.
61 §
Stockholms tingsrätt är domstol i
mål som avses i 66 § och i artikel
92 i rådets förordning om gemen-
skapsvarumärken.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
73
Härigenom föreskrivs att 10 § firmalagen (1974:156) skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1995/96:26
Bilaga 4
10 §
Firma registreras ej En firma får inte registreras,
1. om firman eller dess användning strider mot goda seder eller allmän
ordning,
2. om i firman utan tillstånd in- 2. om det i firman utan tillstånd
tagits sådan statlig eller internatio-
nell benämning eller förkortning,
som enligt lag eller annan för-
fattning icke obehörigen får an-
vändas som firma, eller något som
lätt kan förväxlas därmed,
tagits in en sådan statlig eller in-
ternationell benämning eller för-
kortning som enligt lag eller
annan författning inte får obehö-
rigen användas som firma eller
något som lätt kan förväxlas där-
med,
3. om firman i annat fall är ägnad att vilseleda allmänheten,
4. om firman innehåller något som
är ägnat att uppfattas som annans
släktnamn, konstnärsnamn eller
likartat namn, såvida ej namnet
uppenbarligen avser någon sedan
länge avliden person, eller är
ägnat att uppfattas som benämning
på stiftelse, ideell förening eller
liknande sammanslutning,
5. om firman innehåller något som
är ägnat att uppfattas som titel på
annans skyddade litterära eller
konstnärliga verk och titeln är
egenartad, eller om firman in-
nehåller något som kränker annans
upphovsrätt till sådant verk,
6. om firman är förväxlingsbar
med annan näringsidkares släkt-
namn eller skyddade närings- eller
varukännetecken,
7. om firman i annat fall är för-
växlingsbar med närings- eller
varukännetecken, som vid tiden
för ansökningen användes av
annan, samt ansökan gjorts med
vetskap härom och sökanden ej
använt sin firma innan det andra
kännetecknet togs i bruk,
4. om firman innehåller något som
är ägnat att uppfattas som någon
annans släktnamn, konstnärsnamn
eller likartade namn, såvida inte
namnet uppenbarligen avser någon
sedan länge avliden person, eller
är ägnat att uppfattas som benäm-
ning på en stiftelse, ideell förening
eller liknande sammanslutning,
5. om firman innehåller något som
är ägnat att uppfattas som titel på
någon annans skyddade litterära
eller konstnärliga verk och titeln
är egenartad, eller om firman in-
nehåller något som kränker någon
annans upphovsrätt till sådant
verk,
6. om firman är förväxlingsbar
med någon annan näringsidkares
släktnamn eller skyddade närings-
eller varukännetecken,
7. om firman i annat fall är för-
växlingsbar med ett närings- eller
varukännetecken, som vid tiden
för ansökan användes av någon
annan, samt ansökan gjorts med
vetskap om detta och sökanden
inte använt sin firma innan det
74
Utan hinder av första stycket 4-7
får registrering ske, om den vars
rätt är i fråga medger det och
hinder ej föreligger enligt första
stycket 1-3.
andra kännetecknet togs i bruk,
eller
8. om firman är förväxlingsbar
med någon annans gemen-
skapsvarumärke som är skyddat
enligt rådets förordning (EG) nr
40/94 av den 20 december 1993
om gemenskapsvarumärken.
I fall som avses under 8 kan
förväxlingsbarhet åberopas till
förmån även för ett ge-
menskapsvarumärke som är väl
ansett i gemenskapen, om an-
vändningen av en annan liknande
firma skulle dra otillbörlig fördel
av eller skulle vara till förfång för
det väl ansedda gemenskapsvaru-
märkets särskiljningsförmåga
eller anseende.
Trots första stycket 4-8 får
registrering ske, om den vars rätt
är i fråga medger det och hinder
inte finns enligt första stycket 1-3.
Prop. 1995/96:26
Bilaga 4
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
75
Härigenom föreskrivs att 14 och 57 §§ varumärkeslagen (1960:644) i
paragrafernas lydelse enligt lagen (1994:1510) om ändring i nämnda lag
skall ha följande lydelse.
