Prop.
1995/96:182
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 7 mars 1996
Lena Hjelm-Wallén
Marita Ulvskog
(Civildepartementet)
I propositionen föreslås vissa ändringar i resegarantilagen för att stärka
konsumentskyddet. Enligt förslaget utvidgas lagens tillämpningsområde,
som nu omfattar paketresor, till att omfatta även andra resor som sker
tillsammans med en paketresa. Härigenom skyddas resenärerna vid resor
som säljs av en arrangör eller återförsäljare av paketresor men som bara
består av själva transporten, s.k. stolsförsäljning. Vidare föreslås vissa
ändringar för att förbättra Kammarkollegiets möjligheter till tillsyn av
lagens efterlevnad och för att göra Resegarantinämndens arbete effektiva-
re.
Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 juni 1996.
1 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 182
Prop. 1995/96:182
1 Förslag till riksdagsbeslut........................ 3
2 Förslag till lag om ändring i resegarantilagen (1972:204) . . 3
3 Ärendet och dess beredning ...................... 7
4 Behovet av ändringar i resegarantilagen .............. 7
5 Garantisystem................................ 9
6 Resegarantilagens omfattning ..................... 12
7 Några övriga frågor............................ 15
7.1 Tillsynsmyndighetens möjligheter att begära
uppgifter............................... 15
7.2 Ersättning for kostnader for uppehälle........... 16
7.3 Ansökningstiden ......................... 17
7.4 Åtgärder vid underlåtenhet att ställa säkerhet...... 18
7.5 Resegarantinämnden....................... 19
8 Kostnadskonsekvenser.......................... 21
9 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser............ 21
10 Författningskommentar ......................... 22
Bilaga 1 Sammanfattning av arbetsgruppens promemoria
(Ds 1994:109) .......................... 27
Bilaga 2 Arbetsgruppens lagforslag .................. 28
Bilaga 3 Förteckning över remissinstanserna ............ 33
Bilaga 4 Lagrådsremissens lagforslag ................. 34
Bilaga 5 Lagrådets yttrande ........................ 38
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 7 mars 1996 . . 40
Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till lag om ändring i resegarantilagen
(1972:204)?
Härigenom föreskrivs i fråga om resegarantilagen (1972:204)
dels att 1. 5, 6. 8, 11, 14 och 15 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 2 § och 4 a §, av
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Den som är arrangör eller åter-
försäljare av paketresor enligt
lagen (1992:1672) om paketresor
skall, innan han marknadsför en
paketresa, ställa säkerhet hos
Kammarkollegiet.
Föreslagen lydelse
§'
Den som är arrangör eller åter-
försäljare av paketresor enligt la-
gen (1992:1672) om paketresor
skall, innan han marknadsför en
paketresa, ställa säkerhet hos
Kammarkollegiet. Säkerheten
skall motsvara arrangörens eller
återförsäljarens åtagande mot
resenärerna för dels paketresor,
dels andra resor som sker till-
sammans med en paketresa.
§2
Kammarkollegiet prövar om
det föreligger skyldighet att stäl-
la säkerhet enligt denna lag.
a §
Om en arrangör eller en åter-
försäljare inte ställer säkerhet
enligt denna lag, får Kammarkol-
legiet förelägga honom vid vite
att fullgöra sin skyldighet.
1 Senaste lydelse 1994:405.
2 Förutvarande 2 § upphävd genom 1992:1673.
Kammarkollegiet far ålägga
arrangörer och återförsäljare att
lämna de uppgifter om sin verk-
samhet som är nödvändiga för att
frågan om säkerhet skall kunna
prövas. Om den uppgiftsskyldige
inte lämnar de begärda uppgifter-
na, far kollegiet förelägga honom
vid vite att fullgöra sin skyldig-
het.
Säkerhet far tas i anspråk för
att betala tillbaka pengar som
betalats för en paketresa som blir
inställd eller av annan anledning
inte blir av. I fråga om paketre-
sor som har påbörjats men inte
slutförts far säkerheten tas i an-
språk för resenärers uppehälle z
utlandet, deras återresa och skä-
lig ersättning till dem för värdet
av de förmåner som de gått miste
om genom att resan avkortats.
Om en arrangör eller en åter-
försäljare som ställt säkerhet har
försatts i konkurs eller måste
antas vara på obestånd, far säker-
heten tas i anspråk även för att
betala nödvändiga kostnader för
dels biträde åt deltagare i paket-
resor som avbrutits, dels utred-
ning i ärenden om ianspråktagan-
de av säkerheten.
Kammarkollegiet far, om det
finns skälig anledning att anta
att skyldighet att ställa säkerhet
föreligger, ålägga den som mark-
nadsför en resa att lämna de
uppgifter om sin verksamhet som
är nödvändiga för att frågan om
säkerhet skall kunna prövas. Om
den uppgiftsskyldige inte lämnar
de begärda uppgifterna, far
kollegiet förelägga honom vid
vite att fullgöra sin skyldighet.
Säkerhet far tas i anspråk för
att betala tillbaka pengar som
betalats för en resa som omfattas
av garanti enligt denna lag och
som blir inställd eller av annan
anledning inte blir av. I fråga om
resor som har påbörjats men inte
slutförts far säkerheten tas i an-
språk för resenärers uppehälle
under resan, deras återresa och
skälig ersättning till dem för vär-
det av de förmåner de gått miste
om genom att resan avkortats.
Ersättning far betalas ut till
den som tillhandahåller uppehäl-
le eller återresa åt en resenär.
Om en arrangör eller en åter-
försäljare som ställt säkerhet har
försatts i konkurs eller måste
antas vara på obestånd, far säker-
heten tas i anspråk även för att
betala nödvändiga kostnader för
dels biträde åt deltagare i resor
som avbrutits, dels utredning i
ärenden om ianspråktagande av
säkerheten.
Prop. 1995/96:182
Pengar som betalats ut får återkrävas från resenären endast om denne
genom otillbörligt handlande orsakat en kostnad som medlen tagits i an-
’ Senaste lydelse 1994:405.
4 Senaste lydelse 1992:1673.
språk för.
Prop. 1995/96:182
Framställning om att säkerhet
skall fa tagas i anspråk skall
göras inom sex månader efter det
att den resa, som avses med
framställningen, inställts, förkla-
rats ej komma till stånd eller
avbrutits eller, i fall som avses i
6 § andra stycket, efter det att
kostnaden uppkommit. Försum-
mas det, upphör rätten till ersätt-
ning ur säkerheten.
Framställning om att säkerhet
skall fa tas i anspråk skall göras
inom tre månader efter det att
den resa, som avses med fram-
ställningen, inställts, förklarats ej
komma till stånd eller avbrutits
eller, i fall som avses i 6 § tredje
stycket, efter det att kostnaden
uppkommit. Försummas det,
upphör rätten till ersättning ur
säkerheten.
H §5
Nämnden är beslutför, när ordföranden och två andra ledamöter är när-
varande. I beslut skall lika antal företrädare för konsumentintressen och
företagarintressen deltaga.
Om det framkommer skiljaktiga meningar vid en överläggning tillämpas
föreskrifterna i 16 kap. rättegångsbalken om omröstning i tvistemål.
Ordföranden kan ensam på
nämndens vägnar företaga förbe-
redande åtgärd och pröva ärende
av mindre vikt.
Ordföranden far ensam på
nämndens vägnar vidta förbere-
dande åtgärder och avgöra ären-
den av mindre vikt. Ordföranden
får överlåta sådana uppgifter till
handläggare vid Kammarkolle-
giet som utför kansligöromål åt
Resegarantinämnden.
14 §6
Till böter eller fängelse i högst ett år skall den dömas som uppsåtligen
1. organiserar en paketresa utan att, innan han marknadsför resan, ha
ställt säkerhet som krävs enligt denna lag eller
2. säljer eller marknadsför en paketresa, som organiseras av någon
annan såsom arrangör, utan att ha ställt sådan säkerhet.
Till böter skall den dömas som uppsåtligen eller av oaktsamhet
1. lämnar oriktig uppgift vid fullgörande av uppgiftsskyldighet som
ålagts honom med stöd av 5 § eller
2. underlåter att fullgöra sådan uppgiftsskyldighet.
För en gärning som avses i
andra stycket 1 skall inte någon
För en gärning som avses i
första stycket skall inte någon
' Senaste lydelse 1986:1162.
6 Senaste lydelse 1994:405.
1* Riksdagen 1995/96. 1 sand. Nr 182
dömas till ansvar, om gärningen
är belagd med straff i brottsbal-
ken. Inte heller skall någon dö-
mas till ansvar för en gärning
som avses i andra stycket 2 i den
utsträckning gärningen omfattas
av ett vitesföreläggande enligt
5 §•
dömas till ansvar i den utsträck- Prop. 1995/96:182
ning gärningen omfattas av ett
vitesföreläggande enligt 4 a §.
För en gärning som avses i andra
stycket 1 skall inte någon dömas
till ansvar, om gärningen är be-
lagd med straff i brottsbalken.
Inte heller skall någon dömas till
ansvar för en gärning som avses
i andra stycket 2 i den utsträck-
ning gärningen omfattas av ett
vitesföreläggande enligt 5 §.
Allmänt åtal för brott mot denna lag far väckas endast efter medgivande
av Kammarkollegiet.
15 §7
Kammarkollegiets beslut enligt
5 § far inte överklagas. Andra
beslut av kollegiet enligt denna
lag får överklagas hos regeringen
genom besvär.
Kammarkollegiets beslut enligt
4 a § eller 5 § får inte överkla-
gas. Andra beslut av kollegiet
enligt denna lag får överklagas
hos regeringen.
Kammarkollegiet får förordna att ett beslut om säkerhet skall gälla
omedelbart.
Resegarantinämndens beslut får inte överklagas.
Har en säkerhet tagits i anspråk för betalning som bort utgå ur en annan
säkerhet, får resegarantinämnden ta upp ärendet till ny prövning.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juni 1996.
2. De äldre bestämmelserna i 8 § gäller dock fortfarande i fall då en
händelse som avses där har inträffat före ikraftträdandet.
Senaste lydelse 1994:405.
Resegarantilagen (1972:204) trädde i kraft den 1 juli 1972. Lagen har
därefter ändrats ett antal gånger, bl.a. den 1 juli 1993 då lagen anpassades
till EG:s direktiv på paketreseområdet (SFS 1992:1673). Flera av
resebranschens organisationer begärde i det sammanhanget att resega-
rantilagen skulle ses över.
Chefen för Civildepartementet beslöt den 26 oktober 1993 att det inom
Civildepartementet skulle tillsättas en arbetsgrupp med uppgift att se över
resegarantilagen. Uppdraget redovisades i augusti 1994 i promemorian
Nya former för resegarantier (Ds 1994:109). En sammanfattning av
arbetsgruppens promemoria finns i bilaga 1. De lagförslag som arbets-
gruppen lägger fram finns i bilaga 2. Arbetsgruppens förslag har
remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 3.
Remissyttrandena finns tillgängliga i Civildepartementet (dnr C94/2268).
Konsumentverket har i en skrivelse den 18 december 1995 framfört
önskemål om att resegarantilagen skall utvidgas så att lagen även täcker
s.k. stolsförsäljning.
Mot bakgrund av synpunkter som framkommit vid remissbehandlingen
och under ärendets beredning i departementet gjordes inom Civildepar-
tementet en bearbetning och komplettering av arbetsgruppens förslag.
