Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 5 oktober 1995
Ingvar Carlsson
Laila Freivalds
(Justitiedepartementet)
Prop.
1995/96:21
I propositionen föreslås vissa justeringar av de frister som nu gäller för
åklagaren att begära en anhållen person häktad och för tingsrätten att
hålla förhandling i häktningsfrågan. För närvarande gäller att åklagaren
skall göra häktningsframställning samma dag som han meddelar
anhållningsbeslutet eller senast dagen därefter. Om det finns synnerliga
skäl får framställningen göras senast tredje dagen efter anhållnings-
beslutet. Tingsrätten skall hålla häktningsförhandling samma dag som
framställningen kom in eller senast dagen därefter. Om det finns
synnerliga skäl får förhandlingen dock hållas senare men aldrig senare
än fyra dygn efter gripandet.
Enligt förslaget i propositionen skall åklagaren göra framställning om
häktning utan dröjsmål och senast klockan tolv tredje dagen efter
anhållningsbeslutet. Tingsrätten skall utan dröjsmål hålla förhandling i
häktningsfrågan och förhandlingen får aldrig hållas senare än fyra dygn
efter gripandet. Om någon har häktats i sin frånvaro och sedan grips,
skall domstolen hålla förhandling med denne i häktningsfrågan utan
dröjsmål efter anmälan om gripandet och senast inom fyra dygn efter
gripandet.
De föreslagna mera flexibla fristerna syftar till att ge ökad tid för
brottsutredningen före häktningsförhandling så att underlaget skall bli så
bra som möjligt. Förslagen syftar också till att häktningsförhandling inte
skall behöva hållas på helgdagar i lika stor omfattning som nu.
I propositionen föreslås också en justering av 3 § delgivningslagen
(1970:428), som genom ett förbiseende i ett tidigare lagstiftningsärende
fått en felaktig lydelse.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 februari 1996.
1 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 21
Prop. 1995/96:21
1 Förslag till riksdagsbeslut...................... 3
2 Lagtext ................................. 4
2.1 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken ..... 4
2.2 Förslag till lag om ändring i delgivningslagen
(1970:428)........................... 6
3 Ärendet och dess beredning .................... 7
4 Innebörden av 1988 års häktningsreform............. 8
5 1989 års utvärdering......................... 8
6 1995 års utvärdering......................... 9
7 Reformförslag ............................. 10
8 Närmare om de ekonomiska konsekvenserna.......... 15
9 Ikraftträdande m.m.......................... 16
10 Författningskommentar........................ 16
10.1 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken .... 16
10.2 Förslaget till lag om ändring i delgivningslagen
(1970:428)........................... 17
Bilaga 1 Lagförslagen i Domstolsverkets rapport 1995:2 .... 18
Bilaga 2 Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över
Domstolsverkets rapport 1995:2 .............. 20
Bilaga 3 Lagrådets yttrande ......................21
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 5 oktober
1995 ................................... 22
Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i rättegångsbalken,
2. lag om ändring i delgivningslagen (1970:428).
Prop. 1995/96:21
Regeringen har följande förslag till lagtext.
2.1 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken
Härigenom föreskrivs att 24 kap. 12, 13, 17 och 19 §§ rättegångs-
balken skall ha följande lydelse.
Prop. 1995/96:21
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
24 kap.
12 §*
Häktningsframställning skall
göras samma dag som anhåll-
ningsbeslutet meddelades eller
senast dagen därefter. Om det
finns synnerliga skäl, får fram-
ställningen göras senast tredje
dagen efter anhållningsbeslutet.
Har anhållningsbeslutet meddelats
Häktningsframställning skall
göras utan dröjsmål och senast
klockan tolv tredje dagen efter
anhållningsbeslutet.
i den misstänktes frånvaro, skall
vid tillämpning av första stycket som dag för beslutet anses dagen då
beslutet verkställdes.
Görs inte häktningsframställning inom föreskriven tid, skall åklagaren
omedelbart häva anhållningsbeslutet.
13 §2
Har en häktningsframställning
gjorts, skall rätten samma dag
eller senast dagen därefter hålla
förhandling i häktningsfrågan.
Om det finns synnerliga skäl, får
förhandlingen dock hållas
Har en häktningsframställning
gjorts, skall rätten utan dröjsmål
hålla förhandling i häktnings-
frågan.
senare.
Häktningsförhandlingen får aldrig hållas senare än fyra dygn efter det
att den misstänkte greps eller anhållningsbeslutet verkställdes.
17 §3
En fråga om att häkta den som inte är anhållen får tas upp på yrkande
av åklagaren. Efter åtalet får rätten även på yrkande av målsäganden
eller självmant ta upp frågan.
1 Senaste lydelse 1987:1211.
2 Senaste lydelse 1987:1211.
3 Senaste lydelse 1987:1211.
Då en fråga om häktning enligt första stycket har väckts, skall
häktningsförhandling inför rätten hållas så snart som möjligt. I fråga om
sådan förhandling gäller i tillämpliga delar vad som sägs i 14-16 §§.
Har den misstänkte kallats till förhandlingen eller finns det anledning att
anta att han avvikit eller på annat sätt håller sig undan, utgör dock hans
utevaro ej hinder för förhandlingen. Uteblir målsäganden trots att han
kallats till förhandlingen, får frågan ändå avgöras.
Har rätten beslutat om häktning av någon som inte är närvarande vid
rätten skall, så snart beslutet har verkställts eller hindret för hans
närvaro har upphört, anmälan om detta göras hos rätten.
