Prop.
1995/96:196
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 11 mars 1996
Göran Persson
Margot Wallström
(Socialdepartementet)
Propositionen innehåller förslag till en ny lag om besöksinskränkningar
vid viss tvångsvård. Lagen omfattar besöksinskränkningar på vård-
institutioner och sjukvårdsinrättningar såväl i form av generella besöks-
tider som besöksrestriktioner i särskilda fall. De senare besluten skall
kunna överklagas till domstol. En följdändring föreslås också i lagen
(1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård.
Förslagen är föranledda av en rapport från den europeiska kommissio-
nen för de mänskliga rättigheterna, vars slutsatser har fastställts av Euro-
parådets ministerkommitté. I rapporten anser kommissionen att Sverige,
genom att besöksrestriktioner meddelats en besökare på vårdhem för
utvecklingsstörda, har kränkt den europeiska konventionen om skydd för
de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Detta med
anledning av att det saknas såväl lagstöd för beslutet som möjlighet för
besökaren att överklaga det.
I propositionen föreslås också en ändring i socialtjänstlagen (1980:620)
som innebär en viss öppning i den sekretess som gäller mellan olika
kommunala nämnder med socialtjänstuppgifter inom samma kommun.
Samtliga lagförslag föreslås träda i kraft den 1 januari 1997.
1 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 196
Prop. 1995/96:196
1 Förslag till riksdagsbeslut ...........................3
2 Lagtext........................................3
2.1 Förslag till lag om besöksinskränkningar vid viss tvångsvård 3
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1128) om
psykiatrisk tvångsvård..........................5
2.3 Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620) . . 6
3 Ärendet och dess beredning..........................7
4 Besöksinskränkningar..............................8
4.1 Bakgrund...................................8
4.1.1 Artikel 8 i konventionen om de mänskliga rättig-
heterna ............................... 8
4.1.2 Artikel 6 i konventionen om de mänskliga rättig-
heterna ............................... 9
4.2 Överväganden och förslag ..................... 10
4.2.1 Allmänna utgångspunkter och överväganden..... 10
4.2.2 Lagreglering av besöksinskränkningar inom tvångs-
vård ................................. 12
4.2.3 Domstolsprövning m.m....................18
5 Informationsutbyte mellan kommunala nämnder med social-
tjänstuppgifter inom samma kommun..................20
6 Författningskommentar............................23
6.1 Förslaget till lag om besöksinskränkningar vid viss tvångs-
vård ......................................23
6.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1128) om
psykiatrisk tvångsvård.........................25
6.3 Förslaget till lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620) 25
Bilaga 1 Departementspromemorians huvudsakliga innehåll ... 27
Bilaga 2 Lagförslagen i departementspromemorian..........28
Bilaga 3 Förteckning över remissinstanserna ..............31
Bilaga 4 Lagrådsremissens lagforslag...................32
Bilaga 5 Lagrådets yttrande..........................35
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 11 april 1996 . . 37
Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till
1. lag om besöksinskränkningar vid viss tvångsvård,
2. lag om ändring i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård,
3. lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620).
Prop. 1995/96:196
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Denna lag gäller beträffande besök på vårdinstitutioner och sjuk-
vårdsinrättningar till dem som är tvångsintagna för vård enligt
1. lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall,
2. lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga,
3. lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård,
4. lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, och
5. lagen (1993:388) om införande av lagen (1993:387) om stöd och
service till vissa funktionshindrade.
Lagen gäller också för besök till dem som är tvångsisolerade eller till-
fälligt omhändertagna enligt smittskyddslagen (1988:1472).
2 § För besök som avses i 1 § får huvudmannen för vårdinstitutionen
eller sjukvårdsinrättningen besluta om allmänna besökstider. Besöks-
tiderna skall bestämmas så att de ger tillfredsställande möjligheter till
besök utan att inkräkta på vården.
Om det med hänsyn till omständigheterna är lämpligt att besök tillåts
även under andra tider än vad som är bestämt enligt första stycket, skall
huvudmannen för vårdinstitutionen eller sjukvårdsinrättningen beträffan-
de viss eller vissa vårdtagare eller isolerade besluta om utvidgade be-
sökstider.
3 § Om det med hänsyn till vårdens bedrivande, risken för överförande
av smitta eller skyddet av enskilda vårdtagares personliga integritet är
nödvändigt med inskränkningar av sådana besök som avses i 1 §, får
huvudmannen för vårdinstitutionen eller sjukvårdsinrättningen i särskilda
fall besluta om besöksrestriktioner. Ett sådant beslut kan vara generellt
eller avse besök av en viss eller vissa personer.
4 § Vad som sägs i 3 § gäller inte
1. besök av personer för vilka 14 § andra stycket 1 lagen (1990:52)
med särskilda bestämmelser om vård av unga är tillämplig,
2. inskränkningar i den intagnes rätt när 43 a § smittskyddslagen
(1988:1472) är tillämplig, och
3. när 8 § andra stycket lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård är
tillämpligt.
5 § Beslut enligt 2 § andra stycket och 3 § gäller omedelbart, om inte Prop. 1995/96:196
något annat anges i beslutet. Ett sådant beslut får överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kam-
marrätten.
Beslut enligt 2 § första stycket får inte överklagas.
6 § Bestämmelserna i 22-25, 27, 28 och 30 §§ förvaltningslagen
(1986:223) om överklagande skall tillämpas, om beslutet har meddelats
av huvudmannen för en privat vårdinstitution eller sjukvårdsinrättning.
Härvid skall huvudmannen jämställas med myndighet.
Huvudmannen skall vid ett överklagande vara den enskildes motpart.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.
Härigenom föreskrivs att 18 § lagen (1991:1128) om psykiatrisk
tvångsvård skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
En patient får hindras att lämna vårdinrättningens område eller den del
av inrättningen där han skall vistas.
Om det behövs från behand-
lingssynpunkt, får chefsöver-
läkaren besluta om inskränkningar
beträffande besök hos patienten.
Prop. 1995/96:196
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.
1 Ändringen innebär att andra stycket upphävs.
1 * Riksdagen 1995/96. 1 samt. Nr 196
Härigenom föreskrivs att 65 § socialtjänstlagen (1980:620)' skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Socialnämnden skall på begäran av en annan myndighet till denna
lämna uppgifter om utgiven ekonomisk hjälp, om syftet är att undvika
felaktiga utbetalningar från det allmänna eller en felaktig taxering.
Om kommunens uppgifter inom
socialtjänsten fullgörs av flera
nämnder skall varje sådan nämnd,
i den utsträckning det begärs, till
de övriga lämna
1. uppgift om att en person är
aktuell i ett ärende inom social-
tjänsten, och
2. de uppgifter som behövs för
att administrera fördelningen av
platser inom barnomsorg och
särskilda boendeformer i kommu-
nen.
Uppgiftsskyldigheten enligt
andra stycket gäller inte uppgift
som omfattas av sekretess enligt
7 kap. 4 § andra stycket sekre-
tesslagen (1980:100).
Prop. 1995/96:196
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.
1 Lagen omtryckt 1988:871.
Den europeiska kommissionen för de mänskliga rättigheterna, nedan
kallad kommissionen, har i en rapport den 14 april 1994 uttalat som sin
mening att Sverige i ett visst fall har kränkt artikel 6 och artikel 8 i den
europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna, nedan kallad konventionen. Europarådets mi-
nisterkommitté har därefter fastställt att kränkning av konventionen skett
på det sätt som framgår av kommissionens rapport. Förslagen i lagråds-
remissen är avsedda att anpassa svensk lagstiftning så att Sverige i fram-
tiden uppfyller bestämmelserna i konventionen om de mänskliga rättig-
heterna i dessa avseenden.
Inom Socialdepartementet har utarbetats en departementspromemoria
med förslag till lagstiftning om besöksinskränkningar på institutioner
inom vårdområdet. Departementspromemorian har remissbehandlats.
En sammanfattning av promemorian finns i bilaga 1. De lagförslag
som lades fram i promemorian finns i bilaga 2. En förteckning över
remisssinstansema finns i bilaga 3. Remissyttrandena och en remiss-
sammanställning finns tillgängliga i Socialdepartementet (dnr S95/3163/RS).
Promemorian har legat till grund för propositionens förslag i denna del.
Frågan om möjligheterna till informationsutbyte mellan olika kommu-
nala organ i en fri nämndorganisation med hänsyn till sekretesslagens
bestämmelser har återkommande uppmärksammats alltsedan den fria
nämndorganisationen slutligt etablerades med den nya kommunallagen år
1992. I lagstiftningsärendet om den nya kommunallagen berördes både
fallet att en nämnd får ansvaret för flera olika verksamheter och fallet att
en verksamhet fördelas på flera nämnder (prop. 1990/91:117, bet.
1990/91:KU38, rskr. 1990/91:360). Frågan behandlades av Lokaldemo-
kratikommittén i betänkandet Sekretesslagen i en fri kommunal nämnd-
organisation (SOU 1992:140) och har senast tagits upp av Socialtjänst-
kommittén i betänkandet Dokumentation och socialtjänstregister (SOU
1995:86). Den har också varit föremål för regeringens bedömning i någ-
ra ärenden om överklaganden av beslut enligt datalagen. Både
Lokaldemokratikommittén och Socialtjänstkommittén har föreslagit en
utökning av möjligheterna till informationsutbyte genom ändring i sekre-
tesslagen. Någon sådan ändring har ännu inte genomförts. Socialtjänst-
kommitténs förslag bereds nu, efter remissbehandling, i Socialdeparte-
mentet tillsammans med kommitténs övriga förslag.
