Hållbar utveckling i landets fjällområden
Prop.
1995/96:226
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 23 maj 1996
Göran Persson
Anna Lindh
(Miljödepartementet)
I propositionen lämnas ett samlat förslag till åtgärder i syfte att främja en
hållbar utveckling i landets fjällområden.
Det föreslås lagändringar i terrängkömingslagen (1975:1313),
körkortslagen (1977:477), rennäringslagen (1971:437) och jaktlagen
(1987:259).
1 terrängkömingslagen föreslås möjlighet för regeringen att meddela
skärpta regler för undantag, exempelvis för skoterleder, i regleringsom-
råden, tidigare allmänt benämnda skoterförbudsområden. Vidare föreslås
ett utökat skydd mot terrängköming på jordbruksmark. Bestämmelserna
för överträdelser av terrängkömingslagen föreslås också skärpas. I
körkortslagen föreslås traktorkort eller körkort som behörighetskrav för
förare av terrängskoter.
I rennäringslagen föreslås införas miljömål för rennäringen. Vidare
föreslås ändrade regler i rennäringslagen och jaktlagen för överklagande
av beslut i rennäringsärenden.
1 propositionen redovisas även andra åtgärder i syfte att främja en
hållbar utveckling i fjällen. En fjälldelegation för regionalt samarbete
kommer att inrättas.
För att minska störningarna från skotertrafiken avser regeringen att
föreslå att medel anvisas för bidrag till anläggande av skoterleder m.m.
Ytterligare regleringsområden kommer att införas i samband med en
översyn av regleringsområden med förbud mot skoterköming. Skärpta
regler kommer att införas i vissa regleringsområden, bl.a. för yrkestrafik.
Inför kommande beslut om regleringsområden kommer fortsatta samråd
att ske med berörda länsstyrelser och kommuner. Även kommunerna 1
1 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 226
kommer att ges möjlighet att besluta om regleringsområden. En generell Prop. 1995/96:226
hastighetsbegränsning om 50 km/tim kommer att införas för terräng-
skotrar. Obligatorisk anmälan för samråd med länsstyrelsen införs för
den som avser att anordna fäst skoterled. Vidare kommer krav på samråd
med Naturvårdsverket att införas för länstyrelsen i fråga om beslut om
anläggande av skoterled i regleringsområde. Skyddet mot terrängköming
i ung- och plantskog förtydligas. Föreslagna åtgärder rörande terräng-
köming skall följas upp och utvärderas.
För terrängskotrar föreslår regeringen att obligatoriska buller- och
avgaskrav efter anmälan till EG-kommissionen införs för nya fordon från
den 1 juli 1998.
Åtgärdsprogram för överbetade områden i fjällen upprättas. Obligato-
risk anmälan för samråd med länsstyrelsen införs för anordnande av
renstängsel m.m. Åtgärder redovisas för att begränsa effekterna från
barmarksköming i fjällen.
Obligatorisk anmälan för samråd med länsstyrelsen införs i fråga om
undersökningsarbete för mineralutvinning i s.k. obrutna fjällområden.
Ändringarna i körkortslagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1997.
Övriga lagändringar föreslås träda i kraft den 1 januari 1997.
Prop. 1995/96:226
1 Beslut.................................. 6
2 Lagtext ................................. 7
2.1 Förslag till lag om ändring i terrängkömingslagen
(1975:1313);.......................... 7
2.2 Förslag till lag om ändring i körkortslagen
(1977:477)........................... 9
2.3 Förslag till lag om ändring i rennäringslagen
(1971:437)........................... 10
2.4 Förslag till lag om ändring i jaktlagen (1987:259) ... 12
3 Ärendet och dess beredning .................... 13
4 Allmänt................................. 15
4.1 Lägesbeskrivning och miljöhot i fjällområdena .... 15
4.2 Allmänna överväganden för en hållbar utveckling i
fjällområdena ......................... 16
5 Utvecklad och samordnad fjällplanering............. 18
5.1 Förstärkt samråd ....................... 19
6 Terrängköming ............................ 20
6.1 Allmänt.............................20
6.2 Bestämmelser som reglerar rätten att färdas med
terrängmotorfordon...................... 22
6.2.1 Allmänt om uttryck och författningar ......22
6.2.2 Terrängkömingslagen ................ 23
6.2.3 Terrängkömingsförordningen och terräng-
trafikkungörelsen................... 23
6.2.4 Naturvårdslagen ................... 24
6.2.5 Brottsbalken...................... 24
6.2.6 Allemansrätten .................... 25
6.3 Översyn av regleringsområden............... 25
6.4 Skärpt reglering i vissa områden ............. 28
6.5 Kommunerna får inrätta regleringsområden.......30
6.6 Regler om hänsyn till naturmiljön och viltet ...... 31
6.7 Skotertrafik på jordbruks- och skogsmark .......32
6.8 Terrängköming på enskild väg............... 34
6.9 Hastighetsbegränsning för terrängskotrar ........35
6.10 Skoterleder m.m........................ 36 Prop. 1995/96:226
6.10.1 Medel för anläggande av skoterleder m.m. . . 36
6.10.2 Samråd enligt naturvårdslagen för fest
anordnande av skoterleder............ 38
6.10.3 Samråd inför beslut om skoterleder i
regleringsområden................. 39
6.10.4 Fjällsäkerhet på skoterleder........... 40
6.11 Reglering av terrängskotertrafik i känsliga skärgårds-
områden ............................40
6.12 Skärpta bestämmelser för överträdelser av terräng-
kömingslagen .........................41
6.13 Uppföljning och utvärdering av regleringen i fjällom-
rådet............................... 42
7 Miljökrav på terrängskotrar
43
8 Behörighetskrav för förare av terrängskoter........... 45
8.1 Körkortskrav ......................... 45
8.2 Förarlicens för skoterförare ................ 47
9 Luftfartyg i fjällen .......................... 48
10 Rennäringen.............................. 49
10.1 Nuvarande förhållanden................... 49
10.2 Central rennäringsmyndighet och rennäringspolitiska
frågor.............................. 51
10.3 Miljömål för rennäringen.................. 53
10.4 Renbetesfrågor m.m...................... 55
10.5 Markanvändningsredovisningar .............. 59
10.6 Stängselfrågor......................... 60
10.7 Reglering av barmarksköming på kalfjäll ........ 62
10.8 Överklagande av beslut i rennäringsärenden ...... 63
11 Mineralutvinning i fjällområdena
66
12 Turism ................................. 68
12.1 Allmänt............................. 68
12.2 Turism och hållbar utveckling i fjällen.......... 68
12.3 Miljömål för turistsektom.................. 71
13 Jakt och fiske
14 Ikraftträdande m.m
71
72
15 Författningskommentar........................ 73 Prop. 1995/96:226
15.1 Förslaget till lag om ändring i terrängkömingslagen
(1975:1313).......................... 73
15.2 Förslaget till lag om ändring i körkortslagen
(1977:477)........................... 75
15.3 Förslaget till lag om ändring i rennäringslagen
(1971:437)........................... 76
15.4 Förslaget till lag om ändring i jaktlagen (1987:259) . . 77
Bilaga 1 Betänkandet Hållbar utveckling i landets fjäll-
områden (SOU 1995:100) ................. 78
Bilaga 2 Sammanfattning........................ 82
Bilaga 3 Förteckning över remissinstanserna till betänkandet
Hållbar utveckling i landets fjällområden (SOU
1995:100) ........................... 86
Bilaga 4 Förteckning över remissinstanserna till betänkandet
Miljöklassning av snöskotrar (SOU 1995:97)...... 88
Bilaga 5 Författningsförslag i betänkandet Hållbar utveckling
i landets fjällområden (SOU 1995:100) ......... 89
Bilaga 6 Författningsförslag i Slutbetänkandet Miljöklassning
av snöskotrar (SOU 1995:97) ............... 96
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 23 maj 1996 . 106
Prop. 1995/96:226
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i terrängkömingslagen (1973:1313),
2. lag om ändring i körkortslagen (1977:477),
3. lag om ändring i rennäringslagen (1971:437),
4. lag om ändring i jaktlagen (1987:259).
2 Lagtext Prop. 1995/96:226
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Härigenom föreskrivs att 1, 2 och 4 §§ terrängkömingslagen
(1975:1313) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 §
Körning i terräng med
motordrivet fordon för annat ända-
mål än jordbruk eller skogsbruk är
förbjuden i hela landet
1. på barmark,
2. på snötäckt skogsmark med
plant- eller ungskog, om det inte är
uppenbart att körningen kan ske
utan risk för skada på skogen.
Körning i terräng med
motordrivet fordon för annat
ändamål än jordbruk eller
skogsbruk är förbjuden i hela
landet
1. på barmark,
2. på snötäckt skogsmark med
plant- eller ungskog, om det inte är
uppenbart att körningen kan ske
utan risk för skada på skogen,
3. på snötäckt jordbruksmark, om
det inte är uppenbart att körningen
kan ske utan risk för skada på
marken.
Inom de delar av fjällområdet som regeringen bestämmer är körning i
terräng med motordrivet fordon förbjuden även på annan mark än som
anges i första stycket.
Regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer får före-
skriva undantag från förbud enligt
1 § i fråga om körning i räddnings-
tjänst eller viss näringsutövning
eller när det annars föreligger
särskilda skäl.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om undantag
från förbud eller i särskilt fall
medge undantag från förbud eller
föreskrifter enligt 1 § i fråga om
körning i räddningstjänst eller viss
näringsutövning eller när det
annars finns särskilda skäl.
För områden som avses i 1 §
andra stycket får regeringen före-
skriva att sådana föreskrifter eller
beslut om undantag får meddelas
om det finns synnerliga skäl.
Senaste lydelse 1989:319.
4 §2
Den som med uppsåt eller av
oaktsamhet bryter mot 1 § första
stycket 1 eller 2 eller mot förbud
eller föreskrift som har meddelats
med stöd av lagen döms till
penningböter. Om gärningen är
ringa skall dock inte dömas till
Prop. 1995/96:226
Den som med uppsåt eller av
oaktsamhet bryter mot 1 § första
stycket 1 - 3 eller mot förbud
eller föreskrift som har meddelats
med stöd av lagen döms till böter.
Om gärningen är ringa skall inte
dömas till ansvar.
ansvar.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997. Beslut om undantag från
förbud enligt denna lag som meddelats före den 1 januari 1997 gäller till
den 1 juli 1997 om inte annat forordnas.
2 Senaste lydelse 1991:303.
Härigenom föreskrivs i fråga om körkortslagen (1977:477)’
dels att 3 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 2 a §, av följande
lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2 a § Terrängskoter får föras
endast av den som har körkort eller
traktorkort.
3 §
Moped får föras endast av den som har fyllt 15 år.
Terrängskoter får föras endast av
den som har fyllt 16 år.
Utan hinder av 2 § får utomlands bosatt person som har fyllt 15 år och
som tillfälligtvis vistas här bruka av honom införd lätt motorcykel, om
den uppfyller de villkor som gäller för sådant fordon i hans hemland.
Detta gäller dock endast om motorn har en slagvolym som ej överstiger
50 kubikcentimeter och om den som har infört fordonet får föra detta i
hemlandet utan körkort eller därmed jämförlig handling.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997.
1 Lagen omtryckt 1980:977.
Härigenom föreskrivs att 65 a och 99 §§ rennäringslagen (1971:437)'
skall ha följande lydelse.
Prop. 1995/96:226
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
65 a §2
Rennäringen skall bedrivas med
bevarande av naturbetesmarkemas
långsiktiga produktionsförmåga så
att dessa ger en uthålligt god
avkastning samtidigt som den
biologiska mångfalden behålls.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om den hänsyn som vid renskötsel skall tas till naturvårdens
och kulturmiljövårdens intressen. Föreskrifterna får dock inte vara så
ingripande att pågående markanvändning avsevärt försvåras.
Länsstyrelsen får meddela de
förelägganden eller förbud som
behövs för att föreskrifter som har
meddelats med stöd av första
stycket skall efterlevas.
Föreläggande eller förbud får
meddelas först sedan det har visat
sig att länsstyrelsens råd och an-
visningar inte har följts. I
brådskande fall eller när det annars
finns särskilda skäl, får länsstyrel-
sen dock omedelbart meddela
förelägganden eller förbud.
Länsstyrelsen får meddela de
förelägganden eller förbud som
behövs för att föreskrifter som har
meddelats med stöd av andra
stycket skall efterlevas.
Föreläggande eller förbud får
meddelas först sedan det har visat
sig att länsstyrelsens råd inte har
följts. I brådskande fall eller när
det annars finns särskilda skäl, får
länsstyrelsen dock omedelbart
meddela förelägganden eller för-
bud.
I beslut om föreläggande eller förbud får länsstyrelsen sätta ut vite.
99 §’
Länsstyrelsens beslut enligt 1, 12,
17,21, 39, 43, 50, 62, 65 a och
71 §§, 72 § andra och tredje
styckena samt 74, 79, 80, 93 och
97 §§ denna lag/är överklagas hos
allmän förvaltningsdomstol. Läns-
Länsstyrelsens beslut enligt denna
lag eller enligt föreskrifter med-
delade med stöd av lagen får, om
beslutet rör annat än sådan upplåt-
else som avses i 32 §, överklagas
hos allmän förvaltningsdomstol.
1 Lagen omtryckt 1993:36.
2Senaste lydelse 1993:36.
3Senaste lydelse 1995:1693.
10
styrelsens beslut att bevilja regi-
strering av renmärken får dock inte
överklagas. Prövningstillstånd
krävs vid överklagande till kam-
marrätten.
Länsstyrelsens beslut i övrigt
enligt denna lag får överklagas hos
Statens jordbruksverk.
Beslut att bevilja registrering av Prop. 1995/96:226
renmärken får dock inte överkla-
gas. Prövningstillstånd krävs vid
överklagande till kammarrätten.
Beslut om upplåtelse som avses i
32 § får överklagas hos regering-
en. Beslut som avser upplåtelse av
rätt till jakt eller fiske får dock
överklagas endast av sameby.
Jordbruksverkets beslut får över-
klagas hos regeringen. Xhrkets
beslut i en överklagad fråga som
avser upplåtelse av rätt till jakt
efter älg får dock överklagas en-
dast av sameby.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997, men skall inte tillämpas i de
fall där det första beslutet i ärendet fattats dessförinnan.
11
Härigenom föreskrivs att 15 § jaktlagen (1987:259) skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
15 §
Har jakträtt upplåtits mot ersättning och gäller avtalet för viss tid som
överstiger ett år, skall uppsägning alltid ske för att avtalet skall upphöra
att gälla vid avtalstidens utgång. Sådan uppsägning skall ske på det sätt
som gäller för uppsägning enligt 8 kap. 8 § jordabalken. Vill fastig-
hetsägaren eller nyttjanderättshavaren att villkoren för avtalet ändras för
en ny upplåtelseperiod, skall han meddela motparten detta i den ordning
som gäller för uppsägning av avtalet. Uppsägning och begäran om
villkorsändring skall ske senast två månader före avtalstidens utgång.
Om avtal som avses i första stycket inte sägs upp inom rätt tid, anses
det förlängt på en tid som motsvarar upplåtelsetiden, dock längst fem år,
eller, om begäran om villkorsändring har gjorts, på den tid och de villkor
i övrigt som bestäms enligt 19 §.
I fråga om upplåtelser med stöd
av rennäringslagen (1971:437)
samt upplåtelser som ingår i arren-
de eller hyra gäller särskilda be-
stämmelser.
Första och andra stycket gäller
inte upplåtelser med stöd av rennä-
ringslagen (1971:437). För upplåt-
elser som ingår i arrende eller hyra
gäller särskilda bestämmelser.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997, men skall inte tillämpas för
beslut om upplåtelse som fattats med stöd av rennäringslagen (1971:437)
före denna lags i kraftträdande.
12
Den 26 januari 1995 beslutade regeringen om tilläggsdirektiv
(dir. 1995:10) om en hållbar utveckling i landets fjällområden för
Miljövårdsberedningen (Jo 1968:A). Beredningen fick i uppdrag att göra
en samlad analys av miljösituationen i landets ijällområden och lämna
förslag till åtgärder för en hållbar utveckling.
Genom beslut den 2 mars 1995 överlämnade regeringen till Miljövårds-
beredningen handlingarna i ärenden rörande tre utredningar om snösko-
tertrafik. Det gällde betänkandet Skoterköming på jordbruks- och
skogsmark - kartläggning och åtgärdsförslag (SOU 1994:16), rapporten
Snöskotern i naturen (Ds 1994:36) och rapporten Projekt for översyn av
skotertrafiken (RPS rapport 1993:5). Regeringen fann att Miljövårds-
beredningen borde överväga utredningarnas förslag och remissynpunkter
inom ramen för uppdraget om fjällen och redovisa dem samordnat med
beredningens förslag i övrigt vad gäller fjällområdena. Betänkandet
Skoterköming på jordbruks- och skogsmark - kartläggning och åtgärds-
förslag (SOU 1994:16) överlämnades till regeringen i februari 1994.
Genom beslut den 24 juni 1993 hade regeringen bemyndigat vederbör-
ande statsråd att tillkalla den särskilde utredaren (dir. 1993:85) med
uppgift att kartlägga konsekvenserna för jordbruket och skogsbruket av
användningen av snöskotrar. Rapporten Snöskotern i naturen
(Ds 1994:36), vilken hade utarbetats av Länsstyrelsen i Västerbottens län,
redovisades till regeringen i februari 1994. Regeringens hade genom
beslut den 28 oktober 1993 uppdragit åt länsstyrelsen att kartlägga
snöskotertrafikens effekter på naturmiljön. Rikspolisstyrelsen hade i
rapporten Projekt för översyn av skotertrafiken (RPS rapport 1993:5),
som i november 1993 överlämnats till regeringen, låtit en särskild
arbetsgrupp kartlägga bl.a. omfattningen av snöskotertrafik och olyckor
samt föreslå åtgärder. Betänkandet och rapporterna har remissbehandlats.
Remissyttrandena finns tillgängliga i Miljödepartementet (dnr M94/387,
M94/442 och M94/702).
Regeringen har till Miljövårdsberedningen även överlämnat redovis-
ningar från länsstyrelserna i Kopparbergs, Jämtlands, Västerbottens och
Norrbottens län vilka hade utarbetats på regeringens uppdrag genom
beslut den 9 juni 1994 om utökat skydd mot buller från snöskotrar m.m.
och luftfartyg i vissa fjällområden.
Miljövårdsberedningen lämnade i oktober 1995 betänkandet Hållbar
utveckling i landets fjällområden (SOU 1995:100). Betänkandet innehåller
förslag om åtgärder rörande planeringsförutsättningar, mineralutvinning,
rennäring, terrängköming och turism.
Vidare bemyndigade regeringen den 16 juni 1994 chefen för Miljö- och
naturresursdepartementet att uppdra åt den särskilde utredaren
(Ml993:08) med uppgift att se över miljöklassystemet för bilar att bl.a.
även utreda och lämna förslag till ett system för miljöklassning av
snöskotrar (dir. 1993:64). Miljöklassutredningen lämnade i oktober 1995
betänkandet Miljöklassning av snöskotrar (SOU 1995:97). Betänkandet
innehåller förslag om miljökrav (miljöklassning) på terrängskotrar och en
differentierad försäljningsskatt på nya terrängskotrar.
Prop. 1995/96:226
13
Betänkandena Hållbar utveckling i landets fjällområden och Miljöklass- Prop. 1995/96:226
ning av snöskotrar har remissbehandlats. Utredningarnas samman-
fattningar av betänkandena finns i bilagorna 1 och 2. Förteckningar över
remissinstanserna redovisas i bilagorna 3 och 4. Sammanställningar av
remissyttrandena finns tillgängliga i Miljödepartementet (dnr M95/4169
och M95/4057). Betänkandenas lagförslag finns i bilagorna 5 och 6.
Våren 1994 lämnades till riksdagen en regeringsskrivelse (skr.
1993/94:175) om åtgärder mot buller i fjällområden och skärgårdar m.m.
i vilken redovisades olika bullerbegränsande åtgärder. Riksdagen anförde
inga erinringar mot skrivelsen (bet. 1993/94:JoU21, rskr. 1993/94:362).
Utöver nämnda uppdrag om översyn av utökat skydd mot buller från
snöskotrar m.m. och luftfartyg i vissa fjällområden samt om miljöklass-
ning av snöskotrar har regeringen uppdragit åt Boverket att utarbeta råd
och goda exempel for bullerftågomas behandling i översiktsplaneringen
samt uppdragit åt Vägverket att i samråd med ansvariga myndigheter i
Norge och Finland utreda och lämna förslag om en skärpt bullemorm
m.m. för snöskotrar och andra terrängskotrar. Vägverkets uppdrag har
redovisats till regeringen i maj 1995. Verkets förslag har därefter
överlämnats till Miljöklassutredningen. I regeringsskrivelsen uttalades att
regeringen skulle återkomma till riksdagen med ställningstaganden till de
förslag som togs upp i det betänkande och de rapporter som överläm-
nades till Miljövårdsberedningen den 2 mars 1995.
Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi har utarbetat en rapport
Hushållning med knappa resurser (Ds 1995:15) som i mars 1995
överlämnades till Finansdepartementet. Rapporten behandlar bl.a.
allemansrätten, fjällen och skotertrafik i naturen.
I prop. 1992/93:32 om samema och samisk kultur m.m. anförde
föredragande statsrådet att starka skäl talade för att regeringen borde
befrias från att pröva överklaganden i förvaltningsärenden. Frågan ansågs
dock behöva beredas ytterligare. Mot denna bakgrund har det inom
Jordbruksdepartementet upprättats promemorian Överklagande av beslut
i rennäringsärenden. Promemorians lagförslag finns i bilaga 7. Riks-
dagens beslut med anledning av regeringens förslag till ändrad lydelse av
bl.a. 99 § rennäringslagen (1971:437) i prop. 1995/96:22 om två-
partsprocess m.m. i de allmänna förvaltningsdomstolarna (bet.
1995/96:JuU7, rskr. 1995/96:55) har medfört att viss förändring skett i
förhållande till promemorians lagförslag. Promemorian har remissbe-
handlats. Sametinget, Statens jordbruksverk samt länsstyrelserna i
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län har yttrat sig över
promemorian. Remissyttrandena finns tillgängliga i Jordbruksdeparte-
mentet (dnr Jo95/2525).
Lagrådet
Lagförslagen avser justeringar i redan befintliga lagar. Förslagen medför
därmed inte några bedömningsproblem i fråga om hur föreskrifterna
förhåller sig till grundlagarna och rättsordningen i övrigt eller hur de
förhåller sig till varandra. I rättssäkerhetshänseende finns det främst
14
anledning att se på det förslag som avser en ändring av påföljd i Prop. 1995/96:226
terrängkömingslagen. Regeringens förslag i denna del är en återgång till
vad som tidigare har gällt eftersom syftet med den lagändring som
genomfördes år 1986 har förfallit. Därmed uppkommer inte några
tidigare inte beaktade problem.
I det omfettande utredningsarbete som tigger bakom lagförslagen har
inte framkommit att några särskilda tillämpningsproblem finns och inte
heller remissinstanserna har påtalat att sådana förekommer.
Regeringen gör således den bedömningen att lagförslagen är av sådan
art att det skulle sakna betydelse att höra Lagrådet. Lagrådets yttrande
över de nu föreliggande lagförslagen har därför inte inhämtats.
Fjällområdet har som andra delar av landet påverkats av olika former av
mänskliga aktiviteter. Fjällområdet har såväl från nationella som
internationella utgångspunkter mycket stora natur- och kulturvärden och
är därför mycket attraktivt för rekreation och friluftsliv i olika former.
Samtidigt brukas i princip hela fjällområdet av rennäringen som bedrivs
av den samiska befolkningen.
Många anspråk på mark har ställts och ställs på fjällområdet bl.a. för
vattenkraftsutbyggnad, mineralutvinning, fjällnära skogsbruk och för
fjällturism. Under senare år har också påverkan från rennäringen och
terrängkömingen, särskilt snöskotertrafiken, ökat i omfattning. Intresse-
konflikterna har stundtals varit betydande. Därtill kommer nedfell av
försurande och andra miljöskadliga ämnen. Miljökvaliteten har också
successivt försämrats sett över en längre tidsperiod. Vissa områden i
fjällvärlden uppvisar långt gångna miljöskador. Detta kan komma att
påverka möjligheterna att nyttja fjällområdena för rennäring samt för
friluftsliv och rekreation.
Fjällområdet är särskilt känsligt för slitage. Stitageproblemen är enligt
Miljövårdsberedningen tydligast i de södra fjälltrakterna där situationen
på vissa platser bedöms som allvarlig. De lavdominerade hedarna är
lågproduktiva och i torrt tillstånd känsliga för mekanisk påverkan. På
vissa marker, t.ex. kärr och sluttningar, uppstår lätt markskador. Det
kalla klimatet och den korta sommarperioden medför att såväl land- som
vattenekosystemens produktionsförmåga är låg. Effekterna av det
kanaliserade slitaget, t.ex. från terrängköming, finns över hela fjällom-
rådet.
Utbredningen av buller i våra natur- och rekreationsområden i fjällen
har ökat markant under de senaste åren, främst till följd av den ökade
användningen av snöskotrar. Områden med en låg bullernivå har därför
blivit en allt mer knapp naturresurs. Samtidigt är användning av
terrängfordon och flyg i fjällområdet nödvändig inom rennäring och viss
annan näringsverksamhet samt för vissa samhälleliga insatser, t.ex.
15
sjuktransporter och fjällräddning. Snöskotrar och flyg är dessutom Prop. 1995/96:226
värdefulla transportmedel för lokalbefolkningen och turister.
Riksdagen beslutade år 1993 om en strategi för biologisk mångfald med
grundläggande principer för bevarande och hållbart nyttjande av biologisk
mångfald. Strategin omfattar dels en miljöanpassning av olika sam-
hällsverksamheter, dels skydd av värdefulla naturområden.
Stora områden i fjällen skyddas som nationalparker och naturreservat
enligt naturvårdslagen (1964:822). Den sammanlagda arealen skyddade
områden ovanför skogsodlingsgränsen i de fyra fjällänen utgör enligt
Miljövårdsberedningen ca 24 700 km2. Planer finns dessutom på
ytterligare nationalparker i fjällområdet i Naturvårdsverkets national-
parksplan. Därtill planeras flera nya naturreservat.
Fjällområdena anges i 3 kap. naturresurslagen (1987:12) vara av
riksintresse med hänsyn till områdenas natur- och kulturvärden samt för
friluftslivet. I de grundläggande bestämmelserna (2 kap.) ges bl.a. skydd
för mark- och vattenområden som är opåverkade eller ekologiskt
känsliga. Även områden av betydelse for rennäringen skyddas enligt
bestämmelserna i 2 kap. naturresurslagen. I naturresurslagens särskilda
hushållningsbestämmelser (3 kap. 5 §) ges för vissa fjällområden, de s.k.
obrutna fjällområdena, ett starkare skydd mot olika former av ex-
ploateringsåtgärder. Bestämmelserna i naturresurslagen konkretiseras i
den kommunala översiktsplaneringen enligt plan- och bygglagen
(1987:10) och bestämmelserna tillämpas vid beslut enligt de lagar som
är anknutna till naturresurslagen.
I fjällen finns 12 områden i Kopparbergs, Jämtlands, Västerbottens och
Norrbottens län där regeringen med stöd av terrängkömingslagstiftningen
förbjudit körning i terräng på snötäckt mark med motordrivna fordon.
Områdena anges av Miljövårdsberedningen omfatta en sammanlagd areal
om ca 23 000 km2. I flera av dessa områden har länsstyrelserna enligt
bemyndigande i förordningen till lagen medgett undantag från förbuden
för skoterleder. Vidare har för vissa nationalparker och naturreservat
föreskrivits förbud mot terrängköming enligt bestämmelserna i natur-
vårdslagen. För vissa av områdena finns också restriktioner mot flyg.
Sverige har under år 1995 till EG-kommissionen anmält områden som
bör ingå i Natura 2000, det sammanhängande europeiska ekologiska nät
som skall skapas enligt EU:s art- och habitatdirektiv (92/43/EEG). Flera
av dessa objekt avser nationalparker och naturreservat i fjällområdet med
betydande arealer. Vidare har regeringen beslutat att ett vidsträckt
område i Norrbotten - benämnt det lappländska världsarvsområdet - skall
föreslås som område på UNESCO:s världsarvslista.
Regeringen anser att det, mot bakgrund av redovisade miljöhot mot
fjällområdenas stora natur- och kulturvärden, finns starka skäl att nu
vidta ytterligare åtgärder för en hållbar utveckling. De speciella
ekologiska förhållandena i fjällområdet och karaktären av storslaget
16
naturlandskap med stora sammanhängande ostörda områden bör Prop. 1995/96:226
vidmakthållas. Vidare bör utnyttjandet av naturresurser inte få överskrida
resursernas uthålliga produktionskapacitet.
En hållbar utveckling bör ses i ett ekologiskt, socialt och ekonomiskt
perspektiv. De som bor i fjällregionen måste ges möjligheter till arbete,
utbildning, trygghet och livskvalitet inom ramen för vad naturen tål.
Utvecklingen i ljällområdet måste självfallet beakta den samiska
befolkningens kultur och dess rätt till nyttjande av fjällområdet samt
rennäringens möjligheter att utvecklas i ett modernt samhälle. Samtidigt
måste rennäringen bedrivas i sådana former att naturen inte tar skada.
I syfte att främja en hållbar utveckling i våra fjällområden lämnar
regeringen förslag till olika åtgärder för att stärka skyddet, särskilt inom
de s.k. obrutna ijällområdena. Förslagen har stöd hos remissinstanserna.
Förslag till lagändringar lämnas vad gäller terrängköming, behörig-
hetskrav för skoterförare samt rennäring. I propositionen övervägs
ytterligare åtgärder, bl.a. om planeringsförutsättningar, organisation,
turism, miljökrav på terrängskotrar samt övriga författningsändringar om
bl.a. mineralutvinning, översyn av s.k. skoterförbudsområden, hastighets-
begränsning för terrängskotrar och anläggande av skoterleder. Regering-
en kommer inom kort att till EG-kommissionen anmäla förslag om
buller- och avgaskrav på terrängskotrar.
Självfallet kommer det framdeles att krävas ytterligare insatser, framför
allt lokalt. En förstärkt lokal dialog kring frågor om hållbar utveckling
i fjällområdena är därför viktig. Naturvårdsfrågor liksom andra frågor
som hänger samman med en hållbar utveckling i fjällen bör vara en
angelägen uppgift också för kommunerna. Det gäller även hur nationella
intressen skall beaktas och integreras i den lokala planerings- och
beslutsprocessen. Att värna om naturområden som inte är störda av
buller utgör i det sammanhanget en viktig lokal uppgift, bl.a. för att
upprätthålla goda förutsättningar för friluftsliv och turism.
Vid FN:s konferens om miljö och utveckling (UNCED) i Rio de
Janeiro år 1992 antogs Agenda 21, en handlingsplan för en globalt
hållbar utveckling. Agenda 21-arbetet i kommunerna innebär goda
möjligheter att skapa fora för att diskutera och komma med förslag till
åtgärder för en långsiktigt hållbar utveckling.
EG:s strukturfonder som skall användas för stöd åt utvecklingen i det
s.k. mål 6-området ger nya möjligheter till regional utveckling. Inom
ramen för utvecklingsprogrammet för mål 6 skall naturtillgångarna
nyttjas varsamt genom lämpliga åtgärder inom jordbruk, fiske, rennäring,
skogsbruk samt malm- och mineralbrytningsverksamhet.
2 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 226
Regeringens bedömning: En utvecklad kommunal översiktspla-
nering enligt plan- och bygglagen (1987:10) ger med stöd av natur-
resurslagens (1987:12) hushållningsregler verkningsfulla medel for
kommunerna att ta hänsyn till de starka bevarandeintressena i fjäll-
områdena och att främja en hållbar utveckling i dessa områden.
En översyn av bestämmelserna i 3 kap. naturresurslagen (1987:12)
bör anstå i avvaltan på Miljöbalksutredningens arbete.
Miljövårdsberedningens förslag: En utvecklad och samordnad
fjällplanering bör slås fast i de kommunala översiktsplanerna och berörda
länsstyrelser bör bör få i uppdrag att ta fram underlag for de fjällom-
råden som omfattas av 3 kap. naturresurslagen. Boverket bör ges i upp-
drag att utforma vägledning för detta arbete.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser är positiva till en ut-
vecklad och samordnad fjällplanering. Plan- och byggutredningen, Riks-
antikvarieämbetet och Stockholms universitet är dock tveksamma till
föreslagen indelning i zoner. Kommunförbundet anser att utredningens
förslag inte innebär någon egentlig förändring utan att frågorna kan
utvecklas i kommunernas översiktplanering.
