Teleoperatörernas skyldigheter vid hemlig
teleavlyssning och hemlig teleövervakning
Prop.
1995/96:180
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 7 mars 1996
Ingvar Carlsson
Laila Freivalds
(Justitiedepartementet)
I propositionen föreslås att de teleoperatörer som tillhandahåller
telefonitjänst, mobil teletjänst eller fasta teleförbindelser och vilkas
verksamhet är av betydande omfattning skall svara för att deras
telesystem är uppbyggda och utformade på ett sådant sätt att tvångsmed-
len på teleområdet - hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning
- alltid kan verkställas. Detta innebär att teleoperatörerna kontinuerligt,
t.ex. vid byte till ny teknik, måste se till att möjligheter finns till hemlig
teleavlyssning och hemlig teleövervakning. Innebörden av denna
förpliktelse är i praktiken ett krav på att telesystemen skall innehålla
särskilda hårdvaror och särskilda datorprogram.
Teleoperatörerna skall svara för de kostnader som hänför sig till
anpassningarna av telesystemen medan polisen även i fortsättningen
skall ersätta teleoperatörerna för de kostnader som uppkommer vid
varje enskild verkställighet.
De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 juli 1996. För att
de teleoperatörer som före ikraftträdandet har fått tillstånd att driva
televerksamhet skall få tillfälle att anpassa de befintliga systemen till de
nya reglerna föreslås en övergångsperiod fram till den 1 juli 1997.
Teleoperatören skall dock alltid ha minst sex månader på sig från det att
Post- och telestyrelsen fastställt de närmare villkoren.
1 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 180
Prop. 1995/96:180
1 Förslag till riksdagsbeslut...................... 3
2 Lagtext ................................. 4
2.1 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken ..... 4
2.2 Förslag till lag om ändring i telelagen (1993:597) ... 5
3 Ärendet och dess beredning .................... 7
4 Bakgrund................................ 7
5 Nuvarande ordning.......................... 8
6 Internationell jämförelse....................... 14
7 Reformbehovet............................. 17
8 Ansvaret för telesystemens utformning .............. 21
9 Kostnader................................ 29
9.1 Kostnader for verkställighet i det enskilda fallet .... 29
9.2 Kostnader för anpassning av telesystemen........ 30
9.3 Kostnadskonsekvenser i övrigt............... 36
10 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser........... 36
11 Författningskommentar........................ 37
11.1 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken .... 37
11.2 Förslaget till lag om ändring i telelagen......... 37
Bilaga 1 Promemorians lagförslag .................. 40
Bilaga 2 Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över
promemorians lagförslag .................. 43
Bilaga 3 Lagrådsremissens lagförslag ................ 44
Bilaga 4 Lagrådets yttrande ...................... 47
Bilaga 5 Resolution on the lawful interception of tele-
communications (9529/95 ENFOPOL 90) .......48
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 7 mars 1996 . . 57
Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i rättegångsbalken,
2. lag om ändring i telelagen (1993:597).
Prop. 1995/96:180
Härigenom föreskrivs att 27 kap. 25 § rättegångsbalken skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
27 kap.
25 §‘
Har rätten lämnat tilltånd till hemlig teleavlyssning eller hemlig
teleövervakning, får de tekniska hjälpmedel som behövs för avlyss-
ningen eller övervakningen användas.
/ telelagen (1993:597) finns
bestämmelser om hemlig tele-
avlyssning och hemlig teleöver-
vakning som gäller för den som
har tillstånd att driva televerk-
samhet.
Prop. 1995/96:180
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
Senaste lydelse 1995:1230.
Härigenom föreskrivs i fråga om telelagen (1993:597)
dels att 13 § skall ha följande lydelse,
dels att det skall införas en ny paragraf, 14 a §, samt närmast före
14 a § en ny rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
13 §
Tillstånd enligt 5 § att driva televerksamhet får förenas med villkor.
Tillståndsvillkor kan avse bl.a. skyldighet för tillståndshavare
1. att på vissa villkor tillhandahålla telefonitjänst åt var och en som
efterfrågar denna tjänst,
2. att med beaktande av tillgänglig kapacitet på vissa villkor
tillhandahålla festa teleförbindelser åt den som efterfrågar sådana,
3. att bedriva verksamheten under de förutsättningar som följer av de
internationella överenskommelser som Sverige har biträtt,
4. att i verksamheten ta hänsyn till handikappades behov av särskilda
teletjänster,
5. att medverka till att telemeddelanden kan förmedlas till samhällets
alarmerings- och räddningstjänst,
6. att beakta totalförsvarets behov av telekommunikationer under höjd
beredskap,
7. att årligen redovisa sin verksamhet i de delar som berörs av
tillståndet efter för verksamheten särskilt avpassade principer samt att
ställa redovisningen till förfogande för tillståndsmyndigheten eller den
som anvisas av myndigheten,
8. att på skäliga villkor till annan tillståndshavare lämna ut sådana
publicerade uppgifter om enskildas teleabonnemang som inte omfettas
av tystnadsplikt enligt 25 § första stycket 1 denna lag, samt
9. att på skäliga villkor i egen telekatalog publicera och i sin verk-
samhet till allmänheten lämna ut uppgifter om enskildas teleabonnemang
hos annan tillståndshavare i den utsträckning de inte omfettas av
tystnadsplikt enligt lag.
Tillstånd enligt 5 § att driva
televerksamhet skall förenas med
villkor att på ett visst sätt full-
göra vad som föreskrivs i
14 a §.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om tillståndsvillkor.
Hemlig teleavlyssning m.m. Prop. 1995/96:180
14 a §
Den som beviljas tillstånd enligt
5 § skall bedriva denna tele-
verksamhet så att beslut om
hemlig teleavlyssning och hemlig
teleövervakning kan verkställas
och så att verkställandet inte
röjs.
Innehållet i och uppgifter om
de avlyssnade eller övervakade
telemeddelandena skall göras
tillgängliga så att informationen
enkelt kan tas om hand.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
2. Även tillstånd enligt 5 § som har beviljats före ikraftträdandet skall
förenas med villkor enligt 13 § tredje stycket. I fråga om dessa tillstånd
tillämpas bestämmelserna i 14 a § från den dag då sex månader har
förflutit efter det att tillståndsvillkoren enligt 13 § tredje stycket
fastställdes, dock tidigast den 1 juli 1997.
Den snabba tekniska utvecklingen på teleområdet och den avreglerade
telemarknaden har ändrat förutsättningarna för att genomföra ett beslut
om hemlig teleavlyssning eller hemlig teleövervakning. I departements-
promemorian Teleoperatörernas skyldigheter vid hemlig teleavlyssning
och hemlig teleövervakning (Ds 1995:48) föreslås vissa ändringar i
rättegångsbalken, telelagen och teleförordningen som syftar till att
säkerställa fortsatt möjlighet till hemlig teleavlyssning och hemlig
teleövervakning. Promemorians lagförslag finns intaget som bilaga 1.
Promemorian har remissbehandlats. En sammanställning av remiss-
yttrandena finns tillgänglig i Justitiedepartementet (dnr Ju 95/3257). En
förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 2. Regeringen tar i
detta ärende upp de frågor som behandlas i promemorian.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 15 februari att inhämta Lagrådets yttrande
över de lagförslag som utarbetats i ärendet. Förslagen som remitterades
till Lagrådet finns i bilaga 3. Lagrådet har lämnat förslagen utan
erinran. Lagrådets yttrande finns i bilaga 4.
Prop. 1995/96:180
Det har tidigare gått att klart skilja mellan radio, TV, kabelkommu-
nikation, telekommunikation och datorkommunikation med utgångspunkt
från informationsinnehåll och metoder för användning och överföring.
Dessa skillnader har emellertid blivit alltmer otydliga. Den nya informa-
tionstekniken (IT) har dessutom tillfört nya former av kommunikation
där tal, text och bild integreras. Det förekommer att mottagaren kan
påverka informationsinnehållet, s.k. interaktiv kommunikation. Överfö-
ringen av telemeddelanden sker via såväl allmänt tillgängliga telenät
som privata företagsnät. Trådlös telekommunikation har också blivit
vanlig. Vidare har ägarstrukturerna förändrats på senare år till följd av
bl.a. en fri telemarknad och att abonnenter i stället för operatörer i allt
högre grad kommit att äga nät, abonnentväxlar och annan tele-
utrustning.
Internationaliseringen har ökat, vilket bl.a. användningen av IT har
bidragit till. Kommunikation sker idag nästan helt oberoende av
landsgränser. Inom Europeiska unionen (EU) har intresset för IT-
området ökat markant på senare år. En rapport har arbetats fram (den
s.k. Bangemannrapporten) med en rad förslag till framför allt en rättslig
nyordning där avreglering är det mest kännetecknande draget.
Målet för den svenska telepolitiken är att ge hushåll, företag och
myndigheter tillgång till ett ändamålsenligt telesystem som bidrar till ett
effektivt resursutnyttjande i samhället som helhet. Riksdagen har slagit
fest bl.a. att staten skall svara för att det finns ett sammanhållet och Prop. 1995/96:180
öppet telenät som täcker hela landet. Vidare har betonats vikten av att
staten skapar förutsättningar för en effektiv konkurrens på utrustnings-
marknaden och vid utvecklingen av teletjänster (prop. 1987/88:118, bet.
1987/88:TU28, rskr. 1987/88:402 och prop. 1990/91:87, bet. 1990/91:
TU28, rskr. 1990/91:369).
Frågor om ändrad verksamhetsform för Televerket och en rättslig
reglering av en fri telemarknad har under senare år behandlats av
riksdagen (prop. 1991/92:100 bil. 7, bet. 1991/92:TU20, rskr.
1991/92:312 och prop. 1992/93:200, bet. 1992/93:TU30, rskr.
1992/93:443). Härvid har betydelsen för samhällsutvecklingen av
effektiva telekommunikationer ytterligare framhållits och det statliga
ansvaret för grundläggande telekommunikationer har utvidgats från
taltelefoni till att omfetta även telefex och viss datakommunikation.
De nya IT-baserade rutinerna, den öppna telepolitiken och den ökade
internationaliseringen har förändrat förutsättningarna för att använda
tvångsmedel på teleområdet. Frågan om i vilken omfettning hemlig tele-
avlyssning och hemlig teleövervakning bör kunna användas i brotts-
utredningar har därvid fått förnyad aktualitet.
Riksdagen har nyligen antagit de förslag som regeringen lade fram i
en proposition om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning
(prop. 1994/95:227, bet. 1995/96:JuUl, rskr. 1995/96:17, SFS
1995:1230). Ändringarna grundas på förslag från Datastraffrätts-
utredningen i betänkandet Information och den nya informations-
teknologin (SOU 1992:110) och innebär en anpassning av reglerna i
rättegångsbalken om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning
till utvecklingen på teleområdet. Propositionen innehöll inte några
förslag som direkt tar sikte på dem som tillhandahåller teletjänster eller
festa teleförbindelser. Sådana företag som bedriver televerksamhet, s.k.
teleoperatörer, har emellertid till följd av den snabba tekniska utveck-
lingen på teleområdet och den avreglerade telemarknaden kommit att
inta en central roll vid verkställighet av tvångsmedel på teleområdet.
Regeringen tar i detta ärende upp frågan vilka skyldigheter som bör
vila på teleoperatörerna för att möjligheterna till verkställighet av beslut
om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning skall kunna upp-
rätthållas. Däremot behandlas inte de frågeställningar som tar sikte på
ansvar och skyldigheter för producenter av telekommunikationsutrust-
ning eller för den som tillhandahåller underhållstjänster i fråga om tele-
kommunikationer.
Enligt 2 kap. 6 § regeringsformen är varje medborgare gentemot det
allmänna skyddad mot bl.a. hemlig avlyssning eller upptagning av
telefonsamtal eller annat förtroligt meddelande. Detta skydd får enligt
12 § i samma kapitel begränsas genom lag. Sådana begränsningar får
endast ske för att tillgodose ändamål som är godtagbart i ett demokra-
tiskt samhälle. Begränsningen får aldrig gå utöver vad som är nödvän- Prop. 1995/96:180
digt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den och inte heller
sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen.
Den grundläggande lagregleringen om hemlig teleavlyssning och
hemlig teleövervakning finns i 27 kap. 18-25 §§ rättegångsbalken (RB).
Genom en ändring i rättegångsbalken år 1989 togs nya föreskrifter om
dessa tvångsmedel in i 27 kap. 18-24 §§ RB (prop. 1988/89:124, bet.
1988/89 :JuU25, rskr. 1988/89:313, SFS 1989:650). Bestämmelserna
innebar en saklig och terminologisk anpassning till ny teknik. Redan i
det lagstiftningsarbetet konstaterades emellertid att den förändrade kon-
kurrenssituationen på telekommunikationsområdet kunde ha återverk-
ningar på möjligheterna att utnyttja hemlig teleavlyssning som ett straff-
processuellt tvångsmedel men att detta problem fick tas upp i ett annat
sammanhang (prop. s. 40).
Bestämmelserna om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning
anpassades 1993 till de ändringar som införandet av telelagen
(1993:597) innebar. Denna reglering öppnade telemarknaden for flera
operatörer. Rättegångsbalkens föreskrifter om hemlig teleavlyssning och
hemlig teleövervakning anpassades så att begränsningen till tele-
meddelanden som befordras av Televerket ersattes av en begränsning
till telemeddelanden som befordras via allmänt tillgängliga telenät.
Vidare infördes en bestämmelse rörande verkställighet av sådana
åtgärder (27 kap. 25 § RB, se prop. 1992/93:200, bet. 1992/93:TU30,
rskr. 1992/93:443, SFS 1993:602).
Som tidigare nämnts har riksdagen nyligen antagit de förslag som
regeringen lade fram i en proposition om hemlig teleavlyssning och
hemlig teleövervakning (prop. 1994/95:227). Härigenom har rättegångs-
balkens regler om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning
ändrats så att begränsningen till viss teleanläggning slopats och ersatts
av en begränsning till viss teleadress. Vidare innebär ändringarna i
rättegångsbalken att avlyssning och övervakning även kan ske i privata
telenät, t.ex. i större företagsnät.
Utöver rättegångsbalkens bestämmelser om hemlig teleavlyssning och
hemlig teleövervakning finns sådana begränsningar av fri- och rättig-
heterna enligt regeringsformen också i lagen (1952:98) med särskilda
bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål {1952 års tvångsme-
delslag), lagen (1988:97) om förfarandet hos kommunerna, förvaltnings-
myndigheterna och domstolarna under krig eller krigsfara m.m. (1988
års lag) och i lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll (1991 års
lag).
Rättegångsbalken
Hemlig teleavlyssning innebär - sedan den 1 januari 1996 - att
telemeddelanden som befordras till eller från ett telefonnummer, en kod
eller annan teleadress, i hemlighet avlyssnas eller tas upp genom ett
tekniskt hjälpmedel för återgivning av innehållet i meddelandet (27 kap.
18 § första stycket RB). För att sådan avlyssning skall få ske krävs att
någon är skäligen misstänkt för ett brott för vilket inte är föreskrivet Prop. 1995/96:180
lindrigare straff än fängelse i två år eller för försök, förberedelse eller
stämpling till sådant brott, om sådan gärning är belagd med straff (18 §
andra stycket).
Hemlig teleövervakning innebär att uppgifter i hemlighet hämtas in om
telemeddelanden som har expedierats eller beställts till eller från en viss
teleadress eller att sådana meddelanden hindras från att nå fram.
