Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 23 maj 1996
Göran Persson
Erik Åsbrink
(F inansdepartementet)
I propositionen föreslås att tillståndskravet för valutahandel i
riksbankslagen avskaffas och att en lag om valutaväxling införs. Enligt
den nya lagen skall företag som driver valutaväxlingsrörelse i väsentlig
omfattning anmäla sin verksamhet till Finansinspektionen för registre-
ring. Det huvudsakliga syftet med den nya lagen är att företag som dri-
ver sådan verksamhet skall omfattas av regler till skydd mot penning-
tvätt. Företag som driver valutaväxling och redan i dag omfattas av
lagen (1993:768) om åtgärder mot penningtvätt undantas därför från
anmälningsskyldigheten. Tillämpningsområdet för lagen om åtgärder mot
penningtvätt utvidgas till att avse även de företag som har anmälnings-
skyldighet enligt den nya lagen. I propositionen föreslås även införandet
av en konsumentskyddsregel vid valutaväxling.
Den nya lagen och ändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari
1997.
1 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 216
1 Förslag till riksdagsbeslut......................... 4
2 Lagtext .................................. 5
2.1 Förslag till valutaväxlingslag................. 5
2.2 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100) 7
2.3 Förslag till lag om ändring i bankrörelselagen
(1987:617)................................ 9
2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:1385) om
Sveriges riksbank........................... 11
2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:325) om
självdeklaration och kontrolluppgifter.............. 12
2.6 Förslag till lag om ändring i prisinformationslagen
(1991:601) ............................... 16
2.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:981) om
värdepappersrörelse.......................... 17
2.8 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1610) om
kreditmarknadsbolag ......................... 20
2.9 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:768) om
åtgärder mot penningtvätt...................... 22
3 Ärendet och dess beredning........................ 23
4 Bakgrund .................................. 24
5 Nuvarande ordning ............................. 25
5.1 Valutahandel............................ 25
5.2 Valutaväxling........................... 29
5.3 Penningtvätt............................ 30
6 Överväganden................................. 32
6.1 Behovet av reglering av valutaväxling och valuta-
handel .................................. 32
6.2 Definition av valutaväxlingsrörelse............. 35
6.3 Tillstånd eller anmälningsskyldighet............ 37
6.4 Konsumentskydd vid valutaväxling ............ 44
6.5 Största tillåtna valutapositioner ............... 46
7 Övriga frågor ................................. 50
7.1 Skattekontroll ........................... 50
7.2 Sekretess .............................. 50
7.3 Insamling av statistik...................... 51
8 Ekonomiska effekter ............................ 52
9 Ikraftträdande och övergångsbestämmelser.............. 52
10 Författningskommentar.......................... 53 Prop. 1995/96:216
10.1 Förslaget till valutaväxlingslag............... 53
10.2 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100) ............................... 57
10.3 Förslaget till lag om ändring i bankrörelselagen
(1987:617)................................ 57
10.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:1385) om
Sveriges riksbank........................... 58
10.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:325)
om självdeklaration och kontrolluppgifter........... 58
10.6 Förslaget till lag om ändring i prisinformationslagen
(1991:601) ............................... 59
10.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:981) om
värdepappersrörelse ......................... 59
10.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:1610) om
kreditmarknadsbolag......................... 60
10.9 Förslaget till lag om ändring i lagen (1993:768) om
åtgärder mot penningtvätt...................... 60
Bilaga 1 Förteckning över remissinstanser; delbetänkandet
Finansiella tjänster i förändring ............. 61
Bilaga 2 Förteckning över remissinstanser; promemoria med
utkast till lagrådsremiss om valutaväxling och
valutahandel......................... 62
Bilaga 3 Sammanställning av remissyttranden......... 63
Bilaga 4 De till Lagrådet remitterade lagförslagen...... 82
Bilaga 5 Lagrådets yttrande..................... 100
Utdrag ur protokoll vid regeringens sammanträde
den 23 maj 1996 ................................ 102
Rättsdatablad .................................. 103
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till
1. valutaväxlingslag,
2. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
3. lag om ändring i bankrörelselagen (1987:617),
4. lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank,
5. lag om ändring i lagen (1990:325) om självdeklaration och
kontrolluppgifter,
6. lag om ändring i prisinformationslagen (1991:601),
7. lag om ändring i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse,
8. lag om ändring i lagen (1992:1610) om kreditmarknadsbolag,
9. lag om ändring i lagen (1993:768) om åtgärder mot penningtvätt.
Härigenom föreskrivs följande.
Definition
1 § I denna lag avses med valutaväxlingsrörelse yrkesmässig handel med
utländska sedlar och mynt samt resecheckar utställda i utländsk valuta.
Anmälningsplikt
2 § Företag som driver valutaväxlingsrörelse i väsentlig omfattning skall
anmäla verksamheten till Finansinspektionen. Anmälan behöver inte
göras av företag som avses i 2 § första stycket 1-4 lagen (1993:768) om
åtgärder mot penningtvätt.
Finansinspektionen skall fora ett register över de företag som har
anmält verksamhet enligt första stycket.
Åtgärder mot penningtvätt
3 § Bestämmelser om skyldighet för företag som driver valutaväxlings-
rörelse i väsentlig omfattning att medverka till att förhindra penningtvätt
finns i lagen (1993:768) om åtgärder mot penningtvätt.
Konsumentskydd
4 § Företag som driver valutaväxlingsrörelse skall tydligt informera om
tillämpade växelkurser och avgifter samt tillhandahålla avräkningsnota
som anger företagets namn, köp- respektive säljkurs samt avgifter.
5 § Om ett företag som driver valutaväxlingsrörelse inte lämnar infor-
mation enligt 4 §, skall marknadsföringslagen (1995:450) tillämpas.
Information enligt 4 § skall därvid anses vara sådan information av
särskild betydelse från konsumentsynpunkt som avses i 4 § andra stycket
marknadsföringslagen.
Upplysningsskyldighet
6 § Företag som har anmält sin verksamhet enligt 2 § skall på begäran
lämna Finansinspektionen de upplysningar om verksamheten som behövs
för att inspektionen skall kunna kontrollera att lagen (1993:768) om Prop. 1995/96:216
åtgärder mot penningtvätt följs.
Ingripanden m.m.
7 § Om ett företag driver sådan verksamhet som är anmälningspliktig
enligt 2 § utan att ha gjort anmälan, skall Finansinspektionen förelägga
det att göra anmälan. Om företaget inte rättar sig efter föreläggandet,
skall inspektionen förelägga det att upphöra med verksamheten.
Är det osäkert om anmälningsskyldighet föreligger beträffande viss
verksamhet, får Finansinspektionen förelägga företaget att lämna de
upplysningar om verksamheten som behövs för att bedöma om så är
fallet.
8 § Om ett företag inte lämnar upplysningar enligt bestämmelserna i
6 §, får Finansinspektionen förelägga företaget att upphöra med
verksamheten.
9 § Om ett företag som gjort anmälan enligt 2 § överträder en bestäm-
melse i lagen (1993:768) om åtgärder mot penningtvätt eller en före-
skrift som meddelats med stöd av den lagen, får Finansinspektionen
förelägga företaget att göra rättelse.
Om rättelse inte sker, får inspektionen förelägga företaget att upphöra
med verksamheten.
10 § Förelägganden enligt 7-9 §§ får förenas med vite.
Finansinspektionen får bestämma att ett beslut om föreläggande skall
gälla omedelbart.
Överklagande
11 § Finansinspektionens beslut enligt 7 § andra stycket får inte överkla-
gas. Inspektionens beslut i övrigt enligt denna lag får överklagas hos
allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande
till kammarrätten.
Avgifter
12 § Föreskrifter om avgifter i registreringsärenden enligt denna lag
meddelas av regeringen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.
Härigenom föreskrivs att 8 kap. 5 § sekretesslagen (1980:100) skall
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
8 kap.
5 §'
Sekretess gäller i statlig myndighets verksamhet, som består i tillstånds-
givning eller tillsyn med avseende på bank- och kreditväsendet, värde-
pappersmarknaden eller försäkringsväsendet, för uppgift om
1. affärs- eller driftförhållanden hos den som myndighetens verksam-
het avser, om det kan antas att han lider skada om uppgiften röjs,
2. ekonomiska eller personliga förhållanden för annan, som har trätt i
affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som myndighetens
verksamhet avser.
I ärende hos statlig myndighet om innehav av aktier i bankaktiebolag,
kreditmarknadsbolag, värdepappersbolag och i försäkringsaktiebolag
gäller sekretess för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska
förhållanden om det kan antas att den enskilde lider skada eller men om
uppgiften röjs. Sekretess gäller inte för beslut av myndigheten och inte
heller för uppgift som erhållits från annan myndighet om uppgiften inte
är sekretessbelagd där.
Sekretess gäller vidare i statlig
myndighets verksamhet, som be-
står i övervakning enligt insiderla-
gen (1990:1342), för sådan uppgift
om enskilds ekonomiska eller per-
sonliga förhållanden, vilken på
begäran har lämnats av någon som
är skyldig att lämna uppgifter till
myndigheten. Rör uppgiften den
uppgiftsskyldige gäller dock sekre-
tess endast om denne kan antas
lida skada eller men om uppgiften
röjs och sekretess inte motverkar
syftet med uppgiftsskyldigheten.
Sekretess gäller vidare i statlig
myndighets verksamhet, som be-
står i övervakning enligt insiderla-
gen (1990:1342) eller kontroll en-
ligt valutaväxlingslagen
(1996:000), för sådan uppgift om
enskilds ekonomiska eller personli-
ga förhållanden, vilken på begäran
har lämnats av någon som är skyl-
dig att lämna uppgifter till myn-
digheten. Rör uppgiften den upp-
giftsskyldige gäller dock sekretess
endast om denne kan antas lida
skada eller men om uppgiften röjs
och sekretess inte motverkar syftet
med uppgiftsskyldigheten.
Sekretess gäller, i den mån riksdagen har godkänt avtal härom med
främmande stat eller mellanfolklig organisation, hos myndighet i verk-
samhet som avses i första-tredje styckena för sådan uppgift om affärs-
eller driftförhållanden och ekonomiska eller personliga förhållanden som
myndigheten erhållit enligt avtalet. Samma sekretess gäller hos Finansin-
spektionen, i den mån regeringen föreskriver det, om inspektionen från
motsvarande utländsk myndighet erhållit uppgifter enligt annat avtal.
Föreskrifterna i 14 kap. 1-3 §§ får inte i fråga om denna sekretess till- Prop. 1995/96:216
lämpas i strid med avtalet.
Regeringen kan för särskilt fall förordna om undantag från sekretes-
sen enligt första stycket 1, om den finner det vara av vikt att uppgiften
lämnas.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo
år.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.
Prop. 1995/96:216
Härigenom föreskrivs i fråga om bankrörelselagen (1987:617)
dels att 2 kap. 2 § skall ha följande lydelse,
dels att i lagen skall föras in en ny paragraf, 2 kap. 11 §, samt när-
mast före 2 kap. 11 § en ny rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 kap.
2 §2
En bank far, med iakttagande av vad som föreskrivs i detta kapitel,
1. låna upp medel, bland annat genom att ge ut obligationer eller
andra jämförbara fordringsrätter,
2. lämna och förmedla kredit, bland annat i form av konsumentkredit
och kredit mot panträtt i fast egendom eller i fordringar,
3. medverka vid finansiering, bland annat genom att förvärva ford-
ringar och upplåta lös egendom till nyttjande (leasing),
4. förmedla betalningar,
5. tillhandahålla betalningsmedel,
6. ikläda sig garantiförbindelser och göra liknande åtaganden,
7. medverka vid värdepappersemissioner,
8. lämna ekonomisk rådgivning,
9. förvara värdepapper,
10. bedriva rembursverksamhet,
11. vara förvaringsinstitut för värdepappersfonder,
12. medverka vid försäljning av försäkringstjänster,
13. tillhandahålla inkassotjänster,
14. tillhandahålla bankfackstjänster,
15. driva valutahandel under 15. driva valutahandel,
de förutsättningar som
föreskrivs i lagen (1988:1385)
om Sveriges riksbank,
16. driva värdepappersrörelse under de förutsättningar som föreskrivs
i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse, samt
17. lämna kreditupplysning under de förutsättningar som föreskrivs i
kreditupplysningslagen (1973:1173).
En bank får vidare driva verk-
samhet som har naturligt samband
med inlåning eller med verksamhet
som anges i första stycket 1-74.
En bank får vidare driva verk-
samhet som har naturligt samband
med inlåning eller med verksamhet
som anges i första stycket 1-/5.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen
får meddela närmare föreskrifter om vilken verksamhet en bank får
bedriva.
Om det finns särskilda skäl får regeringen eller, efter regeringens Prop. 1995/96:216
bemyndigande, Finansinspektionen tillåta att en bank tillhandahåller
|
posttjänster. |
Valutaposition 11 § Regeringen eller, efter rege- |
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.
10
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1988:1385) om Sveriges
riksbank3
dels att 22 b § skall upphöra att gälla,
dels att rubriken närmast före 22 b § skall utgå,
dels att 53 § skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
53 §4
Den som inte fullgör sin skyldighet enligt 22 § att lämna uppgifter eller
visa upp handlingar eller lämnar oriktig uppgift när skyldigheten fullgörs
skall dömas till böter, om gärningen inte är belagd med straff i brotts-
balken. Om ett vite har förelagts med stöd av 22 § andra stycket, får
dock inte dömas till straff for gärning som omfattas av föreläggandet.
Den som bedriver valutahandel
utan tillstånd skall dömas till böter
eller fängelse högst sex månader.
I ringa fall skall inte dömas till ansvar.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.
11
Prop. 1995/96:216
Härigenom föreskrivs att 3 kap. 22, 27, 27 a och 34 §§ lagen
(1990:325) om självdeklaration och kontrolluppgifter skall ha följande
lydelse.
Lydelse enligt prop. 1995/96:172 Föreslagen lydelse
3 kap.
22 §5
Kontrolluppgift om inkomstränta och fordran skall lämnas av
1. Värdepapperscentralen VPC Aktiebolag,
2. den som yrkesmässigt bedrivit inlåning eller på annat sätt yrkes-
mässigt ombesörjt att pengar blivit räntebärande,
3. den som gett ut skuldförbindelse för den allmänna marknaden,
4. förening som från medlemmar mottagit pengar för förräntning,
5. Riksgäldskontoret i fråga om statens sparobligationer,
6. valutahandlare och värdepap-
persinstitut hos vilka utländskt
fondpapper eller rättighet eller
skyldighet som anknyter till sådant
fondpapper förvaras i depå eller
kontoförs,
6. den som driver valutahandel
samt värdepappersinstitut hos vil-
ket utländskt fondpapper eller rät-
tighet eller skyldighet som ankny-
ter till sådant fondpapper förvaras
i depå eller kontoförs,
7. Insättningsgarantinämnden.
Kontrolluppgift skall lämnas för den som gottskrivits ränta eller till
vilken ränta betalats ut (borgenär) och den som har varit antecknad som
innehavare av utländskt räntebärande fondpapper eller rättighet eller
skyldighet som anknyter till sådant fondpapper oavsett om ränta utgått.
Kontrolluppgiften skall ta upp den ränta som den uppgiftsskyldige
sammanlagt gottskrivit eller betalat ut till borgenären, dennes samman-
lagda fordran på den uppgiftsskyldige vid årets utgång och avdragen
preliminär skatt. 1 fall som avses i första stycket 6 skall uppgift lämnas
om ränta som utbetalats eller gottskrivits samt om innehavet i depån
eller den kontoförda fordringen vid årets utgång. Kontrolluppgift skall
vidare lämnas för upplupen men inte förfallen avkastning (räntekompen-
sation) vid avyttring av fordran eller andel i sådan värdepappersfond
som avses i 27 § 6 mom. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt.
Innehas ett konto av mer än en person skall ränta och fordran fördelas
lika mellan innehavarna, om inte annat förhållande är känt för den upp-
giftsskyldige. I fråga om konto för vilket samtliga innehavare inte redo-
visas enligt bestämmelserna i 57 § andra stycket skall dock den totala
räntan och fordran redovisas utan fördelning.
Avser en utbetalning också annat än ränta och kan den uppgiftsskyldi-
ge inte ange hur stor del därav som utgör ränta, skall i stället för ränta
det sammanlagt utbetalda beloppet redovisas.
12
En skattskyldig, som uppdrar åt en utländsk förvaltare att i sådan Prop. 1995/96:216
egenskap föras in i det register som förs av Värdepapperscentralen VPC
Aktiebolag enligt aktiekontolagen (1989:827), skall utan dröjsmål till
Riksskatteverket lämna ett skriftligt medgivande till insyn i depå eller
konto som han har hos förvaltaren.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
27 §6
Kontrolluppgift om utdelning och innehav skall lämnas av
1. den som utbetalt utdelning på aktie i svenskt aktiebolag som är
avstämningsbolag enligt 3 kap. 8 § aktiebolagslagen (1975:1385), 3 kap.
8 § försäkringsrörelselagen (1982:713) eller 3 kap. 8 § bankaktiebolags-
lagen (1987:618),
2. den som utbetalt utdelning på andel i svensk värdepappersfond som
avses i 1 § lagen om värdepappersfonder (1990:1114),
3. den som utbetalt utdelning från utländsk juridisk person, om
utdelningen utbetalats genom Värdepapperscentralen VPC Aktiebolags
försorg,
4. valutahandlare och värdepap-
persinstitut hos vilka utländskt
fondpapper eller rättighet eller
skyldighet som anknyter till sådant
fondpapper förvaras i depå eller
kontoförs.
4. den som driver valutahandel
samt värdepappersinstitut hos vil-
ket utländskt fondpapper eller rät-
tighet eller skyldighet som ankny-
ter till sådant fondpapper förvaras
i depå eller kontoförs.
Kontrolluppgift skall lämnas för
a) fysisk eller juridisk person som är berättigad att lyfta utdelning för
egen del vid utdelningstillfället och
b) fysisk person som hos den uppgiftsskyldige varit antecknad som
innehavare av aktie eller andel i värdepappersfond eller utländsk juridisk
person eller utländsk aktie eller annat utländskt värdepapper.
Kontrolluppgift enligt andra stycket a skall ta upp utbetald utdelning
till den del den är skattepliktig, avdragen preliminär skatt och innehållen
utländsk källskatt som belöper på utdelningen. Kontrolluppgiften enligt
andra stycket b skall ta upp innehavet vid årets utgång.
Uppgiftsskyldighet enligt denna paragraf föreligger inte för tillgångar
på pensionssparkonto eller för utdelning på sådana tillgångar.
En skattskyldig, som uppdrar åt en utländsk förvaltare att i sådan
egenskap föras in i det register som förs av Värdepapperscentralen VPC
Aktiebolag enligt aktiekontolagen (1989:827), skall utan dröjsmål till
Riksskatteverket lämna ett skriftligt medgivande till insyn i depå eller
konto som han har hos förvaltaren.
13
27
Fysisk person, som är bosatt i Sve-
rige och innehar utländskt fond-
papper eller rättighet eller skyldig-
het som anknyter till sådant fond-
papper, skall, om det inte är fråga
om fondpapper i ett kontobaserat
system, forvara dem i depå hos
valutahandlare, värdepappersinsti-
tut eller motsvarande utländskt
institut. Detsamma gäller om den
fysiska personen innehar obligatio-
ner eller andra skuldebrev avsedda
för allmän omsättning som
emitterats av en svensk juridisk
person, om emissionen särskilt
riktats till utlandet. Vad som sägs
om fysisk person som är bosatt i
Sverige gäller också svenskt döds-
bo.
a§7
Fysisk person, som är bosatt i Sve-
rige och innehar utländskt fond-
papper eller rättighet eller skyldig-
het som anknyter till sådant fond-
papper, skall, om det inte är fråga
om fondpapper i ett kontobaserat
system, forvara dem i depå hos
den som driver valutahandel, vär-
depappersinstitut eller motsvarande
utländskt institut. Detsamma gäller
om den fysiska personen innehar
obligationer eller andra skuldebrev
avsedda för allmän omsättning
som emitterats av en svensk juri-
disk person, om emissionen sär-
skilt riktats till utlandet. Vad som
sägs om fysisk person som är bo-
satt i Sverige gäller också svenskt
dödsbo.
Prop. 1995/96:216
Deponeras eller kontoförs fondpapperen i utlandet skall den skattskyl-
dige utan dröjsmål till Riksskatteverket lämna ett skriftligt medgivande
till insyn i depån eller på kontot samt ge in en skriftlig förbindelse från
det utländska institut som for depån eller kontot att årligen senast den
31 januari taxeringsåret lämna kontrolluppgift till Riksskatteverket.
Kontrolluppgiften skall ta upp namn på och postadress till innehava-
ren av depån respektive kontot, dennes personnummer eller organisa-
tionsnummer, utdelning och ränta som gottskrivits eller utbetalts under
föregående kalenderår samt innehavet vid årets utgång. Om avyttring
skett av fondpapper skall även kontrolluppgift enligt 32 c § lämnas.
Riksskatteverket får medge undantag från skyldigheten att ge in en
sådan förbindelse som avses i andra stycket om det finns särskilda skäl.
Bestämmelserna i andra stycket gäller inte i fråga om depåer eller
konton i sådan stat där behörig myndighet på grund av överenskommelse
i handräckningsavtal med Sverige utan särskild framställning årligen
tillställer de svenska skattemyndigheterna uppgifter om sådan avkastning
på fondpapper, vilka kontoförs eller förvaras i depå, som betalas ut till
personer bosatta i Sverige.
34 §'
Efter föreläggande av skattemyn-
digheten skall valutahandlare eller
värdepappersinstitut hos vilken
utländsk aktie eller annat utländskt
värdepapper förvaras i depå eller
kontoförs eller, om en annan valu-
tahandlare eller värdepappersinsti-
Efter föreläggande av skattemyn-
digheten skall den som driver va-
lutahandel eller värdepappersinsti-
tut hos vilket utländsk aktie eller
annat utländskt värdepapper förva-
ras i depå eller kontoförs eller, om
annan förmedlat försäljning av
14
tut förmedlat försäljning av värde-
papperet, den valutahandlaren el-
ler värdepappersinstitutet lämna
kontrolluppgift för namngiven per-
son. Kontrolluppgiften skall avse
det antal och de slag av värdepap-
per som avyttrats samt det erhållna
beloppet.
värdepapperet, denne lämna kon- Prop. 1995/96:216
trolluppgift for namngiven person.
Kontrolluppgiften skall avse det
antal och de slag av värdepapper
som avyttrats samt det erhållna
beloppet.
Efter föreläggande av Riksskatteverket skall kontrolluppgift enligt
första stycket lämnas också i fråga om ej namngivna personer. Sådant
föreläggande får efter Riksskatteverkets bestämmande utfärdas av skatte-
myndigheten i det län där den uppgiftsskyldige har sitt säte eller driver
verksamhet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.
15
Prop. 1995/96:216
Härigenom föreskrivs att 3 § prisinformationslagen (1991:601) skall
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
3
Särskilda föreskrifter om informa-
tion till konsumenter finns i kon-
sumentkreditlagen (1977:981) och
i konsumentförsäkringslagen
(1980:38).
Föreslagen lydelse
§
Särskilda föreskrifter om informa-
tion till konsumenter finns i kon-
sumentkreditlagen (1992:830),
konsumentförsäkringslagen
(1980:38) och valutaväxlingslagen
(1996:000).
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.
16
Prop. 1995/96:216
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1991:981) om värdepappers-
rörelse,
dels att 3 kap. 4 och 7 §§ samt 6 kap. 2 § skall ha följande lydelse,
dels att i lagen skall föras in en ny paragraf, 5 kap. 3 §, av följande
lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
3 kap.
4 §’
Ett värdepappersbolag och ett utländskt företag hemmahörande utanför
EES som fått tillstånd att driva värdepappersrörelse får, med Finansin-
spektionens tillstånd, som ett led i rörelsen
1. lämna råd i finansiella frågor,
2. ta emot värdepapper för förvaring,
3. ta emot medel med redovisningsskyldighet,
4. ta emot kunders medel på konto for att underlätta värdepappersrö-
relsen,
5. lämna kunder kredit mot sä- 5. lämna kunder kredit mot sä-
kerhet i finansiella instrument för
att underlätta värdepappersrörelsen,
kerhet för placeringar i finansiella
instrument for att underlätta värde-
pappersrörelsen,
6. utföra valutaväxlingstransaktioner.
Tillstånd enligt första stycket 4 får meddelas endast tillsammans med
tillstånd enligt 5.
När det finns särskilda skäl får
Finansinspektionen medge att ett
värdepappersbolag utövar annan
verksamhet än som anges i första
stycket, om den kan antas komma
att underlätta rörelsen.
Ett utländskt företag får beviljas
tillstånd enligt första eller tredje
stycket endast om företaget får
bedriva motsvarande verksamhet i
sitt hemland
Ett värdepappersbolag får, efter
tillstånd av Finansinspektionen,
driva valutahandel.
När det finns särskilda skäl får
inspektionen medge att ett värde-
pappersbolag eller ett utländskt
företag utövar annan verksamhet
än som anges i första eller tredje
stycket, om verksamheten kan an-
tas komma att underlätta rörelsen.
Ett utländskt företag får beviljas
tillstånd enligt första eller fjärde
stycket endast om företaget får
bedriva motsvarande verksamhet i
sitt hemland
Tillstånd för ett utländskt företag enligt första stycket 4 och 5 får bara
lämnas om insättningar hos filialen omfattas av garantin enligt lagen
2 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 216
17
(1995:1571) om insättningsgaranti eller av en utländsk garanti som Prop. 1995/96:216
omfattar insättningar som anges i 2 § lagen om insättningsgaranti och
har en högsta ersättningsnivå som inte understiger ett belopp motsvaran-
de 20 000 ecu innan det i förekommande fall har gjorts avdrag för en
självrisk med högst 10 procent av en enskild insättares garanterade in-
sättning.
Tillstånd enligt första stycket 4 och 5 får inte lämnas om insättningar
hos filialen omfattas av en utländsk garanti som har en ersättningsnivå
som överstiger den som gäller enligt lagen om insättningsgaranti. Ersätt-
ningen får inte heller avse fler slag av insättningar eller betalas till andra
insättare än vad som anges i den lagen.
I lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande finns bestämmel-
ser om rätt för värdepappersinstitut att bedriva pensionssparrörelse.
7
Vid kreditgivning enligt 4 § andra
stycket gäller i stället för bestäm-
melserna i 12 kap. 7 § aktiebolags-
lagen (1975:1385) följande för
värdepappersbolag.
§'°
Vid kreditgivning enligt 4 § första
stycket 5 gäller i stället för
bestämmelserna i 12 kap. 7 §
aktiebolagslagen (1975:1385) föl-
jande för värdepappersbolag.
Ett värdepappersbolag får inte på andra villkor än sådana som bolaget
normalt ställer upp lämna kredit till
1. en styrelseledamot,
2. en person som ensam eller i förening med någon annan får avgöra
kreditärenden som ankommer på styrelsen,
3. en anställd som har en ledande ställning inom bolaget,
4. någon annan aktieägare än staten med ett aktieinnehav som
motsvarar minst tre procent av hela aktiekapitalet,
5. den som är make eller sambo till någon som avses i 1-4 eller
6. en juridisk person i vilken någon som avses i 1-5 har ett väsentligt
ekonomiskt intresse i egenskap av delägare eller medlem.
Finansinspektionen prövar om en anställd har sådan ledande ställning
som avses i andra stycket 3.
Värdepappersbolagets styrelse skall avgöra ärenden om kredit till de
personer och företag som avses i andra stycket. Bolaget skall föra in
uppgifter om sådana krediter i en förteckning. Regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, Finansinspektionen får meddela föreskrifter
om vilka uppgifter som skall antecknas i förteckningen.
