Prop.
1995/96:188
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 14 mars 1996
Ingvar Carlsson
Anna Lindh
(M i lj ödepartementet)
I propositionen lämnas förslag till ändringar i lagen (1970:244) om
allmänna vatten- och avloppsanläggningar. Förslagen innebär att
huvudmannen för en allmän vatten- och avloppsanläggning far ökade
möjligheter att fördela anläggningsavgifter och brukningsavgifter med
beaktande av lokala förhållanden och säsongsvisa variationer. Vidare
föreslås att anläggningens huvudman skall fa ökade möjligheter att
säkerställa betalningen av anläggningsavgiften.
Som ett led i en effektivisering av Statens va-nämnds verksamhet
föreslås också vissa ändringar av reglerna om bl.a. beslutförhet och kravet
på delgivning av handlingar.
1 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 188
Prop. 1995/96:188
1 Förslag till riksdagsbeslut......................... 4
2 Lagtext...................................... 5
2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1970:244) om
allmänna vatten- och avloppsanläggningar......... 5
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:839) om
Statens va-nämnd.......................... 7
3 Ärendet och dess beredning........................ 9
4 Bakgrund ................................... 10
5 Avgifter .................................... 10
5.1 Fördelning av avgiftsuttaget.................. 10
5.2 Differentiering av anläggningsavgiften .......... 13
5.3 Säsongstaxa för brukningsavgift............... 16
5.4 Anslutning till allmän va-anläggning........... 20
6 Rationalisering av formerna för prövning av mål och
ärenden vid Statens va-nämnd..................... 22
6.1 Inledning............................... 22
6.2 Beslutförhet............................. 23
6.3 Delgivning av handling..................... 24
6.4 Statens va-nämnds behörighet i mål om återbetalning
av va-avgifter ........................... 25
7 Ikraftträdande ................................ 26
8 Konsekvenser ................................ 26
9 Författningskommentarer ........................ 27
9.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1970:244) om
allmänna vatten- och avloppsanläggningar........ 27
9.2 Lagen (1976:839) om Statens va-nämnd......... 28
Bilaga 1 Sammanfattning av departementspromemorian
(Ds 1995:71) Avgifter i va-lagen ......... 30
Bilaga 2 Författningsförslag i departementsprome-
morian (Ds 1995:71) Avgifter i
va-lagen .......................... 31
Bilaga 3 Rationalisering av formerna för prövning av
mål och ärenden vid Statens
va-nämnd.......................... 34
Bilaga 4 Förteckning över de remissinstanser som
beretts tillfälle att yttra sig över
promemoriorna Avgifter i va-lagen och
Rationalisering av formerna för pröv-
ning av mål och ärenden vid
Va-nämnden........................ 38
Bilaga 5 De till Lagrådet remitterade lagförslagen......... 39
Bilaga 6 Lagrådets yttrande ........................ 43
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 14 mars 1996 46
Prop. 1995/96:188
Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i lagen (1970:244) om allmänna vatten- och
avloppsanläggningar,
2. lag om ändring i lagen (1976:839) om Statens va-nämnd.
Prop. 1995/96:188
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Prop. 1995/96:188
Härigenom föreskrivs att 8, 26 och 37 §§ lagen (1970:244) om
allmänna vatten- och avloppsanläggningar1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
8 §
Huvudman för allmän va-anläggning är skyldig att låta ägare av
fastighet inom anläggningens verksamhetsområde bruka anläggningen, om
fastigheten behöver anordningar för vattenförsörjning och avlopp samt
behovet ej kan med större fördel tillgodoses på annat sätt. Huvudmannen
är dock berättigad till det anstånd med utförandet av de för brukandet
nödvändiga arbetena som behövs för att samordningen med andra arbeten
ej skall väsentligt försvåras.
Huvudmannen är, trots bestäm-
melserna i första stycket, inte skyl-
dig att låta en fastighet kopplas till
en allmän va-anläggning innan
engångsavgift enligt 27 § har beta-
lats eller, om avgiften skall förde-
las, innan godtagbar säkerhet
ställts.
26 §
Avgiftsskyldighet skall fördelas mellan fastigheterna efter skälig och
rättvis grund.
Om kostnaden för en viss fastig-
hets eller vissa fastigheters vatten-
försörjning eller avlopp på grund
av särskilda förhållanden i beak-
tansvärd omfattning avviker från
vad som i övrigt gäller inom verk-
samhetsområdet, bestäms en-
gångsavgift med hänsyn till dessa
skillnader.
'Lagen omtryckt 1976:842
Om det med hansyn till vattenför- Prop. 1995/96:188
sörjningen, till behovet av en till-
fredsställande avloppsrening eller
av andra skäl under en viss mindre
del av året behövs särskilda åtgär-
der av säsongs betonad karaktär
vid en allmän va-anläggning, får
periodiska avgifter för den delen
av året bestämmas med tillämpning
av en taxenivå som är högst
dubbelt sä hög som den som
tillämpas för huvuddelen av året.
37 §2
Va-nämnden prövar mål angå-
ende inlösen eller ersättning enligt
15 eller 16 § samt mål som rör
tvist mellan huvudman och fastig-
hetsägare om
Va-nämnden prövar mål angå-
ende inlösen eller ersättning enligt
15 eller 16 §, mål enligt 29 a § om
återbetalning av avgift samt mål
som rör tvist mellan huvudman och
fastighetsägare om
1. rätt att bruka allmän va-anläggning eller skyldighet att genom avgift
bidraga till kostnaderna för sådan anläggning,
2. tillämpning eller tolkning av allmänna bestämmelser eller taxa,
3. giltigheten, beståndet eller rätta innebörden av avtal mellan huvud-
man och fastighetsägare,
4. villkor för brukande av allmän va-anläggning i den mån allmänna
bestämmelser och taxa ej är tillämpliga samt avtal ej kunnat träffas,
5. fordran på avgift till huvudman för allmän va-anläggning,
6. skadestånd eller annan påföljd 6. skadestånd eller annan påföljd
enligt 29, 29 a eller 30 §, enligt 29 eller 30 §,
7. annan va-fråga, som avses i denna lag.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
2Senaste lydelse 1987:134.
Prop. 1995/96:188
Härigenom föreskrivs att 6 och 18 §§ lagen (1976:839) om Statens
va-nämnd skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
6§‘
Nämnden är beslutför med ordföranden ensam
1. vid förberedande åtgärd, vid prövning av fråga om avvisning eller
avskrivning av mål eller vid handläggning av överklagande av nämndens
beslut,
2. när talan i målet medgivits eller partema endast begär stadfästelse
av förlikning, vid meddelande av beslut enligt 15 § samt vid prövning av
fråga om att överlämna ett mål till annan myndighet enligt lagen
(1991:852) om betalningsföreläggande för fordringar i arbetstvister och
fordringar som skall prövas av Statens va-nämnd,
3. när saken är uppenbar eller
målet är av enkel beskaffenhet.
Handläggning som avses i första
stycket kan enligt uppdrag av ord-
föranden också
annan lagfaren
nämnden, vilken
av nämnden.
Handläggning som avses i första
stycket 1 kan enligt uppdrag av
ordföranden också ombesörjas av
annan lagfaren tjänsteman vid
nämnden, vilken förordnats därtill
av nämnden.
ombesörjas av
tjänsteman vid
förordnats därtill
18 §
Skall inlaga, kallelse, förelägg-
ande, beslut eller annan handling
enligt bestämmelse i denna lag
eller eljest tillställas part, sker det
genom delgivning.
Skall nämnden underrätta någon
om innehållet i en handling eller
om något annat, får det ske genom
delgivning. Delgivning skall an-
vändas, om det är särskilt föreskri-
vet eller om det med hänsyn till
syftet med bestämmelsen om under-
rättelse framgår att delgivning bör
ske, men bör i övrigt användas
bara om det krävs med hänsyn till
omständigheterna.
'Senaste lydelse 1991:853.
Om beslut är sådant som avses i 16 § första stycket, skall beslutet Prop. 1995/96:188
delges part, som beslutet gått emot, på samma sätt som stämning i
tvistemål.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
Regeringen beslutade den 24 maj 1995 om direktiv (dir. 1995:90) för en
översyn av bl.a. lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avlopps-
anläggningar (va-lagen). Uppdraget lämnades till Plan- och byggutred-
ningen (M 1992:03). I uppdraget ingår bl.a. att
- pröva kommunens skyldighet att ordna vatten- och avloppsförsörjning,
- undersöka möjligheterna att bättre samordna kommunens ansvar med
den enskilde fastighetsägarens i syfte att få till stånd ett bättre resurs-
utnyttjande och lokala kretsloppsanpassade lösningar,
- granska principerna för avgifter, taxa och redovisning,
- överväga möjligheterna att anpassa avgifter och taxa till miljö- och
naturresursförhållanden och
- granska va-lagens normgivningssystem.
Svenska Vatten- och avloppsverksföreningen (VAV), Stockholms stad
och Svenska kommunförbundet har i skrivelser till Miljödepartementet
betonat vikten av att va-lagen ändras i olika avseenden och att dessa
ändringar kommer till stånd så snart som möjligt. De har därvid hänvisat
bl.a. till ett förslag till ny va-lag som utarbetats av en arbetsgrupp inom
den av Civildepartementet våren 1992 tillsatta Avgiftsgruppen (C 1992:4).
Från VAV:s sida har föreslagits att några särskilt angelägna frågor
behandlas med förtur vid sidan av Plan- och byggutredningens arbete. En
sådan ordning skulle kunna leda till att dessa ändringar i va-lagen kan
träda i kraft redan under år 1996. Som särskilt angelägna har framhållits
frågor om fördelning av avgiftsuttaget vid t.ex. knapphet på resurser,
förskott på anläggningsavgift, behovet av förbindelsepunkt vid lokalt
omhändertagande av dagvatten (LOD) samt va-huvudmannens möjlighet
att godkänna en fastighets va-installation.
Miljödepartementet har behandlat de angivna frågorna i promemorian
Avgifter i va-lagen (Ds 1995:71). Där lämnas förslag som syftar till att
ge huvudmannen för en va-anläggning ökade möjligheter att använda
särtaxa för anläggningsavgifter, möjlighet att använda säsongstaxa samt
rätt att ta ut förskott på anläggningsavgift. En sammanfattning av
promemorian finns i bilaga 1. Det lagförslag som lämnats i promemorian
finns i bilaga 2.
Statens va-nämnd har i promemorian Rationalisering av formerna för
prövning av mål och ärenden vid Va-nämnden lämnat förslag till
ändringar av de förfaranderegler som nämnden har att tillämpa i mål och
ärenden enligt va-lagen. Förslagen avser bl.a. ändring av domför-
hetsreglema och kravet på delgivning av handlingar. Promemorian finns
i bilaga 3.
Miljödepartementet har remitterat båda promemoriorna. En förteckning
över remissinstanserna finns i bilaga 4. Remissyttrandena finns till-
gängliga i Miljödepartementet (dnr M95/4707/9).
Prop. 1995/96:188
1* Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 188
Lagrådet Prop. 1995/96:188
Regeringen beslutade den 22 februari 1996 att inhämta Lagrådets yttrande
över de lagförslag som finns i bilaga 5. Lagrådets yttrande finns i
bilaga 6.
Lagrådet har ingen erinran i sak mot förslagen i remissen. Lagrådet har
dock uttalat att förslagen i fråga om 8 § andra stycket och 26 § tredje
stycket va-lagen bör ges en annorlunda utformning. Regeringen har följt
Lagrådets förslag med en mindre språklig avvikelse i 8 § andra stycket.
Ändamålet med allmänna vatten- och avloppsanläggningar (va-anlägg-
ningar) är att tillgodose hushållens normala behov av vatten- och
avloppsförsörjning. Den som driver en allmän va-anläggning, dvs.
anläggningens huvudman, skall därför i första hand utrusta anläggningen
med anordningar som är nödvändiga med hänsyn till hushållens behov.
Industriföretag och andra brukare som har särskilda krav beträffande
vattenkvalitet eller särskilt behov av avloppsrening har i dessa delar i
princip att själva svara för sin va-försörjning. Detta kan i och för sig ske
genom anslutning till en allmän va-anläggning men anslutningen sker då
med stöd av en särskild överenskommelse och omfattas inte av lagen
(1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar (va-lagen).
Va-anläggningens huvudman fastställer det område inom vilket
vattenförsörjning och avlopp har ordnats eller skall ordnas genom
anläggningen Detta område utgör anläggningens verksamhetsområde.
