Prop.
1995/96:183
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 7 mars 1996
Lena Hjelm-Wallén
Y Iva Johansson
(Utbildningsdepartementet)
I denna proposition föreslås att ett landsting efter överenskommelse med
en kommun får anordna även andra nationella program i gymnasieskolan
än inom naturbruk och omvårdnad. Vidare föreslås att den företrädesrätt
tas bort som landstingen i dag har att anordna utbildning inom naturbruk
och omvårdnad. Landsting skall efter överenskommelse med en kommun
även kunna få anordna gymnasial vuxenutbildning och
påbyggnadsutbildning i komvux inom andra områden än naturbruk och
omvårdnad samt nationella program i gymnasiesärskolan och motsvarande
utbildning i särvux. Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1996.
1 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 183
Prop. 1995/96:183
1 Förslag till riksdagsbeslut ........................ 3
2 Lagtext ..................................... 4
3 Ärendet och dess beredning....................... 8
4 Huvudmän för gymnasial utbildning................. 8
4.1 Gällande regler........................... 8
4.2 Finansiering av gymnasial utbildning............ 9
4.3 Problem med gällande regler ................. 11
5 Ändrade regler om att anordna gymnasial utbildning...... 14
6 Författningskommentar .......................... 16
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 7 mars 1996 . . 18
Rättsdatablad...................................... 19
Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till lag om ändring i skollagen (1985:1100).
1 * Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 183
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Prop. 1995/96:183
Förslag till lag om ändring i skollagen (1985:1100)
Härigenom föreskrivs i fråga om skollagen (1985:1100)’
dels att 1 kap. 5 och 10 §§, 5 kap. 6 och 23 §§, 6 kap. 10 §, 11 kap.
17 § samt 12 kap. 3, 7, 9 och 11 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny bestämmelse, 6 kap. 10 a §, av
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 kap.
5 §2
För barn och ungdomar som inte kan gå i grundskolan och gymna-
sieskolan därför att de är utvecklingsstörda finns särskolan. Kommunerna
är huvudmän för särskolan.
Efter överenskommelse med en
kommun får ett landsting vara hu-
vudman för viss utbildning inom
särskolan.
10 §’
Kommuner och landsting är huvudmän för komvux.
Kommunerna är huvudmän för särvux och sfi.
Efter överenskommelse med en
kommun får ett landsting vara hu-
vudman för viss utbildning inom
särvux.
5 kap.
6 §4
Landstingen får anordna utbild-
ning endast på sådana nationella
program som avser naturbruk och
Landstingen får anordna utbild-
ning på sådana nationella program
som avser naturbruk och omvård-
1 Lagen omtryckt 1991:1111
2 Senaste lydelse 1993:800.
3 Senaste lydelse 1992:598.
4 Senaste lydelse 1991:1684.
omvårdnad.
Om ett landsting anordnar sådan
utbildning som avses i första styck-
et, får kommuner som ingår i
landstinget inte anordna samma
utbildning utan överenskommelse
med landstinget.
23
Ett landsting som i sin gymnasie-
skola på ett nationellt program har
tagit in en elev som inte är hemma-
hörande i en kommun som har
samverkansavtal med landstinget,
har rätt till ersättning för sina kost-
nader för elevens utbildning från
elevens hemkommun. Landstinget
får dock inte betinga sig högre
ersättning från hemkommunen än
som svarar mot det statsbidrag som
utgår dit för elevens utbildning i
gymnasieskolan.
nad.
Efter överenskommelse med en
kommun får ett landsting även
anordna utbildning på andra natio-
nella program.
Prop. 1995/96:183
§5
Ett landsting som i sin gymnasie-
skola på ett nationellt program har
tagit in en elev som inte är hemma-
hörande i en kommun som har
samverkansavtal med landstinget,
har rätt till ersättning för sina kost-
nader för elevens utbildning från
elevens hemkommun.
6 kap.
10 §6
Vaije kommun skall erbjuda de elever som har bedömts kunna gå ett
nationellt program ett urval av olika program. Antalet platser på de olika
programmen skall anpassas med hänsyn till elevernas önskemål.
Erbjudandet skall avse utbildning
som anordnas inom kommunen
eller i en annan kommun i enlighet
med samverkansavtal.
