Regeringens proposition

1995/96:170

Översyn av skattebrottslagen

Prop.

1995/96:170

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 7 mars 1996

Lena Hjelm-Wallén

Göran Persson

(Finansdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att regleringen om skattebrott görs mer enhetlig
och sammanhållen. Skattebrottslagens tillämpningsområde utvidgas så att
lagen kommer att omfatta i stort sett samtliga straffbestämmelser som
återfinns på skatteområdet. Skattebrottslagen blir generellt tillämplig på
alla skatter. Lagen tillämpas även på vissa avgifter om detta särskilt före-
skrivs.

Skattebedrägeribrottet får en ny brottsbeteckning och benämns skatte-
brott. Skattebrottet konstrueras som ett farebrott med ett enhetligt subjek-
tivt rekvisit. Den kriminalisering som i dag regleras i uppbördslagen, lagen
om självdeklaration och kontrolluppgifter samt vissa andra författningar på
skatte- och avgiftsområdet förs över till skattebrottslagen under benäm-
ningarna skattebetalningsbrott och skatteredovisningsbrott.

De bestämmelser som anger vilka författningar lagen om förmånsberät-
tigade skattefordringar m.m. och lagen om betalningssäkring för skatter,
tullar och avgifter skall vara tillämpliga på ändras i enlighet med förslaget
till ändring i skattebrottslagen.

I propositionen föreslås också att indrivning hos en handelsbolagsdel-
ägare för ett handelsbolags skuld avseende skatt eller avgift skall få ske i
samma ordning som gäller för skatten eller avgiften, dvs. som allmänt mål.

Förslagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1996.

1 Riksdagen 1995/96. 1 sarnl. Nr 170

Innehållsförteckning

Prop. 1995/96:170

1     Förslag till riksdagsbeslut................... 6

2    Lagtext ........................................ 7

2.1     Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1669) om

ändring i skattebrottslagen (1971:69)............ 7

2.2     Förslag till lag om ändring i skattebrottslagen

(1971:69)................................. 11

2.3     Förslag till lag om ändring i brottsbalken

(1962:700)................................ 18

2.4     Förslag till lag om ändring i uppbördslagen

(1953:272)................................ 19

2.5     Förslag till lag om ändring i mervärdesskattelagen

(1994:200)................................ 22

2.6     Förslag till lag om ändring i lagen (1990:325) om

självdeklaration och kontrolluppgifter ........... 25

2.7     Förslag till lag om ändring i lagen (1958:295) om

sjömansskatt............................... 26

2.8     Förslag till lag om ändring i lagen (1941:416) om

arvsskatt och gåvoskatt....................... 28

2.9     Förslag till lag om ändring i lagen (1962:381) om

allmän försäkring........................... 29

2.10    Förslag till lag om ändring i kupongskattelagen

(1970:624)................................ 31

2.11    Förslag till lag om ändring i bilskrotningslagen

(1975:343)................................ 32

2.12    Förslag till lag om ändring i fastighetstaxerings-
lagen (1979:1152) .......................... 33

2.13    Förslag till lag om ändring i lagen (1981:691) om

socialavgifter.............................. 34

2.14    Förslag till lag om ändring i lagen (1984:151) om

punktskatter och prisregleringsavgifter........... 35

2.15    Förslag till lag om ändring i lagen (1984:668) om

uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare ....... 37

2.16    Förslag till lag om ändring i fordonsskattelagen

(1988:327)................................ 39

2.17    Förslag till lag om ändring i lagen (1988:328) om

fordonsskatt på utländska fordon............... 40

2.18    Förslag till lag om ändring i lagen (1989:479) om
ersättning för kostnader i ärenden och mål om

skatt, m.m................................. 41

2.19    Förslag till lag om ändring i lagen (1990:613) om

miljöavgift på utsläpp av kväveoxider vid energi-
produktion ................................ 42

2.20    Förslag till lag om ändring i lagen (1990:659) om

särskild löneskatt på vissa förvärvsinkomster......   43

2.21    Förslag till lag om ändring i lagen (1990:676) om           Prop. 1995/96:170

skatt på ränta på skogskontomedel m.m........... 44

2.22    Förslag till lag om ändring i lagen (1991:586) om

särskild inkomstskatt för utomlands bosatta....... 45

2.23    Förslag till lag om ändring i lagen (1991:591) om
särskild inkomstskatt för utomlands bosatta artister

m.fl...................................... 46

2.24    Förslag till lag om ändring i lagen (1992:72) om

koncessionsavgift på televisionens område........ 47

2.25    Förslag till lag om ändring i lagen (1993:672) om

skattereduktion för utgifter för byggnadsarbete på
bostadshus................................ 48

2.26    Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1744)

om allmänna egenavgifter..................... 49

2.27    Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1920) om

allmän löneavgift........................... 50

2.28    Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1670) om
ändring i lagen (1971:1072) om förmåns-

berättigade skattefordringar m.m................ 51

2.29    Förslag till lag om ändring i lagen (1978:880) om

betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter ....    54

2.30    Förslag till lag om ändring i lagen (1985:146) om

avräkning vid återbetalning av skatter och avgifter ..    56

3    Ärendet och dess beredning..................... 58

4    Skattebrotten................................... 60

4.1     Gällande rätt............................... 60

4.1.1 Skattebrottslagen....................... 60

4.1.2 Straffbestämmelser i vissa andra författningar .    66

4.2     Allmänna utgångspunkter för en reform av bestäm-
melserna om skattebrott...................... 76

4.3     Den lagtekniska utformningen av bestämmelsen om

skattebrottslagens tillämpningsområde........... 82

4.4     De centrala skattebrotten ..................... 88

4.5     Skatteförseelse............................. 105

4.6     Grovt skattebrott ........................... 110

4.7     Vårdslös skatteuppgift....................... 113

4.8     Skatteredovisningsbrott och skattebetalnings-

brott..................................... 118

4.9     Särskilt om brott mot uppbördslagstiftningen......  124

4.10   Försvårande av skattekontroll m.m.............. 131

5    Övriga frågor om straffansvar ................... 138

6    Administrativa sanktioner....................... 145

7    Handläggningen av mål om företrädaransvar

för juridisk persons obetalda skatter och avgifter .. 146

7.1     Överflyttning av mål om ställföreträdaransvar till

allmän förvaltningsdomstol ................... 146

7.2    Handläggning av mål om fordran på grund

av handelsbolagsdelägares ansvar för handels-
bolagets skuld ............................. 147

8    Ny lagteknisk utformning av de paragrafer
som anger tillämpningsområdet för bl.a.
lagen om förmånsberättigade skattefordringar

m.m.......................................... 150

9   Ekonomiska konsekvenser...................... 154

10   Författningskommentar......................... 155

10.1    Förslaget till lagen om ändring i lagen (1995:1669)

om ändring i skattebrottslagen (1971:69)......... 155

10.2    Förslaget till lag om ändring i skattebrottslagen

(1971:69)................................. 157

10.3    Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

(1962:700)................................ 170

10.4    Förslaget till lag om ändring i uppbördslagen

(1953:272)................................ 170

10.5    Förslaget till lag om ändring i mervärdesskatte-

lagen (1994:200)........................... 172

10.6    Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:325) om

självdeklaration och kontrolluppgifter ........... 173

10.7    Förslaget till lag om ändring i lagen (1958:295) om

sjömansskatt............................... 174

10.8    Förslaget till lag om ändring i lagen (1941:416) om

arvsskatt och gåvoskatt....................... 175

10.9    Förslaget till lag om ändring i lagen (1962:381) om

allmän försäkring........................... 175

10.10  Förslaget till lag om ändring i kupongskattelagen

(1970:624)................................ 176

10.11   Förslaget till lag om ändring i bilskrotnings-

lagen (1975:343)........................... 176

10.12   Förslaget till lag om ändring i fastighetstaxerings-
lagen (1979:1152) .......................... 177

10.13   Förslaget till lag om ändring i lagen (1981:691) om

socialavgifter.............................. 178

10.14  Förslaget till lag om ändring i lagen (1984:151) om

punktskatter och prisregleringsavgifter........... 178

10.15   Förslaget till lag om ändring i lagen (1984:668) om

uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare ....... 179

Prop. 1995/96:170

10.16  Förslaget till lag om ändring i fordonsskattelagen            Prop. 1995/96:170

(1988:327)................................ 179

10.17  Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:328)

om fordonsskatt på utländska fordon............ 179

10.18  Förslaget till lag om ändring i lagen (1989:479) om
ersättning för kostnader i ärenden och mål om skatt,

m.m...................................... 180

10.19  Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:613)

om miljöavgift på utsläpp av kväveoxider vid
energiproduktion ........................... 180

10.20  Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:659) om

särskild löneskatt på vissa förvärvsinkomster......  180

10.21   Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:676) om

skatt på ränta på skogskontomedel m.m........... 181

10.22  Förslaget till lagom ändring i lagen (1991:586) om

särskild inkomstskatt för utomlands bosatta.......  181

10.23   Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:591) om
särskild inkomstskatt för utomlands bosatta artister

m.fl....................................... 181

10.24  Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:72) om

koncessionsavgift på televisionens område........ 182

10.25   Förslaget till lag om ändring i lagen (1993:672) om

skattereduktion för utgifter för byggnadsarbete på
bostadshus................................ 182

10.26  Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:1744)

om allmänna egenavgifter..................... 182

10.27  Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:1920)

om allmän löneavgift ........................ 182

10.28  Förslaget till lag om ändring i lagen (1995:1670) om
ändring i lagen (1971:1072) om förmåns-

berättigade skattefordringar m.m................. 183

10.29  Förslaget till lag om ändring i lagen (1978:880) om

betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter ....   183

10.30  Förslaget till lag om ändring i lagen (1985:146) om

avräkning vid återbetalning av skatter och avgifter ..   184

Bilaga 1       Skattebrottsutredningens sammanfattning av

betänkandet översyn av skattebrottslagen ........ 185

Bilaga 2       Skattebrottsutredningens förslag till lag om ändring

i skattebrottslagen........................... 194

Bilaga 3       Förteckning över remissinstanserna beträffande

betänkandet Översyn av skattebrottslagen ........ 202

Bilaga 4      Lagrådsremissens lagförslag................... 203

Bilaga 5      Lagrådets yttrande .......................... 252

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 7 mars

1996         .................................. 257

1 Förslag till riksdagsbeslut

Prop. 1995/96:170

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till

1.    lag om ändring i lagen (1995:1669) om ändring i skattebrottslagen
(1971:69),

2.   lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69),

3.   lag om ändring i brottsbalken (1962:700),

4.   lag om ändring i uppbördslagen (1953:272),

5.   lag om ändring i mervärdesskattelagen (1994:200),

6.   lag om ändring i lagen (1990:325) om självdeklaration och
kontrolluppgifter,

7.   lag om ändring i lagen (1958:295) om sjömansskatt,

8.    lag om ändring i lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt,

9.   lag om ändring i lagen (1962:3 81) om allmän försäkring,

10.  lag om ändring i kupongskattelagen (1970:624),

11.  lag om ändring i bilskrotningslagen (1975:343),

12.  lag om ändring i fastighetstaxeringslagen (1979:1152),

13.  lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter,

14.  lag om ändring i lagen (1984:151) om punktskatter och prisregle-
ringsavgifter,

15.  lag om ändring i lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter,

16.  lag om ändring i fordonsskattelagen (1988:327),

17.  lag om ändring i lagen (1988:328) om fordonsskatt på utländska
fordon,

18.  lag om ändring i lagen (1989:479) om ersättning för kostnader i
ärenden och mål om skatt, m.m.,

19.  lag om ändring i lagen (1990:613) om miljöavgift på utsläpp av
kväveoxider vid energiproduktion,

20.  lag om ändring i lagen (1990:659) om särskild löneskatt på vissa
förvärvsinkomster,

21.  lag om ändring i lagen (1990:676) om skatt på ränta på skogskon-
tomedel m.m.,

22.  lag om ändring i lagen (1991:586) om särskild inkomstskatt för
utomlands bosatta,

23.  lag om ändring i lagen (1991:591) om särskild inkomstskatt för
utomlands bosatta artister m.fl.,

24.  lag om ändring i lagen (1992:72) om koncessionsavgift på televi-
sionens område,

25.  lag om ändring i lagen (1993:672) om skattereduktion för utgifter
för byggnadsarbete på bostadshus,

26.  lag om ändring i lagen (1994:1744) om allmänna egenavgifter,

27.  lag om ändring i lagen (1994:1920) om allmän löneavgift,

28.  lag om ändring i lagen (1995:1670) om ändring i lagen
(1971:1072) om förmånsberättigade skattefordringar m.m.,

29.  lag om ändring i lagen (1978:880) om betalningssäkring för skat-
ter, tullar och avgifter,

30.  lag om ändring i lagen (1985:146) om avräkning vid återbetalning
av skatter och avgifter.

2 Lagtext

2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1669) om
ändring i skattebrottslagen (1971:69)

Härigenom föreskrivs att 1 § skattebrottslagen (1971:69) i paragrafens
lydelse enligt lagen (1995:1669) om ändring i nämnda lag samt ikraftträ-
dandebestämmelsen till lagen (1995:1669) om ändring i skattebrottslagen

Prop. 1995/96:170

(1971:69) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

1

Denna lag gäller i fråga om
skatt eller avgift enligt

1. lagen (1908:128) om bevill-
ningsavgifter för särskilda förmå-
ner och rättigheter, lagen
(1927:321) om skatt vid utskiftning
av aktiebolags tillgångar, kommu-
nalskattelagen (1928:370), lagen
(1933:395) om ersättnings-
skatt, lagen (1941:416) om arvs-
skatt och gåvoskatt, lagen
(1946:324) om skogsvårdsavgift,
lagen (1947:576) om statlig in-
komstskatt, lagen (1947:577) om
statlig förmögenhetsskatt, lagen
(1958:295) om sjömansskatt, lagen
(1983:219) om tillfällig vinstskatt,
lagen (1983:1086) om vinstdel-
ning sskatt, lagen (1984:1052) om
statlig fastighetsskatt, lagen
(1986:1225) om tillfällig förmö-
genhetsskatt för livförsäkringsbo-
lag, understödsföreningar och pen-
sionsstiftelser, lagen (1989:346)
om särskild vinstskatt, lagen
(1989:471) om investeringsskatt
för vissa byggnadsarbeten, lagen
(1990:661) om avkastningsskatt på
pensionsmedel, lagen (1991:586)
om särskild inkomstskatt för utom-
lands bosatta, lagen (1991:591)
om särskild inkomstskatt för utom-
lands bosatta artister m. fl., lagen

Föreslagen lydelse

§

Denna lag gäller i fråga om
skatt och, om så särskilt före-
skrivs, annan avgift till det
allmänna som inte betecknas som
skatt.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1995/96:170

(1991:687) om särskild löneskatt
på pensionskostnader, lagen
(1993:1537) om expansionsmedel,

2. lagen (1928:376) om skatt på
lotterivinster, lagen (1941:251) om
särskild varuskatt, lagen
(1957:262) om allmän energiskatt,
lagen (1961:372) om bensinskatt,
lagen (1961:394) om tobaksskatt,
stämpelskattelagen (1964:308),
lagen (1972:266) om skatt pä
annonser och reklam, lagen
(1972:820) om skatt på spel, lagen
(1973:37) om avgift på vissa
dryckesförpackningar,
vägtrafikskattelagen (1973:601),
lagen (1973:1216) om särskild
skatt för oljeprodukter och kol,
bilskrotningslagen (1975:343),
lagen (1976:338) om vägtrafikskatt
på vissa fordon, som icke är
registre-rade i riket, lagen
(1977:306) om dryckesskatt, lagen
(1978:69) om försäljningsskatt pä
motorfordon, lagen (1978:144) om
skatt pä vissa resor, lagen
(1982:691) om skatt på vissa
kassettband, lagen (1982:1200)
om skatt pä videobandspelare,
lagen (1982:1201) om skatt på viss
elektrisk kraft, lagen (1983:1053)
om skatt på omsättning av vissa
värdepapper, lagen (1983:1104)
om särskild skatt för elektrisk kraft
från kärnkraftverk, lagen
(1984:351) om totalisatorskatt,
lagen (1984:355) om skatt på vissa
dryckesförpackningar,      lagen

(1984:404) om stämpelskatt vid
inskrivningsmyndigheter, lagen
(1984:405) om stämpelskatt på
aktier, lagen (1984:409) om skatt
pä gödselmedel, lagen (1984:410)
om skatt på bekämpningsmedel,
lagen (1984:852) om lagerskatt på
viss bensin, fordonsskattelagen

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1995/96:170

(1988:327), lagen (1988:328) om
fordonsskatt på utländska fordon,
lagen (1988:1567) om miljöskatt
på inrikes flygtrafik, lagen
(1990:582) om koldioxidskatt, la-
gen (1990:587) om svavelskatt,
lagen (1990:613) om miljöavgift
på utsläpp av kväveoxider vid
energiproduktion,      lagen

(1990:662) om skatt pä vissa
premiebetalningar,      lagen

(1990:1087) om lagerskatt på
vissa oljeprodukter, lagen
(1990:1427) om särskild
premieskatt för grupplivförsäkring,
m.m., lagen (1991:1482) om
lotteriskatt, lagen (1991:1483) om
skatt på vinstsparande m.m., lagen
(1992:1479) om lagerskatt pä viss
bensin, lagen (1992:1438) om
dieseloljeskatt och användning av
vissa oljeprodukter, lagen
(1992:1439) om lagerskatt på
dieselolja, mervärdesskattelagen
(1994:200), lagen (1994:1704) om
lageravgift på vissa
jordbruksprodukter,       lagen

(1994:1563) om tobaksskatt, lagen
(1994:1564) om alkoholskatt,
lagen (1994:1776) om skatt på
energi, lagen (1995:1667) om
skatt på naturgrus,

3. lagen (1981:691) om social-
avgifter och lagen (1994:1744) om
allmänna egenavgifter.

Lagen gäller även preliminär
skatt, kvarstående skatt och till-
kommande skatt som avses i
uppbördslagen (1953:272).

Lagen tillämpas inte om skatten
eller avgiften fastställs eller
uppbärs i den ordning som gäller
för tull och inte heller beträffande

Lagen tillämpas inte i fråga om

1. gärningar som är belagda
med straff i lagen (1960:418) om
straff för varusmuggling,

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse                 Prop. 1995/96:170

dröjsmålsavgift, skattetillägg eller
liknande avgift.

2. skatte- eller avgiftstillägg,
ränta,      dröjsmålsavgift,

förseningsavgift eller liknande
avgift.

Denna lag träder i kraft den 1
juli 1996.

Denna lag träder i kraft den 1
juli 1996. Den äldre lydelsen av
1 § gäller dock fortfarande i fråga
om gärningar som begåtts före
ikraftträdandet.

