Prop.
1995/96:2
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 29 juni 1995
Ingvar Carlsson
Ines Uusmann
(Kommunikationsdepartementet)
I propositionen föreslås att byggande av järnväg regleras i en särskild
lagstiftning, kopplad till naturresurslagen och med nära anknytning till
plan- och bygglagen. Lagstiftningen innebär bl. a. krav på
miljökonsekvensbeskrivningar vid byggande av järnvägar och en rätt till
inlösen av mark för jämvägsändamål i vissa fall. I propositionen
föreslås vidare lättnader i fastighetsbildningslagens skydds- och
marköverföringsregler vid byggande för jämvägsändamål i vissa fall
samt en ändring i vattenlagen. Slutligen föreslås vissa följdändringar i
naturresurslagen och i anläggningslagen.
Lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1996.
1 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 2
Prop. 1995/96:2
1 Förslag till riksdagsbeslut...................... 4
2 Lagtext ................................. 5
2.1 Lag om byggande av järnväg ............... 5
2.2 Lag om ändring i fastighetsbildningslagen
(1970:988)........................... 11
2.3 Lag om ändring i vattenlagen (1983:291)........ 13
2.4 Lag om ändring i lagen (1987:12) om hushållning
med naturresurser m.m................... 14
2.5 Lag om ändring i anläggningslagen (1973:1149) .... 15
3 Ärendet och dess beredning .................... 17
4 Bakgrund................................ 19
5 Nuvarande förhållanden....................... 22
6 Lagstiftning för markanvändning ................. 22
6.1 Naturresurslagen ....................... 22
6.2 Plan- och bygglagen ..................... 25
6.3 Fastighetsbildningslagen................... 26
6.4 Anläggningslagen....................... 27
6.5 Expropriationslagen ..................... 28
7 Järnvägsbyggandet i kommunal fysisk planering ........ 29
8 Behovet av en ny lagstiftning.................... 31
9 Lagens tillämpningsområde..................... 32
10 Jämvägsplan.............................. 33
10.1 Allmänt............................. 33
10.2 Jämvägsplanens innehåll .................. 34
10.3 Samråd............................. 35
10.4 Utställning........................... 37
10.5 Fastställelse av jämvägsplanen............... 37
10.6 Jämvägsplanens giltighetstid................ 40
11 Tillfälligt ianspråktagande av mark m.m.............41
12 Inlösen av mark m.m......................... 42
13 Undantag för jämvägsändamål från fastighetsbild-
ningslagens skyddsregler m.m.................... 44
2
14 Jämvägsplan för avstängning av plankorsningar ........ 46
15 Kostnadseffekter............................47 Prop. 1995/96:2
16 Författningskommentarer ......................48
16.1 Förslaget till lag om byggande av järnväg .......48
16.2 Förslaget till lag om ändring i
fastighetsbildningslagen (1970:988) 58
16.3 Förslaget till lag om ändring i vattenlagen
(1983:291)........................... 59
16.4 Lag om ändring i lagen (1987:12) om hushållning
med naturresurser m.m...................59
16.5 Förslaget till lag om ändring i anläggningslagen
(1973:1149).......................... 59
Bilaga 1 Lagförslag i promemorian Ds 1994:65 Lag om
jämvägsplanering....................... 60
Bilaga 2 Förteckning över remissinstanser ............. 70
Bilaga 3 Lagrådsremissens lagförslag ................ 71
Bilaga 4 Lagrådets yttrande ...................... 83
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 29 juni 1995 . . 87
Prop. 1995/96:2
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om byggande av järnväg,
2. lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988),
3. lag om ändring i vattenlagen (1983:291),
4. lag om ändring i lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser
m.m.,
5. lag om ändring i anläggningslagen (1973:1149).
Prop. 1995/96:2
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Med järnväg avses i denna lag spåranläggning för järnvägstrafik.
Till en spåranläggning hör spår och de övriga fasta anordningar som
behövs för spårens bestånd, drift eller brukande, signal- och
säkerhetsanläggningar i övrigt, trafikledningsanläggningar samt
anordningar för elförsörjning av trafiken.
Vad som föreskrivs om järnväg tillämpas också på tunnelbana och
spårväg.
2 § Med byggande av järnväg avses att anlägga en ny järnväg samt att
lägga om spår i en ny sträckning, lägga ut ytterligare spår och på annat
sätt bygga om en järnväg.
3 § Vid planläggning av järnväg och vid prövning av ärenden om
byggande av järnväg skall lagen (1987:12) om hushållning med natur-
resurser m.m. tillämpas. Vid planläggning, byggande och underhåll av
järnväg skall hänsyn tas till både enskilda och allmänna intressen.
4 § Vid planläggning och byggande av järnväg skall tillses, att järn-
vägen får ett sådant läge och utförande att ändamålet med järnvägen
vinns med minsta intrång och olägenhet utan oskälig kostnad.
5 § Inom område som omfattas av detaljplan eller områdesbestämmel-
ser får en järnväg inte byggas i strid mot planen eller bestämmelserna.
Om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas, får dock
mindre avvikelser göras.
En järnväg får inte byggas så att syftet med skyddsföreskrifter eller
andra särskilda bestämmelser för användning av bebyggelse, mark eller
vatten motverkas. Om det finns särskilda skäl får regeringen, eller den
myndighet som regeringen bestämmer, medge undantag från sådana be-
stämmelser.
6 § Om en fastighet har upplåtits med tomträtt, skall vad som i denna
lag är föreskrivet om fastighetsägaren eller fastigheten tillämpas på
tomträttshavaren eller tomträtten.
7 § I denna lag förstås med särskild rätt till fastighet nyttjanderätt, Prop. 1995/96:2
servitut och rätt till elektrisk kraft samt liknande rätt.
1 § Den som avser att bygga en järnväg skall upprätta en järnvägsplan.
En jämvägsplan behöver dock inte upprättas för anläggande av
industrispår och hamnspår uteslutande på egen fastighet. En
jämvägsplan får upprättas för avstängning av plankorsning, även när
denna åtgärd inte är att betrakta som byggande av järnväg.
I de delar som planen medför att mark eller särskild rätt till mark kan
komma att tas i anspråk enligt 4 kap. 1 § skall planen utformas så att de
fördelar som kan vinnas med den överväger de olägenheter som planen
orsakar enskilda.
2 § I jämvägsplanen skall den mark och de särskilda rättigheter anges
som behöver tas i anspråk för järnvägen och för byggandet av järn-
vägen. Om mark behöver tas i anspråk med tillfällig nyttjanderätt, skall
det av planen framgå vilken mark som avses och under vilken tid den
skall nyttjas. Planen skall innehålla en miljökonsekvensbeskrivning
enligt 5 kap. lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m.
De skyddsåtgärder och försiktighetsmått som behövs för att förebygga
störningar och andra olägenheter från trafiken eller anläggningen skall
anges särskilt i planen. Till planen skall en genomförandebeskrivning
fogas. I beskrivningen skall de organisatoriska, tekniska, ekonomiska
och fastighetsrättsliga åtgärder som behövs för ett samordnat och
ändamålsenligt genomförande av planen redovisas.
3 § Till jämvägsplanen skall en fastighetsförteckning fogas. I
fastighetsförteckningen skall, i den mån de berörs av planen, redovisas
1. fastigheter och ägare till dessa,
2. mark- och vattenområden som är samfällda för flera fastigheter
samt ägare till dessa fastigheter,
3. innehavare av annan särskild rätt än bostadsrätt och hyresrätt,
4. gemensamhetsanläggningar enligt anläggningslagen (1973:1149)
och samfälligheter enligt vattenlagen (1983:291) samt ägarna till de
fastigheter som deltar i anläggningarna och samfällighetema,
5. vägsamfälligheter och vägföreningar.
Om en samfällighetsförening enligt lagen (1973:1150) om förvaltning
av samfälligheter förvaltar samfällighet, särskild rätt eller gemensam-
hetsanläggning, skall föreningen anges i stället för ägare eller
innehavare.
4 § Miljökonsekvensbeskrivningen skall godkännas av berörda
länsstyrelser innan den tas in i jämvägsplanen.
5 § Den som upprättar en jämvägsplan skall samråda i fråga om järn-
vägens sträckning och förslaget i övrigt med berörda fastighetsägare, 6
kommuner och länsstyrelser samt med andra som kan ha ett väsentligt
intresse i saken. De synpunkter som har framförts vid samrådet samt Prop. 1995/96:2
kommentarer och förslag med anledning av synpunkterna skall
redovisas i en samrådsredogörelse.
6 § Avser en jämvägsplan endast ändring av den plan som gäller för
ett ännu inte färdigställt järnvägsbygge, får ett efter omständigheterna
förenklat samrådsförfarande tillämpas.
Ägare till sådan mark som kan komma att tas i anspråk eller till
sådant vattenområde som kan komma att påverkas skall alltid ges
tillfälle att yttra sig. Detsamma gäller innehavare av särskild rätt till
sådan mark eller sådant vattenområde.
7 § Banverket skall ställa ut en jämvägsplan för granskning.
En jämvägsplan som enbart avser ombyggnad av järnväg behöver
dock ställas ut endast
1. om ombyggnaden bedöms komma att medföra betydande påverkan
på miljön, hälsan eller hushållningen med naturresurser, eller
2. om någon annans mark behöver tas i anspråk eller särskild rättighet
behöver upphävas eller begränsas och ett sådant ianspråktagande eller
upphävande eller en sådan begränsning inte skriftligen medgivits av
berörda fastighetsägare och innehavare av särskild rätt.
Vad som sägs i andra stycket gäller också i fråga om en jämvägsplan
som endast innefattar ändring av planen för ett järnvägsbygge som ännu
inte är färdigställt.
8 § En jämvägsplan fastställs av Banverket efter samråd med berörda
länsstyrelser. Om Banverket och en länsstyrelse har olika uppfattningar,
skall Banverket hänskjuta frågan om att fastställa planen till regeringens
prövning. Om det i annat fall finns särskilda skäl, får Banverket hän-
skjuta frågan till regeringens prövning.
Om planen innebär att mark eller särskild rätt kan tas i anspråk enligt
4 kap. 1 §, skall Banverket särskilt pröva om de fördelar som kan
vinnas med planen överväger de olägenheter som denna orsakar
enskilda. Av beslutet att fastställa planen skall framgå om planen ger
rätt till sådant ianspråktagande.
9 § Ett beslut att fastställa en jämvägsplan upphör att gälla om
järnvägsbygget inte har påbörjats inom fem år från utgången av det år
då beslutet vann laga kraft.
10 § Har ett beslut att fastställa en järnvägsplan upphävts eller annars
upphört att gälla och begär därefter samma sökande att en i huvudsak
överensstämmande jämvägsplan skall fastställas, får planen fastställas
endast om det finns synnerliga skäl.
11 § När en järnväg byggs får endast oväsentliga avvikelser göras från
jämvägsplanen.
12 § Om byggande av en järnväg eller avstängning av en plankorsning Prop. 1995/96:2
medför att en enskild väg behöver byggas eller att ändrade förhållanden
uppstår som väsentligt inverkar på väghållningen för en sådan väg, skall
den som bygger eller innehar järnvägen, om det behövs, begära för-
rättning enligt anläggningslagen (1973:1149) för att ordna
väghållningen för den enskilda vägen.
13 § Ett beslut att fastställa en järnvägsplan skall upphävas, helt eller
delvis, om förhållandena efter beslutet har ändrats så att förutsättningar-
na för att fastställa planen inte längre föreligger. Har beslutet meddelats
av regeringen skall regeringen upphäva det. I annat fäll skall Banverket
upphäva beslutet. Banverket får dock hänskjuta frågan om upphävande
av beslutet till regeringens prövning.
1 § Den som avser att bygga en järnväg kan av länsstyrelsen ges rätt
att få tillträde till en fastighet för att verkställa mätning eller stakning,
undersökning av grund eller annan förberedande åtgärd för byggande av
järnvägen. Om sådan rätt ges skall den som avser att bygga järnvägen
underrätta fastighetsägaren om beräknad tidpunkt för tillträde. I en
trädgård, park eller liknande plantering får träd eller buskar inte skadas
eller fällas utan fastighetsägarens samtycke. Även i övrigt skall skada så
långt möjligt undvikas.
Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för att
åtgärderna skall kunna genomföras.
2 § På den jämvägsmark som anges i en fastställd jämvägsplan får inte
utan tillstånd av Banverket uppföras byggnader, göras tillbyggnader,
utföras andra anläggningar eller vidtas andra åtgärder som väsentligt
kan försvåra områdets användning för jämvägsändamål. Förbudet gäller
från det att beslut att fastställa jämvägsplanen meddelas och upphör att
gälla om beslut meddelas att upphäva fastställelsebeslutet eller om
planen annars upphör att gälla.
Förbudet är inte tillämpligt i fråga om åtgärder som lagligen har
påbörjats innan förbudet började gälla.
Om åtgärder vidtagits i strid med första stycket, får Banverket vidta
de åtgärder som behövs för rättelse. Polismyndigheten skall lämna det
biträde som behövs för att rättelse skall kunna ske.
3 § Om mark i närheten av jämvägsmarken i en fastställd jämvägsplan
avsatts för upplag eller liknande ändamål i samband med byggandet av
järnvägen, skall länsstyrelsen på begäran av den som avser att bygga
järnvägen besluta att marken får tas i anspråk med nyttjanderätt för den
tid som angetts i planen. I samband med beslutet får länsstyrelsen
meddela de villkor som behövs.
4 § Om träd eller buskar intill jämvägsmark medför olägenheter för 8
trafik- eller driftsäkerheten på järnvägen, får länsstyrelsen besluta att de
skall avlägsnas eller beskäras genom jämvägsinnehavarens försorg. I Prop. 1995/96:2
samband med beslutet får länsstyrelsen meddela de villkor som behövs.
1 § Den som i enlighet med en gällande jämvägsplan skall bygga en
järnväg som tillgodoser ett allmänt transportbehov får lösa sådan mark
som enligt planen inte endast tillfälligt skall användas för jämvägsända-
mål.
Besväras sådan mark som får lösas enligt första stycket av särskild
rätt, får rättigheten lösas.
2 § Om fastighetsägaren begär det, skall den som i enlighet med en
gällande jämvägsplan skall bygga en sådan järnväg som avses i 1 § lösa
sådan mark som enligt planen inte endast tillfälligt skall användas för
jämvägsändamål.
3 § Om tillstånd enligt 3 kap. 2 § vägrats, är fastighetsägaren och in-
nehavare av särskild rätt till fastigheten berättigade till ersättning av den
som avser att bygga järnvägen för den skada de lider på grund av att
pågående markanvändning avsevärt försvåras inom berörd del av
fastigheten.
4 § Den som avser att bygga en järnväg skall ersätta skador till följd
av åtgärder som avses i 3 kap. 1 § och skador till följd av att han
förvärvat rätt att nyttja mark enligt 3 kap. 3 §. Jämvägsinnehavaren
skall ersätta skador till följd av åtgärder som avses i 3 kap. 4 §.
5 § I den mån avvikande bestämmelser inte meddelas i denna lag skall
i mål om inlösen och ersättning bestämmelserna i expropriationslagen
(1972:719) tillämpas. Vad som sägs i 4 kap. 3 § expropriationslagen
skall tillämpas i fråga om värdeökning som ägt mm under tiden från
dagen tio år före den då talan om inlösen väcktes. Ogillas talan i mål
som väckts av en fastighetsägare eller den som innehar särskild rätt till
en fastighet, tillämpas bestämmelserna i 15 kap. 6 § plan- och
bygglagen (1987:10) i fråga om rättegångskostnaderna.
6 § Talan om inlösen får väckas även om beslutet att fastställa jäm-
vägsplanen inte har vunnit laga kraft.
1 § Banverkets beslut får överklagas hos regeringen. Beslut enligt
3 kap. 2 § överklagas dock hos allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
2 § Länsstyrelsens beslut får överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol. Länsstyrelsens godkännande enligt 2 kap. 4 § får
dock inte överklagas.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Prop. 1995/96:2
3 § Banverket och kommuner får överklaga länsstyrelsens beslut.
Kommuner, trafikhuvudmän enligt lagen (1978:438) om
huvudmannaskap för viss kollektiv persontrafik och regionplaneorgan
enligt 7 kap. plan- och bygglagen (1987:10) får överklaga Banverkets
beslut.
4 § I ett beslut om tillstånd får förordnas att beslutet skall gälla
omedelbart.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
Lagen gäller inte för byggande av sådan delsträcka av en järnväg för
vilken mark- eller byggnadsarbete påbörjats före ikraftträdandet eller för
vilken ansökan om expropriationstillstånd inkommit senast fyra månader
före ikraftträdandet. Om en järnväg inte kan delas upp i delsträckor,
gäller vad nu sagts för hela järnvägen.
10
Härigenom föreskrivs i fråga om fästighetsbildningslagen (1970:988)'
dels att 5 kap. 5 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 5 kap. 8 b och
8 c §§, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
5
Fastighetsreglering som begärts
av sakägare får genomföras endast
om den är nödvändig för att en
fastighet som tillhör sökanden
skall förbättras. Kravet på att
fastigheten skall förbättras gäller
inte om regleringen har begärts av
en samfällighetsförening och berör
en samfällighet som inte längre är
av gemensam betydelse för del-
ägarfastighetema. Kravet gäller
inte heller om fastighetsreglering-
en behövs för att få fastigheten att
stämma bättre överens med gällan-
de detaljplan eller fastighetsplan.
§
Fastighetsreglering som begärts
av sakägare får genomföras endast
om den är nödvändig för att en
fastighet som tillhör sökanden
skall förbättras. Kravet på att
fastigheten skall förbättras gäller
inte om regleringen har begärts av
en samfällighetsförening och berör
en samfällighet som inte längre är
av gemensam betydelse för del-
ägarfastighetema. Kravet gäller
inte heller om fastighetsreglering-
en behövs för att få fastigheten att
stämma bättre överens med gällan-
de detaljplan, fastighetsplan eller
järnvägsplan.
Har regleringen påkallats av annan än sakägare eller innebär ansökan
av sakägare att regleringen, för att ej möta hinder enligt 4 § andra
stycket, skall göras mer omfattande än som krävs för att sökandens
fastighet skall förbättras, får regleringen ej äga rum, om de sakägare
som har ett väsentligt intresse i saken mera allmänt motsätter sig regle-
ringen och har beaktansvärda skäl för det. Vid prövningen av sådan
fråga skall främst deras mening beaktas som har störst nytta av regle-
ringen.
Andra stycket gäller icke, om behovet av fastighetsreglering är syn-
nerligen angeläget.
' Lagen omtryckt 1992:1212.
11
8b §
Mark som enligt lagen
(1995:000) om byggande av
järnväg får inlösas för
jämvägsändamål får överföras
genom fastighetsreglering trots
bestämmelserna i 5 kap. 7 och 8
§§. Detsamma gäller i fråga om
bildande av servitut på sådan
mark och upphävande av servitut
som besvärar sådan mark.
8c §
Om en del av en fastighet efter
sådan fastighetsreglering som
avses i 8 b § inte lämpligen skulle
kunna användas tillsammans med
fastigheten i övrigt eller
självständigt, skall fastighetsdelen
pä fastighetsägarens begäran
genom fastighetsregleringen
överföras till den fastighet som
järnvägen skall byggas på.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
Prop. 1995/96:2
12
Prop. 1995/96:2
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 4 § vattenlagen (1983:291) skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
4 §*
en vattenreglering,
en vattentäkt för allmän vattenförsörjning, allmän värmeförsörjning
Den som vill utföra
1.
2.
eller bevattning,
3. ett markavvattningsföretag,
4. ett vattenföretag som behövs
för allmän väg, allmän farled,
allmän hamn eller allmän flottled
eller
5. ett vattenföretag som behövs
för att motverka förorening genom
avloppsvatten
4. ett vattenföretag som behövs
för allmän väg, allmän farled,
allmän hamn eller allmän flottled,
5. ett vattenföretag som behövs
för att motverka förorening genom
avloppsvatten eller
6. ett vattenföretag som behövs
för järnväg
har för ändamålet rådighet som anges i 1 §.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
Senaste lydelse 1984:913.
13
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 2 § lagen (1987:12) om hushållning
med naturresurser m.m.1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2§
Bestämmelserna i 2 och 3 kap.
skall tillämpas enligt vad som är
föreskrivet i plan- och bygglagen
(1987:10), vattenlagen (1983:291),
miljöskyddslagen (1969:387),
naturvårdslagen (1964:822), lagen
(1985:620) om vissa torvfyndig-
heter, väglagen (1971:948), lagen
(1902:71 s.l), innefattande vissa
bestämmelser om elektriska an-
läggningar, lagen (1978:160) om
vissa rörledningar, luftfartslagen
(1957:297), minerallagen
(1991:45), lagen (1966:314) om
kontinentalsockeln, lagen
(1983:293) om inrättande, utvidg-
ning och avlysning av allmän
farled och allmän hamn och lagen
(1992:1140) om sveriges ekono-
miska zon.
Bestämmelserna i 2 och 3 kap.
skall tillämpas enligt vad som är
föreskrivet i plan- och bygglagen
(1987:10), vattenlagen (1983:291),
miljöskyddslagen (1969:387),
naturvårdslagen (1964:822), lagen
(1985:620) om vissa torvfyndig-
heter, väglagen (1971:948), lagen
(1902:71 s.l), innefattande vissa
bestämmelser om elektriska an-
läggningar, lagen (1978:160) om
vissa rörledningar, luftfartslagen
(1957:297), minerallagen
(1991:45), lagen (1966:314) om
kontinentalsockeln, lagen
(1983:293) om inrättande, utvidg-
ning och avlysning av allmän
farled och allmän hamn, lagen
(1992:1140) om sveriges ekono-
miska zon och lagen (1995:000)
om byggande av järnväg.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
Lagen omtryckt 1992:1146.
14
Prop. 1995/96:2
Härigenom föreskrivs att 18 och 29 §§ anläggningslagen (1973:1149)'
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
18 §
Rätt att begära förrättning enligt denna lag har
1. ägaren av en fastighet som skall delta i anläggningen,
2. ägaren av en fastighet som enligt en detaljplan helt eller till viss del
skall användas för allmän plats för vilken kommunen inte är huvudman
eller för trafikanläggning som är gemensam för flera fastigheter,
3. kommunen,
Om rätt för väghållare att begära
förrättning enligt denna lag finns
bestämmelser i 20 a § och 25 §
tredje stycket väglagen
(1971:948).
4. hyresgästorganisation.
En samfällighetsförening får, efter beslut av föreningsstämman, begära
en förrättning som angår gemensamhetsanläggning under föreningens
förvaltning.
Länsstyrelsen kan begära förrättning för inrättande av anläggning som
styrelsen finner vara av större betydelse från allmän synpunkt.
Vid expropriation eller liknande tvångsförvärv får förvärvaren begära
förrättning för inrättande av sådan anläggning varigenom olägenhet av
förvärvet kan undanröjas, minskas eller förebyggas.
Bestämmelser om rätt för väg-
hållare och den som bygger eller
innehar järnväg att begära för-
rättning enligt denna lag finns i
20 a § och 25 § tredje stycket
väglagen (1971:948) samt i 2 kap.
12 § lagen (1995:000) om
byggande av järnväg.
En samfällighetsförening som förvaltar en exploateringssamfällighet
enligt lagen (1987:11) om exploateringssamverkan får begära förrättning
enligt denna lag, om åtgärden syftar till att genomföra sådan samver-
kan.
29 §
Förrättningskostnaderna skall, om anläggningsbeslut meddelats, för-
delas mellan ägarna av de fastigheter som skall deltaga i anläggningen
efter vad som är skäligt.
Om en förrättning har påkallats enligt 20 a § eller 25 § tredje stycket
väglagen (1971:948) skall staten svara för förrättningskostnaderna.
Lagen omtryckt 1992:1148.
15
Om en förrättning har begärts Prop. 1995/96:2
enligt 2 kap. 12 § lagen
(1995:000) om byggande av
järnväg, skall den som begärt
förrättningen svara för
förrättningskostnaderna.
I övrigt tillämpas 2 kap. 6 § fastighetsbildningslagen (1970:988) på
förrättning enligt denna lag.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
16
Enligt 1988 års trafikpolitiska beslut (prop. 1987/88:50 bil.l, bet.
1987/88:TU20, rskr. 1987/88:297) skall en ökad satsning ske på järn-
vägen som ett miljövänligt kollektivt transportmedel.
I enlighet med 1993 års infrastrukturproposition (prop. 1992/93:176,
bet. 1992/93 :TU35, rskr. 1992/93:346) skall under en tioårsperiod 32
miljarder kronor användas för investeringar i järnvägens infrastruktur.