Efter överenskommelse med en
kommun får ett landsting anordna
utbildning på nationella program.
Ett erbjudande enligt första
stycket skall avse utbildning som
anordnas inom kommunen eller i
en annan kommun eller ett
landsting i enlighet med samver-
kansavtal.
JO a§
Om ett landsting anordnar utbild-
ning på nationella program, gäller
vad som sägs i 6 § tredje stycket
om skyldighet att anordna
5 Senaste lydelse 1991:1684.
6 Senaste lydelse 1993:1478.
skolskjuts för landstinget.
Prop. 1995/96:183
11 kap.
17 §7
Kommunerna skall erbjuda gymnasial vuxenutbildning. De skall härvid
sträva efter att erbjuda utbildning som svarar mot efterfrågan och behov.
Landstingen får anordna gymna- Landstingen får anordna gymna-
sial vuxenutbildning endast inom sial vuxenutbildning inom område-
områdena naturbruk och omvård- na naturbruk och omvårdnad,
nad.
Efter överenskommelse med en
kommun får ett landsting anordna
gymnasial vuxenutbildning även
inom andra områden.
12 kap.
3 §8
Kommunerna skall erbjuda särvux. De skall härvid sträva efter att
erbjuda utbildning som svarar mot behov och efterfrågan.
Efter överenskommelse med en
kommun får ett landsting anordna
särvux som motsvarar den utbild-
ning som ges på nationella program
i gymnasiesärskolan.
7
En kommun är skyldig att till sin
särvux ta emot en sökande som
kommer från en annan kommun,
om hemkommunen har åtagit sig
att svara för kostnaderna för ele-
vens utbildning.
9
Kommunerfår uppdra åt andra att
anordna särvux. Regeringen får
meddela föreskrifter om vem som
får ges ett sådant uppdrag och om
§’
En kommun eller ett landsting är
skyldig att till sin särvux ta emot
en sökande som kommer från en
annan kommun, om hemkommunen
har åtagit sig att svara för kostna-
derna för elevens utbildning.
10
En kommun eller ett landsting får
uppdra åt andra att anordna särvux.
Regeringen får meddela föreskrifter
om vem som får ges ett sådant
7 Senaste lydelse 1991:1684.
8 Senaste lydelse 1992:598.
9 Senaste lydelse 1992:598.
10 Senaste lydelse 1992:598.
villkor för det.
uppdrag och om villkor för det. Prop. 1995/96:183
11 §
Den som vill delta i särvux skall
ansöka om detta hos styrelsen för
utbildningen i sin hemkommun.
Om ansökan avser en utbildning
som en annan kommun anordnar
eller låter anordna skall styrelsen
skyndsamt sända ansökan vidare
till styrelsen för utbildningen där.
Till ansökan skall styrelsen foga ett
yttrande av vilket det framgår om
hemkommunen åtar sig att svara
för kostnaderna för elevens utbild-
ning, såvida det inte på grund av
tidigare överenskommelse är onö-
digt.
Den som vill delta i särvux skall
ansöka om detta hos styrelsen för
utbildningen i sin hemkommun.
Om ansökan avser en utbildning
som en annan kommun eller ett
landsting anordnar eller låter anord-
na skall styrelsen skyndsamt sända
ansökan vidare till styrelsen för
utbildningen där. Till ansökan skall
styrelsen foga ett yttrande av vilket
det framgår om hemkommunen åtar
sig att svara för kostnaderna för
elevens utbildning, såvida det inte
på grund av tidigare överenskom-
melse är onödigt.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
Senaste lydelse 1992:598.
I propositionen Växa med kunskaper - om gymnasieskolan och vuxenut-
bildningen (prop. 1990/91:85 ) föreslogs att kommuner och landsting även
fortsättningsvis skulle vara huvudmän för gymnasieskolan och gymnasial
vuxenutbildning. Riksdagen beslöt i enlighet med förslaget (bet.
1990/91:UbU16, rskr. 1990/91:356). Enligt 5 kap. 6 § skollagen
(1985:1100) får landstingen inom gymnasieskolan endast anordna
utbildning på sådana nationella program som avser naturbruk och
omvårdnad. För gymnasial vuxenutbildning och påbyggnadsutbildning
inom komvux gäller enligt 11 kap. 17 § andra stycket skollagen att
landstingen får anordna sådan utbildning endast inom områdena naturbruk
och omvårdnad.