10

2.2 Förslag till lag om ändring i skattebrottslagen
(1971:69)

Prop. 1995/96:170

Härigenom föreskrivs i fråga om skattebrottslagen (1971:69)
dels att 9 och 11 §§ skall upphöra att gälla,

dels att 2-8, 10, 12-14, 14 a och 14 c §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

2

Den som till ledning för myndig-
hets beslut i fråga om skatt eller
avgift uppsåtligen avger handling
med oriktig uppgift och därigenom
föranleder att skatt eller avgift inte
påförs eller påförs med för lågt
belopp eller tillgodoräknas med för
högt belopp döms för s k a 11 e-
bedrägeri till fängelse i
högst två år.

Föreslagen lydelse

§'

Den som på annat sätt än munt-
ligen uppsåtligen lämnar oriktig
uppgift till myndighet eller under-
låter att till myndighet lämna de-
klaration, kontrolluppgift eller an-
nan föreskriven uppgift och därige-
nom ger upphov till fara för att
skatt undandras det allmänna eller
felaktigt tillgodoräknas eller åter-
betalas till honom själv eller an-
nan döms lör skattebrott
till fängelse i högst två år.

Detsamma gäller den som med
avsikt att skatt eller avgift inte
skall påföras eller skall påföras
med för lågt belopp underlåter att
avge deklaration eller därmed
jämförlig handling och därigenom
föranleder att han eller den han
företräder inte påförs skatt eller
avgift eller påförs skatt eller avgift
med för lågt belopp.

För skattebedrägeri skall också
den dömas som med avsikt att
skatt inte skall påföras eller skall
påföras med för lågt belopp öve-
renskommer med sin arbetsgivare
eller annan som är skyldig att utan
föreläggande lämna kontrolluppgift
enligt 3 kap. lagen (1990:325) om
självdeklaration och kontrollupp-
gifter, att denne skall underlåta att
fullgöra sin uppgiftsskyldighet, och
som därigenom föranleder att skatt
på grundval av förenklad självde-

11

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1995/96:170

klaration inte påförs eller påförs
honom med för lågt belopp.

3

Om brott som avses i 2 § är att
anse som ringa, dömes för s k a t-
teförseelse till böter.

§

Om brott som avses i 2 § är att
anse som ringa, döms för s k a t-
teförseelse till böter.

Om brott som avses i 2 § är att
anse som grovt, dömes för
grovt skattebedräge-
r i till fängelse, lägst sex månader
och högst sex år.

Vid bedömande huruvida brottet
är grovt skall särskilt beaktas, om
det rört mycket betydande belopp
eller eljest varit av synnerligen
farlig art.

Om brott som avses i 2 § är att
anse som grovt, döms för g r o v t
skattebrott till fängelse,
lägst sex månader och högst sex
år.

Vid bedömande om brottet är
grovt skall särskilt beaktas om det
rört mycket betydande belopp, om
gärningsmannen använt falska
handlingar eller vilseledande bok-
föring eller om förfarandet ingått
som ett led i en brottslighet som
utövats systematiskt eller i större
omfattning eller i annat fall varit
av synnerligen farlig art.

Den som till ledning för myndig-
hets beslut i fråga om skatt eller
avgift av grov oaktsamhet avger
handling med oriktig uppgift och
därigenom föranleder fara för att
skatt eller avgift påföres med för
lågt belopp eller tillgodoräknas
med för högt belopp dömes, om
gärningen rör betydande belopp,
för vårdslös s k a t te-
uppgift till böter eller fängel-
se i högst två år.

Den som på annat sätt än munt-
ligen av grov oaktsamhet lämnar
oriktig uppgift tz7/ myndighet och
därigenom ger upphov till fara för
att skatt undandras det allmänna
eller felaktigt tillgodoräknas eller
återbetalas till honom själv eller
annan döms för vårdslös
skatteuppgift till böter
eller fängelse i högst ett år.

Om gärningen med hänsyn till
skattebeloppet och övriga omstän-
digheter är av mindre allvarlig
art, skall inte dömas till ansvar
enligt första stycket.

12

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1995/96:170

6 §

För försök till skattebedrägeri Den som uppsåtligen eller av
och grovt skattebedrägeri dömes grov oaktsamhet underlåter att
till ansvar enligt 23 kap. 1 § fullgöra föreskriven skyldighet att
brottsbalken.                        innehålla skatt eller inbetala skatt

som innehållits för annan, döms
för skattebetalning s-
brott till böter eller fängelse i
högst ett år.

1 ringa fall skall inte dömas till
ansvar enligt första stycket.

7

Den som uppsåtligen underlåter
att till uppbörds myndighet avge
föreskriven handling avseende re-
dovisning av skatt eller avgift, som
innehållits för annan, eller avger
sådan handling med oriktig uppgift
och därigenom föranleder fara för
att innehållen skatt eller avgift
med orätt belopp påföres den upp-
giftsskyldige eller tillgodoräknas
annan dömes för o r e d l i g
uppbördsredovis-
ni n g till fängelse i högst ett år.

§

Den som, i annat fall än som
avses i 2 §, på annat sätt än
muntligen uppsåtligen lämnar orik-
tig uppgift till

1. myndighet, om uppgiften rör
förhållande som har betydelse för
skyldigheten för honom eller an-
nan att betala skatt,

2. någon som är skyldig att för
honom innehålla skatt eller lämna
kontrolluppgift eller motsvarande
underrättelse, om uppgiften rör
förhållande som har betydelse för
skyldighetens fullgörande eller för
skyldigheten för honom eller an-
nan att betala skatt,

döms för skatteredovis-
ningsbrott till böter eller
fängelse i högst sex månader.

Detsamma gäller den som, i an-
nat fall än som avses i 2 §, upp-
såtligen underlåter att lämna en
föreskriven uppgift angående så-
dant förhållande som anges i
första stycket 1 eller 2 till någon
som avses där. Detta gäller dock
endast under förutsättning att upp-
giften skall lämnas utan föreläg-
gande eller anmaning och inte
avser egen självdeklaration.

I ringa fall skall inte dömas till

13

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1995/96:170

ansvar enligt första eller andra
stycket.

8

Om brott som avses i 7 § är att
anse som ringa dömes för bris-
tande uppbördsredo-
v i s ni n g till böter eller fängel-
se i högst sex månader.

10

Den som uppsåtligen eller av
grov oaktsamhet åsidosätter bokfö-
ringsskyldighet eller sådan skyl-
dighet att föra och bevara
räkenskaper, som föreskrivs för
vissa uppgiftsskyldiga, och därige-
nom allvarligt försvårar myndig-
hets kontrollverksamhet vid beräk-
ning eller uppbörd av skatt eller
avgift döms för försvåran-
de av skattekontroll
till böter eller fängelse i högst två
år eller, om brottet är grovt, till
fängelse i lägst sex månader och
högst fyra år.

§

Den som av grov oaktsamhet
begär gärning som avses i 7 §
första stycket 2 eller andra stycket
döms för vårdslös s k a t-
teredovisning till böter
eller fängelse i högst sex månader.

I ringa fall skall inte dömas till
ansvar enligt första stycket.

§2

Den som uppsåtligen eller av
grov oaktsamhet åsidosätter bokfö-
ringsskyldighet eller sådan skyl-
dighet att föra och bevara
räkenskaper, som föreskrivs för
vissa uppgiftsskyldiga och därige-
nom ger upphov till fara för att
myndighets kontrollverksamhet vid
beräkning eller uppbörd av skatt
eller avgift allvarligt försvåras,
döms för försvårande av
skattekontroll till böter
eller fängelse i högst två år eller,
om brottet är grovt, till fängelse i
lägst sex månader och högst fyra
år.

I ringa fall döms ej till ansvar enligt första stycket.

Ansvar enligt första stycket in-
träder ej, om ansvar för gärningen
kan ädömas enligt brottsbalken.

12 §

Ansvar enligt 2-9 § inträder ej
för den som frivilligt vidtager åt-
gärd som leder till att skatten eller
avgiften kan påföras eller tillgodo-
räknas med rätt belopp.

Den som frivilligt vidtar åtgärd
som leder till att skatten kan påfö-
ras, tillgodoräknas eller återbetalas
med rätt belopp, döms inte till an-
svar enligt 2-8 §.

Ansvar enligt 10 § inträder inte
för den som frivilligt uppfyller

14

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse
skyldighet som där avses.

Prop. 1995/96:170

13 §

Åtal för brott enligt 3 eller 8 § Åtal för brott enligt 3 § får
får väckas endast om det är påkal- väckas endast om det är påkallat
lat av särskilda skäl.                  av särskilda skäl.

Utan hinder av 35 kap. 1 §
brottsbalken får påföljd för brott
enligt 3, 7, 8 eller 9 § ådömas, om
den misstänkte häktats eller erhål-
lit del av åtal för brottet inom fem
år från brottet.

14 §3

Utan hinder av 35 kap. 1 §
brottsbalken får påföljd för brott
enligt 3 eller 6-8 § ådömas, om
den misstänkte häktats eller erhål-
lit del av åtal för brottet inom fem
år från brottet. Har vid brott som
avses i 10 § den misstänkte blivit
föremål för skatte- eller taxerings-
revision inom fem är från brottet,
skall de i 35 kap. 1 § brottsbalken
angivna tiderna räknas frän den
dag dä revisionen beslutades.

Påföljd får ådömas för brott enligt denna lag utan hinder av att den
misstänkte inte erhållit del av åtal för brottet inom den tid som anges i
35 kap. 1 § brottsbalken eller första stycket denna paragraf, om den
misstänkte inom samma tid har delgetts underrättelse om att han är skä-
ligen misstänkt för brottet. Underrättelsen skall ha skett under en förun-
dersökning som sedermera lett till allmänt åtal mot den misstänkte för
brottet. Den skall ha utfärdats av åklagaren och ange de omständigheter
som utgör grund för misstanken. Delgivningen skall ha skett på sätt som
gäller för delgivning av stämning i brottmål. Avvisas eller avskrivs mål
mot någon om brott som han delgetts misstanke om enligt detta stycke
skall i fråga om möjligheten att ådöma påföljd så anses som om delgiv-
ning av underrättelsen inte skett.

14

För brott enligt 2 eller 4 § och
för försök till sådant brott får rät-
ten på ansökan av åklagaren beslu-
ta om förlängning av den tid som
anges i 35 kap. 1 § brottsbalken.
Beslut om förlängning får medde-
las, om stämning eller underrättel-
se enligt 14 § andra stycket avse-

4

För brott enligt 2 eller 4 § får
rätten på ansökan av åklagaren
besluta om förlängning av den tid
som anges i 35 kap. 1 § brottsbal-
ken. Beslut om förlängning får
meddelas, om stämning eller un-
derrättelse enligt 14 § andra styc-
ket avseende sådant brott inte har

15

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1995/96:170

ende sådant brott inte har kunnat kunnat delges den misstänkte på
delges den misstänkte på grund av grund av att han

att han

1. har saknat känt hemvist och det inte har kunnat klarläggas var han
uppehållit sig,

2. inte har kunnat anträffas på känt hemvist inom riket och det inte
har kunnat klarläggas var han uppehållit sig samt det kan antas att han
hållit sig undan eller

3. har stadigvarande vistats utomlands.

Förlängningstiden skall bestämmas med hänsyn till vad som kan antas
behövas för att delgivning skall ske med den misstänkte, dock till minst
sex månader. Visar det sig att den bestämda tiden är otillräcklig, far
rätten på ansökan av åklagaren medge ytterligare förlängning.

Förlängning enligt denna paragraf får inte omfatta längre tid än sam-
manlagt fem år.

14 c §5

Tingsrättens handläggning av mål enligt 14 a § är skriftlig. I hand-
läggningen får ingå muntlig förhandling när det kan antas vara till fördel
för utredningen. Den misstänkte och hans försvarare skall beredas tillfäl-
le att yttra sig över åklagarens ansökan om så kan ske.

Beslut varigenom en domstol
lämnat en ansökan enligt 14 a §
utan bifall får inte överklagas. Be-
slut av tingsrätt att medge förläng-
ning enligt 14 a § får överklagas
genom besvär. Besvärsinlagan
skall ha kommit in inom två
veckor från den dag då den
misstänkte, på sätt som gäller för
delgivning av stämning i brottmål,
delgavs beslutet.

Beslut varigenom en domstol
lämnat en ansökan enligt 14 a §
utan bifall får inte överklagas. Be-
slut av tingsrätt att medge förläng-
ning enligt 14 a § får överklagas.
Överklagandet skall ha kommit in
inom två veckor från den dag då
den misstänkte, på sätt som gäller
för delgivning av stämning i brott-
mål, delgavs beslutet.

I övrigt skall vad som är föreskrivet i rättegångsbalken rörande brott-
mål gälla i tillämpliga delar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. Äldre bestämmelser tillämpas
dock fortfarande i fråga om gärningar som begåtts före ikraftträdandet.

16

Prop. 1995/96:170

1 Senaste lydelse 1994:504.

2 Senaste lydelse 1982:152.

3 Senaste lydelse 1985:105.

4 Senaste lydelse 1985:105.

5 Senaste lydelse 1985:105.

2 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 170

17

2.3 Förslag till lag om ändring i brottsbalken (1962:700) Prop. 1995/96:170

Härigenom föreskrivs att 35 kap. 4 § brottsbalken (1962:700) skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse

35 kap.

f

De i 1 § bestämda tiderna skall räknas från den dag brottet begicks.
Förutsätts för ådömande av påföljd att viss verkan av handlingen inträtt,
skall tiden räknas från den dag då sådan verkan inträdde.

Har brott som avses i 6 kap. 1-4 och 6 §§ eller försök till sådana brott
begåtts mot barn under femton år skall de i 1 § bestämda tiderna räknas
från den dag målsäganden fyller eller skulle ha fyllt femton år.

Om vid bokföringsbrott, som ej
är ringa, den bokföringsskyldige
inom fem år från brottet har för-
satts i konkurs, fått eller erbjudit
ackord eller inställt sina betal-
ningar, skall tiden räknas från den
dag då detta skedde.

Om vid bokföringsbrott, som ej
är ringa, den bokföringsskyldige
inom fem år från brottet har för-
satts i konkurs, fått eller erbjudit
ackord eller inställt sina betal-
ningar, skall tiden räknas från den
dag då detta skedde. Om den bok-
föringsskyldige inom fem är frän
brottet blivit föremäl för skatte-
eller taxeringsrevision, skall tiden
räknas frän den dag dä revisionen
beslutades.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. Äldre bestämmelser tillämpas
dock fortfarande i fråga om gärningar som begåtts före ikraftträdandet.

1 Senaste lydelse 1994:1499.

18

2.4 Förslag till lag om ändring i uppbördslagen (1953:272) Prop. 1995/96:170

Härigenom föreskrivs i fråga om uppbördslagen (1953:272)'
dels att 79-81 §§ skall upphöra att gälla,
dels att rubriken närmast före 79 § skall utgå,
dels att 68 § 6 mom., 77 a och 77 b §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 77 c §, av följande ly-
delse

dels att det närmast före 83 § skall införas en ny rubrik som skall lyda
"Vite".

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse

68 §

6 mom.2 Fordran på skatt eller ränta, som skall återbetalas enligt denna
lag, må ej överlåtas särskilt, innan beloppet kan lyftas.

Utan hinder av vad som sägs i
första stycket får där avsedd fordran
utmätas. Fordran på överskjutande
skatt, som avses i 1 mom. första
stycket, och ränta på sådan fordran
får dock utmätas först i samband
med att kronofogdemyndighet vid
den årliga debiteringen av slutlig
skatt bereds tillfälle att ta sådana
fordringar i anspråk enligt lagen
(1985:146) om avräkning vid åter-
betalning av skatter och avgifter. I
enskilt mål far fordringar av sist-
nämnda slag inte utmätas efter
ansökan som gjorts senare än den
30 juni under taxeringsåret.

Utan hinder av vad som sägs i
första stycket får där avsedd fordran
utmätas. Fordran på överskjutande
skatt, som avses i 1 mom. första
stycket, och ränta på sådan fordran
får dock utmätas först i samband
med att kronofogdemyndighet vid
den årliga debiteringen av slutlig
skatt bereds tillfälle att ta sådana
fordringar i anspråk enligt lagen
(1985:146) om avräkning vid åter-
betalning av skatter och avgifter.

Bestämmelserna i 5 kap. 1-3 §§ utsökningsbalken tillämpas inte vid
utmätning av fordran som avses i första stycket.

77 a §3

Har någon, i egenskap av företrädare för arbetsgivare som är juridisk
person, verkställt skatteavdrag men uppsåtligen eller av grov oaktsamhet
underlåtit att betala det innehållna beloppet i tid och ordning som i 77 §
sägs, är han tillsammans med arbetsgivaren betalningsskyldig för skattebe-
loppet och den dröjsmålsavgift som belöper på detta. Betalningsskyldighe-
ten får jämkas eller efterges om det föreligger särskilda skäl.

Talan om att ålägga betalnings-
skyldighet enligt första stycket skall
föras vid allmän domstol. Talan får
inte väckas sedan arbetsgivarens
betalningsskyldighet för skattebe-
loppet har bortfallit enligt lagen
(1982:188) om preskription av skat-
tefordringar m.m. Hos den som har
blivit ålagd betalningsskyldighet får
indrivning ske i samma ordning
som gäller för restförd skatt.

Talan om att ålägga betalnings-
skyldighet enligt första stycket skall
föras vid allmän domstol. Talan får
inte väckas sedan arbetsgivarens
betalningsskyldighet för skattebe-
loppet har bortfallit enligt lagen
(1982:188) om preskription av skat-
tefordringar m.m.

19

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse                 Prop. 1995/96:170

Den som har fullgjort betalningsskyldighet för skattebelopp eller dröjs-
målsavgift enligt första stycket får söka beloppet åter av arbetsgivaren.
Därvid tillämpas bestämmelserna i 76 §.

Bestämmelsen i 4 § preskriptionslagen (1981:130) gäller i fråga om
regressfordran enligt tredje stycket.

i4

Har gift skattskyldig icke i före-
skriven tid och ordning inbetalat
skatt som påförts på grund av sådan
inkomst som avses i tredje stycket
av anvisningarna till 52   §

kommunalskattelagen (1928:370),
är maken jämte den skattskyldige
betalningsskyldig för skattebelop-
pet.

77b§'

Har gift skattskyldig icke i före-
skriven tid och ordning inbetalat
skatt som påförts på grund av sådan
inkomst som avses i tredje stycket
av anvisningarna till 52   §

kommunalskattelagen (1928:370),
är maken jämte den skattskyldige
betalningsskyldig för skattebelop-
pet. Beloppet får uttagas hos maken
i den ordning som gäller för indriv-
ning av skatt som påförts honom.

