Prop.
1995/96:214
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 15 maj 1996
Göran Persson
Erik Äsbrink
(Finansdepartementet)
Propositionen behandlar behovet av en översyn av de regler som gäller för
finansieringsverksamhet. I propositionen föreslås att en övergångsregel till
lagen (1992:1610) om kreditmarknadsbolag förlängs till den 31 december
1998. Detta gör det möjligt bl.a. för mindre finansbolag, som enligt äldre
lagstiftning räknades till en s.k. frikrets och inte krävde tillstånd för
verksamheten, att fortsätta driva finansieringsverksamhet fram till dess. En
förutsättning för att de skall få fortsätta verksamheten utan tillstånd efter
utgången av innevarande år är dock att de inte lånar upp medel från allmän-
heten. Skälet till förlängningen är att frågan om vilka slags finansierings-
verksamhet som skall omfattas av tillståndsplikt m.m. bör övervägas av
B anklag skommittén.
I propositionen föreslås vidare att s.k. riskkapitalbolags verksamhet inte
skall omfattas av lagen om kreditmarknadsbolag. Detta skall gälla under
förutsättning att riskkapitalföretagets finansieringsverksamhet är ett kom-
plement till tillskott av ägarkapital och efterställd utlåning och att företaget
inte finansierar sin verksamhet genom lån från allmänheten. Vidare föreslås
att vissa företag som har inrättats eller ägs av det allmänna för att finansiellt
stödja tekniskt eller annat utvecklingsarbete skall undantas från lagen om
kreditmarknadsbolags tillämpningsområde under förutsättning att företaget
inte lånar upp medel från allmänheten.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1997.
1 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 214
Prop. 1995/96:214
1 Förslag till riksdagsbeslut............................. 3
2 Lagtext ........................................... 3
2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1610) om
kreditmarknadsbolag.......................... 3
3 Ärendet och dess beredning ........................... 6
4 Riskkapitalförsörjningens betydelse för tillväxt och
sysselsättning....................................... 6
5 Små och medelstora företags kapitalbehov ...............
6 Den rättsliga regleringen av finansieringsverksamhet....... 8
7 Behovet av översyn av lagen om kreditmarknadsbolag ..... 10
8 Undantag för riskkapitalbolag från tillståndskravet i lagen
om kreditmarknadsbolag.............................. 14
9 Undantag för vissa företagsfinansierande stiftelser och
företag med offentlig anknytning....................... 18
10 Ikraftträdande ...................................... 19
11 Ekonomiska konsekvenser............................ 19
12 Författningskommentar............................... 19
Bilaga 1 Förteckning över remissinstanser .................... 21
Bilaga 2 Lagrådets yttrande ................................ 22
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde.................. 23
Prop. 1995/96:214
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till lag om änd-
ring i lagen (1992:1610) om kreditmarknadsbolag.
Regeringen har följande förslag till lagtext.
2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1610) om
kreditmarknadsbolag
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 3 § och punkten 5 i övergångsbestämmel-
serna till lagen (1992:1610) om kreditmarknadsbolag skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 kap.
3§‘
Tillstånd krävs inte om finansieringsverksamheten
1. drivs av statlig eller kommunal myndighet,
2. avser finansiering endast i samband med avsättning av tjänster som
erbjuds eller varor som framställs eller säljs av företaget,
3. avser finansiering endast i samband med avsättning av tjänster som
erbjuds eller varor som framställs eller säljs av annat företag i samma kon-
cern eller med annat nära samband och medel för verksamheten inte anskaf-
fas från allmänheten,
4. tillgodoser finansieringsbehov endast inom en grupp näringsidkare
med ekonomisk intressegemenskap och medel för verksamheten inte an-
skaffas från allmänheten,
5. utgör en normal likviditetsförvaltning och inte kan anses ha ett själv-
ständigt syfte vid sidan av företagets huvudsakliga verksamhet,
6. utgör pantbanksverksamhet enligt pantbankslagen (1995:1000),
7. ingår i verksamhet som står under tillsyn av Finansinspektionen enligt
annan lag,
8. drivs av ett aktiebolag, om
- bolaget med stöd av 1 § lagen
(1994:77) om beslutanderätt för re-
gionala utvecklingsbolag har fått
rätt att pröva frågor om stöd till nä-
ringsidkare eller bolaget är moder-
bolag till ett sådant bolag,
8. drivs av ett aktiebolag, om
- bolaget med stöd av 1 § lagen
(1994:77) om beslutanderätt för re-
gionala utvecklingsbolag har fått
rätt att pröva frågor om stöd till nä-
ringsidkare eller bolaget är moder-
bolag till ett sådant bolag,
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1995/96:214
- staten äger så många aktier i bola-
get att staten har mer än hälften av
rösterna för samtliga aktier eller bo-
laget är dotterbolag till ett bolag vari
staten äger aktier i den omfattning-
en, och
- medel för verksamheten inte an-
skaffas från allmänheten, eller
- staten äger så många aktier i bola-
get att staten har mer än hälften av
rösterna för samtliga aktier eller bo-
laget är dotterbolag till ett bolag vari
staten äger aktier i den omfattning-
en, och
- medel för verksamheten inte an-
skaffas från allmänheten,
9. drivs av en ekonomisk förening som
a) tar emot insättningar endast från de egna medlemmarna,
b) har till ändamål endast att med användande av medlemsinsättningar
tillgodose finansieringsbehov hos medlemmarna,
c) antar endast fysiska personer till medlemmar, samt
d) har högst 1 000 medlemmar,
10. drivs av ett företag som
- har ägarkapital eller fordringar
med efterställd rätt till betalning till
ett belopp som i varje låntagande
företag (intresseföretag) är större
än företagets övriga utlåning till
intresseföretaget,
- lånar ut medel endast till intresse-
företag vars aktier eller andelar
inte är noterade vid en svensk eller
utländsk börs, en auktoriserad
marknadsplats eller någon annan
reglerad marknad och
- inte anskaffar medel för verksam-
heten från allmänheten, eller
11. drivs av en stiftelse vars kapi-
tal till övervägande del tillskjutits av
staten eller en eller flera kommuner,
eller av ett aktiebolag som är helägt
av staten eller en eller flera
kommuner, direkt eller genom and-
ra företag samt
- verksamhetens syfte är att finan-
siellt stödja tekniskt eller annat ut-
vecklingsarbete och
- medel för verksamheten inte an-
skaffas från allmänheten
Prop. 1995/96:214
Nära samband, som avses i 3, skall anses föreligga om företagen leds av
samma eller i huvudsak samma personer eller om vinsten av företagens
verksamhet helt eller till betydande del skall, direkt eller indirekt, tillfalla
samma eller i huvudsak samma personer.
Lydelse enligt prop.1995/96:173
5. Den som vid tidpunkten för
lagens ikraftträdande, den 1 januari
1994, drev finansieringsverksamhet
som inte fordrade tillstånd enligt
lagen (1988:606) om finansbolag
får fortsätta verksamheten till och
med den 31 december 1996 eller,
om ansökan om tillstånd getts in
inom denna tid, till dess
ansökningen har prövats slutligt.