Inom verksamhetsområdet har huvudmannen en skyldighet att till-
handahålla både vatten och avlopp. Den som äger en fastighet inom
verksamhetsområdet skall betala avgifter till huvudmannen om fastigheten
behöver anordningar för vattenförsörjning och avlopp samt behovet inte
med större fördel kan tillgodoses på annat sätt än genom anläggningen.
Avgiftsskyldigheten inträder när huvudmannen har upprättat en förbindel-
sepunkt och därefter underrättat fastighetsägaren om detta.
Huvudmannen skall bestämma en taxa som anger grunderna för
beräkning av avgifterna. Vid utformningen av taxan skall beaktas bl.a. att
det totala avgiftsuttaget inte far överskrida vad som behövs för att täcka
nödvändiga kostnader för anläggningen (självkostnadsprincipen).
Avgiftsskyldigheten skall fördelas mellan fastigheterna efter skälig och
rättvis grund (den sociala kostnadsfördelningsregeln).
Avgift som huvudmannen för en allmän va-anläggning tar ut far inte
överskrida vad som behövs för att täcka nödvändiga kostnader för
10
anläggningen. Avgift kan tas ut som engångsavgift (anläggningsavgift) Prop. 1995/96:188
eller som periodisk avgift (brukningsavgift). Anläggningsavgift tas
normalt ut i samband med att en fastighet ansluts till en allmän va-an-
läggning. Avgiften skall i princip motsvara fastighetens andel av
kostnaderna för anläggandet av va-anläggningen. Med brukningsavgift
avses en avgift som tas ut periodiskt och som är avsedd att täcka
fastighetens andel i kostnaderna för driften av va-anläggningen.
Huvudmannens uttag av avgifter skall som huvudregel fördelas mellan
fastigheterna efter den ”nytta” som de anses ha av va-anläggningen.
Detta uttrycks i va-lagen på så sätt att avgiftsskyldigheten skall fördelas
mellan fastigheterna efter skälig och rättvis grund. Det innebär att en
fastighet som ligger intill vatten- eller avloppsverket far betala samma
avgift som en fastighet som ligger långt från verket. Lika nyttighet
betingar således samma pris oberoende av transportsträcka. Denna
nyttoprincip, som också är ett uttryck för den kommunala likställig-
hetsprincipen, far som huvudregel genombrytas bara när det finns
avsevärda kostnadsskillnader i fråga om va-försörjningen för fastig-
heterna. Högsta domstolen har (NJA 1981 s. 640 I) uttryckt saken så att
va-avgiften i princip skall bestämmas med hänsyn till den huvudsakliga
nytta som varje särskild fastighet har av va-anläggningen.
Förutsättningarna för undantag från huvudregeln redovisas av Åke
Bouvin - Jörgen Qviström (VA-lagstiflningen En kommentar, 2:a uppl.
1993, s. 119) enligt följande.
”Ehuru förarbetena till lagstiftningen inte kan sägas vara helt tydliga i
förevarande hänseende måste emellertid, enligt Högsta domstolen,
kravet på skälig och rättvis fördelning anses innebära, att nyttoprincipen
kan och skall frångås när det beträffande viss fastighet föreligger
sådana särförhållanden i fråga om dess beskaffenhet och läge eller
förhållandena i övrigt som är ägnade att relativt sett avsevärt fördyra
eller förbilliga va-försörjningen till fastigheten. Detta har motsvarande
tillämpning när särförhållandena gäller flera fastigheter (R 1976 Ab
378). Om kostnaderna att förse ett visst bebyggelseområde med vatten
och avlopp ställer sig avsevärt högre än inom verksamhetsområdet i
övrigt, skall kostnadsskillnaden alltså föranleda huvudmannen att
besluta en högre särtaxa för detta bebyggelseområde. Enligt NJA
1981:640 II skall kostnadsjämförelsen göras efter förhållandena vid den
allmänna va-anläggningen som helhet. Avgöranden från Va-nämnden
och Vattenöverdomstolen ger vid handen att huvudmannen har
bevisbördan för att förhållandena verkligen är sådana att rätt till ett
högre taxeuttag för viss bebyggelse föreligger. I den praktiska
tillämpningen har kravet på kostnadsskillnad uppenbarligen hållits högt,
dock utan att närmare preciseras, och huvudmannen har i många fall
misslyckats fullgöra bevisskyldigheten.”
Från senare tid kan noteras två avgöranden (NJA 1993 s. 700 I och II)
där Högsta domstolen godtagit taxor med för vissa fastigheter förhöjd
anläggningsavgift. I båda avgörandena fann Högsta domstolen att
särförhållanden - svåra markförhållanden resp, stort avstånd (ca 500 m)
till ledningsnätet - avsevärt fördyrat va-försörjningen till fastigheterna.
Vidare beaktade Högsta domstolen att ytterligare bebyggelse under j j
överskådlig framtid inte planerades att anslutas till utbyggnaden av det
nya va-nätet.
De redovisade fallen har gällt anläggningsavgifter. Däremot synes
varken Högsta Domstolen eller Vattenöverdomstolen vid något tillfälle ha
godtagit att brukningsavgifter utformats såsom säsongstaxa eller särtaxa.
Från Statens va-nämnd kan dock noteras ett fall (BVa 39/90) av särskilt
intresse. Va-nämnden godtog här att huvudmannen bestämde avgiften
med utgångspunkt från förhållandena den månad under året då vattenför-
brukningen var som högst.
I departementspromemorian redovisas den kritik som bl.a. Vatten- och
avloppsverksföreningen (VAV) har framfört mot den gällande ordningen.
VAV anser att det i stort sett inte ges några möjligheter att differentiera
va-taxan efter lokala förhållanden. Vidgade möjligheter att differentiera
taxan skulle enligt VAV bidra till att de allmänna va-anläggningamas
resurser utnyttjades mer effektivt, vilket skulle komma hela va-kollektivet
till godo i form av bättre service eller lägre avgifter. Som exempel har
VAV nämnt en prissättning som tar hänsyn till sådana lokala förhållanden
som vattenbrist eller att den befintliga va-anläggningens kapacitet är fullt
utnyttjad. Sådan prissättning skulle kunna användas vid utformandet av
t.ex. en säsongstaxa eller en särskild industritaxa.
Regeringen konstaterar att den gällande ordningen är utformad med
utgångspunkt i att vattenförsörjning och omhändertagande av avloppsvatt-
en är grundläggande för hälsa och välfärd. Samtidigt är det en verksamhet
som innebär att den allmänna va-anläggningens huvudman har en
monopolställning inom sitt verksamhetsområde. Det finns därför särskild
anledning att uppmärksamma vilka principer som bör gälla för bl.a. taxa
och uttag av avgifter. I likhet med vad som gäller i dag måste brukarna
ha ett starkt skydd mot att utsättas för en godtycklig prissättning.
Samtidigt är det angeläget att de allmänna va-anläggningama utformas
och drivs på ett rationellt sätt och med beaktande av miljö-, hälso- och
resurshushåll ni ngsaspekter.
En rationell drift leder till att brukarna far en bättre service och lägre
avgifter. Minst lika viktigt är emellertid att en rationell drift skapar bättre
möjligheter att tillgodose allmänna miljö- och hälsoskyddsintressen. Om
avgifterna tillåts spegla kostnaderna för de tjänster som va-verken
tillhandahåller skulle detta hos brukarna sannolikt leda till en större
medvetenhet om värdet av tjänsterna. I bristsituationer eller andra
motsvarande situationer då va-försörjningen är hårt ansträngd skulle en
ökad medvetenhet och ett ändrat beteende hos brukarna kunna leda till
att huvudmannen far bättre möjligheter att hushålla med resurserna. Med
den utgångspunkten borde därför en något friare prissättning kunna
tillåtas om det främjar miljö-, hälso- och resurshushållningsaspekter och
samtidigt kan ske utan att brukarnas intressen riskerar att skadas. Som
redovisats i avsnitt 3 har Plan- och byggutredningen i uppdrag att göra
en mera allmän översyn av va-lagen. I avvaktan på resultatet av detta
arbete föreslås nu endast vissa begränsade ändringar i lagen.
Prop. 1995/96:188
12
Prop. 1995/96:188
Regeringens förslag: Huvudmannen for en allmän va-anläggning
ges ökade möjligheter att differentiera anläggningsavgiften. Särskild
avgift far bestämmas om speciella förhållanden medför att kost-
naden för en fastighets eller en grupp av fastigheters vattenförsörj-
ning och avlopp i beaktansvärd omfattning avviker från vad som i
övrigt gäller inom verksamhetsområdet.
Promemorians förslag: Överensstämmer i allt väsenligt med regering-
ens förslag.
Remissinstanserna: De allra flesta remissinstanserna tillstyrker i sak
att kraven för en differentiering av anläggningsavgiften sätts något lägre
än i dag. Villaägarna avstyrker dock med hänvisning till att det allmänna
intresset av en rationalisering av de allmänna va-anläggningama inte far
drivas på bekostnad av den enskilde brukarens rättssäkerhet. Från flera
håll, bl.a. Kammarrätten i Jönköping och Riksrevisionsverket, har
efterlysts en precisering av vilken nivå som avses med begreppet
beaktansvärd omfattning.
Skälen för regeringens förslag: Det är i dag en grundläggande princip
att en och samma taxa skall gälla inom en allmän va-anläggnings hela
verksamhetsområde. Det finns endast begränsade möjligheter att
bestämma en taxa som innebär att en särskild anläggningsavgift skall
gälla för vissa fastigheter inom området. Av redovisningen i avsnitt 5.1
framgår att kraven för att använda en särskild anläggningsavgift blivit
något högt ställda i den praktiska tillämpningen. Från allmän synpunkt
bör det vara en fördel om det skapas ökade möjligheter att anpassa taxan
till lokala förhållanden. Detta synsätt delas av de flesta remissinstanserna.
Förutom det allmänna intresset av att va-anläggningama drivs rationellt
bör en ökad flexibilitet kunna leda till att man vid anläggande och
utbyggnad av vatten- och avloppssystem i högre grad än i dag överväger
lokala, kretsloppsanpassade anläggningar. En ökad möjlighet till lokal
anpassning med här angivna utgångspunkter torde i allmänhet inte
medföra någon risk att brukarna skall bli otillbörligt missgynnade.
Regeringen finner därför att kraven för bestämmande av en särskild
anläggningsavgift bör kunna ställas något lägre än enligt gällande praxis.
En sådan ökad flexibilitet som avses här innebär att en särskild an-
läggningsavgift kan vara både högre och lägre än vad som i övrigt gäller
inom ett verksamhetsområde.
Särtaxa för anläggningsavgift
En grundläggande förutsättning för bestämmande av en särtaxa har i
praxis ansetts vara att det skall finnas sådana särförhållanden som medför
att kostnaden för fastighetens va-försörjning avviker från vad som i
övrigt är normalt inom den allmänna va-anläggningens verksamhetsområ-
de. Med särförhållanden avses då i första hand områdets topografiska
13
eller geologiska karaktär. Det har däremot varit mera tveksamt i vilken
utsträckning det kan godtas att ett stort avstånd från den allmänna
va-anläggningen skall kunna motivera en särtaxa.
Som redovisas i promemorian har Statens va-nämnd föreslagit att redan
beaktansvärda kostnadsskillnader skall tillåtas slå igenom i avgiftssätt-
ningen. I promemorian angavs att uttrycket ”beaktansvärd” borde utmärka
att det skulle vara fråga om en skillnad som visserligen är klart markerad
utan att det för den skull behöver vara fråga om rena undantagsfall.
Vattenöverdomstolen har i sitt remissyttrande anfört att kraven för
differentiering av anläggningsavgiften kan sänkas något i förhållande till
vad som gäller i dag. Domstolen anser dock att förslaget i promemorian
innebär alltför lågt ställda krav. Enligt domstolens bedömning skulle
begreppet ”beaktansvärd” innebära att särtaxa skulle kunna användas när
kostnadsskillnaden är i storleksordningen 15-20 procent. Ett så lågt krav
skulle kunna leda till att det uppkommer ett stort antal särtaxor inom
verksamhetsområdet och att den s.k. nyttoprincipen uttunnas i alltför hög
grad. Vattenöverdomstolen föreslår i stället att särförhållanden skall fa
beaktas först då dessa i ”betydande” omfattning avviker från det normala.