Det är särskilt de nämnda ärendena om överklaganden av beslut en-
ligt datalagen som har föranlett att regeringen nu lägger fram det begrän-
sade förslag i frågan som propositionen innehåller. Förslaget innebär inte
ett slutligt ställningstagande till frågan i hela dess vidd, men syftar till
att påtagligt underlätta det dagliga arbetet inom socialtjänsten i kommu-
ner med en uppdelad socialtjänstorganisation, genom en begränsad regel
om att vissa uppgifter rutinmässigt skall få lämnas mellan nämnderna.
Prop. 1995/96:196
Lagrådet Prop. 1995/96:196
Regeringen beslutade den 14 mars 1996 att inhämta Lagrådets yttrande
över de lagförslag som finns i bilaga 4. Lagrådets yttrande finns i bila-
ga 5.
Regeringen har i propositionens lagförslag i allt väsentligt följt Lag-
rådets förslag till förenklingar och förtydliganden. Vi återkommer till
Lagrådets synpunkter i författningskommentaren.
Det aktuella målet i kommissionen rör särskilda besöksrestriktioner som
meddelats en besökare på vårdhem för utvecklingsstörda. Besöksrestrik-
tionerna riktade sig mot en mor som besökte sin på vårdhemmet tvångs-
intagne myndige, men svårt utvecklingsstörde, son. Modem var även
god man för sonen.
Sonen vistades på vårdhemmet med stöd av lagen (1967:940) angående
omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda (lagens 35 § reglerar för-
utsättningarna för tvångsvård av utvecklingsstörda). Denna lag upphörde
att gälla den 1 juli 1986 men äger fortfarande tillämplighet i här rele-
vanta delar enligt bestämmelser i senare lagars införandebestämmelser;
lagen (1985:569) om införande av lagen (1985:568) om särskilda om-
sorger om psykiskt utvecklingsstörda m.fl. och lagen (1993:388) om
införande av lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktions-
hindrade. Vare sig i lagen angående omsorger om vissa psykiskt utveck-
lingsstörda eller i någon av införandelagama finns bestämmelser om att
besökare på vårdhem i vissa fall kan meddelas besöksrestriktioner.
Artikel 8 i konventionen lyder:
1. Var och en har rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt
hem och sin korrespondens.
2. Offentlig myndighet får inte inskränka åtnjutandet av denna
rättighet annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt sam-
hälle är nödvändigt med hänsyn till statens säkerhet, den allmänna
säkerheten, landets ekonomiska välstånd eller till förebyggandet av
oordning eller brott eller till skydd för hälsa eller moral eller för and-
ra personers fri- och rättigheter.
Kommissionen anser i sin rapport att de besöksrestriktioner som gällt
på vårdhemmet för modem dels utgjort ett intrång i hennes familjeliv,
dels saknar stöd i lag. Därmed har en kränkning av artikel 8 i konventio-
nen skett.
Vad gäller avsaknaden av lagstöd anser kommissionen att man inte
utifrån bestämmelserna om tvångsvård i lagen (1967:940) angående
omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda i tillräcklig hög grad kan Prop. 1995/96:196
förutse att det kan bli fråga om besöksrestriktioner. Besöksrestriktioner
kan alltså inte ses som en del av verkställigheten av tvångsvården. Be-
stämmelserna om tvångsvård av utvecklingsstörda gäller som angivits
ovan fortfarande enligt lagen (1993:388) om införande av lagen
(1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade.
Även inom andra vårdområden saknas på motsvarande sätt ett lagstöd
för besökstider eller särskilda besöksrestriktioner som skulle täcka en
motsvarande situation som den i det aktuella fallet.
14 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga
ger socialnämnden endast möjlighet att besluta om barnets umgänge med
föräldrar eller andra som har vårdnaden om barnet. Besök av t.ex. en
mormor eller ett syskon kan inte inskränkas med stöd av lagen.
Lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall, hälso- och
sjukvårdslagen (1982:763), socialtjänstlagen (1980:620) och lagen
(1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade saknar helt
bestämmelser om besök.
Smittskyddslagen (1988:1472) föreskriver i 43 a § bl.a. att den som är
tvångsisolerad har rätt att ta emot besök i den utsträckning det kan ske
med hänsyn till vården eller ordningen på sjukhuset. Besök kan förväg-
ras om ändamålet med tvångsisoleringen skulle motverkas därav. Beslut
om inskränkningar i särskilt fall för en tvångsisolerad kan överklagas
hos allmän förvaltningsdomstol. Det är tveksamt om denna reglering
även kan anses omfatta inskränkningar i personers rätt att besöka någon
på sjukhuset och också ge den presumtive besökaren möjlighet att i
vissa fall överklaga beslut.
Artikel 6 punkt 1 i konventionen lyder:
1. Var och en skall, vid prövningen av hans civila rättigheter och
skyldigheter eller av en anklagelse mot honom för brott, vara berätti-
gad till en rättvis och offentlig förhandling inom skälig tid och infor
en oavhängig och opartisk domstol, som upprättats enligt lag. Domen
skall avkunnas offentligt, men pressen och allmänheten får utestängas
från förhandlingen eller en del därav av hänsyn till den allmänna
moralen, den allmänna ordningen eller den nationella säkerheten i ett
demokratiskt samhälle, eller då minderårigas intressen eller skyddet
för parternas privatliv så kräver eller, i den mån domstolen finner det
strängt nödvändigt, under särskilda omständigheter när offentlighet
skulle skada rättvisans intresse.
Kommissionen konstaterar att modem som god man haft legal status
och skyldighet enligt foräldrabalken att bevaka sin sons intressen. Kom-
missionen anser därför, vid prövningen av om Sverige kränkt artikel 6,
att modem i egenskap av god man för sin vuxne son haft en civil rättig-
het att besöka sonen i vårdhemmet. Kommissionen ser detta som en
självständig rätt för den gode mannen, inte enbart som en rätt att för den
vårdintagnes räkning fora talan. Hon måste därför kunna fa besöks-
restriktioner som meddelats henne prövade av domstol. Det fanns ingen Prop. 1995/96:196
sådan möjlighet till domstolsprövning för henne. Sverige har enligt kom-
missionen därför kränkt artikel 6 i konventionen.
Förutom inom de områden där lagreglering av besöksmöjligheter sak-
nas (se avsnitt 4.1.1), saknas i lagen (1991:1128) om psykiatrisk
tvångsvård möjlighet för t.ex. en besökande god man att få "besökstider"
eller särskilda "besöksrestriktioner" prövade av domstol. Enligt 18 §
andra stycket samma lag får chefsöverläkaren besluta om inskränkningar
beträffande besök hos patienten. Enligt 33 § får ett sådant beslut dock
inte överklagas.
Motsvarande gäller för den som är intagen för rättspsykiatrisk vård.
Detta framgår av 8 § första stycket och 18 § lagen (1991:1129) om
rättspsykiatrisk vård. Enligt 8 § andra stycket kan också Kriminalvårds-
styrelsen beträffande den som är anhållen, häktad eller intagen i eller
skall förpassas till kriminal vårdsanstalt i särskilda fall besluta om sådana
inskränkningar i rätten att ta emot besök som är påkallade från ordnings-
eller säkerhetssynpunkt. Kriminalvårdsstyrelsens beslut enligt 8 § andra
stycket kan överklagas till domstol.
Även om möjlighet till överklagande saknas kan i vissa fall en laglig-
hetsprövning enligt kommunallagen (1991:900) komma i fråga. En sådan
prövning har dock i andra sammanhang inte ansetts tillgodose konventio-
nens krav på domstolsprövning.
Sverige är folkrättsligt bundet av den europeiska konventionen om skydd
för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Kon-
ventionen har också blivit direkt tillämplig för svenska fövaltningsmyn-
digheter och domstolar genom att den sedan den 1 januari 1995 gäller
som svensk lag (SFS 1994:1219). Naturligtvis måste då övrig svensk
lagstiftning och praxis stå i överensstämmelse med konventionen. För-
utom att Sverige annars bryter mot sina folkrättsliga förpliktelser så
uppstår också problem för de rättstillämpande myndigheterna.
Mot bakgrund av ett enskilt fall har i avsnitt 4.1.1 och 4.1.2 redovisats
på vad sätt kommissionen och ministerkommittén anser att besöksrestrik-
tioner på ett vårdhem, i samband med vården av en utvecklingsstörd
tvångsomhändertagen person, strider mot artiklarna 6 och 8 i konventio-
nen. Besöksrestriktionema ansågs utgöra ett intrång i besökarens familje-
liv och saknar stöd i lag. Möjlighet till domstolsprövning saknas också.
Frågan är om och i vilken utsträckning lagreglering och möjlighet till
domstolsprövning bör införas för att framtida kritik från kommissionen i
liknande fall inte skall behöva påräknas, dvs. för att Sverige skall upp-
fylla konventionsbestämmelsema.
Promemorians förslag omfattar hela vårdområdet, såväl tvångsvård som
frivillig vård. Men besöksinskränkningar är alltid ett ingrepp i enskilda
10
människors integritet. De bör därför användas sparsamt, och inom vård-
området endast i syfte att främja vård och behandling. Vad gäller sådana
inskränkningar inom den frivilliga vården gör regeringen därför följande
bedömning.
I såväl socialtjänstlagen (1980:620) som hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763) betonas vikten av helhetssyn på människan och hennes för-
måga att ta ansvar för och medverka till att de insatser som görs leder
till önskvärt resultat. Enligt socialtjänstlagens s.k. portalparagraf skall
servicen och vården ytterst inriktas på att frigöra enskilda individers och
gruppers resurser. Verksamheten skall bygga på respekt för människors
självbestämmande och integritet. Socialtjänstens insatser för enskilda
människor skall också utformas och genomföras tillsammans med dem
som direkt berörs. När det gäller omsorgerna om äldre människor och
personer med funktionshinder framhålls vikten av självbestämmande och
normalisering.
