Regeringens proposition

1995/96:172

Avveckling av bankstödet

Prop.

1995/96:172

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 7 mars 1996

Lena Hjelm-Wallén

Göran Persson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att det av riksdagen år 1992 beslutade statliga åta-
gandet att banker och vissa andra kreditinstitut skall kunna infria sina för-
pliktelser i rätt tid skall upphöra vid utgången av juni månad 1996. Från
denna tidpunkt omfattas därmed inte några fordringar av åtagandet

Enligt 1992 års riksdagsbeslut skall en avveckling av åtagandet ske först
när fordringsägarnas intressen inte riskeras och när det inte längre föreligger
något hot mot stabiliteten i det finansiella systemet.

Det svenska banksystemet har under de senaste åren genomgått en radi-
kal ekonomisk och finansiell återhämtning. Intjäningsförmågan har varit
stark och kreditförlusterna har minskat kraftigt. Problemtillgångama har
likaså reducerats avsevärt. Kapitaltäckningen är internationellt sett hög och
finansieringen fungerar normalt. Utsikterna till en fortsatt stabil utveckling
och ytterligare reducering av kreditförlusterna bedöms som goda. Även om
utvecklingen skulle bli sämre än vad som nu kan förväntas bedöms institu-
ten klara det inom ramen för det löpande resultatet.

Vad avser situationen i enskilda institut bedöms utsikterna som tillräckligt
stabila i samtliga institut. Därmed finns förutsättningar för att avveckla det
statliga åtagandet utan att något instituts fordringsägares intressen riskeras.

En avveckling av bankstödet berör Bankstödsnämndens verksamhet. I
propositionen föreslås att myndigheten i fortsättningen enbart skall admini-
strera insättningsgarantisystemet.

1 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 172

Innehållsförteckning

Prop. 1995/96:172

1      Förslag till riksdagsbeslut............................. 4

2     Lagtext .......................................... 5

2.1     Förslag till lag om upphävande av lagen

(1993:765) om statligt stöd till banker och andra

kreditinstitut................................ 5

2.2     Förslag till lag om ändring i lagen (1988:1385) om

Sveriges riksbank ............................ 6

2.3     Förslag till lag om ändring i lagen (1990:325) om

självdeklaration och kontrolluppgifter ........... 7

2.4     Förslag till lag om ändring i lagen (1993:1539)

om avdrag för underskott av näringsverksamhet ...     8

2.5     Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1571)

om insättningsgaranti ......................... 9

2.6     Förslag till ändring i lagen (1995:1592) om skatte-

regler för ersättning från insättningsgaranti....... 10

3     Ärendet och dess beredning .......................... 11

4     Inledning ......................................... 12

5     Bakgrunden till det statliga bankstödsåtagandet........... 13

6     Statens stödåtagande................................ 14

7     Summering av banksystemets kreditförluster m.m......... 15

8     Vidtagna stödåtgärder............................... 20

9     Banksystemets återhämtning.......................... 26

10    Förutsättningar för en avveckling...................... 33

11    Juridiska frågor vid en avveckling ..................... 39

12    Stödåtagandet avvecklas ............................. 41

13    Förändringar av B ankstödsnämndens verksamhet......... 44

14    Överskridet anslag budgetåret 1992/93 m.m.............. 47

Bilaga 1       Förteckning över remissinstanser............... 48

Bilaga 2

Avveckling av det temporära stödet till banker och
vissa kreditinstitut. Rapport till regeringen

Prop. 1995/96:172

Bilaga 3       Några juridiska frågor vid en avveckling av

bankstödet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 7 mars 1996

1 Förslag till riksdagsbeslut

Prop. 1995/96:172

Regeringen föreslår att riksdagen

1. antar regeringens förslag till lag om upphävande av lagen
(1993:765) om statligt stöd till banker och andra kreditinstitut,

2. antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen
(1988:1385) om Sveriges riksbank,

3. antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1990:325) om
självdeklaration och kontrolluppgifter,

4. antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1993:1539) om
avdrag för underskott av näringsverksamhet,

5. antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1995:1571) om
insättningsgaranti,

6. antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1995:1592) om
skatteregler för ersättning från insättningsgaranti,

7. godkänner vad regeringen föreslår om upphörande av det statliga
åtagandet (avsnitt 12),

8. godkänner vad regeringen föreslår om Bankstödsnämndens
fortsatta verksamhet (avsnitt 13),

9. godkänner den faktiska medelsförbrukningen på sjunde huvudtitelns
reservationsanslag Bankstödsnämnden för budgetåret 1992/93
(avsnitt 14 ).

2 Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

Prop. 1995/96:172

2.1 Förslag till lag om upphävande av lagen (1993:765) om
statligt stöd till banker och andra kreditinstitut

Härigenom föreskrivs att lagen (1993:765) om statligt stöd till banker och
andra kreditinstitut skall upphöra att gälla vid utgången av juni månad 1996.

2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:1385) om
Sveriges riksbank

Prop. 1995/96:172

Härigenom föreskrivs att 42 a § lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse

42 a §’

I viktigare frågor som rör Bank-
s töds nämndens verksamhet enligt
lagen (1993:765) om statligt stöd
till banker och andra kreditinstitut
eller som i övrigt har samband med
betalningssystemets stabilitet, skall
Riksbanken samråda med Finans-
inspektionen, Riksgäldskontoret och
Bankstödsnämnden. Vid ett sådant
samråd skall Riksbanken lämna
berörda myndigheter de uppgifter
som behövs.

I viktigare frågor som har
samband med betalningssystemets
stabilitet eller berör Finans-
inspektionens tillsynsverksamhet
skall Riksbanken samråda med
inspektionen. Vid ett sådant samråd
skall Riksbanken lämna Finans-
inspektionen de uppgifter som
behövs.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

1 Senaste lydelse 1995:1595.

2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:325) om         Prop. 1995/96:172

självdeklaration och kontrolluppgifter

Härigenom föreskrivs att i 3 kap. 22 och 25 a §§ lagen (1990:325) om
självdeklaration och kontrolluppgifter1 ordet “Bankstödsnämnden” skall
bytas ut mot “Insättningsgarantinämnden”.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

1 Senaste lydelse av

3 kap. 22 § 1995:1596

3 kap. 25 a § 1995:1596.

2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:1539) om avdrag ProP 1995/96:172
för underskott av näringsverksamhet

Härigenom föreskrivs att 13 § lagen (1993:1539) om avdrag för
underskott av näringsverksamhet skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse

13 §

Avdrag medges inte för underskott som uppkommer vid överlåtelse till
staten, kommun eller landstingskommun eller till ett av dem helt eller till
övervägande del direkt eller indirekt innehaft bolag i fall som avses i 2 § 5
mom. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt.

Ager staten direkt samtliga aktier
eller andelar i en bank eller ett
annat företag, som har kunnat få
stöd enligt 3 § den upphävda lagen
(1993:765) om statligt stöd till
banker och andra kreditinstitut,
skall företaget — om aktie eller
andel överlåts — inte ha rätt till
avdrag för underskott till den del
underskottet uppkommit före det
beskattningsår då överlåtelsen sked-
de.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996 och tillämpas i fråga om aktie
eller andel som överlåts efter ikraftträdandet.

2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1571) om
insättningsgaranti

Prop. 1995/96:172

Härigenom föreskrivs att i 1 § lagen (1995:1571) om insättningsgaranti
ordet “Bankstödsnämnden” skall bytas mot “Insättningsgarantinämnden”

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

2.6 Förslag till ändring i lagen (1995:1592) om skatteregler ProP 1995/96:172
för ersättning från insättningsgaranti

Härigenom föreskrivs att i lagen (1995:1592) om skatteregler för
ersättning från insättningsgaranti ordet “Bankstödsnämnden” skall bytas
mot ”Insättningsgarantinämnden”.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

10

3 Ärendet och dess beredning

En promemoria, Avveckling av bankstödet (Ds 1995:67), utarbetades under
hösten 1995 inom Finansdepartementet. Promemorian innehåller förslag om
att det av riksdagen år 1992 beslutade statliga åtagandet att banker och vissa
andra kreditinstitut skall kunna infria sina förpliktelser i rätt tid skall
upphöra den 1 juli 1996. Till grund för förslaget ligger bl.a. en rapport av
Finansinspektionen över de berörda institutens ekonomiska och finansiella
situation och en av justitierådet Johan Munck upprättad promemoria
angående de legala förutsättningarna för en avveckling av det statliga
bankstödet.

Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över
remissinstanserna finns i bilaga 1. Remissyttrandena finns tillgängliga i
Finansdepartementet (dnr. Fi 95/6109).

Vidare har en promemoria, Samråd mellan Finansinspektionen,
Riksbanken och Riksgäldskontoret, utarbetats inom Finansdepartementet i
februari 1996. Promemorian behandlar vissa frågor om samrådsskyldighet
mellan Riksbanken, Finansinspektionen, Riksgäldskontoret och
Bankstödsnämnden. Den har remitterats till de berörda myndigheterna.
Remissyttrandena finns tillgängliga i Finansdepartementet (dnr. Fi 96/675).

Bankstödsnämnden och Prövningsnämnden för bankstödsfrågor har
beretts tillfälle att lämna synpunkter på ett utkast till propositionen.

Lagrådet

Huvuddelen av lagen (1993:765) om statligt stöd till banker och andra
kreditinstitut (bankstödslagen) är tidsbegränsad och skall, om inget annat
beslutas, upphöra att gälla vid utgången av år 1996. Att höra Lagrådet med
anledning av att bestämmelserna nu i stället föreslås upphävda vid utgången
av juni månad 1996 skulle sakna betydelse.

Lagens fem inledande paragrafer, som innehåller huvuddragen för
stödåtgärderna, återfanns tidigare i den numera upphävda förordningen
(1993:215) om statligt stöd till banker och andra kreditinstitut. I
propositionen som låg till grund för riksdagens beslut om bankstödet uttalas
att något formellt krav på lagform inte finns för den typ av åtagande från
statens sida som det här är fråga om eftersom åtagandet faller inom ramen
för finansmakten enligt 9 kap. regeringsformen och inte inom
normgivningsmakten enligt 8 kap. Däremot kunde lämplighetsskäl tala för
att huvuddragen av åtgärderna skrevs in i instruktionen för den myndighet
som föreslogs inrättad för att administrera stödet (se prop. 1992/93:135 s.
20). Så gjordes också i samband med att Bankstödsnämnden inrättades
våren 1993. När regeringen senare under våren 1993 föreslog en lag med
bestämmelser om prövning av villkor för stöd och möjlighet till
tvångsinlösen av aktier eller tvångsförvaltning av institut, anförde Lagrådet
i ett yttrande att det var en brist i den av regeringen föreslagna lagen att den
inte innehöll de grundläggande bestämmelserna angående ändamålet med
och förutsättningarna för stödåtgärder. Dessa bestämmelser hade, ansåg
Lagrådet, utan tvivel betydelse för de prövningar som skulle göras enligt

Prop. 1995/96:172

11

lagen. Regeringen följde Lagrådets förslag och föreslog riksdagen att de Prop. 1995/96:172
aktuella bestämmelserna skulle tas in i lagen. En ny förordning,
förordningen (1993:890) om statligt stöd till banker och kreditinstitut,
utfärdades till följd av lagstiftningen (förordningen har sedermera fått
rubriken förordning (1993:890) om insättningsgaranti och statligt stöd till
banker och kreditinstitut).

Avsikten med införandet av bestämmelserna i bankstödslagens fem första
paragrafer har alltså inte varit att ge själva stödåtagandet lagform utan att
ange en bakgrund till den prövning av villkor för stöd m.m. som kan bli
aktuell i ett enskilt fall enligt de följande tidsbegränsade bestämmelserna.
Att 1-5 §§ inte också tidsbegränsades föranleddes av farhågor om att det
skulle kunna uppfattas stå i strid med uttalandena vid införandet av
bankstödet om att stödsystemet skall kvarstå så länge det behövs (prop.
1992/93:245 s. 40). Att de första fem paragraferna av nämnda anledning
inte tidsbestämdes ändrar inte bedömningen att det skulle sakna betydelse att
Lagrådet granskar förslaget till upphävande av bankstödslagen.

Övriga lagförslag har karaktären av tekniska konsekvensändringar.
Beträffande dessa saknar därför Lagrådets hörande betydelse.

4 Inledning

Det temporära statliga åtagandet att banker och vissa andra kreditinstitut
skall kunna infria sina förpliktelser i rätt tid beslutades av riksdagen den
18 december 1992. Åtagandet har sålunda varit i kraft under drygt tre år.
Under denna period har staten genomfört ansenliga stödåtgärder av
finansiell och strukturell art. En betydande ekonomisk återhämtning och
stabilisering har skett inom banksystemet. Mot den bakgrunden behandlas i
propositionen de ekonomiska och legala förutsättningarna för att avveckla
det statliga åtagandet. Regeringens slutsats är att förutsättningar nu
föreligger för att åtagandet skall upphöra.

I propositionen ges först, som bakgrund till åtagandet, en kort be-
skrivning av den i början av 1990-talet tilltagande finansiella försvagningen
i det finansiella systemet samt statens första enskilda stödinsatser (avsnitt 5).
Därefter beskrivs utformningen av åtagandet om bankstöd samt övriga
organisatoriska åtgärder som vidtogs till följd av stödet (avsnitt 6). I avsnittet
därefter ges en sammanfattande bild av institutens kredit- och
rörelseförluster samt hur aktieplacerare och bankkunder på olika sätt
bidragit till att täcka förluster och stärka krympande kapitalbaser (avsnitt 7).
Kapitaltillskotten och stödåtgärderna från staten behandlas därefter, såväl för
enskilda institut som totalt (avsnitt 8). Som en avslutande bakgrundsbild
beskrivs sedan banksystemets återhämtning och stabilisering (avsnitt 9).
Siffermaterialet i dessa avsnitt har i stora delar tidigare redovisats i skrivelser
till riksdagen angående bankstödet (skr. 1992/93:251, skr. 1993/94:61 och
skr. 1993/94:238). I nästföljande avsnitt görs en genomgång av de
ekonomiska förutsättningarna för en avveckling samt behandlas vissa
reglerings- och tillsynsfrågor (avsnitt 10). Juridiska frågor angående statens

12

ansvar i samband med en avveckling redogörs för i avsnitt 11. Därefter Prop. 1995/96:172
behandlas hur det statliga åtagandet i sin helhet kan avvecklas vid utgången
av juni månad 1996 samt några därtill hörande frågor (avsnitt 12).
Bankstödsnämndens fortsatta verksamhet avhandlas i avsnitt 13. Slutligen
tas i avsnitt 14 upp en fråga om överskridet anslag budgetåret 1992/93.

5 Bakgrunden till det statliga bankstödsåtagandet

En tillbakablick på 1980-talet visar att bankernas kreditförluster normalt
varit i storleksordningen ett par tiondelar upp till en halv procent av
utlåningen. Så sent som 1989 uppgick kreditförlusterna för banksystemet till
knappt 3 miljarder kronor, motsvarande 0,3 % av utlåningen.
Kreditförlusterna var små i förhållande till intjäningsförmågan och
påverkade således inte nämnvärt utvecklingen av rörelseresultaten. Under
andra hälften av 1980-talet höjdes resultatnivån dessutom genom den
kraftiga utlåningsexpansion som följde efter det att bl.a. utlåningstaken
avskaffats som regleringsinstrument. En stabil resultatbild under 1980-talet
bekräftas av en i stora delar av banksektorn relativt jämn och hög avkastning
(omkring 20 % av eget kapital i de två privata storbankerna). De i
bankkoncemema ingående bostadsinstituten kunde också leverera stabila
bidrag till koncemresultaten. Normalt var kreditförlusterna här helt
marginella.

Konjunkturomslaget i början av 1990-talet fick emellertid mycket
kraftiga återverkningar i Sverige. Överhettningen och spekulationen på
bygg- och fastighetsmarknaden övergick i kraftiga prisfall främst på
kommersiella fastigheter. Lågkonjunkturen fördjupades och spreds till allt
fler sektorer. Realräntorna steg kraftigt under kort tid.

I och med att det makroekonomiska omslaget ledde till radikalt försäm-
rade utsikter på fastighetsmarknaden, kom den kraftiga utlåningsex-
pansionen mot säkerhet i fastigheter att utvecklas till en alltmer omfattande
förlustkälla. Finansbolagen drabbades först på grund av generellt sämre
säkerhetslägen och större riskbenägenhet. Från 1990 utvecklades snabbt en
finansbolagskris som ledde till ett antal konkurser, nedbantade rörelser och
avvecklingar. Krisen bedömdes dock inte innebära ett sådant hot mot
betalningssystemet och kreditförsörjningen att staten fann anledning att
ingripa med stödåtgärder. Problemen föranledde däremot viss ny lagstiftning
om bolagens upplåningsmöjligheter.

Krisen kom emellertid att alltmer påverka även bankerna, dels via deras
krediter till finansbolagen, dels genom den tilltagande försvagningen av
fastighetsmarknaden. Nordbankens ledning tillkännagav under 1991 att
behov av kapitaltillskott förelåg om gällande kapitaltäckningskrav skulle
kunna uppfyllas för årsskiftet 1991/92. Detta ledde till att staten som
majoritetsägare tillsatte en ny ledning och initierade en omstrukturering.
Nytt kapital om drygt 5 miljarder kronor sköts till.

Senare samma år framkom att även Första Sparbanken åsamkats
omfattande förluster och att bankens finansiella situation allvarligt

13

försvagats. Sedan banken vänt sig till regeringen kunde en rekonstruktion
genomföras genom åtaganden inom sparbanksrörelsen. Staten utfärdade
därvid en garanti för ett villkorslån till banken. Som ytterst ansvarig för
stabiliteten och tilltron till betalningssystemet bedömde regeringen det som
nödvändigt att medverka till en lösning.

Under 1992 förvärrades problemen med bankernas ökande kreditför-
luster. Situationen i Första Sparbanken försämrades ånyo kraftigt och det
blev nödvändigt att utöka statens tidigare åtaganden. Det stod klart att också
Gota Bank riskerade att komma på obestånd inom en snar framtid. Även här
bedömdes det som nödvändigt att staten garanterade bankens utfästelser för
att därigenom värna stabiliteten i betalningssystemet. Banken togs i
samband därmed över av staten. Däremot förhindrade staten inte att
moderbolaget Gota AB försattes i konkurs.

Krisen i banksystemet förvärrades av de extrema räntehöjningar som
drevs fram i kölvattnet av den internationella valutaoron i början av hösten
1992. Valutakrisen föranledde kraftiga räntehöjningar för att försvara
kronkursen - räntenivån kom att nå upp till 500 % som mest. Utländska
bedömare ställde sig alltmer skeptiska till många svenska kreditinstitut.
Institutens finansieringssituation var allmänt sårbar. Beroendet av upplåning
på interbankmarknaden i Sverige och utomlands var stort. En
uttagsanstormning mot en svensk bank bedömdes i detta läge kunna få
svårkontrollerbara kedjeeffekter och därmed äventyra förtroendet för och
stabiliteten i hela det svenska betalningssystemet. En sådan utveckling skulle
snabbt fördjupa den ekonomiska krisen och få mycket allvarliga
samhällsekonomiska konsekvenser. Efter överläggningar med social-
demokraterna tillkännagav den dåvarande regeringen den 24 september
1992 att den i en proposition till höstriksdagen avsåg begära ett vidsträckt
bemyndigande att genomföra nödvändiga åtgärder för att garantera
stabiliteten i betalningssystemet och säkerställa kreditförsörjningen.

Prop. 1995/96:172

6 Statens stödåtagande

Sedan en proposition lagts fram i november 1992 (prop. 1992/93:135)
beslutade riksdagen den 18 december 1992 om särskilda åtgärder för att
stärka det finansiella systemet (bet. 1992/93:NU16, rskr. 1992/93:155).
Genom beslutet garanterar staten att banker och vissa andra kreditinstitut
kan fullgöra sina förpliktelser i rätt tid. Regeringen har bemyndigats att
besluta om stödåtgärder som säkerställer detta åtagande. Åtgärderna skall
därvid utformas på ett affärsmässigt sätt och så att statens långsiktiga
kostnader minimeras och utbetalt stöd i största utsträckning återvinns. Staten
skall vidare inte eftersträva att bli ägare till banker eller andra kreditinstitut.

Åtagandet omfattar ett instituts samtliga förpliktelser utom aktiekapital
och eviga förlagslån. Det omfattar inte förpliktelser som är oförenliga med
sund bankverksamhet. Stöd kan lämnas till på sikt livskraftiga institut.
Andra institut skall rekonstrueras eller avvecklas i ordnade former. Stöd kan
lämnas i form av garantier, lån eller kapitaltillskott eller på annat sätt.

14

På grund av stödets exceptionella karaktär uttalades vidare att stödsyste-
met skall kvarstå så länge det behövs. Det skall avvecklas när så kan ske
utan att fordringsägarnas intressen riskeras. En avveckling skall beslutas av
riksdagen. Ingångna stödavtal skall självfallet fullföljas även sedan
åtagandet avvecklats.

Riksdagen beslutade vidare att inrätta en särskild myndighet, Bankstöds-
nämnden, för att sköta stödsystemet och besluta om åtgärder. Beslut om stöd
av principiell betydelse eller i övrigt av större vikt skall underställas
regeringen för godkännande. Nämndens arbete inleddes i maj 1993.
Verksamheten hade dessförinnan hanterats inom Finansdepartementet.

Under våren 1993 beslutade riksdagen lagen (1993:765) om statligt stöd
till banker och andra kreditinstitut (prop. 1992/93:245, bet. 1992/93:NU35,
rskr. 1992/93:440). Syftet med lagen var att säkerställa att
överenskommelser om stöd kunde uppnås på de villkor som förutsatts i det
statliga åtagandet. En ny myndighet inrättades, Prövningsnämnden för
bankstödslfågor, som i egenskap av specialdomstol skall pröva villkoren för
statligt stöd om staten och ett institut inte kan komma överens. En
förutsättning för en sådan prövning är att institutet i avsaknad av statligt stöd
skulle vara på obestånd, skyldigt att upprätta kontrollbalansräkning eller inte
uppfylla för institutet gällande kapitaltäckningskrav.

Lagstiftningen innebär vidare att staten har rätt till inlösen av aktierna i
ett institut om ett avtalsförslag efter prövning av Prövningsnämnden inte
accepteras, eller om ett institut eller dess ägare inte fullgjort en förpliktelse
av väsentlig betydelse för ett stödavtal. Även i det fall institutets kapitalbas
understiger två procent av dess placeringar föreligger rätt till inlösen. I ett
sådant kritiskt läge bedöms ett statligt övertagande vara det enda realistiska
alternativet för att klara upp situationen och återställa förtroendet.

Föreligger motsvarande omständigheter som ovan beskrivits i en
sparbank, föreningsbank (numera medlemsbank) eller ett hypoteksinstitut
kan institutet ställas under tvångsförvaltning.

Bestämmelserna i lagen om statligt stöd till banker och andra kreditinsti-
tut om möjlighet att pröva villkoren för statligt stöd och om inlösen av aktier
eller tvångsförvaltning (6-26 §§) tidsbegränsades ursprungligen till att gälla
till utgången av år 1995. Riksdagen beslutade dock i december 1995 att
förlänga bestämmelsernas giltighet till utgången av år 1996 (prop.
1995/96:70, bet. 1995/96:NU6, rskr. 1995/96:7, SFS 1995:1374).

7 Summering av banksystemets kreditförluster m.m.

Som bakgrund till avsnitt 8 om stödets storlek och inriktning redovisas här
en sammanfattning av kreditförlusternas storlek och fördelning samt
effekterna på bankernas kapitalbaser och kapitalbehov. Uppgifterna avser de
större bankkoncemema som utgör den helt dominerande delen av
banksystemet.

Prop. 1995/96:172

15

Kreditförluster

Prop. 1995/96:172

För att fa perspektiv på storleken av kreditförlusterna kan noteras att under
1980-talet uppgick de totalt sett för bankkoncemema till mellan 1,5 och 2,5
miljarder kronor årligen. Från 1990 kom emellertid stocken problemkrediter
att öka dramatiskt liksom kreditförlusterna. De senare kulminerade 1992 på
ca 75 miljarder kronor och har därefter snabbt avtagit. För 1995 uppgick de
till drygt 11 miljarder kronor. Sammantaget har förlusterna för perioden
1990-1995 uppgått till omkring 200 miljarder kronor.

I relation till utlåningen respektive år steg förlusterna från storleksord-
ningen en halv procent under 1980-talet till över 5 % 1992. Motsvarande
siffror Blir högre för moderbankema eftersom de i koncernerna ingående
bostadsinstitutens stora utlåningsstock gett små kreditförluster i jämförelse
med moderbankema. Ackumulerat för perioden har i grova tal en femtedel
av bankernas utlåningsstock gått förlorad.

Totalsiffrorna för banksystemet rymmer emellertid stora skillnader
mellan bankerna. För fyra av de sex större bankkoncemema har för-
lustandelen under de svagaste åren legat mellan 3 och 5 % av utlåningen.
För de mest förlusttyngda har andelen varit väsentligt högre, för
Nordbanken omkring 8 % och för Gota Bank i storleksordningen över 15 %
(jämförelsen haltar dock eftersom koncernen saknade bostadsinstitut). Detta
förhållande avspeglas också i det statliga stödet som till helt dominerande
del riktats mot dessa två banker.

BANKKONCERNERNAS KREDITFÖRLUSTER 1990-95

Milj årder kronor (mdkr) och procent av utlåningen

Någon riktigt tillförlitlig bild av kreditförlusternas fördelning på olika
näringssektorer kan inte ges utifrån det statistiska materialet (se bl. a.
rapporten: Bankkrisen - Omfattning. Orsaker. Lärdomar, av Jan Wallander,
utgiven av Bankkriskommittén, dir. 1992:105). Vissa konstateranden kan

16

dock göras. Gruppen icke-fmansiella företag (inkl, fastighetsbolag) står för
den största delen av bankernas kreditförluster, uppskattningsvis mer än två
tredjedelar. Däremot svarar hushållen för en mindre andel, väl under 10 %.
I den storleksordningen beräknas även förlusterna till fmansbolagssektom
ligga. Det kan även konstateras att krediter relaterade till fastighetsbranschen
eller mot säkerhet i fastigheter utgör den dominerande förlustkällan, låt vara
att det här finns tydliga skillnader mellan bankerna. Det speglar den
historiska kollapsen på den kommersiella fastighetsmarknaden som innebar
att priser och hyror i storstadsregionerna på ett par år föll runt 50 %
respektive 30 %.

Sammansättningen av kreditportföljen skiljer sig naturligtvis mellan
bankerna vilket i viss utsträckning bör ha påverkat förlustutvecklingen, även
om det statistiska materialet inte tillåter några säkra slutsatser. Det kan dock
konstateras att Gota Bank hade en högre andel företagskrediter i sin portfölj
jämfört med övriga storbanker.

Vad gäller kreditförlusternas fördelning efter storlek kan konstateras att
för de större bankkoncemema är det generellt ett litet antal förlustkrediter
som svarat för en mycket stor del av de förlorade beloppen. I ett par större
koncerner har ca 50 st krediter av totalt omkring 20 000 förlustkrediter
svarat för mellan 40 och 50 % av de totala förlusterna i kronor. Dessa
enskilda krediter återfanns i storleksklassen över 50 miljoner kronor. Även
om dessa relationstal starkt påverkats av att koncernernas alla mindre
bokrediter till hushållen ingår i underlaget, torde de ändå klart påvisa ett
tydligt mönster i bankkrisen. Det är således de centrala organen i bankerna
som fattat, eller åtminstone enligt reglerna borde ha fattat, kreditbesluten
som ledde till de stora förlusterna.