Prop. 1995/96:21
När en anmälan enligt tredje
stycket har gjorts, skall rätten
samma dag eller senast dagen
därefter hålla förhandling i häkt-
ningsfrågan. Om det finns syn-
nerliga skäl, får förhandlingen
dock hållas senare. Häktnings-
förhandlingen får aldrig hållas
senare än fyra dygn efter det att
häktningsbeslutet har verkställts
eller hindret för den misstänktes
När en anmälan enligt tredje
stycket har gjorts, skall rätten
utan dröjsmål hålla förhandling i
häktningsfrågan. Häktningsför-
handlingen får aldrig hållas
senare än fyra dygn efter det att
häktningsbeslutet har verkställts
eller hindret för den misstänktes
närvaro vid rätten har upphört.
närvaro vid rätten har upphört.
19 §4
Har någon som är närvarande
vid rätten häktats med stöd av
3 §, skall åklagaren, så snart
han anser att det finns sannolika
skäl för att
begått brottet,
rätten. Rätten
mål efter en
hålla ny förhandling i häktnings-
frågan. Förhandling måste all-
tid, oberoende av anmälan,
hållas inom en vecka från häkt-
ningsbeslutet.
den misstänkte
anmäla detta till
skall utan dröjs-
sådan anmälan
Har någon som är närvarande
vid rätten häktats med stöd av
3 §, skall åklagaren, så snart
han anser att det finns sannolika
skäl for att den misstänkte
begått brottet, anmäla detta till
rätten. Rätten skall samma dag
eller senast dagen efter en sådan
anmälan hålla ny förhandling i
häktningsfrågan. Om det finns
synnerliga skäl, får förhand-
lingen dock hållas senare. För-
handling måste alltid, oberoende
av anmälan, hållas inom en
vecka från häktningsbeslutet.
Om det när förhandlingen hålls inte framkommit sannolika skäl för att
den misstänkte begått brottet eller i övrigt inte längre finns skäl för
häktning, skall beslutet om häktning omedelbart hävas.
Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996.
4 Senaste lydelse 1987:1211.
1* Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 21
2.2 Förslag till lag om ändring i delgivningslagen prop. 1995/96:21
(1970:428)
Härigenom föreskrivs att 3 § delgivningslagen (1970:428) skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 §’
Myndighet ombesörjer delgivning genom att sända handlingen med
post eller överlämna den med bud eller på annat sätt till den sökte,
varvid som bevis att denne har mottagit försändelsen begäres delgiv-
ningskvitto eller mottagningsbevis (ordinär delgivning). Ordinär delgiv-
ning kan också ske genom förenklad delgivning enligt 3 a §.
Om det finns anledning antaga att delgivningskvitto eller mottag-
ningsbevis ej kommer att lämnas eller ej kommer att erhållas i tid, får
myndighet som regeringen bestämmer ombesöija att handlingen över-
lämnas till den sökte i särskild ordning genom postbefordringsföretag
som regeringen bestämmer (särskild postdelgivning).
När det är lämpligt, får en myndighet delge kallelser, meddelanden
och andra handlingar, som inte är omfettande eller annars av svår-
tillgängligt innehåll, genom att innehållet läses upp vid telefonsamtal
med den sökte och handlingen därefter sänds till denne med post
(telefondelgivning). Sådan delgivning får inte avse stämningsansök-
ningar eller andra handlingar genom vilka förfarandet vid myndigheten
inleds.
Kan delgivning inte ske enligt
första - tredje styckena, får
delgivning ske genom stämnings-
man eller annan, vars intyg
enligt 24 § första stycket utgör
fullt bevis om delgivning
(stämningsmannadelgivning).
1 fall som avses i 15 och
16 §§ får delgivning ske genom
kungörelse (kungörelsedelgiv-
ning).
Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996.
Senaste lydelse 1995:638.
Den 12 april 1988 ändrades reglerna om de straffprocessuella
tvångsmedlen anhållande och häktning (se bl.a. prop. 1986/87:112, bet.
1987/88:JuU7, rskr. 1987/88:30, SFS 1987:1211-1214 och
1988:27-36). De nya reglerna, som bl.a. innebar en anpassning till den
praxis som hade utvecklats vid tillämpningen av den europeiska
konventionen till skydd för de mänskliga rättigheterna och de grund-
läggande friheterna, berörde både förutsättningarna for att tillgripa
anhållande och häktning samt de frister inom vilka sådana
frihetsberövanden skall prövas av domstol. De nya reglerna om
anhållande och häktning utvärderades år 1989. Utvärderingen, som
genomfördes av Domstolsverket i samarbete med Riksåklagaren, Riks-
polisstyrelsen, Kriminalvårdsstyrelsen och Sveriges advokatsamfund,
avsåg framför allt vilka konsekvenser reformen haft för rättssäkerheten
men också organisatoriska och ekonomiska konsekvenser redovisades i
den rapport som Domstolsverket i november 1989 överlämnade till
Justitiedepartementet (DV-rapport 1989:9).
Domstolsverket har därefter på regeringens uppdrag, i samråd med de
andra myndigheter m.fl. som medverkade till den nämnda rapporten,
gjort en förnyad utvärdering av häktningsreformen. Utvärderingen har,
liksom 1989 års, tagit sikte på vilka konsekvenser reformen haft för
rättssäkerheten i vid mening. Även de organisatoriska och ekonomiska
konsekvenserna av reformen har undersökts på nytt. Uppdraget
redovisades i maj i år i en rapport till Justitiedepartementet (DV-rapport
1995:2) och vissa förslag till lagändringar läggs fram i rapporten. Dessa
förslag finns i bilaga 1. Rapporten har remissbehandlats. En förteckning
över de remissinstanser som yttrat sig över rapporten finns i bilaga 2.
Yttrandena finns tillgängliga i Justitiedepartementet (dnr Ju95/2273).
En ytterligare fråga som tas upp i propositionen är en justering av 3 §
delgivningslagen (1970:428), där till följd av ett förbiseende i ett
tidigare ärende (prop. 1994/95:188, bet. 1994/95 :JuU22, rskr.