Dessa förslag redovisas i Civildepartementets promemoria Nya former för
resegarantier - modifierat och kompletterande förslag. Med anledning av
dessa nya förslag har Civildepartementet den 19 januari 1996 hållit ett
remissmöte om resegarantilagen. Vad som härvid framkommit redovisas
i ett protokoll från mötet. Promemorian och protokollet finns tillgängliga
i Civildepartementet.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 22 februari 1996 att inhämta Lagrådets yttrande
över det lagförslag som finns i bilaga 4. Lagrådets yttrande finns i bilaga
5. Lagrådet har framfört vissa synpunkter på utformningen av 6 § samt
att det bör införas en övergångsbestämmelse till 8 §. Regeringen har följt
Lagrådets förslag. Därutöver har vissa redaktionella ändringar gjorts i
lagtexten.
Syftet med resegarantilagen
Det främsta skälet till att den första, tidsbegränsade resegarantilagen
infördes år 1967 var de missförhållanden som rådde inom sällskapsrese-
branschen på 1960-talet. Branschen expanderade kraftigt under denna tid,
en expansion som inte var helt problemfri. Många företag kunde inte
fullgöra sina åtaganden gentemot resenärerna med de s.k. skandalresoma
som följd.
I och med att resebranschen utvecklades och stabiliserades försvann
Prop. 1995/96:182
skandalresoma. Resegarantilagen anses ha bidragit till utvecklingen. Prop. 1995/96:182
Skandalresoma ersattes emellertid av s.k. resebyråkrascher, då reseföretag
till följd av ekonomiska svårigheter ställde in sin verksamhet och trädde
i likvidation eller försattes i konkurs. Resegarantilagstiftningen gjordes
permanent år 1972.
Resebranschen har ansetts vara särskilt känslig för störningar av olika
slag. Faktorer som konjunktursvängningar, resmålens popularitet, väder-
leksförhållanden, politiska oroligheter på något populärt resmål m.m. kan
snabbt rubba förutsättningarna för reseverksamheten.
Konsumenterna betalar regelmässigt i förskott för paketresor, men har
begränsade möjligheter att på förhand bedöma företagens förmåga att
fullgöra sina åtaganden och därmed att undvika de förluster som ett
företags betalningsinställelse kan medföra. För att skydda konsumenterna
skall de företag som anordnar eller förmedlar resor som omfattas av lagen
ställa säkerhet för sin verksamhet. Kravet på säkerhet anses i sig bidra till
att säkerställa att endast företag med tillräckliga ekonomiska resurser
startar reseverksamhet. I den mån företagen ändå inte lyckas fullgöra sina
åtaganden skall resenärerna kunna kompenseras ekonomiskt.
En riskbedömning är inbyggd i resegarantisystemet. Tillsynsmyndig-
heten skall bedöma företagens ekonomiska åtagande vid varje enskild
tidpunkt. Den egentliga riskbedömningen förutses emellertid de banker
och försäkringsbolag stå för som skall utfärda säkerheterna. Dessas
bedömning av risken för att en säkerhet kan komma att tas i anspråk
avgör om reseföretaget över huvudtaget får någon säkerhet men också
provisionens storlek och kravet på realsäkerhet.
Ändrade förhållanden
Sedan den första resegarantilagstiftningen infördes år 1967 har resandet
i viss mån ändrat karaktär. Även om s.k. paketresor i traditionell mening
fortfarande står för en stor andel av det totala resandet har denna typ av
resor minskat. Många företag väljer att i större utsträckning ordna trans-
porterna med reguljärt flyg. Det blir allt vanligare att företagen erbjuder
arrangemang med stor valfrihet i fråga om reslängd, resmål, tilläggstjäns-
ter m.m. Detta medför att resorna i någon mån blir dyrare. Vidare är det
nu svårare för företag och myndigheter att utifrån företagens mark-
nadsföringsmaterial avgöra om arrangemangen utgör paketresor samt för
företagen att lämna underlag för beräkning av säkerhetens storlek.
De betalningsvillkor som reseföretagen tillämpar har generellt sett
ändrats. Tidpunkten när slutbetalning skall ske tenderar att tidigareläggas.
Detta medför att den tidsperiod då den enskilde resenären riskerar att
förlora pengar blir allt längre. Det medför också att allt större förskotts-
betalningar ackumuleras hos företagen, förskottsbetalningar som skall
garanteras genom de säkerheter företagen har att ställa.
Garantisystem
Det nuvarande skyddet för resenärerna är anordnat på så sätt att varje
reseföretag skall ställa en säkerhet innan paketresorna marknadsförs. Prop. 1995/96:182
Säkerheten skall i princip vid varje tillfälle motsvara företagens ekono-
miska åtagande gentemot resenärerna. Den skall som regel bestå av en
betalningsutfastelse utfärdad av en bank eller ett försäkringsbolag, vilken
fullgörs vid anfordran. Varje enskilt företag ansvarar endast för sina egna
åtaganden. Det är därför oundvikligt att det totalt garanterade beloppet är
avsevärt större än vad som sannolikt någonsin kan bli aktuellt att utnyttja.
De ställda garantierna skall med nuvarande system räcka till att ekono-
miskt skydda samtliga resenärer.
Principen att varje företag svarar för sina egna åtaganden ställer stora
krav på företagens vilja och förmåga att budgetera framtida resor, att
lämna fullständiga uppgifter om sin verksamhet for beräkning av det
ekonomiska åtagandet gentemot resenärerna och att ställa beslutade
säkerheter. Vidare ställs stora krav på tillsynsmyndigheten i fråga om
beräkningen av den säkerhet företagen skall ställa samt på snabbhet och
effektivitet i handläggning och tillsyn.
Resegarantilagen har i olika sammanhang kritiserats. Kritiken från
resebranschens sida har främst rört kostnaderna for att ställa säkerhet och
det kapital som måste bindas for att bankerna skall utfärda erforderliga
säkerheter. Vidare har det framförts att systemet är krångligt och
oflexibelt. Från myndighetshåll har man framhållit svårigheterna med att
administrera systemet, att ge resenärerna ett fullgott skydd samt den tid
det tagit i vissa fall innan ersättning har kunnat betalas ut till resenärerna.
Regeringens bedömning: Någon ändring av garantisystemet görs
inte nu.
Arbetsgruppens förslag: Arbetsgruppens förslag innebär att en indivi-
duell säkerhet skall uppgå till 100 000 kronor för alla arrangörer och
återförsäljare av utländska arrangörers paketresor. Vidare skall ett belopp
per resa betalas in till gemensam fond, lämpligen tio kronor per resa.
Under förutsättning att inte alltför stora utbetalningar behöver göras ur
fonden kan den efter fem år uppgå till 100 miljoner kronor. Beloppet som
betalas in till fonden kan därefter sänkas.
Remissinstansernas synpunkter: Vid remissbehandlingen har Konsu-
mentverket. Kammarkollegiet, Resegarantinämnden och AFS Interkulturell
Utbildning framhållit att lösningen med en individuell säkerhet och fond
kan ha många fördelar. Den största fördelen med modellen är att den -
fullt utbyggd - ger konsumenterna ett bättre skydd. Konsumenterna kan
tillförsäkras full ersättning och ersättningen kan betalas ut snabbare.
Administrationen blir också enklare. Konsumentverket, Allmänna
reklamationsnämnden, Resegarantinämnden och Konsumentvägledarnas
Förening har dock framfört kritik i fråga om uppbyggnaden av fonden.
Det räcker med en eller ett par större konkurser under de första åren för
att uppbyggnaden allvarligt skall äventyras. Konsumentverket, Resegaran-
tinämnden, Konsumentvägledarnas Förening och Svenska Rese- och
Turistindustrins Samarbetsorganisation (RTS) anför också att fonden
skulle behöva vara större. Förslaget beaktar inte möjligheten att ett av de
allra största reseföretagen skulle försättas i konkurs. Ett sådant företag
ställer under högsäsong garanti för närmare 350 miljoner kronor. Vid en
sådan konkurs skulle systemet fallera även med en fullt uppbyggd fond.
Kritik har också riktats av Konsumentverket, Konkurrensverket,
Allmänna reklamationsnämnden, Föreningen Sverigeturism (FÖRST) och
Konsumentvägledarnas Förening mot att avgiften till fonden är ett fast
pris per resa. Det har framförts att det är orimligt att samma belopp
betalas för en enklare helgkryssning med hotellövemattning som för en
jordenruntresa. Det skulle innebära en snedvridning av konkurrensen på
marknaden.
Konsumentverket, Kammarkollegiet och RTS har framhållit att arbets-
gruppens förslag att sänka den individuella säkerheten från 200 000
kronor till 100 000 kronor medför att det etableringshinder som det
nuvarande minimibeloppet innebär i stort sett försvinner, vilket kan vara
till men för konsumenterna. Konkurrensverket har å andra sidan invänt att
den individuella garantisumman på 100 000 kronor innebär ett etable-
ringshinder för nya aktörer på marknaden, vilket gynnar redan etablerade
aktörer. Allmänna reklamationsnämnden och Konsumentvägledarnas
förening har framfört att det skulle vara lämpligare med en differentierad
individuell garanti. Vidare förordas av Konsumentverket, Konsument-
vägledarnas förening och RTS att alla resenärer skall kunna fa ersättning
ur fonden. Luftfartsverket är dock av motsatt uppfattning. RTS har också
framhållit att de möjligheter företag som arrangerar endast ett fatal
paketresor har att ställa säkerhet genom sina branschorganisationer måste
upphöra med den lösning arbetsgruppen föreslår och att ekonomiskt starka
företag kommer att fa svara för ekonomiskt svaga.
Promemorians förslag: Arrangörer och återförsäljare av utländska
arrangörers resor som är skyldiga att ställa säkerhet, skall hos Kammar-
kollegiet ställa en individuell säkerhet som motsvarar den grundsäkerhet
som med hänsyn till reseverksamhetens art och omfattning bestäms i dag.
De skall vidare till en gemensam säkerhet, som administreras av
Kammarkollegiet, betala in en avgift, beräknad på den tilläggssäkerhet
som fastställs enligt dagens system. Regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer fastställer det belopp som skall betalas in till den
gemensamma säkerheten.
Synpunkter vid remissmöte: Kammarkollegiet anser att det nu
redovisade förslaget är en rimlig variant av fondlösning. Konsumentverket
och Youth for Understanding är i huvudsak positiva och anser att förslaget
är bättre än nuvarande system. Researrangörsföreningen i Sverige och
Svenska Rese- och Turistindustrins Samarbetsorganisation avstyrker
förslaget av bl.a. följande skäl. Den föreslagna gemensamma säkerheten
står inte i proportion till de fatal fall då ställd resegaranti inte räcker till.
Den kritik som resebranschen tidigare framfört mot nuvarande resegaran-
tisystem finns inte längre. Administrationen i nuvarande system är inte
Prop. 1995/96:182
10
stor och kan knappast bli mindre med det nya systemet. Den tid som det Prop. 1995/96:182
tar i vissa fall innan ersättningen kan betalas ut kan förkortas genom att,
såsom arbetsgruppen föreslår, ansökningstiden förkortas från sex till tre
månader. Ett bättre sätt att stärka konsumentskyddet är att ge tillsynsmyn-
digheten bättre möjligheter att se till att lagen följs och att se över
reglerna om hemtransporter vid en inträffad konkurs. Sveriges Försäk-
ringsförbund anser att man inte bör stänga möjligheten för en framtida
försäkringslösning.
Skälen för regeringens bedömning: Resegarantilagen syftar ytterst till
att ge konsumenter på reseområdet ett skydd mot förluster som en
researrangörs betalningsinställelse eller betalningsoförmåga kan medföra.