Kreditstorlekens betydelse illustrerar också att det är moderbankema som
redovisat de allvarliga förlusterna. I moderbankema gavs de stora krediterna
till bl. a. den kommersiella fastighetssektorn.

Hypoteksinstituten, vars huvudsakliga verksamhet ligger inom
bostadsmarknaden med en stor andel bolån till privatpersoner, har överlag
genomgått en lindrigare kris. Prisrekylen på bostadsmarknaden har varit
svagare. De delvis betydande kostnadspåfrestningama för många
bostadslåntagare har också generellt kunnat hanteras lättare. Till bilden hör
också att delar av institutens lånestock avseende kommersiella fastigheter på
ett tidigt stadium lyftes över till moderbankema. Förlustnivån har dock stigit
totalt sett för bolåneinstituten och har uppgått till som högst ca 0,8 % av
utlåningen. Det kan jämföras med tidigare perioders förluster på som
maximalt några tiondelars procent. Mot de mindre kreditförlusterna skall
dock ställas att förlustperioden kan komma att bli mer utdragen än för
bankerna. Problemen är störst för lån till bostadsrättsföreningar bildade
under slutet av 1980-talet och början av 1990-talet med bostäder byggda till
mycket höga kostnader.

Prop. 1995/96:172

2 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 172

17

Rörelseförluster och erodering av kapitalbaser

Prop. 1995/96:172

De snabbt ökande kreditförlusterna 1991 kom att innebära ett betydande
omslag i rörelseresultaten för banksystemet totalt sett, från ett överskott i
storleksordningen 15 miljarder kronor till ett underskott på ca 10 miljarder
kronor. För treårsperioden 1991-1993 uppgick rörelseförlusterna
sammantaget till närmare 90 miljarder kronor (inkl. Securum). Först 1994
kunde banksystemet totalt sett redovisa vinst igen.

BANKKONCERNERNAS RÖRELSEFÖRLUSTER

(inkl. Securum 1993)

mdkr

De ackumulerade rörelseförlusterna kan jämföras med koncernernas
samlade kapitalbas vid utgången av år 1991 på knappt 110 miljarder kronor.
Härav uppgick det primära kapitalet, som i huvudsak utgörs av det egna
kapitalet och därmed bildar den reella bufferten mot förluster, till drygt 70
miljarder kronor. Övrigt kapital utgörs i princip av förlagslån. Det då
ansamlade primära kapitalet smälte bort under en så kort period som tre år.
I sammanhanget måste framhållas att dessa totalsiffror rymmer stora
skillnader mellan bankerna. Den ekonomiska situationen har dock överlag
varit mycket ansträngd och alla de större bankerna har måst lita till externa
kapitaltillskott för att täcka sitt kapitalbehov.

Bankerna skall enligt lag ha en kapitalbas (eget kapital inklusive vissa
förlagslån) motsvarande 8 % av de riskvägda placeringarna. Bankernas
kreditförluster och den därmed sammanhängande eroderingen av deras
kapitalbaser har täckts på olika sätt och av olika grupper i samhället.
Bankerna själva har genom olika slag av kapitalrationaliseringar till viss del
kunnat minska sitt kapitalbehov. Detta har i huvudsak skett genom
omfördelning mot mindre kapitalkrävande placeringar såsom statspapper i
stället för utlåning och genom försäljning av tillgångar.

18

Bankkundema, i första hand hushållen, har fått betala en del av kreditför- Prop. 1995/96:172
lusterna bl. a. genom att skillnaden mellan ut- och inlåningsräntoma
vidgades med upp till ett par procentenheter i början av 1990-talet.
Skillnaden är idag väsentligt mindre och speglar en stabilare situation i
bankerna samt en tilltagande konkurrens. Överslagsvis motsvarar en
procentenhets ökning av räntegapet ökade utgifiter/sänkta intäkter för
hushållen på två till tre miljarder kronor per år. Hushållen har även fått
känna av ökade marginaler från bostadsinstituten. För bankernas anställda
har krisen varit mycket kännbar på grund av personalnedskärningar och
kontorsrationaliseringar.

SKILLNADEN MELLAN BANKERNAS UT-OCH INLÅNINGS

RÄNTOR

Kvartalssifiror

Källa: Riksbanken

Via aktiemarknaden har de större bankgruppema (vid sidan om Nord-
banken) genom nyemissioner fatt ett betydande tillskott av nytt eget kapital,
ca 13 miljarder kronor totalt sett.

Den största delen av banksystemets samlade kapitalbrist har dock täckts
av kapitaltillskott från staten. Detta stöd har till helt övervägande del (drygt
98 %) utgått till två banker. Det utbetalade stödet uppgår till ca 65 miljarder
kronor.

I följande avsnitt görs en sammanfattning av det statliga stödets innehåll
och fördelning.

19

8 Vidtagna stödåtgärder

Prop. 1995/96:172

Den 1 maj 1993 inrättades Bankstödsnämnden för att hantera de statliga
stödåtgärderna. Nämndens beredning av stödärenden har inneburit
systematiska och ingående analyser av stödsökande institut. Utöver
finansiella analyser har strategi, effektivitet och intern kontroll undersökts.
Betydande konsultinsatser har gjorts för nämndens räkning. Vidtagna
stödåtgärder har utformats så att stödet begränsats i största möjliga
utsträckning. Instituten har fått förbinda sig att genomföra verksam-
hetsplaner och rationaliseringar.

Nedan följer en sammanfattande beskrivning av de stöd som utgått.
Utförligare redovisningar av stödåtgärderna har skett i regeringsskrivelserna
1993/94:61 och 1993/94:238. Stöden har också beskrivits i budget-
propositionerna 1993/94:100 bil. 8 och 1994/95:100 bil. 8.

Enskilda stödåtgärder

Nordbanken

Under hösten 1991, dvs. före det statliga åtagandet, gjordes de första statliga
insatserna för banksystemet. Nordbanken hade hamnat i en akut ekonomisk
kris till följd av kraftigt ökade kreditförluster. I egenskap av dominerande
ägare till banken garanterade staten hela beloppet i en nyemission om 5,1
miljarder kronor varav 4,2 miljarder kronor tecknades av staten.
Nyemissionen kom att under hösten 1992 följas av ytterligare 10 miljarder
kronor i aktieägartillskott. I samband med detta tillskott köpte staten också in
samtliga minoritetsägares aktier i banken för en kostnad av drygt 2 miljarder
kronor. Nödlidande krediter och andra engagemang i banken som belastade
Nordbankens intjäningsförmåga avskiljdes i samband med rekonstruktionen
av banken under år 1992. Ett särskilt bolag bildades för ändamålet, Securum
AB (prop. 1991/92:153, bet. 1991/92:NU36, rskr. 1991/92:352).

Securum övertog tillgångar från Nordbanken på brutto 67 miljarder
kronor till ett pris av 50 miljarder kronor, motsvarande det bokförda värdet
av tillgångarna i Nordbankens bokslut. Köpet av tillgångar finansierade
Securum delvis genom två statliga garantier som infriades till ett
sammanlagt belopp av 23 miljarder kronor. Resterande 27 miljarder kronor
finansierades genom ett lån från Nordbanken. Staten garanterade 10
miljarder kronor av lånet. Staten övertog ägandet av Securum från
Nordbanken den 1 januari 1993 genom att förvärva samtliga aktier för 1
miljard kronor. Finansieringen av Securum har efter hand ändrats såtillvida
att Nordbankens engagemang gentemot Securum minskat väsentligt och
numera är att betrakta som en normal affärsrelation.

I enlighet med tidigare beslut att vid lämpligt tillfälle sälja Nordbanken
togs i oktober 1995 det första steget i en utförsäljning då 34,5 % av statens
aktieinnehav såldes. Priset per aktie fastställdes till 92 kronor. Försäljningen
inbringade 6,4 miljarder kronor till staten.

20

Sparbanken Första

Prop. 1995/96:172

Sparbanken Första AB, tidigare Första Sparbanken, fick liksom Nordbanken
ekonomiska problem redan under hösten 1991. I december 1991 beslutade
därför riksdagen om en statlig garanti om 3,8 miljarder kronor för ett lån
avsett att trygga en rekonstruktion av banken (prop. 1991/92:63, bet.
1991/92:NU12, rskr. 1991/92:52). Denna garanti visade sig redan under
början av 1992 vara otillräcklig vilket föranledde ett ytterligare
garantiåtagande i juni månad för ett annat lån om 3,5 miljarder kronor
(prop. 1991/92:168, bet. 1991/92:NU34, rskr. 1991/92:288) samtidigt som
den första garantin gjordes om till ett subventionerat lån. Det
subventionerade lånet lämnades av staten genom Riksgäldskontoret till
Sparbanksstiftelsen Första som i sin tur lämnade det lånade beloppet som ett
ovillkorat aktieägartillskott till Sparbanken Första AB. Den nya garantin om
3,5 miljarder kronor var ett borgensåtagande för lån som de elva sparbanks-
stiftelsema tog upp och överförde till Sparbanken Första AB.

Sedermera har stödavtalet med sparbanksstiftelsema förhandlats om med
anledning av att en del av garantiåtagandet infriades i juni 1993. Eftersom
stödåtagandet är riktat till ägarna av banken är det nuvarande avtalet träffat
vid sidan av lagen (1993:765) om statligt stöd till banker och andra
kreditinstitut. Avtalet innebar från början ett garantiåtagande om
sammanlagt 6,8 miljarder kronor för lån till ett särskilt bildat bolag,
Sparbanksstiftelsemas förvaltningsaktiebolag. Bolaget ägs till 100 % av de
elva sparbanksstiftelsema och har till uppgift att förvalta lånen och hantera
stödavtalet med staten. Förvaltningsaktiebolaget har för dessa statligt
garanterade lån ställt sitt innehav av aktier i Sparbanken Sverige AB, där
numera Sparbanken Första AB ingår, som pant till staten.

I samband med omförhandlingen i mars 1994 av stödavtalet med
sparbanksstiftelsema synliggjordes värdet på den räntesubvention som
återstod på lånet om 3,8 miljarder kronor med löptid till slutet av 1999.
Värdet av denna subvention, som har belastat statsbudgeten, nuvärdes-
beräknades till drygt 1 miljard kronor.

Statens garantiåtagande gentemot förvaltningsaktiebolaget har minskat
till 3,25 miljarder kronor. Det skedde i samband med utförsäljningen av
förvaltningsaktiebolagets aktier i Sparbanken Sverige AB i maj 1995. De
medel som utförsäljningen inbringade användes till att amortera en del av de
lån staten har garanterat. Förvaltningsaktiebolaget har aviserat ytterligare
utförsäljning av bolagets aktier i Sparbanken Sverige för att kunna återbetala
de garanterade lånen. En garantiavgift erläggs till staten när lånen amorteras
och statens garantiåtagande minskas.

Gota Bank

Regeringen utfäste i september 1992 att Gota Bank skulle kunna infria sina
förpliktelser i rätt tid. Sedan bankens moderbolag Gota AB försatts i
konkurs tog staten i december 1992 över samtliga aktier i Gota Bank. Värdet
på dessa har senare genom skiljeförfarande fastställts till noll. Under 1993
utgick stöd i form av två förlusttäckningsgarantier som kom att gälla medan

21

banken rekonstruerades och förbereddes för en försäljning. Prop. 1995/96:172
Rekonstruktionen innebar att de nödlidande krediterna överfördes till ett nytt
bolag, Retriva AB, som kapitaliserades av staten genom att bolaget erhöll
ett eget kapital om 3,8 miljarder kronor. Utöver detta garanterar staten ett
förlagslån till Retriva uppgående till 3,5 miljarder kronor. Bristen i Gota
Banks balansräkning beräknades till 20 miljarder kronor. Denna täcktes av
staten innan de nödlidande krediterna överfördes till Retriva. Beslutet om
rekonstruktion av Gota Bank och finansiering av Retriva-koncemen togs i
december 1993 av Bankstödsnämnden och godkändes därefter av
regeringen.

Efter rekonstruktionen beslutades om försäljning av Gota Bank. Vid en
omfattande anbudsprocess med deltagande av svenska och utländska
intressenter jämfördes värdet av inkomna anbud med det mervärde staten
skulle erhålla i form av fusionsvinster vid ett samgående mellan Gota Bank
och Nordbanken. Värderingar gjordes av tre utomstående rådgivare. Efter en
förnyad anbudsgenomgång framkom att givna bud inte var konkurrens-
kraftiga med det beräknade mervärdet av nämnda sammanslagning.
Bankstödsnämnden beslutade i december 1993 att överlåta den rekonstrue-
rade delen av Gota Bank till Nordbanken. Då staten var ägare till både Gota
Bank och Nordbanken ansåg nämnden att det skulle ankomma på
Nordbanken att kapitalisera Gota Bank. Överlåtelsen av aktierna i Gota
Bank till Nordbanken kunde härigenom ske genom ett aktieägartillskott utan
att Nordbanken erlade någon ersättning. Regeringen godkände Bankstöds-
nämndens beslut.

Fören ings banken

Även Föreningsbanken erhöll stöd i form av ett tillfälligt skydd för sin
kapitaltäckning under åren 1994-1996, om banken skulle drabbas av
oförutsett stora kreditförluster på redan existerande engagemang. Skyddet
utformades på så sätt att banken utfärdade konvertibla skuldebrev på
sammanlagt 2,5 miljarder kronor till staten mot att staten utfärdade en revers
på samma belopp till banken. Om bankens kapitaltäckning skulle komma att
hamna under en viss nivå så skulle banken ha rätt att hos staten begära att så
stor del av skuldebrevet konverterades till aktier, dvs. eget kapital, att detta
kapital skulle räcka till för att täcka förlusterna. Genom skyddet kunde en
nyemission i banken genomföras. Någon utbetalning har inte skett och
stödavtalet har efter uppsägning från bankens sida och godkännande av
Bankstödsnämnden upphört att gälla vid utgången av år 1995.

Banker som återkallat stödansökan

I december 1992 anmälde Skandinaviska Enskilda Banken att den sannolikt
skulle vara i behov av statligt stöd. En ansökan kom in till
Bankstödsnämnden i februari 1993. Efter överläggningar med nämnden
meddelade banken i ett senare skede att dess kapitalbas skulle stärkas genom
en nyemission. Banken återtog sin ansökan i augusti 1993.

Även Sparbanken Sverige ansökte formellt om stöd hos Bankstödsnämn-

22

den i februari 1993, men i november samma år återkallades ansökan. Prop. 1995/96:172
Banken offentliggjorde vid återtagandet av stödansökan planerna på en
nyemission riktad till ett fåtal institutioner samt en börsintroduktion ett år
senare. Nyemissionen genomfördes i mars 1994 och banken börsnoterades

i juni 1995.

Statens stödinsatser under bankkrisen sammanfattas i följande tabell.
Tabellen visar situationen vid slutet av 1995. Från årsskiftet upphörde
statens åtagande gentemot Föreningsbanken. Sparbankstiftelsemas
förvaltningsaktiebolag har aviserat att det har för avsikt att säga upp avtalet
med staten, vilket innebär att statens garantiåtagande upphör.

Det statliga bankstödet vid slutet av 1995

Miljoner kronor

Totalt åtagande

Utbetalt

Belastat

Statsbudgeten

Sparbanksstiftelsema

garanti

3 250

0

0

räntesubventioner

1 028

1 028

1 028

Totalt

4 278

1 028

1 028

Nordbanken

aktieteckning 1991

4 191

4 191

4 191

aktieköp 1992

2 055

2 055

2 055

kapitaltillskott 1992

10 000

10 000

10 000

Totalt

16 246

16 246

16 246

Securum

garanti 1 1992

9 850

9 850

9 850

garanti 2 1992

13 150

13 150

13 150

aktieköp 1993

1 000

1 000

0

borgen 1993

10 000

0

0

Totalt

34 000

24 000

23 000

Gota Bank

kapitaltillskott 1993

20 000

20 000

20 000

garanti eget kapital

231

231

231

Totalt

20 231

20 231

20 231

Retriva

kapitaltillskott 1993

3 800

3 800

0

borgen 1993

3 500

0

0

Totalt

7 300

3 800

0

Föreningsbanken

kapitaltäcknings-

skydd 1993

2 500

0

0

Totalt

2 500

0

0

TOTALT BANKSTÖD

84 555

65 305

60 505

23

Det sammanlagda utbetalda bankstödet uppgår således till drygt 65 miljarder Prop. 1995/96:172
kronor. Statsbudgeten har belastats med ca 5 miljarder kronor mindre
beroende på att kapitalinsatserna i Securum och Retriva delvis har finansie-
rats med lån i Riksgäldskontoret. Nästan 19 miljarder kronor av det totala
åtagandet i bankstöd är garantier som är ställda av staten som en del i
rekonstruktionen av stödtagande institut.

Bankstödsnämndens verksamhet

Bankstödsnämndens verksamhet har bestått i att hantera det statliga åtagan-
det och stödärenden samt att förvalta statens ägande i Nordbanken, Securum
och Retriva. I praktiken avslutades samtliga stödärenden i Bankstödsnämn-
den under budgetåret 1993/94 och huvuddelen av arbetet är nu inriktat på att
sköta ägarffågoma i nämnda institut. Kostnaderna för att hantera stödverk-
samheten debiteras stödberättigade institut. Detta finns reglerat i förordning-
en (1993:890) om statligt stöd till banker och andra kreditinstitut och i
Bankstödsnämndens regleringsbrev. I avsnitt 13 behandlas frågor kring
Bankstödsnämndens fortsatta verksamhet.

Staten har fortfarande löpande intäkter och kostnader för bankstödet. Av-
gifter för utestående garantier inbringade för budgetåret 1994/95 65
miljoner kronor. Utdelningen från Nordbanken var för verksamhetsåret
1994 1 miljard kronor. I samband med den nyligen genomförda första
utförsäljningen av banken tillgodogjorde sig staten en extra utdelning om 2
miljarder kronor. Utförsäljningen av 34,5 % av aktierna inbringade netto 6,4
miljarder kronor. De löpande kostnaderna består främst av räntekostnader
om ca 350 miljoner kronor per år för lån som Bankstödsnämnden har
upptagit i Riksgäldskontoret för finansieringen av Retriva och köpet av
Securum.

Sammanfattande bild

Statens insatser kan sålunda summeras till enskilda stödåtgärder som har
avsett fyra banker. Av dessa har två banker, Nordbanken och Gota Bank,
erhållit över 98 % av allt utbetalt stöd. Det statliga åtagandet har emellertid
indirekt kommit alla institut till del genom en allmänt stabiliserande
inverkan både på den löpande internationella finansieringen och på
möjligheterna att dra till sig nytt riskkapital. Det senare torde ha varit en
avgörande förutsättning för att verksamheten i flera institut kunnat bedrivas
helt utan eller med endast begränsade statliga stödinsatser. Det kan också
framhållas att ett par banker haft en så osäker situation att de formellt ansökt
om stöd men senare kunnat dra tillbaka sin ansökan. Detta speglar väl det
vid denna tid uppenbara behovet av ett brett statligt stödåtagande.

Lämnade kapitaltillskott har till helt övervägande del gått till banker och
bolag som idag är i statens ägo men som successivt skall säljas. Betydande
intäkter har genererats av Nordbanken. Banken har hittills delat ut
sammanlagt ca 3,6 miljarder kronor till staten. För 1995 har styrelsen
föreslagit en utdelning som innebär, om förslaget antas av bolagsstämman,

24

att staten erhåller drygt 1 miljard kronor. Vidare inbringade den första
utförsäljningen av 34,5 % av aktierna i Nordbanken netto ca 6,4 miljarder
kronor. Nettoutgiften för bankstödet (exkl. finansieringskostnader) kan
således sägas vara f.n. ca 55 miljarder kronor. Mot detta skall ställas
betydande kvarvarande tillgångar i statens ägo. Statens återstående andel av
aktierna i Nordbanken motsvarar ca 16 miljarder kronor vid nuvarande
aktiekurs. Securums och Retrivas redovisade egna kapital är ca 14,5
miljarder kronor. Den totala nettoutgiften för bankstödet kommer att kunna
nedbringas högst väsentligt genom avvecklingen av nämnda statliga
tillgångar.

De samhällsekonomiska kostnaderna är naturligtvis mycket svåra att
kvantifiera. Bakom bankkrisen låg en samhällsekonomisk kris där ett
centralt inslag var nedgången på fastighetsmarknaden och allmänt fallande
tillgångsvärden. Att särskilja olika faktorer och deras effekter torde inte vara
möjligt. Att bankerna drabbades så hårt påverkade utlåning och räntesätt-
ning och därmed samhällsekonomin. Den akuta bankkrisen och statens
räddningsaktion kan därtill ha haft psykologiska konsekvenser som förstärkt
de ändrade konsumtions-, investerings- och sparbeteenden som utlöstes av
den samhällsekonomiska krisen.

Det är samtidigt ovedersägligt att de samhällsekonomiska kostnader och
risker som stod på spel i samband med krisläget i bankerna och deras finan-
sieringsproblem i utlandet var utomordentligt stora. Om bankkrisen kommit
att utvecklas i mer okontrollerade former hade allmänhetens förtroende för
betalningssystemet allvarligt skadats med svåröverblickbara samhällspro-
blem som följd. Stödet har fyllt sin huvudfunktion att bevara stabiliteten i
betalningssystemet och ge banksystemet rådrum och förutsättningar att ge-
nomgå den nödvändiga rekapitaliseringen och omstruktureringen. Vidtagna
stödåtgärder har också väsentligt bidragit till att stabilisera den labila situa-
tionen på stora delar av fastighetsmarknaden.

Vad gäller de strukturella effekterna av stödet och krisen är dessa
naturligtvis av olika slag och dignitet. Här skall endast framhållas några av
de mer synliga institutionella förändringarna.

Stödet har i första hand inneburit att en medelstor bank, Gota Bank,
förvärvats av Nordbanken.

Härutöver har de två större bankaktiebolagsgrupper som involverats i
olika stödavtal, sparbanksgruppen och föreningsbanksgruppen, genomgått
betydande förändringar i struktur och ägarbild. Efter övergången till associa-
tionsformen bankaktiebolag har utvecklingen gått mot ett ökat inslag av
externa ägare. Krisen har vidare medfört att samtliga bankgrupper tvingats
genomföra en volymmässigt betydande omstrukturering av sina dåliga
fastighetslån. De senare har helt eller delvis omvandlats till fastighets-
tillgångar och samlats i särskilda dotterbolag eller awecklingsbolag för
utförsäljning. De två statliga bolagen, Securum och Retriva, har därvid
juridiskt helt avskiljts från sina tidigare moderbanker. Fastighetstillgångama
i dessa bolag och inom bankerna är i flera fall mycket stora och jämförbara
med innehaven i större fastighetsbolag.

För att underlätta en avyttring av fastighetsinnehaven har riksdagen
beslutat att bankerna skall kunna göra en utdelning i form av aktier i ett

Prop. 1995/96:172

25

dotterbolag utan att detta får skattekonsekvenser (prop. 1995/96:104, bet. Prop. 1995/96:172
1995/96:SkU19, rskr. 1995/96:123). Redan tidigare gäller, genom den s.k.

lex Asea, att företag under vissa förutsättningar kan dela upp verksamheten

i mindre delar utan omedelbara skattekonsekvenser.

En annan institutionell utveckling som torde ha påskyndats i spåren av de
väletablerade bankernas kris är framväxten av ett antal nya banker av s.k.
nischkaraktär. Den svenska bankstrukturen har därmed blivit mer heterogen
och konkurrensintensiv.

9 Banksystemets återhämtning

I detta avsnitt redovisas den ekonomiska och finansiella återhämtning och
stabilisering som skett i det svenska banksystemet under de senaste åren. Till
grund för redogörelsen ligger bl. a. den rapport över institutens ekonomiska
och finansiella situation som Finansinspektionen lämnade till regeringen i
november 1995 (se bilaga 2). I rapporten analyserade inspektionen utveck-
lingen fram till hösten 1995. Utifrån de resultat och trender som därvid
framkommer gjorde inspektionen vidare en bedömning av utsikterna för det
närmast kommande året. Som underlag, utöver inspektionens material och
erfarenheter, inhämtades också institutens egen bedömning av det
ekonomiska läget och den framtida utvecklingen. Även andra externa
bedömare tillfrågades. Institutens syn på en avveckling av det statliga stödet
inhämtades också.

Till grund för sina bedömningar lade inspektionen särskilt utvecklingen av
ett antal nyckeltal såsom problemengagemang, kreditförluster, rörelsere-
sultat och kapitaltäckning. I de fall inspektionens analys av de enskilda
instituten inneburit kvarstående osäkerhetsmoment eller tveksamheter
hämtades ytterligare information in. En övergripande känslighetsanalys
gjordes med avseende på utvecklingen av den allmänna räntenivån och
fastighetsmarknaden.

Det är således i huvudsak den utredning som Finansinspektionen gjorde
som ligger till grund för den fortsatta framställningen. Materialet har
emellertid kompletterats med hänsyn till utvecklingen efter det att
inspektionens rapport lades fram.

Banksektorn i stort

På grundval av 1994 års bokslut, delårsrapportema t.o.m. september 1995
samt de fem större koncernernas bokslut för 1995 kan konstateras att
banksystemet genomgått en radikal finansiell och ekonomisk rehabilitering
under de senaste åren. De fem stora bankkoncememas sammantagna rörel-
seresultat, som 1992 uppvisade rekordunderskottet 50 miljarder kronor,
hade för 1994 svängt till ett överskott på 12 miljarder kronor. Bakom
återhämtningen ligger en väl upprätthållen intjäningsförmåga i kombination
med stadigt minskande kreditförluster. Denna gynnsamma utveckling har i
stora drag samtliga koncerner fått del av, om än med inbördes skillnader.

26

Flertalet visade överskott för helåret 1994 och samtliga fr. o. m. halvårsskiftet Prop. 1995/96:172
1995. Återhämtningen fortsatte under 1995 men i långsammare takt i
huvudsak beroende på att kreditförlusterna minskar i avtagande takt, en
fortsatt svag kreditefterfrågan och en tilltagande konkurrens.

Den trendmässigt svaga utlåningen har inneburit god likviditet vilken i
ökad utsträckning placerats i främst statspapper och certifikat. En annan
trend har varit en kraftig neddragning av lån i utländsk valuta, från ca 50 %
i slutet av 1991 till ner mot 35 % av balansomslutningen vid slutet av 1995.

Stark intjäning

Generellt kan sägas att banksystemet som helhet kunnat upprätthålla en
stark intjäningsförmåga under 1990-talet trots att räntenettot påverkats
negativt av stocken problemkrediter. Delvis har den försvagningen
motverkats genom ökade marginaler mellan ut- och inlåningsräntoma.
Framförallt har emellertid andra intäktskällor, som handeln med
värdepapper och valutor, periodvis utvecklats mycket starkt liksom olika
slag av avgiftsbelagda tjänster. Därtill kommer en jämfört med tidigare
perioder mer återhållsam kostnadsutveckling till följd av hård rationalisering
av kontor och personal.

BANKKONCERNERNAS RESULTATUTVECKLING

Efter ett rekordår 1993 då fallande räntor även gav betydande realisations-
vinster för bankernas värdepappersportföljer föll intjäningen totalt sett till-
baka något 1994 och en viss nedgång noterades även för 1995.
Utvecklingen förklaras bl. a. av ökad konkurrens och mindre räntemarginaler
men även av en lugnare värdepappers- och valutahandel.

På kostnadssidan kan noteras att efter jämförelsevis hårda rationalise-

27

ringar sjönk kostnaderna avsevärt 1993. För 1994 och 1995 är bilden mer Prop. 1995/96:172
splittrad och totalt sett redovisades mindre kostnadsökningar som bl. a.
speglar ökade satsningar inom Norden samt på interna telefonbanker. Det
s.k. I/K-talet (intäkter i relation till kostnader) har sammantaget för bank-
sektorn kurmat stärkas efter försvagningen i böljan av 1990-talet.