Föreslagen lydelse
5. Den som vid tidpunkten för
lagens ikraftträdande, den 1 januari
1994, drev finansieringsverksamhet
utan krav på tillstånd enligt lagen
(1988:606) om finansbolag och inte
anskaffar medel för verksamheten
från allmänheten får fortsätta
verksamheten till och med den
31 december 1998 eller, om
ansökan om tillstånd getts in inom
denna tid, till dess ansökningen har
prövats slutligt.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.
' Senaste lydelse 1995:1573.
1 * Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 214
Prop. 1995/96:214
Finansdepartementet och Näringsdepartementet har gemensamt utarbetat en
promemoria om behovet av en översyn av de regler som gäller för finan-
sieringsverksamhet. Promemorian har tillkommit efter önskemål från olika
håll om att regelverket på det finansiella tjänsteområdet inte skall onödigt
försvåra eller förhindra verksamheten för vissa mindre finansieringsföretag,
vissa riskkapitalbolag och offentliga utvecklingsstiftelser. Promemorian har
remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 1. En
sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i lagstiftningsärendet
(Fi 94/3173).
Lagrådet
Lagrådet har i yttrande den 6 maj 1996 lämnat förslaget utan erinran. Lagrå-
dets yttrande finns i bilaga 2.
En varaktigt förbättrad tillväxt förutsätter att andra aktörer än staten har vilja
och förmåga att bidra till att starka och dynamiska tillväxtprocesser skapas.
Det ankommer på företag och företagsledningar att utveckla och omvandla
produktionen i takt med ändrade förutsättningar. Expansiva och innovativa
företagare är därför en viktig förutsättning för att Sverige skall kunna arbeta
sig ur krisen. Tillsammans med tillgången på kapital och arbetskraft bestäm-
mer produktivitetsutvecklingen ekonomins underliggande förmåga att växa.
Vidare krävs att näringsidkare håller en hög investeringsnivå och att
arbetskraftens kompetensnivå ytterligare utvecklas.
Staten har ett ansvar för att det finns goda förutsättningar för tillväxt. En
av näringspolitikens viktigaste uppgifter är att i möjligaste mån undanröja
hinder för företagens tillväxt och att höja andelen tillväxtföretag. Särskild
uppmärksamhet bör ägnas förutsättningarna för små och medelstora företag.
Dessa företags möjligheter att växa kommer att vara avgörande för både
ekonomisk tillväxt och sysselsättningsökning. En kritisk faktor för de små
och medelstora företagen är tillgången på kapital. Brist på kapital till investe-
ringar, utveckling av produkter och marknadsföringsinsatser är ett problem
som hämmar åtskilliga företags utveckling. Detta har i sin tur negativa effek-
ter både på den samhällsekonomiska tillväxten och på sysselsättningen.
Staten har vidtagit åtgärder på olika plan för att förbättra de mindre företa-
gens möjligheter att utvecklas. Det gäller bl.a. riktade insatser för att förbätt-
ra företagens tillgång på riskvilligt kapital. Exempel på sådana insatser är lån
från ALMI:s regionala utvecklingsbolag, projektstöd från Industrifonden
samt innovationsstöd från NIJTEK och Stiftelsen Innovationscentrum. Sta-
tens roll är särskilt påtaglig i mycket tidiga skeden vid nyetableringar samt
vid utveckling av innovationer och nya produkter. Vid dessa tillfällen finns Prop. 1995/96:214
trösklar i fråga om information och risktagande som gör att kapitalmarknaden
i vedertagen bemärkelse endast i viss mån kan eller vill skjuta till riskvilligt
kapital eller lånekapital. Genom statlig medverkan kan utvecklingen drivas
vidare så att projekten mognar och blir möjliga att utvärdera för privata aktö-
rer på den finansiella marknaden.
Statens viktigaste uppgift är emellertid att undanröja hinder för privat
finansiering av små och medelstora företag. Staten bör nämligen inte annat
än i begränsad omfattning finansiera företagandet. I grunden måste kapital-
försörjningen i en marknadsekonomi vara en fråga för privata intressenter.
De små och medelstora företagen har ett uttalat behov av riskkapital, dvs.
främst ett tillskott av eget kapital i form av aktiekapital. Dessa företag uppvi-
sar som grupp en betydligt lägre soliditetsnivå än de stora företagen och
förändringar i verksamhetsbetingelserna kommer därför att drabba dem hår-
dare.
Möjligheten till lånefinansiering från bank är ofta begränsad, bl.a. efter-
som de mindre företagen inte har förmåga att ställa erforderliga säkerheter.
Det är därför av stor betydelse att utbudet av riskvilligt ägarkapital riktat till
denna företagskategori stimuleras. Detta gäller i synnerhet nystartade och
snabbt växande små och medelstora företag, eftersom kostnaderna för etable-
ring, marknadsföring och utveckling proportionellt är tyngre i inledningen av
en verksamhet. I frånvaro av sådant kapital är dessa företag huvudsakligen
hänvisade till att finansiera sin expansion med de vinstmedel som genererats
i den egna verksamheten. Detta begränsar i betydande utsträckning möjlighe-
terna till en snabb tillväxt.
Statens viktigaste uppgift i detta sammanhang är att skapa sådana förhål-
landen att de enskilda företagarna själva vågar skjuta till kapital. Detta är
emellertid inte alltid möjligt. I sådana fall kan s.k. riskkapitalbolag spela en
viktig roll. Dessa företags huvudsakliga verksamhet är att tillföra små och
medelstora företag kapital i utbyte mot aktier eller andelar. Bolagen blir alltså
ägare i det företag (intresseföretaget) som får kapital. Riskkapitalföretagets
verksamhet finansieras vanligen med eget kapital utan upplåning från
allmänheten. Avsikten är att på sikt tillgodogöra sig en värdetillväxt när
aktierna eller andelarna sedermera säljs.
Att riskkapital tillskjuts har en rad fördelar jämfört med lånefinansiering.
En ökad finansiering med riskkapital leder till att ett företag blir mindre
känsligt för ränteförändringar, men även för kortsiktiga variationer i efterfrå-
gan på företagets produkter och andra förändringar i förhållandena. Vidare
ger den förstärkta soliditeten ökade möjligheter att erhålla krediter.
Finansiering genom externa tillskott av ägarkapital är ofta förenat med
krav på inflytande. Ofta blir den externa finansiären företrädd i intresseföre-
tagets styrelse. Riskkapitalföretagets företrädare kan på så vis tillföra erfaren-
het och kunskap som förstärker kompetensen i intresseföretaget.
Prop. 1995/96:214
Fram till slutet av 1980-talet reglerades olika kategorier av finansieringsföre-
tag av olika lagar. Detta var till stor del en konsekvens av institutens särdrag
vad gäller associationsform, kapitalanskaffning och specialdestinerad utlå-
ning. På kreditmarknaden verkade banker, finansbolag, kreditaktiebolag och
hypoteksinstitut.