För att åstadkomma detta skydd skall de företag som anordnar eller
förmedlar resor som omfattas av resegarantilagen ställa säkerhet för sin
verksamhet. Säkerheten, som skall ställas innan resorna marknadsförs,
skall motsvara företagets ekonomiska åtagande gentemot resenärerna vid
varje enskild tidpunkt. Varje enskilt företag ansvarar bara för sina egna
åtaganden. För arrangörer med stora säsongsmässiga variationer i
verksamhetens omfattning gäller att företaget vanligtvis måste ställa dels
en säkerhet som skall gälla tills vidare, dels en eller flera tidsbegränsade
tilläggssäkerheter.
Erfarenheterna av det nuvarande garantisystemet är från konsument-
skyddssynpunkt i huvudsak goda. En viss osäkerhet ligger dock i att
konsumentskyddet i viss utsträckning styrs av enskilda reseföretags vilja
och förmåga att ställa säkerhet. Från denna utgångspunkt skulle en
gemensamt uppbyggd säkerhet i form av en fond eller liknande vara till
fördel för resenärerna genom att den innebär en mer betryggande
säkerhet. Förslaget om en sådan fondlösning har emellertid kritiserats från
andra aspekter.
Det har bl.a. hävdats att det finns en risk för att det tar alltför lång tid
att bygga upp en betryggande fond. Det har också framhållits som en
nackdel att avgifter till säkerheten skall betalas in i efterskott i stället för
att säkerheten beräknas på förhand. Det modifierade garantisystem som
utarbetats under ärendets beredning sägs visserligen innebära en del
förbättringar jämfört med fondlösningen men en del av kritiken kvarstår.
Om man ser på frågan från resebranschens synvinkel har, åtminstone
tidigare, kritik framförts mot det nuvarande garantisystemet för att det är
för dyrt, krångligt och oflexibelt. Man har hävdat att systemet har
inneburit en alltför stor kapitalbindning. Denna kritik kvarstår emellertid
inte längre med samma styrka. Såväl små, medelstora som stora reseföre-
tag menar att det system som finns i Sverige står sig väl i jämförelse med
andra länders system och också i jämförelse med de förslag som nu har
lagts fram. Däremot har man fortfarande ett intresse av att fa ett mer
effektivt system bl.a. i fråga om utbetalning av ersättningar och när det
gäller att sätta press på företag i branschen som inte fullgör sina
skyldigheter.
Vid en avvägning av de synpunkter som framkommit i detta lagstift-
ningsärende. har regeringen stannat för att inte nu föreslå någon ändring 11
av garantisystemet. Inom resebranschen sker emellertid en ständig
utveckling och förändring och skiftningarna kan komma mycket snabbt. Prop. 1995/96:182
Det är t.ex. inte otänkbart att en försäkringslösning kan komma fram på
frivillig väg. Vi avser att följa utvecklingen och är beredda att på nytt
överväga garantisystemet om det behövs. 1 det följande tar vi upp några
andra förslag som syftar till att bredda och fördjupa konsumentskyddet på
reseområdet.
Regeringens förslag: Resegarantilagens tillämpningsområde
utvidgas så att förutom paketresor även andra resor som sker
tillsammans med en paketresa omfattas. Syftet är att skydda
resenärer som köper resor som arrangeras av en paketresearrangör
men där resan bara består av själva transporten.
Arbetsgruppen har inte behandlat frågan om utvidgning av resegaranti-
lagens tillämpningsområde.
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag.
Synpunkter vid remissmöte: Berörda intressenter är i huvudsak
positiva eller har inga synpunkter på förslaget att utvidga resegarantila-
gens omfattning så att även s.k. stolsförsäljning omfattas. Konsumentver-
ket tillstyrker en utvidgning av resegarantilagens omfattning. Resegaranti-
nämnden är i huvudsak positiv till förslaget. Även Re se arrangörsför-
eningen i Sverige och Svenska Rese- och Turistindustrins Samarbets-
organisation är positiva men anser att frågan om avgränsningen behöver
utredas och analyseras ytterligare. Allmänna reklamationsnämnden har
inga invändningar mot förslaget. Kammarkollegiet är tveksamt till om det
är bra att göra en skillnad mot paketreselagen och att man kan befara
höga hemtransportkostnader för stolsresenärer.
Skälen för regeringens förslag
Resegarantilagens koppling till paketreselagen
I 1 § resegarantilagen anges att den som är arrangör eller återförsäljare av
paketresor enligt lagen (1992:1672) om paketresor skall ställa säkerhet.
Det är således paketreselagens definition av begreppet paketresa som styr
vilka som är skyldiga att ställa resegaranti. I artikel 7 i EU-rådets direktiv
90/314/EEG av den 13 juni 1990 om paketresor, semesterpaket och andra
paketarrangemang (paketresedirektivet) sägs att den arrangör och/eller
återförsäljare som är part i avtalet skall visa att han, i händelse av
obestånd, har tillräcklig säkerhet för återbetalning av erlagda belopp och
hemtransport av konsumenten. Enligt artikel 8 far medlemsstaterna för att
skydda konsumenten anta eller upprätthålla strängare bestämmelser än vad
12
som följer av direktivet.
Flygtransporter
Sverige har genom EES-avtalet anslutit sig till EG:s regler på luftfartens
område. Samma regler gäller nu när Sverige är medlem i Europeiska
unionen (EU). Detta innebär att Sverige och de länder som ingår i
Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) bildar en gemensam
luftfartsmarknad där rätten till marknadstillträde regleras av rådets
forordning (EEG) nr 2408/92 av den 23 juli 1992 om EEG-lufttrafikfore-
tags tillträde till flyglinjer inom gemenskapen. I och med dessa regler
upphör i stort skillnaden mellan reguljär- och chartertrafik for EES-
statemas flygbolag när de bedriver trafik inom EES. Marknadstillträdet
är i princip fritt och tillståndsgivningen från Luftfartsverkets sida har
upphört när det gäller den luftfart som flygbolagen har rätt att bedriva
enligt EG:s regler.
Den kontroll av sällskapsresearrangemang som följer av reglerna for
charter- och taxiflygning mellan Sverige och utlandet i Luftfartsverkets
Bestämmelser för Civil Luftfart, BCL-A2, har alltså upphört att gälla for
de paketresor som omfattas av EG:s regler for marknadstillträde.
I dessa charterregler finns en klausul som ger konsumenten ett visst
skydd. FlvgfÖretaget är, i de fall ett sällskapsresearrangemang omfattar
flygtransport i båda riktningarna, skyldigt att ombesörja hemtransporten
av personer som det har befordrat från Sverige även om chartraren
(researrangören) bryter mot överenskommelse i charteravtalet. Detta skydd
finns alltså numera bara vid sällskapsresor till områden som inte omfattas
av EES-avtalet. Det omfattar inte - och har inte heller tidigare omfattat
- resor som utförs med reguljärflyg, vare sig inom eller utom EES.
Motsvarande skydd finns inte heller när det gäller andra kategorier av
charterresor vars arrangemang kan omfattas av paketreselagen.
Enligt Luftfartsverket är det i dag ingen större skillnad på de skydds-
regler som gäller om man köper en reguljärflygbiljett eller en charterstols-
biljett. Det är researrangören som ansvarar for charterstolsbiljetten och
flygbolaget for reguljärflygbiljetten. Häri ligger en skillnad eftersom man
for att starta ett flygbolag måste uppfylla vissa krav för att fa licens. Det
finns däremot inte några krav på auktorisation for att få chartra ett
flygplan och arrangera en charterresa. Säljer man paketresor finns krav på
att man skall ställa resegaranti, annars inte.
Enligt Resegarantinämnden är det ganska många paketresor som
bygger på reguljärflyg. När konkurser inträffar för en arrangör av sådana
resor kan resenärerna, under förutsättning att inte också flygbolaget gått
i konkurs, i de flesta fall utnyttja sin biljett for att komma hem. Det kan
dock finnas begränsningar för hur man far boka om biljetten och man kan
fa betala extra for att åka hem tidigare.
Övriga transportmedel
Enligt Bussresearrangörsforeningen förkommer två olika varianter av
1** Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 182
Prop. 1995/96:182
13
paketresor vad avser bussresor. En arrangör kan självständigt köpa in de Prop. 1995/96:182
olika delarna av paketresan och sälja dem som ett paket. En annan variant
är att ett bussföretag i egen regi arrangerar en paketresa.
För att starta ett bussbolag krävs tillstånd till beställningstrafik med buss
enligt yrkestrafiklagen. För att fa tillstånd måste man uppfylla vissa
grundkrav. Man skall kunna dokumentera sin yrkeskunskap, ha en
ekonomi som motsvarar vissa krav, ha vilja och förmåga att fullgöra sina
skyldigheter mot det allmänna och uppfylla krav på laglydnad i övrigt.
Enligt en EG-förordning om internationella vägtransporter med buss
(EEG) nr 684/92 kan 20 procent av platserna i en buss som en arrangör
köpt in för t.ex. en skidresa till Alperna användas för endast transport.
Man tror dock från branschens sida att reglerna kommer att luckras upp
så att man snart kan sälja 100 procent av platserna som endast transport.
Stolsförsäljning förekommer i dag även när det gäller tågtrafik, t.ex.
med ungerska och tjeckiska järnvägsföretag. Även när det gäller båttrafik
kan stolsförsäljning förekomma.
Omfattningen av försäljning av endast transporter
Det finns ingen officiell statistik på eller någon samlad redovisning av hur
många resor av ren transport som säljs per år av paketresearrangörer.
Uppskattningsvis rör det sig om 15-30 procent av den totala försäljningen
av charterflyg till vissa resmål.
Merparten av stolsförsäljning när det gäller flygresor avser resor till
södra Spanien och till Grekland. Det är här fråga om resenärer som har
möjlighet att bo i eget hus, hos släktingar eller bekanta eller resenärer
som vill göra en egen rundresa på eller i närheten av destinationsorten.
Kort sagt, de vill har en tur- och returtransport till destinationen så billigt
som möjligt. Alternativet för de flesta av dessa resenärer är således en
lågprisbiljett med reguljärflyget.
Busstolsplatser har ännu inte börjat säljas på samma sätt som flygstolar
men utvecklingen går alltmer mot att möjligheten öppnas även här. Det
borde rimligen vara ungefär samma kategori resenärer som utnyttjar en
sådan möjlighet som vid flygtransporter.
Avgränsning av resegarantilagens tillämpningsområde
Resegarantilagen är for närvarande knuten till lagen om paketresor, vilket
hänger samman med EG:s paketresedirektiv. Det finns emellertid inget
hinder mot att resegarantilagens tillämpningsområde utvidgas i förhållande
till de krav som direktivet ställer. Frågan om en sådan utvidgning har nu
aktualiserats for stolsförsäljning. Med det avses att någon köper endast
transportdelen av en resa, vilket under senare år har blivit en allt
vanligare reseform.
Resenärer som köper endast transporten av en resa är inte sällan
ungdomar som på ett relativt billigt sätt vill komma utomlands men som
väljer att ordna inkvartering och övriga arrangemang på egen hand.
Många gånger har de inte klart för sig att resan inte omfattas av
14
resegarantin, vilket innebär att de saknar skydd om reseföretaget går i Prop. 1995/96:182
konkurs före eller under resan. Under senare år har det också i praktiken
förekommit fall där resenärer som endast köpt en stol har stått helt utan
ersättning vid en inträffad konkurs. Detta är givetvis inte tillfredsställande
från konsumentskyddssynpunkt. Därför kan den nuvarande avgränsningen
av resegarantins omfattning framstå som ologisk och omotiverad. Detta
blir särskilt tydligt när en grupp resenärer reser med ett och samma
reseföretag till samma resmål men där några har köpt en paketresa och
några bara transportdelen. Mot denna bakgrund finns det enligt regering-
ens mening skäl att utvidga lagens tillämpningsområde.