1994/95:379, SFS 1995:638 ) fjärde och femte styckena föll bort.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 21 september 1995 att inhämta Lagrådets
yttrande över det förslag till ändring i rättegångsbalken som utarbetats i
ärendet. Lagrådet har lämnat förslaget utan erinran. Lagrådets yttrande
finns i bilaga 3. Det förslag som remitterades till Lagrådet är identiskt
med propositionens lagförslag i den delen, bortsett från att där föreslogs
ikraftträdande den 1 januari 1996.
Förslaget till lag om ändring i delgivningslagen (1970:428) har inte
granskats av Lagrådet, eftersom frågans enkla beskaffenhet har bedömts
göra en sådan granskning onödig.
Prop. 1995/96:21
Prop. 1995/96:21
Efter 1988 års häktningsreform får en häktningsförhandling aldrig
hållas senare än fyra dygn efter det faktiska frihetsberövandet. Vid
beräkning av denna tidsfrist jämställs söndagar och helgdagar med
vanliga arbetsdagar. Till följd härav måste domare, åklagare och
advokater vara beredda att delta i häktningsförhandlingar även på
helgdagar. Detta innebär också att kriminalvårdens transportorganisation
tas i anspråk under sådana dagar.
De nya fristerna innebär att åklagaren skall göra häktnings-
framställning samma dag som han meddelar anhållningsbeslutet eller
senast dagen därefter. Om det finns synnerliga skäl får framställningen
göras senast tredje dagen efter anhållningsbeslutet. Tingsrätten skall
hålla häktningsförhandling samma dag som framställningen kommer in
eller senast dagen därefter. Om det finns synnerliga skäl får
förhandlingen dock hållas senare men aldrig senare än fyra dygn efter
gripandet.
Reformen innebar att en beredskapsorganisation tillskapades för
domstolar och advokater, medan den redan existerande beredskaps-
organisationen för polisen, åklagarna och kriminalvården utökades.
Ett annat inslag i 1988 års reform var att en möjlighet att häkta vid en
lägre grad av misstanke om brott än tidigare, s.k. utredningshäktning,
infördes. För utredningshäktning krävs att någon är skäligen misstänkt
för viss brottslighet och att förutsättningarna för häktning i övrigt är
uppfyllda samt att det är av synnerlig vikt att han tas i förvar i avvaktan
på ytterligare utredning om brottet. I sådana fåll skall häktningsfrågan
alltid omprövas inom en vecka. Om det då inte framkommit sannolika
skäl för misstanke om brott skall häktningen omedelbart hävas.
Domstolsverkets rapport 1989:9 visade att kravet på en snar
domstolsprövning av frihetsberövanden hade uppfyllts väl genom
reformen. Enligt rapporten hade omkring hälften av frihetsberövandena
prövats av domstol inom två dygn och drygt 90 procent inom tre dygn.
Före häktningsreformen hade drygt hälften av frihetsberövandena
prövats först inom sex dygn. Rapportens undersökningsresultat visade
också att tiden från anhållande till dom hade minskat efter reformen och
att endast två procent av alla häktningsbeslut avsåg utredningshäktning.
Antalet häktade hade enligt rapporten stigit i och med reformen med
något mer än 29 procent och det bedömdes att ökningen av antalet
häktade framför allt hade orsakats av de kortare tidsfristerna.
I rapporten sades att utvärderingen sammantaget inte gav något stöd
för påståenden om att rättssäkerheten hade försämrats. Rättssäkerheten
ansågs tvärt emot ha ökat i och med den snabbare domstolsprövningen.
Vissa faktorer, såsom kvaliteten på utredningsmaterialet och möjlig-
hetema för advokaterna att förbereda den misstänktes försvar, hade Prop. 1995/96:21
enligt rapporten dock möjligen påverkat rättssäkerheten negativt.
Någon påtaglig förändring av effektiviteten vid de olika myndig-
heterna till följd av reformen hade inte skett enligt rapporten. Däremot
sades att övertidsuttagen hade ökat och att arbetssituationen blivit mer
pressad, vilket i ett längre perspektiv - om inte resursförstärkningar
sker - kunde få negativa konsekvenser för rättssäkerheten. Den totala
merkostnaden för häktningsreformen budgetåret 1988/89 angavs i
rapporten ha uppgått till 51 miljoner kronor.
Resultatet av den förnyade utvärderingen visar bl.a. följande. Jämfört
med 1993 minskade under 1994 antalet anhållna med 7 procent, antalet
häktningsframställningar med 9 procent och antalet avgjorda brottmål
med häktningsförhandling i tingsrätt med 8 procent. Samtidigt har det
totala antalet anmälda brott minskat med 7 procent. Antalet häktningar
är dock alltjämt större än före 1988 års lagändringar.
När det gäller de nya tidsfristerna visar resultatet att de fyra dygn av
frihetsberövande före häktningsförhandling som lagen tillåter mycket
sällan utnyttjas. Sålunda inleds häktningsförhandlingen inom två dygn
från frihetsberövandet i 89 procent av fållen och inom tre dygn i 99
procent av fallen. Dock har det de senaste åren blivit vanligare att
häktningsyrkandet prövas först dagen efter det att häktnings-
framställningen inkommit, utom framställningar på söndagar vilka
regelmässigt prövas samma dag. Vidare har konstaterats en förskjutning
av tidpunkten för när dom i mål mot häktade personer meddelas på så
sätt att dessa domar i genomsnitt meddelas två veckor senare under
1994 än 1989.
Liksom vid den förra utvärderingen har en stor del av domstolarna,
åklagarmyndigheterna och advokaterna den uppfattningen att kvaliteten
på utredningsmaterialet har försämrats, vilket kan tillskrivas de
förkortade tidsfristerna. Häktningsgrunden kollusionsrisk åberopas
oftare i besluten under 1994 jämfört med 1989, vilket enligt
Domstolsverket också talar för att kvaliteten på utredningsmaterialet
sjunkit. Även antalet häktningsbeslut som hävs före åtal har ökat
jämfört med 1989 och jämfört med tiden före reformen. Antalet ogillade
häktningsyrkanden är fortsatt lågt, 6 procent. Åtalet har ogillats endast
i 2 procent av målen där den tilltalade varit häktad. Andelen
utredningshäktningar har inte ökat, utan utgör 1,5 procent.