Enligt hälso- och sjukvårdslagen skall en god hälso- och sjukvård
bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet. Vården
och behandlingen skall så långt möjligt utformas och genomföras i sam-
råd med patienten. Ett centralt inslag i reformsträvandena inom hälso-
och sjukvården under senare år har också varit att stärka den enskilda
patientens ställning, bl.a. genom att ge individen ökade möjligheter att
välja vårdgivare såväl inom öppen som sluten vård.
Det är mot denna bakgrund som frågan om besöksrestriktioner skall
övervägas. Även när syftet är det bästa innebär besöksrestriktioner alltid
en inskränkning av människors integritet och självbestämmande. Besöks-
restriktioner bör inte kunna beslutas inom särskilda boendeformer för
service och vård för äldre personer och personer med funktionshinder
enligt socialtjänstlagen. Inte heller bör besöksinskränkningar kunna be-
slutas inom bostäder med särskild service enligt lagen (1993:387) om
stöd och service till vissa funktionshindrade. I dessa fall är det i regel
fråga om hyresgäster med egna hyreskontrakt och ett så långt möjligt
självständigt boende. I andra fall inom socialtjänstens område är det inte
lika klart om lagreglerade besöksrestriktioner bör införas eller inte. Det
gäller vid placeringar av unga eller missbrukare på hem för vård eller
boende (s.k. HVB-hem), som kan förekomma både som en frivillig
vårdinsats och efter tvångsingripande.
Bestämmelser om besökstider vid sjukhuskliniker är oftast ett stöd för
patienter, besökande och personal. Besökstiderna är att betrakta som
rekommendationer när besök lämpligast bör ske. Något förbud mot be-
sök på andra tider är det i egentlig mening inte fråga om. Men då det i
regel finns ett ömsesidigt intresse från alla inblandade parter att under-
lätta vård- och behandlingsarbetet respekteras i stor utsträckning de re-
kommenderade besökstiderna. Vid kliniker där patienter tvångsvårdas är
dock synen på besöksrestriktioner något annorlunda. Kraven på skydd
för såväl den enskilde vårdtagaren som de besökande kan vara mer ut-
talade och möjligheten att planera och i viss mån styra besöken ett vik-
tigt inslag i behandlingsarbetet.
Prop. 1995/96:196
11
Enligt regeringens mening bör mot denna bakgrund en ny lagstiftning Prop. 1995/96:196
om besöksrestriktioner inte gälla frivilliga vårdformer inom hälso- och
sjukvården samt äldre- och handikappomsorgen.
Frågan om det bör finnas möjlighet till besöksinskränkningar i vissa
fall vid placeringar av unga och missbrukare enligt socialtjänstlagen
(1980:620), bör lämpligen övervägas i samband med att Socialtjänstkom-
mitténs forslag till ny socialtjänstlag behandlas.
Regeringens förslag: En ny lag införs om besöksinskränkningar vid
viss tvångsvård. Lagen gäller tvångsvård på vårdinstitutioner och
sjukvårdsinrättningar.
Lagen föreskriver under vilka förutsättningar allmänna besökstider
och besöksrestriktioner i särskilda fall får beslutas.
Allmänna besökstider skall ge tillfredsställande möjligheter till be-
sök utan att inkräkta på vården. Besöksrestriktioner i särskilda fall får
beslutas endast om det är nödvändigt med hänsyn till vårdens bedri-
vande, risken för överförande av smitta eller skyddet av enskilda
vårdtagares personliga integritet.
Promemorians förslag: I promemorian föreslås att lagen också skall
gälla frivillig vård. I övrigt överensstämmer promemorian i huvudsak
med regeringens förslag.
Remissinstanserna: En övervägande del av remissinstanserna till-
styrker förslaget. Justitieombudsmannen (JO) delar i princip uppfattning-
en om behovet av lagstiftning på området men anser att saken bör bli
föremål för närmare utredning. Det bör bl.a. klarläggas om konventionen
ställer krav på att även allmänna besökstider måste ha stöd i lag. JO
menar också att det inte går att bedöma om det behövs en lagstiftning
beträffande "utomståendes" besök, dvs. besökare som inte är god man,
vårdnadshavare eller liknande. Göteborgs kommun anser att allmänna
besökstider bör kunna beslutas utan lagreglering.
Riksförbundet för utvecklingsstörda barn, ungdomar och vuxna (FUB),
Länsstyrelsen i Jämtlands län, Handikappombudsmannen och Nämnden
för vårdartjänst anser att den nya lagregleringen inte i något fall bör
omfatta särskilda boendeformer för äldre eller bostäder med särskild
service för funktionshindrade. FUB anser att något behov av befogenhet
for kommunen att besluta om besöksinskränkningar inte finns och att en
sådan befogenhet skulle strida också mot syftet med dessa boende-
former. Även Göteborgs kommun är tveksam till om lagen bör omfatta
boendeformer enligt socialtjänstlagen (1980:620) och lagen om stöd och
service till vissa funktionshindrade (1993:387).
JO, Kammarrätten i Jönköping och Göteborgs kommun menar att det
vore lämpligare att reglera besöksinskränkningar i respektive vårdlag. Då
skulle de kunna anpassas bättre till respektive vårdform.
12
Länstyrelsen i Jämtlands län och Handikappombudsmannen anser att
regleringen borde begränsas till tvångsvård. Länsstyrelsen i Jämtlands
län anser att det inom frivillig vård i vart fall inte bör kunna beslutas om
besöksrestriktioner i särskilda fall. Riksförbundet för social och mental
hälsa (RSMH) avvisar lagreglerade besökinskränkningar inom frivillig
vård liksom lagreglering av allmänna besökstider.
Socialstyrelsen menar att besöksinskränkningar i särskilda fall inom
frivillig vård bara bör kunna tillämpas när besökaren eller patienten har
en smittsam sjukdom. Vidare bör besöksrestriktioner i särskilda fall
överhuvudtaget inte kunna tillämpas med hänsyn till andra intagna på
institutionen än den som besöket är till. Socialstyrelsen anser också att
beslut om besöksrestriktioner i enskilda fall inom hälso- och sjukvården
bör fattas av ansvarige läkaren, dvs. chefsöverläkaren, och inte av
huvudmannen för institutionen. Likaså bör beslut om besöks-
inskränkningar i samband med LVU-vård fattas av socialnämnd eller i
vart fall i samråd med socialnämnd.
Kammarrätten i Jönköping avstyrker det framlagda förslaget. Kammar-
rätten anser bl.a. inte att det kan anses tillfredsställande att en institution
där ett barn vårdas, om ett beslut har meddelats enligt 14 § LVU, därut-
över kan meddela besöksinskränkningar för barnets föräldrar med stöd
av den nya lagen. Även Statens institutionsstyrelse anser att förhållandet
mellan socialnämndens befogenheter enligt 14 § LVU och den före-
slagna befogenheten för huvudmannen bör klarläggas.
RSMH, Handikappombudsmannen och FUB anser att det är en viktig
rättssäkerhets- och integritetsfråga att beslut om besöksrestriktioner en-
dast kan meddelas av offentliga vårdgivare.
Skälen för regeringens förslag: En reglering av besöksinskränkningar
bör bl.a. syfta till att framtida kritik från kommissionen i liknande fall
inte skall behöva påräknas, dvs. att Sverige skall uppfylla konventions-
bestämmelsema. Besöksinskränkningar är alltid ett ingrepp i enskilda
människors integritet. De bör därför användas sparsamt och endast i
syfte att främja vård och behandling. Såsom närmare redogjorts för i
avsnitt 5.1 bör sådana inte förekomma inom den frivilliga hälso- och
sjukvården eller inom särskilda boendeformer för äldre och personer
med funktionshinder. Regeringen anser därför också, alldeles oavsett
kommissionens rapport, att i den mån det bör vara möjligt med in-
skränkningar av besök till den som, liksom i det aktuella fallet, är
tvångsintagen på vårdhem för utvecklingsstörda, så är det rimligt att
detta regleras på ett tydligare sätt. Det är också viktigt att det går att få
sådana beslut om besöksrestriktioner i särskilda fall domstolsprövade (se
avsnitt 4.2.3).
Detsamma gäller för annan tvångsvård på vårdinstitutioner och sjuk-
vårdsinrättningar. Att enbart införa sådana bestämmelser för tvångsvård
på vårdhem för utvecklingsstörda förefaller både ologiskt och inkon-
sekvent. Såsom redogjorts för i det föregående saknas genomgående på
vårdområdet en lagreglering av besökstider och andra besöksinskränk-
ningar, med möjlighet i vissa fall till prövning av domstol, som skulle
täcka en motsvarande situation som den i det aktuella fallet. I den ut-
1** Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 196
Prop. 1995/96:196
13
sträckning det kan finns ett behov av att i vissa speciella situationer
tillgripa någon form av besöksinskränkningar, finns således en brist i
svensk lagstiftning.
Besöksinskränkningar i form av besökstider (både allmänna och i en-
skilda fall) tillämpas inom stora delar av vårdområdet. Förtroendenämn-
den i Stockholms läns landsting anför i sitt remissvar att den i sin verk-
samhet från tid till annan mottagit anmälningar från anhöriga till patien-
ter eller från patienterna själva där klagomål framförts över mer eller
mindre omfattande inskränkningar i besöksrätten. Den eller de som
drabbats av dessa åtgärder har ofta betraktat dem som omotiverade och
upplevt det som otillfredsställande att någon möjlighet till överklagande
inte funnits.
Det är av intresse för enskilda, såväl besökare som vårdtagare, att
besöksbestämmelser tillämpas i enlighet med i lag bestämda förutsätt-
ningar och att, om det är fråga om besöksrestriktioner i ett särskilt fall,
dessa kan överklagas till domstol.