Den planerade jämvägsutbyggnaden kräver i många fall att ny mark
tas i anspråk. Vissa befintliga järnvägar skall rustas upp med delvis nya
spårsträckningar och dubbelspår. Snabbtåg införs i allt större utsträck-
ning på de mest trafikerade sträckningarna, vilket medför särskilda krav
på uträtning av kurvor och nivåutjämning. En del nya järnvägar kom-
mer att anläggas. Det har mot denna bakgrund bedömts som angeläget
att det tillskapas en lagstiftning som uppställer krav på upprättande av
miljökonsekvensbeskrivningar vid jämvägsbyggande och inordnar jäm-
vägsbyggandet i övrig samhällsplanering. Det har av samma skäl be-
dömts som angeläget att förbättra markåtkomstmöjlighetema för jäm-
vägsändamål.
För närvarande saknas i lag fastställda krav på samhällelig kontroll,
planering och styrning av jämvägsbyggandet.
Markförvärv för jämvägsändamål sker dels genom frivilliga överlåtel-
ser, dels tvångsvis genom expropriation och genom fastighetsbildnings-
åtgärder.
Expropriationsförfarandet har, i brist på annan lagstiftning, ibland
kommit att användas som ett planeringsinstrument. Detta är av flera
skäl olämpligt. Expropriationslagen är inte utformad på ett sådant sätt
att den underlättar ett enhetligt och strategiskt samordnat genomförande
av ur allmän synpunkt önskvärda järnvägsprojekt. Lagen är i huvudsak
inriktad på förhållandet mellan den enskilde och det allmänna och läm-
par sig inte för en avvägning mellan motstående allmänna intressen. Det
händer att oenighet mellan olika intressenter visar sig först i samband
med yttranden över ansökan om expropriationstillstånd, vilket kan
medföra att delar av projekteringsarbetet måste göras om.
Inte heller de fastighetsbildningsåtgärder som i dag är tillgängliga till-
godoser de krav på effektivitet, insyn och enhetlighet som bör uppfyl-
las.
Redan i mitten av 1970-talet begärde statens järnvägar, SJ, att rege-
ringen skulle utreda frågan om tillskapande av en ny lagstiftning för att
enklare kunna ta i anspråk mark för jämvägsändamål. Någon ny lag-
stiftning kom inte till stånd, främst därför att man då inte kunde förutse
en framtida järnvägsutbyggnad av någon omfattning. Mot bakgrund av
att den nya synen på järnvägen som transportmedel ansågs kunna moti-
vera en särreglering, upprättades inom Kommunikationsdepartementet
under år 1989 promemorian (Ds 1989:69) Markanvändning för järnväg.
Promemorian remitterades till ett antal remissinstanser. I promemorian
föreslogs bl.a. att ett arbetsplaneförfarande efter mönster från väglagen
(1971:948) skulle införas för järnvägsbyggen, an en särskild, med
Prop. 1995/96:2
17
2 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 2
vågrätten besläktad, expropriativ rätt, kallad banrätt, skulle införas samt Prop.
att Banverket under vissa förutsättningar skulle ges rätt att av säkerhets-
skäl besluta om avstängning av järnvägsövergångar. Förslaget fick ett
blandat mottagande. Särskilt förslaget om reglering av avstängnings-
frågoma, vilka för närvarande hanteras genom fastighetsbildningsåtgär-
der, väckte stark kritik från ett flertal av remissinstanserna och ansågs
inte tillgodose de krav på rättssäkerhet som måste uppställas.
Remissutfallet på promemorians förslag i planeringsdelen var positivt.
Det rådde bland en majoritet av remissinstanserna enighet om att en
ökad samhällsstyming av jämvägsbyggandet var angelägen. En relativt
stor andel av remissinstanserna instämde även i bedömningen att det, av
flera skäl, kunde finnas anledning att införa en rationellare markåt-
komstmöjlighet för järnvägar. Motståndet mot det i promemorian fram-
lagda förslaget i markåtkomstdelen var dock stort, inte minst från de
juridiska instanserna, och den allmänna uppfattningen var att förslaget
krävde en grundlig omarbetning.
Frågan om en "banlag" har under de efterföljande åren varit föremål
för beredning inom regeringskansliet. En arbetsgrupp bestående av
tjänstemän från Justitie-, Kommunikations- och Miljödepartementen
samt tjänstemän från Banverket, Boverket och Lantmäteriverket har
beretts tillfälle att analysera, utvärdera och lämna synpunkter på tidigare
producerat utredningsmaterial och på ett utkast till promemorian
(Ds 1994:65) Lag om jämvägsplanering, som utarbetades inom
Kommunikationsdepartementet under våren 1994. Promemorian har
remissbehandlats. Promemorians lagförslag finns i bilaga 1.
Den fortsatta beredningen av promemorian och remissutfallet har lett
till nya förfottningsförslag i markåtkomstdelen. På grund härav har även
ett förslag till lagrådsremiss remitterats.
En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 2.
Remissyttrandena och sammanställningar av dessa finns tillgängliga i
Kommunikationsdepartementets ärende (diarienummer K94/1273/RS).
Lagrådet
Regeringen beslutade den 24 maj 1995 att inhämta Lagrådets yttrande
över de lagförslag som finns i bilaga 3. Lagrådets yttrande finns i
bilaga 4. Lagrådet har framfört vissa synpunkter på lagtexten.
Regeringen instämmer i Lagrådets synpunkter och har följt Lagrådets
förslag.
Lagrådet har vidare i anslutning till sin behandling av förslagen i 2
kap. 8 § och 3 kap. 2 § lagen om byggande av järnväg uttalat att en
lösning som innebär att en från Banverket fristående myndighet
fastställer planerna och beviljar tillstånd skulle vara att föredra, men att
den föreslagna ordningen kan godtas tills vidare, under förutsättning att,
såsom regeringen förutskickat i lagrådsremissen, frågan tas upp till
ytterligare övervägande i samband med ställningstagande till pågående
utredningar om ny instansordning för miljö- och planlagstiftning.
1995/96:2
18
Lagrådets granskning har också föranlett vissa redaktionella ändringar Prop. 1995/96:2
i lagtexten. Kommentarer till Lagrådets synpunkter återfinns i
författningskommentarerna.
Sedan ett par år tillbaka pågår en intensiv utbyggnad av järnvägen i
Sverige. Även i framtiden kommer mark att behövas för att bygga ut
och förbättra järnvägen. Riksdagen har fastslagit att det är angeläget att
skilda trafikslag i möjligaste mån får konkurrera på lika villkor. Ända-
målsenliga instrument för markåtkomst är av stor betydelse för ett
trafikslags konkurrensförmåga. För byggande av allmänna vägar
innefattar väglagen ett för vägbyggaren enkelt och snabbt förfärande för
markförvärv som i stor utsträckning även leder till resultat som de
berörda uppfattar som acceptabla.
I diskussionen om en ny jämvägslagstiftning har från olika håll
hävdats att det saknas anledning att göra skillnad mellan markanskaff-
ning för allmänna vägar och för järnväg. Det finns onekligen likheter
mellan dessa trafikslag, men man bör i sammanhanget inte bortse från
att det även finns en nog så viktig skillnad mellan järnvägar och i varje
fall andra vägar än motorvägar. Vägen är som regel öppen och
tillgänglig för alla trafikanter, den har många tillfarter och avfarter och
den medför oftast nyttoeffekter för de kringboende. Så är långt ifrån
alltid fallet med järnvägen, som ju trafikeras endast av speciella företag
och har en på många sätt begränsad tillgänglighet. Man bör räkna med
att järnvägsbyggen i högre utsträckning än vägbyggen lokalt uppfattas
som ingrepp som inte kompenseras av någon direkt nyttoeffekt. Detta är
ett förhållande som, liksom den omständigheten att medborgarna i dag
ställer högre krav på rättssäkerhet vid expropriativa förfaranden än vid
vågrättens tillkomst, talar för en mer ingående och mer kvalificerad
prövning vid tvångsförvärv av mark för jämvägsändamål.
Under Sveriges närmande till EU uppmärksammades vad Sveriges
åtaganden enligt Europakonventionen innebär vid olika tvångsvisa
förvärv från enskilda, framförallt rätten till domstolsprövning för
enskilda som drabbas av ingrepp. Fri- och rättighetskommittén (Ju
1992:01) har gjort en översyn av viss lagstiftning som berörs av Sveri-
ges åtaganden enligt Europakonventionen. Kommittén har i sitt
slutbetänkande, (SOU 1994:117) Domstolsprövning av
förvaltningsärenden, utrett frågan om utvidgade möjligheter till dom-
stolskontroll av förvaltningsbeslut bör införas. Kommitténs slutsats är
bl.a. att regeringen bör vara den instans som prövar överklaganden
endast när man eftersträvar en politisk styrning av praxis eller när det
gäller tillstånd till verksamhet som kan vara av allmänt intresse ur
miljö- eller samhällsekonomisk synpunkt. Kommittén föreslår att lagen
(1988:205) om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut permanentas
och att en rätt till muntlig förhandling i rättsprövningsärenden införs.
19
När det gäller frågan om införande av förbättrade markåtkomstmöjlig- Prop. 1995/96:2
heter för järnväg är en grundläggande förutsättning att ett markåtkomst-
instrument med expropriativa inslag innehåller en möjlighet till dom-
stolsprövning.
I denna proposition föreslås såvitt avser markåtkomstfrågan en rätt,
för såväl jämvägsbyggare som fastighetsägare, till inlösen av
jämvägsmark i vissa fall samt vissa lättnader i fastighetsbildningslagens
skyddsregler och förbättringsvillkor.
Prövning av en järnvägs lokalisering innefottar bedömningar av
lämplighetsfrågor av sådant slag att de bör avgöras av
förvaltningsmyndigheter och, i varje fall på ett tidigt planeringsstadium,
kunna överprövas av regeringen.
Den tidigare regeringen har i den numera återkallade propositionen
om en miljöbalk anfört att planeringsprocessen för trafikanläggningar
och trafikleder behöver utvecklas. Regeringen har genom
tilläggsdirektiv gett Miljöorganisationsutredningen, numera
Miljöbalksutredningen (M 1993:04), i uppdrag att utveckla och
komplettera tidigare förslag till miljöbalk i olika hänseenden. De
tankegångar rörande planeringsprocessen för infrastruktur som kommer
till uttryck i den återkallade propositionen är emellertid fortfarande
relevanta och återges därför här i sammandrag.
Beslutsprocessen för trafikanläggningar och trafikleder måste ge
utrymme för att allsidigt bedöma konsekvenser och för att finna i alla
avseenden hållbara lösningar.
Samspelet dels mellan planering av trafikanläggningar och trafikleder
och kommunernas planering för markanvändningen som helhet, dels
mellan ekonomisk sektors- och verksamhetsplanering och den fysiska
planeringen behöver utvecklas. Samtidigt måste rättssäkerhet och be-
rörda allmänna intressen tillgodoses. Vidare behöver systemet med
miljökonsekvensbeskrivningar utvecklas, dels för att belysa olika
alternativ tidigt i beslutsprocessen, dels för att i beslutsprocessens
senare led ge stöd för en lämplig detaljlokalisering och detaljutformning
av trafikanläggningar och trafikleder. I propositionen anfördes att en
lagstiftning för planering av järnvägar bör införas.
Enligt miljöbalkspropositionen borde trafikanläggningar och trafikleder
normalt kunna prövas på ett tillfredsställande sätt inom det ordinarie
systemet enligt respektive speciallagstiftning under förutsättning att
planeringssystem, metoder och former för samverkan mellan stat och
kommun utvecklats på det sätt som ovan beskrivits. Enskilda
trafikanläggningar och delar av trafikleder som kan medföra en från
nationell eller regional synpunkt betydande påverkan på miljön eller
hushållningen med naturresurser m.m. bör tillåtlighetsprövas av
regeringen efter beslut om förbehåll. Projekt som kan vara aktuella för
tillåtlighetsprövning bör anmälas av trafikverken i samband med deras
redovisning till regeringen av vilka projekt som föreslås ingå i 10-års-
planerna och vid de treåriga revideringarna av planerna. Statliga myn-
digheter bör i övrigt anmäla till regeringen om de bedömer att ett pro-
jekt som inte anmäls av trafikverken bör tillåtlighetsprövas av regering-
en.
20
Den kommunala översiktsplanen kan spela en viktig roll i samord- Prop. 1995/96:2
ningsarbetet genom dess möjlighet att åskådliggöra hur samspelet mel-
lan bebyggelse och trafik kan utvecklas på ett sätt som är lämpligt i ett
långsiktigt hushållningsperspektiv. I avsnitt 5 nedan redovisas möjlig-
heterna att med befintlig lagstiftning utveckla planeringsprocessen. Plan-
och byggutredningen har lämnat förslag som vid ett genomförande
ytterligare kan förbättra förutsättningarna. Regeringen har nyligen
avlämnat en proposition med förslag till ändringar i plan- och bygglagen
(PBL) som bl.a. innebär att översiktsplaneringen förstärks och att
miljökonsekvensbeskrivning skall upprättas om en detaljplan medger en
användning av mark, byggnader eller andra anläggningar som innebär
betydande påverkan på miljön, hälsan eller hushållningen med
naturresurser.
Boverket har regeringens uppdrag att i samråd med Statens natur-
vårdsverk, Riksantikvarieämbetet och Svenska kommunförbundet ut-
veckla användningen av miljökonsekvensbeskrivningar i planeringspro-
cessen. Arbetet inriktas bl.a. mot att utveckla miljökonsekvensbeskriv-
ningar som ett stöd för en bred prövning.
En långsiktig målsättning med infrastrukturlagstiftningen är att
åstadkomma en allsidig och effektiv prövning med en god förankring i
länsstyrelsernas och kommunernas planering redan i ett tidigt skede av
planeringsprocessen. I detta sammanhang har man, mot bakgrund av
Fri- och rättighetskommitténs slutsatser, att ta ställning till i vilken
utsträckning och i vilka former lokaliseringsbeslut bör prövas av
myndigheter, domstolar och regering samt hur allmänhetens krav på
inflytande i planprocessen kan tillgodoses.
Tillskapandet av en planeringslagstiftning för järnvägar utgör ett
viktigt steg i utvecklingen av planeringsprocessen för trafikanläggningar
och trafikleder. Avvägningen mellan allmänna och enskilda intressen
bör göras efter samma kriterier när man bygger järnvägar som när man
bygger vägar. Likartade krav på hänsynstagande till andra allmänna
intressen bör uppställas. Väglagens regler om utarbetande av planer för
ny- och ombyggnadsprojekt bör i princip kunna överföras till järnvägs-
området. Härigenom uppnås att planeringen av järnvägar inordnas i
existerande system för samhällsplanering.
Möjligheterna till insyn och samråd i tidigare planeringsskeden på
vägsidan har utretts i särskild ordning. En promemoria som innefattar
förslag om införande av ett system för en tidigare prövning av
vägplaner har remissbehandlats. Remissutfallet är mycket blandat och
delvis starkt kritiskt. Förslaget har ännu inte lett till några
lagstiftningsåtgärder. Förslaget innebär att en ytterligare, mer översikt-
lig, byggnadsplan skulle upprättas för vägbyggen. Denna översiktliga
plan skulle kunna överklagas till regeringen medan den slutliga arbets-
planen skulle överklagas till fastighetsdomstol. För det fall förslaget -
efter den ytterligare analys och bearbetning som blir nödvändig -
genomförs, kommer förfarandet sannolikt att kunna överföras även till
jämvägssidan.
I avvaktan på förändringar i sektorslagstiftningen eller i PBL kan 21
denna lags bestämmelser om översiktsplan utnyttjas för att belysa
alternativ och beskriva konsekvenserna av planerade Prop. 1995/96:2
jämvägssträckningar och att därefter lägga läst den valda sträckningen i
områdesbestämmelser. Det som regeringen i PBL-propositionen föreslår
i fråga om en förstärkt och aktuell översiktsplanering samt i fråga om
miljökonsekvensbeskrivningar kommer att stärka dessa möjligheter.
Staten äger huvuddelen av jämvägsfästighetema. SJ förvaltar fastig-
hetsinnehavet medan Banverket har dispositionsrätten till den del av sta-
tens spåranläggningar som räknas till infrastrukturen. Det finns även i
begränsad utsträckning järnvägar avsedda för allmän trafik som ägs av
andra än staten. Dessutom finns industri- och museijämvägar.
Spårvägstrafik av någon omfattning finns i Göteborgs- och
Stockholmsregionerna samt i Norrköping. I Stockholmsregionen finns
även annan lokal spårtrafik, främst i form av tunnelbanan.
Enligt lagen (1985:1075) om rätt att anlägga enskilda järnvägar m.m.
har var och en rätt att anlägga en enskild järnväg, tunnelbana eller
spårväg för allmän trafik. Enligt jämvägssäkerhetslagen (1990:1157)
krävs tillstånd för annan än SJ eller Banverket att driva
spåranläggningar, spårtrafik eller särskild trafikledningsverksamhet.
Banverket tillämpar sedan ett par år tillbaka ett frivilligt förfarande
med upprättande av planhandlingar vilka remitteras till berörda myndig-
heter och kommuner samt, i förekommande fall, utgör del av ansök-
ningshandlingarna för expropriationstillstånd. I enlighet med riksdagens
beslut med anledning av prop. 1990/91:90 En god livsmiljö upprättar
Banverket vid projektering av nya järnvägar och vid väsentliga om-
byggnader miljökonsekvensbeskrivningar. Enligt 3 § förordningen
(1989:67) om plan för stomjämvägar skall en sådan plan, som upprättas
av Banverket, innehålla en miljökonsekvensbeskrivning.
Lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m., NRL, är en
grundläggande lag om hushållning med mark- och vattenområden.
Bestämmelserna i 2 och 3 kap. NRL skall tillämpas när mål och
ärenden enligt de i 1 kap. 2 § NRL uppräknade s.k. NRL-anknutna
lagarna (bl.a. PBL och väglagen) avgörs. Detta innebär bl.a. att vissa
angivna allmänna intressen skall beaktas vid myndighetsbeslut om mark-
och vattenanvändning.
22
Enligt NRL skall marken, vattnet och den fysiska miljön i övrigt an- Prop. 1995/96:2
vändas så att en från ekologisk, social och samhällsekonomisk synpunkt
långsiktigt god hushållning främjas (1 kap. 1 §).
I 2 kap. 2, 3 och 5 - 9 §§ ges bestämmelser om skydd för mark- och
vattenområden som inte alls eller endast obetydligt är påverkade av
exploateringsföretag eller andra ingrepp i miljön (2 §), som är särskilt
känsliga ftån ekologisk synpunkt (3 §), som har betydelse för rennäring-
en eller yrkesfisket eller för vattenbruk (5 §), som har betydelse från
allmän synpunkt på grund av områdenas natur- eller kulturvärden eller
med hänsyn till friluftslivet (6 §), som innehåller värdefulla ämnen eller
material (7 §), som är särskilt lämpliga för anläggningar för industriell
produktion, energiproduktion, energidistribution, kommunikationer,
vattenförsörjning eller avfallshantering (8 §) eller som har betydelse för
totalförsvaret (9 §). Dessa mark- och vattenområden skall så långt
möjligt skyddas mot åtgärder som kan inverka negativt på de angivna
intressena.
Områden som är av riksintresse för de ändamål som nämns i 5-9 §§
ges ett särskilt starkt skydd. Dessa områden skall skyddas mot åtgärder
som kan innebära påtaglig skada på riksintresset.
Enligt 4 § är jord- och skogsbruk näringar av nationell betydelse och
även jordbruks- och skogsmark skyddas.
I 2 kap. 1 och 10 §§ finns avvägningsbestämmelser till ledning för
myndigheternas beslut i fall med konkurrens mellan olika slag av mark-
och vattenanvändning. Enligt 1 § skall företräde ges sådan användning
som medför en från allmän synpunkt god hushållning. I 10 § regleras
det fallet att ett område är av riksintresse för flera oförenliga ändamål.
Företräde skall då ges åt det eller de ändamål som på lämpligaste sätt
främjar en långsiktig hushållning med marken, vattnet och den fysiska
miljön i övrigt.
Bestämmelserna i 3 kap. avser vissa områden i landet som, med hän-
syn till de natur- och kulturvärden som finns i områdena, i sin helhet är
av riksintresse. Dessa områden anges i 2 - 6 §§. Bl.a. anges vissa
kustområden och skärgårdar, Öland, Gotland, samt vissa sjöar, älvdalar
och fjällområden. Enligt 6 § skyddas också vissa vattenområden och
älvsträckor mot vattenföretag för kraftändamål.
Inom de angivna områdena får exploateringsföretag och andra ingrepp
i miljön komma till stånd endast om hinder inte möter mot de mera
preciserade områdesvisa bestämmelserna och om det kan ske på ett sätt
som inte påtagligt skadar områdenas natur- och kulturvärden. Bestäm-
melserna i kapitlet utgör emellertid inte hinder för bl.a. utvecklingen av
tätorter eller av det lokala näringslivet.
I en kommunal översiktsplan enligt PBL skall bl.a. redovisas hur
kommunen avser att tillgodose riksintressen enligt NRL (4 kap. 1 §).
Enligt förordningen (1993:191) om tillämpning av NRL skall de cen-
trala förvaltningsmyndigheter som inom sina verksamhetsområden har
uppsikt över hushållningen med naturresurser tillhandahålla länsstyrel-
serna underlag för tillämpning av bestämmelserna om riksintressen i
NRL (1 §). De skall även lämna uppgifter till länsstyrelserna om om- 23
råden som myndigheten bedömer vara av riksintresse enligt 2 kap. NRL
(2 §). Länsstyrelsen skall enligt 6 kap 1 § NRL ställa samman utred- Prop. 1995/96:2
ningar, program och annat planeringsunderlag som har betydelse för
hushållningen med naturresurser i länet och som finns hos statliga myn-
digheter. Länsstyrelsen är skyldig att på begäran tillhandahålla sådant
planeringsunderlag åt kommuner och myndigheter som skall tillämpa
NRL.
Länsstyrelserna skall enligt förordningen ta de initiativ som behövs för
att bestämmelserna i 2 och 3 kap. NRL skall beaktas i tidiga skeden av
planerings- och beslutsprocesserna. Därvid skall länsstyrelserna särskilt
verka för att riksintressen tas till vara i kommunala planer enligt PBL
samt vid prövning av mål och ärenden enligt de NRL-anknutna lagarna
(3 §). Den myndighet som skall tillämpa bestämmelserna i 2 och 3 kap.
NRL i ett ärende skall i sitt beslut ange om den prövade anläggningen
eller åtgärden går att förena med en från allmän synpunkt lämplig an-
vändning av mark- och vattenresurserna enligt dessa bestämmelser samt
med den för området gällande regionplanen eller kommunala över-
siktsplanen (5 §).
Enligt 5 kap. 1 § NRL skall en ansökan om tillstånd enligt 4 kap. in-
nehålla en miljökonsekvensbeskrivning. Dessutom får regeringen, eller
den myndighet som regeringen bestämmer, med stöd av bemyndigandet
i 5 kap. 2 §, föreskriva att det i ärenden enligt någon av de s.k. NRL-
anknutna lagarna skall upprättas en miljökonsekvensbeskrivning. Be-
stämmelser med krav på miljökonsekvensbeskrivningar har också införts
i bl.a. väglagen, vattenlagen (1983:291), minerallagen (1991:45) samt i
plan- och bygglagen. Kravet på miljökonsekvensbeskrivningar i
miljöskyddslagen har ändrats för att överensstämma med övrig
lagstiftning som är knuten till NRL. I förordningen (1993:445) om
miljökonsekvensbeskrivningar (MKB-förordningen) finns kravet för
lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter, lagen (1902:71 s.l)
innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, lagen
(1978:160) om vissa rörledningar, luftfartslagen (1957:297), lagen
(1966:314) om kontinentalsockeln och lagen (1983:293) om inrättande,
utvidgning och avlysning av allmän farled och allmän hamn. Utanför
NRL-området finns krav på miljökonsekvensbeskrivningar i b.la. lagen
(1977:439) om kommunal energiplanering, lagen (1970:244) om
allmänna vatten- och avloppsanläggningar, strålskyddslagen (1980:220)
och lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet.
Enligt 5 kap. 3 § NRL skall miljökonsekvensbeskrivningen möjliggöra
en samlad bedömning av en planerad anläggnings, verksamhets eller
åtgärds inverkan på miljön, hälsan och hushållningen med naturresurser.
En miljökonsekvensbeskrivning skall utgöra underlag för sådana beslut
vid vilka 2 och 3 kap. NRL skall tillämpas. Grundläggande utgångs-
punkter för tillämpningen av 2 och 3 kap. återfinns i 1 kap. 1 § NRL.
Där sägs att marken, vattnet och den fysiska miljön i övrigt skall an-
vändas så att en från ekologisk, social och samhällsekonomisk synpunkt
långsiktigt god hushållning främjas. Detta innebär att en miljökonse-
kvensbeskrivning enligt 5 kap. NRL skall belysa konsekvenserna i en
rad skilda hänseenden, bl.a. sociala och samhällsekonomiska i den mån 24
det är relevant för bedömningen av god hushållning enligt NRL.