Högsta domstolens praxis (jfr NJA 1993:700, I) kan uppfattas så att
begreppet ”avsevärt” innebär att en särtaxa kan användas när kost-
nadsskillnaderna är i storleksordningen 50 procent. Regeringen delar
Vattenöverdomstolens bedömning såtillvida att en sänkning av nivån till
så små kostnadsskillnader som 15-20 procent normalt sett inte bör utgöra
skäl att bestämma en särtaxa. Det bör framhållas att enbart den om-
ständigheten att det finns en kostnadsskillnad enligt gällande praxis inte
utgör en tillräcklig grund för att bestämma en särtaxa. En grundläggande
förutsättning är att kostnadsskillnaden uppkommit på grund av särför-
hållanden. I den delen innebär förslaget i promemorian ingen skillnad mot
den praxis som utvecklats genom Högsta domstolens avgöranden.
Vid bedömningen av förutsättningarna för en särtaxa bör hänsyn även
tas till det antal fastigheter som berörs. Gäller utbyggnaden av va-anlägg-
ningen endast några fa fastigheter bör kravet på kostnadsskillnad normalt
hållas högt. För den enskilde fastighetsägaren finns då ofta inget annat
alternativ än en anslutning till den befintliga allmänna anläggningen. I
dessa fall gör sig konsumentintresset starkt gällande. Detta intresse
innebär att inte varje avvikelse från den normala kostnadsbilden skall
kunna utgöra grund för en särskild anläggningsavgift. Det bör i sådana
fall vara fråga om kostnadsskillnader som närmar sig den nivå som
Högsta domstolen i dag godtagit. Det bör framhållas att konsument-
intresset innebär att det också finns en övre gräns för hur mycket den
särskilda anläggningsavgiften kan fa avvika från den som i övrigt gäller
för den aktuella anläggningen. Detta följer av att det grundläggande
kravet på fördelning efter skälig och rättvis grund fortfarande ligger kvar.
Vid större utbyggnader, t.ex. i samband med en nyexploatering, finns
det normalt flera alternativ att ordna va-försörjningen. Förutom en
anslutning till nätet för den allmänna va-anläggningen finns ofta
alternativet att ordna en lokal va-anläggning. Den som avser att
exploatera området har då att jämföra de olika alternativen med ut-
gångspunkt från bl.a. kostnader för anläggande och drift av anläggningen.
Prop. 1995/96:188
14
Vid en nyexploatering av ett område framstår det som naturligt att det Prop. 1995/96:188
skall vara de faktiska kostnaderna för de skilda alternativen som skall
ligga till grund för bedömningen, inte en jämförelse mellan taxa och
faktiska kostnader. Ökade möjligheter att använda särskild anläggnings-
avgift kan därför i vissa områden förbättra möjligheterna att fa till stånd
lokala miljö- och kretsloppsanpassade lösningar, i stället för att ge
exploatören ett ekonomiskt intresse av att välja en lösning som från
kostnads- eller miljösynpunkt är mindre lämplig.
Regeringen finner mot bakgrund av det anförda att förutsättningarna för
en särtaxa inte låter sig kvantifieras i form av en procentsats för alla
situationer. Kostnadsskillnaderna måste också som nyss nämnts ställas i
relation till den planerade utbyggnaden. Enligt regeringens uppfattning
bör den avvägning som skall göras, trots de invändningar som framförts
från vissa remissinstanser, kunna uttryckas så att kostnaderna för en viss
fastighets eller vissa fastigheters vattenförsörjning eller avlopp i
beaktansvärd omfattning skall avvika från vad som i övrigt gäller inom
verksamhetsområdet för att en särskild anläggningsavgift skall kunna
användas.
Förslaget bygger på att kostnaderna för en viss fastighets eller vissa
fastigheters va-försörjning skall jämföras med de kostnader som i övrigt
gäller inom verksamhetsområdet. Ett särskilt problem uppstår om en
kommun direkt eller genom ett kommunalt bolag driver olika anlägg-
ningar med skilda verksamhetsområden. 1 praxis har ansetts att samma
taxa skall gälla över hela kommunen. Mot den bakgrunden anser
regeringen att jämförelsen bör avse samtliga de verksamhetsområden
inom vilka kommunen driver va-anläggningar.
Genom att kravet på kostnadsskillnader ställs något lägre än i dag ökar
huvudmannens möjligheter att differentiera taxan efter lokala för-
hållanden. En sådan förändring kan antas fa stor betydelse vid utbyggnad
av allmänna anläggningar inom s.k. saneringsområden, dvs. äldre
bebyggelseområden med bristfällig va-försörjning och där särförhållanden
gör utbyggnaden särskilt kostsam. Genom att särtaxan kan innebära både
högre och lägre avgifter skapas ökade förutsättningar för att lokala miljö-
och kretsloppsanpassade lösningar kan bli ett reellt alternativ till en
anslutning till verksamhetsområdets huvudanläggning.
Ett annat viktigt område för tillämpningen av särtaxa gäller anslutning
av fastigheter som används för näringsverksamhet. Som tidigare nämnts
(avsnitt 4) har industriföretag och andra brukare än hushåll i vissa fall att
själva svara för sin va-försörjning. Va—lagen kan dock vara tillämplig på
företag som har ett volymmässigt stort behov av vatten- och avlopps-
rening. Anslutningen kan i ett sådant fall medföra att huvudmannen
tvingas till en kostsam utbyggnad av va-anläggningen. Förslaget kommer
att skapa förutsättningar för avgifter som bättre speglar de verkliga
kostnaderna för en anslutning av sådana fastigheter.
15
Prop. 1995/96:188
Regeringens förslag: Huvudmannen för en allmän va-anläggning
ges möjlighet att fastställa en brukningsavgift som innebär att
avgiften för en viss mindre del av året far bestämmas till ett högre
belopp (säsongstaxa) än vad som bestäms för huvuddelen av året.
Säsongstaxan far användas om det med hänsyn till vattenförsörj-
ningen, behovet av en tillfredsställande avloppsrening eller av andra
skäl behövs särskilda åtgärder av säsongsbetonad karaktär. Avgiften
får bestämmas med tillämpning av en taxenivå som är högst
dubbelt så hög som den som tillämpas för huvuddelen av året.
Promemorians förslag: Förslaget överensstämmer i huvudsak med
regeringens förslag.
Remissinstanserna: Förslaget om en möjlighet för huvudmannen att
använda en säsongstaxa har i sak med endast få undantag tillstyrkts eller
lämnats utan erinran. Några remissinstanser, däribland Svenska kommun-
förbundet och Vatten- och avloppsverksföreningen (VAV), ifrågasätter
dock behovet av en gräns för avgifternas storlek. Andra instanser, bl.a.
Kammarrätten i Jönköping, vill ha ett klargörande av vad som skall anses
som den normala avgiften.
Skälen for regeringens bedömning: Huvudmannens möjlighet att
differentiera brukningsavgifter är, som framgår av avsnitt 5.1, mycket
begränsad. De problem som uppmärksammats beträffande möjligheten att
differentiera avgifter omfattar både frågor om skälig och rättvis fördelning
av avgifterna och frågor kring vattenförsörjningen som sådan.
Även om tillgången på vatten av god kvalitet totalt sett är tillfredsställ-
ande i Sverige finns det områden där vattenförsörjningen är ett problem.
Det gäller bl.a. områden där renvatten är en bristvara, t.ex. i många av
skärgårdskommunerna, och områden där anläggningar för vattenförsörj-
ningen av kostnadsskäl inte är fullt utbyggda. Det senare gäller ofta för
kommuner med en stor andel fritidsbebyggelse. I sådana kommuner kan
det uppstå behov av att anpassa en anläggnings kapacitet till förut-
sättningar som gäller under några månader om året. I bl.a. skärgårds-
kommuner och fjällkommuner med många fritidshus eller med turist-
anläggningar kan problemen vara påtagliga, särskilt om vattenförsörjning-
en är beroende av tillgång till grundvatten eller om särskilda avloppslös-
ningar behövs för den period då belastningen är som störst
Frågor om skyddet av grundvatten och dess betydelse för vattenförsörj-
ningen har behandlats utförligt av Grundvattenutredningen (M 1993:15).
Enligt utredningen har problem med brist på vatten visat sig lokalt i
många områden främst längs kusterna. Utredningen anger också i sitt
slutbetänkande Grundvattenskydd (SOU 1995:45) som mål för en bättre
hushållning med grundvattnet bl.a. att allmänna försiktighets-,
resurshushållnings- och miljöaspekter motiverar en återhållsamhet med
vattenförbrukningen även utanför områden där det finns en bristsituation
16
Som Grundvattenutredningen redovisat är det viktigt att brukarna på Prop. 1995/96:188
olika sätt uppmärksammas på att vatten inte är en oändlig resurs. Syftet
kan delvis nås genom information och föreskrifter om användningen av
vatten. Ett komplement till dessa åtgärder bör emellertid kunna vara att
brukningsavgiftema för vatten i vissa fall tillåts variera över året, dvs.
någon form av knapphetsprissättning. Inom områden där brist på vatten
förekommer är vattentillgången ofta lägst just under den tid av året då
efterfrågan är som störst. Även om vatten far anses vara en relativt
prisokänslig vara saknar priset ändå inte betydelse for användandet. Om
avgiften när tillgången är knapp är markerat högre än den avgift som
gäller under huvuddelen av året finns det skäl att anta att priset kan
fungera som ett styrmedel. I en bristsituation bör differentierade avgifter
således kunna stimulera till en bättre hushållning med vatten.
Metoden att genom differentierade taxor skapa styrmedel för att uppnå
ett från miljö- och resurshushåliningssynpunkt önskvärt beteende är inte
ny. Inom den kommunala renhållningen infördes redan år 1991
(SFS 1991:647) en motsvarande möjlighet för kommunen att differentiera
renhållningstaxan. Målet i det sammanhanget var att stimulera till
källsortering av avfall. Utvecklingen har visat att differentierade
renhåll ni ngstaxor är ett verksamt bidrag till arbetet för att nå miljömålen
inom avfallsområdet. Även om problemen med brist eller knapphet på
vatten är begränsade geografiskt sett, finns det anledning att anta att
liknande styrmedel kan vara verksamma även när det gäller hushållning
med vatten. Regeringen anser att huvudmannen för en allmän va-anlägg-
ning bör ha möjlighet att av miljö- och resurshushållningsskäl anta en
särskild taxa för perioder med särskilt hög vattenförbrukning.
En annan sida av behovet av differentierade avgifter är som nämnts
frågan om en skälig och rättvis fördelning av va-kostnadema. Frågan är
särskilt aktuell i kommuner där en hög andel av fastigheterna är avsedda
för fritidsboende eller olika typer av turistanläggningar. I sådana
kommuner förutsätter hänsynen till både miljön och hälsan att va-anlägg-
ningama tillförs den extra kapacitet som behövs för att under ett par
månader möta behov av mer säsongsbetonad karaktär. Huvudmannen kan
tillgodose behovet av extra kapacitet på olika sätt. En väg är att
va-anläggningen dimensioneras efter behovet under högsäsong. Detta har
dock nackdelen att anläggningen under större delen av året har över-
kapacitet. En annan väg är att behovet tillgodoses genom mer tillfälliga,
ofta kostsamma lösningar. Dagens taxesystem med begränsade möjlig-
heter till differentiering kan då medföra att de boende i kommunen far
bära en förhållandevis stor del av avgifterna. Det kan emellertid
ifrågasättas om det är skäligt och rättvist att de permanent boende i
kommunen skall belastas med högre brukningsavgifter av den an-
ledningen att huvudmannen vidtar åtgärder av tillfällig, säsongsbetonad
karaktär för att tillgodose ett behov som föreligger under en begränsad
del av året på grund av turism eller fritidsboende. Regeringen anser
därför att även kostnadsaspekten bör kunna vara en grund för att tillåta
huvudmannen att i vissa fall anta en särskild taxa för perioder med
särskilt hög belastning på den allmänna va-anläggningen. 17
1** Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 188
Frågan om säsongstaxa har en naturlig anknytning till att vattenför- Prop. 1995/96:188
brukningen är särskilt hög under en viss period av året. Det hindrar dock
inte att en säsongstaxa kan vara motiverad också med hänsyn till
förhållandena när det gäller avloppsreningen. Länsstyrelsen i Kopparbergs
län har i sitt remissyttrande uppmärksammat situationen i flera fjällkom-
muner där det förekommer mycket stora säsongsmässiga variationer
hänförliga till turism och fritidsboende. I dessa kommuner gäller
problemen enbart avloppshanteringen. Inom flera områden ingår inte ens
vattenförsörjningen i den allmänna anläggningens verksamhet. I
fjällkommunema Malung och Älvdalen har hänsynen till bl.a. de känsliga
recipientema tvingat kommunerna till extraordinära åtgärder som medfört
extra kostnader för utbyggnad av bl.a. anläggningar för magasinering av
avloppsvatten och dubbla behandlingslinjer.