En reglering bör endast gälla tvångsvård på vårdinstitution eller sjuk-
vårdsinrättning. Familjehem bör således inte omfattas av regleringen.
Vårdinstitutioner och sjukvårdsinrättningar har traditionellt inte betrak-
tats som allmänna platser. Den som obehörigen tränger sig in riskerar
därför att dömas för olaga intrång enligt 4 kap. 6 § brottsbalken. Frågan
om vem som är obehörig i lagrummets mening bör dock tolkas med
beaktande av bl.a. konventionen om de mänskliga rättigheterna.
Eventuell möjlighet att döma för olaga intrång innebär inte heller att
möjligheterna till besöksinskränkningar är lagreglerade på det sätt kom-
missionen anser är nödvändigt.
Regleringen föreslås gälla all tvångsvård på vårdinstitution eller sjuk-
vårdsinrättning. Den skall därför, i den mån det förekommer, även gälla
sådan tvångsvård som förekommer på privata institutioner eller inrätt-
ningar.
Av 11 kap. 6 § tredje stycket regeringsformen framgår att förvaltnings-
uppgift kan överlämnas till bolag, förening, samfällighet, stiftelse eller
enskild individ. Innefattar uppgiften myndighetsutövning, skall det ske
med stöd av lag. Privata rättssubjekt kan alltså ha vissa frihets-
inskränkande befogenheter som anses erforderliga för att fullgöra vård.
Det förutsätter dock särskilt lagstöd.
Lagstöd för psykiatrisk tvångsvård genom privata rättssubjekt med
myndighetsutövande inslag finns i dag i 15 § lagen (1991:1128) om
psykiatrisk tvångsvård. Regeringen får enligt den paragrafen, om det
finns synnerliga skäl, bestämma att vård får ges på annan vårdinrättning
än sådan som drivs av landsting. På inrättningen skall då tillämpas vad
i lagen sägs om sjukvårdsinrättning som drivs av ett landsting. Det inne-
bär bl.a. att den privata vårdgivaren själv kan hindra patienten från att
lämna vårdinrättningens område och även omhänderta egendom som
patienter enligt lagen inte får inneha.
Tvångsomhändertagna personer kan också periodvis vistas på behand-
lingshem el.dyl. som inte har några myndighetsutövande befogenheter,
t.ex. på sådana hem för vård eller boende (s.k. HVB-hem) för ungdomar
Prop. 1995/96:196
14
som inte är "särskilda ungdomshem" enligt 12 § lagen (1990:52) med
särskila bestämmelser om vård av unga (LVU). Dessa vårdinstitutioner
och sjukvårdsinrättningar bör också omfattas av lagstiftningen om be-
söksinskränkningar för det fall de har en intagen som är tvångsomhän-
dertagen. Även om institutionen/sjukvårdsinrättningen i dessa fall inte
har några myndighetsutövande befogenheter (dessa utövas av social-
nämnden) bör institutionen som sådan kunna besluta om besöksinskränk-
ningar i enlighet med den föreslagna lagen, utom i de fall socialnämnden
beslutat i fråga om umgänge enligt 14 § LVU. Detta med anledning av
att frågan om besöksinskränkningar är så intimt knuten till den faktiska
vardagliga vårdsituationen och ordningen på vårdinstitutionen eller sjuk-
vårdsinrättningen.
Rättssäkerhets- och integritetsaspekter skall beaktas när vården av en
tvångsomhändertagen person anförtros en privat vårdinstitution eller
sjukvårdsinrättning. De bör därmed även kunna anförtros möjligheten att
fatta beslut om besöksinskränkningar om det är nödvändigt för vården
eller intagnas personliga integritet.
Besöksinskränkningama bör enligt lagen således i samtliga fall beslutas
av huvudmannen för vårdinstitutionen eller sjukvårdsinrättningen. Hu-
vudmannen kan sedan enligt allmänna regler delegera rätten att fatta
beslut om besöksinskränkningar.
Av betydelse för hur regleringen bör utformas är kommissionens upp-
fattning att besöksinskränkningama utgjort ett intrång i besökarens rätt
till familjeliv, i princip oberoende av vårdtagarens rätt eller inställning
till besöket. En annan sak är att vårdtagarens inställning vid en lagreg-
lerad prövning naturligtvis skall tillmätas stor betydelse för beslutet.
Lagregleringen måste således omfatta möjligheten för en vårdinstitution
eller sjukvårdsinrättning att neka en besökare att komma in på institutio-
nen/inrättningen för att där besöka en vårdtagare som anses ingå i besö-
karens familj. Var gränsen går för vem som omfattas av familje-
begreppet i konventionen är inte klarlagt men det torde omfatta en vida-
re krets än vad vi vanligtvis avser med familj i Sverige. I artikel 8 i
konventionen stadgas också en rätt till privatliv, varför en begränsning
av lagregleringen till att gälla familjemedlemmar kan komma att bli för
snäv. Det finns inte heller någon anledning att i lagregleringen göra en
avgränsning av personkretsen. Lagen bör också gälla såväl korta som
mera långvariga vårdperioder.
Lagregleringen är således inte primärt avsedd att täcka ett behov av att
reglera restriktioner för vårdtagaren. Kompletterande bestämmelser kan
därför finnas i vissa fall i den särskilda vårdlagen, såsom i smittsskydds-
lagen (1988:1472).
Avsikten med den reglering som föreslås i det följande är inte att be-
söksinskränkningar skall införas där det tidigare fungerat bra utan sådana
regler. I första hand bör alltid samförstånd försöka nås om nödvändiga
besöksinskränkningar. Avsikten är endast att i de fall man redan i dag
skulle anse det erforderligt med någon form av bindande besöks-
inskränkningar lagreglera förutsättningarna för dessa och göra det möj-
ligt att överklaga sådana beslut i särskilda fall (avsnitt 4.2.3). En lagreg-
Prop. 1995/96:196
15
lering avser också att förhindra besöksinskränkningar som inte är moti- Prop. 1995/96:196
verade. Den enskildes rättssäkerhet stärks därigenom.
Även allmänna besökstider kan innebära en viss inskränkning i besö-
karens möjligheter att besöka en vårdtagare. En reglering bör därför
omfatta såväl allmänna besökstider som besökstider eller andra besöks-
restriktioner i särskilda fall. Förslaget får dock inte uppfattas som en
skyldighet att infora allmänna besökstider. Det är också mycket viktigt
att besökstider, när de anses erforderliga, inte ges en för snäv utform-
ning.
Allmänna besökstider bör bestämmas så att de ger tillfredsställande
möjligheter till besök utan att inkräkta på vården. Om det med hänsyn
till omständigheterna är lämpligt att besök tillåts även under andra tider
än vad som bestämts om allmänna besökstider bör i särskilda fall be-
slutas om utvidgade besökstider.
Besöksrestriktioner i särskilda fall bör kunna beslutas om det med
hänsyn till vårdens bedrivande, risken för överförande av smitta eller
skyddet av enskilda vårdtagares personliga integritet är nödvändigt med
ytterligare inskränkningar av besök. Det bör kunna gälla såväl generellt
som avse besök av viss eller vissa personer.
Man kan fråga sig om det lämpligaste är att införa den föreslagna
regleringen i varje vårdlag för sig eller skapa en särskild lag om besöks-
inskränkningar omfattande all tvångsvård på det sociala området. Att
samma principiella regler bör gälla för ett stort antal vårdinstitutioner
och sjukvårdinrättningar av skilda slag talar för en gemensam lag. Om
regleringen är av visst omfång slipper man då också tyngande detalj-
reglering i de särskilda vårdlagarna. Några remissinstanser anser att en
reglering i de olika vårdlagarna vore att föredra på grund av att vård-
formerna skiljer sig så pass mycket från varandra och delvis olika regler
därför skulle behövas. I och med att frivillig vård enligt hälso- och sjuk-
vårdslagen (1982:763) och socialtjänstlagen (1980:620) inte kommer att
omfattas av regleringen har enligt regeringens mening den olägenheten
med en gemensam lag minskat betydligt.
Regeln i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård om besöks-
restriktioner kan tas bort när en gemensam lag om besöksinskränkningar
införs.
Möjligheten till domstolsprövning behandlas i avsnitt 5.3.
De särskilda vårdlagarna
I avsnitt 4.1.1 och 4.1.2 redogörs för de lagar på det sociala vårdområdet
som inte helt uppfyller kraven på rättslig reglering av beslut om besöks-
inkränkningar och möjlighet till domstolsprövning i vissa fall av sådana
beslut, liksom vari bristen består. I det följande redogörs kortfattat för
vad principerna för den föreslagna lagregleringen innebär i förhållande
till de former av tvångsvård som förekommer på vårdområdet.
Den föreslagna regleringen skulle i fråga om lagen (1990:52) med
särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) och lagen (1988:870)
om vård av missbrukare i vissa fall innebära att inskränkningar av besök
16
hos den som är tvångsomhändertagen enligt någon av dessa lagar, och
som vårdas på ett hem for vård eller boende (s.k. HVB-hem) eller sjuk-
hus, kommer att kunna beslutas och att beslut om inskränkningar i sär-
skilda fall kan överklagas till allmän förvaltningsdomstol (avsnitt 4.2.3).
Den nya lagen gäller inte familjehem.
I dag är endast umgänge mellan ett barn som är omhändertaget enligt
LVU och föräldrar eller andra som har vårdnaden om barnet lagreglerat
(14 § LVU). I det fallet är det socialnämnden som beslutar. Den bestäm-
melsen gäller även när barnet bor i ett familjehem. Om socialnämnden
med stöd av 14 § LVU har beslutat om umgänget mellan barnet och en
förälder eller annan som har vårdnaden om barnet bör inte dessutom den
föreslagna lagen kunna tillämpas for samma umgänge.