Andra-fjärde styckena tillämpas också på krediter mot säkerhet av
borgen eller fordringsbevis som utfärdas av någon som avses i andra
stycket. Detsamma gäller för en fordran som bolaget förvärvar och för
vilken någon som avses i andra stycket är betalningsskyldig.
18
5 kap.
3 §
Regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, Finansinspektionen
får meddela föreskrifter om ett
värdepappersbolags största tillåtna
valutaposition
Prop. 1995/96:216
6 kap.
2 §"
Regeringen, eller efter regeringens
bemyndigande, Finansinspektionen
får meddela föreskrifter om
Regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, Finansinspektionen
får meddela föreskrifter om
1. vilka upplysningar ett värdepappersinstitut skall lämna till inspek-
tionen samt
2. förvaring och inventering av värdehandlingar hos ett värdepappers-
institut.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.
19
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1992:1610) om kreditmark-
nadsbolag
dels att 3 kap. 1 § skall ha följande lydelse,
dels att rubriken till 4 kap. skall lyda "Kapitaltäckning m.m.",
dels att det i lagen skall föras in en ny paragraf, 4 kap. 2 §, av följan-
de lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 kap.
1 §12
Ett kreditmarknadsbolag far endast driva finansieringsverksamhet och
verksamhet som har ett naturligt samband därmed.
Kreditmarknadsbolaget får, med iakttagande av vad som föreskrivs i
detta kapitel, i sin verksamhet bland annat
1. låna upp medel, bland annat genom att ge ut obligationer eller
andra jämförbara fordringsrätter,
2. lämna och förmedla kredit, bland annat i form av konsumentkredit,
kredit mot panträtt i fast egendom och i fordringar,
3. medverka vid finansiering, bland annat genom att förvärva ford-
ringar och upplåta lös egendom till nyttjande (leasing),
4. förmedla betalningar,
5. tillhandahålla betalningsmedel,
6. ikläda sig garantiförbindelser och göra liknande åtaganden,
7. lämna ekonomisk rådgivning,
8. förvara värdepapper,
9. vara förvaringsinstitut för värdepappersfonder,
10. medverka vid försäljning av försäkringstjänster,
11. tillhandahålla inkassotjänster,
12. tillhandahålla värdefackstjänster,
13. driva valutahandel under de 13. driva valutahandel, samt
förutsättningar som föreskrivs i
lagen (1988:1385) om Sveriges
riksbank, samt
14. lämna kreditupplysning under de förutsättningar som föreskrivs i
kreditupplysningslagen (1973:1 173).
20
4 kap.
Prop. 1995/96:216
2 §
Regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, Finansinspektionen
får meddela föreskrifter om ett
kreditmarknadsbolags största tillåt-
na valutaposition.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.
21
Prop. 1995/96:216
Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1993:768) om åtgärder mot pen-
ningtvätt skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2 §
Bestämmelserna i denna lag gäller företag som driver
1. bankrörelse och annan verksamhet som består i att från allmänhe-
ten låna upp medel och att lämna krediter,
2. livförsäkringsrörelse,
3. verksamhet av det slag som beskrivs i 1 kap. 3 § lagen (1991:981)
om värdepappersrörelse,
4. verksamhet som står under
Finansinspektionens tillsyn och
som huvudsakligen består i att ut-
föra en eller flera av de
verksamheter som anges i 3 kap.
1 § 2-/2 lagen (1992:1610) om
kred itm arkn adsbo 1 ag.
4. verksamhet som står under
Finansinspektionens tillsyn och
som huvudsakligen består i att ut-
föra en eller flera av de
verksamheter som anges i 3 kap.
1 § 2-/3 lagen (1992:1610) om
kreditmarknadsbolag,
5. verksamhet som kräver an-
mälan till Finansinspektionen en-
ligt valutaväxlingslagen
(1996:000).
Lagen gäller endast sådan mot kunder inriktad verksamhet som avses
i första stycket och som bedrivs från ett fast driftställe i Sverige.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.
I. Senaste lydelse 1995:789.
2.Senaste lydelse 1992:1613.
3.Senaste lydelsen av 22 b § 1993:1701
rubriken närmast före 22 b § 1990:751.
4.Senaste lydelse 1992:1641.
5.Senaste lydelse 1996:182.
ö.Senaste lydelse 1996:182.
7.Senaste lydelse 1995:576.
8.Senaste lydelse 1994:483.
9.Senaste lydelse 1995:1597.
10.Senaste lydelse 1994:2015.
II. Senaste lydelse 1995:1563.
12.Senaste lydelse 1995:1573.
22
Våren 1992 tillkallades med stöd av regeringens bemyndigande en sär-
skild utredare (lagmannen Anders Nordström) med uppdrag att utreda
behovet av normgivning och tillsyn inom vissa delar av betalningsväsen-
det.
Den 30 maj 1994 överlämnade utredningen ett delbetänkande, Finan-
siella tjänster i förändring (SOU 1994:66), som behandlar bl.a.
inlåningsbegreppet i bankrörelselagen och sådan finansieringsverksamhet
som bedrivs i föreningsform. Huvuddelen av utredningens förslag har
efter remissbehandling lett till lagstiftning (prop. 1995/96:74, bet.
1995/96:NU9, rskr. 1995/96:112). Betänkandet innehåller också förslag
till en reglering av valutaväxling. Även denna del av betänkandet har
remissbehandlats. En förteckning över remissinstanser finns i bilaga 1.
En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i lagstiftnings-
ärendet (Fi94/1942).
Riksbanken har kommit in till regeringen med en framställan om
ändring av 22 b § lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank (riksbanksla-
gen) avseende tillstånd för valutahandel m.m. Riksbanken föreslår i
skrivelsen att valutahandel skall få bedrivas utan tillstånd av Riksbanken
samt att sådan handel skall omfattas av den grundläggande auktorisatio-
nen för banker och andra finansiella institut. Företag som inte står under
Finansinspektionens tillsyn eller har auktorisation for valutahandel med
allmänheten från tillsynsmyndighet inom det europeiska ekonomiska
samarbetsområdet, EES, skall enligt Riksbankens förslag inte få driva
valutahandel.
Riksbanken har i en skrivelse i oktober 1995 återkommit till vissa
frågor kring avskaffandet av valutahandelstillstånden.
Inom Finansdepartementet har utarbetats en promemoria som behand-
lar frågor om valutaväxling och valutahandel. Promemorian har remiss-
behandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 2. En
sammanställning av remissyttrandena finns i bilaga 3.
I ärendet tas även upp några redaktionella ändringar i lagen
(1991:981) om värdepappersrörelse.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 9 maj 1996 att inhämta Lagrådets yttrande
över de lagförslag som finns i bilaga 4.
Lagrådets yttrande finns i bilaga 5.
Lagrådet har framfört vissa synpunkter på lagtexten. Regeringen har
följt Lagrådets förslag och synpunkter. Dessutom har vissa redaktionella
ändringar gjorts i lagtexten.
Prop. 1995/96:216
23
Prop. 1995/96:216
Valutareglering infördes i Sverige sommaren 1939 genom valutalagen
(1939:350). Valutahandelstillstånd infördes 1969 som ett stöd för valuta-
regleringen. Valutaregleringen, som i allt väsentligt avskaffades 1989,
upprätthölls bl.a. genom att de institut som erhållit valutahandelstillstånd
hade ansvaret för att betalningarna till och från utlandet var i enlighet
med regleringen. Valutahandelstillståndet innebar främst en auktorisation
att handla med valutor och utföra betalningar till och från utlandet. I
tillstånden angavs också Riksbankens rätt att reglera de s.k. valutaban-
kemas positioner i valuta.
Riksbankens tillstånd krävdes även för att bedriva handel med reseva-
luta och en förutsättning för att sådant skulle beviljas var att syftet med
verksamheten var att växla pengar som var avsedda för reseändamål. I
övrigt gjordes inte någon närmare prövning vid tillståndsgivningen. Den
som beviljades tillstånd ålades skyldighet att iaktta bestämmelserna i
valutaförordningen (1959:264) och Riksbankens föreskrifter. I villkoren
för valutahandelstillstånd föreskrevs att försäljning av resevaluta till
allmänheten fick ske endast om omständigheterna inte motsade att
valutan var avsedd för utlandsresa inom en näraliggande framtid. Vidare
fick försäljningsstället inneha resevalutor till belopp som vid varje till-
fälle kunde anses rimligt med hänsyn till normal nettotillgång. Slutligen
fick försäljningsstället inte inneha kontotillgodohavanden i utländsk
valuta. Även om dessa villkor gällde var det, i vart fall på senare tid,
underförstått att försäljningsstället för resevaluta inte förutsattes fråga
kunden om ändamålet med t.ex. ett köp av utländska sedlar, så länge
volymen höll sig under vissa gränser. Det tillstånd som försäljningsstäl-
let erhöll var inte tidsbegränsat, men kunde återkallas för det fall att de
föreskrivna villkoren inte efterlevdes. Riksbanken utövade inte någon
egentlig tillsyn över den verksamhet som försäljningsställena bedrev. Det
ålåg dock dessa att redovisa sin handel med resevaluta.
Vid halvårsskiftet 1990 ersattes valutalagen och valutaförordningen av
lagen (1990:749) om valutareglering (sedermera ersatt med lagen
[1992:1602] om valuta- och kreditreglering). Den nya lagen gav vissa
möjligheter att tillgripa reglerande åtgärder om vissa, strängt avgränsade,
omständigheter förelåg, såsom exempelvis krig eller krigsfara. Därmed
upphörde det i valutaförordningen angivna kravet på tillstånd för att
bedriva rörelse med utländska betalningsmedel för reseändamål. Samti-
digt infördes i riksbankslagen ett krav på Riksbankens tillstånd för att
bedriva valutahandel med allmänheten. Ändringen innebar, förutom att
kravet på valutahandelstillstånd överfördes till riksbankslagen, att den
krets som kunde erhålla tillstånd utökades genom att andra kreditinstitut
än banker kunde få tillstånd att driva valutahandel med allmänheten. För
den som endast bedriver köp och försäljning av resevaluta infördes inte
något tillståndskrav.
Med verkan från den 1 januari 1994 ändrades riksbankslagen, till
följd av Sveriges åtagande enligt EES-avtalet, så att utländska kreditin-
stitut som med stöd av hemlandsauktorisation bedriver valutahandel med
24
allmänheten får ställning av auktoriserade valutahandlare. Mot bakgrund Prop. 1995/96:216
av detta ifrågasattes i prop. 1992/93:89 (s. 122) om inte den grundläg-
gande auktorisationen for svenska banker och andra kreditinstitut borde
innefatta rätt att även driva valutahandel. Något sådant förslag lades
dock inte fram i propositionen.
Bankernas rätt att bedriva valutaväxlingsverksamhet reglerades tidiga-
re i bankrörelselagen (1987:617) genom att sådan verksamhet föll in
under 2 kap. 1 § andra stycket 1 bankrörelselagen, “annan finansiell
verksamhet som är förenlig med inlåning”. Numera anges i 2 kap. 2 §
bankrörelselagen vilka verksamheter som en bank får driva. I bestäm-
melsen föreskrivs att bank, utöver flera andra verksamheter, även får
tillhandahålla betalningsmedel (punkten 5) och driva valutahandel under
de förutsättningar som föreskrivs i riksbankslagen (punkten 15). Med
stöd av bankoktrojen kan banker sålunda driva valutaväxlingsverksamhet
medan valutahandel fordrar tillstånd enligt riksbankslagen. Motsvarande
bestämmelser finns i lagen (1992:1610) om kreditmarknadsbolag (3 kap.
1 § andra stycket 5 resp. 13). Med stöd av Finansinsinspektionens till-
stånd att driva finansieringsverksamhet kan således även ett kreditmark-
nadsbolag driva valutaväxlingsverksamhet medan valutahandeln fordrar
tillstånd enligt riksbankslagen. För värdepappersbolag gäller att valuta-
handel får drivas efter tillstånd av Riksbanken enligt 22 b § riksbanksla-
gen. Vad beträffar valutaväxling så kan sådan verksamhet - som ett led
i rörelsen - bedrivas av ett värdepappersbolag som sidoverksamhet
(3 kap. 4 § första stycket 6 lagen [1991:981] om värdepappersrörelse).
Tillståndet ges av Finansinspektionen.
Valutamarknaden
Vid en diskussion om handeln med valuta bör man skilja mellan den
handel som sker på valutamarknaden, nämligen mellan främst banker,
och de valutaväxlingstjänster som banker och andra företag erbjuder
bl.a. konsumenter. Handeln på den internationella valutamarknaden
omsätter dagligen mycket stora belopp. Den dagliga omsättningen har
1995 uppskattats till ca 1 230 miljarder amerikanska dollar (USD).
Centrum för valutahandeln är London, New York och Tokyo. Den totala
omsättningen i Sverige i april samma år uppgick till 146 miljarder kro-
nor (SEK).
Valutamarknaden är en marknad med stor bredd och djup. På valuta-
marknaden finns det många aktörer, affärerna är förenade med låga
transaktionskostnader och informationen om priserna är i det närmaste
ögonblicklig. Aktörer på valutamarknaden är i första hand stora, interna-
tionellt verksamma banker. För att valutamarknaden skall fungera väl
25
krävs att åtminstone några aktörer, vanligtvis banker, fungerar som mar- Prop. 1995/96:216
knadsgaranter, dvs. anger kontinuerligt till vilka priser man är villig att
köpa eller sälja valutor. Andra aktörer på valutamarknaden är värdepap-
persforetag, centralbanker och foretag samt institutionella investerare.
Handeln med valuta sker avista eller med hjälp av olika derivatinstru-
ment, t.ex. terminer, svappar och optioner. Avslut på valutamarknaden
träffas vanligen direkt mellan parterna eller deras ombud utom i de fall
det är fråga om derivatinstrument som handlas på en derivatbörs.
Valutahandeln domineras av stora banker som handlar med varandra
och med kunder. Handeln mellan bankerna brukar kallas interbankhan-
del. En väsentlig del av denna handel har sin grund i kommersiella affä-
rer. Ett foretag kan genom sin bank t.ex. vilja växla en exportinkomst i
USD till SEK. Om banken då köper USD av kunden innebär det att
bankens innehav av USD ökar och att banken kan behöva sälja USD till
en annan bank för att skydda sig mot förluster om dollarn försvagas.
Även foretag med internationella affärer vill vanligtvis skydda sig mot
valutakursförändringar, s.k. hedging. Om företaget skall fä en intäkt eller
kostnad i utländsk valuta vid en viss framtida tidpunkt kan företaget
genom sin bank till en viss kostnad skydda sig genom en terminsaffär.
En sådan terminsaffär kan medföra att banken måste neutralisera sin
position genom att i sin tur ingå en terminsaffär med en annan aktör. En
stor del av valutahandeln utgör positionstagande som bygger på aktörer-
nas bedömningar av en viss valutas framtidsutsikter. En annan typ av
affärer på valutamarknaden är s.k. arbitrageaffärer som innebär att aktö-
ren försöker utnyttja tillfälliga felprissättningar i marknaden.
Ett av kännetecknen för valutamarknaden är att den är både gräns-
överskridande och nationell. Den internationella karaktären framgår
tydligt av Riksbankens undersökning av den svenska derivatmarknaden
från 1993. Det året träffades drygt 80 procent av alla avistaaffärer med
valuta i Sverige mellan en svensk och en utländsk bank. För derivatin-
strument var motsvarande siffra knappt 60 procent. Från samma under-
sökning kan konstateras att kategorin övriga aktörer, t.ex. företag, upp-
gav att de till drygt 90 procent var inriktade på att använda derivatin-
strument för att skydda andra positioner och endast fem procent av deras
verksamhet var motiverad av positionstagande. Den nationella karaktären
far valutamarknaden genom att affärerna avvecklas i det land valutan är
utgiven. Det innebär att i en affär USD - SEK, dollarledet avvecklas i
USA medan leveransen av svenska kronor sker i Sverige.
Valutahandelstillstånd
Enligt 22 b § riksbankslagen får valutahandel bedrivas endast med stöd
av tillstånd av Riksbanken. Detta innebär att all handel med valuta, utom
köp och försäljning av resevaluta, kräver Riksbankens tillstånd. Således
måste åtminstone den ena parten vid varje valutaaffär ha Riksbankens
tillstånd att driva valutahandel.
26
Lagen skiljer mellan tillstånd för valutahandel och valutahandelstill- Prop. 1995/96:216
stånd. Ett tillstånd för valutahandel kan ges t.ex. till ett
finansieringsföretag (intembank) inom en större koncern som sköter sin
valutahantering via detta företag. Ett valutahandelstillstånd däremot av-
ser valutahandel med allmänheten. Riksbanken kan bevilja följande insti-
tut valutahandelstillstånd: banker, kreditmarknadsbolag, värdepappersin-
stitut, Allmänna pensionsfonden, försäkringsföretag med svensk konces-
sion, hypoteksinstitutioner, Posten AB samt vissa utländska företag. När
Riksbanken prövar ansökan om auktorisation skall det sökande institutets
kompetens och soliditet samt allmänna lämplighet att bedriva valutahan-
del beaktas. För att få valutahandelstillstånd skall institutet bl.a. ha ett
tillfredsställande internt system för bedömning, uppföljning och kontroll
av de risker som är förenade med valutahandeln. Institutet skall skriftli-
gen kunna dokumentera den långsiktiga policyn för strategi och typ av
verksamhet samt risk och delegationsordning. Det åligger institutets
ledning att se till att de tjänstemän som är verksamma i valutahandeln
har kunskap om och erfarenhet av valutamarknaden, kännedom om gäl-
lande regler samt insikt om de krav som verksamheten ställer.
Riksbankslagen medger två olika typer av valutahandelstillstånd. För-
utom det vanliga valutahandelstillståndet kan Riksbanken även utfärda
ett tillstånd som begränsas till viss valutahandel. Det begränsade valuta-
handelstillståndet började användas under slutet av sommaren 1991.
Bakgrunden till att det begränsade valutahandelstillståndet infördes var
att Riksbanken såg det som önskvärt att kunna ge tillstånd till institut
som ville ha möjlighet att genomföra valutahandel med allmänheten
endast i begränsad omfattning, t.ex. genom att agera som valutaväxlande
mellanhand vid handel med utländska värdepapper. Denna valutahandel
var att betrakta som valutahandel med allmänheten och krävde följakt-
ligen också tillstånd av Riksbanken.
Ett institut som erhållit ett begränsat tillstånd kan inte erbjuda samtli-
ga de valutamarknadstjänster som ett institut med det allmänna tillstån-
det kan. På ett företag med begränsat tillstånd kan Riksbanken ställa
lägre krav på bl.a. rapportering, erfarenhet och kompetens än på ett
företag med vanligt valutahandelstillstånd.
Auktoriserad valutahandlare
Den som har rätt att bedriva valutahandel med allmänheten kallas aukto-
riserad valutahandlare. En auktoriserad valutahandlare skall dels bedriva
handel i utländska betalningsmedel med beaktande av kraven på kompe-
tens, soliditet och allmän lämplighet, dels förse Riksbanken med nöd-
vändiga uppgifter.
Före avvecklingen av valutaregleringen 1989 hade valutahandlaren
ytterligare en funktion. Valutahandlaren skulle då pröva att betalningar
till och från utlandet m.m. utfördes i enlighet med gällande valutarestrik-
tioner. Sedan valutaregleringen avskaffats gäller i stället att valutahand-
laren skall vara väl insatt i gällande bestämmelser. Ett sådant exempel är
27
22 § riksbankslagen som innebär att företag som står under Finansin- Prop. 1995/96:216
spektionens tillsyn skall till Riksbanken lämna de uppgifter som Riks-
banken anser nödvändiga för att dels följa utvecklingen på valuta- och
kreditmarknadema, dels övervaka betalningssystemets stabilitet.
I samband med att valutaregleringen avskaffades infördes lagen
(1990:750) om betalningar till och från utlandet m.m. Lagen föreskrev
att betalningar till och från utlandet endast fick ske genom förmedling
av en auktoriserad valutahandlare. Syftet med den s.k. betalningslagen
var att skapa en grund dels för Riksbankens insamling av uppgifter för
betalningsbalansstatistiken, dels för skattemyndigheternas kontroll av
utlandstransaktioner. Betalningslagen upphörde att gälla i och med ut-
gången av år 1992.
Valutalimiter
Förutom att auktorisera institut att bedriva valutahandel med allmänheten
har reglerna beträffande valutahandelstillstånd till syfte att begränsa
valutahandlamas valutaexponering genom att bestämma s.k. limitbelopp.
Limitbeloppens storlek relateras i normalfallet till institutets kapitalbas;
ju större kapitalbas, desto större limitbelopp.
Det finns två möjliga skäl for valutalimiter. För det första innebär en
valutalimit en begränsning av valutahandlarens valutaexponering och
därmed minskad risk för att valutakursförändringar skall orsaka valuta-
handlaren stora förluster, vilka ytterst kan hota institutets solvens. För
det andra begränsas institutens möjligheter att ta valutapositioner. Där-
med kan limiterna fylla en valutapolitisk funktion genom att bidra till
stabilitet på valutamarknaden och förhindra omfattande valutaflöden
eftersom valutahandlarnas möjligheter att, i tider av valutaoro, förändra
sitt innehav av utländsk valuta begränsas.
I Sverige används i dag limiterna uteslutande för det förstnämnda
syftet, att begränsa den totala riskexponeringen i ett finansiellt institut.
Det är Riksbanken som, i samband med att valutahandelstillstånd med-
delas, bestämmer valutalimitema. Riksbankens limiter anger dels att den
totala valutaexponeringen maximalt får uppgå till +/- 20 % av institutets
kapitalbas, dels att valutaexponeringen i varje enskild valuta maximalt
får uppgå till +/- 10 % av institutets kapitalbas.
Riksbankens och Finansinspektionens övervakningsroller
Riksbanken övervakar valutahandlamas agerande och risktagande på
valutamarknaden. Detta sker genom att Riksbanken på grundval av bl.a.
rapporter från instituten fortlöpande och regelbundet utvärderar valuta-
handlarens agerande för att kontrollera att de krav som anges i valuta-
handelstillståndet uppfylls. Dessutom kan Riksbanken, som nyss nämnts,
begränsa institutets valutariskexponering genom att bestämma limitbe-
lopp. Finansinspektionen övervakar, sedan den 1 januari 1996, att alla
28
banker, kreditmarknadsbolag och värdepappersbolag uppfyller reglerna Prop. 1995/96:216
om kapitalkrav för valutakursrisker enligt lagen (1994:2004) om kapital-
täckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag.
Enligt dessa regler skall instituten som huvudregel ha en kapitalbas som
bl.a. täcker de risker de utsätts för i sin totala verksamhet till följd av
valutakursförändringar. Riksbanken och Finansinspektionen övervakar
således delvis samma område.
Efter anmodan av Riksbanken skall ett institut som står under tillsyn
av Finansinspektionen, enligt 22 § riksbankslagen, till Riksbanken lämna
de uppgifter som Riksbanken anser nödvändiga för att följa utvecklingen
på valuta- och kreditmarknaderna. Vidare är den som utfört en valuta-
transaktion skyldig att till Riksbanken lämna de uppgifter och för Riks-
banken visa upp de handlingar beträffande transaktionen som behövs
som underlag för Riksbankens betalningsstatistik. Enligt 22 a § riks-
bankslagen skall Riksbanken på begäran tillhandahålla skattemyndigheter
uppgifter som rör betalningar till eller från utlandet, om det behövs för
myndigheternas kontroll av skatter eller avgifter. Riksbanken skall även
tillhandahålla tullmyndigheter uppgifter som finns hos Riksbanken och
som rör betalningar för import eller export av varor.
I svensk rätt skiljer man mellan handel med resevaluta och annan valuta-
handel. Skillnaden mellan dessa verksamheter är, som tidigare berörts,
att handeln på valutamarknaden avser stora belopp och sker mellan ban-
ker och andra finansiella institut samt deras kunder. När det gäller han-
del med resevaluta talar man ofta om valutaväxling.
För att bedriva köp och försäljning av resevaluta krävs i regel inte
något särskilt tillstånd. Sådan verksamhet kan därför bedrivas exempel-
vis av bank eller annat kreditinstitut, Posten AB eller valutaväxlingsföre-
tag. För värdepappersbolag krävs Finansinspektionens tillstånd för att
som sidoverksamhet få bedriva valutaväxlingstransaktioner som ett led i
värdepappersrörelsen (3 kap. 4 § första stycket 6 lagen om värdepap-
persrörelse). Under senare tid har valutaväxling i ökad utsträckning
kommit att bedrivas av företag som är fristående från banker och andra
kreditinstitut. Gemensamt för de fristående valutaväxlingsföretagen är att
de inte står under Finansinspektionens tillsyn.
Den verksamhet som förekommer vid valutaväxling kan jämföras med
försäljning av en vara, där varan utgörs av sedlar, mynt eller resecheck-
ar. Någon beloppsbegränsning eller skyldighet att kontrollera syftet med
valutaväxlingsverksamheten finns inte för dessa företag.
Verksamheten - såväl den som bedrivs av bankerna som av de fristå-
ende valutaväxlingsföretagen - är av förhållandevis begränsad omfatt-
ning. Enligt Betaltjänstutredningens delbetänkande (s. 317) finns det
omkring 15-20 företag i Sverige som ägnar sig åt valutaväxling. Vissa
av företagen har valutaväxlingsverksamhet som huvudsaklig näring,
29
medan andra driver växlingsverksamheten som ett komplement till en Prop. 1995/96:216
annan huvudsaklig näring. Sedan tillståndskravet för köp och försäljning
av resevaluta avskaffades den 1 juli 1990, sker en allt större andel av
valutaväxlingen hos andra företag än hos dem som har valutahandels-
tillstånd. Orsaken till denna förskjutning är bl.a. att valutaväxlingsföreta-
gen aktivt har marknadsfört sin verksamhet och har kunnat erbjuda valu-
taväxling till konkurrenskraftiga priser.
Enligt Riksbankens betalningsbalansstatistik uppgick försäljningen år
1994 av utländska sedlar till totalt 12 823 miljoner kronor. Samma år
köptes utländska sedlar för sammanlagt 9 793 miljoner kronor. Det kan
noteras att valutaväxlingsföretagen på senare år fått en större andel av
försäljningsvolymen än tidigare.
Med penningtvätt förstås åtgärder som företas i syfte att dölja eller om-
sätta vinningen från brottslig verksamhet. Tvättning av pengar har visat
sig främja uppkomsten av organiserad brottslighet. Detta gäller i första
hand narkotikahandeln.
Inom EU finns ett direktiv om åtgärder för att förhindra att det finan-
siella systegiet används för tvättning av pengar (91/308/EEG). Syftet
med direktivet är att hindra att den frihet för kapitalrörelser och den
frihet att tillhandahålla finansiella tjänster som hör till ett finansiellt
integrerat Europa utnyttjas for penningtvätt. Om ett institut som verkar
på den finansiella marknaden utnyttjas för tvättning av pengar kan detta
allvarligt äventyra sundheten och stabiliteten i det ifrågavarande institu-
tet och minska allmänhetens förtroende for det finansiella systemet.
Direktivet har genomförts i Sverige genom lagen (1993:768) om
åtgärder mot penningtvätt (penningtvättslagen), som trädde i kraft den
1 januari 1994. Enligt 1 § har lagen till syfte att förhindra sådana åtgär-
der med avseende på egendom som har förvärvats genom brott som kan
medföra att denna egenskap hos egendomen döljs, att den brottslige får
möjlighet att undandra sig rättsliga påföljder eller att återskaffandet av
egendomen försvåras samt sådana åtgärder som innefattar förfogande
över och förvärv, innehav eller brukande av egendomen (penningtvätt).