Vid Civildepartementets remissmöte framkom det att det finns en
allmän uppslutning kring förslaget att utvidga resegarantilagen till att
omfatta också stolsförsäljning. Man har dock pekat på vissa avgränsnings-
problem som hänger samman med att det finns en mängd olika varianter
av försäljning av transportdelen av en resa. Ibland ingås transportavtalet
med researrangören, ibland med någon annan. Även om avtalet ingås med
en researrangör kan det vara så att denne ordnar resan utan något
samband med en paketresa. Gränsdragningen mot rena reguljärtransporter
är ibland svår att dra.
Regeringen är medveten om att det kan vara svårt att dra en gräns i
fråga om lagens tillämpningsområde som är alltigenom helt tillfredsstäl-
lande. Alla fall och varianter kan knappast täckas in. Däremot finns det
enligt vår mening skäl att utvidga tillämpningsområdet till de fall där det
ter sig uppenbart oskäligt att en del resenärer har ett skydd medan andra
saknar det. Det gäller fall när paketresenärer och andra resenärer, som
bara har köpt en transport av en paketresearrangör, reser med samma
arrangör, med samma transport och till samma resmål. Vi föreslår därför
att resegarantilagens tillämpningsområde utvidgas till att omfatta förutom
paketresor också andra resor som sker tillsammans med en paketresa.
Enligt EG:s paketresedirektiv kan som tidigare nämnts en medlemsstat
för att skydda konsumenterna ha en strängare bestämmelse än vad som
följer av direktivet. Den föreslagna regeln är en utvidgning av resegaranti-
lagens tillämpningsområde som syftar till att skydda konsumenterna.
Regeln gäller för alla reseföretag som marknadsför och säljer resor i
Sverige och är således inte diskriminerande i konkurrenshänseende.
7.1 Tillsynsmyndighetens möjligheter att begära uppgifter
Regeringens förslag: Kammarkollegiet far inhämta uppgifter för
att göra det möjligt att ta ställning till vilken art av verksamhet som
ett företag eller en person bedriver.
Arbetsgruppens förslag överensstämmer med regeringens förslag.
15
Remissinstanserna: Nästan alla remissinstanser som yttrat sig över Prop. 1995/96:182
förslaget är positiva. Konsumentverket, Kammarkollegiet och Resegaran-
tinämnden tillstyrker förslaget. Resegarantinämnden föreslår dock att
lagtexten förenklas. Svenska Rese- och Turistindustrins Samarbets-
organisation anför att det måste övervägas i vilken utsträckning även den
som marknadsför arrangemang som faktiskt inte är paketresor skall kunna
åläggas skyldigheter enligt lagen endast därför att deras arrangemang
"framstår som paketresor". Detta är viktigt eftersom lagen innehåller
straffbestämmelser för den som lämnar oriktiga uppgifter.
Skälen för regeringens förslag: För att kunna kontrollera efterlevnaden
av lagen är det viktigt att Kammarkollegiet kan fa in uppgifter som ger
möjlighet att bedöma om det föreligger skyldighet att ställa säkerhet. Det
framgår inte alltid av marknadsföringen om det rör sig om en paketresa
eller vem som är arrangör eller återförsäljare. Det är således nödvändigt
att Kammarkollegiet kan begära in uppgifter från den som marknadsför
något som framstår som en paketresa för att kollegiet på ett effektivt sätt
skall kunna fullgöra sin funktion som tillsynsmyndighet. Det måste
givetvis finnas skälig anledning att anta att det är fråga om marknadsfö-
ring av en paketresa, t.ex. på grund av företagets annonsering.
I samband med lagändringen den 1 juli 1993 ändrades 5 § resegarantila-
gen språkligt. Tidigare föreskrevs att Kommerskollegium, som då var
tillsynsmyndighet, fick ålägga en näringsidkare att lämna uppgifter om sin
rörelse som var nödvändiga för prövning av frågan om säkerhet. Av
motiven (prop. 1984/85:214) framgår att skälet till den tidigare gällande
lydelsen var att Kommerskollegium behövde kunna kräva in vissa
uppgifter inte bara för att kunna beräkna storleken på den säkerhet som
ett företag skall ställa utan även för att kunna ta ställning till om företaget
över huvud taget var skyldigt att ställa säkerhet.
Den nuvarande lydelsen "Kammarkollegiet far ålägga arrangörer och
återförsäljare..." kan tolkas så, att kollegiet först måste konstatera att
företaget är arrangör eller återförsäljare av paketresor innan företaget kan
åläggas att lämna uppgifter om sin verksamhet. Detta var inte syftet med
ändringen. Regeringen föreslår därför att paragrafen far en ny utformning
så att denna oklarhet undanröjs.
7.2 Ersättning för kostnader för uppehälle
Regeringens förslag: Säkerhet far tas i anspråk för uppehälle under
resan, således även för uppehälle i Sverige.
Arbetsgruppens förslag överensstämmer i sak med regeringens förslag.
Remissinstanserna: De remissinstanser som yttrat sig, Kammarkollegiet
och Resegarantinämnden, tillstyrker förslaget.
Skälen for regeringens förslag: Enligt 6 § resegarantilagen far
säkerheten tas i anspråk för ersättning för uppehälle i utlandet men inte
för uppehälle i Sverige. Resegarantilagen omfattar nu alla paketresor
oberoende av resmål. Möjligheten att fa ersättning för kostnader för
16
uppehälle bör därför inte begränsas till sådana som uppkommit i utlandet. Prop. 1995/96:182
7.3 Ansökningstiden
Regeringens förslag: Ansökningstiden för att få ersättning från
Resegarantinämnden ändras från sex till tre månader.
Arbetsgruppens förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Svenska Rese- och Turistindustrins Samarbets-
organisation tillstyrker förslaget. Allmänna Reklamationsnämnden är
positiv till att ansökningstiden förkortas, men anser att det bör finnas en
möjlighet för en konsument att få en ansökan prövad senare om han kan
antas ha haft giltig ursäkt för dröjsmålet. Konsumentverket, Kammar-
kollegiet och Resegarantinämnden anser att det saknas behov av en
kortare ansökningstid med den föreslagna fondlösningen, eftersom det
systemet inte förutsätter att alla kostnadsyrkanden kommit in innan
utbetalningar kan göras.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 8 § resegarantilagen skall en
framställning om att säkerhet skall få tas i anspråk göras inom sex
månader efter det att den resa som avses med framställningen inställts,
förklarats inte komma till stånd eller avbrutits eller, i fall som avses i 6 §
andra stycket, efter det att kostnaden uppkommit. Bestämmelsen i 6 §
andra stycket avser vissa kostnader på grund av reseföretagets konkurs
m.m.
Resegarantisystemet med individuella säkerheter innebär att ansök-
ningstidens längd i vissa fall påverkar den tid det tar innan utbetalningar
kan göras till dem som är berättigade till ersättning. Om de krav som
kommer in till Resegarantinämnden överstiger säkerhetens storlek, måste
merparten av ansökningarna prövas av nämnden innan det går att
fastställa om säkerheten trots allt är tillräcklig. Om säkerheten inte räcker,
måste samtliga ansökningar prövas innan det går att beräkna hur den
tillgängliga säkerheten skall fördelas mellan de sökande som har
berättigade krav på ersättning.
Vid stora konkurser med ett stort antal ansökningar kan utredningen ta
avsevärd tid. Då saknar det måhända betydelse om ansökningstiden är sex
månader eller kortare. I de fall då antalet ansökningar inte är alltför stort
kan emellertid utredningen vara avslutad innan ansökningstiden går ut,
vilket innebär att de sökande får vänta onödigt länge innan de får några
pengar. Detta talar för att förkorta ansökningstiden till exempelvis tre
månader.
Det finns ytterligare skäl som talar för att ansökningstiden bör förkortas.
Ansökningstiden har betydelse för hur snart en säkerhet kan återlämnas
då ett företag upphör med sin verksamhet. En säkerhet kan nu inte
återlämnas förrän sex månader förflutit efter det att ett eventuellt krav kan
ha uppkommit, dvs. efter det att företaget upphört med sin verksamhet.
För ett litet företag, som fört en tynande tillvaro och som därför upphört
17
med sin verksamhet, är det orimligt att behöva vänta sex månader innan
det kan avsluta sina engagemang med en bank eller ett försäkringsbolag.
Vidare kan det i de fall då en verksamhet behöver omorganiseras och
överföras till ett nytt företag vara svårt att ställa säkerhet för det nya
företaget, innan den säkerhet som tidigare ställts blivit återlämnad.
En förkortad ansökningstid kan givetvis medföra nackdelar för vissa av
de resenärer som drabbas av ett reseföretags konkurs. Enligt arbets-
gruppen kom emellertid under år 1993 ca 86 procent av ansökningarna
om ersättning ur en resegaranti in till Resegarantinämnden inom en månad
från det att respektive företag försatts i konkurs. Omkring 97 procent av
ansökningarna kom in inom tre månader från konkursdagen. Enligt
regeringens mening överväger fördelarna de olägenheter som en kortare
ansökningstid kan innebära. Nackdelarna kan reduceras genom att en
tydlig information ges av det drabbade företaget, Kammarkollegiet,
Resegarantinämnden eller konkursförvaltaren till konsumenterna om att
de måste ansöka om ersättning inom tre månader.
Prop. 1995/96:182
7.4 Åtgärder vid underlåtenhet att ställa säkerhet
Regeringens förslag: Kammarkollegiet far förelägga ett företag vid
vite att ge in säkerhet som företaget skall ställa enligt resega-
rantilagen.
Arbetsgruppens förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Luftfartsverket, Kammarkollegiet och Resegaranti-
nämnden är positiva till förslaget. Länsrätten i Stockholms län är i
huvudsak positiv men anför att effektiviteten med vitesföreläggandet kan
urholkas av att länsrätten anser sig böra avvakta regeringens utslag
avseende beslutet om säkerhet för det fall detta har överklagats.
Skälen för regeringens förslag: I olika sammanhang har reseföretag
och resenärer krävt att tillsynsmyndigheten skall hindra de företag som
bryter mot resegarantilagen att fortsätta med sin verksamhet. Alternativt
brukar framhållas att tillsynsmyndigheten genom pressen skall upplysa
allmänheten om ett företags underlåtenhet att ställa säkerhet. Rese-
företagen menar med rätta att företag som inte ställer säkerhet vinner
konkurrensfördelar genom att de t.ex. kan hålla lägre priser.
Erfarenheterna av att kunna vid vite förelägga ett företag att lämna
uppgifter om sin verksamhet är goda. En möjlighet att vid ett kännbart
vite förelägga ett företag att ställa säkerhet enligt resegarantilagen har
sannolikt större effekt än en anmälan till åklagarmyndighet om brott mot
lagen.
18
7.5 Resegarantinämnden
Prop. 1995/96:182
Regeringens förslag: Resegarantinämndens ordförande får överlåta
till en handläggare att vidta förberedande åtgärder och avgöra
ärenden av mindre vikt.
Regeringens bedömning: Resegarantilagen behöver inte ändras för
att ersättare i Resegarantinämnden skall kunna träda in för det fall
att någon av de ordinarie ledamöter som företräder samma intresse
inte kan delta i ett sammanträde med nämnden.
Arbetsgruppens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag. Arbetsgruppen har dessutom föreslagit en lagändring i 10 § som
innebär att ersättarna för de ledamöter som företräder partsintressen i
Resegarantinämnden skall kunna träda in för någon av de ordinarie
ledamöterna som företräder samma intresse.