Finansbolagens verksamhet blev föremål för en särskild reglering genom
lagen (1980:2) om finansbolag. Genom denna lag infördes offentlig tillsyn
över finansbolag som var bankägda eller hade tillgångar med ett nettovärde
om minst tio miljoner kronor. Några kvalitativa krav på de företag som om-
fattades av lagen uppställdes inte. Det föreskrevs dock bl.a. att företagen
skulle vara aktiebolag och att de fick låna upp medel motsvarande högst
tjugo gånger det egna kapitalet. I lagen stadgades också att bolagsordningar-
na skulle godkännas av dåvarande Bankinspektionen.
Genom 1988 års finansbolagslag (SFS 1988:606) infördes krav på aukto-
lisation för finansbolag med tillgångar som översteg 50 miljoner kronor.
Finansieringsverksamhet som riktade sig mot konsument skulle dock alltid
kräva tillstånd. För auktorisation krävdes bl.a. ett aktiekapital om fem miljo-
ner kronor och att vissa kvalitativa krav var uppfyllda.
Kreditaktiebolagen hade, enligt lagen (1963:76) om kreditaktiebolag, till
ändamål att driva lånerörelse och emittera obligationer eller andra fordrings-
bevis för allmän omsättning. Lagen var en ramlag - varje kreditaktiebolags
specialisering och dess rörelseregler reglerades i bolagsordningen som rege-
ringen skulle godkänna. 1 bolagsordningarna fanns även regler beträffande
upp- och utlåningsverksamhet såsom att lån skulle ges mot betryggande
säkerhet, matchningsbestämmelser och upplåningstak. För bostadsinstituten
gällde som huvudregel att säkerhet skulle utgöras av panträtt i fast egendom
eller tomträtt eller av säkerhet i bostadsrätt.
Finansbolagen fick år 1991 rätt att finansiera sig genom upplåning, dvs.
genom att ge ut obligationer och andra fordringsrätter som är avsedda för
allmän omsättning. I förarbetena till lagen (1992:1610) om kreditmarknads-
bolag, som trädde i kraft den 1 januari 1994, konstaterades att avskaffandet
av begränsningsregeln för finansbolag att ge ut löpande skuldebrev innebar
att det inte förelåg några formella skillnader mellan de båda företagsformerna
(finansbolag och kreditaktiebolag) och att detta talade för införandet av en
gemensam lagstiftning (prop. 1992/93:89 s. 149). Ett annat skäl som anför-
des var att ett antal EG-direktiv som reglerade kreditinstitut skulle införlivas
i svensk rätt i samband med EES-avtalet. Det kunde konstateras att såväl
kreditaktiebolagen som flertalet finansbolag föll under EG:s definition av
kreditinstitut. För att åstadkomma större systematik i det finansiella regelver-
ket ansågs det därför lämpligt att så långt möjligt försöka samla de svenska
reglerna i en gemensam lag.
Sammanfattningsvis har reformeringen och moderniseringen av den
svenska lagstiftningen bl.a. inneburit att huvuddelen av reglerna för finan-
sieringsföretag utanför banksystemet har inordnats i en gemensam lag, lagen
om kreditmarknadsbolag, oberoende av vad instituten ger krediter till, exem- Prop. 1995/96:214
pelvis konsumtion, bostäder, näringsliv eller kommuner. Lagen innehåller
rörelseregler som gäller för de verksamheter som traditionellt har bedrivits
av finansbolag och kreditaktiebolag, bostadsinstituten inkluderade.
Lagen om kreditmarknadsbolag innehåller således enhetliga regler för de
kreditföretag som tidigare omfattades av lagen (1988:606) om finansbolag
eller lagen (1963:76) om kreditaktiebolag. Genom lagen genomfördes EG:s
första och andra banksamordningsdirektiv (77/780/EEG och 89/646/EEG).
Syftet med dessa direktiv är att samordna lagar och andra författningar som
reglerar rätten att starta och driva kreditinstitut. Direktiven är sammantagna
betydelsefulla, eftersom det är genom dessa den inre marknaden för bank-
och annan kreditverksamhet har etablerats. Kreditinstitut har alltså numera
rätt att driva verksamhet inom hela EES-området med stöd av sin hem-
landsauktorisation, vare sig det sker genom etablering av en filial eller genom
att tjänster tillhandahålls direkt över gränserna. Genom direktiven har också
principen om hemlandstillsyn genomförts.
Med kreditinstitut avses, enligt EG:s första banksamordningsdirektiv, ett
företag som bedriver verksamhet som består i att ta emot insättningar eller
andra återbetalbara medel från allmänheten och att bevilja krediter för egen
räkning. För dessa företag, som alltså lånar upp medel från allmänheten för
sin verksamhet, gäller bl.a. att det bundna egna kapitalet måste uppgå till
minst fem miljoner ecu när verksamheten påbörjas. Ett lägsta startkapital om
en miljon ecu kan tillåtas i vissa fall.
Direktivets definition av kreditinstitut skiljer sig från vad som enligt lagen
om kreditmarknadsbolag utgör ett s.k. kreditmarknadsbolag. Ett sådant bolag
är enligt nämnda lag ett företag som fått tillstånd att bedriva finansierings-
verksamhet. Med finansieringsverksamhet i lagens mening avses närings-
verksamhet vars ändamål är att lämna kredit, ställa garanti för kredit, för-
medla kredit till konsumenter eller medverka till finansiering genom att
förvärva fordringar eller upplåta lös egendom till nyttjande. På vilket sätt
denna verksamhet finansieras saknar betydelse i fråga om kravet på tillstånd.
Inte heller rörelsereglema skiljer sig åt beroende på om företaget lånar medel
från allmänheten eller ej. Den svenska regleringen har alltså ett vidare
tillämpningsområde än vad som krävs enligt EG:s banksamordningsdirektiv.
I lagen om kreditmarknadsbolag har angivits vissa fall när
finansieringsverksamhet inte omfattas av lagens tillämpningsområde.
Enligt 1 kap. 3 § första stycket 1 krävs inte tillstånd om finansieringsverk-
samheten bedrivs av statlig eller kommunal myndighet. Att tillståndspliktig
verksamhet inte föreligger vid s.k. handelskrediter framgår av punkterna 2
och 3.1 punkt 4 undantas finansieringsverksamhet i företag som tillgodoser
finansieringsbehov inom en grupp näringsidkare med intressegemenskap,
förutsatt att finansieringen av verksamheten inte sker med medel som lånats
upp från allmänheten. Vidare framgår av punkt 5 att normal likviditets-
förvaltning inte omfattas av tillståndsplikten såvida denna inte har ett själv-
ständigt syfte vid sidan av företagets huvudsakliga verksamhet. I punktenia 6
och 7 undantas pantbanksverksamhet och verksamhet som står under
Finansinspektionens tillsyn. Vidare undantas i punkt 8, som infördes genom
lagstiftning den 1 juli 1994, sådan finansieringsverksamhet som drivs av de
regionala utvecklingsbolagen, dvs. dotterbolag till ALMI Företagspartner
AB. Verksamheten i dessa bolag - som ägs av ett moderbolag som i sin tur i
sin helhet ägs av staten - består i att stödja små och medelstora företag
genom att tillhandahålla information, rådgivning och finansiering till projekt
med hög risk. Någon tillståndsplikt har alltså inte ansetts påkallad i fråga om
bolag som svarar för denna typ av uppgifter i statlig regi. Genom ytterligare
ny lagstiftning som trädde i kraft den 1 januari 1996 undantas i punkt 9 även
sådan finansieringsverksamhet som bedrivs av vissa mindre sparlåne-
föreningar.