Makes ansvarighet enligt första stycket avser det belopp som utgör
skillnaden mellan den skattskyldige debiterad skatt på grund av inkomst
och den skatt på grund av inkomst som skulle ha påförts den skattskyldige
om denne icke haft att erlägga skatt för inkomst som avses i första stycket.
Skatt, som har erlagts på annat sätt än genom indrivning hos den skattskyl-
diges make, anses i första hand avse annat än inkomst enligt första stycket.
1 fråga om betalning av skatt enligt detta stycke äger bestämmelserna i
29 § första stycket motsvarande tillämpning.

Beslut om makes betalningsskyldighet enligt första och andra styckena
skall fattas av skattemyndigheten.

77c£

Hos den som har blivit ålagd
betalningsskyldighet enligt 77 a
eller 77 b § får indrivning ske i
samma ordning som gäller för
skatt. Detsamma gäller i fall då en
bolagsman enligt 2 kap. 20 § lagen
(1980:1102) om handelsbolag och
enkla bolag skall svara för ett
handelsbolags skuld enligt denna
lag.

20

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

‘Lagen omtryckt 1991:97.

Senaste lydelse av
lagens rubrik 1974:771

79 a § 1992:680

80 § 1992:680.

2Senaste lydelse 1993:1671.

3Senaste lydelse 1992:624.

4Senaste lydelse 1992:624.

Prop. 1995/96:170

21

2.5 Förslag till lag om ändring i mervärdesskattelagen
(1994:200)

Prop. 1995/96:170

Härigenom föreskrivs i fråga om mervärdesskattelagen (1994:200)
dels att 19 kap. 10 § skall upphöra att gälla,

dels att rubriken närmast före 19 kap. 10 § skall utgå,

dels att 7 kap. 2 §, 16 kap. 17 § och 19 kap. 12 § skall ha följande lydel-
se,

dels att rubriken närmast före 20 kap. 9 § skall lyda ”överklagande av
allmän förvaltningsdomstols beslut”,

dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 16 kap. 18 §, av följande
lydelse.

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse

7 kap.

2 §’

Vid omsättning som anges i 3 och 4 §§ beräknas beskattningsunderlaget
med utgångspunkt i det i nämnda paragrafer angivna värdet. Beskattnings-
underlaget utgörs av detta värde minskat med

1.20 procent när skattesatsen enligt 1 § är 25 procent,

2. 10,71 procent när skattesatsen är 12 procent, och

3. 5,67 procent när skattesatsen 3. 5,66 procent när skattesatsen

är 6 procent.                          är 6 procent.

Vid omsättning som medför skattskyldighet enligt 1 kap. 2 § första
stycket 2-4 utgörs dock beskattningsunderlaget av det i 3 § angivna värdet
utan sådan minskning som anges i första stycket.

1 9 a kap. finns särskilda bestämmelser om beräkning av beskattnings-
underlaget vid omsättning i vissa fall av begagnade varor, konstverk, sam-
larföremål och antikviteter.

I 9 b kap. finns särskilda bestämmelser om beräkning av beskattnings-
underlaget vid omsättning i viss resebyråverksamhet.

22

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1995/96:170

16 kap.

17 §

Om någon i egenskap av företrädare för en skattskyldig som är juridisk
person uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåtit att betala in skatt
inom den tid som anges i 1 och 5 §§, är han tillsammans med den skatt-
skyldige betalningsskyldig för skatten. Om företrädaren uppsåtligen eller
av grov oaktsamhet lämnat uppgifter som föranlett att den skattskyldige
tillgodoförts överskjutande ingående skatt enligt 8 § med för stort belopp,
är han tillsammans med den skattskyldige skyldig att betala tillbaka belop-

pet.

Betalningsskyldighet som följer av första stycket får jämkas eller efter-

ges om det finns särskilda skäl.

Talan om att ålägga betalnings-
skyldighet skall föras vid allmän
domstol. Talan får inte väckas se-
dan den skattskyldiges betalnings-
skyldighet för skatten har fallit bort
enligt lagen (1982:188) om pre-
skription av skattefordringar m.m.
Hos den som har blivit ålagd
betalningsskyldighet får indrivning
göras i samma ordning som gäller
för skatt.

Talan om att ålägga betalnings-
skyldighet skall föras vid allmän
domstol. Talan får inte väckas
sedan den skattskyldiges
betalningsskyldighet för skatten har
fallit bort enligt lagen (1982:188)
om preskription av skattefordringar

m.m.

Den som fullgjort betalningsskyldigheten för skatten enligt första
stycket får söka beloppet åter av den skattskyldige.

Bestämmelsen i 4 § preskriptionslagen (1981:130) gäller vid regress-
fordran enligt fjärde stycket.

18 §

Hos den som har blivit ålagd
betalningsskyldighet enligt 17 § får
indrivning ske i samma ordning
som gäller för skatt. Detsamma
gäller i fall då en bolagsman enligt
2 kap. 20 § lagen (1980:1102) om
handelsbolag och enkla bolag skall
svara för ett handelsbolags skuld
avseende skatt enligt denna lag.

19 kap.

12 §2

En ansökan om återbetalning enligt 10 kap. 9-13 §§ skall göras i den
form som föreskrivs i denna lag för deklaration av ingående skatt i en
verksamhet som medför skattskyldighet. För den som ansöker om sådan
återbetalning gäller vad som föreskrivs i 12-18 och 20-22 kap. i fråga om
den som är skattskyldig, om inget annat följer av 13 §.

Skattebrottslagen (1971:69)
gäller i fråga om sådan ingående

23

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

skatt som avses i 10 kap. 9-13 §§.

Prop. 1995/96:170

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

'Senaste lydelse 1995:1365.

2Senaste lydelse 1994:498.

24

2.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:325) om        Prop. 1995/96:170

självdeklaration och kontrolluppgifter

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1990:325) om självdeklaration

och kontrolluppgifter1

dels att 4 kap. 7-10 §§ skall upphöra att gälla,

dels att rubriken närmast före 4 kap. 7 § skall utgå.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

'Senaste lydelse av

4 kap. 7 § 1992:1310

4 kap. 8 § 1991:1903

4 kap. 9 § 1991:1904.

25

2.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1958:295) om
sjömansskatt

Prop. 1995/96:170

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1958:295) om sjömansskatt1
dels att 27 och 28 §§ skall upphöra att gälla,

dels att 17 § 1 mom., 26 § och rubriken närmast före 26 § skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

17 §

1 mom.2 Underlåter redare, som är skyldig verkställa avdrag för
sjömansskatt, utan skälig anledning att vederbörligen fullgöra denna
skyldighet, är han jämte sjömannen ansvarig för skatt, vilken skatteav-
draget skolat avse, till belopp som svarar mot vad han underlåtit att
avdraga.

Har redare verkställt avdrag för sjömansskatt är sjömannen fri från
betalningsansvar för motsvarande skattebelopp.

Bestämmelserna i 77 a § upp- Bestämmelserna i 77 a § och 77
bördslagen äger motsvarande c § uppbördslagen (1953:272) skall
tillämpning i fråga om tillämpas även i fråga om sjömans-
sjömansskatt.                            skatt.

Underlåter redare utan skälig anledning att fullgöra vad honom enligt
16 § 1 mom. åligger, och har till följd härav skatteavdrag verkställts med
lägre belopp än som eljest bort ske, är han jämte sjömannen ansvarig för
skatt, vilken skatteavdraget skolat avse, till belopp som svarar mot vad han
till följd av underlåtenheten icke avdragit.

Straffbestämmelser

Straff och vite m.m.

26 §’

Redare som i uppgift enligt 16 §
uppsåtligen eller av grov oaktsam-
het lämnar oriktigt meddelande,
som kan medföra för låg beskatt-
ning av sjöman, dömes till böter.

Sjöman som uppsåtligen eller av
grov oaktsamhet till myndighet
eller redare lämnar oriktig uppgift
om förhållande, som har betydelse
för hans skyldighet att erlägga
sjömansskatt, eller underlåter att
lämna föreskriven uppgift av sådant
slag, dömes till böter.

I ringa fall dömes ej till ansvar
enligt första eller andra stycket.

Ansvar enligt första eller andra
stycket inträder ej, om gärningen är
belagd med straff i skattebrott-
slagen.

Vad som i skattebrottslagen
(1971:69) föreskrivs om skatt gäller
även i fråga om avgift som avses i
denna lag.

Avgift enligt denna lag omfattas
även av lagen (1971:1072) om
förmånsberättigade skattefordring-
ar m.m.

26

Prop. 1995/96:170

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

'Lagen omtryckt 1970:933.
Senaste lydelse av

lagens rubrik 1974:777

27 § 1971:78

28 § 1985:108.

2Senaste lydelse 1971:814.
’Senaste lydelse 1971:78.

27

2.8 Förslag till lag om ändring i lagen (1941:416) om        Prop. 1995/96:170

arvsskatt och gåvoskatt

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1941:416) om arvsskatt och

gåvoskatt'

dels att 66 § skall upphöra att gälla,

dels att rubriken närmast före 65 § skall utgå,

dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 74 §, av följande

lydelse,

dels att närmast före 67 § skall införas en ny rubrik som skall lyda “Vite

m.m.”.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

74 §

Skatt enligt denna lag omfattas
inte av förmånsrätt enligt lagen
(1971:1072) om förmånsberättiga-
de skattefordringar m.m.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

1 Senaste lydelse av
lagens rubrik 1974:857

66 § 1971:77.

28

2.9 Förslag till lag om ändring i lagen (1962:381) om       Prop. 1995/96:170

allmän försäkring

Härigenom föreskrivs att 20 kap. 2 § lagen (1962:381) om allmän
försäkring1 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                     Föreslagen lydelse

20 kap.

2

Vid tillämpningen av bestämmelserna i 11 kap. 6 a § om försäkrad, som
vårdar barn, skall med barn som där sägs likställas fosterbarn.

Med förälder skall vid tillämpningen av bestämmelserna i 9 kap. 4 §
och 11 kap. 6 a § likställas den, med vilken förälder är eller varit gift eller
har eller har haft barn, om de stadigvarande sammanbor.

Med förälder skall vid tillämpningen av bestämmelserna i 9 kap. 4 §
likställas den som med socialnämndens tillstånd har tagit emot ett ut-
ländskt barn för vård och fostran i syfte att adoptera det.

Har någon med socialnämndens medgivande tagit emot ett utländskt
barn i sitt hem här i landet för vård och fostran i adoptionssyfte, skall vid
tillämpning av bestämmelserna i 8 och 14 kap. om rätt till barnpension
barnet anses som barn till denne. I sådana fall anses barnet bosatt i
Sverige, om den blivande adoptivföräldern var bosatt här i landet vid den
tidpunkt då han avled.

Vid tillämpning av denna lags bestämmelser om sjukpenninggrundande
inkomst och pensionsgrundande inkomst gäller vad som i 22 c § lagen
(1984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare sägs om

iakttagande av förhandsbesked.

Vid tillämpning av bestämmel-
serna i 3 kap. 2 a § tredje stycket
skall den som lämnat uppgift om in-
nehav av en F-skattesedel i en
anbudshandling, en faktura eller
någon därmed jämförlig handling,
som även innehåller uppgifter om
utbetalarens och betalningsmottaga-
rens namn och adress eller andra
för identifiering godtagbara upp-
gifter samt uppgift om betalnings-
mottagarens personnummer eller
organisationsnummer anses ha en
sådan skattsedel. Uppgiften om
innehav av en F-skattesedel gäller
även som sådant skriftligt åbero-
pande av F-skattesedeln som avses i
3 kap. 2 a § fjärde stycket. Det som
nu sagts gäller dock inte om den
som betalar ut ersättningen känner
till att uppgiften om innehav av en
F-skattesedel är oriktig.
Bestämmelser om påföljd för den

Vid tillämpning av bestämmel-
serna i 3 kap. 2 a § tredje stycket
skall den som lämnat uppgift om
innehav av en F-skattesedel i en
anbudshandling, en faktura eller
någon därmed jämförlig handling,
som även innehåller uppgifter om
utbetalarens och betalningsmottaga-
rens namn och adress eller andra
för identifiering godtagbara uppgif-
ter samt uppgift om betalnings-
mottagarens personnummer eller
organisationsnummer anses ha en
sådan skattsedel. Uppgiften om
innehav av en F-skattesedel gäller
även som sådant skriftligt åbero-
pande av F-skattesedeln som avses i
3 kap. 2 a § fjärde stycket. Det som
nu sagts gäller dock inte om den
som betalar ut ersättningen känner
till att uppgiften om innehav av en
F-skattesedel är oriktig.
Bestämmelser om påföljd för den

29

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse                 Prop. 1995/96:170

som lämnar oriktig uppgift om som lämnar oriktig uppgift finns i

innehav av F-skattesedel finns i 79 skattebrottslagen (1971:69).

a § uppbördslagen (1953:272).

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

'Lagen omtryckt 1982:120.

2Senaste lydelse 1992:682.

30

2.10 Förslag till lag om ändring i kupongskattelagen
(1970:624)

Prop. 1995/96:170

Härigenom föreskrivs i fråga om kupongskattelagen (1970:624)'
dels att 31 och 32 §§ skall upphöra att gälla,
dels att rubriken närmast före 31 § skall utgå,

dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 25 §, av följande
lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

25 §

Uppgift som enligt 7 § andra
stycket    skall    lämnas    till

värdepapperscentralen skall vid
tillämpningen av skattebrottslagen
(1971:69) likställas med uppgift
som skall lämnas till myndighet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

' Senaste lydelse av
lagens rubrik 1974:996

31 § 1985:111

32 § 1971:98.

31

2.11 Förslag till lag om ändring i bilskrotningslagen          Prop. 1995/96:170

(1975:343)

Härigenom föreskrivs att det i bilskrotningslagen (1975:343) skall
införas en ny paragraf, 12 §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

12 §

Vad som i skattebrottslagen
(1971:69) föreskrivs om skatt gäller
även i fråga om avgift som avses i
denna lag.

Avgift enligt denna lag omfattas
även av lagen (1971:1072) om
förmånsberättigade skattefordring-
ar m.m. och lagen (1978:880) om
betalningssäkring för skatter, tullar
och avgifter.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

32

2.12 Förslag till lag om ändring i fastighetstaxeringslagen Prop. 1995/96:170
(1979:1152)

Härigenom föreskrivs i fråga om fastighetstaxeringslagen (1979:1152)'
dels att 18 kap. 41 § skall upphöra att gälla,

dels att 18 kap. 23 § och 26 kap. 3 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse

18 kap.

23 §2

Fastighetsdeklaration eller annan uppgift skall efter föreläggande
lämnas till den som utfärdat föreläggandet, inom viss efter omständig-
heterna lämpad tid, minst fem dagar efter mottagandet. Föreläggandet skall
innehålla uppgift om postadress för den som utfärdat föreläggandet.

Uppgift som lämnas till
konsulent som biträder skat-
temyndigheten vid fastighet-
staxeringen anses vid tillämpningen
av skattebrottslagen (1971:69)
lämnad till myndighet.

Bestämmelserna i 18 kap. 2-9,
12-14, 16, 22-40 §§ samt 41 §

26 kap.
3

första och andra styckena skall, om
inte annat är föreskrivet i detta
kapitel, gälla vid särskild fastighet-
staxering. I föreläggande att lämna
fastighetsdeklaration skall vidare
lämnas uppgift om den grund på
vilken föreläggandet sker.

Bestämmelserna i 18 kap. 2-9,
12-14, 16 och 22-40 §§ skall, om
inte annat är föreskrivet i detta
kapitel, gälla vid särskild fastig-
hetstaxering. I föreläggande att
lämna fastighetsdeklaration skall
vidare lämnas uppgift om den
grund på vilken föreläggandet sker.

Föreläggande får inte förenas med vite i fall som sägs i 2 §. Förnyat
föreläggande att lämna särskild fastighetsdeklaration får däremot förenas
med vite.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

'Senaste lydelse av 18 kap. 41 § 1993:1193.

2Senaste lydelse 1993:1193.

’Senaste lydelse 1993:1193

3 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 170

33

2.13 Förslag till lag om ändring i lagen (1981:691) om Prop. 1995/96:170
socialavgifter

Härigenom föreskrivs att det i lagen (1981:691) om socialavgifter skall
införas en ny paragraf, 5 kap. 5 §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

5 kap.

5$

Vad som i skattebrottslagen
(1971:69) föreskrivs om skatt gäller
även i fråga om avgift som avses i
denna lag.

Avgift enligt denna lag omfattas
även av lagen (1971:1072) om
förmånsberättigade skattefordring-
ar m.m. och lagen (1978:880) om
betalningssäkring för skatter, tullar
och avgifter.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

34

2.14 Förslag till lag om ändring i lagen (1984:151) om
punktskatter och prisregleringsavgifter

Prop. 1995/96:170

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1984:151) om punktskatter och
prisregleringsavgifter

dels att 5 kap. 17 § skall ha följande lydelse,

dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 5 kap. 17 a §, av följande
lydelse.

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse

5 kap.

17§*

Har någon, i egenskap av företrädare för skattskyldig som är juridisk
person, uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåtit att betala in skatt i
den tid och ordning som anges i 2 kap. 6-9 §§ samt 5 kap. 1 och 2 §§, är
han tillsammans med den skattskyldige betalningsskyldig för skatten.

Betalningsskyldigheten får jämkas
särskilda skäl.

Talan om att ålägga betalnings-
skyldighet enligt första stycket skall
föras vid allmän domstol. Talan får
inte väckas sedan den
skattskyldiges betalningsskyldighet
för skattebeloppet har bortfallit
enligt lagen (1982:188) om pre-
skription av skattefordringar m.m.
Hos den som har blivit ålagd betal-
ningsskyldighet får indrivning ske i
samma ordning som gäller för
skatt.

eller efterges om det föreligger

Talan om att ålägga betalnings-
skyldighet enligt första stycket skall
föras vid allmän domstol. Talan får
inte väckas sedan den
skattskyldiges betalningsskyldighet
för skattebeloppet har bortfallit
enligt lagen (1982:188) om pre-
skription av skattefordringar m.m.

Den som fullgjort betalningsskyldighet för skattebelopp enligt första
stycket får söka beloppet åter av den skattskyldige.

Bestämmelsen i 4 § preskriptionslagen (1981:130) gäller i fråga om
regressfordran enligt tredje stycket.

17a§

Hos den som har blivit ålagd
betalningsskyldighet enligt 17 § får
indrivning göras i samma ordning
som gäller för skatt. Detsamma
gäller i fall då en bolagsman enligt
2 kap. 20 § lagen (1980:1102) om
handelsbolag och enkla bolag skall
svara för ett handelsbolags skuld
avseende skatt enligt denna lag.