Remissinstanserna: Kammarkollegiet, Allmännareklamationsnämnden,
Resegarantinämnden och Svenska Rese- och Turistindrustrins Samarbets-
organisation är positiva till förslagen. Resegarantinämnden anför att
lagtexten kan formuleras som en möjlighet för Resegarantinämnden att
delegera beslutanderätten i vissa fall. De fall som avses är sådana som
varken rymmer principfrågor eller bevisvärderingsfrågor. Det kan t.ex.
gälla massärenden i vilka nämnden som helhet tagit ställning. Med hänsyn
till den möjlighet till omprövning som förvaltningslagen ger måste en
sådan delegationsrätt anses godtagbar.
Skälen för regeringens förslag och bedömning
Beslut i ärenden av mindre vikt
Samtliga beslut om ianspråktagande av säkerhet skall i dag fattas av
Resegarantinämnden eller, när det rör sig om ärenden av mindre vikt, av
nämndens ordförande. Detta har tolkats så att när nämnden har fattat
beslut i en fråga av principiell natur kan ordföranden ensam besluta i
andra ärenden som rör samma frågeställning. Detta medför givetvis en
snabbare hantering än om hela nämnden skall sammanträda för varje
enskilt ärende. Det har emellertid under vissa perioder inneburit en
oacceptabel belastning för ordföranden.
Kammarkollegiet fattar beslut om de säkerheter som företagen skall
ställa. Tjänstemän vid kollegiet utför också kansligöromål åt Resegaranti-
nämnden. Säkerheterna kan uppgå till många miljoner kronor. I stort sett
samma personal som fattar dessa beslut utgör också Resegarantinämndens
kansli och bereder ärenden om ianspråktagande av säkerhet. Majoriteten
av ärendena rör relativt små belopp och är helt okomplicerade.
Hanteringen av ansökningar om ersättning enligt resegarantilagen
underlättas om ordföranden kan delegera till handläggare att fatta beslut
i ärenden av mindre vikt.
För att inte fördröja hanteringen kan Resegarantinämndens beslut för
19
närvarande inte överklagas. Detta uppfattas ibland av de sökande som Prop. 1995/96:182
otillfredsställande. Redan nu begär många sökande omprövning av
Resegarantinämndens beslut. Nämnden tar då upp ärendet på nytt med
stöd av förvaltningslagen. Om beslutanderätten delegeras till handläggare
kan det vara lämpligt att göra den inskränkningen att beslut i ompröv-
ningsärenden skall fattas av nämnden eller dess ordförande. Detta kan
föreskrivas i nämndens arbetsordning. Regeringen föreslår således att
resegarantilagen ändras så att ordföranden far överlåta till en handläggare
att avgöra ärenden av mindre vikt. Delegeringen bör också kunna
innefatta rätten att vidta förberedande åtgärder.
Resegarantinämndens sammansättning
Resegarantinämnden består av ordföranden och fyra andra ledamöter, av
vilka två utses bland personer som kan anses företräda konsumentintressen
och två bland personer som kan anses företräda företagarintressen. För
varje ledamot skall det finnas ett tillräckligt antal ersättare. Nämnden är
beslutför när ordföranden och två andra ledamöter är närvarande. I beslut
skall lika antal företrädare för konsumentintressen och företagarintressen
delta. För att handläggningen inte skall bli för tungrodd kan ordföranden
på nämndens vägnar ensam företa förberedande åtgärder och pröva
ärenden av mindre vikt.
För närvarande finns en personlig ersättare för varje ledamot i
Resegarantinämnden. Från nämnden har framförts att detta ofta medför
svårigheter när det gäller att se till att nämnden är fulltalig vid samman-
träden.
Arbetsbelastningen i Resegarantinämnden varierar starkt. Särskilt när
det har inträffat en större konkurs i resebranschen kan det vara nödvändigt
att med kort varsel samla nämndens ledamöter för att fatta beslut i
brådskande frågor i syfte att minimera de kostnader som skall ersättas ur
en säkerhet och de obehag för resenärerna som en resebyråkrasch har
orsakat.
Avsikten med personliga ersättare i en partssammansatt nämnd är
givetvis att säkra att en ordinarie ledamot vid förhinder skall ersättas av
en person som företräder samma erfarenhet och intressen som ledamoten.
I Resegarantinämnden finns emellertid två ledamöter som företräder
konsumentintressen och två ledamöter som företräder företagarintressen
samt personliga ersättare för samtliga ledamöter. För att göra det lättare
att snabbt samla en beslutför nämnd bör ersättarna kunna träda in i stället
för någon av de ordinarie ledamöter som företräder samma intresse som
ersättaren. Den nuvarande utformningen av 10 § resegarantilagen hindrar
emellertid inte en sådan ordning. Detta innebär att lagen inte behöver
ändras så som har föreslagits. Regeringen far i stället vid besluten om
förordnande av ersättare se till att besluten formuleras så att ingen
osäkerhet råder om att ersättaren kan träda in för båda de ordinarie
ledamöterna som företräder samma intresse.
20
Prop. 1995/96:182
Administrationen för hantering av resegarantierna bör inte öka i någon
större utsträckning med anledning av utvidgningen av lagens tillämpnings-
område. Något påtagligt merarbete med beräkning av säkerheterna
bedöms således inte uppkomma för Kammarkollegiets del. En viss ökning
av antalet ärenden i Resegarantinämnden kan givetvis bli en följd av
förslaget. Effekterna bör dock även i detta avseende vara marginella, bl.a.
med hänsyn till förslagets koppling till paketresearrangemang som redan
i dag omfattas. Eventuella merkostnader far rymmas inom nuvarande
anslagsram.
Övriga förslag syftar till att förbättra Kammarkollegiets möjligheter till
tillsyn av lagens efterlevnad och att göra Resegarantinämndens arbete
effektivare. Förslagen bedöms inte medföra några ökade kostnader, utan
snarare bidra till en effektivisering av verksamheten.
När det gäller kostnader för reseföretagen bör framhållas att de
reseföretag som genom utvidgningen kommer att ställa säkerhet för
transporter är företag som redan i dag ställer säkerhet för paketresor.
Skillnaden blir att de far rapportera även stolsförsäljningen vid sin
redovisning till Kammarkollegiet. En del reseföretag omfattar redan i dag
stolsförsäljningen i sitt underlag till Kammarkollegiet genom att man, när
man beräknar sin verksamhet, räknar med att sälja alla platser som
paketresor.
Det är angeläget att de nya reglerna i resegarantilagen kan träda i kraft så
snart som möjligt så att de kan tillämpas inför resebranschens högsäsong
under sommaren. Risken för att resenärerna skall göra ekonomiska
förluster far anses vara som störst då. Lagen föreslås därför träda i kraft
den 1 juni 1996.
Från och med ikraftträdandedagen far vid behov säkerhet som har ställts
tas i anspråk för ersättning till resenärer oavsett om det gäller en
paketresa eller annan resa som sker tillsammans med en paketresa. Det är
utan betydelse om resan har förvärvats före eller efter ikraftträdandeda-
gen. De garantier som redan har ställts kommer därmed att fa täcka också
det utökade ansvaret för stolsresenärer. Som redan har nämnts omfattar
redan i dag en del företag stolsförsäljningen i sitt underlag till Kammar-
kollegiet. Det bör också vara möjligt att inför ikraftträdandet vid behov
förbereda omräkningar med hänsyn till den kommande utvidgningen av
lagens tillämpningsområde.
Mot bakgrund av att ansökningstiden för att kunna få ersättning ur
resegarantin ändras från sex till tre månader har Lagrådet föreslagit att en
övergångsbestämmelse införs till 8 §. För att inte rättsförluster skall
uppstå bör en sådan övergångsbestämmelse införas.
21
Prop. 1995/96:182
1 § Den som är arrangör eller återförsäljare av paketresor enligt la-
gen (1992:1672) om paketresor skall, innan han marknadsför en
paketresa, ställa säkerhet hos Kammarkollegiet. Säkerheten skall
motsvara arrangörens eller återförsäljarens åtagande mot resenärerna
för dels paketresor, dels andra resor som sker tillsammans med en
paketresa.
Förslaget behandlas i avsnitt 6.1 samband med att EG:s s.k. paketrese-
direktiv (90/314/EEG) genomfördes i svensk rätt gjordes vissa ändringar
i resegarantilagen. En ändring var att man i denna paragraf införde en
hänvisning till lagen (1992:1672) om paketresor, innebärande att
tillämpningsområdet för resegarantilagen och paketreselagen gjordes
överensstämmande (prop. 1992/93:95, bet. 1992/93 :LU21. rskr.
1992/93:129 och SFS 1992:1673). Flera viktiga begrepp, t.ex. paketresa,
arrangör, återförsäljare och resenär, finns definierade i paketreselagen.
Den nu föreslagna ändringen innebär att resegarantilagens tillämpnings-
område utvidgas. Förslaget innebär att den som är skyldig att ställa
säkerhet innan marknadsföringen av paketresor skall ställa säkerhet också
i fråga om andra resor som sker tillsammans med en paketresa. Avsikten
är att skydda resenärer som köper resor som arrangeras av en paketrese-
arrangör men där resan bara består av själva transporten, s.k. stolsförsälj-
ning. Det gäller främst resenärer som förvärvar en resa av samma
arrangör eller återförsäljare som paketresenärema har gjort samt reser med
samma transport som paketresenärema. Det spelar ingen roll vilket
transportmedel som används. Såväl flyg som båt och buss etc. omfattas.
Följande situation kan anges som ett typexempel. Paketresearrangören
X-resor ordnar paketresor till Grekland. Bolaget äger två egna flygplan
med vilka resenärerna transporteras till Athen. X-resor försöker fylla
planen med paketresenärer så långt som möjligt. Tomma platser säljs
sedan till stolsresenärer, främst studenter som vill komma billigt ner till
grekiska övärlden. Planen har plats för 90 resenärer. På en resa åker 70
paketresenärer och 20 stolsresenärer (som även har returbiljett med
X-resor). Strax efter att de kommit till Grekland försätts X-resor i
konkurs. Med de föreslagna bestämmelserna kommer såväl paketresenä-
rema som stolsresenärema att fa hemresan ordnad genom resegarantin.
Detta ändras inte i fall då bolaget själv inte äger flygplanen utan hyr in
transporttjänsten. Däremot kommer de resenärer som köper sin biljett
direkt från ett transportföretag, t.ex. ett flygbolag, eller från en researran-
gör som inte ordnar paketresor inte att erhålla något skydd från resegaran-
tin. Regeringen anser att de stolsresenärer som reser med samma arrangör
och på samma transport som paketresenärer är den grupp som är mest
skyddsvärd och där det för den enskilde resenären måste uppfattas som
svårförklarligt varför man omfattas av garantin i det ena fallet men inte
i det andra. Avgränsningen har därför gjorts så att det är dessa resenärer
som omfattas. Lagrådet har påpekat att fall kan tänkas då det är naturligt
22
att betrakta stolsresenärer och paketresenärer som deltagare i samma resa,
trots att stolsresenärema - eller en del av dem - färdas med en annan
transport än paketresenärema. Om en sådan situation uppstår blir det
Resegarantinämnden som far avgöra om resan kan anses ha skett
tillsammans med en paketresa eller inte. Att låta alla s.k. stolsresenärer
omfattas är praktiskt inte möjligt. I sådana fall skulle t.ex. de flygbolag
som normalt bara tillhandahåller reguljärtransporter komma att omfattas
av lagens bestämmelser. Så långtgående resenärsskydd är inte realistiskt.
Det förekommer att reseföretag har löst frågan om garanti för stols-
försäljning på frivillig väg genom en privat försäkring. Att företag har
ordnat frivilliga säkerheter bör beaktas av Kammarkollegiet när beslut
fattas om vilken säkerhet en arrangör eller återförsäljare skall ställa i det
enskilda fallet. Enligt 4 § far Kammarkollegiet, om det finns särskilda
skäl, fastställa säkerheten till ett lägre belopp än vad som annars gäller
eller helt efterge kravet på säkerhet.