Lagen omfattar i dag företag som driver bankrörelse, livförsäkringsrö-
relse, värdepappersrörelse eller verksamhet enligt lagen om kreditmark-
nadsbolag. Företag som, utan att falla in under någon av dessa kategori-
er, bedriver valutaväxlingsrörelse och valutahandel omfattas däremot inte
av lagens bestämmelser.
Enligt 3 § får företag som omfattas av lagens tillämpningsområde inte
medvetet medverka vid transaktioner avseende medel som kan antas
härröra från brottsliga förvärv av allvarligare slag. Med sådant förvärv
avses förvärv genom brott där fängelse i mer än sex månader ingår i
straffskalan.
Företag som omfattas av lagens tillämpningsområde skall kräva att
kunden legitimerar sig när en affärsförbindelse inleds. Därmed avses ett
30
affärsförhållande av mer stadigvarande slag och exempelvis inte att en Prop. 1995/96:216
person vid ett enstaka tillfälle växlar sedlar eller mynt. Identitetskontroll
skall alltid utföras vid transaktioner som överstiger 110 000 kronor.
Detsamma gäller om transaktionen inte överstiger detta belopp men kan
antas ha samband med en annan transaktion och tillsammans med denna
överstiger beloppet. Om summan inte är känd vid tidpunkten för en
transaktion skall identiteten kontrolleras så snart summan överstiger det
angivna värdet. Identitetskontroll behöver dock inte utföras beträffande
företag som omfattas av lagens tillämpningsområde enligt 2 § första
stycket, om företaget är hemmahörande inom EES. Detsamma gäller om
transaktionen görs till ett konto som tillhör någon vars identitet tidigare
har kontrollerats enligt denna lag.
Identitetskontroll skall enligt 7 § alltid ske om det kan antas att en
transaktion avser medel som härrör från ett brottsligt förvärv av allvarli-
gare slag. Vid bedömningen av om transaktionen är av sådant slag skall
dess art och omfattning beaktas, men även andra omständigheter som
t.ex. kundens uppträdande. Med transaktionens art avses sättet på vilket
transaktionen genomförs och med omfattningen beloppets storlek.
Enligt 9 § skall företagen granska alla transaktioner avseende medel
som kan antas härröra från brottsliga förvärv av allvarligare slag och
anmäla tveksamma transaktioner till Rikspolisstyrelsen eller den polis-
myndighet som regeringen bestämmer; i praktiken finanspolisen. Om
anmälan sker skall företaget enligt förbudsregeln i 3 § avstå från att
utföra transaktionen. Skyldigheten att lämna uppgifter enligt 9 § bryter
tystnadsplikten i bl.a. 1 kap. 10 § bankrörelselagen, dvs. bestämmelsen
om banksekretess. När upplysningar lämnas med stöd av lagen skall
detta nämligen enligt 10 § inte betraktas som brott mot någon sekretess-
regel, om den som lämnade uppgiften hade anledning att räkna med att
uppgifterna borde lämnas.
Om Finansinspektionen vid en inspektion av ett företag eller på annat
sätt får kännedom om transaktioner avseende medel som kan antas här-
röra från brottsliga förvärv av allvarligare slag, skall inspektionen, enligt
12 §, underrätta finanspolisen om transaktionerna.
Företaget skall ha rutiner till förhindrande av att företaget utnyttjas
för transaktioner som har samband med brottsliga förvärv. Företaget
skall svara för att de anställda får information och utbildning för
ändamålet. Finansinspektionen har genom föreskrifter och allmänna råd
angett vilka rutiner som skall följas och vilken information och utbild-
ning som skall tillhandahållas (FFFS 1994:9 och 10).
Lagen innehåller inte någon sanktionsbestämmelse mot den som bry-
ter mot lagens bestämmelser. Det förutsätts att bestämmelserna skall
kunna upprätthållas med stöd av arbetsrättslig lagstiftning och de avtal
som träffats på arbetsrättens område samt med hjälp av det sanktionssys-
tem som Finansinspektionen förfogar över i sin tillsynsverksamhet.
Regeringen har i november 1995 tillkallat en utredare för att under-
söka vilka åtgärder som kan och bör vidtas för att effektivisera
bekämpningen av penningtvätt (dir. 1995:132). 1 uppdraget ingår att
utvärdera bl.a. om även icke-finansiella verksamheter bör omfattas av
31
penningtvättslagstiftningen samt om ändring bör ske av straff- resp. Prop. 1995/96:216
sekretesslagstiftningen.
Regeringens förslag: En valutaväxlingslag infors. Syftet med lag-
regleringen är att förhindra att foretag som driver sådan rörelse
utnyttjas för penningtvätt. Lagen föreslås även innehålla en bestäm-
melse om konsumentskydd.
Kravet på tillstånd att bedriva valutahandel i riksbankslagen av-
skaffas. Riksbanken skall dock även fortsättningsvis ha ansvar for
översynen av penning- och valutamarknadernas funktionssätt.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt förslaget
om införande av en valutaväxlingslag. Riksskatteverket, Konkurrensver-
ket och Sveriges Advokatsamfund har dock avstyrkt förslaget och anfört
att penningtvättsfrågoma och konsumentskyddsaspektema vid valutaväx-
ling kan hanteras inom ramen för befintlig lagstiftning. Finansinspektio-
nen har avstyrkt att ett värdepappersbolag efter tillstånd av inspektionen
skall få driva valutahandel. Inspektionen har ansett att ett sådant bolag,
även i fortsättningen, bara skall få driva valutahandel efter särskilt till-
stånd från inspektionen och endast om det ingår som ett led i rörelsen.
Skälen för regeringens förslag: Det kan finnas skäl för att all valu-
tahandel skall vara reglerad. Ett syfte med en reglering kan vara att
begränsa valutahandlamas riskexponering och därmed risken för att
valutakursrörelser skall orsaka valutahandlaren stora förluster. Eftersom
valutahandel i de flesta fall drivs av institut, framför allt banker, vars
solvensproblem kan leda till allvarliga systemstömingar, skulle en brist-
fällig kontroll kunna vara äventyrlig. Som senare kommer att framgå i
avsnitt 6.5 får Finansinspektionen, for de valutahandlare som är under-
kastade regler om kapitalkrav, meddela föreskrifter om största tillåtna
valutaposition. Att inspektionen ges möjlighet att meddela sådana före-
skrifter är emellertid inte i sig ett tillräckligt skäl for att valutahandel
skall vara lagreglerad, eftersom nödvändig tillsyn och behövliga
inskränkningar i dessa fall kan stödjas på annan reglering.
Det kan också hävdas att en reglering behövs för att bidra till att
valutahandeln har ett långsiktigt syfte och bedrivs seriöst. Det är viktigt,
for konsumenter såväl som for näringslivet och för samhällsekonomin i
stort, att valutahandeln sköts på ett sakkunnigt och omdömesgillt sätt.
32
När det gäller valutahandel - som inte utgör handel med utländska sed- Prop. 1995/96:216
lar och mynt samt resecheckar utställda i utländsk valuta - föreligger
sällan ett konsumentförhållande så som det definieras i konsumentlag-
stiftningen. Något regleringsbehov för konsumentskydd föreligger därför
inte för denna typ av handel. När det gäller valutahandel som riktar sig
till näringslivet torde man kunna utgå från att det jämställda partsförhål-
landet i allt väsentligt garanterar att valutahandlare som inte uppfyller
kraven på sakkunnighet och omdömesgillhet får svårt att finna en mark-
nad. Det är således inte av allmänna sundhetsskäl motiverat med en
särskild reglering av detta slag av valutahandel. Ytterligare ett skäl till
reglering kan vara det behov av information om valutahandeln som
Riksbanken behöver. Riksbanken har infört ett s.k. "primary dealer-sys-
tem" på valutamarknaden, dvs. ett system som motsvarar det som finns
på den svenska penningmarknaden. Systemet med primary dealers, som
trädde i kraft den 1 januari 1995, innebär att Riksbanken träffar avtal
med institut som är aktiva på valutamarknaden. Genom avtalen tillför-
säkras Riksbanken den information om valutahandeln som kan anses
nödvändig. Att Riksbanken behöver information är således inte numera
ett skäl för en reglering.
När det gäller valutaväxling motiverades tidigare kravet på tillstånd
för köp och försäljning av valuta för reseändamål med att det var nöd-
vändigt att kontrollera att valuta inte fördes ut ur Sverige under sken av
att den var avsedd för resevaluta, trots att den var avsedd för annat än-
damål. Efter avvecklingen av valutaregleringen finns inte anledning att
av valutapolitiska skäl införa krav på tillstånd för att bedriva köp och
försäljning av resevaluta. Däremot finns det - till skillnad mot vad som
gäller vid handel på valutamarknaden - behov av regler som bidrar till
konsumentskyddet vid valutaväxling (se vidare avsnitt 6.4).
Slutligen kan ett skäl för reglering vara att företag som driver såväl
valutaväxling som valutahandel kan utnyttjas för penningtvätt. Det kan
befaras att illegala transaktioner söker sig till verksamheter som inte
omfattas av penningtvättslagens tillämpningsområde. Detta gäller i första
hand sådana företag vars verksamhet vänder sig till den stora allmänhe-
ten och består i att bedriva handel med utländska sedlar och mynt samt
resecheckar i utländsk valuta. Det är angeläget att förhindra att dessa
företag utnyttjas och etableras i penningtvättssyfte. Banker, livförsäk-
ringsbolag, kreditmarknadsbolag och värdepappersbolag omfattas redan
av penningtvättslagen. I den mån andra företag bedriver valutaväxling
bör dessa därför omfattas av det regelverk som avser att förhindra eller
försvåra penningtvätt.
Att motverka att företag utnyttjas för penningtvätt får anses vara ett
tillräckligt skäl för att införa en viss reglering av valutaväxling. Vissa
skäl finns även, som nyss nämnts, för att införa regler för valutaväxling
som befrämjar konsumenternas ställning.
När det gäller valutahandel skulle det enda skälet för en lagreglering
vara att motverka att företag som bedriver sådan verksamhet utnyttjas
för penningtvätt. Samtliga företag som har valutahandelstillstånd enligt
riksbankslagen omfattas dock redan i dag av penningtvättslagens bestäm-
3 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 216
33
melser. Behovet av en reglering av valutahandeln av den anledningen Prop. 1995/96:216
kan därför för närvarande inte anses föreligga. Om det i framtiden skulle
visa sig uppstå ett behov av att reglera valutahandeln utifrån ett penning-
tvättsperspektiv får saken tas upp till ny bedömning.
Med hänsyn till vad som sagts ovan, finns det inte längre några skäl
att upprätthålla krav på tillstånd att bedriva valutahandel och inte heller
någon anledning att införa någon annan form av reglering av denna
verksamhet. Banker och kreditmarknadsbolag kommer därför framdeles
att få driva valutahandel med stöd av den grundläggande auktorisationen
utan något särskilt tillstånd. För värdepappersbolag utgör valutahandel en
sidoverksamhet som bolagen hittills har fått bedriva med tillstånd av
Riksbanken. Enligt regeringens förslag kommer värdepappersbolag i
fortsättningen, efter särskilt tillstånd av inspektionen, att ha möjlighet att
driva sådan handel. Det finns enligt regeringens mening inte anledning
att, som Finansinspektionen föreslagit, nu införa strängare krav for dessa
bolag än för banker och kreditmarknadsbolag. Såsom Lagrådet har påpe-
kat är avsikten inte att uttrycket valutahandel, vare sig i bankrörelselagen
eller i annan lagstiftning där uttrycket förekommer, skall inbegripa sådan
handel som omfattas av den föreslagna valutaväxlingslagen.
Några remissinstanser har ansett att penningtvättsfrågor och konsu-
mentskyddsaspekter vid valutaväxling kan hanteras inom ramen för be-
fintlig lagstiftning. Mot detta kan följande anföras. Samtliga företag som
omfattas av penningtvättslagen står under Finansinspektionens tillsyn
enligt den lagstiftning som gäller for resp, företag. Penningtvättslagen
innehåller inte några bestämmelser som möjliggör for inspektionen att
ingripa mot penningtvätt i dessa företag utan det förutsätts att sådana
ingripanden görs inom ramen för inspektionens tillsynsansvar enligt den
lagstiftning som gäller för resp, institut. Det räcker därför inte att endast
låta penningtvättslagen omfatta även valutaväxlingsforetag, eftersom
möjlighet att ingripa mot dessa då saknas. Det skulle krävas ytterligare
ändringar av penningtvättslagen för att åstadkomma nödvändiga ingri-
pandemöjligheter. Penningtvättslagen är dock som nämnts ovan (se av-
snitt 5.3) föremål for utredning och i avvaktan på resultatet av den finns
det inte skäl att göra några omfattande ändringar i lagen. Regeringen
anser på grund därav att det finns anledning att införa en särskild valuta-
växlingslag som gör det möjligt for Finansinspektionen att ingripa mot
företag som driver valutaväxlingsrörelse och därvid inte beaktar pen-
ningtvättslagens bestämmelser. I den bör även konsumentskyddsreglema
tas in.
Riksbankens ansvarsområde för valutahandel
Riksbankens och Finansinspektionens ansvarsområden överlappar till en
del varandra. Finansinspektionens tillsynsansvar, såvitt gäller bankerna,
anges i 7 kap. bankrörelselagen. Vid denna tillsyn skall Finansinspektio-
nen tillse att en sund utveckling av verksamheten främjad För detta
ändamål är inspektionen behörig att t.ex. begära in upplysningar, företa
34
undersökningar, förordna revisorer och sammankalla styrelsen i ett insti- Prop. 1995/96:216
tut under tillsyn. Riksbanken, å andra sidan, ansvarar enligt riksbanksla-
gen för valuta- och kreditpolitiken och skall främja ett säkert och effek-
tivt betalningsväsende. Riksbanken skall vidare följa utvecklingen på
valuta- och kreditmarknadema samt vidta erforderliga penningpolitiska
åtgärder.
Av det nu anförda följer, beskrivet i allmänna termer, att Finansin-
spektionen har ansvaret för tillsynen av enskilda institut medan Riksban-
ken har ett övergripande ansvar för översynen av penning- och valuta-
marknadernas funktionssätt. Väl fungerande marknader är nämligen en
förutsättning för Riksbankens möjligheter att bedriva en effektiv
penning- och valutapolitik.
Detta innebär att Riksbanken fortlöpande skall följa utvecklingen på
marknaden. Riksbanken har ett ansvar för att främja att det finansiella
systemet kan klara allvarliga störningar. Det är således det finansiella
systemet och dess marknader som omfattas av Riksbankens marknads-
övervakning och inte primärt enskilda institut. Riksbanken har dock
behov av att fortlöpande få tillgång till viss information från större
marknadsaktörer. Sådan information inhämtar Riksbanken numera ge-
nom de kontakter banken har med sina "primary dealers" samt med
bankerna i deras egenskap av låntagare i Riksbanken. Därutöver sker
visst informationsutbyte mellan Finansinspektionen och Riksbanken till
följd av allmän samverkan myndigheterna emellan (se t.ex. 6 § förvalt-
ningslagen [1986:233]) och på grund av specifikt lagstadgad skyldighet.
Detta informationsutbyte har hittills varit tillfyllest för att Riksbanken
skall kunna bedriva sin översyn på ett tillfredsställande sätt och något
behov av ändring i detta avseende föreligger inte heller nu.
Som redan framgått föreslås att kravet på tillstånd att bedriva valuta-
handel avskaffas. Riksbanken bör således inte längre ha något ansvar för
tillståndsgivning och tillsyn över valutahandlare. Ansvaret för den över-
gripande bevakningen av penning- och valutamarknadernas funktionssätt
bör dock även i fortsättningen ligga hos Riksbanken.
Regeringens förslag: I den nya lagen definieras valutaväxlingsrö-
relse som yrkesmässig handel med utländska sedlar och mynt samt
resecheckar utställda i utländsk valuta.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Finansinspektionen har påpekat att den föreslag-
na definitionen är dels för vid, eftersom den omfattar all slags handel
med utländsk valuta, dels för snäv, då valutaväxling även sker till svens-
ka kronor. Rikspolisstyrelsen och Finansinspektionen har ifrågasatt om
35
inte definitionen även bör omfatta andra betalningsinstrument än de Prop. 1995/96:216
uppräknade.
Skälen for regeringens förslag: Frågan om vad som skall avses med
valutaväxling bör bedömas med utgångspunkt från vad som tidigare
föreskrevs om köp och försäljning av resevaluta samt hur valutaväx-
lingsverksamheten i dag faktiskt bedrivs.
Riksbankslagen och Riksbankens föreskrifter innehåller inte någon
definition av begreppet resevaluta. Ledning kan sökas i Riksbankens
numera upphävda föreskrifter om tillämpningen av valutaförordningen. I
dessa definierades resevaluta som betalningsmedel, avsedda för direkt
betalning av reseutgifter. Med reseutgifter avsågs dels valutainlännings
utgifter för uppehållskostnader och inköp för personligt bruk under vis-
telse utomlands, dels valutautlännings motsvarande utgifter i Sverige.
Till reseutgifter hänfördes även resterande köpeskilling för en vara, som
under utrikes resa inköpts för personligt bruk och införts eller skulle
införas till Sverige inom sex månader efter köpet av varan, utgifter för
köp av möbler och andra inventarier till bostad i utlandet samt avgifter
för deltagande i undervisning eller konferens i utlandet. Till reseutgifter
hänfördes dock inte utgifter för inköp i kommersiellt syfte samt finansi-
ella placeringar, såsom insättning på bankkonto i vissa fall eller förvärv
av värdepapper eller fastighet.
Resevaluta fick enligt föreskrifterna utgöras av utländska betalnings-
medel, svenska sedlar och mynt samt checkar och andra penninganvis-
ningar, som löd på svenska kronor och som utställts eller överlåtits av
Riksbanken eller försäljningsställe för resevaluta.
Den valutaväxling som för närvarande sker av företag som är fristå-
ende från bankerna, har sannolikt ett flertal olika syften, varav ett är att
tillhandahålla resevaluta. Eftersom det inte längre finns någon begräns-
ning vad gäller det belopp som får föras in resp, ut ur Sverige och inte
heller någon begränsning vad gäller beloppets användning, är det emel-
lertid inte som tidigare lämpligt att definiera begreppet valutaväxling
med ledning av om handeln avser köp och försäljning av resevaluta eller
valuta för annat ändamål. Syftet med valutaväxlingstransaktionen har
numera ingen egentlig betydelse.
Det finns företag som i samband med betalningsförmedling utför
valutaväxlingstransaktioner. Förutom banker och Posten kan som exem-
pel nämnas från banker och andra kreditinstitut fristående företag som
tillhandahåller finansiella och kommunikativa tjänster för enskilda indi-
vider och företag över hela världen och som är ett internationellt nätverk
för förmedling av betalningstransaktioner. Betalningstransaktionen går
till så att en person gör en kontant inbetalning av det belopp som skall
skickas jämte en avgift på företagets kontor i ett land. Mottagaren i det
andra landet kan sedan hämta ut pengarna mot uppvisande av legitima-
tion eller angivande av ett särskilt lösenord. Risken för att penningtvätt
förekommer vid dessa valutatransaktioner torde vara lika stor som vid
valutaväxling. Betaltjänstutredningen har i slutbetänkandet Betaltjänster
(SOU 1995:69) utrett de olika typerna av betalningsförmedling som i
dag förekommer på marknaden. Eftersom betänkandet är föremål för
36
behandling inom regeringskansliet, finns det för närvarande inte anled- Prop. 1995/96:216
ning att här föreslå någon särskild reglering på detta område.
I promemorian har föreslagits att definitionen av valutaväxlingsrörelse
bör innefatta yrkesmässig verksamhet som består av köp och försäljning
av utländska sedlar och mynt samt resecheckar som är utställda i ut-
ländsk valuta.
Finansinspektionen har å ena sidan ansett att denna definition är för
vid eftersom den omfattar all handel med utländsk valuta, dvs. även
sådan valutahandel som enligt förslaget i fortsättningen skall kunna be-
drivas utan tillstånd. Regeringen anser dock att den valutahandel som för
närvarande kräver tillstånd är sådan handel som sker mellan de stora
aktörerna på marknaden och knappast torde utföras med fysiska betal-
ningsmedel såsom sedlar, mynt och resecheckar. Å andra sidan har in-
spektionen påpekat att definitionen är alltför snäv då valutaväxling även
sker till svenska kronor. Med handel avses, enligt regeringens uppfatt-
ning, både köp och försäljning av utländska mynt, sedlar och resecheck-
ar utställda i utländsk valuta. Definitionen omfattar därför även försälj-
ning av svenska kronor mot betalning i utländsk valuta i form av sedlar,
mynt och resecheckar.
Vid köp av utländska mynt, sedlar eller resecheckar kan betalning ske
med exempelvis check eller bankkort.
Finansinspektionen och Rikspolisstyrelsen har påpekat att även andra
betalningsinstrument kan förekomma vid valutaväxling. Som exempel på
dessa har nämnts bl.a. elektroniska tjänster samt postväxlar och andra
former av checkar än resecheckar. 1 avvaktan på beredningen av det
ovannämnda slutbetänkandet om betaltjänster finner regeringen inte
anledning att i detta sammanhang gå närmare in på dessa frågor.
Regeringens förslag: Valutaväxling som bedrivs i väsentlig omfatt-
ning skall endast få bedrivas efter anmälan till Finansinspektionen.
Inspektionen skall föra ett register över de företag som driver sådan
verksamhet. Från kravet på anmälningsplikt görs undantag för de
företag som redan omfattas av penningtvättslagen.
Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser har tillstyrkt promemo-
rians förslag om införande av anmälningsplikt för företag som driver
valutaväxlingsrörelse. Riksskatteverket, Rikspolisstyrelsen och Bankföre-
ningen har i den delen avstyrkt förslaget och ansett att företag som dri-
ver valutaväxlingsrörelse skall ha tillstånd av Finansinspektionen och
ställas under dess tillsyn. Konkurrensverket har å sin sida påpekat att en
37
auktorisation skulle inskränka näringsfriheten för valutaväxlingsföretagen Prop. 1995/96:216
och därmed verka konkurrenshämmande. Finansinspektionen och Kam-
marrätten i Sundsvall har påtalat att det bör klargöras huruvida begrep-
pet företag även skall avse fysiska personer. Kammarrätten och Riksskat-
teverket har också påpekat att ett enhetligt begrepp för företag som dri-
ver valutaväxlingsrörelse bör användas i lagtexten.
Betaltjänstutredningens förslag: Utredningen har föreslagit att valu-
taväxlingsrörelse som är av väsentlig omfattning skall få bedrivas endast
efter tillstånd av Finansinspektionen och att annan valutaväxlingsrörelse
skall anmälas till inspektionen. Förslaget motiveras med att det genom
krav på tillstånd ges förutsättningar att pröva verksamhetsförutsättningar-
na i betydligt större utsträckning än vad som är möjligt om
verksamheten endast anmäls för registrering. Utredningen anser också att
möjligheten att förhindra etableringar som kan utnyttjas för penningtvätt
och att i övrigt se till att valutaväxlingsrörelse bedrivs i seriösa former
är väsentligt större om tillstånd att bedriva valutaväxlingsrörelse krävs i
stället för enbart anmälan. Vidare föreslås att företag som har fått valu-
taväxlingstillstånd skall ställas under Finansinspektionens tillsyn.
Skälen för regeringens förslag: Huvudsyftet med att ha en reglering
för företag som driver valutaväxlingsrörelse är att komma till rätta med
penningtvättsproblematiken. Det syftet uppnås genom att låta penning-
tvättslagen även omfatta sådana företag. Någon form av kontroll är
emellertid nödvändig dels för att kunna kontrollera vilka företag som
penningtvättslagen är tillämplig på, dels för att tillse att lagen efterföljs.
Ett sätt att kontrollera vilka företag som driver valutaväxlingsrörelse
och tillse att penningtvättslagen efterlevs är att införa krav på särskilt
tillstånd (auktorisation). Auktorisationslagstifitning används i samman-
hang där viktiga samhällsintressen anses motivera en inskränkning av
principen om näringsfrihet. Auktorisationslagstiftningen på den finansi-
ella marknaden är förenad med en omfattande tillsyn. Ett institut som
står under Finansinspektionens tillsyn skall lämna inspektionen de upp-
lysningar om sin verksamhet och därmed sammanhängande omständig-
heter som inspektionen begär. När inspektionen anser det nödvändigt, får
undersökning genomföras hos dessa företag. Inspektionen har också stora
möjligheter att ingripa mot banker och andra kreditinstitut som inte
följer de författningar som reglerar företagens verksamhet eller föreskrif-
ter som meddelats med stöd av sådan författning. I sista hand kan till-
ståndet att driva verksamhet återkallas.
Samtliga företag som för närvarande omfattas av lagen om åtgärder
mot penningtvätt står antingen under Finansinspektionens tillsyn eller,
om det rör sig om ett utländskt företag, under tillsyn av motsvarande
tillsynsmyndighet i hemlandet. Det kan ifrågasättas om faran för pen-
ningtvätt är ett tillräckligt skäl för att låta alla företag som driver valuta-
växlingsrörelse omfattas av krav på tillstånd och därmed
sammanhängande tillsyn. Ett alternativ till auktorisationskravet är att
införa skyldighet för företagen att anmäla sin verksamhet för registre-
ring. Såsom konstaterats ovan (se avsnitt 6.1), anses sådana från banker
och andra kreditinstitut fristående företag som driver valutaväxlingsrörel-
38
se inte kunna påverka det finansiella systemets stabilitet och de behöver Prop. 1995/96:216
därför från systemskyddssynpunkt inte ställas under tillsyn. Att företagen
nu föreslås bli skyldiga att tillämpa penningtvättslagens bestämmelser
vid sin verksamhet motiverar enligt regeringens mening inte införandet
av en lagstiftning som innebär att dessa företag ställs under samma om-
fattande tillsyn som gäller för banker och andra kreditinstitut. Det gäller
åtminstone innan erfarenhet vunnits av ett mindre ingripande system.
Efterlevnaden av den konsumentskyddsregel som föreslås beträffande
valutaväxling kräver inte heller att en tillståndplikt införs för dessa före-
tag. Det får därför anses tillräckligt att skyldighet införs för dessa före-
tag att anmäla sin verksamhet till Finansinspektionen.
Tre remissinstanser har varit kritiska till förslaget om anmälningsskyl-
dighet. Riksskatteverket är i princip av den uppfattningen att tillstånds-
skyldighet skall införas för den som driver valutaväxlingsrörelse. Om
förslaget om anmälningsskyldighet genomförs, anser verket att det är
angeläget att följa utvecklingen av dessa företag. Rikspolisstyrelsen har
uppgett att det ur penningtvättssynpunkt är av stor betydelse att de som
hanterar stora kontantbelopp åt andra har vandelsprövats och att de står
under ständig tillsyn. Internationella erfarenheter har, enligt Rikspolissty-
relsen, visat att just valutaväxling och de andra tjänster som valutaväx-
lingskontoren erbjuder, på ett mycket effektivt sätt utnyttjas för att dölja
pengarnas ursprung. Rikspolisstyrelsen har därför ansett att lösningen
skulle vara att införa förbud mot valutaväxling hos annan än den som är
auktoriserad samt att kontanter som växlats trots förbudet skall behand-
las på samma sätt som varor som utsatts för varusmuggling. Bankföre-
ningen har hänvisat till sitt yttrande över Betaltjänstutredningens delbe-
tänkande och anfört att all valutaväxlingsrörelse, oavsett omfattning,
skall kräva tillstånd av Finansinspektionen och stå under dess tillsyn.