Skälen för regeringens bedömning: Fjällområdenas unika karaktär,
och orördhet, deras stora betydelse för naturvård, friluftsliv och ren-
näring utgör värden som ställer särskilt höga krav på hänsyn och skydd.
Genom de särskilda hushållningsbestämmelsema i 3 kap. naturresurslagen
ges ett starkt skydd för bevarandeintressena i fjällområdena. Bestämmel-
serna skall tillämpas vid beslut enligt ett flertal till naturresurslagen
knutna lagar som gäller användningen av mark och vatten. Områdena
som anges i 3 kap. naturresurslagen är i sin helhet av riksintresse. Den
kommunala översiktsplanen har en särskilt viktig roll för tillämpningen
av naturresurslagens bestämmelser. Av planen skall bl.a. framgå hur
kommunen avser att tillgodose riksintressen enligt naturresurslagen.
I propositionen Kommunal översiktsplanering enligt plan- och
bygglagen m.m., (prop. 1994/95:230, bet. 1995/96:BoUl, rskr.
1995/96:30) betonas den fysiska planeringens roll i en samlad politik för
en hållbar utveckling. Regeringen anser i denna att det är naturligt att
den kommunala översiktsplanen utvecklas till ett av de grundläggande
instrumenten i det lokala miljöarbetet. Med stöd av förslagen i proposi-
tionen har kraven på miljöhänsyn i översiktsplanen stärkts och planens
betydelse vid olika beslut gjorts tydligare. Vidare har översiktsplanering-
ens roll i fråga om behandlingen av områden av riksintresse enligt
naturresurslagen förtydligats. Genom kravet på att kommunfullmäktige
minst en gång under mandatperioden skall ta ställning till översiktplanens
aktualitet ges förutsättningar för att diskussionen om den lämpligaste an-
vändningen av områdena hålls aktuell och levande. Med den ökade tyngd
och de vidgade möjligheter som översiktsplanen därmed har getts anser
regeringen att den som planeringsinstrument väl fyller de krav som ett
Prop. 1995/96:226
18
ökat hänsynstagande till bevarandevärdena i fjällområdena ställer. Prop. 1995/96:226
Behovet av att i de stora fjällområdena avgränsa och närmare studera
områden med särskilda värden eller anspråk som grund för utvecklade
insatser för bevarande m.m. kan tillgodoses genom en fördjupning av
översiktsplanen. Regeringen anser därför att det nu inte finns skäl att in-
föra särskilda krav på planeringen för dessa områden.
Mot bakgrund av bl.a. de hot mot fjällområdenas värden som Miljö-
vårdsberedningen har beskrivit i sitt betänkande, anser regeringen att det
är angeläget att frågan om en hållbar utveckling i fjällen uppmärksammas
av de berörda kommunerna och ges en behandling i den kommunala
planeringen enligt plan- och bygglagen. Ansatser för en sådan utvecklad
planering kan även i ett kortare perspektiv vara av värde som underlag
bl.a. för länsstyrelsernas översyn av befintliga och planerade skoterleder
och för de samråd som skall ske vid översynen av regleringsområdena.
Det är även angeläget att länsstyrelserna utvecklar ett aktuellt och samlat
material om värden och allmänna intressen i fjällområdena som underlag
för kommunernas planering.
Miljöbalksutredningen (M 1993:04) har i uppdrag att lägga förslag till
en samlad miljölagstiftning i en miljöbalk. Utredningen överväger frågan
om hur naturresurslagen kan föras in i en sådan miljöbalk. Boverket har
i sin rapport Områden av riksintresse enligt 3 kap. naturresurslagen
(februari 1996), pekat på behovet av en bred översyn av bestämmelserna
i 3 kap. naturresurslagen. Regeringen bedömer att frågan om en sådan
översyn, vilken naturligen bör innefatta skyddet för fjällområdena, bör
anstå i avvaktan på Miljöbalksutredningens arbete.
Regeringens bedömning: En fjälldelegation sammansatt av
representanter från länsstyrelserna i fjällänen bör inrättas. Den
organisationsform för samråd som finns i Norrbottens län i form
av ett s.k. fjällråd bör övervägas även i övriga fjällän. Fjällkommu-
nema bör vidareutveckla det lokala samrådet.
Miljövårdsberedningens förslag: Överensstämmer med regeringens
bedömning.
Remissinstanserna: Nästan samtliga remissinstanser, såsom Boverket,
Sametinget, länsstyrelserna och flertalet kommuner, tillstyrker förslaget
om inrättande av en fjälldelegation. Många av remissinstanserna vill
också ingå i delegationen. Kommunförbundet, som avstyrker förslaget,
anser att ett särskilt samrådsorgan mellan berörda fjällkommuner och
länsstyrelserna kan övervägas för att ytterligare stärka samplaneringen i
hela fjällregionen.
Nästan enbart positiva remissynpunkter framförs i fråga om länsvisa
fjällråd. Länsstyrelsen i Västerbottens län är positiv till en samarbets-
grupp utan centrala myndigheter. Svenska samemas riksförbund och
Svenska världsnaturfonden har kritiska synpunkter liksom Arvidsjaurs
19
kommun som avstyrker. Prop. 1995/96:226
Skälen för regeringens bedömning: Samråd och informationsutbyte
mellan myndigheter och organisationer bör intensifieras på olika nivåer
och mellan olika grupper och intressen. Det finns därför behov av olika
fora för ett sådant utökat samarbete. Den modell som redovisas i
betänkandet, med råd på kommunal nivå, fjällråd på länsnivå och en
fjälldelegation på regional nivå, visar på hur ett sådant samarbete kan
organiseras. Syftet med en sådan modell är i första hand att skapa festare
former för ett utökat informationsutbyte och samarbete. Inget av organen
bör ha myndighetsuppgifter. Regeringen avser att inrätta en fjälldelega-
tion sammansatt av representanter från berörda länsstyrelser som skall
främja en hållbar utveckling i fjällområdena. Det är viktigt att den
organisatoriska formen för fjälldelegationen övervägs noga bl.a. för att
behålla vitaliteten i delegationen. Regeringen avser att utfärda närmare
föreskrifter för delegationen.
Forum för samarbete mellan kommunerna och statliga centrala och
regionala myndigheter har i Norrbottens län organiserats genom ett s.k.
fjällråd. Regeringen finner det lämpligt att även övriga fjällän överväger
ett motsvarande forum för den typen av kontakter.
Kommunerna spelar en viktig roll för att skapa samråds- och dis-
kussionsfora för de människor som bor i fjällen och övriga som på olika
sätt brukar fjällen. Kommunerna har bl.a. genom sin verksamhet med
den kommunala fysiska planeringen erhållit betydande erfarenheter av
samråd. Dessa erfarenheter är viktiga vid samråd om nya frågor rörande
fjällen, exempelvis hur ett hållbart nyttjande av fjällen skall utformas.
Regeringens bedömning: I syfte att upprätthålla ostördheten i
värdefulla och känsliga fjällområden bör en utökning och översyn
ske av nuvarande regleringsområden för terrängköming.
Miljövårdsberedningens förslag: Överensstämmer med regeringens
bedömning.
Remissinstanserna:Flera remissinstanser ger stöd åt föreslagen
reglering av färdsel med terrängskoter, bl.a. Kammarrätten i Sundsvall,
Sveriges lantbruksuniversitet, Åre kommun, Kungl. Vetenskapsakademien
och Friluftsfrämjandet. Naturvårdsverket och Sametinget förordar att
terrängköming i fjällområdet skall vara tillåten endast på leder och i vissa
områden. Lantbrukarnas riksförbund anser att den rättsliga grunden för
fri färdsel med snöskoter saknas.
Skälen för regeringens bedömning: Användningen av motoriserade
färdmedel i fjällen har ökat markant under de senaste decennierna.
Framför allt gäller detta användningen av terrängskotrar, i första hand
20
snöskotrar. Antalet registrerade terrängskotrar i landet har ökat från ca Prop. 1995/96:226
28 500 år 1975 till ca 147 000 i trafik och ca 41 000 avställda i
december 1995. Huvudparten av skotrarna finns i de fyra nordligaste
länen. Motoriseringen har medfört buller och andra störningar i en allt
större del av fjällvärlden, vilket också har lett till ökade konflikter mellan
olika kategorier av fjällbesökare. Störningar såsom buller och avgaser
kan också störa känslig fauna i områden som i övrigt är lite påverkade.
Tillgången till motoriserade fordon innebär samtidigt att människor
lättare kan komma ut i naturen. Det går att nå tidigare svårbesökta
platser och få nya naturupplevelser. För handikappade personer kan
motordrivna färdmedel vara en förutsättning för att de skall kunna ha en
aktiv fritid. I många glesbygdsområden ger jakt, fiske, svamp- och
bärplockning ett väsentligt tillskott i ekonomin för de enskilda hushållen.
Fordonen innebär en frihetskänsla och en möjlighet att röra sig i sin bygd
och kan ibland vara en förutsättning för att kunna bo kvar. Snöskotrar
används dessutom yrkesmässigt inom bl.a. rennäring, skogsbruk och
fjällräddning och har stor betydelse för dessa verksamheter.
I fjällen har regeringen med stöd av terrängkömingslagen (1975:1313)
förbjudit körning med motordrivet fordon i terräng i 12 s.k. skoter-
förbudsområden. Dessutom har för vissa nationalparker och naturreservat
föreskrivits sådana förbud med stöd av bestämmelserna i naturvårdslagen.
Områdena ligger inom sådana delar av fjällen som anges vara av
riksintresse för friluftslivet eller med hänsyn till områdenas natur- och
kulturvärden enligt bestämmelserna i 3 kap. naturresurslagen. Från bl.a.
friluftslivssynpunkt är det av både nationell och internationell betydelse
att dessa områden så långt möjligt kan undanhållas de störningar som
följer av den allt mer omfattande skotertrafiken.
Norge och Finland har en betydligt mer restriktiv lagstiftning än
Sverige när det gäller terrängköming. I Finland är körning i terräng med
motordrivna fordon, med vissa undantag, förbjuden utan markägarens
tillstånd. I Norge är det i princip förbjudet att köra med motordrivet
fordon i terrängen. Dispens kan ges om det finns särskilda skäl. I
Finnmark och Nord-Tröms kan fylkesmannen tillåta nöjesåkning på
särskilda leder. Miljövårdsberedningen har bl.a. utrett konsekvenserna
av en övergång till ett regelsystem med ett generellt förbud mot körning
på snötäckt mark i kombination med vissa undantag. Följande alternativ
har övervägts:
1. Skotertrafiken i hela landet generellt tillåten endast på leder.
2. Skotertrafiken i fjällområdet generellt tillåten endast på leder och i
vissa områden.
3. Utökning av dagens förbudsområden.
Regeringen anser att konsekvenserna av att införa ett regelsystem enligt
alternativ 1 skulle bli allt för omfettande. I valet mellan en reglering
enligt alternativ 2 och alternativ 3 förordar regeringen, i likhet med
Miljövårdsberedningen, en översyn och utökning av nuvarande s.k.
skoterförbudsområden enligt terrängkömingslagen. Detta alternativ har 21
också ett bredare stöd bland remissinstanserna.
Vid körning med motordrivet fordon i terräng måste flera lagar Prop. 1995/96:226
beaktas. Någon allmän färdselrätt för körning i terräng med motordrivna
fordon kan inte anses föreligga. Regeringen återkommer till denna fråga
i avsnitt 6.2.
Miljövårdsberedningen har i sitt betänkande ett avsnitt benämnt Reglering
av färdselrätten. Uttrycket färdselrätt är hämtat från tidigare utredningar
om regleringen av skotertrafiken i fjällen. Någon positivt uttalad rättighet
som kan kallas färdselrätt, i likhet med allemansrätten, och läggas till
grund för i stort sett fri färd i naturen med terrängskoter kan emellertid
inte anses föreligga. Inte heller allemansrätten kan åberopas som grund
för sådan trafik.
För att skapa en större klarhet i vad som gäller vid färd i naturen med
terrängmotorfordon görs en kort genomgång av gällande bestämmelser
på området.
Vid remissbehandlingen av Miljövårdsberedningens betänkande har det
framkommit synpunkter om att särskilda regler gäller vid motoriserad
färd i naturen för mark som omfattas av avvittringsinstitutet som reglerar
uppdelningen av mark mellan kronan och enskilda. De regler som tas
upp i det följande gäller även för detta slag av mark.
6.2.1 Allmänt om uttryck och författningar
Begreppet snöskoter förekommer inte i lagstiftningen. Snöskoter ingår i
vad som betecknas terrängmotorfordon. Dessa delas i sin tur in i terräng-
skotrar, till vilka snöskotrar räknas, och terrängvagnar, bl.a. snövesslor.
Två- och trehjuliga motorcyklar kan registreras som terrängskotrar och
fyrhjulingar som terrängmotorfordon eller traktor.
Bestämmelser om körning med terrängskoter, som i första hand har till
syfte att skydda allmänna intressen, finns i terrängkömingslagen
(1975:1313), terrängkömingsförordningen (1978:594), terrängtrafikkun-
görelsen (1972:594) och naturvårdslagen (1964:822). Vidare finns sär-
skilda regler för trafik med terrängmotorfordon i vägtrafikkungörelsen
(1972:603), i körkortslagen (1977:477) en bestämmelse om lägsta ålder
för att få framföra terrängskoter och i lagen om transport av farligt gods
(1982:821) med bestämmelser om transport av farligt gods på väg eller
i terräng.
När det gäller överträdelser i förhållande till enskilda intressen finns
bestämmelser främst i brottsbalken. Överträdelser av bestämmelserna kan
även få skadeståndsrättsliga konsekvenser.
Naturvårdsverket har i Allmänna Råd (91:8) behandlat frågan om
tillämpningen av terrängkömingslagen.
22
6.2.2 Terrängkömingslagen Prop.
Terrängkömingslagen är en förbudslag som syftar till att skydda allmänna
intressen mot skador och störningar som orsakas av trafik med motor-
drivna fordon. Mark och vegetation skall skyddas mot skador samt
störningar på fauna och friluftsliv minimeras. För näringsverksamheterna
jordbruk och skogsbruk finns ett generellt undantag från förbudet. I
övrigt gäller lagens förbud mot körning i terräng också om markägaren
lämnar tillstånd till körningen.
Körning på barmark och på snötäckt skogsmark med plant- eller
ungskog är förbjuden, om det inte är uppenbart att körningen kan ske
utan risk för skada på skogen. Det finns flera undantagsbestämmelser för
viktiga samhällsfunktioner och för viss näringsverksamhet. Förbuden kan
dessutom utvidgas genom regeringens eller länsstyrelsens beslut.
Regeringen har med stöd av 1 § andra stycket i delar av fjällområdet
inrättat 12 områden inom vilka det råder förbud mot att köra motordrivet
fordon även om detta annars skulle ha varit tillåtet enligt den allmänna
regleringen i 1 § första stycket. Enligt 3 § kan förbuden utvidgas om
terrängkömingen medför olägenhet från naturvårdssynpunkt eller annan
allmän synpunkt under vissa angivna förutsättningar.
Med uttrycket terräng avses område som inte är väg. Detta innebär att
åker, äng, park, obanat naturområde och vägar som inte är allmänt
befarna räknas som terräng. Isbelagda vattenområden är en form av
terräng vilket medför att lagen i princip är tillämplig även vid fard på is.
Eftersom is inte är barmark råder dock inte enligt lagen något generellt
förbud mot körning på istäckta vattenområden.
Om markskador uppstår vid överträdelse av bestämmelserna i
terrängköminglagen torde markägaren kunna åberopa skadestånds-
grundande vållande hos den som kört, om inte markägaren har medgett
körningen.
Överträdelser av bestämmelserna är straffsanktionerade.
6.2.3 Terrängkömingsförordningen och terrängtrafikkungörelsen
Terrängkömingsförordningen (1978:594) och terrängtrafikkungörelsen
(1972:594) innehåller preciseringar av hur de skyddsintressen som
terrängkömingslagen omfattar skall kunna tillgodoses. Terrängtrafikkun-
görelsen innehåller bestämmelser om fordon och vad man skall iaktta när
man kör i terrängen. Författningarna innehåller bestämmelser om hur och
av vem undantag från de grundläggande bestämmelserna och andra
bestämmelser skall hanteras.
I 2 § terrängkömingsförordningen preciseras i fråga om skogsför-
yngringar förbudet enligt terrängkömingslagen till skog vars träd har en
medelhöjd som understiger två meter över snötäcket.
Förbud eller föreskrift enligt 3 § terrängkömingslagen meddelas av
länsstyrelsen.
För körning med snöskoter i nationalparker eller i samband med
försvarets utbildnings- eller övningsverksamhet eller inspektionsverksam-
het finns särskilda bestämmelser.
1995/96:226
23
Enligt 36 § terrängtrafikkungörelsen skall den som färdas i terräng an- Prop. 1995/96:226
passa färdväg, hastighet och färdsätt i övrigt så att människor och djur
inte störs i onödan och så att skador på annans mark och växtlighet
undviks. Av 57 § samma författning framgår att det kan finnas lokala
trafikföreskrifter. En sådan föreskrift kan avse förbud mot skoterköming
om regleringen sker av främst ordnings- eller säkerhetsskäl.
Den som överträder sistnämnda bestämmelser döms till penningböter.
6.2.4 Naturvårdslagen
Enligt 1 § naturvårdslagen (1964:822) skall envar visa hänsyn och
varsamhet vid sitt umgänge med naturen. Denna bestämmelse är
vägledande för att bedöma vilket ansvar som den har som vistas i
naturen, och därmed för den som färdas med ett motordrivet fordon i
naturen. Föreskriften innebär bl.a. en skyldighet att inte orsaka ljud som
kan verka störande för djurlivet eller andra människors naturupplevelser.
Det finns inte någon sanktion vid överträdelse av bestämmelsen.
Den motordrivna trafiken i nationalparker, naturreservat och natur-
vårdsområden kan regleras enligt bestämmelserna i naturvårdslagen. För
dessa områden gäller att regeringen eller länsstyrelsen kan meddela de
föreskrifter om rätten att färdas i området som behövs för att trygga
ändamålet med skyddet av området. Länsstyrelsen kan besluta om
undantag från bestämmelserna.
Skyddet for djurlivet enligt jaktlagstiftningen kan med stöd av natur-
vårdslagen kompletteras genom förbud mot att färdas och uppehålla sig
inom ett visst område.
Överträdelse av dessa bestämmelser är straffsanktionerade.
6.2.5 Brottsbalken
Enskilda intressen skyddas mot skador som orsakas vid terrängköming
bl.a. genom bestämmelserna i 12 kap. brottsbalken. De första tre
paragraferna innehåller straffbestämmelser om förstörelse eller skadegör-
else av annans egendom. Med egendom avses såväl fast som lös
egendom. Dessutom finns en särskild ansvarsbestämmelse för tagande av
olovlig väg över tomt, plantering eller annan äga (4 §). Denna be-
stämmelse är av särskilt intresse i detta sammanhang. Andra bestämmel-
ser i brottsbalken som kan bli aktuella vid framförande av fordon i
terräng är 4 kap. 6 § om hemfridsbrott och olaga intrång och 4 kap. 7 §
om ofredande.
Ansvar för skadegörelse förutsätter, liksom för övriga brott, att
handlingen sker olovligen. Om markägaren samtycker till färd med
motordrivet fordon över hans ägor torde detta således normalt medföra
att ansvar enligt de nu nämnda bestämmelserna inte kommer i fråga.
24
6.2.6 Allemansrätten
Allemansrätten är grundläggande för hur friluftsliv utövas i vårt land.
Genom denna rätt har den enskilda individen möjlighet att med vissa
undantag vistas och färdas i naturen oberoende av vem som äger olika
mark- och vattenområden under förutsättning att risk för skada inte
föreligger och att hemfriden inte störs. Den är en sedvanerätt som inte
är lagfäst till sina gränser. Begreppet allemansrätten finns dock omnämnt
i såväl 2 kap. 18 § regeringsformen som 1 § naturvårdslagen.
Hur långt allemansrätten sträcker sig följer till viss del av bestämmel-
serna i brottsbalken. För att undanröja sådana olägenheter som samhället
inte vill acceptera kan det som anses tillåtet enligt allemansrätten
inskränkas genom olika speciallagar. Man kan emellertid inte utgå från
att alla icke kriminaliserade former av vistelse i naturen eller uttnyttjande
av den är tillåtna. Allemansrätten måste anses vara snävare än lagstift-
ningens gränser för straffbara handlingar. Detta innebär med andra ord
att om en handling inte är straffbar så följer inte därmed att handlingen
är tillåten. I betänkandet Naturupplevelser utan buller - en kvalitet att
värna (SOU 1993:51) finns en redovisning av allemansrätten som
grundar sig på en promemoria av f.d. justitierådet Bertil Bengtsson. Där
framhålls att det saknas praxis till stora delar av den behandlade
frågeställningen och att spörsmålet är sparsamt diskuterat i litteraturen.
De synpunkter som framförs bygger på vissa allmänt hållna motivuttalan-
den där man kan utläsa lagstiftarens inställning till frågorna. I betänkan-
det redovisas slutsatsen att allemansrätten inte ger någon allmän rätt till
motoriserad färdsel i naturen och att allemansrätten överhuvudtaget inte
kan åberopas för att möjliggöra passage för motortrafik.
Regeringens bedömning: Vid en översyn av regleringsområden för
terrängköming bör ytterligare regleringsområden i fjällen införas.
För vissa regleringsområden eller delar därav bör en mer skärpt
reglering av skotertrafiken införas (jfr avsnitt 6.4). Åtgärderna bör
genomföras efter samråd med berörda länsstyrelser och kommuner.
Miljövårdsberedningens förslag: Nuvarande s.k. skoterförbudsom-
råden i fjällen enligt terrängkömingslagen skall benämnas regleringsom-
råden. En utökning av nuvarande regleringsområden föreslås. Regeringen
föreslås avsätta fyra nya regleringsområden (Kebnekaise, Sulitelma,
Tjuoltadalen och Transtrandsfjällen) och ge fyra befintliga områden
(Dellikälvens dalgång, Frostviken, Hothagen och Långfjället) utökade
gränser. Restriktionerna skärps i vissa regleringsområden och i områden
som är skyddade enligt naturvårdslagen. I sex områden föreslås rätten till
generella undantag begränsas och anmälningsplikt för viss skotertrafik
införas.
Prop. 1995/96:226
25
Remissinstanserna: Flera remissinstanser, bl.a. Naturvårdsverket, Prop. 1995/96:226
Boverket, Sametinget och Naturskyddsföreningen är positiva till att
ytterligare regleringsområden avsätts. Berörda länsstyrelser är kritiska
mot flertalet föreslagna nya och utökade områden. Länsstyrelsen i
Västerbottens län anser att beredningen föreslagit alltför långtgående
begränsningar. Även kommunerna, bl.a. Arjeplogs kommun, Arvidsjaurs
kommun och Storumans kommun, är i allmänhet kritiska mot ytterligare
regleringar. Svenska jägareförbundet, skoterorganisationer och skoter-
klubbar är också kritiska.
Kommunförbundet anser att kommunernas åsikter och översiktsplaner
skall vara vägledande för regeringsbeslut om regleringsområden.
Försvarsmakten anser att föreslagna generella förbud i vissa områden inte
bör innefatta militär verksamhet. Försvarsmakten förutsätter att det i flera
föreslagna regleringsområden kan göras avsteg för övnings- och
beredskapsverksamhet. Kungl. Wtenskapsakademien förutsätter dispens
för vetenskaplig forskning.
Skälen för regeringens bedömning: Bullret har ökat i naturen. Detta
har medfört att rekreationsområden med låg bullernivå är en knapp
naturresurs. Det är viktigt att bättre än hittills hushålla med de naturkva-
liteter som är förknippade med tystnad och stillhet. En mer hållbar
utveckling i våra fjällområden ställer ökade krav på åtgärder för att
begränsa olika typer av störningar och konflikter i dessa.
Miljövårdsberedningen anser att störningar och buller från motortrafi-
ken i väglösa fjällområden, framför allt från snöskotrar och luftfarkoster,
håller på att bli ett allt större hot mot riksintressen för naturvård och
friluftsliv. Samtidigt behövs såväl snöskotrar som flyg som transport-
medel. Snöskoteråkningen är viktig för framför allt lokalbefolkningens
näringar och rekreation. Därutöver är användningen av terrängfordon
nödvändig för rennäringen och för tillsyn, sjuktransporter, fjällrädd-
ningen och Försvarsmaktens verksamheter.
Fjällområdena skyddas genom bestämmelserna i lagen (1987:12) om
hushållning med naturresurser m.m. (naturresurslagen). Fjällen är av
riksintresse med hänsyn till områdenas natur- och kulturvärden samt för
friluftslivet. Vidare ges i bestämmelserna bl.a. skydd för mark- och
vattenområden som är opåverkade eller ekologiskt känsliga. För de s.k.
obrutna fjällområdena finns dessutom ett starkare skydd. Bl.a. får det
inom dessa områden endast vidtas åtgärder som kan ske utan att
områdenas karaktär påverkas.
Förutsättningarna för terrängköming med motordrivna fordon i fjällen
har ändrats påtagligt sedan regeringen på 1970-talet beslutade om
nuvarande 12 skoterförbudsområden.
Användningen av motoriserade färdmedel i fjällen, främst terräng-
skotrar, har ökat markant under de senaste decennierna. Dessa har mer
än femfaldigats på 20 år. Från att i böijan främst nyttjats för yrkestrafik
har terrängskotem huvudsakligen kommit att användas för rekreation.
Syftet med den ursprungliga regleringen kan inte tillgodoses fullt ut
med den omfattande skotertrafik som nu förekommer. Regelverket
rörande terrängköming är inte heller anpassat till en omfattande 26
skotertrafik. Enligt Miljövårdsberedningen förekommer det omfattande
skotertrafik i vissa delar av de nuvarande skoterförbudsområdena. I flera Prop. 1995/96:226
förbudsområden har länsstyrelserna medgett undantag från förbuden för
skoterleder. Enligt beredningen har det anlagts ca 200 mil skoterleder i
områdena.
De nuvarande områdena med förbud mot terrängköming bör i
fortsättningen kallas regleringsområden.
I skrivelsen (skr. 1993/94:175) våren 1994 om åtgärder mot buller i
fjällområden och skärgårdar m.m. redovisades olika bullerbegränsande
åtgärder i värdefulla natur- och rekreationsområden bl.a. uppdrag om
utökat skydd motbuller från snöskotrarm.m. i vissa fjällområden.
Regeringen uppdrog därefter åt länsstyrelserna i Kopparbergs,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län att, med utgångspunkt i
utredningens förslag se över och precisera avgränsningen av de områden
som behöver stärkt skydd mot buller och att närmare överväga vilka
regler som bör gälla i dessa områden. Länsstyrelsernas redovisning
tillgodosåg endast i mycket begränsad utsträckning den i uppdraget
uttalade ambitionen om ytterligare reglering av skotertrafiken.
Miljövårdsberedningen har övervägt olika typer av regelsystem för
snöskotertrafiken och därvid förordat en utökning av nuvarande
förbudsområden. Enligt Miljövårdsberedningen finns det för närvarande
totalt ca 23 000 km2 regleringsområden beslutade av regeringen enligt
1 § terrängkömingslagen. Beredningen föreslår en utökning med ca 3 000
km2. Beredningen föreslår dessutom att ca 3 000 km2 av nya och
befintliga regleringsområden ges ett starkare skydd mot buller genom att
även yrkestrafiken begränsas.
Miljövårdsberedningen anger olika typer av regleringsområden,
nämligen orörda områden med mycket starka begränsningar för
motoriserade färdmedel, ostörda områden med relativt starka begräns-
ningar för skotertrafik och med endast få eller inga skoterleder samt
kanaliseringsområden som har omväxlande tysta partier och mer bullriga
stråk samt som kan ha gott om skoterleder.
Regeringen anser, i likhet med Miljövårdsberedningen och många
remissinstanser, att skyddet mot terrängtrafik i vissa fjällområden
behöver förstärkas och att ytterligare regleringsområden behöver
beslutas. Regeringen avser också att meddela särskilda föreskrifter, t.ex.
för viss yrkestrafik, i vissa områden med särskilda natur- och miljökvali-
teter och med stora krav på ostördhet. Invändningar mot en utökning av
antalet regleringsområden har framförts av länsstyrelser, kommuner samt
Snofed och skoterklubbar. Regeringen kommer därför att samråda med
berörda länsstyrelser och kommuner innan beslut fattas om avgränsning
eller särskilda föreskrifter. För områden där utredningsarbete pågår
beträffande terrängkömingen anser regeringen att en fortsatt lokal/-
regional process kan komma att övervägas. Vissa nationalparks-
bestämmelser kan behöva ses över.
När nya bestämmelser för terrängköming införs behöver berörda
länsstyrelser se över bestämmelserna för nuvarande regleringsområden.
Regeringen anser att beredningens redovisade mål för enskilda områden
bör komma till uttryck i de särskilda föreskrifter som regeringen efter 27
samråd med berörda länsstyrelser och kommuner kommer att föreskriva
för vissa områden.
I andra fjällområden kommer det att behövas regionala och lokala
insatser för att begränsa störningarna från skotertrafiken. Det kan gälla
ökad kanalisering av skotertrafiken samt inrättande av regionala och
lokala regleringsområden. Denna fråga behandlas i avsnitt 6.5.
Det ankommer på länsstyrelserna att tillgodose natur- och friluftsvär-
dena i befintliga och tillkommande naturreservat vid sin hantering av
terrängkömingen i reservatsföreskrifter, vid dispensgivning och dragning
av leder. Ett motsvarande ansvar åligger på Naturvårdsverket vad gäller
nationalparker.
En kommande uppföljning och utvärdering av den skärpta regleringen
av skotertrafiken behandlas under avsnitt 6.13.
Regeringens förslag: Inom de delar av fjällområdet för vilka
regeringen beslutar om förbud mot körning i terräng med motor-
drivet fordon får regeringen föreskriva att det krävs synnerliga skäl
för att medge undantag från förbudet.
Regeringens bedömning: Begränsningar för viss yrkestrafik i
regleringsområden bör kunna införas.
Miljövårdsberedningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med
regeringens förslag och bedömning.
Remissinstanserna: Flera remissinstanser ger stöd åt föreslagen skärpt
reglering i vissa områden, bl.a. Kammarrätten i Sundsvall, Boverket,
Sveriges lantbruksuniversitet, Are kommun, Kungl. Vetenskapsakademien
och Friluftsfrämjandet. Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att föreslagna
begränsningar av möjligheterna att köra i terrängen med motorfordon
genom skärpta restriktioner i vissa områden i princip är bra. Synnerliga
skäl för undantag bör dock begränsas till områden med särskilda
föreskrifter. Länsstyrelsen i Västerbottens län anser att beredningen
föreslagit alltför långtgående begränsningar. Övriga länsstyrelser framför
i huvudsak invändningar rörande enskilda områden. Flera kommuner,
bl.a. Arjeplogs, Arvidsjaurs och Storumans kommuner, är kritiska mot
ytterligare regleringar. Även Svenska jägareförbundet, skoterorganisatio-
ner och skoterklubbar är kritiska. Kommunförbundet anser att kommuner-
nas åsikter och kommunala översiktsplaner skall vara vägledande för
regeringsbeslut om regleringsområden. Även Länsstyrelsen i Jämtlands
län anser att närmare utformning av regler för områdena måste ske med
lokalt och regionalt inflytande.
Naturvårdsverket, Sametinget, Länsstyrelsen i Gävleborgs län,
Naturskyddsföreningen och Svenska världsnaturfonden förordar att
regleringen av terrängtrafiken bör skärpas ytterligare.
I fråga om föreslagna begränsningar för yrkestrafiken anser Försvars-
makten att föreslagna generella förbud i vissa områden inte bör innefatta
militär verksamhet. Rikspolisstyrelsen förutsätter att personal för
Prop. 1995/96:226
28
räddningstjänst tillförsäkras oinskränkt rätt att vistas i regleringsom- Prop. 1995/96:226
rådena. Kungl. Vetenskapsakademien förutsätter dispens för vetenskaplig
forskning. Naturgeografiska institutionen vid Stockholms universitet anför
liknande synpunkter.
Skälen för regeringens förslag och bedömning: Regeringen kan med
stöd av 1 § andra stycket terrängkömingslagen förbjuda all terräng-
köming inom delar av fjällområdet. Länsstyrelserna får med stöd av
terrängkömingsförordningen medge undantag från förbudet. Denna
undantagsmöjlighet avser såväl enskilda fall som undantag för fast
anordnade leder.
De fjällområden som inrättats med stöd av denna bestämmelse har
allmänt betecknats som skoterförbudsområden. Inom områdena har det
i regel funnits möjlighet att i begränsad omfattning köra skoter. Därför
bör dessa, som tidigare nämnts, kallas regleringsområden.