År 1987 infördes i väglagen krav på att en arbetsplan för byggande av Prop.
väg även skall innefatta en miljökonsekvensbeskrivning. Väglagens
miljökonsekvensbeskrivning är emellertid inte kopplad till NRL. Genom
föreskrifter utfärdade av Vägverket har kraven på beskrivningens in-
nehåll dock anpassats till de krav som MKB-förordningen uppställer.
Miljöbalksutredningen överväger om bestämmelserna i NRL skall tas
in i miljöbalken. I den tidigare regeringens miljöbalksproposition före-
slogs att en miljökonsekvensbeskrivning skall göras för anläggningar
som kräver tillstånd enligt balken samt att regeringen får föreskriva att
det i ärenden enligt någon av de lagar som anges i 2 kap. 1 § miljöbal-
ken (de nu NRL-anknutna lagarna) skall upprättas en miljökonsekvens-
beskrivning. Enligt propositionen skulle, i den utsträckning det kan
behövas, även alternativa lösningar och noll-alternativ
miljökonsekvensbeskrivas. Miljöbalksutredningen överväger vidare hur
regler om samråd med allmänhet och berörda myndigheter i ett tidigt
skede, med möjlighet att påverka utformningen av
miljökonsekvensbeskrivningen, skall utformas.
I propositionen föreslogs vidare att de i miljöbalken intagna bestäm-
melserna om miljökonsekvensbeskrivningar och miljökvalitetsnormer
skulle göras tillämpliga på de till balken anknutna lagarna.
Plan- och bygglagen (1987:10), PBL, innehåller regler om planer och
deras styrande verkan. I avsnitt 7 nedan redogörs närmare för hur
jämvägsfrågoma hanteras i den kommunala planeringen. PBL slår fest
att det är en kommunal angelägenhet att planlägga användningen av
mark och vatten (1 kap. 2 §). Länsstyrelsen har tillsyn över
planväsendet i länet och skall samverka med kommunerna i deras
planläggning.
Enligt PBL skall varje kommun ha en aktuell översiktsplan som
omfettar hela kommunen. Översiktsplanen skall bl.a. ange hur
kommunen avser att tillgodose riksintressen enligt NRL (1 kap. 3 § och
4 kap.). I detaljplan skall redovisas bl.a. allmänna platser och
kvartersmark för t.ex. anläggningar för trafik (1 kap. 3 § och 5 kap.).
Detaljplanen kan vidare redovisa bl.a. markreservat för trafik- och väg-
anordningar (5 kap. 7 § punkten 10). Genom områdesbestämmelser kan
grunddragen för användningen av markområden för kommu-
nikationsleder och andra jämförliga ändamål regleras för att säkerställa
att syftet med översiktsplanen uppnås eller att ett riksintresse enligt
NRL tillgodoses (5 kap. 16 §). Lagen innehåller också särskilda regler
om regionplanering (7 kap.) och om åtgärder som kräver bygglov (8
kap.).
Kommunen har enligt PBL rätt att lösa mark som enligt en detaljplan
skall användas för allmänna platser för vilka kommunen är huvudman
eller för annat än enskilt byggande, om markens användning för avsett
1995/96:2
25
ändamål ändå inte kan anses säkerställd (6 kap. 17 §). Om fastighets- Prop. 1995/96:2
ägaren begär det är kommunen skyldig att lösa sådan mark (14 kap.
1 §)•
Plan- och byggutredningen (M 1992:03) har i sitt delbetänkande (SOU
1994:36) Miljö och fysisk planering, lämnat förslag som rör ökad miljö-
hänsyn i planering och byggande. Bl.a. föreslås att översiktsplanen skall
redovisa miljöförhållanden av betydelse för en långsiktigt god hushåll-
ning med naturresurserna samt konsekvenserna av större förändringar i
mark- och vattenanvändningen. Vidare föreslås att
miljökonsekvensbeskrivningar skall upprättas för detaljplaner med
betydande inverkan på miljön. Regeringen har i en proposition den 24
maj 1995, prop. 1994/95:230, lagt fram de förslag till
författningsändringar i dessa delar som betänkandet föranlett. Utredaren
har även haft till uppgift att se över formerna för den statliga kontrollen
av kommunernas beslut enligt PBL och därvid överväga alternativ som
innebär att regeringen enklare och tidigare kan pröva frågor om
riksintressen och andra väsentliga allmänna intressen. Utredningens
överväganden i dessa avseenden har redovisats i delbetänkandet (SOU
1994:134) Överprövning av beslut i plan- och byggärenden. I
betänkandet föreslår utredaren, i samråd med
Miljöorganisationsutredningen, att Koncessionsnämnden för miljöskydd
omvandlas till en miljödomstol, som bl.a. skall ha till uppgift att pröva
överklaganden av länsstyrelsens beslut i enskilda ärenden enligt plan-
och bygglagen och en kommande miljöbalk. Såvitt avser den statliga
kontrollen, och formerna för statens beslutsfattande, föreslår utredaren
- i avvaktan på en utvärdering av miljöskyddskommitténs förslag till
komplettering av överprövningsgrundema i 12 kap. - inga större
förändringar. Regeringen har ännu inte tagit ställning till utredarens
förslag i dessa delar.
I 5 kap. fastighetsbildningslagen (1970:988), FBL, finns bestämmelser
om bl.a. fastighetsreglering. Genom fastighetsreglering kan mark
överföras från en fastighet till en annan samt servitut bildas, upphävas
eller ändras. Fastighetsreglering beslutas vid förrättning av fas-
tighetsbildningsmyndigheten (FBM).
En fastighetsregleringsåtgärd berör ofta såväl allmänna som enskilda
intressen. Regelsystemet i FBL bygger på principen att fastighetsbild-
ningen är en enskild angelägenhet. Det allmännas inflytande är emeller-
tid i vissa lägen mycket starkt. I 3 kap. FBL finns bestämmelser som
avser att tillgodose de allmänna intressena. Enligt 3 kap. 1 § krävs att
en fastighet som ombildas eller nybildas blir varaktigt lämpad för sitt
ändamål.
FBL:s utgångspunkt är att sakägarna skall komma överens, men lagen
möjliggör även under vissa förutsättningar regleringar mot en sakägares
vilja. Ett första villkor är att regleringen skall vara nödvändig för för-
bättring av sökandens fastighet (förbättringsvillkoret i 5 kap. 5 § första Prop. 1995/96:2
stycket). Ett annat villkor är det s.k. båtnadsvillkoret i 5 kap. 4 §,
vilket innebär att regleringen skall leda till en lämpligare fastighetsindel-
ning eller mer ändamålsenlig markanvändning. Dessutom krävs att
fördelarna av regleringen överväger de kostnader och olägenheter som
den medför.
Det finns en gräns för hur mycket en fastighetsägare är skyldig att
tåla. En fastighet får enligt 5 kap. 8 § inte minskas eller ändras så att
den i mindre mån än före regleringen lämpar sig för det ändamål som
den är avsedd att användas till. I bestämmelsen föreskrivs också att en
fastighets s. k. graderingsvärde inte får minskas väsentligt.
Rätt att påkalla fastighetsreglering har en ägare av en fastighet som
berörs av regleringen. Vid expropriation eller liknande tvångsförvärv
får förvärvaren begära fastighetsreglering i skadeförebyggande syfte.
För att ett servitut skall få ändras eller upphävas krävs som regel att
det hindrar ett ändamålsenligt utnyttjande av den tjänande fastigheten
eller dess användning i enlighet med plan. Plankorsningar mellan väg
och järnväg anses i praxis medföra sådana olägenheter att de hindrar ett
ändamålsenligt utnyttjande av jämvägsfastigheten.
Genom en ändring i fastighetsbildningslagen, som trädde i kraft den 1
januari 1993 (prop. 1991/92:127, bet. 1992/93:BoUl, rskr. 1992/93:36,
SFS 1992:1212), har bestämmelserna om fastighetsreglering ändrats så
att det har blivit lättare att överföra markområden som enligt beslutad
detaljplan skall användas för allmän plats med kommun som huvudman
samt att bilda servitut för vissa trafikanläggningar. Detta utvecklas
närmare i avsnitt 13.
En fastighetsägare som avstår mark eller blir av med ett servitut är
berättigad till ersättning (5 kap. 10 §). Vid regleringsåtgärder där mar-
ken skulle ha kunnat tas i anspråk genom expropriation eller annat
liknande tvångsförvärv skall ersättningen bestämmas enligt reglerna i
expropriationslagen (5 kap. 10 a § första stycket). Ersättning skall i
princip utgå för marknadsvärdeminskning och övrig skada. På motsva-
rande sätt ersätts förlust av servitut.
Talan mot fastighetsbildningsmyndighetens beslut enligt
fastighetsbildningslagen förs vid fastighetsdomstol.
I anläggningslagen (1973:1149) finns bestämmelser om gemensamhets-
anläggningar, dvs. anläggningar som är gemensamma för flera fastig-
heter och som tillgodoser ändamål av stadigvarande betydelse för dem
(1 §). Ett exempel på en sådan anläggning är en för flera fastigheter
gemensam utfortsväg till allmän väg. En gemensamhetsanläggning
inrättas genom förrättning av fastighetsbildningsmyndigheten (4 §).
Rätt att påkalla förrättning enligt anläggningslagen tillkommer bl.a.
förvärvaren vid expropriation eller liknande tvångsförvärv för inrättande
27
av sådan anläggning som skulle undanröja, minska eller förebygga Prop. 1995/96:2
olägenhet av förvärvet (18 §).
Talan mot fastighetsbildningsmyndighetens beslut enligt
anläggningslagen kan föras vid fastighetsdomstol.
Tvångsvis ianspråktagande av mark och upphävande eller begränsning
av särskild rätt till fastighet regleras särskilt i expropriationslagen
(1972:719) och i expropriationskungörelsen (1972:727). Expropriation
får bl.a. ske för att bereda utrymme för anläggning för transport och
samfärdsel. Författningarna innehåller bestämmelser om tillstånd till
expropriation och ekonomisk ersättning samt om förfarande och
genomförande av expropriation.
Enligt expropriationslagen får en fastighet som tillhör annan än staten
tas i anspråk genom expropriation med äganderätt, nyttjanderätt eller
servitutsrätt. Genom expropriation får även särskild rätt, bl.a. nyttjande-
rätt och servitutsrätt, till en fastighet upphävas eller begränsas (1 kap. 1
och 2 §§). Exproprieras en fastighet med äganderätt upphör som regel
även en frivilligt upplåten särskild rätt i fastigheten att gälla.
Till de tillåtna expropriationsändamålen hör att bereda utrymme för
anläggningar som tillgodoser ett allmänt behov av transport, samfärdsel
eller annan kommunikation (2 kap. 2 §).
Fråga om expropriationstillstånd skall som regel prövas av regeringen,
som bestämmer vad expropriationen skall omfatta och med vilken rätt
expropriationen skall ske (3 kap. 4 §). Ansökan skickas för yttrande till
berörda länsstyrelser som skall höra fastighetsägare, kommuner och
övriga berörda sakägare innan man avger sitt yttrande. Tillstånd till
expropriation skall inte ges om ändamålet lämpligen bör tillgodoses på
annat sätt eller om olägenheterna av expropriationen från allmän eller
enskild synpunkt överväger de fördelar som kan vinnas. Ett
expropriationstillstånd förfaller om saken inte har fullföljts genom
ansökan om stämning hos domstol inom ett år från det att ett tillstånd
beviljades (3 kap. 6 §). Regeringen skall upphäva ett tillstånd om
förhållandena sedan tillståndet meddelades ändrats så att förutsätt-
ningarna för tillståndet inte längre föreligger. Frågan om upphävande
tas upp efter anmälan av den domstol som handlägger expropriations-
målet. Anmälan får göras endast om en fastighetsägare har visat sanno-
lika skäl för att tillståndet skall upphävas (3 kap. 10 §).
Första instans i expropriationsmål är fastighetsdomstolen. Vid rätte-
gången avgörs främst frågor om ersättning och tillträde. Huvudregeln är
att ersättning motsvarande marknadsvärdet skall utgå (4 kap. 1 §). Den
påverkan som själva expropriationen kan ha haft på värdet och s.k.
förväntningsvärden skall inte medräknas. Om den exproprierande åtagit
sig att vidta åtgärd för att minska expropriationens skadeverkan skall
hänsyn tas till det vid bestämmande av ersättningen (4 kap. 1 § andra
stycket).
Expropriationen är fullbordad när samtliga frågor i saken är slutligt Prop. 1995/96:2
avgjorda och den exproprierande betalat ersättningen eller på annat sätt
fullgjort vad som åligger honom (6 kap. 9 §).
Vid såväl expropriation som fastighetsreglering kan skadebegränsande
åtgärder utföras. Fastighetsbildningsmyndigheten kan besluta om
exempelvis markbyten för att samla en fastighets markinnehav på en
sida om järnvägen så att behovet av järnvägsövergång faller bort, eller
besluta att en ersättningsväg och en annan anslutning till allmän väg
skall byggas gemensamt eller som gemensamhetsanläggning för flera
fastigheter.
Enligt PBL skall varje kommun i en översiktsplan ange grunddragen för
hur mark- och vattenområden är avsedda att användas samt för bebyg-
gelseutvecklingen. Översiktsplanen skall också redovisa hur kommunen
avser att tillgodose riksintressen enligt NRL. Syftet är att behandla de
långsiktiga och strategiska frågorna om markanvändning och bebyggel-
se. Planen saknar rättsverkan, men förutsätts vara ett viktigt instrument
för att kommunen skall kunna omsätta sitt politiska program i riktlinjer
för planläggning och utveckling av bebyggelse och andra anordningar,
såsom trafikförsörjning och transportsystem. Planen skall utgöra under-
lag för såväl beslut enligt PBL som enligt andra lagar knutna till NRL.
Översiktsplanen är kommunomfattande, men består vanligen av skilda
delar, dels en översiktlig redovisning med kartor för hela kommunen,
dels s.k. fördjupningar för delområden, såsom tätorter, kustområden
etc.
Under arbetet med översiktsplanen skall samråd ske med bl.a. länssty-
relsen och andra som har ett väsentligt intresse av förslaget. Innan
planen antas av kommunfullmäktige skall den ställas ut. Länsstyrelsen
har i egenskap av företrädare för staten en central roll under arbetet
med översiktsplanen. Under samrådet skall länsstyrelsen bl.a. verka för
att riksintressen tillgodses och för att mellankommunala frågor samord-
nas samt ta tillvara statens intressen. Länsstyrelsen förutsätts därvid
samordna olika statliga myndigheters synpunkter och göra nödvändiga
avvägningar mellan skilda statliga intressen. I samband med utställning-
en av planförslaget skall länsstyrelsen avge ett granskningsyttrande, som
skall fogas till översiktsplanen. Av granskningsyttrandet skall framgå
om förslaget inte tillgodoser riksintressen, om mellankommunala frågor
inte har samordnats på ett lämpligt sätt eller om bebyggelse blir olämp-
lig med hänsyn till de boendes och övrigas hälsa och säkerhet.
Det är av flera skäl lämpligt att utnyttja den kommunala översiktspla-
neringen för att i tidiga skeden studera eller behandla lokaliseringen av
jämvägssträckningar och andra kommunikationsleder.
29
Översiktsplanen och dess kunskapsunderlag kan belysa de anspråk och Prop. 1995/96:2
intressen som riktas mot olika områden, bl.a. som underlag för en bred
analys av miljökonsekvenserna. Det kommunomfattande perspektivet
och kopplingen till bebyggelseutvecklingen ger möjligheter att genom
fördjupning av översiktsplanen belysa alternativa sträckningar och
därvid analysera sambanden mellan bebyggelsestruktur och den
planerade bebyggelseutvecklingen.
Reglerna för förfarandet då översiktsplanen upprättas erbjuder former
för samlade diskussioner med såväl länsstyrelsen som en bredare all-
mänhet inför ställningstagande i fullmäktige. Länsstyrelsens lagstadgade
uppgifter under översiktsplanearbetet ger möjligheter att få en samlad
bild av olika statliga anspråk och intressen samt besked om i vilken
utsträckning studerade sträckningar kommer i konflikt med motstående
riksintressen. Den antagna översiktsplanen, inklusive granskningsyttran-
det, kan fungera som en överenskommelse mellan stat och kommun och
därmed läggas till grund för efterföljande planering och projektering.
Jämvägsändamålet kan fastställas genom att kommunen upprättar och
antar en detaljplan som får rättsverkan. Detaljplanen får bl.a. reglera
placering och utformning av olika anordningar samt eventuella
skyddsåtgärder för att motverka störningar på omgivningen. Planen får
dock inte göras mer detaljerad än vad som är nödvändigt med hänsyn
till syftet med planen. Åtgärder som kräver lov enligt PBL får inte
utföras i strid mot detaljplanen. Vidare finns bestämmelser i ett stort
antal lagar om att beslut enligt dessa inte får strida mot detaljplan enligt
PBL. PBL innehåller vidare bestämmelser om kommunens rättigheter
och skyldigheter i fråga om inlösen och upplåtelse av mark för att
genomföra planen. Detaljplanen kan kompletteras med en fastighetsplan
i syfte att genomföra detaljplanen och underlätta den efterföljande
fastighetsbildningen.
Under förutsättning att jämvägsändamålet har tagits upp i kommunens
översiktsplan eller är ett riksintresse enligt NRL kan områdesbestäm-
melser upprättas och antas för att lägga fast en jämvägssträckning.
Även om områdesbestämmelser varken ger byggrätt eller rättigheter att
lösa in mark hindras åtgärder som kräver bygglov samt fastighetsbild-
ning i strid mot bestämmelserna. Därigenom kan "korridorer" för vissa
bansträckningar säkerställas i avvaktan på upprättande och fastställande
av en plan för järnvägen. Eftersom områdesbestämmelser går att över-
klaga till länsstyrelse och regering kan de medge viss möjlighet till s.k.
tidig prövning.
I likhet med vad som gäller för översiktsplanen har länsstyrelsen an-
svaret för att ta tillvara statens intressen vid upprättande av detaljplan
och områdesbestämmelser. Länsstyrelsen skall, bl.a. om ett riksintresse
enligt NRL inte tillgodoses, pröva och upphäva kommunens beslut att
anta sådana planer och bestämmelser.
I de fall kommunen inte vill medverka till att säkerställa jämvägsända-
målet finns möjligheter för regeringen att förelägga kommunen att anta,
ändra eller upphäva en detaljplan eller områdesbestämmelser, om det
behövs för att tillgodose ett riksintresse eller åstadkomma en lämplig 30
mellankommunal samordning. Denna möjlighet har emellertid aldrig Prop. 1995/96:2
utnyttjats.
Behovet av en lagstiftning för järnvägsplanering och av en
effektivisering av markåtkomstinstrumenten för jämvägsändamål har
kraftigt förstärkts genom de satsningar på järnvägen som transportslag
som beslutats. Även riksdagen har begärt att regeringen lämnar förslag
till en särskild jämvägslagstiftning, för att göra det möjligt att på ett
smidigt, kostnadseffektivt och ändå rättssäkert sätt genomföra de
beslutade jämvägssatsningama.
Det nuvarande förfarandet vid byggande av järnvägar har klara brister
när det gäller anknytningen till övrig samhällsplanering och miljölag-
stiftning, två områden vilka enligt de trafikpolitiska riktlinjerna från
1988 särskilt skall uppmärksammas. Det saknas instrument för lång-
siktighet i planeringen. Samspelet mellan de olika regelsystem som styr
användningen av mark och vatten är delvis oklart, vilket gör reglerna
svåra att tillämpa. Enligt de trafikpolitiska riktlinjerna skall in-
vesteringsbeslut föregås av långsiktig och noggrann planering. Kravet
på samråd och samverkan mellan olika sektorsmyndigheter och mellan
olika nivåer understryks.
Förfarandet för byggande av järnvägar bör inordnas i det system för
samhällsplanering som redan finns genom bl.a. NRL och PBL. En ökad
skyldighet att upprätta miljökonsekvensbeskrivningar och ta hänsyn till
miljön vid exempelvis lokalisering av vissa järnvägar följer av rådets
direktiv 85/337/EEG om bedömning av inverkan på miljön av vissa
offentliga och privata projekt, vari uppställs krav på att miljökonse-
kvensbeskrivningar upprättas vid vissa järnvägsbyggen. Sverige har
varit bundet av direktivet alltsedan EES-avtalet trädde i kraft. Kravet
uppfylls i dag såvitt avser Banverkets byggande genom ett riksdagsbe-
slut som ålägger Banverket att upprätta miljökonsekvensbeskrivningar
vid nybyggnad och större ombyggnad, men kravet bör på sikt tillgodo-
ses genom lagstiftningsåtgärder, samordnade med NRL
Mark för jämvägsändamål förvärvas i stor utsträckning på frivillig
väg. I de fall tvångsförvärv blir nödvändiga sker dessa till den helt
övervägande delen genom ansökan om tillstånd till expropriation, ett
förfarande som är både tidsödande och kostsamt. Enligt regeringens
uppfattning framstår det därför som alltmer tydligt att en bättre
markåtkomstmöjlighet även för jämvägsändamål behöver tillskapas.
Fastighetsbildningslagens skyddsregler medför att denna mer sällan
går att använda för tvångsvisa markförvärv. Som närmare kommer att
utvecklas nedan anser regeringen att det är motiverat att undanta mark-
behov enligt en jämvägsplan från dessa regler, och att i lagen om
byggande av järnväg införa en rätt för järnvägsbyggare och fastighetsä-
gare att få mark inlöst. Det kan förmodas att jämvägsbyggaren oftast
väljer att i första hand använda sig av fastighetsbildningslagen, eftersom
31
det i regel ändå behövs en förrättning för markbyten och olika servituts- Prop. 1995/96:2
åtgärder. För den enskilde fastighetsägaren som berörs av markbehovet
kan det vara en fördel att kunna välja mellan att begära inlösen eller
fastighetsreglering.
Regeringens förslag: Lagen bör gälla obligatoriskt för allt byg-
gande av järnväg, utom industrispår och hamnspår uteslutande på
egen fastighet, samt för byggande av tunnelbana och spårväg. Den
skall kunna tillämpas även för byggande av annan spåranläggning
och vid avstängning av plankorsning.
Promemorians förslag: I promemorian föreslås att lagen skall gälla för
samtliga järnvägar och för tunnelbana och spårväg utanför detaljplane-
lagt område.
Remissinstanserna: Halmstads kommun ifrågasätter kravet på
jämvägsplan för industrispår inom detaljplanelagt område, speciellt
inom rena industri- och hamnområden.
Stockholms kommun är tveksam till att en ny sektorslagstiftning
tillskapas och förordar att jämvägsbyggandet i stället hanteras inom
ramen för PBL. Kommunen anser vidare att det kunde övervägas att
låta lagen omfatta även tunnelbana och spårväg inom detaljplanelagt
område, under förutsättning att kommunen beslutar att jämvägsplan
skall användas.
Svenska Kommunförbundet anser att järnvägsutbyggnader inom detalj-
plan inte bör omfattas av generellt krav på arbetsplan. Risken för dub-
bel planläggning och oklarheter är uppenbar. Länsstyrelsen i Stockholms
län ifrågasätter om arbetsplan behövs när man samtidigt gör en
detaljplan. I varje fall bör det klargöras hur processen skall bedrivas när
man tar fram arbetsplan och detaljplan parallellt. Även Boverket och
Banverket har motsatt sig ett generellt krav på jämvägsplan inom
detaljplanelagt område.
Skälen för regeringens förslag: De möjligheter som erbjuds genom
den kommunala planeringen och som redovisats ovan i avsnitt 7 innebär
enligt regeringens mening att lokalisering och utformning av
järnvägsanläggningar i många fall kommer att ske med kommunala
planer enligt PBL. Den kommunala översiktsplaneringen kan lämpligen
utnyttjas för att i tidiga skeden bedöma jämvägssträckningar i
förhållande till andra anspråk och intressen. Markens användning för
jämvägsändamål och den närmare utformningen av olika anordningar
skulle för vissa områden med fördel kunna regleras genom detaljplan
enligt PBL. Av stor betydelse för avgränsningen av lagens
tillämpningsområde är emellertid att Regeringsrätten i ett avgörande,
RÅ 1993:2, fastslagit att endast anläggningar som kan omfattas av
32
kraven i 3 kap. PBL måste utföras i enlighet med bestämmelser i Prop. 1995/96:2
detaljplan eller områdesbestämmelser. Anläggningar som inte är
angivna i 8 kap. PBL kan utföras utan att bestämmelser i detaljplan
behöver iakttas. Detta innebär att eventuella utformnings- eller
skyddsbestämmelser, exempelvis bullervallar, som fastslås i en
detaljplan inte är bindande för en jämvägsbyggare. Att, såsom
Banverket påpekat, kommunen i ett avtal med jämvägsbyggaren kan
kräva att sådana villkor respekteras kan inte gentemot motstående
enskilda och andra allmänna intressen anses bota denna brist. Frågan
behöver utredas vidare. Tills vidare bör enligt regeringens uppfattning
lagens tillämpningsområde omfatta inte bara alla järnvägar utan även
alla tunnelbanor och spårvägar. När det däremot gäller industrispår och
hamnspår som byggs uteslutande på egen fastighet, eller på fastighet
som innehas med tomträtt, kan det knappast anses motiverat att
föreskriva ett särskilt planförfarande.