I promemorian knöts inte förutsättningarna för säsongstaxan enbart till
vattenförbrukningen, utan även till ”andra behov av säsongsmässig
karaktär”. Därmed avsågs även verksamheter med anknytning till
avloppshantering. Det kan emellertid finnas skäl att starkare markera att
även kostnaderna för att möta ett säsongsmässigt behov av åtgärder för
avloppsrening bör kunna läggas till grund för en säsongstaxa.
Förutsättningar för att få tillämpa säsongstaxa
Enbart den allmänna hänsynen till vattentillgångarna eller intresset av en
skälig fördelning av kostnader kan inte anses vara tillräckliga skäl för en
säsongstaxa. I likhet med vad som gäller beträffande den kommunala
likställighetsprincipen enligt 2 kap. 2 § kommunallagen (1991:900) bör
det krävas att det skall finnas sakliga skäl för ett avsteg från huvudregeln.
Som tidigare redovisats (avsnitt 5.1) har beträffande va-lagen en
förutsättning ansetts vara att det i något avgörande hänseende funnits
avsevärda skillnader i förhållande till vad som normalt gäller. Förutom
vad som i föregående avsnitt föreslagits i fråga om anläggningsavgifter
finns det inte anledning att gå ifrån den principen. För att en säsongstaxa
skall vara motiverad bör det därför finnas avsevärda skillnader mellan
förhållandena under den period då den särskilda taxan avses gälla och
situationen under övriga delar av året.
Bedömningen av vad som är en avsevärd skillnad har ofta gjorts med
utgångspunkt från kostnaderna. Kostnadsjämförelser vid en bedömning
av vad som skall betraktas som säsongsmässiga behov kan emellertid i
vissa fall vara svåra att göra när hänsyn skall tas till skyddet för
vattentillgångarna, till särskilda recipientförhållanden eller till de
permanentboendes nytta av anläggningen. Sådana jämförelser kommer
oundvikligen att innehålla inslag av uppskattade altemativkostnader och
kan därför ibland vara en osäker måttstock.
Ett mer rättvisande alternativ kan därför i många fall vara att utgå från
vattenförbrukningen. Det bör tekniskt sett inte innebära några problem att
göra relevanta och rimligt noggranna jämförelser mellan vattenförbruk-
ningen under högsäsong och förbrukningen av vatten under resten av året.
En sådan jämförelse ger ofta ett godtagbart mått på den utbyggnad som
skett även på avloppsreningssidan. Frågan om det finns avsevärda Prop. 1995/96:188
skillnader bör därför också kunna avgöras med utgångspunkt i vattenför-
brukningen inom va-området. Jämförelsen kan då lämpligen avse
va-områdets totala vattenförbrukning under perioden med den högsta
belastningen och den genomsnittliga vattenförbrukningen under en lika
lång period när förbrukningen är normal. För att göra sådana jämförelser
kan behövas mätperioder som även beaktar variationer över åren.
Frågan vad som skall betraktas som en avsevärd skillnad i vattenför-
brukningen måste bedömas från fall till fail med hänsyn både till
kostnaden för att klara den högre förbrukningen och de problem ett ökat
vattenuttag kan innebära. Utgångspunkten bör därvid vara förhållandet
inom verksamhetsområdet. Inom områden där det råder en brist på vatten
kan redan en ökning av vattenförbrukningen med 20 procent utgöra en
avsevärd skillnad, särskilt om tillgången på vatten under denna period är
lägre än under andra delar av året. Däremot kan inom områden med en
god vattentillgång och även i övrigt goda förhållanden en ökning med 50
procent inte regelmässigt anses som en avsevärd skillnad.
Utformningen av säsongstaxan
En säsongstaxa innebär givetvis inte någon förändring av den grund-
läggande självkostnadsprincipen. En säsongstaxa innebär endast att
avgiftsuttaget fördelas annorlunda. Såsom några av remissinstanserna,
bl.a. Vattenöverdomstolen, påpekar innebär användandet av en säsongs-
taxa att brukningsavgiften för övriga delar av året måste anpassas så att
det totala avgiftsuttaget inte blir för högt.
Fördelningen av avgifterna bör naturligtvis följa regeln om en
fördelning efter skälig och rättvis grund. I promemorian föreslogs att det
inte borde stå huvudmannen fritt att fördela avgifterna helt efter eget
skön. Förslaget om begränsningar i huvudmannens befogenheter har
kritiserats av bl.a. VAV som anser att risken för godtycklig prissättning
far anses som begränsad. I de fall huvudmannen är ett kommunalt bolag
torde kommunen ha stor möjlighet att påverka avgiftsnivån innan den
fastställs. Som också framhölls i promemorian finns det inte någon
begränsning när det gäller den kommunala renhållningstaxan. Den taxan
fastställs emellertid av kommunfullmäktige vilket garanterar en demokra-
tisk beslutsprocess. Motsvarande ordning finns inte inom va-området.
Tvärtom är det så att kommunen har ett mycket begränsat inflytande över
sådana enskilda va-anläggningar som enligt 31 § lagen (1970:244) om
allmänna vatten- och avloppsanläggningar har allmänförklarats och därför
också omfattas av lagen. Regeringen finner mot den bakgrunden att det
finns anledning att i vissa avseenden begränsa huvudmannens möjligheter
att differentiera taxan.
I promemorian framhölls att högsta tillåtna avgift enligt säsongstaxan
bör vara så hög att det skapas utrymme för att använda taxan som ett
styrmedel för vattenförbrukningen. Å andra sidan måste brukarna skyddas
mot en oskälig prissättning. En sådan avvägning har också de flesta
remissinstanserna tillstyrkt eller lämnat utan erinran. Uppfattningen delas
19
dock inte av Svenska kommunförbundet som anser att den styrande
effekten kan bli helt otillräcklig och att förslaget t.o.m. kan anses som en
begränsning i jämförelse med de förutsättningar som gäller i dag.
Avvägningen mot brukarnas intressen innebär att en säsongstaxa inte
kan få innebära att brukningsavgiften höjs obegränsat. Som föreslogs i
promemorian bör brukningsavgiften i nu aktuella situationer få be-
stämmas till högst den dubbla avgiften jämfört med den som bestäms för
huvuddelen av året. Regeringen är medveten om att den föreslagna
säsongstaxans styrande effekt kan bli begränsad. Som framhållits i avsnitt
5.1 saknas det dock skäl att i detta sammanhang lämna förslag som
innebär annat än begränsade ändringar av va-lagen. För tydlighetens skull
bör framhållas att med dubbla avgiften avses brukningsavgiftens nivå
under en viss tidsperiod jämfört med brukningsavgiftens nivå under
övriga delar av året, inte det totala avgiftsuttaget under perioden med
säsongstaxa i jämförelse med det totala avgiftsuttaget under hela
återstoden av året.
Regeringens förslag: Huvudman för en allmän va-anläggning skall
inte vara skyldig att låta en fastighet kopplas till anläggningen
innan engångsavgift (anläggningsavgift) enligt 27 § har betalats
eller, om avgiften skall fördelas, innan godtagbar säkerhet ställts.
Promemorians förslag: I promemorian föreslås att fastighetsägarens rätt
att bruka den allmänna anläggningen görs beroende av att föreskriven
anläggningsavgift har betalats.
Remissinstanserna: Förslaget att huvudmannen skall ha möjlighet att
ta ut anläggningsavgiften i förskott har i huvudsak bemötts positivt.
Konsumentverket och Villaägarna anser dock att förslaget strider mot vad
som allmänt gäller angående förskottsbetalning vid konsumenttjänster.
Flera instanser, bl.a. Statens va-nämnd, ifrågasätter om kravet på
betalning bör knytas till brukningsrätten. Va-nämnden är också tveksam
över hur förslaget förhåller sig till fastighetsägarens rätt att få avgiften
uppdelad på årliga betalningar.
Skälen för regeringens förslag: Huvudmannen för en va-anläggning
har en långtgående skyldighet att låta en fastighetsägare bruka an-
läggningen. Förutsättningarna är att fastigheten ligger inom anläggningens
verksamhetsområde och att fastigheten har ett behov av anordningar för
vattenförsörjning och avlopp som inte med större fördel kan tillgodoses
på annat sätt. Fastighetsägarens brukningsrätt är däremot inte i något
avseende kopplad till betalningen av anläggningsavgiften.
I många kommuner uppgår anläggningsavgiften för anslutning av en
enstaka villafastighet till mer än 100 000 kr. Avgiften är således av
avgörande betydelse för huvudmannens möjlighet att finansiera en
utbyggnad av en allmän anläggning. Som framhölls i promemorian har
huvudmannen fått allt svårare att driva in anläggningsavgiftema. Detta
Prop. 1995/96:188
20
gäller särskilt när fastigheten har sålts kort efter det att den anslutits till Prop. 1995/96:188
den allmänna anläggningen. Huvudmannen är då hänvisad till att försöka
driva in avgiften från den tidigare ägaren, något som i praktiken visat sig
vara svårt. Förhållandena har också bekräftats av flera remissinstanser.
Regeringen anser inte att de invändningar mot förslaget som framförts
av Konsumentverket och Villaägarna utgör tillräckliga skäl mot att införa
någon form av förskottsbetalning. Regleringen av vatten och avlopp har
en starkt offentligrättslig karaktär. Det är således inte fråga om något
normalt avtalsförhållande mellan säljare och köpare. Detta kommer
särskilt till uttryck genom huvudmannens skyldighet att tillhandahålla
vattenförsörjning och avlopp. Med hänsyn till den skyldigheten har han
också ett berättigat intresse av att en utbyggnad av va-anläggningen blir
finansierad. Frågan om finansieringen har också en rättviseaspekt. Om
anläggningsavgiften inte betalas kommer kostnaderna för utbyggnaden av
anläggningen oundvikligen att påverka avgifterna för de övriga brukarna
inom anläggningens verksamhetsområde. Regeringen anser det därför
angeläget att huvudmannen ges en möjlighet att säkerställa betalningen
av anläggningsavgiften.
Som Va-nämnden anfört i sitt remissyttrande bör dock inte möjligheten
att ta ut betalning knytas till brukningsrätten. Va-nämnden förordar som
ett alternativ att möjligheten att ta ut betalning knyts till nästa steg i en
fastighets anslutning till det allmänna ledningsnätet, nämligen själva
kopplingen till den allmänna anläggningen. Enligt Va-nämndens förslag
far en fastighet inte utan huvudmannens medgivande kopplas till en
allmän va-anläggning innan föreskriven anläggningsavgift har betalats.
Regeringen förordar en lösning enligt den modell som Va-nämnden
redovisat. Härigenom far huvudmannen också bättre möjligheter att
ingripa mot att en fastighet obehörigen kopplas till den allmänna
anläggningen. Enligt den gällande ordningen kan huvudmannen endast
undantagsvis, som en sista utväg, stänga av vattentillförseln. När det
gäller obehörigen anslutna fastigheter föreligger naturligtvis inte samma
problem.
I enlighet med vad Lagrådet anfört har bestämmelsen utformats så att
huvudmannen inte skall vara skyldig att låta en fastighet kopplas till en
allmän va-anläggning innan anläggningsavgiften har betalats.
Ett särskilt problem uppkommer i de fall där fastighetsägaren enligt
nuvarande bestämmelser har rätt att fa anläggningsavgiften fördelad på
årliga betalningar under högst tio år. Förutsättningen för en sådan
fördelning är att avgiften uppgår till belopp som är betungande med
hänsyn till fastighetens bärkraft och övriga omständigheter samt att
fastighetsägaren ställer godtagbar säkerhet. Om rätten att ansluta
fastigheten till den allmänna anläggningen skall förutsätta att hela
avgiften är betald kommer möjligheten till en fördelning att helt förlora
sin betydelse.