Tvångsmedlet får användas vid förundersökning i brottmål om det för
brottet inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i sex månader och
vid narkotikabrott med enbart fängelse i straffskalan samt vid försök,
förberedelse eller stämpling till brott för vilket inte är föreskrivet
lindrigare straff än fängelse i två år, om sådan gärning är belagd med
straff (27 kap. 19 § RB).
Hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning kan också komma
i fråga vid misstanke om anstiftan eller medhjälp till brottslighet av
angivet kvalificerat slag.
För tillstånd till sådan avlyssning eller övervakning krävs - utöver att
någon är skäligen misstänkt för brott av viss svårighetsgrad - att
åtgärden är av synnerlig vikt för utredningen. Vidare får åtgärden
endast avse en teleadress som innehas eller annars kan antas komma att
användas av den misstänkte (27 kap. 20 § första stycket RB). En
teleadress till vilken den misstänkte kan antas komma att ringa får alltså
inte avlyssnas. Från tillämpningsområdet undantas slutligen telemed-
delanden som endast befordras inom ett telenät som med hänsyn till sin
ringa omfattning och omständigheterna i övrigt får anses vara av mindre
betydelse från allmän kommunikationssynpunkt (20 § andra stycket).
För all tvångsmedelsanvändning gäller tre allmänna principer. De tre
principerna, som anknyter till innehållet i 2 kap. 12 § regeringsformen,
är ändamålsprincipen, behovsprincipen och proportionalitetsprincipen.
Ändamålsprincipen innebär att en myndighets befogenhet att använda
tvångsmedlet skall vara bunden till det ändamål för vilket tvångsmedlet
har beslutats. Behovsprincipen innebär att en myndighet får använda ett
tvångsmedel bara när det finns ett påtagligt behov och en mindre
ingripande åtgärd inte är tillräcklig. Proportionalitetsprincipen, som är
lagfäst i bl.a. 27 kap. 1 § tredje stycket RB, innebär att en tvångsåtgärd
i fråga om art, styrka, räckvidd och varaktighet skall stå i rimlig
proportion till vad som står att vinna med åtgärden.
Frågor om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning prövas
av rätten på ansökan av åklagaren. I beslutet skall det anges vilken
teleadress och under vilken tid tillståndet gäller. Tiden, som inte får
bestämmas längre än nödvändigt, får inte överstiga en månad från
dagen för beslutet (21 § första stycket). Vidare skall i beslutet särskilt
anges om åtgärden får verkställas utanför allmänt tillgängliga telenät
(21 § andra stycket). Hemlig teleavlyssning får inte ske av
telemeddelanden mellan den misstänkte och hans försvarare. Om det
framkommer att en avlyssning avser ett sådant meddelande skall
avlyssningen avbrytas och upptagningar eller uppteckningar som
omfettas av förbudet skall omedelbart förstöras (22 §). Föreskrifter ges 10
också om hävande av beslut (23 §) och om tid för granskning och
förstöring av upptagningar och uppteckningar (24 §). Vidare finns en Prop. 1995/96:180
bestämmelse om verkställighet. Har rätten lämnat tillstånd till hemlig
teleavlyssning eller hemlig teleövervakning, får de tekniska hjälpmedel
som behövs for avlyssningen eller övervakningen användas (25 §).
Regeringen redovisar varje år genom en skrivelse till riksdagen hur
reglerna i rättegångsbalken om hemlig teleavlyssning och hemlig
teleövervakning har tillämpats (se regeringens skrivelse 1995/96:9, bet.
1995/96:JuUl, rskr. 1995/96:17).
1952 års tvångsmedelslag
Lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa
brottmål innehåller tilläggs- och undantagsbestämmelser till den
grundläggande regleringen i rättegångsbalken i fråga om straffpro-
cessuella tvångsmedel. Lagen, som är tidsbegränsad, gäller vid
förundersökning angående vissa brott mot rikets säkerhet och vissa
andra grova brott. Efter den senast gjorda förlängningen gäller lagen till
utgången av år 1996 (prop. 1995/96:14, bet. 1995/96:JuUll, rskr.
1995/96:125, SFS 1995:1511).
1952 års tvångsmedelslag gäller vid förundersökning angående dels
allmänfarliga brott, t.ex. mordbrand och sabotage, dels vissa högmåls-
brott såsom uppror och olovlig kårverksamhet, dels vissa brott mot
rikets säkerhet, t.ex. spioneri. Lagen gäller också försök, förberedelse
och stämpling till dessa brott om sådan gärning är straffbar. I för-
hållande till regleringen i rättegångsbalken innebär lagen utvidgade
möjligheter att använda vissa tvångsmedel, bl.a. hemlig teleavlyssning
och hemlig teleövervakning. Rätten får alltså lämna tillstånd till
tvångsmedel på teleområdet enligt denna lag även om det för brottet är
föreskrivet lindrigare straff än vad som krävs enligt rättegångsbalken
(5 §). Åklagaren får i brådskande fall själv besluta om användning av
tvångsmedlen. Har åklagaren gjort detta, skall anmälan ofordröjligen
göras hos domstolen, som skyndsamt skall pröva ärendet (6 §).
1988 års lag
I lagen (1988:97) om förfarandet hos kommunerna, förvaltningsmyndig-
heterna och domstolarna under krig eller krigsfara m.m. regleras hemlig
teleavlyssning och hemlig teleövervakning i 28 §. Där föreskrivs att
åklagaren får besluta om sådan åtgärd om det kan befaras att
inhämtande av rättens tillstånd skulle medföra sådan fördröjning eller
annan olägenhet som är av väsentlig betydelse för utredningen. Om
åklagaren har fattat ett beslut om hemlig teleavlyssning eller hemlig
teleövervakning skall han genast anmäla det hos rätten, som snabbt skall
pröva ärendet.
11
1991 års lag
Enligt lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll får i vissa fåll
tvångsåtgärd såsom t.ex. hemlig teleavlyssning tillgripas. För detta
krävs att åtgärden är påkallad för att utröna om en utlänning eller en
organisation eller en grupp som han tillhör eller verkar för planlägger
eller förbereder någon gärning som innebär våld, hot eller tvång för
politiska syften och som innefattar brott för vilket lindrigare straff än
fängelse i två år inte är föreskrivet. Tvångsmedlen har alltså i detta
sammanhang ett brottsförebyggande syfte. Den parlamentariska
kontrollen av lagens tillämpning sker, liksom av 1952 års tvångs-
medelslag, genom att regeringen årligen lämnar en skrivelse om denna
till riksdagen.
Telelagen
Telelagen (1993:597) syftar till att enskilda och myndigheter skall få
tillgång till effektiva telekommunikationer till lägsta samhälls-
ekonomiska kostnad (2 §). För rätten att få tillhandahålla vissa centrala
teletjänster krävs tillstånd om verksamheten är av betydande omfattning
(5 §). Frågor om tillstånd prövas av tillståndsmyndigheten, som är Post-
och telestyrelsen. Myndigheten har möjlighet att medge undantag från
tillståndsplikten om det finns särskilda skäl och i sådana fåll får
tillstånd splikten ersättas med en anmälningsplikt (8 §). Tillstånd skall
beviljas om inte den sökande saknar förutsättningar att bedriva
verksamheten varaktigt och med god kapacitet och kvalitet (11 §).
Tillstånd att driva televerksamhet får vidare förenas med villkor, vilka
kan avse bland annat skyldighet för tillståndshavare att på vissa villkor
tillhandahålla telefonitjänst åt var och en som efterfrågar denna tjänst,
att i verksamheten ta hänsyn till handikappades behov av särskilda
teletjänster och att beakta totalförsvarets behov av telekommunikationer
under höjd beredskap. Tillståndsvillkoren skall gälla för en bestämd tid
(13 och 14 §§). Ett tillstånd kan återkallas om verksamheten bedrivs i
strid med telelagen eller i strid med föreskrifter eller villkor som har
meddelats med stöd av lagen och avvikelsen inte kan anses vara av
mindre betydelse (10 §).
Post- och telestyrelsen har till uppgift att utöva tillsyn över efter-
levnaden av telelagen och av de föreskrifter och villkor som meddelats
med stöd av lagen (31 §). Myndigheten får i detta syfte meddela de
förelägganden och förbud som behövs, vilka får förenas med vite
(33 §). Uppkommer tvist om tillämpningen av lagen skall myndigheten
som huvudregel medla mellan parterna (32 § andra stycket).
Tillståndsmyndighetens beslut får överklagas hos länsrätten (37 §).
Telelagen innehåller också vissa straffbestämmelser (34-36 §§).
Enligt telelagen får den som i televerksamhet har fått tillgång till
uppgift om teleabonnemang, innehållet i ett. telemeddelande eller annan
uppgift som angår ett särskilt telemeddelande som huvudregel inte
obehörigen fora vidare eller utnyttja det han fått del av eller tillgång till
(25 § första stycket). Tystnadsplikt gäller också för angelägenhet som
Prop. 1995/96:180
12
avser användning av hemlig teleavlyssning eller hemlig teleövervakning Prop. 1995/96:180
enligt 27 kap. 18 eller 19 § RB och for uppgift som hänför sig till
åtgärden att kvarhålla försändelser enligt 9 § samma kapitel. På begäran
av åklagarmyndighet, polismyndighet eller någon annan myndighet som
har att ingripa mot ett brott skall emellertid den som driver tele-
verksamhet och därvid har fått del av eller tillgång till uppgift som
avses i 25 § första stycket lämna uppgift som angår misstanke om brott.
Denna uppgiftsskyldighet är begränsad till uppgift om teleabonnemang
(namn, titel, adress och telefonnummer, etc.) och annan uppgift som
angår ett särskilt telemeddelande, t.ex. uppgift om mellan vilka
abonnemang ett telemeddelande har förmedlats. Undantaget från
tystnadsplikten såvitt avser uppgift om teleabonnemang gäller endast om
fängelse är föreskrivet för brottet och detta enligt myndighetens bedöm-
ning kan föranleda annan påföljd än böter. För annan uppgift som angår
ett särskilt telemeddelande gäller undantaget endast om det för brottet
inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år (27 §). Be-
träffande uppgifter om innehållet i ett telemeddelande genombryts
tystnadsplikten inte i något fall.
För myndigheter som driver televerksamhet gäller i stället 9 kap. 8 §
och 14 kap. 2 § sekretesslagen (1980:100). Bestämmelserna motsvarar
i huvudsak regleringen i telelagen. Enligt sekretesslagen kan emellertid
också - när förutsättningarna är uppfyllda - uppgifter om innehållet i
telemeddelanden lämnas ut.
Mänskliga rättigheter
Användningen av tvångsmedel på teleområdet berör bl.a. frågor om
mänskliga rättigheter. FN:s generalförsamling antog år 1948 en allmän
förklaring om de mänskliga rättigheterna. I art. 12 sägs bl.a. att ingen
får utsättas för godtyckliga ingripanden i fråga om privatliv, familj, hem
eller korrespondens. Grundsatsen har därefter arbetats in i 1966 års FN-
konvention om medborgerliga och politiska rättigheter.
Den europeiska konventionen den 4 november 1950 angående skydd
för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna är av
intresse också på teleområdet. I art. 8 första punkten tillförsäkras envar
rätt till skydd för sitt privatliv och familjeliv, sitt hem och sin korre-
spondens. Begränsningar får ske endast om åtgärden är förenlig med de
strikta undantag som ställs upp i art. 8 andra punkten.
I den praxis som har utvecklats hos den europeiska domstolen för
mänskliga fri- och rättigheter vid tillämpningen av den europeiska kon-
ventionen har fästslagits att hemlig teleavlyssning kan ses som ett
ingrepp i såväl privatliv som korrespondens (t.ex. fallen Huvig, Malone
och Klass).
13
I internationella fora pågår arbete med olika frågor som rör tele-
kommunikation. Inom Europarådet har en expertkommitté nyligen
arbetat fram ett förslag till rekommendation rörande processuella frågor
med anknytning till informationsteknik där vissa aspekter av hemlig
teleavlyssning och hemlig teleövervakning uppmärksammas. Även inom
EU, inom gruppen för polissamarbete under den s.k. tredje pelaren, är
frågor om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning aktuella.
Ministerrådet har nyligen antagit en resolution (9529/95 ENFOPOL 90)
som hänvisar till en upprättad kravspecifikation för verkställighet av
tvångsmedel på teleområdet (se vidare härom i avsnitt 8). Syftet är bl.a.
att de angivna kraven skall beaktas i det nationella lagstiftningsarbetet.
När man från svensk sida överväger olika frågor som har anknytning
till hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning är det naturligtvis
av intresse att jämföra hur andra länder har hanterat dessa frågor. Det
bör emellertid redan från början klargöras att problemställningarna för
närvarande är gemensamma för de flesta länder. Detta innebär att några
nationella regelsystem som skulle kunna tjäna som direkta förebilder för
en svensk reglering är svåra att urskilja. Något skall dock beröras den
reglering som finns i vissa andra länder med avseende på tele-
operatörernas ansvar och skyldigheter.
I Danmark, Tyskland, Frankrike, Italien och Holland finns lagregler
som förpliktar teleoperatörer att se till att hemlig teleavlyssning möjlig-
görs. I Holland är vissa teleoperatörer undantagna från denna skyldig-
het. Den holländska regeringen har nyligen överlämnat en proposition
till parlamentet med förslag om att de teleoperatörer som tillhandahåller
GSM-baserad mobiltelefoni skall stå för de kostnader som uppkommer
när telesystemen skall anpassas. I Tyskland står teleoperatörerna själva
för anpassningskostnaderna. Även i Frankrike har teleoperatörerna ett
kostnadsansvar. Storbritannien har bestämmelser som förpliktar tele-
operatörerna att utföra ett avlyssningsbeslut. Därutöver måste tele-
operatörerna, samtidigt med ansökan om tillstånd att driva televerk-
samhet, lämna in en plan över hur avlyssnade meddelanden kommer att
hållas tillgängliga. Teleoperatörerna är dessutom skyldiga att svara för
kostnaderna med att anpassa sina telesystem så att beslut om hemlig
teleavlyssning kan verkställas. På Irland framgår teleoperatörernas
skyldighet att möjliggöra hemlig teleavlyssning av en Ministerial Order.
I Spanien finns inga uttryckliga bestämmelser som reglerar operatörer-
nas skyldigheter men dessa anses följa implicit av ett beslut om hemlig
teleavlyssning.
I vissa länder framgår teleoperatörernas skyldigheter av de kon-
cessionsvillkor som berättigar dem till att bedriva televerksamhet. Inte i
något land görs någon skillnad mellan enskilda företag och sådana
företag som drivs i allmän regi. De flesta länder har straffbestämmelser
för operatörer som inte uppfyller sina skyldigheter. Det är här ofta
fråga om påföljderna böter och fängelse.
Den närmare praktiska innebörden av teleoperatörernas skyldigheter
att tillhandahålla möjligheter till hemlig teleavlyssning och hemlig tele-
Prop. 1995/96:180
14
övervakning tycks i många länder ha lämnats oreglerad. I bl.a. Prop. 1995/96:180
Australien och USA har lagstiftningen däremot kommit längre.