35

Prop. 1995/96:170

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

'Senaste lydelse 1990:1320.

36

2.15 Förslag till lag om ändring i lagen (1984:668) om Prop. 1995/96:170
uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1984:668) om uppbörd av so-
cialavgifter från arbetsgivare'

dels att 15 § skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 15 a §, av följande
lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Talan om att ålägga betalnings-
skyldighet skall foras vid allmän
domstol. Talan får inte väckas
sedan arbetsgivarens betalnings-
skyldighet för beloppet har fallit
bort enligt lagen (1982:188) om
preskription av skattefordringar
m.m.

15 §2

Den som i egenskap av företrädare för en arbetsgivare, som är juridisk
person, uppsåtligen eller av grov oaktsamhet har underlåtit att betala
arbetsgivaravgifter i den tid och ordning som följer av 4, 7 och 12 §§ är
tillsammans med arbetsgivaren betalningsskyldig för beloppet samt den
ränta och dröjsmålsavgift som belöper på detta. Betalningsskyldigheten får
jämkas eller efterges om det föreligger särskilda skäl.

Talan om att ålägga betalnings-
skyldighet skall foras vid allmän
domstol. Talan får inte väckas
sedan arbetsgivarens betalnings-
skyldighet för beloppet har fallit
bort enligt lagen (1982:188) om
preskription av skattefordringar
m.m. Hos den som har blivit ålagd
betalningsskyldighet får indrivning
ske i den ordning som enligt 28 a §
gäller för indrivning av arbets-
givaravgifter.

Den som har fullgjort sin betalningsskyldighet enligt första stycket får
söka beloppet åter av arbetsgivaren. Därvid skall bestämmelserna i 76 §
uppbördslagen (1953:272) tillämpas.

Bestämmelserna i 4 § preskriptionslagen (1981:130) gäller i fråga om
regressfordran enligt tredje stycket.

15a§

Hos den som har blivit ålagd
betalningsskyldighet enligt 15 § får
indrivning ske i den ordning som
enligt 28 a § gäller för indrivning
av arbetsgivaravgifter. Detsamma
gäller i fall då en bolagsman enligt
2 kap. 20 § lagen (1980:1102) om
handelsbolag och enkla bolag skall
svara för ett handelsbolags skuld
avseende arbetsgivaravgifter samt
den ränta och dröjsmålsavgift som
belöper på dessa.

37

Prop. 1995/96:170

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

'Lagen omtryckt 1991:98.

2Senaste lydelse 1993:908.

38

2.16 Förslag till lag om ändring i fordonsskattelagen         Prop. 1995/96:170

(1988:327)

Härigenom föreskrivs att 83 § och rubriken närmast före 83 §
fordonsskattelagen (1988:327)' skall upphöra att gälla vid utgången av juni
1996.

1 Senaste lydelse av
lagens rubrik 1992:1440

83 § 1992:1440.

39

2.17 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:328) om Prop. 1995/96:170
fordonsskatt på utländska fordon

Härigenom föreskrivs att 14 § lagen (1988:328) om fordonsskatt på
utländska fordon1 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse

14 §2

Har införselhandling utfärdats och kan den inte företes i fall som avses
i 9 § andra stycket eller i 10 §, skall den som svarar för fordonet dömas till
penningböter.

Den som uppsåtligen eller av
grov oaktsamhet till tullmyndighet
lämnar en felaktig uppgift om
förhållande som är av betydelse för
fastställande av skatt enligt denna
lag, skall dömas till böter eller
fängelse i högst sex månader, om
gärningen inte är belagd med straff
i skattebrottslagen (1971:69).

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

1 Senaste lydelse av lagens rubrik 1992:1442.

2 Senaste lydelse 1992:1442.

40

2.18 Förslag till lag om ändring i lagen (1989:479) om Prop. 1995/96:170
ersättning för kostnader i ärenden och mål om skatt, m.m.

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1989:479) om ersättning för
kostnader i ärenden och mål om skatt, m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse

1 §

Denna lag gäller ersättning av allmänna medel för en skattskyldigs
kostnader hos domstolar och andra myndigheter i ärenden och mål om
skatter, tullar och avgifter samt taxering av fastighet. Lagen tillämpas även
i mål enligt lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar och
avgifter. Den tillämpas dock inte i ärenden om förhandsbesked.

Med skatter, tullar och avgifter
avses i denna lag detsamma som i
2 § första stycket 1-4 lagen om
betalningssäkring för skatter, tullar
och avgifter. Med skattskyldig
avses den vars skyldighet att betala
skatt, tull eller avgift har varit
föremål för prövning, liksom den
som är ägare till fastighet eller som
enligt 1 kap. 5 § fastighetstaxe-
ringslagen (1979:1152) skall anses
som ägare.

Med avgifter avses i denna lag
sådana avgifter som omfattas av
lagen om betalningssäkring för
skatter, tullar och avgifter. Med
skattskyldig avses den vars skyl-
dighet att betala skatt, tull eller
avgift har varit föremål för pröv-
ning, liksom den som är ägare till
fastighet eller som enligt 1 kap. 5 §
fastighetstaxerings lagen
(1979:1152) skall anses som ägare.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

41

2.19 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:613) om Prop. 1995/96:170
miljöavgift på utsläpp av kväveoxider vid energiproduktion

Härigenom föreskrivs att det i lagen (1990:613) om miljöavgift på
utsläpp av kväveoxider vid energiproduktion skall införas en ny paragraf,
10 §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

io§

Vad som i skattebrottslagen
(1971:69) föreskrivs om skatt gäller
även i fråga om avgift som avses i
denna lag.

Avgift enligt denna lag omfattas
även av lagen (1971:1072) om
förmånsberättigade skattefordring-
ar m.m. och lagen (1978:880) om
betalningssäkring för skatter, tullar
och avgifter.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

42

2.20 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:659) om Prop. 1995/96:170
särskild löneskatt på vissa förvärvsinkomster

Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1990:659) om särskild löneskatt på
vissa förvärvsinkomster1 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse

2

I fråga om särskild löneskatt gäller bestämmelserna i 5 kap. lagen
(1981:691) om socialavgifter samt vad som i nedan angivna författningar
är föreskrivet i fråga om avgifter enligt nämnda lag:

1. kommunalskattelagen (1928:370),

2. lagen (1990:325) om självdeklaration och kontrolluppgifter,

3. skattebrottslagen (1971:69),

4. lagen (1971:1072) om för-
månsberättigade skattefordringar
m.m.,

5. lagen (1979:611) om upphovs- 3. lagen (1979:611) om upphovs-

mannakonto.                      mannakonto.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

1 Senaste lydelse av lagens rubrik 1991:668.

2 Senaste lydelse 1994:1924.

43

2.21 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:676) om skatt Prop. 1995/96:170
på ränta på skogskontomedel m.m.

Härigenom föreskrivs att i lagen (1990:676) om skatt på ränta på
skogskontomedel m.m. skall införas en ny paragraf, 15 §, av följande
lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

15 §

Skatt enligt denna lag omfattas
inte av förmånsrätt enligt lagen
(1971:1072) om förmånsberättiga-
de skattefordringar m.m. Skatten
kan inte heller bli föremål för
betalningssäkring enligt lagen
(1978:880) om betalningssäkring
för skatter, tullar och avgifter.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

44

2.22 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:586) om
särskild inkomstskatt för utomlands bosatta

Prop. 1995/96:170

Härigenom föreskrivs att 21 § lagen (1991:586) om särskild in-
komstskatt för utomlands bosatta skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse

21 §

1 fråga om särskild inkomstskatt
gäller i tillämpliga delar vad som
sägs om överflyttning av beslutsbe-
hörighet i 2 a §, om anstånd med
inbetalning av skatt i 49 och 51 §§,
om dröjsmålsavgift i 58 §, om
indrivning i 59 §, om ansvar för
skatt som påförts en avliden eller
ett dödsbo i 61 §, om central tillsyn
m.m. i 72 §, om rätt att ta del av
preliminär självdeklaration m.m. i
73 §, om arbetsgivares ansvarighet
för arbetstagares skatt, m.m. i 77,
77 a och 78   §§, om

straffbestämmelser m.m. i 79-81
och 83 ff, om omprövning m.m. i
84-94 §§, om beslut om särskilda
debiteringsåtgärder i 95 § samt om
överklagande m.m. i 96-103 §§
uppbördslagen (1953:272). Beslut
om anstånd som avses i 49 § den
lagen meddelas av beskattnings-
myndigheten enligt denna lag.
Beslut om anstånd skall skyndsamt
meddelas den skattskyldige utan
kostnad för denne.

I fråga om särskild inkomstskatt
gäller i tillämpliga delar vad som
sägs om överflyttning av beslutsbe-
hörighet i 2 a §, om anstånd med
inbetalning av skatt i 49 och 51 §§,
om dröjsmålsavgift i 58 §, om
indrivning i 59 §, om ansvar för
skatt som påförts en avliden eller
ett dödsbo i 61 §, om central tillsyn
m.m. i 72 §, om rätt att ta del av
preliminär självdeklaration m.m. i
73 §, om arbetsgivares ansvarighet
för arbetstagares skatt, m.m. i 77,
77 a, 77 c och 78 §§, om vite i 83 £
om omprövning m.m. i 84-94 §§,
om beslut om särskilda
debiteringsåtgärder i 95 § samt om
överklagande m.m. i 96-103 §§
uppbördslagen (1953:272). Beslut
om anstånd som avses i 49 § den
lagen meddelas av
beskattningsmyndigheten enligt
denna lag. Beslut om anstånd skall
skyndsamt meddelas den skattskyl-
dige utan kostnad för denne.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

‘Senaste lydelse 1993:917.

45

2.23 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:591) om
särskild inkomstskatt för utomlands bosatta artister m.fl.

Prop. 1995/96:170

Härigenom föreskrivs att 23 § lagen (1991:591) om särskild in-
komstskatt för utomlands bosatta artister m.fl. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse

23 §

I fråga om särskild inkomstskatt
gäller i tillämpliga delar vad som
sägs om anstånd med inbetalning av
skatt i 49 och 51 §§, om uppbörd i
52 §, om dröjsmålsavgift i 58 §, om
indrivning i 59 §, om ansvar för
skatt som påförts avliden eller
dödsbo i 61 §, om rätt att taga del
av preliminär självdeklaration m.
m. i 73 §, om arbetsgivares
ansvarighet för arbetstagares skatt,
m.m. i 77, 77 a och 78 §§, om
straffbestämmelser m.m. i 79, 80,
81 och 83 om omprövning m.
m. i 84-94 §§, om beslut om
särskilda debiteringsåtgärder i 95 §
samt om överklagande m. m. i 97,
99 och 103 §§ uppbördslagen
(1953:272). Vad som där sägs om
arbetsgivare skall då gälla den som
är redovisningsskyldig enligt 14 §
denna lag och vad som där sägs om
skattemyndighet skall gälla
Skattemyndigheten i Kopparbergs
län. Med uppbördsdeklaration avses
enligt denna lag redovisning enligt
14 §. Beslut om anstånd skall
skyndsamt meddelas den
skattskyldige utan kostnad för
denne.

I fråga om särskild inkomstskatt
gäller i tillämpliga delar vad som
sägs om anstånd med inbetalning av
skatt i 49 och 51 §§, om uppbörd i
52 §, om dröjsmålsavgift i 58 §, om
indrivning i 59 §, om ansvar för
skatt som påförts avliden eller
dödsbo i 61 §, om rätt att taga del
av preliminär självdeklaration m.
m. i 73 §, om arbetsgivares ansva-
righet för arbetstagares skatt, m.m. i
77, TI a, 77 c och 78 §§, om vite i
83 £, om omprövning m. m. i 84-94
§§, om beslut om särskilda debi-
teringsåtgärder i 95 § samt om
överklagande m. m. i 97, 99, 101
och 103   §§ uppbördslagen

(1953:272). Vad som där sägs om
arbetsgivare skall då gälla den som
är redovisningsskyldig enligt 14 §
denna lag och vad som där sägs om
skattemyndighet skall gälla
Skattemyndigheten i Kopparbergs
län. Med uppbördsdeklaration avses
enligt denna lag redovisning enligt
14 §. Beslut om anstånd skall
skyndsamt meddelas den
skattskyldige utan kostnad för
denne.

I 3 § lagen (1959:551) om beräkning av pensionsgrundande inkomst
enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring finns bestämmelser om
skyldighet för arbetsgivare att lämna särskild kontrolluppgift för beräkning
av pensionsgrundande inkomst.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

‘Senaste lydelse 1994:1883.

46

2.24 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:72) om       Prop. 1995/96:170

koncessionsavgift på televisionens område

Härigenom föreskrivs att det i lagen (1992:72) om koncessionsavgift på
televisionens område skall införas en ny paragraf, 13 a §, av följande
lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

13a§

Avgift enligt denna lag omfattas
av lagen (1971:1072) om förmåns-
berättigade skattefordringar m.m.
och lagen (1978:880) om betaln-
ingssäkring för skatter, tullar och
avgifter.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

47

2.25 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:672) om Prop. 1995/96:170
skattereduktion för utgifter för byggnadsarbete på
bostadshus

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1993:672) om skattereduktion
för utgifter för byggnadsarbete på bostadshus

dels att 14 § skall upphöra att gälla,

dels att rubriken närmast före 12 § skall lyda “Omprövning och
överklagande”.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

48

2.26 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1744) om Prop. 1995/96:170
allmänna egenavgifter

Härigenom föreskrivs att det i lagen (1994:1744) om allmänna
egenavgifter skall införas en ny paragraf, 8 §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Vad som i skattebrottslagen
(1971:69) föreskrivs om skatt gäller
även i fråga om avgift som avses i
denna lag.

Avgift enligt denna lag omfattas
även av lagen (1971:1072) om
förmånsberättigade skattefordring-
ar m.m. och lagen (1978:880) om
betalningssäkring för skatter, tullar
och avgifter.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

4 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 170

49

2.27 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1920) om Prop. 1995/96:170
allmän löneavgift

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1994:1920) om allmän
löneavgift

dels att 4 § skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 5 §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse

4§’

I fråga om allmän löneavgift gäller bestämmelserna i 5 kap. lagen
(1981:691) om socialavgifter samt vad som i nedan angivna författningar
är föreskrivet i fråga om avgifter enligt nämnda lag:

1. kommunalskattelagen (1928:370),

2. lagen (1990:325) om självdeklaration och kontrolluppgifter,

3. skattebrottslagen (1971:69),

4. lagen (1971:1072) om för-
månsberättigade skattefordringar
m.m.,

5. lagen (1979:611) om upphovs- 3. lagen (1979:611) om upphovs-

mannakonto.                      mannakonto.

Vad som i skattebrottslagen
(1971:69) föreskrivs om skatt gäller
även i fråga om avgift som avses i
denna lag.

Avgift enligt denna lag omfattas
även av lagen (1971:1072) om
förmånsberättigade skatteford-
ringar m.m.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

1 Senaste lydelse 1994:1920.

50

2.28 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1670) om Prop. 1995/96:170
ändring i lagen (1971:1072) om förmånsberättigade
skattefordringar m.m.

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1971:1072) om förmånsberättigade
skattefordringar m.m. i paragrafens lydelse enligt lagen (1995:1670) om
ändring i nämnda lag samt ikraftträdandebestämmelsen till lagen
(1995:1670) om ändring i lagen (1971:1072) om förmånsberättigade
skattefordringar m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Förmånsrätt enligt 11 § förmåns-
rättslagen (1970:979) följer med
fordran på

1. skatt och avgift, som anges i
1 § första stycket uppbördslagen
(1953:272), samt skatt enligt lagen
(1908:128) om bevillningsavgifter
för särskilda förmåner och rättig-
heter, lagen (1958:295) om sjö-
mansskatt, kupongskattelagen
(1970:624), lagen (1986:219) om
tillfällig vinstskatt, lagen
(1983:1225) om tillfällig förmögen-
hetsskatt för livförsäkringsbolag,
understödsföreningar och pensions-
stiftelser, lagen (1990:661) om
avkastningsskatt på pensionsmedel,
lagen (1991:586) om särskild in-
komstskatt för utomlands bosatta
och lagen (1991:591) om särskild
inkomstskatt för utomlands bosatta
artister m.fl.,

2. skatt enligt mervärdesskat-
telagen (1994:200),

3. skatt eller avgift enligt lagen
(1928:376) om skatt på lotterivin-
ster, lagen (1941:251) om särskild
varuskatt, lagen (1957:262) om
allmän energiskatt, lagen
(1961:372) om bensinskatt, lagen
(1961:394) om tobaksskatt, stäm-
pelskattelagen (1964:308), lagen
(1972:266) om skatt på annonser
och reklam, lagen (1972:820) om
skatt på spel, lagen (1973:37) om
avgift på vissa dryckesförpackning-
ar, lagen (1973:1216) om särskild

§

Förmånsrätt enligt 11 § formåns-
rättslagen (1970:979) följer med
fordran på skatt och tull samt, om
så särskilt föreskrivs, annan avgift
till det allmänna som inte betecknas
som skatt.

51

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1995/96:170

skatt för oljeprodukter och kol,
bilskrotningslagen (1975:343),
lagen (1977:306) om dryckesskatt,
lagen (1978:69) om försälj-
ningsskatt på motorfordon, lagen
(1978:144) om skatt på vissa resor,
lagen (1982:691) om skatt på vissa
kassettband, lagen (1982:1200) om
skatt på videobandspelare, lagen
(1982:1201) om skatt på viss elekt-
risk kraft, lagen (1983:1053) om
skatt på omsättning av vissa värde-
papper, lagen (1983:1104) om
särskild skatt för elektrisk kraft från
kärnkraftverk, lagen (1984:351) om
totalisatorskatt, lagen (1984:355)
om skatt på vissa dryckesför-
packningar, lagen (1984:404) om
stämpelskatt vid inskriv-
ningsmyndigheter,      lagen

(1984:405) om stämpelskatt på
aktier, lagen (1984:409) om skatt
på gödselmedel, lagen (1984:410)
om skatt på bekämpningsmedel,
lagen (1984:852) om lagerskatt på
viss bensin, lagen (1988:1567) om
miljöskatt på inrikes flygtrafik,
lagen (1990:582) om koldioxid-
skatt, lagen (1990:587) om svavel-
skatt, lagen (1990:613) om mil-
jöavgift på utsläpp av kväveoxider
vid energiproduktion, lagen
(1990:662) om skatt på vissa pre-
miebetalningar, lagen (1990:1087)
om lagerskatt på vissa oljeproduk-
ter, lagen (1990:1427) om särskild
premieskatt för grupplivförsäkring,
m.m., lagen (1991:1482) om lotte-
riskatt, lagen (1991:1483) om skatt
på vinstsparande m.m., lagen
(1992:1479) om lagerskatt på vissa
bensin, lagen (1992:1438) om die-
seloljeskatt och användning av
vissa oljeprodukter, lagen
(1992:1439) om lagerskatt på
dieselolja, lagen (1994:1563) om
tobaksskatt, lagen (1994:1564) om
alkoholskatt, lagen (1994:1776) om
skatt på energi, lagen (1995:1667)
om skatt på naturgrus,

4. skatt enligt vägtrafikskattela-
gen (1973:601), lagen (1976:339)
om saluvagnsskatt, fordonsskattela-

52

Nuvarande lydelse

gen (1988:327), lagen (1988:328)
om fordonsskatt på utländska for-
don,

5. tull, särskild avgift enligt 39 §
tullagen (1973:670) och avgift
enligt lagen (1968:361) om avgift
vid införsel av vissa bakverk,

6. avgift enligt lagen (1967:340)
om prisreglering på jordbrukets
område, lagen (1974:226) om
prisreglering på fiskets område,
lagen (1990:615) om avgifter på
vissa jordbruksprodukter m.m.,
lagen (1990:616) om införande av
lagen (1990:615) om avgifter på
vissa jordbruksprodukter m.m. och
lagen (1994:1704) om lageravgift
på vissa jordbruksprodukter,

7.  avgift som uppbärs med
tillämpning av lagen (1984:668) om
uppbörd av socialavgifter från
arbetsgivare,

8. avgift enligt lagen (1992:72)
om koncessionsavgift på televisio-
nens område.