Rätten till fördelning av anläggningsavgiften far anses vara ett viktigt
skydd för fastighetsägaren. För att inte skyddet skall förloras behöver
regeln om tillkoppling utformas så att möjligheten till fördelning
bibehålls. En möjlig väg är att föreskriva att redan den första årliga
betalningen ger fastighetsägaren rätt att koppla fastigheten till den
21
allmänna anläggningen. En sådan lösning kan i och för sig anses Prop. 1995/96:188
acceptabel eftersom rätten till fördelning av avgiften förutsätter att
godtagbar säkerhet har ställts. Den har dock svagheten att den inte knyter
an till det moment som är det viktigaste, nämligen att godtagbar säkerhet
har ställts. Det primära är ju att huvudmannen kan säkerställa att hela
avgiften blir betald. I de fall fastighetsägaren har rätt att fa betalningen
av avgiften fördelad på flera år skall fastighetsägaren ha en möjlighet att
koppla sin fastighet till den allmänna anläggningen genom att ställa en
godtagbar säkerhet.
Statens va-nämnd tillkom år 1970 som en för hela landet central nämnd
med exklusiv behörighet att som första instans avgöra tvister i va-ären-
den. Förfarandet vid nämnden regleras i lagen (1976:839) om Statens
va-nämnd. Utöver reglerna i den lagen och i instruktionen (1970:350) för
Statens va-nämnd gäller beträffande handläggningen hos nämnden även
förvaltningslagen (1986:223).
Fullföljd mot Va-nämndens beslut sker hos allmän domstol (Svea
hovrätt i dess sammansättning som vattenöverdomstol). Det har därför
ansetts naturligt att förfarandet enligt lagen om Statens va-nämnd i vissa
avseenden anknyter till rättegångsbalken. Det har också ansetts naturligt
att Va-nämnden, i den mån förvaltningslagen inte ger någon ledning,
beaktar vissa allmänna principer i balken.
De förfaranderegler som tillämpas i Va-nämnden har i stora delar stått
sig oförändrade sedan lagen infördes år 1976. Det har heller inte
framkommit annat än att lagen har skapat förutsättningar för en ändamåls-
enlig process i de mål och ärenden som nämnden har att handlägga.
Samhällets ökande krav på besparingar innebär dock att formerna för
en myndighets verksamhet alltid måste prövas. Med beaktande av de krav
som rättssäkerheten ställer bör alla möjligheter övervägas som kan leda
till en mer rationell hantering av verksamheten. Som ett led i detta arbete
har på regeringens uppdrag hos Va-nämnden upprättats promemorian
Rationalisering av formerna för prövning av mål och ärenden vid
Va-nämnden.
22
Prop. 1995/96:188
Regeringens förslag: Statens va-nämnd är beslutför med ordföran-
den ensam när saken är uppenbar eller målet är av enkel beskaffen-
het.
Ordföranden far uppdra åt en lagfaren tjänsteman vid nämnden att
handlägga ärenden om stadfästelse av förlikning, fatta beslut i
avvaktan på nämndens slutliga beslut, i visst fall pröva frågor om
överlämnande av mål till annan myndighet samt i övrigt fatta beslut
i ärenden när saken är uppenbar eller målet är av enkel
beskaffenhet.
Statens va-nämnds förslag: Va-nämndens förslag överensstämmer i
huvudsak med regeringens förslag. Enligt Regeringens förslag skall dock
nämndens ordförande fa rätt att uppdra åt annan lagfaren tjänsteman vid
nämnden att handlägga ärenden i något fler fall än enligt Va-nämndens
förslag.
Remissinstanserna: Flertalet av de instanser som har yttrat sig över
förslaget har tillstyrkt det eller lämnat det utan erinran. Några instanser,
bl.a. Lunds universitet och Kammarrätten i Jönköping, har föreslagit
språkliga justeringar. Vattenöverdomstolen har tillstyrkt förslaget men
ifrågasätter om det inte räcker med att ange att målet är av enkel
beskaffenhet.
Skälen för regeringens förslag: I Va-nämnden sker i dag all materiell
prövning med fullsutten nämnd. Bland va-målen förekommer emellertid,
liksom i annan dömande verksamhet, sådana mål där saken redan från
början eller efter viss förberedelse kan sägas vara uppenbar eller av enkel
beskaffenhet och där den slutliga prövningen inte kräver någon stor
sakkunskap på va-området. Det kan t.ex. röra sig om fall av betalnings-
vägran där talan bestrids utan angivande av direkta skäl och fall där
bestridandet uteslutande grundas på kvittningsgill motfordran av sådan
beskaffenhet att den inte kan prövas av Va-nämnden.
Utökade möjligheter för Va-nämndens ordförande att ensam fatta beslut
i vissa av nämndens ärenden är helt i överensstämmelse med de principer
som gäller inom domstolsväsendet.
I Va-nämndens promemoria föreslås att nämnden skall vara beslutför
med ordföranden ensam när saken är uppenbar och när målet annars är
av enkel beskaffenhet. Regeringen anser att förslaget är i full överens-
stämmelse med de strävanden som i dag måste gälla. Utan att göra avkall
på rättssäkerheten bör okomplicerade mål där saken är uppenbar eller där
målet är av enkel beskaffenhet kunna avgöras av ordföranden ensam. I
dessa mål skulle en sådan ordning också kunna förkorta handläggnings-
tiden avsevärt.
Som sekreterare hos Va-nämnden har vanligtvis tjänstgjort fiskaler i
hovrätt eller kammarrätt. Vissa ändringar i domarkarriären har dock
medfört att fiskalema numera bara i begränsad omfattning är tillgängliga
för uppdrag av det här slaget. Det har därför blivit allt vanligare att
hovrätts- eller kammarrättsassessorer tjänstgör som sekreterare. Den
23
utvecklingen skapar i viss utsträckning ändrade förutsättningar för arbetet Prop. 1995/96:188
hos nämnden. En positiv sida är att det skapas ökade förutsättningar för
att frigöra ordföranden från handläggning av mål och ärenden som är av
rutinartad karaktär. En annan sida är att sekreterartjänstema behöver göras
mer kvalificerade för att de skall anses som attraktiva och därigenom vara
ett meningsfullt steg i domarkarriären.
Va-nämndens förslag innebär att ordföranden skall få ökade möjligheter
att uppdra åt annan lagfaren tjänsteman vid nämnden att handlägga
ärenden. Förslaget innefattar ärenden där fråga inte är om en prövning i
sak, utan närmast är av expeditionell natur.
Remissinstanserna har genomgående tillstyrkt förslaget eller lämnat det
utan erinran. Lunds Universitet har därvid anfört att prövningen av sådana
frågor som avses i förslaget uppenbarligen utan betänkligheter borde
kunna överlämnas till nämndens sekreterare, som med sin bakgrund kan
anförtros betydligt mera kvalificerade bedömningar vid allmän domstol.
Regeringen delar den uppfattning som Lunds Universitet gett uttryck
för. Nämndens sekreterare skulle vid tjänstgöring i domstol haft att
självständigt handlägga mål av kvalificerad art. Detta skulle kunna
motivera att de hos Va-nämnden anförtroddes betydligt mer kvalificerade
uppgifter. Nämndens sakliga kompetens inom va-området och den
praxisbildande effekt som dess beslut far medför dock att det finns
anledning att iaktta en viss restriktivitet i jämförelse med vad som gäller
inom domstolarna.
Regeringen anser emellertid att det bör finnas en möjlighet att gå något
längre än vad som föreslås i promemorian. Motsvarande betraktelsesätt
som kommer till uttryck i förslaget om Va-nämndens beslutförhet bör
också kunna anläggas beträffande sekreterares möjlighet att handlägga
ärenden. Är ärendet av sådan karaktär att de icke lagfarna ledamöternas
deltagande inte är påkallat bör det också kunna handläggas av en
sekreterare.
Det ankommer på Va-nämndens ordförande att svara för att sekretera-
ren har tillräcklig erfarenhet för de ärenden som överlämnas. De närmare
formerna för överlämnande av ärenden bör utvecklas genom nämndens
egna rutiner.
Regeringens forslag: Bestämmelserna för Statens Va-nämnd om
delgivning av handlingar utformas så att de stämmer överens med
vad som gäller i allmän domstol.
Statens Va-nämnds förslag: Om en handling tillställs part endast för
kännedom eller endast för att parten skall beredas tillfälle till yttrande
behöver delgivning ske bara när det påkallas av omständigheterna.
Remissinstanserna: Förslaget om lättnader i kravet på delgivning av Prop. 1995/96:188
handlingar har tillstyrkts av de instanser som yttrat sig över förslaget.
Vattenövendomstolen föreslår dock att lagtexten utformas i enlighet med
förebilderna i 33 kap. 2 § första stycket rättegångsbalken och 47 §
förval tningsprocesslagen.
Skälen för regeringens förslag: I promemorian anförs bl.a. följande.
Den nuvarande ordningen att i princip allt material i ett mål skall delges
parterna är betungande för handläggningen. Det är inte sakligt befogat
med ett så omfattande delgivningskrav. För mindre viktiga underrättelser
räcker det normalt med att försändelsen skickas med post i vanligt brev.
Efter mönster från ändringen i 33 kap. 2 § första stycket rättegångsbalken
och 47 § förvaltningsprocesslagen (prop. 1990/91:11 s. 52 f) bör en viss
uppmjukning kunna ske av delgivningskravet i lagen om Statens
va-nämnd. Detta gäller framförallt handlingar som översänds för
kännedom när det inte behövs något yttrande eller någon annan åtgärd
från mottagarens sida samt underrättelser av olika slag, t.ex. om beviljade
anstånd. Också när översändandet bara sker för att ge en part tillfälle att
yttra sig, exempelvis över en återkallelse av talan, bör kommunikationen
normalt ske utan delgivning.
Det krav på delgivning som i dag uppställs i lagen (1976:839) om
Statens va-nämnd är utan tvivel både onödigt kostsamt och betungande.
För de allmänna förvaltningsdomstolarna och de allmänna domstolarna
gäller sedan år 1991 förenklade regler för delgivning. I förvaltningspro-
cesslagen och i rättegångsbalken föreskrivs att om rätten skall underrätta
någon om innehållet i en handling eller om något annat skall delgivning
användas om det är särskilt föreskrivet eller om det med hänsyn till syftet
med bestämmelsen om underrättelse framgår att delgivning bör ske. I
övrigt skall delgivning tillgripas bara om det är påkallat av hänsyn till
omständigheterna. Reglerna innebär att domstolarna skall pröva i varje
enskilt fall om en formell delgivning är befogad eller om det räcker t.ex.
med att ett meddelande skickas med post på vanligt sätt eller att kontakt
tas per telefon. Avgörande för denna bedömning är hur viktigt med-
delandet eller handlingen är för mottagaren.
Några skäl för att andra regler skall tillämpas i Va-nämnden än de som
tillämpas i domstolarna är svåra att finna. Det är allmänt sett också en
fördel för rättstillämpningen med enhetliga regler. Va-nämndens beslut
överklagas hos allmän domstol. Regeringen anser därför i likhet med
Vattenöverdomstolen att kravet på delgivning bör utformas med
utgångspunkt i de regler som gäller enligt rättegångsbalken.
Regeringens förslag: I va-lagen skall uttryckligen anges att
Statens va-nämnd prövar mål om återbetalning av va-avgifter, när
en kommun vägrat bygglov.
25
Statens va-nämnds förslag: överensstämmer med regeringens förslag Prop 1995/96:188
Remissinstanserna: Förslaget har lämnats utan erinran.
Skälen for regeringens förslag: Va-nämnden har i promemorian
föreslagit att behörighetsregeln i 37 § lagen (1970:244) om allmänna
vatten- och avloppsanläggningar (va-lagen) ändras så att det tydligt
framgår att Va-nämnden prövar mål om återbetalning av va-avgifter.
I 37 § va-lagen anges vilka frågor som prövas av Va-nämnden.
Förutom vissa inlösen- och ersättningsfrågor anges här sju olika punkter
som berör tvister mellan huvudman och fastighetsägare. Avsikten med
regleringen torde vara att uppräkningen skall vara fullständig. I samband
med att bestämmelsen om återbetalning av va-avgifter när en kommun
vägrat bygglov infördes år 1987 gjordes endast den begränsade ändringen
i 37 § att frågan togs upp i en av de punkter som berör tvister mellan
huvudman och fastighetsägare. Detta trots att en sådan talan alltid riktas
mot kommunen och därför inte i egentlig mening faller in under
uppräkningen.
Regeringen delar Va-nämndens bedömning att det bör framgå direkt av
uppräkningen i 37 § att nämnden även prövar frågor enligt 29 a §.
Lagförslagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1996.