Australiens framskjutna position i världen avseende reglerna om
hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning hänger samman med
att landet är mycket långt framme när det gäller telekommunikationer i
allmänhet. Detta förklaras i sin tur av att landet till ytan är mycket stort
men har ett lågt antal invånare som dessutom till största delen är bosatta
inom ett begränsat område i sydöstra Australien. Australien har påbörjat
en avreglering av telemarknaden som förväntas vara helt genomförd
1997. I dag finns det tre stora teleoperatörer, Telecom, Optus och
Vodaphone och ett fyrtiotal mindre operatörer som hyr kapacitet från de
stora operatörerna. De tre stora teleoperatörerna har var och en ett
tillstånd att driva televerksamhet som, till skillnad från de mindre
operatörerna, är förenat med villkor avseende bl.a. hemlig teleavlyss-
ning och hemlig teleövervakning. Av villkoren framgår att telesystemen
måste vara uppbyggda och utformade på ett sådant sätt att beslut om
hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning kan verkställas. Det
finns möjlighet för kommunikationsministern att medge undantag från
detta villkor. Teleoperatörerna är vidare skyldiga att samråda med de
olika myndigheter som kan verkställa beslut om tvångsmedel på
teleområdet vid införande av ny teknik i systemen. Även samråd med
Australian Telecommunication Authority (AUSTEL), vilken myndighet
närmast motsvarar Post- och telestyrelsen, är nödvändigt. Denna
myndighet har möjlighet att meddela föreskrifter om operatörernas
verksamhet i olika hänseenden.
Kostnaderna för anpassningar av systemen betalas i Australien för
närvarande av teleoperatörerna som sedan har rätt att få ersättning från
staten med motsvarande belopp. Under en treårsperiod fram till 1997
har de tre federala polisiära myndigheterna som verkställer tvångsmedel
på teleområdet erhållit ett tilläggsanslag om motsvarande etthundraåttio
miljoner kronor. Denna summa utgör den ekonomiska ram inom vilken
myndigheterna får prioritera vilka anpassningar i operatörernas system
som de anser mest angelägna. Samtidigt är alltså teleoperatörerna
skyldiga att anpassa sina system. I de fall operatörerna och polismyn-
digheterna inte kan komma överens får AUSTEL agera skiljenämnd.
Denna ordning är en slags kompromisslösning under den tid som
rådande system ses över. Det kan nämnas att de anslagna medlen till
alldeles övervägande del kommer att bekosta anpassningar av det
mobila GSM-nätet. Inom berörda departement utesluter man inte att det
efter 1997, bland annat på grund av det ansträngda statsfinansiella läget,
blir teleoperatörerna som får bära hela eller delar av kostnaderna. Tele-
operatörerna svarar för övrigt redan i dag för en stor del av de
kostnader som är betingade av försvarets behov av telekomunikationer
och av nödvändiga teleanläggningar för att nå alarmeringstjänsten.
Detsamma gäller kostnaderna för olönsamma abonnemang. Det bör
nämnas att polismyndigheterna i Australien utöver de tidigare angivna
kostnaderna betalar en viss avtalad mindre summa vid vaije enskild
verkställighet. 15
I Australien betonas vikten av gemensamma internationella kravspeci- Prop. 1995/96:180
fikationer som kommer att leda till standardprodukter hos tillverkarna.
I USA finns en långtgående skyldighet för teleoperatörerna att med-
verka vid verkställighet av beslut om hemlig teleavlyssning och hemlig
teleövervakning. Teleoperatörerna skall lämna all information, upplåta
all teknisk utrustning samt ge den tekniska assistans som behövs för att
avlyssningen eller övervakningen skall kunna genomföras på ett så
smidigt sätt som möjligt. Vidare har i USA nyligen antagits vissa
federala lagändringar som syftar till att ytterligare klargöra och
definiera innebörden av teleoperatörernas skyldigheter. Lagstiftningen
innehåller även regler för företag som tillhandahåller underhållstjänster
samt för företag som tillverkar telekommunikationsutrustning.
De nya amerikanska bestämmelserna, som är mycket detaljerade och
innehåller en rad undantagssituationer, innebär bl.a. följande. Tele-
operatörerna är skyldiga att anpassa sina telesystem så att hemlig
teleavlyssning och hemlig teleövervakning kan ske av alla telemed-
delanden som förmedlas inom operatörens egen televerksamhet. Bestäm-
melsen omfattar alltså även trådlös kommunikation, t.ex. mobiltelefoni,
för vilken verksamhet gäller en rad särskilda regler. Teleoperatören
skall se till att avlyssningen eller övervakningen kan genomföras utan
tidsutdräkt. Det skall vara möjligt att samtidigt avlyssna flera samtal
utan att detta drabbar personer som inte innefattas i beslutet om
avlyssning. Teleoperatören skall se till att avlyssningen eller över-
vakningen sker diskret och på ett sådant sätt att andra abonnenter
förorsakas så lite besvär som möjligt. Det ankommer på teleoperatören
att göra innehållet i ett avlyssnat meddelande eller uppgifterna som
hämtats in vid en övervakning tillgängliga i en godtagbar form och på
en annan plats än hos operatören. Teleoperatören skall se till att
verkställigheten av tvångsmedlen inte röjs. Bestämmelserna innebär inte
någon begränsning avseende vilken utrustning eller annat som får
användas i systemen så länge operatören uppfyller de angivna kraven.
Vidare finns regler för operatörens skyldigheter avseende krypterade
meddelanden som i korthet innebär att teleoperatörerna är skyldiga att
dekryptera meddelanden endast i de fåll som operatören tillhandahåller
krypteringssystemet och operatören har möjlighet att dekryptera med-
delandet. Det finns också ett relativt komplicerat regelsystem som tar
sikte på hur och under vilken period teleoperatörerna skall uppfylla sina
åtaganden och under vilka förutsättningar som operatören kan underlåta
att anpassa sina system. Här inryms bland annat ett administrativt
förfarande med publicering och registrering av olika uppgifter.
Vad avser kostnader för anpassningar av telesystemen som blivit
nödvändiga till följd av de nya reglerna ersätter staten teleoperatörerna
i denna del. Statens kostnadsansvar gäller dock endast om kostnaderna
är skäliga och längst till den 1 januari 1995. Därefter får teleoperatörer-
na stå för kostnaderna om detta kan anses skäligt, vilket innebär att
teleoperatörerna får betala om anpassningarna kan ske utan betydande
svårigheter och oproportionellt stora kostnader. För kostnader som
ligger över denna gräns kan de få ersättning av staten. Alternativt kan 16
teleoperatörerna undantas från bestämmelserna. Slutligen finns be-
stämmelser om effekten av utebliven betalning från statens sida och om Prop. 1995/96:180
kontrollfunktionen över betalningssystemet. Som ett grundbelopp för
statens kostnadsansvar under åren 1995-1998 har budgeterats
femhundra miljoner dollar.
Regeringens bedömning: Den tekniska utvecklingen på
teleområdet och den avreglerade telemarknaden har skapat behov
av regler om telesystemens utformning för att bibehålla hemlig
teleavlyssning och hemlig teleövervakning som effektiva tvångs-
medel. En sådan reglering kräver inte att man samtidigt reglerar
närliggande frågor som tredje mans medverkan vid all tvångs-
medelsanvändning, kryptering av telemeddelanden och användan-
de av s.k. överskottsinformation.
Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens
bedömning.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna instämmer i
promemorians bedömning eller lämnar denna utan erinran. Telia anser
att behovet av lagstiftning är svårt att bedöma eftersom promemorian
inte närmare anger i vilken utsträckning som teleoperatörerna underlåter
att medverka vid verkställighet i dag. Förslaget kommer enligt Post-
och telestyrelsens uppfattning inte att få avsedda effekter bl.a. på grund
av teknikutvecklingen och alltmer lätthanterliga krypteringsprogram.
Den enda realistiska vägen for att upprätthålla effektiva möjligheter till
avlyssning är enligt styrelsen att ingripa i klartextmomentet, dvs. ha en
avlyssningsanordning placerad där information lämnas eller tas emot
(buggning). Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) anser att det saknas
en analys av tvångsmedlens effektivitet så att nyttan av en reform kan
vägas mot kostnaderna. Vidare bör enligt föreningen tredje mans
medverkan vid all verkställighet av beslut om tvångsmedel på tele-
området klarläggas liksom behovet av skydd för näringslivets informa-
tionssystem och användande av krypteringslösningar, innan någon
lagstiftning genomförs. Några remissinstanser vill också se en reglering
av användandet av s.k. överskottsinformation.
Regeringens bedömning: Hemlig teleavlyssning och hemlig
teleövervakning är betydelsefulla strafiprocessuella tvångsmedel bl.a. i
kampen mot narkotikan, den organiserade brottsligheten och allvarligare
ekonomisk brottslighet samt vid brott mot rikets inre och yttre säkerhet.
Tvångsmedlen är i dessa fall oumbärliga verktyg i den brottsutredande
verksamheten. Det kan med fog hävdas att avancerade brottslingar som
har tillgång till kommunikationsvägar som inte kan avlyssnas eller
övervakas har goda möjligheter att bedriva sina kriminella aktiviteter
utan att avslöjas. Det är därför enligt regeringens mening ytterst ange-
17
2 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 180
läget att möjligheterna till verkställighet av tvångsmedlen på teleområdet Prop. 1995/96:180
upprätthålls.
Den tekniska utvecklingen på telekommunikationsområdet har
inneburit nya och utvidgade möjligheter för människor att kommunicera
på andra sätt än genom att tala i telefon. Framför allt har kommunika-
tion med hjälp av telefax och datorer kommit att i stor utsträckning
ersätta de vanliga telefonsamtalen. Men även taltelefonin har genomgått
stora förändringar. Utvecklingen av mobiltelefoni har varit rekordartad
och Sverige har för närvarande flest sådana abonnemang per person i
världen.
Den i rättegångsbalken reglerade teleavlyssningen och teleövervak-
ningen omfattar alla telemeddelanden som befordras via ett telenät.
Dock får avlyssning eller övervakning inte avse telemeddelanden som
endast befordras inom ett telenät som med hänsyn till sin begränsade
omfattning och omständigheterna i övrigt får anses vara av mindre
betydelse från allmän kommunikationssynpunkt. Telemeddelanden via
datorer, telefax och mobiltelefoner får alltså avlyssnas och övervakas på
samma sätt som ”vanliga” telefonsamtal. Den tekniska utvecklingen på
telekommunikationsområdet har dock inneburit att de praktiska
förutsättningarna för att verkställa beslut om hemlig teleavlyssning och
hemlig teleövervakning har ändrats radikalt. Beslut om hemlig tele-
avlyssning verkställs numera i allt större utsträckning genom en
anpassning av de datorprogram som styr telekommunikationerna. En
allmän förutsättning för att hemlig teleavlyssning och hemlig teleöver-
vakning sålunda skall vara möjlig är att telekommunikationssystemet är
anpassat för detta. Anpassningen kan avse såväl hård- som mjukvara.
Det går inte att upprätthålla acceptabel kvalitet och effektivitet vid
användningen av tvångsmedlen på teleområdet om sådana anpassningar
inte har vidtagits i systemen. Bakgrunden till den inom EU antagna
resolutionen om tvångsmedlen på teleområdet (9529/95 ENFOPOL 90,
se avsnitt 6 och 8) är just risken för att de modema telekommunika-
tionssystemens utformning kan hindra hemlig teleavlyssning såvida de
inte anpassas för det ändamålet.
Televerket var tidigare den enda teleoperatören på telemarknaden.
Televerket samarbetade med polisen när beslut om tvångsmedel på
teleområdet skulle verkställas. Som en följd av att telemarknaden har
avreglerats finns det i dag flera bolag som bedriver televerksamhet.
Förutom det av staten helägda aktiebolaget Telia kan nämnas aktie-
bolagen Comvik GSM, Europolitan och Tele2. Förekomsten av enskilda
från staten fristående teleoperatörer och den snabba tekniska utveck-
lingen innebär försämrade möjligheter för polisen att verkställa beslut
om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning. Man kan inte
utan vidare räkna med att alla nya teleoperatörer på marknaden kommer
att medverka i den utsträckning som erfordras.
Några remissinstanser har ifrågasatt om hemlig teleavlyssning och
hemlig teleövervakning numera är så verkningsfulla straffprocessuella
tvångsmedel att det finns skäl att, med beaktande bl.a. av de kostnader
det medför, genomföra en reform av det slag som föreslås i pro- 18
memorian. SAF hävdar att det redan av det förhållandet att telefon-
avlyssning endast förekommer i några hundratal fall per år kan dras Prop. 1995/96:180
slutsatsen att teleavlyssning inte har någon avgörande betydelse for
brottsbekämpningen i landet.
Att antalet teleavlyssningar är begränsat kan enligt regeringens
mening inte leda till slutsatsen att hemlig teleavlyssning inte är ett
verkningsfullt straffprocessuellt tvångsmedel. Detta är i stället en
naturlig följd av den restriktiva lagstiftningen på området, som har sin
grund i en önskan att värna den enskildes integritet. Den användning av
tvångsmedlen på teleområdet som varje år redovisas till riksdagen tyder
tvärtom på en ganska hög grad av effektivitet (se regeringens skrivelse
1995/96:9). Så hade hemtig teleavlyssning betydelse för förunder-
sökningen i fråga om den misstänkte i drygt 50 % av fallen år 1994.
Svaren från flera remissinstanser talar i samma riktning. Bl.a. Riks-
åklagaren framhåller att hemlig teleavlyssning och hemlig teleöver-
vakning är mycket viktiga instrument för inhämtande av uppgifter vid
bekämpning av allvarlig brottslighet.
Teknikutvecklingen, som bl.a. lett till alltmer lätthanterliga krypte-
ringsprogram, innebär enligt Post- och telestyrelsen att hemlig tele-
avlyssning och hemlig teleövervakning i framtiden inte kommer att vara
de verkningsfulla strafiprocessuella tvångsmedel som de varit. Förslaget
kommer därför inte att få avsedd verkan enligt styrelsens mening. SAF
har också tagit upp krypteringsfrågor i sitt remissvar och anser att
lagstiftaren i detta sammanhang måste ta ställning till den framtida
användningen av kryptering bl.a. med beaktande av näringslivets behov
av skydd för sina informationssystem.
Den sist nämnda problemställningen är mycket komplicerad och bör
lösas i samförstånd med andra länder i vår omvärld. Det pågår för
närvarande också flera internationella projekt på området där Sverige
deltar. Det är därför varken önskvärt eller möjligt att Sverige nu tar
ställning för en viss lösning.
Det är otvivelaktigt så att kryptering försvårar polisens arbete i viss
utsträckning. Kryptering förutsätter dock, som framhålls i prome-
morian, en viss administration. De kriminella måste ha krypterings-
utrustning tillgänglig och de måste samordna sig. Vissa krypterings-
anläggningar är inte helt enkla att använda. Vidare kan krypton
forceras. I det avseendet skiljer sig ett krypterat meddelande inte från
ett meddelande där t.ex. en kod används. Kriminella måste tala i
klartext när de talar med andra än medbrottslingar. Kryptering kommer
inte i fråga när den kriminelle beställer varor, bokar flygbiljetter, hyr
lokal osv. Vidare kan alla samtal - även krypterade - ge betydelsefull
information vid hemlig teleövervakning. De farhågor som framförts om
att utvecklingen av krypteringslösningar mer eller mindre skulle
innebära slutet för tvångsmedlen på teleområdet är enligt regeringens
mening överdrivna. Att de myndigheter som närmast sysslar med
telekontroll är angelägna om en reform talar också i denna riktning. Så
instämmer Riksåklagaren, Överåklagaren i Stockholm, Regionåklagar-
myndigheten i Linköping, Rikspolisstyrelsen, Säkerhetspolisen och
Generaltullstyrelsen i de bedömingar som görs i promemorian. Juridiska 19
fakultet snämnden vid Stockholms universitet framhåller att det vore
oacceptabelt att låta den snabba utvecklingen leda till att möjligheterna Prop. 1995/96:180
till telekontroll tunnas ut eller försvinner. Regeringen delar denna
uppfattning och avser inte att mer eller mindre ge upp tvångsmedlen på
teleområdet. Denna bedömning hindrar inte att det kan finnas skäl att
bl.a. med hänsyn till teknikutvecklingen överväga behovet av avlyssning
i klartextmomentet och även i övrigt noga följa utvecklingen på
teleområdet.