Minskande kreditförluster

Kreditförlusterna har sedan katastrofåret 1992 sjunkit snabbt. I stort sett
halverades de såväl 1993 som 1994 varvid de sammantaget kommit ner till
1990 års nivå i absoluta tal. Trenden nedåt fortsatte under 1995 om än i
svagare takt. I relation till utlåningen har förlustnivån i koncernerna kommit
ner till under 1 %, alltjämt något högre än de låga nivåer på mindre än en
halv procent som tidigare allmänt rådde.

Nedgången i kreditförluster återspeglar såväl den stabilisering på
fastighetsmarknaden som skett efter de snabba värdefallen 1990-1992 som
den allmänna ekonomiska återhämtningen. Instituten har generellt inte träf-
fats av någon "tredje våg" av massförluster på hushållskrediter, något som
tidigare under krisen inte kunde uteslutas. Nya konstaterade kreditförluster
härrör i stor utsträckning från redan gjorda reserveringar i kända
problemengagemang. Några "nya" förluster är det således generellt sett inte
fråga om, även om undantag finns.

Den positiva utvecklingen gäller också de s.k. problemkreditema (lån där
ränta och amortering uteblivit mer än 60 dagar eller lån med nedsatt ränta).
Volymen problemkrediter netto, dvs. efter förlustreserveringar, har sjunkit
från över 8 % till drygt 2 % av utlåningen. Denna minskning är viktig för
bankernas räntenetto eftersom finansieringskostnadema för problemkrediter
därmed minskar. Det bör dock observeras att bankerna för skyddande av
fordran omvandlat stora volymer problemkrediter till övertagna
fastighetstillgångar, omkring 40 miljarder kronor. Den sammantagna
volymen problemtillgångar satt i relation till balansomslutningen har också
fallit tillbaka om än i något mindre utsträckning. I relation till bankernas
primärkapital har en halvering skett sedan 1992. Övertagna tillgångar skall
avspegla marknadsvärden och sålunda idealt sett inte bära någon förlustrisk.
För vissa slag av fastigheter kan dock ett rättvisande marknadsvärde vara
svårt att fastställa beroende på att olika förhållanden ändrats. Tillgångarna
har till stor del lagts i särskilda förvaltningsbolag. Som ovan nämnts har
bankerna givits möjlighet att avyttra innehaven genom att dela ut aktierna i
bolagen till aktieägarna. Nämnas kan att Skandinaviska Enskilda Banken,
Handelsbanken och Sparbanken Sverige aviserat en sådan utdelning av
fastighetsbolag.

28

PROBLEMKREDITER OCH PROBLEMTILLGÅNGAR

B ankkoncemema

Prop. 1995/96:172

Stärkt kapitaltäckning

Kapitaltäckningen utgör en central komponent i bedömningen av
banksystemets återhämtning och motståndskraft mot framtida förluster. Här
har avsevärda förbättringar skett genom en kombination av statliga
kapitaltillskott, ägartillskott och intern kapitalrationalisering som redovisats
i tidigare avsnitt. För 1994 bidrog det positiva rörelseresultatet till en fortsatt
förstärkning av kapitalbasen. Utvecklingen under 1995 bekräftar bilden av
en stabil konsolidering.

De större koncernerna hade vid utgången av september 1995
(Finansinspektionens senaste statistik) genomsnittligt en kapital-
täckningsgrad på 13 % varav 8 % utgjordes av primärt kapital. Moderban-
kema låg drygt tre procentenheter högre. Som grupp redovisade de
fristående sparbankerna en motsvarande kapitaltäckning. Jämfört med det
lagstadgade kravet om 8 % får de uppnådda nivåerna anses vara
betryggande. Internationellt sett har det svenska banksystemet idag en god
kapitaltäckningsgrad och bland de högsta inom G1 O-gruppen.

29

KAPITALTÄCKNINGSGRAD

Bankkoncemema, procent

Prop. 1995/96:172

Stabil finans ieringssituation

Vid sidan om lönsamhetsutsiktema och kapitalsituationen är institutens
finansieringssituation av väsentligt intresse för en bedömning av stabiliteten
i banksystemet. En central faktor som påskyndade införandet av den statliga
garantin hösten 1992 var sårbarheten i bankernas och bostadsinstitutens
finansieringssituation. Under en längre tid hade gynnsamma förhållanden
rått för upplåning utomlands. Institutens beroende av upplåning på
interbankmarknadema i Sverige och utomlands var stort. Bankernas totala
utlåning till allmänheten översteg inlåningen från densamma med 230
miljarder kronor vid utgången av augusti 1992. Obalansen låg helt på
utländska valutor. Upplåningen på den utländska interbankmarknaden
uppgick till 350 miljarder kronor. Neddragningen av svenska instituts
möjlighet att låna av utländska banker under hösten 1992 ledde till en
ökning av upplåningskostnadema. I syfte att underlätta företagens utlands-
finansiering via bank gjorde Riksbanken depositioner i bankerna motsva-
rande närmare 60 miljarder kronor i utländsk valuta.

Finansieringssituationen är idag helt annorlunda. Bankerna hade per den
31 december 1995 ett totalt inlåningsöverskott på 65 miljarder kronor samti-
digt som utlåningsöverskottet i utländsk valuta reducerats till 74 miljarder
kronor. Bankernas upplåning på den utländska interbankmarknaden var den
31 december 1995 något lägre än hösten 1992, nämligen 333 miljarder
kronor. Dessutom har de svenska institutens utlåning till utländska banker
ökat från 109 till 182 miljarder kronor under samma tid. Sett ur ett
nettoperspektiv har därför beroendet av den utländska interbankmarknaden
minskat med 83 miljarder kronor. Prismässigt skiljer sig inte svenska

30

bankers upplåningssituation från kontinentaleuropeiska bankers och de Prop. 1995/96:172
svenska bankerna har idag en mer robust struktur på finansieringen än som
var fallet vid krisen. Den starkare finansieringssituationen gör bankerna
betydligt mindre sårbara än tidigare.

Bostadsinstitutens finansiering har generellt varit mindre sårbar till följd
av de längre löptiderna men även dessa instituts finansieringssituation har
tydligt förbättrats. Volymen utestående lån sjunker. Finansieringen har
också underlättats genom allmänhetens tidvis stora intresse för placeringar i
privatobligationer. Finansiering i utlandet utgör ca 15 % av den totala
finansieringen.

Enskilda institutgrupper

Samtliga större affärsbankkoncerner (Nordbanken, Svenska Handelsban-
ken, Skandinaviska Enskilda Banken, Sparbanken Sverige, Föreningsban-
ken) redovisade som nämnts rörelseöverskott för år 1995, om än med stora
inbördes skillnader. Genomgående innebar detta resultatförbättringar under
1995. För samtliga moderbanker kan det ekonomiska läget betecknas som
stabilt.

Med sin delvis annorlunda kundstruktur har Föreningsbanken inte
återhämtat sig lika snabbt som övriga koncerner. Kreditförlusterna
kulminerade också senare. Från 1993 har emellertid en fortlöpande resul-
tatförbättring skett med stadigt sjunkande kreditförluster. För år 1995
uppvisade banken ett positivt rörelseresultat. Bankens stödavtal med staten
har, efter uppsägning från bankens sida och godkännande av
Bankstödsnämnden, upphört att gälla vid utgången av år 1995.

För bostadsinstituten, varav flertalet ingår i de stora bankkoncemema, kan
konstateras att kreditförlusterna, som låg senare i tiden än för bankerna och
som varit av betydligt mindre omfattning, vände nedåt under 1994.
Instituten har totalt sett uppvisat rörelseöverskott samtliga år. Överskottet
ökade 1994 och en viss förstärkning noterades även för perioden j an.-sept.
1995. Intjäningsförmågan är god och I/K-talet har stadigt förbättrats under
senare år.

Ett generellt problemområde för bostadsinstituten utgör utlåningen till
yngre bostadsrättsföreningar med hus byggda till höga produktionskostnader
under slutet av 1980-talet och början av 1990-talet. Dessa har drabbats jäm-
förelsevis hårt av sjunkande räntebidrag och ökade vakanser. Här återfinns
en betydande del av institutens problemkrediter. En del av dessa låntagare
kan förutses förorsaka kreditförluster de närmaste åren. Talen är emellertid
inte av den storleksordningen, jämfört med den totala utlåningen, att
institutens stabilitet hotas.

För statsägda Statens Bostadsfmansieringsaktiebolag, SBAB gäller att
riksdagen under 1995 beslutade om en omstrukturering. Den innebär att
lånestocken med stora förlustproblem, beviljad inom ramen för det statliga
regelsystem som gällde t.o.m. 1991, överlåtits till ett särskilt statligt bolag,
Venantius. Dess uppgift är att på för staten förmånligast möjliga sätt förvalta
lånestocken under resterande avtalstid. SBAB har därmed givits stabila

31

förutsättningar att hantera en marknadsmässig och sund lånestock i Prop. 1995/96:172
konkurrens med övriga institut.

Gruppen mindre affärsbanker rymmer några sedan länge etablerade ban-
ker samt ett antal relativt nystartade banker. Till gruppen räknas även några
utlandsägda svenska dotterbanker. Liksom för de större bankerna har resul-
tatutvecklingen för denna grupp varit positiv de senaste åren och sedan 1994
redovisas överskott. Genomgående har de minsta bankerna uppvisat en hög
kapitaltäckningsgrad.

För de nystartade bankerna är ett karakteristiskt drag att verksamheten är
smal med inriktning mot hushållen och med utnyttjande av billiga distribu-
tionsformer utan det traditionella kontorsnätet. Marknadsandelarna är ännu
små. På utlåningssidan når ingen bank över 1 %. Även om dessa banker
verkat endast under kort tid och det är svårt att bedöma de långsiktiga lön-
samhetsförutsättningama är deras ekonomiska situation fullt stabil.

Gruppen fristående sparbanker, totalt 90 st, rymmer såväl medelstora
som mycket små banker. Överlag uppvisar sparbankerna en tillfredsstäl-
lande stabilitet och en god kapitaltäckning. De större och medelstora
bankerna redovisar generellt en starkare resultatförbättring det senaste året
jämfört med de mindre.

För ett mindre antal sparbanker tillhörande den allra minsta storleksklas-
sen med en balansomslutning under 100 miljoner kronor, har åter-
hämtningen gått förhållandevis trögt. Utvecklingen pekar på i vissa fall fort-
satt relativt svaga resultat beroende på minskande utlåning och krympande
marginaler. Finansinspektionens analys visar att även om det inte bedöms
föreligga några akuta problem behövs det på längre sikt en bättre intjänings-
förmåga. Betydande strukturella förändringar har skett inom spar-
bankssektom den senaste tioårsperioden. En fortsatt strukturomvandling
inom gruppen fristående sparbanker kan förutses även framöver. Under
hösten 1995 tog bl.a. en av de mindre sparbankerna initiativ till en fusion
med en näraliggande bank. Detta är ett normalt inslag i en process mot ökad
koncentration och lönsamhet i sparbanksektom. Såsom tidigare skett
förutses detta även i framtiden kunna hanteras av instituten själva.

En av de större sparbankerna, Borås sparbank, fick vidkännas betydande
kreditförluster ännu under de senaste åren. För att lösa bankens
kapitalproblem har en ombildning till aktiebolag genomförts, varvid
Sparbanken Sverige har lämnat kapitaltillskott och gått in som en betydande
minoritetsägare.

Gruppen företagsfinaniserande institut är kreditinstitut med statlig
anknytning (Sveriges Allmänna Hypoteksbank, Landshypotek AB, Svenska
skeppshypotekskassan, AB Svensk Exportkredit, AB Industrikredit och
Lantbrukskredit AB). De har olika karaktär och uppgifter och redovisar
sammantagna tillfredsställande nyckeltal samt en över tiden positiv
utveckling. För ett av instituten, AB Industrikredit, fann inspektionen vid sin
genomgång att situationen i vissa avseenden var mindre tillfredsställande.
Sedan inspektionen lämnade sin rapport har emellertid förhandlingar mellan
staten och övriga ägare lett till att Nordbanken övertar hela Industrikredit
som blir ett helägt dotterbolag till banken. De problem inspektionen
uppmärksammade har därmed fått sin lösning.

32

Vad slutligen avser Securum och Retriva är situationen stabil och den Prop. 1995/96:172
planerade avvecklingen av bolagets tillgångar fortskrider.

Sammanfattningsvis kan konstateras att den ekonomiska situationen i de
olika institutgruppema har stabiliserats. Finansinspektionens genomgång av
de enskilda instituten visade att i ett par av dem fanns, trots en återhämtning,
kvarvarande problem och viss osäkerhet om den uppnådda stabiliteten. I
dessa fall har emellertid förändringar av i första hand ägarbilden skapat
stabilare verksamhetsförutsättningar.

10 Förutsättningar för en avveckling

Åtagandet är temporärt

Den svenska statens åtagande att garantera att banker och vissa andra kredit-
institut kan svara för sina förpliktelser i rätt tid är utomordentligt långtgåen-
de. Det var dock en nödvändig åtgärd i det mycket osäkra och kritiska läge
som växte fram under hösten 1992. Betalningssystemets stabilitet och en
fungerande kreditförsörjning är centrala funktioner i samhällsekonomin.
Utsätts dessa för allvarliga rubbningar står mycket stora ekonomiska och
sociala värden på spel. Varje stat har ett ansvar att tillse att stabilitet värnas
och förtroende upprätthålls på dessa områden.

Ett så omfattande åtagande kan dock inte vara i kraft någon längre period
om långsiktiga negativa effekter på de finansiella marknadernas funktion
och effektivitet skall undvikas. Konkurrensvillkoren måste allmänt sett
upplevas som rättvisa och sunda såväl nationellt som internationellt. Det
finns också alltid en risk att aktörerna, om åtagandet upplevs som bestående,
i olika avseenden anpassar sitt beteende i en riktning som på sikt ökar
risktagandet och hämmar branschens effektivitet och konkurrenskraft.
Förekomsten av sådana effekter är alltid svåra att belägga men inte desto
mindre nödvändiga att motverka.

Dessa är starka skäl för att riksdagens beslut avsåg ett temporärt åtagande.
Det nuvarande stödsystemet är inte förenligt med en mer normal situation på
kreditmarknaden. Frågan är således inte om en avveckling av åtagandet skall
ske utan när åtagandet kan avvecklas utan att fordringsägarnas intressen
riskeras.

Det har i olika sammanhang diskuterats om åtagandet på något sätt kan
avvecklas partiellt, t.ex. att det inte skulle gälla nytillträdande institut på
marknaden eller inte gälla för nya förpliktelser. Utöver att sådana åtgärder
skulle stöta på en rad svåra avgränsningsproblem är åtagandet av den
karaktären att det bör avvecklas helt och fullt vid en enda tidpunkt. Det till-
kom vid en bestämd tidpunkt när stabiliteten i betalningssystemet endast
kunde garanteras genom att statens åtagande omfattade samtliga fordringar.
Vid återvunnen stabilitet i systemet bör det i konsekvens härmed upphöra att
gälla för samtliga fordringar vid en bestämd tidpunkt.

I det följande görs en bedömning av huruvida de ekonomiska förut-
sättningarna för en avveckling kan sägas föreligga, vilket inkluderar den

33

3 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 172

samhällsekonomiska bilden. Även situationen inom tillsynsområdet samt Prop. 1995/96:172
vissa regleringsfrågor finns det anledning att uppmärksamma.

Förutsättningarna för kreditinstituten

Den tidigare genomgången av institutens ekonomiska och finansiella situa-
tion har visat att den svenska kreditmarknaden ånyo uppnått en god
finansiell stabilitet. Detta gäller generellt för såväl olika grupper av institut
som för olika storleksgrupper. I ett antal fall har Finansinspektionen kunnat
konstatera kvarstående problem men dessa har bedömts vara hanterliga med
hänsyn till uppnådd konsolidering och intjäningsförmåga. För ett par bolag,
Borås Sparbank och AB Industrikredit, har det bedömts nödvändigt att
genom ägarförändringar skapa förutsättningar för en fortsatt stabil
verksamhet. Olika åtgärder har här vidtagits i syfte att undanröja nämnda
problem.

Finansinspektionens analys visar på ett allmänt ökat konkurrenstryck och
mindre marginaler. Trenden mot fortsatt minskande kreditförluster har
samtidigt varit stabil. Den trenden förutses bestå även om förlusterna på
fastighetsmarknaden ännu inte helt har ebbat ut. Den långsiktiga
räntenedgången sedan sommaren 1995 stärker därtill fastighetsmarknaden
och minskar risken för ytterligare större kreditförluster.

Problemkreditema är alltjämt relativt stora för en del institut men en
successivt ökad reserveringsgrad innebär att framtida förluster på dessa
krediter bör bli begränsade. Det finns med dessa förutsättningar goda
möjligheter till en fortsatt hävdad resultatutveckling även om utsikterna
självklart varierar mellan de enskilda instituten. Banksystemet har därtill en
stark kapitaltäckning som buffert mot eventuella oförutsedda förluster.

Den stabila internationella finansieringen visar att utländska placerare har
förtroende för de svenska instituten. I dagens situation är ratinginstitutens
bedömning generellt att det statliga stödet inte spelar någon stor roll för kre-
ditvärdigheten. Bedömare av den svenska kreditmarknaden är medvetna om
stödets temporära karaktär och har tagit hänsyn till det. Oberoende av stödet
har bankerna något olika värdering beroende på faktorer som kreditportfö-
ljens kvalitet, intjäningsförmåga och kapitaltäckning.

När åtagandet upphör kan allmänt sägas att en även i formellt hänseende
normalisering av kreditvärderingen sker från en tidigare delvis konstlad vär-
deringsgrund. Även om en avveckling redan är intecknad kan åtgärden vän-
tas bli uppmärksammad. Vissa nedgraderingar kan inte uteslutas, delvis
betingade av kortsiktiga psykologiska reaktioner. Detta får ses som ett natur-
ligt inslag i normaliseringen och utgör inget hot mot bankernas och övriga
kreditinstituts möjlighet till finansiering.

Analysen i dess helhet visar att en normalisering av verksamheten skett.

Detta bekräftas också av att instituten på Finansinspektionens förfrågan
ansåg att det statliga bankstödet nu var moget att avvecklas utan risk för
fordringsägarna. En normalisering utesluter inte fortgående strukturrationa-
liseringar. Framtida lönsamhet kommer i ökad utsträckning att bli beroende
av kostnadseffektivitet. Detta är emellertid problem av annat slag än de som

34

banksystemet nu övervunnit.                                            Prop. 1995/96:172

I Finansinspektionens analys görs även försök till en allmän bedömning
av institutens känslighet för en negativ utveckling av det allmänna ränteläget
eller på fastighetsmarknaden. Effekterna är naturligtvis i många fall
svåranalyserade, bl.a. med hänsyn till de olika anpassningsmöjligheter som
föreligger. Bankernas i huvudsak goda utveckling under 1994 trots
uppgången i de långa räntorna under det året visar att sådana möjligheter
finns. En problembeskrivning visar att de negativa konsekvenserna i stort
vid t.ex. en höjning av den allmänna räntenivån bör kunna rymmas inom
ramen för de löpande resultaten. Kapitaltäckningen skulle inte hotas. Denna
slutsats utgår från läget vid halvårsskiftet. Räntenivån är innevarande vinter
omkring två procentenheter lägre. I konsekvens härmed bör bankerna kunna
tåla en motsvarande kraftigare ränteuppgång. Finansinspektionen
konstaterar samtidigt att bankerna generellt bör ha blivit känsligare för
räntehöjningar än tidigare som följd av de stora obligationsportföljema och
fastighetsinnehaven. Även en försämring av läget på fastighetsmarknaden
med tillkommande nedskrivningsbehov har bedömts kunna hanteras inom
ramen för det uppnådda resultatet. Dessutom innebär bankernas möjligheter
att dela ut aktier i fastighetsförvaltande bolag att beroendet av fastighets-
marknaden kan minskas.

De allmänekonomiska förutsättningarna

Bankstödet infördes vid en tidpunkt då samhällsekonomin utsattes för osed-
vanligt kraftiga störningar. Den svenska ekonomin uppvisade tydliga inslag
av deflation med betydande prisfall på olika tillgångsmarknader, en kraftig
realräntestegring och snabbt stigande arbetslöshet. Osäkerheten om
utvecklingen och oron för framtiden var större än någonsin tidigare under
efterkrigstiden. Hushåll och företag såg sig tvungna att prioritera
återhållsamhet och skuldsanering. I detta svaga och osäkra allmäneko-
nomiska läge var det synnerligen viktigt att myndigheterna tog ansvar för att
säkerställa stabiliteten i betalningssystemet. En kedja av bankkonkurser
skulle ha fått dramatiska effekter på ekonomin.

Idag är det ekonomiska läget i viktiga avseenden ett helt annat. De senaste
årens starkare konjunktur har lett till snabb produktionsökning inom
industrin med kraftigt ökande export och investeringar samt betydande
resultatförbättringar. Även vissa tjänstenäringar har utvecklats positivt.
Byggnadsverksamheten har emellertid varit svag. Vidare har den privata
konsumtionen varit återhållen beroende på ett högt sparande i kombination
med betydande finanspolitiska åtstramningar. Inflationen har varit stabilt låg
under en följd av år. BNP ökade 1994 med drygt 2 % och uppskattas för
1995 ha stigit med omkring 3,5 %. Även om en försvagning av
industrikonjunkturen kan förutses uppvisar det allmänekonomiska läget en
helt annan stabilitet än i början av1990-talet.

Hög självfinansieringsgrad inom industrin och högt sparande bland
hushållen har hållit tillbaka kreditefterfrågan. En fortsatt tillväxt liksom lägre
räntor bör lägga grunden till inte bara ökad kreditefterfrågan utan också till

35

stabilare tillgångsvärden och säkerheter för institutens kreditgivning.          Prop. 1995/96:172

Eftersom bankkrisen till stor del hade sin grund i en djup fastighetskris
och bankerna idag har stora fastighetsinnehav, är situationen på fastig-
hetsmarknaden av stor betydelse. Prisrekylen för kommersiella fastigheter
de första åren på 1990-talet var dramatisk med som ovan nämnts prisfall på
över 50 % för centrala fastighetslägen i storstäderna. En motsvarande kraftig
prisuppgång hade skett under andra hälften av 1980-talet. Hyresnivåerna i
de bästa lägena utvecklades likartat om än med mindre amplituder. På
bostadsmarknaden har förändringarna generellt varit mindre dramatiska men
i huvudsak följt samma mönster.

En heltäckande bild av det nuvarande marknadsläget och utsikterna med-
ger inte statistiken. De historiska erfarenheterna av stora prisfall är vidare
begränsade. Allmänt sett kan dock konstateras att det tidigare mycket dystra
läget i samband med den fallande pristrenden ersatts av ett stabilare läge
sedan något år tillbaka. För kommersiella lokaler har tendenserna till stigan-
de priser och hyror varit tydligast i storstädernas centrala delar där vakans-
graden sjunkit och uthymingsaktiviteten ökat väsentligt.

För bostadsfastigheter får läget också sägas vara stabilare än för några år
sedan. Sedan 1994 har vissa prisökningar på hyreshus och egnahem kunnat
noteras. I botten ligger bättre konjunktur och sysselsättningsläge. Den
tidigare fruktade tredje vågen av kreditförluster i anknytning till hushållens
bostadslån har som nämnts inte inträffat. Som ovan framhållits finns de
största finansiella problemen på bostadsmarknaden inom vissa kategorier
bostadsrättsföreningar med hus byggda under slutet av 1980-talet och
början av 1990-talet. Totalt sett utgör dessa bostäder dock en begränsad del
av marknaden.

Även om återhämtningen på fastighetsmarknaden således ännu är partiell
och generellt sett svag innebär detta omslag ändå en ökad ekonomisk stadga
för bankernas fastighetsengagemang totalt sett. Marknaden är i bättre balans
med långsiktigt bättre anpassade fastighetsvärden än för ett par år sedan.
Inom denna stabilare ram kan emellertid förutses en del fortsatta problem.
Dessa är delvis väl identifierade och av begränsad omfattning för institutens
totala ekonomi. Bankkoncernemas stora kommersiella fastighetsinnehav är
ett annat och nytt inslag av mer strukturell karaktär både för bankerna och
för fastighetsmarknaden. En avyttring av dessa innehav kan ske på olika sätt
och kräva olika lång tidsutdräkt. Som ovan redovisats har riksdagen beslutat
åtgärder som underlättar en avyttring genom s.k. fission. Den långsiktiga
räntenedgång som skett minskar också riskerna för ytterligare nedskriv-
ningsbehov. Sammantaget måste avvecklingen av bankernas fastighets-
tillgångar bedömas kunna ske utan stora problem.

En konklusion av den genomgång som här gjorts av läget i kreditinsti-
tuten och i samhällsekonomin är att de ekonomiska förutsättningarna nu är
uppfyllda för att avveckla bankstödet.

En avveckling av statens åtagande innebär inte något hot mot det
finansiella systemets stabilitet och fordringsägarnas intressen riskeras inte.

36

Tillsyn och reglering

Prop. 1995/96:172

En konsekvens av den svenska bankkrisen är att tillsynen av kreditinstituten
samt i vissa delar den reglering som omfattar såväl instituten som tillsynen
kritiskt måste granskas. Tillsynens effektivitet och inriktning samt institutens
egen styrning och kontroll av verksamheten är frågor som därvid ställts i
fokus. Vid sidan om myndigheternas ansvar visar erfarenheterna att
instituten själva måste ta ett större eget ansvar för ökad säkerhet i
verksamheten. Genomlysningen av stödsökande institut under krisåren
visade på betydande brister i bankernas system för styrning, information och
kontroll.

På myndighetsnivå arbetar Finansinspektionen idag med en mer
funktionsinriktad organisation varvid ökad kompetens inom området
riskhantering getts stor vikt. Arbetet syftar bl. a. till att skärpa kraven på
institutens egen styrning och kontroll av viktiga riskområden. I krisens spår
framkom även att normala försiktighetsprinciper inom den traditionella
kreditgivningsverksamheten i många fall hade åsidosatts. Internationellt står
idag hanteringen av andra risker i fokus, i första hand i samband med
handeln med derivatinstrument. Detta gäller också för Sverige. Även på det
området kommer betydande tillsynsinsatser att krävas de närmaste åren;
kravet måste ställas att instituten skall uppnå en tillräckligt god kompetens
och riskkontroll. Ett annat prioriterat område omfattar striktare värderings-
och redovisningsregler för olika slag av tillgångar. Finansinspektionen
menar att behovet av ett större antal platsundersökningar är en viktig
tillsynserfarenhet.

Gjorda erfarenheter pekar emellertid också på brister i det regelverk som
reglerar institutens verksamhet samt i viktiga avseenden tillsynens förutsätt-
ningar. Regeringen tillsatte som följd härav våren 1995 Banklagskommittén
(FI 1995:09, dir. 1995:86). Kommittén skall bl.a. utreda vilka regler för
riskhantering och intern kontroll samt för beslutsfattande i instituten som
bör gälla. Den skall vidare analysera riktlinjerna för tillsynen samt behovet
av nya regler för sanktioner. Begreppet vårdslös kreditgivning och
förutsättningarna för skadeståndsskyldighet skall också utredas. Ett annat
område av stor vikt är att överväga behovet av särskilda regler för situationer
då ett enskilt institut har finansiella svårigheter.

Arbetet att öka säkerheten på de finansiella marknaderna måste ske i
samverkan mellan myndigheter, instituten och andra aktörer på marknaden.
Det bör framhållas att detta arbete i stora delar sker inom ramen för EU-
samarbetet samt i olika internationella organisationer. Med de insikter som
vunnits under senare år och de olika åtgärder som är under genomförande
kan dock konstateras att myndigheterna idag står bättre rustade än tidigare
att verka för ökad säkerhet.