Regeringens beslut att inrätta ett regleringsområde innebär endast en
geografisk avgränsning av området. Kvaliteten i fråga om tystnad och
ostördhet inom området bestäms av i vilken utsträckning länsstyrelserna
beviljar enskilda dispenser och undantag för skoterleder för terrängtrafik.
Systemet bygger på att en restriktiv hållning intas när det gäller
dispenser för att syftet med regleringsområdena skall uppfyllas och
berörda riksintressen enligt naturresurslagen tillgodoses. Nuvarande
praxis har enligt regeringens mening getts en alltför generös inriktning.
Den innebär att det i regleringsområdena inte har kunnat upprätthållas
den kvalitet i fråga om tystnad och ostördhet som varit avsikten.
Regeringen anser i likhet med Miljövårdsberedningen att det i vissa
regleringsområden av utpräglad vildmarkskaraktär bör kunna ställas
särskilt höga krav på bullerfrihet. För att nå det önskade målet för
ostördhet i de delar av fjällområdet som avses bör därför kraven för
dispenser kunna ställas högre än vad som nu är fallet. En sådan
skärpning kan uppnås genom att 2 § terrängkömingslagen (1975:1313)
ändras så att regeringen får föreskriva att kravet för undantag från förbud
eller föreskrifter höjs från nuvarande särskilda skäl till synnerliga skäl.
En sådan skärpning kommer att leda till motsvarande förfättnings-
förändringar i tillämpningsförordningen. En skärpning kan även komma
att beröra de verksamheter som i dag har generella undantag från
förbuden. Skärpningen innebär inte att möjligheterna för Försvarsmakten
att utbilda och öva krigsförband, liksom att utbilda och öva för med-
verkan i t.ex. räddningstjänst, skall påtagligt förändras.
Samtidigt finns det behov att ha möjlighet att besluta om vissa undantag
från förbudet. Handläggningen av dessa frågor bör ske av en myndighet
med lokalkännedom. Länsstyrelsen har denna kännedom. Beslutsrätten
för dispenser bör därför ligga kvar på länsstyrelserna.
För dessa regleringsområden med särskilt unika bevarandevärden bör
starka begränsningar införas även vad gäller yrkestrafik. Det gäller nu
undantagen terrängköming enligt 4, 6 och 7 §§ i terrängkömingsför-
ordningen. Bestämmelserna omfattar användning av terrängfordon i sam-
band med arbeten för gas- och kraftledningar, vatten eller avloppsledning
samt radio- och teleanläggning, hämtning av fällda djur och vid arbete 29
inom vilthägn i direkt samband med djuruppfödning samt användning vid
projektering, byggande och underhåll av väg samt vid skötsel- och Prop. 1995/96:226
anläggningsarbeten inom park-, idrotts- och friluftsområden. Sådan yrkes-
trafik med terrängskoter bör inte vara generellt undantagen utan bör
endast få förekomma efter särskild dispens i enskilt fall. Terräng-
kömingsförordningen bör ändras för att tillgodose detta syfte.
Regeringens bedömning: Kommuner bör ges möjlighet att inrätta
regleringsområden för terrängköming.
Miljövårdsberedningens förslag: Överensstämmer med regeringens
bedömning.
Remissinstanserna: Bl.a. Länstyrelsen i Norrbottens län tillstyrker.
Många kommuner och skoterklubbar anser att inrättandet av eventuella
regleringsområden bör vara en kommunal angelägenhet. Några kommu-
ner, bl.a. Gällivare kommun och Krokoms kommun, framhåller pro-
blemen med skoterköming i tätorter.
Skälen för regeringens bedömning: Fjällen är bl.a. viktiga för
närrekreation och dagsturturism. Konflikterna mellan olika intressen kan
vara betydande även i sådana områden. Regleringar av skotertrafiken är
ofta en förutsättning för att områdena skall behålla sina värden för
rekreation och turism. Kommunerna har ett stort ansvar för att tillgodose
behovet av bullerfria områden.
Det är viktigt med ett ökat lokalt ansvarstagande för skotertrafiken.
Lokala insatser är nödvändiga för områden med konflikter när det gäller
skotertrafik, exempelvis kring anläggningar för turism och närområden
till tätorter med många snöskotrar. För att begränsa störningarna från
terrängskotrar och i ökad utsträckning kanalisera skotertrafiken bör
kommunerna ges möjligheter att inrätta regleringsområden på motsvaran-
de sätt som länsstyrelsen har haft. En ändring som tillgodoser detta syfte
bör införas i 5 § terrängkömingsförordningen (1978:594). I avsnitt
6.10.2 föreslås också att medel anvisas för bidrag till anläggande av
skoterleder m.m. i syfte att kanalisera skotertrafiken och därmed
begränsa störningar och konflikter.
Kommunerna har därutöver sedan tidigare haft möjlighet att reglera
skotertrafiken genom att avsätta kommunala naturreservat och genom
lokala trafikföreskrifter.
Kommunerna kan aktivt bidra till en mer hållbar utveckling när det
gäller skotertrafiken inte bara i fjällområdet utan även i inlandet.
Boverket har haft regeringens uppdrag att utarbeta råd och exempel för
bullerffågomas behandling i den kommunala översiktsplaneringen i syfte
att minska bullret i natur- och rekreationsområden. Uppdraget kommer
att redovisas i Boken om översiktsplan , del 3 (Boverket 1996).
30
Regeringens bedömning: Bestämmelser om hänsyn till naturmiljön
finns i terrängtrafikkungörelsen. Dessa bestämmelser bör inte föras
över till terrängkömingslagen.
De bestämmelser som finns i jaktlagen om förbud mot att ofreda
eller förfölja viltet är tillräckliga. Det behövs alltså inte någon
ytterligare reglering i detta hänseende.
Miljövårdsberedningens förslag: Terrängkömingslagens regler skall
kompletteras med regler om hänsyn till naturmiljön och andra allmänna
intressen. Dessutom har beredningen föreslagit att terrängkömings-
kungörelsen kompletteras med en bestämmelse om att det är förbjudet att
med snöskoter följa spår av djur.
Remissinstanserna: Flera remissinstanser, bl.a. Naturvårdsverket och
vissa länsstyrelser, tillstyrker förslaget att regler om hänsyn till natur-
miljön och andra allmänna intressen förs in i terrängkömingslagen.
Riksantikvarieämbetet vill införa även hänsyn till kulturmiljön i lagen.
Kammarrätten i Sundsvall, som avstyrker förslaget, och Länsstyrelsen i
Västemorrlands län anser att en komplettering av lagen är onödig med
hänsyn till bestämmelserna i terrängtrafikkungörelsen.
Kammarrätten och Länsstyrelsen i Västemorrlands län tillstyrker att det
införs en bestämmelse i terrängtrafikkungörelsen med förbud om att med
snöskoter följa spår av djur. Kammarrätten anser dock att förslaget först
bör övervägas ytterligare. Naturvårdsverket föreslår att jaktlagen i stället
förtydligas. Sametinget förutsätter att förslaget inte avser spår efter renar.
Skälen för regeringens bedömning: Enligt 36 § terängtrafikkungörel-
sen skall den som färdas i terräng anpassa färdväg, hastighet och färdsätt
i övrigt så att människor och djur inte störs i onödan och att skador på
annans mark och växtlighet undviks. Miljövårdsberedningen anser att
denna regel i stället bör tas in i terrängkömingslagen.
Terrängkömingslagen är att betrakta som en förbudslag. Terrängtrafik-
kungörelsen innehåller regler om terrängfordon, utrustning och om de
särskilda trafikregler som närmare gäller vid fard med motordrivet
fordon i terräng. Till trafikreglerna hör naturligt också grundläggande
aktsamhetsregler.
Som tidigare har redovisats är de regler som ger möjlighet att med
motorfordon färdas i terräng inte samlade i en författning. När det gäller
hänsynen till naturen finns förutom bestämmelsen i terrängtrafikkungörel-
sen bestämmelser också i naturvårdslagen. Inte heller dessa regler är till-
räckliga för att avgöra vad som gäller vid körning i terräng. Körning
med terrängskoter i naturen kan inte heller ske under åberopande av
allemansrätten.
Eftersom regelsystemet är omlättande är det angeläget att alla de regler
som gäller för terrängköming alltid beaktas vid sådan körning. Den av
Miljövårdsberedningen föreslagna ändringen, som för övrigt inte utgör
en ändring i sak, bör inte genomföras. Om bestämmelsen skulle föras in
i terrängkömingslagen skulle detta kunna bidra till intrycket av att den
Prop. 1995/96:226
31
lagen uttömmande reglerar vad som gäller vid fard med motordrivet Prop. 1995/96:226
fordon i terrängen.
Miljövårdsberedningen har även föreslagit att terrängtrafikkungörelsen
kompletteras med en bestämmelse om förbud mot att med snöskoter följa
spår av djur. Beredningen har som motiv for förslaget framfört att
förbudet i jaktlagen att spåra vilt med snöskoter gäller om syftet är jakt
och att detta förhållande medför tillämpningproblem. I 5 § andra stycket
jaktlagen finns emellertid ett förbud mot att ofreda eller förfölja viltet.
Detta förbud är, till skillnad från bestämmelsen i 31 § jaktlagen generellt
och tar inte sikte på jakt. Bestämmelsen gäller således även vid spåming
av djur med t.ex. snöskoter. Den som med uppsåt eller av grov
oaktsamhet bryter mot bestämmelsen döms till böter. Ännu en föreskrift
på detta område gör inte lagstiftningen mer ändamålsenlig. Tvärtom
skapas enligt regeringens mening onödiga konkurrensproblem vid till-
lämpningen. Förslaget bör därför inte genomföras.
Regeringens förslag: Ett allmänt förbud införs i terrängkömings-
lagen mot körning med motordrivet fordon på jordbruksmark om
det sker for annat ändamål än för jord- eller skogsbrukets behov.
Förbudet gäller dock inte om det är uppenbart att körning kan ske
utan risk för skada på marken.
Regeringens bedömning: Reglerna för terrängköming i skogs-
mark bör förtydligas och anpassas till nya skogsbruksmetoder vad
gäller begreppet ung- och plantskog.
Miljövårdsberedningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med
regeringens förslag vad gäller reglering av terrängköming på jordbruks-
mark. Miljövårdsberedningen har dock föreslagit att körning skall få ske
med markägarens tillstånd.
Ett allmänt förbud föreslås mot körning på snötäckt skogsmark med
plant- och ungskog om inte uppenbar risk för skada på skogen föreligger
eller utan tillstånd av markägaren.
Remissinstanserna: Flera remissinstanser, bl.a. Kammarrätten i
Sundsvall, Naturvårdsverket, Länsstyrelserna i Kopparbergs och
Norrbottens län, vissa kommuner och Kommunförbundet, tillstyrker
förslaget om förbud mot terrängköming på jordbruksmark. Hovrätten i
Övre Norrland och Vägverket anser att oklarhet föreligger beträffande
markägarens tillstånd. Även Jordbruksverket, som tillstyrker i princip,
anser också att definitionen är oklar. Sametinget och Samemas riksför-
bund, som tillstyrker, anser att renskötseln skall undantas. Länsstyrelsen
i Västemorrlands län anser att förslaget kan utgå eftersom frågan redan
är reglerad. Sveriges lantbruksuniversitet, vissa kommuner och Snofed
avstyrker.
Flera remissinstanser, bl.a. Naturvårdsverket, Länsstyrelserna i 32
Kopparbergs och Norrbottens län, vissa kommuner och Kommunförbundet
tillstyrker förslaget om ändrade bestämmelser gällande förbudet mot Prop. 1995/96:226
terrängköming i plant- och ungskog. Flertalet remissinstanser som har
yttrat sig över förslaget framhåller dock att förfättningsförslaget behöver
förtydligas. Hovrätten i Övre Norrland och Lantbrukarnas riksförbund
anser att oklarhet föreligger vad gäller markägarens tillstånd. Skogsstyrel-
sen, som tillstyrker, anser att definitionen av plant- och ungskog är oklar
eftersom terrängkömingsförordningens bestämmelser inte täcker nya
föryngringsmetoder i skogen. Även Skogsägarnas riksförbund anser att
förordningen bör förtydligas med hänsyn till ändrade skötselmetoder.
Sametinget och Samemas riksförbund, som tillstyrker, anser att rensköt-
seln skall undantas. Fastighetsverket, som tillstyrker, motsätter sig
restriktioner som kan beröra skogsbrukets nyttotrafik. Länsstyrelsen i
Västemorrlands län anser att förslaget kan utgå eftersom frågan redan är
reglerad. Kammarrätten i Sundsvall, Sveriges lantbruksuniversitet och
Snofed avstyrker. Kammarrätten anser att begränsningarna redan nu kan
göras med stöd av gällande bestämmelser.
Skälen för regeringens förslag och bedömning: Vid upprepad
körning med terrängskoter på snötäckt jordbruksmark finns det risk för
att snön packas hårdare till följd av fordonens tyngd än vad som eljest
sker. Detta blir särskilt påtagligt när skoterleder dras över jordbruks-
mark. Den ökande trafik som blir följden av en sådan kanalisering ökar
dessutom risken för skador. Den öppna brukade marken är lättillgänglig
för snöskoteråkande. Snöpackning till följd av skotertrafik kan medföra
senare snömältning och tjällossning av markunderlaget än vad som annars
skulle vara fallet. Gröda eller annan vegetation kan ta skada av detta.
Växtodlingssäsongen och brukandet av marken kan komma att påverkas
negativt. Det finns även risk för att täckdikningssystemen kan ta skada
av det ökade marktrycket.
I betänkandet har inte lämnats någon definition av begreppet jordbruks-
mark. För att ett förbud mot att köra på jordbruksmark skall kunna
genomföras fordras att det finns tillräckliga möjligheter att bedöma vad
som är sådan mark. Med jordbruksmark menas, enligt 1 § lagen
(1979:425) om skötsel av jordbruksmark, sådan åker- och betesmark
som ingår i fastighet som är taxerad som jordbruksfastighet. I svensk
standard för ägoklassificering av mark för jordbruk och skogsbruk (SCB
Meddelanden i samordningsfrågor 1981:4) definieras åkermark som mark
som används eller lämpligen kan användas till växtodling eller bete och
som är lämplig att plöjas. Som betesmark definieras mark som används
eller lämpligen kan användas till bete och som inte är lämplig att plöjas.
Begreppet jordbruksmark bör inte ges någon annan innebörd i detta
sammanhang. Även om begreppet jordbruksmark får anses vara
tillräckligt klart kan gränserna för jordbruksmark vara svåra att uppfatta.
Emellertid gäller vid all vistelse i naturen och vid fard med fordon i
terrängen i synnerhet att det finns krav på att iaktta försiktighet. En regel
av innebörden att det är förbjudet att köra på snötäckt jordbruksmark, om
det inte är uppenbart att körningen kan ske utan risk för skada på
jordbruksmarken betonar ytterligare de försiktighetskrav som redan gäller
vid all motoriserad fard i terrängen och stärker därigenom skyddet för 33
näringens mark. Förbudet är motiverat främst av hänsyn till näringen.
3 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 226
Ett längre gående förbud än det nu föreslagna, vilket kan ses som en Prop. 1995/96:226
tydligt markerad försiktighetsregel, skulle innebära ett generellt förbud
för skotertrafik på jordbruksmark. Regeringen anser att konsekvenserna
av införandet av ett sådant förbud blir alltför omfattande.
Erforderliga undantag för försvarets verksamhet kan göras med stöd av
terrängkömingsförordningen.
Regeringen gör bedömningen att terrängkömingslagen enbart skall
innehålla offentligrättsliga regler och inte regler av civilrättslig karaktär.
Det innebär att regler om medgivande från markägaren inte bör tas med
i lagen vare sig för körning på jordbruksmark eller skogsmark. Som
tidigare har redovisats skyddar bestämmelserna i lagen främst allmänna
intressen. Överträdelser i förhållande till enskilda intressen regleras
främst på annat sätt. Det intresse som i första hand gör sig gällande for
den enskilde är ersättning för skador. I de fall markägaren har medgett
körningen kan som tidigare redovisats i avsnitt 6.2 överträdelse av
terrängkömingslagens bestämmelser påverka bedömningen om skade-
ståndsgrundande vållande har förekommit.
De undantag från förbudet mot terrängköming som behövs vid an-
ordnandet av fasta leder för terrängskotrar kan beslutas med stöd av be-
stämmelserna i i terrängkömingsförordningen både när det gäller jord-
bruksmark och skogsmark. Anordnandet av sådana leder torde dessutom
kräva medgivande från markägaren.
Riksdagens beslut år 1993 om en ny skogspolitik innebär bl.a. att för-
yngringsmetodema numera kan vara mera varierade och mindre enhetliga
än tidigare. Flera remissinstanser har framhållit att med dagens mera
varierade skogsbruk har det blivit avsevärt svårare att bedöma om det
uppstår skada på skogsföryngringen eller inte vid snöskoterköming. Nu
gällande undantag från förbudet mot körning med snöskoter på skogs-
mark med plant- och ungskog inträder om det är uppenbart att det inte
finns någon risk för skada. Regeringen anser mot den bakgrunden att
terrängkömingsförordningen bör ändras så att det klart framgår när
förbudet gäller. Förordningstexten bör utformas så att det klart framgår
att körning i terräng med motordrivet fordon för annat ändamål än jord-
bruk och skogsbruk är förbjuden på snötäckt skogsmark med plant- eller
ungskog vars medelhöjd över snötäcket är lägre än 2 meter. Avsikten är
att i förordningen närmare precisera hur plant- och ungskogens medel-
höjd skall uppskattas. Av vad som tidigare anförts framgår att markäga-
rens medgivande förutsätts för viss terrängköming. Liksom hittills skall
förbudet inte gälla viss typ av näringsverksamhet eller tjänst, t.ex.
räddningstjänst eller skogsbruk.
Regeringens bedömning: Det bör förtydligas att trafik med
motordrivet fordon på enskild väg är förbjuden om inte vägens
ägare har gett tillstånd till denna trafik.
Miljövårdsberedningens bedömning: Snöskotertrafik på enskild väg
34
är förbjuden redan med gällande lagstiftning Prop. 1995/96:226
Remissinstanserna: Miljövårdsberedningens syn om att regler inte
behöver införas i terrängkömingslagen, eftersom frågan redan är
reglerad, delas av bl.a. Kammarrätten i Sundsvall, Naturvårdsverket,
Länsstyrelsen i Västemorrlands län och Snofed. Skogsägarnas riksförbund
anser att det är motiverat att införa regler om skoterköming på skogsbil-
vägar i terrängkömingslagen. Även Lantbrukarnas riksförbund anser att
detta bör framgå av lagen. Naturvårdsverket anser att ett generellt förbud
bör införas i vägtrafiklagstiftningen. Sveriges lantbruksuniversitet, som
avstyrker, anser att förslaget inte är tillräckligt väl analyserat.
Skälen för regeringens bedömning: I betänkandet Skoterköming på
jordbruks- och skogsmark (SOU 1994:16) föreslogs att det i terräng-
kömingslagen skall införas ett förbud mot skotertrafik på snötäckt enskild
väg om inte väghållaren gett sitt tillstånd. Miljövårdsberedningen gör den
bedömningen att sådan trafik är förbjuden redan med gällande lagstiftning
och att någon reglering inte behöver ske i terrängkömingslagen.
Trafik med snöskoter på snötäckt, oplogad skogsväg kan leda till så
omfattande tjäle i vägkroppen att angelägna virkestransporter försenas
eller omöjliggörs i samband med tjällossningen. Som Miljövårdsbe-
redningen och Naturvårdsverket påpekar står det emellertid inte var och
en fritt att färdas med motordrivet fordon på enskilda vägar. Detta gäller
oavsett om vägen är snötäckt eller inte. Enligt 151 § vägtrafikkungörel-
sen (1972:603) ankommer det sålunda på vägens ägare att avgöra om
trafik med motordrivna fordon eller visst slag av sådana fordon får äga
rum.
Att frågan över huvud taget har aktualiserats tyder på att bestämmelsen
är otydlig och kanske även mindre känd. Regeringen har mot den
bakgrunden for avsikt att i förtydligande syfte ändra bestämmelsen så att
det klart framgår att trafik med motordrivet fordon på enskild väg är
förbjuden om inte vägens ägare har gett tillstånd till denna trafik.
Regeringens bedömning: En generell hastighetsbegränsning på 50
km/tim för terrängskotrar bör införas.
Miljövårdsberedningens förslag: Överensstämmer med regeringens
bedömning.
Remissinstanserna: Remissutfallet är starkt splittrat. Flera remissin-
stanser tillstyrker en begränsning till 50 km/tim bl.a. Kammarrätten i
Sundsvall, Väg- och trafikinstitutet, Sametinget, Naturvårdsverket, flera
länsstyrelser bl.a. Länsstyrelsen i Kopparbergs län, samt några kommu-
ner. Vissa instanser förordar en begränsning till 70 km/tim, bl.a.
Rikspolisstyrelsen, som dock inte har någon erinran mot 50 km/tim,
Länsstyrelsen i Norrbottens län samt flera kommuner. Många remissin-
stanser påtalar svårigheterna med övervakning. Väg verket anser att
effekterna blir små av en hastighetsbegränsning.
35
Flera remissinstanser avstyrker en generell hastighetsbegränsning, bl.a. Prop. 1995/96:226
Länsstyrelsen i Jämtlands län, Kommunförbundet, vissa kommuner samt
skoterorganisationer och skoterklubbar. Svårigheterna med övervakning
anför bl.a. som motiv. Skoterorganisationerna vill i stället ha lokala
hastighetsbegränsningar.
Skälen för regeringens bedömning: Redan år 1975 lämnades i
rapporten Motortrafik i terräng förslag om en generell hastighetsbe-
gränsning, framför allt för att minska bulleravgivningen. Den tekniska
utvecklingen av snöskotrarna har medfört att dessa, under gynnsamma
betingelser när det gäller underlaget, kan nå en betydande hastighet, långt
över 100 km/tim. Tidigare fanns en frivillig överenskommelse mellan
Kommunikationsdepartementet och Svenska Snöskoterleverantöremas
Branschorganisation om att begränsa snöskotrarnas effekt genom att inte
importera starkare maskiner än 50 hk. Detta hade en återhållande verkan
också på hastigheten. Körstil och hastighet påverkades också av reklam
som betonade utflykter och fomiljeanvändning i stället för snöskotrarnas
styrka och fort. Överenskommelsen träffades år 1981 men frångicks
definitivt år 1992, då allt fler starka maskiner började importeras.
Dagens marknadsföring betonar mer skotrarnas effekt och fort.
Regeringen anser att det av säkerhets- och miljöskäl, främst för att
begränsa bullerstörningarna, samt för att begränsa konflikterna gentemot
övrigt friluftsliv är befogat att införa en generell hastighetsgräns för
terrängskotrar, i synnerhet som det inte finns någon frivillig effektbe-
gränsning av snöskotrar. Såväl buller som utsläpp av föroreningar har
samband med hastigheten. De säkerhetsmässiga aspekterna gäller såväl
förare och passagerare som annan friluftsverksamhet. Vid normal
användning av terrängskoter i terräng är det knappast möjligt och inte
heller nödvändigt att i de flesta fall framföra normala skotrar med högre
hastighet än 50 km/tim. Bestämmelser om en sådan hastighetsbegränsning
bör införas i terrängtrafikkungörelsen (1972:594). Därutöver har
kommunen möjlighet att införa lokala regler om lägre hastighet i
tätbebyggt område och länsstyrelsen inom regleringsområden och
områden som skyddas enligt naturvårdslagen (1969:822). Naturvårds-
verket kan dessutom reglera hastigheten i nationalparker.
6.10.1 Medel för anläggande av skoterleder m.m.
Regeringens bedömning: För att åstadkomma en bättre kanalise-
ring av skotertrafiken och därmed påtagliga miljöförbättringar
kommer regeringen att föreslå att medel anvisas för en treårsperiod
som bidrag till anläggande av skoterleder och andra anläggningar
för skotertrafik samt för informationsinsatser. Bidrag bör kunna
lämnas med högst 50 % av kostnaderna. Regeringen återkommer
till riksdagen i denna fråga i budgetpropositionen hösten 1996.
36
Miljövårdsberedningens förslag: Överensstämmer med regeringens Prop. 1995/96:226
bedömning.
Remissinstanserna: Nästan samtliga remissinstanser tillstyrker
förslaget. Kommunförbundet och flera kommuner anser att staten även bör
svara för kostnaderna för underhållet. Arvidsjaurs och Kiruna kommun
anser att bidrag bör utgå för hela kostnaden. Länsstyrelsen i Kopparbergs
län anser att bidraget bör förenas med åtagande från sökanden att svara
för underhållet. Riksrevisionsverket, Naturvårdsverket och Länsstyrelsen
i Västemorrlands län är kritiska. Riksrevisionsverket framhåller att
kostnaden för förslaget inte har klarlagts. Naturvårdsverket, som förordar
en årlig skoteravgift, är positivt till bidrag endast i det fall terräng-
körningen enbart tillåts på skoterleder. Verket är dock berett att åta sig
fördelningen av medel.
Skälen för regeringens bedömning: Regeringen anser att det är ange-
läget att kanalisera skotertrafiken för att minska bullerstörningar och
konflikter med andra intressen, t.ex. friluftsliv. Även kring turistanlägg-
ningar och i anslutning till tätorter i Norrland finns det ibland skäl att
separera skotertrafiken. Även andra förslag till åtgärder, t.ex. kommuna-
la regleringsområden, syftar till att styra skotertrafiken till särskilda leder
i större omfattning än för närvarande. Detta kräver en utbyggnad av
skoterledsnätet och därmed ökade resurser.
Regeringen avser därför att i budgetpropositionen 1996 föreslå att
medel anvisas för en treårsperiod som bidrag till kostnaderna till upp-
byggnad av skoterleder och andra anläggningar för skotertrafiken, t.ex.
terminaler, samt för information. Bidrag bör kunna lämnas med högst
50 % av kostnaderna.
Regeringen avser att lämna ett uppdrag till berörda länsstyrelser om att
från kommunerna begära in ett underlag för prioritering av de medel som
kommer att tillföras respektive län för att anlägga skoterleder m.m.
Statsbidrag bör i första hand ges för skoterleder och andra anläggningar
för skotertrafik som har angetts i den kommunala planeringen eller som
efter samråd med kommun prioriterats av länsstyrelsen. Självfallet bör
lederna ha varit föremål för en samrådsprocess med markägare. Sådana
skoterleder skall prioriteras som ingår i områden där terrängköming
regleras till skoterleder eller som syftar till att lösa konflikter mellan
olika intressen. I samband med utbyggnad av skoterleder eller inrättande
av regleringsområden kan också särskilda informationsinsatser komma att
behövas.
Staten bör svara för kostnaderna för utbyggnad av de skoterleder som
inrättas inom de av regeringen beslutade regleringsområdena. För övriga
skoterleder m.m. är det viktigt att de som i första hand utnyttjar lednätet
tar ett kostnadsansvar för såväl anläggande som underhåll av skoterleder.
Skoterklubbama utför för närvarande ett betydelsefullt frivilligt arbete
med skoterleder. Byggande och underhåll av skoterleder ger också vissa
sysselsättningseffekter. Bl.a. i Norrbottens län har skoterleder anlagts
med ALU-medel.
37
6.10.2 Samråd enligt naturvårdslagen för fast anordnande av Prop. 1995/96:226
skoterleder
Regeringens bedömning: Anmälningsskyldighet för samråd med
länsstyrelsen bör införas för anläggande av fest led för körning
med terrängskoter.
Miljövårdsberedningens förslag: Beredningen har förslagit att
regeringen skall införa ett obligatoriskt samråd för fest anordnande av
skoterleder utanför detaljplanelagt område och att samrådet skall kunna
delegeras till kommun när det inte gäller statens mark.
Remissinstanserna: Flertalet tillstyrker samråd med länsstyrelsen.
Kammarrätten i Sundsvall anser att frågan bör regleras genom en särskild
bestämmelse i naturvårdslagen. Kammarrätten är också positiv till att i
vissa områden delegera samrådet till kommunen. Flera kommuner, bl.a.
Härjedalens, Krokoms, Gällivare och Storumans kommuner, anser att
samrådet i stället bör ske med kommunen. Även Länsstyrelsen i
Jämtlands län anser att det bör övervägas att utanför statens mark lägga
samrådet direkt på kommunen. Boverket vill ha klarlagt om delegationen
skall vara av generell karaktär. Lantbrukarnas riksförbund framhåller att
det alltid krävs överenskommelse med markägare eller nyttjanderätts-
havare för att anlägga festa leder.
Skälen för regeringens bedömning: Regeringen anser att en viktig åt-
gärd för att begränsa bullerstörningarna från snöskotrar i fjällen är att i
ökad utsträckning kanalisera skotertrafiken till särskilda skoterleder. Det
finns i dag ett stort antal skoterleder och ett stort intresse för att anlägga
ytterligare sådana. Skoterleder påverkar naturmiljön och kan medföra
påtagliga förändringar i fråga om tystnad och ostördhet.
Kommunerna har det primära ansvaret för planeringen av marken,
vattnet och den lokala miljön. Den kommunala planeringen enligt plan-
och bygglagen (1987:10) har sådana förferanderegler som gör den
lämplig att använda för att få till stånd den dialog som eftersträvas.
Enligt regeringens mening kan det vara lämpligt att behandla skoterleder
i den kommunala översiktsplaneringen. Någon formell anknytning till
plan- och bygglagen anser regeringen dock inte erforderlig.
För att ytterst garantera att de allmänna intressena beaktas föreslår
Miljövårdsberedningen att det bör införas en särskild samrådsskyldighet
vid anläggande av festa snöskoterleder. Med hänsyn till att det här
handlar om frågor som till stor del påverkar naturmiljön bör en sådan
skyldighet regleras med stöd av naturvårdslagen (1964:822).
Enligt 20 § första stycket, första meningen naturvårdslagen skall sam-
råd med länsstyrelsen ske innan arbetsföretag som kan komma att
väsentligt ändra naturmiljön utförs. Enligt paragrafens andra mening kan
regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer föreskriva att
anmälan för samråd alltid skall göras i fråga om särskilda arbetsföretag.
I 20 § andra stycket finns dessutom möjligheter till ingripanden.
Regeringen avser att komplettera naturvårdsförordningen (1976:484)
med bestämmelser om obligatorisk anmälan för samråd för fest anordna-
38
de leder för terrängskotrar. Regeringen gör mot bakgrund av detta be- Prop. 1995/96:226
dömningen att det saknas anledning att i naturvårdslagen ta in särskilda
bestämmelser om skoterleder. Markägarens medgivande fordras för an-
ordnande av ifrågavarande fasta leder.
6.10.3 Samråd inför beslut om skoterleder i regleringsom-
råden
Regeringens bedömning: Länsstyrelsen bör samråda med Natur-
vårdsverket före beslut om undantag för skoterled i regleringsom-
råde. Naturvårdsverket bör ges möjlighet att överklaga länsstyrel-
sens beslut till regeringen.
Miljövårdsberedningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med
regeringens bedömning. Beslut om undantag för skoterled i regleringsom-
råden bör fattas i samråd med Naturvårdsverket.
Remissinstanserna: Remissutfallet är splittrat. I första hand tillstyrker
centrala myndigheter, bl.a. Kammarrätten i Sundsvall, Boverket och
Naturvårdsverket. Även Länsstyrelserna i Kopparbergs och Västemorr-
lands län, några kommuner. Lantbrukarnas riksförbund och Svenska
turistföreningen tillstyrker. Kommunerna Dorotea och Storuman
förutsätter att även kommunen skall ingå i samrådskretsen. Kritiska är
Länsstyrelserna i Jämtlands och Norrbottens län, flertalet kommuner och
skoterorganisationema. Kommunerna, som uttalat kritik mot att samråda
med Naturvårdsverket, anser att samrådet i stället bör ske med länsstyrel-
sen. Jokkmokks kommun förordar att samrådet i stället skall ske med
skogsvårdsstyrelsen.
Skälen för regeringens bedömning: Regeringen kan besluta att
terrängköming är förbjuden i områden i fjällen med stöd av 1 § andra
stycket terrängkömingslagen. Länsstyrelsen får med stöd av 2 § terräng-
kömingslagen och 5 § terrängkömingsförordningen medge undantag från
förbudet för individuella dispenser och för skoterleder. Naturvårdsverket
får överklaga länsstyrelsens beslut till allmän förvaltningsdomstol.
Regeringens beslut om att inrätta ett regleringssområde innebär enbart
en geografisk avgränsning. Kvaliteten i området bestäms bl.a. av vilka
störningar som förekommer i området. Detta bestäms av i vad mån
länsstyrelsen tillåter skoterleder och beviljar dispenser inom reglerings-
området. Systemet förutsätter att länsstyrelsen är restriktiv mot terräng-
köming i regleringsområdena för att syftet med regleringen skall
tillgodoses. Berörda länsstyrelser har emellertid i inte så liten utsträck-
ning medgett undantag i regleringsområdena.