Enligt Domstolsverkets uppfattning tyder utredningen sammantaget
inte på att rättssäkerheten påverkats nämnvärt sedan 1989 års utredning.
Verket anför dock att det finns en utbredd uppfattning att polis och
åklagare har problem med att hinna med den utredning som behövs
inför häktningsförhandlingarna och att detta kan tolkas på så sätt att viss
risk finns för att rättssäkerheten påverkas negativt.
Av de enkätundersökningar som Domstolsverket gjort framgår att Prop. 1995/96:21
reformen medfört en ökad belastning för domstolar, advokater, polis,
åklagare och kriminalvård och att de korta tidsfristerna försvårar
arbetsplaneringen och ökar tidspressen. Andelen häktningsförhandlingar
på helger har ökat, från 23 procent under år 1989 till 27,5 procent
under 1994.
När det gäller de ekonomiska konsekvenserna av reformen har det för
budgetåret 1993/94 (såvitt gäller Kriminalvårdsstyrelsen avser dock
siffrorna budgetåret 1994/95) uppstått extrakostnader på cirka 70
miljoner kronor. Härtill kommer polisens extrakostnader som inte kan
preciseras eftersom de inte särredovisas i förhållande till t.ex. annat
övertidsarbete men som ändå uppenbarligen uppgår till betydande
belopp. Av de 70 miljoner kronorna faller cirka 35 på åklagarväsendet,
15 på domstolsväsendet och rättshjälpen samt 20 på Kriminalvårds-
styrelsen.
Domstolsverket har undersökt om den tidsfrist som finns mellan
frihetsberövande och häktningsförhandling kan fördelas på ett mer
ändamålsenligt sätt än i dag mellan åklagaren och domstolen, i första
hand tingsrätten, i syfte dels att minska antalet helgförhandlingar, dels
att skapa bättre förutsättningar för goda brottsutredningar och därmed
ett gott beslutsunderlag vid häktningsförhandlingen.
Regeringens förslag: Om åklagaren vill begära att en anhållen
person häktas skall han göra framställning om detta utan dröjsmål
och senast klockan tolv tredje dagen efter anhållningsbeslutet.
Tingsrätten skall utan dröjsmål hålla förhandling i häktningsfrågan
och förhandlingen får aldrig hållas senare än fyra dygn efter
gripandet.
Om någon har häktats i sin frånvaro och sedan grips, skall
domstolen hålla förhandling med denne i häktningsfrågan utan
dröjsmål efter anmälan om gripandet och senast inom fyra dygn.
Efter beslut om utredningshäktning skall rätten hålla ny
förhandling i häktningsfrågan utan dröjsmål efter det att åklagaren
anmält att det finns sannolika skäl för att den misstänkte begått
brottet. Liksom i dag måste ny förhandling hållas senast inom en
vecka från det första häktningsbeslutet.
Domstolsverkets förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta har tillstyrkt förslagen eller lämnat dem
utan erinran. Några har avstyrkt förslagen helt. Andra har invänt mot
den föreslagna begränsningen till klockan tolv för häktningsframställ-
ningar på tredje dagen efter anhållande. Några är kritiska mot att
fristerna anges genom uttrycket utan dröjsmål.
10
Skälen för regeringens förslag: Det är angeläget att se till att Prop. 1995/96:21
utredningsmaterialet inför häktningsförhandlingar är så fullständigt och
bra som möjligt. Utvärderingen visar tydligt att 1988 års
häktningsreform har medfört att utredningsmaterialet i genomsnitt blivit
mer knapphändigt än tidigare. Vidare har omläggningen kommit att
kosta mycket pengar och avsevärt mera än vad som beräknades när
reformen beslutades. Om man kan nedbringa antalet häktnings-
förhandlingar på helgerna skulle stora kostnadsbesparingar kunna göras
och arbetsbelastningen på de inblandade myndigheterna minska.
Domstolsverkets utvärdering innehåller statistik som visar att de flesta
häktningsframställningar kommer in till tingsrätten samma dag som,
eller dagen efter, gripandet. Endast drygt 16 procent kommer in senare,
dvs. två eller tre dagar efter gripandet. Häktningsförhandling hålls
samma dag i 23 procent av fallen och dagen efter i 73 procent av fallen.
Sammanställda visar siffrorna att den enligt lagen tillåtna fyradygns-
tiden av frihetsberövande före häktningsförhandling nästan aldrig
utnyttjas. En av reformens intentioner var naturligtvis att uppnå snabb
domstolsprövning. Emellertid är det inte nödvändigtvis alltid av godo
från rättssäkerhetssynpunkt att frihetsberövandet prövas av domstol
inom mycket kort tid. Om brottsutredningen inte har framskridit särskilt
långt är det nämligen risk att häktning sker i många fall där detta inte
skulle ske om utredningen hade varit mer fullständig. Domstolsverkets
utvärdering och remissbehandlingen ger enligt regeringens mening
tydligt vid handen att det skulle vara en fördel att i normalfallet lämna
större tidsmarginal mellan anhållandet och häktningsframställningen.
Utredningen skulle då i många fall kunna göras fullständigare,
dokumentation skulle kunna hinnas med bättre, försvaret få längre tid
att förberedas och domstolen få ett bättre beslutsunderlag.