En svensk insättningsgaranti

Det svenska banksystemet levde under stabila och hårt reglerade förhållan-
den under i stort sett hela efterkrigstiden fram till mitten av 1980-talet. Den

samhällsekonomiska utvecklingen var också stabil. I konsekvens härmed Prop. 1995/96:172
kom det för svensk del aldrig att bli aktuellt att införa någon särskild ordning
för garanti av insättamas medel i bank. Allmänhetens bankinlåning betrakta-
des som helt trygg. Av olika skäl kom emellertid sådana garantisystem att
införas i flera andra länder där erfarenheterna delvis var annorlunda.

Med den svenska bankkrisen i nära minne och med den friare struktur och
ökande konkurrens som nu vinner insteg på marknaden, har det ansetts
finnas goda skäl att även i Sverige ha ett system som bestående stärker
konsumentskyddet sedan statens temporära åtagande avvecklats. Den enskil-
de skall vara tillförsäkrad ett sådant skydd för sina insättningar i bank att en
eventuell kris i en bank inte riskerar insättarens medel upp till en rimlig
nivå. Ett annat skäl för Sverige att ha ett system för insättningsgaranti är att
denna fråga finns reglerad inom EU i ett särskilt direktiv som
medlemsländerna skall införliva i sina lagstiftningar.

Riksdagen har fattat beslut (prop. 1995/96:60, bet. 1995/96:NU7, rskr.
1995/96:83, SFS 1995:1571) om ett svenskt system för insättningsgaranti
som trädde i kraft vid årsskiftet 1995/1996. Detta system finansieras av
bankerna själva och utgör en garanti för att insättningar i bank upp till nivån
250 000 kronor per person och bank inte går förlorade vid en konkurs.
Insättningsgarantins ändamål är primärt att utgöra ett väl avgränsat och sä-
kert skydd för i första hand konsumenterna. Till viss del kan en sådan
garanti även komma att bidra till att minska de s.k. systemriskema genom att
minska risken för uttagsanstormningar hos banker.

Statens framtida roll vid bankkriser

Det temporära statliga åtagandet illusterar att staten har det yttersta ansvaret
för betalningssystemets stabilitet. Det ansvaret följer av systemets centrala
funktioner för samhällsekonomin och de kostnader som riskeras om
systemet allvarligt skadas och allmänhetens förtroende inte kan
upprätthållas. Den finansiella krisen i bankerna i början av 1990-talet var så
djup och omfattande och utvecklades i ett så osäkert samhällsekonomiskt
läge att den hade karaktären av systemkris. De potentiella skadorna på
betalningssystemet och därmed på samhällsekonomin av fallissemang bland
bankerna bedömdes som utomordentligt stora.

Under mindre exceptionella allmänekonomiska förhållanden är det inte
givet att staten skall rädda enskilda banker från konkurs eller på annat sätt
hålla bankernas långivare skadeslösa. Det är endast då betalningssystemets
stabilitet allvarligt kan skadas som staten har ett särskilt ansvar att vidta nöd-
vändiga åtgärder. En avvägning måste här ske från fall till fall.

Under omständigheter som inte har karaktären av eller inte antas leda till
en systemkris, bör det avgörande skyddet vid en bankkris i stället utgöras av
ett tydligt konsumentskydd i form av en insättningsgaranti där bankerna
själva svarar för finansiering av skyddet.

Som ovan framgått (avsnitt 6) är den lagstiftning som berör statens
möjligheter att ingripa i enskilda krisdrabbade institut knuten till det
nuvarande statliga åtagandet. En avveckling av åtagandet inbegriper också

38

denna kompletterande lagstiftning. Det finns av denna anledning behov att Prop. 1995/96:172
närmare utreda vilka lagfästa möjligheter myndigheterna bör ha att ingripa i
institut som är på väg att allvarligt försvaga sin finansiella ställning och
därvid riskerar ett fallissemang. Det gäller dels frågan om att i tid kunna
korrigera en felaktig utveckling, dels att när så kan bedömas absolut
nödvändigt fa kontroll över en verksamhet för att kunna rekonstruera den.

En huvudpoäng i detta resonemang är att ett tidigt ingripande från
myndigheternas sida kan vara det mest kostnadseffektiva sättet för samhället
och skattebetalarna att reda ut en kris. Vill myndigheterna få tidig kontroll
över ett institutet är det bl. a. av intresse att överväga vilka uppgifter och
befogenheter som kan tillföras det nya systemet för insättningsgaranti. Det
finns exempel utomlands på att motsvarande garantisystem även kan utnytt-
jas i sådana sammanhang.

Ovanstående frågor ingår, som ovan nämnts, i Banklagskommitténs
uppdrag.

11 Juridiska frågor vid en avveckling

Den 8 juni 1995 fick justitierådet Johan Munck i uppdrag att utreda de
legala förutsättningarna för en avveckling av det statliga bankstödet. Han har
redovisat uppdraget i en promemoria benämnd "Några juridiska frågor vid
en avveckling av bankstödet" (se bilaga 3).

I promemorian behandlas först de uttalanden som riksdagen gjorde 1992
om att statens åtagande skulle kvarstå så länge som det behövdes och att en
avveckling skulle ske utan att fordringsägarnas intressen riskerades.
Utredaren finner att staten i juridisk mening inte är bunden av dessa
uttalanden som inte var av civilrättslig utan av offentligrättslig karaktär och
som saknade konkreta adressater.

I promemorian anförs dock att man kan räkna med att staten har som ut-
gångspunkt att de åtaganden som följer av en rimlig tolkning av riksdags-
beslutet skall uppfyllas oberoende av att det inte skulle vara möjligt för en-
skilda parter att hävda eventuella rättsanspråk vid domstol. Utredaren finner
att den tolkning av riksdagens uttalande som ligger närmast till hands är att
statens stödåtagande vid en avveckling skall kunna bortfalla inte endast be-
träffande därefter uppkommande förpliktelser utan även beträffande de vid
avvecklingen redan uppkomna fordringarna. Vad staten har åtagit sig är att
inför en avveckling försäkra sig om att banker och andra kreditinstitut kan
antas ha förmåga att i rätt tid betala redan uppkomna fordringar och att, om
detta bedöms vara osäkert beträffande något eller några kreditinstitut, träffa
specialarrangemang i fråga om sådana institut.

Skulle riksdagen avveckla statens bankstödsåtagande utan att de angivna
förutsättningarna är för handen synes det inte kunna hävdas att detta strider
mot grundlagen, men enligt utredarens mening kan en utfästelse gentemot
marknaden av aktuellt slag givetvis inte brytas utan allvarliga konsekvenser
med avseende på den framtida trovärdigheten i liknande sammanhang.

I promemorian behandlas vidare de s.k. stödbrev som staten utfärdat i

39

vissa fall i samband med att banker och andra kreditinstitut utgivit
obligationer och certifikat eller ingått svappavtal och andra förbindelser.
Utredaren finner det inte uteslutet att staten genom att utfärda stödbreven
skall anses ha i förhållande till adressaterna åtagit sig att följa de uttalanden
som gjorts av riksdagen - åtminstone i den del de återgetts i breven - i vad
avser villkoren för avveckling av bankstödsåtagandet.

När det gäller frågan under vilka förutsättningar stödbreven skulle kunna
leda till ersättningsansvar anser utredaren att en rimlig ståndpunkt från
statens sida är densamma som angetts ovan beträffande ansvaret för
uttalandena vid införandet av bankstödet. Statens eventuella ansvar mot dem
till vilka stödbreven utfärdats skulle alltså vara begränsat till en skyldighet
att inför en avveckling försäkra sig om att banker och andra kreditinstitut
skäligen kan antas ha betalningsförmåga för redan uppkomna fordringar och
att, om så inte är fallet beträffande något eller några kreditinstitut, träffa
specialarrangemang i fråga om dessa institut. Först om staten skulle visa sig
ha brustit i dessa avseenden skulle ersättningsskyldighet kunna tänkas
uppkomma.

Eftersom bankstödsåtagandet endast gått ut på att fordringarna skall
betalas i rätt tid, behöver staten, enligt promemorian, däremot i princip inte
ta på sig något ansvar för den omedelbara värdeförsämring som ev. kan upp-
komma i samband med en avveckling. Inte heller behöver staten ta på sig
ansvaret för det fall ett kreditinstitut tvingas inställa betalningarna till följd
av en utveckling som inte kunde förutses vid stödsystemets avveckling.

Beträffande möjligheten av att staten blir instämd till en utländsk domstol
med hänvisning till att stödbrev utfärdats förs i promemorian ett resonemang
utifrån principerna om statsimmunitet. Slutsatsen är att en rättegång av aktu-
ellt slag inte ter sig teoretiskt utesluten. Hur den materiella bedömningen i så
fall skulle utfalla vågar dock inte utredaren ha någon uppfattning om.

Promemorian avslutas med ett avsnitt innehållande förslag till åtgärder vid
bankstödsåtagandets avveckling. Med hänsyn till vad som antagits åvila
staten vid en avveckling föreslås att en sådan åtgärd föregås av en undersök-
ning huruvida de stödberättigade kreditinstituten med tillräcklig grad av
säkerhet kan antas ha betalningsförmåga för redan uppkomna förpliktelser.
Skulle sådan betalningsförmåga generellt bedömas vara för handen kan,
enligt promemorian, lagen om statligt stöd till banker och vissa andra
kreditinstitut upphävas utan att några särskilda avtal eller någon övergångs-
reglering behövs.

Om betalningsförmågan bedöms som osäker för något eller några kredit-
institut föreslås att staten redan före det generella åtagandets avveckling ser
till att stödavtal träffas med dessa institut och att avtalen får en sådan kon-
struktion att de inte utan vidare kan sägas upp av de berörda instituten utan
behåller sin giltighet gentemot ett sådant institut till dess att det har uppnått
finansiell stabilitet. Lagen om statligt stöd bör emellertid, enligt
promemorian, upphävas när det generella garantiåtagandet återtas. Det an-
förs att man skulle kunna tänka sig en övergångsbestämmelse av innebörd
att lagen även efter ett upphävande skulle kunna tillämpas i sådana
eventuella fall då ett statligt stödåtagande skall gälla även fortsättningsvis.
Under förutsättning att stödavtal med den utformning som nyss nämnts

Prop. 1995/96:172

40

kommer till stånd mellan staten och sådana institut som inte bedöms tillräck- Prop. 1995/96:172
ligt stabila skulle emellertid en sådan övergångsreglering inte vara
nödvändig enligt promemorian.

12 Stödåtagandet avvecklas

Regeringens förslag: Statens åtagande att banker och vissa andra
kreditinstitut kan fullgöra sina förpliktelser i rätt tid skall upphöra att
gälla vid utgången av juni månad 1996. Samtidigt skall lagen
(1993:765) om statligt stöd till banker och andra kreditinstitut upphöra
att gälla.

Bestämmelsen i lagens 27 § om begränsningar i möjligheterna att
utnyttja rätt till avdrag för underskott flyttas till lagen (1993:1539) om
avdrag för underskott av näringsverksamhet.

Bestämmelserna om samråd mellan Riksbanken och
Finansinspektionen utvidgas. Riksbankens samrådsskyldighet med
Bankstödsnämnden och Riksgäldskontoret i frågor som berör
Bankstödsnämndens verksamhet avskaffas.

Promemoriornas förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag.

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som har yttrat sig
angående frågan om bankstödets avveckling tillstyrker förslaget. Finans-
inspektionen har uppgett att den ekonomiska utvecklingen för tiden efter det
att inspektionen avlämnade sin rapport inte ger inspektionen anledning att
ändra uppfattning i frågan om lämpligheten av att avveckla bankstödet under
1996. Riksbanken och AP-fonden har dock angett att en förutsättning för en
avveckling av det statliga åtagandet är att åtgärder vidtas beträffande
Industrikredit. Göta hovrätt har anfört att eftersom vissa av de åtaganden
som gjorts med stöd av lagen om statligt stöd till banker och andra
kreditinstitut torde kvarstå efter den föreslagna awecklingstidpunkten synes
det inte kunna uteslutas att tvist om tolkning eller tillämpning av avtal om
statligt stöd uppkommer efter denna tidpunkt. Med hänsyn härtill
ifrågasätter hovrätten om inte möjligheten till prövning inför
Prövningsnämnden för bankstödsfrågor övergångsvis bör finnas kvar.

Riksbanken har föreslagit att samrådet mellan Riksbanken och
Finansinspektionen skall författningsregleras i större omfattning än vad som
är fallet i dag.

Skälen för regeringens förslag: Såsom framgått av tidigare avsnitt i
denna proposition har banksystemet i sin helhet i dag återfått finansiell och
ekonomisk stabilitet. Utsikterna till en fortsatt stabil utveckling bedöms
också vara goda. Till grund för denna bedömning ligger även en
samhällsekonomisk återhämtning och bättre stabilitet på fastighets-
marknaden.

Vad avser situationen för enskilda institut kan konstateras att utsikterna
bedöms som tillräckligt stabila i samtliga institut.

Det kan således på goda grunder antas att de banker och andra kreditinsti-

41

tut som skulle kunna vara berättigade till stöd har förmåga att i rätt tid betala Prop. 1995/96:172
sina redan uppkomna förpliktelser.

Vid sidan av de ekonomiska förutsättningarna har också andra aspekter
på banksystemets situation och verksamhetsförutsättningar behandlats i
propositionen. Hit hör olika åtgärder som berör tillsyn och lagreglering och
som syftar till att öka säkerheten i institutens verksamhet. En slutsats är att
på dessa olika områden sker ett betydande förändringsarbete vilket ökar
förutsättningarna för att kontrollera och bevara stabiliteten i de enskilda
instituten och i banksystemet. En påtaglig förändring är att konsument-
skyddet varaktigt har stärkts genom systemet för insättningsgaranti som
inrättats vid årsskiftet.

I avsnitt 11 har redogjorts för innehållet och slutsatserna i den av
justitierådet upprättade promemorian om statens eventuella ansvar för
gjorda uttalanden i samband med införandet av bankstödsåtagandet och på
grund av de utfärdade stödbreven. Resonemanget i promemorian är väl
underbyggt. Det saknas anledning att anta att statens ansvar vid en
avveckling av bankstödsåtagandet skulle sträcka sig längre än vad utredaren
kommer fram till i sin promemoria, dvs. en skyldighet att inför en
avveckling försäkra sig om att de stödberättigade instituten skäligen kan
antas ha betalningsförmåga för redan uppkomna fordringar och att, om så
inte skulle vara fallet beträffande något eller några institut, träffa specialar-
rangemang med dessa institut. Ersättningsskyldighet skulle därmed endast
kunna tänkas uppkomma om staten skulle brista i dessa avseenden.

Därmed föreligger förutsättningarna att avveckla det åtagande, innebäran-
de att banker och vissa andra kreditinstitut kan fullgöra sina förpliktelser i
rätt tid, som riksdagen beslutade den 18 december 1992. Åtagandet upphör
därmed att gälla beträffande dessa instituts samtliga förpliktelser oavsett när
de uppkommit. I och med att avtalet med Föreningsbanken upphört vid
årsskiftet 1995/96 finns inte några kvarvarande avtal ingågna under det
generella stödåtagandet. Samtidigt som åtagandet upphör bör lagen
(1993:765) om statligt stöd till banker och andra kreditinstitut upphävas.
Det statliga åtagandet och nyss nämnda lag bör lämpligen upphöra att gälla
vid utgången av juni månad 1996.

I och med att lagen upphävs upphör även Prövningsnämnden för
bankstödsfrågor (ang. dess uppgifter se avsnitt 6). Som framgått av
redogörelsen i avsnitt 8 återstår det i dag endast ett stödavtal, nämligen
avtalet mellan staten och de elva sparbanksstiftelsema vilket träffats utanför
åtagandet av den 18 december 1992. Eventuella tvister med anledning av det
avtalet skall enligt en bestämmelse i avtalet avgöras genom skiljeförfarande.
Något behov av att, såsom Göta hovrätt ifrågasatt, övergångsvis behålla
reglerna om prövning av tvister inför Prövnings-nämnden föreligger därför
inte.

Lagens 27 § - som infördes genom en lagändring den 1 januari 1994
(prop. 1993/94:50, bet. 1993/94:SkU 15, rskr. 1993/94:108) - innehåller en
bestämmelse som begränsar möjligheterna att utnyttja underskottsavdrag om
aktier eller andelar överlåts i ett stödberättigat företag i vilket staten direkt
äger samtliga aktier eller andelar. Denna begränsning bör även fortsättnings-
vis gälla för de av staten direkt ägda företag som har haft möjlighet att
erhålla statligt stöd. Bestämmelsen kan lämpligen föras in i lagen

42

(1993:1539) om avdrag för underskott av näringsverksamhet.              Prop. 1995/96:172

I lagen (1993:5) om inkomstskatteregler vid statligt stöd till vissa
kreditinstitut finns bestämmelser om den skattemässiga behandlingen av
bankstöd. Med hänsyn till att denna lag även innehåller bestämmelser om
återbetalning av sådant stöd bör lagen inte upphävas redan nu.

Samråd mellan Riksbanken och Finansinspektionen, Bankstödsnämnden
och Riksgäldskontoret

I och med att bankstödet föreslås bli avvecklat så kommer de av
Bankstödsnämndens uppgifter som är relaterade till stödverksamheten att
upphöra. Det aktualiserar frågan om vad som bör ske med de bestämmelser
om samråd mellan Riksbanken, Bankstödsnämnden, Finansinspektionen
och Riksgäldskontoret som finns i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank
och i respektive myndighets instruktion. Samrådsskyldigheten infördes i
samband med att bankstödet inrättades.

Bestämmelserna i riksbankslagen föreskriver att samråd skall äga rum
mellan Riksbanken och de övriga myndigheterna i frågor som berör
Bankstödsnämndens verksamhetsområde eller som i övrigt har samband
med betalningssystemets stabilitet. Med Bankstödsnämndens verksamhets-
område avses stödverksamheten enligt lagen (1993:765) om statligt stöd till
banker och andra kreditinstitut. De uppgifter som Bankstödsnämnden ålagts
enligt lagen (1995:1571) om insättningsgaranti omfattas således inte av
samrådsskyldigheten.

Något samråd beträffande frågor kopplade till bankstödet kan naturligtvis
inte längre bli aktuellt om bankstödet avskaffas. Det finns inte heller
anledning att behålla bestämmelserna om samråd mellan Riksbanken och
Riksgäldskontoret i frågor som i övrigt har samband med
betalningssystemets stabilitet. Något behov av samråd mellan Riksbanken
och Bankstödsnämnden, i dess nya roll som administratör av
insättningsgarantisystemet, torde f.n. inte heller finnas.

Däremot kan det finnas skäl att behålla en samrådsskyldighet mellan
Riksbanken och Finansinspektionen i frågor som har samband med
betalningssystemets stabilitet.

Riksbanken har i sitt remissvar framfört att en reglering av
samrådsskyldigheten respektive uppgiftsskyldigheten mellan myndigheterna
bör täcka in fler uppgifter än frågor som har samband med
betalningssystemets stabilitet. Det är enligt Riksbanken viktigt att
uppgiftsskyldigheten mellan myndigheterna omfattar alla de uppgifter som
mer eller mindre rutinmässigt behöver utbytas mellan myndigheterna.

Finansinspektionen har det primära ansvaret för tillsynen över de
finansiella instituten och marknaderna i Sverige. Riksbanken ansvarar för
valuta- och kreditpolitiken och skall främja ett säkert och effektivt
betalningsväsende. Därmed har Riksbanken också ett ansvar för de
finansiella marknaderna. Riksbanken har i detta sammanhang exempelvis
möjlighet att bistå företag som står under Finansinspektionens tillsyn med
kredit vid t.ex. likviditetssvårigheter. Myndigheternas ansvarsområden
gränsar som synes mot varandra och det finns således behov av att samråd
kan ske mellan myndigheterna så att dessa kan fullgöra sina respektive

43

uppgifter. Det förekommer visserligen redan samråd mellan myndigheterna Prop. 1995/96:172
men det sker till stor del utan författningsreglering. För att underlätta
informationsöverföringen mellan Riksbanken och Finansinspektionen finns
det enligt regeringens mening skäl att, såsom Riksbanken har föreslagit,
reglera det samråd mellan Riksbanken och Finansinspektionen som är
nödvändigt för att myndigheterna skall kunna fullgöra de uppgifter som
åligger dem. Bestämmelsen om samråd i Riksbankslagen bör därför inte
begränsas till frågor som har samband med betalningssystemets stabilitet
utan Riksbanken bör även samråda med Finansinspektionen i andra
viktigare frågor som berör inspektionens tillsynsverksamhet. En
korresponderande bestämmelse riktad till Finansinspektionen innebärande
att inspektionen skall samråda med Riksbanken i viktigare frågor som har
samband med betalningssystemets stabilitet eller berör Riksbanken med
hänsyn till dess ansvar för valuta- och kreditpolitiken och för
betalningsväsendet, bör tas in i instruktionen för inspektionen.

Samrådsbestämmelser riktade till övriga berörda myndigheter finns, som
nämnts ovan, i förordningarna för Finansinspektionen, Riksgäldskontoret
och Bankstödsnämnden. Dessa kommer regeringen att se över.

13 Förändringar av Bankstödsnämndens verksamhet

Regeringens förslag: Bankstödsnämnden ombildas till Insätt-
ningsgarantinämnden.

Promemorian innehåller inte något förslag i denna fråga.

Skälen för regeringens förslag: En avveckling av bankstödet kommer
organisatoriskt att beröra Bankstödsnämndens verksamhet. Bankstöds-
nämnden inrättades den 1 maj 1993 och tog då över arbetet med bankstödet
från Finansdepartementet. Nämnden fick vid samma tidpunkt också i
uppdrag av regeringen att förvalta statens aktier i Nordbanken, Gota Bank
och Securum. Efter rekonstruktionen av Gota Bank - där den friska delen av
banken såldes till Nordbanken och de dåliga krediterna avskiljdes till Retriva
AB - förvaltade Bankstödsnämnden med stöd av 5 § i förordningen
(1993:890) om statligt stöd till banker och andra kreditinstitut även Retriva.
Utöver stöd- och ägarverksamheten fick nämnden från årsskiftet även i
uppgift att ansvara för det svenska systemet för garanti av insättningar
(prop. 1995/96:60, bet. 1995/96:NU7, rskr. 1995/96:83). I propositionen
konstaterades att nämndens kvarvarande uppgifter efter en avveckling av det
statliga stödåtagandet (ägar- och insättningsgarantiverksamheten) kommer
att vara så pass disparata att det bör föranleda att andra former för statens
ägande övervägs (se s. 78).

44

Stödverks amheten

Prop. 1995/96:172

I Bankstödsnämndens stödverksamhet återstår ett stödavtal med de 11
sparbanksstiftelser som är huvudägare till Sparbanken Sverige AB. Avtalet
är träffat utanför lagen (1993:765) om statligt stöd till banker och andra
kreditinstitut. Stödet utgörs av en garanti på 3,25 miljarder kronor för lån
som det av sparbanksstiftelsema helägda bolaget Sparbanksstiftelsemas
förvaltningsaktiebolag har tagit upp på marknaden. Staten garanterar att
förvaltningsbolaget skall fullgöra sina åtaganden mot långivarna. Avtalet
löper till den 31 december 1998 då lånen senast skall betalas i sin helhet.
Förvaltningsbolaget har rätt att lösa lånen i förtid. Efterlevnaden av de delar
av avtalet som behandlar finansiella planer m.m. i Sparbanken Sverige
kontrolleras av Finansinspektionen. Inspektionen har meddelat
Bankstödsnämnden att Sparbanken Sverige på ett godtagbart sätt fullgjort
åtagandena. Sparbanksstiftelsemas förvaltningsaktiebolag har tillkännagivit
att de avser att inom kort sälja 20-23 miljoner aktier i Sparbanken Sverige
AB. Syftet med försäljningen är att skaffa kapital för att, tillsammans med
upptagande av nytt lån, återbetala samtliga lån som är garanterade av staten.

Inom ramen för stödverksamheten ligger att Bankstödsnämnden lånat
1 miljard kronor resp. 3,8 miljarder kronor i Riksgäldskontoret för att
finansiera aktieinnehaven i Securum och Retriva. Vidare ansvarar
Bankstödsnämnden för två statliga borgensåtaganden om 10 miljarder
kronor för Securum resp. 3,5 miljarder kronor för Retriva.

Mot bakgrund av att förvaltningen av återstående stödverksamhet troligen
begränsar sig till att enbart avse förvaltning av lån och garantier bör denna
verksamhet inom Bankstödsnämnden avvecklas. Den fortsatta förvaltningen
av lånen och garantierna kan hanteras inom regeringskansliet eller i den
myndighet regeringen bestämmer. Skulle det visa sig att stödåtagandet
gentemot sparbanksstiftelsema finns kvar efter garantins avveckling kan
avtalet hanteras inom regeringskansliet.

Agarverks amheten

Bankstödsnämndens ägarverksamhet består av att förvalta statens ägande i
Nordbanken, Securum och Retriva. Bankstödsnämnden har beslutat att
samordna Securums och Retrivas verksamheter, varvid Retriva kommer att
ingå i Securumkoncemen. Efter denna förändring, som redan har påbörjats,
består nämndens ägarverksamhet av förvaltning av statens aktier i
Nordbanken och Securum. Regeringen har tidigare uttalat att
ägarverksamheten skall bedrivas på affärsmässiga grunder och på ett sådant
sätt att så mycket som möjligt av statens insatser återvinns.

En mycket väsentlig uppgift för Bankstödsnämnden vid dess förvaltning
av statens aktier, i Nordbanken har varit förberedelser för en försäljning av
banken. Under oktober månad förra året såldes drygt en tredjedel av
aktierna. Regeringen har riksdagens bemyndigande att sälja hela banken.
Således återstår att sälja ytterligare ca två tredjedelar av aktierna i banken.

Securums verksamhet började med att bolaget tog över problemtillgångar
i form av krediter och realiserade panter från Nordbanken. Avvecklingen av

45

krediterna, som har skett genom försäljningar eller omvandling av tillgångar
genom pantrealisation, är nu huvudsakligen avslutad. Securum är idag att
betrakta som ett blandat awecklingsbolag med fastigheter och portfölj-
innehav i aktier och några mindre industrier.

I och med att bankstödsverksamheten avvecklas bör organisationen för
förvaltningen av statens ägande i Nordbanken och Securum ändras.
Förvaltningen av aktierna i dessa bolag kan inte motivera en egen
organisation. Den hör ej heller naturligt samman med insättningsgaranti-
verksamheten.

Förvaltningen av statens ägande i Nordbanken och Securum bör därför
flyttas till regeringskansliet. Den organisatoriska förändringen av ägandet
ändrar inte avsikten med statens ägande i Nordbanken och Securum.
Nordbanken skall säljas. Avvecklingen av tillgångarna i Securum skall
fortsätta enligt samma principer som har gällt hittills.

Insättningsgarantiverksamheten

Den 1 januari 1996 trädde det nya svenska systemet för insättningsgaranti i
funktion. Bankstödsnämnden är ansvarig myndighet för systemet. Systemet
skall garantera allmänhetens insättningar i banker och vissa värdepappers-
bolag. Systemet finansieras via avgifter från berörda institut. I sin nuvarande
utformning kräver garantisystemet inga andra löpande insatser än att
fastställa och debitera instituten avgifter och att vid ett ev. fallissemang
ersätta kontohavama i det falierade institutet. Det har emellertid diskuterats
att ge garantisystemet en utvidgad roll. Banklagskommittén har i uppdrag att
överväga om det är lämpligt att ge insättningsgarantisystemet någon uppgift
vid rekonstruktion av en krisdrabbad bank. En eventuell utvidgning av
systemets befogenheter kan medföra andra överväganden beträffande
administrationen av insättningsgarantin.