För att kunna garantera kvaliteten i tillkommande och befintliga regle-
ringsområden avser regeringen att stärka det centrala myndighetsansvaret
vad gäller beslut om skoterleder i regleringsområden.
Det bör därför finnas starka skäl för att medge undantag för terräng-
köming i regleringsområdena i fjällen. I fortsättningen bör det, som
framgår av avsnitt 6.4, kunna införas krav på synnerliga skäl för att
medge sådana undantag. Prop. 1995/96:226
Regeringen kommer att ändra terrängkömingsförordningen så att beslut
om undantag för skoterleder i regleringsområden skall fettas efter samråd
med Naturvårdsverket. Verket kommer samtidigt att få möjlighet att
överklaga dessa beslut till regeringen.
6.10.4 Fjällsäkerhet på skoterleder
Regeringens bedömning: Naturvårdsverket bör ges i uppdrag att
i samverkan med Fjällsäkerhetsrådet klarlägga hur säkerheten skall
tillgodoses på skoterleder som anläggs med statligt stöd utanför det
statliga ledsystemet.
Miljövårdsberedningens förslag: Överensstämmer med regeringens
bedömning.
Remissinstanserna: Få remissinstanser har kommenterat förslaget om
säkerhet på leder. Länsstyrelsen i Norrbottens län, vissa kommuner och
Snofed tillstyrker förslaget. Flera skoterklubbar anser att säkerheten kan
skötas av fjällräddningen i samverkan med skoterklubbama.
Skälen för regeringens bedömning: Det är viktigt att en god säkerhet
kan upprätthållas på skoterleder oavsett vem som är huvudman för leden.
I miljöer som fjällen med snabbt skiftande väderförhållanden ställs
särskilda krav på säkerheten. Viktigt för säkerheten är att skoterleder har
god kvalitet och att de underhålls kontinuerligt. Ansvaret för säkerheten
bör klarläggas. Det är naturligt att Naturvårdsverket i samverkan med
Fjällsäkerhetsrådet får i uppdrag att klarlägga hur säkerheten skall
tillgodoses på sådana skoterleder i fjällen som har annan huvudman än
staten. Berörda kommuner och intresseorganisationer kommer att få delta
i arbetet.
Regeringens bedömning: Det är angeläget att berörda länsstyrelser
överväger behovet av att inrätta regleringsområden i känsliga
skärgårdsområden. Kommunerna får möjlighet att inrätta sådana
regleringsområden.
Miljövårdsberedningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med
regeringens.
Remissinstanserna: Naturvårdsverket tillstyrker att länsstyrelserna
inför liknande bestämmelser som i Norrbottens län. Även Kammarrätten
i Sundsvalls kommun tillstyrker. Länstyrelsen i Gävleborgs län föreslår
att även kan införas för andra liknande områden av riksintresse.
Skälen för regeringens bedömning: Skärgårdsområden kan vara väl
40
så känsliga som fjällområden när det gäller störningar från t.ex. Prop. 1995/96:226
motordrivna fordon. De erfarenheter som vunnits av de begränsningar
som Länsstyrelsen i Norrbottens län har infort i länets kust- och
skärgårdsområden har varit positiva. Även andra berörda länsstyrelser
bör närmare överväga de begränsningar av skotertrafiken som är
motiverade från såväl allmänna naturvårds- och kulturmiljövårdssyn-
punkter som för att begränsa främst bullerstörningar i känsliga skärgårds-
områden. Det bör ske i nära samarbete med kommunala myndigheter.
Genom ändrade bestämmelser i terrängkömingsförordningen föreslås
i avsnitt 6.5 att även kommunerna skall få möjlighet att inrätta regle-
ringsområden vad avser terrängköming. Härigenom ökas det lokala
ansvarstagandet att reglera körningen med terrängfordon. Kommunerna
kan därmed inrätta regleringsområden i känsliga skärgårdsområden.
Regeringens förslag: Den som med uppsåt eller av oaktsamhet
bryter mot bestämmelserna i terrängkömingslagen eller förbud eller
föreskrift som har meddelats med stöd av lagen döms till böter.
Om gärningen är ringa skall inte dömas till ansvar.
Miljövårdsberedningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med
regeringens förslag. Miljövårdsberedningen har dock inte föreslagit något
undantag för ringa fäll och har föreslagit att fängelse skall ingå i
straffskalan. Beredningen har vidare föreslagit att naturvårdsvaktemas
befogenheter skall utvidgas till att även omfatta områden enligt 1 § första
stycket terrängkömingslagen.
Remissinstanserna: Flera remissinstanser tillstyrker, bl.a. Hovrätten
och Kammarrätten i Sundsvall, Naturvårdsverket, Länsstyrelsen i
Kopparbergs län och vissa kommuner. Hovrätten anser att ringa
gärningar bör vara straffria. Kammarrätten anser att det är angeläget att
lagstiftaren klarlägger vilka rättigheter markägaren kan hävda. Riks-
revisionsverket anser att inte bara påföljden påverkar efterlevnaden;
risken för upptäckt är minimal. Länsstyrelsen i Norrbottens län,
Arvidsjaurs kommun och Snofed tillstyrker straffskärpning men avvisar
fängelse. Kalix kommun avstyrker.
Skälen för regeringens förslag: Påföljden för överträdelse av
terrängkömingslagen (1973:1313) är enligt nuvarande bestämmelse i 4 §
penningböter. Denna påföljd infördes år 1986 efter att tidigare ha utgjorts
av dagsböter. Motivet för ändringen var att förenkla lagföringen vid vissa
trafikförseelser som kunde anses vara av ordningskaraktär (jfr prop.
1986/87:34 om vissa delegeringsfrågor på vägtrafikens område).
Överträdelser av lagen har emellertid inte kommit att tillhöra de brott
för vilka ordningsbot kan föreläggas, eftersom Riksåklagaren inte har ut-
färdat några bestämmelser på området (jfr. Riksåklagarens beslut om
41
ordningsbot för vissa brott, SFS 1991:2047). Någon ändring i detta Prop. 1995/96:226
hänseende är heller inte förestående. Från Riksåklagaren har under hand
inhämtats att överträdelser av terrängköminglagen inte är av sådan
frekvens, kanske beroende på övervakningsproblem, att det för närvaran-
de finns fog för att föra upp brotten på listan om ordningsbot.
Syftet med ändringen kan således sägas ha förfallit. Det finns därför
anledning att återgå till den tidigare gällande påföljden, böter. Åter-
gången till böter medför även att sanktionen kommer att stå i bättre
överensstämmelse med sanktionen för likartade brott enligt naturvårds-
lagen (1964:822). Liksom enligt nuvarande bestämmelse bör gärningar
som är att bedöma som ringa undantas från det straffbara området.
Det finns för närvarande ca 20 naturvårdsvakter vilka huvudsakligen
verkar i fjällvärlden. De personella resurserna är således mycket
begränsade. Regeringen anser mot den bakgrunden att det inte är möjligt
att utöka naturvårdsvaktemas geografiska kompetensområde på det sätt
som Miljövårdsberedningen har föreslagit. Det är heller inte lämpligt att
utan närmare utredning utöka naturvårdsvaktemas polisiära befogen-
het.
Regeringens bedömning: Berörda länsstyrelser bör ges i uppdrag
att i samråd med Naturvårdsverket göra en årlig uppföljning av
föreslagen reglering av terrängkömingen i fjällen, bl.a. i fråga om
kommunernas arbete med regleringsområden. År 2001 bör en mer
samlad utvärdering och redovisning ske avseende lokalt och
regionalt arbete med regleringen av färdseln med fordon i terräng-
en.
Miljövårdsberedningens förslag: Överensstämmer i allt väsentligt med
regeringens bedömning.
Remissinstanserna: Ett fåtal remissinstanser har kommenterat frågan.
Krokoms kommun har uttalat sig positivt till förslaget. Åre kommun anser
att tiden är för kort för kommunerna för att utföra erforderligt arbete
innan utvärdering skall ske.
Skälen för regeringens bedömning: Ansvaret för att användningen av
terränggående fordon inte leder till förslitning eller störningar för andra
intressen kommer framdeles att åvila en större krets än tidigare. Det är
viktigt att följa upp att de föreslagna förändringarna får avsedd effekt.
Det är därför angeläget att det samlade arbetet om reglering av färdseln
med terrängfordon utvärderas. Berörda länsstyrelser kommer att ges i
uppdrag att i samråd med Naturvårdsverket göra en årlig uppföljning av
utvecklingen på området, bl.a. när det gäller kommunernas arbete med
regleringsområden.
Regeringen bedömer att en samlad redovisning och utvärdering bör ske
42
efter ungefär fyra år. Om problemen då i allt väsentligt skulle kvarstå Prop. 1995/96:226
kan regeringen komma att överväga en mer skärpt reglering.
Regeringens bedömning: En första nivå av obligatoriska av-
gaskrav bör införas för nya terrängskotrar från och med den 1 juli
1998. Regeringen avser att inom kort anmäla ett sådant förslag till
EG-kommissionen och WTO-sekretariatet.
Miljöklassutredningens förslag: Ett system med tre miljöklasser
föreslås införas för terrängskotrar.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser ställer sig positiva till att
införa miljökrav på terrängskotrar. Till dessa hör Statskontoret,
Vägverket, Naturvårdsverket, Länsstyrelsen i Jämtlands län, Svenska
kommunförbundet, Naturskyddsföreningen och Sametinget. Arbetarskydds-
styrelsen konstaterar att en positiv effekt av förslagen om sänkta
bulleremissioner är att de minskar risken för hörselskador och medför en
förbättring av arbetsmiljön för dem som använder skotern yrkesmässigt.
Kommerskollegium anser att förslaget inte är proportionerligt i för-
hållande till det angivna syftet. Arjeplogs kommun, Grossistförbundet
Svensk handel och Sveriges snöskoterägares riksorganisation (Snofed)
avstyrker förslaget. AB Svensk Bilprovning (ASB) anser att införandet av
ett miljöklassystem bör anstå till dess att bättre underlag föreligger
beträffande gränsvärden och provmetoder. Många remissinstanser pekar
på betydelsen av internationell harmonisering, i första hand på nordisk
nivå och med USA och Kanada. Till dessa hör Kammarrätten i
Sundsvall, Kommerskollegium. Närings- och teknikutvecklingsverket,
Länsstyrelsen i Västerbottens län, Arjeplogs. Arvidsjaurs, Borlänge,
Krokoms, Sorsele och Älvdalens kommuner, ASB, Nordiska snöskoterrå-
det, SIS- Standardiseringen i Sverige och Snofed. Sveriges snöfordons-
leverantörer ser positivt på ökad miljöanpassning av snöskotrar men
förespråkar att förslaget skjuts på framtiden tills en harmonisering kan
ske.
Skälen för regeringens bedömning: Frihet från buller och avgaser är
en viktig kvalitet i fjällområdena. Terrängskotrar är i detta sammanhang
ett problem eftersom bullret kan vara betydande och avgasutsläppen kan
ge upphov till lokalt höga halter av främst kolväten.
Buller
Många människor söker sig till fjäll, skärgårdar och skogslandet bl.a. för
att de uppskattar de bullerfria miljöerna. I sådana områden upplevs även
relativt låga bullernivåer som störande. I dessa områden är motordrivna
farkoster den viktigaste källan till störande buller. Genom den ökande
användningen av bl.a. terrängskotrar blir det allt svårare att finna ostörda
43
miljöer i fjällen och deras närområde.
I betänkandet Miljöklassnin gav snöskotrar (SOU 1995:97) konstaterade
Miljöklassutredningen att det finns flera utrustningsdetaljer som kan
åtgärdas i syfte att minska snöskotrarnas bulleremissioner.
Avgaser
Avgörande for utsläppens storlek och sammansättning är att snöskotrar
med ett fåtal undantag drivs med tvåtaktsmotorer. Ett viktigt motiv till
detta är att tvåtaktsmotom har hög driftsäkerhet. Kostnaden är dessutom
lägre.
I Länsstyrelsens i Västerbottens län rapport Snöskotrar i naturen (Ds
1994:36) har länsstyrelsen utgått från Naturvårdsverkets rapport Luft-
föroreningar från arbetsfordon - Handlingslinjer vid beräkningar av luft-
föroreningar. Beräkningarna som avsåg år 1988, uppdaterades enligt
nedan av Miljöklassutredningen.
Emissioner i ton/år från snöskotertrafiken i Sverige
|
Förorening |
Snöskotrar |
Snöskotrar |
Summa |
|
Kolväten |
9 750 |
7 500 |
17 250 |
|
Kolmonoxid |
19 500 |
15 000 |
34 500 |
|
Kväveoxider |
145 |
100 |
245 |
|
Partiklar |
245 |
190 |
435 |
|
Svaveldioxid |
2 |
3 |
5 |
|
Koldioxid |
19 440 |
32 400 |
51 840 |
De redovisade utsläppsmängdema från snöskotertrafiken utgör en liten
del av totalutsläppen i Sverige. Regionalt sett är dock skotertrafiken en
av de viktigaste källorna till utsläpp av kolväten i Jämtlands, Väster-
bottens och Norrbottens län. I samma område är bidraget till utsläppen
av kväveoxider, svaveldioxid och koldioxid betydande.
Lokalt har mycket höga halter av luftföroreningar uppmätts nära hårt
trafikerade skoterleder. Exempelvis har bensenhalter över såväl tyska
som brittiska gränsvärden uppmätts.
Terrängskotramas betydelse for lokala och regionala utsläpp motiverar
att avgaskrav införs. Som ovan redovisats lämnar de även ett mindre
bidrag till de nationella utsläppen. Enligt regeringens redovisning i Vår
miljö - miljöarbetet under året (skr. 1995/96:120, bet. 1995/96:JoU17)
minskar nu utsläppen av kolväten, kolmonoxid, kväveoxider och partiklar
bl.a. på grund av åtgärder mot utsläpp från vägtrafiken. Ett värdefullt
bidrag till ytterligare utsläppsminskningar kan erhållas genom åtgärder
mot andra grupper av fordon, som sammantaget utgör en betydande källa
till luftföroreningar. Förutom förslag om avgaskrav för snöskotrar avser
regeringen att inom kort lägga fram förslag till avgaskrav för båtmotorer.
Beslut om gemensamma utsläppskrav för vissa dieseldrivna
1995/96:226
44
arbetsmaskiner som skall införas under år 1997 kommer troligen att Prop. 1995/96:226
beslutas av Europeiska unionens råd i juni 1996. Gemensamma regler om
avgaskrav for motorcyklar och mopeder kommer också inom kort att
antas inom EU. Arbetet med att minska utsläppen av luftföroreningar
utökas därmed till att omfatta allt fler fordonsgrupper.
Miljöklassutredningen föreslog ett system med tre miljöklasser, varav
miljöklass 3 i stort sett omfattade dagens skotrar och miljöklass 2 en
tekniknivå som utredningen ansåg vara möjlig att uppnå genom en
optimering av dagens tvåtaktsmotorer. Miljöklass 1 förutsatte en
utvecklad tvåtaktsteknik eller en övergång till fyrtaktsmotorer.
Regeringen bedömer att det efter år 2000 kan komma att finnas
gemensamma kravnivåer som kan tillämpas för terrängskotrar. Därmed
är det inte troligt att en nationell svensk standard motsvarande Miljö-
klassutredningens förslag till miljöklass 1 kan införas. Mot denna
bakgrund är det regeringens uppfattning att miljökrav för terrängskotrar
inledningsvis införs genom att nya terrängskotrar efter ett visst datum
skall uppfylla bestämda krav. Frågan om ett system med flera miljö-
klasser kan därmed anstå till dess att internationellt etablerade kravnivåer
kan utnyttjas i systemet.
Regeringen avser nu att anmäla ett förslag till svenska regler om
obligatoriska buller- och avgaskrav för terrängskotrar i de anmälnings-
procedurer för förslag till tekniska regler som finns i EG och enligt
GATT-avtalet. De kravnivåer som kommer att anmälas grundas på
Miljöklassutredningens förslag till krav i miljöklass 2.
Regeringens förslag: För att få framföra terrängskoter skall det
krävas traktorkort eller körkort. Bestämmelser om behörighetskrav
införs i körkortslagen (1977:477).
Miljövårdsberedningens förslag: Överenstämmer med regeringens.
Miljövårdsberedningen föreslog även ett tillägg till straffbestämmelserna
i 3 § trafikbrottslagen (1951:649).
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser är positiva till att
behörighetskrav med lägst traktorkort införs. Det gäller bl.a. Rikspolis-
styrelsen, Vägverket, Sametinget, Naturvårdsverket .flertalet länsstyrelser,
Kommunförbundet, vissa kommuner och Svemo. Kammarrätten i
Sundsvall förordar en ny körkortsklass. Kritiska är bl.a. Länsstyrelserna
i Västerbottens och Norrbottens län, vissa kommuner samt skoterorganisa-
tioner och skoterklubbar.
Skälen för regeringens förslag: Rikspolisstyrelsen har i rapporten
Projekt för översyn av skotertrafiken (RPS rapport 1993:5) föreslagit att
en form av obligatoriskt förarbevis för terrängskoter införs. Motiven till
45
detta var att försöka bryta olycksfellsutvecklingen genom att öka Prop. 1995/96:226
kunskapsnivån hos förarna. Efter att ha tagit del av remissynpunkterna
föreslog Rikspolisstyrelsen att lägst traktorkort bör krävas för att få
framföra terrängskoter. Rikspolisstyrelsen har fått stöd för sitt förslag i
betänkandet Skoterköming på jordbruks- och skogsmark (SOU 1994:16)
som menar att en obligatorisk förarutbildning ger tillfredställande
kunskaper om gällande regler hos snöskoterförama men också om
terrängens olika förutsättningar för körning.
Kraven på skoterföraren måste anpassas till faktiska förhållanden för
att bryta en icke önskad utveckling när det gäller regelöverträdelser.
Detta innebär att kraven på skoterföraren bör skärpas utöver vad som
gäller i dag. Det enda krav som för närvarande ställs är att föraren har
fyllt 16 år. Regeringen finner det inte motiverat att införa en särskild
förarbehörighet för snöskotrar och andra terrängskotrar i körkortslagen
(1977:477). Sedan lagens tillkomst har också behovet av behörighetskrav
för förare av andra fordon än motorcykel, personbil, lastbil och buss
lösts inom ramen för gällande förarbehörigheter. Så är t.ex. den som har
B-behörighet behörig att köra terrängvagn liksom vissa tyngre motorred-
skap. Kraven på förare av sådana fordon borde vara större än de som
ställs på förare av snöskoter, men de kräver ändå ingen egen kör-
kortsklass. Med utgångspunkt i körkortslagens kompetenskrav är det
därför omotiverat att särskilja just terrängskotrar och att införa en
särskild förarbehörighet för detta fordonslag. Genom att kräva traktorkort
eller körkort av den som framför terrängskoter markeras att skoterkör-
ning är något som kräver ansvarstagande och kunskap. En sådan
reglering gör sanktionsmöjlighetema vid regelöverträdelser tydligare
genom att körkortslagens bestämmelser, om bl.a. återkallelse, varning
m.m., kan tillämpas. Regeringen finner i likhet med flertalet remissin-
stanser att behörighetskraven för att framföra terrängskoter bör skärpas
och att krav om lägst traktorkort bör införas i körkortslagen.
Flera remissinstanser har invänt att kravet på körkort eller traktorkort
kan innebära problem för ett fåtal avlägset eller väglöst boende äldre
personer med lång skotervana vars körskicklighet inte kan ifrågasättas.
Bestämmelserna i 101 § körkortsförordningen (1972:722) innebär bl.a.
att undantag från 4 § körkortslagen om krav på körkort eller traktorkort
för att få framföra traktor kan medges i enskilda fall om det finns
synnerliga skäl och om det kan ske utan fara for trafiksäkerheten.
Regeringen finner att bestämmelsen kan utvidgas till att gälla även kravet
i den föreslagna 2 a § körkortslagen på körkort eller traktorkort för att
få framföra terrängskoter. Kravet på traktorkort torde dock inte vara
oöverstigligt.
Kravet på körkort eller traktorkort innebär att straffbestämmelserna i
körkortslagen och i trafikbrottslagen (1951:649) måste ses över. Dessa
ändringar behöver övervägas ytterligare. Regeringen återkommer i denna
fråga.
46
Regeringens bedömning: En särskild förarlicens bör införas för
förare av terrängskoter. Utformningen av en sådan licens bör
emellertid först utredas närmare.
Miljövårdsberedningens förslag: För att få köra terrängskoter skall
- utöver traktorkort eller körkort - även krävas en särskild förarlicens.
Utbildning och examination skall genomföras efter auktorisation från
Naturvårdsverket.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser är positiva till en
obligatorisk förarlicens. Samtliga länsstyrelser och ett flertal kommuner
tillstyrker. Länsstyrelsen i Norrbottens län och vissa kommuner anser att
förarlicensen skall gälla även för utländska besökare. Snofed är positiv
till en obligatorisk licens i skoterklubbamas regi. Vägverket, Jokkmokks
kommun och Grossistförbundet Svensk handel avstyrker.
Skälen för regeringens bedömning: I likhet med Miljövårdsbe-
redningen anser regeringen att snöskoterköming ställer påtagliga krav på
särskilda kunskaper för att öka säkerheten och minska de problem som
beror på okunnighet. Det är rimligt att samhället får en garanti för att
förare av terrängskoter har en adekvat utbildning vad gäller framför allt
miljöhänsyn och säkerhetsfrågor.
Regeringens anser, i likhet med beredningen, att det bör ställas krav
på skoterförama i form av en förarlicens. Inrättandet av ett krav på
förarlicens väcker dock en rad frågor om t.ex. kunskapskrav, kunskaps-
kontroll, registrering och övergångsbestämmelser.
Skoterföreningama har i flera år bedrivit en på många sätt förtjänstfull
frivillig utbildning av skoterförare. Det är angeläget att denna resurs tas
till vara i det fortsatta arbetet. Utfärdandet av en förarlicens är en sådan
myndighetsutövning som inte kan överlåtas till en organisation eller
samfällighet utan stöd av lag (11 kap. 6 § tredje stycket regerings-
formen). Någon sådan organisation har Miljövårdsberedningen inte pekat
ut. Frågan om registrering av förarlicenser har inte heller fått en
tillfredsställande lösning.
Ett alternativ kan vara att låta den lokala polismyndigheten utfärda
licenserna, medan skoterföreningama svarar för utbildningen. En sådan
konstruktion har t.ex. föreslagits i departementspromemorian Snöskotern
i naturen (Ds 1994:36). En sådan ny uppgift för polisen - eller någon
annan myndighet - kräver emellertid överväganden om befintliga resurser
och kostnader för verksamheten. En inte oväsentlig aspekt i samman-
hanget är den att utbildningsinsatsen kan förväntas bli intensiv i ett
inledningsskede. Detta kan dessutom kräva ytterligare överväganden om
övergångsbestämmelser eller liknande.
Regeringen bedömer att dessa frågor behöver utredas närmare.
Regeringen avser därför att återkomma i frågan om genomförandet av
krav på en förarlicens. Regeringen avsikt är att framdeles införa en
obligatorisk förarlicens. Skoterförare bör i avvaktan härpå stimuleras att
genomgå den frivilliga utbildningen.
Prop. 1995/96:226
47
Prop. 1995/96:226
Regeringens bedöming: Luftfartsverket bör ges i uppdrag att, i
samarbete med bl.a. Naturvårdsverket och Försvarsmakten, se över
behovet av ytterligare restriktioner for överflygningar med luft-
fartyg i fjällen. Vissa bestämmelser i luftfartslagstiftningen om
landning bör ses över av Luftfartsverket. Berörda länsstyrelser bör
ges i uppdrag att se över restriktioner för landning i olika regle-
ringsområden.
Miljövårdsberedningens förslag: Landningsförbud föreslås i ett flertal
områden. Restriktioner för överflygning bör utredas av Luftfartverket i
samråd med Naturvårdsverket.
Remissinstanserna: Flera remissinstanser, bl.a. Naturvårdsverket,
Naturskyddsföreningen och Svenska turistföreningen, anser att flyg-
verksamheten i fjällen bör begränsas. Luftfartsverket, som är beredd att
tillsammans med Naturvårdsverket göra en översyn av restriktionerna för
flyget, anför att vissa frågor först bör utredas. Kammarrätten i Sundsvall
anser att frågan om överflygning bör utredas ytterligare. Flera remissin-
stanser, bl.a. Försvarsmakten, Sametinget, Länsstyrelsen i Norrbottens
län och flygets organisationer, har framfört kritik och anser att restriktio-
ner rörande flygtrafiken inte bör införas eller utredas närmare. Boverket
påpekar vissa oklarheter vad gäller flyget i naturresurslagens och luft-
fartslagens bestämmelser.
Skälen för regeringens bedömning: Flygtrafiken utgör en av
bullerkällorna i fjällen. Regeringen anser att det med anledning av
Miljövårdsberedningens förslag och remisssynpunktema finns skäl att se
över behovet av ytterligare restriktioner för flyget i känsliga fjällom-
råden. Regeringen anser, i likhet med Miljövårdsberedningen och
remissinstanserna, att nu gällande och föreslagna restriktioner för
överflygning bör utredas vidare av Luftfartsverket i samarbete med bl.a.
Naturvårdsverket och Försvarsmakten.
I regeringens uppdrag till berörda myndigheter kommer att ingå att be-
lysa konsekvenserna för flygets del.
1 samband med regeringens översyn av regleringsområdena vad gäller
terrängköming kommer regeringen att uppdra åt berörda länsstyrelser att
se över restriktioner beträffande landning med luftfartyg i olika regle-
ringsområden i syfte att begränsa störningar från flyget så att områdenas
karaktär av ostördhet kan upprätthållas. Luftfartsverket har i sitt remiss-
svar anfört att det finns behov att ändra bestämmelserna i luftfartslagstift-
ningen vad gäller begreppet tillfällig landning. Det är en central fråga för
flygverksamhet i fjällen. Regeringen avser att uppdra åt Luftfartsverket
att göra en sådan översyn. Denna bör bl.a. utgöra underlag för länssty-
relsernas bedömning.
48
Prop.
Rennäringen i Sverige regleras i rennäringslagen (1971:437).
Renskötseln bedrivs i Sverige i stort sett i hela Norrbottens, Västerbot-
tens och Jämtlands län samt delar av Kopparbergs och Västemorrlands
län. Bruttoarealen av de svenska renbetesmarkema uppgår till ca 165 000
km2. När bruttoarealen reducerats med vattenområden, högfjällsimpedi-
ment samt bebyggd och odlad mark återstår en nettoareal på ca 137 000
km2. Renbetesmarken omfattar i runda tal en tredjedel av Sveriges totala
yta. Vinterbetesmarkernas omfattning är omtvistad inom vissa delar av
området.
De renskötande samemas antal i Sverige uppgår till ca 2 500 personer.
Det finns ca 900 rennäringsföretag i 51 samebyar.
Samemas rättigheter enligt rennäringslagen har i lagen fått den
sammanfattande beteckningen renskötselrätt. Denna beskrivs som en rätt
för samer att begagna mark och vatten till underhåll för sig och sina
renar. I rätten ingår bl.a. rätt till renbete, jakt, fiske och visst skogsfång.
Rätten tillkommer den samiska befolkningen och grundas på urminnes
hävd. Rätten får dock endast utövas av den som är medlem i en sameby.
I rennäringslagen finns bestämmelser om vilka områden som får
användas för renbete och om betestiden längd. Renskötseln får bedrivas
hela året på de s.k. åretruntmarkema i Norrbottens och Västerbottens
läns lappmarker dels ovanför odlingsgränsen, dels nedanför denna gräns
på mark där skogsrenskötsel av ålder bedrivs under våren, sommaren
eller hösten om marken antingen utgör renbetesland eller tillhör eller vid
utgången av juni 1992 tillhörde staten (kronomark). Renskötsel får vidare
bedrivas hela året på renbetesfjällen i Jämtlands län och inom de
områden i Jämtlands och Kopparbergs län som vid utgången av juni 1992
tillhörde staten och var särskilt upplåtna till renbete.
De s.k. vinterbetesmarkerna, där renskötsel får bedrivas under tiden
den 1 oktober - den 30 april, omfattar dels övriga delar av lappmarken
nedanför odlingsgränsen, dels sådana trakter utanför lappmarken och
renbetesfjällen där renskötsel av ålder bedrivs vissa tider av året.
Renantalet växlar starkt mellan perioder av goda och dåliga renbetesår.
Vid renräkningar och i renlängder registreras vinterhjorden, dvs. den
renhjord man i huvudsak förfogar över mellan slaktsäsong och kalvnings-
säsong. Enligt renlängdema fanns det 292 000 renar år 1988. Länsstyrel-
sen bestämmer det högsta antal renar som får hållas på bete i en sameby.
När renantalet fastställs skall hänsyn tas till andra intressen. Länsstyrel-
sen kan besluta om inskränkningar i betesrätten om det behövs för att
bevara renbetet eller för att annars främja renskötseln. Om samebyn har
fler renar än länsstyrelsen beslutat, kan länsstyrelsen vid vite förelägga
byn att minska renantalet till det tillåtna. Samebyns renar skall räknas
varje år. Sker inte detta kan länsstyrelsen vid vite förelägga en sameby
att genomföra renräkningen. Samebyn skall underrätta länsstyrelsen om
1995/96:226
49
4 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 226
tid och plats för byns renräkning så att länsstyrelsen vid behov kan utse Prop. 1995/96:226
någon att närvara vid renräkningen. Samebyns renräkning ligger till
grund för den renlängd som skall upprättas. I renlängden skall ägarna till
de räknade renarna anges. Samebyarnas renlängder ligger till grund för
det företagsregister som förs av Jordbruksverket.
För renskötseln finns samebyar med renskötselberättigade samer som
medlemmar. Den mark där renskötsel får bedrivas hela året är fördelad
mellan sådana byar i särskilda byområden. Samebyarna ombesöijer
renskötseln inom byns betesområde och företräder medlemmarna i bl.a.
frågor som rör renskötselrätten.
Samebyn har till ändamål att för medlemmarnas gemensamma bästa
sköta renskötseln. Sameby medlems rätt att delta i beslut om hur byn skall
styras utövas på bystämman. För att leda renskötseln inom byn och
ombesöija de gemensamma arbeten som behövs finns en styrelse som
utses av bystämman. Byns kostnader för renskötseln fördelas mellan
renägarna efter reninnehavet.
Vid renskötselns utövande skall hänsyn tas till andra intressen. Renarna
skall såvitt möjligt hindras från att komma utanför samebyns betesområde
eller att annars vålla skada eller olägenhet. Regeringen eller myndighet
som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om den hänsyn som
skall tas till naturvårdens intressen vid utövande av renskötseln.
Föreskrifterna får dock inte vara så ingripande att pågående markan-
vändning avsevärt försvåras. Länsstyrelsen meddelar de förelägganden
eller förbud som behövs för att föreskrifterna om hänsynen skall efter-
levas. Om länsstyrelsen meddelar föreläggande eller förbud får länssty-
relsen även sätta ut vite. Om renar uppehåller sig på mark när renskötsel
inte får bedrivas där kan länsstyrelsen vid vite förelägga samebyn att föra
bort renarna.
Den som äger eller brukar mark där renskötsel får bedrivas under hela
året får vid användningen av marken inte vidta åtgärder som medför
avsevärd olägenhet för renskötseln. Mark får dock användas i enlighet
med fastställd detaljplan eller för företag vars tillåtlighet skall prövas i
särskild ordning. Renbetesmark har mot ersättning tagits i anspråk för
företag som prövats enligt vattenlagen eller gruvlagstiftningen. Genom
bestämmelserna i lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser
m.m. har renskötseln getts en starkare ställning vid avvägningar mot
andra intressen vid intressekonflikter om markens användning.
Som huvudregel gäller att varken samebyn eller en medlem i en
sameby får upplåta rättigheter som ingår i renskötselrätten. Upplåtelse på
kronomark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen ombesörjs av
länsstyrelserna. Den upplåtelseavgift som tas ut delas i allmänhet lika
mellan samebyarna och samefonden. Inom nationalparkerna är det Natur-
vårdsverket som svarar för markupplåtelserna.
Statens jordbruksverk är central myndighet för rennäringsfrågor. De
med rennäringen sammanhängande regionala frågorna handhas av läns-
styrelsen. Beslut i rennäringsftågor fattas inom länsstyrelsen av en sär-
skild rennäringsdelegation. Till skillnad mot de tidigare strikt myndig-
hetsreglerade lappbyarna har de nuvarande samebyarna en självständig 50
ställning, samtidigt som ansvaret för renskötseln har överförts från de
enskilda ägarna till samebyn. Medlemmarnas renar skall vara sammanför- Prop. 1995/96:226
da till ett lämpligt antal rationella driftsenheter med gemensam arbets-
ledning. Samebyns styrelse eller de förmän styrelsen utser skall leda
verksamheten. Samebyarna själva bestämmer hur man vill organisera sin
verksamhet.