En annan fråga som aktualiserats i promemorian och som också tagits
upp av några remissinstanser är frågan om teleoperatörernas roll när
beslut om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning skall
verkställas och om vilka befogenheter som rent allmänt kan härledas ur
ett beslut om tvångsmedel. Användandet av tvångsmedel innebär alltid
ett visst intrång utöver vad som följer av själva tvångsmedlet. Lika
självklart är att även utomstående kan drabbas av effekterna av ett
tvångsmedel. Det är däremot inte lika klart vad som gäller om tredje
mans medverkan vid verkställighet av ett tvångsmedel. SAF har
framhållit att detta bör klarläggas innan någon lagstiftning genomförs.
Denna allt annat än okomplicerade fråga aktualiseras emellertid vid all
tvångsmedelsanvändning och måste därför enligt regeringens mening
behandlas i ett större sammanhang än inom ramen för tvångsmedlen på
teleområdet. Den tveksamhet som finns på området förorsakar inte
några andra praktiska problem vid verkställigheten av beslut om hemlig
teleavlyssning och hemlig teleövervakning än de som behandlas i detta
ärende.
Slutligen har bl.a. Post- och telestyrelsen, Juridiska fakultetsnämnden
vid Stockholms universitet och SAF kritiserat att promemorian inte
behandlar frågan om användande av s.k. överskottsinformation - dvs.
information som inte har samband med den brottsmisstanke som har
föranlett ingripandet. Denna fråga har tagits upp i olika sammanhang,
senast i Polisrättsutredningens slutbetänkande Tvångsmedel (SOU
1995:47) s. 196 f. Polisrättsutredningen anser där att det inte finns skäl
att reglera polisens rätt att använda överskottsinformationen. Det är
närmast i ett sådant bredare sammanhang som denna fråga bör
övervägas. Den reform som behandlas i detta ärende avser egentligen
inte att utöka polisens tillgång till information, utan endast till att
återställa telekontrollens effektivitet. Problematiken kring användandet
av s.k. överskottsinformation bör inte hindra en sådan begränsad reform
som behandlas i detta lagstiftningsärende.
20
Regeringens förslag: Teleoperatörer som beviljas tillstånd enligt
5 § telelagen (1993:597) att inom ett allmänt tillgängligt telenät
tillhandahålla telefonitjänst, mobil teletjänst eller fasta tele-
förbindelser är skyldiga att se till att telesystemen som tillhanda-
håller dessa tjänster är så uppbyggda och utformade att beslut om
hemtig teleavlyssning och hemlig teleövervakning kan verkställas.
Teleoperatörerna svarar vidare för att innehållet i och uppgifter
om telemeddelanden som avlyssnas eller hämtas in görs till-
gängliga så att informationen enkelt kan tas om hand samt att
verkställandet av beslut om hemlig teleavlyssning och hemlig
teleövervakning inte röjs.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som yttrat sig i denna
del tillstyrker eller lämnar förslaget utan erinran.
Telia och Comviq GSM anser att det principiella ansvaret bör vila på
polisen, som genom kravspecifikationer skall ange vilken information
man önskar tillgång till. Med dessa som utgångspunkt skulle operatörer-
na sedan göra nödvändiga anpassningar. Riksrevisionsverket (RRV) och
Telenordia påpekar att gränsdragningen mellan de operatörer som
omfattas av förslaget och de som faller utanför är oklar. RRV fram-
håller vidare att det finns en mängd möjligheter att skicka meddelanden
som inte regleras i telelagen, t.ex. datatrafik, internet, e-mail,
satellittelefoni och dataöverförda telefonsamtal.
Några teleoperatörer menar att det skall festställas standardiserade
normer som är lika för alla operatörer som omfettas av förslaget medan
ett par andra remissinstanser framhåller att det bör festställas
standardiserade och lika villkor för samtliga teleoperatörer. Post- och
telestyrelsen anser att ansvaret bör begränsas till att möjliggöra avlyss-
ning av telemeddelanden mellan enklare teleterminaler. Tele2 framhåller
att i propositionen bör förtydligas vad som skall gälla t.ex. när en
teleoperatörs abonnent är fysiskt ansluten till en annan operatörs nät.
Den lagtekniska utformningen av teleoperatörernas ansvar berörs av ett
par remissinstanser.
Skälen för regeringens förslag: När domstolen har gett tillstånd till
hemlig teleavlyssning underrättas den teleoperatör som har den
misstänkte som abonnent i sitt telenät om beslutet. Av beslutet framgår
vilken teleadress som får avlyssnas och under hur lång tid tvångsmedlet
får användas. På polisens begäran gör sedan teleoperatören en
inkoppling på den misstänktes teleledning. Inkopplingen kan antingen
ske med hjälp av viss teknisk utrustning genom att den ledning som går
till den misstänkte ansluts till en parallell analog förbindelse som går till
polisen. Alternativt ansluts den misstänktes-teleledning med en parallell
förbindelse till polisen med hjälp av en programvara i teleoperatörens
växel. Man talar i det förra fellet om en hårdvarumässig inkoppling och
Prop. 1995/96:180
21
i det senare fallet om en mjukvarumässig inkoppling. Vilken metod som Prop. 1995/96:180
används beror på vilken version av televäxel som används av den
berörda teleoperatören. När tiden enligt domstolsbeslutet har löpt ut,
eller när tvångsmedlet upphör av annat skäl, kopplar teleoperatören, på
endera sättet, ur anslutningen till den misstänktes teleledning.
I 27 kap. 25 § RB finns bestämmelser om verkställighet av hemlig
teleavlyssning och hemlig teleövervakning. Paragrafen fördes in i
rättegångsbalken i samband med telelagens tillkomst år 1993 som en
anpassning till den avreglerade telemarknaden med fristående tele-
operatörer och justerades genom 1995 års ändringar i reglerna om
hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning. Av paragrafen
framgår att de tekniska hjälpmedel som behövs för avlyssningen eller
övervakningen får användas när domstolen har lämnat tillstånd till
hemlig teleavlyssning eller hemlig teleövervakning. Bestämmelsen ger
polisen befogenheter att vidta vissa praktiska åtgärder när beslut om
tvångsmedel på teleområdet skall verkställas. Det saknar här betydelse
om teleoperatören är ett privat företag eller ett företag som drivs i
statlig regi. Den ändring som genomfördes i 1995 års lagstiftnings-
ärende syftade till att klargöra att verkställigheten av ett beslut att tillåta
tvångsmedel på teleområdet kan ske både med hjälp av traditionell
avlyssningsutrustning för analoga telesystem och med hjälp av de
hårdvaror jämte datorprogram som behövs för verkställigheten i andra
fell.
Teleoperatörerna skall svara for anpassningen av telesystemen
Den nuvarande regleringen i 27 kap. 25 § RB ger polisen befogenhet att
använda såväl teknisk utrustning som olika datorprogram när ett beslut
om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning skall verkställas.
Bestämmelsen kan i konsekvens härmed även sägas innebära en
förpliktelse för teleoperatörerna att medverka i viss utsträckning. Som
tidigare nämnts bör denna skyldighet att medverka i det enskilda fallet i
viss mån hållas skild från frågan om teleoperatörerna bör vara skyldiga
att tillhandahålla de tekniska hjälpmedel i form av hård- och mjukvaror
i telesystemen som kan krävas för att hemlig teleavlyssning och hemlig
teleövervakning skall kunna ske. Det torde, som tidigare framhållits,
knappast gå att slå fäst en sådan skyldighet enligt gällande rätt.
I promemorian diskuteras om teleoperatörerna här bör ges ett vidare
ansvar. Diskussionen förs med utgångspunkt i frågan om vem som rent
principiellt bör ha det huvudsakliga ansvaret för att hemlig tele-
avlyssning och hemlig teleövervakning kan ske - de brottsutredande
myndigheterna eller teleoperatörerna - och vem av dem som rent
faktiskt har de bästa förutsättningarna att genomföra de anpassningar i
telesystemen som krävs för att tvångsmedlen på teleområdet skall kunna
användas. Promemorians slutsats är att detta ansvar bör åvila
teleoperatörerna och att anpassningen i systemen bör utföras av dessa.
Det råder enighet bland remissinstanserna om att den faktiska
anpassningen av systemen inte kan göras av de brottsutredande myn-
digheterna utan bör utföras av teleoperatörerna. Regeringen ansluter sig Prop. 1995/96:180
till den uppfattningen. Det är knappast möjligt för polisen att på egen
hand modifiera ett datorprogram i ett telekommunikationssystem, att
tillföra systemet nya datorprogram eller att anpassa hårdvarorna.
Förutom att det hos polisen skulle behöva finnas en omfattande teknisk
expertis som hela tiden följde utvecklingen på teleteknikens område,
skulle det vara nödvändigt för polisen att hålla sig med en stor mängd
tekniska hjälpmedel. Härutöver skulle det krävas en rad olika prov-
anläggningar. De tekniska hjälpmedlen skulle hela tiden behöva upp-
dateras. Vidare skulle polisen behöva se till att det fanns reservsystem
för det fall t.ex. en växel slogs ut som en följd av någon polisens
åtgärd. Även om polisen hade möjlighet att upphandla alla nödvändiga
tekniska hjälpmedel och utbilda erforderlig personal skulle polisen ändå
behöva stå i ständig kontakt med operatörerna. Det skulle nämligen vara
nödvändigt för polisen att hela tiden få information om samtliga
åtgärder som vidtas i telesystemen för att kunna genomföra erforderliga
anpassningar. Risken för att polisen skulle kunna skada telekommu-
nikationssystemet är också uppenbar om polisen själv skulle ansvara för
anpassningarna av hård- och mjukvarorna.
Det finns också en rad andra tungt vägande skäl mot att polisen svarar
för den anpassning som krävs för att det skall vara möjligt att utföra
hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning. De åtgärder i
maskin- och programvaror som behöver vidtas för att tvångsmedlen
skall kunna verkställas bör ske på ett så tidigt stadium som möjligt. Det
är alltså mindre lämpligt att anpassningarna görs i ett färdigt
telekommunikationssystem. Det mest praktiska och överlägset mest
ekonomiska tillvägagångssättet är att möjligheterna till telekontroll
beaktas i utvecklings- och uppbyggnadsarbetet av telekommunikations-
systemen. Detta innebär att den utrustning för telekommunikation, såväl
hård- som mjukvara, som utvecklas och upphandlas av teleoperatörerna
redan från början bör vara så konstruerad att den möjliggör hemlig
teleavlyssning och hemlig teleövervakning.
Vi vill framhålla att vi är ense med de remissinstanser som kritiserar
det synsätt som redovisas i promemorian, nämligen att teleoperatörerna
skall bära det huvudsakliga ansvaret för att beslut om hemlig tele-
avlyssning och hemlig teleövervakning kan genomföras. Vad vi åsyftar
är ett faktiskt ansvar för teleoperatörerna när det gäller telesystemens
utformning.
Vilka teleoperatörer skall omfattas ?
Hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning får efter 1995 års
lagändring ske även utanför allmänt tillgängliga telenät. Från tvångs-
medlens tillämpningsområde undantas dock telemeddelanden som
befordras inom ett telenät som med hänsyn till sin begränsade omfatt-
ning och omständigheterna i övrigt får anses vara av mindre betydelse
från kommunikationssynpunkt (27 kap. 20 § andra stycket RB). I
kongruens med denna reglering borde skyldigheten att anpassa tele- 23
systemen omfatta alla teleoperatörer som bedriver televerksamhet av Prop. 1995/96:180
sådan omfattning.
I promemorian föreslås en annan gränsdragning, som anknyter till
tillståndsplikten enligt 5 § telelagen. Denna plikt är begränsad till att
avse allmänt tillgängliga telenät. Det krävs enligt 5 § telelagen tillstånd
för att inom ett sådant telenät få tillhandahålla telefonitjänst, mobil
teletjänst eller festa teleförbindelser, om verksamheten har en betydande
omfattning. I sin praxis har tillståndsmyndigheten tolkat bestämmelsen
så att de teleoperatörer som har en marknadsandel om minst fem
procent får anses driva verksamhet av betydande omfattning. De tele-
operatörer som driver annan form av televerksamhet eller tillhanda-
håller telefonitjänst, mobil teletjänst eller festa teleförbindelser i annat
än betydande omfattning är däremot inte tillståndspliktiga.
Som framhålls i promemorian skulle det naturligtvis vara önskvärt att
samtliga teleoperatörer på marknaden anpassade sina system så att
hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning enkelt kunde genom-
föras i den utsträckning som regleringen i rättegångsbalken medger. En
sådan ordning är dock förenad med betydande svårigheter av olika slag
och det finns marknad smässiga aspekter som måste beaktas. Så skulle
t.ex. en sådan generell skyldighet kunna drabba de mindre teleopera-
törerna särskilt hårt, vilket skulle motverka konkurrensen på
telemarknaden och hämma nyetableringar. En sådan utveckling är inte
önskvärd. Det skulle vidare, delvis av samma skäl, föra för långt att
belasta innehavare av privata nät, t.ex. interna företagsnät, med långt-
gående skyldigheter att svara för telesystemens uppbyggnad och
utformning.
De brottsutredande myndigheternas behov av hemlig teleavlyssning
och hemlig teleövervakning fokuserar i första hand på stora festa telenät
och på mobiltelefoni. Detta behov kan för närvarande i allt väsentligt
tillgodoses genom att de stora teleoperatörerna förpliktas att anpassa
sina system. Härigenom öppnas en möjlighet att verkställa tvångsmedlen
även när teletjänsten tillhandahålls av en icke tillståndspliktig tele-
operatör som hyr kapacitet i ett telenät av en tillståndspliktig operatör.
Internationella erfarenheter visar också att de privata näten ännu inte
har orsakat några större problem.
En avgränsning som anknyter till den gräns som dras upp av 5 §
telelagen framstår också enligt regeringens uppfettning som rimlig. De
flesta remissinstanserna har inte berört gränsdragningen. RRV har
emellertid framhållit att promemorians gränsdragning är oklar när det
gäller vilka teleoperatörer som omfettas av anpassningskravet. Enligt
verket är det osäkert om kravet omfettar alla tre kategorierna av till-
ståndshavare; för festa teleförbindelser, för telefoni och för mobil-
telefoni. Vidare har Telenordia uppgett att Post- och telestyrelsen i
praxis ger tillstånd till den som begär det utan att kräva att tele-
verksamheten skall ha en betydande omfattning. Det finns därför i dag
tillståndshavare som inte är tillståndspliktiga. Från vissa håll ifrågasätts
om avsikten är att de som är tillståndspliktiga eller de som beviljas
tillstånd skall omfettas.