I smittskyddslagen (1988:1472) föreskrivs bl.a. att den som är tvångs-
isolerad har rätt att ta emot besök i den utsträckning det kan ske med
hänsyn till vården eller ordningen på sjukhuset. Besök kan förvägras om
ändamålet med tvångsisoleringen skulle motverkas därav. Den här före-
slagna regleringen skulle innebära en kompletterande reglering på så sätt
att beslut om inskränkningar for personer att besöka någon på sjukhuset,
oavsett den tvångsisolerades önskan, blir lagreglerad.
Den föreslagna lagen bör inte gälla inskränkningar i den intagnes rätt
till besök, när beslut i frågan meddelats enligt 43 a § smittskyddslagen
(1988:1472). Detta for att undvika dubbla beslutsvägar. En besökares
begäran om att få besöka den intagne skulle dock kunna omfattas av den
föreslagna lagen.
I fråga om lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård och lagen
(1991:1129) om rättspsykiatrisk vård innebär den föreslagna regleringen
att beslut om särskilda besöksrestriktioner kommer att kunna överklagas
till allmän förvaltningsdomstol framöver. I dag gäller att chefsöverläka-
ren kan besluta om besöksinskränkningar utan att det finns någon möj-
lighet for den enskilde att få beslutet prövat av domstol. Bestämmelsen
i lagen om psykiatrisk tvångsvård, till vilken även lagen om rättspsy-
kiatrisk vård hänvisar, bör upphävas.
I den föreslagna lagen gäller generellt att det är huvudmannen för
institutionen som skall fatta sådana beslut. Huvudmannen kan dock en-
ligt allmänna regler delegera rätten att fatta beslut.
Den föreslagna lagstiftningen bör inte gälla om 8 § andra stycket lagen
om rättspsykiatrisk vård är tillämplig. Kriminalvårdsstyrelsen kan enligt
detta lagrum beträffande den som är anhållen, häktad eller intagen i eller
skall förpassas till kriminalvårdsanstalt i särskilda fall besluta om sådana
inskränkningar i rätten att ta emot besök som är påkallade från ordnings-
eller säkerhetssynpunkt. I dessa situationer bör gälla samma regler som
i kriminalvården i övrigt.
Den föreslagna regleringen kommer vidare att gälla tvångsvård på de
vårdhem och specialsjukhus för personer med utvecklingsstörning som
alltjämt finns kvar med stöd av lagen (1993:388) om införande av lagen
(1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade. Enligt
lagen skall kommunerna och landstingen gemensamt planera för dessa
vårdformers avveckling.
Prop. 1995/96:196
17
Prop. 1995/96:196
Regeringens förslag: Beslut i särskilda fall om besöksrestriktioner
och utvidgade besökstider skall kunna överklagas till allmän förvalt-
ningsdomstol.
Remissinstanserna: JO, RSMH och TCO anser att det måste klar-
göras vilka som har klagorätt.
Kammarrätten i Jönköping anser inte att det är lämpligt att låta för-
valtningslagens bestämmelser om överklagande, rättidsprövning m.m.
tillämpas av huvudman för privat institution. Ett alternativ skulle enligt
kammarrätten kunna vara att beslut av enskilda vårdinstitutioner eller
sjukvårdsinrättningar vid överklagande alltid skall omprövas av kommu-
nen/landstinget. Därefter kan vanliga överklaganderegler gälla för kom-
munens beslut.
Socialstyrelsen, RSMH, TCO, Länsrätten i Norrbottens län, Göta
Hovrätt och FUB anser att även beslut om utvidgade besökstider bör
kunna överklagas.
Skälen för regeringens förslag: I avsnitt 4.1.2 har redogjorts för på
vad sätt kommissionen och ministerkommittén anser att Sverige har
brutit mot artikel 6 i konventionen. En besökare måste enligt kommissio-
nen i vissa fall kunna få en fråga om besöksrestriktioner prövade av
domstol.
Detta innebär att beslut om besöksinskränkningar i särskilda fall (be-
söksrestriktioner) enligt den föreslagna lagen bör kunna överklagas hos
domstol. Socialstyrelsen m.fl. anser att även beslut om utvidgade besök-
stider i särskilda fall bör kunna överklagas. Regeringen instämmer i det.
Prövningstillstånd vid överklagande till kammarrätten bör krävas.
JO m.fl. har eftersökt en precisering av vilka som har klagorätt. Den
första fråga man måste ställa sig då är vilka som anses ha en civil rättig-
het enligt artikel 6 i konventionen. Klagorätt måste de ha som i någon
egenskap kan sägas ha en civil rättighet enligt konventionen om de
mänskliga rättigheterna att, som i detta fall, besöka en viss vårdtagare.
Styrkan eller karaktären av det band som skall föreligga mellan två per-
soner för att en civil rättighet i en sådan här situation skall uppstå är inte
klarlagd. Av kommissionens rapport framgår att i varje fall en god man
har en sådan rätt. En vårdnadshavare bör rimligen också omfattas. Dess-
utom bör vårdtagaren alltid ha klagorätt.
Regeringen anser inte att det är lämpligt att här närmare precisera i
övrigt vilka som har klagorätt. Enligt förvaltningslagen och förvaltnings-
processlagen är det "den som beslutet angår" som har rätt att överklaga
ett beslut. Detta tolkas i dag mycket restriktivt i praxis. I fråga om t.ex.
intagna i fängelser anses enligt rättspraxis inte presumtiva besökare ha
rätt att klaga på besöksrestriktioner. Från den 1 januari 1995 gäller dock
Europakonventionen om mänskliga rättigheter som svensk lag. De
svenska domstolarna måste vid tolkningen av begreppet "den som be-
18
slutet angår" beakta vad som gäller enligt konventionen. Någon utvidg-
ning/precisering av vilka som har klagorätt skulle därför inte behöva
göras i de aktuella svenska lagarna. "Den som beslutet angår" kan språk-
ligt sett omfatta en större krets än vad som är praxis i dag.
Det kan i vissa fall förekomma att tvångsvård ges av en privat vård-
institution eller sjukvårdsinrättning (se avsnitt 4.2.1). Vad gäller förut-
sättningarna för överklagande av beslut av ett privat rättssubjekt respek-
tive en myndighet så skall förvaltningslagen (1986:223) endast tillämpas
på förvaltningsmyndigheter. Förvaltningslagen blir alltså inte automatiskt
tillämplig i de fall privata rättssubjekt fattar beslut om besöksinskränk-
ningar som enligt den föreslagna lagen skall kunna överklagas till dom-
stol.
Regeringen menar dock att det är viktigt att det klargörs på vilket sätt,
till vilken instans och inom vilken tid en skrivelse med överklagande
skall ges in. I 23-25 §§ förvaltningslagen finns bestämmelser om hur
beslut överklagas. I 30 § samma lag finns bestämmelser om överklagan-
de av avvisningsbeslut. I promemorian föreslås att förvaltningslagens
bestämmelser i dessa delar också skall gälla sådana överklagbara beslut
om besöksinskränkningar som har meddelats av privata vårdinstitutioner
eller sjukvårdsinrättningar.
Kammarrätten i Jönköping anser att det är olämpligt att låta förvalt-
ningslagens bestämmelser tillämpas av en huvudman för en privat insti-
tution och föreslår att sådana beslut i stället först skall överprövas av
kommunen/landstinget.
Den princip som förslaget i promemorian bygger på, att privata organ
i vissa situationer jämställs med myndigheter och deras beslut kan över-
klagas till domstol, gäller enligt i 1 kap. 8 § sekretesslagen (1980:100) i
dag i fråga om allmänna handlingar som överlämnats till ett privat-
rättsligt organ for förvaring. Förslaget till den regeln har granskats av
Lagrådet. Lagrådet hade vissa invändningar mot förslaget men dessa
gällde inte den princip som varit förebild for här framlagt förslag (se
prop. 1993/94:113 s. 71). Vidare gäller enligt 1 kap. 8 och 9 §§ sekre-
tesslagen generellt for vissa privaträttsliga subjekt att de omfattas av
reglerna i sekretesslagen om bl.a. besluts överklagbarhet.
I och med begränsningen av förslaget till att gälla endast tvångsvård så
begränsas också betydligt det antal privata rättssubjekt som kommer att
omfattas av lagen. I de fall man överlåtit på en privat sjukvårdsinrättning
att ansvara for vården av en tvångsomhändertagen person, får det enligt
regeringens mening förutsättas att även handläggningen av ett över-
klagande i enlighet med förvaltningslagens bestämmelser kan skötas
tillfredsställande.
Regeringen föreslår att en hänvisning till 23- 25, 27, 28 och 30 §§
förvaltningslagen införs i den föreslagna lagen. Det innebär bl.a. att
överklagandet skall ges in till den privata vårdinstitutionen eller sjuk-
vårdsinrättningen som också har att pröva om överklagandet kommit in
i rätt tid.
Vidare bör för dessa privata rättssubjekt en hänvisning göras till be-
stämmelsen om vem som får överklaga i 22 § förvaltningslagen.
Prop. 1995/96:196
19
Vad gäller kostnader för den föreslagna lagstiftningen så torde besöks- Prop. 1995/96:196
restriktioner i särskilda fall inte vara vanligt förekommande i dag. Likaså
är det regeringens uppfattning att önskemål om besök på andra tider än
allmänna besökstider tillgodoses i mycket hög grad. Avsikten med den
föreslagna lagstiftningen är inte att den skall leda till ett utökat använ-
dande av besöksinskränkningar. Merkostnaden på grund av viss ökad
ärendehantering vid domstolarna torde därför bli mycket begränsad.
Regeringens förslag: Sekretessen mellan kommunala nämnder med
socialtjänstuppgifter inom samma kommun bryts i begränsad ut-
sträckning genom en särskild regel om att nämnderna skall lämna
vissa uppgifter till varandra.