Regeringen har som ovan nämnts tillkallat en utredare för att under-
söka vilka åtgärder som kan och bör vidtas för att effektivisera
bekämpningen av penningtvätt (se avsnitt 5.3). I uppdraget ingår bl.a. att
kartlägga i vilken omfattning penningtvätt förekommer. Regeringen
förutsätter att utredaren i samband därmed behandlar frågan om införan-
de av särskilda regler om tillstånd och tillsyn för valutaväxlingsföreta-
gen. Liknande frågeställningar kan komma upp i andra verksamheter
som utredaren har att granska. I avvaktan på resultatet av kartläggning-
en, anser regeringen av de skäl som tidigare angetts, att det för närva-
rande inte finns anledning att införa tillståndsplikt för valutaväxlingsfö-
retag.
Bestämmelserna i penningtvättslagen är tillämpliga på företag som
driver rörelse enligt 2 §. De verksamheter som räknas upp där fordrar
Finansinspektionens tillstånd för att få bedrivas och består därför uteslu-
tande av juridiska personer. När det gäller valutaväxlingsrörelse bedrivs
sådan verksamhet i första hand av juridiska personer, men det finns
inget som hindrar att den bedrivs av fysiska personer. Begreppet företag
i valutaväxlingslagen skall alltså tolkas vidsträckt och omfatta såväl
juridiska som fysiska personer vilka driver valutaväxlingsrörelse. En
jämförelse kan göras med konkurrenslagen (1993:20) där begreppet
39
“näringsidkare” numera ersatts med “företag” varmed avses en juridisk Prop. 1995/96:216
eller fysisk person som driver verksamhet av ekonomisk eller kommersi-
ell natur. Begreppet företag i penningtvättslagen kommer följaktligen, i
samband med att lagen blir tillämplig på valutaväxlingsrörelse, också att
omfatta fysiska personer som driver sådan verksamhet.
Utformning av anmälningsskyldigheten
Remissinstanserna.- Riksskatteverket, Kammarrätten i Sundsvall och
Bankföreningen har pekat på att tolkningssvårigheter beträffande uttryck-
et “verksamhet som bedrivs i väsentlig omfattning” kan komma att
uppstå. Valutaspecialisten har ansett att valutaväxlingslagen inte kommer
att uppfylla sitt syfte att förhindra penningtvätt om inte samtliga som
driver valutaväxlingsverksamhet omfattas av lagen. Riksskatteverket och
Bankföreningen har anfört att det enligt förslaget i promemorian överlåts
åt de enskilda företagen att själva avgöra om valutaväxlingsrörelsen är
av sådan omfattning att anmälningsskyldighet föreligger.
Skälen för regeringens förslag: De företag som omfattas av den nya
lagen kommer i princip att ha skyldighet att anmäla sin verksamhet för
registrering. Det finns emellertid anledning att ifrågasätta om samtliga
företag som driver valutaväxlingsrörelse skall underkastas anmälnings-
plikt.
En fråga som uppkommer är huruvida företag som omfattas av ett
auktorisationskrav i någon av de finansiella lagarna och driver valuta-
växling även skall vara anmälningsskyldiga enligt den nya lagen. Ut-
gångspunkten måste här vara att de företag som redan omfattas av pen-
ningtvättslagen inte skall vara anmälningsskyldiga enligt den nu
föreslagna lagen. Anmälningsplikt bör sålunda inte föreligga för företag
som driver bankrörelse och annan verksamhet som består i att från all-
mänheten låna upp medel och lämna krediter. Detsamma gäller företag
som driver livförsäkringsrörelse eller värdepappersrörelse enligt 1 kap.
3 § lagen om värdepappersrörelse. Slutligen bör undantag från anmäl-
ningsplikten göras för företag som driver verksamhet som står under
Finansinspektionens tillsyn och som huvudsakligen består i att utföra en
eller flera av de verksamheter om anges i 3 kap. 1 § 2-13 lagen om
kreditmarknadsbolag. Undantaget från anmälningsplikten omfattar såväl
de svenska som de utländska företag som penningtvättslagen är tilläm-
plig på.
Valutaväxlingsrörelse kan bedrivas i stor omfattning och utgöra före-
tagets huvudsakliga verksamhet eller bedrivas i mindre omfattning av
t.ex. hotell eller butiker. Det finns inte anledning att införa anmälnings-
skyldighet för företag där valutaväxlingen bedrivs i mycket liten
utsträckning och endast utgör ett komplement till en annan huvudsaklig
verksamhet. Den valutaväxling som bedrivs av sådana företag torde
sällan omfatta några större belopp. Risken för penningtvätt kan därför
inte anses vara lika stor i dessa företag. Å andra sidan kan det förekom-
ma att ett företag bedriver valutaväxling vid sidan av en annan huvud-
40
saklig verksamhet, men att valutaväxlingsrörelsen ändå bedrivs i så stor Prop. 1995/96:216
omfattning att den är betydande. I sådana foretag kan risken för pen-
ningtvätt anses vara lika stor som i företag som bedriver valutaväxling
som huvudsaklig verksamhet. Avgörande för om anmälningsskyldighet
skall föreligga bör därför vara huruvida företaget driver valutaväxlings-
rörelse i väsentlig omfattning.
I promemorian uppgavs att vad som är väsentlig omfattning inte
kunde anges i absoluta tal utan fick avgöras från fall till fall. Flera re-
missinstanser har pekat på tolkningssvårigheter beträffande uttrycket
“väsentlig omfattning”. Kammarrätten i Sundsvall förordar att det i
första hand i lagtexten beloppsmässigt i relation till omsättningen av
valutaväxlingsverksamheten anges vad som utgör verksamhet som be-
drivs i väsentlig omfattning eller att det i varje fall genom uttalanden i
förarbetena eller på annat lämpligt sätt ges största möjliga vägledning
för den praktiska tillämpningen av bestämmelsen.
Betaltjänstutredningen föreslog i sitt delbetänkande att en beloppsmäs-
sig distinktion skulle göras mellan valutaväxlingsföretag som var
tillstånds- resp, anmälningspliktiga. Förslaget möttes av kritik från flera
remissinstanser. Regeringen finner inte heller att en beloppsmässig av-
gränsning av vad som skall anses utgöra verksamhet som bedrivs i vä-
sentlig omfattning bör göras i lagtexten.
De företag som föreslås omfattas av lagen och kan sägas driva valuta-
växling i väsentlig omfattning är i första hand de som driver sådan rö-
relse som huvudsaklig verksamhet. Det gäller i princip oavsett storleken
på rörelsen. Även företag som huvudsakligen driver annan verksamhet
kan emellertid anses driva anmälningspliktig valutaväxling trots att den
i det enskilda företagets fall är av mindre omfattning i relation till före-
tagets totala verksamhet. Det är svårt att sätta några fasta gränser för när
verksamheten i dessa fall skall anses vara väsentlig. En viss ledning kan
eventuellt erhållas genom att jämföra med andra valutaväxlare på mark-
naden. Vid bedömningen bör också syftet med valutaväxlingslagen vägas
in, dvs. förhindrandet av att valutaväxlama utnyttjas för penningtvätt. En
sidoverksamhet av mindre omfattning torde normalt löpa en lägre risk
att utsättas för försök till penningtvätt. Detta gäller särskilt om endast
mer begränsade belopp mottas för växling. Hur små belopp det i sådana
fall skall vara fråga om är svårt att ange och får avgöras av den praxis
som så småningom kommer att utarbetas av Finansinspektionen eller,
vid överklagande, av allmän förvaltningsdomstol. Regeringen anser dock
att växling av summor under fem tusen kronor torde falla inom ramen
för vad som avses med begränsade belopp. Det kan emellertid variera
från fall till fall, exempelvis beroende på vad den huvudsakliga
verksamheten består av. En prövning får således göras i varje enskilt fall
och vid tveksamhet kan företaget kontakta Finansinspektionen för att få
dess syn på frågan.
Det åligger visserligen företag som driver valutaväxlingsrörelse i
väsentlig omfattning att göra en anmälan därom till Finansinspektionen,
men om inspektionen uppmärksammar att ett företag driver sådan rörel-
se, bör den ha möjlighet att begära upplysningar av företaget i syfte att
41
utröna om rörelsen bedrivs i sådan omfattning att anmälningsskyldighet Prop. 1995/96:216
föreligger. Det ankommer därför i sista hand på inspektionen - eller vid
överklagande, på allmän förvalningsdomstol - att avgöra vad som skall
anses utgöra verksamhet som bedrivs i väsentlig omfattning.
Föreläggande att inkomma med anmälan m.m.
Remissinstanserna: Kammarrätten i Sundsvall och Riksskatteverket har
anfört att det av lagtexten bör framgå att ett företag som driver verksam-
het som är anmälningsskyldig utan att göra en anmälan därom, först bör
föreläggas att inkomma med en sådan innan ett föreläggande om att
upphöra med verksamheten meddelas.
Skälen för regeringens förslag: Ett företag som driver sådan verk-
samhet som enligt valutaväxlingslagen omfattas av anmälningsskyldighet
men underlåter att göra anmälan, bör av Finansinspektionen kunna före-
läggas att inkomma med en anmälan. Detta bör, såsom ett par remissin-
stanser påpekat, även framgå av lagtexten. Om anmälan inte görs, skall
inspektionen kunna förelägga företaget att upphöra med verksamheten.
För det fall inspektionen misstänker att ett företag, som inte har an-
mält sin verksamhet till registret, driver anmälningspliktig valutaväx-
lingsrörelse bör inspektionen ges möjlighet att inhämta upplysningar i
syfte att ta reda på om anmälningsskyldighet föreligger.
Om företaget, trots föreläggandet, underlåter att lämna upplysningar,
bör inspektionen kunna presumera att anmälningsskyldig valutaväxling
bedrivs och ha möjlighet att förelägga företaget att upphöra med
verksamheten. Det ankommer i sådana fall på företaget att bevisa att
icke-anmälningspliktig verksamhet bedrivs.
För att föreläggandena skall bli effektiva bör inspektionen ha möjlig-
het att förena dem med vite.
Efterlevnaden av penningtvättslagen
Remissinstanserna: Rikspolisstyrelsen har ansett att ett föreläggande att
upphöra med verksamheten inte kan anses tillräckligt kraftfullt för att
avhålla någon från att utnyttja valutaväxlingskontoren för penningtvätt.
Skälen för regeringens förslag: 1 penningtvättslagen finns inte några
bestämmelser om sanktioner mot de företag som omfattas av lagen men
underlåter att följa bestämmelserna däri. I stället ankommer det på Fi-
nansinspektionen att vid brott mot penningtvättslagen vidta erforderliga
åtgärder enligt bestämmelserna i de lagar som reglerar resp, verksamhet.
Syftet med att ha en reglering beträffande valutaväxlingsrörelse är i
första hand att de företag som driver denna typ av verksamhet skall
tillämpa lagen om åtgärder mot penningtvätt. Till skillnad mot vad som
gäller banker och andra institut som faller under penningtvättslagens
tillämpningsområde och som står under Finansinspektionens tillsyn, är
det beträffande de här aktuella företagen emellertid inte meningen att
42
inspektionen skall vidta några aktiva åtgärder, exempelvis platsundersök- Prop. 1995/96:216
ningar, i syfte att utreda om foretagen tillämpar penningtvättslagens
regler och andra bestämmelser på ett tillfredsställande sätt eller för den
delen själva ägnar sig åt penningtvätt. Om Finansinspektionen på annat
sätt, t.ex. genom tips från allmänheten eller från andra företag, får kän-
nedom om att ett företag som driver valutaväxlingsrörelse utför transak-
tioner avseende medel som kan antas härröra från brottsliga förvärv av
allvarligare slag, skall dock inspektionen naturligtvis i enlighet med 12 §
penningtvättslagen underrätta finanspolisen om transaktionerna.
De företag som efter anmälan hos Finansinspektionen registreras för
valutaväxling bör dock som sagt vara skyldiga att driva verksamheten i
enlighet med bestämmelserna i bl.a. penningtvättslagen. Företagen skall
ha rutiner till förhindrande av att de utnyttjas för transaktioner som har
samband med brottsliga förvärv och skall exempelvis ha rutiner som
säkerställer att anställda får den information och utbildning om penning-
tvättsfrågor som är behövlig. Om det finns anledning att anta att ett
företag inte följer de rutiner som framgår av penningtvättslagen eller av
inspektionens föreskrifter, bör inspektionen ha möjlighet att begära upp-
lysningar från företaget så att förhållandena kan klarläggas. Om företa-
get underlåter att lämna sådana, bör inspektionen kunna förelägga företa-
get att upphöra med verksamheten.
Om inspektionen skulle finna att ett företag bryter mot en bestämmel-
se i penningtvättslagen eller en föreskrift som har meddelats med stöd
av den lagen bör Finansinspektionen kunna förelägga företaget att vidta
rättelse. Om rättelse inte sker bör inspektionen kunna förelägga företaget
att upphöra med verksamheten.
Enligt Rikspolisstyrelsens bedömning är ett föreläggande från Finans-
inspektionen att upphöra med verksamheten, även om det skulle förenas
med vite, inte tillräckligt kraftfullt för att avhålla någon från att utnyttja
valutaväxlingskontoren for penningtvätt. Det får antas att Rikspolissty-
relsen härmed avser att den eller de som har kontrollen över ett valuta-
växlingskontor använder detta i något slag av penningtvättsverksamhet.
I dessa fall är det emellertid inte i första hand ingripandemöjlighetema i
valutaväxlingslagen som blir aktuella utan de bestämmelser i brottsbal-
ken som sanktionerar sådana förfaranden som kan betecknas som pen-
ningtvätt, dvs. häleribestämmelsema i nionde kapitlet brottsbalken.
I vissa fall skulle det kunna tänkas förekomma att ett företag, trots
upprepade förelägganden, fortsätter att bryta mot bestämmelserna i pen-
ningtvättslagen. Det kan då finnas anledning att misstänka att penning-
tvätt förekommer och inspektionen skall i sådana fall enligt 12 § pen-
ningtvättslagen underrätta Rikspolisstyrelsen eller finanspolisen därom.
Ett systematiskt åsidosättande av penningtvättslagens bestämmelser kan,
om förutsättningarna i 9 kap. 6 och 7 §§ brottsbalken är uppfyllda, vara
straffbart som häleri, häleriförseelse eller medverkan till sådant brott.
Om möjlighet att meddela näringsförbud för den som har gjort sig skyl-
dig till sådan brottslighet finns bestämmelser i lagen (1986:436) om
näringsförbud.
43
Prop. 1995/96:216
Regeringens förslag: I den nya lagen infors en bestämmelse om att
ett foretag som driver valutaväxlingsrörelse är skyldigt att informe-
ra om tillämpade växelkurser och avgifter samt tillhandahålla
avräkningsnota. Av avräkningsnotan skall framgå företagets namn,
växelkurs samt de avgifter som tas ut av valutaväxlingsföretaget.
Om ett foretag underlåter att lämna sådan information, skall
marknadsföringslagen (1995:450) tillämpas.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Behovet av en konsumentskyddsregel
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser har tillstyrkt forslagen.
Sveriges Advokatsamfund har påpekat att konsumentskyddssynpunkter är
tillgodosedda genom den lagstiftning som redan finns beträffande varor
och tjänster. Konsumentverket har anfört att en närmare redogörelse for
tydlighetskravet bör göras genom en hänvisning till prisinformationsla-
gen och med angivande av några exempel på när tydlighetskravet kan
anses uppfyllt. Riksskatteverket har ansett att det av avräkningsnotan
även bör framgå namn och adress på utställaren eller annan uppgift
genom vilken denne kan identifieras. Av kontrollskäl borde, enligt Riks-
skatteverket, även uppgifter om köparen framgå.
Skälen för regeringens förslag: I Sverige har tidigare behovet av
konsumentskyddande reglering beträffande valutaväxling inte varit så
påtagligt, eftersom sådan verksamhet huvudsakligen har bedrivits av
banker vilka omfattas av regler till skydd for konsumenten. Med hänsyn
till att valutaväxlingsverksamhet under senare år i allt större omfattning
har kommit att bedrivas av företag utanför banksektorn, finns anledning
att överväga om det inte föreligger behov av att införa grundläggande
konsumentregler for denna verksamhet.
Behovet av reglering är främst föranlett av konsumentens behov att
erhålla tydlig information om aktuella avgifter och växelkurser. Konsu-
menten bör även ha rätt att vid varje växlingstransaktion erhålla kvitte-
rad avräkningsnota med uppgift om bl.a. växelkurs. Det bör således
finnas klara och tydliga regler om vilka villkor som gäller i samband
med valutaväxling.
Internationellt, såväl inom EU som i det nordiska samarbetet, har
beslut tagits om att prioritera konsumentskyddet på det finansiella områ-
det. I Sverige har under senare år en rad reformer genomförts för att
stärka konsumenternas ställning på området finansiella tjänster. Införan-
det av konsumentkreditlagen (1992:830) och skuldsaneringslagen
(1994:334) har stärkt konsumenternas ställning i samband med kreditgiv-
44
ning. Lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden som Prop. 1995/96:216
trädde i kraft den 1 januari 1995 omfattar även finansiella tjänster.
I den finansiella lagstiftningen finns några exempel på specifikt kon-
sumentskyddande regler t.ex. i lagen (1995:1571) om insättningsgaranti
och lagen om värdepappersrörelse. I övrigt är även de regler som syftar
till att säkerställa de finansiella företagens soliditet och begränsa deras
risktagande, så att företagen kan infria sina förpliktelser, förstås av vä-
sentlig betydelse för såväl konsumenter som andra kunder hos de finan-
siella företagen. Konsumentintressena i övrigt tillvaratas bl.a. genom att
det i tillsynsreglerna föreskrivs att kreditinstituten skall driva en sund
verksamhet. Med stöd av detta sundhetskriterium skall Finansinspektio-
nen tillse att skyddet for konsumenterna efterlevs. För att tillgodose
detta syfte har inspektionen exempelvis utfärdat allmänna råd om infor-
mation för inlåningskonton m.m. Som tidigare berörts, föreslås det emel-
lertid inte att valutaväxlingsrörelse skall stå under Finansinspektionens
tillsyn. Något sundhetskriterium föreslås inte heller for denna verksam-
het.
Frågan är då om det i den marknadsrättsliga lagstiftningen finns reg-
ler som tillgodoser behovet av konsumentskydd vid valutaväxling. Den
1 januari 1996 trädde en ny marknadsföringslag (1995:450) i kraft. I 4 §
i den nya lagen finns en allmän bestämmelse enligt vilken näringsidka-
ren vid marknadsföring skall lämna sådan information som är av särskild
betydelse från konsumentsynpunkt. Lagen innehåller också bestämmelser
som kan tillämpas om en näringsidkare använder sig av otillbörlig mark-
nadsföring.
Prisinformationslagen (1991:601) omfattar i princip alla typer av
varor och tjänster som en näringsidkare marknadsför till en konsument.
Lagens syfte är att främja god prisinformation till konsumenter. I lagen
regleras bl.a. när och hur prisinformation skall lämnas samt var skriftlig
prisinformation skall anges. Information om priset for en bestämd tjänst
skall enligt 13 § lämnas lätt tillgänglig eller i omedelbar anslutning till
den plats där näringsidkaren bedriver sin rörelse eller marknadsföring.
Bestämmelserna i såväl marknadsföringslagen som prisinformationslagen
torde vara tillämpliga vid prisinformation avseende valutaväxlingstjäns-
ter. Regleringen är emellertid allmänt hållen och inte direkt avpassad för
behovet av information vid valutaväxling. Regeringen anser därför att
konsumentskyddssynpunkterna vid valutaväxling bör tillgodoses på ett
tydligare sätt än genom befintlig lagstiftning.
Det är angeläget att klara och tydliga regler skapas för att näringsid-
kare och konsumenter skall veta förutsättningarna for valutaväxlings-
transaktioner. De konsumenträttsliga reglerna bör därför anges i en sär-
skild lagbestämmelse. Bestämmelsen bör ange att företag som bedriver
valutaväxlingsrörelse tydligt skall informera kunden om de växelkurser
och avgifter som tillämpas samt tillhandahålla avräkningsnota vid varje
växlingstransaktion. Även namnet på valutaväxlingsforetaget kan vara av
betydelse för kunden och bör, såsom Riksskatteverket föreslagit, framgå
av avräkningsnotan. Något skäl att ställa krav på uppgift om köparen på
avräkningsnotan finner regeringen emellertid inte föreligga. När det
45
gäller tolkningen av kravet på tydlig information, hänvisas till författ- Prop. 1995/96:216
ningskommentaren.
Någon begränsning av konsumentskyddsregeln till att avse endast
anmälningspliktiga företag föreslås inte. Konsumentskyddsintresset är
lika stort vid all valutaväxling och bestämmelsen kommer således även
att omfatta företag som driver valutaväxlingsrörelse som bisyssla. Även
de företag som undantas från anmälningsplikt enligt 2 § bör omfattas av
konsumentskyddsregeln.
Överträdelse av konsumentskyddsregeln
Skälen för regeringens förslag: Enligt 15 § marknadsföringslagen kan
en näringsidkare som underlåter att lämna information som är av sär-
skild betydelse från konsumentsynpunkt åläggas att lämna informationen.
Åläggandet skall förenas med vite. Stockholms tingsrätt och Marknads-
domstolen har rätt att meddela informationsåläggande.
Prisinformation enligt prisinformationslagen anses vara sådan infor-
mation som är av särskild betydelse för konsumenterna (prop.
1990/91:171 s. 20). Även den information om valutaväxling som här
föreslås gälla måste anses vara av särskild betydelse för konsumenterna.
Följden av underlåtenhet att rätta sig efter informationsregeln i den nya
lagen bör därför bli ett åläggande om att lämna sådan information.
Marknadsföringslagens handläggningsregler bör därvid tillämpas.
Regeringens förslag: Regeringen eller, efter regeringens bemyndi-
gande, Finansinspektionen får meddela föreskrifter om största
tillåtna valutapositioner för banker, kreditmarknadsbolag och värde-
pappersbolag.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag
förutom att det i promemorian föreslås att Finansinspektionen skall med-
dela föreskrifter om största möjliga valutapositioner.
Remissinstanserna: Finansinspektionen har ansett att den bör ha
möjlighet att utforma reglerna om ett instituts största tillåtna valutaposi-
tion, men att det är olämpligt att i lag reglera att den skall meddela
sådana föreskrifter. Det skulle, enligt inspektionens mening, vara mer
ändamålsenligt om bestämmelsen utformas så att inspektionen får före-
skriva om ett instituts största tillåtna valutapositioner. Bankföreningen
har anfört att Finansinspektionens föreskrifter om valutapositioner inte
skall behöva gälla för alla institut, utan endast i de fall befintliga regler
om kapitalkrav bedöms otillräckliga.
46
Skälen för regeringens förslag: Regler om valutalimiter, dvs. regler Prop. 1995/96:216
om hur stora valutapositioner ett institut får ta, kan komma i fråga av
olika anledningar. Valutapolitiska skäl har tidigare haft stor betydelse för
användningen av valutalimiter. Efter avvecklingen av valutaregleringen
har dessa skäl minskat i betydelse. De argument som nu kan anföras för
författningsmässiga regler om största tillåtna valutaposition för banker,
kreditmarknadsbolag och värdepappersbolag är hänförliga till behov av
att begränsa omfattningen av de valutakursrisker som instituten ikläder
sig.
Flera olika metoder kan användas för att begränsa valutakursrisker.
De valutalimiter som Riksbanken för närvarande tillämpar, och som har
sitt ursprung från valutaregleringens tid, innebär att den totala valutapo-
sitionen maximalt får uppgå till +/- 20 % av ett instituts kapitalbas,
oberoende av vilka andra slags risker institutet har i sin rörelse. En an-
nan metod för att begränsa valutakursrisker är att använda kapitalkravs-
regler. I det fallet skall institutet ha en kapitalbas som täcker både de
valutakursrisker som institutet tar på sig och andra slags risker, såsom
kreditrisker m.m.
Riksdagen har, genom bestämmelsen i 4 kap. 8 § lagen (1994:2004)
om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värde-
pappersbolag, antagit regler som innebär att ett företag skall ha en
kapitalbas som täcker valutakursrisker (prop. 1994/95:50, bet.
1994/95:NU12, rskr. 1994/95:164).
Bestämmelsen bygger på ett direktiv om kapitalkrav för värdepappers-
företag och kreditinstitut, 93/6/EEG. Ett institut skall, enligt bestämmel-
sen, ha en kapitalbas som täcker de valutakursrisker som det är utsatt för
1 hela sin verksamhet i placeringar och åtaganden på valutamarknaden.
Kapitalkravet får enligt huvudregeln bestämmas enligt en av två angivna
metoder. Enligt den ena metoden skall kapitalkravet motsvara 8 % av
den del av institutets totala nettoposition i utländsk valuta som överstiger
2 % av institutets kapitalbas. Den andra metoden innebär att kapitalkra-
vet fastställs enligt en simuleringsmetod där data över tidigare valutakur-
sutveckling används för att bestämma kapitalkravets storlek. Genom en
bestämmelse i 4 kap. 9 § samma lag har även getts utrymme för att,
efter medgivande av Finansinspektionen, använda annan metod vid be-
räkning av kapitalkravet för valutakursrisker än de som nu nämnts (prop.
1995/96:62, bet. 1995/96:NU8, rskr. 1995/96:110). Reglerna om kapital-
krav för valutakursrisker trädde i kraft den 1 januari 1996.
I samband med att regler om kapitalkrav för valutakursrisker har
införts kan frågan ställas om det finns skäl att ha regler om hur stora
valutapositioner ett institut får ikläda sig.
Såväl regler om kapitalkrav för valutakursrisker som regler om största
tillåtna valutapositioner kan användas för att begränsa risken för att ett
finansiellt företag skall råka i solvensproblem på grund av förluster på
valutapositioner. Kapitalkravsregler innebär att risken för
solvensproblem begränsas genom att företaget måste ha ett visst eget
kapital för att få ikläda sig valutakursrisker, medan regler om största
tillåtna valutapositioner begränsar risken för att företaget får solvens-
47
problem genom att direkt begränsa valutapositionernas maximala storlek Prop. 1995/96:216
och därmed begränsa hur stora förluster som positionerna kan ge.
För institut som, i förhållande till sin kapitalbas, tar begränsade valu-
takursrisker torde de gällande reglerna om kapitalkrav för valutakursris-
ker utgöra ett tillräckligt skydd mot att valutakursförluster skulle hota ett
instituts ekonomiska ställning. Detta gäller särskilt om den totala netto-
positionen i valuta är väl diversifierad på ett antal olika valutaslag. För
ett sådant företag ger en stor kursrörelse på valutamarknaden inte upp-
hov till alltför betydande förluster. Även om kursrörelsen skulle vara
större än 8 %, och därmed det kapitalkrav för valutakursrisker som gäl-
ler inte skulle vara tillräckligt för att med fullständig visshet säkerställa
att företagets kapitalbas kan absorbera förlusten utan att företagets totala
kapitaltäckning underskrider det lagstadgade kravet, så kommer ändå
förlusten på valutapositionen vara av liten betydelse för företagets finan-
siella ställning i stort.
För institut som tar mycket stora valutakursrisker, i förhållande till
storleken på institutets kapitalbas kan å andra sidan konsekvenserna bli
betydligt större av att kapitalkravet för valutakursrisker kan vara otill-
räckligt för att absorbera de förluster som stora valutakursrörelser ger
upphov till. En ofördelaktig valutakursrörelse på mer än 8 % skulle
kunna försätta ett sådant institut i allvarliga solvensproblem.