I 27,5 procent av fallen hålls häktningsförhandling under beredskaps-
tid. Det innebär extra tidspress och arbetsbelastning och stora kostnader
för de inblandade myndigheterna och advokaterna. Om man kan ned-
bringa antalet helgförhandlingar skulle man både spara pengar och
skapa bättre arbetsförutsättningar. Den lösning på dessa problem som
Domstolsverket har lagt fram i rapporten är att man justerar de
tidsfrister som åklagare respektive domstolar har att iaktta efter
anhållningsbeslut respektive häktningsframställningar så att fristerna blir
mer flexibla, framför allt genom att det i normalfallet ställs mer tid till
åklagarens förfogande att ta fram utredning före häktningsförhand-
lingen.
Som nämnts skall åklagaren enligt dagens regler göra
häktningsframställning samma dag eller dagen efter anhållandet och det
krävs synnerliga skäl för att vänta längre, längst till tredje dagen efter
anhållningsbeslutet. Förhandling i häktningsfrågan skall hållas samma
dag eller dagen efter det att häktningsframställningen kom in. Om det
finns synnerliga skäl får den hållas senare men aldrig senare än fyra
dagar efter gripandet. Domstolverket har föreslagit att åklagarens frist
görs mera öppen och att det i stället föreskrivs att häktningsfram-
ställning skall göras utan dröjsmål och senast före klockan tolv tredje H
dagen efter anhållningsbeslutet. När det gäller häktningsförhandlingen
har verket föreslagit att den skall hållas utan dröjsmål, men liksom Prop. 1995/96:21
enligt nuvarande ordning aldrig senare än fyra dagar efter gripandet.
Verkets förslag har stora likheter med den ordning som sedan flera år
gäller i Finland.
Remissinstanserna har i stort sett enhälligt ställt sig bakom tanken på
mera flexibla frister för häktningsframställningar och häktnings-
förhandlingar. De flesta har instämt i behovet att skapa bättre
förutsättningar för brottsutredningen före häktningsförhandling, att
minska tidspressen på de berörda myndigheterna och att minska behovet
av helgförhandlingar. När det gäller hur reglerna närmare bör utformas
för att tillgodose dessa önskemål går meningarna mera i sär. En stor
grupp av remissinstanserna tillstyrker Domstolsverkets förslag eller
lämnar det utan erinran. I denna grupp återfinns bl.a. en del av
representanterna för både domstolar, åklagare, polis och kriminalvård.
De som inte godtar den föreslagna tekniska lösningen har framför allt
haft invändningar mot tidsbegränsningen till klockan tolv och menar att
hela tredje dagen efter anhållningsbeslutet bör stå öppen för åklagarens
häktningsframställning. Vissa är även tveksamma till uttrycket ”utan
dröjsmål” som finns på flera ställen i den föreslagna lagtexten. Ett par
remissinstanser avstyrker den föreslagna reformen, främst med
motiveringen att det inte är önskvärt att förlänga tiden fram till
domstolsprövning av frihetsberövanden.
Regeringen gör följande överväganden. I likhet med de allra flesta
remissinstanserna finner regeringen att Domstolsverkets förslag bäddar
dels för en skyndsam domstolsprövning med ett bra beslutsunderlag,
dels för att man genom ett bättre utnyttjande av fyradygnsfristen i större
utsträckning än i dag skall kunna undvika häktningsförhandlingar på
helger.
Domstolsverkets förslag innebär till en början att man slopar kravet
på synnerliga skäl för att dröja med häktningsframställning längre än till
dagen efter anhållningsbeslutet men även att den yttersta fristen
begränsas något genom att den går ut klockan tolv den tredje dagen
efter anhållningsbeslutet. Flera remissinstanser som kritiserat förslaget i
denna del har anfört att det innebär en onödig begränsning av
åklagarens handlingsutrymme och en försämring i förhållande till
dagens ordning. Regeringen kan inte helt instämma i detta. Om man
slopar kravet på synnerliga skäl för att dröja längre än till dagen efter
anhållningsbeslutet med att göra häktningsframställning kommer
åklagaren i de allra flesta fall att få längre tid på sig att fullständiga
utredningen. Det kan heller inte röra sig om särskilt många fall där det
är helt avgörande för åklagaren att få disponera hela den tredje dagen
innan han lämnar in häktningsframställningen. Begränsningen till
klockan tolv är avsedd att göra det möjligt för tingsrätten att, med
iakttagande av fristen av fyra dygn från gripandet, hålla förhandling i
häktningsfrågan under kontorstid. Med Domstolsverkets förslag kan det
antas att häktningsframställningar på tredje dagen efter anhållnings-
beslutet blir betydligt vanligare än i dag. I det läget kan man knappast
klara sig utan en regel som anger ett sista klockslag. Annars kan det 12
nämligen - i en helt annan omfattning än i dag - hända att det blir
mycket svårt eller rent av omöjligt för tingsrätten att inleda Prop. 1995/96:21
häktningsförhandlingen innan fyradygnsfristen har gått ut. Om sista
tiden anges till klockan tolv tredje dagen efter anhållningsbeslutet
kommer tingsrätten alltid att ha minst en halv dag på sig att inleda
häktningsförhandlingen, även om åklagaren maximalt utnyttjar sin frist
att inkomma med häktningsframställningen. I de flesta fäll kommer
tingsrätten dock att ha längre tid på sig än så, vilket är en fördel för
tingsrättens planering. Tingsrätten måste ju också ta hänsyn till alla
andra som är berörda, t.ex. försvarare, tolkar och kriminalvårdens
transportorganisation. Statistiken visar också att de flesta mål sätts ut till
förhandling först dagen efter det att häktningsframställning inkommit.
Regeringen anser att den av Domstolsverket föreslagna tidsgränsen
passar bäst för det stora flertalet mål och därför är den bästa
avvägningen.
Enligt vad Domstolsverket anfört i utvärderingen ligger ett allmänt
skyndsamhetskrav i föreskriften att häktningsframställning skall göras
utan dröjsmål och att på samma sätt häktningsförhandling skall hållas
utan dröjsmål. Som nämnts har några remissinstanser kritiserat detta ut-
tryck för att vara otydligt. Det har anförts att det vore olyckligt om
uttrycket tolkades så att åklagare och domstolar får välja fritt inom tids-
ramen när häktningsframställning respektive förhandling skall ske.