Regeringens förslag: Till grund för byggande av sådan järnväg
som omfattas av lagen skall alltid finnas en jämvägsplan. Jäm-
vägsplan får även upprättas för avstängning av plankorsning, även
om denna åtgärd inte är att anse som byggande av järnväg.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens, utom såvitt
avser byggande av spårväg och tunnelbana inom detaljplanelagt område.
Planen benämns i promemorian "arbetsplan".
Remissinstanserna: De allra flesta remissinstanser som yttrat sig i
denna fråga har varit positiva till att jämvägsbyggandet hanteras inom
en planprocess. Banverket och Lantmäteriverket har ifrågasatt om inte
planen bör betecknas "jämvägsplan" eller "banplan" för att undvika
förväxlingsrisk med vägarbetsplan.
Skälen för regeringens förslag: En av bristema med det nuvarande
systemet för planering och genomförande av jämvägsbyggande är att
det saknas formellt bindande rutiner för spridande av information till
berörda intressenter och för förankring av förslagen. Från samhällspla-
neringssynpunkt är det förstås viktigt att statliga och kommunala myn-
digheter samordnar sin planering. För berörda enskilda är det väsentligt
att så tidigt som möjligt få insyn i planerna. Förfarandet med upprättan-
de av överklagningsbara planer möjliggör information om och insyn i
jämvägsbyggandet för enskilda och myndigheter. En möjlighet att an-
vända sig av plan bör finnas även vid avstängning av plankorsning. En
jämvägsplan måste vara så pass detaljerad och noggrann att den i sin
helhet kan följas utan annat än oväsentliga avvikelser. Det skulle leda
33
3 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 2
för långt att göra varje detaljändring beroende av att en ny plan upprät- Prop. 1995/96:2
tas och eventuellt ställs ut och fastställs. Alla avvikelser från plan som
inte kan anses oväsentliga bör emellertid föranleda att jämvägsplanen
justeras. Visar det sig nödvändigt att frångå en plan i större utsträckning
bör först en ny jämvägsplan för hela eller en del av järnvägsbygget
ställas ut och fastställas.
Regeringens förslag: Jämvägsplanen skall innehålla en miljökon-
sekvensbeskrivning enligt 5 kap. NRL. Till planen skall fogas en
fastighetsförteckning och en genomförandebeskrivning. Planen
skall redovisa vilken mark som, permanent respektive tillfälligt,
behöver tas i anspråk för byggandet av järnvägen. Nödvändiga
skyddsåtgärder och försiktighetsmått skall framgå av planen.
Promemorians förslag: Överensstämmer i stort med regeringens.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte i någon större ut-
sträckning kommenterat planens innehåll.
Kammarrätten i Jönköping har efterlyst en närmare definition av be-
greppen "skyddsåtgärder", "försiktighetsmått" och "genomförandebe-
skrivning". Riksantikvarieämbetet har påpekat att även konsekvenserna
för kulturhistoriskt intressanta stationsmiljöer och riskerna för
strukturella barriäreffekter bör uppmärksammas i miljö-
konsekvensbeskrivningen. Länsstyrelsen i Stockholms län anser att en
risk- och konsekvensanalys bör ingå i alla järnvägsplaner och påtalar att
även störningar från anläggningen, inte endast från trafiken, bör
redovisas. Skogsstyrelsen efterlyser en konsekvensbeskrivning med
avseende även på andra intressen än miljöintressen. Göteborgs kommun
vill understryka vikten av att miljökonsekvensbeskrivningen även
behandlar frågan om transport av farligt gods. Stockholms tingsrätt har
påpekat att även vägsamfälligheter och vägföreningar bör redovisas i
fastighetsförteckningen.
Skälen för regeringens förslag: Jämvägsplanen skall innehålla en
miljökonsekvensbeskrivning. Därmed skapas förutsättningar för att
jämvägsplanerna redovisar projekt vars inverkan på miljö, säkerhet,
hälsa och hushållning med naturresurser har analyserats ingående i
enlighet med bestämmelserna i 5 kap. NRL samt att
miljökonsekvenserna och säkerhetsaspekterna beaktas på ett tidigt
stadium i planeringen. Härigenom kommer Sverige att, även
författningsmässigt, uppfylla EG:s krav på att miljö-
konsekvensbeskrivningar skall göras vid byggande av järnvägslinjer för
fjärrtrafik och av andra anläggningar för spårbunden trafik som kan
antas medföra en betydande miljöpåverkan. Innehållet i en konse-
kvensbeskrivning bör givetvis anpassas till vad som är rimligt med
hänsyn till projektets omfattning. Den särskilda problematik som kan
34
finnas med transporter av farligt gods är naturligtvis, som Göteborgs Prop. 1995/96:2
kommun påpekat, angelägen att redovisa i beskrivningen. I konsekvens-
beskrivningen skall vidare bl.a. redovisas fysiska förändringar, t.ex. på
stationsmiljöer, som följer av projektet, direkt eller indirekt. Även
störningar från anläggningen, exempelvis i form av barriäreffekter,
ändrade hydrologiska förhållanden och ändrad landskapsbild skall
redovisas.
Jämvägsplanen skall vidare innehålla uppgift om den mark som be-
höver tas i anspråk för byggandet av järnvägen. En festighetsför-
teckning skall fogas till planen.
I miljökonsekvensbeskrivningen skall redovisas järnvägsprojektets
inverkan på hälsa och säkerhet. Behov av skyddsåtgärder och
försiktighetsmått skall redovisas i planen. I vilken mån det är befogat att
låta en risk- och konsekvensanalys ingå i planen får bedömas från fall
till fäll. Det får, liksom på vägsidan, även bli en fråga för praxis att
närmare avgränsa begreppen "skyddsåtgärder" och "försiktighetsmått".
I praktiken torde tolkningsproblem runt dessa begrepp sällan uppstå. En
del sådana åtgärder förutsätter emellertid samverkan med fastighetsägar-
na. Såvitt avser behovet av sådana åtgärder kan planen endast ange
inriktning och mål för åtgärderna, varför möjligheterna att uppnå sam-
förståndslösningar tidigt måste övervägas. Framstår dessa möjligheter
som osäkra bör man överväga att i stället inrikta sig på att föreskriva
åtgärder som den som bygger järnvägen har rådighet över.
Den genomförandebeskrivning som skall fogas till planen skall, i
likhet med vad som gäller beträffande genomförandeskrivning enligt 6
kap. 1 § i PBL, redovisa de organisatoriska, tekniska, ekonomiska och
fästighetsrättsliga åtgärder som behövs for ett ändamålsenligt
genomförande av planen. Detta bör direkt framgå av lagtexten.
I planen skall även anges i vad mån och under vilken tid mark be-
höver tas i anspråk tillfälligt för upplag, transportväg eller liknande
under byggnadstiden.
Regeringens förslag: Vid utarbetande av en järnvägsplan skall
samråd ske med berörda fastighetsägare, kommuner, länsstyrelser
och andra som kan ha ett väsentligt intresse i saken. Samrådsför-
farandet kan förenklas vid ändringar av planer för ej färdigställda
järnvägsbyggen. De synpunkter som har framförts vid samrådet
och kommentarer och förslag med anledning av synpunkterna
skall redovisas i en samrådsredogörelse.
Promemorians förslag: Promemorians förslag avviker från regeringens
såtillvida att det i promemorian föreslogs att ett förenklat samrådsför-
farande även skulle kunna tillämpas vid alla ombyggnader av järnväg
och beträffande byggande av sådan järnväg som redovisats i detaljplan
35
eller områdesbestämmelser. I promemorian uppställdes inget krav på Prop. 1995/96:2
upprättande av en samrådsredogörelse.
Remissinstanserna: Svea hovrätt har föreslagit att bestämmelser om
vad som skall redovisas vid samrådet tas in i lagen. Stockholms tingsrätt
har föreslagit att en hänvisning görs till PBL:s bestämmelser om samråd
och utställning m.m. SJ har påpekat att även trafikutövare bör anges
som samrådsparter. Lantmäteriverket och Stockholms tingsrätt har
anfört att fastighetsbildningsmyndigheten, liksom vid samråd enligt 5
kap. 20 § PBL, bör vara obligatorisk samrådspart. Lantbrukarnas
Riksförbund, LRF, har motsatt sig att samråd med
fastighetsbildningsmyndigheten skall få ske. Landstingsförbundet har
förordat att berörda landsting skall omfattas av angivet samråd.
Skälen för regeringens förslag: Samrådsförfarandet omfattar, liksom
vid vägbyggen, frågor om bansträckning och genomförande i övrigt av
byggnadsprojektet. Samråd skall ske med berörda fastighetsägare, läns-
styrelser och kommuner samt med andra som kan antas ha ett väsentligt
intresse i saken - myndigheter, lokala organ och sammanslutningar samt
delägare i samfälligheter och rättighetshavare. Det är i flertalet fall
naturligt och nödvändigt att samråda med exempelvis trafikutövare,
trafikhuvudmän och landsting. Likaså är det naturligt och nödvändigt att
på ett tidigt stadium samråda med fastighetsbildningsmyndigheten i de
talrika fåll där ett behov av fastighetsbildningsåtgärder kan förutses.
Självklart måste fastighetsbildningsmyndigheten kunna förutsättas
hantera dessa frågor så att inget jävsförhållande uppstår i ett senare
handläggningsskede. Det finns emellertid enligt regeringens uppfattning
ingen anledning att föreskriva att samråd alltid skall ske med dessa
organ. Samrådet skall ge en allsidig genomlysning av projektet och, inte
minst, dess miljökonsekvenser. En viktig fråga att ta upp vid samrådet
är därför innehållet i och utformningen av den
miljökonsekvensbeskrivning som håller på att upprättas. Närmare
föreskrifter om samrådsförfarandet kommer att meddelas i förordning.
Av lagtexten bör emellertid framgå att samrådet, och de synpunkter,
kommentarer och förslag som blivit följden av samrådet, skall
dokumenteras i en samrådsredogörelse. Detta är nödvändigt inte minst
som underlag för fästställelsebeslutet. Kraven på innehållet i
samrådsredogörelsen överensstämmer, på inrådan av Lagrådet, med den
nya lydelse av 5 kap. 22 § PBL som regeringen föreslår i prop.
1994/95:230. I de speciella fall där samråd enligt jäm-
vägsbyggnadslagen nyligen ägt rum bör det finnas en möjlighet till ett
efter omständigheterna förenklat samrådsförfarande. Däremot visar
erfarenheterna att det samråd som beträffande byggande av järnvägar
sker enligt PBL:s regler vanligen är alltför översiktligt och ofullständigt
för att kunna ersätta ett ordinärt samrådsförfarande avseende
jämvägsplanen.
36
Prop. 1995/96:2
Regeringens förslag: En järnvägsplan skall, med vissa undantag,
ställas ut för granskning. Utställningsförfarandet skall skötas av
Banverket, som även har att ta ställning till om utställning i ett
enskilt fall kan underlåtas.
Promemorians förslag: I promemorian föreslogs att en järnväg som
redovisats i detaljplan eller områdesbestämmelser kunde undantas från
kravet på utställning. Vidare föreslogs en mer vidsträckt möjlighet att
underlåta att ställa ut en arbetsplan avseende ombyggnad av järnväg.
Remissinstanserna: Naturvårdsverket har anfört att utställning bör ske
även av sådan arbetsplan som avser byggande av järnväg som redovisats
i detaljplan eller områdesbestämmelser så länge det inte i PBL finns
motsvarande krav på miljökonsekvensbeskrivning. Vidare bör enligt
verkets uppfattning även ombyggnadsprojekt som bedöms medföra
betydande miljökonsekvenser ställas ut. Örebro och \brbergs kommuner
har påpekat att områdesbestämmelser i regel inte har en sådan
detaljeringsgrad att utställning bör underlåtas av det skälet att järnvägen
redovisats i sådana bestämmelser.
Skäl för regeringens bedömning: Regeringen delar de anförda kom-
munernas bedömning att områdesbestämmelser inte generellt kan för-
väntas vara så utförliga och detaljerade att utställning kan underlåtas av
den orsaken att järnvägen redovisats i sådana bestämmelser. Inte heller
kan den redovisning som för närvarande görs beträffande
jämvägsbyggande i detaljplan anses vara tillräcklig för att kunna ersätta
ett krav på utställning av jämvägsplanen. Regeringen har i prop.
1994/95:230 föreslagit riksdagen att plan- och byggutredningens förslag
om utvidgning av kravet på miljökonsekvensbeskrivningar genomförs.
Det kan därför bli aktuellt att ta upp frågan till förnyat övervägande.
Regeringen delar Naturvårdsverkets uppfattning att ombyggnadsprojekt
som bedöms komma att medföra betydande miljökonsekvenser alltid bör
bli föremål för utställning.
Utställningsförfarandet får förutsättas hanteras av berörd region hos
Banverket.
Regeringens bedömning: Jämvägsplanema skall fastställas av
Banverket. Vid oenighet mellan Banverket och en länsstyrelse
skall frågan om fastställelse prövas av regeringen. Om det annars
föreligger särskilda skäl har Banverket möjlighet att hänskjuta
ftågan om fastställelse till regeringen.
37
Promemorians förslag övensstämmer med regeringens. Prop. 1995/96:2
Remissinstanserna: En hel del remissinstanser har haft invändningar
mot att Banverket skall fastställa planerna. Svea hovrätt har ifrågasatt
om inte planerna är att betrakta som normbeslut, vilket skulle innebära
att, för att regeringsformens krav skall vara uppfyllda, endast
regeringen skulle kunna fastställa planerna. En del instanser, Läns-
styrelsen i Stockholms län, Vtrbergs kommun och LRF, har i stället
förordat att länsstyrelsen skall fastställa planerna. Övriga har inte ansett
sig kunna lämna något förslag till alternativ fastställande myndighet.
Boverket och Svenska Kommunförbundet har förordat att frågan
behandlas samordnat med miljöorganisationsutredningen. Några
instanser, däribland Hovrätten för Övre Norrland och Stockholms
tingsrätt har uttryckt tveksamhet men förklarat sig tills vidare, i
huvudsak av effektivitetsskäl, acceptera lösningen. Göteborgs kommun
har föreslagit att Banverket skall åläggas att alltid hänskjuta andra
jämvägsbyggares planer till regeringen. Upplands Väsby kommun har
föreslagit att situationer då Banverket och kommuner har olika
uppfattning skall behandlas på samma sätt som de fall då Banverket och
länsstyrelsen har olika uppfattning.
Skälen för regeringens förslag: Frågan om planers konstitutionella
natur har behandlats i tidigare lagstiftningsärenden, framför allt i
förarbetena till kungörandelagen (1976:633) (prop. 1975/76:112 s. 63
ff.) och senast i förarbetena till PBL (prop. 1985/86:1, s. 87 ff., bil. 1
s. 209 ff.), där såväl Lagrådet som departementschefen för ett utförligt
resonemang kring olika planers konstitutionella natur. Frågan behandlas
ytterligare av Lagrådet i ett av bostadsutskottet inhämtat yttrande över
förslag till vissa ändringar i PBL-propositionens förslag (bet. BoU
1986/87: 1, bil. 12).
En plans konstitutionella natur är mer oklar ju mer översiktlig och
övergripande den är och ju mindre preciserad kretsen av sakägare
framstår. De planer i PBL-systemet som särskilt tilldrog sig Lagrådets
intresse var översiktsplanerna, men även vissa kategorier av
områdesbestämmelser och detaljplaner bedömde Lagrådet som
tveksamma. Av Lagrådets yttrande till bostadsutskottet framgår att
Lagrådet klart bedömer att PBL-planema med de av utskottet förordade
jämkningarna är att bedöma som förvaltningsbeslut och inte som
normgivning. De här föreslagna jämvägsplanema får i sammanhanget
anses likställda med detaljplaner och det saknas anledning att
konstitutionellt göra en från detaljplanerna avvikande bedömning av
dem.
Det kan naturligtvis ifrågasättas om det är en lämplig ordning att
Banverket, som är en sektorsmyndighet, skall fastställa såväl egna som
andra jämvägsbyggares planer. Ur principiell synvinkel vore en lösning
som innebar att en från Banverket fristående myndighet - gärna
sektorövergripande eller åtminstone gemensam för flera trafikslag -
fastställde planerna, mer tilltalande. Samma problematik föreligger på
vägsidan. Frågan om val av fastställelsemyndighet har också anknytning
till frågan om tidigare prövning av infrastrukturprojekt och bör tas upp 38
till ytterligare övervägande i samband med ställningstagande till
Miljöorganisationsutredningens och PBL-utredningens förslag. Även Prop. 1995/96:2
Kommunikationskommittén (K 1995:01) har i uppdrag att redovisa
förslag till förändringar av den politiska förankringen på olika nivåer i
planeringssystemet. Slutligen bör man beakta de ställningstaganden som
blir följden av Regionberedningens förslag.
En grundläggande målsättning för ett planeringsarbete är att det kan
genomföras på ett effektivt sätt. En väg att uppnå detta mål är att hu-
vudmannen själv, inom ramen för en samrådsprocess, upprättar planen
och att den sedan fastställs av berörd sektorsmyndighet. Problemet för
jämvägsplanemas del är att Banverket, som ju inte heller har den strikta
avgränsning mellan regional och central verksamhet som Vägverket har,
har dubbla roller, dels som huvudman, dels som central sektorsmyndig-
het.
Banverkets organisation är för närvarande föremål för översyn, i syfte
att bl.a. renodla Banverkets myndighetsroll. Problematiken med sektors-
myndighetemas skilda roller bör utredas vidare i särskild ordning.
Det kan enligt regeringens uppfattning ifrågasättas om det vore en
lämplig lösning att hos någon i dag befintlig myndighet, exempelvis
länsstyrelserna, bygga upp en så omfattande specialkompetens som
behövs för att fastställa planer för järnväg. Detta skulle i praktiken
sannolikt leda till att länsstyrelserna blev hänvisade till att anlita
Banverkets personal för ändamålet. Lösningen skulle, bl.a. på grund av
det särskilda system för investeringsplanering som där finns, inte heller
vara lämplig att överföra till väglagen. Härtill kommer att järnvägarna
i regel är länsövergripande.
Regeringens slutsats är att det i dagsläget, i avvaktan framförallt på en
fortsatt analys av lämpligheten av inrättande av miljödomstolar på olika
nivåer och av länsstyrelsernas framtida roll, saknas anledning att
hantera fastställelse av en jämvägsplan på annat sätt än en arbetsplan
för väg.
När det gäller Banverkets befattning med fastställelseprövning av
andra jämvägsbyggares planer är det av betydelse att Banverket kan
hänskjuta fastställelseprövningen till regeringen om det finns särskilda
skäl. Det får förutsättas att Banverket i de enskilda fäll verket anser sig
ha ett partsintresse när fråga uppkommer om fastställelse av en annan
jämvägsbyggares plan, finner att särskilda skäl att hänskjuta prövningen
till regeringen föreligger. Särskilda skäl kan också tänkas föreligga när
järnvägsbygget under samrådsprocessens gång visat sig starkt strida mot
ett annat samhällsintresse.
Om förutsättningar för fastställelse inte längre föreligger skall beslutet
om fastställelse upphävas helt eller delvis. Även frågan om upphävande
av en plan bör Banverket kunna hänskjuta till regeringen. För det fall
ett fastställelsebeslut förfallit eller upphävts får ett nytt fastställelsebeslut
av samma innebörd som det tidigare fattas endast i undantagsfall.
39
Prop. 1995/96:2
Regeringens förslag: Giltighetstiden för ett beslut om fastställelse
av en jämvägsplan bör begränsas till fem år, utan möjlighet till
förlängning.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De remissinstanser som yttrat sig i denna fråga,
L/?F och Villaägarnas riksförbund har av rättssäkerhetskäl förordat en
giltighetstid på tre år. Villaägarnas riksförbund har härutöver föreslagit
en möjlighet till förlängning med två år om särskilda skäl föreligger.
Skälen för regeringens förslag: I promemorian Markanvändning för
järnväg (Ds 1989:69) föreslogs att ett beslut om fastställelse av en
arbetsplan skulle vara giltigt i två år. Flera remissinstanser bedömde två
år vara en för kort giltighetstid för att det skulle finnas rimliga möjlig-
heter att genomföra planen. De förordade en giltighetstid på fem år i
enlighet med vad som gäller enligt väglagen.
Ur rättssäkerhetssynpunkt är det nödvändigt att begränsa den tid under
vilken ett beslut om fastställelse av en jämvägsplan skall gälla. En
jämvägsplan enligt nu föreslagen lagstiftning medför en rätt till inlösen
av mark och den kan även i andra avseenden begränsa enskildas för-
foganderätt över sin egendom, påverka marknadsvärden i negativ
riktning m.m.
Som flera remissinstanser påpekade vid remittering av den tidigare
promemorian är en tvåårig giltighetstid emellertid inte realistisk. Det
tekniska projekteringsarbetet vid järnvägsbyggen är komplicerat och det
är inte ekonomiskt försvarbart att färdigställa detaljprojektering innan
ett fastställelsebeslut föreligger. Upphandlingen är tidskrävande och
avser arbeten och materiel av vitt skilda slag. Vidare kan man många
gånger uppnå betydande samordningsvinster genom ett samordnat
genomförande av planer för järnvägsbyggen och vägbyggen. Att planera
en sådan samordning kan ta viss tid i anspråk. En femårig giltighetstid
framstår mot bakgrund av dessa omständigheter som mer verklighets-
anpassad. Någon möjlighet till förlängning bör däremot inte finnas.
40
Regeringens förslag: På liknande sätt som vid vägbyggen skall
den som avser att bygga en järnväg efter beslut av länsstyrelsen
ha rätt till tillträde till en fastighet för att vidta förberedande
åtgärder för byggande av järnvägen. Åtgärder inom jämvägsmark
som väsentligt kan försvåra områdets användning för
jämvägsändamål får inte utföras utan Banverkets tillstånd. Mark i
närheten av jämvägsmark kan efter beslut av länsstyrelsen få tas i
anspråk med nyttjanderätt för upplag, tillfällig väg m.m. Efter
beslut av länsstyrelsen får hotande eller skymmande träd m.m
beskäras eller avlägsnas.
Promemorians förslag: Överensstämmer i stort med regeringens. I
promemorian föreslogs att Banverket skulle ges rätt att besluta om
tillträde för förberedande undersökningar.
Remissinstanserna: Kammarrätten i Jönköping konstaterar att de
föreslagna bestämmelserna innebär betydande inskränkningar i den
enskilde fastighetsägarens rådighet och anser att konsekvenserna av
dessa inskränkningar bör utredas ytterligare. LRF anser att frågor om
tillfällig nyttjanderätt till mark och trädfällning m.m. angår jämvägs-
byggnationens genomförande och inte hör hemma i en lag om planpröv-
ning. Dessa frågor bör, som i dag, hanteras inom ramen för en fastig-
hetsbiidningsförrättning. LRF anser vidare, liksom Svenska Kommunför-
bundet, att det bör införas en lagstadgad skyldighet för jämvägsbygga-
ren att underrätta fastighetsägaren när fråga uppkommer om tillträde till
en fastighet för förberedande åtgärder. Länsstyrelsen i Stockholms län
föreslår att en möjlighet att bilda tillfälliga servitut för jämvägsändamål
tillskapas i fastighetsbildningslagen. Länsstyrelsen anser vidare att rätt
att fälla träd och ersättning för detta bör behandlas vid förrättning i
stället för i särskilt beslut av länsstyrelsen. Sveriges
Fastighetsägareförbund anser att begreppet "jämvägsmark" är för snävt
tilltaget. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att det fått en
alltför vidlyftig utformning. Stockholms tingsrätt anser att nyttjanderätt
för upplag m.m bör kunna uppkomma i och med planfästställelsen.
Lantmäteriverket har ifrågasatt om bestämmelsen om byggnadsförbud på
jämvägsmark behövs, eftersom jämvägsmarken skall tas i anspråk med
äganderätt.