Förslagen beträffande särtaxa och säsongstaxa innebär ingen ökning av
de offentliga utgifterna, endast att uttaget av avgifter fördelas något
annorlunda mellan fastighetsägarna. Genom den ökade möjligheten att
anpassa verksamheten till lokala förhållanden bör verksamheten kunna
drivas mer rationellt, vilket leder till bättre service och lägre avgifter för
brukarna och bättre möjligheter att tillgodose allmänna miljö- och
hälsoskyddsintressen.
Genom att den allmänna anläggningens huvudman inte skall vara
skyldig att låta en fastighet kopplas till anläggningen innan
anläggningsavgiften har betalats, far huvudmannen bättre möjligheter att
säkerställa finansieringen av en utbyggnad av anläggningen. Detta skapar
i sin tur förutsättningar för lägre avgifter för brukarna.
Rationaliseringen av förfarandet i Statens va-nämnd bör kunna leda till
vissa besparingar, om än i marginell omfattning.
26
8§
Förslaget har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 5.4.
Fastighetsägarens rätt att bruka den allmänna va-anläggningen är inte
beroende av om anläggningsavgiften är betald. Ändringen innebär att
huvudmannen inte skall vara skyldig att låta fastighetsägaren koppla sin
fastighet till den allmänna anläggningen innan engångsavgiften
(anläggningsavgiften) har betalats. Om fastighetsägaren enligt 27 § andra
stycket har rätt att fa avgiften fördelad på årliga betalningar far
fastigheten kopplas till den allmänna anläggningen om fastighetsägaren
ställer godtagbar säkerhet.
26 §
I paragrafen införs två nya stycken som behandlar förutsättningarna för
att i en särskild taxa bestämma avgifter med beaktande av lokala
förhållanden och säsongsmässiga behov.
Andra stycket
Andra stycket är nytt. Det har behandlats i den allmänna motiveringen,
avsnitt 5.2.
Förslaget innebär ökade möjligheter att bestämma särtaxa för an-
läggningsavgift. Enligt Högsta domstolens praxis far huvudmannen anta
särtaxa med för viss fastighet förhöjd anläggningsavgift när det för
fastigheten finns sådana särförhållanden som medför avsevärda skillnader
i kostnaden för va-försörjningen i jämförelse med vad som i övrigt gäller
inom va-anläggningens verksamhetsområde. Det nu föreslagna undan-
taget anknyter nära till den praxis som har utvecklats. Förslaget avviker
endast vad gäller kravet på kostnadsskillnad, som i praxis har hållits högt.
Genom att nivån enligt förslaget läggs vid beaktansvärda skillnader
kommer särtaxa för anläggningsavgift att kunna bestämmas i något fler
fall än de rena undantagsfallen. Det bör betonas att en särtaxa även kan
medföra att avgiften bestäms till ett lägre belopp än det som utgår enligt
den normala taxan.
Tredje stycket
Tredje stycket är nytt. Det har behandlats i den allmänna motiveringen,
avsnitt 5.3.
Förslaget innebär att huvudmannen i vissa fall ges möjlighet att för del
av året bestämma en högre brukningsavgift än den som skall gälla för
huvuddelen av året. Förutsättningarna för den högre brukningsavgiften är
att det med hänsyn till vattenförsörjningen, till behovet av en
27
tillfredsställande avloppsrening eller av andra skäl under en viss mindre Prop. 1995/96:188
del av året behövs särskilda åtgärder av säsongsmässig karaktär vid en
allmän va-anläggning.
Förslaget innebär att brukningsavgift enligt säsongstaxa far bestämmas
till en taxenivå som är högst dubbelt så hög som den som tillämpas för
huvuddelen av året.
37 §
Förslaget har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 6.4.
Ändringen innebär att det i lagen uttryckligen anges att Va-nämnden
prövar mål enligt 29 a § om kommunens skyldighet att i vissa fall betala
tillbaka va-avgift.
6§
Förslaget har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 6.2.
Paragrafen ändras i två avseenden. Ändringen i första stycket innebär
att Va-nämnden är beslutför med ordföranden ensam även i sådana fall
när saken är uppenbar eller målet är av enkel beskaffenhet. Ändringen i
andra stycket innebär att ordföranden i ökad utsträckning får möjlighet att
uppdra åt lagfaren tjänsteman i nämnden att handlägga mål och ärenden.
Första stycket
I Va-nämndens promemoria föreslogs att nämnden skulle vara beslutför
med ordföranden ensam när saken är uppenbar och när målet annars är
av enkel beskaffenhet. Några remissinstanser, bl.a. Lunds universitet och
Kammarrätten i Jönköping, har av tydlighetsskäl föreslagit att ”och” skall
ersättas med ”eller”. Vattenöverdomstolen har tillstyrkt förslaget men
ifrågasätter om det inte räcker att ange att målet är av enkel beskaffenhet.
I 1 kap. 3 a § rättegångsbalken anges att tingsrätt vid huvudförhand-
ling i tvistemål är domför med en lagfaren domare när huvudförhandling
hålls i förenklad form och när ”målet är av enkel beskaffenhet”.
Huvudförhandling i förenklad form far enligt 42 kap. 20 § samma balk,
oavsett parternas samtycke, hållas i omedelbart samband med för-
beredelsen, om ”saken är uppenbar”. I 18 § lagen (1971:289) om
allmänna förvaltningsdomstolar anges att länsrätt är domför med en
lagfaren domare ensam vid avgörande av mål i vilket saken är uppenbar.
Förutsättningarna ”saken är uppenbar” och ”målet är av enkel
beskaffenhet” är inte synonyma. Det kan inte heller anses att
förutsättningen ”saken är uppenbar” med nödvändighet innebär att målet
är av enkel beskaffenhet. Det finns därför som Va-nämnden har föreslagit
skäl att skilja på de båda förutsättningarna.
Avgörande för frågan om nämndens beslutförhet bör vara att målet kan
avgöras utan tillgång till den särskilda sakkunskap och erfarenhet som de 28
övriga, icke lagfarna, ledamöterna besitter. I det fall saken är uppenbar
finns det därför inget behov av att de övriga ledamöterna deltar i
avgörandet även om målet inte i och för sig är av enkel beskaffenhet.
Anses saken inte vara uppenbar men målet ändå av enkel beskaffenhet är
frågan om ledamöternas deltagande inte lika självklar. I den sammantagna
bedömningen av målets svårhetsgrad ligger dock en bedömning av även
sakfrågans svårhetsgrad. Ett mål av enkel beskaffenhet förutsätter att
sakfrågan är relativt okomplicerad. Va-nämnden bör därför vara beslutför
med ordföranden ensam både i det fallet att saken är uppenbar och i det
fallet att målet är av enkel beskaffenhet.
Som föreslagits bör i lagtexten av tydlighetsskäl ”och ... annars"
ersättas med ”eller”.
Andra stycket
Ändringen i andra stycket innebär att ordföranden kan uppdra åt annan
lagfaren tjänsteman vid nämnden att handlägga sådana mål och ärenden
som anges i första stycket. Som anförts i avsnitt 6.1 bör de närmare
formerna för överlämnande av ärenden utvecklas genom nämndens egna
rutiner. Med hänvisning till vad som anförts i författningskommentaren
till första stycket om nämndens beslutförhet bör viss restriktivitet gälla
avseende mål där saken inte är uppenbar
Prop. 1995/96:188
18 §
Förslaget har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 6.3.
Ändringen innebär att Va-nämnden skall tillämpa samma delgivnings-
regler som gäller i allmän domstol och allmän förvaltningsdomstol.
29
Prop. 1995/96:188
Bilaga 1
Regeringen beslutade den 24 maj 1995 om direktiv för en översyn av
bl.a. lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar (va-
lagen). Uppdraget lämnades till Plan- och byggutredningen. Svenska
vatten- och avloppsverksföreningen (VAV) har föreslagit att några särskilt
angelägna frågor skall behandlas med förtur, vid sidan av utredningens
arbete. En sådan ordning skulle enligt VAV kunna leda till att de mest
angelägna ändringarna i va-lagen skulle kunna träda i kraft redan under
år 1996.
De frågor som VAV uppmärksammat avser fördelning av avgiftsuttaget
vid t.ex. knapphet på resurser, forskott på anläggningsavgift, behovet av
förbindelsepunkt vid lokalt omhändertagande av dagvatten (LOD) samt
va-huvudmannens möjlighet att meddela bestämmelser om fastighets
va-installation.
De nu aktuella frågorna har en mycket varierande grad av komplexitet.
De lämpar sig därför olika väl för en utbrytning från det uppdrag som
lämnats till Plan- och byggutredningen. Med hänsyn till bl.a. frågornas
komplexa natur saknas skäl att i detta sammanhang lämna förslag om
behovet av förbindelsepunkt vid lokalt omhändertagande av dagvatten
(LOD) samt om rätten att meddela bestämmelser om fastighets va-
installation.
I promemorian lämnas förslag om att huvudmannen för en allmän
va-anläggning ges möjlighet att fastställa en säsongstaxa för periodisk
avgift (brukningsavgift) som innebär att avgiften för del av året far
bestämmas till högre belopp än vad som bestäms för huvuddelen av året.
En sådan taxa får användas om det krävs av hänsyn till vattenförsörjning-
en eller för att i övrigt möta behov av säsongsbetonad karaktär. Avgiften
föreslås få bestämmas till högst två gånger den normala avgiften.
Huvudmannen föreslås vidare fa ökade möjligheter att bestämma en
särtaxa för engångsavgift (anläggningsavgift). Enligt gällande praxis far
särtaxa användas om särförhållanden medför att kostnaden för en
fastighets vattenförsörjning och avlopp i avsevärd omfattning avviker från
vad som i övrigt gäller inom verksamhetsområdet. Enligt förslaget far
särtaxa antas redan vid beaktansvärda skillnader.
Slutligen föreslås att huvudmannens skyldighet att låta en fastig-
hetsägare bruka den allmänna va-anläggningen skall göras beroende av
att föreskriven engångsavgift (anläggningsavgift) har betalats. Huvud-
mannen far således rätt att ta ut förskottsavgift.
30
Prop. 1995/96:188
Bilaga 2
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1970:244) om allmänna vatten
och avloppsanläggningar1
dels att 8 och 27 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall föras in två nya paragrafer, 27 a och 27 b.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
8 §
Huvudman för allmän va-anlägg-
ning är skyldig att låta ägare av
fastighet inom anläggningens verk-
samhetsområde bruka anläggning-
en, om fastigheten behöver anord-
ningar för vattenförsörjning och
avlopp samt behovet ej kan med
större fördel tillgodoses på annat
sätt. Huvudmannen är dock berätti-
gad till det anstånd med utförandet
av de för brukandet nödvändiga
arbetena som behövs för att
samordningen med andra arbeten ej
skall väsentligt försvåras.
Huvudman för allmän va-anlägg-
ning är, när föreskriven engångsav-
gift har betalats, skyldig att låta
ägare av fastighet inom anlägg-
ningens verksamhetsområde bruka
anläggningen, om fastigheten be-
höver anordningar för vattenför-
sörjning och avlopp samt behovet
ej kan med större fördel tillgodoses
på annat sätt. Huvudmannen är
dock berättigad till det anstånd
med utförandet av de för brukandet
nödvändiga arbetena som behövs
för att samordningen med andra
arbeten ej skall väsentligt försvår-
as.
27 §
Avgift skall utgå enligt taxa som huvudmannen utformar i överensstäm-
melse med de grunder som anges i 24-26 §§. Avgift kan utgå som
engångsavgift och som periodiska avgifter.
Engångsavgift får ej sättas högre
än att den svarar mot fastighetens
andel i kostnaden för den allmänna
va-anläggningens utförande. Upp-
går engångsavgift till belopp som
är betungande med hänsyn till fas-
tighetens ekonomiska bärkraft och
övriga omständigheter, skall, om
fastighetens ägare begär det samt
godtagbar säkerhet ställes, avgiften
*Lagen omtryckt 1976:842
31
fördelas pä årliga inbetalningar
under viss tid, högst tio år.
Avgift skall betalas vid anfordran. På obetalt belopp utgår ränta enligt
6 § räntelagen (1975:635) från dagen för anfordran.
Skall engångsavgift fördelas på
årliga inbetalningar, utgår ränta
enligt 5 § räntelagen på varje del
av avgiften som förfaller till betal-
ning i framtiden från den dag då
den första inbetalningen skall ske
till dess ifrågavarande del av av-
giften betalas eller ränta skall utgå
enligt 27 § andra stycket.