24
Varje gräns medför att det kan bli någon gråzon där det är osäkert om Prop. 1995/96:180
en viss teleoperatör faller strax innanför eller utanför gränsen. Det är
därför angeläget att se till att gränsdragningen blir så förutsebar och
klar som möjligt. Enligt regeringens mening bör skyldigheten att
anpassa telesystemet anknytas till att en teleoperatör faktiskt beviljas
tillstånd enligt 5 § telelagen. Det är alldeles klart vilka som fått tillstånd
och det finns enligt telelagen möjlighet för en tveksam operatör att
begära förhandsbesked från tillståndsmyndigheten om de är skyldiga att
söka tillstånd för sin verksamhet (7 § telelagen). Skyldigheten att
anpassa systemen bör omfatta alla tre kategorierna av tillståndshavare;
för fasta teleförbindelser, för telefonitjänst och för mobil teletjänst.
Teleoperatörer som i och för sig inte är tillståndspliktiga kommer med
denna reglering att bli skyldiga att anpassa telesystemen, om de begär
och beviljas tillstånd enligt 5 § telelagen. Lagstiftningen innebär dock
inte någon skyldighet för en mindre teleoperatör att söka tillstånd. Det
finns för övrigt inte heller något hinder för mindre teleoperatörer att på
frivillig väg anpassa sina telesystem.
Genom att man ålägger de teleoperatörer som beviljas tillstånd enligt
5 § telelagen att anpassa sina telesystem för hemlig teleavlyssning och
hemlig teleövervakning kommer åklagare och polis att få effektiv
tillgång till tvångsmedel på teleområdet i den utsträckning som behövs i
dag. Skulle en avgränsning i enlighet med det nu sagda i en framtid visa
sig vara alltför snäv kan frågan övervägas på nytt. Det finns därför,
som Överåklagaren i Stockholm framhållit, skäl att noga följa
utvecklingen i detta avseende.
Den närmare innebörden av skyldigheten att anpassa telesystemen
Skyldigheten att anpassa telesystemen så att hemlig teleavlyssning och
hemlig teleövervakning kan ske kan knappast begränsas till anpassningar
i systemen vaije gång ett beslut om tvångsmedel på teleområdet skall
verkställas. Det bör i stället vara fråga om en generell skyldighet som
hänför sig till konstanta egenskaper i telesystemet oberoende av om det
pågår någon hemlig teleavlyssning eller hemlig övervakning. Tele-
systemet bör alltså vid vaije givet tillfälle innehålla de egenskaper som
behövs för att beslutet genast skall kunna verkställas.
Den närmare innebörden av teleoperatörernas skyldighet blir i
praktiken ett krav på att teleoperatören i sin verksamhet skall använda
sig av tekniska hjälpmedel som har vissa egenskaper. Vidare måste
sådana personella och organisatoriska dispositioner vidtas som krävs för
att hantera hjälpmedlen. Men det gäller alltså främst för operatörerna
att använda sig av viss maskinell utrustning, hårdvaror, och av de
datorprogram, mjukvaror, som erfordras för att tillgodose de krav som
riktas mot dem.
Som framgått av tidigare avsnitt omfattar de aktuella åtgärderna inte
alla fall där hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning är möjlig
enligt rättegångsbalkens reglering. Enbart den teleoperatör som beviljats
tillstånd enligt 5 § telelagen för telefoni, mobiltelefoni eller festa tele- ^5
förbindelser omfettas av förslaget. Avsikten är inte heller att den Prop. 1995/96:180
teleoperatör som i och för sig beviljas tillstånd enligt 5 § telelagen skall
vara skyldig att anpassa sitt telesystem avseende annan verksamhet än
den som hans tillstånd omfettar. Det innebär, som RRV påpekat, t.ex.
att den som beviljats tillstånd för enbart telefoni inte är skyldig att
anpassa sitt telesystem utanför området för vad som enligt 1 § telelagen
betecknas som telefonitjänst, dvs. teletjänst bestående i överföring av tal
och som medger överföring av telefexmeddelanden samt datakommu-
nikation via låghastighetsmodem. Däremot har den som beviljas tillstånd
att tillhandahålla festa teleförbindelser ett ansvar för att alla telemed-
delanden som förmedlas via nätet kan avlyssnas och övervakas, dvs.
även t.ex. datatrafik, internet, e-mail och dataöverförda telefonsamtal.
Ministerrådet inom EU har, som tidigare nämnts, antagit en resolution
om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning. Till resolutionen
har fogats en bilaga som innehåller en uppställning över polisens krav i
olika hänseenden i anslutning till användningen av de berörda tvångs-
medlen. Denna kravspecifikation anger bl.a. vilka uppgifter som polisen
behöver få tillgång till när hemlig teleavlyssning och hemlig tele-
övervakning genomförs. Vidare anges på vilket sätt teleoperatören skall
tillhandahålla uppgifterna samt vilka övriga åtaganden som operatören
bör uppfylla vid verkställighet av tvångsmedlen. Resolutionen syftar till
att åstadkomma en internationell gemensam lösning som skall gälla i
samtliga medlemsländer. Resolutionen i dess engelska lydelse (den
svenska versionen är ännu inte färdigställd) finns intagen som bilaga 5.
Det är tveklöst så att internationellt giltiga krav i nu aktuellt avseende
skulle innebära en lösning på många av de problem som den tekniska
utvecklingen innebär för verkställandet av tvångsmedlen på teleområdet.
Vikten av en sådan internationell gemensam lösning understryks av det
fektum att den av EU antagna resolutionen är frukten av ett omfettande
internationellt arbete där bl.a. ett flertal europeiska länder, inklusive
Sverige, samt USA och Australien har deltagit. Den nyligen antagna
amerikanska lagstiftningen överensstämmer också i stora delar med
resolutionens krav och i Australien har de olika verkställande myndig-
heterna upprättat en kravspecifikation för GSM-baserad mobiltelefoni
som i stort motsvarar den europeiska resolutionen. Om en sådan
internationell gemensam lösning skulle komma att gälla i samtliga
länder i världen skulle tillverkarna av telekommunikationsutrustning
med all säkerhet se till att funktionerna ingick i den ursprungtiga
produkten som levererades till teleoperatörerna. En stor del av de nu
förekommande problemen skulle därmed vara lösta och en sådan
utveckling är också det yttersta syftet med EU-resolutionen.
De krav som framgår av den av EU antagna resolutionen är mycket
långtgående. De syftar till att vara heltäckande i så måtto att alla
telemeddelanden i princip skall kunna avlyssnas till hundra procent. I
arbetet med att utarbeta en kravspecifikation har de brottsutredande
myndigheternas intressen kommit att stå i fokus. Andra aspekter på
frågan, t.ex. teleoperatörernas möjligheter att med en rimlig arbetsinsats
och till en rimlig kostnad uppfylla kraven, har av naturliga skäl inte 26
tillmätts samma vikt. Mot denna bakgrund kan de krav som presenteras
i resolutionen inte utan vidare läggas till grund för lagstiftning. Av
betydelse i sammanhanget är vem som skall stä for kostnaderna (jfr
avsnitt 9).
Det är emellertid klart att teleoperatörerna måste uppfylla många av
de krav som anges i resolutionen. Naturligtvis måste polisen kunna få
tillgång till innehållet i ett telemeddelande som är föremål för hemlig
teleavlyssning. Det är väsentligt att hela meddelandet utan inskränkning
blir tillgängligt utan att för den sakens skull innehållet i ett annat
telemeddelande tas upp. Den avlyssnade skall givetvis inte kunna
upptäcka att han är föremål för ett beslut om hemlig teleavlyssning och
inte heller någon annan abonnent skall kunna få kännedom om detta.
Det bör särskilt framhållas att andra abonnenter över huvud taget inte
skall behöva påverkas av den pågående verkställigheten som också bör
ske på ett sådant sätt att förekomsten av hemlig teleavlyssning inte röjs.
När en avlyssnad teleadress medflyttas till en annan abonnents telefon
skall avlyssningen kunna begränsas till att omfatta endast den med-
flyttade teleadressen. Vidare är det av avgörande betydelse att
telesystemen har kapacitet att genomföra flera avlyssningar samtidigt.
Innehållet i telemeddelandet måste göras tillgängligt samtidigt som det
förmedlas eller i vart fall i omedelbar anslutning till att det förmedlas.
Det är också nödvändigt att polisen kan identifiera telemeddelandet.
Likaså finns ett behov av att det avlyssnade telemeddelandet görs
tillgängligt för polisen på ett sådant sätt och på en sådan plats att det
enkelt kan tas om hand av polisen. Detta innebär att om teleoperatören,
av effektivitetsskäl eller andra skäl, kodar eller komprimerar
telemeddelandena, dessa måste levereras i klartext. Detsamma gäller för
krypterade meddelanden. En förutsättning i det sistnämnda fallet är
givetvis att det är teleoperatören som tillhandahåller krypteringssystemet
och att teleoperatören har möjlighet att dekryptera meddelandet.
Teleoperatörerna bör alltså inte kunna avkrävas telemeddelandena i
klartext om abonnenten själv komprimerar eller krypterar sina
meddelanden. Därmed behövs det inte heller någon begränsning av
teleoperatörernas skyldigheter till att möjliggöra avlyssning av tele-
meddelanden mellan enklare teleterminaler som Pöst- och telestyrelsen
förespråkat. Använder abonnenterna sig av t.ex. avancerade tele-
terminaler med krypteringsfunktioner föreligger enligt förslaget ingen
skyldighet för teleoperatören att dekryptera meddelanden om annan än
operatören tillhandahållit krypteringssystemet. Den mera övergripande
frågan om användande av kryptering behandlas, som tidigare nämnts, i
internationella sammanhang där Sverige deltar. Det går inte nu att
förutse om och hur frågan kan komma att regleras.
Det nu presenterade förslaget innebär att t.ex. en nätoperatör som
enbart tillhandahåller fasta teleförbindelser är skyldig att se till att alla
telemeddelanden som distribueras där går att avlyssna och övervaka.
Däremot har han inte någon skyldighet att tillhandahålla dessa
meddelanden i klartext om den som använder nätet komprimerar eller
krypterar meddelandena.
Vad som tidigare sagts om innebörden av teleoperatörernas för-
pliktelser beträffande hemlig teleavlyssning gör sig i allt väsentligt
Prop. 1995/96:180
27
gällande också för hemlig teleövervakning. Sålunda bör det finnas Prop. 1995/96:180
kapacitet som möjliggör flera övervakningar samtidigt och samtliga de
uppgifter som omfettas av hemlig teleövervakning måste kunna hämtas
in. Vidare bör övervakningen ske utan intrång för de abonnenter som
inte omfettas av beslutet om övervakning och med beaktande av de
olika behov av sekretess som ovan redovisats. Även för hemlig
teleövervakning gäller att uppgifterna bör hållas tillgängliga inom viss
tid, på visst sätt och på viss plats så att de enkelt kan tas om hand.
Det förekommer samtrafik mellan flera teleoperatörer i ett och samma
telenät. Vaije teleoperatör som beviljas tillstånd enligt 5 § telelagen har
dock ett eget ansvar för att ett beslut om hemlig teleavlyssning eller
hemlig teleövervakning kan verkställas beträffande operatörens
abonnenter. Inget hindrar emellertid att de teleoperatörer som bedriver
samtrafik gemensamt anpassar systemet så att avlyssning kan ske av alla
telemeddelanden som befordras i nätet. Det kan också vara tillräckligt
att nätoperatören vidtar anpassningsåtgärder.
Några remissinstanser har ansett att det skall festställas standardise-
rade normer som skall gälla för samtliga teleoperatörer som omfettas av
kravet på anpassning. Detta låter sig emellertid knappast göras i
praktiken. Det är självfallet så att en teleoperatör med ett mycket stort
antal abonnenter kan behöva tillhandahålla ett system som möjliggör fler
inkopplingar samtidigt än en teleoperatör som har ett förhållandevis litet
antal abonnenter. De olika tekniska lösningar som används i moderna
telesystem kan också föranleda att den avvägning mellan effektivitet och
ekonomi som måste göras utfeller olika i de enskilda fallen om vaije
teleoperatör kan bedömas för sig. En mera fyrkantig reglering kan
medföra behov av betydligt större ingrepp i vissa telesystem än andra
och sålunda utgöra en tyngre börda för vissa teleoperatörer. Det skulle
rent av kunna leda till att ett visst telesystem inte längre gick att
använda på marknaden. Man skulle därigenom riskera att allvarligt
snedvrida konkurrensen på telemarknaden. Vidare är en inte alltför
handfest regel nödvändig om inte snart sagt vaije teknisk landvinning på
teleområdet skall leda till författningsändringar. Slutligen kan det finnas
skäl att göra skillnad på krav som riktas mot en teleoperatör vid
införande av ett nytt telesystem och krav på anpassningar av redan
befintliga telesystem som lagstiftningen inledningsvis ger upphov till.
Några mera preciserade anvisningar om vad som bör krävas av vaije
teleoperatör bör därför enligt regeringens mening inte anges direkt i lag
eller annan författning.
Post- och telestyrelsen bör i egenskap av tillståndsmyndighet - inom
ramen för myndighetens befogenheter att meddela tillståndsvillkor och
föreskrifter - avgöra vilka åtgärder som skall vidtas för att bestäm-
melserna skall uppfyllas. Det finns goda skäl för Post- och telestyrelsen
att i ett inledande skede nöja sig med att meddela individuella tillstånds-
villkor. Något hinder mot att precisera närmare krav även i generella
föreskrifter bör dock inte finnas. De jnblandade parternas egna
uppfattningar är givetvis av stor betydelse. Råder det enighet mellan de
brottsutredande myndigheterna, Rikspolisstyrelsen och Riksåklagaren, 28
och teleoperatören om vilka krav, utöver de eventuella generella
föreskrifterna, som operatören skall uppfylla, torde det normalt inte Prop. 1995/96:180
finnas anledning för Post- och telestyrelsen att göra någon mer ingående
prövning utan myndigheten bör kunna utfärda villkor i enlighet med
parternas överenskommelse. Det är alltså normalt endast i de fall som
teleoperatören och de brottsutredande myndigheterna har olika uppfatt-
ningar som tillståndsmyndigheten behöver ingripa (jfr den medlande
funktion som Post- och telestyrelsen har enligt 32 § andra stycket
telelagen). Kan Post- och telestyrelsen inte jämka samman parterna får
styrelsen avgöra frågan genom att meddela ett tillståndsvillkor. Även
innan generella föreskrifter utfärdas finns det anledning för Post- och
telestyrelsen att först höra parterna och att fästa stor vikt vid deras
gemensamma uppfattning.
När det gäller den som redan erhållit tillstånd till televerksamhet
enligt 5 § telelagen bör särskilda hänsyn tas. Något hinder för Post- och
telestyrelsen att meddela generella föreskrifter eller att fastställa ett nytt
tillståndsvillkor finns inte; 14 § telelagen reglerar endast ändringar i ett
utfärdat villkor. Det är emellertid naturligt att Post- och telestyrelsen
när de närmare kraven festställs beaktar att det rör sig om ändringar i
efterhand och att anpassningskraven därför kan behöva sättas lägre än
vad som blir fellet vid nya tillstånd eller vid övergång till ny teknik.
Även när det gäller dessa anpassningar i befintliga system bör det i
första hand ankomma på de brottsutredande myndigheterna, Riks-
polisstyrelsen och Riksåklagaren, och den som erhållit tillstånd enligt
5 § telelagen att komma överens om vad som behöver göras. Kan de
inte enas bör Post- och telestyrelsen i enlighet med vad som tidigare
sagts i första hand söka jämka samman parterna. Går inte detta har
styrelsen att genom individuellt utformade tillståndsvillkor fastställa hur
tillståndshavaren skall uppfylla sina skyldigheter, utöver vad som kan
framgå av generella föreskrifter.