Skäl för regeringens förslag: Den som avser att bygga en järnväg
har givetvis ett behov av att kunna få tillträde till fastigheter för diverse
förberedande åtgärder, exempelvis mätning, stakning, grundundersök-
ning och översiktliga arkeologiska undersökningar. I promemorian
föreslogs att Banverket skulle kunna besluta i fråga om tillstånd till
sådana åtgärder. Enligt regeringens uppfattning är det lämpligare att
länsstyrelsen tilldelas denna beslutanderätt, som ju kommer att utövas
på ett mycket tidigt stadium i en jämvägsbyggnadsprocess.
Prop. 1995/96:2
41
För att säkerställa att ett byggande enligt en lagakraftvunnen järnvägs- Prop. 1995/96:2
plan kan verkställas finns det vidare, liksom på vägsidan, ett behov av
ett förbud mot att utan tillstånd uppföra byggnader eller vidta andra för
järnvägens ändamål försvårande åtgärder på mark som omfattas av
jämvägsplan. Sådant tillståndsbeslut bör, i de sällsynta fall det kan bli
aktuellt, kunna meddelas av Banverket. Bestämmelsen syftar till att
säkerställa marken under en eventuell mellantid mellan fastställelse av
jämvägsplanen och markåtkomst med äganderätt eller, vilket ju även
kan bli fallet, genom upplåtelse av nyttjanderätt.
Den som bygger järnväg med stöd av en fastställd jämvägsplan kan
förutsättas ofta ha ett behov av att skaffa sig nyttjanderätt till mark i
närheten av spårområdet för tillfälliga upplag, uppställning av maskiner,
tillfälliga vägar m.m. under den tid som byggandet pågår. Behov av
sådana nyttjanderätter skall framgå av jämvägsplanen och de bör med
stöd av denna kunna upplåtas av länsstyrelsen. Rättsläget när det gäller
möjligheten att med stöd av fastighetsbildningslagen bilda tillfälliga
servitut får betraktas som osäkert. Därför behövs en specialreglering i
detta hänseende.
Det finns slutligen ett behov av att kunna avlägsna eller beskära bus-
kar och träd som hotar trafik- eller driftsäkerheten på järnväg. I flertalet
fall har SJ och Banverket träffat frivilliga uppgörelser med fastighetsä-
garna i dessa frågor. En rätt att i vissa fall få avlägsna eller beskära
buskar och träd bör införas i den nya lagen. Motsvarande reglering
finns på vägsidan. Beslut fattas lämpligen av länsstyrelsen.
Som vissa remissinstanser påpekat innebär bestämmelserna om
tillfälligt markutnyttjande rådighetsinskränkningar för markägarna.
Betydelsen härav skall emellertid inte överdrivas; man bör hålla i min-
net att det handlar om tillfälliga inskränkningar och att markägarna gi-
vetvis har rätt till ersättning för samtliga skador och förluster som kan
uppkomma i samband med tillfälligt markutnyttjande. Som LRF och
Kommunförbundet föreslagit bör en underrättelseskyldighet till
fastighetsägaren om beräknat tillträde för förberedande åtgärder tas in i
lagtexten.
Regeringens förslag: Mark som enligt fastställd jämvägsplan
skall användas för järnväg som tillgodoser ett allmänt
transportbehov får inlösas av den som skall bygga järnvägen.
Fastighetsägare skall ha rätt att påkalla att jämvägsbyggaren löser
in fastighet som enligt jämvägsplan skall användas för sådan
järnväg.
42
Promemorian innehöll inga förslag till inlösenbestämmelser. Det Prop. 1995/96:2
remitterade förslaget till lagrådsremiss innehöll en mer vidsträckt
formulerad inlösenrätt.
Remissinstanserna: LRF har avstyrkt förslaget och anser att det inte
bör finnas två parallella förfaranden för markåtkomst för järnvägar.
Även Sveriges Advokatsamfund har avstyrkt förslaget, i huvudsak med
motivering att ett administrativt beslut inte bör förenas med en sådan
rättsverkan som rätt till markinlösen. Svea hovrätt har påpekat att
jämvägsbyggarens inlösenrätt, för att inte strida mot regeringsformens
regler till skydd för äganderätten, bör inskränkas till markförvärv som
krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen. Lantmäteriverket
har ifrågasatt om rätten för fastighetsägaren att begära markinlösen
behövs, med hänsyn till jämvägsplanens begränsade giltighetstid.
Skälen för regeringens förslag: Som närmare utvecklats i det före-
gående är det av flera skäl angeläget att tillskapa smidigare markåt-
komstmöjligheter för järnväg. Järnvägen utgör i stora delar ett nationellt
intresse. Inte minst av miljöskäl är det ett angeläget samhällsintresse att
beslutade jämvägsinvesteringar verkligen kan genomföras, och det på
ett kostnadseffektivt sätt.
Det är nödvändigt att kunna förvärva mark tvångsvis och det framstår
som rimligt att - efter förebild från PBL - möjlighet till markåtkomst för
jämvägsändamål kan säkerställas i jämvägsbyggnadslagen. Härigenom
erbjuds en möjlighet för såväl jämvägsbyggare som fastighetsägare att,
om man inte lyckas träffa en frivillig uppgörelse, välja om man vill gå
vidare genom ett förrättningsförfarande enligt FBL eller genom att,
enligt jämvägsbyggnadslagens regler, väcka talan om inlösen vid fastig-
hetsdomstol. Inte minst sett ur fastighetsägarens perspektiv är det en
fördel att, genom att begära antingen fastighetsreglering eller inlösen,
snabbt kunna få ersättning för den skada som ianspråktagandet av mar-
ken innebär. Trots att planen har en begränsad giltighetstid får det anses
ligga ett självständigt värde i att fastighetsägaren, på ett tidigt stadium
eller som reaktion på ett initiativ av jämvägsbyggaren, har möjlighet att
begära inlösen vid domstol.
Av central betydelse för frågan om inlösenrätt för jämvägsbyggaren är
att jämvägsplanen, enligt vad som stadgas i 2 kap. 1 § efter förebild
från 5 kap. 2 § andra stycket PBL, när marklösen kan bli aktuell alltid
skall utformas så att de fördelar som kan vinnas med den överväger de
olägenheter som planen orsakar enskilda. I praktiken lär detta få till
följd att endast angelägna allmänna intressen kan ges företräde framför
enskilda intressen. Till undvikande av missförstånd bör dock direkt av
inlösenparagrafen framgå att rätt till marklösen endast föreligger för
sådan järnväg som tillgodoser ett allmänt transportbehov och där rätt till
expropriation redan i dag föreligger enligt 2 kap. 2 §
expropriationslagen. I de fall resterande del av en fastighet som delvis
skall användas för jämvägsändamål till följd av järnvägsföretaget lider
synnerligt men, är fastighetsägaren i och för sig berättigad till full
ersättning för skadan. Det framstår emellertid som rimligt att
jämvägsbyggaren, om fastighetsägaren föredrar en sådan lösning, kan 43
åläggas att inlösa även denna del. Genom hänvisningen i 4 kap. 5 § blir
3 kap 8 § expropriationslagen om rätt till inlösen av fastighetsdel i vissa Prop. 1995/96:2
fall tillämplig även på mark som omfattas av jämvägsplan.
Regeringens förslag: Det s.k. förbättringsvillkoret i 5 kap. 5 §
FBL skall inte gälla om fastighetsreglering sker för att få en
fastighet att stämma bättre överens med jämvägsplan. Mark som
skulle kunna inlösas enligt jämvägsbyggnadslagen undantas från
skyddsreglema i 5 kap. 7 och 8 §§ FBL. Skyddsreglema skall
inte heller tillämpas vid upphävande av servitut som besvärar
sådan mark. En utökad möjlighet att, i vissa undantagsfall,
överfora mark mellan fastigheter infors.
Promemorians förslag: Förslaget till ändring av 5 kap. 5 § FBL fanns
inte med i promemorian. Det fanns dock med i den remitterade
lagrådsremissen. I promemorian föreslogs att även mark som enligt
detaljplan är avsedd för jämvägsändamål skulle undantas från
skyddsreglema. Såväl promemorian som den remitterade
lagrådsremissen innehöll en något mer vidsträckt inlösenrätt.
Remissinstanserna: Ett relativt stort antal remissinstanser har inte
kommenterat promemorians förslag. En del instanser, däribland
Banverket och Svenska Kommunförbundet, har i första hand förordat att
en "banrätt", likställd med vågrätten, införs i jämvägsplaneringslagen.
Kammarrätten i Jönköping, Sveriges Advokatsamfund, LRF och
Villaägarnas Riksförbund har avstyrkt förslaget. Sju remissinstanser,
bl. a. Hovrätten för Övre Norrland, Domstolsverket och
Lantmäteriverket, har uttryckligen tillstyrkt förslaget. Såvitt aver
förslagen i den remitterade lagrådsremissen har Göta hovrätt avstyrkt
den nya 5 kap 8 c § i FBL eftersom den utgör ett avsteg från reglerna
i 3 kap. FBL. Lantmäteriverket har anfört att ändringen i 5 kap. 5 § är
överflödig med hänsyn till jämvägsplanens begränsade giltighetstid.
Bakgrund: Förrättningsförfarande enligt FBL tillämpas i stor ut-
sträckning vid jämvägsutbyggnad och vid avstängningar av plankors-
ningar. Genom fastighetsreglering kan mark tas i anspråk för järnväg
och vägservitut avseende passage av järnväg upphävas. Samtidigt kan
markbyten genomföras och nya vägsträckningar upplåtas i syfte att
minimera intrånget för berörda fastighetsägare.
Möjligheterna att använda fastighetsreglering på beskrivet sätt är
emellertid inte obegränsade. Det föreligger i princip hinder mot sådana
tvångsvisa fastighetsregleringar som innebär att bebyggd mark tas i
anspråk eller som medför värdeminskning av viss storlek (se avsnitt
6.3). Efter en lagändring som trädde i kraft den 1 januari 1993 (prop.
1991/92:127, bet. 1992/93:BoUl, rskr. 1992/93:36) får mark som
44
enligt beslutad detaljplan utlagts som allmän plats för vilken kommun är Prop. 1995/96:2
huvudman överföras till kommunen utan hinder av dessa inskränkningar
(5 kap. 8 a §). Ändringen motiverades huvudsakligen med att frågan om
marköverföringens tillåtlighet och omfattning i dessa fall i princip redan
är avgjord genom detaljplanen, vars föreskrifter fastighetsbildnings-
myndigheten är bunden av (3 kap. 2 § FBL). Eftersom marköverföring
i dessa fall alltid kan komma till stånd genom inlösen enligt PBL be-
dömdes skyddsreglema i 5 kap 7 och 8 §§ FBL i dessa plangenomför-
andefall inte vara ändamålsenliga. Avgränsningen av författningsänd-
ringen gjordes med bedömning av i vilka situationer markanvändningen
för det i planen angivna ändamålet verkligen kunde anses säkerställd, en
förutsättning för tvångsvis marköverföring genom inlösen enligt PBL.
Skälen för regeringens förslag: Även byggandet av järnvägar kom-
mer i och med införandet av en lagstiftning om lokaliseringsprövning
m.m. att bedömas i en planprocess som förutsätter medverkan från
berörda samhällsorgan och ger möjlighet till avvägningar gentemot
andra allmänna och enskilda intressen. En jämvägsplan för en järnväg
som tillgodoser ett allmänt transportbehov bör medföra samma rättsver-
kan som tidigare nämnda detaljplaner, d.v.s. rätt till marklösen.
Enligt FBL finns även andra grunder för utökade tvångsmöjligheter.
T. ex. får inlösen enligt FBL göras av mark som enligt en antagen
fastighetsplan skall bilda en tomt.
Även vid förrättningar enligt anläggningslagen är det förrättningslant-
mätaren som, med stöd av 12 §, avgör om inlösen får ske. Kravet är
bl.a. att anläggningen är av väsentlig betydelse från allmän synpunkt.
Enligt ledningsrättslagen (12 §) får mark tas i anspråk utan hinder av
intrångets storlek, om ledningen enligt ett beslut av koncessionsmyndig-
het skall dras fram över fastigheten. Inlösenreglerna är desamma som i
anläggningslagen.
Jämvägsplaner för sådana järnvägar som tillgodoser ett allmänt
transportbehov bör kunna likställas med tidigare nämnda detaljplaner
och medföra undantag från skyddsreglema i 5 kap. 7 och 8 §§ FBL.
Samma undantag bör kunna medges vid avstängningar av
plankorsningar, som ju regelmässigt utgör stora trafiksäkerhetsproblem
vilka det allmänna, och då närmast Banverket, har ett särskilt
samhällsansvar att åtgärda.
Med stöd av bestämmelserna i 5 kap. 6 § FBL kan annan mark än den
som tas i anspråk för järnvägen komma att överföras mellan olika an-
gränsande fastigheter, i syfte att åstadkomma ett fastighetsmässigt bra
slutresultat. Undantagsvis kan en fastighet komma att avskäras genom
den nya järnvägen utan att lämpligen kunna läggas till en annan fastig-
het eller kunna användas självständigt. Fastighetsdelen kan t.ex. gränsa
till järnvägen på den ena sidan och i övrigt vara omgiven av vattendrag.
Ett annat exempel är när restfostigheten blir i hög grad onyttig för
ägaren genom kraftiga störningar från tågtrafik m.m. - s.k.
företagseffekter.
Fastighetsägaren är i och för sig ersättningsberättigad för uppkommen
ekonomisk skada. Av hänsyn till fastighetsägaren bör emellertid i denna 45
situation en garanterad möjlighet för denne finnas att initiera att den
onyttiga fastigheten eller fastighetsdelen överförs till den fastighet på Prop. 1995/96:2
vilken järnvägen skall byggas. En bestämmelse som möjliggör detta bör
därför införas. För att en sådan bestämmelse skall kunna tillämpas krävs
givetvis att fastighetsägarens begäran sker inom ramen för den pågående
förrättningen.
Vid bestämmande av ersättning tillämpas reglerna i 5 kap. 10 § och
10 a § första och andra styckena samt 11 och 12 §§ FBL. Det bör
kunna förutsättas att de allmänna lämplighetsvillkoren i 3 kap. FBL som
regel inte kommer att medföra hinder för den fastighetsbildning som
kan bli följden av inlösenbestämmelsen.
Någon regel som innebär en utvidgad lösenrätt för jämvägsfastighe-
tens ägare motsvarande 3 kap. 8 § andra stycket expropriationslagen är
inte nödvändig. Sådan utvidgning bör kunna ske inom ramen för de
allmänna regleringsvillkoren i 5 kap. FBL.
Fastighetsregleringar som syftar till att nå bättre överensstämmelse
med jämvägsplan bör, i konsekvens med vad som gäller för detaljpla-
ner, undantas från förbättringsvillkoret i 5 kap. 5 § FBL.
Av de skäl som anförts ovan under avsnitt 10.3 och 10.4 bör inte
heller i detta sammanhang detaljplaner för jämvägsändamål likställas
med järnvägsplaner.
Inte minst satsningen på höghastighetståg ställer höga krav på säkerhet
vid järnvägsövergångar. Det finns fortfarande ett stort antal
plankorsningar mellan väg och järnväg i Sverige. De utgör ett stort
trafiksäkerhetsproblem. Plankorsningarna stängs i dag vanligen genom
beslut vid förrättning enligt FBL. Det har emellertid visat sig att
stängningstakten blivit avsevärt lägre än beräknat. I de fall när man inte
lyckats nå överenskommelser med sakägarna, och förrättningsmannen
fattat ett tvångsbeslut, har behandlingen av överklaganden, ofta på
grund av värdeminskningsproblematiken i 5 kap. 8 § FBL, medfört att
förfarandet dragit ut på tiden.
Med de författningändringar som nu föreslås bör man kunna räkna
med att avstängningarna kommer att kunna hanteras betydligt snabbare
än i dag. Det förhållandet att avstängningar redovisas i planen, medför
att rätt till förtida tillträde kan medges enligt 5 kap. 30 a § FBL.
Enligt vad som förslås i jämvägsbyggnadslagen blir det inte i alla
lägen obligatoriskt att upprätta en jämvägsplan vid avstängningar utan
endast om åtgärden görs i samband med en åtgärd som är att betrakta
som byggande av järnväg. Banverket skall å andra sidan alltid ha
möjlighet att upprätta en plan för en avstängning. Det får förutsättas att
Banverket alltid samråder med kommunen, länsstyrelsen och andra
berörda innan man beslutar om att ett jämvägsplaneförfarande skall
användas i ett icke-obligatoriskt fall. Remissinstanserna har inte haft
någon erinran mot förslaget i denna del.
46
Den föreslagna ändringen beträffande fastighetsskyddet i 5 kap. 8 § Prop. 1995/96:2
FBL innebär att fastighetsskyddet genombryts vid upphävande av
servitut som besvärar jämvägsmark, vilket givetvis underlättar
prövningen av eventuella överklaganden.
Det är oundvikligt att den nya lagen om byggande av järnväg medför
vissa kostnadseffekter för det allmänna. Som nämnts ovan tillämpar
Banverket i dag ett frivilligt förfarande med remittering och utställning
av banutredningar för nybyggnadsprojekt och större spåromläggningar.
Dessa banutredningar görs på ett tidigt stadium och redovisar vanligen
ett antal alternativa spårsträckningar. Sannolikt kommer detta förfarande
att användas även fortsättningsvis. Det är även tänkbart att förfarandet
kan komma att författningsregleras som ett sätt för tidig prövning på
jämvägssidan.
Jämvägsplaneförfarandet enligt den nya lagen kommer att medföra
ökade administrationskostnader för Banverket. Det kan förutsättas att en
viss personalförstärkning, såväl centralt som regionalt, kommer att
behövas. Å andra sidan kan planeringsförfarandet förväntas komma att
innebära effektivitetsvinster, bl.a. i form av snabbare handläggning och
möjlighet till tidigareläggning av projekt. De nya genomförandereglerna
kommer sannolikt också att medföra lägre kostnader för markåtkomst.
De årliga tillkommande kostnaderna för Banverket bör inte komma att
överstiga fem miljoner kronor, vilka skall finansieras inom Banverkets
totala verksamhetsram.
Den nya lagen kommer vidare att medföra en viss tillströmning av
regeringsärenden i form av överklagade beslut av Banverket. Detta bör
uppvägas av att regeringen kommer att behöva handlägga betydligt färre
expropriationsärenden och, om förslag i dessa delar realiseras, kommer
att avlastas besvärsärenden på andra verksamhetsområden.
Länsstyrelserna kommer att få vissa nya ärenden till följd av de be-
slutsbefogenheter som tilldelas dem i 3 kap. lagen om byggande av
järnväg. Det kan dock förmodas att dessa ärenden inte blir fler än att de
kan hanteras utan resursförstärkning. Detta inte minst som det kan
förväntas att antalet expropriationsansökningar kommer att minska
väsentligt, vilket innebär en viss avlastning för länsstyrelserna.
Inlösenreglerna, liksom de föreslagna lättnaderna i fastighetsbildnings-
lagens skydds- och marköverföringsregler och tillståndsbesluten enligt
jämvägsbyggnadslagen, kan komma att leda till ett något ökat antal mål
och ärenden hos berörda domstolar. För länsrätternas del torde inte
ärendena komma att bli fler än att de kan hanteras med nuvarande
resurser. För fastighetsdomstolarnas del är måltillströmningen något
mer svårbedömd. De nya målen kan emellertid, under förutsättning att
föreslagna ändringar i FBL kommer till stånd, förväntas vara av
tämligen enkel beskaffenhet, varför det inte heller är sannolikt att
47
fastighetsdomstolarna, eller fastighetsöverdomstolarna, kommer att Prop. 1995/96:2
behöva förstärkning till följd av föreslagna ändringar.
1 § Med järnväg avses i denna lag spåranläggning för järnvägstrafik.
Till en spåranläggning hör spår och de övriga fasta anordningar som
behövs för spårens bestånd, drift eller brukande, signal- och
säkerhetsanläggningar i övrigt, trafikledningsanläggningar samt
anordningar för elförsörjning av trafiken.
Vid som föreskrivs om järnväg tillämpas också på tunnelbana och
spårväg
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. Någon
generell definition av begreppet järnväg finns inte i någon författning.
Vissa spåranläggningar är att bedöma som järnvägar. Frågan har
diskuterats i prop. 1983/84:117 med förslag till järnvägstrafiklag, m.m.,
s. 33 och 100. Gränsdragningen mellan järnväg och spårväg och
därmed sammanhängande problematik har senast behandlats i prop.
1990/91:1 om säkerhet vid järnväg, tunnelbana och spårväg m.m., s. 26
f. Definitionen av spåranläggningar i 1 § överensstämmer med
definitionen i 2 § jämvägssäkerhetslagen (1990:1157).
2 § Med byggande av järnväg avses att anlägga en ny järnväg samt att
lägga om spår i en ny sträckning, lägga ut ytterligare spår och på annat
sätt bygga om en järnväg.
Här anges vad som menas med uttrycket byggande av järnväg. Endast
byggnadsåtgärder av en viss storlek och art på en befintlig järnväg bör
bedömas som ombyggnad av järnväg. Detta innebär bl.a. att de flesta
avstängningar av plankorsningar inte är att betrakta som ombyggnad av
järnväg. Paragrafens lydelse har jämkats som Lagrådet föreslagit, så att
det tydligare framgår att omläggning av spår i ny sträckning och
utläggning av nya spår utgör särskilda former av ombyggnad.
3 § Vid planläggning av järnväg och vid prövning av ärenden om
byggande av järnväg skall lagen (1987:12) om hushållning med natur-
resurser m.m. tillämpas. Vid planläggning, byggande och underhåll av
järnväg skall hänsyn tas till både enskilda och allmänna intressen.
Paragrafen motsvarar i huvudsak 3 a § och 4 § andra stycket väglagen.
Såsom ett par remissinstanser, bl.a. Boverket, påpekat, bör ingen ex-
48
emplifiering av allmänna intressen göras i lagtexten. En sådan exempli- Prop. 1995/96:2
fiering ger närmast intryck av att vissa allmänna intressen är viktigare
än andra. Allmänna intressen är exempelvis trafiksäkerhet, trafikförsörj-
ning, hushållning med naturresurser, miljöskydd, hälsoskydd,
kulturmiljövård och naturvård. Ytterligare exempel på allmänna
intressen kan hämtas från 2 kap. PBL samt 2 och 3 kap. NRL.
4 § Vid planläggning och byggande av järnväg skall tillses, att järn-
vägen får ett sådant läge och utförande att ändamålet med järnvägen
vinns med minsta intrång och olägenhet utan oskälig kostnad.
I paragrafen uppställs en allmän aktsamhetsregel, i stort sett motsvaran-
de 13 § väglagen.
5 § Inom område som omfattas av detaljplan eller områdesbestämmel-
ser får en järnväg inte byggas i strid mot planen eller bestämmelserna.
Om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas, får dock
mindre avvikelser göras.
En järnväg får inte byggas så att syftet med skyddsföreskrifter eller
andra särskilda bestämmelser för användning av bebyggelse, mark eller
vatten motverkas. Om det finns särskilda skäl får regeringen, eller den
myndighet som regeringen bestämmer, medge undantag från sådana be-
stämmelser.
Paragrafen motsvarar närmast 14 § väglagen. Dess andra stycke har
efter förslag från Riksantikvarieämbetet fått en utformning som är något
mindre fokuserad på naturvårdsintressen. Paragrafen innebär bl.a. att
jämvägsbyggande samordnas med regelsystemet i PBL. Härigenom
garanteras kommunernas beslutanderätt över markanvändningen.
6 § Om en fastighet har upplåtits med tomträtt, skall vad som i denna
lag är föreskrivet om fastighetsägaren eller fastigheten tillämpas på
tomträttshavaren eller tomträtten.
Paragrafen motsvarar i tillämpliga delar 16 kap. 5 § PBL.
7 § 1 denna lag förstås med särskild rätt till fastighet nyttjanderätt,
servitut och rätt till elektrisk kraft samt liknande rätt.
Paragrafen motsvarar delvis 1 kap. 2 § i expropriationslagen.
1 § Den som avser att bygga en järnväg skall upprätta en
jämvägsplan. En järnvägsplan behöver dock inte upprättas för
anläggande av industrispår och hamnspår uteslutande på egen fastighet.
En järnvägsplan får upprättas för avstängning av plankorsning, även 49
när denna åtgärd inte är att betrakta som byggande av järnväg.
4 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 2
I de delar som planen medför att mark eller särskild rätt till mark kan Prop. 1995/96:2
komma att tas i anspråk enligt 4 kap. 1 § skall planen utformas så att
de fördelar som kan vinnas med den överväger de olägenheter som
planen orsakar enskilda.
2 § I jämvägsplanen skall den mark och de särskilda rättigheter anges
som behöver tas i anspråk för järnvägen och för byggandet av
järnvägen. Om mark behöver tas i anspråk med tillfällig nyttjanderätt,
skall det av planen framgå vilken mark som avses och under vilken tid
den skall nyttjas. Planen skall innehålla en miljökonsekvensbeskrivning
enligt 5 kap. lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m.