Fram till dess kommer insättningsgarantisystemet att kräva resurser under
uppbyggnadsskedet, som redan har påbörjats, och därefter endast i mindre
omfattning. Systemet har i huvudsak inga löpande uppgifter utan resurser
krävs endast punktvis för avgiftsdebitering och redovisning samt för viss
samordning med utländska garantiordningar. Regeringen anser att den
renodlade insättningsgarantiverksamheten i Bankstödsnämnden är alltför
ringa för att den skall motivera att myndigheten har en helt fristående
administration. Denna bör därför kunna samordnas med Finansinspektionen
eller någon annan myndighet.

Myndighetens nya inriktning

I samband med att Bankstödsnämndens verksamhet koncentreras till
insättningsgarantiverksamheten bör myndighetens namn ändras till
Insättningsgarantinämnden. Den skall sköta den löpande verksamheten för
insättningsgarantin. Regeringen har tidigare i propositionen om
insättningsgaranti (prop. 1995/96:60, bet. 1995/96 NU:7, rskr. 1995/96:83)
närmare angett omfattningen av arbetet med det svenska systemet för
insättningsgaranti. De nu redovisade organisatoriska förändringarna

Prop. 1995/96:172

46

förändrar inte huvudinriktningen på arbetet med insättningsgarantin. Inte Prop. 1995/96:172
heller förändras den finansiering av myndigheten som riksdagen beslutat.

14 Överskridet anslag budgetåret 1992/93 m.m.

Regeringens förslag: Det överskridande som har skett av sjunde
huvudtitelns reservationsanslag Bankstödsnämnden för budgetåret
1992/93 godkänns.

Promemorian berör inte denna fråga.

Skälen för regeringens förslag: I samband med bildandet av
Bankstödsnämnden den 1 maj 1993 anvisade riksdagen på tilläggsbudget till
statsbudgeten för budgetåret 1992/93 under sjunde huvudtiteln ett
reservationsanslag på 2 000 000 kr. I en skrivelse till Finansdepartementet
den 17 februari 1994 har Bankstödsnämnden anmält att det verkliga utfallet
blev 2,7 Mkr. Det exakta beloppet är 2 709 268 kr.

Anslaget Bankstödsnämnden var ett reservationsanslag, dvs. det är
anvisat av riksdagen utan någon möjlighet för regeringen att disponera
medel i större utsträckning än vad riksdagen har anvisat. Regeringen har i
sin tur ställt samtliga medel under anslaget till Bankstödsnämndens
disposition.

Det är alltid allvarligt när en myndighet överskrider ett anslag. Mot
bakgrund av att nämnden i uppbyggnadsskedet var tvingad att agera
kraftfullt och snabbt i sin verksamhet är det trots det förståeligt att ett
överskridande kunde inträffa. Krisen i det finansiella systemet var så pass
allvarlig att ett ev. överskridande av anslag inte fick hindra nämnden i
utövandet av verksamheten.

I samband med omvandlingen av myndigheten kommer regeringen att
göra en analys av myndighetens resursbehov för hösten 1996. Det är inte
uteslutet att indragningar på innevarande budgetårs förvaltnings-
kostnadsanslag kommer att göras.

Att bankstödet upphör och Bankstödsnämnden omformas inverkar
naturligtvis inte på skyldigheten för vissa institut att bidra till nämndens
förvaltningskostnader för den tid statens åtagande varit i kraft. Beroende på
vilken administrativ lösning som nämnden väljer kan avgifterna för första
halvåret 1996 komma att debiteras och betalas efter halvårsskiftet.

47

Förteckning över remissinstanser

Efter remiss har yttrande över promemorian Avveckling av bankstödet (Ds
1995:67) avgetts av Sveriges riksbank, Göta hovrätt, Kammarrätten i
Göteborg, Bankstödsnämnden, Finansinspektionen, Riksgäldskontoret,
Riksskatteverket, Konkurrensverket, Konsumentverket, Svenska
Bankföreningen, Lantbrukskredit AB, Sveriges Allmänna Hypoteksbank,
Landshypotek AB, Svenska Skeppshypotekskassan, Stadshypotek AB,
Statens Bostadsfinansieringsaktiebolag, SBAB, Statens
bostadskreditnämnd, Fristående Sparbankers Riksförbund, Sveriges
Bankkunders Riksförbund, Finansbolagens Förening, Finansförbundet,
Svenska Fondhandlare-föreningen, Allmänna Pensionsfonden, Första,
Andra och Tredje fondstyrelserna, Sveriges Aktiesparares Riksförbund,
Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens Centralorganisation,
SACO, Sveriges Akademikers Centralorganisation (genom
medlemsförbundet Civilekonomerna), Svenska Arbetsgivareföreningen,
Sveriges Industriförbund, Företagarnas Riksorganisation, Sveriges
Advokatsamfund och Sveriges Försäkringsförbund.

Folksam har anslutit sig till det av Sveriges Försäkringsförbund
lämnade yttrandet.

Postgirot Bank AB, Fondbolagens förening, Sveriges Finansanalytikers
Förening, Föreningen Auktoriserade Revisorer FAR och Svenska
Kommunförbundet har förklarat sig avstå från att yttra sig.

Prop. 1995/96:172

Bilaga 1

48

__FINANS-

INSPEKTIONEN

Prop. 1995/96:172

Bilaga 2

95-11-09________

Dnr 3746-95-319

Avveckling av det temporära stödet till banker och
vissa andra kreditinstitut

Rapport till regeringen

POSTADRESS

BOX 7831

103 98 STOCKHOLM

BESÖKSADRESS

REGERINGSGATAN 48,
STOCKHOLM

TELEFON                 TELEFAX

08-787 80 00         08-24 13 35

ORG NUMMER

202100-4235

4 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 172

95-11-09

Prop. 1995/96:172

Bilaga 2

Sida 2

Innehållsförteckning:

1.     Finansinspektionens uppdrag

2.    Metodik

3.     Utvecklingen i instituten 1992 - 1995

3.1   Allmänt om utvecklingen i affärsbankerna

3.2   Resultat- och kapitaltäckningsutvecklingen i affärsbankkoncemema

3.3   Utvecklingen i de företags- och bostadsfinansierande instituten

3.4   Utvecklingen i sparbankerna

4.     Institutens syn på en avveckling av bankstödet

5.     En analys av utvecklingen i instituten

6.     Särskild problemanalys

7.     Slutsatser

Prop. 1995/96:172

Bilaga 2

95-11-09

Sida 3

1. Finansinspektionens uppdrag

År 1992 beslutade riksdagen om ett statligt åtagande i syfte att säkerställa att banker
och vissa andra kreditinstitut ska kunna infria sina förpliktelser i rätt tid. Detta
åtagande var föranlett av den extraordinära resultatförsämringen i banksystemet som
hotade stabiliteten i det finansiella systemet. Åtagandet var till sin utformning
temporärt. Det kan emellertid inte avvecklas utan ett nytt riksdagsbeslut. En
avveckling ska enligt åtagandet inte ske förrän det kan göras utan att fordringsägarnas
intressen riskeras.

Inom regeringskansliet har ett förberedande arbete inletts inför en avveckling av
statens åtagande. Som ett led i detta arbete har regeringen den 8 juni 1995 uppdragit
åt Finansinspektionen att redovisa en bedömning av förutsättningarna, vad gäller den
ekonomiska situationen i de institut som omfattas av åtagandet, för att avveckla det av
riksdagen år 1992 beslutade statliga åtagandet att banker och vissa andra kreditinstitut
ska kunna infria sina förpliktelser i tid.

2. Metodik

Analysen av förutsättningarna för avvecklingen av bankstödet har gjorts med
utgångspunkt från antagandet att stödet avvecklas under 1996. Analysen görs vidare i
syfte att utifrån olika perspektiv pröva denna fråga. I det följande redovisas med
vilken metodik denna analys gjorts.

Analys av verksamhet och resultat 1992 -1995

En genomgång har gjorts av bankernas rörelseresultat och ett antal nyckeltal avseende
utvecklingen under perioden 1992 -1995. Denna genomgång beskriver utvecklingen i
de berörda kreditinstituten och syftar till att identifiera trender och eventuella
problemområden. Analysen i denna del syftar även till att bedöma den allmänna
stabiliteten i det svenska finansiella systemet.

Enkät till instituten

I syfte att inhämta institutens egen bedömning av effekterna av en avveckling av
bankstödet tillskrev Finansinspektionen samtliga institut som omfattas av bankstödet. I
inspektionens skrivelse anmodades respektive institut att lämna en redovisning av sin
bedömning huruvida det statliga stödet kan avvecklas utan att institutets
fordringsägares intressen riskeras. Vidare ombads institutet att särskilt redovisa den
framtida utvecklingen av följande nyckeltal;

- problemengagemang,

- kreditförluster,

- rörelseresultat,

- kapitaltäckning.

Prop. 1995/96:172

Bilaga 2

95-11-09

Sida 4

I denna del baseras analysen på institutens egen uppfattning av situationen. På basis av
de avgivna skrivelserna har inspektionen gjort en närmare analys av de institut som
inte lämnat en övertygande redovisning.

Nyckelta Isanalys

Inspektionen har därutöver gjort en analys av resultaten under första halvåret 1995
samt ur ett historiskt perspektiv. Denna analys har gjorts med hjälp av ett antal
nyckeltal i syfte att bedöma den finansiella sårbarheten/styrkan hos instituten.
Resultatet av denna analys leder fram till ett urval institut, som kan betraktas som
mindre starka än de övriga.

En särskild problemanalys

I syfte att analysera ett antal problem och hot mot stabiliteten i instituten har
inspektionen gjort en särskild problemanalys. Den fokuserar främst på två typer av
problem:

- Effekter av en höjning av den allmänna räntenivån.

- Utvecklingen inom fastighetsmarknaden.

Underlag för den särskilda problemanalysen har varit dels information som erhållits
från institutens skrivelser, dels information från andra källor. Som exempel på andra
källor finns i denna del även dels den erfarenhet som skapats genom inspektionens
löpande tillsyn, dels vissa extema bedömares analyser.

Kompletterande information från vissa institut

Ytterligare information har inhämtats från vissa institut. Detta har skett dels genom att
företrädare för instituten kallats till inspektionen för särskilda genomgångar, dels
genom platsundersökningar vid vissa institut.

Sammanvägning av resultaten

I ett sista steg har den information som erhållits i de ovan nämnda stegen
sammanvägts. På detta sätt skapas en genomlysning av instituten.

3. Utvecklingen i instituten 1992 - 1995

Finanskrisen i Sverige nådde sin kulmen 1992 då kreditförlusterna i kreditinstituten
uppgick till drygt 83 miljarder kronor. Därefter har en successiv återhämtning skett. I
detta avsnitt redovisas kreditinstitutens utveckling från 1992 till 1995.

3.1 Allmänt om utvecklingen i affärsbankerna

I början av 1990-talet stagnerade den totala utlåningen i banksystemet för att därefter
följas av en minskning. Stagnationen var i hög grad ett resultat av en minskad
låneefterfrågan p.g.a. ändrade incitament i den privata sektorn. Under 1994 fortsatte

Prop. 1995/96:172

Bilaga 2

95-11-09

Sida 5

den totala utlåningen i banksystemet att minska med ca. 7 %. Denna minskning
inträffade emellertid vid olika tidpunkter för olika institut. Under våren 1995 skedde
ett visst trendbrott då bankernas totala utlåning i årstakt började öka om än svagt.
Denna volymutveckling bidrar, allt annat lika, positivt till bankernas räntenetton.

Den totala inlåningen i banksystemet minskade under 1994 med ca. 2 %. Även efter
årsskiftet 1994/95 har inlåningen i det svenska banksystemet fortsatt minska. I slutet
av juli 1995 översteg dock fortfarande den totala inlåningen i banksystemet den totala
utlåningen. Likviditen hos bankerna har således varit god. Bankerna har placerat sin
likviditet i obligationer och certifikat. Totalt uppgick bankernas innehav av certiftkat
och obligationer i slutet av juni 1995 till 423 miljarder kronor. En ökning från
årsskiftet med ca. 10 %.

Bankernas relativt stora innehav av räntebärande värdepapper kan öka ränteriskerna i
balansräkningarna. Som framgår av tabell 1 har bankerna successivt byggt upp stora
värdepappersinnehav. Bankerna har emellertid sedan december 1994 något dragit ned
på sina obligationsinnehav till förmån för mer kortsiktiga räntebärande värdepapper.

Tabell 1. Affärsbankernas kassa samt värdepappersinnehav

Miljarder kronor

Dec

1992

Dec

1993

Dec

1994

Juni

1995

Kassa

9,6

8,6

7,6

7,2

Certifikat

18,6

49,5

96,0

111,3

Statspa. och Oblig.

109.8

209.9

245.0

232.1

Summa

138,0

268,0

348,6

350,6

En annan viktig trend under perioden har varit den kraftiga neddragningen av lån i
utländsk valuta. Från att ha uppgått till ca. 50 % i slutet av 1991 uppgick den till ca.
39 % av bankernas totala balanser vid halvårsskiftet 1995. Mätt i utländsk valuta är
denna minskning större p.g.a. deprecieringen av den svenska kronan.

3.2 Resultat- och kapitaltäckningsutvecklingen i affärsbankkoncernerna

Affärsbankkoncemema har en dominerande ställning på den svenska
kreditmarknaden.

Lönsamheten i bankkoncemema har fortsatt att utvecklas positivt under 1994 och
första halvåret 1995. Under första halvåret 1995 uppvisar samtliga av de fem stora
bankkoncemema positiva rörelseresultat efter kreditförluster. Skillnaderna i lönsamhet
var dock stora. S-E-Banken redovisar enbart 19 miljoner kronor som rörelseresultat
efter kreditförluster (reserveringar på Luxonenengagemanget drar ner
rörelseresultatet) och Nordbanken 3,1 miljarder kronor. Samtliga koncerner utom
S-E-Banken har förbättrat sina rörelseresultat jämfört med första halvåret 1994.
Skillnaderna mellan bankkoncemema är också påtagliga när man analyserar olika
resultatkomponenter. Svenska Handelsbanken och Sparbanken Sverige har ökat sina

Prop. 1995/96:172

Bilaga 2

95-11-09

Sida 6

räntenetton med ca. 12 % jämfört med samma period förra året. Nordbanken har
förbättrat sitt med 3 %. S-E-Banken och Föreningsbanken har däremot försämrat sina
netton med 9 % respektive 1 %. Även kostnadsutvecklingen varierar kraftigt. De
koncerner som har haft störst ökning totalt motiverar detta med extraordinära
åtgärder. Svenska Handelsbanken har t.ex. expanderat på de nordiska marknaderna.
S-E-Banken har haft kostnader för sin nya telefonbank Sesam. Kreditförlusterna har
minskat för samtliga koncerner med undantag för S-E-Banken där de ökat med 8 %
jämfört med första halvåret 1994.

Tabell 2. Bankkoncernernas resultat

Miljarder kronor

Dec

1992

Dec

1993

Dec

1994

Juni

1994

Juni

1995

Intjäningsförmåga

23

35

32,7

18,1

14,7

Kreditförluster

73

49

20.6

8.4

7,0

Rörelseresultat

-50

-14

12,1

9,7

7,7

Intjäningsförmågan för bankkoncemema nådde sin topp 1993 för att 1994 sjunka
något till 32,7 miljarder kronor. Den minskande intjäningsförmågan förklaras bl.a. av
krympande volymer samt minskande marginaler mellan ut- och upplåningsräntor.
Kreditförlusterna uppgick 1994 till 20,6 miljarder kronor och rörelseresultatet blev
12,1 miljarder kronor. Rörelseresultatet för 1994 drogs ned med drygt 4 miljarder
kronor p.g.a. S-E-Bankens särskilda nedskrivning av fastigheter. Bankkoncemema
sinsemellan uppvisar stora variationer i rörelseresultaten. För bankkoncemema som
helhet var dock rörelseresultatet 1994 en klar förbättring jämfört med 1993.

Den klara förbättring som redovisades för helåret 1994 har delvis fortsatt under första
halvåret 1995. Kreditförlusterna fortsätter att minska och bör för helåret 1995 hamna
runt 1 % av utlåningen lite beroende på hur denna utvecklas. Intjäningsförmågan
ligger på ungefär samma nivå som för helåret 1994. Även rörelseresultatet bör under
1995 kunna hamna på ungefär samma nivå som för helåret 1994.

Till följd av den kraftiga nedgången i fastighetspriser i kombination med
konjunkturnedgången har bankkoncemema för skyddande av fordran övertagit stora
volymer fastigheter. Från 7,8 miljarder kronor 1992 till 36,9 miljarder kronor vid
halvårsskiftet 1995 (siffrorna gäller för S-E-Banken, Svenska Handelsbanken,
Föreningsbanken samt Sparbanken Sverige vilka har den övervägande delen av
fastighetsinnehaven). En stor del av dessa fastigheter har lagts i särskilda
förvaltningsbolag. Under senare tid har en del utförsäljningar ur dessa bolag kunnat
noteras.

Kapitaltäckningsgraden i bankkoncemema har fortsatt att öka under senare år. Som
framgår av tabell 3 uppgick den till 13,3 % vid halvårsskiftet 1995. Bakom
förbättringen ligger tre faktorer. För det första har rörelseöverskotten under 1994
bidragit till en höjd kapitalbas. För det andra har flera institut kunnat genomföra
nyemissioner av riskkapital och för det tredje har en förändrad placeringsinriktning

Prop. 1995/96:172

Bilaga 2

95-11-09

Sida 7

tillämpats innebärande en ökad andel placeringar i sådana tillgångar som kräver låg
eller ingen kapitaltäckning.

Tabell 3. Bankkoncernernas kapitaltäckning

Procent

Primärkapitalgrad

Kapitaltäckningsgrad

Dec Dec Dec Juni

1992   1993   1994   1995

5,5     6,8     8,1      8,1

8,9    11,2    13,4    13,3

Vid en internationell jämförelse kan man konstatera att nivån på de svenska
bankkoncememas kapitaltäckningsgrad ligger högt. I slutet av 1994 var den
aggregerade kapitaltäckningsgraden 13,4 % i Sverige. I jämförelse med övriga G-10
länder ligger Sverige bland de högsta.

3.3 Utvecklingen i de företags- och bostadsfinansierande instituten

Av de företagsfinansierande instituten är det några få som omfattas av det statliga
stödet. Med undantag av Industrikredit som behandlas under rubrik 4 bedöms dessa
vara tillräckligt starka för att klara en avveckling av det statliga stödet utan att
fordringsägarnas intressen äventyras.

Bostadsinstituten intar en viktig roll på svensk kreditmarknad. Av samtliga bankers,
mellanhandsinstituts och finansbolags totala kreditgivning på ca. 1670 miljarder
kronor i slutet av 1994 svarade bostadsinstituten för ca. 980 miljarder kronor. Det
finns mot denna bakgrund anledning att särskilt belysa dessa instituts utveckling.

Bostadsinstitutens utlåning stagnerade under 1994. Under perioden april till november
detta år minskade institutens utlåning med 16 miljarder kronor. Detta medförde att
utlåningen i december 1994 uppvisade en minskning i årstakt med 0,6 procent.
Stigande räntor och en fortsatt svag bygg- och fastighetsmarknad är de viktigaste
förklaringarna till denna utveckling. Även under första halvåret 1995 har utlåningen
fortsatt att minska i årstakt.

Bostadsinstitutens huvudsakliga finansieringskälla har varit obligationslån som
förvärvats av institutionella placerare. Instituten har under senare år försökt
diversifiera sin upplåning genom att dels låna i utlandet, dels låna på
privatobligationsmarknaden. Som framgår av tabell 4 har bostadsinstituten under
senare tid lyckats diversifiera sin upplåning främst genom att i större utsträckning låna
från privatobligationsmarknaden.

Prop. 1995/96:172

Bilaga 2

95-11-09

Sida 8

Tabell 4. Bostadsinstitutens upplåning

Miljarder kronor

Dec
1992

Dec
1993

Dec
1994

Juni

1995

Obligationer

766

855

809

733

därav Privatobl.

24

23

46

59

Övrigt 1)

173

124

142

194

Summa

939

979

951

927

1) Finansinstitut, allmänheten, certifikat och förlagslån.

Bostadsinstitutens intjäningsförmåga uppgick enligt tabell 5 under 1994 till 10,8
miljarder kronor. Kreditförlusterna blev 5,8 miljarder kronor samt rörelseresultatet
5,0 miljarder kronor. Detta var en klar förbättring jämfört med 1993 års siffror.

Tabell 5. Bostadsinstitutens resultat

Miljarder kronor

Dec

1992

Dec

1993

Dec

1994

Juni

1994

Juni

1995

Intjäningsförmåga

8,4

9,2

10,8

5,1

5,7

Kreditförluster

5,9

7,7

5,8

3,1

3,0

Rörelseresultat

2,5

1,5

5,0

2,0

2,7

Den lönsamhetsförbättring som redovisades under 1994 har fortsatt även under första
halvåret 1995. Rörelseresultatet för helåret 1995 kan komma att ytterligare något
förbättras. Kreditförlusterna i bostadsinstituten kan förutses ligga kvar på nuvarande
nivåer de närmaste åren på grund av rådande problem i fastighetssektorn vad gäller
bostadsrättsfinansieringen.

Kapitaltäckningsgraden för bostadsinstituten har ökat under senare år vilket framgår
av tabell 6.

Tabell 6. Bostadsinstitutens kapitaltäckning

Procent

Dec Dec   Dec Juni

1992 1993 1994 1995

Primärkapitalgrad              6,8     6,6     8,0     8,9

Kapitaltäckningsgrad           9,8 10,5 12,4 13,7

95-11-09

Prop. 1995/96:172

Bilaga 2

Sida 9

3.4 Utvecklingen i sparbankerna

Det finns 90 sparbanker. De har en sammanlagd balansomslutning på ca. 73 miljarder
kronor. Borås Sparbank som, har en balansomslutning på ca. 6 miljarder kronor, är
under ombildning till bankaktiebolag.

Tabell 7. Sparbankernas resultat

Miljarder kronor

Dec

1992

Dec

1993

Dec

1994

Juni

1994

Juni

1995

Intjäningsförmåga

3,2

3,7

2,5

1,1

1,1

Kreditförluster

2,1

2,2

0,8

0,3

0,2

Rörelseresultat

1,1

1,5

1,7

0,8

0,9

Rörelseresultatet har svagt förbättrats mellan 1993 och 1994 och ser ut att hamna på
1994 års nivå även för helåret 1995. Såväl inlånings- som utlåningsutvecklingen har
liksom föregående år varit svag. Således har medelomslutningen ökat marginellt.
Volymutvecklingen har generellt sett varit bättre för de mindre sparbankerna än för de
större. Sparbankernas kapitaltäckning har utvecklats tillfredsställande men är starkt
varierande. Kapitaltäckningsgraden för sparbankerna framgår av tabell 8.

Tabell 8. Sparbankernas kapitaltäckning

Procent

Dec   Dec   Dec   Juni

1992   1993   1994   1995

Primärkapitalgrad 1)           14,3    17,2    19,0    17,6

Kapitaltäckningsgrad           11,5    14,9    16,6    15,3

1) Primärkapitalgraden blir större än kapitaltäckningsgraden då innehav av aktier i
SpS ska avräknas från sparbankens kapitalbas.

För sparbanker med en balansomslutning över 1.000 miljoner kronor (de 24 största
sparbankerna, exkl Borås Sparbank, vilka har en sammanlagd balansomslutning på ca.
47 miljarder kronor) har rörelseresultatet förbättrats med nära 25 % jämfört med
motsvarande period föregående år. Det är en betydligt större förbättring än för de
mindre sparbankerna. Orsaken till förbättringen av rörelseresultatet är minskade
kreditförluster samt ökade intäkter (räntenetto och aktieutdelningar), vilka mer än väl
kompenserat för de ökade kostnaderna. Kreditförlusterna har minskat med ca. 31 %
jämfört med föregående period.

För sparbanker med balansomslutning på 300-1.000 miljoner kronor, har
resultatförbättringen genomsnittligt varit ca. 15 % jämfört med motsvarande period
föregående år. Detta är en betydligt mindre resultatförbättring än för de större

Prop. 1995/96:172

Bilaga 2

95-11-09

Sida 10

sparbankerna. Resultatökningen före kreditförluster har varit blygsam men å andra
sidan har kreditförlusterna minskat med ca. 35 %.

För sparbanker med balansomslutning på 100-300 miljoner kronor har
kreditförlusterna minskat med hela 67 %. Kreditförlusterna låg dock redan tidigare på
en relativt låg nivå, vilket medfört att minskningen inte påverkat rörelseresultatet i
lika hög grad som för övriga sparbanker. Resultatförbättringen på 17 % är dock något
högre än för föregående grupp. Även resultatnivån ligger liksom tidigare högre för
denna grupp än för den föregående.

För de minsta sparbankerna (16 stycken), med en balansomslutning under 100
miljoner kronor, ligger resultatnivån betydligt lägre än för de övriga sparbankerna. En
resultatförbättring med 10 % har dock skett jämfört med perioden föregående år, trots
att kreditförlusterna har ökat med 50 %. Beloppsmässigt och i förhållande till
kreditvolymen ligger kreditförlusterna dock på en jämförelsevis blygsam nivå.

4. Institutens syn på en avveckling av bankstödet

En översiktlig redovisning av institutens svar

Samtliga 114 institut har svarat på inspektionens skrivelse. Instituten kan delas upp i
11 bankkoncemer, 4 banker, 25 stora sparbanker, 65 små sparbanker samt 9
bostadsinstitut och företagsfinansierande institut. I det nedanstående redovisas en kort
sammanställning av de avgivna svaren. Sammanställningen av prognoserna visar på
tendensen inom varje institutgrupp och är inte en redovisning av varje avgivet svar.

Instituten ombads lämna en bedömning av om stödet kan avvecklas under år 1996
utan att fordringsägarnas intressen riskeras.

Samtliga institut utom Borås Sparbank och Industrikredit svarade att en avveckling
kunde ske under 1996. Dessa båda institut ansåg vid halvårsskiftet 1995 att
avvecklingen borde avvakta en tid.

Borås Sparbank har funnit en lösning på de redovisade problemen genom att
Sparbanken Sverige går in som delägare i institutet. Sparbanken Sverige tillskjuter
riskkapital och banken ombildas till bankaktiebolag. Inspektionen har tillstyrkt denna
ombildning i oktober 1995. En ombildning innebär att de av banken i skrivelsen
redovisade problemen bortfaller.

Industrikredit underströk i sin skrivelse till inspektionen att dess ekonomiska situation
krävde en ändamålsenlig ägarstruktur med starka ägare. Institutet bedömdes av
inspektionen få svårt att långsiktigt överleva i sin nuvarande form. Diskussioner
mellan ägarna har emellertid inletts i syfte att skapa en stabilare ägarbild och därmed
stabilare verksamhetsförutsättningar. Under förutsättning att dessa överläggningar
resulterar i att bolagets kapitalsituation och framtida verksamhet säkerställs, så ser
inspektionen inga hinder för en avveckling av bankstödet vad gäller Industrikredit.

Prop. 1995/96:172

Bilaga 2

95-11-09

Sida 11

Instituten ombads redovisa den framtida utvecklingen av institutens
problemengagemang, kreditförluster, resultatutveckling och kapitaltäckning.