En analogi kan här göras med reglerna om kapitalkrav och stora ex-
poneringar för kreditrisker. Kapitalkravet för kreditrisker innebär att
institutet skall ha en kapitalbas på minst 8 % i förhållande till de kredit-
risker institutet påtar sig. Dessutom gäller att en enskild kreditrisk inte
får vara större än 25 % av kapitalbasen. Därigenom säkerställs att ett
fallisemang hos en enda kund inte far alltför stor betydelse för kreditin-
stitutets solvens. För kreditrisker gäller således både ett kapitalkrav och
en begränsning av hur stora enskilda risker som får tas. På motsvarande
sätt kan en regel om största tillåtna valutaposition användas som kom-
plement till reglerna om kapitaltäckning för valutakursrisker för att sä-
kerställa att valutakursrörelser inte får alltför stor betydelse för ett insti-
tuts ställning.
Det sagda talar för att det kan finnas skäl att överväga införandet av
regler om största tillåtna valutapositioner trots att regler för kapitaltäck-
ning av valutakursrisker har införts. Sådana regler skulle kunna utformas
så att de inte upplevs som ett hinder i den vanliga affärsverksamheten.
Finansinspektionen har tillsyn över banker, kreditmarknadsbolag och
värdepappersbolag. Inspektionen ansvarar för kontroll av att kapital-
kravsreglema, bl.a. reglerna vad gäller valutakursrisker, följs. Eftersom
Riksbanken, enligt förslaget, inte längre skall utfärda valutahandelstill-
stånd bör regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansin-
spektionen bemyndigas att föreskriva om ett instituts största tillåtna
valutaposition.
I promemorian har det föreslagits att Finansinspektionen, efter rege-
ringens bemyndigande, skall för banker, kreditmarknadsbolag och värde-
pappersbolag meddela föreskrifter om största möjliga valutapositioner.
Finansinspektionen har i sitt remissyttrande anfört att en utvärdering bör
48
göras av effekterna av gällande kapitaltäckningsregler för att pröva om Prop. 1995/96:216
motiv finns för en fortsatt tillämpning av valutalimiter. En sådan utvär-
dering bör analysera i vilken grad inspektionen bör fastställa valutalimi-
ter eller om ansvaret for dessa, liksom for andra risklimiter, bör åvila
instituten. Inspektionen anser att den bör ha möjlighet att utforma regler-
na om instituts största tillåtna valutapositioner såväl i enskild valuta som
på aggregerad nivå. Däremot anser inspektionen att det vore olämpligt
att i lag reglera att inspektionen skall meddela föreskrifter om största
tillåtna valutapositioner. Enligt Bankföreningen skall Finansinspektionens
föreskrifter om valutapositioner inte behöva gälla för alla institut, utan
endast i de fall befintliga regler om kapitalkrav bedöms otillräckliga.
Bankföreningen föreslår därför att det i de aktuella paragraferna införs
en dispensregel, som innebär att inspektionen om särskilda skäl förelig-
ger skall kunna meddela undantag från föreskrifterna om valutapositio-
ner.
Kapitaltäckningsreglema kan, som nämnts ovan, vara otillräckliga för
ett institut med, i förhållande till sin kapitalbas, mycket stora valuta-
kursexponeringar. Innan ställning tas till om några ytterligare begräns-
ningsregler behövs bör dock, såsom Finansinspektionen anfört i sitt re-
missyttrande, först en utvärdering göras av effekterna av gällande kapi-
taltäckningsregler. Inspektionen bör därför, utifrån de rapporter om kapi-
taltäckning för valutakursrisker som instituten skall ge in till inspektio-
nen, följa utvecklingen och om behov visar sig föreligga, ha möjlighet
att komplettera dessa kapitaltäckningsregler med bestämmelser om hög-
sta tillåtna valutapositioner. Finansinspektionen bör därför, efter rege-
ringens bemyndigande, få meddela föreskrifter om valutapositioner.
Föreskrifterna bör kunna konstrueras så att de inte utgör en begräns-
ning för den verksamhet som berörda institut normalt bedriver utan
enbart utgör en säkerhetsspärr som förhindrar ett företag att påta sig
valutapositioner som är stora i förhållande till företagets finansiella styr-
ka.
De eventuella reglerna om valutapositioner kan även fortsättningsvis
utformas så att ett instituts största tillåtna valutaposition bestäms till en
andel av institutets kapitalbas. Samma andel bör naturligen gälla för alla
institut. Något behov av att pröva om särskilda regler skall gälla för
vissa institut, eller att införa en dispensregel, kan inte anses föreligga.
Finansinspektionen bör ha frihet att bestämma om sådana regler skall
innehålla både en begränsning av positioner i enskilda valutor och en
begränsning av den totala valutapositionen. Finansinspektionen bör även
ha frihet att bestämma hur stora valutapositioner, i förhållande till kapi-
talbasen, instituten bör få ta. I ljuset av det nya syftet med ifrågavarande
regleringsmöjlighet bör inspektionen kunna sätta andra gränser för
största tillåtna valutapositioner än de som för närvarande medges enligt
Riksbankens valutalimiter.
4 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 216
49
Prop. 1995/96:216
Regeringens förslag: Begreppet “valutahandlare” i lagen
(1990:325) om självdeklaration och kontrolluppgifter ersätts med
uttrycket “den som driver valutahandel”.
Sekretess införs hos Finansinspektionen för sådan uppgift om
enskilds ekonomiska eller personliga förhållanden, vilken på begä-
ran har lämnats av valutaväxlingsforetaget.
Promemorians förslag: Promemorian innehåller inte någon ändring
i lagen om självdeklaration och kontrolluppgifter. I övrigt överensstäm-
mer promemorians förslag med regeringens.
Remissinstanserna: Riksskatteverket anser att uttrycket “valutahandlare”
i lagen om självdeklaration och kontrolluppgifter bör ersättas med ett
annat, förslagsvis “den som bedriver handel med valuta”.
Skälen för regeringens förslag: Det föreslagna avskaffandet av
22 b § riksbankslagen påverkar inte skattemyndigheternas möjlighet till
skattekontroll. Enligt 22 och 22 a §§ riksbankslagen föreligger en skyl-
dighet för den som har utfört en valutatransaktion samt för den för vars
räkning transaktionen har utförts att lämna uppgifter till Riksbanken.
Dessa uppgifter kan därefter på begäran överlämnas till skattemyndighe-
ter om det behövs for kontroll av skatter eller avgifter.
Uttrycket valutahandlare förekommer i lagen (1990:325) om självde-
klaration och kontrolluppgifter. Enligt förarbetena till den lagen avses
därmed auktoriserad valutahandlare enligt 22 b § riksbankslagen. Rege-
ringen föreslår, i och med att begreppet auktoriserad valutahandlare
försvinner, att uttrycket “valutahandlare” i lagen om självdeklaration och
kontrolluppgifter ersätts med “den som driver valutahandel”.
Remissinstanserna: Ingen remissinstans har framfört några synpunkter
på förslaget om ändring i sekretesslagen.
Skälen för regeringens förslag: I 8 kap. 5 § första stycket sekre-
tesslagen regleras sekretess i statliga myndigheters verksamhet, som
består i tillståndsgivning eller tillsyn med avseende på bank- och kre-
ditväsendet, värdepappersmarknaden eller försäkringsväsendet. Den myn-
dighet som i första hand åsyftas är Finansinspektionen.
I paragrafens tredje stycke behandlas sekretess i Finansinspektionens
verksamhet, som består i övervakning enligt insiderlagen (1990:1342).
Enligt den lagen har styrelseledamöter, ledande befattningshavare m.fl.
50
en anmälningsskyldighet i fråga om sitt innehav av fondpapper. Uppgif- Prop. 1995/96:216
tema tas in i ett offentligt register, insiderregistret. Det åligger Finansin-
spektionen att övervaka efterlevnaden av lagen. Inspektionen har också
rätt att få de uppgifter den behöver för sin utredning, om det finns an-
ledning anta att någon handlat i strid med ett förbud mot insiderlagen.
Sekretessen omfattar endast uppgifter som på begäran har lämnats av
någon som är uppgiftsskyldig. Syftet med bestämmelsen är att skydda de
uppgifter som lämnas i samband med att inspektionen utnyttjar sin frå-
gerätt enligt 18 § insiderlagen. Om uppgifterna rör någon annan än den
uppgiftsskyldige, gäller absolut sekretess. Sekretesskyddet omfattar upp-
gifter om både ekonomiska och personliga förhållanden. Om uppgifterna
rör den uppgiftsskyldige själv, gäller enligt andra meningen sekretessen
med ett rakt skaderekvisit, dvs. det råder en presumtion för offentlighet.
Det krävs dessutom att sekretessen inte motverkar syftet med uppgifts-
skyldigheten.
Regeringen har föreslagit att företag som har anmält sin verksamhet
enligt valutaväxlingslagen skall lämna Finansinspektionen de upplysning-
ar som behövs for att inspektionen skall kunna kontrollera att penning-
tvättslagen efterlevs. Är det osäkert om anmälningsskyldighet föreligger
beträffande viss verksamhet, skall inspektionen ha möjlighet att föreläg-
ga den som driver rörelsen att lämna de upplysningar om verksamheten
som behövs för att bedöma om så är fallet. 1 samband med att valuta-
växlingsföretagen lämnar sådana uppgifter till inspektionen, kan det
tänkas att uppgifter om t.ex. en privatpersons identitet i samband med en
valutaväxlingstransaktion yppas. För att skydda uppgifter om tredje mans
ekonomiska och personliga förhållanden som kan tänkas framkomma,
bör sådana uppgifter omfattas av sekretess. I likhet med vad som gäller
för uppgifter som erhållits med stöd av insiderlagen, bör absolut sekre-
tess gälla för dessa uppgifter. För uppgifter som rör valutaväxlingsföre-
taget självt, bör ett rakt skaderekvisit gälla i enlighet med det som gäller
i paragrafens andra mening.
Finansinspektionen skall enligt regeringens förslag ha en form av
övervakande roll när det gäller de anmälningspliktiga valutaväxlingsföre-
tagen. Sekretesskyddet för de uppgifter som inspektionen kan komma att
få del av i denna veksamhet regleras lämpligen på samma sätt som skyd-
det för de uppgifter som inspektionen får del av i den verksamhet som
består i övervakning enligt insiderlagen. Det innebär att ett tillägg med
hänvisning till valutaväxlingslagen bör tas in i paragrafens tredje stycke.
Möjligheten till insamling av statistik påverkas inte i någon avgörande
utsträckning av att tillståndskravet för valutahandel enligt förslaget av-
skaffas. I enlighet med 22 § riksbankslagen skall ett kreditinstitut eller
ett annat företag som står under tillsyn av Finansinspektionen lämna de
uppgifter som Riksbanken anser nödvändiga för att dels följa utveckling
51
en på valuta- och kreditmarknadema, dels övervaka betalningssystemets Prop. 1995/96:216
stabilitet.
Av den statistik som Betaltjänstutredningen tagit fram, framgår att antalet
fristående valutaväxlingsföretag under 1994 uppgick till 15-20 stycken.
Statistiken visar visserligen samtidigt att antalet valutaväxlingsföretag ökat
på senare år, men den största andelen valutaväxlingstransaktioner utförs
fortfarande av bankerna. Antalet anmälningar av valutaväxlingsverksamhet
till Finansinspektionen kommer därför troligen att bli begränsat. Förslaget
kommer trots detta att innebära ökade kostnader. Inspektionen har, i
anslutning till den fördjupade anslagsframställning avseende perioden
1997-1999 som getts in, begärt ytterligare tillskott bl.a. med anledning av
de nya uppgifter som föreslås i denna proposition. Regeringen avser att ta
upp frågan om utökade anslag till inspektionen i samband med behandling-
en av inspektionens anslagsframställning. Att Riksbanken inte längre behö-
ver ge tillstånd och inte heller behöver utöva tillsyn över valutamarknaden
torde innebära minskade kostnader där och möjlighet att frigöra resurser.
När det gäller de ökade kostnaderna med anledning av den föreslagna
konsumentskyddsregeln, bör uppmärksammas att riksdagen har anvisat
3 miljoner kronor på tilläggsbudget för budgetåret 1995/96 för att förstärka
Konsumentombudsmannens och Konsumentverkets roll på området finan-
siella tjänster (se bet. 1995/96:LU10, rskr. 1995/96:81). En del av dessa
medel bör även kunna användas för vissa av de initialkostnader som kan
tänkas uppstå med anledning av konsumentskyddsregeln. De försatta lö-
pande kostnaderna torde, med tanke på de nya uppgifternas mycket begrän-
sade omfattning, kunna täckas utan att särskilda medel anvisas för detta.
Den nya lagen och de föreslagna ändringarna föreslås träda i kraft
den 1 januari 1997.
Något behov av övergångsbestämmelser finns inte.
52
Prop. 1995/96:216
Definition
1 §
Utgångspunkten för definitionen av valutaväxling är vad själva rörelsen,
handeln, avser. Det utmärkande för valutaväxling är att företaget som
tjänst erbjuder köp- och försäljning av utländsk valuta i form av sedlar,
mynt och resecheckar. För att det skall vara fråga om valutaväxlingsrö-
relse krävs det att handeln bedrivs yrkesmässigt. I begreppet yrkesmässig
handel ligger att det är fråga om en verksamhet som bedrivs med själv-
ständighet, regelbundenhet och varaktighet samt i regel även i vinstsyfte.
1 avsnitt 6.2 behandlas definitionen av valutaväxling ytterligare.
Anmälningsplikt
2 §
Anmälningsskyldighet skall föreligga för företag som driver valutaväx-
lingsrörelse i väsentlig omfattning. Med företag avses såväl juridiska
som fysiska personer. Beträffande vad som skall avses med uttrycket
verksamhet som bedrivs i väsentlig omfattning hänvisas till vad som
sagts under avsnitt 6.3.
De företag som omfattas av penningtvättslagen är undantagna från
anmälningsskyldighet. Anmälningsplikt föreligger därför inte för företag
som driver bankrörelse och annan verksamhet som består i att från all-
mänheten låna upp medel och lämna krediter. Detsamma gäller företag
som driver livförsäkringsrörelse eller värdepappersrörelse enligt 1 kap.
3 § lagen om värdepappersrörelse. Slutligen görs undantag från anmäl-
ningsplikten för företag som driver verksamhet som står under Finansin-
spektionens tillsyn och som huvudsakligen består i att utföra en eller
flera av de verksamheter som anges i 3 kap. 1 § 2-13 lagen om
kreditmarknadsbolag. Undantaget från anmälningsplikten omfattar såväl
de svenska som de utländska företag som penningtvättslagen är tillämp-
lig på.
Lagen innehåller inte några regler om förutsättningarna för företagen
i första stycket andra meningen att få bedriva valutaväxlingsrörelse.
Dessa framgår i stället av den speciallagstiftning som finns för respekti-
ve företag. Exempelvis har en bank inte rätt att driva valutaväxlingsrö-
relse om inte bankens oktroj omfattar tillstånd att bedriva sådan verk-
samhet.
Inspektionen skall föra ett register över företag som har anmält sin
verksamhet.
53
Åtgärder mot penningtvätt
3§
Prop. 1995/96:216
I paragrafen görs en hänvisning till penningtvättslagen som genom ett
tillägg i dess 2 § föreslås bli tillämplig på sådan verksamhet som är
anmälningspliktig enligt denna lag.
Konsumentskydd
4§
Syftet med bestämmelsen är att kunden klart och tydligt skall få infor-
mation om priset för en växlingstransaktion, köp- resp, säljkurs samt
eventuellt tillkommande avgifter, och därmed ha möjlighet att innan
växlingstransaktionen företas jämföra priset hos olika växlingsföretag.
Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 6.4.
1 förarbetena till prisinformationslagen (prop. 1990/91:171 s. 10 ff.)
anges vad som i den lagen skall avses med tydlig information. Det fram-
går bl.a. att prisuppgifterna skall vara presenterade på ett sådant sätt att
de lätt kan uppfattas och förstås. Konsumenterna skall genom dem kun-
na få en riktig bild av hur mycket en vara eller tjänst kostar. Prisinfor-
mationen måste således ge svar på frågor om vad som ingår i priset och
om det tillkommer kostnader. Dessa kriterier torde även vara tillämpliga
på den information som skall lämnas av valutaväxlingsföretagen. Infor-
mationen bör vidare lämnas i omedelbar anslutning till den plats där
valutaväxlingsföretaget bedriver sin rörelse eller annars marknadsför sina
tjänster.
En kund som genomfört en växlingstransaktion skall ha rätt till en
skriftlig avräkningsnota av vilken skall framgå företagets namn samt till
vilken kurs växlingen har skett och alla de eventuella avgifter som tagits
ut.
5§
Om ett företag som driver valutaväxlingsrörelse inte lämnar kunderna
sådan information som avses i 4 §, skall bestämmelserna i marknadsfö-
ringslagen tillämpas. Hänvisningen innebär att företag som driver valuta-
växlingsrörelse och underlåter att lämna sådan information, kan åläggas
att lämna den ifrågavarande informationen i enlighet med 15 § mark-
nadsföringslagen. Informationsåläggande kan meddelas även den som är
anställd i ett sådant företag och annan som handlar på företagets vägnar.
Vid sidan av regeln i 15 § marknadsföringslagen blir även de hand-
läggningsregler m.m. som anknyter till den bestämmelsen tillämpliga när
det gäller informationsplikten enligt valutaväxlingslagen. Detta innebär
bl.a. att en fråga om informationsåläggande kan tas upp av Stockholms
tingsrätt efter ansökan av Konsumentombudsmannen. En sådan fråga kan
54
även tas upp efter ansökan av en sammanslutning av konsumenter, nä- Prop. 1995/96:216
ringsidkare eller löntagare. Tingsrättens beslut kan överklagas hos Mark-
nadsdomstolen.
Näringsidkare är skyldiga att på anmaning av Konsumentombudsman-
nen komma in med yttrande eller upplysningar i ett ärende som rör
informationsplikten. I ett ärende där det kan antas att informationsåläg-
gande kan komma i fråga, är näringsidkaren vidare skyldig att på anma-
ning av Konsumentombudsmannen tillhandahålla handling och liknande
som kan ha betydelse for utredningen i ärendet. Efterkommer inte nä-
ringsidkaren åläggandet kan Konsumentombudsmannen förelägga nä-
ringsidkaren vid vite att fullgöra denna skyldighet.
Frågor om informationsåläggande får i fall som inte är av större vikt
prövas av Konsumentombudsmannen genom informationsföreläggande.
I övrigt kan hänvisas till marknadsföringslagen och dess förarbeten
(prop. 1994/95:123, bet. 1994/95:LU16, rskr. 1994/95:267).
Upplysningsskyldighet
6§
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. Företag som
har anmält sin verksamhet enligt 2 § är skyldigt att på begäran lämna
Finansinspektionen de upplysningar som behövs för att inspektionen
skall kunna kontrollera att lagen om åtgärder mot penningtvätt efterlevs.
Det rör sig exempelvis om uppgifter om vilka rutiner ett företag har för
att kontrollera att penningtvätt inte förekommer vid transaktioner som
innefattar valutaväxling. Om upplysningar inte lämnas kan Finansinspek-
tionen enligt 8 § kräva att verksamheten skall upphöra. I övrigt, se ovan
under avsnitt 6.3.
Ingripanden m.m.
7§
Om Finansinspektionen får kännedom om att någon driver anmälnings-
pliktig verksamhet enligt 2 § utan att ha gjort anmälan därom, skall
inspektionen enligt första stycket förelägga honom att inkomma med
anmälan. Om den som driver valutaväxlingsrörelsen inte rättar sig efter
föreläggandet skall han föreläggas att upphöra med densamma.
1 sådana fall där inspektionen misstänker att anmälningsskyldighet
föreligger beträffande viss verksamhet, skall inspektionen enligt andra
stycket kunna förelägga den som driver rörelsen att lämna de upplys-
ningar om verksamheten som behövs för att bedöma om så är fallet.
Framkommer det att anmälningsplikt föreligger bör inspektionen uppma-
na honom att göra en anmälan enligt 2 §. Om sådan anmälan inte görs
skall han föreläggas att upphöra med verksamheten.
55
Om företag som driver rörelsen vägrar att lämna de av Finansinspek- Prop. 1995/96:216
tionen begärda uppgifterna kan det ofta förutsättas, om inte annat visas,
att anmälningspliktig verksamhet bedrivs och inspektionen skall då före-
lägga företaget att komma in med en anmälan.
Förelägganden enligt denna paragraf kan förenas med vite enligt 10 §.
8§
Paragrafen utgör ett komplement till 6 §. Om företag som driver valuta-
växlingsrörelse underlåter att lämna sådana upplysningar om
verksamheten som behövs för att kontrollera att penningtvättslagen efter-
levs, får inspektionen nämligen förelägga det att upphöra med
verksamheten.
9§
Finansinspektionen får förelägga företag som har gjort en anmälan enligt
2 § och som inte följer en bestämmelse i penningtvättslagen eller en
föreskrift som meddelats av inspektionen med stöd därav, att vidta rät-
telse. Om rättelse inte vidtas kan företaget föreläggas att upphöra med
verksamheten.
10 §
För att ett föreläggande som Finansinspektionen meddelar med stöd av
7-9 §§ skall vara effektivt bör det kunna förenas med vite.
Inspektionen får enligt andra stycket bestämma att ett beslut om före-
läggande skall gälla omedelbart.
Överklagande
11 §
Ett beslut av Finansinspektionen enligt 7 § andra stycket, som innebär
att företag som driver rörelse föreläggs att lämna upplysningar om sin
verksamhet for att bedöma om anmälningsskyldighet föreligger, får inte
överklagas, inspektionens beslut i övrigt överklagas hos allmän förvalt-
ningsdomstol. Av 14 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdom-
stolar framgår att härmed avses länsrätt som första instans. Prövnings-
tillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
56
Avgifter
Prop. 1995/96:216
12 §
Finansinspektionen skall ta ut avgifter av företag som driver valutaväx-
lingsrörelse vid registrering av anmälningar enligt 2 §. Föreskrifter om
avgifterna meddelas av regeringen.
8 kap. 5 §
1 tredje stycket infors en bestämmelse som innebär att sekretess skall
gälla i Finansinspektionens verksamhet, som består i kontroll enligt
valutaväxlingslagen, för sådan uppgift om enskilds ekonomiska eller
personliga förhållanden, vilken på begäran har lämnats av någon som är
skyldig att lämna uppgifter till inspektionen enligt 6 § och 7 § andra
stycket i valutaväxlingslagen. Rör uppgiften den uppgiftsskyldige själv
gäller dock sekretess endast om denne kan antas lida skada eller men om
uppgiften röjs och sekretess inte motverkar syftet med uppgiftsskyldig-
heten. I övrigt hänvisas till avsnitt 7.3.
Enligt femte stycket gäller sekretessen i fråga om uppgift i allmän
handling i högst tjugo år.
2 kap. 2 §
Paragrafen anger vilka verksamheter som är tillåtna för en bank. I första
stycket 15 görs den ändringen att tillstånd till att driva yrkesmässig valu-
tahandel med allmänheten ingår i bankens grundläggande auktorisation.
Hänvisningen till riksbankslagen upphävs.
Enligt andra stycket får en bank driva verksamhet som har naturligt
samband med de uppräknade tjänstekategorierna i första stycket. När
bestämmelsen infördes angavs i motiven (prop. 1992/93:89 s. 121) att
det i den mån det framöver tillskapas nya finansiella tjänster som kan
anses ha ett naturligt samband med traditionell verksamhet bör det vara
möjligt att inordna dessa tjänster under andra stycket. Det är inte längre
Riksbanken som skall meddela tillstånd till att driva valutahandel utan
detta skall i stället ingå i den grundläggande auktorisationen. Det finns
därför inte längre någon anledning att göra skillnad på verksamheter
som har ett naturligt samband med handel på valutamarknaden och med
andra verksamheter som anges i punkterna 1-14.
57
Valutaposition
Prop. 1995/96:216
2 kap. 11 §
Förutom de regler om kapitalkrav för valutakursrisker som finns i lagen
(1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut
och värdepappersbolag får Finansinspektionen, efter regeringens bemyn-
digande, meddela föreskrifter om största tillåtna valutaposition. Skälen
för att ha både kapitalkrav for valutakursrisker och regler för största
tillåtna valutaposition framgår av avsnitt 6.5.
Föreskrifterna får beakta exponering både i enskilda valutor och i
företagets totala valutaexponering. Vilken nivå som skall tillåtas får
avgöras av Finansinspektionen. Det är inte nödvändigt att det är samma
nivåer som Riksbanken använder i dag.
22 b §
o
Paragrafen, som med nuvarande lydelse innehåller bestämmelser om
tillstånd för valutahandel, och rubriken före paragrafen upphävs.
53 §
Andra stycket, som med nuvarande lydelse innehåller påföljdsbestämmel-
ser för företag som bedriver valutahandel utan tillstånd, upphävs.
3 kap. 22, 27, 27 a och 34 §§
Uttrycket “valutahandlare” i lagtexten byts ut mot uttrycket “den som
driver valutahandel”. Ändringen görs till följd av att tillståndskravet för
valutahandel i riksbankslagen avskaffas och begreppet auktoriserad valu-
tahandlare försvinner.
58
3§
1 paragrafen görs ett tillägg att särskilda föreskrifter om information till
konsumenter även finns i valutaväxlingslagen.
3 kap. 4 §
I paragrafen behandlas de olika sidoverksamheter som ett värdepappers-
bolag kan bedriva med stöd av Finansinspektionens särskilda tillstånd.
Paragrafen har justerats med hänsyn till att orden "för placeringar" i
första stycket 5 fallit bort i samband med att bestämmelsen ändrats vid
införandet av lagregler om insättningsgaranti (prop. 1995/96:60, SFS
1995:1597).
I ett nytt tredje stycke har intagits en ny bestämmelse enligt vilken
det fordras särskilt tillstånd av Finansinspektionen for ett värdepappers-
bolag som avser att bedriva valutahandel. Det krävs emellertid inte -
såsom är fallet for övriga sidoverksamheter - att valutahandeln utgör ett
led i värdepappersrörelsen. Däremot kan tillstånd till valutahandel inte
ges separat utan endast ihop med ett eller flera av de grundläggande
verksamhetstillstånden i 1 kap. 3 §. Bestämmelsen har tillkommit med
anledning av att tillståndskravet för valutahandel i 22 b § riksbankslagen
tas bort. Bestämmelserna gäller inte utländska företag, vare sig från
EES-området eller företag hemmahörande utanför EES. Sådana företag
får driva valutahandel i Sverige utan särskilt tillstånd av någon svensk
myndighet och verksamheten i de sistnämnda företagen omfattas av
hemlandstillsynen. Se i övrigt under avsnitt 6.1.
Till följd av att ett nytt tredje stycke har införts, har en förskjutning
skett av övriga stycken. I den nya lydelsen av fjärde stycket har, som ett
förtydligande, uttryckligen angetts att utländska företag omfattas av
bestämmelsen.
1 det nya femte stycket har gjorts en redaktionell ändring med anled-
ning av att ett nytt tredje stycke införts.
Som en anpassning till direktivet 93/22/EEG om investeringstjänster
inom värdepappersområdet infördes från den 1 januari 1996 krav på
särskilt tillstånd från Finansinspektionen för samtliga sidoverksamheter
som ett värdepappersbolag avser att bedriva. Samtidigt infördes som en
ny sidoverksamhet valutaväxlingstransaktioner i anslutning till värdepap-
persrörelsen (första stycket 6). Denna typ av verksamhet skiljer sig från
valutahandel. De olika verksamheterna har beskrivits i avsnitt 5.1 och
5.2.
59
3 kap. 7 §
Paragrafens hänvisning i första stycket till 4 § andra stycket har ändrats
till 4 § första stycket 5. Denna redaktionella ändring är föranledd av att
regeln om kreditgivning i 4 § andra stycket flyttats till 4 § första styck-
et 5 (prop. 1994/95:50, SFS 1994:2015) i samband med anpassningen
till bestämmelserna i investeringstjänstedirektivet (93/22/EEG).
5 kap. 3 §
Se kommentaren till 2 kap. 11 § bankrörelselagen.