Riksdagen beslöt med anledning av proposition om ändrat huvudmanna-
skap för särskolan och särvux m.m. (prop. 1991/92:94, bet. 1991/92:UbU
21 och 28, rskr. 1991/92:285) att kommunen skall vara huvudman för
särskolan och särvux.
Genom bl.a. skrivelser från Svenska Kommunförbundet och Landstings-
förbundet (1995-11-17, dnr U95/3933/S) har till regeringen framförts
önskemål om ändringar i skollagen, som underlättar samverkan mellan
kommuner och landsting även inom andra utbildningsområden än natur-
bruk och omvårdnad.
Överläggningar har ägt rum mellan företrädare för Utbildningsdeparte-
mentet och företrädare för Svenska Kommunförbundet och Landstingsför-
bundet.
4.1 Gällande regler
Varje kommun är enligt 5 kap. 5 § skollagen skyldig att erbjuda samtliga
ungdomar i kommunen utbildning på nationella program i gymnasieskolan
fram till och med första halvåret det år de fyller 20 år. Detta innebär att
kommunerna har ansvar för att alla ungdomar får tillgång till ett allsidigt
urval av nationella program. Ungdomar som vill gå på program, som
kommunen inte anordnar, har rätt att studera på dessa i annan kommun.
Detta kan ske genom samverkansavtal mellan hemkommun och
kommuner eller landsting, som anordnar utbildningen. Landstingen får
enligt 5 kap. 6 § skollagen inom gymnasieskolan endast anordna utbild-
ning på sådana nationella program som avser naturbruk och omvårdnad.
Om ett landsting anordnar sådan utbildning får kommuner, som ingår i
landstinget, inte anordna samma utbildning utan överenskommelse med
landstinget.
Även i fråga om gymnasial vuxenutbildning och påbyggnadsutbildning
gäller enligt 11 kap. 17 § att landstingen får anordna utbildning endast
inom områdena naturbruk och omvårdnad. I 2 kap. 9 § förordningen
(1992:403) om kommunal vuxenutbildning föreskrivs att en kommun, som
Prop. 1995/96:183
avser att anordna utbildning som får anordnas av det landsting till vilket Prop. 1995/96:183
kommunen hör, skall samråda med landstinget. Det finns således inget
som hindrar att en kommun startar sådan vuxenutbildning som landstinget
anordnar.
För särskolan och särvux kan endast kommuner vara huvudman.
Möjligheten för en kommun eller ett landsting att låta annan genomföra
utbildning på entreprenad regleras i lagen (1993:802) om entrepre-
nadförhållanden inom skolan. Det är endast viss undervisning inom
gymnasieskolan, som får läggas ut på entreprenad till fysiska eller
enskilda juridiska personer. Om det finns särskilda skäl får regeringen på
ansökan av en kommun eller ett landsting i andra fall medge att
kommunen eller landstinget får sluta avtal med någon annan om att
bedriva undervisning inom det offentliga skolväsendet. De uppgifter, som
den kommunala styrelsen för utbildningen och rektorn har, får inte
omfattas av avtalet. Detta innebär att rektorn alltid är anställd av kom-
munen eller landstinget. När det gäller komvux och särvux kan
huvudmannen uppdra åt andra att genomföra utbildningen (11 kap. 6 §
respektive 12 kap. 9 § skollagen).
4.2 Finansiering av gymnasial utbildning
Förändringar i det statliga bidragssystemet
Fram till den 1 juli 1991 hade skolsektorn ett stort antal specialdestinera-
de bidrag uppdelade på skolformer och delar av skolformer. Riksdagens
beslut med anledning av propositionen om Ansvaret för skolan (prop.
1990/91:18, bet. 1990/91:UbU4, rskr. 1990/91:76) innebar att de special-
destinerade statsbidragen den 1 juli 1991 ersattes med ett bidrag till
skolsektorn - sektorsbidraget. Härigenom fick kommunerna en bidragsram
för hela skolsektorn och de fick därvid själva prioritera resurserna mellan
olika skolformer och mellan olika verksamheter inom skolformerna.