2 § Kammarkollegiet prövar om det föreligger skyldighet att ställa
säkerhet enligt denna lag.
Paragrafen är ny. Tidigare har det av resegarantilagen inte uttryckligen
framgått att det är Kammarkollegiet som skall pröva om ett företag skall
ställa säkerhet. Detta har emellertid framgått indirekt av bestämmelsen i
4 § att kollegiet bestämmer säkerhetens belopp. Den nya bestämmelsen
preciserar och tydliggör att det är Kammarkollegiet som har att göra de
prövningar som föreskrivs för att utröna om skyldighet att ställa säkerhet
föreligger.
4 a § Om en arrangör eller en återförsäljare inte ställer säkerhet
enligt denna lag, far Kammarkollegiet förelägga honom vid vite att
fullgöra sin skyldighet.
Förslaget behandlas i avsnitt 7.4. Det nuvarande garantisystemet har
kritiserats för att det saknas möjligheter att ingripa effektivt då ett företag
underlåter att ställa säkerhet. I förslaget införs en rätt för Kammarkollegi-
et att förelägga ett företag vid vite att fullgöra sin skyldighet att ställa
säkerhet.
5 § Kammarkollegiet far, om det finns skälig anledning att anta att
skyldighet att ställa säkerhet föreligger, ålägga den som marknads-
för en resa att lämna de uppgifter om sin verksamhet som är
nödvändiga för att frågan om säkerhet skall kunna prövas. Om den
uppgiftsskyldige inte lämnar de begärda uppgifterna, far kollegiet
förelägga honom vid vite att fullgöra sin skyldighet.
Prop. 1995/96:182
23
Denna regel, som behandlas i avsnitt 7.1, klargör att Kammarkollegiet Prop. 1995/96:182
har rätt att begära upplysningar för att kunna avgöra om t.ex. ett företag
över huvud taget bedriver verksamhet som omfattas av resegarantilagen.
Innan Kammarkollegiet begär upplysningar från ett företag bör det
givetvis finnas skälig anledning att anta att företaget bedriver reseverk-
samhet för vilken skyldighet att ställa säkerhet föreligger, t.ex. på grund
av företagets annonsering.
6 § Säkerhet far tas i anspråk för att betala tillbaka pengar som
betalats för en resa som omfattas av garanti enligt denna lag och
som blir inställd eller av annan anledning inte blir av. I fråga om
resor som har påbörjats men inte slutförts far säkerheten tas i
anspråk för resenärers uppehälle under resan, deras återresa och
skälig ersättning till dem för värdet av de förmåner de gått miste
om genom att resan avkortats.
Ersättning far betalas ut till den som tillhandahåller uppehälle
eller återresa åt en resenär.
Om en arrangör eller en återförsäljare som ställt säkerhet har
försatts i konkurs eller måste antas vara på obestånd, far säkerheten
tas i anspråk även för att betala nödvändiga kostnader för dels
biträde åt deltagare i resor som avbrutits, dels utredning i ärenden
om ianspråktagande av säkerhet.
Pengar som betalats ut far återkrävas från resenären endast om
denne genom otillbörligt handlande orsakat en kostnad som medlen
tagits i anspråk för.
Ändringen i första stycket i förhållande till nuvarande ordning behandlas
i avsnitt 7.2. Förslaget innebär att säkerheten far tas i anspråk för
resenärers uppehälle, oberoende av vistelseort, således även för uppehälle
i Sverige. Med uppehälle under resan avses inte bara det resmål som
resenären avtalat med arrangören. Då en konkurs inträffar kan det bli
nödvändigt för resenären att ta sig till en annan ort för att t.ex. invänta
hemtransport. Det är då rimligt att resenären kan fa ersättning för
eventuella kostnader för uppehälle även på denna ort.
I ett nytt andra stycke föreskrivs att ersättning far betalas ut till den som
tillhandahåller uppehälle eller återresa åt en resenär. När ett företag t.ex.
har försatts i konkurs är det viktigt att strandsatta resenärer i praktiken
också erbjuds såväl uppehälle som hemtransport. Bestämmelsen innebär
att Resegarantinämnden kan utge ersättning till den som tillhandahåller
dessa tjänster. Möjligheten bör utnyttjas då nämnden själv träffat
överenskommelse med den som tillhandahåller tjänsterna. Det är viktigt
att nämnden innan sådan ersättning betalas ut på något sätt försäkrar sig
om att den som erbjuder sina tjänster verkligen kommer att tillhandahålla
tjänsterna på ett tillfredsställande sätt. Naturligtvis har resenärerna efter
det att de utnyttjat erbjudet uppehälle eller erbjuden återresa inga krav
kvar att ställa på Resegarantinämnden i dessa avseenden.
24
8 § Framställning om att säkerhet skall fa tas i anspråk skall göras
inom tre månader efter det att den resa, som avses med fram-
ställningen, inställts, förklarats ej komma till stånd eller avbrutits
eller, i fall som avses i 6 § tredje stycket, efter det att kostnaden
uppkommit. Försummas det, upphör rätten till ersättning ur
säkerheten.
Prop. 1995/96:182
Ändringen, som behandlas i avsnitt 7.3, innebär att tiden för ansökan
om ersättning ur en säkerhet förkortas från sex till tre månader.
11 § Nämnden är beslutför, när ordföranden och två andra ledamö-
ter är närvarande. I beslut skall lika antal företrädare för konsu-
mentintressen och företagarintressen deltaga.
Om det framkommer skiljaktiga meningar vid en överläggning
tillämpas föreskrifterna i 16 kap. rättegångsbalken om omröstning
i tvistemål.
Ordföranden far ensam på nämndens vägnar vidta förberedande
åtgärder och avgöra ärenden av mindre vikt. Ordföranden far
överlåta sådana uppgifter till handläggare vid Kammarkollegiet som
utför kansligöromål åt Resegarantinämnden.
Den nya lydelsen av tredje stycket behandlas i avsnitt 7.5. Innebörden
är att Resegarantinämndens ordförande far delegera beslutanderätten i
ärenden av mindre vikt till handläggare vid Kammarkollegiet som utför
kansligöromål åt Resegarantinämnden.
De fall som avses är sådana som varken avser principfrågor eller
bevisvärderingsfrågor. Det kan t.ex. gälla massärenden i vilka nämnden
som helhet redan har tagit ställning för en viss hållning.
Riktlinjerna för en sådan delegering och vad som i övrigt gäller för
beslut som fattas på nämndens vägnar kan införas i Resegarantinämndens
arbetsordning.
25
14 § Till böter eller fängelse i högst ett år skall den dömas som
uppsåtligen
1. organiserar en paketresa utan att, innan han marknadsför resan,
ha ställt säkerhet som krävs enligt denna lag eller
2. säljer eller marknadsför en paketresa, som organiseras av
någon annan såsom arrangör, utan att ha ställt sådan säkerhet.
Till böter skall den dömas som uppsåtligen eller av oaktsamhet
1. lämnar oriktig uppgift vid fullgörande av uppgiftsskyldighet
som ålagts honom med stöd av 5 § eller
2. underlåter att fullgöra sådan uppgiftsskyldighet.
För en gärning som avses i första stycket skall inte någon dömas
till ansvar i den utsträckning gärningen omfattas av ett vitesföre-
läggande enligt 4 a §. För en gärning som avses i andra stycket 1
skall inte någon dömas till ansvar, om gärningen är belagd med
straff i brottsbalken. Inte heller skall någon dömas till ansvar för en
gärning som avses i andra stycket 2 i den utsträckning gärningen
omfattas av ett vitesföreläggande enligt 5 §.
Allmänt åtal för brott mot denna lag far väckas endast efter
medgivande av Kammarkollegiet.
Prop. 1995/96:182
Ändringen i tredje stycket innebär att ett gärning som omfattas av ett
vitesföreläggande enligt den nya 4 a § inte samtidigt skall kunna
straffbeläggas.
15 § Kammarkollegiets beslut enligt 4 a § eller 5 § far inte över-
klagas. Andra beslut av kollegiet enligt denna lag far överklagas hos
regeringen.
Kammarkollegiet far förordna att ett beslut om säkerhet skall
gälla omedelbart.
Resegarantinämndens beslut far inte överklagas.
Har en säkerhet tagits i anspråk för betalning som bort utgå ur en
annan säkerhet, far resegarantinämnden ta upp ärendet till ny
prövning.
Ändringarna behandlas i avsnitt 7.4. Ett beslut om säkerhet kan över-
klagas. Ett vitesföreläggande enligt 4 a § att ställa säkerhet enligt
resegarantilagen bör däremot, för att vara effektivt, inte kunna överklagas.
Kammarkollegiet far förordna att ett beslut om säkerhet skall gälla
omedelbart även om det överklagas. Härav följer att kollegiet bör kunna
förelägga ett företag vid vite att komma in med beslutade säkerheter även
om beslutet har överklagats.
26
Prop. 1995/96:182
Bilaga 1
Resegarantilagen uppfattas som otidsenlig. Såväl lagen som dess
tillämpning har i olika sammanhang kritiserats. Kritiken från resebransch-
ens sida rör främst kostnaderna för att ställa säkerhet och det kapital som
måste bindas för att bankerna skall utfärda erforderliga säkerheter. Kom-
merskollegium, som fram till den 1 juli 1994 var den myndighet som
bestämde vilka företag som skulle ställa säkerhet och fastställde säker-
heternas storlek, har särskilt framhållit svårigheterna med att administrera
systemet och att ge resenärerna ett fullgott skydd samt tidsutdräkten i
vissa fall innan ersättning har kunnat betalas ut till resenärerna.
Arbetsgruppen har fatt i uppdrag att lägga fram ett förslag till garanti-
system som skall vara enkelt att administrera, konkurrensneutralt och ge
konsumenterna en hög skyddsnivå till låga kostnader.
Arbetsgruppen har, som alternativ till nuvarande garantisystem med
individuella betalningsutfästelser, diskuterat en kombination av individuell
och gemensam säkerhet i form av en fond samt olika typer av försäk-
ringar. Vidare har en uppmjukning av nuvarande garantisystem, så att
garantier kan ställas på flera olika sätt, diskuterats.
Inget av de garantisystem som undersökts kan anses uppfylla samtliga
de krav som ställts. En kombination av individuell och gemensam
säkerhet i form av en fond är den lösning som uppfyller kraven bäst. En
fondlösning tillgodoser kravet att ge konsumenterna ett bättre skydd än
det de nu har. Med en fond undviker man risken att en säkerhet visar sig
vara otillräcklig. Utbetalningar av ersättningsbeloppen kan ske snabbare.
En fondlösning är vidare lättare att administrera än nuvarande system. Av
diskuterade alternativ föreslår arbetsgruppen därför i första hand ett
system byggt på en fondlösning.
Arbetsgruppen föreslår även vissa andra ändringar i resegarantilagen,
som t.ex. en möjlighet för tillsynsmyndigheten att förelägga reseföretag
vid vite att ställa de säkerheter som myndigheten beslutat, en förkortad tid
för ansökan om ersättning ur en resegaranti och en möjlighet att delegera
beslutanderätten i vissa ärenden till handläggare på Resegarantinämndens
kansli.
27
Förslag till lag om ändring i resegarantilagen (1972:204)
Prop. 1995/96:182
Bilaga 2
Härigenom föreskrivs
dels att 1, 3-6. 8, 10, 11 och 13-15 §§ resegarantilagen (1972:204)
skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 2 § och 4 a §, av
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Den som är arrangör eller åter-
försäljare av paketresor enligt
lagen (1992:1672) om paketresor
skall, innan han marknadsför en
paketresa, ställa säkerhet hos
Kammarkollegiet.