Lydelse enligt förslag till lag Föreslagen lydelse
(1995:000) om ändring i
varumärkeslagen (1960:644)
14 §
Ett varumärke får inte registreras:
1) om i märket utan tillstånd tagits in sådan statlig eller internationell
beteckning eller sådant kommunalt vapen, som enligt lag eller författ-
ning inte får obehörigen brukas som varumärke, eller också något som
lätt kan förväxlas därmed;
2) om märket är ägnat att vilseleda allmänheten;
3) om märket på annat sätt strider mot lag eller författning eller all-
män ordning eller är ägnat att väcka förargelse;
4) om märket innehåller eller består av något, som är ägnat att upp-
fattas som annans firma eller som annans släktnamn, konstnärsnamn
eller likartat namn eller annans porträtt, där namnet eller porträttet
uppenbarligen inte åsyftar någon sedan länge avliden;
5) om märket innehåller något, som är ägnat att uppfattas som titel på
annans skyddade litterära eller konstnärliga verk, där titeln är egen-
artad, eller kränker annans upphovsrätt till litterärt eller konstnärligt
verk eller annans rätt till fotografisk bild eller mönster;
6) om märket är förväxlingsbart med ett namn eller en firma som
någon annan använder i en näringsverksamhet, med någon annans varu-
märke som är registrerat efter tidigare ansökan eller med någon annans
varukännetecken som är inarbetat då ansökan om registrering görs;
7) om märket är förväxlingsbart med ett varukännetecken som vid
tiden för ansökan används av någon annan samt ansökan gjorts med
vetskap om detta och sökanden inte använt sitt märke innan det andra
kännetecknet togs i bruk;
8) om märket är förväxlingsbart 8) om märket är förväxlingsbart
med ett varumärke som omfattas
med ett varumärke som omfattas
av en internationell varumärkes-
registrering som gäller i Sverige
och i firåga om vilket den dag som
avses i 55 § andra stycket ligger
före tiden för ansökningen.
av en internationell varumärkes-
registrering som gäller i Sverige
och i fråga om vilket den dag som
avses i 55 § andra stycket ligger
före tiden för ansökningen;
9) om märket är förväxlingsbart
med ett gemenskapsvarumärke som
innehas av någon annan och är
registrerat efter en tidigare
ansökan: eller
Prop. 1995/96:26
Bilaga 4
76
|
10) om märket ärförväxlingsbart Prop. 1995/96:26 I fall som avses under 9 och 10 | |
|
I fall som avses under 4, 5, 6, 7 |
I fall som avses under 4, 5, 6, |
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
57 §
Ett beslut om att en internationell varumärkesregistrering skall gälla i
Sverige har verkan från den dag som den internationella byrån har
angett för den internationella registreringen. I fråga om en sådan regist-
rering skall 1 § tredje stycket, 3 - 11, 25 - 27 och 32 - 45 §§ tillämpas.
Vad som där sägs om registrering skall i stället avse beslut att en inter-
nationell varumärkesregistrering skall gälla i Sverige.
I fråga om en begäran att en
internationell varumärkesregistre-
ring skall gälla i Sverige skall
34 a - 34 j §§ tillämpas. Vad som
där sägs om varumärkesansökan
skall i stället avse begäran enligt
54 § första stycket.
77
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1995-09-27
Närvarande: justitierådet Staffan Magnusson, f. d. presidenten i
Försäkringsöverdomstolen Leif Ekberg, regeringsrådet Leif Lindstam.
Enligt lagrådsremiss den 21 september 1995 (Justitiedepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om ändring i varumärkeslagen (1960:644),
2. lag om ändring i firmalagen (1974:156) och
3. lag om ändring i lagen (1994:1510) om ändring i varumärkeslagen
(1960:644).
Förslagen har infor Lagrådet föredragits av kanslirådet Tomas
Norström.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:
Förslaget till lag om ändring i varumärkeslagen
I 14 § första stycket anges olika fall då ett varumärke inte får
registreras. Den nuvarande uppräkningen skall enligt lagrådsremissen
kompletteras med vissa fåll då förväxling kan ske med ett
gemenskapsvarumärke. De nya bestämmelserna har tagits upp dels i två
nya punkter (8 och 9) i 14 § första stycket, dels i ett nytt andra stycke.
Enligt Lagrådets mening bör vissa ändringar göras såväl i första
stycket 9 som i det nya andra stycket for att innebörden skall bli
klarare. Det får härvid anses lämpligt att låta bestämmelsen i punkt 9
bilda ett nytt andra stycke medan bestämmelsen i andra stycket i
remissförslaget får bilda ett tredje stycke. Som en konsekvens härav får
bestämmelsen i tredje stycket i remissförslaget flyttas till ett nytt fjärde
stycke.