Den nu föreslagna ordningen bör lämpligen regleras i telelagen. En
hänvisning till dessa bestämmelser bör göras i 27 kap. 25 § rättegångs-
balken.
Regeringen återkommer till ikraftträdande- och övergångsbestäm-
melser i avsnitt 10.
Regeringens bedömning: Polisen bör även i fortsättningen vara
skyldig att ersätta teleoperatörerna för de kostnader som upp-
kommer vid vaije enskild verkställighet.
Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens
bedömning.
29
Remissinstanserna: Det finns en stor enighet bland remissinstanserna Prop. 1995/96:180
om att polisen bör ersätta teleoperatörerna för de kostnader som
uppkommer vid vaije enskild verkställighet. Riksrevisionsverket (RRV)
anser dock att det bör klargöras hur polisens avgift för verkställighet
skall beräknas. Även Telia Mobitel framhåller att det är oklart vad som
är kostnader för verkställighet i det enskilda fallet.
Skälen för regeringens bedömning: De kostnader som uppkommer
vid vaije enskild verkställighet för att ta i anspråk överföringskapacitet
betalas i dag av polisen. Polisen ersätter teleoperatörerna även för vissa
andra kostnader som uppkommer i samband med verkställigheten av ett
beslut om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning. Det finns
ingen anledning att överväga någon förändring i detta hänseende. De
brottsutredande myndigheterna bör också i fortsättningen få väga kost-
naderna och fördelarna med dessa tvångsmedel mot kostnaderna och
fördelarna med andra åtgärder som kan komma i fråga. Polisen bör
således liksom i dag stå kostnaden dels för överföringskapaciteten, dels
för de övriga kostnader som uppkommer vid vaije tillfälle då ett beslut
om tvångsmedel på teleområdet skall verkställas.
Regeringen föreslår alltså inte några ändringar jämfört med vad som
nu gäller vid hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning.
Regeringen utgår från att ersättningsfrågan, liksom hittills, skall kunna
lösas av teleoperatörerna och polisen själva. Det finns därför enligt
regeringens mening inte tillräckliga skäl att, såsom RRV föreslagit, i lag
eller annan författning nu försöka att närmare reglera denna ersätt-
ningsfråga. Detta torde för övrigt knappast gå att göra utan att använda
ganska grova schabloner.
Det bör i detta sammanhang framhållas att användningen av hemlig
teleavlyssning och hemlig teleövervakning är mycket resurskrävande för
de brottsutredande myndigheterna. Inte minst den bearbetning av
insamlat material som måste göras för att nå önskvärt resultat tar stora
personella resurser i anspråk. De kostnader som polisen i dag har för
att ersätta teleoperatörerna, och som även de uppgår till ansenliga
belopp, är sålunda endast en del av polisens totala kostnad för an-
vändningen av ifrågavarande tvångsmedel.
Regeringens förslag: Teleoperatörerna skall stå för de kostnader
för anpassning, drift och underhåll av telesystemen som krävs för
att beslut om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning
skall kunna verkställas.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: En knapp majoritet av remissinstanserna,
däribland Riksrevisionsverket och Konkurrensverket, instämmer i
förslaget eller lämnar detta utan erinran. Det är framför allt tele-
operatörer och deras intresseorganisationer som motsätter sig förslaget,
30
men även myndigheter som Justitiekanslem och Post- och telestyrelsen Prop. 1995/96:180
anser att kostnaden bör belasta statsbudgeten.
Skälen för regeringens förslag: Skyldigheten för teleoperatörerna att
upprätthålla de tekniska och administrativa förutsättningarna för hemlig
teleavlyssning och hemlig teleövervakning får naturligtvis ekonomiska
konsekvenser. De största kostnaderna kommer att uppstå vid de
tillfällen som nya tekniska lösningar introduceras i telesystemen. Det är
nämligen de erforderliga grundinstallationema i form av hård- och
mjukvaror som är mest kostsamma. I praktiken innebär detta att
kostnaderna kommer att uppstå dels under ett initialt skede då berörda
operatörer måste anpassa sina befintliga system, dels vid de senare
tillfällen då operatörerna byter till ny teknik. Det kan antas att det är
förenat med större kostnader att anpassa ett befintligt system än att
bygga in vissa avlyssnings- och övervakningsfunktioner i ett helt nytt
telesystem.
Hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning medför även
kostnader utöver vad som nu har anförts. Tekniska anpassningar i
telesystemen for att kunna verkställa tvångsmedlen innebär att det
uppstår drifts- och underhållskostnader, innefattande bl.a. kostnader för
den arbetskraft som handhar och finns i beredskap för den praktiska
hanteringen av verkställigheten.
Något underlag för en tillförlitlig beräkning av kostnaderna for
anpassningar, drift och underhåll av telekommunikationssystemen finns
inte och det är tveksamt om det över huvud taget är möjligt att i förväg
få fram ett sådant underlag. Det finns heller inga möjligheter att nu
förutse vilka ekonomiska konsekvenser som kommer att följa av den
tekniska utvecklingen på teleområdet. Det finns emellertid anledning att
anta att kostnaderna kommer att uppgå till avsevärda belopp. I
promemorian redovisas att enligt företrädare för Telia en anpassning av
bolagets samtliga nät sammanlagt kan beräknas uppgå till cirka 34
miljoner kronor. Av denna summa hänför sig 7 miljoner till NMT-nätet,
14 miljoner till GSM-nätet och 13 miljoner till det fasta telenätet. Det
är här fråga om kostnader för anpassningar av befintliga redan
uppbyggda nät. I remissvaren anger Europolitan att de belopp Telia
angett för anpassningen av sitt GSM-nät synes inte vara helt orimliga
medan Telia Mobitel bedömer att de angivna kostnaderna är för låga.
Kostnaderna torde variera väsentligt beroende på om det är fråga om
en anpassning av ett befintligt telesystem eller om det gäller att försäkra
sig om möjligheterna till hemlig teleavlyssning och hemlig teleöver-
vakning vid uppbyggnaden av ett nytt telesystem. Det finns skäl att anta
att kostnaden skulle bli väsentligt lägre i det senare fallet och kanske
inte ens en gång gå att närmare särskilja från totalkostnaden.
I promemorian diskuteras vem som skall bära dessa kostnader. De
kan bäras av polisen eller av teleoperatörerna. En tredje möjlighet är
att, utan att belasta polisens anslag, betala kostnaderna via stats-
budgeten. Det finns också den möjligheten att fördela kostnaderna
mellan teleoperatörerna och polisen/staten. Ytterligare en möjlighet är
att de teleoperatörer som redan har erhållit tillstånd att driva tele- 31
verksamhet kompenseras for de kostnader som de initialt kommer att
drabbas av till följd av den nya regleringen medan de vid byte till ny Prop. 1995/96:180
teknik liksom också nya operatörer får stå kostnaderna fullt ut.
Promemorians förslag är att teleoperatörerna skall stå för kostnaderna.
Särskilda övergångsbestämmelser föreslås för de teleoperatörer som
redan har fått tillstånd att bedriva televerksamhet. Remissutfallet är
blandat.
En allmän utgångspunkt när det gäller kostnader för den brottsutre-
dande verksamheten är att polisen skall svara för dessa. Detta argument
har också framförts av de remissinstanser som är kritiska mot
promemorians förslag. Den brottsutredande verksamheten är enligt
dessa remissinstanser en statlig angelägenhet som bör bekostas av
samhällsmedborgama som kollektiv och inte av teleabonnentema.
Frågan är då om detta argument bör hindra andra lösningar.
Det finns en rad verksamhetsområden där samhället som förutsättning
för att få idka näring kräver att vissa samhälleliga intressen beaktas. I
promemorian lämnas flera exempel på detta. Det tydligaste exemplet är
kanske arbetsgivares skyldighet att uppbära, redovisa och inbetala
preliminär skatt for anställda. Som ett annat exempel kan nämnas
miljöfarlig verksamhet där företagen måste investera stora summor för
att minimera de skador som kan följa med verksamheten. Denna
jämförelse har kritiserats under remissbehandlingen. Enligt regeringens
mening finns det emellertid ingen avgörande principiell skillnad mellan
dessa förpliktelser och en förpliktelse att på egen bekostnad anpassa
telesystemen så att möjligheterna till hemlig teleavlyssning och hemlig
teleövervakning bibehålls. Inte heller kan hemlig teleavlyssning och
hemlig teleövervakning sägas inta någon särställning i nu berört
avseende endast på den grunden att det rör sig om brottsutredande
verksamhet. Det finns redan i dag lagstadgade skyldigheter för företag
att vidta vissa åtgärder för att underlätta den brottsutredande
verksamheten. Bankernas uppgiftsskyldighet enligt lagen (1993:768) om
åtgärder mot penningtvätt är ett exempel på detta. Om man ålägger
teleoperatörerna skyldighet att på egen bekostnad anpassa sina system
innebär det inte att man därigenom ålägger dem ett ansvar för
brottsutredande verksamhet i egentlig mening. Teleoperatörernas
skyldighet att anpassa sina system så att möjligheterna till verkställighet
av beslut om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning
bibehålls är nämligen helt fristående från pågående förundersökningar
och aktualiseras utan hänsyn till hur och när polisen sedan kan komma
att verkställa ett beslut om hemlig teleavlyssning eller hemlig tele-
övervakning. Från principiell synpunkt skiljer sig denna situation enligt
regeringens mening inte från bestämmelserna om bankernas skyldighet
att lämna uppgifter enligt lagen om åtgärder mot penningtvätt.
Det finns andra skäl som skulle kunna åberopas för att teleoperatörer-
na inte bör svara för de nu aktuella kostnaderna. En finansiering över
statsbudgeten kan sägas stå i överensstämmelse med vad som anges i
förarbetena till telelagen om bestridande av. vissa kostnader, särskilt de
kostnader som uppkommer för totalförsvarets behov av telekommunika-
tioner och handikappades behov av särskilda teletjänster (prop. 32
1992/93:200 s. 115 ff. och s. 288 ff.).
De tillståndspliktiga teleoperatörerna kan emellertid inom andra Prop. 1995/96:180
områden genom villkor åläggas att driva televerksamheten med be-
aktande av vissa centrala samhälleliga intressen som medför kostnader
för operatörerna utan att de får ekonomisk kompensation från staten för
detta. Ett exempel på en sådan funktion är skyldigheten att tillhanda-
hålla teletjänster i glesbygd. Tillståndshavare, som genom ett villkor
blir ålagd att ansluta även inte lönsamma kunder, skall som regel göra
detta utan särskild ersättning från staten (a. prop. s. 113). Såsom
påpekats under remissbehandlingen bör det framhållas att det hittills
endast är Telia som har ålagts en sådan skyldighet och att Telia kan
kompensera sig för detta via samtrafikavgifter. Denna ordning med
avgiftsfinansiering i stället för finansiering via statsbudgeten är enligt
regeringen ett exempel som skulle kunna tjäna som förebild för en
reglering på tvångsmedelsområdet. Lika viktigt som goda kommu-
nikationer i glesbygd är det att bibehålla möjligheten att bekämpa den
allvarligare brottsligheten.
En betydelsefull omständighet att beakta vid valet mellan olika
lösningar är kostnadseffektiviteten. Den som drabbas av kostnaderna har
naturligtvis ett starkt incitament att söka hålla kostnaderna nere. I
promemorian görs den bedömningen att teleoperatörerna här har ett
försteg framför polisen. RRV delar i sitt remissvar den bedömningen
och anför att det finns skäl att tro att ett eget finansieringsansvar hos
operatörerna skulle leda till mer kostnadseffektiva lösningar. Till
skillnad från polisen kan teleoperatörerna påverka priserna vid
upphandlingen av de hård- och mjukvaror som krävs. Teleoperatörerna
har en förhandlingsposition som bör kunna leda till att största kostnads-
effektivitet uppnås i detta hänseende. Teknik som möjliggör hemlig
teleavlyssning och hemlig teleövervakning kommer nämligen att
omfettas av förhandlingar om helt nya telesystem och om ny teknik i
befintliga system som en mycket liten del i ett större paket. Tele-
operatörerna kan också i stor utsträckning välja mellan olika tillverkare.
Ifrågavarande kostnader kan hållas nere om de aktuella funktionerna
beaktas på ett så tidigt stadium som möjligt. En internationellt godtagen
standard på området, som EU-samarbetet kan leda till, skulle också
bidra till lägre merkostnader. Polisen däremot är utlämnad till den
teleoperatör vars system skall göras avlyssningsbart, vilket innebär att
någon upphandlingssituation i egentlig mening inte uppstår. Vidare
skulle polisen i dessa fell ha stora svårigheter att bedöma rimligheten i
de ekonomiska krav som teleoperatörerna skulle rikta mot dem. Den
kompetens som erfordras för en sådan bedömning skulle inte utan
betydande svårigheter kunna inhämtas och upprätthållas hos polisen.
Det saknas också i denna situation ett eget ekonomiskt incitament för
operatörerna att förhandla fram ett så fördelaktigt pris som möjligt.
Dessutom skulle polisen komma in i bilden, om man ser till kost-
nadseffektiviteten, på ett alldeles för sent stadium. Det är heller inte
önskvärt att polisen skulle behöva förhandla med operatörerna vaije
gång ny teknik tas i anspråk. Det som för polisen skulle kunna bli
ansenliga kostnader bör alltså kunna begränsas av operatörerna, särskilt 33
om det tigger i operatörernas intresse att hålla nere kostnaderna.
3 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 180
Det nu sagda har under remissbehandlingen kritiserats av flera Prop. 1995/96:180
teleoperatörer. Det anförs från flera håll att promemorians förslag
riskerar att öka kostnaderna och att det finns risk för att polisen
överkonsumerar en till synes gratis nyttighet. Om polisen har ett
kostnadsansvar skulle detta avhålla polisen från att begära alltför
vidlyftiga tekniska lösningar till stora kostnader. Ett kostnadsansvar för
polisen skulle i enlighet med detta resonemang medföra att endast de
anpassningar av telesystemen vidtogs som de brottsutredande myndig-
heterna fann mest angelägna. De brottsutredande myndigheterna skulle
helt enkelt på vanligt sätt prioritera olika verksamheter och lägga sina
pengar där de bedömdes göra bäst nytta.
Regeringen kan inte ansluta sig till detta resonemang. Den ordning
som vi redovisat i det föregående (avsnitt 8) innebär inte att polisen fritt
får bestämma vilka anpassningar som skall göras i telesystemen. Enligt
vårt förslag skall de grundläggande kraven på teleoperatörerna framgå
av lag och den närmare innebörden av teleoperatörernas skyldigheter
formuleras genom tillståndsvillkor och föreskrifter, som bestäms av
Post- och telestyrelsen efter samråd med teleoperatören, Riksåklagaren
och Rikspolisstyrelsen. Med en sådan reglering kan de telepolitiska
målen balanseras mot de kriminalpolitiska och därigenom elimineras
också risken för att polisen skulle kunna utverka t.ex. orealistiskt dyra
anpassningar av vissa telesystem.