Prop. 1995/96:188
Bilaga 2
27 a §
Engångsavgiften får inte sättas
högre än att den svarar mot fastig-
hetens andel i kostnaden för den
allmänna va-anläggningens utför-
ande. Om kostnaden för en viss
fastighets vattenförsörjning eller
avlopp på grund av särskilda för-
hållanden i beaktansvärd omfatt-
ning avviker från vad som i övrigt
gäller inom verksamhetsområdet
får dock engångsavgiften bestäm-
mas med beaktande av dessa för-
hållanden.
Uppgår engångsavgift till belopp
som är betungande med hänsyn till
fastighetens ekonomiska bärkraft
och övriga omständigheter skall,
om fastighetens ägare begär det
och godtagbar säkerhet ställs, av-
giften fördelas pä årliga inbetal-
ningar under viss tid, högst tio år.
Skall engångsavgift fördelas på
årliga inbetalningar utgår ränta
enligt 5 § räntelagen på varje del
av avgiften som förfaller till betal-
ning i framtiden frän den dag då
den första inbetalningen skall ske
till dess ifrågavarande del av av-
giften betalas eller ränta skall utgå
enligt 27 § andra stycket.
32
27 b § Prop. 1995/96:188
Om det krävs av hänsyn till Bilaga 2
vattenförsörjningen eller för att
tillgodose andra behov av
säsongsbetonad karaktär får den
periodiska avgiften för del av året
bestämmas till ett högre belopp än
vad som bestämts för huvuddelen
av året. Avgiften för del av året får
bestämmas till högst två gånger
den normala avgiften.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
33
Prop. 1995/96:188
Bilaga 3
Regeringen har i regleringsbrevet för budgetåret 1992/93 uppdragit åt
Va-nämnden att inkomma med förslag i rubricerat hänseende.
Va-nämnden föreslår:
1. Ändring av reglerna om beslutförhörhet i 6 § lagen (1976:839) om
Statens va-nämnd.
Paragrafen bör förslagsvis kunna utformas enligt följande:
6 § Nämnden är beslutsför med ordförande ensam
1. vid förberedande åtgärd, vid prövning av fråga om avvisning eller
avskrivning av mål eller vid handläggning av överklagande av nämndens
beslut,
2. när talan i målet medgivits eller parterna endast begär stadfästelse av
förlikning, vid meddelande av beslut enligt 15 § samt vid prövning av
fråga om att överlämna ett mål till annan myndighet enligt lagen
(1991:852) om betalningsföreläggande för fordringar i arbetstvister och
fordringar som skall prövas av statens va-nämnd,
3. när saken är uppenbar och när målet annars är av enkel beskaffenhet.
Handläggning som avses i första stycket 1 och 2 kan enligt uppdrag av
ordföranden också ombesörjas av annan lagfaren tjänsteman vid
nämnden, vilken förordnats därtill av nämnden.
Kommentar:
All materiell prövning i va-målen sker idag med fullsutten nämnd. Bland
va-målen förekommer emellertid, liksom i all annan dömande verksam-
het, sådana mål där saken redan från början eller efter viss förberedelse
kan sägas vara uppenbar eller av enkel beskaffenhet och där slutliga
prövningen inte kräver någon stor sakkunskap på va-området. Det kan
exempelvis röra sig om fall av betalningsvägran, där talan om utfaende
av taxeenlig va-avgift bestrids utan angivande av några beaktansvärda
skäl, och fall där bestridandet uteslutande grundas på kvittningsgill
motfordran av sådan beskaffenhet att den inte kan prövas av Va-
nämnden. Saken kan vara uppenbar såväl när de av sökanden anförda
omständigheterna uppenbart inte kan föranleda bifall till hans talan som
när motpartens bestridande är uppenbart ogrundat.
Utan att göra avkall på rättssäkerheten borde mål av det här slaget kunna
prövas och avgöras av Va-nämndens ordförande som ensamdomare. Det
skulle kunna väsentligt förkorta handläggningstiden i dessa mål.
Kriterierna "uppenbar" och "av enkel beskaffenhet" är hämtade från Prop. 1995/96:188
rättegångsbalken. Enligt 1 kap 3 a § rättegångsbalken är tingsrätt vid Bilaga 3
huvudförhandling i tvistemål domför med en lagfaren domare bl. a. när
huvudförhandlingen hålls i förenklad form och när "målet är av enkel
beskaffenhet". Huvudförhandling i förenklad form far enligt 42 kap 20 §
samma balk, oavsett parternas samtycke, hållas i omedelbart samband
med förberedelsen, om "saken är uppenbar".
Nämnda kriterier bör i va-nämndslagen kunna förstås på ungefär samma
sätt som i rättegångsbalken. Med hänsyn framför allt till Va-nämndens
sakliga kompetens och ställning som centralt prövningsorgan för hela
riket, torde dock en något restriktivare tillämpning vara påkallad för Va-
nämndens del.
Utöver den föreslagna utvidgningen av ensamdomarekompetensen innebär
ändringsförslaget att prövningen av sådana frågor som avses i 6 § första
stycket 2 skall kunna överlämnas till nämndens sekreterare. Genom att
prövningen i sådant fall sker på ordförandens uppdrag säkerställs att
sekreteraren, som skall vara lagfaren, har bedömts besitta tillräcklig
erfarenhet för uppgiften.
Sekreterare hos Va-nämnden är vanligtvis fiskaler i hovrätt eller
kammarrätt. Vissa ändringar i domarkarriären har dock medfört att
fiskalema numera bara i begränsad omfattning är tillgängliga för
sekreteraruppdrag av det här slaget. Rekryteringen måste därför inriktas
på att i fortsättningen också kunna fa sekreterartjänster besatta med
assessorer från hovrätt eller kammarrätt. För det ändamålet behöver
tjänsterna göras mer kvalificerade. Den föreslagna utökningen av
delegationsrätten är ett steg i den riktningen.
2. Uppmjukning av delgivningskravet i 18 § lagen (1976:839) om Statens
va-nämnd.
Paragrafen bör förslagsvis kunna utformas enligt följande:
18 § Skall inlaga, kallelse, föreläggande, beslut eller annan handling
enligt bestämmelse i denna lag eller eljest tillställas part, sker det genom
delgivning. Tillställs part handlingen endast för kännedom eller endast för
att beredas tillfälle till yttrande, behöver delgivning dock bara ske om det
påkallas av omständigheterna.
Om beslut är sådant som avses i 16 § första stycket, skall beslutet
delges part, som beslutet gått emot, på samma sätt som stämning i
tvistemål.
Kommentar:
Den nuvarande ordningen att i princip allt material i ett mål skall delges
parterna är betungande för handläggningen. Det torde inte vara befogat 35
med ett så omfattande delgivningskrav. För mindre viktiga underrättelser
borde det normalt vara tillräckligt att försändelsen skickas med posten i Prop. 1995/96:188
vanligt brev. Efter mönster från den i det här avseendet nyligen genom- Bilaga 3
förda ändringen i 33 kap 2 § första stycket rättegångsbalken och 47 §
förvaltningsprocesslagen (prop 1990/91:11 s 52 f) bör en viss upp-
mjukning kunna ske av delgivningskravet i va-nämndslagen. Detta gäller
framförallt s.k. förkännedomöversändanden av handlingar under
skriftväxlingen i ett mål, när det inte påfordras något yttrande eller någon
annan åtgärd från mottagarens sida, samt underrättelser av olika slag,
exempelvis om beviljade anstånd. Också när översändandet bara sker för
att ge en part tillfälle att yttra sig, exempelvis över en återkallelse av
talan, bör kommunikationerna normalt ske utan delgivning.
3. Förtydligande av Va-nämndens behörighet enligt 37 § lagen
(1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar.
Paragrafen bör förslagsvis kunna utformas enligt följande:
37 § Va-nämnden prövar mål angående inlösen eller ersättning enligt 15
eller 16 §, mål om avgiftsåterbetalning enligt 29 a § samt mål som rör
tvist mellan huvudman och fastighetsägare om
1. rätt att bruka allmän va-anläggning eller skyldighet att genom avgift
bidraga till kostnaderna för sådan anläggning,
2. tillämpning eller tolkning av allmänna bestämmelser eller taxa,
3. giltigheten, beståndet eller rätta innebörden av avtal mellan huvud-
man och fastighetsägare,
4. villkor för brukande av allmän va-anläggning i den mån allmänna
bestämmelser och taxa ej är tillämpliga samt avtal ej kunnat träffas,
5. fordran på avgift till huvudman för allmän va-anläggning,
6. skadestånd eller annan påföljd enligt 29 eller
30 §.
7. annan va-fråga, som avses i denna lag.
Kommentar:
Det torde ha varit lagstiftarens avsikt att Va-nämnden skall pröva mål om
avgiftsåterbetalning enligt 29 a § va-lagen. Lagtexten har dock fatt en
mindre god utformning på denna punkt. Behörighetsregeln i lagens 37 §
bör ändras så att det tydligt framgår att Va-nämnden prövar sådana mål
inte bara mellan huvudman och fastighetsägare, i den mån denna
partsställning över huvud taget är möjlig, utan framför allt mellan kom-
mun och fastighetsägare.
4. Ändringar i instruktionen (1970:350) för Statens va-nämnd.
Omröstning vid beslut om remissyttranden enligt 3 § andra stycket
va-nämndsinstruktionen synes böra följa samma regler som enligt 5 §
första stycket instruktionen jämfört med 7 § va-nämndslagen gäller för
omröstning i målen. Ett yttrande över exempelvis en va-taxas laglighet
bör alltså i det här hänseendet behandlas på samma sätt som ett beslut i
36
samma fråga. Nu torde omröstningsreglema i 18 § förvaltningslagen vara Prop. 1995/96:188
tillämpliga. Bilaga 3
Regeln i 16 § instruktionen att regeringen bestämmer om ersättning åt
nämndens sekreterare synes böra utgå. Sedan ändringen (1989:287) av 4
§ i instruktionen är det numera nämnden som tillsätter sekreterartjänstema
och som därvid också i vanlig ordning bör bestämma ersättningen. För
närvarande gäller att nämnden har regeringens bemyndigande att
bestämma avlöningsförmånerna för sekreterarna.
37
Förteckning över de remissinstanser som beretts
tillfälle att yttra sig över promemoriorna Avgifter i
va-lagen och Rationalisering av formerna för pröv-
ning av mål och ärenden vid Va-nämnden
Vattenöverdomstolen, Kammarrätten i Sundsvall, Kammarrätten i
Jönköping, Statskontoret, Riksrevisionsverket, Lunds universitet,
Glesbygdsmyndigheten, Boverket, Statens råd för byggnadsforskning,
Konsumentverket,Naturvårdsverket, Koncessionsnämnden förmiljöskydd,
Statens va-nämnd, Statens lantmäteriverk, Länsstyrelsen i Kalmar län,
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Länsstyrelsen i Kopparbergs
län, Länsstyrelsen i Norrbottens län, Stockholms kommun, Österåkers
kommun, östhammars kommun, Nyköpings kommun, Norrköpings
kommun, Borgholms kommun, Oskarshamns kommun, Karlskrona
kommun, Kristianstads kommun, Höganäs kommun, Malmö kommun,
Kungsbacka kommun, Tanums kommun, Karlstads kommun, Lekebergs
kommun, Västerås kommun, Gävle kommun, Timrå kommun,
Härjedalens kommun, Umeå kommun, Byggentreprenörerna, Natur-
skyddsföreningen, Hyresgästernas riksförbund, Riksbyggen, Sveriges
allmännyttiga bostadsföretag, Sveriges fastighetsägareförbund, Villaägar-
na, Svenska kommunaltekniska föreningen, Svenska kommunförbundet,
Svenska vatten- och avloppsverksföreningen
Prop. 1995/96:188
Bilaga 4
38
Bilaga 5
Härigenom föreskrivs att 8, 26 och 37 §§ lagen (1970:244) om
allmänna vatten- och avloppsanläggningar1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
8§
Huvudman för allmän va-anläggning är skyldig att låta ägare av
fastighet inom anläggningens verksamhetsområde bruka anläggningen, om
fastigheten behöver anordningar för vattenförsörjning och avlopp samt
behovet ej kan med större fördel tillgodoses på annat sätt. Huvudmannen
är dock berättigad till det anstånd med utförandet av de för brukandet
nödvändiga arbetena som behövs för att samordningen med andra arbeten
ej skall väsentligt försvåras.