Av vad som nu angetts framgår att riskkapitalverksamhet i sig inte är
tillståndspliktig enligt kreditmarknadsbolagslagen. Om däremot försörj-
ningen av riskkapital genom tillskott av ägarkapital kompletteras med
utlåning till intresseföretaget faller verksamheten under lagens tillämpnings-
område, eftersom riskkapitalbolaget därigenom driver finansieringsverk-
samhet. För att få lämna sådana lån måste alltså riskkapitalbolaget ha till-
stånd enligt kreditmarknadsbolagslagen att driva finansieringsverksamhet.
För att få ett tillstånd måste bolaget uppfylla ett antal förutsättningar. Till
dessa hör att den planerade rörelsen kan antas komma att uppfylla kraven på
en sund verksamhet, att vissa större ägare till bolaget uppfyller angivna krav
och att det bundna egna kapitalet motsvarar minst fem - eller i undantagsfall
en - miljoner ecu. Under verksamheten måste ett antal krav iakttas. Till de
viktigaste hör att bolagets verksamhet är begränsad till finansieringsverksam-
het och sådant som har ett naturligt samband med sådan, att ägande av aktier
eller andelar i ett annat företag är begränsat, att kredit får beviljas endast om
låntagaren på goda grunder kan förväntas fullgöra låneförbindelsen och att
bolagets kapitalbas inte får underskrida lägsta startkapital. Dessutom gäller
för bolaget regler om kapitaltäckning och stora exponeringar (se lagen
(1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och
värdepappersbolag).
Regeringens förslag: Övergångsreglerna till lagen om kreditmarknads-
bolag ändras så att den som den 1 januari 1994 drev finansieringsverk-
samhet som inte fordrade tillstånd enligt 1988 års finansbolagslag får
fortsätta med verksamheten till den 31 december 1998, såvida inte
medel för verksamheten anskaffas från allmänheten.
Prop. 1995/96:214
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran.
Finansinspektionen har dock föreslagit ett omedelbart återinförande av de
regler i 1988 års finansbolagslag som innehöll undantag från tillståndsplikt
10
för bolag där nettovärdet av tillgångarna i verksamheten inte översteg 50 Prop. 1995/96:214
miljoner kronor och som inte riktade sin verksamhet mot konsumenter. Detta
förutsatt att bolaget inte anskaffar medel för sin verksamhet från allmänheten.
Skälen för regeringens förslag: 1 olika sammanhang har kritik riktats
mot lagen om kreditmarknadsbolags utformning. Kritiken har, från något
varierande utgångspunkter, koncentrerats på att lagens tillämpningsområde
gjorts onödigt brett. Kritikerna pekar ofta på att EG:s banksamordnings-
direktiv reglerar verksamhet som förenar upplåning från allmänheten med
kreditgivning, dvs. verksamhet som drivs av kreditinstitut, medan den
svenska lagen lägger fast motsvarande regler för företag som driver finansie-
ringsverksamhet oberoende av hur verksamheten finansieras.
Svenska Riskkapitalföreningen har föreslagit åtgärder som enligt
föreningen syftar till att underlätta riskkapitalförsörjningen. Föreningen
önskar dels att riskkapitalbolag som inte för sin verksamhet lånar upp medel
från allmänheten skall undantas från tillståndskravet enligt kreditmarknads-
bolagslagen, dels att företag vars totala kreditgivning inte överstiger en viss
nivå inte skall omfattas av kravet på tillstånd (Fi94/3173).
Finansbolagens förening har framfört synpunkter som, sammanfattade
och något förenklade, kan kategoriseras som ett önskemål om att finansie-
nngsföretag som inte lånar medel av allmänheten inte skall omfattas av lagen
om kreditmarknadsbolag utan av annan, mindre ingripande lagstiftning
(Fi95/6991).
Företagarnas Riksorganisation har i en inlaga (Fi96/1611) som hänvisar
till en promemoria upprättad av Andrejs Buschewitz (Fi96/1261) begärt dels
att den övergångsregel som möjliggör för vissa företag att fortsätta driva
finansieringsverksamhet till den 30 juni 1996 förlängs (mer om övergångs-
regeln nedan), dels att avgränsningen för tillståndspliktig finansieringsverk-
samhet ses över med särskild inriktning på att tillåta en fri sektor för verk-
samhet som inte riktar sig mot konsumenter och där medel för verksamheten
inte heller anskaffas från allmänheten.
1 avsnitt 6 har de överväganden som ledde fram till utformningen av
kreditmarknadsbolagslagen redovisats översiktligt. Vidare har den förhållan-
devis omfattande katalogen över verksamheter som inte ansetts behöva vara
tillståndspliktiga presenterats. Till vad som angetts i det avsnittet kan föl-
jande läggas.
Till lagen om kreditmarknadsbolag fogades vissa övergångsbestämmelser.
Av dessa följer, såvitt nu är av intresse, att den som när lagen trädde i kraft
den 1 januari 1994 drev finansieringsverksamhet som inte fordrade tillstånd
enligt 1988 års finansbolagslag (bl.a. företag vars balansomslutning inte
översteg 50 miljoner kronor och som inte riktade sin verksamhet till konsu-
menter) fick fortsätta med verksamheten viss tid. Denna övergångstid har
senare förlängts till den 30 juni 1996 (bet. 1994/95:NU29, rskr.
1994/95:446). I betänkandet uttalade utskottet, efter att ha noterat att
definitionen av kr editinstitut i EG:s banksamordningsdirektiv och av kredit-
marknadsbolag i lagen om sådana företag inte stämmer överens, bl.a. att det
kan "finnas skäl att ändra området för tillståndspliktig finansierings-
verksamhet i Sverige eller modifiera reglerna för vissa slag av sådan verk-
11
samhet". Utskottet utgick från att "de skyddsintressen som förekommer i Prop. 1995/96:214
olika typer av finansiell verksamhet därvid särskilt kommer att beaktas".
Finansieringsföretag - bl.a. kreditmarknadsbolag - har en central uppgift i
det finansiella systemet. De driver en från allmän synpunkt viktig verksam-
het. Att finansieringsverksamhet bedrivs på ett tillfredsställande sätt är av
stor betydelse för kreditförsörjningen, och därmed kapitalförsörjningen, i
samhället. Störningar inom denna samhällssektor kan också indirekt äventyra
stabiliteten i betalningssystemet. Dessutom är det viktigt för konsumenterna
att kreditverksamheten sköts på ett oklanderligt sätt.