6 kap. 2 §
I paragrafens första stycke har gjorts en mindre redaktionell ändring.
3 kap. 1 §
Paragrafen anger vilka verksamheter som är tillåtna för ett kreditmark-
nadsbolag. I andra stycket 13 görs den ändringen att tillstånd till att
driva valutahandel ingår i bolagets grundläggande auktorisation. Hänvis-
ningen till riksbankslagen upphävs.
4 kap. 2 §
Se kommentaren till 2 kap. 11 § bankrörelselagen.
2§
Lagens tillämpningsområde utvidgas till att omfatta valutaväxlingsverk-
samhet. En justering har därför gjorts i punkten 4. Genom en ny punkt 5
blir lagen tillämplig på företag som bedriver valutaväxlingsrörelse i
väsentlig omfattning och som således är anmälningsskyldiga enligt valu-
taväxlingslagen.
60
Prop. 1995/96:216
Bilaga 1
Efter remiss har yttranden avgetts av Sveriges riksbank, Hovrätten över
Skåne och Blekinge, Kammarrätten i Sundsvall, Finansinspektionen,
Riksgäldskontoret, Konkurrensverket, Konsumentverket, Posten AB,
Kooperativa Rådet, Svenska Bankföreningen, Sveriges Allmänna Hypo-
teksbank och Landshypotek, Finansbolagens Förening, Glesbygdsmyn-
digheten, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralor-
ganisation (TCO), Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), Företagarnas
Riksorganisation, Sveriges köpmannaförbund, Grossistförbundet Svensk
handel, Kooperativa förbundet, Samhällsvetenskapliga fakulteten vid
Uppsala universitet, Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet, Sveri-
ges Advokatsamfund, Föreningen Auktoriserade Revisorer (FAR), HSB
Riksförbund, JAK - Jord Arbete Kapital - ekonomisk förening, Sveriges
Bankkunders Riksförbund, ICA Handlarna AB, Kooperativa insitutet,
Nordiska Sparlån ekonomisk förening, Petroleumhandelns riksförbund,
Riksbyggen sparkassa ekonomisk förening, Sparkassa SOLA - Fria Kul-
turfonden ekonomisk förening, Stockholms Kooperativa bostadsförening
ekonomisk förening och Lantbrukarnas Riksförbund (LRF). Yttranden
har dessutom inkommit från Sveriges Bostadsrättsföreningars Centralor-
ganisation, Försäkringsförbundet, Skandia och Margareta Lidberg.
61
Efter remiss har yttranden avgetts av Sveriges riksbank, Hovrätten över
Skåne och Blekinge, Kammarrätten i Sundsvall, Finansinspektionen,
Riksgäldskontoret, Riksskatteverket, Konkurrensverket, Konsumentver-
ket, Rikspolisstyrelsen (finanspolisen), Svenska Bankföreningen, Sveri-
ges Allmänna Hypoteksbank och Landshypotek, Stadshypotek AB, Fi-
nansfÖrbundet, Svenska Fondhandlareföreningen, Posten AB, Tjänste-
männens centralorganisation (TCO), Sveriges Köpmannaförbund, Sveri-
ges Advokatsamfund, Sveriges Försäkringsförbund och Valuta
Specialisten AB. Följande remissinstanser har avstått från att yttra sig:
Postgirot Bank AB, Finansbolagens Förening, Allmänna pensionsfonden,
första - tredje fondstyrelserna, Landsorganisationen i Sverige (LO),
Sveriges akademikers centralorganisation (SACO) och Svenska Arbetsgi-
vareföreningen (SAF). Yttrande har dessutom inkommit från Skatteför-
valtningen i Stockholm.
Prop. 1995/96:216
Bilaga 2
62
Postgirot Bank AB, Finansbolagens förening, Allmänna pensionsfonden,
första - tredje fondstyrelserna, Landsorganisationen i Sverige (LO),
Sveriges akademikers centralorganisation (SACO) och Svenska Arbetsgi-
vareföreningen (SAF) har avstått från att yttra sig. Svenska Fondhandla-
reföreningen, Posten AB och Sveriges Försäkringsförbund har inte haft
någon erinran mot förslagen. Riksgäldskontoret, Landshypotek AB och
Stadshypotek AB har tillstyrkt förslagen blankt.
Prop. 1995/96:216
Bilaga 3
Sveriges Riksbank
Fullmäktige ställer sig positiv till att syftet med den nya lagen är att
företag som driver valutaväxlingsrörelse skall omfattas av lagen
(1993:768) om åtgärder mot penningtvätt samt att det i lagrådsremissen
föreslås att det införs en konsumentskyddsregel vid valutaväxling.
Kammarrätten i Sundsvall
Kammarrätten, som noterar att vissa av kammarrättens synpunkter på
betänkandet SOU 1994:66 Finansiella tjänster i förändring har beaktats i
det nu remitterade lagförslaget, ansluter sig i huvudsak till de övervä-
ganden och förslag som lämnas i promemorian. De erinringar som pro-
memorian ger anledning till redovisas i det följande som kommentar till
förslaget till valutaväxlingslag.
Finansinspektionen
Inspektionen välkomnar förslaget till valutaväxlingslag. Det är väsentligt
att Sverige vidtar de mått och steg som krävs för att försvåra penning-
tvätt. Förslaget innebär att de som driver valutaväxlingsrörelse i väsent-
lig omfattning underkastas samma regelverk till motverkande av pen-
ningtvätt som banker och andra finansiella institut. De tillsynsåtgärder
som i första hand synes bli aktuella torde vara utfärdande av föreskrifter
och allmänna råd enligt penningtvättlagen samt inhämtande av uppgifter
från berörda personer. Inspektionen ställer sig vidare positiv till att in-
formationsskyldighet gentemot konsumenter i samband med valutaväx-
ling lagfästs.
63
Konku rrensverket
Det finns enligt Konkurrensverket inte skäl att införa en ny lag med de
motiv som angivits, penningtvätt och konsumentskydd. Konkurrensver-
ket anser att samtliga i promemorian berörda frågor kan hanteras inom
ramen for befintliga regleringar.
Konkurrensverket har i tidigare yttrande över Betaltjänstutredningens
delbetänkande (SOU 1994:66) Finansiella tjänster i förändring avstyrkt
förslaget om att införa en ny lag om valutaväxling med hänvisning till
att det redan finns en lag - lagen (1993:768) om åtgärder mot penning-
tvätt - som reglerar de finansiella institutens verksamhet på detta områ-
de. Konkurrensverket ansåg därvid att eftersom vissa medlemsstater
inom EU har kommit överens om att deras nationella lagstiftning i den-
na fråga endast skall omfatta kreditinstitut och finansiella institut till
dess erfarenhet vunnits om hur EU:s direktiv gällande penningtvätt fung-
erar borde Sverige avvakta en eventuell utvärdering av dessa erfarenhe-
ter. Vidare ansåg Konkurrensverket att om förekomsten av penningtvätt
trots allt visade sig vara ett reellt problem hos de företag som inte
omfattas av lagen om åtgärder mot penningtvätt kan ett tillägg i form av
utvidgning av den lagens tillämpningsområde till att omfatta valutaväx-
lingsföretag ses som den enklaste lösningen. Konkurrensverket har inte
funnit anledning att ändra uppfattning i denna fråga.
Rikspolisstyrelsen, finanspolisen
Förslaget att penningtvättslagen skall äga tillämpning på valutaväxlings-
verksamheten tillstyrkes.
Sveriges Advokatsamfund
Samfundet avstyrker utredningens förslag.
Om ingripande anses böra ske, torde det vara tillräckligt att uttryckli-
gen göra lagen om penningtvätt tillämplig på valutaväxlingsföretag.
Konsumentskyddssynpunkter är tillgodosedda genom den lagstiftning
som redan finns beträffande varor och tjänster.
Finansinspektionen
Enligt förslaget är det endast sådan valutahandel som utgör valutaväx-
lingsrörelse som skall göras anmälningspliktig. Det är därför viktigt att
det av definitionen i 1 § i lagförslaget framgår vilken del av valutahan-
deln som lagen är avsedd att träffa. Visserligen påpekas i promemorian
att med valutaväxlingstjänster avses det som banker och andra företag
Prop. 1995/96:216
Bilaga 3
64
erbjuder bl.a. konsumenter, till skillnad mot den valutahandel som sker
mellan stora aktörer på marknaden. Denna distinktion återfinns emeller-
tid inte i förslaget till lagtext. Definitionen är med denna utgångspunkt
alltför vid. Den inkluderar enligt sin lydelse all handel med utländsk
valuta. I detta sammanhang bör också noteras att begreppet valutaväx-
lingstransaktioner i svensk lagstiftning tidigare har använts i en annan
betydelse än sådan verksamhet som är riktad till konsumenter. I 3 kap.
4 § första stycket 6 p lagen (1991:981) om värdepappersrörelse - som
infördes genom implementeringen av direktivet 93/22/EEG om investe-
ringstjänster inom värdepappersområdet (ISD) - är som en särskild sido-
verksamhet upptaget valutaväxlingstransaktioner i annan anslutning till
värdepappersrörelsen. Någon koppling att transaktionerna skall vara
direkt riktade till konsumenter återfinns inte där. Det bör undvikas att
samma begrepp används i olika betydelser i lagstiftningen. Mot bak-
grund härav är det angeläget att definitionen av valutaväxlingsrörelse
görs tydligare.
Definitionen kan i ett annat avseende synas något snäv då valutaväx-
ling sker även till svenska kronor. Vidare torde även andra betalnings-
medel förekomma i en valutaväxlingsrörelse än de uppräknade, t.ex.
postväxlar och andra former av checkar än resecheckar utställda i såväl
svensk som utländsk valuta.
Rikspolisstyrelsen, finanspolisen
Definitionen är för snäv. Den bör omfatta alla valutor och alla betal-
ningsinstrument. Inte heller nämns något om de andra tjänster valutaväx-
lingskontoren kan tänkas tillhandahålla som förvaring, transport och
förmedling av kontanter. Utvecklingen av olika elektroniska tjänster har
bara börjat. Det är angeläget att definitionen utformas på ett sådant sätt
att lagstiftningen inte från första början upplevs som föråldrad.
Sveriges Riksbank
Fullmäktige välkomnar att tillståndskravet för valutahandel enligt 22 b §
lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank avskaffas i enlighet med Riks-
bankens förslag så att Riksbanken inte längre har något ansvar för
tillståndsgivning och tillsyn över valutahandlare. Detta är en naturlig
konsekvens av att det är Finansinspektionen som har ansvaret för tillsy-
nen av enskilda institut medan Riksbanken har ett ansvar för översyn av
penning- och valutamarknadernas funktionssätt. Översynen av valuta-
marknaderna utövar Riksbanken bl.a. genom systemet med s.k. primary
dealer avtal. Tillståndskravet för valutahandel i lagen (1988:1385) om
Prop. 1995/96:216
Bilaga 3
5 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 216
65
Sveriges riksbank är en kvarvarande rest från valutaregleringsperioden
och har numera ingen betydelse för Riksbankens översyn av valutamark-
naderna.
Fullmäktige noterar således med tillfredsställelse att förslaget till
reglering av valutaväxling innebär att Finansinspektionen får ansvaret för
tillsyn av valutaväxlingsrörelse.
Kammarrätten i Sundsvall
Lagförslaget tar sikte på att reglera verksamhet i form av valutaväxlings-
rörelse som bedrivs av de “företag” som inte omfattas av 2 § lagen
(1993:768) om åtgärder mot penningtvätt i dess nuvarande lydelse. Vad
som i detta sammanhang avses med begreppet “företag” anges inte i
lagförslaget eller i promemorian men begreppets koppling till penning-
tvättlagen ger uttryck för att fråga endast är om juridiska personer. Så
gott som uteslutande torde också valutaväxlingsrörelse här i landet bedri-
vas endast av juridiska personer. Inte minst i gränstrakterna till våra
nordiska grannländer förekommer dock en ibland omfattande handel
med valuta som inte är begränsad till transaktioner i samband med betal-
ning av varor och tjänster med utländsk valuta. Det kan väl inte heller
uteslutas att “valutaväxlingsrörelse” även i övrigt kan komma att bedri-
vas av enskilda personer i sådan omfattning att fråga blir om relativt
betydande valutaväxlingsverksamhet. Det bör därför enligt kammarrät-
tens mening vid det fortsatta lagstiftningsarbetet övervägas om inte före-
tagsbegreppet i lagförslaget bör defmeras så att det klart framgår att det
omfattar alla som bedriver valutaväxlingsrörelse av viss omfattning oav-
sett om verksamheten bedrivs av fysisk eller juridisk person. Motsvaran-
de överväganden bör, om nu aktuellt lagförslag genomförs, även göras
när det gäller begreppet företag i penningtvättlagen. Enligt kammarrät-
tens mening bör vidare också i såväl 2 § som i övriga paragrafer i valu-
taväxlingslagen användas en enhetlig beteckning på vem som omfattas
av lagens bestämmelser i stället för som i lagförslaget utpeka denne som
“företaget” alternativt “den som” eller “någon”.
Finansinspektionen
I lagförslaget talas genomgående om företag som driver valutaväxlings-
rörelse. Till undvikande av missförstånd bör förtydligas om anmälnings-
plikten omfattar både juridiska och fysiska personer.
Riksskatteverket
RSV anser i princip att, företag som driver valutaväxlingsrörelse ska ha
tillstånd från Finansinspektionen och därmed ställas under dess tillsyn. I
Prop. 1995/96:216
Bilaga 3
66
2 § föreskrivs att inspektionen ska föra ett register över de företag “som
har anmält verksamhet..”
I kommentaren till 2 § anges dock att Finansinspektionen ska föra ett
register över de företag “som är anmälningsskyldiga”. Detta ger ett in-
tryck av att inspektionen vet vilka företag som är anmälningsskyldiga.
Det framgår i nuläget inte vilka uppgifter om företaget som ska finnas i
detta register.
Skattemyndigheten i Stockholms län
Enligt förslaget skall företag som i väsentlig omfattning bedriver valuta-
växlingsrörelse anmäla verksamheten till Finansinspektionen. Om anmä-
lan ej skett har Finansinspektionen rätt att förelägga företaget att upp-
höra med verksamheten. Finansinspektionen har även rätt att inhämta
upplysningar i syfte att ta reda på om anmälningsskyldighet föreligger.
Om företaget underlåter att lämna erforderliga upplysningar kan inspek-
tionen likaledes förelägga företaget att upphöra med verksamheten.
Enligt skattemyndighetens uppfattning är det inte tillräckligt med en
anmälningsskyldighet. Någon möjlighet att göra en prövning av företa-
gets lämplighet innan verksamheten påbörjas ges inte och inte heller
skall någon tillsyn av verksamheten ske. Den sanktionsmöjlighet som
står till buds är en form av näringsförbud i händelse av att företaget inte
följer Finansinspektionens föreläggande. Sålunda kan en valutaväxlings-
rörelse vars verksamheten upphört efter ett sådant föreläggande, omgåen-
de byta skepnad och fortsätta verksamheten.
Skattemyndigheten anser inte att den föreslagna lagen i denna del
kommer att kunna motverka penningtvätt och skatteflykt. Som även
anförts på sid. 46 i promemorian kan valutaväxlingskontor användas för
att föra medel till utlandet. Faran för penningtvätt är i dessa fall beak-
tansvärd. Det är därför viktigt att de företag som bedriver denna verk-
samhet är underkastade en prövning liknande den som sker för de före-
tag som för närvarande omfattas av lagen (1993:768) om åtgärder mot
penningtvätt. 1 vart fall bör ett krav på auktorisation införas med någon
form av tillsyn.
Avslutningsvis vill skattemyndigheten peka på att det lämnas till det
enskilda företaget att avgöra om verksamheten är av väsentlig omfatt-
ning eller inte. Detta rekvisit är vagt utformat och det torde för det en-
skilda företaget vara svårt att förutse om anmälningsskyldighet förelig-
ger. Med beaktande av att företag som inte fullgör sin anmälningsskyl-
dighet i förlängningen kan drabbas av en form av näringsförbud, kan det
ifrågasättas om inte rättssäkerhetsskäl kräver att lagstiftningen utformas
på ett sätt som klarare anger i vilka fall en anmälan skall göras, om
förslaget genomförs.
Prop. 1995/96:216
Bilaga 3
67
Konkurrensverket
Konkurrensverket instämmer i lagrådsremissens ställningstagande att det
räcker med en skyldighet for valutaväxlingsföretag att anmäla sin verk-
samhet till Finansinspektionen. En auktorisation skulle som lagrådsre-
missen påpekar inskränka näringsfriheten för företagen inom detta områ-
de och därmed verka konkurrenhämmande.
Prop. 1995/96:216
Bilaga 3
Rikspolisstyrelsen, finanspolisen
Valutaväxlingsrörelse av väsentlig omfattning bör endast få bedrivas av
den som är auktoriserad och står under Finansinspektionens tillsyn. En-
bart anmälan till Finansinspektionen är inte tillfyllest. Det är ur penning-
tvättssynpunkt av stor betydelse att de som hanterar stora kontantbelopp
åt andra har vandelsprövats och att de står under ständig tillsyn. Interna-
tionella erfarenheter har visat att just valutaväxling och de andra tjänster
som valutaväxlingskontoren erbjuder, på ett mycket effektivt sätt utnytt-
jas för att dölja pengarnas ursprung.
Svenska Bankföreningen
I lagrådsremissen föreslås införandet av en ny lag om valutaväxlingsrö-
relse. Huvudsyftet med lagen är att företag som bedriver sådan verksam-
het skall omfattas av lagen (1993:768) om åtgärder mot penningtvätt.
Remissen grundas på Betaltjänsteutredningens delbetänkande Finansiella
tjänster i förändring (SOU 1994:66), men förslagen har getts en annan
utformning. Utredningen föreslog att valutaväxlingsrörelse som är av
väsentlig omfattning endast skall få bedrivas efter tillstånd från Finansin-
spektionen, medan övrig valutaväxlingsrörelse skall anmälas till inspek-
tionen. I lagrådsremissen avvisas tankarna på tillståndsprövning och det
föreslås nu endast anmälningsskyldighet för valutaväxling som bedrivs i
väsentlig omfattning. Annan valutaväxlingsrörelse skall enligt remissen
inte omfattas av någon reglering.
I sitt yttrande över Betaltjänsteutredningens delbetänkande tillstyrkte
Bankföreningen i huvudsak det däri framlagda förslaget till reglering av
valutaväxling. Föreningen anförde vidare att “Eftersom det knappast
finns anledning att utgå ifrån att risken för penningtvätt skulle vara
mindre i företag med lägre omsättning avseende köp och försäljning av
valuta föreligger inte heller enligt Bankföreningen skäl att fastställa en
nedre gräns för tillstånd och tillsyn av valutaväxlingsföretag. Bankföre-
ningen anser således att all valutaväxlingsrörelse, oavsett omfattning,
skall kräva tillstånd av Finansinspektionen och stå under dess tillsyn.”
Bankföreningen vidhåller den nu återgivna ståndpunkten och anser
därför att lagrådsremissen i denna del måste omarbetas.
68
Finansförbundet
Prop. 1995/96:216
Bilaga 3
Finansförbundet tillstyrker förslaget till valutaväxlingslag. Utgångspunk-
ten för lagen, nämligen att förbättra möjligheterna att förhindra penning-
tvätt, är mycket angeläget. För att lagstiftningen ska fungera i praktiken
är det avgörande att Finansinspektionen har de möjligheter som krävs
för att få överblick över de institut och företag som sysslar med valuta-
växling. Därför är anmälningsskyldigheten viktig och av avgörande bety-
delse.
Tjänstemännens centralorganisation (TCO)
TCO tillstyrker förslaget till valutaväxlingslag. Syftet att förbättra möj-
ligheterna att komma åt pennigtvätt är gott. Det är därför viktigt att
tillräckliga möjligheter finns hos Finansinspektionen att få överblick
över de institut och andra företag som arbetar med valutaväxling. An-
mälningsskyldigheten är därför bra.
Sveriges Köpmannaförbund
Betaltjänsteutredningen föreslog i sitt delbetänkande (SOU 1994:66)
“Finansiella tjänster i förändring” att all valutaväxling i landet skulle
kräva Finansinspektionens tillstånd. Förbundet uttalade i sitt remissytt-
rande stor tveksamhet till att byråkratisera handeln med resevaluta och i
viss utsträckning återinföra den reglering som upphörde i början av
1990-talet. Det är viktigt för turismen i landet att resenärer från andra
länder på ett smidigt sätt kan växla sin utländsk valuta till svenska kro-
nor.
Förbundet framhöll vidare att vissa svenska detaljhandelsföretag säljer
varor ibland mot utländsk valuta. Härvid kan också förekomma att be-
gränsade växelbelopp ges till kunden i svenska kronor. Förbundet utgick
i sitt yttrande från att en eventuell reglering inte berör den typen av
transaktioner. Promemorians förslag balanserar på ett bra sätj mellan
behovet av viss uppsikt över mer omfattande valutaväxlingsrörelser och
betydelsen av att inte i onödan reglera genom tillstånd och föreskrifter.
Förslaget överensstämmer därför i stort med de synpunkter förbundet
tidigare fort fram i frågan.
Hovrätten över Skåne och Blekinge
Enligt 2 § första stycket andra ledet skall anmälningsplikt inte föreligga
för verksamhet som avses i 2 § lagen om åtgärder mot penningtvätt.
Efter den ändring av sistnämnda lag som föreslås i promemorian innebär
69
dock hänvisningen i 2 § valutaväxlingslagen att företag som driver valu-
taväxlingsverksamhet undantas från skyldighet att anmäla sin verksamhet
till Finansinspektionen. Hovrätten föreslår att förslaget till valutaväx-
lingslag preciseras på så sätt att anmälan till Finansinspektionen inte
behöver göras av företag som avses i 2 § första stycket 1-4 lagen om
åtgärder mot penningtvätt.
Kammarrätten i Sundsvall
Såsom kammarrätten påpekat ovan och i remissbehandlingen av betän-
kandet SOU 1994:66 Finansiella tjänster i förändring, föreligger
allmänna tolkningssvårigheter beträffande uttrycket “väsentlig omfatt-
ning”. För såväl den som driver valutaväxlingsverksamhet som Finansin-
spektionen och de rättstillämpande myndigheterna är det av vikt att
gränserna för anmälningsplikten tydliggörs. Kammarrätten förordar en
precisering på så sätt att det i första hand i lagtexten beloppsmässigt, i
relation till omsättningen i valutaväxlingsverksamheten, anges vad som
utgör verksamhet “som bedrivs i väsentlig omfattning” eller att det i allt
fall genom uttalanden i förarbeten eller på annat sätt ges största möjliga
vägledning för den praktiska tillämpningen av bestämmelsen.
Företag som redan tidigare är omnämnda i lagen om penningtvätt bör
- såsom framgår av promemorian - med tanke på att de redan står under
tillsyn genom bestämmelser i annan lagstiftning undantas från anmäl-
ningsplikt. En redaktionell ändring måste dock göras i 2 § lagförslaget
för att undvika att samtliga företag som kan tänkas driva valutaväxlings-
rörelse i väsentlig omfattning och därigenom samtliga anmälningsplikti-
ga företag skall omfattas av undantaget. Kammarrätten föreslår därför
följande lydelse på 2 § första stycket. “Den som bedriver valutaväxlings-
rörelse i väsentlig omfattning, skall anmäla verksamheten till Finansin-
spektionen. Anmälan behöver inte göras av företag som avses i 2 §
första stycket punkterna 1 till 4 lagen (1993:768) om åtgärder mot
penningtvätt.”
Finansinspektionen
I 2 § i lagförslaget bör ett tillägg göras for att undvika oklarhet beträf-
fande lagens tillämpningsområdet. Paragrafen bör lyda "..Anmälan be-
höver inte göras av företag som avses i 2 § 1-4 lagen (1993:768) om
åtgärder mot penningtvätt ”.
I 3 § bör lydelsen “i väsentlig omfattning" läggas till efter ordet valu-
taväxlingsrörelse för att tydliggöra att lagen om penningtvätt endast
gäller om dessa förutsättningar föreligger.
Prop. 1995/96:216
Bilaga 3
70
Riksskatteverket
Avvägningen mellan ett krav på tillstånd och enbart anmälningsplikt har
redan beaktats. I avvaktan på att erfarenheter vunnits, avstår lagstiftaren
därför från att införa tillståndsplikt för de företag som bedriver valuta-
växlingsrörelse samt den därmed sammanhängande tillsynen.
I stället ska dessa företag endast behöva anmäla sin verksamhet till
Finansinspektionen, enligt 2 § i valutaväxlingslagen. Denna skyldighet
föreligger dock först då rörelsen är av väsentlig omfattning. Vad som är
väsentlig omfattning går inte att ange utan ska bedömas med hänsyn till
omfattningen av hela den verksamhet som företaget bedrivit det senaste
året.
Det är således upp till det enskilda företaget att själv avgöra om valu-
taväxlingsrörelsen är av en sådan omfattning att en anmälningsskyldighet
föreligger. Inte minst av rättssäkerhetsskäl bör lagstiftningen utformas
så, att det klart framgår i vilka fall en anmälan ska göras. Om så inte
sker kan företaget drabbas av att behöva upphöra med verksamheten, en
form av näringsförbud.
Om förslaget med anmälningsskyldighet genomförs, är det angeläget
att följa utvecklingen i dessa företag. Det måste t.ex. bevakas att inte ett
företag fortsätter att driva valutaväxlingsrörelse trots ett föreläggande
från inspektionen att upphöra.
Att motverka penningtvätt hos företag som driver valutaväxling är ett
av huvudskälen for att införa lagen. Eftersom valutaväxlingskontor även
används för förmedling av pengar till utlandet, finns påtaglig fara för
penningtvätt. Dessa företag kommer inte att likställas med de företag
som för närvarande omfattas av penningtvättslagen och som står under
tillsyn av Finansinspektionen eller dess motsvarighet i utlandet. Den
pågående behandling av betänkandet “Betaltjänster” (SOU 1995:69) i
regeringskansliet bör därför avvaktas.
Den nya lagen ska gälla företag som driver valutaväxlingsrörelse med
viss omfattning. Ibland används i lagtexten i stället för ordet företag
“den som...”, “om någon...”, “honom...”. Det är värdefullt om ett enda
begrepp används.
Svenska Bankföreningen
Föreningens uppfattning att alla valutaväxlingsföretag skall behandlas på
samma sätt får yttrligare tyngd genom de svårigheter som uppenbarligen
finns att ange hur gränsen skall dras mellan företag med “väsentlig
omfattning” och övriga företag. Lagrådsremissens resonemang i denna
del avslutas med konstaterandet att “Vad som är väsentlig omfattning
går inte att ange i absoluta tal utan får avgöras från fall till fall.” I prak-
tiken innebär detta att det överlåts åt valutaväxlingsföretagen själva att
avgöra om anmälningskyldighet föreligger eller inte. En sådan ordning
måste anses vara otillfredsställande.
Prop. 1995/96:216
Bilaga 3
71
I författningskommentaren till 2 § förslaget till valutaväxlingslag
hänvisas på s. 65 till andra stycket i paragrafen. Här måste rätteligen
avses andra meningen, eftersom det är den som innehåller bestämmelse
om undantag från anmälningsskyldigheten för vissa företag. Det bör i
kommentaren till den aktuella paragrafen anmärkas att en ändring också
görs i speciallagstiftningen för dessa företag just när det gäller valuta-
handel.