Vidare har det ansetts oklart om förslaget ger utrymme för att vänta
med häktningsframställning eller förhandling bara i syfte att undvika för-
handling på en helgdag. En ytterligare fråga är om den föreslagna
regeln ger utrymme för att vänta med häktningsframställning för att
försöka uppnå sannolika skäl för brottsmisstanken i fall där åklagaren
annars skulle kunna yrka s.k. utredningshäktning på skälig misstanke.
Regeringen har som främsta ambition med detta lagstiftningsärende att
det skall skapas bättre förutsättningar för ett gott beslutsunderlag inför
beslut i häktningsfrågan. Ett gott beslutsunderlag kan åstadkommas i
första hand genom att man ger åklagare och polis mer tid för
brottsutredningen före häktningsförhandling. Utredningen behöver då
inte forceras fram på samma sätt som nu kan bli fallet och man kan
också hinna med att vidta fler och noggrannare utredningsåtgärder och
förbättra dokumentationen av dessa. För att uppnå dessa mål är det av
värde med en så öppen tidsfrist som möjligt för åklagaren. Å andra
sidan bör det givetvis inte bli fråga om helt diskretionära avgöranden.
Såsom påpekats under remissbehandlingen är det angeläget att
Europakonventionens krav på skyndsam domstolsprövning inte
åsidosätts. Ett allmänt skyndsamhetskrav - utöver det skyndsamhetskrav
som redan ligger i fyradygnsfristen - bör därför finnas. Regeringen
ställer sig bakom Domstolsverkets förslag att häktningsframställning
skall göras utan dröjsmål. Därigenom är det klart att åklagaren, om
utredningen nått en tillräcklig grad av fullbordan, inte kan dröja med
sin framställning bara i syfte att en förhandling på en helgdag möjligen
skall kunna undvikas. I fallet med utredningshäktning anser dock
regeringen att det på samma sätt som i dag kan vara väl motiverat att
dröja något med häktningsframställning om åklagaren kan förutse att
nivån sannolika skäl kan uppnås inom rimlig tid så att en begäran om
13
utredningshäktning inte behöver tillgripas. Regeringen anser också att Prop. 1995/96:21
ett sådant tillvägagångssätt klart ryms inom ramen för uttrycket ”utan
dröjsmål”.
När det gäller tidsfristen för domstolen att hålla häktnings-
förhandlingen finns det inte några utredningsskäl att ta hänsyn till. Dock
framstår dagens reglering som ganska stel genom att det krävs
synnerliga skäl för att dröja längre än till dagen efter häktnings-
framställningen med att hålla förhandlingen. Några starka skäl för att
detaljreglera återstoden av fyradygnsfristen finns knappast. En öppen
regel skulle ge bättre möjligheter att beakta fler faktorer när tidpunkten
for förhandlingen bestäms. Bland annat skulle domstolarna få ett något
större utrymme att vänta med förhandlingen till efter en helg om detta
innebär att den misstänkte kan biträdas av den advokat han önskar.
Detta skulle också leda till farre försvararbyten inför huvud-
förhandlingen. Andra omständigheter kan vara svårigheter att få tag på
en fullgod tolk under en helg eller att genomföra en längre transport av
den misstänkte. Regeringen anser det mest ändamålsenligt att även här
ha samma allmänna skyndsamhetskrav och att häktningsförhandling
således skall hållas utan dröjsmål och alltid inom fyra dygn från
frihetsberövandet. Därmed ställer sig regeringen alltså i likhet med
majoriteten av remissinstanserna bakom Domstolsverkets förslag i denna
del.
Svea hovrätt och Göteborgs tingsrätt har i sina remissvar anfört att det
står i dålig överensstämmelse med Europakonventionen att införa regler
som typiskt sett förlänger tiden något mellan frihetsberövande och
domstolsprövning. Regeringen betonar att det inte är meningen att
fyradygnsfristen genomgående skall utnyttjas, utan det viktiga är att ett
mera flexibelt system skapas. Ett skyndsamhetskrav har också ställts
upp genom föreskriften att häktningsframställning och häktnings-
förhandling skall ske utan dröjsmål. Mot denna bakgrund och med
hänsyn till det syfte som ligger bakom reformen - att skapa bättre
förutsättningar för ett gott beslutsunderlag i häktningsfrågan - kan
regeringen inte dela remisskritiken på denna punkt. Såsom påpekats
under utvärderingen och remissbehandlingen är det ett rättssäkerhets-
intresse även för den misstänkte att utredningen är av god kvalitet,
eftersom detta kan förebygga onödiga häktningar och onödiga restrik-
tioner i häktet.
När någon har häktats i sin frånvaro, skall domstolen enligt dagens
regler hålla förhandling i häktningsfrågan samma dag eller senast dagen
efter det att anmälan gjorts om beslutets verkställande. Om det finns
synnerliga skäl, får dock förhandlingen hållas senare. Dessa regler är
tillämpliga i såväl tingsrätt, hovrätt som Högsta domstolen. Även i
dessa fall har Domstolsverket föreslagit att rätten skall hålla
förhandlingen ”utan dröjsmål”, och givetvis inom fyra dygn från
frihetsberövandet. När det gäller utredningshäktning föreligger
motsvarande förslag; när någon har häktats enbart på skälig misstanke
skall rätten ”utan dröjsmål” efter åklagarens anmälan hålla ny
förhandling i häktningsfrågan, och liksom i dag skall detta ske inom en
vecka från det första häktningsbeslutet. Även i dessa delar har en
14
majoritet av remissinstanserna tilllstyrkt Domstolsverkets förslag.