Det finns alltså starka skäl att upprätthålla en lämpligt avvägd reglering av
finansieringsverksamhet.
Frågan är emellertid om all finansieringsverksamhet behöver regleras. En
utgångspunkt vid all näringsrättslig regelgivning bör vara att regelverket inte
får vara så betungande att det mot bakgrund av de centrala skyddsmotiven i
onödan inskränker verksamheten. Det innebär att regler om tillstånd för
finansieringsverksamhet, och om rörelsens bedrivande, bör finnas bara om
det är särskilt motiverat av att ett påtagligt samhällsintresse behöver skyddas.
Graden av och inriktningen på en reglering kan också vara olika beroende på
om verksamheten finansieras genom lån från allmänheten eller på annat sätt,
resp, om den riktar sig till företag eller till konsumenter.
Mot denna bakgrund - och med tanke på den redan existerande, något
otympliga undantagskatalogen - är det motiverat att se över lagen om kredit-
marknadsbolag. Vid en sådan översyn bör det avgöras dels vilka slags verk-
samheter som bör inordnas under EG:s regelverk för kreditinstitut med de
nationellt betingade tillägg som det finns anledning att göra, dels hur en
reglering för andra slags finansieringsverksamheter - om någon alls - bör
utformas. Detta fordrar en analys med utgångspunkt från ett brett perspektiv.
Banklagskommittén (Fi 1995:09), som inledde sitt arbete under sommaren
1995, skall enligt sina direktiv (dir. 1995:86) bl.a. behandla de rörelseregler
som gäller för banker och andra kreditinstitut. För att kunna föreslå en
ändamålsenlig reglering måste kommittén studera och ta ställning till vilka
slags verksamheter reglerna skall tillämpas på. Det innebär att kommittén
bl.a. har att pröva om finansieringsverksamhet som inte finansieras genom
upplåning från allmänheten skall falla under det regelverk som följer bl.a. av
EG:s banksamordningsdirektiv. Kommittén skall enligt sina direktiv slutföra
sitt arbete vid utgången av år 1996. Med hänsyn till de ingående övervägan-
den som skall göras kan en ny lagstiftning, grundad på kommitténs förslag,
knappast träda i kraft före årsskiftet 1998/1999.
Med tanke på de genomgripande överväganden om lagen om kredit-
marknadsbolags tillämpningsområde som snart förestår bör behovet av att
foga ytterligare undantag till den redan långa lista som finns i 1 kap. 3 §
kreditmarknadsbolagslagen prövas kritiskt. Det är nämligen inte självklart
att, även om ett mer eller mindre framträdande behov av undantag kan
identifieras, Banklagskommitténs förslag bör föregripas.
I nästa avsnitt behandlas frågan om det är motiverat att undanta
riskkapitalverksamhet från lagen om kreditmarknadsbolags tillämpnings-
område. I avsnitt 9 analyseras om det är angeläget att nu undanta vissa
företagsfinansierande stiftelser och företag med offentlig anknytning. Det
12
finns emellertid även andra som driver finansieringsverksamhet och som har Prop. 1995/96:214
ett befogat intresse av att motsvarande fråga övervägs.
Det har framskymtat att vissa kreditmarknadsbolag som ingår i koncerner
med annan huvudsaklig verksamhet uppfattar lagen om kreditmarknads-
bolags regelverk som hindrande. Det är inte ovanligt att dessa kreditmark-
nadsbolag huvudsakligen bedriver sådan finansieringsverksamhet som i sig
är undantagen enligt 1 kap. 3 § 3 nyss nämnd lag (dvs. lämnar krediter i sam-
band med avsättning av tjänster som erbjuds eller varor som framställs eller
säljs av annat företag i samma koncem, m.m.), men att de därutöver som
komplement också lämnar krediter för andra ändamål. Vanligen finansierar
sådana kreditmarknadsbolag inte verksamheten genom att låna av allmän-
heten. Ett inte sällan förekommande problem är att de exponeringar det ur
koncernens perspektiv är rimligt att bolaget har mot andra företag inom
samma koncem kommer i konflikt med reglerna i lagen (1994:2004) om
kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappers-
bolag. Detta tvingar, har det hävdats, i sin tur fram att verksamheten organi-
seras i flera bolag på ett ekonomiskt ineffektivt sätt.
Den nu behandlade frågan anknyter till bedömningen av om det är
lämpligt att ordna in finansieringsföretag som inte lånar av allmänheten under
samma regler som sådana företag som är kreditinstitut i EG-direktivens
mening. Även om förhållandena uppfattas som besvärande av vissa bolag
bör dock inte Banklagskommitténs överväganden föregripas.
Det finns ett stort antal bolag som tillhörde den s.k. frikretsen, dvs. var
undantagna från tillståndskrav enligt 1988 års finansbolagslag, som driver
verksamhet med stöd av den tidigare berörda övergångsregeln. Dessa bolag
har att senast den 30 juni 1996 ansöka om tillstånd enligt kreditmarknads-
bolagslagen. Bolagen skall alltså från denna tidpunkt uppfylla de krav som
lagen ställer, låt vara att de med stöd av en annan övergångsbestämmelse inte
behöver ha en kapitalbas av den storlek som lagen enligt huvudregeln kräver.
Det var just sådana företag som förlängningen av övergångsregeln tog sikte
på. Det rör sig bl.a. om företag som, utan att låna medel av allmänheten,
driver finansieringsverksamhet i form av factoring eller leasing i förhållande-
vis liten skala. Trots företagens litenhet kan de utgöra viktiga affärspartners
till framför allt små och medelstora företag. De är också ofta lokalt
förankrade. Dessa mindre finansieringsföretags verksamhet torde ha positiva
effekter på sysselsättningen och bidrar till en god service för det lokala
näringslivet. Det är därför väsentligt från samhällssynpunkt att deras verk-
samhet inte hindras om det inte är påkallat av starka skyddsintressen.
Det har framkommit att många små finansieringsföretag inte uppfyller de
krav som ställs enligt lagen om kreditmarknadsbolag och enligt Finans-
inspektionens allmänna råd ens med hänsyn tagen till att de kan dra fördel av
övergångsregeln om lägre kapitalbas. Dessutom är den sist nämnda över-
gångsregeln konstruerad så att den gynnsamma behandlingen upphör i
samband med ägarskiften. Det innebär t.ex. att vid ett generationsskifte i ett
sådant företag kapitalbasen måste höjas till den i lagen angivna nivån, dvs.
motsvarande en eller fem miljoner ecu beroende på företagets omslutning.
Det finns därför skäl att pröva om de skyddsintressen som föranleder de
regler som finns i lagen om kreditmarknadsbolag kräver att även finan-
13
sieringsföretag av de slag som nu berörts skall omfattas av någon form av Prop. 1995/96:214
regelsystem. Även denna fråga bör behandlas av Banklagskommittén. Att
som Finansinspektionen föreslagit nu återinföra vissa undantagsregler från
den upphävda finansbolagslagen skulle på ett olyckligt sätt föregripa kom-
mitténs arbete.