Regeringens bedöming: Det centrala myndighetsansvaret för
rennäringen bör ligga kvar på Jordbruksverket. Sametinget har
också ett särskilt ansvar för att styra utvecklingen av rennäringen.
Någon kommitté med uppgift att utreda förslag till en rennärings-
politik behövs inte.
Miljövårdsberedningens förslag: Det centrala myndighetsansvaret
för rennäringen föreslås överföras från Jordbruksverket till Glesbygds-
verket. En kommitté tillsätts med uppgift att utarbeta förslag till en
rennäringspolitik.
Remissinstanserna: Remissutfallet i fråga om det centrala ansvaret för
rennäringen är splittrat. Jordbruksverket, Glesbygdsverket, Naturvårds-
verket och vissa kommuner tillstyrker. Hovrätten för Övre Norrland och
Länsstyrelsen i Jämtlands län tillstyrker med tvekan. Hovrätten och
Kammarrätten i Sundsvall, som också är tveksam, anser att frågan bör
utredas ytterligare. Enligt Boverket och Länsstyrelsen i Västerbottens län
bör frågan behandlas i den föreslagna rennäringspolitiska utredningen.
Sametinget och Boverket anser att Sametinget bör övervägas som
renäringsmyndighet. Vissa instanser påtalar risken för splittring. Flera
remissinstanser är kritiska eller avstyrker. Det gäller Sveriges lant-
bruksuniversitet, Länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län samt
vissa kommuner. Även Soznerrws riksförbund avstyrker och anser att
ändringen leder till en förvirrad situation. Länsstyrelsen i Norrbottens
län, Arjeplogs och Kiruna kommuner anser att rennäringsfunktionen bör
flyttas till Norrbotten.
I stort sett samtliga remissinstanser, bl.a. Sametinget, Jordbruksverket
och länsstyrelserna, är positiva till att en rennäringspolitisk kommitté
tillsätts. Sveriges lantbruksuniversitet och Glesbygdsverket är tveksamma.
Glesbygdsverket anser att det i stället bör bildas en beredning som är
underställd regeringen. Samemas riksförbund avstyrker.
Skälen för regeringens bedömning: Statens jordbruksverk är central
förvaltningsmyndighet för rennäringsfrågor. Enligt 1 § förordningen
(1996:148) med instruktion för Statens jordbruksverk skall verket inom
rennäringens område arbeta aktivt för en konkurrenskraftig, miljöanpas-
sad och djurskyddsanpassad livsmedelsproduktion.
Jordbruksverkets arbetsbörda har ökat med anledning av Sveriges
inträde i EU. Detta har enligt Miljövårdsberedningen medfört att
51
rennäringsfrågoma inte fått den prioritet som vore önskvärd. För att ge Prop. 1995/96:226
större tyngd åt rennäringsfrågoma bör enligt beredningen ansvaret flyttas
till en myndighet där dessa frågor kan ges större utrymme. Glesbygds-
verket är enligt beredningen den lämpligaste förvaltningsmyndigheten for
rennäringsfrågoma. Verket är en förhållandevis liten myndighet vilket
innebär att rennäringsfrågoma skulle få en relativt sett stor tyngd i
myndigheten.
Regeringen gör följande bedömning. Efter en omorganisation av Jord-
bruksverket våren 1995 handläggs rennäringsfrågor främst på företagsen-
heten och kontrollenheten. Även miljö-, smittskydds-, djurhälso-, land-
skaps- och informationsenheterna berörs av rennäringsfrågor. Jordbruks-
verkets arbetsuppgifter inom rennäringsområdet avser rena näringsfrågor,
miljöfrågor, administration av pristillägg och ersättningar på grund av
Tjemobylolyckan, rådgivning, utbildning, information, köttklassificering
och lånegarantier. Som en följd av bland annat prop. 1992/93:32 om
samema och samisk kultur har verket under senare år utfört ett antal
utredningsuppdrag.
I och med Sveriges medlemskap i EU kan startstöd utgå till rennärings-
företag liksom stöd till bearbetning och avsättning av jord- och skogs-
bruksprodukter. Dessa stöd handlägges också av Jordbruksverket.
Rennäringsfrågoma sträcker sig således över ett flertal verksamheter.
Omfattningen av varje delverksamhet är dock oftast liten. Den nuvarande
resursåtgången kan beräknas till fem årsarbetskrafter, där en tämligen
omfattande arbetsuppgift är handläggningen av överklaganden av
länsstyrelsens beslut i rennäringsfrågor. Regeringen föreslår emellertid
nu i avsnitt 10.8 att den centrala rennäringsmyndigheten befrias från
dessa arbetsuppgifter. Resursbehovet kommer därmed att minska.
Ren och produkter av ren omfattas av EU:s bestämmelser om
jordbruksprodukter. Vissa med EU-medlemskapet sammanhängande
frågor berörande rennäringen har därför sådant samband med Jordbruks-
verkets arbetsuppgifter att de inte kan frikopplas från verkets ansvarsom-
råde. Jordbruksverket har vidare ansvaret för hanteringen av de för all
animalieproduktion övergripande frågorna om veterinärmedicin och
djurskydd samt frågor om biologisk mångfald. Glesbygdsverket har
däremot en allmän samhällsplaneringsprofil med inriktning på ut-
rednings-, informations- och projektverksamhet. Verket har inget primärt
engagemang inom djurproduktion, biologi och ekologi. Enligt för-
ordningen (1990:1008) med instruktion för Glesbygdsverket har verket
nämligen till uppgift att stödja utvecklingen för och lämna förslag till
förbättringar med avseende på glesbygds- och landsbygdsbefolkningens
levnadsförhållanden i olika delar av landet. Tyngdpunkten i arbetet skall
avse skogslänens inre delar och skärgårdsområdena. Dessutom har verket
under senare år fått nya och utökade uppgifer i samband med EG:s
strukturfonder. De resurser som skulle kunna överföras från Jordbruks-
verket till Glesbygdsverket är begränsade. Av statsfinansiella skäl kan
andra resurser inte tillföras Glesbygdsverket. Verkets kompetens vad
gäller rennäringsfrågor skulle därmed bli begränsad.
Enligt regeringen bör, mot bakgrund av ovanstående, Jordbruksverket 52
även i fortsättningen vara central myndighet för rennäringsfrågor.
Regeringen anser att rennäringsfrågomas hantering inom verket bör sär- Prop. 1995/96:226
skilt uppmärksammas vid en utvärdering av den under år 1995 genomför-
da omorganisationen.
Miljövårdsberedningen föreslår att det tillsätts en kommitté med uppgift
att utarbeta förslag till en rennäringspolitik. Enligt beredningen bör be-
hovet av utökad stimulans och stöd till binäringar inom rennäringen för
att förbättra ekonomin inom rennäringsföretagen särskilt övervägas.
Samebyarnas ställning och verksamhet bör belysas. Frågan om breddad
sysselsättning inom samebyns ram bör övervägas. Ett vidgat samebybe-
grepp skulle nämligen innebära att fler samer kan vara verksamma inom
olika binäringar till renskötseln, men fortfarande inom ramen för same-
byn.
Regeringen gör följande bedömning. Rennäringskommittén presentera-
de sina förslag i betänkandet (SOU 1983:67) Rennäringens ekonomi.
Kommitténs förslag har behandlats av regeringen och riksdagen vid olika
tillfallen, senast i prop. 1992/93:32 om samema och samisk kultur.
Samerättsutredningens olika förslag i betänkandena (SOU 1989:41)
Samerätt och sameting samt (SOU 1990:91) Samerätt och samiskt språk
behandlades också i den nämnda propositionen. Lantbruksstyrelsens
rapport Frågor om samebyarnas organisation, funktion och ekonomi, som
bl.a. tog upp frågan om samebyns rätt att bedriva annan ekonomisk
verksamhet än renskötsel, behandlades också i den propositionen.
Regeringen föreslog i propositionen att de medlemmar i en sameby som
vill bedriva annan verksamhet än renskötsel får göra det enskilt eller i
bolagsform. Riksdagen godtog förslaget (bet. 1992/93:BoU8, rskr.
1992/93:115). Det statsfinansiella läget tillåter inte ökade bidrag till
rennäringen och dess binäringar. Sametinget disponerar numera s.k. mål
6 - medel inom ramen för av EU medfinansierade regionalpolitiska stöd
för bl.a. utveckling av rennäringen. Under perioden 1995-1999 står
8 miljoner kronor per år från EU till förfogande för ändamålet. Eftersom
Sametinget beslutar om hur medlen skall användas har näringen själv
möjligheter att styra hur rennäringen bör utvecklas. Det torde i dessa
hänseenden vara en fördel för samema och rennäringen om utvecklingen
sker under Sametingets ledning.
Regeringens förslag: I rennäringslagen föreskrivs som miljömål att
rennäringen skall bedrivas så att naturbetesmarkemas långsiktiga
produktionsförmåga upprätthålls och att markerna uthålligt ger en
god avkastning samtidigt som den biologiska mångfalden bevaras.
Miljövårdsberedningens förslag: Överensstämmer med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Nästan samtliga remissinstanser tillstyrker.
Jordbruksverket anser att frågan om miljömål bör diskuteras i den
föreslagna rennäringspolitiska kommittén. Kammarrätten i Sundsvall, som
53
avstyrker, anser att det är principiellt betänkligt att i lag föreskriva att en Prop. 1995/96:226
näring skall ha ett visst mål.
Skälen för regeringens förslag: Renskötsel är en areell näring som be-
drivs extensivt i den norra delen av Sverige. Enligt 65 § första stycket
rennäringslagen (1971:437) skall vid renskötselns utövande skälig hänsyn
tas till andra intressen. I paragrafens andra och tredje stycke preciseras
närmare på vilket sätt bevakning och flyttning skall ske för att renarna
inte skall vålla skada eller olägenhet.
Det kan vid renskötselns utövande förekomma konflikter med natur-
vårdens intressen, särskilt med hänsyn till den rationalisering och meka-
nisering som skett inom rennäringen under de senaste decennierna.
Därtill kommer att renskötseln i stor utsträckning bedrivs på marker som
är särskilt känsliga för påverkan. För att förtydliga den skyldighet som
rennäringen liksom andra näringar har när det gäller att ta skälig hänsyn
till andra intressen infördes efter förslag i prop. 1992/93:32 om samema
och samisk kultur m.m. i 65 a § rennäringslagen en bestämmelse som ger
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bemyndigande
att meddela föreskrifter om den hänsyn som skall tas till naturvårdens
och kulturmiljövårdens intressen vid renskötselns utövande. Före-
skrifterna får dock inte vara så ingripande att avsevärd olägenhet för ren-
skötseln uppkommer. Bestämmelsen i 65 a § rennäringslagen innebär att
det ställs krav på rennäringen att verksamheten bedrivs på det sätt som
naturen tål i ett långsiktigt perspektiv.
Miljövårdsberedningen anser att renskötseln tydligare måste accepteras
som en areell näring och jämställas med jordbruket och skogsbruket både
vad gäller förutsättningarna för dess bedrivande och dess hänsynstagande
till miljön. Beredningen föreslår därför att ett miljömål fastställs for ren-
näringen. Näringen skall enligt beredningens förslag bedrivas med hän-
syn till naturbetesmarkemas långsiktiga produktionsförmåga så att dessa
uthålligt ger god avkastning samtidigt som den biologiska mångfalden bi-
behålls. Jordbruksverket har i sin aktionsplan för bevarande och hållbart
nyttjande av den biologiska mångfalden inom rennäringen föreslagit ett
liknande övergripande miljömål för rennäringen.
Även om den samiska kulturen och rennäringen är starkt förenade med
varandra är det rimligt att betrakta rennäringen som en med andra areella
näringar jämställd näring. För att betona detta bör därför enligt regering-
ens uppfattning rennäringslagen kompletteras med ett miljömål i enlighet
med Miljövårdsberedningens förslag. Miljömålet innebär att samebyarnas
betesuttag, renantal och hjordsammansättning skall vara anpassade till
betesmarkernas långsiktiga produktionsförmåga och bevarandet av den
biologiska mångfalden. Ett uppfyllande av detta miljömål är en mycket
viktig fråga för såväl rennäringens framtid som för den biologiska
mångfalden. Därigenom bidrar detta miljömål också till att stärka en
verksamhet som är av central betydelse för att långsiktigt säkra den
samiska kulturen. Miljömålet innebär samtidigt att kraven på hänsyns-
tagandet till miljön vid rennäringens utövande görs tydliga. Hänsynen
gäller inte enbart själva renbetet utan även påverkan på naturmiljön av
rennäringens anläggningar och driftsformer. 54
Regeringen finner i likhet med Miljövårdsberedningen att bestämmel-
serna i rennäringslagstiftningen i övrigt är tillräckliga for att åtgärda och Prop. 1995/96:226
förebygga skador på miljön.
Regeringens bedömning: Ny metod för renbetesinventering bör
utvecklas i enlighet med tidigare upplagt program. I samband med
översynen av det svenska miljöersättningsprogrammet för jord-
bruksnäringen kommer att övervägas om rennäringen även kan
omfattas av miljöstöd. Berörda länsstyrelser bör ges i uppdrag att
i samråd med berörda samebyar upprätta åtgärdsprogram för
överbetade områden.
Miljövårdsberedningens förslag: Renbetesinventeringar skall utgöra
grunden när högsta renantal lastställs. Inventeringarna skall bedrivas med
högsta prioritet. Jordbruksverket, Naturvårdsverket och Sametinget bör
utreda hur en kombination av prisstöd och miljöstöd kan utformas för
miljöförbättrande åtgärder i renskötseln. Rådgivning och stimulansåt-
gärder bör utvecklas. Överensstämmer med regeringens bedömning
beträffande åtgärdsprogram för överbetade områden.
Remissinstanserna: Många remissinstanser, bl.a. Sametinget,
Glesbygdsverket och Samemas riksförbund, tillstyrker att renbetesin-
venteringar genomförs. Jordbruksverket är positivt till att länsstyrelserna
för diskussioner med samebyarna om betesproblemen. För närvarande
saknas metod att effektivt fördela betestrycket till olika områden.
Sveriges lantbruksuniversitet anser att betesinventeringar enligt nuvarande
metoder är otillräckliga för att fastställa högsta renantal.
Positiva synpunkter vad avser ekonomisk stimulans lämnas av bl.a.
Sametinget, Naturvårdsverket och Länsstyrelserna i Västerbottens och
Norrbottens län samt vissa kommuner. Jordbruksverket anser att målen
för rennäringspolitiken först bör läggas fast och frågan om stöd bör
därför behandlas av den rennäringspolitiska kommittén. Sveriges lant-
bruksuniversitet anser att stödåtgärder kan leda till ökat renantal.
Skälen för regeringens bedömning:
Renbetesinventeringar
Länsstyrelsen bestämmer enligt 15 § rennäringslagen (1971:437) det
högsta antal renar som får hållas på bete inom en samebys betesområde.
När det högsta tillåtna renantalet bestäms skall hänsyn även tas till andra
intressen.
Renantalet har tidigare varierat starkt mellan goda och dåliga betesår.
Genom modern stödutfodring, ofta med statligt bidrag, har under senare
år dessa fluktuationer minskat. På längre sikt varierar renantalet även
genom födoresursemas bärkraft. Ett problem för rennäringen som Miljö-
vårdsberedningen tagit upp är den fördröjning som finns mellan den ned-
gång i renarnas födoresurs som beror på överbetning och det aktuella
55
renantalet. Trots överbetning kan renantalet fortsätta att öka under en Prop. 1995/96:226
period för att sedan mycket snabbt gå ned som en följd av betesbrist. På
grund av klimatet kan det ta mycket lång tid for renbetet att återhämta
sig efter en överbetning. Detta påverkar självfallet möjligheten att bygga
upp samebyns renantal till en storlek som ger tillräcklig ekonomisk
avkastning. Det är således angeläget att överbetning snabbt kan konstate-
ras och att renantalet då snabbt kan minskas. För att fastställa be-
tesmarkernas kapacitet erfordras renbetesinventeringar.
Det är enligt Miljövårdsberedningen angeläget att en enhetlig grund för
att fastställa högsta renantal inom olika delar av renskötselområdet skynd-
samt utarbetas. Normen bör baseras på vegetationens långsiktiga produk-
tionsförmåga, bevarandet av den biologiska mångfalden och hänsynen till
andra intressen. En viktig faktor i detta sammanhang är vad som avses
med vegetationens produktion, nämligen den potentiella produktionsför-
mågan eller produktionen under ett visst betestryck. Dessutom före-
kommer en stor variation i produktion mellan åren baserade på variatio-
ner i klimatet och liknande. Enligt Miljövårdsberedningen bör ett
medelvärde uppskattas av olika vegetationstypers produktionsförmåga.
Detta produktionsmedelvärde skall årligen kunna betas utan att vegeta-
tionstypen ändrar karaktär. Markens produktionsförmåga sätter enligt
beredningen den yttre gränsen för att fastställa renantalet. Av hänsyn till
den biologiska mångfalden och andra intressen måste emellertid en
snävare gräns för renantalet sättas. Vid renbetesinventeringama måste
således en kvantifiering ske av andra begränsande faktorer än enbart
växternas produktionsförmåga av renbete. Det är enligt Miljövårdsbe-
redningen inte möjligt att en gång för alla hitta det rätta och slutliga
svaret vad gäller högsta tillåtna renantal för vaije sameby. Kunskapen om
renbetesväxtemas tillväxtdynamik kommer att påkalla behov av revide-
ringar i framtiden. En målinriktad metodutveckling kan enligt Miljö-
vårdsberedningen ge betydligt bättre beslutsunderlag än vad som finns i
dag. Enligt beredningen är det av betydelse att renbetesinventeringama
genomförs skyndsamt. Beredningen är dock medveten om att det inte är
helt lätt att finna en av samtliga intressen accepterad metod för
renbetesinventeringar.
I skrivelse den 17 mars 1994 (rskr. 1993/94:186) har riksdagens talman
anmält riksdagens beslut med anledning av bostadsutskottets betänkande
(bet. 1993/94:BoUl 1) Anslag till främjande av rennäringen m.m. Beslut-
et innebär bl.a. att riksdagen som sin mening har gett regeringen till
känna vad utskottet har anfört om renbetesinvetering. Utskottet har uttalat
att det är viktigt att arbetet med renbetsinventeringar fortsätter. Inven-
teringarna måste utföras så att de kan tjäna sitt syfte, dvs. utgöra under-
lag för fastställande av högsta renantal inom vaije sameby. Det är också
viktigt att den metod som används ger ett adekvat och vederhäftigt re-
sultat. Metoden eller metoderna måste därför förankras hos rennäringen,
skogsbruket och naturvården. Med hänsyn till angelägenheten av att in-
venteringarna av särskilt vinterbetesmarkerna fortsätter inom rensköt-
selområdet bör metodfrågan snarast lösas och en plan tas fram för
inventeringsarbetet. Även andra åtgärder i syfte att skapa en bra balans 56
mellan renantalet och betestillgången, t.ex. att basera renantalet efter
renarnas slaktvikt, kan behöva övervägas. En redovisning av vidtagna åt- Prop. 1995/96:226
gärder bör föreläggas riksdagen.
Regeringen uppdrog, mot bakgrund av riksdagens tillkännagivnade, åt
Jordbruksverket att utarbeta en plan för renbetesinventeringar och därvid
ange lämpliga metoder för inventeringarna.
Jordbruksverket fann att det saknades kunskapsunderlag för ett snabbt
beslut om lämplig inventeringsmetodik. Regeringen ansåg i prop.
1994/95:100 bil. 10 att det är angeläget att en inventeringsmetod skapas
som kan användas både för rennäringens behov och för miljöövervakning
i övrigt. Jordbruksverket borde därför fortsätta sitt utvecklingsarbete i
samarbete med Naturvårdsverket, Sametinget och berörda länsstyrelser.
Riksdagen godtog vad regeringen anfört (bet. 1994/95 :BoU 16, rskr.
1994/95:272). Det pågår således ett arbete med att utveckla en ny metod
för renbetesinventeringar som skall kunna användas som en del i ett be-
slutsunderlag för att fastställa högsta tillåtna renantal och dessutom ge
kunskaper för miljöövervakning.
Regeringen avser att återkomma till frågan om lämplig inventeringsme-
todik när myndigheternas utvecklingsarbete har slutförts. Regeringen be-
dömer att en ny inventeringsmetodik kan redovisas i budgetpropositionen
hösten 1997.
Av hänsyn till den faktiska betestillgången över en längre tidsperiod är
det viktigt att det fastställda renantalet inte överskrids. Den 1 juli 1993
infördes ett antal bestämmelser i rennäringslagen som ger förbättrade
möjligheter att konrollera samebyns renantal.
Om samebyn har fler renar än länsstyrelsen bestämt kan länsstyrelsen
enligt 15 § fjärde stycket rennäringslagen vid vite förelägga samebyn att
minska renantalet till det tillåtna. Samebyns renar skall enligt 66 § första
stycket lagen räknas årligen. Sker inte detta kan länsstyrelsen vid vite
förelägga samebyn att genomföra sådan räkning. Samebyn har enligt
66 a § rennäringslagen skyldighet att underrätta länsstyrelsen om tid och
plats för byns renräkning. Länsstyrelsen kan utse någon att närvara vid
renräkningen. Som Miljövårdsberedningen konstaterat i sitt betänkande
har renantalet i flera samebyar tidigare överskridit det av länsstyrelsen
tillåtna. Även om det endast är möjligt att kontrollera renräkningen hos
ett mindre antal samebyar Aatje år har bestämmelserna medfört att det
faktiska renantalet sjunkit. Även det företagsregister för rennäringen som
Jordbruksverket för med stöd av 12 § rennäringsförordningen (1993:384)
innebär avsevärt förbättrade möjligheter att dokumentera och kontrollera
renantalet.
Ekonomisk stimulans
För att förbättra renägarnas ekonomi och för att nå balans mellan ren-
antal och betestillgång lämnas sedan lång tid prisstöd vid slakt av ren.
Stödet lämnas endast för ren som godkänts vid köttbesiktning. Tidigare
lämnades stödet med ett fast belopp per slaktad ren. För att stimulera till
en ökad slakt beräknas prisstödet från den 1 juli 1993 efter slaktvikten.
För att stimulera till kalvslakt är prisstödet 17 kr per kilo för kalv och 11
kr per kilo för vuxen ren. Slakt av unga djur bidrar till ett i förhållande
57
till den möjliga köttproduktionen lågt betestryck. Prisstödet innebär också Prop. 1995/96:226
att renköttet får en for konsumenten acceptabel prisnivå, vilket förbättrar
avsättningsmöjligheterna. Bra avsättningsmöjligheter leder i sin tur till
ökad slakt och därmed minskat betestryck.
Miljövårdsberedningen föreslår att berörda myndigheter får i uppdrag
att utreda hur en kombination av prisstöd och miljöstöd kan utformas för
miljöförbättrande åtgärder i renskötseln och för att undvika negativ
påverkan för naturvården särskilt känsliga områden. De bidrag som
lämnas till rennäringen bör således utformas med beaktande av miljönyt-
tan. Enligt beredningen finns det i första hand ett behov av miljöersätt-
ningar inom särskilt värdefulla områden där kraven på hänsyn går utöver
vad som inryms inom ramen för normal hänsyn. En av utgångspunkterna
för en sådan utredning bör vara en utvärdering av det kilorelaterade pris-
stödssystemet som infördes den 1 juli 1993. Möjligheterna att använda
prisstödet som ett ekonomiskt styrmedel för att undvika att det tillåtna
renantalet överskrids bör också utredas enligt beredningen.
Jordbruksverket föreslår i sin aktionsplan för bevarande och hållbart
nyttjande av den biologiska mångfalden inom rennäringen att möjlig-
heterna att lämna stöd för miljöförbättrande åtgärder i renskötseln bör ut-
redas. Inom jordbruket omfattas naturbetesmarker av ett ersättnings-
system med syfte att bevara den biologiska mångfalden.
Det kilorelaterade prisstödet infördes år 1993. Det har således endast
tillämpats under tre slaktsäsonger. Det har visat sig väl svara mot de för-
väntningar som fanns vid införandet. Det saknas mot denna bakgrund an-
ledning att nu utreda prisstödssystemet.
Ett miljöstödssystem för rennäringen, motsvarande det som finns för
jordbruket, kräver en koppling till det svenska miljöersättningsprogram-
met för att EU:s medfinansiering skall kunna påräknas. Det nu gällande
miljöersättningsprogrammet omfattar perioden 1995-1999. Det saknas för
närvarande möjligheter att inom det befintliga programmets ramar även
inrymma ersättningar till rennäringen. Miljöersättningsprogrammet avser
i sin nuvarande utformning att bl.a. vidmakthålla bete på jordbruksmark
inom områden som är värdefulla från naturvårdssynpunkt. Beträffande
rennäringen är det snarast fråga om att reducera betet inom vissa om-
råden som är värdefulla från naturvårdssynpunkt. I samband med den ut-
värdering och översyn av programmet som skall göras år 1997, bör en-
ligt regeringens uppfattning, bl.a. med hänsyn till ovan beskrivna för-
hållanden, möjligheterna övervägas om även rennäringen kan omfattas av
miljöstöd.
Betestrycket påverkas av det antal djur som hålls på bete. Genom att
ändra renhjordens struktur finns möjligheter till en förbättrad avkastning
utan att renantalet ökar. Inom renforskningen har under många år be-
drivits forsknings- och försöksverksamhet om individmärkning av ren.
Genom individmärkning och vägning eller mätning av kalvarna får ren-
ägaren kännedom om vilka vajor som inte kalvar och om kalvar med låg
slaktvikt. Dessa djur kan då slaktas ut vilket leder till att hjord strukturen
förbättras eftersom hjordens avkastning förbättras. Forsknings- och för-
söksverksamheten om individmärkning befinner sig nu i ett sådant skede 58
att en rekommendation kan ges till renägarna om att tillämpa metoden.
Regeringen delar Miljövårdsberedningens uppfattning att individ- Prop. 1995/96:226
märkning inte bör vara ett krav utan i första hand stimuleras genom råd-
givning.
Åtgärdsprogram för överbetade omräden
Inom de områden som överbetats under lång tid bör enligt Miljövårdsbe-
redningen länsstyrelsen, om så anses nödvändigt, upprätta ett åtgärdspro-
gram i samråd med berörd sameby. Syftet med åtgärdsplanen är att så
snabbt som möjligt få betesresursema att återhämta sig. För att inte
försätta samebyarna i en besvärlig ekonomisk situation måste åtgärderna
utformas efter de förhållanden som råder inom respektive samebys
betesområde. Enligt beredningen bör kort- och långsiktiga mål inom olika
områden anges vad gäller betestillgång, nödvändiga åtgärder för att nå
dessa mål liksom en årlig uppföljning och utvärdering. Ett sådant pro-
gram skapar större flexibilitet och anpassning till verkliga förhållanden
än vad en schablonmässig minskning av det tillåtna renantalet skulle med-
föra. Ett mer lokalt anpassat program ger enligt beredningen förut-
sättningar för att kombinera olika åtgärder och finna alternativa lös-
ningar, såsom en exaktare styrning av betet inom samebyn.
Problemen med överbetning har sin orsak i att det inom vissa områden
inte råder balans mellan renantalet och tillgängliga betesresurser. Från
den 1 juli 1993 finns genom ändrade bestämmelser i rennäringslagen
möjligheter för länsstyrelsen att reglera antalet renar. Så har också skett.
De speciella problem som Miljövårdsberedningen tar upp avser i huvud-
sak renbetesfjällen i Jämtlands län. Länsstyrelsen har möjlighet att med
stöd av 15 § andra stycket rennäringslagen besluta om en sänkning av det
tillåtna renantalet. Med stöd av paragrafens tredje stycke kan länsstyrel-
sen dessutom besluta om inskränkningar i betesrätten om det behövs för
att bevara renbetet. Med hänsyn till de långsiktiga problem som
överbetning medför anser regeringen att länsstyrelserna, på sätt som
Miljövårdsberedningens förslagit, bör utarbeta åtgärdsprogram för att
komma till rätta med överbetning. Sådana åtgärdsprogram kan utgöra en
lämplig utgångspunkt för angelägna åtgärder. Självfallet bör berörda
samebyar delta i arbetet.
Regeringen utgår firån att länsstyrelsen i egenskap av regional ren-
näringsmyndighet och markförvaltare av renbetesfjällen med utgångs-
punkt från framtagna åtgärdsprogram vidtar lämpliga åtgärder för att ren-
betet snabbt skall återhämta sig.
59
Prop. 1995/96:226
I ........... " .... ------
Regeringens bedöming: I redovisningen for samebyarnas markan-
vändning bör speciellt värdefulla eller känsliga områden for ren-
skötseln, naturvården och kulturmiljövården anges.
Miljövårdsberedningens förslag: Överensstämmer med regeringens
bedömning.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser är positiva, bl.a. Same-
tinget, Sveriges lantbruksuniversitet, Naturvårdsverket och länssty-
relserna. Svenska samemas riksförbund anser att förbundet bör ges en
aktiv roll.
Skälen for regeringens bedömning: I renskötsellänen pågår arbetet
med renskötselns redovisning av markanvändningen. Redovisningen sker
för vaije sameby. I redovisningarna anges för renskötseln känsliga
områden, hur marken används liksom anläggningar för renskötsel. Dessa
redovisningar används framför allt vid samråd med motstående intressen.
Enligt Miljövårdsberedningen bör markanvändningsredovisningen
kompletteras med information om speciellt värdefulla eller känsliga om-
råden för renskötseln, naturvården och kulturminnesvården. Detta skulle
göra redovisningarna mer operativa för samebyns egen planering av
driften liksom för samråd och planering.
I Jordbruksverkets aktionsplan för bevarande och hållbart nyttjande av
den biologiska mångfalden inom rennäringen finns ett liknande förslag.
Verket föreslår nämligen att särskilda markanvändningsplaner upprättas
där speciellt värdefulla eller känsliga områden för ren skötseln och
naturvården markeras liksom rennäringens användning av mark, vatten
och festa anläggningar. En sådan markanvändningsplan ger enligt verket
bättre förutsättningar för en integrerad planering av renskötseln och
miljö- och naturvårdsmålen, liksom för samarbetet mellan rennäringen
och naturvården.
Jordbruksverket avser att i samverkan med Sametinget, Naturvårds-
verket, berörda länsstyrelser och representanter för samebyarna utreda
förutsättningarna för att upprätta sådana särskilda markanvändnings-
planer.
Regeringen förutsätter att i arbetet med att upprätta särskilda markan-
vändningsplaner även beaktas vad Miljövårdsberedningen anfört om be-
hovet av utökade markanvändningsredovisningar.
60
Prop. 1995/96:226
Regeringens bedömning: Anmälningsskyldighet för samråd med
länsstyrelsen bör införas i fråga om anordnande av renstängsel eller
annan fast anläggning för rennäringen. Länsstyrelserna och
samebyarna bör överväga i vilken utstäckning befintliga renstängsel
kan tas bort.
Miljövårdsberedningens förslag: Behovet och dragningen av befintliga
stängsel bör ses över. Den svensk-norska renbeteskonventionen bör
omförhandlas för att få gränsdragningar som är ekologiskt anpassade.
Remissinstanserna: Flera remissinstanser tillstyrker, bl.a. Sametinget,
Sveriges lantbruksuniversitet och Naturvårdsverket. Jordbruksverket anser
att renstängsel bör uppfattas som en del av frågan hur rennäringen skall
utvecklas.
Skälen för regeringens bedömning: Enligt 3 § rennäringslagen
(1971:437) är renskötselområdet indelat i områden där renskötsel får
bedrivas hela året och i områden där renskötsel endast får bedrivas under
tiden den 1 oktober-den 30 april. Renskötselområdet är dessutom indelat
i 51 samebyar. I dagens rationella renskötsel är renstängsel nödvändiga
inte enbart för att hålla renar inom samebyns betesområde utan även för
att renarna skall vistas inom det område där renarna med hänsyn till
årstiden får hållas på bete. Svenska renar får inte heller beta i Norge
eller i Finland.
En naturlig följd av att stängsel uppförs är ofta att renens naturliga
rörelsemönster bryts. Detta är ju också en av avsikterna med stängslet.
När rörelsemönstret bryts uppstår ofta trampskador vid stängslet. Det är
självfallet önskvärt att minimera dessa skador. Av hänsyn till befintliga
gränser är det emellertid svårt att i större omfattning ändra dragningen
av stängslen. Även från ekonomisk synpunkt är det svårt att vidta större
förändringar i stängselsträckningen. Kostnaden för att uppföra renstängsel
ligger i storleksordningen 100 kronor per meter.