Regeringen förordar att verkets förslag även i denna del genomförs.
Sammantagna är de föreslagna reglerna ägnade att minska behovet av
att hålla häktningsförhandling på veckoslut och annan beredskapstid.
Som nämnts har de föreslagna reglerna stora likheter med det finska
systemet. I Finland hålls, i proportion till antalet brottmål, endast
omkring en tiondel så många häktningsförhandlingar på beredskapstid
som i Sverige. Även om man inte kan kalkylera med ett lika starkt
genomslag som i Finland visar ändå exemplet att det finns ett mycket
betydande utrymme för att genom flexiblare regler reducera antalet
häktningsförhandlingar på helger.
En skillnad mellan de svenska och de finska reglerna är att åklagarens
tidsfrist för att göra häktningsframställning i Finland räknas från frihets-
berövandet och inte från anhållningsbeslutet. Förundersökningsreglema
i den svenska rättegångsbalken söijer för att det sällan förflyter mer än
någon eller några timmar mellan gripande och anhållande. Skillnaden
blir därför i praktiken inte särskilt stor. Regeringen föreslår ingen
ändring på denna punkt.
Prop. 1995/96:21
Som nämnts i det föregående kommer antalet häktningsförhandlingar på
helger att minska genom den nu föreslagna reformen. Det är inte
möjligt att säga med hur mycket de kommer att minska, eftersom detta
bl.a. är beroende av hur åklagare och domstolar kommer att tillämpa de
nya reglerna. Att minskningen blir avsevärd kan dock förutsättas.
Ekonomiska besparingar kan därigenom uppnås för domstolarna,
åklagarna och rättshjälpen, dvs. den särskilda ersättningen till
domstolspersonal, åklagare och offentliga försvarare för beredskaps-
tjänstgöring. Även för polisen och för kriminalvårdens transport-
organisation kommer reformen att betyda minskad övertidstjänstgöring
och mindre arbete på obekväm tid. Rent allmänt bör reformen kunna
leda till ett lägre antal häktningar och till att farre häktade åläggs
restriktioner. Ett minskat antal försvararbyten verkar också i
kostnadsdämpande riktning. Det ligger också effektivitetsvinster i ökade
möjligheter att hantera häktningsärendena i ett jämnare och lugnare
tempo. De exakta besparingarna kan inte anges, men sammantagna kan
de ändå beräknas uppgå till en betydande del av de mer än 70 miljoner
kronor som 1988 års reform numera årligen drar i form av kostnader
för häktningsförhandlingar på helger.
15
Prop. 1995/96:21
De föreslagna lagändringarna bör träda i kraft snarast möjligt,
lämpligen den 1 februari 1996. De nya reglerna kan tillämpas genast,
även i pågående ärenden, och några övergångsbestämmelser behövs
därför inte.
10.1 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken
24 kap.
12 §
I paragrafens första stycke görs en ändring av den frist som gäller för
åklagaren att göra häktningsframställning. Såsom kommenterats i avsnitt
7 skall häktningsframställning göras utan dröjsmål och senast klockan
tolv tredje dagen efter anhållningsbeslutet. Detta innebär att, om ett
anhållningsbeslut meddelas på en måndag, häktningsframställning måste
göras senast klockan tolv på torsdagen. På motsvarande sätt som gäller
i dag skall häktningsframställningen senast då vara domstolen till handa;
det räcker inte med att framställningen skickas vid denna tidpunkt.
Framställningen kan precis som i dag göras skriftligen eller muntligen
vid rätten.
13 §
Paragrafen behandlar den frist inom vilken rätten skall hålla häktnings-
förhandling. Första stycket ändras på så sätt att rätten efter en
häktningsframställning skall hålla förhandling i häktningsfrågan utan
dröjsmål.
77 §
Ändringen gäller jjärde stycket och gäller häktningsförhandling mot
någon som har häktats i sin frånvaro. Sådan förhandling skall hållas
utan dröjsmål efter det att anmälan till rätten har gjorts om att det första
häktningsbeslutet har verkställts eller om att ett tidigare hinder för den
häktades närvaro har upphört.
16
19$
Prop. 1995/96:21
Paragrafens första stycke, som gäller ny häktningsförhandling efter
beslut om utredningshäktning enligt 3 §, ändras på så sätt att sådan
förhandling skall hållas utan dröjsmål.
10.2 Förslaget till lag om ändring i delgivningslagen
(1970:428)
Ändringen gäller 3 §. I prop. 1994/95:188 Effektiviseringar på delgiv-
ningsområdet föreslogs bl.a. en ändring i 3 § tredje stycket delgiv-
ningslagen (1970:428). I den föreslagna lagtexten saknades emellertid
av förbiseende dåvarande fjärde och femte styckena i paragrafen. Riks-
dagen beslutade i enlighet med förslaget (bet. 1994/95 :JuU22, rskr.
1994/95:379) och i sin lydelse enligt SFS 1995:638 saknar paragrafen
fjärde och femte styckena. Ändringen innebär att den tidigare ordningen
återställs på så sätt att de tidigare fjärde och femte styckena åter tas in
i 3 § delgivningslagen.
17
Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken
Härigenom föreskrivs att 24 kap. 12, 13, 17 och 19 §§ rättegångs-
balken skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1995/96:21
Bilaga 1
24
1
Häktningsframställning skall
göras samma dag som anhåll-
ningsbeslutet meddelades eller
senast dagen därefter. Om det
finns synnerliga skäl, får fram-
ställningen göras senast tredje
dagen efter anhållningsbeslutet.
Har anhållningsbeslutet meddelats i
vid tillämpning av första stycket som
beslutet verkställdes.
Görs inte häktningsframställning inoi
omedelbart häva anhållningsbeslutet.