Sammanfattningsvis kan det konstateras att det finns flera anledningar att
se över reglerna om finansieringsverksamhet. Den omprövningen, som
naturligen fäller under det uppdrag Banklagskommittén har, bör genomföras
utan att det får genomgripande konsekvenser för vissa företag som ännu inte
kommit att föras in under lagen om kreditmarknadsbolags regler och utan att
arbetet måste påskyndas i sådan grad att tid för allsidig belysning inte ges.
Punkten 5 i övergångsreglerna bör därför ändras så att den där angivna tiden
bestäms till den 31 december 1998. Möjligheten att fortsätta verksamheten
med stöd av övergångsregeln bör dock bara gälla de finansieringsföretag som
inte anskaffar medel för verksamheten från allmänheten.
Den här föreslagna lagändringen kan träda i kraft först den 1 januari 1997.
Regeringen har därför i annat sammanhang (prop. 1995/96:173 om förstärkt
tillsyn över finansiella företag) föreslagit riksdagen att övergångsregeln skall
förlängas från den 30 juni till den 31 december 1996. Regeringen valde att
inskränka förslaget på detta sätt eftersom det är önskvärt att den inriktning
som föreslås i denna proposition, med en avsevärd förlängning av övergångs-
tiden och tillförande av en kvalifikation till den, bör beslutas först efter
remissbehandling av förslaget.
Regeringens förslag: Den tillståndsplikt för att bedriva finansierings-
verksamhet som föreligger enligt lagen om kreditmarknadsbolag skall
inte omfatta viss finansiering av riskkapitalkaraktär som enbart riktar sig
till andra företag. För att undantas från tillståndsplikten krävs dessutom
att företaget inte finansierar sig genom upplåning från allmänheten.
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag.
Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget eller länmat det utan erinran.
Flera remissinstanser, däribland Finansinspektionen och Svenska
Riskkapitalföreningen, har efterlyst ett tydliggörande av vad som menas med
ägarandel. Riskkapitalföreningen har därvid tillagt att med ägarandel bör
jämställas lån med efterställd rätt till betalning, s.k. efterställda lån.
Föreningen har också uttalat att begreppet reglerad marknad bör tydliggöras.
Skälen för förslaget: Regeringen har vid ett flertal tillfällen betonat
vikten av en fungerande kapitalförsörjning för de små och medelstora före-
tagen. Eftersom Banklagskommitténs eventuella förslag skulle kunna leda till
nya bestämmelser tidigast under år 1998 bör resultatet av kommitténs över-
14
gripande arbete i denna del inte avvaktas. I stället bör de regler i lagen om Prop. 1995/96:214
kreditmarknadsbolag som påverkar de små och medelstora företagens
kapitalförsörjning prövas särskilt.
Huvudsyftet med verksamheten i så kallade riskkapitalbolag är som redan
nämnts att tillföra små och medelstora företag kapital i utbyte mot aktier eller
andelar. Detta innebär att riskkapitalbolaget, bortsett från eventuella utdel-
ningar, inte erhåller någon regelbunden avkastning på det investerade kapi-
talet. Det är först vid en framtida försäljning av aktierna eller andelama i
intresseföretaget som riskkapitalbolaget kan erhålla någon avkastning på det
investerade kapitalet. Följaktligen ställer denna finansieringsform mycket
höga krav på riskkapitalbolagens finansiella uthållighet.
Det kan noteras att riskkapitalbolagets verksamhet i de allra flesta fall
finansieras med eget kapital utan upplåning från allmänheten. Riskkapitalbo-
lagets ägare är därför ofta kapitalstarka institutioner som kan ge bolaget en
tillfredsställande finansiell styrka och soliditet. Ägarstrukturen är vanligtvis
begränsad till ett fåtal delägare. På motsvarande sätt domineras ägarstruktu-
ren i de börsnoterade riskkapitalbolagen av ett fåtal kapitalstarka institutioner
även om aktiespridningen i sig är stor. Det bör emellertid understrykas att det
vid sidan om nämnda bolag förekommer riskkapitalbolag som huvudsakligen
ägs av privatpersoner som ofta inte har motsvarande finansiella resurser.
Verksamheten är alltså inriktad på att förvärva aktie- eller andelsposter i
potentiellt framgångsrika företag för att vid en senare tidpunkt avyttra dessa
poster och tillgodogöra sig en värdetillväxt. Något primärt syfte att överta
intresseföretaget i dess helhet eller den huvudsakliga kontrollen över detta
föreligger normalt inte även om förvärv av majoritetsposter ibland förekom-
mer. Det är emellertid viktigt att notera att även om riskkapitalbolagets ägan-
de i intresseföretaget är avsett att bestå under en längre tidsperiod så är syftet
att ägandet i framtiden skall avvecklas. Att innehavet är tidsbegränsat utgör
ett naturligt led i riskkapitalbolagets verksamhet och det är inte ovanligt att
parterna redan vid investeringstillfället har diskuterat hur den framtida av-
vecklingen av riskkapitalbolagets aktie- eller andelsinnehav skall genom-
föras. Avvecklingen kan ske på olika sätt men genomförs vanligtvis i sam-
band med att intresseföretaget i sin helhet erbjuds till försäljning eller genom
att detta noteras på exempelvis OTC-listan.
Att tillhandahålla riskkapital på det sätt som beskrivits ovan ställer som
redan nämnts mycket stora krav på finansiell uthållighet hos riskkapitalföre-
taget eftersom avkastningen på det investerade kapitalet erhålls först vid en
framtida avyttring av aktienia eller andelarna i intresseföretaget. Tidpunkten
för en sådan avyttring ligger i vissa fall så långt som tio år fram i tiden. Även
om avkastningen på investerat kapital i ett lyckat projekt på sikt kan bli
mycket stor i förhållande till det tillskjutna kapitalet, ligger det i sakens natur
att intresseföretagen inte sällan misslyckas med sin verksamhet. De aktier el-
ler andelar riskkapitalföretaget äger i ett sådant företag kan då bli värdelösa.
Genom att delvis använda t.ex. konvertibla skuldebrev, skuldebrev som är
förenade med en optionsrätt till nyteckning av aktier, vinstandelsbevis och
konvertibla vinstandelsbevis kan riskkapitalbolaget öka sin finansiella uthål-
lighet. Vid en finansiering med dylika instrument erhåller riskkapitalbolaget
en regelbunden intäkt som bidrar till att bekosta den löpande verksamheten i
15
riskkapitalbolaget. Denna intäkt är särskilt betydelsefull för mindre privat- Prop. 1995/96:214
ägda riskkapitalbolag som ofta inte har samma styrka och uthållighet i finan-
siellt hänseende som större företag. Instrumenten berättigar dessutom risk-
kapitalbolaget att ta del av eventuell framtida värdetillväxt i företaget efter-
som konverteringsrätten eller optionen medför en rätt att teckna aktier i
intressebolaget.