Sektorsbidraget grundades på ett schabloniserat system för att beräkna
huvudmännens behov av finansiellt stöd för den undervisning som följer
av gällande bestämmelser.
Sektorsbidraget ersattes den 1 januari 1993 (prop. 1991/92:150, bet.
1991/92:FiU29, rskr. 1991/92:345) med ett statligt utjämningsbidrag till
kommuner och landsting. Det primära syftet med detta nya bidragssystem
var att utjämna de stora inkomstskillnaderna i kommunsektorn och att
garantera alla kommuner ett visst skatteunderlag. Inkomstutjämningen
innebar att bidraget relaterades till kommunens skattebas i stället för den
verksamhet som kommunen bedriver.
Fr.o.m. den 1 januari 1996 gäller ett nytt system för strukturkost-
nadsutjämning enligt riksdagens beslut i december 1995 om ett nytt
utjämningssystem för kommuner och landsting, m.m. (prop. 1995/96:64,
bet. 1995/96:FiU5, rskr. 1995/96:116). I den nya beräkningsmodellen för
utjämningsbidragen till kommun finns faktorer som tar hänsyn till ut-
bildningsbehovet. Motsvarande faktorer finns inte med i skatteutjämningen
mellan landsting.
Interkommunal ersättning
I det gamla statsbidragssystemet och genom sektorsbidraget fick kommu-
nerna bidrag från staten som i genomsnitt täckte hälften av kommunens
kostnader för utbildningsverksamheten. Den resterande delen fick således
bekostas av kommunerna själva. För att täcka de kommunala kostnaderna
för en elev från en annan kommun fick kommunen s.k. interkommunal
ersättning. Hemkommunen var skyldig att betala denna ersättning för de
kommuninvånare som studerade i annan kommun.
Det nya utjämningssystemet syftar till att tillsammans med skatteinkom-
sterna ge kommunerna likvärdiga förutsättningar att finansiera t.ex. den
skolverksamhet som kommunen är skyldig att anordna.
För landstingens del innebar förändringarna i bidragssystemet att det
inte finns ett särskilt statligt bidrag för utbildning. I stället täcks lands-
tingets kostnader av interkommunal ersättning från elevens hemkommun.
Enligt 5 kap. 23 § skollagen har ett landsting, som i sin gymnasieskola
på ett nationellt program har tagit in en elev, som inte är hemmahörande
i en kommun som har samverkansavtal med landstingen, rätt till ersättning
för sina kostnader för elevens utbildning från elevens hemkommun.
Landstingen får dock inte betinga sig högre ersättning från hemkommunen
än som svarar mot det statsbidrag som utgår dit för elevens utbildning i
gymnasieskolan. Den landstingskommunala delen i utbildningskostnaderna
täcks genom landstingsskatt.
I takt med att utbildningskostnaderna har förändrats och att sektors-
bidraget har avvecklats har det blivit allt svårare att identifiera vad som
svarar mot tidigare statsbidrag.
Enligt uppgifter från Skolverket fördelar sig den interkommunala ersätt-
ningen på Omvårdnads- respektive Naturbruksprogrammet läsåret 1994/95
enligt följande.
|
Program |
Interkom. |
Interkom. Landsting |
Snittkostn. |
Snittkostn. Landsting |
|
NP |
75 200 |
41 800 |
74 983 |
139 600 |
|
OP |
53 078 |
20 800 |
51 825 |
63 500 |
Av tabellen framgår tydligt att den interkommunala ersättningen till lands-
ting är liten jämfört med den verkliga snittkostnaden. Spridningen är dock
stor. Kostnaderna för Omvårdnadsprogrammet ligger mellan 35 700 kr
och 91 500 kr per elev. Motsvarande siffror för Naturbruksprogrammet
är 96 300 kr respektive 248 300 kr. Spridningen i interkommunal
ersättning till landstingen varierar mellan 12 000 kr och 27 300 kr för
Omvårdnadsprogrammet samt 30 800 kr och 54 900 kr för Naturbrukspro-
grammet. Det är dock inte så att den interkommunala ersättningen helt
och hållet står i relation till landstingets kostnader, dvs. det landsting som
har den högsta kostnaden tar inte ut den högsta ersättningen. Som
Prop. 1995/96:183
10
jämförelse kan nämnas att den interkommunala ersättningen till kommu- Prop. 1995/96:183
ner för omvårdnadsprogrammet ligger mellan 50 952 kr och 55 000 kr.