Finansförbundet
Det finns en uppenbar risk att penningtvättsaktiviteter kommer att för-
skjutas från företag som omfattas av anmälningsplikten till företag som
växlar valuta som någon form av bisyssla och som enligt förslaget, som
huvudregel, inte ska omfattas av anmälningsplikten. För att förhindra
detta föreslår Finansförbundet att det, för dessa företag, bör införas ett
maximibelopp för enskilda växlingstillfällen för att försvåra penningtvätt
genom denna växlingsverksamhet. Ska syftet med lagstiftningen uppnås
bör lagen i så stor utsträckning som möjligt förhindra att penningtvätt
förskjuts till verksamheter som inte är helt reglerade av lagstiftningen.
TCO
Eftersom företag som inte har valutaväxling som huvuduppgift också får
växla valutor anser TCO att det för dessa bolag bör införas ett maximi-
belopp för enskilda växlingstillfällen för att försvåra penningtvätt genom
dessa företags växlingsverksamhet.
Sveriges Köpmannaförbund
Enligt förslaget till ny lag skall företag som driver valutaväxlingsrörelse
i väsentlig omfattning anmäla sin verksamhet till Finansinspektionen för
registrering. Det innebär att enskilda butiker, hotell m.fl. som växlar
valutor i begränsad omfattning inte behöver registrera sin verksamhet.
Förbundet finner det rimligt att de som bedriver valutaväxling i större
skala också skall omfattas av reglerna om penningtvätt.
Valuta Specialisten AB
Den som över huvudtaget driver valutaväxlingsrörelse, skall anmäla
verksamheten till Finansinspektionen. Skälen till detta är att det idag
bedrivs en relativt stor valutaväxlingsverksamhet hos företag som ej har
valutaväxling som sin huvudsyssla. Exempel på dylika företag är vissa
guldaffärer, klädaffärer, resebyråer m.m. Valuta Specialisten menar att
lagen om valutaväxling ej kommer att uppfylla sitt syfte att förhindra
Prop. 1995/96:216
Bilaga 3
72
penningtvätt om inte samtliga som bedriver valutaväxlingsverksamhet
kommer att omfattas av lagen.
Hovrätten över Skåne och Blekinge:
Enligt promemorian skall Finansinspektionen kunna förelägga den som
driver anmälningspliktig verksamhet att inkomma med anmälan. Om
anmälan inte görs skall inspektionen kunna förelägga företaget att upp-
höra med verksamheten. Detta återspeglas inte i förslaget till lagtext.
Finansinspektionen bör enligt promemorian vidare ha möjlighet att
förena föreläggandena med vite. För att utfärda förelägganden som är
förenade med vite måste Finansinspektionen ha stöd i lag. Föreläggan-
den att upphöra med anmälningspliktig verksamhet förenat med vite har
stöd av promemorians förslag till lagtext. Däremot saknas sådant stöd
för föreläggande att vid vite inkomma med anmälan om verksamhet till
Finansinspektionen. Det bör dock undvikas att handläggningen hos Fi-
nansinspektionen blir föremål för en utdragen process av överklaganden
av vitesförelägganden. Finansinspektionen bör i stället komma fram till
ett överklagbart beslut i själva saken så snart som möjligt. Finansinspek-
tionen bör därför i första hand, utan vitesföreläggande, anmoda den som
driver verksamheten att inkomma med anmälan samt i andra hand, när
anmodan inte följs, förelägga honom att vid vite upphöra med
verksamheten. Hovrätten föreslår att 7 § första stycket får följande lydel-
se: “Om någon driver verksamhet som är anmälningspliktig enligt 2 §
utan att ha gjort anmälan om det och följer han inte en anmodan från
Finansinspektionen att ge in en anmälan, skall Finansinspektionen före-
lägga honom att upphöra med verksamheten.”
Kammarrätten i Sundsvall
Kammarrätten förordar att dessa paragrafer ändras på så sätt att Finan-
sinspektionen ges möjlighet att i första hand förelägga att företag att
fullgöra sin anmälnings- eller upplysningsskyldighet innan inspektionen
meddelar ett föreläggande för företaget upphöra med verksamheten.
Riksskatteverket
I 6 § föreskrivs att företag har en upplysningsplikt för att Finansinspek-
tionen ska kunna kontrollera att penningtvättslagen följs.
Först i 8 § regleras vad som händer om företaget inte lämnar begärda
upplysningar. Denna paragraf bör, av systematiska skäl, i stället placeras
direkt efter 6 §.
Prop. 1995/96:216
Bilaga 3
73
I 7 § första stycket samt av författningskommentaren framgår, att i de
fall någon driver verksamhet som ska anmälas men inte gör det, ska
Finansinspektionen direkt kunna förelägga företaget att upphöra med
verksamheten. Enligt promemorian på sid. 51 framgår emellertid att,
företaget bör av Finansinspektionen först föreläggas att komma in med
en anmälan. Om så inte sker ska Finansinspektionen därefter förelägga
företaget att upphöra med verksamheten.
Rikspolisstyrelsen, Finanspolisen
Enligt Finanspolisens bedömning är föreläggandet från Finansinspektio-
nens sida att upphöra med verksamheten även om detta skulle förenas
med vite inte tillräckligt kraftfullt for att avhålla någon från att utnyttja
valutaväxlingskontoren for penningtvätt. Övervakningen av verksam-
heten kommer i praktiken inte vara tillräckligt omfattande för att ge
Finansinspektionen möjligheter att använda föreläggandeinstrumentet.
Den radikala lösningen skulle vara att införa förbud för valutaväxling
hos annan än den som är auktoriserad. Kontanter som växlats trots för-
budet skulle behandlas på samma sätt som varor som utsatts för varu-
smuggling och kunna förverkas såvitt det inte är uppenbart ogiltigt.
Kunden skulle i det läget avhålla sig från att växla hos icke auktorisera-
de. Den som trots detta väljer att svartväxla torde ha skäl for att taga
risken. Annan sanktion skulle inte behövas. Man kan också förmoda att
marknaden själv skulle hjälpa till med övervakningen och av konkur-
rensskäl peka ut dem som utan tillstånd ägnar sig åt valutaväxling av
väsentlig omfattning.
Finansförbundet
För att lagen ska få önskad effekt krävs också att de anställda i företag
som handlar med valutor får utbildning som gör det möjligt att upp-
märksamma och identifiera penningtvätt. Detta nämns i förslaget och där
pekas, helt riktigt, respektive institut och företag ut som ansvariga för att
detta kommer tillstånd. För att stärka denna viktiga dimension föreslår
Finansförbundet att det i Finansinspektionens övervakningsuppdrag även
ingår att kontrollera att personal som arbetar med valutaväxling fått
adekvat utbildning kring penningtvättsproblematik och den lagstiftning
som reglerar verksamheten.
TCO
Prop. 1995/96:216
Bilaga 3
En konskvens som nämns i förslaget men där uppgiften ligger på re-
spektive institut eller företag som handlar med valuta är behov av utbild-
74
ning för de anställda, inte minst när det gäller uppmärksamhet beträffan-
de penningtvätt. TCO föreslår att det i Finansinspektionens övervak-
ningsuppdrag ingår att kontrollera att personalen som arbetar med valu-
taväxling också fått utbildning beträffande den lagstiftning som reglerar
verksamheten.
Riksskatteverket
Behov av regler som bidrar till konsumentskydd vid valutaväxling in-
förs. Bl.a. ska det av avräkningsnotan framgå köp- och säljkurs samt de
avgifter som tas ut av valutaväxlingsföretaget. Det borde även av avräk-
ningsnotan ställas krav på utställarens namn och adress eller annan upp-
gift genom vilken denna kan identifieras. Av kontrollskäl borde även
uppgifter om köparen framgå.
Konkurrensverket
Konkurrensverket har inget emot att reglerna avseende konsumentskydd
for valutaväxling förstärks. Detta sker enklast genom att komplettera
redan befintliga lagar inom det marknadsrättsliga området.
Konsu m entverket
Konsumentverket tillstyrker förslaget att införa särskilda regler om infor-
mation till skydd för konsumenter vid valutaväxling. 1 övrigt har Kon-
sumentverket inget att erinra mot de förslag som lämnas i promemorian.
Konsumentverket vill härutöver framföra följande.
I 4 § förslaget till valutaväxlingslag föreskrivs att informationen skall
vara tydlig. Syftet med bestämmelsen är enligt promemorians författ-
ningskommentar (sid. 65 f) att kunden klart och tydligt skall få informa-
tion om bl.a. priset för transaktion för att kunna göra jämförelser mellan
olika växlingsföretag. Någon närmare redogörelse för tydlighetskravet
lämnas inte.
För att förenkla tolkningen av valutaväxlingslagen bör det i motiven
närmare redogöras för tydlighetskravet. Detta kan ske genom en hänvis-
ning till prisinformationslagen (1991:601) och med angivande av några
exempel när tydlighetskravet kan anses uppfyllt.
I promemorian (sid. 57 och 66) skall rätteligen anges att Stockholms
tingsrätt och Marknadsdomstolen har rätt att meddela informationsåläg-
gande.
Prop. 1995/96:216
Bilaga 3
75
TCO
Prop. 1995/96:216
Bilaga 3
TCO är positiv till förslaget om införandet av en särskild konsument-
skyddsregel vid valutaväxling.
Sveriges Köpmannaförbund
Det är rimligt att för företag som bedriver valutaväxling precisera
konsumentens behov av tydlighet i prissättningen genom krav på angi-
vande av gällande växelkurser och avgifter samt tillahandahållande av
avräkningsnota för transaktionen.
Valuta Specialisten AB
Valuta Specialisten menar att konsumentskyddet bör stärkas ytterligare
genom införande av totalpriser. Skälet till detta är att det idag är väldigt
komplicerat för en konsument att jämföra olika valutaväxlingsföretags
priser inför en valutaväxlingstransaktion. Detta då det idag förekommer
att vissa företag ej alltid uppger totalpriser för en växlingstransaktion. I
stället för totalpris upplyser en del företag kunden om en viss valutakurs
men informerar inte alls om den rörliga avgift som tillkommer när trans-
aktionen genomförs. Detta förfaringssätt är direkt vilseledande för kon-
sumenten som ej i tid uppmärksammats på den tillkommande rörliga
avgiften. Valuta Specialisten är av den bestämda uppfattningen att ett
totalpris (växlingskurs + procentuell avgift) alltid skall anges samt om
en eventuell fast avgift tas ut av kunden.
Kammarrätten i Sundsvall
1 paragrafens andra mening bör ordet “länsrätten” bytas ut mot “allmän
förvaltningsdomstol” i enlighet med den normalt använda terminologin.
Sammanställt med 14 § lagen om allmänna förvaltningsdomstolar fram-
går att man härigenom avser länsrätt. Om föreslagen ändring genomförs
bör även i paragrafens sista mening orden “av länsrättens avgörande”
utgå.
Sveriges Riksbank
Slutligen välkomnar fullmäktige att förslaget till ändring av bankrörelse-
lagen (1987:617) innebär att vikten av tillsynen över valutakursrisker
poängteras eftersom dessa har betydelse för stabiliteten i det finansiella
systemet. Det är emellertid viktigt att undvika att limiterna sätts på ett
sätt som riskerar att negativt påverka valutamarknadens funktionssätt.
Finansinspektionen
Finansinspektionen tillstyrker att bestämmelser om valutahandel fors in
i bankrörelselagen (1987:617) och lagen (1992:1610) om kreditmark-
nadsbolag. Inspektionen utövar redan tillsyn över hur instituten hanterar
olika typer av risker samt ansvarar för den tillsyn som följer av kapital-
täckningsreglema, där bl.a. kapitalkrav for valutakursrisker ingår. Ge-
nom nämnda förändring koncentreras i princip all tillsyn avseende en-
skilda instituts valutakursrisker och uppföljning av dessa till en myndig-
het. Detta är enligt inspektionen en nödvändig förändring.
1 utkastet till lagrådsremiss diskuteras huruvida valutalimiter behövs
sedan kapitalkrav för valutakursrisker införts. Enligt remissen kan kapi-
talkravet vara otillräckligt för ett institut med, i förhållande till sin
kapitalbas, stora valutaexponeringar. Det finns därför skäl att införa
bestämmelser beträffande institutens valutapositioner.
Syftet med en reglering av institutens valutarisker är att dessa bör
begränsas på ett sådant sätt att de står i rimlig proportion till institutens
egna kapital. Inspektionen delar uppfattningen att kapitaltäckningsregler-
na kan vara otillräckliga. I vissa situationer skulle det därför kunna vara
önskvärt att även tillämpa valutalimiter.
Inspektionen anser att en utvärdering bör göras av effekterna av gäl-
lande kapitaltäckningsregler för att pröva om motiv finns även för en
fortsatt tillämpning av valualimiter. En sådan utvärdering bör också
analysera i vilken grad inspektionen bör fastställa valutalimiter eller om
ansvaret for dessa, liksom för andra risklimiter, bör åvila instituten.
Finansinspektionen anser att den bör ha möjlighet att utforma reglerna
om instituts största tillåtna valutaposition såväl i enskild valuta som på
aggregerad nivå. Däremot anser Finansinspektionen att det vore olämp-
ligt att i lag reglera att Finansinspektionen skall meddela föreskrifter om
största tillåtna valutapositioner. Det skulle vara mer ändamålsenligt om
bestämmelsen utformas så att inspektionen får föreskriva om ett instituts
största tillåtna valutapositioner.
Svenska Bankföreningen
I lagrådsremissen föreslås vidare att det skall införas ett bemyndigande
för regeringen eller Finansinspektionen att utfärda föreskrifter om största
tillåtna valutapositioner för banker, kreditmarknadsbolag och värdepap-
persföretag. Sådana föreskrifter avses ersätta de valutalimiter som Riks-
banken för närvarande anger i samband med utfärdande av valutahandel-
stillstånd. Denna ordning föreslås nu bli upphävd.
Prop. 1995/96:216
Bilaga 3
77
Det konstateras i remissen att det, mot bakgrund av att det införts
kapitalkrav för valutarisker, kan ifrågasättas om det finns skäl att ha
kvar regler om hur stora valutapositioner ett institut får ikläda sig. Reg-
lerna om kapitalkrav torde för de institut som tar begränsade valutakurs-
risker utgöra ett tillräckligt skydd, sägs det i remissen. För andra institut
som tar på sig en betydande valutaposition i förhållande till sin storlek
kan risken vara så stor att reglerna om kapitalkrav är otillräckliga och
för att förhindra sådana fall bör det finnas möjlighet att utfärda före-
skrifter om största tillåtna valutaposition.
Av vad som sägs i lagrådsremissen följer, enligt Bankföreningens
uppfattning, att Finansinspektionens föreskrifter om valutapositioner inte
skall behöva gälla för alla institut, utan endast i de fall befintliga regler
om kapitalkrav bedöms otillräckliga. För att kunna göra en lämplig av-
gränsning av föreskrifternas tillämpningsområde bör Finansinspektionen
därför ges möjlighet att meddela undantag från sina föreskrifter för en-
skilda institut. Bankföreningen föreslår att det i de aktuella paragraferna
införs en dispensregel, som innebär att inspektionen om särskilda skäl
föreligger skall kunna meddela undantag från föreskrifterna om valuta-
positioner. De uttalanden som görs i lagrådsremissen (s. 60) kan vara
vägledande för inspektionens tillämpning av denna bestämmelse.
Sveriges Advokatsamfund
i händelse av lagstiftning enligt förslaget erfordras enligt samfundets
mening i fråga om tillåtna valutapositioner en närmare precisering för att
ett rimligt krav på förutsebarhet ska vara tillgodosett.
Finansinspektionen
Lagen om värdepappersrörelse förutsätter för tillstånd att värdepappers-
rörelsen skall utgöra den huvudsakliga verksamheten och att de
verksamheter som uppräknas i 3 kap. 4 § samma lag endast får bedrivas
efter särskilt tillstånd och endast om de ingår som ett led i rörelsen.
Regleringen överensstämmer i stort med regleringen i ISD vilket innebär
att ett värdepappersbolag som bedriver verksamhet enligt lagen om vär-
depappersrörelse i Sverige även - efter Finansinspektionens underrättelse
- får bedriva denna verksamhet i annat land inom EES.
Som ovan påtalats har ett värdepappersbolag enligt 3 kap. 4 § första
stycket 6 lagen (1991:981) om värdepappersrörelse redan idag möjlighet
att söka tillstånd att som ett led i verksamheten utföra valutaväxlings-
transaktioner. Denna verksamhet kan bolaget med stöd av ISD också
bedriva i annat EES land.
Handel med derivat med valuta som underliggande tillgång är till-
ståndspliktig såsom värdepappersrörelse eftersom valutaderivat betraktas
Prop. 1995/96:216
Bilaga 3
78
som ett finansiellt instrument enligt lagen (1991:980) om handel med
finansiella instrument och enligt ISD.
Den nya reglering som föreslås inforas i lagen om värdepappersrörel-
se, d.v.s. att ett värdepappersbolag efter tillstånd skall få bedriva valuta-
handel, torde därför endast avse sådan avistahandel med valuta %m inte
är att anse som valutaväxlingstransaktioner. Enligt Finansinspektionens
mening är det högst tveksamt att införa en möjlighet för varje värdepap-
persbolag att bedriva avistahandel med valuta. Det står inte i överens-
stämmelse med intentionerna i lagen om värdepappersrörelse att en verk-
samhet skall få bedrivas utan samband med värdepappersrörelsen. Inte
heller överensstämmer regleringen med ISD, vilket innebär att denna
verksamhet inte kommer att kunna anmälas ut till andra EES-länder av
Finansinspektionen. Det kommer att krävas en extra auktorisation i värd-
landet under förutsättning av att det är möjligt enligt värdlandets lagstift-
ning att meddela ett sådant tillstånd. Det kan anmärkas att det inte synes
vara möjligt för inspektionen att enligt lagen om värdepappersrörelse
meddela en sådan extra auktorisation för värdepappersbolag från annat
EES-land som anmält sig in i Sverige enligt ISD.
Om emellertid ett svenskt värdepappersbolag som exempelvis bedri-
ver handel med valutaderivat vill söka tillstånd att också bedriva avista-
handel med valuta i Sverige finns den möjligheten genom nuvarande
reglering i 3 kap. 4 § tredje stycket lagen om värdepappersröresle. Det
är högst sannolikt att bolaget i dessa fall kan visa att särskilda skäl före-
ligger och att denna verksamhet kan komma att underlätta rörelsen.
Mot bakgrund av ovanstående avstyrker Finansinspektionen att den
föreslagna regleringen angående valutahandel införs i lagen om värde-
pappersrörelse.
Riksskatteverket
Prövning av om banker och kreditmarknadsbolag ska få driva valutahan-
del ska ingå i den grundläggande auktorisationen, enligt förslaget.
För värdepappersbolag krävs däremot ett särskilt tillstånd. Detta fram-
går endast av kommentarerna till lagförslaget men inte av lagtexten.
Skattemyndigheten i Stockholms län
Enligt förslaget skall prövningen av om banker och kreditmarknadsbolag
skall få bedriva valutahandel göras i samband med att den grundläggan-
de auktorisationen beviljats. För värdepappersbolag däremot fordras
särskilt tillstånd.
Skattemyndigheten vill peka på att denna föreslagna skillnad endast
framgår av specialmotiveringen till lagförslaget.
Prop. 1995/96:216
Bilaga 3
79
Finansinspektionen
Förslaget medför utökade arbetsuppgifter för inspektionen såväl såvitt
avser uppföljning av bestämmelserna i förslaget till Valutaväxlingslag
som förslaget beträffande valutahandel. Finansinspektionen anförde i sin
fördjupade anslagsframställning för budgetåret 1997, 1998 och 1999 att
bl.a. förväntade nya arbetsuppgifter för inspektionen till följd av ny eller
ändrad lagstiftning kräver att utökade resurser ställs till inspektionens
förfogande. Inspektionen vill därför hänvisa till den tidigare resursbe-
dömningen.
Valuta Specialisten AB
Valuta Specialisten anser att registreringsavgiften skall utgöra en del av
omsättningen avseende valutaväxling. Skälet till detta är att en fast av-
gift kan drabba mindre företag oskäligt hårt. Härmed skulle otillbörliga
konkurrensfördelar kunna uppstå för större företag.
Riksskatteverket
Uttrycket valuahandlare förekommer i lagen (1990:325) om självdekla-
ration och kontrolluppgifter (LSK) - 3 kap. 22 p. 6, 27, 27 a samt
34 §§. Med ordet avses “auktoriserad valutahandlare” enligt 22 b § riks-
bankslagen, enligt förarbetena. Om paragrafen i riksbankslagen upphör,
måste uttrycket valutahandlare ersättas med ett annat, förslagsvis den
som bedriver handel med valuta.
Prop. 1995/96:216
Bilaga 3
Skattemyndigheten i Stockholms län
Enligt förslaget skall valutahandelstillståndet avskaffas vilket innebär att
Riksbankens auktorisation av valutahandlare försvinner.
Termen valutahandlare återfinns i 3 kap. 27, 27 a samt 34 §§ lagen
(1990:325) om självdeklaration och kontrolluppgifter (LSK). Med valu-
tahandlare avses enligt förarbetena auktoriserad valutahandlare jämlikt
22 b § lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank.
Eftersom auktorisationen föreslås avskaffad bör ändringar göras i
LSK. Förslagsvis kan ordet valutahandlare ersättas med “den som bedri-
ver handel med valuta”.
I 3 kap. 50 § LSK stadgas att kontrolluppgift skall lämnas för
betalningar till utlandet. Med betalning till utlandet avses, jämlikt 2 st
80
samma paragraf, en betalning till en utländsk juridisk person eller en
fysisk person som inte är bosatt i Sverige.
Skattemyndigheten anser att starka skäl talar för att kontrolluppgifts-
skyldighet även skall föreligga när en överföring till eget konto i utlan-
det utförs för en person bosatt i Sverige. Av propositionen 1992/93:65
om upphävande av lagen (1990:750) om betalningar till och från utlan-
det m.m. sid. 31, synes framgå att avsikten var att en sådan överföring
till eget konto skulle omfattas av kontrolluppgiftsskyldighet. Paragrafens
ordalydelse torde dock inte ge utrymme for en sådan tolkning.
Skattemyndigheten föreslår därför att 3 kap. 50 § LSK ändras så att
överföringar till eget konto i utlandet omfattas av lagen.
Prop. 1995/96:216
Bilaga 3
6 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 216
81
Härigenom föreskrivs följande.
Prop. 1995/96:216
Bilaga 4
Definition
1 § I denna lag avses med valutaväxlingsrörelse yrkesmässig handel med
utländska sedlar och mynt samt resecheckar utställda i utländsk valuta.
Anmälningsplikt
2 § Företag som driver valutaväxlingsrörelse i väsentlig omfattning skall
anmäla verksamheten till Finansinspektionen. Anmälan behöver inte
göras av företag som avses i 2 § första stycket 1-4 lagen (1993:768) om
åtgärder mot penningtvätt.
Finansinspektionen skall föra ett register över de företag som har
anmält verksamhet enligt första stycket.
Åtgärder mot penningtvätt
3 § Bestämmelser om skyldighet för företag som driver valutaväxlings-
rörelse i väsentlig omfattning att medverka till att förhindra penningtvätt
finns i lagen (1993:768) om åtgärder mot penningtvätt.
Konsumentskydd
4 § Företag som driver valutaväxlingsrörelse skall tydligt informera om
gällande växelkurser och avgifter samt tillhandahålla avräkningsnota som
anger företagets namn, köp- respektive säljkurs samt avgifter.
5 § Om ett företag som driver valutaväxlingsrörelse inte lämnar infor-
mation enligt 4 §, skall marknadsföringslagen (1995:450) tillämpas.
Information enligt 4 § skall därvid anses vara sådan information av
särskild betydelse från konsumentsynpunkt som avses i 4 § andra stycket
marknadsföringslagen.
Upplysningsskyldighet
6 § Företag som har anmält sin verksamhet enligt 2 § skall lämna Finan-
sinspektionen de upplysningar om verksamheten som behövs för att
82
inspektionen skall kunna kontrollera att lagen (1993:768) om åtgärder Prop. 1995/96:216
mot penningtvätt följs. Bilaga 4
Ingripanden m.m.
7 § Om ett företag driver sådan verksamhet som är anmälningspliktig
enligt 2 § utan att ha gjort anmälan, skall Finansinspektionen förelägga
det att göra anmälan. Om företaget inte rättar sig efter föreläggandet,
skall inspektionen förelägga det att upphöra med verksamheten.
Är det osäkert om anmälningsskyldighet föreligger beträffande viss
verksamhet, får Finansinspektionen förelägga företaget att lämna de
upplysningar om verksamheten som behövs för att bedöma om så är
fallet.
8 § Om ett företag inte lämnar upplysningar enligt bestämmelserna i
6 §, får Finansinspektionen förelägga företaget att upphöra med
verksamheten.
9 § Om ett företag som gjort anmälan enligt 2 § överträder en bestäm-
melse i lagen (1993:768) om åtgärder mot penningtvätt eller en före-
skrift som meddelats med stöd av den lagen, får Finansinspektionen
förelägga företaget att göra rättelse.
Om rättelse inte sker, får inspektionen förelägga företaget att upphöra
med verksamheten.
10 § Förelägganden enligt 7—9 §§ får förenas med vite.
Finansinspektionen får bestämma att ett beslut om föreläggande skall
gälla omedelbart.
Överklagande
11 § Finansinspektionens beslut enligt 7 § andra stycket får inte överkla-
gas. Inspektionens beslut i övrigt enligt denna lag får överklagas hos
allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande
till kammarrätten.
Avgifter
12 § Föreskrifter om avgifter i registreringsärenden enligt denna lag
meddelas av regeringen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.
83
Prop. 1995/96:216
Bilaga 4
Härigenom föreskrivs att 8 kap. 5 § sekretesslagen (1980:100) skall
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
8 kap.
5 §‘
Sekretess gäller i statlig myndighets verksamhet, som består i tillstånds-
givning eller tillsyn med avseende på bank- och kreditväsendet, värde-
pappersmarknaden eller försäkringsväsendet, för uppgift om
1. affärs- eller driftförhållanden hos den som myndighetens verksam-
het avser, om det kan antas att han lider skada om uppgiften röjs,
2. ekonomiska eller personliga förhållanden för annan, som har trätt i
affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som myndighetens
verksamhet avser.
I ärende hos statlig myndighet om innehav av aktier i bankaktiebolag,
kreditmarknadsbolag, värdepappersbolag och i försäkringsaktiebolag
gäller sekretess för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska
förhållanden om det kan antas att den enskilde lider skada eller men om
uppgiften röjs. Sekretess gäller inte
heller för uppgift som erhållits från
är sekretessbelagd där.
Sekretess gäller vidare i statlig
myndighets verksamhet, som be-
står i övervakning enligt insiderla-
gen (1990:1342), för sådan uppgift
om enskilds ekonomiska eller per-
sonliga förhållanden, vilken på
begäran har lämnats av någon som
är skyldig att lämna uppgifter till
myndigheten. Rör uppgiften den
uppgiftsskyldige gäller dock sekre-
tess endast om denne kan antas
lida skada eller men om uppgiften
röjs och sekretess inte motverkar
syftet med uppgiftsskyldigheten.
för beslut av myndigheten och inte
annan myndighet om uppgiften inte
Sekretess gäller vidare i statlig
myndighets verksamhet, som be-
står i övervakning enligt insiderla-
gen (1990:1342) eller kontroll en-
ligt valutaväxlingslagen
(1996:000), för sådan uppgift om
enskilds ekonomiska eller personli-
ga förhållanden, vilken på begäran
har lämnats av någon som är skyl-
dig att lämna uppgifter till myn-
digheten. Rör uppgiften den upp-
giftsskyldige gäller dock sekretess
endast om denne kan antas lida
skada eller men om uppgiften röjs
och sekretess inte motverkar syftet
med uppgiftsskyldigheten.