Beträffande problemkreditema anger instituten överlag minskande eller oförändrade
volymer. Ingen av affärsbankerna har indikerat på stora ökningar av
problemkreditema. De 25 större sparbankerna pekar till övervägande del på
minskande eller oförändrade volymer. Ett fåtal har inte lämnat prognos. Av de 65
mindre sparbankerna saknade 15 stycken problemkrediter i juni 1995. Nio hade
mycket låga sådana. Drygt hälften av instituten i denna grupp prognostiserar
minskande eller oförändrade volymer problemkrediter. De övriga nämner att de inte
har problemkrediter eller att de är mycket obetydliga, att de ryms inom gjorda
reserveringar alternativt att de är under kontroll. Av de 9 bostads- och
företagsfinansierande instituten har majoriteten svarat att de inte har några eller att de
kommer att minska eller förbli oförändrade.

Samtliga affärsbanker har prognostiserat minskande eller oförändrade volymer
kreditförluster. Majoriteten av de 25 stora sparbankerna prognostiserar minskande
eller oförändrade volymer kreditförluster. Av de 65 mindre sparbankerna
prognostiserar 42 minskande eller oförändrade volymer kreditförluster. De övriga
nämner att de inte har kreditförluster eller att de är mycket obetydliga, att de klaras av
inom respektive årsvinst, att riskerna i portföljen är små, att de inte har några problem
samt att reserveringsbehovet sjunker. Av de 9 bostads- och företagsfinansierande
instituten har endast ett indikerat en svag ökning.

Ingen av affärsbankerna har prognostiserat försämrade resultat. Övervägande delen
pekar på resultatförbättringar. Bland de 25 största sparbankerna är det endast en som
visat ett negativt rörelseresultat efter kreditförluster i juni 1995. Ingen prognostiserade
negativa resultat de närmaste åren. 19 pekar på ökande eller oförändrade resultat. Av
de 6 som nämner minskande resultat framöver ligger 4 idag på relativt goda
resultatnivåer. Enbart en av de 65 mindre sparbankerna visade ett negativt
rörelseresultat i juni 1995. Majoriteten prognostiserar oförändrade eller förbättrade
resultat. 6 institut talar om något minskande resultat framöver p.g.a. minskande'
utlåning eller krympande räntemarginaler. Av de bostads- och företagsfinansierande
instituten är det inte något som skriver om försämrat resultat.

De genomsnittligt vägda kapitaltäckningsnivåema var i juni 1995 för;

affärsbankerna

de 25 större sparbankerna
de 65 mindre sparbankerna
bostadsfinansierande instituten
företagsfinansierande instituten

ca. 13 %,

ca. 15 %,

ca. 17 %,

ca. 14 %,

ca. 26 %.

Samtliga utom en av affärsbankerna och samtliga större sparbanker utom en har svarat
att de inte kommer att få problem med att behålla nuvarande kapitaltäckningsnivåer.
Även majoriteten av de 65 mindre sparbankerna har svarat att de inte kommer att få
problem med att vidmakthålla nuvarande kapitaltäckningsnivåer. Inga av svaren från

95-11-09

Prop. 1995/96:172

Bilaga 2

Sida 12

de bostadsfmansierande instituten visade på problem. I endast ett av svaren från de
företagsfinansierande instituten talas om en viss minskning p.g.a. ökad utlåning.

5. En analys av utvecklingen i instituten

En analys av samtliga enskilda institut har kompletterat den av instituten själva
redovisade bedömningen. Denna analys har här utgjort ett viktigt underlag. Med den
som bas har följande frågor kunnat belysas:

- Hur väl kapitaliserade är instituten.

- Är resultatutvecklingen så god att institutets positiva utveckling garanteras.

- Hur kostnadseffektiva är instituten.

- Utvecklingen av problemkrediter och reserveringsgrad.

- Koncentrationen i kreditportföljen samt likviditetssituationen.

Analysen av de enskilda instituten har bl.a. byggt på ett antal nyckeltal som är
centrala för en bedömning av ett instituts stabilitet. Använda nyckeltal visar
utvecklingen av institutens soliditet, resultat, problemkrediter, riskspridning och
likviditet.

Utöver dessa nyckeltal har i analysen också den information vägts in som inspektionen
erhållit i sitt tillsynsarbete.

Institutens riskanalysrapportering till inspektionen samt rapportering om stora
exponeringar har utgjort underlag vid analysen. I rapporten om stora exponeringar
framgår institutens större engagemang. Härigenom framgår om instituten har en god
spridning på sin kreditstock eller om de ligger tungt på några enstaka kredittagare.
Genom riskanalysrapporten får man sedan en inblick i om de stora engagemangen
också utgör osäkra fordringar. Om så är fallet ger också denna rapport information
om hur stort säkerhetens belåningsvärde är på den osäkra fordran, d.v.s. hur stor del
av den osäkra fordran som troligtvis kan återvinnas.

För vissa institut har den ovan beskrivna genomgången kompletterats med en
känslighetsanalys.

De mindre sparbankerna

Som nämnts tidigare uppvisar mindre sparbanker en sämre lönsamhetsutveckling än de
större. 16 sparbanker har för närvarande en balansomslutning under 100 miljoner
kronor. Dessa sparbankers intjäningsförmåga har utvecklats svagt de senaste åren. En
av dessa sparbanker har under hösten tagit initiativ till en fusion med en närliggande
bank. Inspektionens slutsats för denna grupp var att även om det, med undantag av
den ovannämnda fusionerande sparbanken, på kort sikt inte föreligger några akuta
problem inom gruppen är det troligt att det sett på längre sikt kommer att tvingas fram
ytterligare strukturella förändringar inom denna grupp sparbanker.

Sparbanker med en kapitalbas understigande en miljon ECU är betydligt känsligare än
andra institut för kreditförluster. Kreditförluster kan nämligen endast bäras av det

95-11-09

Prop. 1995/96:172

Bilaga 2

Sida 13

löpande resultatet (enligt EU:s regler får kapitalbasen inte sjunka under tidigare
nivåer). En särskild analys har därför genomförts av dessa sparbankers verksamhet
som lett fram till bedömningen att det inte finns skäl att anta att dessa sparbanker inte
kommer att klara att upprätthålla uppnådd kapitalbas.

De större sparbankerna

Av de sparbanker som har en medelomslutning överstigande 100 miljoner kronor
uppvisar de flesta en god lönsamhet och successivt mindre kreditförluster. I denna
grupp finns emellertid fortfarande några sparbanker som visar på relativt höga
volymer problemkrediter, höga kreditförluster och svag intjäningsförmåga.
Inspektionen har i sin analys kommit fram till att även dessa sparbanker klarar av en
avveckling av det statliga stödet. På längre sikt är det emellertid nödvändigt att
rörelseresultaten i dessa sparbanker förbättras.

Affärsbankerna

Bankkoncemema och affärsbankerna bedöms samtliga vara tillräckligt starka för att
klara av en avveckling av det statliga stödet utan att fordringsägarnas intressen
äventyras.

Överlag har de använda nyckeltalen i inspektionens stabilitetsanalys förbättrats
väsentligt de senaste två åren. Vid halvårsskiftet 1995 redovisar ett fåtal av bankerna
enstaka nyckeltal något på fel sida om de gränsvärden som inspektionen använt sig av.
Övervägande delen av moderbankema uppvisar en tillfredställande likviditetssituation.
Volymen kreditförluster ligger för samtliga koncerner och moderbolag på en
tillfredsställande nivå. En bankkoncem samt två moderbolag uppvisar fortfarande
relativt höga volymer problemkrediter. Dessa bedömer dock att volymerna kommer
att fortsätta att minska. En bankkoncem samt två moderbolag uppvisar fortfarande
relativt låga rörelseresultat. Dessa har dock bedömt att intjäningsförmågan kommer att
förbättras framöver samt att kreditförlusterna kommer att minska. Ingen av
koncernerna eller moderbolagen uppvisar en kapitaltäckningsgrad understigandé
10 %.

Bostads- och företagsfinansierande institut

Av de nio bostads- och företagsfinansierande institut som omfattas av det statliga
stödet har endast Industrikredit redovisat en svag ställning. Industrikredit har redan
kommenterats i det ovanstående. De övriga åtta instituten saknar eller uppvisar endast
något nyckeltal på fel sida om inspektionens gränsvärden. De åtta visar också över
tiden på en positiv utveckling på nyckeltalen. Inspektionen har inte heller annan
information som motsäger detta.

I sina skrivelser till inspektionen har man ansett att en avveckling av det statliga stödet
kan ske utan att detta kommer att medföra ohanterbara problem för instituten. Deras
svar har också i övrigt varit tillfredställande. Inspektionen har följaktligen bedömt att
de åtta instituten ska kunna hantera en avveckling av det statliga stödet.

Prop. 1995/96:172

Bilaga 2

95-11-09

Sida 14

Följande bedömningar kan följaktligen göras av nuläget på den svenska
kreditmarknaden:

Finansieringssituationen

Som framgått av avsnitt 3 har kreditinstituten klart förbättrat sin
finansieringssituation. Upplåningen i utländsk valuta i bankerna har minskat,
upplåningen generellt är mer väldiversifierad och den ligger ej heller nära taket för de
lånelimiter som banksystemet kan få tillgång till. Som även framgått har bankerna en
god likviditetssituation i form av ett icke obetydligt inlåningsöverskott.

Riskkapitalmarknaden

Banksystemet har sedan 1993 haft tillgång till riskkapitalmarknaden såväl inhemskt
som internationellt. Bankerna har kunnat nyemittera betydande belopp såväl i form av
aktieemissioner som i form av förlagslåneemissioner.

Problemkrediter, m m

Problemkreditema har minskat kraftigt och uppgick vid halvårsskiftet 1995 i
banksektorn till 28 miljarder kronor och för bostadsinstituten till drygt 15 miljarder
kronor. Detta är fortfarande stora tal, men reserveringsgraden kan som helhet anses
som betryggande. Problemkreditema kan inte förväntas ge upphov till större
kreditförluster framöver än att löpande överskott och buffertar i form av riskbärande
kapital kan antas kunna bära dem.

Rörelseöverskotten

Rörelseöverskotten i banksektorn kan anses vara tillfredställande ur ett
stabilitetsperspektiv. Variationer förekommer mellan instituten, men alla fem stora
bankkoncemer uppvisar positiva rörelseresultat. Även om marginalerna skulle
försämras p.g.a. ökad konkurrens, etc. måste rörelseöverskotten anses
tillfredställande.

Kapitaltäckningssituationen

Kapitaltäckningssituationen har stadigt förbättrats och överskrider med god marginal
de krav lagen uppställer. Vid en internationell jämförelse har de svenska bankerna en
god kapitaltäckning.

Den samlade bedömning man kan göra med anledning av denna analys är att stabilitet
föreligger i det svenska banksystemet. De problem som förelåg vid införandet av
bankstödet har således undanröjts.

6. Särskild problemanalys

Vid en bedömning av effekten av en avveckling av bankstödet för enskilda institut kan
olika antaganden uppställas om den framtida utvecklingen. Utan att göra sådana

95-11-09

Prop. 1996/96:172

Bilaga 2

Sida 15

scenarieanalyser har en särskild problemanalys gjorts i syfte att analysera hot och
problem mot stabiliteten i instituten.

Den omedelbara effekten vid en avveckling av det statliga stödet är att det kan komma
att innebära ökade upplåningskostnader samt ändrade förutsättningar för upplåningen
för vissa institut. Den särskilda problemanalysen har fokuserat på dels en
känslighetsanalys av effekterna av en uppgång i ränteläget, dels en analys av
förhållandena på fastighetsmarknaden.

Effekt av en allmän räntehöjning

En höjning av det allmänna ränteläget skulle schematiskt kunna bero antingen på en
uppgång i realräntan eller i den förväntade inflationstakten. Beroende på vilken typ av
uppgång det rör sig om får den delvis olika effekt på bankernas rörelseresultat.
Höjningen kan dessutom ta sig olika form på långa respektive korta räntor.

De poster som direkt påverkas i bankernas balansräkningar vid en höjning av den
allmänna räntenivån är:

- Bankernas omatchade innehav av långfristigt räntebundna placeringar.

- Bankernas problemkrediter.

- Bankernas fastighetsinnehav.

Därutöver har naturligtvis en uppgång i den allmänna räntenivån effekter på
rörelseresultatet för enskilda poster på balansräkningen. Detta beroende på i vilken
utsträckning en allmän ränteuppgång kan kompenseras för via förändringar av
kundernas räntevillkor samt på vilka volymeffekter som uppstår.

Effekten av en eventuell räntehöjning bedöms enligt inspektionens analys kunna
inrymmas inom bankkoncememas resultat. Erfarenheterna av hur bankerna lyckades
hantera uppgången i de långa räntorna under 1994 indikerar att de mer dynamiska
anpassningsmöjligheterna är relativt goda och avsevärt reducerar de problem som kan
studeras vid en statisk analys.

Problemanalys av övertagna fastigheter

Finanskrisen medförde att bankernas nödlidande krediter ökade väsentligt, varav
fastighetsrelaterade krediter dominerade. Som en del av institutens hantering av
nödlidande krediter övertogs stora volymer fastigheter och fastighetsbolag för skyddande
av fordran. Egendomsöverföringen från företag och privatpersoner till instituten har
medfört att flera institut idag ingår i gruppen Sveriges största fastighetsägare.

För att kunna bedöma värdet på och priskänsligheten i institutens fastighetsportföljer har
en särskild känslighetsanalys gjorts av institut med stora fastighetsinnehav. Analyser och
jämförelser har gjorts mellan instituten samt mot marknadens bedömningar av
värdepåverkande faktorer och avkastningskrav. Syftet med analysen har varit att studera

Prop. 1996/96:172

Bilaga 2

95-11-09

Sida 16

hur robusta instituten är vid en ogynnsam marknadsutveckling. En analys har dessutom
gjorts av bostadsinstitutens kreditgivning till bostadsrättsföreningar och enskilda
bostadsrättsinnehavare. Följande allmänna trender kan här noteras.

- Generellt har instituten skrivit ned sina fastighetsinnehav till marknadsmässiga nivåer. I
en problemanalys kan emellertid ytterligare nedskrivningar inte uteslutas. De
fastighetsrelaterade problemkreditema har i vissa fall sjunkit men är alltjämt höga.

- För kontors- och industrifastigheter kvarstår i viss utsträckning risken för
hyressänkningar och ökande vakanser.

- Analysen av bostadsinstitutens utlåning till bostadsrättsföreningarna visar på en fortsatt
svag utlåning de kommande åren. Kreditförlusterna avseende utlåning till
bostadsrättsföreningar har sedan 1990 ökat och kan förväntas ligga på en relativt hög
nivå de kommande åren.

I den särskilda problemanalysen har behovet av ytterligare nedskrivningar analyserats vid
ett antaget mer ogynnsamt scenario för fastighetsmarknaden. Den samlade bedömningen
är att de undersökta instituten klarar ytterligare nedskrivningar.

7. Slutsatser

De institut som omfattats av statens garanti kan i princip delas upp i tre kategorier.
För det första institut med mycket god lönsamhet, god kapitalisering och små volymer
problemkrediter. För det andra institut med hygglig lönsamhet och kapitalisering men
fortfarande relativt stora stockar problemkrediter. Slutligen den tredje gruppen institut
som fortfarande har svag lönsamhet, måttlig kapitalnivå och relativt stora volymer
problemkrediter. Gemensamt för alla tre grupperna av institut är emellertid att en
återhämtning skett under framförallt 1994 och 1995 vad gäller lägre problemkrediter,
kreditförluster och därmed förbättrade resultat.

De institut som fortfarande har kvar stora volymer problemkrediter är givetvis mer
sårbara än övriga för förändringar i externa faktorer såsom räntehöjningar eller andra
internationella störningar. Inspektionens bedömning är emellertid att befintliga
problemkrediter kommer att kunna hanteras även vid vissa negativa
omväldsförändringar.

Intjäningsförmågan i instituten kommer sannolikt de närmaste åren att vara vikande
beroende på en svag volymutveckling och mindre marginaler. Konkurrensen mellan
instituten har under det senaste året stärkts beroende dels på en svag volymutveckling
dels på ett ökat antal såväl svenska som utländska institut på marknaden. Strukturella
förändringar kan därför inte uteslutas framförallt vad gäller antalet banker och kontor
i regioner med vikande kundunderlag.

Bankerna hade i början av 1990-talet byggt upp en inte oansenlig portfölj av krediter i
utländsk valuta. Nästan hälften av bankernas balansräkning kunde hänföras till denna
verksamhet. Finansieringen av denna utlåning skedde via utländska banker. Beroendet
av denna finansiering har nu successivt minskat och andelen lån i utländsk valuta

Prop. 1996/96:172

Bilaga 2

95-11-09

Sida 17

uppgår idag inte till mer än 39 %. Ett borttagande av det statliga stödet bedöms inte
på ett avgörande sätt försvåra eller fördyra finansieringen i utländsk valuta.

Sammanfattningsvis kan man säga att återhämtningen i det finansiella systemet efter
omfattande kreditförluster i början av 1990-talet har varit god i så gott som alla
kreditinstitut. Intjäningsförmågan har sedan 1993 varit god och kreditförlusterna har
minskat. Förtroendet för de svenska bankerna har kunnat återupprättas vilket också
kommit till uttryck genom att flera banker under de två senaste åren på nytt kunnat
attrahera riskkapital. Kapitaltäckningssituationen i instituten har därmed kunnat
stärkas och flera institut har nått upp till en sådan nivå att man gränsar till en
överkapitalisering. Sett till marknaden som helhet kan man därför konstatera att
resultat- och kapitaltäckningsutveckling har nått en sådan nivå att statens stöd för
banksystemet nu kan avvecklas utan att något instituts fordringsägares intressen
riskeras. En avveckling kan lämpligen genomföras under 1996.

5 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 172

Prop. 1995/96:172

Bilaga 3

NÅGRA JURIDISKA FRÅGOR VID EN AVVECKLING AV BANKSTÖDET

Prop. 1995/96:172

Bilaga 3

1

Till

Statsrådet och chefen för Finansdepartementet

Med stöd av regeringens bemyndigande den 8 juni 1995 har chefen för Finansdeparte-
mentet beslutat inhämta en sakkunnigs bedömning av de juridiska frågor som kan
uppkomma vid en avveckling av det av riksdagen år 1992 beslutade statliga åtagandet att
banker och vissa andra kreditinstitut skall kunna infria sina förpliktelser i rätt tid samt
förordnat undertecknad justitierådet Johan Munck att vara sakkunnig för ändamålet.

Jag får härmed överlämna denna promemoria i ämnet.

Stockholm i augusti 1995

Johan Munck

Prop. 1996/96:172

Bilaga 3

SAMMANFATTNING

1 denna promemoria diskuteras vissa juridiska frågor som kan tänkas uppkomma i
samband med en avveckling av statens s k bankgaranti, dvs riksdagens beslut år 1992 att
staten skall garantera att banker och vissa andra kreditinstitut skall fullgöra sina för-
pliktelser i rätt tid Därvid uppmärksammas främst spörsmålet i vad mån staten etter en
avveckling kan tänkas ha ett kvarstående ansvar gentemot dem som äger fordringar mot
banker och andra kreditinstitut. Det gäller då sådana fordringar som har uppkommit före
avvecklingen eller i varje fall före ett tillkännagivande om att avveckling kommer att äga
rum

1 anslutning till att garantin infördes uttalade riksdagen bl a att statens åtagande skulle
kvarstå så länge som det behövdes och att en avveckling skulle ske utan att fordrings-
ägarnas intressen riskeras.

Staten är inte i juridisk mening bunden av dessa uttalanden, som inte var av civilrättslig
utan av offentligrättslig karaktär och som saknade konkreta adressater. Dessa uttalanden i
sig kan alltså inte ge upphov till någon rättslig skyldighet för staten att utge ersättning
till fordringsägare som drabbas av en förmögenhetsförsämring vid en avveckling.

I samband med att banker och kreditinstitut utgivit obligationer, certifikat och andra
förbindelser har emellertid staten i vissa fall, huvudsakligen genom Bankstödsnämnden,
utfärdat ett slags stödbrev till de tilltänkta långivarna. Stödbreven innehåller en kortfattad
redogörelse för innebörden av riksdagsbeslutet om bankgarantin och ett konstaterande av
att detta är tillämpligt på de skuldförbindelser som i varje särskilt fall är aktuella. Därvid
hänvisas bl a till vad som sagts om att garantiåtagandet skulle kvarstå så länge som‘det
behövdes och att en avveckling skulle ske utan att fordringsägarnas intressen riskeras.

Man kan inte bortse från möjligheten att stödbreven skulle kunna anses innehålla ett
civilrättsligt förpliktande åtagande från statens sida gentemot brevens mottagare att agera
i enlighet med vad som sålunda har förutsatts i fråga om en avveckling. Det får visserli-
gen anses högst osäkert om stödbreven kan ges en sådan innebörd enligt svenska
rättsprinciper. Eftersom stödbreven genomgående är utfärdade till utländska kreditgivare
är det emellertid tänkbart att svenska staten, om den skulle genomföra en avveckling
utan hänsyn till fordringsägarna, kan bli instämd till en utländsk domstol med hänvisning
till att stödbrev har utfärdats. Det är inte säkert att staten i ett sådant fall kan åberopa
rätt till immunitet

Prop. 1996/96:172
Bilaga 3

3

Med hänsyn till vikten av att den framtida trovärdigheten i andra liknande sammanhang
upprätthålls är det under alla förhållanden väsentligt att staten vid en avveckling av
garantisystemet följer de uttalanden som gjordes vid systemets tillkomst, eftersom dessa
kan uppfattas som ett slags utfästelse gentemot marknaden.

Fråga är då hur de berörda uttalandena bör tolkas. Såvitt avser fordringsägarnas rätt
synes en rimlig tolkning vara att staten inför en avveckling skall försäkra sig om att
bankerna och andra berörda kreditinstitut kan antas ha förmåga att i rätt tid betala redan
uppkomna fordringar. Om detta bedöms vara osäkert beträffande något eller nagra
kreditinstitut, får specialarrangemang träffas i fråga om sådana institut

Eftersom riksdagens uttalanden endast gått ut på att fordringarna skulle betalas i rätt tid,
behöver staten däremot i princip inte ta på sig något ansvar för den omedelbara värde-
försämring som generellt kan föranledas av en avveckling. Inte heller behöver staten ta
på sig ansvaret för det fall att ett kreditinstitut tvingas inställa betalningarna till följd av
en utveckling som inte kunde förutses vid garantisystemets avveckling.

Utgar man från dessa principer vid synes en avveckling av garantiåtagandet böra föregås
av en undersökning av om de stödberättigade kreditinstituten med tillräcklig grad av
sannolikhet kan antas ha betalningsförmåga för redan uppkomna förpliktelser.

Om en avveckling anses böra äga rum trots att betalningsförmågan bedöms som osäker
för något eller några kreditinstitut bör staten redan före det generella åtagandets av-
veckling se till att stödavtal träffas i sådana fall. Avtalen bör få sådan konstruktion att
de inte utan vidare kan sägas upp av de berörda instituten utan behåller sin giltighet till
dess intitutet uppnatt finansiell stabilitet.

Lagen (1993:765) om statligt stöd till banker och vissa andra kreditinstitut upphör till sin
huvudsakliga del att gälla vid utgången av år 1995. Lämpligen bör giltighetstiden
förlängas, så att man säkerställer att bestämmelserna är i kraft under skedet närmast före
en avveckling av det generella garantiåtagandet

Lagen bör emellertid upphöra att gälla när det generella garantiåtagandet atertas. Man
skulle kunna tänka sig en övergångsbestämmelse av innebörd att lagen även efter ett
upphävande skulle tillämpas i sädana eventuella fall da ett statligt stödåtagande skall
gälla även fortsättningsvis.

Prop. 1996/96:172

Bilaga 3

4

Under förutsättning att stödavtal med den utformning som nyss förutsatts kommer till
stånd mellan staten och sådana institut som till äventyrs inte bedöms som fullt kredit-
värdiga är dock någon sådan övergångsreglering inte nödvändig.

1 Inledning

Genom riksdagens beslut med anledning av prop 1992/93:135 om åtgärder för att stärka
det finansiella systemet (bet 1992/93:NU16, rskr 155) har fastslagits att staten skall
garantera att banker och vissa andra kreditinstitut kan fullgöra sina förpliktelser i rätt tid
Propositionen föregicks av ett offentligt tillkännagivande den 24 september 1992, i vilket
det aviserades att regeringen skulle komma att begära ett generellt bemyndigande av
riksdagen att vidta stödåtgärder i angivet syfte.

Statens åtagande enligt det berörda riksdagsbeslutet tog sig inte uttryck i någon lagstift-
ning. Riksdagsbeslutet innebar i hithörande delar att de riktlinjer för de statliga åtagande-
na som hade lämnats i propositionen godkändes och att regeringen bemyndigades att
besluta om bl a garantier, lån och aktiekapitalstillskott.

I senare sammanhang har emellertid antagits lagen (1993:765) om statligt stöd till banker
och andra kreditinstitut. I lagens I § anges att statligt stöd enligt lagen lämnas till banker
och vissa andra kreditinstitut för att garantera stabliteten i betalningssystemet och trygga
kreditförsörjningen samt att syftet med statens åtagande är att garantera att instituten kan
fullgöra sina förpliktelser i rätt tid. I 2 - 4 §§ finns närmare bestämmelser om i vilka fall
stöd kan lämnas och i 5 § föreskrivs att stödet kan förenas med villkor.

De kreditinstitut som avses kunna erhålla statligt stöd är i första hand banker med
svensk oktroj och deras dotterföretag. Vissa kreditinstitut med statlig anknytning som
räknas upp i 2 J (t ex Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och AB Svensk
Exportkredit) skall emellertid också omfattas av stödet. Detsamma gäller företag som har
inrättats av ett stödberättigat institut som ett led i en rekonstruktion. När det i det
följande talas om kreditinstitut avses sådana institut som kan erhålla statligt stöd enligt
lagen

Lagen innebär vidare (6 - 26 §§) att villkoren för statligt stöd skall kunna prövas av en
för ändamålet inrättad prövningsnämnd samt att staten under vissa förhållanden skall äga
lätt att lösa in aktienia i ett kreditinstitut eller ställa det under tvångsförvaltning.

Prop. 1996/96:172

Bilaga 3

5

1 prop 1992/93:135 anges att det statliga åtagandet är temporärt och avses komma att
avvecklas inom överskådlig tid. I denna promemoria diskuteras vissa juridiska frågor
som kan tänkas uppkomma i samband med en avveckling av garantiåtagandet, främst
spörsmålet i vad mån staten efter en avveckling kan tänkas ha ett kvarstående ansvar
gentemot dem som äger fordringar mot banker och andra kreditinstitut.

Staten har i samband med att banker och kreditinstitut utgivit obligationer, certifikat och
andra förbindelser i vissa fall utfärdat ett slags stödbrev till de tilltänkta långivarna.

Även frågan om den juridiska betydelsen av sådana handlingar diskuteras i promemori-
an.

2 Innebörden av statens garantiåtagande

Enligt prop 1992/93:135 har avsikten varit att kreditinstitutens samtliga förbindelser i
princip skall omfattas av statens garantiåtagande Riskkapital i form av aktier och s k
eviga förlagslån omfattas dock inte av garantin och inte heller förpliktelser som upp-
enbarligen inte är förenliga med sund bankverksamhet.

I propositionen har angetts att statens åtagande skall kunna ta sig uttryck bl a i garantier
som täcker framtida kreditförluster och utebliven avkastning på vissa tillgångar, olika
typer av lån, garantier till skydd på värdet av nyemissioner samt aktiekapitaltillskott.
Stödåtgärderna skall utformas på ett affärsmässigt sätt och så att statens långsiktiga kost-
nader minimeras. Riksdagsbeslutet i sig har alltså inte inneburit någon form av borgen
för konkreta fordringar eller andra åtaganden, utan avsikten har varit att utfästelsen om
garanti skall materialiseras i form av avtal och på andra liknande sätt.