Det råder stor skillnad i nivån på den interkommunala ersättningen för
Omvårdnadsprogrammet om det genomförs av landstinget respektive kom-
munen (20 800 kr respektive 53 078 kr). Landstingets lägre ersättnings-
nivå kan förklaras genom skollagens bestämmelser om "statlig" del.
4.3 Problem med gällande regler
I dag har kommunerna inte möjlighet att påverka utbudet av alla na-
tionella program genom att landstingen har en företrädesrätt att anordna
utbildning inom naturbruk och omvårdnad. Svenska Kommunförbundet
menar att en lösning skulle vara att kommunerna har huvudmannaskapet
för all gymnasieutbildning och att kommunerna får lägga ut utbildning på
entreprenad i landstingen. Svenska Kommunförbundet pekar på bl.a. den
omständigheten att kommunerna fr.o.m. 1 juli 1994 är skyldiga att lämna
bidrag till fristående gymnasieskolor även om det skulle röra sig om
utbildningar som om de ingått i det offentliga skolväsendet skulle ha haft
landstingetskommunalt huvudmannaskap.
Det finns även problem på grund av att landstingen endast får anordna
utbildning inom vissa områden. Konsekvenserna av nuvarande bestämmel-
ser blir att initiativ av kommuner och landsting till samverkan förhindras
och att deras möjligheter att göra pedagogiska och kostnadsbesparande åt-
gärder begränsas. Detta gäller utbildning inom gymnasieskolan, gym-
nasiesärskolan, komvux och särvux.
I en gemensam skrivelse till regeringen i november 1995 har Svenska
Kommunförbundet och Landstingsförbundet hemställt att regeringen
skyndsamt vidtar åtgärder som underlättar för skolhuvudmännen att sam-
verka vad gäller gymnasial utbildning. Förbunden framhåller att det finns
flera skäl som talar för att det är bättre för eleverna och billigare för
samhället att landstingen, med en redan uppbyggd kompetens och organi-
sation för vissa program, t.ex. Barn- och fritidsprogrammet, på kom-
munernas uppdrag svarar för anordnandet av själva utbildningen. För-
bunden hänvisar till att det rådande samhällsekonomiska läget påkallar
samverkan och nya lösningar för att få till stånd en så rationell resursan-
vändning som möjligt.
Regeringen har våren 1995 fastställt programmål för Naturbrukspro-
grammet i gymnasiesärskolan. Skolverket har nyligen publicerat
kursplaner för gymnasiesärskolan som motsvarar delar av Omvårdnads-
programmet. Kommunerna, som aldrig anordnat Naturbruksprogrammet
eller motsvarande äldre utbildningar och därmed saknar lärare, lokaler och
utrustning, kommer därmed att - åtminstone inledningsvis - få svårt att
genomföra gymnasiesärskola med denna inriktning. I realiteten finns dock
landsting, med tidigare erfarenhet av naturbruksutbildningar i särskolan,
som genomför Naturbruksprogrammet i gymnasiesärskolan.
De problem som aktualiserats kan sammanfattas enligt följande:
11
- Landstingen har företrädesrätt att anordna omvårdnads- och natur-
bruksutbildningar i gymnasieskolan. Denna innebär att en kommun inte
har rätt att anordna dessa program såvida inte berört landsting ger sitt
godkännande.
- Landstingen får inte i sin gymnasieskola anordna andra utbildningar än
nationella program inom naturbruk och omvårdnad. Detta innebär att
landstingen inte har möjlighet att anordna andra program, t.ex. Bam-
och fritidsprogrammet, och därmed utnyttja kompetens, som de bl.a. har
genom att de anordnar Omvårdnadsprogrammet.
- Landstingen får inte anordna gymnasial vuxenutbildning inom andra
områden än naturbruk och omvårdnad. Elever, som vill kombinera
studier inom t.ex. omvårdnad och kärnämnen, måste därför vara in-
skrivna i två komvux - dvs. både i landstinget och i kommunen.
- Landstingen får inte anordna gymnasiesärskola. Detta medför exempel-
vis att kommunerna måste göra investeringar i utrustning och lokaler
om de skall anordna naturbruksutbildningar i denna skolform. Det finns
inte heller möjlighet att genomföra integrerad undervisning mellan gym-
nasiesärskola och gymnasieskola i berörda utbildningar.