En reglering som innebär att teleoperatörerna skall bära kostnaderna
för anpassningarna av telesystemen måste vägas mot de konsekvenser
som en sådan reglering innebär. Det är av stor betydelse att de
telepolitiska målen, såsom de kommit till uttryck i bl.a. telelagen, kan
uppnås och vidmakthållas. Detta framhålls också med skärpa från flera
remissinstanser. Det är därför mycket viktigt att de tillståndspliktiga
operatörerna ges möjlighet att verka på telemarknaden på rimliga villkor
för att på så sätt tillgodose samhällets behov av goda och billiga tele-
kommunikationer. Mot denna bakgrund är det olyckligt om tele-
operatörerna skulle bli ekonomiskt ansvariga för alltför stora sam-
hälleliga åtaganden. Samtidigt är televerksamheten så speciell att det är
oundvikligt att ett relativt stort samhällsansvar måste följa med
verksamheten. Självklart kan det innebära en stor ekonomisk belastning
för en operatör att stå kostnaderna för anpassningen av det egna tele-
systemet. Det torde emellertid inte vara fråga om summor som inte kan
bäras av en teleoperatör. Detta gäller särskilt som de teleoperatörer vars
verksamhet inte är av betydande omfattning är undantagna från skyldig-
heten att anpassa systemen. De telepolitiska målen bör enligt rege-
ringens mening kunna uppnås och vidmakthållas även med en sådan
reglering.
Till bilden hör att det i en framtid kan komma att finnas ett stort antal
teleoperatörer som erbjuder teletjänster och att ett kostnadsansvar för
polisen skulle bli mycket betungande. Det är inte realistiskt att förvänta
sig att polisen kan tillföras motsvarande ekonomiska resurser, särskilt
mot bakgrund av det ytterst ansträngda statsfinansiella läget. Det är av
samma skäl inte ett alternativ att sköta finansieringen över stats- 34
budgeten. Till en del gäller detta även ett system där kostnaderna delas
upp mellan operatörerna och de brottsutredande myndigheterna. Prop. 1995/96:180
Förutom den administration som erfordras för ett sådant system blir det
dessutom alltid i sista hand fråga om skönsmässiga bedömningar.
Alternativet till ett kostnadsansvar för teleoperatörerna är i praktiken
att tvångsmedlen på teleområdet får ges upp. Även om ett kostnads-
ansvar för de tillståndspliktiga teleoperatörerna i någon mån skulle
verka hämmande för televerksamheten som helhet är det enligt rege-
ringens mening inte rimligt att oinskränkt vidmakthålla de telepolitiska
målen på bekostnad av statens möjligheter att bekämpa grova brott och
upprätthålla rikets inre och yttre säkerhet.
I de fall samtrafik förekommer kan nätoperatören kompensera sig via
samtrafikavgiftema (jfr avsnitt 8). I övrigt innebär en ordning där
teleoperatörerna står för alla kostnader för anpassningar, drift och
underhåll av telesystemen i slutändan att abonnenterna får betala. Detta
är inte orimligt med tanke på att det är abonnenterna som drar nytta av
att telesystemen hela tiden moderniseras och förbättras, vilket ju i sin
tur är orsaken till att polisens möjligheter att bedriva hemlig tele-
avlyssning och hemlig teleövervakning har försämrats. En sådan
ordning kan därför förefalla mer rättvis än att låta skattebetalarna
betala, oavsett i vilken utsträckning de använder sig av moderna
telekommunikationer.
Det finns också utrymme for teleoperatörerna och polisen att dela på
kostnaderna i vissa fall. Skulle det t.ex. visa sig att ett system i och for
sig är avlyssningsbart men att, om teleoperatören installerade ny teknik,
detta skulle innebära lägre kostnader för polisen vid vaije enskild
verkställighet bör det finnas utrymme för förhandlingar mellan tele-
operatören och polisen. Detsamma bör kunna gälla om det finns
möjlighet för teleoperatörerna att välja olika lösningar när ett system
skall anpassas och en av lösningarna innebär högre kostnader för
teleoperatören men lägre kostnader för vaije enskild verkställighet.
Även i sådana fall bör förhandlingar om hur kostnaderna skall bäras
vara till gagn både för teleoperatörerna och polisen. Det finns enligt
regeringens mening inte anledning att, som Telia föreslagit i sitt
remissvar, lagreglera denna möjlighet. En sådan bestämmelse skulle
nämligen endast kunna slå fest att polisen och teleoperatörerna har
frihet att förhandla i nu berört hänseende.
Några remissinstanser har uttalat ferhågor för att anpassnings-
kostnaderna kan leda till en snedvridning av konkurrensen. Europolitan
hävdar att det föreligger en mycket stor risk för att kostnaderna
kommer att bli olika för de olika operatörerna, vilket medför att kon-
kurrensförutsättningarna blir olika. Telenordia anför att investeringarna
förefaller vara av den karaktären att kostnaderna är relativt oberoende
av antalet abonnenter. Följden härav är enligt deras mening att förslaget
riskerar att snedvrida konkurrensen genom att kostnaderna per abonnent
blir större för små operatörer. Konkurrensverket å sin sida har
principiellt inget att erinra mot förslaget att teleoperatörerna skall svara
för anpassningskostnaderna. Enligt verket är det emellertid från
konkurrenssynpunkt väsentligt att - när statsmakterna ändrar 35
spelreglerna för en marknad - de operatörer som redan erhållit tillstånd Prop. 1995/96:180
att verka på telemarknaden ges rimlig tid att anpassa sina system.
I fråga om sådana operatörer som ännu inte har fått tillstånd att
bedriva televerksamhet anser regeringen i belysning av de överväganden
vi redovisat i det föregående att det närmast är en självklarhet att den
kostnad som uppkommer för att anpassa systemen för hemlig tele-
avlyssning och hemlig teleövervakning skall bäras av operatörerna.
Situationen är en annan för de operatörer som redan har tillstånd att
bedriva televerksamhet och som påbörjade sin verksamhet under de
förutsättningar som då gällde; ett kostnadsansvar för anpassning av de
befintliga systemen kan sägas rubba dessa förutsättningar. Mot detta kan
sägas att en förpliktelse för operatörer med tillstånd att bekosta
anpassningar i befintliga system drabbar dem alla, även om kostnaderna
av naturliga skäl inte blir lika tunga att bära för alla operatörer.
Regeringen har anledning att utgå från att de aktuella operatörerna kan
bära dessa kostnader om de ges en rimlig övergångstid och rimliga
villkor för anpassningen. De närmare ikraftträdande- och övergångs-
bestämmelserna behandlas vidare i avsnitt 10.
Kostnaderna för reformen kommer i första hand att drabba tele-
operatörerna. Dessa kan i sin tur komma att övervältra kostnaderna på
sina abonnenter, dvs. såväl stat och kommuner som företag och
privatpersoner. Det är ju också ytterst abonnenterna som drar nytta av
de tekniska landvinningar som har försämrat möjligheterna till hemlig
teleavlyssning och hemlig teleövervakning. Regeringen bedömer att de
eventuella merkostnader som på detta sätt kan komma att drabba stat
och kommuner ryms inom befintliga ramar. Några andra
kostnadsökningar för det allmänna innebär förslagen inte.
Regeringens förslag: Lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1996.
De teleoperatörer som då redan har tillstånd enligt 5 § telelagen
tillförsäkras en generell övergångstid om ett år från lagens
ikraftträdande, dock minst sex månader från det att Post- och
telestyrelsen festställt de närmare villkoren.
Promemorians förslag: De nya bestämmelserna träder i kraft den 1 juli
1996. De teleoperatörer som redan har tillstånd enligt 5 § telelagen får
en övergångstid om ett år från ikraftträdandet att anpassa sina
telesystem.
Remissinstanserna: Konkurrensverket anser sig inte ha underlag för
att bedöma om den i promemorian föreslagna övergångsperioden är
36
tillräckligt lång. Telia Mobitel framhåller att övergångsperioden bör Prop. 1995/96:180
sättas till ett år efter det att detaljkraven har fastställts.
Skälen före regeringens förslag: Den i promemorian föreslagna
övergångstiden har knappast berörts alls i remissvaren. Enligt rege-
ringens bedömning har det inte framkommit något som talar för att den
grundläggande övergångstiden om ett år är for kort. Det kan dock ta
viss tid innan de närmare villkoren preciserats. Förutom den i prome-
morian föreslagna övergångstiden om ett år bör det därför införas en
övergångsbestämmelse som alltid tillförsäkrar en tillståndshavare en tid
för anpassning om sex månader från det att Post- och telestyrelsen
fastställt de närmare villkoren.
27 kap. 25 §
Paragrafen har fått ett nytt andra stycke som innehåller en hänvisning
till bestämmelserna i telelagen (1993:597) om vissa teleoperatörers för-
pliktelser med avseende på verkställandet av beslut om hemlig tele-
avlyssning och hemlig teleövervakning. Till skillnad från vad som före-
skrivs i första stycket om verkställighet i det enskilda fallet syftar hän-
visningen i andra stycket på teleoperatörernas generella skyldigheter
enligt 14 a § telelagen att driva televerksamheten på visst sätt (se avsnitt
8).
13 §
Till paragrafen har fogats ett nytt tredje stycke. Enligt detta skall
tillståndsmyndigheten meddela individuella villkor för hur den berörde
teleoperatören skall uppfylla sina åligganden enligt 14 a §. Ett tillstånds-
villkor kan avse t.ex. vilken kapacitet teleoperatören skall ha för att
kunna verkställa flera beslut samtidigt och på vilket närmare sätt
innehållet i eller uppgifterna om det avlyssnade meddelandet skall göras
tillgängliga for polisen. Flera av de krav som framgår av EU-
resolutionen den 17 januari 1995 om hemlig teleavlyssning och hemlig
teleövervakning bör kunna anges som tillståndsvillkor (se avsnitt 8 och
bilaga 5). Tillståndsmyndigheten bör vid sin prövning beakta nyttan av
en viss anpassning mot kostnaden för denna. Vidare bör myndigheten ta
särskild hänsyn till om det rör sig om ändringar i ett befintligt
telesystem eller krav som ställs vid byte till ny teknik. Att villkoren ofta
bör kunna utformas i enlighet med teleoperatören och de brotts-
utredande myndigheternas överenskommelse har redovisats i avsnitt 8.
Ett tillståndsvillkor skall som regel gälla viss tid och ändring av
villkoret under löpande tillståndsperiod får ske endast under vissa 37
förhållanden, t.ex. om tillståndsmyndigheten förbehållit sig rätt att göra
detta (14 §). När det gäller nu aktuella villkor är det lämpligt att till- Prop. 1995/96:180
ståndsmyndigheten gör ett sådant förbehåll så att de närmare villkoren
fortlöpande kan anpassas till teknikutvecklingen.
Paragrafens fjärde stycke motsvarar det tidigare tredje stycket. Det
nya tredje stycket medför dock att tillståndsmyndigheten även genom
generella föreskrifter kan precisera hur teleoperatörerna skall uppfylla
de krav som behandlas i 14 a §, se 4 § teleförordningen (1993:598).
14 a §
Paragrafen är ny. Den innehåller generella bestämmelser om att tele-
operatörerna är skyldiga att anpassa sina telesystem så att beslut om
hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning kan verkställas.
Regleringen har behandlats i avsnitt 8.
Första stycket innehåller den grundläggande bestämmelsen om att
berörda teleoperatörer är skyldiga att bedriva sin verksamhet så att
beslut om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning kan
verkställas. Inledningsvis framgår att det endast är de teleoperatörer
som beviljas tillstånd enligt 5 § som omfattas av bestämmelserna. Härav
följer också att reglerna endast tar sikte på teleoperatörer vars verk-
samhet är av betydande omfattning. Bestämmelsen innebär i praktiken
att teleoperatörerna måste utforma och anpassa sina telesystem med
beaktande av denna förpliktelse. Av ordalydelsen framgår vidare att
skyldigheten inte sträcker sig längre än till den egna televerksamhet som
omfattas av tillståndet. Härav följer att den som beviljats tillstånd för
telefonitjänst inte behöver i klartext tillhandahålla meddelanden som
krypterats av abonnenten själv. En nätoperatör som hyr ut kapacitet
behöver inte heller i klartext tillhandahålla telemeddelanden som
komprimeras eller krypteras av någon annan. Däremot skall han till-
handahålla samtliga telemeddelanden som går via det nät som tillståndet
omfattar. Vilken anpassning i systemen som behöver göras av den
enskilda operatören preciseras i de tillståndsvillkor som Post- och
telestyrelsen skall föreskriva enligt det nya tredje stycket i 13 §,
kompletterade med de eventuella generella föreskrifter som styrelsen
kan meddela. Det anges vidare att teleoperatörerna skall bedriva
verksamheten så att verkställandet av hemlig teleavlyssning och hemlig
teleövervakning inte röjs. Bestämmelsen tar sikte på den praktiska
verkställigheten av ifrågavarande beslut och avser de tekniska
förfaranden som blir aktuella. Bestämmelsen innebär inte någon
förändring i förhållande till gällande regler om tystnadsplikt och
sekretess i 24-28 §§.
Enligt andra stycket skall teleoperatörerna göra innehållet i det
avlyssnade meddelandet eller uppgifterna om meddelandet tillgängliga
så att informationen enkelt kan tas om hand. Innebörden härav har
behandlats i avsnitt 8.
Ikraftträdande
Lagen träder i kraft den 1 juli 1996. För de teleoperatörer som har fått
38
tillstånd att bedriva televerksamhet före lagens ikraftträdande föreskrivs Prop. 1995/96:180
en övergångsbestämmelse som innebär att dessa operatörer har minst ett
år på sig att anpassa sina telesystem. Fastställs de närmare villkoren
inte före utgången av år 1996 är teleoperatören ändå tillförsäkrad en tid
om sex månader för att anpassa systemen. Genom denna övergångs-
bestämmelse ges ifrågavarande operatörer en rimlig tid att anpassa sina
system och de kan kanske vidta anpassningsåtgärdema i samband med
andra tekniska förändringar. Övergångsbestämmelsen hindrar givetvis
inte polisen att verkställa beslut om hemlig teleavlyssning och hemlig
teleövervakning i telesystemen dessförinnan.
För de teleoperatörer som beviljas tillstånd enligt 5 § efter lagens
ikraftträdande gäller bestämmelserna omedelbart.
39
Härigenom föreskrivs att 27 kap. 25 § rättegångsbalken skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
27 kap.
25 §
Har rätten lämnat tillstånd till hemlig teleavlyssning eller hemlig
teleövervakning, får de tekniska hjälpmedel som behövs för avlyss-
ningen eller övervakningen anslutas, underhållas och återtas.
/ telelagen (1993:597) finns
bestämmelser om hemlig tele-
avlyssning och hemlig teleövervak-
ning som gäller för den som har
tillstånd att driva televerksamhet.
Prop. 1995/96:180
Bilaga 1
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
40
Härigenom föreskrivs i fråga om telelagen (1993:597)
dels att 13 § skall ha följande lydelse,
dels att det skall införas en ny paragraf, 14 a §, samt närmast före
14 a § en ny rubrik, av följande lydelse.
Prop. 1995/96:180
Bilaga 1
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
13 §
Tillstånd enligt 5 § att driva televerksamhet får förenas med villkor.