Det är givetvis angeläget att samebyarna och länsstyrelsen överväger
i vilken utsträckning befintliga stängsel kan tas bort och att andra
stängsel, i mån av ekonomiska resurser, ges en från miljösynpunkt bättre
sträckning.
Jordbruksverket har i sin aktionsplan för biologisk mångfald inom
rennäringen föreslagit att det med stöd av 20 § naturvårdslagen
(1964:822) skall krävas samråd med länsstyrelsen innan renstängsel eller
annan fast anläggning för rennäringen anordnas.
Regeringen delar Jordbruksverkets uppfattning att detta är ett lämpligt
sätt att minimera eventuella miljöskador av ett renstängsel eller annan
fast anläggning för rennäringen. Regeringen avser därför att komplettera
i naturvårdsförordningen (1976:484) med bestämmelser om obligatorisk
anmälan för samråd i fråga om utförande av sådana åtgärder.
I konventionen den 9 februari 1972 mellan Sverige och Norge om
renbetning finns bestämmelser om rätt till renbete i det andra landet och
om påföljd vid olovligt bete. Enligt ett till konventionen anslutande
61
protkoll skall Sverige och Norge bekosta och underhålla vissa stängsel i Prop. 1995/96:226
närheten av riksgränsen. Stängslens sammanlagda längd är cirka 40 mil.
De är delvis belägna i Norge. Konventionen trädde i kraft den 1 maj
1972 och gäller till och med den 30 april 2002.
Senast den 1 maj 1997 skall en kommission tillsättas for att utreda
behovet av fortsatt renbetning i de betesområden som omfettas av
konventionen. Regeringen utgår från att kommissionen i enlighet med
vad Jordbruksverket föreslår i sin aktionsplan för biologisk mångfald,
noga uppmärksammar behovet av stängsel och att nödvändiga stängsel
dras på ett sätt som minimerar risken för skador på miljön.
Regeringens bedömning: Från år 2000 bör endast fordon som
uppfyller särskilda krav vad gäller marktryck vid barmarksköming
vara tillåtna. Naturvårdsverket ges i uppdrag att efter samråd med
Vägverket utforma föreskrifter för terrängfordon om bl.a. högsta
marktryck.
Miljövårdsberedningens förslag: Omfattar utöver föreskrifter om
marktryck även begränsning om användning av motorfordon for bar-
marksköming.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser är positiva till skärpt
reglering av barmarksköming på kalfjäll. Naturvårdsverket anser att läns-
styrelserna snarast bör få i uppdrag att träffa frivilliga överenskommelser
med samebyarna rörande barmarksköming. Länsstyrelserna i Jämtlands
och Västerbottens län, Sametinget och Samemas riksförbund avvisar dock
förslaget om anmälan vid barmarksköming.
Skälen för regeringens bedömning: Regeringen konstaterar att den
nuvarande körning med fordon i terrängen på barmark har en del icke
önskvärda inslag. Vissa fordon har större påverkan än andra. Det har
vidare visat sig svårt att kontrollera efterlevnaden av nuvarande be-
stämmelser. Renäringens legitima krav att bedrivas rationellt och med ut-
nyttjande av modem teknik måste ske inom ramen för den hänsyn som
krävs för att uppfylla näringens nya miljömål. Det är därför rimligt och
också i överensstämmelse med strävanden som redovisas av de samiska
intressena att de fordon som ger de största negativa effekterna ersätts
med andra verktyg och hjälpmedel. I vad mån en ökad användning av
hästar inom näringen är en sådan utveckling bör närmast vara ett intresse
för rennäringen att närmare skaffa sig erfarenhet av. Möjligheter att
begränsa effekterna av könting finns också i att utveckla fordon med
lägre marktryck. Det är därför angeläget att närmast berörda myndigheter
utformar föreskrifter om högsta tillåtna marktryck för terrängfordon. För
att förhindra att körskadoma når en allt större omfattning och dessutom
driva den tekniska utvecklingen mot skonsammare terrängfordon bör det
från och med år 2000 endast vara tillåtet att använda fordon som upp-
fyller särskilda krav vad gäller marktryck vid barmarksköming.
62
Regeringen anser vidare att det förslag som Naturvårdsverket anger om Prop. 1995/96:226
frivilliga överenskommelser rörande användningen av terrängfordon för
barmarksköming och som också med ungefär motsvarande innehåll redo-
visats av andra remissinstanser är att föredra framför anmälan till läns-
styrelsen vaije gång ett fordon används för barmarkskömining. Efter
några års erfarenhet bör det vara möjligt att få en tillfredsställande upp-
fattning vilket transportarbete som renskötselarbetet kräver.
Regeringens förslag: Länsstyrelsens beslut enligt rennäringslagen
(1971:437) skall överklagas hos allmän förvaltningsdomstol i stället
för hos Statens jordbruksverk. Beslut om upplåtelse av nyttjanderätt
skall dock överklagas hos regeringen. Avser beslutet upplåtelse av
rätt till jakt eller fiske, får det endast överklagas av berörd sameby.
Bestämmelserna om besittningsskydd i jaktlagen (1987:259) skall
inte gälla för upplåtelser enligt rennäringslagen.
Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag såvitt gäller ändringen i rennäringslagen (1971:437). Pro-
memorian innehåller inte något förslag till ändring i jaktlagen (1987:259).
Remissinstanserna: Länsstyrelsen i Västerbottens län anser att enskilda
personers ansökningar om upplåtelse av nyttjanderätt enligt 32 § ren-
näringslagen (1971:437) endast skall kunna överklagas av berörd sameby.
Jordbruksverket påtalar att förslaget innebär att de personer som är
bosatta inom de aktuella områdena och liksom samema är beroende av
jakt och fiske för sin försöijning inte längre får möjlighet att överklaga
beslut som går dem emot. Länsstyrelserna i Jämtlands län och Norrbot-
tens län har tillstyrkt förslaget. Sametinget tillstyrker att regeringen i gör-
ligaste mån befrias från att pröva överklaganden i förvaltningsärenden.
Sametinget påpekar att det för många rennäringsärenden krävs en skynd-
sam hantering, vilket inte går att uppnå vid en prövning i förvaltnings-
domstol.
Bakgrund: Med tillkomsten av rennäringslagen den 1 juli 1971 om-
organiserades den statliga rennäringsadministrationen. Det tidigare lapp-
väsendet, som sorterade under länsstyrelserna i de tre nordligaste länen,
upphörde och de med rennäringen sammanhängande frågorna fördes över
till lantbruksnämnderna i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län.
Reformen år 1971 innebar emellertid inte att länsstyrelsens engagemang
i rennäringsfrågor helt upphörde. Inom länsstyrelsens ansvarsområde föll
nämligen även efter den 1 juli 1971 bl.a. frågor om medlemskap i same-
by, registrering av stadgar för sameby, andra frågor om samebys för-
valtning, förordnande av syssloman för sameby, registrering av renmärke
och överprövning av vissa beslut av sameby. Länsstyrelsens beslut i
dessa frågor har allt sedan lagens tillkomst kunnat överklagas till kam-
marrätten. Från den 1 maj 1996 gäller att länsstyrelsens beslut i stället
skall överklagas hos allmän förvaltningsdomstol och att prövningstillstånd
63
krävs vid överklagande till kammarrätten.
Lantbruksnämndens beslut enligt rennäringslagen kunde överklagas hos
Lantbruksstyrelsen. Lantbruksstyrelsens beslut kunde överklagas till
regeringen. Den 1 juli 1991 övertog länsstyrelsen lantbruksnämndens
uppgifter. Samma datum övertogs Lantbruksstyrelsens arbetsuppgifter av
Statens jordbruksverk. Någon ändring av ordningen for överklagande har
emellertid inte skett. Länsstyrelsens beslut i rennäringsärenden får, be-
roende på frågans karaktär, således överklagas antingen till allmän för-
valtningsdomstol eller Jordbruksverket. Endast i ett avseende har en för-
ändring skett. Efter den 1 juli 1993 får genom en ändring i 99 §
rennäringslagen nämligen Jordbruksverkets beslut i en överklagad fråga
som avser upplåtelse av rätt till jakt efter älg överklagas endast av same-
by. Föredragande statsrådet anförde i samband med förslaget till den lag-
ändringen att det under senare år i fråga om flera ärendegrupper inom
Jordbruksdepartementets område fettats beslut om lag- och förordningsän-
dringar som inneburit att regeringen befriats från att pröva överklaganden
i förvaltningsärenden. Starka skäl talade enligt föredraganden för att så
borde ske också när det gäller ärenden om upplåtelser inom renskötsel-
områdena. Frågan behövde emellertid beredas ytterligare, varför före-
dragande statsrådet inte var beredd att föreslå annan ändring än be-
gränsningen i möjligheten att överklaga Jordbruksverkets beslut i frågor
som avser upplåtelse av rätt till jakt efter älg (prop. 1992/93:32).
Skälen för regeringens förslag:
Instansordningen
Riksdagen har vid olika tillfällen beslutat om nedflyttning från kammar-
rätt till länsrätt av ett stort antal typer av mål (prop. 1993/94:133, bet.
1993/94:JuU24, rskr. 1993/94:319 och prop. 1994/95:27, bet.
1994/95:JuU6, rskr. 1994/95:165). Efter förslag i prop. 1995/96:22 om
tvåpartsprocess m.m. i de allmänna förvaltningsdomstolarna har riks-
dagen bl.a. beslutat att även sådana länsstyrelsebeslut som enligt 99 §
rennäringslagen tidigare överklagades hos kammarrätten i fortsättningen
skall överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd skall
krävas vid överklagande till kammarrätten (bet. 1995/96:JuU7, rskr.
1995/96:55).
Fri och rättighetskommittén anser i sitt slutbetänkande, Domstolspröv-
ning av förvaltningsärenden (SOU 1994:117), att regeringen bör pröva
överklaganden endast i de fall det finns anledning att utöva en politisk
styrning av praxis eller i de fåll ärendena berör sådana områden som inte
lämpar sig för domstolsprövning. Därför föreslås att en ny princip införs
i förvaltningsrätten. Principen innebär att beslut i förvaltningsärenden
som huvudregel får överklagas hos de allmänna förvaltningsdomstolarna
såvida inte något annat är särskilt föreskrivet. Regeringen har ännu inte
tagit ställning till förslagen i betänkandet. Som nämnts i det föregående
har emellertid under senare år åtskilliga lag- och förordningsändringar
beslutats som innebär att regeringen befriats från att pröva överklaganden
i förvaltningsärenden. En motsvarande ändring bör nu övervägas även i
fråga om de beslut av länsstyrelsen som överklagas enligt rennäringslagen
1995/96:226
64
till Jordbruksverket. I ett fall bör dock prövningen även i fortsättningen Prop. 1995/96:226
ske hos regeringen. Det gäller beslut som avses i 32 § rennäringslagen
om upplåtelse av nyttjanderätt på sådan kronomark som står under statens
omedelbara disposition ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen. En
förutsättning för upplåtelse på sådan mark är att det kan ske utan
avsevärd olägenhet för renskötseln. Länsstyrelsen prövar enligt 2 § första
stycket rennäringsförordningen (1993:384) frågor om sådana upplåtelser.
Som huvudregel gäller att länsstyrelsen inte har någon skyldighet att upp-
låta nyttjanderätt. Enligt 3 § rennäringsförordningen skall dock rätt till
småviltsjakt och handredskapsfiske på de aktuella markerna upplåtas om
olägenhet av betydelse inte uppkommer för rennäringen och om det inte
möter något hinder enligt bestämmelserna i 32 § rennäringslagen. Med
hänsyn till dessa frågors karaktär bör sådana beslut av länsstyrelsen
prövas av regeringen.
Länsstyrelsens beslut om upplåtelse av sådan nyttjanderätt som avses
i 32 § rennäringslagen gäller till den helt övervägande delen upplåtelse
av rätt till jakt eller fiske. Som villkor för sådana upplåtelser gäller enligt
32 § andra stycket lagen att upplåtelsen skall vara förenlig med god jakt-
vård eller fiskevård och att den kan ske utan besvärande intrång i den rätt
till jakt eller fiske som medlem i sameby har enligt 25 § rennäringslagen.
När länsstyrelsen avslår en ansökan om upplåtelse av rätt till jakt eller
fiske åberopas vanligen något av dessa skäl. Anledning att göra en annan
bedömning än den länsstyrelsen gjort föreligger sällan. Rätten att över-
klaga ett sådant beslut bör därför kunna begränsas. Den fråga som bör
kunna bli föremål för ytterligare prövning är huruvida upplåtelsen kan
ske utan avsevärd olägenhet för renskötseln. Klagorätt bör därför inte till-
komma någon annan än berörd sameby. Jordbruksverket har påtalat att
förslaget medför att inte heller de som är beroende av jakt och fiske för
sin försöijning får överklaga beslut som går dem emot. Enligt regering-
ens mening bör det kunna förutsättas att dessa personers intressen till-
godoses genom den företrädesrätt de har enligt 3 § andra stycket ren-
näringsförordningen. I ärenden som rör upplåtelse av annan nyttjanderätt
än sådan som avser upplåtelse av rätt till jakt och fiske bör också den
som söker upplåtelse ha rätt att överklaga. Sådana upplåtelser kan avse
ändamål av samhällsintresse, t.ex. upplåtelse av mark för anläggningar
för radiokommunikation eller fortsatt upplåtelse av mark för befintlig
byggnad.
Förslaget föranleder en ändring i rennäringslagen.
Besittningsskydd vid jakträttsupplåtelser på statens mark ovanför odlingsgränsen
och på renbetes fl ållen
I 15 § första och andra stycket jaktlagen (1987:259) finns bestämmelser
om att vissa jakträttsupplåtelser förlängs automatiskt om avtalet slutits för
en bestämd tid som överstiger ett år. Bestämmelserna om automatisk av-
talsförlängning gäller enligt paragrafens tredje stycke inte upplåtelser med
stöd av rennäringslagen (1971:437). I stället hänvisas till att särskilda be-
stämmelser gäller. Enligt prop. 1986/87:58 om jaktlag, m.m. avses där-
med att besvärsmöjlighetema i rennäringslagen får utnyttjas i stället för ^5
5 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 226
15 § första och andra stycket jaktlagen. Prop. 1995/96:226
Regeringen föreslår nu den ändringen av 99 § rennäringslagen att be-
slut om jakträttsupplåtelser på statens mark ovanför odlingsgränsen och
på renbetesfjällen inte skall få överklagas av nyttjanderättshavaren.
Som framgått av det föregående är en förutsättning för upplåtelse av
bl.a. rätt till jakt på statens mark ovanför odlingsgränsen och på ren-
betesfjällen att det kan ske utan avsevärd olägenhet för renskötseln.
Enligt 32 § rennäringslagen gäller dessutom att upplåtelsen skall var
förenlig med god jaktvård och att den kan ske utan besvärande intrång
i den rätt att jaga som enligt 25 § lagen tillkommer medlem i sameby.
Sådant hinder mot upplåtelse av jakträtt som anges i 32 § rennäringsla-
gen kan av olika anledningar ha uppkommit vid upplåtelseperiodens
utgång. Hinder mot ny upplåtelse föreligger då. Bestämmelsen i 15 §
jaktlagen om automatisk förlängning bör därför inte gälla upplåtelser med
stöd av rennäringslagen. Detta bör klargöras i paragrafen.
Förslaget föranleder en ändring i jaktlagen.
Regeringens bedömning: Anmälningsskyldighet för samråd med
länsstyrelsen bör införas i fråga om undersökningsarbete enligt
minerallagen (1991:45) inom område som avses i 3 kap. 5 § lagen
(1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. (naturresursla-
gen). Undersökningsarbete bör utföras så att det kan antas ske utan
att påtaglig skada för områdets natur- och kulturvärden uppkommer
samt utan att områdets karaktär påverkas.
Miljövårdsberedningens förslag: Minerallagen ändras så att undersök-
ningsarbete i de områden som avses i 3 kap. 5 § naturresurslagen (de
s.k. obrutna fjällområdena) inte får ske utan regeringens medgivande.
Enligt minerallagen är det för närvarande länsstyrelsen som lämnar
sådant medgivande.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser, bl.a. Sveriges geologiska
undersökning (SGU), Länsstyrelserna i Värmlands, Kopparbergs och
Jämtlands län, Kommunförbundet samt vissa kommuner, bl.a. Kiruna
kommun, tillstyrker beredningens förslag. Kammarrätten i Sundsvall
anser att frågan bör utredas vidare. Länsstyrelserna i Västerbottens och
Norrbottens län, vissa kommuner, bl.a. Arjeplog kommun och Gällivare
kommun, samt Svenska gruvföreningen är kritiska mot förslaget.
Skälen för regeringens bedömning: Fjällområdet anges i naturresur-
slagen (1987:12) vara av riksintresse för friluftslivet och med hänsyn till
dess natur- och kulturvärden. De s.k. obrutna fjällområdena (3 kap. 5 §
naturresurslagen) har unika bevarandevärden och skyddas genom
särskilda hushållningsbestämmelser mot olika former av exploatering.
Inom fjäll världen i övrigt, som har mycket stora bevarandevärden, skall
66
enligt 3 kap. 2 § naturresurslagen turismens och friluftslivets intressen Prop. 1995/96:226
särskilt beaktas vid bedömning av tillåtligheten av exploateringsföretag
eller andra ingrepp i miljön.
Om det finns särskilda skäl utgör dock naturresurslagens bestämmelser
inte hinder for att etablera anläggningar i fjällvärlden for utvinning av
sådana fyndigheter av ämnen eller material som anges vara riksintresse
enligt 2 kap. 7 § naturresurslagen. För att en utvinning skall få ske krävs
det enligt förarbetena till naturresurslagen (prop. 1985/86:3, bet.
1986/87:BoU3, rskr. 34) att utvinningen är av mycket stor betydelse från
näringspolitiska eller sysselsättningsmässiga utgångspunkter eller av för-
söijningsberedskapsskäl. Vidare anges att ett brytningsstillstånd i regel
kommer att åtföljas av ett beslut om ändring av det obrutna områdets
gränser.
Nya anläggningar för att utvinna ämnen eller material i de s.k. obrutna
fjällområdena är prövningspliktiga enligt 4 kap. 1 § naturresurslagen och
får inte utföras utan tillstånd av regeringen. Om regeringen har prövat en
anläggning eller åtgärd enligt 4 kap. naturresurslagen så är regeringens
beslut bindande vid prövningen enligt minerallagen.
Minerallagen (1991:45) är så utformad att bergmästaren prövar ärenden
om tillstånd till undersökning utan att någon annan än sökanden får till-
fälle att yttra sig. Hinder mot undersökningsarbete i vissa områden finns
införda i minerallagen (3 kap. 6 §). Undersökningsarbete får inte ske i
nationalpark eller i område som statlig myndighet hos regeringen har be-
gärt skall avsättas som nationalpark. När det gäller s.k. obrutna
fjällområden får undersökningsarbete inte ske utan särskilt medgivande
av berörd länsstyrelse. Undersökningsarbete får inte heller ske i strid mot
föreskrifter for naturreservat enligt naturvårdslagen. Om undersöknings-
arbete kommer i konflikt med reservatsföreskrifter kan länsstyrelsen med-
ge undantag från dessa enligt 12 § naturvårdslagen (1964:822). Beslut av
länsstyrelse i frågor som avses i 3 kap 6 § minerallagen kan överklagas
till regeringen.
Minerallagen har nyligen ändrats i syfte att bidra till bättre förutsätt-
ningar för prospektering och mineralutvinning i landet (prop.
1992/93:238, bet. 1992/93:NU33, rskr. 1992/93:385). Ändringen i
minerallagen har inneburit ett starkt ökat intresse från såväl svenska som
utländska företag för att söka efter mineral i norra Sverige. I Miljövårds-
beredningens betänkande nämns också att tillstånd för prospektering har
lämnats i såväl s.k. obrutna fjällområden som i naturreservat.
De svenska fjällområdena och särskilt de s.k. obrutna fjällområdena
med sina unika bevarandevärden har, allt eftersom andra naturområden
exploaterats, successivt fått större betydelse sett i ett europeiskt perspek-
tiv.
Med hänsyn till de unika bevarandevärdena i de s.k. obrutna fjällom-
rådena och det ökande intresset för prospektering i fjällvärlden gör
regeringen bedömningen att det finns skäl att förtydliga skyddet i dessa
fjällområden.
I författningskommentaren till 3 kap. 5 § naturresurslagen (prop.
1985/86:3 s. 185) sägs att prospektering efter mineral normalt kan an- 67
passas så att några påtagliga effekter på miljön inte uppkommer. Vidare
sägs att prospektering därför bör kunna bedrivas inom de obrutna Prop. 1995/96:226
fjällområdena om den sker i former som inte påverkar områdenas
karaktär. I minerallagen finns inte bestämmelser om att naturresurslagen
skall tillämpas vid bergmästarens beslut om undersökningskoncession.
Uttalandet har heller inte på annat sätt tydligt återspeglats i minerallagen.
Regeringen har nyligen uppdragit åt Gruvkommittén att göra en utvärder-
ing av minerallagen (dir. 1995:166).
Regeringen anser mot bakgrund härav och i avvaktan på pågående
översyn av minerallagen att naturvårdsförordningen (1976:484) bör
kompletteras med bestämmelser om obligatorisk anmälan om samråd i
fråga om undersökningsarbete enligt minerallagen i de s.k. obrutna
fjällområdena. Undersökningsarbete bör utföras så att det kan antas ske
utan att påtaglig skada för områdets natur- och kulturvärden uppkommer
samt utan att områdets karaktär påverkas. Genom att anmälningsskyldig-
het enligt 20 § naturvårdslagen föreskrivs kan också länsstyrelsens
medgivande förenas med villkor om t.ex. återställningsåtgärder.
Länsstyrelsen kan även förbjuda att arbetsföretaget kommer till stånd.
Miljövårdsberedningen har föreslagit att länsstyrelsen skall kunna
meddela anmälningsplikt för organisationer av en viss aktivitet i ett visst
område. Motsvarande fråga har även behandlats i Naturvårdsverkets
rapport Allemansrätten och kommersen (rapport 4446). Miljövårdsbe-
redningens förslag i denna del och Naturvårdsverkets rapport har
överlämnats till Miljöbalksutredningen (M 1993:04) för beaktande i ut-
redningens arbete.
Regeringens bedömning: Turistdelegationens uppdrag angående
handlingsprogram för turistnäringen innefattar även frågor om in-
riktningen av miljöanpassad turism.
Miljövårdsberedningen förslag: Turistdelegationen bör få i uppdrag
att utarbeta en handlingsplan för miljöanpassad turism.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser är positiva till förslaget
om handlingsplan, bl.a. Boverket, Sametinget, Naturvårdsverket, Turist-
delegationen, flera länsstyrelser, kommuner och Kommunförbundet.
Arvidsjaurs kommun anser att länsstyrelser och kommuner själva bör ut-
veckla en regional utvecklingsstrategi. Vilhelmina kommun konstaterar att
ekoturismen inte kommer att ge arbetskraft att bära upp godtagbar infra-
struktur. Åre kommun anser att ett helhetsgrepp saknas och att den eko-
68
nomiskt viktigaste turismen är den alpina vinterturismen. Lantbrukarnas Prop. 1995/96:226
riksförbund framhåller att turismen i fjällen inte enbart berör kalfjällen.
Skogsägarnas riksförbund anser att utredningen förbigått markägarna och
efterlyser klarläggande av rättsregler. Förbundet menar att en växande
turism i fjällen förutsätter samverkan och avtal med markägarna.
Skälen för regeringens bedömning: Riksdagen beslutade våren 1995
om inriktningen och omfattningen av turistpolitiken (prop. 1994/95:177,
bet. 1994/95:KrU28, rskr. 1994/95:395). Målet för turistpolitiken är att
Sverige skall ha en hög attraktionskraft som turistland och en långsiktigt
konkurrenskraftig turistnäring.
En särskild myndighet, Turistdelegationen, inrättades den 1 juli 1995
med uppgift att förbättra samordningen av olika statliga insatser som kan
medverka till att stärka turistnäringens utveckling samt för att öka
samverkan mellan staten, regionala organ, kommuner och näringen.
Staten medverkar vidare i marknadsföringen av Sverige som turistland
på vissa utlandsmarknader. Ett av staten och näringen samägt marknads-
föringsbolag, Sveriges Rese- och Turistråd AB, har bildats.
I propositionen om turistpolitik framhålls vikten av att näringen i sin
utveckling på ett miljömässigt balanserat sätt drar fördel av de naturliga
förutsättningar som Sverige har för att attrahera rekreationsturister.
Marknadsföringen av Sverige inriktad på att öka antalet rekreations-
resenärer tar sin utgångspunkt i de unika tillgångar som landet har
jämfört med andra länder. Den främsta tillgången är vår vidsträckta och
orörda natur. Eftersom naturen är en unik tillgång som Sverige har, sett
ur turismens synvinkel, är det av avgörande betydelse för framtiden att
denna resurs vårdas. Det finns därför en mycket stark koppling mellan
å ena sidan turistpolitiken och å andra sidan miljöpolitiken, naturvården
och skogspolitiken.
Turistdelegationen har av regeringen fått i uppdrag att utarbeta ett
handlingsprogram, vilket skall vara ett stöd för samarbetet på de mest
centrala områdena i utvecklingen av svensk turism. Handlingsprogram-
met skall medverka till att de offentliga insatserna bättre samordnas till
en stark helhet. Det övergripande målet med handlingsprogrammet är att
Sverige skall ha en hög attraktionskraft som turistland och en långsiktigt
konkurrenskraftig turistnäring. Arbetet bedrivs i fem olika arbetsgrupper,
vilka representerar huvudområden för ett samlat handlingsprogram.
Dessa områden är produkt- och destinationsutveckling, marknadsin-
formation, marknadsföring, kompetensutveckling och informationstekno-
logi. Resultatet kommer att presenteras under 1996.
Miljövårdsberedningen föreslår i sitt betänkande bl.a. att Turist-
delegationen får i uppdrag att utarbeta en handlingsplan för miljöanpassad
turism. Det pågående arbetet med handlingsprogrammet innefattar även
frågor om inriktningen av miljöanpassad turism. Det arbetet bedrivs i
första hand inom den grupp som arbetar med produkt- och destinations-
utveckling. I arbetsgruppen är såväl myndigheter, organisationer som
lokala och regionala turistföretag företrädda. Arbetet skall syfta till att
förstärka och tydliggöra produkten som grund för utveckling av svensk
turism. Bl.a. skall gruppen föreslå former för hur kvalitetssäkring inom 59
turismen kan ske. Arbetet skall bedrivas i nära samarbete med gruppen
för marknadsföring. Prop. 1995/96:226
Behovet av forskning och utveckling inom turistområdet skall också
belysas inom ramen for arbetet med handlingsprogrammet.
I det samlade programdokumentet för EU:s strukturfonder i mål 6-
området konstateras att turistnäringen i området har haft en stark
kapacitetstillväxt under senare år tack vare ett inflöde av gäster från de
större städerna och från utlandet. Antalet anställda i turistverksamhet har
ökat. Länen och kommunerna har investerat stora summor i infrastruktur
för turism. Kapacitetsutnyttjandet i turistanläggningarna är dock lågt
utom under vinterns högsäsong. Ett förbättrat kommunikationssystem har
bidragit till ökningen av turister i området. Turistmarknaden förväntas
fortsätta att öka. Sektorn bör dock koncentrera sig på en ökning av
kapacitetsutnyttjandet och en minskning av kostnaderna för att vara
konkurrenskraftig.
Vid fördelningen av resurser mellan de olika programmen har stor
tyngd lagts vid turism. Insatsområdet Företagsutveckling riktas mot små
och medelstora företag samt turistsektom. Åtgärderna för turistsektom
fokuseras på utnyttjandet av produkten och en förlängning av turist-
säsongen samt på utvecklingen av yrkeskompetens och utbildning inom
turistsektom. För dessa åtgärder satsas totalt 45 miljoner ecu (varav
15 miljoner ecu är privat finansiering) resp, drygt 15 miljoner ecu (varav
drygt 5 miljoner ecu är privat finansiering).
Insatsområdet Lokal utveckling skall stimulera och stödja intitiativ som
bl.a. leder till ökad sysselsättning. Åtgärder inom turism och kultur
kommer att fokuseras på startandet av småskaliga företag med lokala
produkter som exempelvis kulturturism. På dessa åtgärder satsas totalt
drygt 16 miljoner ecu (varav 1 miljon ecu är privat finansiering).
Inom EU läggs stor vikt vid miljöanpassad turism. EG-kommissionen
har instiftat ett pris för turism och miljö som delades ut för första gången
år 1995. Tävlingen var öppen för turistdestinationer i Europa som byggt
upp en miljöanpassad turism.
Som tidigare nämnts spelar turismen en central roll för utveckling och
skapande av nya arbetstillfällen i landets fjällområden. Turismen har fått
en växande betydelse även för samema som ett komplement till
renskötseln. Samemas kultur är en källa för unika upplevelser för
turister. Problem kan dock uppstå mellan rennäring, turism och
friluftsliv på grund av rennäringens känsliga natur. Det är därför mycket
positivt att samema själva startar turistföretag dels för att sprida kunskap
om samisk kultur, dels för att minska störningarna mellan turister och
renskötsel. Ett samarbete mellan samebyar, kommuner, turistföretag och
övriga aktörer avseende informationsspridning och vilka hänsyn som bör
tas avseende renskötseln är för alla berörda en förutsättning för att kunna
dra nytta av den ökande turismen.
Det samlade programdokumentet för EU:s strukturfonder i mål 6-
området omfattar som nämnts ett insatsområde for samisk utveckling. Ett
stöd på drygt 5 miljoner ecu kommer att disponeras av Sametinget för att
bevara och utveckla den samiska kulturen. Förutsättningarna att bevara
den samiska kulturen kan förbättras genom att anpassa och använda ny 70
teknik, vilket också kan leda till nya arbetstillfällen inom turistnäring och
hantverk.
Prop. 1995/96:226
Regeringens bedömning: Instruktionen för Turistdelegationen bör
ändras så att myndighetens sektorsansvar för miljön framgår
tydligt.
Miljövårdsberedningens förslag: Överensstämmer med regeringens
bedömning.
Remissinstanserna:Samtliga remissinstanser tillstyrker.
Skälen för regeringens bedömning: Staten har ett övergripande ansvar
för att skydda skog, fjällvärld och andra marker från överutnyttjande.
Turismen spelar en central roll för utveckling och skapande av nya
arbetstillfällen i landets fjällområden. Det kan i vissa fäll kortsiktigt
föreligga intressekonflikter mellan ökad turism i fjällvärlden och kraven
på tillgång till orörd natur som ställs av både besökare och bofest
befolkning. Långsiktigt är dock, enligt regeringens mening, turist- och
miljöskyddsintressena till väsentlig del sammanfallande eftersom naturen
är turismens viktigaste tillgång och därför måste vårdas och brukas på ett
uthålligt sätt. Det är därvid nödvändigt att hänsyn tas till de grund-
läggande förutsättningar som måste uppfyllas för att turistnäringen i
området skall kunna drivas effektivt och med tillfredsställande ekonomi.
Miljövårdsberedningen föreslår i sitt betänkande att instruktionen för
Turistdelegationen ändras så att myndighetens sektorsansvar för miljön
framgår. Myndigheten har redan idag till uppgift att i samverkan med
berörda statliga och kommunala organ verka för att skapa en ökad
förståelse för miljöskyddets, naturvårdens och kulturens betydelse för den
svenska turistnäringen. För att ytterligare betona vikten av att turismen
utvecklas på ett miljömässigt balanserat sätt bör myndighetens sektorsan-
svar för miljön förtydligas och miljömål för turistsektom formuleras så
att fjällregionernas specifika naturtillgångar nyttjas på ett hållbart sätt och
därmed kan bibehålla sin attraktionskraft som turistmål.
Regeringen avser att ändra instruktionen för Turistdelegationen så att
myndighetens sektorsansvar for miljön framgår på ett tydligt sätt.
Miljövårdsberedningen har övervägt vissa frågor som gäller jakt och
fiske, bl.a. upplåtelseformer och tidpunkt för jakt. Jordbruksverket,
Sametinget och Naturvårdsverket har haft i uppdrag att utvärdera
fjälljakten. Uppdraget redovisades till Jordbruksdepartementet den 2 april
1996. Ärendet bereds för närvarande.
71
Prop. 1995/96:226
Regeringens förslag: De föreslagna lagarna med undantag för
ändringarna i körkortslagen skall träda i kraft den 1 januari 1997.
Körkortslagen skall träda i kraft den 1 juli 1997.