Om Kammarkollegiet icke med-
ger annat, skall säkerhet bestå av
en av bank eller försäkringsbolag
utfärdad betalningsutfästelse,
som fullgöres vid anfordran.
Säkerhet skall gälla det belopp,
som Kammarkollegiet med
hänsyn till reseverksamhetens art
och omfattning bestämmer. Be-
loppet skall uppgå till minst
200 000 kronor för arrangörer.
Samma belopp skall gälla för
återförsäljare av utom riket
Föreslagen lydelse
§
Den som är arrangör eller åter-
försäljare av paketresor enligt
lagen (1992:1672) om paketresor
skall ställa säkerhet hos Kam-
markollegiet.
§
Kammarkollegiet prövar om
skyldighet att ställa säkerhet
enligt denna lag föreligger.
§
Säkerhet skall, om Kammar-
kollegiet inte medger annat, be-
stå av en av bank eller försäk-
ringsbolag utfärdad individuell
betalningsutfästelse, som fullgö-
res vid anfordran. Denna säker-
het skall arrangören eller åter-
försäljaren ställa innan han
marknadsför en paketresa.
För arrangörer och för återför-
säljare av utom riket anordnade
paketresor skall säkerheten även
bestå av en gemensam fond.
§
Individuell säkerhet skall gälla
ett belopp om 100 000 kronor för
arrangörer och för återförsäljare
av utom riket anordnade paket-
resor. För återförsäljare av inom
riket anordnade paketresor skall
beloppet vara 50 000 kronor. Om
det finns särskilda skäl, får
28
anordnade paketresor. För åter-
försäljare av inom riket anord-
nade paketresor skall beloppet
vara minst 50 000 kr Om det
finns särskilda skäl, får kollegiet
fastställa säkerheten till ett lägre
belopp eller helt efterge kravet
på säkerhet.
Kammarkollegiet fastställa den
individuella säkerheten till ett
lägre belopp eller helt efterge
kravet på sådan säkerhet.
Till den gemensamma fonden
skall arrangörer och återför-
säljare av utom riket anordnade
paketresor inbetala det belopp
per resa som fastställs av rege-
ringen eller den myndighet rege-
ringen bestämmer
Den gemensamma fonden tas i
anspråk om den individuella
säkerheten är otillräcklig.
Om även den gemensamma
fonden visar sig vara otillräcklig,
får Kammarkollegiet ta upp lån
för att täcka utbetalningar av
ersättning enlig Resegaranti-
nämndens beslut.
Prop. 1995/96:182
Bilaga 2
4a§
Om en arrangör eller en
återförsäljare inte ställer säker-
het enligt denna lag, får
Kammarkollegiet förelägga ho-
nom vid vite att fullgöra sin
skyldighet.
Kammarkollegiet far ålägga
arrangörer och återförsäljare att
lämna de uppgifter om sin verk-
samhet som är nödvändiga för att
frågan om säkerhet skall kunna
prövas. Om den uppgiftsskyldige
inte lämnar de begärda
uppgifterna, far kollegiet före-
lägga honom vid vite att fullgöra
sin skyldighet.
Säkerhet far tas i anspråk för
att betala tillbaka pengar som
betalats för en paketresa som blir
inställd eller av annan anledning
§
Kammarkollegiet får ålägga ar-
rangörer och återförsäljare att
lämna de uppgifter om sin verk-
samhet som är nödvändiga för att
frågan om säkerhet skall kunna
prövas. Detsamma gäller dem
som marknadsför arrangemang
vilka framstår som paketresor.
Om den uppgiftsskyldige inte
lämnar de begärda uppgifterna,
får kollegiet förelägga honom vid
vite att fullgöra sin uppgiftsskyl-
dighet.
§
Säkerhet får tas i anspråk för
att betala tillbaka pengar som
betalats för en paketresa som blir
inställd eller av annan anledning
29
inte blir av. I fråga om paketre-
sor som har påbörjats men inte
slutforts far säkerheten tas i an-
språk för resenärers uppehälle z
utlandet, deras återresa och skä-
lig ersättning till dem for värdet
av de förmåner som de gått miste
om genom att resan avkortats.
inte blir av. I fråga om paketre-
sor som har påbörjats men inte
slutförts får säkerheten tas i an-
språk for resenärers uppehälle på
resmålet, deras återresa och skä-
lig ersättning till dem för värdet
av de förmåner de gått miste om
genom att resan avkortats.
Prop. 1995/96:182
Bilaga 2
Om en arrangör eller en återförsäljare som ställt säkerhet har försatts i
konkurs eller måste antas vara på obestånd, får säkerheten tas i anspråk
även för att betala nödvändiga kostnader för dels biträde åt deltagare i
paketresor som avbrutits, dels utredning i ärenden om ianspråktagande av
säkerhet.
Pengar som betalats ut far återkrävas från resenären endast om denne
genom otillbörligt handlande orsakat en kostnad som medlen tagits i an-
språk för.
Framställning om att säkerhet
skall fa tagas i anspråk skall
göras inom sex månader efter det
att den resa, som avses med
framställningen, inställts, förkla-
rats ej komma till stånd eller
avbrutits eller, i fall som avses i
6 § andra stycket, efter det att
kostnaden uppkommit. Försum-
mas det, upphör rätten till ersätt-
ning ur säkerheten.
Framställning om att säkerhet
skall fa tagas i anspråk skall gö-
ras inom tre månader efter det att
den resa, som avses med fram-
ställningen, inställts, förklarats ej
komma till stånd eller avbrutits
eller, i fall som avses i 6 § andra
stycket, efter det att kostnaden
uppkommit. Försummas det,
upphör rätten till ersättning ur
säkerheten.
10 §
Nämnden består av ordförande
och fyra andra ledamöter, av
vilka två utses bland personer,
som kan anses företräda
konsumentintressen, och två
bland personer, som kan anses
företräda företagarintressen. För
varje ledamot skall det finnas ett
tillräckligt antal ersättare. Ord-
föranden och ersättare för honom
skall vara eller ha varit ordinarie
domare.
Nämnden består av ordförande
och fyra andra ledamöter, av
vilka två utses bland personer,
som kan anses företräda konsu-
mentintressen, och två bland per-
soner, som kan anses företräda
företagarintressen. För ordföran-
den och för de andra ledamöter-
na skall det finnas ett tillräckligt
antal ersättare. Ordföranden och
ersättare för honom skall vara
eller ha varit ordinarie domare.
Ordföranden, andra ledamöter och ersättare förordnas av regeringen.
11 §
Nämnden är beslutför, när ordföranden och två andra ledamöter är när-
30
varande. I beslut skall lika antal företrädare för konsumentintressen och
företagarintressen deltaga.
Om det framkommer skiljaktiga meningar vid en överläggning tillämpas
föreskrifterna i 16 kap. rättegångsbalken om omröstning i tvistemål.
Ordföranden kan ensam på nämndens vägnar företaga förberedande åt-
gärd och pröva ärende av mindre vikt.
Ordföranden får förordna
handläggare vid nämndens kansli
att på nämndens vägnar besluta
i ärenden av enkel beskaffenhet.
Prop. 1995/96:182
Bilaga 2
13 §
Kammarkollegiet skall återläm-
na säkerhet, som icke längre fyl-
ler något ändamål.
M §
Till böter eller fängelse i högst
ett år skall den dömas som
uppsåtligen
1. organiserar en paketresa
utan att, innan han marknadsför
resan, ha ställt säkerhet som
krävs enligt denna lag eller
2. säljer eller marknadsför en
paketresa, som organiseras av
någon annan såsom arrangör,
utan att ha ställt sådan säkerhet.
Kammarkollegiet skall återläm-
na individuell säkerhet, som icke
längre fyller något ändamål.
Till böter eller fängelse i högst
ett år skall den dömas som
uppsåtligen
1. organiserar en paketresa
utan att, innan han marknadsför
resan, ha ställt säkerhet som
krävs enligt denna lag eller
2. säljer eller marknadsför en
paketresa, som organiseras av
någon annan såsom arrangör,
utan att ha ställt sådan säkerhet
eller
3. underlåter att inbetala enligt
denna lag fastställda belopp till
den gemensamma fonden.
Till böter skall den dömas som uppsåtligen eller av oaktsamhet
1. lämnar oriktig uppgift vid fullgörande av uppgiftsskyldighet som
ålagts honom med stöd av 5 § eller
2. underlåter att fullgöra sådan uppgiftsskyldighet.
För en gärning som avses i
första stycket skall inte någon
dömas till ansvar i den utsträck-
ning gärningen omfattas av ett
vitesföreläggande enligt 4 a §.
För en gärning som avses i andra stycket 1 skall inte någon dömas till
ansvar, om gärningen är belagd med straff i brottsbalken. Inte heller skall
någon dömas till ansvar för en gärning som avses i andra stycket 2 i den
utsträckning gärningen omfattas av ett vitesföreläggande enligt 5 §.
Allmänt åtal för brott mot denna lag får väckas endast efter medgivande 31
av Kammarkollegiet.
Kammarkollegiets beslut enligt
5 § far inte överklagas. Andra
beslut av kollegiet enligt denna
lag får överklagas hos regeringen
genom besvär.
15 §
Prop. 1995/96:182
Kammarkollegiets beslut enligt Bilaga 2
4 a § och 5 § far inte överklagas.
Andra beslut av kollegiet enligt
denna lag far överklagas hos
regeringen.
Kammarkollegiet får förordna att ett beslut om säkerhet skall gälla ome-
delbart.
Resegarantinämndens beslut får inte överklagas.
Har en säkerhet tagits i anspråk för betalning som bort utgå ur en annan
säkerhet, får resegarantinämnden ta upp ärendet till ny prövning.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1995.
32
Bilaga 3
Remissyttranden har avgetts av Göta hovrätt, Länsrätten i Stockholms län,
Kommerskollegium, Luftfartsverket, Finansinspektionen, Riksskatteverket,
Konsumentverket, Kammarkollegiet, Statskontoret, Riksrevisionsverket,
Konkurrensverket, Allmännareklamationsnämnden, Resegarantinämnden,
AFS Interkulturell utbildning, Finansbolagens förening, Föreningen
Sverigeturism (FÖRST), Konsumentvägledarnas förening, Svenska
Bankföreningen, Svenska Rese- och Turistindustrins Samarbetsorganisa-
tion (RTS), Sveriges Campingvärdars Riksförbund (SCR), Sveriges
Försäkringsförbund, Sveriges Hotell & Restaurang företagare (SHR),
Utländska försäkringsbolags förening och Youth For Understanding
(YFU).
Föreningen Turistorganisationer i Sverige (FTS), Researrangörsför-
eningen i Sverige (RiS) och Svenska Resebyråföreningen (SRF) har
hänvisat till Svenska Rese- och Turistindustrins Samarbetsorganisations
yttrande.
Stadshypotek AB och Svenska kommunförbundet har förklarat sig avstå
från att avge yttrande över promemorian.
Bussresearrangörsföreningen (BRA), Föreningen Flygresearrangörer
(FRA), Föreningen Svenska Bilresearrangörer (FSB), Konsumenternas
Bankbyrå, Konsumenternas Försäkringsbyrå, Officiella Utländska Turist-
chefernas Samarbetsråd i Sverige (ANTOR). Stiftelsen för internationellt
ungdomsutbyte, Svenska Liftanläggningars Organisation (SLAO) och
Trafikföretagens Förening i Sverige (TFF) har inte besvarat remissen.