Förmånsrätten omfattar ej dröjs-
målsavgift och liknande avgift som
utgår vid försummelse att redovisa
eller betala fordringar och ej heller
skatte- eller avgiftstillägg och
förseningsavgift.

Föreslagen lydelse

Lagen tillämpas inte om det
följer av särskild föreskrift eller i
fråga om skatte- eller avgiftstillägg,
ränta, dröjsmålsavgift, försenings-
avgift eller liknande avgift.

Prop. 1995/96:170

Denna lag träder i kraft den 1
juli 1996.

Denna lag träder i kraft den 1
juli 1996. I fråga om avgift som
belöper på tid före ikraftträdandet
gäller äldre föreskrifter.

53

2.29 Förslag till lag om ändring i lagen (1978:880) om Prop. 1995/96:170
betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1978:880) om betalningssäkring för
skatter, tullar och avgifter skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse

Betalningssäkring får användas i
fråga om fordran på

1.  skatt, tull eller avgift som
avses i 1 § första stycket lagen
(1971:1072) om förmånsberättiga-
de skattefordringar m.m.,

2. skatt enligt lagen (1941:416)
om arvsskatt och gåvoskatt,

3.  skatte- eller avgiftstillägg
eller förseningsavgift,

4. ränta eller avgift som utgår i
samband med uppbörd eller in-
drivning av fordran enligt 1, 2 eller
3,

5.  skatte- eller avgiftsbelopp
Jämte dröjsmålsavgift eller ränta
som företrädare för juridisk person
är skyldig att betala enligt 77 a §
uppbördslagen (1953:272), 17 § 1
mom. lagen (1958:295) om sjö-
mansskatt, 5 kap. 17 § lagen
(1984:151) om punktskatter och
prisregleringsavgifter, 15 § lagen
(1984:668) om uppbörd av
socialavgifter från arbetsgivare
eller 16 kap. 17 § mervärdes-
skattelagen (1994:200).

Betalningssäkring får användas
också i fråga om sådan fordran på
utländsk skatt, tull eller avgift, för
vilken säkerställande av betalning
får ske här i riket enligt överens-
kommelse mellan Sverige och
främmande stat.

Betalningssäkring får användas i
fråga om fordran på

1. skatt och tull samt, om så
särskilt föreskrivs, annan avgift till
det allmänna som inte betecknas
som skatt,

2.  skatte- eller avgiftstillägg,
ränta, dröjsmålsavgift, försenings-
avgift eller liknande avgift, om den
fordran som tillägget, räntan eller
avgiften avser får betalningssäkras.

Betalningssäkring får användas
också

1. om annan än den skatt- eller
avgiftsskyldige är betalningsskyldig
för belopp som avses i första styck-
et,

2. för sådan fordran på utländsk
skatt, tull eller avgift, för vilken
säkerställande av betalning får ske
här i landet enligt överenskom-
melse mellan Sverige och främ-
mande stat.

54

Prop. 1995/96:170

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

I fråga om avgift som belöper på tid fore ikraftträdandet gäller äldre
föreskrifter.

1 Senaste lydelse 1994:1986.

55

2.30 Förslag till lag om ändring i lagen (1985:146) om
avräkning vid återbetalning av skatter och avgifter

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1985:146) om avräkning vid
återbetalning av skatter och avgifter skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse

1 §'

Avräkning enligt denna lag skall göras från belopp som återbetalas eller
annars utbetalas på grund av bestämmelse i

1. uppbördslagen (1953:272),

2. lagen (1958:295) om sjömansskatt,

3.      mervärdesskattelagen 3. lagen (1984:151) om punkt-

Prop. 1995/96:170

(1994:200) med undantag av 10
kap. 6 och 7 §§,

4. tullagen (1973:670), tullför-
ordningen (1973:979), lagen
(1973:981) om frihet från införsel-
avgift, tullagen (1987:1065), lagen
(1987:1069) om tullfrihet m.m. eller
lagen (1987:1066) om frihet från
skatt eller avgift vid införsel,

5. lagen (1982:1006) om av-
drags- och uppgiftsskyldighet be-
träffande vissa uppdragsersättning-
ar,

6. lagen (1959:552) om uppbörd
av vissa avgifter enligt lagen
(1981:691) om socialavgifter eller
lagen (1984:668) om uppbörd av
socialavgifter från arbetsgivare,

7. lagen (1984:151) om punkt-
skatter och prisregleringsavgifter
eller författning som anges i 1 kap.
1 § första stycket samma lag, i de
fall då utbetalningen ankommer på
Skattemyndigheten i Kopparbergs
län,

8. lagen (1974:992) om nedsätt-
ning av allmän energiskatt,

9. lagen (1991:586) om särskild
inkomstskatt för utomlands bosatta
eller

10. lagen (1991:591) om särskild
inkomstskatt för utomlands bosatta
artister m.fl.

skatter och prisregleringsavgifter
eller författning som anges i 1 kap.
1 § första stycket samma lag, i de
fall då utbetalningen ankommer på
Skattemyndigheten i Kopparbergs
län,

4. lagen (1984:668) om uppbörd
av socialavgifter från arbetsgivare,

5. lagen (1991:586) om särskild
inkomstskatt för utomlands bosatta,

6. lagen (1991:591) om särskild
inkomstskatt för utomlands bosatta
artister m.fl.,

7.      mervärdesskattelagen
(1994:200) med undantag av 10

56

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1995/96:170

Vad som sagts i första stycket 7
gäller inte utbetalning enligt 9 kap.
1 § lagen (1994:1776) om skatt på
energi och 13 § lagen (1978:69) om
försäljningsskatt på motorfordon.

Avräkning skall också göras vid återbetalning av belopp som tagits ut
som förrättningskostnad vid indrivning av en sådan fordran som avses i 2 §
första meningen.

kap. 6 och 7 §§.

8. tullagen (1994:1550) och
lagen (1994:1551) om tullfrihet
m.m.

Vad som sagts i första stycket 3
gäller inte utbetalning enligt 9 kap.
1 § lagen (1994:1776) om skatt på
energi och 13 § lagen (1978:69) om
försäljningsskatt på motorfordon.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. Äldre föreskrifter gäller
förfarande i fråga om avräkning vid återbetalning eller annan utbetalning
av skatter och avgifter enligt

1. lagen (1959:552) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen
(1981:691) om socialavgifter,

2. tullagen (1973:670),

3. tullförordningen (1973:979),

4. lagen (1973:981), om tullfrihet m.m.,

5.  lagen (1974:992) om nedsättning av allmän energiskatt och
koldioxidskatt,

6. lagen (1982:1006) om avdrags- och uppgiftsskyldighet beträffande
vissa uppdragsersättningar,

7. tullagen (1987:1065),

8. lagen (1987:1069) om tullfrihet m.m. och

9. lagen (1987:1066) om frihet från skatt eller avgift vid införsel.

1 Senaste lydelse 1994:1780.

57

3 Ärendet och dess beredning

Genom beslut den 25 februari 1993 bemyndigade den dåvarande regering-
en det statsråd som hade till uppgift att föredra ärenden om skatter att
tillkalla en särskild utredare med uppdrag att göra en översyn av skatte-
brottslagen m.m. Som särskild utredare förordnades justitierådet Johan
Munck. Utredningen antog namnet 1993 års skattebrottsutredning och
avlämnade i mars 1995 delbetänkandet Översyn av skattebrottslagen (SOU
1995:10). Utredningens sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 1.
Utredningens förslag till ändring i skattebrottslagen finns i bilaga 2.

Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning av de remissinstanser
som yttrat sig finns i bilaga 3. En remissammanställning över remissyt-
trandena har upprättats och finns tillgänglig i Finansdepartementet (dnr
Fi95/1664). Regeringen tar nu upp de förslag som utredningen lagt fram i
betänkandet.

Vi tar i detta ärende också upp de förslag som redovisats i en inom
Finansdepartementet upprättad promemoria Ny lagteknisk utformning av
de paragrafer som anger tillämpningsområdet för lagen (1971:1072) om
förmånsberättigade skattefordringar m.m., lagen (1978:880) om
betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter samt lagen (1985:146) om
avräkning vid återbetalning av skatter och avgifter (dnr Fi95/2388). Pro-
memorian har remissbehandlats. Generaltullstyrelsen, Riksskatteverket,
Kammarrätten i Stockholm, Länsrätten i Göteborgs och Bohus län, Sveri-
ges Advokatsamfund och Sveriges Industriförbund har yttrat sig. En re-
missammanställning finns i ärendet.

Regeringen tar slutligen upp en hemställan från Riksskatteverket om
ändring i utsökningsbalken (dnr Fi95/7094). Hemställan har remissbehand-
lats. Svea Hovrätt, Kammarrätten i Stockholm, Uppsala tingsrätt, Länsrät-
ten i Göteborgs och Bohus län, Kronofogdemyndigheten i Södermanlands
län, Företagarnas Riksorganisation och Sveriges Industriförbund har yttrat
sig. En remissammanställning finns i ärendet.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 8 februari 1996 att inhämta Lagrådets yttrande
över de lagförslag som finns i bilaga 4.

Lagrådets yttrande finns i bilaga 5.

Regeringen har i propositionens lagförslag i allt väsentligt följt Lagrå-
dets förslag. Lagrådets synpunkter behandlas i författningskommentarerna
till de lagrum som Lagrådet lämnat synpunkter på. I förhållande till Lag-
rådsremissen har också gjorts vissa ändringar av redaktionell karaktär.

Lagrådet har förordat att straffbestämmelsen i 6 § lagen (1994:40) om
tillfällig kompensation för viss energiskatt skall behållas eftersom det är
tveksamt om skattebrottslagen kommer att täcka den aktuella kompensa-
tionen. Regeringen menar att visserligen kan den aktuella straffbestämmel-
sen kvarstå eftersom lagen, som Lagrådet påpekat, numera har begränsat
intresse. Ansökan om kompensation enligt lagen skulle nämligen göras
före utgången av september 1995. Lagändringarna i förevarande proposi-
tion föreslås träda i kraft först den 1 juli 1996 och äldre bestämmelser skall

Prop. 1995/96:170

58

gälla för tid före ikraftträdandet. Enligt regeringens uppfattning omfattas Prop. 1995/96:170
dock kompensation för skatt av skattebrottslagen. Vi återkommer till den-
na fråga i författningskommentaren till 2 § skattebrottslagen (se avsnitt

10.2).

Yttrande från Lagrådet har inte inhämtats beträffande förslagen till
ändringar i 68 § 6 mom. uppbördslagen (1953:272) och 7 kap. 2 § mer-
värdesskattelagen (1994:200). Ändringarna är av sådan beskaffenhet att
Lagrådets hörande skulle sakna betydelse.

59

4 Skattebrotten

4.1 Gällande rätt

Prop. 1995/96:170

4.1.1 Skattebrottslagen

Historik

Skattestrafflagutredningen lade år 1969 i sitt betänkande Skattebrotten
(SOU 1969:42) fram förslag till en ny skattebrottslag som skulle ersätta
skattestrafflagen (1943:313) och förslag till ett helt nytt administrativt
sanktionssystem. Förslagen kom i propositionen 1971:10 att ligga till
grund för lagstiftning om administrativa sanktioner i form av skatte- och
avgiftstillägg och en ny skattebrottslag.

Den ännu gällande skattebrottslagen trädde i kraft den 1 januari 1972.
I lagen har inte företagits några ändringar av mera avgörande betydelse
sedan lagen infördes. Visserligen har lagen ändrats i stort sett varje år
men detta beror på den konstruktion som valts för att reglera dess till-
lämpningsområde.

Förutom de ändringar som varit en följd av att nya skattelagar tillkom-
mit och andra upphört, har reglerna om handläggning av skattebrottmål
och om preskription av sådana mål varit föremål för lagstiftningsåtgär-
der (prop. 1982/83:134 och 1984/85:47). Vidare har en särskild straff-
skala för grova fall av försvårande av skattekontroll införts år 1982 i
samband med att reglerna om bokföringsbrott ändrades (prop.
1981/82:85). Slutligen har ändringar i skattebrottslagen företagits i sam-
band med att systemet med förenklad självdeklaration infördes vid 1987
års taxering. Samtidigt ändrades 120 § taxeringslagen (1956:623) så att
fängelse högst sex månader infördes i straffskalan (prop. 1984/85:180).

Skattebedrägeri

Skattebedrägeribrottet förekommer i tre olika varianter; aktivt brott,
passivt brott och skattebedrägeri vid förenklad självdeklaration.

För s.k. aktivt skattebedrägeri döms enligt 2 § första stycket skatte-
brottslagen den som till ledning för myndighets beslut i fråga om skatt
eller avgift uppsåtligen avger handling med oriktig uppgift och därige-
nom föranleder att skatt eller avgift inte påförs eller påförs med för lågt
belopp eller tillgodoräknas med för högt belopp. Straffet är fängelse i
högst två år.

Det är inte någon förutsättning för ansvar att den oriktiga uppgiften
avser egen skatt eller avges av den skattskyldige själv. Också den som
lämnar en oriktig uppgift till ledning för fastställande av annans skatt
kan dömas för skattebedrägeri.

Något krav på att den avgivna handlingen skall ha viss form eller att
den är undertecknad uppställs inte. En förutsättning är dock att handling-
en i något avseende har betydelse för myndighetens beslut i fråga om
skatt eller avgift. Själva beslutet skall avse att bestämma underlaget för
skatte- eller avgiftsuttaget, eller att fastställa om en skatt eller avgift
över huvud taget skall betalas och i så fall med vilket belopp.

60

Straffbuden i skattebrottslagen är s.k. blankettstraffbud. Vad som skall Prop. 1995/96:170
forstås med en "oriktig uppgift" kan inte utläsas direkt i lagen utan mås-
te bedömas utifrån de materiella bestämmelserna i skatte- och avgiftsför-
fattningama. Ett förtigande av en omständighet kan i vissa fall vara att
jämställa med ett oriktigt uppgiftslämnande. Däremot behöver ett i och
för sig ohållbart yrkande inte vara att bedöma som en oriktig uppgift om
grunderna redovisas öppet. Inte heller felsummeringar och felöverföring-
ar i deklarationsblanketter är alltid att bedöma som oriktiga uppgifter.

Skattebedrägeribrottet är konstruerat som ett effektbrott och det aktiva
brottet fullbordas i och med att skattemyndigheten fattat ett felaktigt
beslut till nackdel för det allmänna. Med beslut skall därvid enligt
lagmotiven förstås själva debiterings- eller krediteringsbeslutet och alltså
inte det materiella avgörandet av skattefrågan.

För att ansvar skall kunna inträda vid lämnande av oriktig uppgift
krävs att uppgiftslämnaren haft till uppsåt att skatt skall undandras. S.k.
eventuellt uppsåt är tillräckligt för ansvar. Detta innebär att det t. ex. inte
är nödvändigt att uppgiftslämnaren med säkerhet vet att uppgiften är
oriktig. Det räcker att han inser att detta är möjligt och att full visshet
om uppgiftens oriktighet inte skulle ha avhållit honom från att lämna
den.

Den andra formen av skattebedrägeri, s.k. passivt skattebedrägeri,
regleras i 2 § andra stycket. För skattebedrägeri döms således även den
som med avsikt att skatt eller avgift inte skall påföras eller skall påföras
med för lågt belopp underlåter att avge deklaration eller därmed jäm-
förlig handling och därigenom föranleder att han eller den han företräder
inte påförs skatt eller avgift eller påförs skatt eller avgift med för lågt
belopp.

Gränsdragningen mellan det aktiva och passiva brottet är inte helt
skarp. Även om en deklaration är så bristfällig att skattemyndigheten får
tillgripa skönstaxering är ansvar för aktivt skattebedrägeri inte uteslutet.
Om däremot en deklaration genomgående innehåller orimliga uppgifter
eller helt saknar uppgifter om inkomster och avdrag kan det förmodligen
inte komma i fråga att anse handlingen relevant; ansvar för passivt skat-
tebedrägeri ligger närmare till hands i dessa fall.

I likhet med vad som gäller det aktiva brottet skall underlåtenheten
vid passivt skattebedrägeri vara avsedd att ha direkt betydelse för beräk-
ning av skatt eller avgift. Utanför det straffbara faller därför bl.a. under-
låtenhet att registrera sig som skattskyldig till t.ex. mervärdesskatt.

Till skillnad från det aktiva skattebedrägeriet fordras för ansvar för
passivt skattebedrägeri att den skattskyldige underlåtit att deklarera med
avsikt att undandra skatt, s.k. direkt uppsåt. Den som av tidsbrist, oföre-
tagsamhet e.d. försummat att deklarera kan således inte göra sig skyldig
till skattebedrägeri.

Det passiva skattebedrägeriet är fullbordat när underlåtenheten föran-
lett beskattningsmyndigheten att fatta ett felaktigt skattebeslut till nack-
del för det allmänna. Om den skattskyldige genom skönstaxering eller
skönsbeskattning påförs rätt skatt eller för hög skatt föreligger således
inte något skattebedrägeri. Om något skattebeslut inte fattas till följd av

61

att den skattskyldige är ett okänt skattesubjekt för myndigheten anses Prop. 1995/96:170
brottet fullbordat vid den tidpunkt beskattningsmyndigheten skulle ha
fattat ett beslut om deklarationsskyldigheten hade fullgjorts i behörig
ordning. När detta skulle ha skett är naturligtvis svårt att avgöra då det
gäller slutlig inkomst- och förmögenhetsskatt eftersom beslut i dessa fall
fattas löpande under taxeringsperioden. I praxis har fullbordanstidpunk-
ten ansetts vara den 15 december taxeringsåret eftersom den skattskyldi-
ge senast vid detta datum skall ha tillställts skattsedel på slutlig skatt.