- Kommuner som vill lägga "uppdrag" på landsting för att genomföra
viss gymnasial utbildning, t.ex. i ämnen inom Fordonsprogrammet, kan
inte göra detta.
Frågan om landstingens ansvar för gymnasial utbildning har diskuterats
tidigare. De problem som förbunden, var för sig och gemensamt, fört
fram talar för att det finns skäl att nu aktualisera frågan. Det kan i
sammanhanget nämnas att i propositionen Växa med kunskaper - om
gymnasieskolan och vuxenutbildningen anförde föredragande statsrådet
följande (s.60):
"Den företrädesrätt att anordna utbildning som jag här föreslagit skall
ges landstingskommunerna strider i och för sig mot principen
omkommunemas ansvar för gymnasieutbildningen. Avsteget har gjorts
främst av praktiska skäl. Skulle det, mot förmodan, visa sig medföra
svårigheter, är jag inte främmande för att på nytt ta upp saken.”
En lösning, som redan nämnts, skulle kunna vara att kommuner får
möjlighet att lägga en utbildning på entreprenad hos landsting. Trots
propåer från kommuner och landsting har inte något medgivande enligt
2 § lagen (1993:802) om entreprenadförhållanden i skolan lämnats. De
möjligheter som finns att lägga ut undervisning på entreprenad inom
skolan innebär att den som är huvudman för en utbildning får uppdra åt
någon annan att bedriva undervisning. Uppdragsgivaren är huvudman för
utbildningen och har det ansvar som anges i 1 kap. 12 § skollagen. Där
anges att huvudmannen ansvarar för att utbildningen genomförs i enlighet
med bestämmelserna i skollagen och de bestämmelser som kan finnas i
Prop. 1995/96:183
12
annan lag eller förordning. Det är huvudmannens skyldighet att se till att Prop. 1995/96:183
entreprenören bedriver sin verksamhet så att undervisningen uppfyller de
krav som kan ställas på den. Det är endast undervisningen och vad som
hör till den som en entreprenör får ha hand om. Rektor skall vara anställd
av huvudmannen. Den kommunala nämnd som är styrelse för utbildningen
prövar mottagandefrågor, sköter intagning m.m. Om en kommun skulle
få ge ett landsting i uppdrag att bedriva undervisning som entreprenör
skulle det innebära att kommunen alltjämt är ansvarig för utbildningen,
medan landstinget endast har "utförarrollen".
Ett problem är också att ett landsting som regel skulle komma att få
flera uppdragsgivare eftersom man kan utgå från att det i de flesta fall
skulle vara fråga om att bedriva undervisning på flera kommuners
uppdrag. Samtliga kommuner skulle vara huvudman för "sin del" av
utbildningen. Förutom praktiska problem när det gäller att fatta beslut
skulle ansvaret kunna bli otydligt. Detta går kanske i och för sig att lösa
genom att berörda kommuner först ingår ett samverkansavtal med
varandra varvid en kommun blir anordnare av utbildningen. Därefter
träffar den kommunen avtal med landstinget. Detta är emellertid en
omständlig lösning.
13
Regeringens förslag: Efter överenskommelse med en kommun får
ett landsting anordna även andra nationella program i gymnasiesko-
lan än inom naturbruk och omvårdnad. Den företrädesrätt tas bort
som landstingen genom skollagens bestämmelser i dag har inom na-
turbruk och omvårdnad.
Landsting skall efter överenskommelse med en kommun kunna
få anordna gymnasial vuxenutbildning och påbyggnadsutbildning i
komvux inom andra områden än naturbruk och omvårdnad samt
nationella program i gymnasiesärskolan och motsvarande utbildning
i särvux.
Bestämmelserna i skollagen tas bort om att ett landsting inte får
betinga sig högre ersättning från en elevs hemkommun än som
svarar mot det statsbidrag som lämnas dit för elevens utbildning i
gymnasieskolan.