I detta hänseende är läget oförändrat efter tillkomsten av lagen om statligt stöd till
banker och andra kreditinstitut. Enligt vad som uttryckligen angavs i förarbetena till
nämnda lag (prop 1992/93:245 bl a s 31) var denna inte avsedd att innebära någon
ändring av principerna för det statliga stödet. Lagen tillkom i det huvudsakliga syftet att
tillskapa en ordning för prövning av villkoren för det statliga stödet och att reglera vissa
procedurfrågor i samband därmed.

Med hänsyn till syftet med statens garantiåtagande är uppenbart att detta har varit avsett
att påverka marknaden. Det tillkännagivande som gjordes från regeringens sida den 24
september 1992 om att staten avsäg att stödja bankerna hade också omedelbar stabilise-

Prop. 1996/96:172

Bilaga 3

6

ringspolitisk betydelse och marknaden har därefter utgått från att staten tar ansvar för
att bankerna kan infria sina förpliktelser.

Som jag har framhållit i en våren 1993 på Finansdepartementets uppdrag avgiven
promemoria angående vissa frågor rörande villkor för den ifrågavarande garantin synes
det ursprungliga riksdagsbeslutet om bankgarantin kunna uppfattas som ett slags ut-
fästelse från statens sida till marknaden att stödja kreditinstituten i den omfattning som
framgår av beslutet. I den angivna promemorian betecknade jag det som en svårbedömd
fråga i vad mån den som har fordringar gentemot en bank skulle kunna rikta anspråk
mot staten med hänvisning till riksdagsbeslutet Denna fråga får betydelse för de
överväganden som görs i förevarande promemoria.

Det förtjänar här inskjutas att de danska och norska stödåtgärderna för bankväsendet inte
synes ha utformats på sådant sätt att frågor av den art som diskuteras i det följande får
aktualitet. Den finska riksdagen har år 1993 på förslag av ekonomiutskottet (EkUB 1)
uttalat att riksdagen "förutsätter att finska staten garanterar att bankerna i Finland i alla
lägen förmår sköta sina förbindelser på utsatt tid" och att "riksdagen vid behov kommer
att bevilja regeringen tillräckligt stora anslag och fullmakter för att förbindelserna skall
kunna fullgöras". Det har ansetts att staten genom detta uttalande i praktiken har tagit
ansvaret för att banksystemets verksamhet tryggas ( jfr årsberättelsen 1993 för Statens
säkerhetsfond s 8 fj. I del berörda riksdagsuttalandet har inte gjorts något förbehåll om
återtagande och jag har inte kunnat finna att denna fråga har vant föremål för diskus-
sion.

3 Vad har förutsatts i fråga om en avveckling av garantin'.’

l ör svensk del har frågan hur länge det skulle finnas möjlighet att besluta om stödåt-
gärder behandlats som ett särskilt spörsmål i prop 1992/93:135 (s 19). Föredragande
statsrådet gjorde i denna del följande bedömning, mot vilken ingen erinran anfördes från
riksdagens sida:

"Det är i varje utvecklad ekonomi en viktig uppgift för staten att se till att det
finns ett fungerande betalningssystem. I den bemärkelsen kan det alltså inte bli
fråga om att statens ansvar skulle vara tidsbegränsat Däremot är det viktigt att
betona att det nu aktuella åtagandet, som är av extraordinär natur, är temporärt,
f örekomsten av ett sådant atagande befrämjar inte en effektivt fungerande

Prop. 1995/96:172

Bilaga 3

marknad, även om åtagandet är nödvändigt nu. Även konstitutionella skäl talar
för en avveckling inom överskådlig tid.

Åtagandet och stödsystemet skall dock kvarstå så länge som det behövs och
avvecklas först när förhållandena är sådana att det inte längre föreligger något hot
mot stabiliteten i det finansiella systemet. Det kan redan nu förutses att det kan ta
flera år. Avvecklingen skall ske utan att fordringsägarnas intressen riskeras. En
avveckling kan genomföras bara efter ett nytt beslut av riksdagen.

Det jag nu har sagt har avsett stödsystemet som sådant. En annan sak är att
stödåtgärder som beslutats inom ramen för systemet - och som i flertalet fall
kommer att ha dokumenterats i avtal mellan staten och det berörda institutet -
naturligtvis kommer att fullföljas även efter det att regeringens generella be-
myndigande att besluta om stödåtgärder har upphört att gälla."

Det förtjänar ytterligare anmärkas att de bestämmelser i den nya lagen om statligt stöd
till banker och andra kreditinstitut (6 - 26 som behandlar frågor om prövning av av-
talsvillkor och om inlösen och tvångsförvaltning har gjorts tidsbegränsade och upphör att
gälla vid utgången av år 1995. Någon motsvarande begränsning har emellertid inte
föreskrivits för lagens fem inledande paragrafer i vilka principerna för det statliga stödet
anges. Härom anfördes följande i specialmotiveringen (prop 1992/93:245 s 40):

"En tidsbegränsning av dessa bestämmelser skulle kunna uppfattas stå i strid med
de uttalanden som gjordes i samband med riksdagens beslut om stödet, nämligen
att stödsystemet skall kvarstå så länge som det behövs och inte avvecklas förrän
det kan ske utan att fordringsägarnas intressen riskeras samt att en avveckling
skall kunna genomföras först efter ett nytt beslut av riksdagen.

Fullt klart är alltså att det har förutsatts att statens åtagande skali avvecklas inom
överskådlig tid. Det framgår också att en avveckling kan komma att aktualiseras när för-
hållandena bedöms vara sådana att det inte längre föreligger något hot mot stabiliteten i
det finansiella systemet. Vidare är det uttryckligen förutsatt att prövningen av frågan om
situationen är sådan att garantin från nu angivna synpunkter kan avvecklas skall
ankomma på staten genom riksdagen.

Sä långt får uttalandena anses klara till sin innebörd. Vad som kan förtjäna diskuteras
närmare är emellertid uttalandet att avvecklingen skall ske utan att fordringsägarnas in-
tressen riskeras. Det uttalandet har säkerligen haft betydelse för marknadens bedömning.

Prop. 1995/96:172
Bilaga 3

3

även om det inte närmare utvecklats i prop 1992/93:135. Det har således inte klart sagts
ut i propositionen huruvida avsikten varit att, vid en avveckling av garantiåtagandet,
detta skulle drabba även fordringar mot banker och andra kreditinstitut som tillkommit
dessförinnan.1

Det bör särskilt anmärkas att, när det här och i det följande talas om fordringar mot
banker och andra kreditinstitut, avses i inte i första hand fordringar som uppstått genom
att någon har satt in pengar på räkning i en bank. Enligt en nyligen avlämnad
lagrådsremiss är nämligen avsikten att en särskild statlig insättningsgaranti skall införas
till skydd för sådana fordringsägare. Denna avses emellertid bli beloppsbegränsad, och
resonemangen i det följande kan då appliceras även på insättamas fordringar i den mån
garantigränsen överskridits (enligt lagrådsremissen 250.000 kr).

4 Kan en avveckling av garantiåtagandet medföra skada för enskilda?

Avvecklas garantin även med avseende pa redan uppkomna fordringar mot banker och
andra kreditinstitut, innebär detta sannolikt i åtskilliga fall en värdeförsämring för sådana
fordringar Dessa - som t ex kan bestå av obligationer eller certifikat - har manga gånger
pris- eller räntesatts utifrån antagandet att de utgör s k nollriskpapper med hänsyn till
statens garantiåtagande. Bortfaller denna förutsättning, kan marknaden reagera på sådant
sätt att kursen faller. För innehavarna uppkommer således vad man brukar kalla en
marknadsrisk, vilken kan tänkas få ingripande konsekvenser i vissa fall.

Vidare uppkommer naturligtvis risken att kreditinstitutet inte kan infria förbindelserna
eller i varje fall inte kan göra detta i rätt tid (kreditrisk resp likviditetsrisk). Visserligen
har förutsatts att garantiåtagandet avvecklas först när det inte längre föreligger något hot
mot stabiliteten i det finansiella systemet. Men denna förutsättning kan tänkas vara
uppfylld även om läget är mer eller mindre bekymmersamt för något eller några enskilda
kreditinstitut, som kanske sedermera går i konkurs eller inställer betalningarna. Och även

1 Enligt uppgift har företrädare för Finansdepartementet och Bankstödsnämnden, i
den mån frågor ställts pä denna punkt av enskilda aktörer inom eller utom landet, klart
uttalat att en avveckling av garantin innebär att utelöpande fordringar inte längre
omfattas av åtagandet. Uttalandena kan givetvis inte tilläggas någon betydelse för
tolkningen av riksdagens beslut. 1 den mån uttalandena gjorts till företrädare för sådana
aktörer till vilka staten riktat s k stödbrev (se närmare avsnitt 9) kan de emellertid
möjligen vägas in i bedömningen.

Prop. 1995/96:172
Bilaga 3

9

om några sådana risker inte kan förutses vid tidpunkten för en avveckling, är det ju
tänkbart att ett kreditinstitut till följd av ändrade förhållanden kommer i betalningssvårig-
heter innan de förbindelser som utfärdats under garantiåtagandets giltighetstid har
upphört att gälla.

5 Är den skada som kan uppstå för enskilda av obligatorisk eller utomobligatorisk
natur?

En grundläggande fråga är om den garantiutfästelse som staten kan anses ha riktat till
marknaden innebär att någon sorts avtalsförhållande har uppkommit mellan staten och
fordrings-ägama. Ett sådant avtalsförhållande skulle kunna ge upphov till vad man
brukar kalla ett obligatoriskt skadeståndsanspråk.

Den omständigheten att garantiåtagandet med civilrättsligt språkbruk är att se som en
ensidig viljeförklaring från statens sida utesluter inte i och för sig att den skulle kunna
ge upphov till förpliktelser för staten på kontraktsrättslig eller kvasikontrakträttslig
grund.

Garantiutfästelsen utpekar emellertid inte någon krets av medkontrahenter som ar möjlig
att avgränsa, vilket brukar krävas för att en kontraktsrättslig bundenhet skall uppkomma.
Det förekommer uttalanden i den juridiska litteraturen enligt vilka även en viljeförklaring
riktad till en obestämd krets av adressater under vissa omständigheter skulle kunna ge
upphov till civilrättslig bundenhet (se Karlgren, Studier i allmän avtalsrätt, s 78, Ussing,
Aftaler på formuerettens omraade, s 52, samt Arnholm, Privatrett l s 212). Men en
generell utfästelse riktad till allmänheten torde inte kunna anses i juridisk mening
bindande (se t ex Karlgren, Kutym och rättsregel, s 56 not 5 och Grönfors, Avtalslagen.
1984, s 28).

En sådan utpekad krets av medkontrahenter som i allmänhet krävs för att civilrättslig
bundenhet skall uppkomma kan i och för sig vara mycket vid. Om någon gör ett
offentligt erbjudande om aktieförvärv för uppköp av ett bolag anses han bunden av
erbjudandet under acceptfristen, oberoende av att aktierna kan vara spridda pä tusentals
händer. Kretsen av medkontrahenter är emellertid då klart bestämd: den utgörs av aktie-
ägarna i målbolaget.

Det garantiåtagande som staten kan anses ha lämnat i förevarande fall utpekar däremot
inte någon sådan avgränsbar krets. Målgruppen är i stället var och en som har eller kan

Prop. 1995/96:172

Bilaga 3

10

tänkas förvärva fordringar inot banker eller andra kreditinstitut, dvs marknaden som
helhet.

Vidare är att märka att man för att en viljeförklaring skall leda till bundenhet brukar
kräva att den skall vara riktad till adressaten och inte komma till uttryck endast genom
ett intenit handlande på den ena partens sida (se t ex Karlgren, Studier i allmän avtalsrätt
s 78). I förevarande fall tillkom garantiutfästelsen i en sådan offentligrättslig ordning att
den knappast kan inordnas i det civilrättsliga systemet för rättsverkningar av viljeförkla-
ringar. Fastän regeringens proposition om bankgarantin naturligtvis var avsedd att
komma till marknadens kännedom var den ju som andra propositioner riktad till
riksdagen, och riksdagens beslut om bemyndiganden m m var riktat till regeringen.
Uttalandena i prop 1992/93:135 kan närmast jämföras med lagmotiv, låt vara att nämnda
proposition inte resulterade i någon lagstiftning i frågan.

Enligt min mening är det med hänsyn till den aktuella garantiutfästelsens offentligrättsli-
ga karaktär i förening med den omständigheten att konkreta adressater saknas knappast
möjligt att hävda att något kontraktsrättsligt eller kvasikontrakträttsligt förhållande kan
ha uppstått mellan staten och enskilda parter på grundval av garantiutfästelsen. Det in-
nebär att statens eventuella ansvar i detta fall vilar på utomobligatorisk grund.

6 Kan staten bli ersättningsskyldig på utomobligatorisk grund?

Ersättningsskyldigheten för utomobligatoriska skador regleras av skadeståndslagen
(1972:207). Den typ av skador som det i förevarande fall skulle kunna bli fråga om är
med lagens terminologi att karakterisera som rena förmögenhetsskador Sådana skador -
som alltså inte utgör vare sig person- eller sakskada - ersätts bara i vissa speciella fall.

Den enda bestämmelse som här skulle kunna bli aktuell är 3 kap 2 § skadeståndslagen,
enligt vilken staten kan bli ansvarig för fel eller försummelse vid myndighetsutövning i
verksamhet för vilken staten svarar. Enligt 7 § samma kapitel gäller emellertid bl a att
talan om ersättning inte får föras med anledning av ett beslut av riksdagen (utan att
beslutet upphävs eller ändras). En talan mot staten som grundas på en påstådd felaktighet
i ett riksdagsbeslut tas inte upp till prövning (jfr rättsfallet NJA 1978 s 125).

Om garantiåtagandet avvecklas måste detta ske genom ett riksdagsbeslut, och det synes
då omöjligt att komma ifrån att det är detta riksdagsbeslut som måste angripas, om man

Prop. 1995/96:172
Bilaga 3

11

vill föra en skadeståndstalan grundad på fel eller försummelse i myndighetsutövning.
Men en sådan talan kan alltså inte föras vid svensk domstol.

Den som lider förlust på gnind av en avveckling av bankgarantin och menar att staten
handlat i strid med sitt åtagande skulle emellertid kunna tänkas göra gällande att han har
blivit utsatt för någon form av expropriation eller liknande förfogande och på grund
härav har rätt till ersättning enligt 2 kap 18 § regeringsformen eller de principer som
ligger till grund för nämnda bestämmelse. En sådan talan torde inte träffas av skade-
ståndslagens taleförbud och det är tänkbart att den kan föras utan stöd i annan lagstift-
ning än regeringsformen; jfr Bengtsson, Ersättning för offentliga ingrepp 1, s 192 ff.

I sitt nämnda arbete (s 130 ff) behandlar Bengtsson också det fallet att en fordringsrätt
gentemot det allmänna utsläcks eller begränsas genom lagstiftning eller någon annan
åtgärd från det allmännas sida. Bengtsson anser att övervägande skäl talar för att
jämställa en sådan åtgärd med expropriation vid tillämpning av 2 kap 18 § regerings-
formen.

Jag är benägen att dela denna uppfattning men anser inte att det antydda resonemanget
kan appliceras pä en avveckling av bankgarantin. Statens garantiutfästelse innefattar inte
något borgensåtagande för konkreta fordringar, och det kan inte hävdas att staten skulle
utsläcka eller begränsa någon fordran genom att avveckla sitt garantilöfte. Att förmögen-
hetsförluster kan uppkomma för enskilda sammanhänger med att dessa kan ha handlat i
förlitan pä det stöd till kreditväsendet som staten i offentligrättslig ordning ställt i utsikt.
Att betrakta den förmögenhetsförsämring som kan uppkomma på grund av att det
allmänna löftet om stöd återkallas som ett resultat av expropriation eller liknande
förfogande synes knappast möjligt; man är alldeles för långt från det genom grundlags-
regeln skyddade området. Inte heller någon annan grundlagsregel. t ex förbudet mot
retroaktiv lagstiftning, kan här bli aktuell Av skäl som nu har angetts anser jag vidare
att regeln om äganderättsskydd i första tilläggsprotokollet till Europakonventionen inte
kan få någon aktualitet

Kanske finns det ändå utrymme för att diskutera frågan om ett principiellt juridiskt
ansvar för staten. Man kan ju tänka sig den låt vara tillspetsade situationen att det
verkligen föreligger ett fel eller en försummelse på statens sida i förening med ett
riksdagsbeslut som medför ett principiellt ersättningsansvar för staten, fastän det
uttryckliga förbudet i 3 kap 7 § hindrar en talan i saken vid domstol.

Prop. 1995/96:172

Bilaga 3

12

Den frågan blir dock av naturliga skäl abstrakt. I förevarande fall torde den sakna be-
tydelse, eftersom man kan räkna med att staten liar som utgångspunkt att de åtaganden
som följer av en rimlig tolkning av riksdagsbeslutet skall uppfyllas oberoende av att det
inte skulle vara möjligt att för enskilda parter att hävda eventuella rättsanspråk vid
domstol. Det är därför av intresse att återvända till det ursprungliga riksdagsbeslutet om
garantin och se efter vad marknaden kan anses ha förespeglats enligt en rimlig tolkning
av detta beslut.

7 Hur bör uttalandena angående garantins avveckling tolkas?

För att konkretisera de frågor som här uppkommer kan det finnas anledning att göra det
tankeexperimentet att den aktuella garantiutfästelsen hade kommit till uttryck i ett
civilrättsligt avtal mellan staten och marknadsaktörerna med exakt samma lydelse som
prop 1992/93:135. Skulle då en avveckling av garantiåtagandet kunna vålla en från
kontrakträttslig synpunkt ersättningsgill skada och i så fall under vilka förutsättningar?
Den som åtagit sig att stödja en kredittagare kan ju under vissa omständigheter bli
skadeståndsskyldig mot kreditgivaren, om han inte fullföljer sitt åtagande (se vidare
avsnitt 9.3 i det följande).

Av betydelse för bedömningen skulle väl framför allt bli vilken innebörd som skall
tilläggas de uttalanden som i prop 1992.93:135 har gjorts angående garantins avveckling.
Som framgått är nyckelmeningarna härvidlag I) att åtagandet och stödsystemet skall
kvarstå så länge som det behövs och avvecklas först när förhållandena är sådana att det
inte längre föreligger något hot mot stabiliteten i det finansiella systemet samt 2) att
avvecklingen skall ske utan att fordringsägarnas intressen riskeras

Två tolkningar av dessa meningar sammanställda med varandra och med sammanhanget

i övrigt förefaller tänkbara:

Alt. A) En avveckling av garantiätagandet skall över huvud taget inte drabba sådana
fordringar som redan har uppkommit vid tidpunkten för en avveckling (eller, kanske
snarare, vid den tidpunkt då det tillkännages att en avveckling avses komma att ske)
Avges från statens sida en förklaring av denna innebörd i anslutning till riksdagsbeslutet
om avveckling, borde rationellt sett inte någon värdeförsämring av dessa fordringar
inträda, och skulle det ändå ske kan staten inte ha något ansvar för detta Staten liar ju
för övrigt inte atagit sig något ansvar för en värdesäkring av fordringarna; garantiåtagan-
det går bara ut på att fordringarna skall bli betalade i rätt tid.

Prop. 1995/96:172

Bilaga 3

13

Alt. B) Vad staten i aktuellt avseende har åtagit sig innebär inte mera än att inför en
avveckling försäkra sig om att banker och andra kreditinstitut kan antas ha förmåga att i
rätt tid betala redan uppkomna fordringar och att, om detta bedöms vara osäkert
beträffande något eller några kreditinstitut, träffa specialarrangemang i fråga om sådana
institut Endast om staten brister i dessa avseenden kan ett ansvar tänkas uppkomma.

Även med denna utgångspunkt får enligt min mening principiellt sett gälla att staten inte
skulle svara för den mera generella värdeförsämring som kan bli den omedelbara följden
av ett tillkännagivande om en avveckling, eftersom garantiåtagandet endast avser att
fordringsägarna erhåller betalning i rätt tid. Inte heller skulle staten svara för det fall att
den senare utvecklingen leder till att kreditinstitut, vilka på goda grunder bedömts som
fullt kreditvärdiga vid avvecklingstiilfället, likväl tvingas inställa betalningarna

Vidare bör beaktas att den som lider skada till följd av ett kontraktsbrott enligt allmänna
kontrakträttsliga principer anses skyldig att vidta skäliga åtgärder för att begränsa sin
skada och att detta kan leda till en reducering av statens ansvar. Om man vidhåller det
hypotetiska antagandet att statens garantiutfästelse hade kommit till uttryck i ett civil-
rättsligt avtal kan nämnda princip emellertid i vissa fall tänkas leda till att innehavaren
av fordringar mot kreditinstitut - t ex obligationer - skulle vara berättigade till ersättning
för värdeförsämring, nämligen om en försäljning med kursförlust framstått som ett
rimligt sätt att skydda sig mot en större förlust i händelse av bristande betalning. Jag
utvecklar denna synpunkt närmare i avsnitt 9.4.

Det är i praktiken svårt att tänka sig några väsentligt annorlunda tolkningsalternativ än
dem som ovan skisserats som alt A och B, även om man naturligtvis kan diskutera vissa
varianter av det sistnämnda alternativet Enligt min mening kan alt A inte betecknas som
orimligt, om man endast håller sig till texten i prop 1992/93:135. En tolkning enligt alt
B ligger dock otvivelaktigt närmast till hands. Jag grundar denna uppfattning framför
allt på den omständigheten att, om verkligen ett tidsobegränsat garantiåtagande för de
ifrågavarande fordringarna hade avsetts, detta skulle vara av så pass ingripande betydelse
att det rimligen hade bort komma till klart uttryck i propositionen

Detta antagande bekräftas av den formulering som kommit till användning när texten i
prop 1992/93:135 citeras i prop 1992/93:245 vid diskussionen av frågan om tidsbe-
gränsning av den i sistnämnda proposition föreslagna lagen om statligt stöd (se ovan
under 3). I prop 1992/93:245 anges innebörden av det tidigare riksdagsbeslutet vara att
stödsystemet inte skall avvecklas "förrän (kursiverat här) det kan ske utan att fordrings-
ägarnas intressen riskeras". Medan texten i prop 1992/93:135 kan läsas så att det lämnats

Prop. 1995/96:172

Bilaga 3

14

öppet i vad mån en avveckling skulle drabba redan uppkomna fordringar kan formu-
leringen i prop 1992/93:245 knappast förstås på annat sätt än att garantin vid en
avveckling kommer att bortfalla även med avseende på dessa fordringar, låt vara att
statsmakterna avsett att avvakta med en avveckling intill dess fordringsägaranas intressen
inte äventyras därav.

Det skall än en gång erinras om att det resonemang om ersättningsansvar för staten som
här har förts avser den hypotetiska och i verkligheten inte föreliggande situationen att
staten skulle ha ett juridiskt ansvar gentemot enskilda aktörer pa grundval av de
uttalanden som gjorts i anslutning till att garantin infördes. Syftet med framställningen i
denna del har endast varit att söka åskådliggöra konsekvenserna av en utgångspunkt från
statens sida som innebär att de åtaganden gentemot marknaden som följer av en rimlig
tolkning av riksdagsbeslutet skall uppfyllas.

8 Sammanfattande synpunkter på statens ansvar till följd av riksdagsbeslutet

Enligt mm uppfattning har staten inte genom riksdagsbeslutet om bankgaranti ådragit sig
någon rättslig förpliktelse gentemot enskilda placerare. Staten kan därför inte under
några omständigheter aläggas någon rättslig ersättningsskyldighet till följd av att garantin
avvecklas genom ett nytt riksdagsbeslut, även om detta skulle leda till skada för
enskilda

Staten får emellertid anses ha åtagit sig ett låt vara ej juridiskt förpliktande ansvar
gentemot marknaden som innebär att garantin inte skall avvecklas med mindre än att
banker och andra kreditinstitut i anslutning till en avveckling kan antas ha förmåga att i
rätt tid betala redan uppkomna fordringar, savida inte specialarrangemang träffas med
sädana kreditinstitut vilkas betalningsförmåga bedöms som osäker

Skulle riksdagen avveckla garantin utan att de nyss angivna förutsättningarna är för
handen synes det som närmare utvecklats i det föregående inte kunna hävdas att detta
strider mot grundlagen. Men en utfästelse gentemot marknaden av här aktuellt slag kan
givetvis inte bry tas utan allvarliga konsekvenser med avseende pä den framtida tro-
värdigheten i liknande sammanhang; ett sådant förfarande från en enskild aktörs sida
skulle inte accepteras av självregleringsorgan eller tillsynsmyndigheter. Staten torde
också ha som utgångspunkt att de åtaganden som följer av en rimlig tolkning av
riksdagsbeslutet skall uppfyllas oberoende av att de uttalanden som gjorts angående
garantin inte givit upphov till någon bundenhet i juridisk mening.

Prop. 1995/96:172
Bilaga 3

15

9 Av staten utgivna s k stödbrev

9.1 Stödbrevens lydelse

Som inledningsvis nämndes har staten i samband med att banker och kreditinstitut
utgivit obligationer, certifikat, swapavtal och andra förbindelser i vissa fall utfärdat ett
slags stödbrev avsedda för de tilltänkta långivarna. (Handlingarna saknar rubrik och
termen stödbrev används endast av framställningsmässiga skäl.)

Dessa handlingar har sedan Bankstödsnämndens tillkomst regelmässigt utfärdats av
generaldirektören vid nämnden (före nämndens tillkomst i något eller några fall av det
för kreditmarknadsfrågor ansvariga statsrådet i Finansdepartementet). Stödbreven riktas i
vissa fall "To vvhom it may concem" och i andra fall till angivna utländska kreditinstitut
och refererar till i varje särskilt fall definierade skuldförbindelser som utfärdats av ett
svenskt kreditinstitut.

I övrigt är stödbreven i allt väsentligt likalvdande. Varje handling inleds med en
hänvisning till de aktuella skuldförbindelserna och innehåller därefter en bekräftelse pa
att riksdagen har belutat att staten skall garantera att banker med svensk oktroj och vissa
andra kreditinstitut kan fullgöra sina åtaganden i rätt tid. Sedan följer en kort redogörelse
för den huvudsakliga innebörden av prop 1992/93:135, varefter stödbrevet fortsätter:

"The support system is to be available as long as it is needed. It shail not be
discontinued until this can be done without jeopardizing the rights of creditors. A
discontinuation shall require a new decision by Parliament.

The Government undertaking will benefit all the institutions to which it applieS in
that they, irrespective of whether or not support measures have been instituted or
applied for, can be sure of obtaining the support that is needed. —

Under the conditions referred to above X-banken is eligible for support and the
State will ensure that X-banken will be in a position to pay its financial obli-
gation on a timely basis.

This letter should not be construed as a letter of guarantee for the obligations of
X-banken, under which a claiin can be brought against the State."

6 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 172

Prop. 1995/96:172

Bilaga 3

16

9.2 Kan stödbreven medföra någon juridisk förpliktelse1’

Med hänsyn särskilt till den sista citerade meningen står det alldeles klart att stödbreven
inte utgör någon borgen eller garanti för de förbindelser som det i varje särskilt fall är
fråga om. Men har stödbreven någon annan juridisk betydelse9

Till skillnad från riksdagsbeslutet är stödbreven riktade till en bestämd krets av med-
kontrahenter, nämligen de aktuella kreditgivarna eller dessas företrädare. Stödbrevens
utfärdande kan inte karakteriseras som en offentligrättslig akt i vanlig mening. Från
dessa synpunkter skulle breven otvivelaktigt kunna medföra civilrättslig bundenhet för
staten under förutsättning att de skall anses innehålla någon form av åtagande.