Skälen för regeringens förslag: Kommunernas socialtjänst är numera
ofta organiserad så att ansvaret för socialtjänsten inom en kommun inte
ligger på en sammanhållen socialnämnd utan är fördelat på flera olika
kommunala nämnder. På grund av sekretesslagens bestämmelser om
socialtjänstsekretess och om sekretess mellan myndigheter får en sådan
organisation till följd att det inom kommunens socialtjänst sedd som en
helhet uppkommer en särskild begränsning i fråga om möjligheten till
utbyte av information i ärenden.
Sekretess gäller enligt 7 kap. 4 § sekretesslagen (1980:100) inom
socialtjänsten för uppgift om enskilds personliga förhållanden, om det
inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon
honom närstående lider men. Sekretessen gäller enligt 1 kap. 3 § sekre-
tesslagen även mellan myndigheter.
Sekretesslagens bestämmelser på detta område är närmast utformade
för att passa en organisation med en sammanhållen socialnämnd i varje
kommun. En sådan socialnämnd utgör, tillsammans med förvaltningen
under nämnden, en och samma myndighet till vilken kommunens hela
socialtjänstverksamhet hör. Efter ett stegvis avskaffande av den tvingan-
de regleringen om den kommunala nämndorganisationen, fullbordad när
kommunallagen (1991:900) trädde i kraft den 1 januari 1992, är emeller-
tid kommunernas socialtjänst numera ofta uppdelad på flera nämnder.
Det kan vara en geografisk uppdelning på antingen sociala distrikts-
nämnder eller kommundelsnämnder, men det kan också vara en upp-
delning efter saklig kompetens. Varje nämnd i en sådan socialtjänstorga-
nisation är, tillsammans med underlydande förvaltning, att anse som en
egen myndighet i sekretesslagens mening och sekretess gäller mellan de
olika nämnderna inom samma kommun.
20
Regeringen har haft att ta ställning till frågan om sekretess mellan
olika kommunala nämnder inom samma kommun i ett antal ärenden
gällande överklaganden av beslut enligt datalagen. Ärendena har gällt
tillåtligheten av förande av och utlämnande av uppgifter från vissa per-
sonregister. Huvudfrågan har varit huruvida enligt sekretesslagens be-
stämmelser de uppgifter som skulle registreras lagligen kunde lämnas
från en nämnd till en annan utan särskild prövning i varje enskilt fall.
Regeringen fann att det sistnämnda inte är tillåtet när sekretess enligt
7 kap. 4 § sekretesslagen gäller och att något rutinmässigt uppgiftsläm-
nande efter en generell skadeprövning därför inte får ske i sådana fall.
Sekretesslagen innehåller vissa generella undantag från sekretessbe-
stämmelserna. Ett av dessa är att enligt 14 kap. 1 § andra meningen
sekretess inte hindrar att uppgift lämnas till en annan myndighet om
uppgiftsskyldighet följer av lag eller förordning. För socialtjänsten finns
i 65 § socialtjänstlagen en uppgiftsskyldighet av följande lydelse.
"Socialnämnden skall på begäran av en annan myndighet lämna denna
uppgifter om utgiven ekonomisk hjälp, om syftet är att undvika felaktiga
utbetalningar från det allmänna eller en felaktig taxering. Regeringen har
- vid prövningen av de nyss nämnda överklagandena - funnit att 65 §
socialtjänstlagen inte ger stöd för ett generellt uppgiftslämnande.
Socialtjänstkommitténs, liksom tidigare Lokaldemokratikommitténs,
förslag till åtgärd för att öka möjligheterna till informationsutbyte mellan
nämnder med socialtjänstuppgifter inom samma kommun avser som
nämnts en ändring i sekretesslagen. Den föreslagna ändringen innebär
införande av en generell bestämmelse om uppgiftslämnande under vissa
förutsättningar mellan myndigheter inom samma kommun.
Den generella frågan om sekretess mellan olika delar av en kommuns
socialtjänst till följd av en decentraliserad nämndorganisation har flera
aspekter. Från kommunerna brukar framhållas - utöver de praktiska
olägenheterna - att det inte kan vara rimligt att organisatoriska beslut
som kommuner fattar utifrån helt andra överväganden skall få denna
konsekvens för möjligheterna till informationsutbyte. Å andra sidan
skulle det kunna hävdas att effekten ligger i linje med vissa av syftena
bakom en decentralicering av den kommunala organisationen och att den
därför får accepteras i vart fall till en del. Även ytterligare faktorer finns
att väga in i den beredning av frågan som ännu pågår med utgångspunkt
i Socialtjänstkommitténs betänkande.
Det förslag som regeringen nu lägger fram är begränsat i förhållande
till Socialtjänstkommitténs förslag och innebär ingen ändring i fråga om
sekretessens omfattning sådan denna bestäms i sekretesslagen. Det är
dock enligt regeringens mening angeläget att den begränsade ändring
som förslaget innebär kan komma till stånd så snart som möjligt och
utan att frågans fullständiga lösning behöver avvaktas.
Det är på två punkter som regeringen har kunnat urskilja ett behov
som kan och bör tillgodoses redan nu oavsett resultatet av den fortsatta
beredningen. Det gäller två fall där ett rutinmässigt uppgiftslämnande
utan särskild sekretessprövning bör få ske mellan nämnderna inom en
kommuns socialtjänst, dvs. i praktiken att nämnderna bör beredas möj-
Prop. 1995/96:196
21
lighet att få del av uppgifterna genom varandras ADB-system. För det Prop. 1995/96:196
första bör sekretess inte bör gälla mellan nämnderna för uppgiften att
någon är aktuell i ett ärende hos en annan nämnd. En tjänsteman som
behöver denna uppgift i sitt arbete bör omedelbart och utan individuell
prövning kunna få tillgång till den. När tjänstemannen vänder sig till den
andra nämnden och begär uppgifter ur ärendet där skall däremot även
fortsättningsvis en prövning ske enligt sekretesslagen. För det andra bör
sekretess inte hindra det uppgiftslämnande mellan nämnder som är nöd-
vändigt för att det skall gå att på ett rationellt sätt administrera fördel-
ningen av platser inom barnomsorg och särskilda boendeformer, när
detta är kommungemensamma resurser. En sådan uppgiftsskyldighet som
avses i 14 kap. 1 § andra meningen sekretesslagen bör därför införas for
dessa två fall. Ett undantag från uppgiftsskyldigheten bör göras för upp-
gift som omfattas av den särskilda sekretessen för den kommunala
familjerådgivningen. Bestämmelsen bör lämpligen tas in som ett nytt
andra stycke i 65 § socialtjänstlagen.
22
Prop. 1995/96:196
Enligt första stycket gäller lagen beträffande besök på vårdinstitutioner
och sjukvårdsinrättningar till dem som är tvångsintagna för vård enligt
särskilt uppräknade lagar, se närmare avsnitt 4.2.2.
Tvångsvård ges oftast i offentlig regi. Tvångsvård genom privata rätts-
subjekt är dock möjlig enligt bestämmelsen i 11 kap. 6 § regerings-
formen. Det förutsätter dock särskilt lagstöd. Sådant lagstöd finns i dag
i 15 § lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, se avsnitt 5.2.
I den mån det inom samma vårdinstitution eller sjukvårdsinrättning
finns såväl personer som vårdas frivilligt som personer som är förmål
för tvångsvård gäller lagen bara de senare.
Enligt andra stycket gäller lagen också för besök till dem som är före-
mål för tvångsisolering eller tillfälligt omhändertagande enligt smitts-
skyddslagen (1988:1472).
Paragrafen har i allt väsentligt formulerats i enlighet med Lagrådets
förslag.
Första stycket handlar om allmänna besökstider på en institution, dvs.
besökstider som gäller för alla besökare. Besökstiderna skall bestämmas
så att de ger tillfredställande möjligheter till besök men får inte hindra
eller inverka negativt på den vård som skall ges.
Besökstider beslutas av huvudmannen för vårdinstitutionen eller sjuk-
vårdsinrättningen. Med huvudman menas dels stat, landsting och kom-
mun, dels den som bedriver enskild verksamhet som omfattas av lagen.
Första stycket har formulerats i enlighet med Lagrådets förslag.
Enligt andra stycket skall huvudmannen för vårdinstitutionen eller
sjukvårdsinrättningen, om det med hänsyn till omständigheterna är
lämpligt, fatta beslut om mer omfattande besökstider beträffande viss
eller vissa vårdtagare (eller isolerade). Lagrådet har föreslagit att "skall"
ändras till "får". Regeringen anser dock att det skulle begränsa den
enskildes möjligheter att kunna genomdriva utvidgade besökstider (om
så behövs genom domstolsprövning). Däremot har regeringen följt
Lagrådets förslag att byta ut "i särskilda fall" till "beträffande viss eller
vissa vårdtagare". Eftersom den som är tvångsisolerad eller tillfälligt
omhändertagen enligt smittskyddslagen (1988:1472) inte alltid är att
betrakta som en vårdtagare har dock orden "eller isolerade" tillagts efter
"vårdtagare".
Det bör alltid ske en prövning av om utvidgade besökstider skall
tillåtas när vårdtagaren eller någon som avser att besöka honom eller
henne framställer önskemål om det. Ett sådant beslut kan överklagas
23
enligt 5 §. Bestämmelsen innebär att mer omfattande besökstider än som Prop. 1995/96:196
generellt är tillåtet skall kunna medges i särskilda fall.
Paragrafen handlar om besöksrestriktioner i särskilda fall, dvs. i de fall
man för en enskild vårdtagare eller i fråga om en viss besökare vill
inskränka besöken. Förutsättningen för sådana besöksrestriktioner är att
dessa är nödvändiga för vårdens bedrivande, för att smitta inte skall
överföras eller för att skydda enskilda vårdtagares personliga integritet.