Lagrådet förordar att de sålunda föreslagna andra - fjärde styckena ges
följande lydelse:
"Är märket förväxlingsbart med ett gemenskapsvarumärke som är
registrerat efter en senare ansökan, föreligger hinder mot registrering,
om innehavaren av gemenskapsvarumärket kan för detta märkes del
göra anspråk på ett äldre varumärkes företräde enligt rådets förordning
om gemenskapsvarumärken och det äldre varumärket är registrerat efter
en tidigare ansökan. Detta gäller även om det äldre varumärket inte har
vidmakthållits eller förnyats.
I fall som avses i första stycket 8 och andra stycket kan, även om
märkena inte avser varor av samma eller liknande slag,
förväxlingsbarhet åberopas till förmån för ett gemenskapsvarumärke
som är väl ansett i gemenskapen, om användningen av ett annat
liknande varumärke skulle dra otillbörlig fördel av eller skulle vara till
förfång for det väl ansedda gemenskapsvarumärkets särskiljnings-
förmåga eller anseende.
Prop. 1995/96:26
Bilaga 5
I fall som avses i första stycket 4-8 samt andra och tredje styckena
får registrering ske, om den vars rätt är i fråga medger det och det inte
i övrigt finns hinder enligt första stycket."
66 § i det remitterade förslaget innehåller en bestämmelse om
straffansvar vid intrång i ett gemenskapsvarumärke. I bestämmelsen
hänvisas till reglerna om ansvar för varumärkesintrång i 37 §.
När det i övrigt gäller sanktioner vid intrång i gemenskapsvarumärke
blir enligt remissprotokollet bestämmelserna i artiklarna 98 och 99 i
rådets förordning tillämpliga. I artikel 98.1 finns en särskild regel som
ger domstolen för gemenskapsvarumärken möjlighet att förbjuda
svaranden att fortsätta med handlingar som har inneburit intrång i eller
skulle komma att innebära intrång i gemenskapsvarumärket. I övrigt
hänvisas i artiklarna 98 och 99 till medlemsländernas nationella
lagstiftning. För Sveriges del blir det närmast fråga om bestämmelserna
i 37 a - 41 §§. Av särskilt intresse är reglerna om vite och skadestånd i
37 a och 38 §§.
Även om det skulle följa av artiklarna 98 och 99 i rådets förordning
(jfr också artikel 14.1) att bestämmelserna i 37 a - 41 §§ är tillämpliga,
så att t.ex. ett förbud kan förenas med vite, kan det enligt Lagrådets
mening övervägas att i klarhetens intresse föra in en uttrycklig
hänvisning till det angivna paragraferna i 66 §. Efter en redaktionell
justering av remissförslagets bestämmelse om straffansvar kan 66 § ges
följande lydelse:
"Vid intrång i gemenskapsvarumärke tillämpas bestämmelserna i 37 §
om ansvar för varumärkesintrång. I övrigt gäller 37 a - 41 §§, i den
mån inte något annat följer av rådets förordning om
gemenskapsvarumärken. Härvid skall vad som sägs om
varumärkesintrång gälla intrång i gemenskapsvarumärke."
Förslaget till lag om ändring i firmalagen
Det föreslagna andra stycket i 10 § bör ändras så att det motsvarar vad
Lagrådet har förordat i fråga om 14 § andra stycket varumärkeslagen
(14 § tredje stycket i Lagrådets förslag). Vidare bör i nästföljande
stycke i 10 § göras en hänvisning inte bara till första stycket 4 - 8 utan
också till andra stycket.
Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:1510) om ändring i
varumärkeslagen
14 § bör ändras i överensstämmelse med vad Lagrådet tidigare har
förordat.
Prop. 1995/96:26
Bilaga 5
79
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 5 oktober 1995
Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden
Sahlin, Hjelm-Wallén, Peterson, Hellström, Thalén, Freivalds,
Wallström, Persson, Schori, Blomberg, Hedborg, Andersson,
Winberg, Uusmann, Nygren, Ulvskog, Sundström, Lindh, Johansson
Föredragande: statsrådet Freivalds
Regeringen beslutar proposition 1995/96:26 Vissa ändringar i
varumärkeslagen och firmalagen som en följd av rådets förordning om
gemenskapsvarumärken.
80
Prop. 1995/96:26
Författningsrubrik
Bestämmelser som
inför, ändrar, upp-
häver eller upprepar
ett normgivnings-
bemyndigande
Celexnummer för
bakomliggande EG-
regler
Lag om ändring i
varumärkeslagen
(1960:644)
65 §
389L0104
394R0040
81
gotab 49046, Stockholm 1995