§
Häktningsframställning skall
göras utan dröjsmål och senast
före klockan tolv tredje dagen
efter anhållningsbeslutet.
den misstänktes frånvaro, skall
dag för beslutet anses dagen då
n föreskriven tid, skall åklagaren
Har en häktningsframställning
gjorts, skall rätten samma dag
eller senast dagen därefter hålla
förhandling i häktningsfrågan.
Om det finns synnerliga skäl, får
förhandlingen dock hållas
13 §
Har en häktningsframställning
gjorts, skall rätten utan dröjsmål
hålla förhandling i häktnings-
frågan.
senare.
Häktningsförhandlingen får aldrig hållas senare än fyra dygn efter det
att den misstänkte greps eller anhållningsbeslutet verkställdes.
17 §
En fråga om att häkta den som inte är anhållen får tas upp på yrkande
av åklagaren. Efter åtalet får rätten även på yrkande av målsäganden
eller självmant ta upp frågan.
Då en fråga om häktning enligt första stycket har väckts, skall
häktningsförhandling inför rätten hållas så snart som möjligt. I fråga om
sådan förhandling gäller i tillämpliga delar vad som sägs i 14-16 §§.
Har den misstänkte kallats till förhandlingen eller finns det anledning att
anta att han avvikit eller på annat sätt håller sig undan, utgör dock hans
utevaro ej hinder för förhandlingen. Uteblir målsäganden trots att han
kallats till förhandlingen, får frågan ändå avgöras.
18
Har rätten beslutat om häktning av någon som inte är närvarande vid
rätten skall, så snart beslutet har verkställts eller hindret för hans
närvaro har upphört, anmälan om detta göras hos rätten.
Prop. 1995/96:21
Bilaga 1
När en anmälan enligt tredje
stycket har gjorts, skall rätten
samma dag eller senast dagen
därefter hålla förhandling i
häktningsfrågan. Om det finns
synnerliga skäl, får förhand-
lingen dock hållas senare.
Häktningsförhandlingen får
aldrig hållas senare än fyra dygn
efter det att häktningsbeslutet
har verkställts eller hindret for
den misstänktes närvaro vid
rätten har upphört.
När en anmälan enligt tredje
stycket har gjorts, skall rätten
utan dröjsmål hålla förhandling i
häktningsfrågan. Häktningsför-
handlingen får aldrig hållas
senare än fyra dygn efter det att
häktningsbeslutet har verkställts
eller hindret för den misstänktes
närvaro vid rätten har upphört.
Har någon som är närvarande
vid rätten häktats med stöd av
3 §, skall åklagaren, så snart
han anser att det finns sannolika
skäl för att den misstänkte
begått brottet, anmäla detta till
rätten. Rätten skall samma dag
eller senast dagen efter en sådan
anmälan hålla ny förhandling i
häktningsfrågan. Om det finns
synnerliga skäl, får förhand-
lingen dock hållas senare. För-
handling måste alltid, oberoende
av anmälan, hållas inom en
vecka från häktningsbeslutet.
Om det när förhandlingen hålls in
den misstänkte begått brottet eller
häktning, skall beslutet om häktning
§
Har någon som är närvarande
vid rätten häktats med stöd av
3 §, skall åklagaren, så snart
han anser att det finns sannolika
skäl för att den misstänkte
begått brottet, anmäla detta till
rätten. Rätten skall utan dröjs-
mål efter en sådan anmälan
hålla ny förhandling i häktnings-
frågan. Förhandling måste all-
tid, oberoende av anmälan,
hållas inom en vecka från
häktningsbeslutet.
e framkommit sannolika skäl för att
i övrigt inte längre finns skäl för
omedelbart hävas.
Denna lag träder i kraft den
19
Prop. 1995/96:21
Bilaga 2
Remissyttranden över rapporten har avgetts av Riksdagens ombudsmän,
Justitiekanslem, Svea hovrätt, Hovrätten for Västra Sverige,
Stockholms tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Malmö tingsrätt, Sundsvalls
tingsrätt, Eskilstuna tingsrätt, Umeå tingsrätt, Ystads tingsrätt,
Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Kriminalvårdsstyrelsen, Region-
åklagarmyndigheten i Linköping, Regionåklagarmyndigheten i
Göteborg, Regionåklagarmyndigheten i Luleå, Åklagarmyndigheten i
Stockholm, Åklagarmyndigheten i Malmö, Åklagarmyndigheten i
Västerås, Åklagarmyndigheten i Oskarshamn, Häktet Stockholm, Häktet
Örebro, Polismyndigheten i Stockholms län, Polismyndigheten i
Göteborgs och Bohus län, Polismyndigheten i Malmöhus län,
Polismyndigheten i Skaraborgs län, Polismyndigheten i Kopparbergs
län, Polismyndigheten i Västernorrland s län, Riksrevisionsverket,
Brottsförebyggande rådet, Svenska polisförbundet, Sveriges domare-
förbund, Sveriges akademikers centralorganisation samt Tjänstemännens
centralorganisation.
20
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1995-09-26
Närvarande: justitierådet Staffan Magnusson, f.d. presidenten i
Försäkringsöverdomstolen Leif Ekberg, regeringsrådet Leif Lindstam.
Enligt en lagrådsremiss den 21 september 1995 (Justitiedepartementet)
har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag
om ändring i rättegångsbalken (frister vid anhållande och häktning).
Förslaget har inför Lagrådet föredragits av kanslirådet Göran Anér.
Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.
Prop. 1995/96:21
Bilaga 3
21
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 5 oktober 1995
Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden
Sahlin, Hjelm-Wallén, Peterson, Hellström, Thalén, Freivalds,
Wallström, Persson, Schori, Blomberg, Hedborg, Andersson,
Winberg, Uusmann, Nygren, Ulvskog, Sundström, Lindh, Johansson
Föredragande: statsrådet Freivalds
Regeringen beslutar proposition 1995/96:21 Frister vid anhållande och
häktning.
22
gotab 49048, Stockholm 1995