Vad gäller mervärdesskatt, punktskatter och arbetsgivaravgifter är förfa-
randereglema utformade så att brottet anses fullbordat när deklarationen
skulle ha kommit in till beskattningsmyndigheten.

Den tredje formen av skattebedrägeri tillkom år 1987 i samband med
att det förenklade deklarationsförfarandet infördes. En skattskyldig som
uppfyllde förutsättningarna för att ingå i det förenklade
deklarationssystemet behövde inte uppge sådana inkomster för vilka
kontrolluppgift skall lämnas. Genom att underteckna den förenklade
deklarationsblanketten försäkrade i stället den skattskyldige att de kon-
trolluppgifter han erhållit var riktiga. För att förhindra att ansvar för
skattebedrägeri skulle vara uteslutet om arbetsgivaren i samråd med den
skattskyldige lämnade en riktig kontrolluppgift till den skattskyldige men
en felaktig sådan till beskattningsmyndigheten infördes straffbestämmel-
sen i 2 § tredje stycket skattebrottslagen.

Skatteförseelse

Om ett skattebedrägeri är att anse som ringa döms enligt 3 § skattebrott-
slagen för skatteförseelse. Förutom i straffhänseende har brottsrubrice-
ringen betydelse för frågan om åtal och för ansvar vid försök till brott.
Enligt 13 § skattebrottslagen får åtal för skatteförseelse nämligen inte
väckas med mindre det är påkallat av särskilda skäl, och enligt 6 § skat-
tebrottslagen är försök till skatteförseelse straffritt.

Vid bedömningen om ett skattebedrägeri är att anse som ringa skall
samtliga objektiva omständigheter beaktas. Av avgörande betydelse är
naturligtvis storleken av den undandragna skatten. I praxis har denna
gräns satts vid ungefar 3/4 basbelopp. Även om beloppet inte är obetyd-
ligt kan emellertid, enligt uttalanden i förarbetena, gärningen vara att
hänföra till ringa brott om en oriktighet varit så iögonenfallande att
beskattningsmyndigheten vid en med normal omsorg företagen gransk-
ning borde ha uppmärksammat felaktigheten och således inte föranletts
att fatta ett oriktigt skattebeslut (prop. 1971:10 s. 250).

Grovt skattebedrägeri

Grovt skattebedrägeri bestraffas enligt 4 § skattebrottslagen med fängel-
se, lägst sex månader och högst sex år. Liksom när det gäller skatteför-
seelse skall samtliga objektiva omständigheter beaktas vid bedömningen
om ett skattebedrägeri är att anse som grovt. I lagtexten nämns som
exempel på sådana omständigheter att brottet rört mycket betydande
belopp eller eljest varit av synnerligen farlig art.

Det belopp som anges som kvalifikationsgrund avser undandragen

62

skatt eller avgift. Någon fixerad beloppsgräns kan av förklarliga skäl Prop. 1995/96:170
inte heller för dessa fall uppställas. Den omständigheten att det i lagtex-
ten talas om "mycket betydande" belopp antyder emellertid att gränsen
ligger betydligt högre än vad som gäller för bl.a. grovt förmögenhets-
brott enligt brottsbalken. I praxis har undandragna skattebelopp upp
emot tio basbelopp bedömts som icke grovt brott.

Den andra kvalifikationsgrunden, att gärningen varit av "synnerligen
farlig art", syftar i första hand på gärningsmannens tillvägagångssätt. Om
falsk handling eller vilseledande bokföring använts är detta omständighe-
ter som i praxis ansetts medföra att brottet bör bedömas som grovt. I
praxis har även den omständigheten att brottsligheten utövats systema-
tiskt eller i större omfattning föranlett att brottet betraktats som grovt
även om det skatte- eller avgiftsbelopp som vid vaije tillfälle undandra-
gits i och för sig inte varit så betydande.

Vårdslös skatteuppgift

För vårdslös skatteuppgift döms enligt 5 § skattebrottslagen den som till
ledning för myndighets beslut i fråga om skatt eller avgift av grov oakt-
samhet avger handling med oriktig uppgift och därigenom föranleder
fara för att skatt eller avgift påförs med för lågt belopp eller tillgodoräk-
nas med för högt belopp, allt under förutsättning att gärningen rör bety-
dande belopp. Brottet utgör således den culpösa motsvarigheten till ak-
tivt skattebedrägeri och försök därtill. Straffet är böter eller fängelse i
högst två år.

Till skillnad från skattebedrägeriet är vårdslöshetsbrottet konstruerat
som ett farebrott. För fullbordat brott är sålunda tillräckligt att det före-
legat en fara för att det resultat som utgör rekvisit vid aktivt skattebedrä-
geri skall inträffa eller annorlunda uttryckt, att myndigheten med ledning
av den oriktiga uppgiften fattar ett felaktigt skattebeslut till nackdel för
det allmänna.

I den proposition som låg till grund för skattebrottslagen formulerade
departementschefen kravet på fara så, att åklagaren måste göra sannolikt
att förhållandena i det aktuella fallet varit sådana att det förelegat en
beaktansvärd risk för att skatt eller avgift skulle ha påförts för lågt eller
tillgodoräknats för högt (prop. 1971:10 s. 255). För ansvar angavs vara
tillräckligt att felet sannolikt inte skulle upptäckas vid en rutinmässig
granskning.

För att ansvar för vårdslös skatteuppgift skall inträda fordras dessutom
att gärningen avsett betydande belopp. Vid skattebrottslagens tillkomst
uttalade departementschefen att belopp upp till 2 000 kr i vaije fall inte
bör leda till åtal utan skattetillägg får för dessa fall anses vara en till-
räcklig sanktion. I NJA 1984 s. 520 hade Högsta domstolen bl.a. att ta
ställning till frågan om rekvisitet betydande belopp var uppfyllt och
fastslog rådande praxis, att gränsen i allmänhet torde kunna sättas vid
ungefär ett basbelopp.

63

Prop. 1995/96:170

Oredlig uppbördsredovisning

Enligt 7 § skattebrottslagen döms den för oredlig uppbördsredovisning
som uppsåtligen underlåter att till uppbördsmyndighet avge föreskriven
handling avseende redovisning av skatt eller avgift, som innehållits för
annan, eller avger sådan handling med oriktig uppgift och därigenom
föranleder fara för att innehållen skatt eller avgift med orätt belopp på-
föres den uppgiftsskyldige eller tillgodoräknas annan. Straffet är fängelse
i högst ett år.

En arbetsgivare som betalar ut ersättning i form av t. ex. lön är skyldig
att göra avdrag för mottagarens preliminära skatt. Han är vidare skyldig
att lämna redovisning till skattemyndigheten om den sålunda innehållna
skatten och att betala in denna till uppbördsmyndigheten. Bestämmelser
om detta finns i uppbördslagen (1953:272) och i lagen (1958:295) om
sjömansskatt, överträdelse av bestämmelsen om redovisningsskyldighet
kriminaliseras i skattebrottslagen medan försummelse av skyldigheten att
innehålla och betala in skatt sanktioneras i uppbördslagen och sjömans-
skattelagen.

Uppbördsredovisningsbrotten har en aktiv och en passiv form. Gemen-
samt för de båda formana är att gärningarna skall föranleda/ara för den
angivna effekten. I detta avseende skiljer sig uppbördsbrotten från de
uppsåtliga skattebrotten. Faran skall vara konkret i likhet med vad som
gälla beträffande vårdslös skatteuppgift. I subjektivt hänseende är even-
tuellt uppsåt tillräckligt. Det fordras således inte, som för passivt skatte-
bedrägeri, att den uppgiftsskyldige haft en avsikt att undandra skatt.

Bristande uppbördsredovisning

Är uppbördsredovisningsbrottet ringa döms enligt 8 § skattebrottslagen
för bristande uppbördsredovisning till böter.

Till den lindrigare formen hänförs i första hand gärningar som rör
mindre skatte- eller avgiftsbelopp. Särskilt gäller detta om brottet om-
fattar en enstaka uppbördstermin eller några få arbetstagares skattemedel.

Liksom beträffande skatteförseelse gäller enligt 13 § skattebrottslagen
att åtal för bristande uppbördsredovisning får ske endast om det är på-
kallat av särskilda skäl.

Gränsen för när åtal väcks torde i praxis ligga någonstans omkring ett
basbelopp. Om det är fråga om upprepad brottslighet eller någon annan
försvårande omständighet föreligger kan gränsen för ringa brott troligen
sättas lägre.

Vårdslös uppbördsredovisning

Om ett uppbördsredovisningsbrott begås av grov oaktsamhet döms enligt
9 § skattebrottslagen för vårdslös uppbördsredovisning till böter eller
fängelse i högst sex månader. De objektiva brottsförutsättningama över-
ensstämmer helt med dem som gäller för det uppsåtliga brottet enligt
7§.

I ringa fall skall inte dömas till ansvar för vårdslös uppbördsredovis-
ning. Vid bedömningen om en gärning är att anse som ringa skall sam-

64

ma överväganden göras som vid avgörandet om ett uppsåtligt brott är att Prop. 1995/96:170
bedöma som bristande uppbördsredovisning. I praxis torde gränsen för
när åtal väcks emellertid ligga något högre, omkring två basbelopp.

Försvårande av skattekontroll

För försvårande av skattekontroll döms enligt 10 § första stycket skat-
tebrottslagen den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet åsidosätter
bokföringsskyldighet eller sådan skyldighet att föra och bevara räken-
skaper som föreskrivs för vissa uppgiftsskyldiga, och därigenom allvar-
ligt försvårar myndighets kontrollverksamhet vid beräkning eller upp-
börd av skatt eller avgift. Straffet är böter eller fängelse i högst två år
eller om brottet är grovt, fängelse i lägst sex månader och högst fyra år.

Ansvar för försvårande av skattekontroll skall enligt 10 § andra styck-
et skattebrottslagen inte ådömas om gärningen är att bedöma som ringa.

Enligt 10 § tredje stycket skattebrottslagen är brottet subsidiärt till
bl.a. bokföringsbrott i 11 kap. 5 § brottsbalken.

Bestämmelsen omfattar bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen
(1976:125) och därtill anknutna särskilda regler om bokföringsskyldighet
i aktiebolagslagen (1975:1385) och lagen (1987:667) om ekonomiska
föreningar samt fr.o.m. år 1996 även stiftelselagen (1994:1220) och
lagen (1967:331) om tryggande av pensionsutfästelse. Vidare omfattas
den skyldighet att föra och bevara räkenskaper som föreskrivs i bl.a.
jordbruksbokföringslagen (1979:141), uppbördslagen, sjömansskattelagen
och vissa punktskatteförfattningar.

Bestämmelsen är som nämnts subsidiär i förhållande till brottsbalken.
Med uttrycket “om ansvar kan ådömas enligt brottsbalken” förstås att en
gärning som är straffbar enligt såväl brottsbalken som 10 § skattebrott-
slagen kan beivras enligt sistnämnda stadgande om ansvar enligt brotts-
balken i det konkreta fallet är uteslutet, t.ex. genom åtalspreskription.

Ansvar för försvårande av skattekontroll förutsätter att gärningen be-
gåtts uppsåtligen eller i vart fall av grov oaktsamhet.

För att ansvar för grovt brott skall bli aktuellt bör fordras, att det rört
sig om en systematisk och uppsåtlig brottslighet som har avsett särskilt
höga belopp.

Ringa fall av försvårande av skattekontroll torde enligt motivuttalan-
dena föreligga om gärningsmannen visserligen åsidosatt skyldigheten att
föra eller bevara räkenskaper på sådant sätt att myndighetens kontrollar-
bete allvarligt försvårats eller kanske rent av omöjliggjorts men där om-
ständigheterna talar för att det kan röra sig endast om mer obetydliga
skatte- eller avgiftsbelopp.

Osjälvständiga brottsformer

Försök till skattebedrägeri och grovt skattebedrägeri är straffbelagt enligt

6 § skattebrottslagen.

Uttryckliga regler om straff för medverkan till brott saknas i
skattebrottslagen. Genom en lagändring som trädde i kraft den 1 juli
1994 har emellertid lagfästs att medverkansreglema i 23 kap. brottsbal-
ken skall gälla även utanför balken straffbelagda gärningar för vilka

5 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 170

65

fängelse är stadgat. Medverkan till skattebrott bestraffades emellertid i Prop. 1995/96:170
praxis även innan de nu nämnda ändringarna i brottsbalken infördes.

Medverkan till annat skattebrott än skatteförseelse och bristande upp-
bördsredovisning är således numera straffbart enligt reglerna i 23 kap. 4
och 5 §§ brottsbalken.

Frivillig rättelse

En bestämmelse om frivillig rättelse finns i 12 § skattebrottslagen. Så-
lunda skall den som frivilligt vidtar åtgärd som leder till att skatt eller
avgift kan påföras eller tillgodoräknas med rätt belopp gå fri från ansvar.

Preskription och handläggning av skattemål

Bestämmelser om s.k. åtalspreskription finns i 35 kap. 1 § brottsbalken.
Om en misstänkt inte häktats eller delgivits åtal för ett brott inom viss
tid, som varierar beroende av brottets svårhetsgrad, får påföljd inte ådö-
mas. Även om de angivna förutsättningarna är uppfyllda får enligt 35
kap. 6 § brottsbalken påföljd inte ådömas om viss längre tid förflutit,

s. k. påföljdspreskription eller absolut preskription.

I 14 § första stycket skattebrottslagen har emellertid undantag gjorts
från brottsbalkens regler om åtalspreskription. Enligt bestämmelsen är i
inget fall preskriptionstiden för skattebrott kortare än fem år. Detta gäl-
la’ således även bötesbrotten skatteförseelse och bristande uppbördsredo-
visning.

Genom en ändring år 1985 i 14 § andra stycket skattebrottslagen kan
preskription av skattebrott numera förhindras genom att den misstänkte
delges brottsmisstanke. Det är således inte längre någon förutsättning att
den misstänkte häktas eller delges stämning för brottet för att åtalspre-
skriptionen skall brytas.

För att ytterligare begränsa den misstänktes möjligheter att genom

t. ex. förhalning av skatteprocessen och förundersökningen uppnå pre-
skription av brottet, infördes år 1985 genom 14 a § skattebrottslagen en
möjlighet att få preskriptionstiden för skattebedrägeri och grovt skattebe-
drägeri eller försök därtill förlängd med upp till fem år. Avsikten med
bestämmelsen är att möjliggöra delgivning av brottsmisstanke eller åtal,
så att preskriptionstiden i stället ytterst begränsas genom reglerna i 35
kap. 6 § brottsbalken. En förutsättning är att delgivningsförsök avseende
stämning eller brottsmisstanke misslyckats. Vidare fordras att någon av
förutsättningarna i 14 a § första stycket 1-3 föreligger. Beslut om för-
längning av preskriptionstiden beslutas av tingsrätten efter ansökan av
åklagaren. Ansökan skall göras före utgången av den tid som begärs
förlängd.

4.1.2 Straffbestämmelser i vissa andra författningar

Straffbestämmelser i uppbördslagen

I 1 § uppbördslagen (1953:272) uppräknas de skatter och avgifter som
ingår i uppbördssystemet. Samlingsbeteckningen i uppbördslagen för
dessa skatter och avgifter är skatt. Begreppet skatt är här endast en lag-

66

teknisk term och motsvarar inte det finansrättsliga begreppet skatt. Prop. 1995/96:170

Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar oriktig uppgift
till myndighet om förhållande, som har betydelse för hans skyldighet att
betala skatt skall dömas till böter. Likaså skall den dömas som lämnar
sådana uppgifter för en juridisk person som han företräder. Samma på-
följd följer för den som underlåter att lämna föreskriven uppgift av så-
dant slag. I ringa fall skall inte dömas till ansvar (79 § uppbördslagen).
Bestämmelsen är subsidiär till skattebrottslagen på så sätt att den inte är
tillämplig om gärningen är belagd med straff i skattebrottslagen. Skat-
tebrottslagen bestraffar endast oriktiga uppgifter som lämnas skriftligen
eller på motsvarande sätt. Muntligen lämnade oriktiga uppgifter kan
däremot bestraffas enligt 79 § uppbördslagen.

Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar oriktiga uppgif-
ter till arbetsgivaren för egen del eller som företrädare för juridisk per-
son om innehav av F-skattesedel eller något annat förhållande som har
betydelse för skyldighet att betala skatt, skall dömas till böter eller fäng-
else i högst sex månader (79 a § uppbördslagen). Enbart böter har inte
ansetts vara en tillräcklig påföljd i dessa fall (prop. 1991/92:112 s. 184-
185). Även i detta fall kan gärningen begås både genom muntliga och
skriftliga uppgifter. Bestämmelsen i 79 a § uppbördslagen är subsidiär
till både skattebrottslagen och brottsbalken. En skillnad föreligger dock
i förhållande till den subsidiaritetsregel som finns i 79 § uppbördslagen.
Enligt 79 a § kan bestämmelsen tillämpas så snart ansvar inte kan utdö-
mas enligt skattebrottslagen eller brottsbalken, således oberoende av om
gärningen är straffbelagd enligt de lagarna. Har tex. preskription inträtt
för överträdelse av skattebrottslagen eller brottsbalken kan uppbördsla-
gens 79 a § tillämpas. Här har använts samma lagstiftningsteknik som i
10 § skattebrottslagen. Där föreskrivs det att ansvar för försvårande av
skattekontroll inte inträder, om ansvar för gärningen kan ådömas enligt
brottsbalken. Inte heller enligt 79 a § skall ansvar ådömas vid ringa fall.

En arbetsgivare som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet åsidosätter
skyldighet att verkställa skatteavdrag skall dömas till böter. I ringa fall
skall inte dömas till ansvar (80 § uppbördslagen). Om han uppsåtligen
eller av grov oaktsamhet åsidosätter skyldighet att inbetala den skatt som
innehållits för annan skall han dömas till böter. Rör gärningen betydande
belopp eller föreligger annan försvårande omständighet skall arbetsgivaren
dömas till fängelse i högst ett år. I ringa fall skall inte dömas till ansvar
(81 § uppbördslagen). Preskriptionstiden för brott enligt 81 § har för-
längts till att omfatta fem år från brottets begående om den misstänkte
inom denna tid häktats, erhållit del av åtal för brottet eller delgetts un-
derrättelse om att han är skäligen misstänkt för brottet.