Skälen för regeringens förslag: Regeringens uppfattning är att det i första
hand är kommunerna som skall vara huvudmän för all utbildning i
gymnasieskolan och komvux, dvs. även utbildningar inom naturbruk och
omvårdnad. Detta skulle innebära att ett landsting först efter överenskom-
melse med en kommun skulle ha möjlighet att som huvudman anordna
gymnasieutbildning. I avvaktan på att ett sådant förslag kan läggas
föreslår vi nu ändringar i skollagen som löser ett antal problem av mer
akut karaktär.
Som tidigare redovisats är kommuner huvudmän för särskolan och
särvux medan såväl kommuner som landsting är huvudmän för
gymnasieskolan och komvux. Landstingens rätt att anordna utbildning
inom dessa skolformer är dock begränsad. Vi har i föregående avsnitt
redovisat att nuvarande lagstiftning skapar problem och att Svenska
Kommunförbundet samt Landstingsförbundet i gemensam skrivelse i
november 1995 hemställt att regeringen skyndsamt vidtar åtgärder som
underlättar för skolhuvudmännen att samverka.
Regeringen delar de båda förbundens uppfattning att nuvarande lagstift-
ning skapar problem och förhindrar att resurserna används på ett effektivt
sätt. Det visar bl.a. resultatet av en förfrågan, som de båda förbundet gjort
gemensamt hos skolhuvudmännen i april 1995. Undersökningen visar att
flera landsting anordnar utbildning på främst Barn- och fritidsprogrammet
men i enstaka fall även på Hantverksprogrammet och Industriprogrammet
trots att detta inte är tillåtet enligt bestämmelserna i skollagen.
Ytterligare ett exempel på hur bestämmelserna förhindrar en utveckling
av gymnasieutbudet finns i Örebro län. Där vill kommunerna i den södra
länsdelen och landstinget i Örebro län att landstinget skall ha möjlighet
att ansvara för all gymnasieutbildning.
Enligt vår mening skall kommunerna ha rätten att själva bestämma var
14
deras elever skall erbjudas utbildning. Detta skulle innebära att Prop. 1995/96:183
bestämmelserna i 5 kap. 6 § första stycket och 11 kap. 17 § andra stycket
skollagen som ger landstingen rätt att anordna gymnasieutbildning och
gymnasial vuxenutbildning inom områdena naturbruk och omvårdnad på
sikt bör utgå. En sådan ändring får till följd att ett landsting först efter
överenskommelse med en kommun skulle ha möjlighet att anordna sådan
utbildning. Innan ett förslag av den innebörden kan läggas måste dock
vissa frågor om skatteväxling m.m. ytterligare beredas.
Mot den angivna bakgrunden föreslår vi nu att ett landsting efter
överenskommelse med en kommun skall få anordna annan utbildning
inom gymnasieskolan och den gymnasiala vuxenutbildningen än inom
naturbruksområdet och omvårdnadsområdet. Vidare föreslås att
kommunerna kan överlåta åt landstinget att vara huvudman för hela eller
delar av utbildningar inom gymnasiesärskolan och motsvarande utbildning
i särvux. Förslagen innebär således att om kommunerna så önskar kan
landstingen vidga sin utbildningsverksamhet till att omfatta andra na-
tionella program i gymnasieskolan samt också anordna utbildningar inom
gymnasiesärskolan och gymnasial vuxenutbildning.
Bestämmelsen om att landstingen i dag har företrädesrätt att anordna
gymnasieutbildning inom naturbruk och omvårdnad slopas. Detta förslag
innebär således att landstingen får fortsätta att anordna dessa utbildningar
utan särskild överenskommelse med en kommun.
Vårt förslag kräver ändringar i skollagen. Förutom att det behövs
bestämmelser som gör det möjligt för kommuner och landsting att träffa
sådana överenskommelser som vi föreslår, behöver vissa bestämmelser om
huvudmannens skyldigheter i respektive skolformskapitel ändras så att
bestämmelserna också omfattar ett landsting som anordnar utbildning.
Med hänvisning till att nuvarande bestämmelse i 5 kap. 23 § skollagen
om den interkommunala ersättningens storlek är föråldrad, föreslår
regeringen att bestämmelsen slopas. Eftersom huvuddelen av landstingens
utbildningskostnader täcks genom landstingsskatt bör den föreslagna
förändringen inte nämnvärt påverka kommunernas kostnader för
utbildning inom naturbruk och omvårdnad.