Stödbreven innehåller ju i princip endast en korrekt redogörelse för innebörden av riks-
dagsbeslutet och ett konstaterande av att detta är tillämpligt på de skuldförbindelser som
i varje särskilt fall är aktuella. Man kan emellertid inte bortse från möjligheten att
stödbreven skulle kunna anses innehålla ett åtagande från statens sida gentemot brevens
mottagare att agera i enlighet med vad som vid garantins införande har förutsatts i fråga
om en avveckling. Stödbreven ger i detta hänseende klart uttryck åt de tidigare återgivna
nyckelmeningama i det ursprungliga riksdagsbeslutet, nämligen 1) att statens åtagandet
skall kvarstå så länge som det behövs och 2) att avvecklingen skall ske utan att for-
dringsägarnas intressen riskeras.

Frågan kan även med denna utgångspunkt ställas om stödbreven ens teoretiskt kan
grunda någon skadeståndsskyldighet för staten. Det ankommer pä statsmaktema att
bestämma om och när garantin skall avvecklas. Det har i annat sammanhang, nämligen
när det gäller vissa typer av arbetsrätts! i ga avtal, ansetts att staten inte kan ikläda sig en
skyldighet att betala allmänt skadestånd för den händelse en överenskommelse, som
förutsätter beslut av statsmakterna, inte infrias; detta skulle - med lagrådets ord -
"innebära att regeringsformen på denna punkt sätts ur spel och att man därmed äventyrar
den fria beslutanderätten för de politiska organen" (prop 1976/77:137 s 20 och 102; jfr
Holmberg-Stjernquist, Grundlagarna, s 378).

Det berörda lagrädsyttrandet torde emellertid närmast vara avsett som en rekommenda-
tion att staten inte bör åta sig skadeståndsskyldighet i situationer av aktuellt slag. 1 vart
fall synes yttrandet inte kunna läsas så att skadeståndsskyldighet för staten skulle vara
utesluten för det fall att en överenskommelse, vars fullgörande på statens sida är
beroende av statsmakternas beslut, inte infrias. Skadeståndsskyldighet vid kontraktsbrott
och motsvarande måste uppenbarligen kunna uppkomma i vissa fall oberoende av att

Prop. 1995/96:172
Bilaga 3

17

fullgörandet av ett avtal förutsätter statsmakternas beslut. Att ett kontrakträttsligt eller
kvasikontrakträttsligt förhållande kan uppkomma mellan det allmänna och enskilda även
när det allmännas framtida agerande är beroende av en särskild beslutsprocedur torde
sålunda vara allmänt erkänt (se t ex Westerberg, Om rättskraft i förvaltningsrätten, s 461
ff och Bengtsson, Ersättning vid offentliga ingrepp 2, s 157 f och 179: jfr också
rättsfallet NJA 1956 s 217).

Om stödbreven skall anses innefatta någon form av åtagande, vilket naturligtvis är
tveksamt, skulle detta närmast ha karaktär av ett slags garanti - inte för de aktuella ford-
ringarna som sådana, ty detta är ju uttryckligen bortskrivet, utan för att staten kommer
att följa riksdagsbeslutet vid en avveckling av stödsystemet. Garantier kan otvivelaktigt
utfärdas på statens vägnar i finansiella sammanhang och Bankstödsnämnden har
uttryckligen tillagts behörighet att utfärda sådana (detsamma gäller enligt ett särskilt
regeringsbeslut beträffande det statsråd som utfärdat stödbrev före nämndens tillkomst).

9.3 Rättsfall angående s k letters of comfort

Enligt min mening kan det alltså inte uteslutas att staten genom att utfärda stödbreven
skall anses ha i förhållande till adressaterna åtagit sig att följa de uttalanden som gjorts
av riksdagen - åtminstone till den del de återgetts i breven - i vad avser villkoren för
bankgarantins avveckling.

När det gäller frågan under vilka förutsättningar ett sådant åtagande skulle kunna leda
till ersättningsansvar ligger det nära till hands att erinra om den livliga diskussion som
både i Sverige och utomlands har förts beträffande en typ av viljeförklaringar som i
svenskt juridiskt språkbruk saknar vedertagen beteckning men som särskilt på engelska
har ett flertal olika benämningar: "letter of intent". "letter of responsibilitv". "letter of
comfort", letter of support" och "letter of aevareness” (en fransk beteckning är "déclara-
tion du patronat" och en tysk "Patronatserklärung"). Kännetecknande för en sådan förkla-
ring - oftast avgiven av ett moderbolag till en dotterbolagets kreditgivare - är att den inte
innefattar något uttryckligt borgens- eller garantiåtagande men ger uttryck för i vart fall
en medvetenhet från moderbolagets sida om den ifrågavarande krediten till dotterbolaget
och dessutom, beroende på de formuleringar som kommit till användning, kan innehålla
en mer eller mindre markerad avsikt att vid behov stödja dotterbolaget under kredittiden

1 det följande används för enkelhetens skull termen "letter of comfort" vilken är den som
oftast har använts i den juridiska litteraturen Högsta domstolen har i tvä rättsfall under

Prop. 1995/96:172

Bilaga 3

18
senare tid - NJA 1992 s 375 och 1994 s 204 - haft anledning att uttala sig beträffande
letters of comfort.3 I det första av dessa mål uttalade Högsta domstolen allmänt följande:

"Frågan om vilka rättsverkningar förklaringar av detta slag skall tilläggas i olika
situationer har vant livligt diskuterad även i den svenska rättsvetenskapliga
litteraturen (se bl a Rodhe i Festkrift till Jan Hellner s 495 ff, Hellner, Kommer-
siell avtalsrätt 3 u s 77 ff, Bogdan i Tidskrift for rettsvitenskap 1988 s 653 ff och
Gorton i Sv.IT 1989 s 725 ff samt uppsatser av Bogdan och Lindquist i Letters of
comfort. Handelsrättslig skriftserie nr I, Lunds universitet 1989). De svårigheter
som här kan möta sammanhänger med att sådana förklaringar ofta utmärks av en
viss vaghet eller tvetydighet som inte sällan kan förutsättas vara åsyftad Som har
framhållits i litteraturen (se särskilt Bogdans förenämnda uppsatser) synes det
visserligen inte kunna råda någon tvekan om att skadeståndsskyldighet enligt
allmänna principer kan uppkomma för det fall utställaren skulle ha ha vållat
skada genom att lämna felaktiga upplysningar om faktiska förhållanden eller
genom att lämna sådana upplysningar om sina avsikter eller sin inställning för
framtiden som var oriktiga redan när förklaringen avgavs Var uppgifterna riktiga
när de lämnades, kan utställaren beroende på omständigheterna tänkas ådra sig en
upplysningsskyldighet för det fall förhållandena skulle ändras.

Vad som nyss anförts om den vaghet eller tvetydighet som ofta utmärker de ifrå-
gavarande förklaringarna medför emellertid att den fråga som främst kan förut-
sättas ge upphov till tvister är i vad mån en för framtiden bindande utfästelse
skall anses ha lämnats eller ej. Sådana frågor tar för svensk del lösas enligt
vanliga principer för avtalstolkning, varvid inte bara olika nyanser i förklaring-
ens lydelse utan också omständigheterna vid dess tillkomst och vad som kan
utrönas om parternas avsikter kan få betydelse."

I det rättsfall från vilket dessa uttalanden är hämtade - NJA 1992 s 375 (s 401 f) - var
del fråga om ett letter of comfort (i verkligheten rubricerat "letter of intent"), vilket pa
en kommuns vägnar hade utfärdats till en bank av kommunstyrelsens ordförande och
kommunens kanslichef. Kommunen var genom cn stiftelse majoritetsägare i ett aktiebo-
lag - Himlebolaget - som skulle bedriva en verksamhet för vilken bolaget behövde
krediter av banken I handlingen uttalades bl a att kommunen hade blivit informerad om
de lämnade krediterna, att kommunens avsikt var att genom stiftelsen vara och förbli

' I ytterligare ett mäl av detta slag har prövningstillstånd meddelats

Prop. 1995/96:172
Bilaga 3

19

majoritetsägare i bolaget under kreditens löptid och att det var kommunens långsiktiga
policy att bolaget skulle drivas på sådant sätt att det kunde fullfölja sina åtaganden mot
banken.

1 sin dom uttalade Högsta domstolen vidare bl a följande:

"Banken har inte gjort gällande att de uppgifter om faktiska förhållanden som
lämnats i den som letter of intent betecknade handlingen skulle vara felaktiga.
Det har inte visats att det redan när handlingen utfärdades skulle ha förelegat
några planer eller avsikter på kommunens sida som var oförenliga med innehållet
i de förklaringar som lämnats i handlingen och att dessa skulle kunna anses
innehålla oriktiga upplysningar i sådant hänseende. Banken har inte heller hävdat
att den vållats skada på grund av att kommunen underlåtit att underrätta banken
om ändrade förhållanden.

Vad banken i första hand har åberopat som grund för sin talan är i stället att
kommunen genom handlingens utfärdande åtagit sig en skyldighet för framtiden
att gentemot banken svara för att Himlebolaget skulle förbli solvent och i stånd
att infria förpliktelsenia gentemot banken Detta skulle emellertid ha inneburit ett
åtagande av sådan karaktär att det enligt gällande kommunalrättsliga regler, på
samma sätt som vid en borgen av kommunen, skulle ha fordrats ett beslut av
kommunens fullmäktige, för att kommunen skulle bli bunden av åtagandet. Det är
ostridigt att något sådant beslut av kommunfullmäktige inte har fattats, och
banken har inte ens påstått att den haft anledning att räkna med att något beslut
av detta slag skulle föreligga.

Vid nu angivna förhållanden kan bankens talan om betalningsskyldighet för
kommunen inte bifallas på någon av de grunder som banken har åberopat med
hänvisning till själva handlingen eller omständigheterna vid dess tillkomst."

1 rättsfallet N.IA 1994 s 204 var omständigheterna i korthet följande. Inför en leverans av
ett stålparti från ett franskt bolag, Asfor, till Ljusne Kätting AB skrev Söderhamns Ut-
vecklings AB (SUAB) ett brev till Asfor. i vilket SUAB redogjorde för viss lån som
SUAB tidigare hade lämnat till Ljusne Kätting samt förklarade att SUAB även i fort-
sättningen skulle stödja Ljusne Kätting, om de skulle bli nödvändigt ("we intent to
support Ljusne Kätting AB also for the future. if it should be necessarv"). Brevet tillkom
i ett läge då Ljusne Kätting ostridigt hade likviditetsproblem och Asfor med kännedom
om dessa hade begärt ett skriftligt uttalande frän bolagets aktieägare. Först sedan brevet

Prop. 1995/96:172
Bilaga 3

20

hade kommit Asfor till handa avgav Asfor orderbekräftelse beträffande stålpartiet och lät
härefter avsända stålpartiet till Ljusne Kätting. Sistnämnda bolag gick sedan i konkurs
varvid Asfors leverantörsfordran inte erhöll någon utdelning.

Högsta domstolen fann det visat att SUAB vid den tidpunkt då brevet tillkom hade för
avsikt att lämna Ljusne Kätting visst ytterligare stöd. Vidare uttalade Högsta domstolen
att den avsiktsförklaring som hade kommit till uttryck i brevet inte kunde tilläggas den
betydelsen att SUAB åtagit sig någon omedelbar betalningsskyldighet för leverantörs-
skulden eller garanterat att Ljusne Kätting skulle kunna fullgöra sina förpliktelser mot
det franska bolaget.

Vid bedömningen av frågan om SUAB i övrigt hade åtagit sig någon förpliktelse
gentemot Asfor genom att utfärda brevet beaktade Högsta domstolen att detta kom till i
omedelbar anslutning till stållevcransen och att det saknades anledning att ifrågasätta att
brevet pä Asfors sida utgjort en förutsättning för denna leverans. Högsta domstolen fann
att brevet hade gett Asfor fog för att räkna med att SUAB inte under den tid som
omfattades av betalningsvillkoren för leveransen - åtminstone ej utan föregående under-
rättelse till Asfor i sädan tid att bolaget kunnat innehålla denna - skulle frångå sin i
brevet uttalade avsikt att vid behov stödja Ljusne Kätting i annat fall än om förhållande-
na ändrats på ett sådant sätt som inte rimligen hade kunnat tas i beräkning när brevet
utfärdades. Att något sådant ändrat förhållande inträtt befanns inte visat och SUAB
ansågs därför skyldigt att ersätta Asfor dess förlust.

9.4 Förutsättningarna för ersättningsansvar på grund av stödbreven

De spörsmål som behandlades i dessa mål är självfallet inte analoga med den nu
diskuterade frågan om den eventuella rättsliga betydelsen av de stödbrev som utfärdafs
av svenska staten, men rättsfallen belyser ändå i vilka termer man resonerat när det gällt
frågan om ett skadeståndsansvar kan härledas från ett letter of comfort. Det bör särskilt
anmärkas att det resonemang som var avgörande för utgången i det första av de båda
rättsfallen - att kommunens företrädare skulle ha saknat behörighet att utfärda en borgen
- inte utan vidare kan appliceras på Bankstödsnämnden, eftersom nämnden har viss
behörighet att utfärda garantier på statens vägnar, låt vara bara i stödärenden

fröts att stödbreven i princip bara innehåller en korrekt redogörelse för det beslut som
riksdagen har fattat synes man med tanke pä de resonemang som förts i rättsfallen till en
början inte kunna bortse från att ett skadeståndsansvar skulle kunna bli aktuellt, om det
redan vid tidpunkten för brevens utfärdande pågått ett konkret inriktat förberedelsearbete

Prop. 1995/96:172

Bilaga 3

21
inom regeringskansliet för en avveckling av garantiåtagandet. Det skulle då möjligen
kunna hävdas att staten haft upplysningsskyldighet på denna punkt. Denna situation torde
emellertid inte ha förelegat i praktiken. Och det anförda innebär givetvis inte att staten
pä grund av att den utfärdat breven skulle vara skyldig att upplysa mottagania så snart
ett sådant arbete initieras, innan detta blir offentligt.

Avgörande för bedömningen av om staten i övrigt ådragit sig något ansvar genom
stödbreven skulle sannolikt återigen bli tolkningen av vad som sagts i breven om att
garantin inte skall avvecklas förrän så kan ske utan risk för fordringsägarna. ("It shall
not be discontinued until this can be done without jeopardizing the rights of creditors.")
Denna uppgift har naturligtvis från adressaternas synpunkt varit ägnad att öka säker-
heten. Men det är att märka att den formulering som valts i stödbreven överensstämmer
med den som kommit till uttryck i prop 1992/93:245 och som enligt det föregående
(avsnitt 7 ovan) får anses ge på hand att en avveckling förutsätts komma att omfatta
även existerande fordringar.

Enligt min uppfattning skulle därmed även i detta sammanhang en rimlig ståndpunkt
från statens sida vara vad som ovan under 7 angetts som tolkningsaiternativ B). Statens
eventuella ansvar mot dem till vilka stödbrev utfärdats skulle alltså vara begränsat till en
skyldighet att inför en avveckling försäkra sig om att banker och andra kreditinstitut
skäligen kan antas ha betalningsförmåga för redan uppkomna fordringar och att. om så
inte bedöms vara fallet beträffande något eller några kreditinstitut, träffa specialarrange-
mang i fråga om dessa institut. Eörst om staten skulle visa sig ha brustit i dessa av-
seenden skulle en ersättningsskyldighet kunna tänkas uppkomma.

Eftersom garantin endast gatt ut pa att fordringarna skulle betalas i rätt tid, skulle staten
med denna utgångspunkt i princip inte svara för den omedelbara värdeförsämring sont
generellt kan föranledas av en avveckling och inte heller för det fall att den senare
utvecklingen leder till att kreditinstitut vilka bedömts som kreditvärdiga likväl tvingas in-
ställa betalningarna.

Ansvaret skulle alltså som regel inträda först om en fordran visar sig bli nödlidande eller
inte kan betalas i rätt tid.

Som berörts redan i avsnitt 7 anses emellertid den som lider skada till följd av ett
kontraktsbrott enligt allmänna kontrakträttsliga principer vara skyldig att vidta skäliga
åtgärder för att begränsa sin skada (jfr t ex 70 § köplagen). Statens ansvar borde med
hänsyn härtill reduceras - eventuellt ända ned till noll - om innehavaren av fordringarna
haft möjlighet att på ett rimligt sätt frigöra sig från sitt engagemang under den tid som

Prop. 1995/96:172

Bilaga 3

22

förflyter från det att avsikten att avveckla garantiåtagandet blir känt fram till förfallo-
tidpunkten för fordringen (eller räntan).

Om fordringarna i ett sådant fall består av obligationer eller andra finansiella instrument
som visserligen kan säljas men med påtagligt mycket större förlust än som föranleds av
det mer eller mindre automatiska prisfall som generellt kan föranledas av garantiåtagan-
dets avveckling, borde väl principiellt sett gälla att, om fordringen blir eller kan antas bli
nödlidande, innehavaren får ersättning motsvarande kursförlusten. 1 detta fall skulle alltså
en ersättning för värdeförsämring kunna komma i fråga, alltjämt under förutsättning att
staten brustit i sina grundläggande skyldigheter vid avvecklingen

Det är mera tveksamt om skyldigheten att vidta åtgärder för skadans begränsning skulle
få så stor praktisk betydelse i de fall det rör sig om fordringar som inte kan avyttras på
marknaden. Skulle redan vid tidpunkten för tillkännagivandet av en kommande av-
veckling av garantiåtagandet situationen vara bekymmersam föt; ett kreditinstitut kan
förutsättas att fordringsägaren ofta sitter fast i engagemanget utan reell möjlighet att
vidta åtgärder för att undvika kreditförlust Han borde då ha möjlighet att rikta anspråk
mot staten motsvarande hela skadan, om fordringen blir nödlidande.

Vad som har sagts nu gäller under förutsättning att stödbreven över huvud taget skall
anses innefatta någon form av åtagande, något som jag i det föregående bedömt som
tveksamt men inte uteslutet. Det är självfallet omöjligt att både pä denna punkt och i
övrigt ha en säker uppfattning om utfallet av en eventuell rättegång rörande de angivna
frågorna

9.5 Kan rättegång i saken tänkas uppkomma inför utländsk domstol'.’

Eftersom stödbreven genomgående är utfärdade till utländska kreditgivare bör också
uppmärksammas möjligheten att svenska staten blir instämd till en utländsk domstol med
hänvisning till att stödbrev har utfärdats. Skulle detta inträffa uppkommer åtskilliga
intrikata frågor, däribland spörsmålet om staten kan åberopa immunitet

När det gäller frågan om statsimmumtetens räckvidd bryter sig två asikter mot varandra
Enligt den ena är en stats immunitet absolut, dvs staten kan under inga förhållanden mot
sin vilja tvingas att uppträda som svarande vid ett annat lands domstolar eller göras till
föremål för tvångsingripande från myndigheter i ett annat land, såvida staten inte avstår
fran immuniteten. Enligt en annan uppfattning - den restriktiva immunitetsprincipen -
gäller immuniteten bara tvister som rör statligt handlande i egentlig mening (aeta iure

Prop. 1995/96:172

Bilaga 3

23

i in peri i men däremot inte i fråga om åtgärder av privaträttslig karaktär (acta iure
nestionis) som har företagits av en stat (se t ex Eek m fl, Folkrätten, 4 u s 394 ff, och
Pelin, Statsimmumtetens omfattning, 1979, s 21 ff ). Båda uppfattningarna anses
folkrättsligt godtagbara, men den restriktiva immunitetsprincipen är numera den klart
vanligaste.'

Hur avgör man med utgångspunkt i den restriktiva immunitetsprincipen om en en stats
handlande tillhör den ena eller den andra kategorin, dvs om den utgör en statsakt i
egentlig mening eller ett pnvaträttsligt handlande? 1 den folkrättsliga doktrinen har man i
detta avseende brukat hänvisa till två alternativa metoder, den objektiva och den
subjektiva metoden (se Pelin a a s 21 med där anförd litteratur).

Enligt den objektiva metoden är det den företagna aktiviteten som sådan, dvs dess form
och natur, som är avgörande. Man skall ställa sig frågan om en privatperson eller något
annat enskilt rättssubjekt skulle ha kunnat vidta samma åtgärd som staten. 1 så fall är
den en acta iure gestionis och inte iminunitetsgrundande, medan immunitet föreligger om
ett enskilt rättssubjekt omöjligen skulle ha kunnat företa samma handling

Enligt den subjektiva metoden är det avgörande om staten företagit den ifrågavarande
åtgärden i ett suveränt syfte eller för ett suveränt ändamål.

Syftet med den statliga garantin och även med stödbreven har varit att säkerställa
stabiliteten i betalningssystemet och trygga kreditförsörjningen. Det förefaller sannolikt
att detta är att rubricera som ett suveränt ändamal och att alltså staten enligt den
subjektiva bedömningsgrunden skulle anses berättigad att åberopa immunitet

Mera tveksamt torde utfallet av en prövning enligt en objektiva metoden te sig. Det kan
ju hävdas att även andra rättssubjekt än en suverän stat kan utställa letters of comfort
och liknande stödbrev till förmån för exempelvis en bank och att alltså den objektiva
metoden leder till att någon rätt att åberopa immunitet inte föreligger. Men det finns

Av de berörda arbetena av Eek m fl och Pelin framgår att Belgien, Italien.

Grekland. Frankrike. Nederländerna. Schweiz. Tyskland och Österrike sedan lång tid
tillämpat den restriktiva immunitetsprincipen och att numera, enligt förhållandevis
nyligen antagen lagstiftning, även Storbritannien, USA och Kanada tillämpar denna
princip Av industriländerna synes det endast vara Japan som möjligen fortfarande till-
ämpar den absoluta immunitesprincipen. Vad som gäller för svensk del anses dock vara
osäkert

Prop. 1995/96:172

Bilaga 3

24
ingen möjlighet att förutse utgången av en sådan bedömning i de länder där en rättegång
skulle kunna tänkas bli anhängiggjord.

Som redan antytts har en stat alltid möjlighet att avstå från immuniteten, och det är ju
tänkbart att svenska staten i praktiken skule välja att inte ställa immunitetsfråga på dess
spets.

För att en rättegång gentemot svenska staten i saken i främmande land skulle kunna bli
aktuell fordras naturligtvis också att svenska staten har forum i det främmande landet
enligt de intemationellt-processrättsliga regler som tillämpas i det landet Så torde väl i
och för sig kunna vara fallet försåvitt svenska staten har egendom i det främmande
landet eller en eventuell förpliktelse anses ha uppkommit där. Sådana omständigheter
grundar enligt allmänna intemationellt-processrättsliga principer som regel domstolsbe-
hörighet.

De nu i all korthet anförda synpunkterna har självfallet inte avsetts utgöra någon
uttömmande redovisning av möjligheterna att en rättegång mot svenska staten kommer
till stand i främmande land med utgångspunkt i de utfärdade stödbreven En sådan
redovisning skulle kräva en synnerligen noggrann undersökning beträffande tillämpliga
folkrrättsprinciper i vart och ett av de länder som kan vara aktuella, och det skulle nog
ändå inte ga att komma till någon säker uppfattning. Avsikten har endast varit att ge
underlag för slutsatsen att en rättegång av aktuellt slag inte ter sig teoretiskt utesluten.
Och jag vagar inte alls ha någon uppfattning om hur den materiella bedömningen skulle
utfalla vid en eventuell rättegång i främmande stat, även om det förefaller sannolikt att
frågan skulle diskuteras från ungefärligen samma synpunkter som jag har försökt föra
fram i det föregående.

10 Åtgärder vid garantiåtagandets avveckling

Utgår man från vad som ovan har antagits avila staten vid en avveckling av garantiata-
gandet, synes en sådan åtgärd till en början böra föregås av en undersökning huruvida
de stödberättigade kreditinstituten med tillräcklig grad av säkerhet kan antas ha
betalningsförmåga för redan uppkomna förpliktelser Jag har inhämtat att ett uppdrag i
detta syfte redan lämnats Finansinspektionen. Skulle sådan betalningsförmåga generellt
bedömas vara för handen kan lagen om statligt stöd till banker och vissa andra kreditin-
stitut upphävas utan att några särkilda avtal eller någon övergångsreglering behövs En
undersökning av här avsett slag bör väl kunna bygga på uppgifter som infordras från de
aktuella instituten sammanställda med en allmän bedömning av konjunkturförhållanden

Prop. 1995/96:172

Bilaga 3

25

och andra omständigheter av betydelse. Möjligen bör överläggningar också i lämplig
form bör ske med företrädare för marknadsaktörerna.

Som förut har antytts kan emellertid tänkas att betalningsförmågan bedöms som osäker
för något eller några kreditinstitut vid den tid då en avveckling aktualiseras. Staten bör
då redan före det generella åtagandets avveckling se till att stödavtal träffas i dessa fall
och att avtalen får sådan konstruktion att de inte utan vidare kan sägas upp av de
berörda instituten utan behåller sin giltighet gentemot ett sådant institut till dess att det
har uppnått finansiell stabilitet.

Man kan emellertid inte bortse från att komplikationer kan uppkomma, om kreditinsti-
tutet skulle avböja att exempelvis ingå eller förlänga stödavtal med staten som förutsätter
erläggande av garantiavgift eller andra förpliktelser från institutets sida. Om staten av
hänsyn till fordringsägarna anser sig förpliktad att under alla förhållanden åtminstone
temporärt vidhålla garantiåtagandet, saknar ju kreditinstitutet incitament för att acceptera
de villkor som staten kan vilja uppställa, med följd att förhandlingarna försvåras. Inte
minst av konkurrensskäl är det emellertid väsentligt att staten tillförsäkras möilighet att
ställa affärsmässiga villkor.

Lagen om statligt stöd har för närvarande den principiella innebörden att berörda kredi-
tinstitut kan vara skyldiga att ta emot det statliga stödet, och bestämmelserna i 6 - 26
är framför allt avsedda att säkerställa att staten i praktiken får möjlighet att ställa villkor
för sitt åtagande. Sådana villkor skall nämligen kunna prövas av en för ändamålet in-
rättad prövningsnämnd. och staten har i sista hand under vissa förhållanden rätt att lösa
in aktierna i ett kreditinstitut eller ställa det under tvångsförvaltning. Lagen har över
huvud taget aldrig tillämpats, men det kan inte uteslutas att redan dess existens har lett
till att konfliktsituationer med anknytning till frågor rörande villkor för stödet har kunnat
undvikas.

Bestämmelserna i 6 - 26 §§ i den berörda lagen upphör att gälla vid utgången av ar
1995 Lämpligen bör giltighetstiden av skäl som nyss har antytts förlängas, sa att man
säkerställer att bestämmelserna är i kraft under skedet närmast före en avveckling av det
generella garantiåtagandet.

Lagen om statligt stöd bör emellertid upphöra att gälla när det generella garantiatagandet
atertas. Man skulle kunna tänka sig en övergångsbestämmelse av innebörd att lagen även
efter ett upphävande skulle tillämpas i sådana eventuella fail då ett statligt stödåtagande
skall gälla även fortsättningsvis. Under förutsättning att stödavtal med den utformning

Prop. 1995/96:172
Bilaga 3

26
som nyss förutsatts kommer till stånd mellan staten och sådana institut som till äventyrs
inte bedöms som fullt kreditvärdiga är emellertid någon sådan övergångsreglering inte
nödvändig, och det är naturligtvis en fördel om den kan avvaras.

Finansdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 7 mars 1996

Prop. 1995/96:172

Närvarande: statsrådet Hjelm-Wallén, ordförande, och statsråden,
Hellström, Peterson, Thalén, Freivalds, Persson, Tham, Blomberg,
Hedborg, Andersson, Winberg, Uusmann, Nygren, Ulvskog, Lindh,
Johansson

Föredragande: statsrådet Persson

Regeringen beslutar propositionen 1995/96:172 Avveckling av bankstödet.

93

g ota b 49641, Stockholm 1996