Straffbestämmelser i mervärdesskattelagen

En utländsk företagare har efter ansökan rätt att i vissa fall få återbetal-
ning av ingående mervärdesskatt. Den som vill erhålla återbetalning
skall göra ansökan på blankett enligt fastställt formulär och bifoga faktu-
ra och andra erforderliga handlingar. Uppgifterna i ansökan skall lämnas

67

på heder och samvete.                                               Prop. 1995/96:170

Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar en oriktig upp-
gift som är ägnad att leda till att ingående skatt återbetalas med ett för
högt belopp skall enligt 19 kap. 10 § mervärdesskattelagen (1994:200)
dömas till böter eller fängelse i högst sex månader, om inte gärningen är
belagd med strängare straff i brottsbalken. Detta straffstadgande motsva-
rar tidigare gällande 17 § lagen (1991:119) om återbetalning av mervär-
deskatt till utländska företagare, vilken lag upphört att gälla i och med
att den nya mervärdesskattelagen trätt i kraft. I specialmotiveringen till
sistnämnda paragraf anförde föredragande statsrådet att ansvar enligt
skattebrottslagen inte kunde komma i fråga i de fall som paragrafen tog
sikte på (prop. 1990/91:72 s. 17). Anledningen är att den som ansöker
om återbetalning inte gör det i egenskap av skattskyldig. Det är, lagtek-
niskt sett, i stället fråga om en ansökan att i egenskap av icke skattskyl-
dig få kompensation för mervärdesskattekostnader. Den nu gällande
straffbestämmelsen, som inte kommenterats särskilt, måste antas vila på
samma synsätt.

Genom konstruktionen med ett ansökningsförfarande för att få kom-
pensation för vad som motsvarar ingående mervärdesskatt blir bestäm-
melserna om bedrägeri och grovt bedrägeri samt osann och vårdslös för-
säkran i brottsbalken tillämpliga.

Även nystartade verksamheter, näringsidkare, exportörer m.fl. har i
vissa fall rätt till återbetalning av ingående mervärdesskatt även när om-
sättningen för dessa inte är skattepliktig (10 kap. 9 och 11 - 13 §§ mer-
värdesskattelagen). Begäran om återbetalning skall ske genom avgivande
av deklaration av ingående skatt, dvs. i samma form som den som har
en verksamhet som medför skattskyldighet (19 kap. 12 § första stycket
mervärdesskattelagen).

Genom 15 kap. 1 § mervärdesskattelagen har skattemyndighetens be-
slut i fråga om återbetalning av ingående skatt enligt 10 kap. 9 - 13 §§
jämställts med ett beskattningsbeslut. Konsekvensen av detta är att skat-
tebrottslagen har ansetts direkt tillämplig. Detta framgår numera av 19
kap. 12 § andra stycket. Tillägget tillkom i förtydligande syfte på initia-
tiv av skatteutskottet (bet. 1993/94:SkU30 s. 19 - 20).

Brott mot bestämmelserna om självdeklaration och kontrolluppgifter
I lagen (1990:325) om självdeklaration och kontrollavgifter regleras bl.a.
skyldigheten att lämna självdeklaration vilken skall tjäna som underlag
för taxering. Deklaration kan avges som särskild självdeklaration eller
förenklad självdeklaration. I båda fallen skall deklaration avges på heder
och samvete och på blankett enligt fastställt formulär. Utöver de uppgif-
ter som krävs enligt formuläret bör var och en lämna de ytterligare upp-
lysningar som kan vara av betydelse för den egna taxeringen.

I lagen regleras vidare skyldigheten att lämna kontrolluppgifter och
andra uppgifter samt hur dessa skall utformas. Kontrolluppgifterna har
till syfte att vara till ledning för taxering av andra än uppgiftslämnaren
själv och för registrering av preliminär skatt som har innehållits genom
skatteavdrag.

68

I 4 kap. 7 - 10 §§ lagen om självdeklaration och kontrolluppgifter
straffbeläggs underlåtenhet att fullgöra vissa av de skyldigheter som
stadgas i lagen.

Den som till arbetsgivare eller någon annan som är skyldig att avge
kontrolluppgift rörande honom, uppsåtligen lämnar oriktig uppgift om
förhållande som har betydelse för skyldighetens fullgörande, skall dömas
till böter. Detsamma gäller i fråga om underlag för kontrolluppgift avse-
ende vissa betalningar till eller från utlandet. I ringa fall skall inte dö-
mas till ansvar (4 kap. 7 §). Om någon underlåter att fullgöra sina skyl-
digheter när det gäller att lämna kontrolluppgift som skall lämnas utan
föreläggande av skattemyndighet skall han, om det sker uppsåtligen eller
av grov oaktsamhet, dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.
Är underlåtenheten ringa skall inte dömas till ansvar. Ansvar inträder
inte om gärningen är belagd med straff i skattebrottslagen (4 kap. 8 §).
Vidare är det belagt med straff i form av penningböter att underlåta att
fullgöra skyldighet att lämna kontrolluppgifter och vissa motsvarande
uppgifter beträffande bl.a. räntor, utdelningar och överlåtelser av
bostadsrättslägenheter. Detsamma gäller underlåtenhet att lämna sådan
kontrolluppgift som i vissa fall skall avges för beskattning utomlands
(4 kap. 9 §). Ansvar enligt denna bestämmelse skall inte ådömas vid
ringa fall och inte heller om gärningen är belagd med straff i skattebrott-
slagen. Det är slutligen enligt 4 kap. 10 § belagt med bötesstraff att inte
inom föreskriven tid anmäla när utländsk skatt, som blivit avräknad från
svensk skatt, har nedsatts.

Brott mot bestämmelserna i lagen om sjömansskatt

Sjömansskatt och, fr.o.m. den 1 januari 1995, allmänna egenavgifter
skall erläggas av sjöman dels för inkomst ombord på svenskt handels-
fartyg med en bruttodräktighet av minst 100 som huvudsakligen används
i närfart eller fjärrfart. dels för dagpenning från erkänd arbetslöshets-
kassa inom sjöfartsnäringen om personen någon gång inom tolv månader
dessförinnan haft att erlägga sjömansskatt. Sjömansskatten är en definitiv
källskatt som uttas i stället för kommunalskatt och statlig inkomstskatt.
Den som uppburit inkomst för vilken det utgått sjömansskatt skall inte
deklarera inkomsten och skall därmed inte heller taxeras för denna.

Sedan den 1 januari 1995 utgår allmänna egenavgifter även för sjö-
män. Om inget annat särskilt anges gäller vad som nedan sägs om sjö-
mansskatt även beträffande sådana avgifter.

Ärenden angående sjömansskatt handläggs av Skattemyndigheten i
Göteborgs- och Bohus län eller av sjömansskattenämnden inom Riks-
skatteverket. Redare är skyldig att göra avdrag för sjömansskatten och
att per tvåmånadersperiodertill skattemyndigheten inbetala och redovisa
under perioden innehållen sjömansskatt. Skattebrottslagen är i sin nuva-
rande lydelse tillämplig på skatt enligt lagen (1958:295) om sjömans-
skatt. I 26 § lagen om sjömansskatt föreskrivs det därtill att sjöman som
uppsåtligen eller av grov oaktsamhet till myndighet eller redare lämnar
oriktig uppgift om förhållande, som har betydelse för hans skyldighet att
erlägga sjömansskatt, eller underlåter att lämna sådan föreskriven upp-

Prop. 1995/96:170

69

gift, skall dömas till böter. I ringa fall skall inte dömas till ansvar. An- Prop. 1995/96:170
svar skall inte inträda om gärningen är belagd med straff i skattebrottsla-
gen. Lagen om sjömansskatt går därmed längre än skattebrottslagen.
Enligt lagen om sjömansskatt kan den sjöman straffas med böter som
skriftligen eller muntligen lämnar oriktig uppgift eller underlåter att
lämna föreskriven uppgift, oavsett om det leder till att skatt undandras
eller ej. Bestämmelsen motsvarar närmast 79 och 79 a § uppbördslagen
(1953:272).

Redare för handelsfartyg där sjöman skall erlägga sjömansskatt, skall
vaije år före den 1 oktober till skattemyndigheten lämna ett antal upp-
gifter enligt fastställt formulär. Den redare som avseende dessa uppgifter
uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar oriktigt meddelande, som
kan medföra för låg beskattning av sjöman, skall dömas till böter. I
ringa fall skall inte dömas till ansvar. Ansvar skall inte inträda om gär-
ningen är belagd med straff i skattebrottslagen.

Uppbördslagen är inte tillämplig på skatt enligt lagen om sjömans-
skatt. Den redare som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet åsidosätter
skyldighet att verkställa avdrag för skatt döms i stället enligt 27 § lagen
om sjömansskatt till böter. I ringa fall skall inte dömas till ansvar. Om
en redare utan skälig anledning underlåter att verkställa föreskrivet av-
drag blir han jämte sjömannen ansvarig för skatten och avgiften.

Redare som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet åsidosätter skyldig-
het att inbetala skatt som innehållits för annan döms, enligt 28 § lagen
om sjömansskatt, till böter eller, om gärningen rör betydande belopp
eller annan försvårande omständighet föreligger, till fängelse i högst ett
år. I ringa fall skall inte dömas till ansvar. Utan hinder av 35 kap. 1 §
BrB far påföljd ådömas om den som är misstänkt häktats eller erhållit
del av åtal för brottet inom fem år från brottet. Bestämmelserna i 14 §
andra stycket skattebrottslagen är tillämpliga på dessa brott.

Har företrädare för arbetsgivare som är juridisk person dragit av skatt
men uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåtit att inbetala detta
belopp i rätt tid och ordning, är företrädaren tillsammans med arbetsgi-
varen betalningsskyldig för skatten och dröjsmålsavgift på denna. Betal-
ningsskyldigheten kan jämkas eller efterges om det föreligger särskilda
skäl. Talan om betalningsansvar skall enligt 17 § 1 mom. tredje stycket
föras vid allmän domstol.

Fullgör redare, utan skälig anledning, inte sin skyldighet att lämna
uppgifter till skattemyndigheten och innebär detta att skatteavdrag sker
för sjöman med för lågt belopp, blir redare och sjöman solidariskt an-
svariga för underlätet avdrag.

Brott mot lagen om arvsskatt och gåvoskatt

Enligt lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt utgår skatt till staten
for egendom som förvärvas genom arv, testamente eller gåva. Skattskyl-
dig är den som förvärvar egendomen med vissa angivna undantag. Skatt
tas ut for all egendom om arvlåtare/testator eller gåvogivare vid dödsfal-
let eller gåvotillfället var bosatt eller stadigvarande vistades i Sverige.
Detsamma gäller om han var antingen svensk medborgare eller gift med

70

en svensk medborgare och hade flyttat från Sverige mindre än tio år före Prop. 1995/96:170
det tillfälle som utlöser skatten. Därtill tas skatt ut i Sverige för viss
egendom med anknytning till landet. Skattskyldigheten inträder huvudsa-
kligen vid tidpunkten för dödsfallet eller gåvans fullbordande. Efter
avliden person skall upprättas en bouppteckning innehållande bl.a. en
förteckning över och värdering av den avlidnes tillgångar och skulder.

Bouppteckningen ligger sedan till grund för beskattningen av testaments-
och arvtagare. För beskattning av gåva skall deklaration avges av den
skattskyldige, dvs. mottagaren av gåvan. I vissa fall skall deklaration
lämnas även om arvfallen egendom.

Bouppteckning skall inges till behörig tingsrätt medan gåvodeklaration
skall inges till behörig skattemyndighet. Den som uppsåtligen eller av
grov oaktsamhet underlåter att avge deklaration inom föreskriven tid
skall dömas till böter om inte gärningen är belagd med straff i skatte-
brottslagen. I ringa fall skall inte dömas till ansvar (66 § lagen om arvs-
skatt och gåvoskatt).

Brott mot kupongskattelagen
Kupongskatt skall enligt kupongskattelagen (1970:624) erläggas till sta-
ten for utdelning på aktie i svenskt aktiebolag och andel i svensk värde-
pappersfond med undantag för utdelning i form av samtliga aktier i ett
annat svenskt aktiebolag direkt eller indirekt ägt av det utdelande bola-
get. Kupongskatt är en definitiv källskatt och uttas med 30 procent av
utdelningen. Skatt utgår huvudsakligen i de fall utdelningen betalas till
utdelningsberättigad som skatterättsligt inte anses bosatt i Sverige och
utgår i stället för inkomstskatt och förmögenhetsskatt. Beskattningsmyn-
dighet är Skattemyndigheten i Kopparbergs län.

För avstämningsbolag skall Värdepapperscentralen VPC Aktiebolag
(VPC), förvaltare och förvaringsinstitut vid utbetalning av utdelning
innehålla kupongskatt om det inte framgår att den utdelningsberättigade
inte är skattskyldig. Skatten innehålls också när utdelning inte kan ske
på grund av bristande uppgifter om den utdelningsberättigade. Den som
uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot detta skall dömas till
böter. I ringa fall skall inte dömas till ansvar. Ansvar enligt kupongskat-
telagen inträder inte om gärningen är belagd med straff i brottsbalken.
De uppgifter som skall lämnas om den utdelningsberättigade skall läm-
nas skriftligen till VPC, förvaltare och förvaringsinstitut, dels i samband
med begäran om införing i aktiebok eller förteckning, dels vid begäran
av VPC, förvaltare eller förvaringsinstitut, samt vid ändrade förhållanden
av betydelse för bedömningen av skattskyldigheten. Den som uppsåtligen
bryter mot detta stadgande skall, om åtgärden kan medföra för låg ku-
pongskatt för honom eller den han företräder, dömas till böter eller
fängelse i högst två år. Rör brottet verkligt betydande belopp eller är det
av särskilt farlig art eller föreligger annan synnerligen försvårande om-
ständighet, skall personen dömas till fängelse i högst sex år. Sker över-
trädelsen av grov oaktsamhet skall personen dömas till böter eller fäng-
else i högst sex månader. Ringa fall skall inte föranleda ansvar vid grov

71

oaktsamhet. Ansvar inträder inte heller för den som frivilligt rättar orik- Prop. 1995/96:170
tig uppgift eller fullgör underläten uppgiftsskyldighet.

VPC, förvaltare och förvaringsinstitut skall senast fyra månader efter
utdelningstillfället lämna skriftlig uppgift till den utdelningsberättigade
om det belopp som innehållits som kupongskatt. VPC, förvaltare och
förvaringsinsitut skall inom fyra månader efter utdelningstillfället lämna
beskattningsmyndigheten uppgifter om utbetald utdelning och innehållen
kupongskatt samt vad som ej kunnat utbetalas till utdelningsberättigad
avseende avstämningsbolag. Inom samma tid skall också innehållen
kupongskatt inbetalas till beskattningsmyndigheten, dock med undantag
för skatt på utdelning som ej kunnat betalas ut. Den som uppsåtligen
eller av grov oaktsamhet bryter mot detta skall dömas till böter. I ringa
fall skall inte dömas till ansvar. Är gärningen belagd med straff i brotts-
balken skall kupongskattelagen inte tillämpas.

Vid utbetalning från aktiebolag som inte är avstämningsbolag
(kupongbolag), skall den som erhåller utdelningen på heder och samvete
lämna uppgifter enligt fastställt formulär till den som betalar ut ut-
delningen, för att skattskyldigheten skall kunna bedömas (14 §
kupongskattelagen och 3 kap. 28 § LSK). Framgår det inte uppen-
barligen att den utdelningsberättigade inte är skattskyldig för utdel-
ningen, skall kupongskatt innehållas. Den som betalar ut utdelningen
skall skriftligen meddela uppgiftslämnaren att kupongskatt innehållits.
Den som uppsåtligen bryter häremot skall, om åtgärden kan medföra för
låg kupongskatt för honom eller den han företräder, dömas till böter
eller fängelse i högst två år. Rör brottet verkligt betydande belopp eller
är det av särskilt farlig art eller om annan synnerligen försvårande
omständighet föreligger, är straffet fängelse i högst sex år. Begås
gärningen av grov oaktsamhet kan straff ådömas med böter eller
fängelse i högst sex månader. Den som frivilligt rättar oriktig uppgift
eller fullgör underlåten uppgiftsskyldighet skall inte dömas till ansvar.
Detsamma gäller om en grovt oaktsam gärning är att bedöma som ringa.
Inom fyra månader efter utdelningstillfället, dock senast den 15 januari
följande år, skall kupongbolag till beskattningsmyndigheten lämna de
blanketter med uppgifter om utdelning som kommit in samt inbetala
kupongskatt. Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot
detta skall dömas till böter. I ringa fall döms inte till ansvar. Faller
gärningen under straffbestämmelser i brottsbalken skall dessa tillämpas i
stället för kupongskattelagen.

Blanketter avseende utdelning från kupongbolag skall ordnas på visst
sätt. Alla aktiebolag skall inom en månad efter utdelningstillfället sända
bestyrkt avskrift av utdelningsbeslutet till registreringsmyndigheten som
sänder det vidare till beskattningmyndigheten. Registreringsmyndigheten
skall erinra om denna skyldighet om den inte har uppfyllts och anmäla
till beskattningsmyndigheten om beslutet inte inkommer. Lämnas
utdelning i annan form än i svensk valuta och föreligger skyldighet att
inbetala kupongskatt, skall beskattningsmyndigheten senast en vecka
efter beslutet om utdelning skriftligen underrättas om tillgångarnas värde
vid utdelningstillfället. Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet

72

bryter mot dessa föreskrifter skall dömas till böter, dock inte om Prop. 1995/96:170
gärningen är ringa eller om ansvar stadgas i brottsbalken.

Brott i samband med fastighetstaxering

Fastighetstaxeringsvärdet ligger till grund för olika skattebeslut, bl.a.
fastighetsskatt, förmögenhetsskatt, arvsskatt och gåvoskatt.
Fastighetstaxeringen regleras huvudsakligen i fastighetstaxeringslagen
(1979:1152). Genom en lagändring som trädde i kraft den 1 december
1993 infördes nya regler för fastighetstaxeringsförfarandet (prop.
1993/94:1). Förfarandet har härigenom i väsentliga hänseenden anpassats
till det som gäller vid inkomsttaxeringen. I syfte att åstadkomma
ytterligare förenklingar har vidare från och med 1996 års allmänna
fastighetstaxering införts ett system med registerbaserad
fastighetstaxering (prop. 1994/95:53). I detta senare sammanhang antogs
också regler om ett omräkningsförfarande, som i huvudsak innebär att
det värde som åsatts en fastighet vid allmän eller särskild
fastighetstaxering, det s.k. basvärdet, årligen skall justeras med hänsyn
till prisutvecklingen på fastighetsmarknaden.