Regeringens förslag innebär att landstingen kan komma att få nya ut-
bildningsuppdrag utöver de nuvarande inom naturbruk och omvårdnad. I
dessa fall bör ersättningen till landstingen regleras genom
samverkansavtal.
15
Förslaget till lag om ändring i skollagen (1985:1100)
1 kap.
5 och 10 §§
För att tillgodose ett behov av praktiska samarbetslösningar mellan
kommuner och landsting ges ett landsting, efter överenskommelse med en
eller flera kommuner, möjlighet att vara huvudman och därmed att
anordna utbildning inom de aktuella områdena. Enligt de tidigare gällande
reglerna har ett landsting inte kunnat vara huvudman för utbildning inom
gymnasiesärskolan och särvux. Vilken utbildning som en
överenskommelse enligt dessa bestämmelser får avse anges i 6 kap. 10 §
andra stycket respektive 12 kap. 3 § andra stycket. Ett landsting som
anordnar utbildning efter överenskommelse med en kommun är huvudman
för den utbildningen och har därmed det ansvar som anges i 1 kap. 12 §.
Detta innebär bl.a. att styrelse för utbildningen är den nämnd som
landstinget enligt 2 kap. 1 § har utsett.
5 kap.
6§
Landstingen får även fortsättningsvis anordna gymnasieutbildning på
nationella program som avser naturbruk och omvårdnad. Efter överens-
kommelse med en kommun kan landstinget anordna utbildning även på
andra nationella program. Landstingens företrädesrätt till att anordna ut-
bildning på nationella program som avser naturbruk och omvårdnad tas
bort.
23 §
Paragrafens andra mening tas bort eftersom den syftar på ett bidragssys-
tem som inte längre tillämpas. De närmare skälen har behandlats i avsnitt
4.2.
6 kap.
10 §
Det nya andra stycket innebär att ett landsting, efter överenskommelse
med en kommun, får anordna utbildning inom gymnasiesärskolan på
nationella program. Det tidigare andra stycket blir ett nytt tredje stycke
och ändras endast på så sätt att det framgår att den utbildning som nu
erbjuds även kan anordnas av ett landsting.
Prop. 1995/96:183
16
10 a §
Denna nya paragraf innebär att om ett landsting anordnar utbildning inom
gymnasiesärskolan så är det skyldigt att anordna skolskjuts för eleverna
enligt bestämmelserna i 6 § tredje stycket.
11 kap.
17 §
Landstingen får även fortsättningsvis anordna gymnasial vuxenutbildning
inom områdena naturbruk och omvårdnad. Efter överenskommelse med
en kommun kan landstinget anordna gymnasial vuxenutbildning även
inom andra områden. Av 11 kap. 2 § tredje stycket följer att denna
möjlighet för landsting också gäller påbyggnadsutbildning.
12 kap.
3 §
Paragrafens nya andra stycke innebär att ett landsting, efter
överenskommelse med en kommun, får anordna särvux i samma
omfattning som landstinget får anordna utbildning inom gymnasiesärsko-
lan.
7 §
Ändringen i paragrafen är en följd av ändringen i 3 §.
9§
Ändringen i paragrafen medför att även ett landsting får möjlighet att
uppdra åt andra att anordna särvux. Det kan förutsättas att landstingen
kommer att utnyttja denna möjlighet endast till en mindre del.
11 §
Ändringarna i paragrafen är en följd av ändringen i 3 §.
Prop. 1995/96:183
17
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 7 mars 1996
Närvarande: statsrådet Hjelm-Wallén, ordförande, och statsråden
Hellström, Peterson, Thalén, Freivalds, Persson, Tham, Blomberg,
Hedborg, Andersson, Winberg, Uusmann, Nygren, Ulvskog, Lindh,
Johansson
Föredragande: statsrådet Ylva Johansson
Regeringen beslutar proposition 1995/96:183 Huvudmannaskapet för
gymnasial utbildning m.m.
18
Prop. 1995/96:183
|
Författningsrubrik |
Bestämmelser som inför, Celexnummer för bak- ändrar, upphäver eller omiiggande EG-regler upprepar ett normgiv- |
|
Lag om ändring i skolla- gen (1985:1100) |
12 kap. 9 § |
19
gotab 49635, Stockholm 1996