Miljövårdsberedningens förslag: Beredningen har lämnat förslag på
olika ikraftträdande tidpunkter
Skälen för regeringens förslag: De föreslagna lagarna syftar till ett
bättre skydd för framför allt det obrutna fjällområdet. Lagändringarna
kommer att medföra att vissa områden och områdesskydd behöver ses
över för att uppfylla de mål som ställs upp. Arbetet med att närmare
precisera de områden som berörs skall ske i samarbete med regionala och
lokala myndigheter. Denna process kommer att ta en viss tid. För att
arbetet med denna översyn och erforderliga övriga författningsändringar
skall kunna påbörjas och genomföras bör de föreslagna lagändringarna
genomföras så snart som möjligt.
Det är emellertid mindre lämpligt att under en pågående vintersäsong
låta de förändringar som gäller möjligheterna att färdas i terrängen med
terrängskortar slå igenom ute på fältet. Terrängkömingslagen bör därför
omfattas av en övergångsbestämmelse som medför att av länsstyrelsen
tidigare fettade beslut om undantag från förbud enligt terrängkömings-
lagen gäller till den 1 juli 1997. Övergångsbestämmelsen medför även
att nya beslut om undantag måste meddelas för att dessa skall gälla
ff.o.m. den 1 juli 1997.
För körkortslagens del skulle ett ikraftträdande under närmast följande
vintersäsong kunna medföra problem genom att ett relativt stort antal
prov för traktorkörkort behöver avläggas på kort tid. För att skapa
handlingsutrymme bör ändringarna i körtkortslagen träda i kraft under
sommarsäsongen 1997.
72
1 §
I paragrafens första stycke har genom punkten 3 inforts en ny be-
stämmelse om förbud mot körning på snötäckt jordbruksmark. Vad som
är jordbruksmark anges i avsnitt 6.7 i den allmänna motiveringen.
Bestämmelsen har sin förebild i punkten 2 som avser snötäckt
skogsmark med plant- eller ungskog.
Den mark som en näring är beroende av har behov av ett starkare
skydd än övrig mark. Den nu föreslagna bestämmelsen syftar mer till
skydd för näringen än för miljön.
Det är uppenbart att upprepad körning med terrängskoter på snötäckt
jordbruksmark medför risk för snöpackning som i sin tur kan medföra
påtagliga problem i jordbruket. Packningen medför risk för att snösmält-
ning och tjällossning i marken sker senare än vad som annars skulle vara
fallet. Ett ökat tjäldjup eller försenad snö- och issmältning kan få
följdverkningar för såväl växtstart som skörd. Gröda och annan
vegetation riskerar också att ta skada. Om snötäcket är tunt föreligger
risk för direkta slit- eller spårskador på marken.
Körning på jordbruksmark är enligt förslaget tillåten endast då det är
uppenbart att körningen kan ske utan risk för skada på marken, vari
inbegrips gröda och annan växtlighet. Det är alltså inte tillräckligt med
att en skoteråkare har anledning att anta att det inte föreligger någon risk
för skada. Exempel på sådana uppenbara situationer kan vara att skaren
ligger hård eller då snötäcket är tjockt.
2§
I paragrafens första stycke har gjorts en redaktionell ändring. Paragrafens
andra stycke är nytt.
Genom paragrafen har regeringen eller den myndighet regeringen
bestämmer bemyndigats meddela föreskrifter om undantag från förbuden
enligt 1 § eller i särskilt fall medge undantag om särskilda skäl före-
ligger.
I propositionen till den nu gällande terrängkömingslagen (prop.
1975/76:67 s. 44 f) angav departementschefen att han hade för avsikt att
i lagens tillämpningsforordning under vissa förutsättningar undanta
körning med terrängfordon för vissa näringar och vissa allmänna behov.
Han angav vidare att länsstyrelsen borde kunna undanta erforderliga
skoterleder från förbudet enligt 1 § andra stycket.
Regeringen har med stöd av 1 § andra stycket beslutat om förbud mot
körning med motordrivet fordon i terrängen inom 12 fjällområden.
Områdenas kvalitet för friluftsliv är beroende av i vilken utsträckning
tystnaden och ostördheten kan bevaras. Systemet med dispenser inom de
områden som här avses bygger på att en restriktiv hållning skall intas för
Prop. 1995/96:226
73
att syftet med att skydda områdena skall uppnås. Prop. 1995/96:226
I praxis har det emellertid visat sig att undantag har medgetts i alltför
stor utsträckning. Genom att ge möjlighet för regeringen att skärpa
villkoren för att få medge dispens ökar förutsättningarna för att upp-
rätthålla kvalitetsaspekten i dessa värdefulla natur- och rekreationsom-
råden i fjällen så som varit avsikten. Avsikten är att den nu föreslagna
lagändringen skall åstadkomma en sådan skärpning. Regeringen bör få
föreskriva att det skall krävas synnerliga skäl för att få göra undantag
från de förbud som utfärdats med stöd av 1 § andra stycket.
4§
I paragrafen stadgas straffansvar för den som överträder bestämmelserna
i 1 § eller sådana förbud eker föreskrifter som har meddelats med stöd
av lagen. Som närmare redogjorts för i avsnitt 6.12 innebär förslaget att
påföljden skärps från penningböter till böter. Härigenom åstadkoms en
bättre överensstämmmelse i påföljdshänseende mellan gärningar som är
att bedöma enligt förevarande lag och gärningar som faller under
naturvårdslagen.
74
Prop. 1995/96:226
2a §
I paragrafen, som är ny, föreskrivs om körkorts- eller traktorkortskrav
för den som för terrängskoter.
I körkortslagen har sedan lagens tillkomst funnits ett ålderskrav för att
föra terrängskoter. Som framgår av avsnitt 8.1 har finns det anledning
att nu skärpa kraven. Genom att införa körkorts- eller traktorkortskrav
ges en tydlig signal från samhället att terrängköming kräver ansvar och
kunskap. Införandet av detta krav medför att körkortslagens bestämmel-
ser om återkallelse och andra körkortsingripanden blir tillämpliga.
Behörigheten att föra motorfordon, terrängmotorfordon eller motorred-
skap klass I anges i 1 § denna lag. Genom att inte föreskriva någon
särskild behörighet för att föra terrängskoter kommer alla förekommande
typer av körkort enligt denna lag att ge behörighet för terrängskoter.
3 §
Genom att körkorts- eller traktorkortskrav införs vid förande av
terrängskoter bör ålderskravet för förare av terrängskoter i paragrafens
andra stycke utgå.
75
65 a §
Ändringen innebär att ett nytt första stycke tillförs bestämmelsen.
Tillägget innebär att ett uttryckligt miljömål införs i lagen. Tillägget är
också en utgångspunkt för det foreskriftsarbete som skall utföras enligt
andra stycket.
En liknande bestämmelse finns intagen i 1 § skogsvårdslagen
(1979:429). I likhet med denna bestämmelse har förevarande paragraf
formulerats för att ge uttryck för ett produktionsmål och ett med detta
jämställt miljömål.
För att uppnå miljömålet krävs naturligtvis bedömningar av vad naturen
kan bära i form av betestryck. Hänsynstagandet omfattar emellertid inte
bara själva renbetet utan även rennäringens anläggningar och drifts-
former. Själva rennäringen skall således anpassas till vad naturen tål.
99 §
I paragrafens första stycke anges för närvarande att vissa beslut får
överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Länsstyrelsens beslut i övrigt
får enligt paragrafens andra stycke överklagas hos Statens jordbruksverk.
Enligt tredje stycket får Jordbruksverkets beslut överklagas hos regering-
en. Verkets beslut i en överklagad fråga som avser upplåtelse av rätt till
jakt efter älg får dock endast överklagas av sameby.
Länsstyrelsens beslut skall enligt första stycket i fortsättningen
överklagas hos allmän förvaltningsdomstol om beslutet inte avser sådan
upplåtelse som avses i 32 §. Beslut om sådan upplåtelse får enligt tredje
stycket överklagas hos regeringen. Om beslutet avser upplåtelse av rätt
till jakt eller fiske får det dock endast överklagas av sameby.
76
Prop. 1995/96:226
15 §
Paragrafen innehåller vissa bestämmelser om besittningsskydd vid
upplåtelse av rätt till jakt. I paragrafens tredje stycke anges för närvaran-
de att särskilda bestämmelser gäller vid upplåtelser med stöd av
rennäringslagen (1971:437). Därmed avses möjligheten att överklaga
beslut enligt den lagen. Genom den ändring som sker i 99 § rennäringsla-
gen upphör möjligheten för jaktarrendator att överklaga länsstyrelsens
beslut. Av hänsyn till rennäringen bör inte heller i fortsättningen
upplåtelse med stöd av rennäringslagen ge rätt till automatisk förlängning
av avtalet. Paragrafens tredje stycke har därför ändrats så att detta
framgår.
77
Sammanfattning hämtad ur betänkandet
Vårt uppdrag är att utifrån en samlad analys av miljösituationen lämna
förslag till åtgärder för hållbar utveckling i landets fjällområden. Vi har
tolkat detta så att vi skall överväga åtgärder som är nödvändiga för att
minska miljöproblemen i de svenska fjällen som ett geografiskt avgränsat
område, men att vi där vi så finner nödvändigt även kan föreslå åtgärder
som är mer generellt verkande. Vi har koncentrerat utredningsarbetet på
planering, rennäring, skotertrafik och buller, turism och friluftsliv samt
forskning, miljöövervakning och inventering. Vi har inte gjort några egna
täckande inventerings- och kartläggningsinsatser i fjällområdet utan våra
bedömningar har gjorts utifrån befintliga utredningar och betänkanden,
olika publicerade vetenskapliga artiklar, skrivelser från myndigheter och
organisationer samt egna iaktagelser i samband med besök.
I kapitel 3 som handlar om hållbar utveckling understryks att hållbar
utveckling är en process som omfattar såväl ekologisk som social och
ekonomisk utveckling. De som bor i gällregionen måste ges möjlighet till
arbete, utbildning, trygghet och livskvalitet inom ramen för vad naturen
tål. Vi föreslår vad som bör vara övergripande miljömål för hållbar ut-
veckling i gällområdet. Kommunernas roll som initiativtagare till
utvecklingen av ett näringsliv med miljöprofil diskuteras. Den pro-
blematik som finns kring å ena sidan decentralisering och lokalt in-
flytande och å andra sidan centrala beslut när det rör gällområdet som
är av nationellt intresse diskuteras.
I kapitel 4 som handlar om miljötillståndet konstateras att gällmiljön
är långt i från opåverkad av människan men ändå hör till våra mest ur-
sprungliga miljöer med såväl nationellt som internationellt sett mycket
stora naturvärden. Vi diskuterar gällmiljöns känslighet för olika former
av mänsklig påverkan, vilket pågått under lång tid. Sammantaget och sett
under en längre tidsperiod nar miljökvaliteten successivt försämrats. Vi
diskuterar slitaget av gällnaturen och drar slutsatsen att gällområdet i sin
helhet inte är nedslitet men att det inom vissa avgränsade områden,
framförallt i de södra gäll trakterna, finns påtagliga skador av över-
betning. Vi konstaterar däremot att effekter av kanaliserat slitage, orsakat
av tramp och barmarksköming, finns över hela gällområdet. Buller, i
första hand från snöskotrar och luftfarkoster, utgör en störning som
framför allt skapar relationsproblem med icke motoriserat friluftsliv samt
rennäringen. Försurningen av sjöar och vattendrag i de södra och
mellersta gälltraktema har orsakat omlättande biologiska förändringar.
Fjällområdet tillförs också miljögifter genom atmosfäriskt nedfall.
Fjällmiljöer är särskilt känsliga för denna påverkan varför kunskapen om
halter och effekter måste förbättras.
I kapitel 5 som handlar om planering föreslås att gällplaneringen i
högre grad blir målstyrd och syftar till att styra respektive verksamhet
och anspråk till lämpligaste område för att minska intressekonflikter. För
att stärka dialogen mellan gällänen och för att biträda centrala myndig-
Prop. 1995/96:226
Bilaga 1
78
heter och regering vid beslut rörande fjällområdet i sin helhet föreslås att
en fjälldelegation inrättas. Delegationen bör utgöras av länsledningama
i fjällänen. Länsstyrelserna bör ta initiativ till länsvisa fjällråd där kom-
munerna ingår. Kommunerna bör ta initiativ till att stärka den lokala dia-
logen och samrådet mellan olika intressen. Naturresurslagens områdes-
gränser i fjällen bör ses över så att större områden får starkare skydd mot
exploateringar. Minerallagen bör ändras så att undersökningsarbete i de
obrutna fjällområdena inte får ske utan regeringens medgivande.
I kapitel 6 som behandlar rennäringen betonas betydelsen av att ren-
näringen tydligare accepteras som areell näring men också åläggs ett sek-
torsansvar när det gäller miljönhänsyn. Ett miljömål för rennäringen före-
slås införas i rennäringslagen. Det centrala myndighetsansvaret för ren-
näringsfrågor föreslås förläggas till Glesbygdsverket. Rådgivningen bör
stärkas i syfte att skapa ekonomiskt bärkraftiga rennäringsföretag och för
att förebygga miljöskador. Det är angeläget att den nya renbetsin-
venteringen genomförs skyndsamt och att hänsynskrävande faktorer in-
venteras samtidigt. Rennäringslagen anser vi vara tillräcklig för att åt-
gärda och förebygga skador på miljön. I områden där överbetning med-
fört skador bör länsstyrelsen i samråd med berörd sameby upprätta åt-
gärdsplaner i syfte att så snabbt som möjligt få en återhämtning av betes-
resursen. Behovet och dragning av stängsel bör ses över för att minska
skadorna på miljön. Ett viktigt motiv för att omförhandla den norsk-
svenska renbeteskonventionen är att få till stånd en gränsdragning som
naturligare följer renens rörelsemönster. Markanvändningsredovisning-
ama bör göras mer operativa genom att även känsliga områden för
natur- och kulturminnesvård redovisas. Det bör närmare utredas hur en
kombination av pris- och miljöstöd samt ersättningar kan utformas för
miljöförbättrande åtgärder samt för att undvika negativ påverkan inom
särskilt värdefulla områden. Rätten till barmarksköming på kalfjället
föreslås regleras så att skadorna på mark och vegetation minimeras.
Motorcyklar av den typ som används idag bör förbjudas att användas på
kalfjället efter år 2000. Många frågor som rör rennäringen och dess
framtid och som måste lösas för hållbar utveckling i fjällområdet kräver
en helhetsavvägning inom ramen för en samlad rennäringspolitik. Vi an-
ser att det ligger utanför vårt uppdrag att utreda detta och föreslår därför
att regeringen tillsätter en särskild rennäringspolitisk utredning.
I kapitel 7 som behandlar skotertrafik och buller diskuteras såväl stör-
ningar av skotertrafik som skoterns betydelse. Det konstateras att regel-
verket rörande skotrar och skotertrafik inte är anpassat till omfattningen
av trafiken, vilket inneburit betydande störningar av olika slag. Ett samlat
åtgärdspaket föreslås därför. Genomförande av miljöklassutredningens
förslag är mycket angeläget för att minska utsläppen och sänka buller-
nivån. För att få framföra skoter skall krävas traktorkörkort eller körkort
av annan befintlig klass. Dessutom bör krav ställas på innehav av obliga-
torisk skoterförarlicens som erhålls efter avlagt prov. För att bättre kana-
lisera trafiken till leder föreslås införande av ett 50-procentigt statsbidrag
för anläggning av leder. Vidare föreslås en högsta hastighet om
50 km/tim och skärpta bestämmelser för att förbättra efterlevnaden.
Regler om hänsyn till naturmiljön föreslås i terrängkömingslagen samt
Prop. 1995/96:226
Bilaga 1
att det blir obligatoriskt samråd med länsstyrelsen vid anläggande av
skoterleder utanför deltaljplanelagt område. Färdselrätten måste i väsent-
ligt högre grad än i dag regleras till leder inom såväl fjällområdet som
i skogslandet. Begreppet förbudsområden föreslås ersättas med regle-
ringsområden som delas in i tre klasser; i) orörda, dvs. mycket starka be-
gränsningar även för yrkestrafik, ii) ostörda, dvs. relativt starka begräns-
ningar genom få eller inga skoterleder, samt iii) kanalisering, dvs. sko-
tertrafik tillåten på leder. Som ett första steg att nå målet föreslås att
detta prövas till del genom ökat lokalt engagemang och ansvarstagande.
För att säkra de mest angelägna riksintressanta områdena föreslås
regeringen fetta beslut om nya och delvis utvidgade regleringsområden,
varav delar föreslås bli orörda eller ostörda. Vid sidan av de möjligheter
länsstyrelsen nu har för att avsätta regleringsområden och reglera skoter-
trafiken i områden skyddade enligt naturvårdslagen föreslås nu också
kommunerna få möjlighet att inrätta regleringsområden. Det är angeläget
att det samlade arbetet på alla nivåer årligen följs upp och rapporteras till
regeringen och efter 4 år utvärderas med avseende på syftet. Skulle det
då visa sig att problemen i allt väsentligt kvarstår föreslår vi att reger-
ingen fettar beslut om att göra hela fjällkedjan till ett regleringsområde.
Länsstyrelsernas beslut om skoterleder i de av regeringen avsatta regle-
ringsområdena föreslås fettas i samråd med Naturvårdsverket. För att
minska störningar av flygbuller i vissa områden föreslås landningsförbud
och att Luftfartsverket och Naturvårdsverket ges i uppdrag att se över
föreslagna och gällande restriktioner för överflygning. Som skydd för
näring föreslås allmänt förbud mot körning med snöskoter på snötäckt
jordbruksmark om inte uppenbar risk för skada föreligger eller efter till-
stånd av markägaren, samt på skogsmark med plant- eller ungskog om
inte uppenbar risk för skada föreligger eller efter tillstånd av markägaren.
I kapitel 8 som handlar om turism och friluftsliv diskuteras möjlig-
heterna till utveckling av er. mer miljöanpassad turism. Slutsatsen är att
det behövs ett förtydligat ansvar för organisatörer av friluftsliv och
turism. Länsstyrelsen föreslås ge möjlighet att meddela organisatörer av
en viss aktivitet inom ett visst område anmälningsplikt. Information om
hänsyn till miljön och rennäring bör stärkas. För att minska miljöstör-
ningar av nya inslag, t.ex. cykling i fjällterräng, bör länsstyrelse eller
kommun använda sig av möjligheterna till att bilda naturvårdsområde.
Regeringen bör ge Turistdelegationen ett ansvar som sektorsmyndighet
även med avseende på miljön och ge denna i uppdrag att utarbeta en
handlingsplan för miljöanpassad turism. En regional utvecklingstrategi
för en miljöanpassad turism bör upprättas och kommunerna bör se över
sina turistprogram. Initiativ till miljöanpassad sameturism bör upp-
muntras och stödjas. Jakt och fiske i fjällområdet diskuteras. Kunskaps-
läget bör förbättras avseende de vilt- och fiskebestånd som skattas och
nyttjandeplaner upprättas så att bestånden säkert inte skattas utanför
ramen för vad de uthålligt tål. Kunskapen om den indirekta påverkan på
annat djurliv måste också förbättras. För att utnyttja lokal kunskap och
minska störning gentemot rennäringen bör möjligheterna övervägas att
under länsstyrelsens övergripande ansvar ha en lokal administration för
underupplåtelser.
Prop. 1995/96:226
Bilaga 1
I kapitel 9 som handlar om forskning, miljöövervakning m.m.
diskuteras behovet av att genom forskning mer generellt förbättra kun-
skapunderlaget vad gäller natur- och miljöförhållanden i fjällområdet, ut-
veckling av alternativa tekniker inom renskötsel, friluftsliv, turism och
annan näringslivsutveckling. Behovet av opåverkade referensområden för
forskningssyften måste tillgodoses vid planering. Utvecklingen av den re-
gionala miljöövervakningen bör samordnas mellan fjällänen och §äll-
delegationen bör se över behovet av att komplettera den tidigare fjällut-
redningen.
I bilaga 3 redovisas en tidsplan för de olika förslagen.
Prop. 1995/96:226
Bilaga 1
6 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 226
Hälso- och miljöpåverkan från snöskotertrafiken
Alla typer av motoriserade verksamheter påverkar hälsan och miljön. I
fjäll-, skogs- och skärgårdsområden i norra Sverige har snöskotern bi-
dragit till att människor lättare kan komma ut i naturen. Dessvärre med-
för de positiva fördelarna av snöskoteranvändningen också att buller och
avgaser från fordon påverkar vår hälsa, förorenar miljön och stör djur-
livet i dessa områden. Fjällen tillhör våra mest skyddsvärda områden i
vilka störningar av olika slag måste bekämpas så långt det är möjligt.
Uppdraget med uppgift att föreslå ett miljöklassystem eventuellt i kom-
bination med ytterligare styrmedel har avgränsats till snöskotrar.
Snöskotrar orsakar genom bruket av tvåtaktsmotorer stora utsläpp av
kolväten och kolmonoxid och ger upphov till bullerstörningar. Emissio-
nerna medför att såväl människans hälsa som djurlivet och naturmiljön
tar skada. Åtgärder bör därför vidtas för att så långt som möjligt minska
avgas- och bulleremissionema från dessa fordon. En miljöklassning av
snöskotrar är ett viktigt bidrag i detta arbete.
Snöskotern en modern företeelse
Snöskotern är en relativt modem företeelse i vår fjällvärld. När 1964 års
Rennäringssakkunniga avgav betänkandet Snöskotern, terrängköming och
färdselrätt (SOU 1969:59) fanns det omkring 12 000 snöskotrar. Fram
till denna tidpunkt hade den använts i betydande omfattning för nytto-
trafik, t.ex. för skogsavverkning och räddningsinsatser, inom rennäringen
samt som transportmedel för avsides belägna gårdar etc. Antalet
terrängfordon har sedan dess mer än tiodubblats och terrängskotrama
uppgår till runt 140 000. Av dessa är knappt 130 000 fritidsskotrar och
resterande del används i nyttotrafiken.
Miljöklassystem för terrängskotrar
En särskild lag om miljökrav på terrängskotrar föreslås med syftet att
förebygga att skador uppstår på människors hälsa eller i miljön till följd
av utsläpp av avgas- och bulleremissioner från snöskotrar. Sverige blir
därmed först i världen med att införa avgaskrav.
Genom lagen införs ett system med miljöklassning för nya terrängskot-
rar. Indelningen i klasser bygger på tre klasser där miljöklass 3 i princip
kommer att motsvara dagens bullerkrav för dessa fordon. Miljöklasserna
2 och 1 motsvarar högre ställda miljökrav och innefattar såväl avgaser
som buller. Miljöklassystemet föreslås bli obligatoriskt den 1 januari
1999. Härefter skall endast skotrar i miljöklasserna 2 och 1 finnas att
tillgå på den svenska marknaden.
Som en följd av miljöklassystemet får typgodkännande för nya skotrar
inte meddelas med mindre att det finns ett avgas- och bullergodkännande.
Samma förhållanden skall gälla vid registreringsbesiktning. Bullerkraven
förs därmed samman med avgaskraven. I samband med avgas- och buller-
Prop. 1995/96:226
Bilaga 2
godkännandet placeras skotrarna in i den miljöklass som anges av till- Prop. 1995/96:226
verkaren. Miljöklassystemet genomfors fullt ut ff.o.m. 1999 års Bilaga 2
modeller, men bör träda i kraft redan den 1 juli år 1996.
Som en följd av att det infors miljökrav på snöskotrar införs även en
obligatorisk kontrollbesiktning för sådana fordon. Besiktningsprogrammet
bör baseras på nuvarande program för kontrollbesiktning av terräng-
fordon i uthyrningsverksamhet av olika slag och utökas med kontroll av
det avgasrenande systemet och utsläppen vid tomgångsköming.
Mätmetoder
Mätmetoder för godkännandet för och uppföljningen av avgas- och
bullerkraven bör i första hand följa internationellt överenskomna
standarder. Sådana saknas i dag. I avvaktan härpå kan två skilda system
- prov för godkännande av motorfamilj eller annan definierad grupp
motorer och genom ett kartläggande prov på motor eventuellt i kom-
bination med chassidynamometerprov på hela fordonet - tillämpas för
godkännande och uppföljning av hållbarhetskrav. Snöskotertillverkaren
kommer att vara ytterst ansvarig för att emissions- och hållbarhetskraven
efterlevs. De amerikanska bestämmelserna utvecklade av Society for
Automotive Engineers (SAE) i mätmetoden SAE J 1088 Rekommenderad
mätmetod för mätning av avgaser från småmotorer och i sinom tid ut-
vecklad för snöskotrar (juni 1983) bör ligga till grund för avgasgod-
kännandet, liksom SAE J 192 Rekommenderad metod för mätning av ut-
vändigt buller från terrängskotrar (mars 1985) bör ligga till grund för den
delen av godkännandet som avser buller.
Tillverkarens ansvar m.m.
Lagen om miljökrav på terrängskotrar skall hindra att sådana fordon som
inte uppfyller stadgade gränsvärden förs ut i användning. För att uppnå
detta syfte föreslås ett ansvar för tillverkaren. Tillverkaren åläggs ett
ansvar gentemot samhället om det vid en kontroll (produktionskontroll,
kontrollbesiktning m.m.), framkommer att avgas- och bullergodkänd
terrängskoter inte uppfyller miljökraven enligt lagen. Ett meddelat
godkännande kan också återkallas om terrängskotrama inte innehåller de
fastlagda kraven.
Skoterägaren kan på delvis samma grunder kräva att tillverkaren åtar
sig att kostnadsfritt avhjälpa de fel eller brister som framkommer vid en
myndighets kontroll. Detta gäller under förutsättning att skotern inte är
äldre än fem år eller körts mer än 7 000 kilometer. Tillverkaren är inte
heller skyldig att avhjälpa sådan fel och brister som är förorsakade av
skoterägaren eller genom en olyckshändelse.
Även den som yrkesmässigt importerar eller försäljer snöskotrar
föreslås få ett ansvar för att han inte hanterar snöskotrar i strid mot
lagens bestämmelser. Den som yrkesmässigt importerar eller säljer
snöskotrar som inte uppfyller föreskrivna gränsvärden skall kunna 83
ådömas böter. Att förbjuda all försäljning och import av snöskotrar som
inte uppfyller föreskrivna gränsvärden är inte möjligt eftersom efter-
levnaden av ett sådant förbud svårligen skulle kunna kontrolleras. En
enskild person som för annat än yrkesmässigt bruk importerar eller säljer
en snöskoter skall inte omfattas av den föreslagna bestämmelsen. För att
få ta en sådan skoter i bruk måste den registreringsbesiktigas. Vid
besiktningen skall intyg vari ftamgår att skotern uppfyller miljökraven
visas upp.
Differentierad försäljningsskatt på snöskotrar
Erfarenheterna av hittills införda miljöklassystem visar att miljöklass-
ningen är ett användbart och framgångsrikt instrument. För att dra nytta
av de tekniska möjligheterna till minskade utsläpp och stödja en snabbare
introduktion av alltmer miljöanpassade snöskotrar föreslås som ett kom-
plement till miljöklassningen en försäljningsskatt för nya skotrar.
Skatteuttaget har avvägts så att en utjämning kan ske för inköp av
snöskotrar i de bättre klasserna. Den positiva miljöeffekten blir störst om
skatten införs redan den 1 juli 1996. Skattedifferentieringen har byggts
upp så att för skotrar som uppfyller kraven i miljöklass 3 skall en skatt
tas ut med 8 000 kr. Skotrar som uppfyller kraven i miljöklasserna 2 och
1 befrias från skatt. När systemet bli obligatoriskt den 1 januari 1999 bör
försäljningsskatt erläggas för miljöklass 2 med 10 000 kr eller det belopp
som då kan anses motsvara den merkostnad som blir följden av det
ytterligare reningssteget för miljöklass 1. Denna klass skall även efter
den 1 januari 1999 vara befriad från skatt. Den föreslagna försäljnings-
skatten väntas innebära en förstärkning av statens inkomster med runt
43 miljoner kr.
Miljöeffekter
Miljöeffekten av föreslagna emissionskrav är inte möjlig att beräkna.
Härför krävs en etablerad testmetod. Med ledning av i betänkandet redo-
visade emissionsdata kan de föreslagna gränsvärdena för avgaser för
miljöklass 2 innebära reducerade utsläpp av kolmonoxid med 70-80 %,
av kolväten med mer än 50 % och partiklar med 25-30 %.
Åtgärdskostnaden för t.ex. reduktionen av kolväten uppgår till 35 kr/kg
för fritidsskotrar, medan den för yrkesskotrar inte är högre än
2:75 kr/kg. För personbilar i miljöklass 2 är den mellan 15-35 kr/kg.
Kostnadseffektiviteten i det föreslagna miljöklassystemet i kombination
med en differentierad försäljningsskatt ligger därmed på samma nivå som
t.ex. för bilar. Den ökar ytterligare om hänsyn dessutom tas till minskat
buller, partikelutsläpp och minskade koldioxidutsläpp till följd av en
reducerad bränsleförbrukning.
Prop. 1995/96:226
Bilaga 2
84
Skotermarknaden
Tillverkare som varit förutseende i sin produktutveckling kan dra fördel
av införandet av avgaskrav och skärpta bullerkrav och kan få en större
del av marknaden, medan andra kan gå miste om viktiga marknadsan-
delar. Den differentierade försäljningsskatten bör dock motsvara de
merkostnader som blir följden av förslagen.
Snöskoterägama kommer vid inköp av en ny snöskoter att drabbas av
ett högre pris för fordonet. Han eller hon kan emellertid dra fördel av
lägre drivmedelskostnader och en renare och tystare miljö. Vissa
kostnadsökningar kan också följa av ett eventuellt större underhållsbehov.
Priset på en mer miljöanpassad skoter skall däremot inte påverkas med
mer än den allmänna prishöjningen som väntas bli följden av försälj-
ningsskatten.
Tillsyn
Som tillsynsmyndighet för efterlevnad av lagen föreslås Naturvårds-
verket. Därmed förs föreskriftsansvaret för bullerkraven över från Väg-
verket till Naturvårdsverket.
Prop. 1995/96:226
Bilaga 2
7 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 226
Yttranden har lämnats av Hovrätten för Övre Norrland, Kammarrätten
i Sundsvall, Rikspolisstyrelsen, Kommerskollegium, Försvarsmakten,
Fortifikationsverket, Socialstyrelsen, Vägverket, Statens väg- och trans-
portforskningsinstitut, Kommunikationsforskningsberedningen, Luftfarts-
verket, Riksantikvarieämbetet, Statens fastighetsverk, Riksrevisions-
verket, Riksskatteverket, Sametinget, Statens jordbruksverk, Skogsstyrel-
sen, Sveriges lantbruksuniversitet, Fiskeriverket, Arbetsmarknadsstyrel-
sen, Glesbygdsverket, Närings- och teknikutvecklingsverket, Boverket,
Sveriges geologiska undersökning, Turistdelegationen, Statens natur-
vårdsverk, Plan- och byggutredningen (M 1992:03), Länsstyrelsen i
Värmlands län, Länsstyrelsen i Kopparbergs län, Länsstyrelsen i Gävle-
borgs län, Länsstyrelsen i Västemorrlands län, Länsstyrelsen i Jämtlands
län, Länsstyrelsen i Västerbottens län, Länsstyrelsen i Norrbottens län,
Arjeplogs kommun, Arvidsjaurs kommun, Bergs kommun, Dorotea
kommun, Gällivare kommun, Härjedalens kommun, Jokkmokks kom-
mun, Kalix kommun, Kiruna kommun, Krokoms kommun, Ljusdals
kommun, Lycksele kommun, Malungs kommun, Orsa kommun, Ovan-
åkers kommun, Piteå kommun, Rättviks kommun, Sollefteå kommun,
Sorsele kommun, Storumans kommun, Strömsunds kommun, Sundsvalls
kommun, Vilhelmina kommun, Vindelns kommun, Åre kommun, Åsele
kommun, Älvdalens kommun, Ömsköldsviks kommun, Östersunds kom-
mun, Kungl. Vetenskapsakademien, Svenska kommunförbundet, Svenska
samemas riksförbund, Naturskyddsföreningen, Lantbrukarnas riksför-
bund, Föreningen skogsindustrierna, Svenska turistföreningen, Frilufts-
främjandets riksorganisation, Grossistförbundet Svensk handel, Helikop-
terföretagens riksförbund gemensamt med Trafikflygföretagens riksför-
bund, Jägarnas riksförbund, Kungl. Svenska aeroklubben, Nordiska snö-
skoterrådet, Skogsägarnas riksförbund, SPAF/Svenska allmänflygföre-
ningen, Svenska fjällklubben, Svenska jägareförbundet, Svenska motor-
cykelförbundet, Svenska rese- och turistindustrins samarbetsorganisation,
Svenska världsnaturfonden, Sveriges snöfordonsleverantörer (Snöfo),
Sveriges snöskoterägares riksorganisation (Snofed), Sveriges sportfiske-
och fiskevårdsförbund samt Swedish seaplane association.