Att använda nämnda instrument har fördelar sett även ur intresseföretagets
och dess huvudägares perspektiv. Intresseföretagets ägare föredrar i vissa fall
att kapitaltillskottet helt eller delvis sker i utbyte mot konvertibla skuldebrev
och liknande instrument eftersom ägarkontrollen i företaget på så vis kan
bibehållas, åtminstonde under överskådlig tid. Instrumenten utgör därför ett
värdefullt komplement till finansiering genom tillskott av ägarkapital för de
fall ytterligare kapital erfordras. Bolagets ursprungliga ägare torde ofta inte
medge att intresseföretaget utfärdar dylika instrument i en sådan omfattning
att utomstående med anledning av konverteringsrätter eller liknande rättig-
heter bereds möjlighet att i framtiden överta kontrollen av intresseföretaget.
Ytterligare en omständighet talar för finansiering med konvertibla skulde-
brev och liknande instrument. Om avvecklingen av aktie- eller andels-
innehavet sker i samband med att intresseföretaget noteras på exempelvis
OTC-listan kan detta normalt ske utan större svårigheter. En problemfri
avveckling kan normalt också ske i de fall intresseföretaget avyttras i sin
helhet. Däremot uppstår vanligtvis problem vid avvecklingen i de fall en
börsintroduktion synes ligga allt för långt in i framtiden eller då enbart
riskkapitalbolagets minoritetspost erbjuds till försäljning. 1 dessa fall är
finansiering med konvertibla skuldebrev och dylika instrument att föredra
med hänsyn till att dessa engagemang normalt är lättare att avveckla jämfört
med att sälja en minoritetspost. Finansiering med bl.a. konvertibla skulde-
brev har därför i betydande utsträckning bidragit till riskkapitalmarknadens
tillväxt och utveckling under de senaste åren.
Denna finansieringsform utgör emellertid tillståndspliktig finansierings-
verksamhet enligt lagen om kreditmarknadsbolag. För att erhålla tillstånd
måste som redan nämnts bl.a. bolagets egna kapital uppgå till minst fem
miljoner ecu. Riskkapitalbolag med en lägre kapitalbas kommer följaktligen
att sakna den möjlighet att tillföra medel i utbyte mot konvertibla skuldebrev
och liknande instrument. De rörelseregler som gäller för kreditmarknads-
bolag kan vara betungande för ett riskkapitalbolag, eller till och med omöj-
liga att uppfylla. Det är t.ex. tveksamt om långivningen alltid kan anses till-
godose kravet på att prognosen om låntagarens återbetalningsförmåga skall
vara gynnsam. Vidare kan en riskkapitaltillförsel som ter sig naturlig för ett
riskkapitalbolag komma i konflikt med lagen om kreditmarknadsbolags
bestämmelser om begränsat aktieägande och ett sådant bolags kreditgivning
eventuellt med reglerna om stora exponeringar. Det torde därför ofta vara så
att den verksamhet som ett riskkapitalbolag bedriver - som per definition är
riskfylld - inte uppfyller lagens krav.
Mot bakgrund av vad som nämnts ovan finns det skäl att redan nu under-
söka om ett undantag för finansieringsverksamhet som bedrivs av riskkapi-
talbolag kan införas utan att Banklagskommitténs översyn av det tillstånds-
pliktiga området avvaktas.
16
Det finns - det har framhållits tidigare - starka skäl att upprätthålla en Prop. 1995/96:214
lämpligt avvägd reglering av finansiell verksamhet. Det finns emellertid
också starka skäl att modifiera lagstiftningen på ett sätt som underlättar sär-
skilt de små och medelstora företagens riskkapitalförsörjning. Som strax
kommer att framgå finns möjligheter att göra avgränsningar som eliminerar
risken för att en avreglering av viss finansieringsverksamhet får skadliga
effekter från ett allmänt perspektiv samtidigt som den önskvärda effekten i
väsentlig mån uppnås.
Sammanfattningvis bör således ett nytt undantag fogas till den katalog
över icke tillståndspliktig verksamhet som anges i 1 kap. 3 § lagen om
kreditmarknadsbolag. Undantaget bör endast omfatta sådan annars till-
ståndspliktig finansieringsverksamhet som i varje enskilt intresseföretag ut-
gör ett komplement till det huvudsakliga engagemanget, dvs. tillskottet av
kapital i utbyte mot aktier eller andelar. Kvalifikationen tjänar till att upprätta
en rågång mellan sådan verksamhet som kan betecknas som riskkapitalför-
söijning och allmän finansieringsverksamhet. En förutsättning för att undan-
taget skall bli tillämpligt är sålunda att riskkapitalföretaget har ett ägarkapital
till ett belopp som i varje låntagande företag är större än de medel som lånas
ut. Såsom Svenska Riskkapitalföreningen har uttalat bör med ägarkapital i
detta sammanhang jämställas s.k. efterställda fordringar, d.v.s. fordringar
som i en ackords- eller konkurssituation får stå tillbaka för andra borgenärers
anspråk. Dessa fordringar är nämligen mer av riskkapitalkaraktär än en
traditionell lånefordran.
Undantagsregeln är, i väntan på resultatet av Banklagskommitténs arbete,
tänkt att tillämpas enbart när det gäller finansiering av sådana företag som
typiskt sett är beroende av riskkapitalbolag för sin kapitalförsörjning. Bolag
som är noterade på en svensk eller utländsk börs, en auktoriserad marknads-
plats eller någon annan reglerad marknad får anses att ha förutsättningar att
ordna finansieringen på annat sätt. Undantagsregeln bör därför inte komma i
fråga för utlåning till exempelvis sådana bolag vars aktier är noterade på
Stockholms Fondbörs A-, OTC-, eller O-lista. Om däremot en marknads-
notering sker efter det att utlåningen avtalats bör undantagsregeln alltjämt
vara tillämplig. I många fall är nämligen en marknadsnotering ett naturligt
led i utvecklingen av ett intresseföretag och riskkapitalbolagets tillskott av
ägar- och lånekapital avsedd just för att möjliggöra den. Lånefinansieringen
skall därför inte behöva avbrytas bara för att ett delmål i intresseföretagets
utveckling nåtts.
Undantaget bör vidare begränsas till att omfatta finansieringsverksamhet
i riskkapitalbolag där verksamheten finansieras utan upplåning från allmän-
heten. Villkoret är inte bara nödvändigt för att garantera överensstämmelse
med EG:s direktiv utan också för att det höga risktagande som kännetecknar
riskkapitalverksamhet inte skall få återverkningar på investerare som kan ha
svårt att överblicka hur stor risken med en placering är.
Någon utlåning till konsument bör inte heller få förekomma. Förutom att
riskkapitalverksamhet definitionsmässigt skall rikta sig till företagande och
inte till konsumenter bör ett noggrant övervägt vägval beträffande graden av
reglering av finansieringsverksamhet i stort inte föregripas.