En fastighet får inte utan huvud-
mannens medgivande anslutas till
en allmän va-anläggning innan
engångsavgiften har betalats eller,
om avgiften enligt 27 § andra
stycket skall fördelas, innan god-
tagbar säkerhet ställts.
26 §
Avgiftsskyldighet skall fördelas mellan fastigheterna efter skälig och
rättvis grund.
Om kostnaden för en viss fastig-
hets eller vissa fastigheters vatten-
försörjning eller avlopp på grund
av särskilda förhållanden i beak-
tansvärd omfattning avviker från
vad som i övrigt gäller inom verk-
samhetsområdet bestäms engångs-
avgiften med hänsyn till dessa
skillnader.
'Lagen omtryckt 1976:842
39
Om det med hänsyn till vattenför-
sörjningen, behovet av en tillfreds-
ställande avloppsrening eller av
andra skäl behövs särskilda åtgär-
der av säsongsbetonad karaktär
vid en allmän va-anläggning får
den periodiska avgiften för del av
året bestämmas till ett belopp som
är högst två gånger högre än vad
som bestäms för huvuddelen av
året.
Prop. 1995/96:188
Bilaga 5
Va-nämnden prövar mål angå-
ende inlösen eller ersättning enligt
15 eller 16 § samt mål som rör
tvist mellan huvudman och fastig-
hetsägare om
37 §2
Va-nämnden prövar mål angå-
ende inlösen eller ersättning enligt
15 eller 16 §, mål enligt 29 a § om
återbetalning av avgift samt mål
som rör tvist mellan huvudman och
fastighetsägare om
1. rätt att bruka allmän va-anläggning eller skyldighet att genom avgift
bidraga till kostnaderna för sådan anläggning,
2. tillämpning eller tolkning av allmänna bestämmelser eller taxa,
3. giltigheten, beståndet eller rätta innebörden av avtal mellan huvud-
man och fastighetsägare,
4. villkor för brukande av allmän va-anläggning i den mån allmänna
bestämmelser och taxa ej är tillämpliga samt avtal ej kunnat träffas,
5. fordran på avgift till huvudman för allmän va-anläggning,
6. skadestånd eller annan påföljd 6. skadestånd eller annan påföljd
enligt 29, 29 a eller 30 §, enligt 29 eller 30 §,
7. annan va-fråga, som avses i denna lag.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
2Senaste lydelse 1987:134.
40
Härigenom föreskrivs att 6 och 18 §§ lagen (1976:839) om Statens
va-nämnd skall ha följande lydelse,
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
6§*
Nämnden är beslutför med ordföranden ensam
1. vid förberedande åtgärd, vid prövning av fråga om avvisning eller
avskrivning av mål eller vid handläggning av överklagande av nämndens
beslut,
2. när talan i målet medgivits eller parterna endast begär stadfästelse
av förlikning, vid meddelande av beslut enligt 15 § samt vid prövning av
fråga om att överlämna ett mål till annan myndighet enligt lagen
(1991:852) om betalningsföreläggande för fordringar i arbetstvister och
fordringar som skall prövas av Statens va-nämnd,
3. när saken är uppenbar eller
Handläggning som avses i första
stycket 1 kan enligt uppdrag av
ordföranden också ombesörjas av
annan lagfaren tjänsteman vid
nämnden, vilken förordnats därtill
av nämnden.
målet är av enkel beskaffenhet.
Handläggning som avses i första
stycket kan enligt uppdrag av ord-
föranden också ombesörjas av
annan lagfaren tjänsteman vid
nämnden, vilken förordnats därtill
av nämnden.
18
Skall inlaga, kallelse, förelägg-
ande, beslut eller annan handling
enligt bestämmelse i denna lag
eller eljest tillställas part, sker det
genom delgivning.
§
Skall nämnden underrätta någon
om innehållet i en handling eller
om något annat, får det ske genom
delgivning. Delgivning skall an-
vändas, om det är särskilt föreskri-
vet eller om det med hänsyn till
syftet med bestämmelsen om under-
rättelsen framgår att delgivning
bör ske, men bör i övrigt användas
bara om det krävs med hänsyn till
omständigheterna.
'Senaste lydelse 1991:853.
41
Om beslut är sådant som avses i 16 § första stycket, skall beslutet Prop. 1995/96:188
delges part, som beslutet gått emot, på samma sätt som stämning i Bilaga 5
tvistemål.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
42
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1996-03-07
Prop. 1995/96:188
Bilaga 6
Närvarande: f.d. regeringsrådet Bertil Voss, justitierådet
Johan Munck, regeringsrådet Karl-Ingvar Rundqvist.
Enligt en lagrådsremiss den 22 februari 1996 (Miljödepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om ändring i lagen (1970:244) om allmänna vatten- och
avloppsanläggningar,
2. lag om ändring i lagen (1976:839) om Statens va-nämnd.
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kammarrättsassessorn
Bengt Nordqvist.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:
Ǥ
Enligt paragrafens första stycke, som inte föreslås ändrat, är huvud-
mannen för en allmän va-anläggning under vissa förutsättningar skyldig
att låta en fastighetsägare inom anläggningens verksamhetsområde bruka
anläggningen. Förslaget till ett nytt andra stycke innebär en inskränkning
i denna skyldighet, eftersom brukningsrätten inte kan utnyttjas, om
huvudmannen inte medger anslutning trots att engångsavgift inte har
betalats. Möjligen föreligger en sådan inskränkning redan enligt gällande
rätt. Det har således hävdats att brukningsrätten inte ger fastighetsägaren
rätt att utan vidare koppla in sina va-installationer till anläggningen; detta
måste först anmälas till huvudmannen, som skall bekräfta fastighets-
ägarens ställning som brukare (Bouvin-Qviström, Va-lagstiftningen,
andra upplagan s. 74). Lagrådet vill inte motsätta sig förslaget i sak.
Brukningsrätten motsvarades i lagen (1955:314) om allmänna vatten-
och avloppsanläggningar av en anslutningsrätt. Termen "anslutning"
ansågs i prop. 1970:118 s. 100 ge upphov till missuppfattningar och
onödiga tvister. Anslutningsbegreppet utgick därför ur 1970 års va-lag.
Lagrådet anser det inte lämpligt att återinföra anslutningsbegreppet.
Mot denna bakgrund och med vissa redaktionella jämkningar i övrigt
föreslår Lagrådet att andra stycket ges följande lydelse: "Utan hinder av
bestämmelserna i första stycket är huvudmannen inte skyldig att låta en
fastighet kopplas till en allmän va-anläggning innan engångsavgift enligt
27 § har betalats eller, om avgiften skall fördelas på årliga inbetalningar,
innan godtagbar säkerhet har ställts."
43
26 §
Andra stycket
Paragrafen innehåller för närvarande endast den regeln om fördelning av
avgiftsskyldigheten att denna skyldighet skall fördelas mellan fastigheter-
na efter skälig och rättvis grund. Som anmärks i remissen har regeln i
praxis tolkats så att avgiften i princip skall bestämmas med hänsyn till
den huvudsakliga nytta som varje särskild fastighet har av anläggningen
och med bortseende från huvudmannens individuella kostnader för
fastigheten i fråga, den s.k. nyttoprincipen. Kravet på skälig och rättvis
grund har emellertid ansetts innebära att nyttoprincipen kan och skall
frångås, när det beträffande en viss fastighet föreligger sådana särför-
hållanden i fråga om dess beskaffenhet och läge eller förhållanden i
övrigt som är ägnade att relativt sett avsevärt fördyra eller förbilliga
va-försörjningen till fastigheten (se bl.a. NJA 1981 s. 640 I). De nämnda
principerna är tillämpliga såväl med avseende på anläggningsavgifter som
i fråga om brukningsavgifter.
Avsikten med det remitterade förslaget i denna del är att ge ökat
utrymme för en differentiering av anläggningsavgiftema. I förevarande
stycke har upptagits en särskild regel om detta, som i anslutning till
rådande praxis förutsätter att det föreligger särskilda förhållanden for viss
eller vissa fastigheter inom verksamhetsområdet. Om kostnaden för fastig-
hetens eller fastigheternas vattenförsörjning eller avlopp på grund av
sådana förhållanden "i beaktansvärd omfattning" avviker från vad som i
övrigt gäller inom verksamhetsområdet, skall anläggningsavgiften
(engångsavgiften) enligt den nya regeln bestämmas med beaktande av
dessa skillnader. Begreppet "beaktansvärd" har av en remissinstans ansetts
kunna medföra att en så låg kostnadsskillnad som 15-20 procent skulle
kunna utgöra skäl att bestämma en särtaxa. Av motiven, avsnitt 5.2,
framgår att formuleringen visserligen är avsedd att innebära ett lägre krav
på kostnadsskillnad än det som enligt remissen kan härledas från
nuvarande praxis, dock inte så lågt som 15-20 procent.
Innebörden av förslaget beskrivs i remissens motiv på flera ställen så
att huvudmannen far möjlighet att ytterligare differentiera anläggnings-
avgiftema. Med hänsyn härtill bör det påpekas att, så som regeln har
avfattats enligt förslaget, det blir inte endast en möjlighet utan också en
skyldighet för huvudmannen att i sådana fall som omfattas av regeln ta
hänsyn till kostnadsskillnaderna vid fastställande av taxa för anläggnings-
avgifter. Regeln är emellertid allmänt hållen och måste i vissa lägen anses
ge utrymme för olika bedömningar i frågan huruvida särförhållanden
beträffande viss eller vissa fastigheter skall ge upphov till särskild
anläggningstaxa eller ej, utan att någondera bedömningen kan anses
lagstridig (jfr i fråga om nuvarande regel NJA 1993 s. 700 I och II).
Eftersom den nya regeln har begränsats till engångsavgifter, skulle den
möjligen motsättningsvis kunna läsas så att huvudmannen vid fastställ-
ande av taxa för brukningsavgifter (periodiska avgifter) inte är berättigad
att ta hänsyn till sådana särförhållanden i fråga om viss eller vissa
fastigheter som kan ge upphov till ökade kostnader. Även om det inte
uttryckligen anges i motiven far emellertid antas att detta inte har varit
Prop. 1995/96:188
Bilaga 6
avsikten utan att nu rådande praxis alltjämt skall gälla i fråga om dessa
avgifter.
Tredje stycket
Enligt den nya regeln i detta stycke far, om det med hänsyn till vattenför-
sörjningen, behovet av en tillfredsställande avloppsrening eller av andra
skäl behövs särskilda åtgärder av säsongbetonad karaktär vid en allmän
va-anläggning, den periodiska avgiften för del av året bestämmas till ett
belopp som är två gånger högre än vad som bestäms för huvuddelen av
året.
Lagrådet har ingen erinran i sak mot den nya regeln. Det bör emellertid
påpekas att vissa uttalanden i motiven kan tolkas så att huvudmannen har
avsetts kunna fastställa en säsongtaxa redan av det skälet att anläggningen
dimensionerats för att tillgodose ett behov som föreligger endast under en
begränsad del av året på grund av turism eller fritidsboende och således
under större delen av året har överkapacitet. Lagrådet vill framhålla att
detta inte har stöd i den föreslagna lagtexten, som ställer krav på att
"särskilda åtgärder av säsongbetonad karaktär" skall behövas. Dimensio-
neringen av anläggningen kan inte i sig anses vara hänförlig till sådana
åtgärder.
Innebörden av stycket skulle enligt Lagrådets mening komma till klarare
uttryck, om stycket ges följande avfattning: "Om det med hänsyn till
vattenförsörjningen eller till behovet av en tillfredsställande avloppsrening
eller av andra skäl under en viss mindre del av året behövs särskilda
åtgärder av säsongbetonad karaktär vid en allmän va-anläggning, far
periodiska avgifter för den delen av året bestämmas med tillämpning av
en taxenivå som är högst dubbelt så hög som den som tillämpas för
huvuddelen av året."
Prop. 1995/96:188
Bilaga 6
Förslaget lämnas utan erinran.
45
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 14 mars 1996
Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden
Hjelm-Wallén, Hellström, Peterson, Thalén, Freivalds, Wallström,
Tham, Schori, Blomberg, Hedborg, Andersson, Winberg, Uusmann,
Nygren, Ulvskog, Sundström, Lindh, Johansson
Föredragande: statsrådet Lindh
Regeringen beslutar proposition 1995/96:188 Avgifter enligt lagen om
allmänna vatten- och avloppsanläggningar
46
gotab 49695, Stockholm 1996