Med "vården" avses såväl vården av den som besöket avser som av
andra intagna på institutionen. Detsamma gäller i fråga om intrång i den
personliga integriteten. Vårdens bedrivande skall förstås i vid bemär-
kelse. Med smitta menas smitta såväl från vårdtagaren som till vård-
tagaren. Besöksrestriktioner kan i vissa fall innebära totalt besöksförbud.
Besöksrestriktioner kan också innebära särskilda villkor för besöket, t.ex.
att ansvarig läkare skall vara närvarande.
Ett aktualiserande av bestämmelsen kan bero såväl på att en intagen
har behov som avviker från det vanliga som på att en besökare beter sig
oacceptabelt. Av 5 § framgår att sådana beslut kan överklagas till allmän
förvaltningsdomstol, dvs. länsrätt (se avsnitt 4.2.2 angående bestämmel-
sens betydelse för de olika vårdlagarna).
Att be besökaren att återkomma lite senare, i det fall han eller hon
inställer sig vid en tidpunkt som är olämplig med hänsyn till vården och
planerade eller inledda aktiviteter, är inte ett överklagbart beslut.
Paragrafen har formulerats i enlighet med Lagrådets förslag.
I bestämmelsen föreskrivs att i fråga om besök av personer för vilka
14 § andra stycket 1 lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om
vård av unga är tillämplig så gäller inte 3 §. Om socialnämnden har
beslutat hur den unges umgänge med föräldrar eller andra som har
vårdnaden om honom skall utövas, kan besöksrestriktioner således inte
beslutas för dessa personer. Detta för att undvika dubbla beslutsvägar.
Vidare gäller inte 3 § inskränkningar i den intagnes rätt till besök när
beslut i frågan meddelats enligt 43 a § smittskyddslagen (1988:1472).
Även detta är för att undvika dubbla beslutsvägar. En besökares begäran
om att få besöka den intagne skulle dock kunna omfattas av den före-
slagna lagen.
Slutligen skall lagstiftningen inte gälla när 8 § andra stycket lagen
(1991:1129) om rättspsykiatrisk vård är tillämplig. Kriminalvårds-
styrelsen kan enligt detta lagrum beträffande den som är anhållen,
häktad eller intagen i eller skall förpassas till kriminalvårdsanstalt i
särskilda fall besluta om sådana inskränkningar i rätten att ta emot besök
som är påkallade från ordnings- eller säkerhetssynpunkt. I dessa situatio-
ner bör gälla samma regler som i kriminalvården i övrigt.
24
5 § Prop. 1995/96:196
Första stycket föreskriver att beslut om utvidgade besökstider och
besöksrestriktioner i särskilda fall gäller omedelbart och att sådana beslut
kan överklagas till allmän förvaltningsdomstol (länsrätt). Detta gäller
även i det fall beslutet meddelats av en privat vårdinstitution eller
sjukvårdsinrättning.
Vidare föreskrivs den nya ordning med prövningstillstånd vid över-
klagande till kammarrätt som man allmänt övergått till, jfr. 34 a §
förvaltningsprocesslagen (1971:291) som har trätt i kraft den 1 oktober
1994.
I fråga om klagorätt, se avsnitt 4.2.3.
Beslut om allmänna besökstider enligt 2 § första stycket får enligt
andra stycket inte överklagas.
Förvaltningslagen (1986:223) gäller endast förvaltningsmyndigheter.
Vissa bestämmelser i förvaltningslagen om överklagande har ändå gjorts
tillämpliga på privata vårdinstitutioner och sjukvårdsinrättningar genom
en uttrycklig bestämmelse om detta i denna paragraf. Dessa innehåller
bestämmelser om vem som får överklaga samt på vilket sätt, till vilken
instans och inom vilken tid en skrivelse med överklagande skall ges in
liksom bestämmelser om omprövning och överklagande av avvisnings-
beslut. Huvudmannen skall härvid jämställas med myndighet.
Vidare föreskrivs att huvudmannen för den privata vårdinstitutionen
eller sjukvårdsinrättningen är den enskildes motpart i ett mål enligt
denna lag. Detta gäller redan enligt 7 a § förvaltningsprocesslagen
(1971:291) för vårdinstitutioner och sjukvårdsinrättningar i offentlig regi.
Paragrafen har formulerats i enlighet med Lagrådets förslag.
Det nuvarande andra stycket i paragrafen behövs inte längre eftersom
den föreslagna nya lagen om besöksinskränkningar vid viss tvångsvård
även gäller psykiatrisk tvångsvård. Ändringen gäller indirekt även lagen
(1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, vars 8 § hänvisar till 18 § lagen
om psykiatrisk tvångsvård.
Det nya andra stycket är en sådan bestämmelse som avses i 14 kap. 1 §
andra meningen sekretesslagen (1980:100), som bryter gällande sekretess
såvitt avser uppgiftslämnande mellan myndigheter. Kravet enligt 14 kap.
1 § andra meningen sekretesslagen för att sekretessen skall brytas är att
25
det föreligger en uppgiftsskyldighet enligt lag eller förordning, och Prop. 1995/96:196
bestämmelsen är därför utformad som en skyldighet. I vilken utsträck-
ning bestämmelsen skall utnyttjas avgör emellertid de berörda organ som
har rätt att få uppgifter med stöd av bestämmelsen.
Uppgiftsskyldigheten enligt punkt 1 omfattar inte mer än att en person
är aktuell i ett ärende inom socialtjänsten, och alltså inte vilken typ av
ärende det gäller. Uppgiftsskyldigheten enligt punkt 2 omfattar de
uppgifter som behövs for att administrera fordelningen av de angivna
resurserna, med hänsyn till hur detta har organiserats inom kommunen.
Uppgiftslämnandet avses bli reglerat generellt - inom ramen for den
lagfästa uppgiftsskyldigheten - utifrån varje nämnds önskemål om i
vilken omfattning den önskar få tillgång till uppgifter enligt punkt 1 och
2. När det gäller punkt 1 är avsikten att möjliggöra ett informations-
system varigenom en tjänsteman som handlägger ett socialtjänstärende
genom ADB-systemet får en automatisk markering, s.k. flaggning, om
den person ärendet rör är aktuell också i ett socialtjänstärende hos en
annan nämnd. När det gäller möjligheten att fora gemensamma person-
register inom socialtjänsten i en kommun for fordelning av platser inom
barnomsorg eller särskilt boende, blir en följd av den föreslagna punkten
2 att sekretesshindren häremot undanröjs. Övriga frågor om tillåtligheten
av sådana register och i förekommande fall om tillåtet registerinnehåll
etc. prövas enligt datalagen (1973:289) av Datainspektionen.
Genom tredje stycket undantas den kommunala familjerådgivningen
från tillämpningsområdet for andra stycket.
26
Promemorian innehåller förslag till lagreglering av besöksinskränkningar
på institutioner inom vårdområdet. En helt ny lag föreslås, lag om be-
söksrestriktioner vid vissa vårdinstitutioner, gemensam för de typer av
institutionsvård som förekommer på det sociala området. Lagen reglerar
såväl generella besökstider som besöksrestriktioner i särskilda fall. De
senare besluten skall kunna överklagas till domstol. Lagen gäller för
institutioner som ägs av staten, en kommun eller ett landsting. Den gäl-
ler även enskild institution såvitt avser vård av person som vårdas på
uppdrag av staten, en kommun eller ett landsting. En följdändring före-
slås också i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård. Förslagen är
föranledda av en rapport från den europeiska kommissionen för de
mänskliga rättigheterna, vars slutsatser har fastställts av minister-
kommittén. I rapporten anser kommissionen att Sverige, genom att
besöksrestriktioner i ett fall meddelats på ett vårdhem för utvecklings-
störda samt det saknats lagstöd för det och möjlighet till överklagande,
kränkt den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna.
Prop. 1995/96:196
Bilaga 1
27
Prop. 1995/96:196
Bilaga 2
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Denna lag gäller institutioner som tillhör staten, en kommun eller ett
landsting och som ger vård enligt
1. lagen (1990:52) om vård av unga,
2. lagen (1988:870) om vård av missbrukare,
3. smittskyddslagen (1988:1472),
4. hälso- och sjukvårdslagen (1982:763),
5. socialtjänstlagen (1980:620),
6. lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade,
7. lagen (1993:388) om införande av lagen (1993:387) om stöd och
service till vissa funktionshindrade,
8. lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, och
9. lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård.
En enskild institution som på uppdrag av staten, en kommun eller ett
landsting ger en person vård som anges i första stycket skall, vid till-
lämpningen av denna lag, jämställas med sådan myndighet såvitt avser
vården av den personen.
2 § Besökstider för besökande till personer som är intagna för vård på
en sådan institution som avses i 1 § får beslutas av huvudmannen för
institutionen. Besökstiderna skall bestämmas så att de ger tillfredsställan-
de möjligheter till besök utan att inkräkta på vården.
Om det med hänsyn till omständigheterna är lämpligt att besök tillåts
även under andra tider än vad som är bestämt enligt första stycket får i
särskilda fall beslutas om utvidgade besökstider.
3 § Om det med hänsyn till vårdens bedrivande eller till skydd av
enskilda vårdtagares personliga integritet är nödvändigt med ytterligare
inskränkningar av besök får i särskilda fall beslutas om besöksrestrik-
tioner. Ett sådant beslut kan vara generellt eller avse besök av viss eller
vissa personer.
Beslut enligt första stycket gäller tills vidare om inte annat anges i
beslutet.
4 § Beslut enligt 2 och 3 §§ gäller omedelbart, om inte något annat
anges i beslutet.