17
Regeringens förslag: Vissa stiftelser som inrättats med statliga eller
kommunala medel och andra företag som är helägda av stat eller kom-
mun och som ger krediter till företag undantas från lagen om kredit-
marknadsbolags tillämpningsområde.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag, bort-
sett från att undantagsbestämmelsen i regeringens förslag föreslås tillämplig
inte bara på stiftelser, utan även på andra företag som är helägda av stat eller
kommun.
Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Det finns anledning att rikta uppmärk-
samheten på vissa stiftelser, inrättade av det allmänna, som i viss utsträck-
ning driver finansieringsverksamhet. De har det gemensamt att stiftelse-
kapitalet till övervägande del tillskjutits av staten eller av en eller flera
kommuner.
De stiftelser det är fråga om har tillkommit för att fungera som närings-
eller regionalpolitiska verktyg (se också avsnitt 4). Anledningen till att stiftel-
seformen har valts torde vara att man velat skapa ett organ som till sin karak-
tär är självständigt men till skillnad från bolagsformen inte förknippas med
vinststrävan. Stiftelsernas ändamål är främst att ge finansiellt stöd till tekniskt
eller kommersiellt utvecklingsarbete. Stöd kan ges exempelvis i form av
villkorslån eller genom att stiftelsen ställer garantier för utvecklingsprojekt.
Vidare förekommer rena bidrag utan krav på återbetalning.
Till de stiftelser som berörs hör Stiftelsen Industrifonden, Stiftelsen
Fonden för svenskt-norskt industriellt samarbete, Stiftelsen Innovations-
centrum, Stiftelsen Norrlandsfonden och Stiftelsen Landstingens Fond för
Teknikupphandling och Produktutveckling.
Det är knappast rimligt - och inte heller meningen - att sådana stiftelser
skulle vara underkastade det regelverk som gäller för finansieringsföretag, ett
regelverk som tillkommit för att tillgodose helt andra intressen än sådana som
kan vara aktuella för de stiftelser staten eller andra offentliga instanser inrät-
tat.
De nu aktuella stiftelserna behövde inte något tillstånd enligt 1988 års
finansbolagslag för att få ge krediter. Utan närmare kommentar togs ingen
motsvarande bestämmelse in i lagen om kreditmarknadsbolag. För tydlig-
hetens skull bör det framgå direkt av kreditmarknadsbolagslagens lydelse att
denna typ av statliga och kommunala stiftelser inte omfattas av lagens regler.
På senare år har den nyss beskrivna finansieringsformen kommit att
bedrivas även av bolag som direkt eller indirekt är helägda av staten eller
som inrättats av sådana stiftelser som avses ovan. Exempel på ett sådant
bolag är Swedfund International AB. Någon anledning att behandla dessa
bolag annorlunda bara för att en annan associationsform valts finns inte.
18
Undantaget bör alltså gälla även andra associationer än stiftelser som är Prop. 1995/96:214
helägda av stat eller kommun och vars verksamhet har till syfte att finansiellt
stödja tekniskt eller annat utvecklingsarbete. En förutsättning för att undan-
taget skall vara tillämpligt är att företagen inte lånar upp medel från allmän-
heten. Ett finansieringsföretag som anskaffar medel för sin verksamhet
genom in- eller upplåning från allmänheten är nämligen ett kreditinstitut
enligt EG:s banksamordningsdirektiv och måste på grund därav omfattas av
sådana regler som intagits i lagen om kreditmarknadsbolag.
De föreslagna lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1997.
Förslagen innebär bl.a. att verksamheten i vissa finansieringsföretag inte
onödigtvis hindras. De samhällsekonomiska vinster som detta innebär har
redan behandlats i avsnitt 4. Därutöver gäller att Finansinspektionen får en
något minskad tillsynsbörda i och med att ett antal finansieringsföretag,
åtminstone tills vidare, inte kommer att omfattas av inspektionens kontroll.
1 kap. 3 §
Paragrafen har kompletterats med två nya undantag från lagens tillämpnings-
område. I punkt 70 undantas sålunda vissa företag (s.k. riskkapitalbolag) som
har ägarkapital eller fordringar med efterställd rätt till betalning till ett belopp
som i vaije låntagande företag (intresseföretag) är större än riskkapitalföre-
tagets övriga utlåning till intresseföretaget. För att riskkapitalföretaget inte
skall oinfattas av tillståndsplikt krävs vidare att intresseföretaget vid ut-
låningstillfallet inte är noterat vid någon reglerad marknad och att riskkapital-
företaget inte anskaffar medel för verksamheten från allmänheten. Vid beräk-
ningen av riskkapitalföretagets låneutrymme skall tillgångarnas bokförda
värde vid utlåningstillfället användas.
I punkt 11 har införts ett undantag som avser de stiftelser som tillkommit
med statliga eller kommunala medel eller andra företag med enbart statliga
eller kommunala ägare och som har som syfte att finansiellt stödja tekniskt
eller annat utvecklingsarbete. Undantaget gäller bara om företaget inte lånar
upp medel från allmänheten.
19
Övergångsbestämmelserna punkt 5
Prop. 1995/96:214
Ändringen innebär en förlängning av den tid som ett finansieringsföretag får
bedriva verksamhet med stöd av äldre lag. Verksamheten får bedrivas fram
till och med den 31 december 1998 eller, om ansökan om tillstånd har getts
in inom denna tid, till dess ansökningen har prövats slutligt. En förutsättning
härför är dock att medel för verksamheten inte anskaffas från allmänheten.
20
Förteckning över remissinstanser avseende
promemorian Förbättrad kapitalförsörjning
Efter remiss har yttranden avgetts av Sveriges riksbank, Hovrätten över
Skåne och Blekinge, Finansinspektionen, Konkurrensverket, Konsument-
verket, NUTEK, Sveriges Försäkringsförbund, Svenska Bankföreningen,
Fiansbolagens förening, Företagarnas Riksorganisation, Postgirot Bank AB,
Industriförbundet, Grossistförbundet Svensk Handel, Tjänstemännens
Centralorganisation och Svenska Riskkapitalföreningen. Yttrande har även
inkommit från Per-Alvar Magnusson.
Prop. 1995/96:214
Bilaga 1
21
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1996-05-06
Närvarande: f.d. regeringsrådet Bertil Voss, justitierådet Johan Munck,
regeringsrådet Karl-Ingvar Rundqvist.
Enligt en lagrådsremiss den 2 maj 1996 (Finansdepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om
ändring i lagen (1992:1610) om kreditmarknadsbolag.
Förslaget har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Eric Frieberg.
Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.
Prop. 1995/96:214
Bilaga 2
22
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 15 maj 1996
Prop. 1995/96:214
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden, Peterson,
Freivalds, Wallström, Tham, Asbrink, Andersson, Uusmann, Ulvskog,
Sundström, Lindh, Ahnberg, Pagrotsky
Föredragande: statsrådet Asbrink
Regeringen beslutar propositionen 1995/96:214 Förbättrad kapitalförsöij-
nmg.
23