De skyddsåtgärder och försiktighetsmått som behövs för att förebygga
störningar och andra olägenheter från trafiken eller anläggningen skall
anges särskilt i planen. Till planen skall en genomförandebeskrivning
fogas. I beskrivningen skall de organisatoriska, tekniska, ekonomiska
och fastighetsrättsliga åtgärder som behövs för ett samordnat och
ändamålsenligt genomförande av planen redovisas.
3 § Till jämvägsplanen skall en fastighetsförteckning fogas. I fastig-
hetsförteckningen skall, i den mån de berörs av planen, redovisas
1. fastigheter och ägare till dessa,
2. mark- och vattenområden som är samfällda för flera fastigheter
samt ägare till dessa fastigheter,
3. innehavare av annan särskild rätt än bostadsrätt och hyresrätt,
4. gemensamhetsanläggningar enligt anläggningslagen (1973:1149) och
samfälligheter enligt vattenlagen (1983:291) samt ägarna till de
fastigheter som deltar i anläggningarna och samfälligheterna,
5. vägsamfälligheter och vägföreningar.
Om en samfällighetsförening enligt lagen (1973:1150) om förvaltning
av samfälligheter förvaltar samfällighet, särskild rätt eller gemensam-
hetsanläggning, skall föreningen anges i stället för ägare eller
innehavare.
I paragraferna har upptagits vissa bestämmelser om järnvägsplan och
dess innehåll. Av 1 § första stycket framgår att en järnvägsplan är
obligatorisk vid byggande av järnväg, utom för byggande på egen
fastighet av industrispår och hamnspår. Av 1 kap. 6 § följer att fastighet
som innehas med tomträtt likställs med egen fastighet. Även
avstängning av en plankorsning kan ibland med fördel hanteras inom en
planprocess. Av järnvägplanen skall bl.a. framgå det behov av upplag,
trädfällningar, stängningar av plankorsningar m.m. som kan föreligga.
Jämvägsplanen skall även innehålla förslag till erforderliga
skyddsåtgärder eller andra försiktighetsmått som behövs för att
förebygga störningar från trafiken eller anläggningen. Efter mönster
från PBL skall en genomförandebeskrivning fogas till planen. Som
Lagrådet påpekat saknas anledning att, såsom i lagrådsremissens
lagförslag, särskilt föreskriva att en förening enligt vattenlagen i vissa
fall skall anges i jämvägsplanens fastighetsförteckning, eftersom även
50
en sådan förening omfattas av lagen (1973:1150) om förvaltning av Prop. 1995/96:2
samfälligheter.
4 § Miljökonsekvensbeskrivningen skall godkännas av berörda
länsstyrelser innan den tas in i jämvägsplanen.
Paragrafen motsvarar 24 § andra stycket vägkungörelsen. Bestämmelsen
i vägkungörelsen infördes mot bakgrund av riksdagens beslut (prop.
1990/91:90, bet. 1990/91:BoU18, rskr. 1990/91:342) om införande av
krav på miljökonsekvensbeskrivningar vid vägplanering. Eftersom
Vägverket fästställer arbetsplan för väg ansågs det lämpligt att en annan
myndighet bedömer om miljökonsekvensbeskrivningen är tillräcklig
eller behöver kompletteras.
Miljökonsekvensbeskrivningen skall behandlas av länsstyrelsen innan
den tas in i jämvägsplanen och innan planen i förekommande fall ställs
ut. Ett godkännande innebär att länsstyrelsen anser att beskrivningen
utgör ett tillräckligt underlag för att en samlad bedömning av den plane-
rade anläggningens, verksamhetens eller åtgärdens inverkan på miljön,
hälsan och hushållningen med naturresurser skall kunna göras. God-
kännandet innebär endast att beskrivningens kvalitet godkänns och
innefattar inget ställningstagande till om miljökonsekvenserna kan
godtas eller till om ett projekt bör genomföras. Godkännandet går inte
att överklaga. Ändringar i ett planförslag som medför ändrade miljökon-
sekvenser bör givetvis medföra att en reviderad
miljökonsekvensbeskrivning upprättas och överlämnas till länsstyrelsen
för förnyat godkännande.
5 § Den som utarbetar en järnvägsplan skall samråda i fråga om järn-
vägens sträckning och förslaget i övrigt med berörda fastighetsägare,
kommuner och länsstyrelser samt andra som kan ha ett väsentligt
intresse i saken. Resultatet av samrådet och förslag med anledning av de
synpunkter som har framförts skall redovisas i en samrådsredogörelse.
6 § Avser en järnvägsplan endast ändring av den plan som gäller för
ett ännu inte färdigställt järnvägsbygge, får ett efter omständigheterna
förenklat samrädsförfarande tillämpas.
Ägare till sådan mark som kan komma att tas i anspråk eller till
sådant vattenområde som kan komma att påverkas skall alltid ges
tillfälle att yttra sig. Detsamma gäller innehavare av särskild rätt till
sådan mark eller sådant vattenområde.
Paragraferna motsvarar närmast 16 § väglagen. De innehåller regler om
samrådsförfarandet. Med berörda fastighetsägare avses här ägare till
sådana fastigheter som kan komma att helt eller delvis tas i anspråk för
järnvägen. I 6 § behandlas förutsättningarna för att ett förenklat
samrädsförfarande skall få tillämpas. Närmare regler för samrådsför-
farandet får anses ha en sådan endast utfyllande karaktär att de bör
kunna meddelas i förordning. Av särskilt värde är, såsom Svea hovrätt
51
påpekat, att miljökonsekvensbeskrivningen, i den utvecklingsfas den Prop. 1995/96:2
befinner sig, redovisas vid samrådet.
7 § Banverket skall ställa ut en järnvägsplan för granskning.
En järnvägsplan som enbart avser ombyggnad av järnväg behöver
dock ställas ut endast
1. om ombyggnaden bedöms komma att medföra betydande påverkan
på miljön, hälsan eller hushållningen med naturresurser, eller
2. om någon annans mark behöver tas i anspråk eller särskild rättighet
behöver upphävas eller begränsas och ett sådant ianspråktagande eller
upphävande eller en sådan begränsning inte skriftligen medgivits av
berörda fastighetsägare och innehavare av särskild rätt.
\hd som sägs i andra stycket gäller också i fråga om en järnvägsplan
som endast innefattar ändring av planen för ett järnvägsbygge som ännu
inte är färdigställt.
Paragrafen behandlar utställningsförfarandet och motsvarar närmast 17
§ väglagen. Paragrafen har närmare behandlats i avsnitt 10.4. Det är
Banverket som har att bedöma om kriterierna för att underlåta att ställa
ut en plan är uppfyllda. Närmare regler för utställningsförfarandet
kommer att meddelas i förordning.
8 § En järnvägsplan fastställs av Banverket efter samråd med berörda
länsstyrelser. Om Banverket och en länsstyrelse har olika uppfattning,
skall Banverket hänskjuta frågan om att fastställa planen till regeringens
prövning. Om det i annat fall finns särskilda skäl, får Banverket hän-
skjuta frågan till regeringens prövning.
Om planen innebär att mark eller särskild rätt kan tas i anspråk enligt
4 kap. 1 §, skall Banverket särskilt pröva om de fördelar som kan
vinnas med planen överväger de olägenheter som denna orsakar
enskilda. Av beslutet att fastställa planen skall framgå om planen ger
rätt till sådant ianspråktagande.
9 § Ett beslut att fastställa en järnvägsplan upphör att gälla om
järnvägsbygget inte har påbörjats inom fem år från utgången av det år
då beslutet vann laga kraft.
10 § Har ett beslut att fastställa en järnvägsplan upphävts eller annars
upphört att gälla och begär därefter samma sökande att en i huvudsak
överensstämmande jämvägsplan skall fastställas, får planen fastställas
endast om det finns synnerliga skäl.
Paragraferna har sin förebild närmast i 18 § väglagen. Regleringen
innebär att Banverket kommer att fastställa såväl sina egna som andra
jämvägsbyggares jämvägsplanen Denna fråga har närmare behandlats i
avsnitt 10.5.
Om Banverket och en länsstyrelse har olika uppfattning i fråga om
fastställelse av en plan skall frågan hänskjutas till regeringens prövning.
Banverket har även i annat fall möjlighet att hänskjuta en fråga om fast-
52
ställelse av jämvägsplan till regeringens prövning, om det föreligger Prop. 1995/96:2
särskilda skäl för detta. Sådana särskilda skäl kan ibland förmodas
föreligga beträffande sådana planer som inte upprättats av Banverket.
I samband med fastställelsen skall Banverket särskilt bedöma om de
fördelar som kan vinnas med planen överväger de olägenheter planen
orsakar enskilda om mark eller särskild rättighet kan komma att tas i
anspråk.
Giltighetstiden för ett fastställelsebeslut är begränsad till fem år. En-
dast i undantagsfall blir det möjligt att återkomma med en ny ansökan
beträffande samma projekt.
11 § När en järnväg byggs får endast oväsentliga avvikelser göras från
jämvägsplanen.
Paragrafen motsvarar delvis 20 § väglagen. Frågan vad som är att
betrakta som en oväsentlig avvikelse kan inte besvaras generellt, utan
måste överlämnas till praxis.
12 § Om byggande av en järnväg eller avstängning av en plankorsning
medför att en enskild väg behöver byggas eller att ändrade förhållanden
uppstår som väsentligt inverkar på väghållningen för en sådan väg,
skall den som bygger eller innehar järnvägen, om det behövs, begära
förrättning enligt anläggningslagen (1973:1149) för att ordna
väghållningen för den enskilda vägen.
Paragrafen motsvarar närmast 20 a § väglagen. Med väghållning avses
enligt 1 kap. 3 § lagen (1939:608) om enskilda vägar byggande av väg,
vägunderhåll och vinterväghållning.
13 § Ett beslut att fastställa en järnvägsplan skall upphävas, helt eller
delvis, om förhållandena efter beslutet har ändrats så att förutsättning-
arna för att fastställa planen inte längre föreligger. Har beslutet
meddelats av regeringen skall regeringen upphäva det. I annat fall skall
Banverket upphäva beslutet. Banverket får dock hänskjuta frågan om
upphävande av beslutet till regeringens prövning.
Genom bestämmelsen, som saknar motsvarighet i väglagen men har
likheter med 3 kap. 10 § expropriationslagen, införs en möjlighet att
upphäva ett meddelat fastställelsebeslut vid ändrade förutsättningar. De
ändrade förutsättningarna kan exempelvis bestå i ändrade investerings-
beslut eller oförutsedda fall av skador på motstående samhällsintressen.
Om jämvägsplanen prövats av regeringen ankommer det på regeringen
att pröva frågan om upphävande. Banverket kan hänskjuta frågan om
upphävande till regeringen.
1 § Den som avser att bygga en järnväg kan av länsstyrelsen ges rätt 53
att få tillträde till en fastighet för att verkställa mätning eller stakning,
undersökning av grund eller annan förberedande åtgärd för byggande Prop. 1995/96:2
av järnvägen. Om sådan rätt ges skall den som avser att bygga
järnvägen underrätta fastighetsägaren om beräknad tidpunkt för
tillträde. I en trädgård, park eller liknande plantering får träd eller
buskar inte skadas eller fällas utan fastighetsägarens samtycke. Även i
övrigt skall skada så långt möjligt undvikas.
Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för att
åtgärderna skall kunna genomföras.
Paragrafen motsvarar 34 § väglagen och innehåller regler om rätt till
tillträde till en fastighet för förberedande undersökningar och åtgärder
inför ett järnvägsbygge. Även översiktliga arkeologiska undersökningar
kan vara att bedöma som förberedande åtgärder. Om tillträdesrätt skulle
vägras kan, liksom enligt motsvarande bestämmelse i väglagen, biträde
av polismyndigheten påkallas. Eftersom det inte kan uteslutas att ett
behov av personella ingripanden kan uppkomma, bör polismyndighet
och inte kronofogdemyndigheten biträda vid genomförande av åtgärder-
na. I allmänhet sker naturligtvis tillträde i samförstånd med ägare och
brukare av fastigheten. Tvångsvisa tillträden skall betraktas som en
yttersta utväg.
2 § På den jämvägsmark som anges i en fastställd järnvägsplan får
inte utan tillstånd av Banverket uppföras byggnader, göras tillbyggna-
der, utföras andra anläggningar eller vidtas andra åtgärder som
väsentligt kan försvåra områdets användning för jämvägsändamål.
Förbudet gäller från det att beslut att fastställa jämvägsplanen meddelas
och upphör att gälla om beslut meddelas att upphäva
fastställelsebeslutet eller om planen annars upphör att gälla.
Förbudet är inte tillämpligt i fråga om åtgärder som lagligen har
påbörjats innan förbudet började gälla.
Om åtgärder vidtagits i strid med första stycket, får Banverket vidta de
åtgärder som behövs för rättelse. Polismyndigheten skall lämna det
biträde som behövs för att rättelse skall kunna ske.
Paragrafen motsvarar närmast 48 och 72 §§ väglagen och har motive-
rats i avsnitt 11. Med jämvägsmark avses mark för järnvägsspår, ban-
vall med tillhörande diken, slänter samt underhålls-, skydds- och säker-
hetszoner.
3 § Om mark i närheten av järnvägsmarken i en fastställd järnvägsplan
avsatts för upplag eller liknande ändamål i samband med byggandet av
järnvägen, skall länsstyrelsen på begäran av den som avser att bygga
järnvägen besluta att marken får tas i anspråk med nyttjanderätt för den
tid som angetts i planen. I samband med beslutet får länsstyrelsen
meddela de villkor som behövs.
Bestämmelsen motsvarar närmast 35 § väglagen och ger jämvägsbygga-
ren möjlighet att skaffa sig tillfällig nyttjanderätt till mark intill jäm- 54
vägsmarken för upplag, tillfällig väg eller liknande i samband med
byggande av en järnväg. En förutsättning för ett upplåtelsebeslut är att Prop. 1995/96:2
markbehovet finns angivet i en fastställd järnvägsplan.
4 § Om träd eller buskar intill jämvägsmark medför olägenheter för
trafik- eller driftsäkerheten på järnvägen, får länsstyrelsen besluta att de
skall avlägsnas eller beskäras genom järnvägsinnehavarens försorg. I
samband med beslutet får länsstyrelsen meddela de villkor som behövs.
Paragrafen, som motsvarar 53 § väglagen, ger länsstyrelsen rätt att
bestämma att träd som hotar att falla över spår eller ledningar eller som
skymmer sikten exempelvis vid plankorsningar, får fällas eller beskäras.
Trädfällningsrätt kan även upplåtas som servitut vid en eventuell
fastighetsbildningsförrättning. I samband med beslutet kan länsstyrelsen
föreskriva villkor av olika slag, t.ex. för att säkerställa att enskilda
intressen inte kränks eller utsätts för olägenheter i oskälig utsträckning.
1 § Den som i enlighet med en gällande järnvägsplan skall bygga en
järnväg som tillgodoser ett allmänt transportbehov får lösa sådan mark
som enligt planen inte endast tillfälligt skall användas för
jämvägsändamål.
Besväras sådan mark som får lösas enligt första stycket av särskild
rätt, får rättigheten lösas.
2 § Om fastighetsägaren begär det, skall den som i enlighet med en
gällande järnvägsplan skall bygga en sådan järnväg som avses i 1 §
lösa sådan mark som enligt planen inte endast tillfälligt skall användas
för jämvägsändamål.
Bestämmelserna har kommenterats i avsnitt 12.
3 § Om tillstånd enligt 3 kap. 2 § vägrats, är fastighetsägaren och in-
nehavare av särskild rätt till fastigheten berättigade till ersättning av
den som avser att bygga järnvägen för den skada de lider på grund av
att pågående markanvändning avsevärt försvåras inom berörd del av
fastigheten.
Paragrafen motsvarar närmast 61 § väglagen men begränsar inte som
detta lagrum ersättningsskyldigheten till särskilt långvariga förbud.
4 § Den som avser att bygga en järnväg skall ersätta skador till följd
av åtgärder som avses i 3 kap 1 § och skador till följd av att han
förvärvat rätt att nyttja mark enligt 3 kap. 3 §. Järnvägsinnehavaren
skall ersätta skador till följd av åtgärder som avses i 3 kap. 4 §.
Paragrafen upptar bestämmelser om skadeståndsskyldighet vid olika
ingrepp i fastigheter intill jämvägsmarken eller under förberedelserna av
ett järnvägsbygge.
55
5 § I den mån avvikande bestämmelser inte meddelas i denna lag skall i Prop. 1995/96:2
mål om inlösen och ersättning bestämmelserna i expropriationslagen
(1972:719) tillämpas. \hd som sägs i 4 kap. 3 § expropriationslagen
skall tillämpas i fråga om värdeökning som ägt rum under tiden från
dagen tio år före den då talan om inlösen väcktes. Ogillas talan i mål
som väckts av en fastighetsägare eller den som innehar särskild rätt till
en fastighet, tillämpas bestämmelserna i 15 kap. 6 § plan- och
bygglagen (1987:10) i fråga om rättegångskostnaderna.
Paragrafen motsvarar PBL:s bestämmelser om ersättning och
tillämpning av expropriationslagens bestämmelser i mål om inlösen och
ersättning, i första hand 14 kap. 9 § och 15 kap. 1 §. Anspråk på
ersättning eller krav på inlösen skall väckas vid fastighetsdomstolen.
6 § Talan om inlösen får väckas även om beslutet att fastställa jäm-
vägsplanen inte har vunnit laga kraft.
Paragrafen motsvarar 15 kap. 2 § PBL.
1 § Banverkets beslut får överklagas hos regeringen. Beslut enligt
3 kap. 2 § överklagas dock hos allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Paragrafen motsvarar närmast 73 och 75 §§ väglagen.
Beslut om fastställande av jämvägsplaner innefattar huvudsakligen
lämplighetsavgöranden och är ofta av politisk karaktär. Enligt svensk
rättstradition och tidigare gällande riktlinjer är dessa beslut inte av
sådan art att de bör överprövas av domstol. Den sakligt sett lämpligaste
lösningen är enligt regeringens bedömning att de överklagas och prövas
i administrativ ordning, detta inte minst med tanke på att regeringen i
vissa fäll föreslås ha rätt att fastställa jämvägsplaner. Frågan bör tas
upp till förnyat övervägande när miljöorganisationsutredningen
(M 1993:04) avgett sitt betänkande.
Den föreslagna ordningen innebär att beslut, som berör enskildas rätt
och i viss mån kan inskränka fastighetsägares rådighet till sin fastighet,
överklagas hos förvaltningsmyndighet. Genom lagen (1988:205) om
rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut, vilken för närvarande är tids-
begränsad och senast har förlängts till att gälla till utgången av år 1997
(prop. 1994/95:27, bet. 1994/95:JuU6, rskr. 1994/95:165), kan den
enskilde sakägaren av domstol få prövat om ett beslut av regeringen
strider mot någon rättsregel. Fri- och rättighetskommittén har i sitt
slutbetänkande (SOU 1994:11) Domstolsprövning av förvalt-
ningsärenden föreslagit att rättsprövningslagen permanentas och att en
rätt till muntlig förhandling i rättsprövningsärenden införs. De slutsatser
som beredningen av detta betänkande leder till blir naturligtvis av stor
betydelse för utformning av överklaganderegler i lagstiftning av den 56
administrativa art som jämvägsbyggnadslagen utgör. Det kan också
förutsättas att överklagandereglerna kommer att få en annan utformning Prop. 1995/96:2
för det fall ett system med s.k. tidig prövning införs. Likaså kan de
vidare övervägandena kring tillskapandet av en miljödomstol komma att
få betydelse även för överklaganden av jämvägsplaner.
Banverkets beslut i fråga om tillstånd till åtgärder på jämvägsmarken
är av den karaktären att de bör överprövas av förvaltningsdomstol. Om
det inte finns särskilda skäl för att överklagande skall ske till kammar-
rätt skall, enligt vad som framgår av förarbetena till 14 § i lagen
(1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar i dess lydelse från den
1 oktober 1994 (prop. 1993/94:133, bet. 1993/94:JuU24, rskr.
1993/94:319) i författning anges att överklagande skall ske till allmän
förvaltningsdomstol. Enligt 14 § lagen (1971:289) om allmänna för-
valtningsdomstolar innebär detta att överklagande skall ske till länsrätt.
Enligt samma proposition införs, genom ändringar i förvaltnings-
processlagen (1971:291), en möjlighet att föreskriva krav på
prövningstillstånd vid överklagande från länsrätt till kammarrätt. Sådana
krav skall tas in i de materiella författningarna. Beslut enligt
jämvägsbyggnadslagen bör omfattas av krav på prövningstillstånd vid
överklagande från länsrätt.
2 § Länsstyrelsens beslut får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.
Länsstyrelsens godkännande enligt 2 kap. 4 § får dock inte överklagas.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Paragrafen motsvarar 74 § första stycket väglagen.
Samma principer som redovisats i kommentaren till 5 kap. 1 § bör
gälla vid överklagande av länsstyrelsens beslut.
3 § Banverket och kommuner får överklaga länsstyrelsens beslut.
Kommuner, trafikhuvudmän enligt lagen (1978:438) om
huvudmannaskap för viss kollektiv persontrafik och regionplaneorgan
enligt 7 kap. plan- och bygglagen (1987:10) får överklaga Banverkets
beslut.
Bestämmelsen motsvarar delvis överklagandebestämmelsema i vägla-
gen. Det får härutöver anses motiverat att en trafikhuvudman eller ett
regionplaneorgan har möjlighet att överklaga Banverkets beslut.
Däremot instämmer regeringen med de remissinstanser som funnit det
vara principiellt felaktigt att, som föreslogs i promemorian, tillerkänna
Naturvårdsverket en särställning som besvärsmyndighet. Det ankommer
på länsstyrelserna att bevaka och samordna statens intressen.
4 § 1 ett beslut om tillstånd får förordnas att beslutet skall gälla
omedelbart.
Beslut enligt denna lag blir vanligen gällande när de vinner laga kraft.
Regeringen delar Lagrådets uppfattning att detta inte behöver framgå av
lagtexten. Enligt väglagen föreligger en möjlighet att förordna om
omedelbar verkställighet av vissa beslut, vissa beslut gäller dessutom
57
omedelbart utan särskilt förordnande (77 §). Det finns även på Prop. 1995/96:2
jämvägssidan ett behov av en möjlighet att kunna förordna om
omedelbar verkställighet av tillståndsbeslut enligt 3 kap. Detta bör gälla
både Banverkets och länsstyrelsens beslut. Skäl för sådant förordnande
kan exempelvis vara att det handlar om överklaganden som
uppenbarligen inte kommer att bifällas eller att beslutet berör ett
delprojekt i ett omfattande projekt där planering eller genomförande av
övriga projekt riskerar att äventyras eller orimligt fördyras av ett
uppehåll. Om ett beslut som får verkställas omedelbart överklagas, har
besvärsinstansen möjlighet att inhibera vidare verkställighet.
Lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1996. För att inte effektivitets-
förluster skall uppstå bör lagen inte tillämpas för byggande av sådan
delsträcka av ett jämvägsobjekt för vilken mark- eller byggnadsarbete
påbörjats före ikraftträdandet eller för vilken tillstånd till expropriation
sökts senast fyra månader före ikraftträdandet. Vad som avses med ett
jämvägsobjekt respektive delsträcka torde sällan föranleda
tolkningsproblem. För Banverkets jämvägsbyggande kan ledning för
objektens avgränsning och uppdelning sökas i gällande stomnätsplan.
Som Lagrådet påpekat kan det förekomma järnvägsbyggen som inte kan
uppdelas i delsträckor. Till undvikande av oklarheter bör det därför
uttryckligen stadgas att vad som gäller för delsträcka i sådant fall gäller
för hela järnvägen.
Förslaget har närmare utvecklats i avsnitt 13. Det innebär att 5 kap. 5 §
FBL ändras och att två nya paragrafer införs i samma kapitel. En av de
nya paragraferna innebär dels att ett undantag från vissa skyddsregler i
5 kap. fastighetsbildningslagen införs för de fall när mark som skulle
kunna ha inlösts enligt jämvägsbyggnadslagen skall överföras genom
fastighetsreglering eller eller när servitut skall bildas på sådan mark,
dels att ett undantag från dessa skyddsregler medges när det gäller
upphävande av servitut som belastar sådan mark, t.ex. upphävande av
överfartsrättighet.
Den andra nya paragrafen medför en utökad möjlighet att, i undan-
tagsfall, överföra mark mellan fastigheter. Syftet med denna utökade
överföringsmöjlighet är att trygga fastighetsägarens rätt att - i samband
med förrättning för byggande av järnväg - få sådan mark som genom
förrättningen blir i hög grad onyttig för honom överförd till jämvägs-
fastigheten.