33
Bilaga 4
Förslag till lag om ändring i resegarantilagen
(1972:204)
Härigenom föreskrivs i fråga om resegarantilagen (1972:204)
dels att 1, 5, 6, 8, 11, 14 och 15 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 2 § och 4 a §, av
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Den som är arrangör eller åter-
försäljare av paketresor enligt
lagen (1992:1672) om paketresor
skall, innan han marknadsför en
paketresa, ställa säkerhet hos
Kammarkollegiet.
1 §
Den som är arrangör eller åter-
försäljare av paketresor enligt la-
gen (1992:1672) om paketresor
skall, innan han marknadsför en
paketresa, ställa säkerhet hos
Kammarkollegiet. Säkerheten
skall motsvara arrangörens eller
återförsäljarens åtagande mot
resenärerna för dels paketresor,
dels andra resor som sker till-
sammans med en paketresa.
2 §
Kammarkollegiet prövar om det
föreligger skyldighet att ställa
säkerhet enligt denna lag.
4a§
Om en arrangör eller en återför-
säljare inte ställer säkerhet enligt
denna lag, får Kammarkollegiet
förelägga honom vid vite att full-
göra sin skyldighet.
Kammarkollegiet far ålägga
arrangörer och återförsäljare att
lämna de uppgifter om sin
verksamhet som är nödvändiga
för att frågan om säkerhet skall
kunna prövas. Om den uppgifts-
skyldige inte lämnar de begärda
uppgifterna, far kollegiet före-
lägga honom vid vite att fullgöra
sin skyldighet.
Kammarkollegiet far, om det
finns skälig anledning att anta
att skyldighet att ställa säkerhet
föreligger, ålägga den som säljer
eller marknadsför en resa att
lämna de uppgifter om sin verk-
samhet som är nödvändiga för att
frågan om säkerhet skall kunna
prövas. Om den uppgiftsskyldige
inte lämnar de begärda uppgifter-
na, far kollegiet förelägga honom
34
vid vite att fullgöra sin uppgifts- Prop. 1995/96:182
skyldighet. Bilaga 4
Säkerhet far tas i anspråk för att
betala tillbaka pengar som beta-
lats för en paketresa som blir in-
ställd eller av annan anledning
inte blir av. I fråga om paketre-
sor som har påbörjats men inte
slutförts far säkerheten tas i an-
språk för resenärers uppehälle i
utlandet, deras återresa och skä-
lig ersättning till dem för värdet
av de förmåner som de gått miste
om genom att resan avkortats.
Om en arrangör eller en återför-
säljare som ställt säkerhet har
försatts i konkurs eller måste
antas vara på obestånd, far säker-
heten tas i anspråk även för att
betala nödvändiga kostnader för
dels biträde åt deltagare i paket-
resor som avbrutits, dels utred-
ning i ärenden om ianspråktagan-
de av säkerhet.
Säkerhet far tas i anspråk för
att betala tillbaka pengar som
betalats för en resa som blir in-
ställd eller av annan anledning
inte blir av. I fråga om resor
som har påbörjats men inte slut-
förts far säkerheten tas i anspråk
för resenärers uppehälle på
resmålet, deras återresa och
skälig ersättning till dem för
värdet av de förmåner de gått
miste om genom att resan av-
kortats.
Ersättning får betalas ut till den
som tillhandahåller uppehälle
eller återresa åt en resenär.
Om en arrangör eller en återför-
säljare som ställt säkerhet har
försatts i konkurs eller måste
antas vara på obestånd, far säker-
heten tas i anspråk även för att
betala nödvändiga kostnader för
dels biträde åt deltagare i resor
som avbrutits, dels utredning i
ärenden om ianspråktagande av
säkerhet.
Pengar som betalats ut far återkrävas från resenären endast om denne
genom otillbörligt handlande orsakat en kostnad som medlen tagits i an-
språk för.
Framställning om att säkerhet
skall fa tagas i anspråk skall
göras inom sex månader efter det
att den resa, som avses med
framställningen, inställts, förkla-
rats ej komma till stånd eller
avbrutits eller, i fall som avses i
6 § andra stycket, efter det att
kostnaden uppkommit. Försum-
mas det, upphör rätten till ersätt-
ning ur säkerheten.
8 §
Framställning om att säkerhet
skall fa tas i anspråk skall göras
inom tre månader efter det att
den resa, som avses med fram-
ställningen, inställts, förklarats ej
komma till stånd eller avbrutits
eller, i fall som avses i 6 § tredje
stycket, efter det att kostnaden
uppkommit. Försummas det,
upphör rätten till ersättning ur
säkerheten.
35
11 §
Nämnden är beslutför, när ordföranden och två andra ledamöter är när-
varande. I beslut skall lika antal företrädare för konsumentintressen och
företagarintressen deltaga.
Om det framkommer skiljaktiga meningar vid en överläggning tillämpas
föreskrifterna i 16 kap. rättegångsbalken om omröstning i tvistemål.
Prop. 1995/96:182
Bilaga 4
Ordföranden kan ensam på
nämndens vägnar företaga förbe-
redande åtgärd och pröva ärende
av mindre vikt.
Ordföranden får ensam på nämn-
dens vägnar vidta förberedande
åtgärder och avgöra ärenden av
mindre vikt. Ordföranden får
överlåta sådana uppgifter till en
handläggare vid Kammarkolle-
giet som utför kansligöromål åt
Resegarantinämnden.
14 §
Till böter eller fångelse i högst ett år skall den dömas som uppsåtligen
1. organiserar en paketresa utan att, innan han marknadsför resan, ha
ställt säkerhet som krävs enligt denna lag eller
2. säljer eller marknadsför en paketresa, som organiseras av någon
annan såsom arrangör, utan att ha ställt sådan säkerhet.
Till böter skall den dömas som uppsåtligen eller av oaktsamhet
1. lämnar oriktig uppgift vid fullgörande av uppgiftsskyldighet som
ålagts honom med stöd av 5 § eller
2. underlåter att fullgöra sådan uppgiftsskyldighet.
För en gärning som avses i andra
stycket 1 skall inte någon dömas
till ansvar, om gärningen är be-
lagd med straff i brottsbalken.
Inte heller skall någon dömas till
ansvar för en gärning som avses
i andra stycket 2 i den utsträck-
ning gärningen omfattas av ett
vitesföreläggande enligt 5 §.
För en gärning som avses i
första stycket skall inte någon
dömas till ansvar i den utsträck-
ning gärningen omfattas av ett
vitesföreläggande enligt 4 a §.
För en gärning som avses i andra
stycket 1 skall inte någon dömas
till ansvar, om gärningen är be-
lagd med straff i brottsbalken.
Inte heller skall någon dömas till
ansvar för en gärning som avses
i andra stycket 2 i den utsträck-
ning gärningen omfattas av ett
vitesföreläggande enligt 5 §.
Allmänt åtal för brott mot denna lag får väckas endast efter medgivande
av Kammarkollegiet.
36
15 §
Kammarkollegiets beslut enligt
5 § far inte överklagas. Andra
beslut av kollegiet enligt denna
lag far överklagas hos regeringen
genom besvär.
Prop. 1995/96:182
Kammarkollegiets beslut enligt Bilaga 4
4 a § och 5 § far inte överklagas.
Andra beslut av kollegiet enligt
denna lag far överklagas hos
regeringen.
Kammarkollegiet far förordna att ett beslut om säkerhet skall gälla ome-
delbart.
Resegarantinämndens beslut far inte överklagas.
Har en säkerhet tagits i anspråk för betalning som bort utgå ur en annan
säkerhet, far resegarantinämnden ta upp ärendet till ny prövning.
Denna lag träder i kraft den 1 juni 1996.
37
LAGRÅDET
Prop. 1995/96:182
Bilaga 5
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1996-03-01
Närvarande: justitierådet Staffan Magnusson, f.d. presidenten i Försäk-
ringsöverdomstolen Leif Ekberg, regeringsrådet Leif Lindstam.
Enligt en lagrådsremiss den 22 februari 1996 (Civildepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om
ändring i resegarantilagen (1972:204).
Förslaget har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassesom Kenneth
Nordlander.
Förslaget föranleder följande yttrande av Lagrådet:
I lagrådsremissen föreslås endast begränsade ändringar i resegarantilagen.
Det är inte Lagrådets sak att bedöma om även andra ändringar är
motiverade. Lagrådet vill emellertid peka på uttalandena i remissproto-
kollet (avsnitt 5) om att regeringen avser att följa utvecklingen inom
resebranschen och är beredd att på nytt överväga garantisystemet, om det
behövs.
Lagrådet tar i det följande upp vissa av de paragrafer i resegarantilagen
som föreslås bli ändrade.
l_ä
I paragrafen skall enligt lagrådsremissen göras ett tillägg som innebär att
de säkerheter som ställs skall motsvara inte bara åtaganden för paketresor
utan också åtaganden för andra resor som sker tillsammans med en
paketresa. Enligt remissprotokollets författningskommentar avser tillägget
att skydda sådana s.k. stolsresenärer som reser med samma transport som
paketresenärer, under förutsättning att de båda grupperna av resenärer har
förvärvat sin resa av samma arrangör eller återförsäljare.
Enligt Lagrådets mening kan det ifrågasättas om stolsresenärema skall
behöva resa med samma transport - t.ex. samma flygplan - som
paketresenärema för att garantin skall gälla. Fall kan tänkas då det är
naturligt att betrakta stolsresenärer och paketresenärer som deltagare i
samma resa, trots att stolsresenärema - eller en del av dem - färdas med
en annan transport än paketresenärema. Rimligtvis bör då också alla
resenärerna täckas av det skydd som följer med den nya lagstiftningen.
38
o
I paragrafen föreslås att säkerheten far tas i anspråk för resenärers
uppehälle, oberoende av vistelseort. Syftet med lagändringen kommer
enligt Lagrådets mening bättre fram om formuleringen "uppehälle på
resmålet" byts ut mot "uppehälle under resan".
Vidare bör paragrafen förtydligas så att det i första meningen anges att
säkerheten får tas i anspråk för en resa "som omfattas av garanti enligt
denna lag" och som blir inställd eller av annan anledning inte blir av.
Ikraftträdandebestämmelsen
Lagen skall enligt förslaget träda i kraft den 1 juni 1996 utan några
övergångsbestämmeler. Enligt den föreslagna 8 § skall den tid inom
vilken en framställning skall göras om att säkerhet skall få tas i anspråk
förkortas från sex månader till tre månader efter det att en viss i
paragrafen angiven händelse har inträffat. I avsaknad av övergångs-
bestämmelser kommer rätten till ersättning ur säkerheten att upphöra vid
ikraftträdandet, om en framställning då inte gjorts och det har förflutit
mer än tre månader från händelsen, trots att tiden för att göra en
framställning enligt de äldre bestämmelserna då inte har gått ut. För att
rättsförluster inte skall uppstå bör enligt Lagrådets mening införas en
övergångsbestämmelse av följande lydelse:
"De äldre bestämmelserna i 8 § gäller dock fortfarande i fall då en
händelse som avses där har inträffat före ikraftträdandet."
Prop. 1995/96:182
Bilaga 5
39
Prop. 1995/96:182
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 7 mars 1996
Närvarande: statsrådet Hjelm-Wallén, ordförande, och statsråden
Hellström, Peterson, Thalén, Freivalds, Persson, Tham, Blomberg,
Hedborg, Andersson, Winberg, Uusmann, Nygren, Ulvskog, Lindh,
Johansson
Föredragande: statsrådet Ulvskog
Regeringen beslutar proposition 1995/96:182 Stärkt konsumentskydd i
resegarantilagen.
gotab 49624, Stockholm 1996
40