Högskolan i Luleå, Borlänge kommun, Eda kommun, Hudiksvalls
kommun, Robertsfors kommun, Skellefteå kommun, Sunne kommun,
Torsby kommun, Vansbro kommun, Sveriges industriförbund, National-
föreningen för trafiksäkerhetens främjande, Renägarförbundet och
Sveriges fiskevattenägareförbund har avstått från att yttra sig.
Länsstyrelsen i Jämtlands län har bifogat skrivelser från länets ren-
näringsdelegation och från Krokoms kommun. Arvidsjaurs kommun har
bifogat skrivelser från Samrådsgruppen i skoterfrågor för Arvidsjaurs
kommun, Abborrträsk skoterklubb och Vithattens skoterklubb. Svenska
samemas riksförbund har bifogat skrivelse från Föreningen Samisk
turism i Sapmi ek. för.
Skrivelser i ärendet har vidare kommit in från Åjtte Svenskt fjäll- och
samemuseum, Arjeplogs glesbygdsförening, Arjeplogs snöskoterförening,
Prop. 1995/96:226
Bilaga 3
Bodbyns skoterklubb gemensamt med Brattby skoterklubb, Brännlands-
ortens snöskoterklubb, Holmsunds skoterförening, Hömefors skoter-
klubb, Nordmalings skoterklubb, Sävarådalens snöskoterklubb, Tavelsjö
snöskoterklubb, Tvärålunds skoterklubb, Umeå skoterklubb, Vännäs snö-
skoterklubb och Västanljällets skoterklubb, Borlänge snöskoterklubb,
Fjällbygdens nybyggarförening, FK Nordvingen segel, Fritids- och
skoterföreningen NORD, Fyrklövems skoterklubb, Föreningen Varggrup-
pen, Holmsunds skoterförening, Härnösands skoterklubb, Jokkmokks-
kretsen av Naturskyddsföreningen, Jokkmokks skoterförening, Kalix
skoterklubb, Kiruna socialdemokratiska arbetarekommun, Kiruna jakt &
fiskevårdsförening, Kiruna jaktvårdskrets, Kiruna naturskyddsförening,
Krokoms motorklubb, Laisvalls samfällighet, Laisvallbys snöskoterföre-
ning, Lima besparingsskog gemensamt med Transtrands besparingsskog,
Ljungdalen-Storsjö företagareförening, Luleå naturskyddsförening,
Lycksele skotersällskap, Malå naturskyddsförening, Miljöförbundet
jordens vänner, Miljöpartiet de gröna i Kiruna, Mårduddens skoterföre-
ning, Naturgeografiska institutionen vid Stockholms universitet,
Naturskyddsföreningen i Vilhelmina, Naturskyddsföreningens Årekrets,
AB Norrlandsflyg, Norsjö motorsällskap, Piteå snöskoterklubb,
Säminuorra, Sjuismark skoter och fiskevårdsförening, Skatamarks
skoterförening, Skogsägarna i Umeå, Socialdemokratiska gruppen i
Kiruna kommuns kommunstyrelse, Sollefteå skoterklubb, Stiftelsen stolta
stad, Storåbränna byalag, Storåns skoterklubb, Styrgruppen för projekt
"Fem samebyar i Jämtland", Svemo snöskoter touring, Svenska
gruvföreningen, Svenska metallindustriarbetareförbundet/Gruv:s
avd. 604, Sveriges omitologiska förening gemensamt med Jämtlands läns
omitologiska förening, Säma snöskoterklubb, Talma sameby, Vedaklub-
ben skoter & fiske, Vinterstadens skoter- & fritidsförening Kiruna,
Vithattens skoterklubb, ÅMS FSK Lodjuret och Övre Härjedalens
naturskyddsförening. Vidare har ett antal skrivelser kommit in från
studiecirklar och privatpersoner.
AB Norrlandsflyg har bifogat skrivelser från Sitskigruppen och
Latnjajaure faltstation. Norsjö motorsällskap har bifogat skrivelse från
Norsjö kommun.
Prop. 1995/96:226
Bilaga 3
87
Yttranden har lämnats av Kammarrätten i Sundsvall, Länsrätten i
Norrbottens län, Rikspolisstyrelsen, Kommerskollegium, Försvars-
makten, Vägverket, Statens väg- och transportforskningsinstitut,
Kommunikationsforskningsberedningen, Banverket, Luftfartsverket, Riks-
revisionsverket Riksskatteverket, Statskontoret, Arbetarskyddsstyrelsen,
Sametinget, SIS - Standardiseringen i Sverige, Skogsstyrelsen, Närings-
och teknikutvecklingsverket, Konsumentverket, Statens naturvårdsverk,
Styrelsen för teknisk ackreditering, Länsstyrelsen i Värmlands län, Läns-
styrelsen i Kopparbergs län, Länsstyrelsen i Gävleborgs län, Länsstyrel-
sen i Västemorrlands län, Länsstyrelsen i Jämtlands län, Länsstyrelsen
i Västerbottens län, Länsstyrelsen i Norrbottens län, Aijeplogs kommun,
Arvidsjaurs kommun, Bergs kommun, Borlänge kommun, Dorotea kom-
mun, Gällivare kommun, Hudiksvalls kommun, Härjedalens kommun,
Jokkmokks kommun, Kiruna kommun, Kalix kommun, Krokoms kom-
mun, Ljusdals kommun, Lycksele kommun, Malungs kommun, Orsa
kommun, Ovanåkers kommun, Robertsfors kommun, Skellefteå kommun,
Sorsele kommun, Storumans kommun, Strömsunds kommun, Sundsvalls
kommun, Vilhelmina kommun, Vindelns kommun, Älvdalens kommun,
Ömsköldsviks kommun, Östersunds kommun, Svenska kommunförbun-
det, Svenska samemas riksförbund, AB Svensk Bilprovning, SP Sveriges
provnings- och forskningsinstitut, Grossistförbundet Svensk handel,
Naturskyddsföreningen, Aspen Petroleum AB, Nordiska snöskoterrådet,
Sveriges snöfordonsleverantörer (Snöfo) och Sveriges snöskoterägares
riksorganisation (Snofed)
Högskolan i Luleå, Eda kommun, Piteå kommun, Rättviks kommun,
Sollefteå kommun, Sunne kommun, Torsby kommun, Vansbro kommun,
Åsele kommun, Föreningen Skogsindustrierna, Svenska Petroleum
Institutet, OK Petroleum AB, Renägarförbundet, Skogsägarnas riksför-
bund, Svenska fjällklubben och Svenska motorcykelförbundet har avstått
från att yttra sig.
Skrivelser i ärendet har inkommit från Bombardier-Nordtrac OY,
Borlänge Snöskoterklubb, Friluftsfrämjandets riksorganisation, Jokk-
mokkretsen av Svenska naturskyddsföreningen, Socialdemokratiska
gruppen i Kiruna kommuns kommunstyrelse, Svemo Snöskoter Touring,
Säma Snöskoterklubb, ÄMS FSK Lodjuret samt från några privat-
personer.
Prop. 1995/96:226
Bilaga 4
88
Förslag till Lag om ändring i terrängkömingslagen (1975:1313)
Härigenom föreskrivs att i fråga om terrängkömingslagen (1975:1313)
dels att 3 a § skall upphöra att gälla
dels att 1, 2 och 4 §§ skall ha följande lydelse
dels att det skall införas tre nya paragrafer, 5, 6 och 7 §§, av följande
lydelse.
Prop. 1995/96:226
Bilaga 5
1 § Körning i terräng med motor-
drivet fordon för annat ändamål än
jordbruk eller skogsbruk är för-
bjudet i hela landet
1. på barmark
2. på snötäckt skogsmark med
plant- eller ungskog, om det inte
är uppenbart att körningen kan
ske utan risk för skada på sko-
gen.
Inom delar av fjällområdet ...
2 § Regeringen eller den myndig-
het regeringen bestämmer får
föreskriva undantag från förbud
enligt 1 § i fråga om körning i
räddningstjänst eller viss näringsut-
övning eller när det annars före-
ligger särskilda skäl.
Föreslagen lydelse
1 § Körning i terräng med motor-
drivet fordon för annat ändamål än
jordbruk eller skogsbruk är för-
bjudet i hela landet
1. på barmark
2. på snötäckt skogsmark med
plant- eller ungskog, om det
inte är uppenbart att körningen
kan ske utan risk för skada på
skogen, eller utan tillstånd från
markägare.
3. på snötäkt jordbruksmark, om
det inte är uppenbart att kör-
ningen kan ske utan risk för
skada på jordbruksmarken, eller
utan tillstånd från markägaren.
Inom delar av fjällområdet.........
2 § Regeringen eller den myndig-
het regeringen bestämmer får
föreskriva undantag från förbud
enligt 1 § första stycket, eller i
särskilda fall medge undantag frän
förbud eller föreskrifter, i fråga om
körning i räddningstjänst eller viss
näringsutövning eller när det an-
nars föreligger särskilda skäl.
Regeringen eller den myndighet
regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om undantag från
förbud enligt 1 § andra stycket,
eller i särskilda fall medge undan-
tag från förbud eller föreskrifter,
om synnerliga skäl föreligger.
89
4 § Den som med uppsåt eller av
oaktsamhet bryter mot 1§ första
stycket 1 eller 2 eller mot förbud
eller föreskrift som har meddelats
med stöd av lagen döms till
penningböter. Om gärningen är
ringa skall dock ej dömas till
ansvar.
4 § Vid körning i terräng med
motordrivet fordon skall hänsyn
och varsamhet visas mot naturen
och miljön så att skada inte upp-
kommer och olägenhet motverkas,
tas till naturmiljön liksom till andra
intressen.
5 § Regeringen får föreskriva om
krav i fråga om kunskaper, utbild-
ning samt de villkor i övrigt som
skall vara uppfyllda för att få köra
motorfordon i terräng.
Regeringen får föreskriva att
sammanslutning anordnar prov och
utfärda bevis om avlagda prov
enligt första stycket.
Regeringen eller den myndighet
regeringen bestämmer får före-
skriva om skyldighet att betala
avgift för prov enligt andra stycket.
6 § För tillsyn över att bestämmel-
serna i denna lag efterlevs får
regeringen eller den myndighet
regeringen bestämmer utse natur-
vårdsvakter.
En naturvårdsvakt får avvisa den
som utan att ha rätt till det kör i
terräng med motordrivet fordon.
Prop. 1995/96:226
Bilaga 5
7 § Den som med uppsåt eller av
oaktsamhet bryter mot förbud eller
föreskrift som meddelats med stöd
av 7 § andra stycket eller 3 §
denna lag döms till böter eller
fängelse i högst sex månader.
Den som med uppsåt eller av
oaktsamhet bryter mot annan före-
skrift eller förbud som meddelats
med stöd av denna lag döms till
penningböter.
90
Förslag till Lag om ändring i körkortslagen (1977:477)
Härigenom föreskrivs i fråga om körkortslagen (1977:477)
dels att 33 § skall upphöra att gälla,
tZe/r att 3 och 34 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 3 a §
Prop. 1995/96:226
Bilaga 5
Gällande lydelse
3 § Moped får föras endast av den
som har fyllt 15 år.
Terrängskoter får föras endast av
den som har fyllt 16 är.
Utan hinder av 2 § ..........
............jämförlig handling.
Föreslagen lydelse
3 § Moped får föras av endast den
som har fyllt 15 år.
Utan hinder av 2 § ...........
............jämförlig handling.
3 a § Terrängskoter får endast
föras av den som har körkort eller
traktorkort.
34 § Föres moped eller terräng-
skoter av barn som ej har fyllt 15
år, dömes den som har vårdnaden
om barnet eller, om förseelsen har
begåtts av barnet i anställningsför-
hållande, arbetsgivaren till böter,
om han har underlåtit att göra vad
som ankommit på honom för att
hindra förseelsen. Till tamma
straff dömes även den som i annat
fall tillåter barn som ej har fyllt 15
år att föra moped eller terräng-
skoter.
34 § Föres moped av barn som ej
har fyllt 15 år, dömes den som har
vårdnaden om barnet eller, om
förseelsen har begåtts av barnet i
anställningsförhållande,
givaren till böter, om
underlåtit att göra vad
kommit på honom
arbets-
han har
som an-
för att hindra
förseelsen. Till samma straff
dömes även den som i annat fall
tillåter barn som ej har fyllt 15 år
att föra moped.
91
Förslag till Lag om ändring i lagen (1951:649) om straff för vissa
trafikbrott
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1951:649) om straff for vissa
trafikbrott
att 3 § skall ha följande lydelse.
Prop. 1995/96:226
Bilaga 5
Gällande lydelse
3 § För någon körkortspliktigt for-
don utan att vara berättigad att föra
sådant fordon, dömes för olovlig
körning till böter. Har han tidigare
innehaft körkort som blivit åter-
kallat eller har brottet skett vane-
mässigt eller är det eljest att anse
som grovt, må dömas till fängelse
i högst sex månader.
För någon körkortspliktigt fordon
med åsidosättande av föreskrift,
som meddelats i fråga om rätten att
föra sådant fordon, dömes till
böter.
Anställer och brukar någon så-
som förare av körkortspliktigt
fordon den, som icke äger rätt att
föra fordonet, eller tillåter någon
eljest annan att föra sådant fordon
utan att denne är berättigad därtill,
dömes likaledes till böter.
Första, andra och tredje styckena
äger motsvarande tillämpning på
förare av traktor, motorredskap
eller spårvagn och på den som
anställer eller brukar sådan förare
eller eljest tillåter någon att föra
traktor, motorredskap eller spår-
vagn.
Föreslagen lydelse
3 § För någon körkortspliktigt for-
don utan att vara berättigad att föra
sådant fordon, dömes för olovlig
körning till böter. Har han tidigare
innehaft körkort som blivit åter-
kallat eller har brottet skett vane-
mässigt eller är det eljest att anse
som grovt, må dömas till fängelse
i högst sex månader.
För någon körkortspliktigt fordon
med åsidosättande av föreskrift,
som meddelats i fråga om rätten att
föra sådant fordon, dömes till
böter.
Anställer och brukar någon så-
som förare av körkortspliktigt
fordon den, som icke äger rätt att
föra fordonet, eller tillåter någon
eljest annan att föra sådant fordon
utan att denne är berättigad därtill,
dömes likaledes till böter.
Första, andra och tredje styckena
äger motsvarande tillämpning på
förare av traktor, terrängskoter,
motorredskap eller spårvagn och
på den som anställer eller brukar
sådan förare eller eljest tillåter
någon att föra traktor, terräng-
skoter, motorredskap eller spår-
vagn.
92
Förslag till lag om ändring i rennäringslagen (1971:437)
Härigenom föreskrivs i fråga om rennäringslagen (1971:437)
att 65 a § skall ha följande lydelse
Gällande lydelse
Föreslagen lydelse
65 a § Regeringen eller den myn-
dighet regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om den hän-
syn som vid renskötseln skall tas
till naturvårdens och kulturmiljö-
vårdens intressen. Föreskrifterna
får dock inte.........
65 a § Rennäringen skall bedrivas
med bevarande av naturbetes-
markemas långsiktiga produk-
tionsförmåga så att dessa uthålligt
ger en god avkastning samtidigt
som den biologiska mångfalden
behålls.
8 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 226
Regeringen eller den myndighet
regeringen bestämmer..........
Prop. 1995/96:226
Bilaga 5
Förslag till lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822)
Härigenom föreskrivs i fråga om naturvårdslagen (1964:822)
att det i lagen skall införas en ny 20 b § med följande lydelse
Prop. 1995/96:226
Bilaga 5
Föreslagen lydelse
20 b § Vid organiserat friluftsliv
och turism skall hänsyn tas till
naturvårdens och kulturmiljö-
vårdens intressen. Regeringen eller
den myndighet regeringen bestäm-
mer får meddela bestämmelser om
anmälningsplikt för vissa organise-
rade i ett visst område. Medför
verksamheten risker för miljön eller
andra väsentliga missförhållanden
får länsstyrelsen meddela särskilda
föreskrifter rörande verksamhetens
bedrivande eller förbjuda den.
94
Förslag till lag om ändring i minerallagen (1991:45)
Härigenom föreskrivs i fråga om minerallagen (1991:45)
Prop. 1995/96:226
Bilaga 5
att 6 § skall ha följande lydelse
Gällande lydelse
6 § Undersökningsarbete får inte
äga rum inom nationalpark eller
område som statlig myndighet hos
regeringen har begärt skall avsättas
till nationalpark eller i strid med
föreskrifter som har meddelats
beträffande naturreservat med stöd
av naturvårdslagen (1964:822)
Undersökningsarbete får inte
heller, utan medgivande av länssty-
relse, äga rum inom
1. befästningsområde och sådant
område utanför detta som regering-
en bestämmer,
2. kyrkogård och annan begrav-
ningsplats,
3. område som avses i 3 kap. 5 §
lagen (1987:12) om hushållning
med naturresurser m.m.
Föreslagen lydelse
6 § Undersökningsarbete får inte
äga rum inom nationalpark eller
område som statlig myndighet hos
regeringen har begärt skall avsättas
till nationalpark eller i strid med
föreskrifter som har meddelats
beträffande naturreservat med stöd
av naturvårdslagen (1964:822)
Undersökningsarbete får inte
heller, utan medgivande av rege-
ringen, äga rum inom område som
avses i 3 kap. 5 § lagen (1987:12)
om hushållning med naturresurser
m.m.
Undersökningsarbete får inte
heller, utan medgivande av länssty-
relse, äga rum inom
1. befästningsområde och sådant
område utanför detta som regering-
en bestämmer,
2. kyrkogård och annan begrav-
ningsplats.
95
Härigenom förskrivs följande.
Inledande bestämmelser
1 § Denna lag syftar till att förebygga att terrängskotrar orsakar skador
pä människors hälsa eller på miljön genom utsläpp i luften av avgaser
och buller.
2 § Terrängskotrar skall vara så konstruerade och utrustade att de inte
släpper ut avgaser och avger buller i större mängd än som kan godtas
från hälso- och miljösynpunkt.
3 § För terrängskotrar gäller i vissa fåll krav på avgas- och bullergod-
kännande. Närmare föreskrifter meddelas av regeringen.
4 § Terrängskotrar skall uppfylla kraven för någon av de miljöklasser
som anges i bilagan till lagen. En terrängskoter hänförs i samband med
avgas- och bullergodkännandet till den miljöklass som anges av till-
verkaren om terrängskotem uppfyller utsläppskraven för den angivna
miljöklassen.
De komponenter som kan påverka avgasutsläppen eller bullerav-
givningen skall vara så utformade, konstruerade och monterade att
terrängskotem vid normal användning uppfyller kraven för hållbarhet för
någon av de miljöklasser som anges i bilagan till lagen. Närmare
föreskrifter om detta meddelas av regeringen.
Godkännande för miljöklass 3 vid registrerings- eller typbesiktning skall
inte meddelas efter utgången av år 1998.
Tillverkarens ansvar
5 § Om det vid en kontroll framkommer att avgas- och bullergodkända
terrängskotrar inte uppfyller de krav på buller- och avgasbegränsningar
som gäller enligt denna lag, får den myndighet som regeringen be-
stämmer förelägga tillverkaren eller dennes ställföreträdare att vidta de
åtgärder som behövs. Föreläggandet får förenas med vite.
Om fordonet vid en myndighets kontroll inte uppfyller de krav som
anges i första stycket, får skoterägaren kräva att tillverkaren eller dennes
ställföreträdare kostnadsfritt avhjälper felen eller bristerna.
Vad som sägs i första och andra stycket gäller inte om terrängskotem
är äldre än fem år eller körts mer än 7 000 kilometer. Inte heller gäller
vad som sägs i första och andra stycket om felen eller bristerna beror på
skotems ägare eller brukare eller på en olyckshändelse eller därmed
jämförlig omständighet.
Prop. 1995/96:226
Bilaga 6
96
Importörens och försäljarens ansvar
6 5 Den som yrkesmässigt importerar eller försäljer icke godkända
terrängskotrar döms till böter.
Återkallelse
7 § Om terrängskotrar som omfettas av ett avgas- och bullergodkännande
inte uppfyller föreskrivna villkor får godkännandet återkallas.
Avgifter
8 § Avgifter får tas ut av tillverkaren för att finansiera kostnaderna för
godkännandeprövningen samt tillsyn och annan kontroll enligt denna lag
eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen (kontrollavgift).
Närmare föreskrifter meddelas av regeringen.
9 § Om undantag från kravet på avgas- och bullergodkännande medges
får en viss avgift till staten tas ut (dispensavgift). Avgiften festställs av
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
Tillsyn
10 § Tillsynen över efterlevnaden av denna lag och föreskrifter som
meddelats med stöd av lagen meddelas av den myndighet som regeringen
bestämmer.
11 § En tillsynsmyndighet får förelägga en tillverkare av terrängskotrar
att utan ersättning lämna de upplysningar, tillhandahålla de terrängskot-
rar, motordelar och handlingar samt utföra de undersökningar som be-
hövs för tillsynen. Ett föreläggande får förenas med vite.
Överklagande
12 § Ett beslut om godkännande enligt 4 § får överklagas hos till-
synsmyndigheten. Tillsynsmyndighetens beslut kan inte överklagas.
13 § Ett beslut av tillsynsmyndigheten om föreläggande enligt 5 § eller
om återkallelse av ett godkännande enligt 7 § eller om föreläggande
enligt 11 § får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövnings-
tillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
14 § Ett beslut av tillsynsmyndigheten om kontrollavgift enligt 8 § eller
dispensavgift enligt 9 § får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Prop. 1995/96:226
Bilaga 6
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
97
Bilaga
Miljöklass 3
Bullernivån for terrängskoter får inte överstiga 78 dBA.
Mätmetod: prov som i huvudsak stämmer överens med det förfarande
som anges i den amerikanska mätmetoden SAE J 192 Recommended
Practice. Exteriör Sound Level for Snowmobiles (mars 1985)/ Rekom-
menderad metod for mätning av utvändigt buller från terrängskotrar.
Utsläpp av avgaser och krav i fråga om buller
Terrängskoter skall hänföras till miljöklass 2 eller miljöklass 1, om
följande krav är uppfyllda i stället för kravet under miljöklass 3.
1.1 Nya terrängskotrar
De angivna gränsvärdena för avgaser uttrycks i gram per kilowattimme
om inte annat anges. Gränsvärden för buller anges i dBA.
Prop. 1995/96:226
Bilaga 6
|
Förorening |
Miljöklass | |
|
2 |
1 | |
|
Kolmonoxid |
200 |
10 |
|
Kolväten |
80 |
7 |
|
Kväveoxider |
10 |
7 |
|
Partiklar |
4,0 |
1,0 |
|
Buller |
75 dBA |
73 dBA |
1.2 Provmetod
Avgaser: motorprov som i huvudsak stämmer överens med det förfarande
som gäller för provning av avgaser enligt SAE J 1088 Recommended
Practice. Test Procedure for the Measurement from Small Utility Engines
(juni 1983)/ Rekommenderad metod för mätning av avgaser från
småmotorer, utvecklad för terrängskotrar.
Buller: prov som i huvudsak stämmer överens med det förfärande som
anges i den amerikanska mätmetoden SAE J 192 Recommended Practice.
Exteriör Sound Level for Snowmobiles (mars 1985)/ Rekommenderad
metod för mätning av utvändigt buller från terrängskotrar.
98
1.3 HåUbarhetskrav
De komponenter som påverkar avgasutsläpp och bulleravgivning skall
vara så utformade, konstruerade och monterade att terrängskotem inom
en normal brukandeperiod av fem år eller 7 000 kilometer (motsvarande
350 driftstimmar) inte får överskrida följande gränsvärden.
Prop. 1995/96:226
Bilaga 6
Gränsvärden
|
Förorening |
Miljöklass | |
|
2 |
1 | |
|
Kolmonoxid |
250 |
12 |
|
Kolväten |
100 |
9 |
|
Kväveoxider |
12 |
9 |
|
Partiklar |
5,0 |
1,5 |
|
Buller |
75 dBA |
73 dBA |
99
Härigenom föreskrivs
dels att motorfordon i 5,6, 12 och 15 §§ skall bytas ut mot fordon,
dels att rubriken till lagen (1978:69) om försäljningsskatt på motorfor-
don samt 1, 2 och 8 §§ skall ha följande lydelse.
Prop. 1995/96:226
Bilaga 6
Nuvarande lydelse
1
Till staten skall enligt denna lag
erläggas försäljningsskatt på motor-
fordon.
Föreslagen lydelse
§
Till staten skall enligt denna lag
erläggas försäljningsskatt på motor-
drivna fordon.
2 §2
Beteckningar som används i denna lag har samma betydelse som i for-
donskungörelsen (1972:595) och i bilregisterkungörelsen (1972:599).
Med miljöklasserna 1, 2, 3, 1 E eller 1 H avses i denna lag de miljö-
klasser som anges i 2 a § bilavgaslagen (1986:1386).
Med miljöklasserna 1, 2 och 3 för
terrängskotrar avses i denna lag de
miljöklasser som anges i 4 § lagen
(0000:000) om miljökrav pä
terrängskotrar.
I fråga om fordon, som är inrättat för drift med elektricitet från batterier,
skall vid beräkning av tjänstevikten avdrag göras för vikten av batterierna
och de särskilda anordningar som fogar samman battericellerna.
4§3
Försäljningsskatt tas ut för fordon som registreras i bilregistret och som
är
1. personbil,
2. buss med en totalvikt av högst 3 500 kilogram samt övriga bussar
om de är försedda med dieselmotor och om de hänförs till miljöklass 2
eller 3,
3. lastbil med en total vikt av högst 3 500 kilogram och lastbilar med en
totalvikt som överstiger 3 500 kilogram, om de är försedda med
dieselmotor och om de hänförs till miljöklass 2 eller 3,
4. motorcykel.
5. terrängskoter om den härförs till
miljöklass 3.
‘Lagen omtryckt 1984:159.
lydelse enligt prop. 1995/96:6.
3Senaste lydelse 1994:1789.
100
Fordon som enligt bilregistret är av en årsmodell som är trettio år eller Prop. 1995/96:226
äldre är inte skattepliktiga. Bilaga 6
8 §4
Nuvarande lydelse
Skatten tas ut för skattepliktiga personbilar, bussar och lastbilar med
belopp som framgår av följande uppställning. Skatten beräknas till helt
tiotal kronor så att överskjutande krontal bortfaller.
|
Fordonsslag |
miljöklass 1 |
miljöklass 2 |
miljöklass 3 |
|
1. Personbil |
7 kronor 70 öre |
7 kronor 70 öre |
7 kronor 70 öre |
|
2. buss |
7 kronor 70 öre |
7 kronor 70 öre per kilogram |
7 kronor 70 öre |
|
med en totalvikt 3 500 kilogram |
6 000 kronor |
20 000 kronor | |
|
med en totalvikt |
20 000 kronor |
65 000 kronor | |
|
3. lastbil med |
7 kronor 70 öre |
7 kronor 70 öre |
7 kronor 70 öre |
|
med en totalvikt 3 500 kilogram |
6 000 kronor |
20 000 kronor | |
|
med en totalvikt |
20 000 kronor |
65 000 kronor |
överstigande
7 000 kilogram
101
'Lydelse enligt prop. 1995/96:6.
4. lastbil utan
skÅpkarosseri
med en totalvikt
av högst 3 500
kilogram
med en totalvikt
överstigande
3 500 kilogram
men högst 7 000
kilogram
4 800 kronor
4 800 kronor
6 000 kronor
7 200 kronor
20 000 kronor
Prop. 1995/96:226
Bilaga 6
65 000 kronor
med en totalvikt
20 000 kronor
överstigande
Skatten tas ut för motorcykel med 1 610 kronor om tjänstevikten inte
överstiger 75 kilogram, med 2 110 kronor om tjänstevikten är högre men
inte överstiger 160 kilogram, med 3 240 kronor om tjänstevikten är
högre än 160 kilogram men inte överstiger 210 kilogram, samt i annat
fåll med 5 380 kronor.
För personbilar, lastbilar och bussar som tillhör miljöklass 1 E eller 1 H
skall skatt tas ut med motsvarande belopp som gäller för miljöklass 1.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
För personbilar, lastbilar och bussar som tillhör miljöklass 1 E eller
1 H skall inte försäljningsskatt tas ut för tiden till och med den 31
december 1997.
Föreslagen lydelse
Skatten tas ut för skattepliktiga personbilar, bussar och lastbilar med
belopp som framgår av följande uppställning. Skatten beräknas till helt
tiotal kronor så att överskjutande krontal bortfaller.
|
Fordonsslag |
miljöklass 1 |
miljöklass 2 |
miljöklass 3 |
|
1. Personbil |
7 kronor 70 öre |
7 kronor 70 öre |
7 kronor 70 öre |
102
|
2. buss |
7 kronor 70 öre |
7 kronor 70 öre |
7 kronor 70 öre nor |
Prop. 1995/96:226 Bilaga 6 |
|
med en totalvikt 3 500 kilogram |
6 000 kronor |
20 000 kronor | ||
|
med en totalvikt |
20 000 kronor |
65 000 kronor | ||
|
3. lastbil med |
7 kronor 70 öre |
7 kronor 70 öre |
7 kronor 70 öre | |
|
med en totalvikt |
6 000 kronor |
20 000 kronor | ||
|
med en totalvikt |
20 000 kronor |
65 000 kronor | ||
|
4. lastbil utan |
4 800 kronor |
4 800 kronor |
7 200 kronor | |
|
med en totalvikt |
6 000 kronor |
20 000 kronor | ||
|
med en totalvikt |
- |
20 000 kronor |
65 000 kronor |
Skatten tas ut for motorcykel med 1 610 kronor om tjänstevikten inte
överstiger 75 kilogram, med 2 110 kronor om tjänstevikten är högre men
inte överstiger 160 kilogram, med 3 240 kronor om tjänstevikten är
högre än 160 kilogram men inte överstiger 210 kilogram, samt i annat
fall med 5 380 kronor.
För personbilar, lastbilar och bussar som tillhör miljöklass 1 E eller 1
H skall skatt tas ut med motsvarande belopp som gäller för miljöklass 1.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
För personbilar, lastbilar och bussar som tillhör miljöklass 1 E eller
1 H skall inte försäljningsskatt tas ut för tiden till och med den 31
103
december 1997.
För terrängskotrar skall skatt tas
ut med 8 000 kronor.
Prop. 1995/96:226
Bilaga 6
Denna hg träder i kraft den 1 juli 1996.
För personbilar, lastbilar och bussar som tillhör miljöklass 1 E eller
1 H skall inte försäljningsskatt tas ut för tiden till och med den
31 december 1997.
104
Förslag till lag om ändring i rennäringslagen (1971:437)
Härigenom föreskrivs att 99 § rennäringslagen (1971:437)* skall ha
följande lydelse.
Prop. 1995/96:226
Bilaga 6
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
99 §
Länsstyrelsens beslut enligt 1,
12, 17,21, 39, 43, 50, 62, 65 a
och 71 §§, 72 § andra och tredje
styckena samt 74, 79, 80, 93 och
97 §§ denna lag får överklagas hos
kammarrätten. Länsstyrelsens be-
slut att bevilja registrering av ren-
märken får dock inte överklagas.
Länsstyrelsens beslut i övrigt en-
ligt denna lag får överklagas hos
Statens jordbruksverk.
Jordbruksverkets beslut får över-
klagas hos regeringen. Virkets
beslut i en överklagad fråga som.
avser upplåtelse av rätt till jakt
efter älg får dock överklagas
endast av sameby.
Länsstyrelsens beslut som avser
annat än upplåtelse av nyttjande-
rätt enligt 32 § får överklagas hos
allmän jörvaltningsdomstol. Beslut
att bevilja registrering av ren-
märken får dock inte överklagas.
Länsstyrelsens beslut som rör
upplåtelse av nyttjanderätt enligt
32 § får överklagas hos reger-
ingen. Beslut som avser upplåtelse
av rätt till jakt eller fiske får dock
överklagas endast av sameby.
Prövningstillstånd krävs vid över-
klagande till kammarrätten.
Denna lag träder i kraft den 19XX. Äldre bestämmelser tillämpas
dock i fråga om beslut som har meddelats före ikraftträdandet.
'Lagen omtryckt 1993:36.
105
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 23 maj 1996
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden
Hjelm-Wallén, Freivalds, Wallström, Tham, Åsbrink, Schori,
Blomberg, Andersson, Winberg, Uusmann, Ulvskog, Sundström,
Lindh, Johansson, von Sydow, Klingvall, Ähnberg, Östros, Messing
Föredragande: statsrådet Lindh
Prop. 1995/96:226
Bilaga 6
Regeringen beslutar proposition 1995/96:226 Hållbar utveckling i
landets fjällområden.
106
gotab 49975, Stockholm 1996