Tillståndsvillkor kan avse bl.a. skyldighet för tillståndshavare
1. att på vissa villkor tillhandahålla telefonitjänst åt var och en som
efterfrågar denna tjänst,
2. att med beaktande av tillgänglig kapacitet på vissa villkor
tillhandahålla fasta teleförbindelser åt den som efterfrågar sådana,
3. att bedriva verksamheten under de förutsättningar som följer av de
internationella överenskommelser som Sverige har biträtt,
4. att i verksamheten ta hänsyn till handikappades behov av särskilda
teletjänster,
5. att medverka till att telemeddelanden kan förmedlas till samhällets
alarmerings- och räddningstjänst,
6. att beakta totalförsvarets behov av telekommunikationer under höjd
beredskap,
7. att årligen redovisa sin verksamhet i de delar som berörs av
tillståndet efter för verksamheten särskilt avpassade principer samt att
ställa redovisningen till förfogande för tillståndsmyndigheten eller den
som anvisas av myndigheten,
8. att på skäliga villkor till 8. att på skäliga villkor till
annan tillståndshavare lämna ut annan tillståndshavare lämna ut
sådana publicerade uppgifter om
enskildas teleabonnemang som inte
omfattas av tystnadsplikt enligt
25 § första stycket 1 denna lag,
samt
9. att på skäliga villkor i egen
telekatalog publicera och i sin
verksamhet till allmänheten lämna
ut uppgifter om enskildas tele-
abonnemang hos annan tillstånds-
havare i den utsträckning de inte
omfattas av tystnadsplikt enligt
lag.
Regeringen eller den myndighet
sådana publicerade uppgifter om
enskildas teleabonnemang som inte
omfattas av tystnadsplikt enligt
25 § första stycket 1 denna lag,
9. att på skäliga villkor i egen
telekatalog publicera och i sin
verksamhet till allmänheten lämna
ut uppgifter om enskildas tele-
abonnemang hos annan tillstånds-
havare i den utsträckning de inte
omfattas av tystnadsplikt enligt
lag, samt
10. att bedriva verksamheten på
ett visst sätt för att fullgöra vad
som föreskrivs i 14 a §.
som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om tillståndsvillkor.
4 Riksdagen 1995/96.1 saml. Nr 180
Hemlig teleavlyssning m.m.
14 a §
Den som beviljas tillstånd enligt
5 § skall bedriva televerksamheten
på ett sådant sätt att hemlig tele-
avlyssning och hemlig teleöver-
vakning kan verkställas och pä ett
sådant sätt att verkställandet inte
röjs.
Innehållet i och uppgifter om de
avlyssnade eller övervakade tele-
meddelandena skall göras till-
gängliga inom viss tid och pä visst
sätt och viss plats.
Prop. 1995/96:180
Bilaga 1
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
2. För den som beviljats tillstånd enligt 5 § före ikraftträdandet gäller
bestämmelserna i 14 a § från och med den 1 juli 1997.
42
Efter remiss har yttrande över promemorian avgetts av Riksdagens
ombudsmän, Justitiekanslem, Hovrätten för Västra Sverige, Stockholms
tingsrätt, Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Säkerhetspolisen, Data-
inspektionen, Försvarsmakten, Generaltullstyrelsen, Riksrevisions-
verket, Post- och telestyrelsen, Konkurrensverket, Banverket, Juridiska
fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, Sveriges Industriförbund,
Telia AB, Telia Mobitel AB, Tele2 AB, FTNS Nordic AB, Comviq
GSM AB, Europolitan AB, Telenordia AB samt Svenska IT-företagens
organisation.
Riksåklagaren har bifogat yttranden från Överåklagaren i Stockholm
och Regionåklagarmyndigheten i Linköping.
Yttrande har också kommit in från Svenska Arbetsgivareföreningen.
Informationstekniska standardiseringen har avstått från att yttra sig.
Prop. 1995/96:180
Bilaga 2
43
Härigenom föreskrivs att 27 kap. 25 § rättegångsbalken skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
27 kap.
25 §’
Har rätten lämnat tilltånd till hemlig teleavlyssning eller hemlig
teleövervakning, får de tekniska hjälpmedel som behövs för avlyss-
ningen eller övervakningen användas.
/ telelagen (1993:597) finns
bestämmelser om hemlig tele-
avlyssning och hemlig teleöver-
vakning som gäller för den som
har tillstånd att driva televerk-
samhet.
Prop. 1995/96:180
Bilaga 3
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
44
Senaste lydelse 1995:1230.
Härigenom föreskrivs i fråga om telelagen (1993:597)
dels att 13 § skall ha följande lydelse,
dels att det skall införas en ny paragraf, 14 a §, samt närmast före
14 a § en ny rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
13 §
Tillstånd enligt 5 § att driva televerksamhet får förenas med villkor.
Tillståndsvillkor kan avse bl.a. skyldighet för tillståndshavare
1. att på vissa villkor tillhandahålla telefonitjänst åt var och en som
efterfrågar denna tjänst,
2. att med beaktande av tillgänglig kapacitet på vissa villkor
tillhandahålla fasta teleförbindelser åt den som efterfrågar sådana,
3. att bedriva verksamheten under de förutsättningar som följer av de
internationella överenskommelser som Sverige har biträtt,
4. att i verksamheten ta hänsyn till handikappades behov av särskilda
teletjänster,
5. att medverka till att telemeddelanden kan förmedlas till samhällets
alarmerings- och räddningstjänst,
6. att beakta totalförsvarets behov av telekommunikationer under höjd
beredskap,
7. att årligen redovisa sin verksamhet i de delar som berörs av
tillståndet efter för verksamheten särskilt avpassade principer samt att
ställa redovisningen till förfogande for tillståndsmyndigheten eller den
som anvisas av myndigheten,
8. att på skäliga villkor till annan tillståndshavare lämna ut sådana
publicerade uppgifter om enskildas teleabonnemang som inte omfattas
av tystnadsplikt enligt 25 § första stycket 1 denna lag, samt
9. att på skäliga villkor i egen telekatalog publicera och i sin verk-
samhet till allmänheten lämna ut uppgifter om enskildas teleabonnemang
hos annan tillståndshavare i den utsträckning de inte omfattas av
tystnadsplikt enligt lag.
Tillstånd enligt 5 § att driva
televerksamhet skall förenas med
villkor att på ett visst sätt full-
göra vad som föreskrivs i
14 a §.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om tillståndsvillkor.
Prop. 1995/96:180
Bilaga 3
5 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 180
Hemlig teleavlyssning m.m.
14 a §
Den som beviljas tillstånd
enligt 5 § skall bedriva denna
televerksamhet så att beslut om
hemlig teleavlyssning och hemlig
teleövervakning kan verkställas
och så att verkställandet inte
röjs.
Innehållet i och uppgifter om
de avlyssnade eller övervakade
telemeddelandena skall göras
tillgängliga så att informationen
enkelt kan tas om hand.
Prop. 1995/96:180
Bilaga 3
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
2. Även tillstånd enligt 5 § som har beviljats före ikraftträdandet skall
förenas med villkor enligt 13 § tredje stycket. I fråga om dessa tillstånd
tillämpas bestämmelserna i 14 a § från den dag då sex månader har
förflutit efter det att tillståndsvillkoren enligt 13 § tredje stycket
fastställdes, dock tidigast den 1 juli 1997.
46
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1996-02-29
Närvarande: f.d. regeringsrådet Bertil Voss, justitierådet Johan Munck,
regeringsrådet Karl-Ingvar Rundqvist.
Enligt en lagrådsremiss den 15 februari 1996 (Justitiedepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om ändring i rättegångsbalken,
2. lag om ändring i telelagen (1993:597).
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Bengt
Olsson.
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
Prop. 1995/96:180
Bilaga 4
47
Prop. 1995/96:180
Bilaga 5
RESOLUTION OF THE COUNCIL OF THE EUROPEAN UNION
of 17 January 1995
on the lawful interception of telecommunications
The Council of the European Union,
Having regard to the Treaty establishing the European Union,
Recalling Artides K. 1(9) and K.2(2) of that Treaty,
Reaffirming the need, when implementing telecommunications inter-
ception measures, to observe the right of individuals to respect for their
privacy as enshrined in the territorially applicable national legislation,
Aware of the fact that observing that right comes up against specific
legal and technical difficulties in view of technological developments,
Determined to identify and overcome these difficulties in implementing
the requirements set out in the Annex while observing human rights and
the principles of data protection,
Whereas in the laws of the Member States possibilities are provided for
restricting the secrecy of Communications and, under certain circum-
stances, intercepting telecommunications;
Whereas the legally authorized interception of telecommunications is an
important tool for the protection of national interest, in particular
national security and the investigation of serious crime;
Whereas interception may only be effected insofar as the necessary
technical provisions have been made;
Whereas in accordance with a decision by the TREVI Ministers in
December 1991 a study should be made of the effects of legal, technical
and market developments within the telecommunications sector on the
different interception possibilities and of what action should be taken to
counter the problems that have become apparent,
HAS ADOPTED THIS RESOLUTION:
1. The Council notes that the requirements of Member States to
enable them to conduct lawful interception of telecom-
munications, annexed to this Resolution ("the Requirements"),
48
constitute an important summary of the needs of the competent
authorities for the technical implementation of legally authorized
interception in modem telecommunications systems.
2. The Council considers that the aforementioned Requirements
should be taken into account in the definition and implemen-
tation of measures which may affect the legally authorized
interception of telecommunications and requests Member States
to call upon the Ministers responsible for telecommunications to
support this view and to cooperate with the Ministers res-
ponsible for Justice and Home Affairs with the aim of
implementing the Requirements in relation to network operators
and service providers.
For the Council of the European Union
The President
Prop. 1995/96:180
Bilaga 5
49
ANNEX
requirements
This section presents the Requirements of law enforcement agencies
relating to the lawful interception of telecommunications. These require-
ments are subject to national law and should be interpreted in
accordance with applicable national policies.
Terms are defined in the attached glossary.
1. Law enforcement agencies require access to the entire tele-
communications transmitted, or caused to be transmitted, to and
from the number or other identifier of the target service used by
the interception subject. Law enforcement agencies also require
access to the call-associated data that are generated to process the
call.
1.1 Law enforcement agencies require access to all interception
subjects operating temporarily or permanently within a telecom-
munications system.
1.2 Law enforcement agencies require access in cases where the
interception subject may be using features to divert calls to other
telecommunications services or terminal equipment, including
calls that traverse more than one network or are processed by
more than one network operator/service provider before com-
pleting.
1.3 Law enforcement agencies require that the telecommunications to
and from a target service be provided to the exclusion of any
telecommunications that do not fall within the scope of the
interception authorization.
1.4 Law enforcement agencies require access to call associated data
such as:
1.4.1 Signalling of access ready status
1.4.2 Called party number for outgoing connections even if there is no
successful connection established
1.4.3 Calling party number for incoming connections even if there is no
successful connection established
1.4.4 All signals emitted by the target, including post-connection dialled
signals emitted to activate features such as conference calling and
call transfer
1.4.5 Beginning, end and duration of the connection
Prop. 1995/96:180
Bilaga 5
50
|
1.4.6 Actual destination and intermediate directory numbers if call has |
Prop. 1995/96:180 Bilaga 5 | |
|
beed diverted. | ||
|
1.5 |
Law enforcement agencies require information on the most | |
|
1.6 |
Law enforcement agencies require data on the specific services | |
|
2. |
Law enforcement agencies require a real-time, fulltime | |
|
3. |
Law enforcement agencies require network operators/service | |
|
3.1 |
Law enforcement agencies require network operators/service | |
|
3.2 |
Law enforcement agencies require that the format for transmitting | |
|
3.3 |
If network operators/service providers initiate encoding, | |
|
3.4 |
Law enforcement agencies require network operators/service | |
51
3.5 Law enforcement agencies require that the transmission of the
intercepted Communications to the monitoring facility meet
applicable security requirements.
4. Law enforcement agencies require interceptions to be
implemented so that neither the interception target nor any other
unauthorized person is aware of any changes made to fulfil the
interception order. In particular, the operation of the target
service must appear unchanged to the interception subject.
5. Law enforcement agencies require the interception to be designed
and implemented to preclude unauthorized or improper use and
to safeguard the information related to the interception.
5.1 Law enforcement agencies require network operators/service
providers to protect information on which and how many
interceptions are being or have been performed, and not disclose
information on how interceptions are carried out.
5.2 Law enforcement agencies require network operators/service
providers to ensure that intercepted Communications are only
transmitted to the monitoring agency specified in the interception
authorization.
5.3 According to national regulations, network operators/service
providers could be obliged to maintain an adequately protected
record of activations of interceptions.
6. Based on a lawful inquiry and before implementation of the inter-
ception, law enforcement agencies require (1) the interception
subject's identity, service number or other distinctive identifier,
(2) information on the services and features of the tele-
communications system used by the interception subject and
delivered by network operators/service providers, and (3)
information on the technical parameters of the transmission to the
law enforcement monitoring facility.
7. During the interception, law enforcement agencies may require
information and/or assistance from the network operators/service
providers to ensure that the Communications acquired at the
interception interface are those Communications associated with
the target service. The type of information and/or assistance
required will vary according to the accepted practices in
individual countries.
8. Law enforcement agencies require. network operators/service
providers to make provisions for implementing a number of
simultaneous intercepts. Multiple interceptions may be required
for a single target service to allow monitoring by more than one
Prop. 1995/96:180
Bilaga 5
52
law enforcement agency. In this case, network operators/service
providers should take precautions to safeguard the identities of the
monitoring agencies and ensure the confidentiality of the in-
vestigations. The maximum number of simultaneous interceptions
for a given subscriber population will be in accordance with
national requirements.
9. Law enforcement agencies require network operators/service
providers to implement interceptions as quickly as possible (in
urgent cases within a few hours or minutes). The response
requirements of law enforcement agencies will vary by country
and by the type of target service to be intercepted.
10. For the duration of the interception, law enforcement agencies
require that the reliability of the services supporting the
interception at least equals the reliability of the target services
provided to the interception subject. Law enforcement agencies
require the quality of service of the intercepted transmissions
forwarded to the monitoring facility to comply with the
performance standards of the network operators/service providers.
Prop. 1995/96:180
Bilaga 5
53
GLOSSARY
Prop. 1995/96:180
Bilaga 5
|
Access |
The technical capability to interface with a |
|
Call |
Any connection (fixed or temporary) capable of |
|
Call Associated Data |
Signalling information passing between a target |
|
Interception |
As used here, the statutory-based action of |
|
Interception Interface |
The physical location within the network |
|
Interception Order |
An order placed on a network operator/service |
|
Interception Subject |
Person or persons identified in the lawful |
|
Law Enforcement Agency |
A service authorized by law to carry out 54 |
|
Law Enforcement Monitoring Facility |
A law enforcement facility designated as the Prop. 1995/96:180 |
|
Lawful Authorization |
Permission gran ted to a law enforcement |
|
Network Operator/ Service Provider |
- "network operator" = the operator of a public - "service provider" = the natural or legal |
|
Quality of Service |
The quality specification of a Communications |
|
Reliability |
The probability that a system or service will |
|
Roaming |
The ability of subscribers of mobile telecom- |
|
Target Service |
A service associated with an interception |
|
Telecommunications |
Any transfer of signs, signals, writing, images, sounds, data or intelligence of any nature 55 transmitted in whole or in part by a wire, |
radio, electromagnetic, photoelectronic or Prop. 1995/96:180
photooptical system. Bilaga 5
56
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 7 mars 1996
Prop. 1995/96:180
Närvarande: statsrådet Hjelm-Wallén, ordförande, och statsråden
Hellström, Peterson, Thalén, Freivalds, Persson, Tham, Blomberg,
Heckscher, Hedborg, Andersson, Winberg, Uusmann, Nygren,
Ulvskog, Lindh, Johansson
Föredragande: statsrådet Freivalds
Regeringen beslutar proposition 1995/96:180 Teleoperatörernas
skyldigheter vid hemligteleavlyssning och hemlig teleövervakning.
57
gotab 49632, Stockholm 1996