28
Beslut enligt 3 § får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Har Prop. 1995/96:196
beslutet meddelats av en enskild institution i fall som anges i 1 § andra Bilaga 2
stycket tillämpas bestämmelserna i 22-25 §§ och 30 § förvaltningslagen
(1986:223) om överklagande.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Denna lag träder i kraft den...
29
|
2 Förslag till Lag om ändring i lagen (1991:1128) om psykiatrisk |
Prop. 1995/96:196 Bilaga 2 |
Härigenom föreskrivs att 18 § lagen (1991:1128) om psykiatrisk
tvångsvård skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
En patient får hindras att lämna vårdinrättningens område eller den del
av inrättningen där han skall vistas.
Om det behövs från behand-
lingssynpunkt, får chefsöverläka-
ren besluta om inskränkningar
beträffande besök hos patienten.
Denna lag träder i kraft den...........
30
Efter remiss har yttranden inkommit från Justitieombudsmannen (JO),
Justitiekanslem (JK), Göta hovrätt, Kammarrätten i Jönköping, Läns-
rätten i Norrbottens län, Socialstyrelsen, Statens institutionsstyrelse
(SiS), Rättsmedicinalverket, Smittskyddsinstitutet, Handikappombuds-
mannen (HO), Nämnden för vårdartjänst (NV), Svenska kommunförbun-
det, Landstingsförbundet, Länsstyrelsen i Jämtlands län, Göteborgs kom-
mun, Hudiksvalls kommun, Gotlands kommun, Stockholms läns lands-
ting, Förtroendenämnden i Stockholm, Riksförbundet för enskild vård
(REV), Handikappförbundens samarbetsorgan (HSO), Pensionärernas
riksorganisation (PRO), Riksförbundet Pensionärsgemenskap (RPG),
Landsorganisationen (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO),
Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Riksförbundet för ut-
vecklingsstörda barn, ungdomar och vuxna (FUB) samt Riksförbundet
för social och mental hälsa (RSMH).
De handikappades riksförbund (DHR), Synskadades riksförbund (SRF)
och Sveriges pensionärsförbund (SPF) har avstått från att yttra sig.
Prop. 1995/96:196
Bilaga 3
31
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Denna lag gäller på vårdinstitutioner och sjukvårdsinrättningar för
besök till den som ges vård oberoende av samtycke enligt
1. lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall,
2. lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga,
3. lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård,
4. lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, och
5. lagen (1993:388) om införande av lagen (1993:387) om stöd och
service till vissa funktionshindrade.
Lagen gäller också vid tvångsisolering och tillfälligt omhändertagande
enligt smittskyddslagen (1988:1472).
2 § För besökande till perosner som är tvångsintagna för sådan vård
eller isolering som anges i 1 § får huvudmannen för vårdinstitutionen
eller sjukvårdsinrättningen besluta om allmänna besökstider. Besöks-
tiderna skall bestämmas så att de ger tillfredsställande möjligheter till
besök utan att inkräkta på vården.
Om det med hänsyn till omständigheterna är lämpligt att besök tillåts
även under andra tider än vad som är bestämt enligt första stycket, skall
huvudmannen för vårdinstitutionen eller sjukvårdsinrättningen i särskilda
fall besluta om utvidgade besökstider.
3 § Om det med hänsyn till vårdens bedrivande, risken för överförande
av smitta eller skyddet av enskilda vårdtagares personliga integritet är
nödvändigt med inskränkningar av besök till personer som är tvångsin-
tagna för vård eller isolering enligt 1 §, får huvudmannen för vårdinsti-
tutionen eller sjukvårdsinrättningen i särskilda fall besluta om besöks-
restriktioner. Ett sådant beslut kan vara generellt eller avse besök av en
viss eller vissa personer.
4 § Vad som sägs i 3 § gäller inte
1. besök av personer för vilka 14 § andra stycket 1 lagen (1990:52)
med särskilda bestämmelser om vård av unga är tillämplig,
2. inskränkningar i den intagnes rätt när 43 a § smittskyddslagen
(1988:1472) är tillämplig, och
3. när 8 § andra stycket lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård är
tillämplig.
5 § Beslut enligt 2 § andra stycket och 3 § gäller omedelbart, om inte
något annat anges i beslutet. Ett sådant beslut får överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kam-
marrätten.
Beslut enligt 2 § första stycket får inte överklagas.
Prop. 1995/96:196
Bilaga 4
32
6 § Bestämmelserna i 22-25, 27, 28 och 30 §§ förvaltningslagen Prop. 1995/96:196
(1986:223) om överklagande skall tillämpas om beslutet har meddelats Bilaga 4
av huvudmannen för en privat vårdinstitution eller sjukvårdsinrättning.
Huvudmannen för den privata vårdinstitutionen eller sjukvårdsinrättning-
en skall vid ett överklagande vara den enskildes motpart.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.
33
Härigenom föreskrivs att 18 § lagen (1991:1128) om psykiatrisk
tvångsvård skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
18 §'
En patient får hindras att lämna vårdinrättningens område eller den del
av inrättningen där han skall vistas.
Om det behövs från behand-
lingssynpunkt, får chefsöver-
läkaren besluta om inskränkningar
beträffande besök hos patienten.
Prop. 1995/96:196
Bilaga 4
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.
1 Ändringen innebär att andra stycket upphävs.
34
Prop. 1995/96:196
Bilaga 5
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1996-03-19
Närvarande: justitierådet Staffan Magnusson, f.d. presidenten i För-
säkringsöverdomstolen Leif Ekberg, regeringsrådet Leif Lindstam.
Enligt en lagrådsremiss den 14 mars 1996 (Socialdepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om besöksinskränkningar på vårdinstitutioner och sjukvårdsin-
rättningar vid tvångsvård,
2. lag om ändring i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård.
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kammarrättsassessorn Eva
Hammar.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:
Enligt Lagrådets mening bör lagrubriken kunna förkortas. Lagen kan för-
slagsvis kallas "Lag om besöksinskränkningar vid viss tvångsvård".
I 1 § har tagits in bestämmelser om lagens innehåll. Det anges bl.a. att
lagen gäller besök till "den som ges vård oberoende av samtycke" enligt
vissa uppräknade lagar.
I 2 § regleras beslut om dels allmänna besökstider (första stycket), dels
utvidgade besökstider (andra stycket). Båda typerna av beslut tar sikte på
besök till "personer som är tvångsintagna för sådan vård eller isolering
som anges i 1 §".
Enligt Lagrådets uppfattning blir lagtexten enklare, om det redan i 1 §
anges att lagen gäller besök till dem som är tvångsintagna. 2 § kan i så
fall inledas med orden "För besök som avses i 1 § får huvudmannen
När det gäller beslut om utvidgad besökstid enligt 2 § andra stycket
torde avsikten vara att sådana beslut skall gälla en viss eller vissa be-
stämda vårdtagare. Detta bör komma till uttryck i lagtexten.
Om Lagrådets förslag till utformning av 1 § godtas, bör en följdänd-
ring göras i 3 §.
Enligt 6 § skall vissa angivna paragrafer beträffande överklagande i
förvaltnings lagen tillämpas, om ett beslut har meddelats av huvudman-
nen för en privat vårdinstitution eller sjukvårdsinrättning. Det bör framgå
av lagtexten att huvudmannen härvid skall jämställas med en myndighet.
Med hänsyn till det anförda förordar Lagrådet att 1-3 och 6 §§ ges
följande lydelse:
35
" 1 § Denna lag gäller beträffande besök till dem som är tvångsintagna
för vård på vårdinstitutioner och sjukvårdsinrättningar enligt
1. lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall,
2. lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga,
3. lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård,
4. lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, eller
5. lagen (1993:388) om införande av lagen (1993:387) om stöd och
service till vissa funktionshindrade.
Lagen gäller också för besök till dem som är föremål för tvångs-
isolering och tillfälligt omhändertagande enligt smittskyddslagen
(1988:1472).
2 § För besök som avses i 1 § får huvudmannen för vårdinstitutionen
eller sjukvårdsinrättningen besluta om allmänna besökstider. Besöks-
tiderna skall bestämmas så att de ger tillfredsställande möjligheter till
besök utan att inkräkta på vården.
Om det med hänsyn till omständigheterna är lämpligt att besök
tillåts även under andra tider än vad som är bestämt enligt första
stycket, får huvudmannen för vårdinstitutionen eller sjukvårdsinrätt-
ningen beträffande viss eller vissa vårdtagare besluta om utvidgade
besökstider.
3 § Om det med hänsyn till vårdens bedrivande, risken för överföran-
de av smitta eller skyddet av enskilda vårdtagares personliga integritet
är nödvändigt med inskränkningar av sådana besök som avses i 1 §,
får huvudmannen för vårdinstitutionen eller sjukvårdsinrättningen i
särskilda fall besluta om besöksrestriktioner. Ett sådant beslut kan
vara generellt eller avse besök av en viss eller vissa personer.
6 § Bestämmelserna i 22-25, 27, 28 och 30 §§ förvaltningslagen
(1986:223) om överklagande skall tillämpas, om beslutet har med-
delats av huvudmannen för en privat vårdinstitution eller sjukvårds-
inrättning. Härvid skall huvudmannen jämställas med myndighet.
Huvudmannen skall vid ett överklagande vara den enskildes mot-
part."
Förslaget lämnas utan erinran.
Prop. 1995/96:196
Bilaga 5
36
Prop. 1995/96:196
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 11 april 1996
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden
Hjelm-Wallén, Peterson, Freivalds, Wallström, Åsbrink, Schori, Blomberg,
Andersson, Winberg, Uusmann, Ulvskog, Lindh, Johansson, von Sydow,
Klingvall, Ähnberg, Pagrotsky, Östros
Föredragande: statsrådet Wallström
Regeringen beslutar proposition 1995/96:196 Besöksinskränkningar vid
viss tvångsvård, m.m.
37
gotab 49792, Stockholm 1996