Sekretess gäller, i den mån riksdagen har godkänt avtal härom med
främmande stat eller mellanfolklig organisation, hos myndighet i verk-
samhet som avses i första-tredje styckena för sådan uppgift om affärs-
eller driftförhållanden och ekonomiska eller personliga förhållanden som
myndigheten erhållit enligt avtalet. Samma sekretess gäller hos Finansin-
spektionen, i den mån regeringen föreskriver det, om inspektionen från
motsvarande utländsk myndighet erhållit uppgifter enligt annat avtal.
84
Föreskrifterna i 14 kap. 1-3 §§ får inte i fråga om denna sekretess till-
lämpas i strid med avtalet.
Regeringen kan for särskilt fall forordna om undantag från sekretes-
sen enligt första stycket 1, om den finner det vara av vikt att uppgiften
lämnas.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo
år.
Prop. 1995/96:216
Bilaga 4
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.
85
Härigenom föreskrivs i fråga om bankrörelselagen (1987:617)
dels att 2 kap. 2 § skall ha följande lydelse,
dels att i lagen skall föras in en ny paragraf, 2 kap. 10 §, samt när-
mast före 2 kap. 10 § en ny rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 kap.
2 §2
En bank får, med iakttagande av vad som föreskrivs i detta kapitel,
1. låna upp medel, bland annat genom att ge ut obligationer eller
andra jämförbara fordringsrätter,
2. lämna och förmedla kredit, bland annat i form av konsumentkredit
och kredit mot panträtt i fast egendom eller i fordringar,
3. medverka vid finansiering, bland annat genom att förvärva for-
dringar och upplåta lös egendom till nyttjande (leasing),
4. förmedla betalningar,
5. tillhandahålla betalningsmedel,
6. ikläda sig garantiförbindelser och göra liknande åtagafiden,
7. medverka vid värdepappersemissioner,
8. lämna ekonomisk rådgivning,
9. förvara värdepapper,
10. bedriva rembursverksamhet,
11. vara förvaringsinstitut för värdepappersfonder,
12. medverka vid försäljning av försäkringstjänster,
13. tillhandahålla inkassotjänster,
14. tillhandahålla bankfackstjänster,
15. driva valutahandel under 15. driva valutahandel,
de förutsättningar som
föreskrivs i lagen (1988:1385)
om Sveriges riksbank,
Prop. 1995/96:216
Bilaga 4
16. driva värdepappersrörelse under de förutsättningar som föreskrivs
i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse, samt
17. lämna kreditupplysning under de förutsättningar som föreskrivs i
kreditupplysningslagen (1973:1173).
En bank får vidare driva verk-
samhet som har naturligt samband
med inlåning eller med verksamhet
som anges i första stycket 1-7 4.
En bank får vidare driva verk-
samhet som har naturligt samband
med inlåning eller med verksamhet
o
som anges i första stycket 1-/5.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen
får meddela närmare föreskrifter om vilken verksamhet en bank får
bedriva.
86
Om det finns särskilda skäl får regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, Finansinspektionen tillåta att en bank tillhandahåller
posttjänster.
Valutaposition
10 1
Regeringen eller, efter rege-
ringens bemyndigande, Finans-
inspektionen får meddela före-
skrifter om en banks största
tillåtna valutaposition.
Prop. 1995/96:216
Bilaga 4
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.
87
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1988:1385) om Sveriges
riksbank3
dels att 22 b § skall upphöra att gälla,
dels att rubriken närmast före 22 b § skall utgå,
dels att 53 § skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
53 §4
Den som inte fullgör sin skyldighet enligt 22 § att lämna uppgifter eller
visa upp handlingar eller lämnar oriktig uppgift när skyldigheten fullgörs
skall dömas till böter, om gärningen inte är belagd med straff i brotts-
balken. Om ett vite har förelagts med stöd av 22 § andra stycket, får
dock inte dömas till straff för gärning som omfattas av föreläggandet.
Den som bedriver valutahandel
utan tillstånd skall dömas till böter
eller fängelse högst sex månader.
I ringa fall skall inte dömas till ansvar.
Prop. 1995/96:216
Bilaga 4
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.
88
Prop. 1995/96:216
Bilaga 4
Härigenom föreskrivs att 3 kap. 22, 27, 27 a och 34 §§ lagen
(1990:325) om självdeklaration och kontrolluppgifter skall ha följande
lydelse.
Lydelse enligt prop. 1995/96:172 Föreslagen lydelse
3 kap.
22 §5
Kontrolluppgift om inkomstränta och fordran skall lämnas av
1. Värdepapperscentralen VPC Aktiebolag,
2. den som yrkesmässigt bedrivit inlåning eller på annat sätt yrkes-
mässigt ombesörjt att pengar blivit räntebärande,
3. den som gett ut skuldförbindelse för den allmänna marknaden,
4. förening som från medlemmar mottagit pengar för förräntning,
5. Riksgäldskontoret i fråga om statens sparobligationer,
6. valutahandlare och värdepap-
persinstitut hos vilka utländskt
fondpapper eller rättighet eller
skyldighet som anknyter till sådant
fondpapper förvaras i depå eller
kontoförs,
6. den som driver valutahandel
samt värdepappersinstitut hos vil-
ket utländskt fondpapper eller rät-
tighet eller skyldighet som ankny-
ter till sådant fondpapper förvaras
i depå eller kontoförs,
7. Insättningsgarantinämnden.
Kontrolluppgift skall lämnas för den som gottskrivits ränta eller till
vilken ränta betalats ut (borgenär) och den som har varit antecknad som
innehavare av utländskt räntebärande fondpapper eller rättighet eller
skyldighet som anknyter till sådant fondpapper oavsett om ränta utgått.
Kontrolluppgiften skall ta upp den ränta som den uppgiftsskyldige
sammanlagt gottskrivit eller betalat ut till borgenären, dennes samman-
lagda fordran på den uppgiftsskyldige vid årets utgång och avdragen
preliminär skatt. 1 fall som avses i första stycket 6 skall uppgift lämnas
om ränta som utbetalats eller gottskrivits samt om innehavet i depån
eller den kontoförda fordringen vid årets utgång. Kontrolluppgift skall
vidare lämnas för upplupen men inte förfallen avkastning (räntekompen-
sation) vid avyttring av fordran eller andel i sådan värdepappersfond
som avses i 27 § 6 mom. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt.
Innehas ett konto av mer än en person skall ränta och fordran fördelas
lika mellan innehavarna, om inte annat förhållande är känt för den upp-
giftsskyldige. I fråga om konto för vilket samtliga innehavare inte redo-
visas enligt bestämmelserna i 57 § andra stycket skall dock den totala
räntan och fordran redovisas utan fördelning.
Avser en utbetalning också annat än ränta och kan den uppgiftsskyldi-
ge inte ange hur stor del därav som utgör ränta, skall i stället för ränta
det sammanlagt utbetalda beloppet redovisas.
7 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 216
89
En skattskyldig, som uppdrar åt en utländsk förvaltare att i sådan
egenskap föras in i det register som förs av Värdepapperscentralen VPC
Aktiebolag enligt aktiekontolagen (1989:827), skall utan dröjsmål till
Riksskatteverket lämna ett skriftligt medgivande till insyn i depå eller
konto som han har hos förvaltaren.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1995/96:216
Bilaga 4
27 §6
Kontrolluppgift om utdelning och innehav skall lämnas av
1. den som utbetalt utdelning på aktie i svenskt aktiebolag som är
avstämningsbolag enligt 3 kap. 8 § aktiebolagslagen (1975:1385), 3 kap.
8 § försäkringsrörelselagen (1982:713) eller 3 kap. 8 § bankaktiebolags-
lagen (1987:618),
2. den som utbetalt utdelning på andel i svensk värdepappersfond som
avses i 1 § lagen om värdepappersfonder (1990:1114),
3. den som utbetalt utdelning från utländsk juridisk person, om
utdelningen utbetalats genom Värdepapperscentralen VPC Aktiebolags
försorg,
4. valutahandlare och värdepap-
persinstitut hos vilka utländskt
fondpapper eller rättighet eller
skyldighet som anknyter till sådant
fondpapper förvaras i depå eller
kontoförs.
4. den som driver valutahandel
samt värdepappersinstitut hos vil-
ket utländskt fondpapper eller rät-
tighet eller skyldighet som ankny-
ter till sådant fondpapper förvaras
i depå eller kontoförs.
Kontrolluppgift skall lämnas för
a) fysisk eller juridisk person som är berättigad att lyfta utdelning för
egen del vid utdelningstillfället och
b) fysisk person som hos den uppgiftsskyldige varit antecknad som
innehavare av aktie eller andel i värdepappersfond eller utländsk juridisk
person eller utländsk aktie eller annat utländskt värdepapper.
Kontrolluppgift enligt andra stycket a skall ta upp utbetald utdelning
till den del den är skattepliktig, avdragen preliminär skatt och innehållen
utländsk källskatt som belöper på utdelningen. Kontrolluppgiften enligt
andra stycket b skall ta upp innehavet vid årets utgång.
Uppgiftsskyldighet enligt denna paragraf föreligger inte för tillgångar
på pensionssparkonto eller för utdelning på sådana tillgångar.
En skattskyldig, som uppdrar åt en utländsk förvaltare att i sådan
egenskap föras in i det register som förs av Värdepapperscentralen VPC
Aktiebolag enligt aktiekontolagen (1989:827), skall utan dröjsmål till
Riksskatteverket lämna ett skriftligt medgivande till insyn i depå eller
konto som han har hos förvaltaren.
90
27
Fysisk person, som är bosatt i Sve-
rige och innehar utländskt fond-
papper eller rättighet eller skyldig-
het som anknyter till sådant fond-
papper, skall, om det inte är fråga
om fondpapper i ett kontobaserat
system, förvara dem i depå hos
valutahandlare, värdepappersinsti-
tut eller motsvarande utländskt
institut. Detsamma gäller om den
fysiska personen innehar obligatio-
ner eller andra skuldebrev avsedda
för allmän omsättning som
emitterats av en svensk juridisk
person, om emissionen särskilt
riktats till utlandet. Vad som sägs
om fysisk person som är bosatt i
Sverige gäller också svenskt döds-
bo.
a§7
Fysisk person, som är bosatt i Sve-
rige och innehar utländskt fond-
papper eller rättighet eller skyldig-
het som anknyter till sådant fond-
papper, skall, om det inte är fråga
om fondpapper i ett kontobaserat
system, förvara dem i depå hos
den som driver valutahandel, vär-
depappersinstitut eller motsvarande
utländskt institut. Detsamma gäller
om den fysiska personen innehar
obligationer eller andra skuldebrev
avsedda för allmän omsättning
som emitterats av en svensk juri-
disk person, om emissionen sär-
skilt riktats till utlandet. Vad som
sägs om fysisk person som är bo-
satt i Sverige gäller också svenskt
dödsbo.
Prop. 1995/96:216
Bilaga 4
Deponeras eller kontoförs fondpapperen i utlandet skall den skattskyl-
dige utan dröjsmål till Riksskatteverket lämna ett skriftligt medgivande
till insyn i depån eller på kontot samt ge in en skriftlig förbindelse från
det utländska institut som för depån eller kontot att årligen senast den
31 januari taxeringsåret lämna kontrolluppgift till Riksskatteverket.
Kontrolluppgiften skall ta upp namn på och postadress till innehava-
ren av depån respektive kontot, dennes personnummer eller organisa-
tionsnummer, utdelning och ränta som gottskrivits eller utbetalts under
föregående kalenderår samt innehavet vid årets utgång. Om avyttring
skett av fondpapper skall även kontrolluppgift enligt 32 c § lämnas.
Riksskatteverket får medge undantag från skyldigheten att ge in en
sådan förbindelse som avses i andra stycket om det finns särskilda skäl.
Bestämmelserna i andra stycket gäller inte i fråga om depåer eller
konton i sådan stat där behörig myndighet på grund av överenskommelse
i handräckningsavtal med Sverige utan särskild framställning årligen
tillställer de svenska skattemyndigheterna uppgifter om sådan avkastning
på fondpapper, vilka kontoförs eller förvaras i depå, som betalas ut till
personer bosatta i Sverige.
34 §'
Efter föreläggande av skattemyn-
digheten skall valutahandlare eller
värdepappersinstitut hos vilken
utländsk aktie eller annat utländskt
värdepapper förvaras i depå eller
kontoförs eller, om en annan valu-
tahandlare eller värdepappersinsti-
Efiter föreläggande av skattemyn-
digheten skall den som driver va-
lutahandel eller värdepappersinsti-
tut hos vilket utländsk aktie eller
annat utländskt värdepapper förva-
ras i depå eller kontoförs eller, om
annan förmedlat försäljning av
91
tut förmedlat försäljning av värde-
papperet, den valutahandlaren el-
ler värdepappersinstitutet lämna
kontrolluppgift för namngiven per-
son. Kontrolluppgiften skall avse
det antal och de slag av värdepap-
per som avyttrats samt det erhållna
beloppet.
värdepapperet, denne lämna kon-
trolluppgift för namngiven person.
Kontrolluppgiften skall avse det
antal och de slag av värdepapper
som avyttrats samt det erhållna
beloppet.
Prop. 1995/96:216
Bilaga 4
Efter föreläggande av Riksskatteverket skall kontrolluppgift enligt
första stycket lämnas också i fråga om ej namngivna personer. Sådant
föreläggande får efter Riksskatteverkets bestämmande utfärdas av skatte-
myndigheten i det län där den uppgiftsskyldige har sitt säte eller driver
verksamhet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.
92
Härigenom föreskrivs att 3 § prisinformationslagen (1991:601) skall
Prop. 1995/96:216
Bilaga 4
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
3
Särskilda föreskrifter om informa-
tion till konsumenter finns i kon-
sumentkreditlagen (1977:981) och
i konsumentförsäkringslagen
(1980:38).
Föreslagen lydelse
§
Särskilda föreskrifter om informa-
tion till konsumenter finns i kon-
sumentkreditlagen (1992:830),
konsumentförsäkringslagen
(1980:38) och valutaväxlingslagen
(1996:000).
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.
93
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1991:981) om värdepappers-
rörelse,
dels att 3 kap. 4 och 7 §§ samt 6 kap. 2 § skall ha följande lydelse,
dels att i lagen skall föras in en ny paragraf, 5 kap. 3 §, samt närmast
före 5 kap. 3 § en ny rubrik av följande lydelse.
Prop. 1995/96:216
Bilaga 4
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
3 kap.
4 §’
Ett värdepappersbolag och ett utländskt företag hemmahörande utanför
EES som fått tillstånd att driva värdepappersrörelse får, med Finansin-
spektionens tillstånd, som ett led i rörelsen
1. lämna råd i finansiella frågor,
2. ta emot värdepapper för förvaring,
3. ta emot medel med redovisningsskyldighet,
4. ta emot kunders medel på konto för att underlätta värdepappersrö-
relsen,
5. lämna kunder kredit mot sä- 5. lämna kunder kredit mot sä-
kerhet i finansiella instrument för
att underlätta värdepappersrörelsen,
kerhet/ör placeringar i finansiella
instrument för att underlätta värde-
pappersrörelsen,
6. utföra valutaväxlingstransaktioner.
Tillstånd enligt första stycket 4 får meddelas endast tillsammans med
tillstånd enligt 5.
När det finns särskilda skäl får
Finansinspektionen medge att ett
värdepappersbolag utövar annan
verksamhet än som anges i första
stycket, om den kan antas komma
att underlätta rörelsen.
Ett utländskt företag får beviljas
tillstånd enligt första eller tredje
stycket endast om företaget får
bedriva motsvarande verksamhet i
sitt hemland
Ett värdepappersbolag får, efter
tillstånd av Finansinspektionen,
driva valutahandel.
När det finns särskilda skäl får
inspektionen medge att ett värde-
pappersbolag eller ett utländskt
företag utövar annan verksamhet
än som anges i första stycket, om
verksamheten kan antas komma att
underlätta rörelsen.
Ett utländskt företag får beviljas
tillstånd enligt första eller fjärde
stycket endast om företaget får
bedriva motsvarande verksamhet i
sitt hemland
Tillstånd för ett utländskt företag enligt första stycket 4 och 5 får bara
lämnas om insättningar hos filialen omfattas av garantin enligt lagen
94
(1995:1571) om insättningsgaranti eller av en utländsk garanti som
omfattar insättningar som anges i 2 § lagen om insättningsgaranti och
har en högsta ersättningsnivå som inte understiger ett belopp motsvaran-
de 20 000 ecu innan det i förekommande fall har gjorts avdrag för en
självrisk med högst 10 procent av en enskild insättares garanterade in-
sättning.
Tillstånd enligt första stycket 4 och 5 får inte lämnas om insättningar
hos filialen omfattas av en utländsk garanti som har en ersättningsnivå
som överstiger den som gäller enligt lagen om insättningsgaranti. Ersätt-
ningen får inte heller avse fler slag av insättningar eller betalas till andra
insättare än vad som anges i den lagen.
1 lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande finns bestämmel-
ser om rätt för värdepappersinstitut att bedriva pensionssparrörelse.
Prop. 1995/96:216
Bilaga 4
7
Vid kreditgivning enligt 4 § andra
stycket gäller i stället för bestäm-
melserna i 12 kap. 7 § aktiebolags-
lagen (1975:1385) följande för
värdepappersbolag.
10
Vid kreditgivning enligt 4 § första
stycket 5 gäller i stället för
bestämmelserna i 12 kap. 7 § akti-
ebolagslagen (1975:1385) följ-ande
för värdepappersbolag.
Ett värdepappersbolag får inte på andra villkor än sådana som bolaget
normalt ställer upp lämna kredit till
1. en styrelseledamot,
2. en person som ensam eller i förening med någon annan får avgöra
kreditärenden som ankommer på styrelsen,
3. en anställd som har en ledande ställning inom bolaget,
4. någon annan aktieägare än staten med ett aktieinnehav som
motsvarar minst tre procent av hela aktiekapitalet,
5. den som är make eller sambo till någon som avses i 1-4 eller
6. en juridisk person i vilken någon som avses i 1-5 har ett väsentligt
ekonomiskt intresse i egenskap av delägare eller medlem.
Finansinspektionen prövar om en anställd har sådan ledande ställning
som avses i andra stycket 3.
Värdepappersbolagets styrelse skall avgöra ärenden om kredit till de
personer och företag som avses i andra stycket. Bolaget skall föra in
uppgifter om sådana krediter i en förteckning. Regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, Finansinspektionen får meddela föreskrifter
om vilka uppgifter som skall antecknas i förteckningen.
Andra-fjärde styckena tillämpas också på krediter mot säkerhet av
borgen eller fordringsbevis som utfärdas av någon som avses i andra
stycket. Detsamma gäller för en fordran som bolaget förvärvar och för
vilken någon som avses i andra stycket är betalningsskyldig.
95
5 kap.
Valutaposition
3 §
Regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, Finansinspektionen
får meddela föreskrifter om ett
värdepappersbolags största tillåtna
valutaposition.
6 kap.
2 §”
Regeringen, eller efter regeringens Regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, Finansinspektionen bemyndigande, Finansinspektionen
får meddela föreskrifter om får meddela föreskrifter om
Prop. 1995/96:216
Bilaga 4
1. vilka upplysningar ett värdepappersinstitut skall lämna till inspek-
tionen samt
2. förvaring och inventering av värdehandlingar hos ett värdepappers-
institut.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.
96
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1992:1610) om kreditmark-
nadsbolag
dels att 3 kap. 1 § skall ha följande lydelse,
dels att rubriken till 4 kap. skall lyda "Kapitaltäckning m.m.",
dels att det i lagen skall föras in en ny paragraf, 4 kap. 2 §, samt
närmast före 4 kap. 2 § en ny rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 kap.
1 §12
Ett kreditmarknadsbolag får endast driva finansieringsverksamhet och
verksamhet som har ett naturligt samband därmed.
Kreditmarknadsbolaget får, med iakttagande av vad som föreskrivs i
detta kapitel, i sin verksamhet bland annat
1. låna upp medel, bland annat genom att ge ut obligationer eller
andra jämförbara fordringsrätter,
2. lämna och förmedla kredit, bland annat i form av konsumentkredit,
kredit mot panträtt i fast egendom och i fordringar,
3. medverka vid finansiering, bland annat genom att förvärva ford-
ringar och upplåta lös egendom till nyttjande (leasing),
4. förmedla betalningar,
5. tillhandahålla betalningsmedel,
6. ikläda sig garantiförbindelser och göra liknande åtaganden,
7. lämna ekonomisk rådgivning,
8. förvara värdepapper,
9. vara förvaringsinstitut för värdepappersfonder,
10. medverka vid försäljning av försäkringstjänster,
11. tillhandahålla inkassotjänster,
12. tillhandahålla värdefackstjänster,
13. driva valutahandel under de 13. driva valutahandel, samt
förutsättningar som föreskrivs i
lagen (1988:1385) om Sveriges
riksbank, samt
14. lämna kreditupplysning under de förutsättningar som föreskrivs i
kreditupplysningslagen (1973:1173).
Prop. 1995/96:216
Bilaga 4
97
4 kap.
Valutaposition
2 §
Regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, Finansinspektionen
får meddela föreskrifter om ett
kreditmarknadsbolags största tillåt-
na valutaposition.
Prop. 1995/96:216
Bilaga 4
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.
98
Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1993:768) om åtgärder mot pen-
ningtvätt skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1995/96:216
Bilaga 4
2 §
Bestämmelserna i denna lag gäller företag som driver
1. bankrörelse och annan verksamhet som består i att från allmänhe-
ten låna upp medel och att lämna krediter,
2. livförsäkringsrörelse,
3. verksamhet av det slag som beskrivs i 1 kap. 3 § lagen (1991:981)
om värdepappersrörelse,
4. verksamhet som står under
Finansinspektionens tillsyn och
som huvudsakligen består i att ut-
föra en eller flera av de
verksamheter som anges i 3 kap.
1 § 2-72 lagen (1992:1610) om
kreditmarknadsbolag.
4. verksamhet som står under
Finansinspektionens tillsyn och
som huvudsakligen består i att ut-
föra en eller flera av de
verksamheter som anges i 3 kap.
1 § 2-13 lagen (1992:1610) om
kreditmarknadsbolag,
5. verksamhet som kräver an-
mälan till Finansinspektionen en-
ligt valutaväxlingslagen
(1996:000).
Lagen gäller endast sådan mot kunder inriktad verksamhet som avses
i första stycket och som bedrivs från ett fast driftställe i Sverige.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.
I. Senaste lydelse 1995:789.
2.Senaste lydelse 1992:1613.
3.Senaste lydelsen av 22 b § 1993:1701
rubriken närmast före 22 b § 1990:751.
4.Senaste lydelse 1992:1641.
5.Senaste lydelse 1996:182.
6.Senaste lydelse 1996:182.
7.Senaste lydelse 1995:576.
8.Senaste lydelse 1994:483.
9.Senaste lydelse 1995:1597.
lO.Senaste lydelse 1994:2015.
II. Senaste lydelse 1995:1563.
12.Senaste lydelse 1995:1573.
99
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1996-05-15
Närvarande: f.d. regeringsrådet Bertil Voss, justitierådet Johan Munck,
regeringsrådet Karl-Ingvar Rundqvist.
Enligt en lagrådsremiss den 9 maj 1996 (Finansdepartementet) har rege-
ringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. valutaväxlingslag,
2. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
3. lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank,
4. lag om ändring i bankrörelselagen (1987:617),
5. lag om ändring i lagen (1990:325) om självdeklaration och
kontrolluppgifter,
6. lag om ändring i prisinformationslagen (1991:601),
7. lag om ändring i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse,
8. lag om ändring i lagen (1992:1610) om kreditmarknadsbolag,
9. lag om ändring i lagen (1993:768) om åtgärder mot penningtvätt.
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Monica
Rodrigo.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet.
Prop. 1995/96:216
Bilaga 5
Förslaget till valutaväxlingslag
6§
I paragrafen föreskrivs skyldighet för företag som har gjort anmälan om
sin verksamhet enligt 2 § att lämna sådana upplysningar till Finansin-
spektionen om verksamheten som behövs för inspektionens kontroll av
efterlevnaden av lagen om åtgärder mot penningtvätt. Som framgår av
författningskommentaren avses här inte en skyldighet att agera självmant
utan en skyldighet att lämna behövliga upplysningar på begäran av
inspektionen. Detta bör enligt Lagrådets mening framgå direkt av lagtex-
ten, lämpligen genom att orden “på begäran” infogas i paragrafen.
I anslutning till det sagda kan anmärkas att en begäran enligt paragra-
fen i princip torde få uppfattas som ett beslut av Finansinspektionen
avseende tillämpningen av lagen. Enligt den föreslagna 11 § får alla
beslut av inspektionen enligt lagen utom sådana som avses i 7 § andra
stycket (föreläggande att lämna upplysningar när osäkerhet råder om
anmälningsskydlighet) överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Följ-
den blir således att inspektionens beslut att begära in upplysningar kom-
mer att vara överklagbara. Denna ordning synes emellertid likartad den
som gäller enligt bl.a. lagen om värdepappersrörelse och bankrörelsela-
gen.
100
Förslaget till lag om ändring i bankrörelselagen (1987:617)
2 kap. 2 §
Enligt gällande lydelse av första stycket punkt 15 får en bank driva
valutahandel under de förutsättningar som föreskrivs i lagen (1988:1385)
om Sveriges riksbank. Eftersom sistnämnda lag enligt förslaget inte
längre kommer att ställa upp några förutsättningar för drivande av
valutahandel, föreslås att det i punkten endast skall anges att en bank får
driva valutahandel.
Regleringen väcker frågan om innebörden av uttrycket valutahandel.
Språkligt för uttrycket närmast tanken till all slags handel med valuta,
oberoende av om den sker med sedlar och mynt i fysisk form eller om
den bedrivs i andra former. I den meningen används uttrycket också för
närvande i 22 b § lagen om Sveriges riksbank, där uttrycket även
omfattar resevaluta, låt vara att köp och försäljning av resevaluta ut-
tryckligen har undantagits från det hittills gällande tillståndstvånget.
I remissen föreslås emellertid nu en särskild lag om valutaväxlingsrö-
relse, ett begrepp som i 1 § nämnda lagförslag definieras som yrkesmäs-
sig handel med utländska sedlar och mynt samt resecheckar utställda i
utländsk valuta. Avsikten är uppenbarligen inte att uttrycket valutahan-
del, vare sig i bankrörelselagen eller i annan lagstiftning där uttrycket
förekommer, skall inbegripa sådan handel som omfattas av lagen om
valutaväxlingsrörelse. Även om naturligtvis en förtydligande definition i
detta avseende skulle ha kunnat vara av värde anser Lagrådet, med beak-
tande av att den aktuella lagstiftningen vänder sig endast till ett begrän-
sat antal aktörer, att den förändrade innebörden av begreppet är godtag-
bar.
Övriga lagförslag
Förslagen lämnas utan erinran.
Prop. 1995/96:216
Bilaga 5
101
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 23 maj 1996
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden, Hjelm-
Wallén, Freivalds, Wallström, Tham, Åsbrink, Schori, Blomberg,
Andersson, Winberg, Uusmann, Ulvskog, Sundström, Lindh, Johansson,
von Sydow, Klingvall, Åhnberg, Östros, Messing
Föredragande: statsrådet Åsbrink
Regeringen beslutar propositionen 1995/96:216 Valutaväxling och valu-
tahandel.
102
Prop. 1995/96:216
|
Författningsrubrik |
Bestämmelser som Celexnummer för inför, ändrar, upp- bakomliggande häver eller upp- EG-regler repar ett normgiv- |
|
Valutaväxlingslag |
12 § |
|
Lag om ändring i |
2 kap. 11 § |
|
Lag om ändring i |
3 kap. 7 § 5 kap. 3 § 6 kap. 2 § |
|
Lagen om ändring i |
4 kap. 2 § |
103
gotab 49970, Stockholm 1996