Prop. 1995/96:2
Den som vill utföra ett vattenföretag som behövs för järnväg ges genom
ett tillägg i vattenlagen samma rådighet som t.ex. den som vill utföra ett
vattenföretag som behövs för allmän väg. Förslaget fanns med i
promemorian. Bortsett från en lagteknisk synpunkt har remissin-
stanserna inte haft någon erinran mot förslaget. Ur effektivitetssynpunkt
är det angeläget att den som avser att bygga en järnväg som innefattar
ett vattenföretag, t.ex. ett brobygge, kan få tillåtligheten av detta prövat
på ett tidigt stadium, innan alltför stort arbete och kapital lagts ned i
projektet. I dagsläget saknas laglig möjlighet att söka tillstånd till
vattenföretag för den som avser att bygga järnväg på mark han ännu
inte äger eller på annat sätt förfogar över.
Ändringen innebär att lagen om byggande av järnväg tas med bland de
lagar som uppräknas i 1 kap. 2 § och härigenom knyts till NRL:s
hushållningsbestämmelser.
Ändringen innebär dels att det i 18 § anläggningslagen införs en hän-
visning till 2 kap. 12 § i järnvägsbyggnadslagen, i vilket lagrum det
föreskrivs en skyldighet i vissa fall för den som bygger eller innehar en
järnväg att begära förrättning enligt anläggningslagen, dels att det i 29 §
föreskrivs att den som enligt jämvägsbyggnadslagen påkallat förrättning
har att svara för förrättningskostnaderna.
59
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Med järnväg avses i denna lag spåranläggning för järnväg samt
spåranläggning för spårväg och tunnelbana inom områden som inte
omfattas av detaljplan eller områdesbestämmelser.
2 § Med byggande av järnväg avses anläggning av en ny järnväg,
omläggning av järnväg i en ny sträckning samt ombyggnad av en järn-
väg och utläggning av ytterligare spår.
3 § Vid planläggning och vid prövning av ärenden om byggande av
järnväg skall lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m.
tillämpas. Vid byggande och underhåll av järnväg skall tillbörlig hänsyn
tas till enskilda intressen och till allmänna intressen, såsom trafiksäker-
het, miljöskydd, naturvård och kulturmiljövård.
4 § Vid planläggning och byggande av järnväg skall järnvägen ges ett
sådant läge och utförande att ändamålet med järnvägen vinns med min-
sta intrång och olägenhet utan oskälig kostnad.
5 § Inom område som omfattas av detaljplan eller områdesbestämmel-
ser får en järnväg inte byggas i strid mot planen eller bestämmelserna.
Om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas, får dock
mindre avvikelser göras.
En järnväg får inte byggas så att naturvårdsföreskrifter eller andra
särskilda bestämmelser för användning av mark motverkas. Om det
finns särskilda skäl får regeringen, eller den myndighet som regeringen
bestämmer, medge undantag från sådana bestämmelser.
1 § Den som avser att bygga en järnväg skall upprätta en arbetsplan.
En arbetsplan får upprättas för avstängning av plankorsning, även om
denna åtgärd i det enskilda fallet inte är att betrakta som byggande av
järnväg.
I arbetsplanen skall den mark anges som behöver tas i anspråk för
järnvägen och för byggandet av järnvägen. Om mark behöver tas i
anspråk med tillfällig nyttjanderätt, skall det av planen framgå vilken
mark som avses och under vilken tid den skall tas i anspråk. Planen
skall innehålla en miljökonsekvensbeskrivning enligt 5 kap. lagen
(1987:12) om hushållning med naturresurser m.m., samt de uppgifter
som i övrigt behövs. De skyddsåtgärder och försiktighetsmått som
Prop. 1995/96:2
Bilaga 1
behövs för att förebygga störningar och andra olägenheter från trafiken
skall anges särskilt. Planen skall även innehålla en genomförandebe-
skrivning.
Arbetsplanen skall innehålla en fastighetsförteckning. I fastighetsför-
teckningen skall, i den mån de berörs av planen, redovisas
1. fastigheter,
2. mark som är samfälld för flera fastigheter och andra områden samt
3. ägare till och innehavare av annan särskild rätt än bostadsrätt och
hyresrätt.
2 § Miljökonsekvensbeskrivningen skall godkännas av länsstyrelsen
innan den tas in i arbetsplanen.
3 § Vid utarbetande av en arbetsplan skall samråd i fråga om järnvä-
gens sträckning och förslaget i övrigt ske med berörda fastighetsägare,
kommuner och länsstyrelser samt andra som kan ha ett väsentligt intres-
se i saken.
4 § Avser en arbetsplan endast ombyggnad av en järnväg eller byg-
gande av sådan järnväg som är redovisad i detaljplan eller förutsatt i
områdesbestämmelser, får ett efter omständigheterna förenklat samråds-
förfårande tillämpas. Ett sådant förfarande får även tillämpas om arbets-
planen endast innefattar ändring av planen för ett ännu inte färdigställt
järnvägsbygge.
Ägare och innehavare av särskild rätt till sådan mark som kan komma
att tas i anspråk eller till sådant vattenområde som kan komma att på-
verkas skall alltid ges tillfälle att yttra sig.
5 § Banverket skall ställa ut en arbetsplan för granskning.
En arbetsplan för en järnväg som är redovisad i detaljplan behöver inte
ställas ut.
Inte heller behöver en arbetsplan som endast avser ombyggnad av en
järnväg ställas ut, om inte annans mark behöver tas i anspråk eller
servitut eller annan särskild rättighet behöver upphävas eller begränsas
eller om ett sådant ianspråktagande eller upphävande eller en sådan
begränsning skriftligen medgivits av berörda fastighetsägare och in-
nehavare av servitut eller annan särskild rätt. Under samma förutsätt-
ningar kan Banverket låta bli att ställa ut en arbetsplan som innefattar
endast ändring av planen för ett järnvägsbygge som ännu inte är färdig-
ställt.
6 § En arbetsplan fastställs av Banverket efter samråd med berörda
länsstyrelser. Om Banverket och en länsstyrelse har olika uppfattning
skall Banverket hänskjuta frågan om att fastställa planen till regeringens
prövning. Om det i annat fall finns särskilda skäl får Banverket hän-
skjuta frågan till regeringens prövning.
Ett beslut om att fastställa en arbetsplan upphör att gälla om inte det i
arbetsplanen angivna järnvägsbygget har påbörjats inom fem år från
utgången av det år, då beslutet vann laga kraft.
Prop. 1995/96:2
Bilaga 1
Har beslut om att fastställa en arbetsplan upphävts eller annars upp-
hört att gälla och begär därefter samma sökande som tidigare på nytt att
i huvudsak samma arbetsplan skall festställas får planen festställas
endast om det finns synnerliga skäl.
7 § När en järnväg byggs får endast oväsentliga avvikelser göras från
arbetsplanen.
8 § Om byggande av en järnväg eller avstängning av en plankorsning
enligt en lagakraftvunnen arbetsplan medför att en enskild väg behöver
byggas eller att ändrade förhållanden uppstår som väsentligt inverkar på
väghållningen för en sådan väg, skall den som bygger eller innehar
järnvägen, om det behövs, begära förrättning enligt anläggningslagen
(1973:1149) för att ordna den enskilda väghållningen.
9 § Ett beslut om att fastställa en arbetsplan skall upphävas av Ban-
verket helt eller delvis om förhållandena efter beslutet har ändrats så att
förutsättningarna för att fastställa planen inte längre föreligger.
1 § Den som avser att bygga en järnväg samt den som för dennes
räkning utför arbete, kan hos Banverket begära tillstånd att få tillträde
till en fastighet för att verkställa mätning eller stakning, undersökning
av grund eller annan förberedande åtgärd för byggande av järnvägen. I
en trädgård, park eller liknande plantering får träd inte skadas eller
fällas utan fastighetsägarens samtycke. Även i övrigt skall skada så
långt möjligt undvikas.
Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för genomföran-
de av åtgärderna.
2 § Inom den jämvägsmark som anges i en fastställd arbetsplan får inte
utan tillstånd av Banverket uppföras byggnader, göras tillbyggnader,
utföras andra anläggningar eller vidtas andra sådana åtgärder som kan
väsentligt försvåra områdets användning för jämvägsändamål. Förbudet
gäller inte längre om beslutet att fastställa planen upphävs eller annars
upphör att gälla.
Förbudet gäller inte i fråga om åtgärder som lagligen har påbörjats
innan förbudet trädde i kraft.
Om tillstånd saknas får Banverket vidta de åtgärder
som behövs för rättelse. Polismyndigheten skall lämna det biträde som
behövs för att åtgärderna skall kunna vidtas.
3 § Om mark i närheten av järnvägsmarken avsatts i en fastställd ar-
betsplan för upplag eller liknande ändamål i samband med byggandet av
järnvägen, skall länsstyrelsen på begäran av den som avser att bygga
järnvägen fatta beslut om att marken får tas i anspråk med nyttjanderätt
för den tid som angetts i planen.
Prop. 1995/96:2
Bilaga 1
62
4 § Om träd intill jämvägsmark medför olägenheter för trafik- och
driftsäkerheten på järnvägen, får länsstyrelsen besluta att träden skall
avlägsnas eller kvistas genom jämvägsinnehavarens försorg. I samband
med beslutet får länsstyrelsen meddela de villkor som behövs.
1 § Om tillstånd enligt 3 kap. 2 § vägrats är fastighetsägaren och in-
nehavare av servitut eller annan särskild rätt till fastigheten berättigade
till ersättning av den som avser att bygga järnvägen for den skada de
lider på grund av att pågående markanvändning avsevärt försvåras inom
berörd del av fastigheten.
2 § Den som avser att bygga en järnväg enligt denna lag skall ersätta
skador till följd av att han förvärvat rätt att nyttja mark i närheten av
jämvägsmarken for upplag eller liknande ändamål i samband med byg-
gandet av järnvägen.
Skador till följd av åtgärder som avses i 3 kap. 1 eller 4 § skall ersät-
tas av den som är ansvarig för åtgärderna.
3 § Har överenskommelse inte träffats om ersättning enligt detta kapi-
tel, skall den som vill göra anspråk på ersättning väcka talan vid fastig-
hetsdomstolen.
Även den som avser att bygga järnväg kan på samma sätt begära
prövning av ersättning till fastighetsägare eller annan sakägare.
1 § Banverkets beslut enligt 3 kap. 1 eller 2 § får överklagas hos all-
män förvaltningsdomstol. Övriga beslut av Banverket enligt denna lag
får överklagas hos regeringen.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
2 § Länsstyrelsens beslut enligt denna lag får överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
3 § Banverket och kommuner får överklaga länsstyrelsens beslut enligt
denna lag. Statens Naturvårdsverk, kommuner, trafikhuvudmän enligt
lagen (1978:438) om huvudmannaskap för viss kollektiv persontrafik
och regionplaneorgan enligt 7 kap. plan- och bygglagen (1987:10) får
överklaga Banverkets beslut enligt denna lag.
4 § Ett beslut enligt denna lag blir gällande när det vinner laga kraft. I
ett beslut om tillstånd får förordnas att det skall gälla omedelbart.
Prop. 1995/96:2
Bilaga 1
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.
63
Lagen gäller inte för byggande av järnväg som påbörjats före ikraftträ- Prop. 1995/96:2
dandet och inte heller för byggande av sådan järnväg för vilken ansökan Bilaga 1
om expropriationstillstånd inkommit före ikraftträdandet.
64
2. Förslag till
Prop. 1995/96:2
Bilaga 1
Härigenom föreskrivs att det i fåstighetsbildningslagen (1970:988)’
skall införas två nya paragrafer, 5 kap. 8 b och 8 c §§, av följande
lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
|
5 kap. 8b § Mark, som enligt lagakraftvunnen 8c § Om en del av en fastighet efter |
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.
' Lagen omtryckt 1992:1212.
5 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 2
3. Förslag till
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 4 § vattenlagen (1983:291) skall ha
följande lydelse
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1995/96:2
Bilaga 1
4§
Den som vill utföra
1. en vattenreglering,
2. en vattentäkt för allmän vat-
tenförsörjning, allmän värmeför-
sörjning eller bevattning,
3. ett markavvattnings-företag,
4. ett vattenföretag som behövs
för allmän väg, allmän farled,
allmän hamn eller allmän flottled
eller
5. ett vattenföretag som behövs
för att motverka förorening
genom avloppsvatten har för
ändamålet rådighet som avses i 1
§■
Den som vill utföra
1. en vattenreglering,
2. en vattentäkt för allmän vat-
tenförsörjning, allmän värmeför-
sörjning eller bevattning,
3. ett markavvattnings-företag,
4. ett vattenföretag som behövs
för allmän väg, allmän farled,
allmän hamn eller allmän flottled
5. ett vattenföretag som behövs
för att motverka förorening
genom avloppsvatten eller
6. ett vattenföretag som behövs
för järnväg
har för ändamålet rådighet som
avses i 1 §.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.
66
Senaste lydelse 1984:913.
4. Förslag till
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 2 § lagen (1987:12) om hushållning
med naturresurser m.m.1 skall ha följande lydelse.
Prop. 1995/96:2
Bilaga 1
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2§
Bestämmelserna i 2 och 3 kap.
skall tillämpas enligt vad som är
föreskrivet i plan- och bygglagen
(1987:10), vattenlagen (1983:291),
miljöskyddslagen (1969:387),
naturvårdslagen (1964:822), lagen
(1985:620) om vissa torvfyndig-
heter, väglagen (1971:948), lagen
(1902:71 s.l) innefattande vissa
bestämmelser om elektriska an-
läggningar, lagen (1978:160) om
vissa rörledningar, luftfartslagen
(1957:297), minerallagen
(1991:45), lagen (1966: 314) om
kontinentalsockeln och lagen
(1983:293) om inrättande, utvid-
gning och avlysning av allmän
farled och allmän hamn
och lagen (1992:1140) om Sveri-
ges ekonomiska zon.
Bestämmelserna i 2 och 3 kap.
skall tillämpas enligt vad som är
föreskrivet i plan- och bygglagen
(1987:10), vattenlagen (1983:291),
miljöskyddslagen (1969:387),
naturvårdslagen (1964:822), lagen
(1985:620) om vissa torvfyndig-
heter, väglagen (1971:948), lagen
(1902:71 s.l) innefattande vissa
bestämmelser om elektriska an-
läggningar, lagen (1978:160) om
vissa rörledningar, luftfartslagen
(1957:297), minerallagen
(1991:45), lagen (1966: 314) om
kontinentalsockeln och lagen
(1983:293) om inrättande, utvid-
gning och avlysning av allmän
farled och allmän hamn, lagen
(1992:1140) om Sveriges ekono-
miska zon och lagen (1994:000)
om järnvägsplanering.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.
1 Lagen omtryckt 1992:1146.
67
5. Förslag till
Härigenom föreskrivs att 18 och 29 §§ anläggningslagen (1973:1149)'
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1995/96:2
Bilaga 1
18 §
Rätt att begära förrättning enligt denna lag har
1. ägaren av en fastighet som skall delta i anläggningen,
2. ägaren av en fastighet som enligt en detaljplan helt eller till viss del
skall användas för allmän plats för vilken kommunen inte är huvudman
eller för trafikanläggning som är gemensam för flera fastigheter,
3. kommunen,
4. hyresgästorganisation.
En samfällighetsförening får, efter beslut av
föreningsstämman, begära en förrättning som angår gemensamhetsan-
läggning under föreningens förvaltning. Länsstyrelsen kan begära för-
rättning för inrättande av anläggning som styrelsen finner vara av större
betydelse från allmän synpunkt.
Vid expropriation eller liknande tvångsförvärv får förvärvaren begära
förrättning för inrättande av sådan anläggning varigenom olägenhet av
förvärvet kan undanröjas, minskas eller förebyggas.
Om rätt för väghållare att på-
kalla förrättning enligt denna lag
finns bestämmelser i 20 a § och
25 § tredje stycket väglagen
(1971:948)
Bestämmelser om rätt för väg-
hållare och den som bygger eller
innehar järnväg att begära för-
rättning enligt denna lag finns i 20
a § och 25 § tredje stycket vägla-
gen (1971:948) samt i 2 kap. 8 §
lagen (1994:000) om jämvägspla-
nering.
En samfällighetsförening som förvaltar en exploateringssamfällighet
enligt lagen (1987:11) om exploateringssamverkan får begära förrättning
enligt denna lag, om åtgärden syftar till att genomföra sådan samver-
kan.
29 §
Förrättningskostnaderna skall, om anläggningsbeslut meddelats, för-
delas mellan ägarna av de fastigheter som skall deltaga i anläggningen
efter vad som är skäligt.
Lagen omtryckt 1992:1148.
68
Om en förrättning har påkallats enligt 20 a § eller 25 § tredje stycket
väglagen (1971:948) skall staten svara för förrättningskostnaderna.
Om en förrättning har begärts
enligt 2 kap. 8 § lagen (1994:000)
om järnvägsplanering skall den
som begärt förrättningen svara för
förrättningskostnaderna.
I övrigt tillämpas 2 kap. 6 § fastighetsbildningslagen (1970:988) på
förrättning enligt denna lag.
Prop. 1995/96:2
Bilaga 1
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.
69
Remissyttranden över departementspromemorian (Ds 1994:65) Lag
om järnvägsplanering och över förslag till lagrådsremiss Lag om
byggande av järnväg
Efter remiss har yttranden över promemorian avgivits av Hovrätten för
Övre Norrland, Kammarrätten i Jönköping, Domstolsverket, Banverket,
Statens järnvägar, Vägverket, Jämvägsinspektionen, Riksantikvarieäm-
betet, Jordbruksverket, Skogsstyrelsen, Boverket, Lantmäteriverket,
Rikspolisstyrelsen, Naturvårdsverket, Landstingsförbundet, Kommunför-
bundet, Länsstyrelserna i Stockholms och Östergötlands län, LRF,
Skogsägarnas riksförbund, Sveriges advokatsamfund, Sveriges fastig-
hetsägareförbund, Villaägarnas riksförbund, Halmstads, Älmhults,
Upplands Väsby, Västerås, Göteborgs, Stockholms, Örebro och Var-
bergs kommuner, Kommundirektionen i Ömsköldsviks kommun och
RailForum.
Yttranden över förslaget till lagrådsremiss har avgivits av Svea hovrätt,
Göta hovrätt, Kammarrätten i Göteborg, Kammarrätten i Sundsvall,
Stockholms tingsrätt, Domstolsverket, Justitiekanslern, Boverket,
Lantmäteriverket, Riksantikvarieämbetet, Banverket, Länsstyrelsen i
Stockholms län, Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Svenska
Kommunförbundet, Sveriges Advokatsamfund och Lantbrukarnas Riks-
förbund.
Prop. 1995/96:2
Bilaga 2
70
Härigenom föreskrivs följande
1 § Med järnväg avses i denna lag spåranläggning för järnväg, spårväg
och tunnelbana.
2 § Med byggande av järnväg avses anläggning av en ny järnväg,
omläggning av järnväg i en ny sträckning samt ombyggnad av en järn-
väg och utläggning av ytterligare spår.
3 § Vid planläggning och vid prövning av ärenden om byggande av
järnväg skall lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m.
tillämpas. Vid planläggning, byggande och underhåll av järnväg skall
hänsyn tas till både enskilda och allmänna intressen.
4 § Vid planläggning och byggande av järnväg skall järnvägen ges ett
sådant läge och utförande att ändamålet med järnvägen vinns med min-
sta intrång och olägenhet utan oskälig kostnad.
5 § Inom område som omfattas av detaljplan eller områdesbestämmel-
ser får en järnväg inte byggas i strid mot planen eller bestämmelserna.
Om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas, får dock
mindre avvikelser göras.
En järnväg får inte byggas så att syftet med skyddsföreskrifter eller
andra särskilda bestämmelser för användning av bebyggelse, mark eller
vatten motverkas. Om det finns särskilda skäl får regeringen, eller den
myndighet som regeringen bestämmer, medge undantag från sådana be-
stämmelser.
6 § Om en fastighet har upplåtits med tomträtt, skall vad som i denna
lag är föreskrivet om fastighetsägaren eller fastigheten tillämpas på
tomträttshavaren eller tomträtten.
7 § I denna lag förstås med särskild rätt till fastighet nyttjanderätt,
servitut och rätt till elektrisk kraft samt liknande rätt.
1 § Den som avser att bygga en järnväg skall upprätta en järnvägsplan.
En jämvägsplan behöver inte upprättas för byggande av industrispår och
hamnspår uteslutande på egen fastighet. En jämvägsplan får upprättas
för avstängning av plankorsning, även om denna åtgärd i det enskilda
fallet inte är att betrakta som byggande av järnväg.
Prop. 1995/96:2
Bilaga 3
71
I de delar som planen medför att mark eller särskild rätt till mark kan
komma att tas i anspråk enligt 4 kap. 1 § skall planen utformas så att de
fördelar som kan vinnas med den överväger de olägenheter som planen
orsakar enskilda.
2 § I jämvägsplanen skall den mark och de särskilda rättigheter anges
som behöver tas i anspråk för järnvägen och för byggandet av järnväg-
en. Om mark behöver tas i anspråk med tillfällig nyttjanderätt, skall det
av planen framgå vilken mark som avses och under vilken tid den skall
nyttjas. Planen skall innehålla en miljökonsekvensbeskrivning enligt 5
kap. lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. samt de
uppgifter som i övrigt behövs för att genomföra företaget.
De skyddsåtgärder och försiktighetsmått som behövs för att förebygga
störningar och andra olägenheter från trafiken eller anläggningen skall
anges särskilt i planen. Till planen skall en genomförandebeskrivning
fogas. I genomförandebeskrivningen skall de organisatoriska, tekniska,
ekonomiska och fastighetsrättsliga åtgärder som behövs för ett samord-
nat och ändamålsenligt genomförande av planen redovisas.
3 § Till jämvägsplanen skall en fastighetsförteckning fogas. I fastig-
hetsförteckningen skall, i den mån de berörs av planen, redovisas
1. fastigheter och ägare till dessa,
2. mark- eller vattenområden som är samfällda för flera fastigheter
samt ägare till dessa fastigheter,
3. innehavare av servitut eller av annan särskild rätt än bostadsrätt och
hyresrätt,
4. gemensamhetsanläggningar enligt anläggningslagen (1973:1149)
eller samfällighet enligt vattenlagen (1983:291) samt ägarna till de
fastigheter som deltar i respektive anläggning,
5. vägsamfälligheter och vägföreningar.
Om en samfällighetsförening enligt lagen (1973:1150) om förvaltning
av samfälligheter förvaltar samfällighet, särskild rätt eller gemensam-
hetsanläggning, skall föreningen anges i stället för ägare eller innehava-
re. Motsvarande gäller vid föreningsförvaltning enligt vattenlagen
(1983:291).
4 § Miljökonsekvensbeskrivningen skall godkännas av berörda
länsstyrelser innan den tas in i jämvägsplanen.
5 § Den som utarbetar en jämvägsplan skall samråda i fråga om järn-
vägens sträckning och förslaget i övrigt med berörda fastighetsägare,
kommuner och länsstyrelser samt andra som kan ha ett väsentligt
intresse i saken. Resultatet av samrådet och förslag med anledning av de
synpunkter som har framförts skall redovisas i en samrådsredogörelse.
6 § Avser en jämvägsplan endast ändring av planen för ett ännu inte
färdigställt järnvägsbygge, får ett efter omständigheterna förenklat sam-
rådsförfarande tillämpas.
Prop. 1995/96:2
Bilaga 3
Ägare och innehavare av särskild rätt till sådan mark som kan komma
att tas i anspråk eller till sådant vattenområde som kan komma att på-
verkas skall alltid ges tillfälle att yttra sig.
7 § Banverket skall ställa ut en järnvägsplan för granskning.
En jämvägsplan som endast avser ombyggnad av järnväg skall ställas
ut
1. om ombyggnaden bedöms komma att medföra betydande påverkan
på miljön, hälsan eller hushållningen med naturresurser, eller
2. om någon annans mark behöver tas i anspråk eller särskild rättighet
behöver upphävas eller begränsas och ett sådant ianspråktagande eller
upphävande eller en sådan begränsning inte skriftligen medgivits av
berörda fastighetsägare och innehavare av särskild rätt.
Under samma förutsättningar skall Banverket ställa ut en jämvägsplan
som innefattar endast ändring av planen för ett järnvägsbygge som ännu
inte är färdigställt.
8 § En jämvägsplan fastställs av Banverket efter samråd med berörda
länsstyrelser. Om Banverket och en länsstyrelse har olika uppfattning,
skall Banverket hänskjuta frågan om att fastställa planen till regeringens
prövning. Om det i annat fall finns särskilda skäl, får Banverket hän-
skjuta frågan till regeringens prövning.
Om planen helt eller delvis skall medföra att mark eller särskild rättig-
het kan tas i anspråk enligt 4 kap. 1 §, skall Banverket särskilt pröva
om de fördelar som kan vinnas med planen överväger de olägenheter
som detta orsakar enskilda. I så fall skall av beslutet att fastställa planen
framgå att planen ger rätt till sådant ianspråktagande.
9 § Ett beslut om att fastställa en jämvägsplan upphör att gälla om det
i planen angivna järnvägsbygget inte har påbörjats inom fem år från
utgången av det år då beslutet vann laga kraft.
10 § Har ett beslut om att fastställa en järnvägsplan upphävts eller
annars upphört att gälla och begär därefter samma sökande att i
huvudsak samma jämvägsplan skall fastställas, får planen fastställas
endast om det finns synnerliga skäl.
11 § När en järnväg byggs får endast oväsentliga avvikelser göras från
jämvägsplanen.
12 § Om byggande av en järnväg eller avstängning av en plankorsning
medför att en enskild väg behöver byggas eller att ändrade förhållanden
uppstår som väsentligt inverkar på väghållningen för en sådan väg, skall
den som bygger eller innehar järnvägen, om det behövs, begära för-
rättning enligt anläggningslagen (1973:1149) för att ordna väghållning-
en av den enskilda vägen.
13 § Ett beslut om att fastställa en jämvägsplan skall, helt eller delvis,
upphävas av regeringen eller Banverket om förhållandena efter beslutet
Prop. 1995/96:2
Bilaga 3
6 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 2
har ändrats så att förutsättningarna för att fastställa planen inte längre
föreligger. Har beslutet meddelats av regeringen skall regeringen upp-
häva det. I annat fall skall Banverket upphäva beslutet. Banverket får
hänskjuta frågan om upphävande av beslutet till regeringens prövning.
1 § Den som avser att bygga en järnväg kan hos länsstyrelsen begära
tillstånd att få tillträde till en fastighet för att verkställa mätning eller
stakning, undersökning av grund eller annan förberedande åtgärd för
byggande av järnvägen. Om tillstånd meddelas skall den som avser att
bygga järnvägen underrätta fastighetsägaren om beräknad tidpunkt för
tillträde. I en trädgård, park eller liknande plantering får träd eller
buskar inte skadas eller fällas utan fastighetsägarens samtycke. Även i
övrigt skall skada så långt möjligt undvikas.
Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för genomföran-
de av åtgärderna.
2 § Inom den jämvägsmark som anges i en fastställd järnvägsplan får
man inte utan tillstånd av Banverket uppföra byggnader, göra tillbygg-
nader, utföra andra anläggningar eller vidta andra åtgärder som väsent-
ligt kan försvåra områdets användning för jämvägsändamål. Förbudet
gäller inte längre om beslutet att fastställa planen upphävs eller annars
upphör att gälla.
Förbudet gäller inte i fråga om åtgärder som lagligen har påbörjats
innan förbudet trädde i kraft.
Om tillstånd saknas får Banverket vidta de åtgärder som behövs för
rättelse. Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för att
åtgärderna skall kunna vidtas.
3 § Om mark i närheten av jämvägsmarken i en fästställd järnvägsplan
avsatts för upplag eller liknande ändamål i samband med byggandet av
järnvägen, skall länsstyrelsen på begäran av den som avser att bygga
järnvägen fatta beslut om att marken får tas i anspråk med nyttjanderätt
för den tid som angetts i planen. I samband med beslutet får länsstyrel-
sen meddela de villkor som behövs.
4 § Om träd eller buskar intill jämvägsmark medför olägenheter för
trafik- och driftsäkerheten på järnvägen, får länsstyrelsen besluta att de
skall avlägsnas eller kvistas genom jämvägsinnehavarens försorg. I
samband med beslutet får länsstyrelsen meddela de villkor som behövs.
1 § Den som i enlighet med en gällande jämvägsplan skall bygga en
järnväg som tillgodoser ett allmänt transportbehov får lösa sådan mark
som enligt planen annat än tillfälligt skall användas för järnvägsända-
mål.
Prop. 1995/96:2
Bilaga 3
74
Besväras sådan mark som enligt första stycket får lösas av särskild Prop. 1995/96:2
rätt, får rättigheten lösas. Bilaga 3
2 § Om fastighetsägaren begär det, skall den som i enlighet med en
gällande jämvägsplan skall bygga en sådan järnväg som avses i 1 § lösa
sådan fastighet eller del av fastighet som enligt planen annat än tillfälligt
skall användas för jämvägsändamål.
3 § Om tillstånd enligt 3 kap. 2 § vägrats, är fastighetsägaren och in-
nehavare av särskild rätt till fastigheten berättigade till ersättning av den
som avser att bygga järnvägen för den skada de lider på grund av att
pågående markanvändning avsevärt försvåras inom berörd del av fastig-
heten.
4 § Den som avser att bygga en järnväg enligt denna lag skall ersätta
skador till följd av åtgärder som avses i 3 kap. 1 § och skador till följd
av att han har förvärvat rätt att nyttja mark i närheten av jämvägsmar-
ken för upplag eller liknande ändamål i samband med byggandet av
järnvägen. Jämvägsinnehavaren skall ersätta skador till följd av åtgärder
som avses i 3 kap. 4 §.
5 § I den mån avvikande bestämmelser inte meddelas i denna lag skall
i mål om inlösen eller ersättning bestämmelserna i expropriationslagen
(1972:719) tillämpas. Vad som sägs i 4 kap. 3 § expropriationslagen
skall tillämpas i fråga om värdeökning som ägt mm under tiden från
dagen tio år före den då talan om inlösen väcktes. Ogillas talan i mål
som väckts av annan än den som avser att bygga en järnväg, tillämpas
dock bestämmelserna i 15 kap. 6 § plan- och bygglagen (1987:10) i
fråga om rättegångskostnaderna.
6 § Talan om inlösen får väckas även om beslutet att fastställa jäm-
vägsplanen inte har vunnit laga kraft.
1 § Banverkets beslut, utom beslut enligt 3 kap. 2 §, får överklagas
hos regeringen. Beslut enligt 3 kap. 2 § får överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
2 § Länsstyrelsens beslut enligt denna lag får överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol. Länsstyrelsens godkännande enligt 2 kap. 4 § får
inte överklagas.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
3 § Banverket och kommuner får överklaga länsstyrelsens beslut enligt
denna lag. Kommuner, trafikhuvudmän enligt lagen (1978:438) om
huvudmannaskap för viss kollektiv persontrafik och regionplaneorgan
75
enligt 7 kap. plan- och bygglagen (1987:10) får överklaga Banverkets Prop. 1995/96:2
beslut enligt denna lag. Bilaga 3
4 § Ett beslut enligt denna lag blir gällande när det vinner laga kraft. 1
ett beslut om tillstånd får förordnas att det skall gälla omedelbart.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
Lagen gäller inte för byggande av sådan delsträcka av ett järnvägsob-
jekt för vilken mark- eller byggnadsarbete påbörjats före ikraftträdandet
och inte heller för byggande av sådan delsträcka för vilken ansökan om
expropriationstillstånd inkommit senast fyra månader före
ikraftträdandet.
76
Härigenom föreskrivs i fråga om fastighetsbildningslagen (1970:988)2
dels att 5 kap. 5 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 5 kap. 8 b och
8 c §§, av följande lydelse.
Prop. 1995/96:2
Bilaga 3
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
5 §
Fastighetsreglering som begärts
av sakägare får genomföras endast
om den är nödvändig för att en
fastighet som tillhör sökanden
skall förbättras. Kravet på att
fastigheten skall förbättras gäller
inte om regleringen har begärts av
en samfällighetsförening och berör
en samfällighet som inte längre är
av gemensam betydelse för del-
ägarfastigheterna. Kravet gäller
inte heller om fastighetsreglering-
en behövs för att få fastigheten att
stämma bättre överens med gällan-
de detaljplan eller fastighetsplan.
Fastighetsreglering som begärts
av sakägare får genomföras endast
om den är nödvändig för att en
fastighet som tillhör sökanden
skall förbättras. Kravet på att
fastigheten skall förbättras gäller
inte om regleringen har begärts av
en samfällighetsförening och berör
en samfällighet som inte längre är
av gemensam betydelse för del-
ägarfastighetema. Kravet gäller
inte heller om fastighetsreglering-
en behövs för att få fastigheten att
stämma bättre överens med gällan-
de detaljplan, fastighetsplan eller
järnvägsplan.
Har regleringen påkallats av annan än sakägare eller innebär ansökan
av sakägare att regleringen, för att ej möta hinder enligt 4 § andra
stycket, skall göras mer omfattande än som krävs för att sökandens
fastighet skall förbättras, får regleringen ej äga rum, om de sakägare
som har ett väsentligt intresse i saken mera allmänt motsätter sig regle-
ringen och har beaktansvärda skäl för det. Vid prövningen av sådan
fråga skall främst deras mening beaktas som har störst nytta av regle-
ringen.
Andra stycket gäller icke, om behovet av fastighetsreglering är syn-
nerligen angeläget.
2 Lagen omtryckt 1992:1212.
77
8 b § Prop. 1995/96:2
Mark som enligt lagen Bilaga 3
(1995:000) om byggande av
järnväg får inlösas för
jämvägsändamål får överföras
genom fastighetsreglering eller
upplåtas genom servitut trots
bestämmelserna i 5 kap. 7 och 8
§§. Detsamma gäller i fråga om
upphävande av servitut som
besvärar sådan mark.
8c §
Om en del av en fastighet efter
sådan fastighetsreglering som
avses i 8 b § inte lämpligen skulle
kunna användas tillsammans med
fastighetens övriga delar eller
självständigt, skall fastighetsdelen
på fastighetsägarens begäran
överföras till den fastighet som
järnvägen skall byggas på.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
78
Prop. 1995/96:2
Bilaga 3
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 4 § vattenlagen (1983:291) skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
4 §‘
en vattenreglering,
en vattentäkt för allmän vattenförsörjning, allmän värmeförsörjning
Den som vill utföra
1.
2.
eller bevattning,
3. ett markavvattningsföretag,
4. ett vattenföretag som behövs
för allmän väg, allmän farled,
allmän hamn eller allmän flottled
eller
5. ett vattenföretag som behövs
för att motverka förorening genom
avloppsvatten
har för ändamålet rådighet som anges i 1 §.
4. ett vattenföretag som behövs
för allmän väg, allmän forled,
allmän hamn eller allmän flottled,
5. ett vattenföretag som behövs
för att motverka förorening genom
avloppsvatten eller
6. ett vattenföretag som behövs
för järnväg
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
1 Senaste lydelse 1984:913.
79
Prop. 1995/96:2
Bilaga 3
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 2 § lagen (1987:12) om hushållning
med naturresurser m.m.1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2 §
Bestämmelserna i 2 och 3 kap.
skall tillämpas enligt vad som är
föreskrivet i plan- och bygglagen
(1987:10), vattenlagen (1983:291),
miljöskyddslagen (1969:387),
naturvårdslagen (1964:822), lagen
(1985:620) om vissa torvfyndig-
heter, väglagen (1971:948), lagen
(1902:71 s.l), innefattande vissa
bestämmelser om elektriska an-
läggningar, lagen (1978:160) om
vissa rörledningar, luftfartslagen
(1957:297), minerallagen
(1991:45), lagen (1966:314) om
kontinentalsockeln, lagen
(1983:293) om inrättande, utvidg-
ning och avlysning av allmän
forled och allmän hamn och lagen
(1992:1140) om Sveriges ekono-
miska zon.
Bestämmelserna i 2 och 3 kap.
skall tillämpas enligt vad som är
föreskrivet i plan- och bygglagen
(1987:10), vattenlagen (1983:291),
miljöskyddslagen (1969:387),
naturvårdslagen (1964:822), lagen
(1985:620) om vissa torvfyndig-
heter, väglagen (1971:948), lagen
(1902:71 s.l), innefattande vissa
bestämmelser om elektriska an-
läggningar, lagen (1978:160) om
vissa rörledningar, luftfartslagen
(1957:297), minerallagen
(1991:45), lagen (1966:314) om
kontinentalsockeln, lagen
(1983:293) om inrättande, utvidg-
ning och avlysning av allmän
fårled och allmän hamn, lagen
(1992:1140) om Sveriges ekono-
miska zon och lagen (1995:000)
om byggande av järnväg.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
1 Lagen omtryckt 1992:1146.
80
Prop. 1995/96:2
Bilaga 3
Härigenom föreskrivs att 18 och 29 §§ anläggningslagen (1973:1149)'
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
18 §
Rätt att begära förrättning enligt denna lag har
1. ägaren av en fastighet som skall delta i anläggningen,
2. ägaren av en fastighet som enligt en detaljplan helt eller till viss del
skall användas för allmän plats för vilken kommunen inte är huvudman
eller för trafikanläggning som är gemensam för flera fastigheter,
3. kommunen,
4. hyresgästorganisation.
En samfällighetsförening får, efter beslut av föreningsstämman, begära
en förrättning som angår gemensamhetsanläggning under föreningens
förvaltning.
Länsstyrelsen kan begära förrättning för inrättande av anläggning som
styrelsen finner vara av större betydelse från allmän synpunkt.
Vid expropriation eller liknande tvångsförvärv får förvärvaren begära
förrättning för inrättande av sådan anläggning varigenom olägenhet av
förvärvet kan undanröjas, minskas eller förebyggas.
Om rätt för väghållare att begära
förrättning enligt denna lag finns
bestämmelser i 20 a § och 25 §
tredje stycket väglagen
(1971:948).
Bestämmelser om rätt för väg-
hållare och den som bygger eller
innehar järnväg att begära för-
rättning enligt denna lag finns i
20 a § och 25 § tredje stycket
väglagen (1971:948) samt i 2 kap.
12 § lagen (1995:000) om
byggande av järnväg.
En samfällighetsförening som förvaltar en exploateringssamfällighet
enligt lagen (1987:11) om exploateringssamverkan får begära förrättning
enligt denna lag, om åtgärden syftar till att genomföra sådan samver-
kan.
29 §
Förrättningskostnaderna skall, om anläggningsbeslut meddelats, för-
delas mellan ägarna av de fastigheter som skall deltaga i anläggningen
efter vad som är skäligt.
Om en förrättning har påkallats enligt 20 a § eller 25 § tredje stycket
väglagen (1971:948) skall staten svara för förrättningskostnaderna.
Lagen omtryckt 1992:1148.
81
Om en förrättning har begärts Prop. 1995/96:2
enligt 2 kap. 12 § lagen Bilaga 3
(1995:000) om byggande av
järnväg, skall den som begärt
förrättningen svara för
förrättningskostnaderna.
I övrigt tillämpas 2 kap. 6 § fastighetsbildningslagen (1970:988) på
förrättning enligt denna lag.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
82
Prop. 1995/96:2
Bilaga 4
Utdrag ur protokoll vid sammanträde den 1995-06-08
Närvarande: justitierådet Torkel Gregow, justitierådet
Lars Å. Beckman, regeringsrådet Sigvard Holstad.
Enligt en lagrådsremiss den 24 maj 1995 (Kommunikations-
departementet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över
förslag till
1. lag om byggande av järnväg,
2. lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988),
3. lag om ändring i vattenlagen (1983:291),
4. lag om ändring i lagen (1987:12) om hushållning med
naturresurser m.m.,
5. lag om ändring i anläggningslagen (1973:1149).
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn
Brita Saxton.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:
Förslaget till lag om byggande av järnväg
1 kap.
1 §
Denna paragraf innehåller en definition av termen järnväg. Där anges
att med järnväg avses i lagen spåranläggning för järnväg, spårväg och
tunnelbana.
Termen järnväg torde inte i andra sammanhang omfatta spårväg och
tunnelbana. I t ex jämvägstrafiklagen (1985:192) och jämvägssäker-
hetslagen (1990:1157) behandlas sålunda spårväg och tunnelbana såsom
sidoställda med järnväg. Mot bakgrund härav anser Lagrådet att det i
förevarande lag bör undvikas en terminologi som innebär att ordet järn-
väg ges en annan och vidare innebörd.
I 2 § jämvägssäkerhetslagen anges vad som hör till spåranläggningar.
Av författningskommentaren synes framgå att det förutsatts att ordet
spåranläggning i den nu förevarande paragrafen skall ha samma inne-
börd som angetts i den bestämmelsen. Man kan emellertid inte utan
vidare utgå från att en sådan överensstämmelse kommer att föreligga.
Innebörden av nämnda term bör därför anges i bestämmelsen, antingen
på samma sätt som i 2 § jämvägssäkerhetslagen eller genom en hän-
visning till den bestämmelsen.
Med hänsyn till vad nu sagts förordar Lagrådet att 1 § ges följande
lydelse:
83
"Med järnväg avses i denna lag spåranläggning för järnvägstrafik. Till
en spåranläggning hör spår och de övriga fasta anordningar som behövs
för spårens bestånd, drift eller brukande, signal- och säkerhetsanlägg-
ningar i övrigt, trafikledningsanläggningar samt anordningar för elför-
sörjning av trafiken.
Vad som föreskrivs om järnväg tillämpas också på tunnelbana och
spårväg."
2 §
I denna paragraf anges vad uttrycket byggande av järnväg har för in-
nebörd. Det föreskrivs sålunda att med byggande av järnväg avses
anläggning av en ny järnväg, omläggning av järnväg i en ny sträckning
samt ombyggnad av en järnväg och utläggning av ytterligare spår.
Lagrådet har inte någon erinran mot att det nämnda uttrycket definieras
1 lagtexten. Lydelsen av bestämmelsen bör emellertid jämkas. Bl.a. bör
beaktas att omläggande av spår i ny sträckning och utläggande av ytter-
ligare spår får ses som särskilda former av ombyggnad av järnväg. Mot
bakgrund härav förordar Lagrådet att bestämmelsen ges följande lydel-
se:
"Med byggande av järnväg avses att anlägga en ny järnväg samt att
lägga om spår i en ny sträckning, lägga ut ytterligare spår och på annat
sätt bygga om en järnväg."
2 kap.
3 §
Av första stycket framgår att till jämvägsplan skall fogas en fastighets-
förteckning i vilken bl.a. skall redovisas fastigheter och deras ägare.
Enligt andra stycket första meningen skall, om en samhällighetsförening
enligt lagen om förvaltning av samfälligheter (1973:1150) förvaltar sam-
fällighet, särskild rätt eller gemensamhetsanläggning, föreningen anges
i stället för ägare eller innehavare. I en andra mening föreskrivs att
motsvarande gäller föreningsförvaltning enligt vattenlagen (1983:291).
Vid tillämpning av samfällighetslagen skall enligt 1 § som samfällighet
anses bl.a. samfällighet enligt vattenlagen. Föreskriften i förevarande
paragraf andra stycket andra meningen saknar därför självständig be-
tydelse vid sidan av bestämmelsen i första meningen. Lagrådet förordar
att andra meningen får utgå.
5 §
Enligt första meningen skall den som utarbetar en jämvägsplan samråda
i fråga om järnvägens sträckning och förslaget i övrigt med bl.a. be-
rörda fastighetsägare. Resultatet av samrådet och förslag med anledning
av de synpunkter som har framförts skall redovisas i en samrådsredo-
görelse.
Prop. 1995/96:2
Bilaga 4
84
1 en till Lagrådet nyligen överlämnad remiss med förslag till lag om
ändring i plan- och bygglagen hade i 5 kap. 21 § andra stycket före-
slagits bestämmelser motsvarande andra meningen i förevarande para-
graf. Lagrådet förordade vid sin granskning att bestämmelserna i förtyd-
ligande syfte skulle ges en annan utformning. Regeringen har i prop.
1994/95:230 följt Lagrådets förslag. Den nu föreslagna andra meningen
bör utformas i enlighet härmed. I paragrafen bör också i övrigt göras
vissa redaktionella ändringar.
Mot bakgrund av det anförda förordar Lagrådet att förevarande paragraf
ges följande lydelse:
"Den som upprättar en järnvägsplan skall samråda i fråga om järnväg-
ens sträckning och förslaget i övrigt med berörda fastighetsägare, kom-
muner och länsstyrelser samt med andra som kan ha ett väsentligt in-
tresse i saken. De synpunkter som har framförts vid samrådet samt
kommentarer och förslag med anledning av synpunkterna skall redovis-
as i en samrådsredogörelse."
8 §
Enligt denna paragraf fastställs en jämvägsplan av Banverket efter
samråd med berörda länsstyrelser. Bestämmelsen innebär att Banverket
skall fastställa både egna och andra jämvägsbyggares planer. En hel del
remissinstanser har haft invändningar mot förslaget i denna del. Se även
2 kap. 7 §.
I lagrådsremissen anförs att det naturligtvis kan ifrågasättas om den
föreslagna ordningen är lämplig. Det sägs också att en lösning som
innebär att en från Banverket fristående myndighet fastställer planerna
vore mer tilltalande. På närmare angivna grunder förordas emellertid att
utredningsförslaget godtas i dagsläget. Enligt remissen bör dock frågan
om val av fastställelsemyndighet tas upp till ytterligare övervägande i
samband med ställningstagande till Miljöorganisationsutredningens och
PBL-utredningens förslag.
Lagrådet delar för sin del uppfattningen att en lösning som innebär att
en från Banverket fristående myndighet fastställer planerna skulle vara
att föredra. På de skäl som anförs i remissen bör den föreslagna ord-
ningen emellertid kunna godtas tills vidare. Lagrådet förutsätter då att
frågan tas upp på nytt i samband med att ställning tas till resultatet av
det i remissen nämnda utredningsarbetet.
I sammanhanget finns skäl att erinra om de uppgifter som Banverket
skall ha enligt 3 kap. 2 § i förevarande lagförslag. Enligt den paragraf-
en gäller bl.a. att det inte är tillåtet att utan Banverkets tillstånd vidta
vissa åtgärder på jämvägsmark som anges i en fastställd jämvägsplan.
Även här gäller att Banverket har att besluta såväl i egen sak som i
angelägenheter som rör andra jämvägsbyggare.
Prop. 1995/96:2
Bilaga 4
85
De invändningar som kan riktas mot att Banverket skall fastställa såväl
egna som andra jämvägsbyggares planer har givetvis en viss bärkraft
också när det gäller de uppgifter som verket tilldelas enligt 3 kap. 2 §.
Även denna ordning bör bli föremål för omprövning, när ytterligare
underlag erhållits.
5 kap.
4§
Enligt paragrafens första mening blir ett beslut enligt lagen gällande när
det vinner laga kraft. Enligt andra meningen får i ett beslut om tillstånd
förordnas att det skall gälla omedelbart.
Lagrådet har ingen erinran mot att regleringen ges den sakliga innebörd
som föreslås. Lagrådet förordar emellertid att första meningen får utgå
som överflödig. Av andra meningen framgår tillräckligt tydligt att
huvudregeln är att ett beslut blir gällande först när det vinner laga kraft.
Det skall tilläggas att det torde överensstämma med rådande lagstift-
ningspraxis att inte ta upp någon motsvarighet till första meningen.
Övergångsbestämmelserna
I andra stycket av övergångsbestämmelserna anges att den nya lagen
inte gäller för byggande av sådan delsträcka av ett jämvägsobjekt för
vilken mark- eller byggnadsarbete påbörjats före ikraftträdandet och inte
heller för byggande av sådan delsträcka för vilken ansökan om expro-
priationstillstånd inkommit senast fyra månader före ikraftträdandet.
Lagrådet har inte någon erinran mot att de sålunda angivna fallen un-
dantas från den nya lagens tillämpning. Det synes emellertid kunna
inträffa att ett mindre järnvägsbygge inte kan delas upp på olika del-
sträckor utan får betraktas som en odelbar enhet. Vad som i den före-
slagna övergångsbestämmelsen sägs om delsträcka bör i sådant fall gälla
hela järnvägsbygget. För att det inte skall råda någon oklarhet i detta
hänseende bör en uttrycklig bestämmelse tas upp i saken.
På grund av det anförda och med några redaktionella jämkningar av den
föreslagna bestämmelsen förordar Lagrådet att andra stycket ges följan-
de lydelse:
"Lagen gäller inte för byggande av sådan delsträcka av en järnväg för
vilken mark- eller byggnadsarbete påbörjats före ikraftträdandet eller för
vilken ansökan om expropriationstillstånd inkommit senast fyra månader
före ikraftträdandet. Om en järnväg inte kan delas upp i delsträckor,
gäller vad nu sagts för hela järnvägen."
Övriga lagförslag
Prop. 1995/96:2
Bilaga 4
86
Förslagen lämnas utan erinran.
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 29 juni 1995
Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden
Peterson, Hellström, Freivalds, Wallström, Blomberg, Heckscher,
Hedborg, Winberg, Uusmann, Nygren och Lindh
Föredragande: statsrådet Ines Uusmann
Regeringen beslutar proposition 1995/96:2 Lag om byggande av järn-
väg.
87
gotab 49007, Stockholm 1995