Enkelt beskrivet innebär förfarandet att skattemyndigheten inhämtar
uppgifter för taxeringen från befintliga register. Om tillfredsställande
underlag på detta sätt kan erhållas tillställs fastighetsägaren senast den
15 oktober året före taxeringsåret ett förslag till fastighetstaxering. Mot
förslaget kan påpekanden lämnas senast den 1 november samma år. Om
en fastighetsägare erhåller ett taxeringsförslag upphör därmed hans
skyldighet enligt 18 kap. 1 § fastighetstaxeringslagen att lämna allmän
fastighetsdeklaration. Fastighetsägaren är inte skyldig att godkänna de
förtryckta uppgifter som framgår av deklarationsförslaget och han är inte
heller skyldig att rätta eventuella felaktigheter i taxeringsförslaget som
kan vara ägnade att leda till en för låg taxering. Om fastighetsägaren
inte tillställts något förslag senast den 15 oktober, är han emellertid, med
vissa undantag, skyldig att utan föreläggande lämna deklaration. Efter
föreläggande föreligger alltid deklarationsplikt.

Den som till ledning vid allmän fastighetstaxering uppsåtligen eller av
grov oaktsamhet lämnar handling med oriktig uppgift och därigenom
föranleder fara för att taxeringen blir för låg döms enligt 18 kap. 41 §
till böter eller fängelse i högst sex månader. I ringa fall döms inte till
ansvar. Straffbestämmelsen är genom en hänvisning i 26 kap. 3 § till-
lämplig även vid särskild fastighetstaxering.

Tidigare föreskrevs bötesstraff för underlåtenhet att lämna allmän
fastighetsdeklaration. Genom de lagändringar som trädde i kraft den 1
december 1993 infördes emellertid en möjlighet att påföra fastig-
hetsägare som försummat sin deklarationsskyldighet en förseningsavgift.
Straffbestämmelsen för deklarationsförsummelse ansågs då vara obehöv-
lig och upphävdes.

Samtidigt som straffbestämmelsen för underlåtenhetsfallen upphävdes
infördes en formell möjlighet till skönstaxering vid fastighetstaxering.

Straffbestämmelsen i fastighetstaxeringslagen har i praktiken inte
kommit att tillämpas. Det kan dessutom konstateras att straffbe-

73

stämmelsen är avsedd för allvarliga fall, vilka på detta område inte torde Prop. 1995/96:170
vara särskilt frekventa.

Brott mot fordonsskattelagen

För fordon som är skattepliktiga skall fordonsskatt erläggas till staten
med ett fast belopp för en bestämd tidsperiod, oberoende av i vilken
utsträckning fordonet brukas under denna period. För den tid ett fordon
är avställt tas dock inte någon fordonsskatt ut. Storleken av skatten vari-
erar med fordonsslag, skattevikt, drivmedel och fordonets konstruktion.
Har buss eller lastbil som kan drivas med dieselolja eller släpvagn som
dras av ett sådant fordon använts utomlands och har skatt eller avgift
tagits ut där för trafik med eller innehav av sådant fordon kan återbetal-
ning ske av i Sverige erlagd fordonsskatt med visst belopp. Den som vid
ansökan om återbetalning uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar
oriktiga uppgifter som är ägnade att leda till att skatten betalas tillbaka
med för högt belopp, skall dömas till böter eller fängelse i högst sex
månader om inte strängare straff är föreskrivet i skattebrottslagen. Berät-
tigad till återbetalning är den som är skattskyldig för fordonet när ut-
landsvistelsen upphör.

För lastbil eller släpvagn som har transporterats på järnväg inom Sve-
rige kan återbetalning av hela fordonsskatten ske om transport skett
under sammanlagt minst 120 dygn under skatteåret. Har fordonet tran-
sporterats på järnväg under minst 60 dygn men mindre än 120 dygn
under skatteåret skall halva fordonsskatten återbetalas. Den som vid an-
sökan om återbetalning uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar
oriktiga uppgifter som är ägnade att leda till att skatten betalas tillbaka
med för högt belopp, skall dömas till böter eller fängelse i högst sex
månader om inte strängare straff är föreskrivet i skattebrottslagen.
Återbetalningsberättigad är den som är skattskyldig för fordonet vid
utgången av skatteåret eller, om skatteplikt då har upphört av annan
anledning än avställning, den som vid den tidpunkten var skattskyldig
för fordonet.

Fordonsskatt pä utländska fordon

För lastbilar, bussar och andra släpvagnar än påhängsvagnar, som dras
av lastbilar eller bussar skall betalas fordonsskatt enligt lagen, om fordo-
nen har förts in till Sverige för tillfälligt brukande här och inte är regi-
strerade här. Skatt tas bara ut för fordon som har en totalvikt över 6 000
kg. Under vissa förutsättningar kan fordonen undantas från skatt. For-
donsskatten fastställs av och betalas till tullmyndighet i samband med att
fordonet förs ut ur landet. Föreligger särskilda skäl kan skatten betalas i
annan ordning. Förtullas ett fordon för vilket skattskyldighet föreligger
enligt lagen, skall skatten betalas in i den ordning som tullmyndigheten
förskriver där fordonet förtullas.

Tullmyndighet utfärdar införselhandling när ett fordon för vilket skatt
skall utgå förs in i landet. Vid utförsel skall handlingen lämnas till tull-
myndigheten i utförselorten. Den som svarar för fordonet skall lämna
övriga uppgifter som behövs för att fastställa skatten. Detsamma gäller

74

vid förtullning av fordon. Betalas inte skatten när fordonet skall föras ut Prop. 1995/96:170
ur landet får tullmyndigheten i utförselorten omhänderta fordonet. För-
tullas fordonet men betalas inte skatten i föreskriven ordning får även
sådant fordon omhändertas. Skatten tas i båda fallen ut i den ordning
som föreskrivs i tullagen och tullförordningen.

Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet till tullmyndighet läm-
nar en felaktig uppgift om förhållande som är av betydelse för faststäl-
lande av skatt enligt lagen, skall dömas till böter eller fängelse i högst
sex månada-, om inte gärningen är belagd med straff i skattebrottslagen.

75

4.2 Allmänna utgångspunkter för en reform av               Prop. 1995/96:170

bestämmelserna om skattebrott

Regeringens förslag: Regleringen om skattebrott skall göras mer enhetlig
och sammanhållen.

Bestämmelser om skattebrott skall även i fortsättningen finnas i en
särskild lag.

De undandragandebrott som regleras i lagen (1960:418) om straff för
varusmuggling arbetas inte in i skattebrottslagen.

Utredningens förslag: Utredningens förslag överensstämmer med
regeringens förslag.

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser har varit positiva eller
inte haft något att erinra mot förslaget att göra regleringen om skattebrot-
ten mer enhetlig och sammanhållen.

Endast ett fåtal remissinstanser har särskilt yttrat sig över frågan om
skattebrotten skall regleras i en särskild lag eller om reglerna skall inarbe-
tas i brottsbalken. Generaltullstyrelsen och Statsåklagarmyndigheten för
speciella mål anser att skattebrottslagen bör behållas som särskild lag och
inte inarbetas i brottsbalken. Regionåklagarmyndigheten i Stockholm anser
att skälen för att inarbeta skattebrottsreglema i brottsbalken överväger
eftersom det skulle ha ett betydande symbolvärde och att reglerna hör
hemma i brottsbalken. Myndigheten anser dock att det finns skäl att avvak-
ta med att införa skattebrottslagen som särskilt kapitel i brottsbalken. Riks-
skatteverket anser att frågan om att föra över straffbestämmelserna i skat-
tebrottslagen till brottsbalken bör anstå till en eventuell framtida översyn
av strafflagstiftningens systematik. Även Svenska Arbetsgivareföreningen,
Sveriges Industriförbund och Lantbrukarnas Riksförbund anser att skatteb-
rottslagen tills vidare bör bestå som särskild lag. Svenska revisorsamfundet
SRS anser att en specialstrafflag för skattebrotten inte innebär några påtag-
liga nackdelar och ser inte några praktiska vinster i att infoga skattebrotts-
bestämmelser i brottsbalken. Samfundet befarar i stället att en sådan för-
ändring skulle innebära att brottsbalken blir alltför svåröverskådlig.

Generaltullstyrelsen och Statsåklagarmyndigheten för speciella mål
delar uppfattningen att någon överflyttning för närvarande inte bör göras
av reglerna om undandragandebrott i varusmugglingslagen.

Skälen för regeringens förslag:

En mer enhetlig och sammanhållen reglering

Straffbestämmelser som kan bli aktuella i samband med brott mot skatte-
och avgiftsförfattningama är spridda över ett antal författningar. Även om
straffbestämmelserna avseende de mest allvarliga brotten på området har
samlats i skattebrottslagen förekommer bestämmelser om straff också i
t.ex. lagen (1960:418) om straff för varusmuggling, uppbördslagen
(1953:272), mervärdesskattelagen (1994:200), lagen (1990:325) om själv-
deklaration och kontrolluppgifter samt lagen (1958:295) om sjömansskatt.

76

Även brottsbalkens regler, framför allt vad gäller bedrägeribrotten, kan i Prop. 1995/96:170
vissa fall aktualiseras.

Inte sällan är ett och samma förfarande kriminaliserat både enligt
skattebrottslagen och enligt en straffbestämmelse i någon annan författning
på skatte- och avgiftsområdet. En gärning kan således falla under flera
straffbestämmelser som i många fall har olika lagteknisk konstruktion och
olika straffskalor. Genom att straffbestämmelsernas lagtekniska konstruk-
tion skiftar och eftersom de är spridda i ett flertal författningar har regel-
komplexet blivit svåröverskådligt. Förhållandet mellan de olika straffbe-
stämmelserna framgår inte heller alltid på ett klart sätt och frågor om lag-
konkurrens kan medföra tillämpningsproblem. Tillämpningen av bestäm-
melserna underlättas inte heller av att vissa lagrum åberopas mycket säl-
lan.

Även om de praktiska olägenheterna med den nuvarande ordningen inte
skall överdrivas bör lagstiftningen ändras så att oklarheter och omotiverade
skillnader mellan straffbestämmelserna undanröjs. Genom att förenkla och
samordna straffsanktionerna på skatte- och avgiftsområdet blir regelverket
mer överskådligt och bättre systematiserat. Behovet av enhetliga regler
framstår, som utredningen påpekat, som än angelägnare mot bakgrund av
det förslag som Skattebetalningsutredningen arbetar med, vilket innebär att
ett gemensamt avräkningskonto för ett flertal olika skatter och avgifter
tillskapas och att uppbörden av olika skatter och avgifter samordnas i stor
utsträckning.

I sammanhanget bör påpekas att syftet med reformen inte är att i någon
mer betydande omfattning utöka eller begränsa det straffbara området. Det
straffbara området kommer i huvudsak endast att justeras i mindre omfatt-
ning.

En särskild skattebrottslag även i fortsättningen
Utredningen har föreslagit att bestämmelserna om skattebrott även fortsätt-
ningsvis skall regleras i en särskild lag och inte inordnas i brottsbalken.
Utredningen har funnit att skattebrotten hör till den brottskategori som
med hänsyn till sin svårhetsgrad och allmänna betydelse skulle försvara en
placering i brottsbalken och att brottstypen, låt vara efter vissa problem
som dock kommer att minska om förslaget genomförs, skulle gå att syste-
matiskt inordna i brottsbalken. Utredningen har dock ifrågasatt om de
vinster som kan uppnås genom att skattebrottslagen - liksom vissa andra
specialstraffbestämmelser - inarbetas i brottsbalken är så påtagliga att en
lagteknisk reform i den riktningen är värd sitt pris. Utredningen har även
framfört att det erfarenhetsmässigt inte alltid enbart är en fördel att utvidga
området för ett sammanhållet lagverk till mycket stora områden. För de
tillämpande myndigheterna går överskådligheten delvis förlorad och regle-
ringen kan bli svårare att tillgodogöra sig. Dessutom tillkommer att den
praktiska tillämpningen av skattebrottslagstiffningen i betydande utsträck-
ning ankommer på personer som inte har anledning att vara förtrogna med
straffsystemet i dess helhet. Utredningen har funnit att det nuvarande
systemet med en specialstrafflag för skattebrotten fungerar väl. Frågan om
en överflyttning till brottsbalken har därför inte ansetts mer angelägen än

77

att den kan uppskjutas till dess att eventuellt en mer genomgripande syste- Prop. 1995/96:170
matisk översyn av brottsbalken och specialstraffrätten äger rum. Remissin-
stanserna har i huvudsak delat denna bedömning.

Som framgår av utredningens betänkande har frågan om en överflytt-
ning av skattebrottslagens regler till brottsbalken till och från varit föremål
för diskussion alltsedan förarbetena till 1943 års skattestrafflag. De skäl
som Lagrådet anförde då var att ett införlivande av skattebrotten i den
allmänna strafflagen skulle ge brotten en allvarligare prägel, vilket på sikt
kunde tänkas få en viss moralbildande verkan på allmänheten och dess-
utom föranleda att åklagarna kom att se det som en mer angelägen uppgift
att beivra brottstypen. Departementschefen var emellertid av den uppfatt-
ningen att de resultat som genom lagstiftningen över huvud taget kunde stå
att vinna i de nämnda avseendena skulle kunna uppnås jämväl genom att
en särskild skattestrafflag tillskapades. Frågan aktualiserades ånyo i sam-
band med förarbetena till den nu gällande skattebrottslagen. Skattestraffla-
gutredningen framhöll att det från vissa synpunkter skulle vara en ända-
målsenlig lösning att infoga skattebrotten i brottsbalken. Vid en samman-
vägning av de för- och nackdelar som ansågs förbundna med en överflytt-
ning, där det avgörande skälet var att varusmugglingslagstiftningens be-
stämmelser om undandragande förutsattes behålla sin plats i speciallag-
stiftningen, stannade Skattestrafflagutredningen för att skattebrotten i det
aktuella sammanhanget inte borde tas in i brottsbalken.

Fängelsestraffkommittén har i sitt huvudbetänkande (SOU 1986:14)
föreslagit att straffbestämmelserna i skattebrottslagen förs över till brotts-
balken. Bestämmelser om tillämpningsområdet för skattebrottsbestämmel-
sema och förfarandereglema föreslås däremot inte överförda till brottsbal-
ken. För dessa regler föreslogs i stället en särskild reglering utanför brotts-
balken. Förslaget fick ett blandat mottagande av remissinstanserna. Kritik
riktades bl.a. mot att den föreslagna systematiken skulle bli svåröverskåd-
lig. Vidare framfördes principiella betänkligheter mot den föreslagna
ordningen med en särskild lag om tillämpningen av brottsbalkens regler
om skattebedrägeri. Konstruktionen ansågs inte väl förenlig med vederta-
gen lagstiftningsteknik.

Det har hävdats att s.k. blankettstraffbud inte lämpar sig för att föras
över till brottsbalken. Med blankettstraffbud avses straffbud som i princip
endast innehåller straffsatsen och för brottets materiella innehåll hänvisar
till andra lagrum. I dessa anges den brottsliga handlingen ofta på ett från
tid till annan skiftande sätt utan att blankettstraffbudet därför behöver änd-
ras. Skattebrotten brukar hänföras till blankettstraffbuden eftersom de i
hög utsträckning får sitt materiella innehåll genom bestämmelser i skatte-
och avgiffsfÖrfattningama, t.ex. regler om vilka uppgifter som i olika sam-
manhang skall lämnas samt när och hur detta skall ske. Skattebrotten kan
emellertid sägas skilja sig från de typiska blankettstraffbuden genom att ha
egna brottsbeteckningar och i huvudsak självständiga brottsbeskrivningar.
Liknande straffbestämmelser förekommer också redan i dag i brottsbalken
t.ex. vad gäller bokföringsbrott i 11 kap. 5 § och miljöbrotten i 13 kap.
Skattebrottsbestämmelsemas karaktär av blankettstraffbud innebär därför
inte något avgörande hinder mot att föra över dessa brott till brottsbalken.

78

En överflyttning förefaller också lagtekniskt möjlig.                         Prop. 1995/96:170

De skäl som brukar anföras för en överflyttning av skattebrottslagen
kan sammanfattningsvis sägas vara av två slag. Det första skälet är att en
överflyttning skulle vara önskvärd från lagteknisk och systematisk syn-
punkt. I detta ligger en allmän strävan att föra in i princip samtliga mer
betydelsefulla straffbestämmelser i brottsbalken. Det andra skälet är att en
överflyttning skulle ha en pedagogisk och psykologisk funktion genom att
allvaret i bestämmelserna betonas genom en placering i brottsbalken.

Mot en överflyttning kan å andra sidan anföras att en lagteknisk och
systematisk uppstramning sker redan genom de förslag som läggs fram här
genom att i stort sätt samtliga straffvärda förfarandena samlas i skatte-
brottslagen. Det är, som flera remissinstanser påpekat, inte heller givet att
en överflyttning till brottsbalken medför att regleringen blir enklare och
mer överskådlig. En ytterligare aspekt är att många av de som praktiskt har
att beakta skattebrottsbestämmelsema saknar insikt i brottsbalkens syste-
matik och innehåll.

De pedagogiska och psykologiska faktorerna är mer svårfångade. Bety-
delsen av dessa faktorer bör dock inte överdrivas då det för de enskilda i
det närmaste helt torde sakna betydelse hur bestämmelserna om skattebrot-
ten ordnas systematiskt. Frågan torde också ha fått en allt mindre betydelse
i och med att skattebrottslagstiftningen utvecklats och att betydande straff-
skärpningar skett sedan tillkomsten av en skattestrafflag på 1940-talet.
Systemet med en särskild skattebrottslag har samtidigt blivit allt mer etab-
lerat och fungerat väl.

De invändningar från principiella och systematiska utgångspunkter som
riktats mot ordningen med en särskild specialstraffrättslig reglering berör
inte bara skattebrotten utan även annan specialstraffrättslig lagstiftning. En
viktig lag i detta sammanhang är lagen (1960:418) om straff för varu-
smuggling som bl.a. reglerar vissa undandragandebrott med nära anknyt-
ning till skattebrotten (se avsnitt 5). Frågan om en överflyttning av bestäm-
melserna om skattebrott till brottsbalken rymmer således skiftande aspek-
ter av huvudsakligen lagteknisk karaktär. Eftersom det inte finns något
givet svar på frågan var bestämmelserna hör hemma och då det knappast
finns några mer påtagliga nackdelar med nuvarande systematik bör
ordningen med en särskild skattebrottslag tills vidare bestå.

Brott i samband med införsel och utförsel

Tull är statsrättsligt att anse som en form av skatt. Brott som består i un-
dandragande av tull är därmed ett slags skattebrott. Skattebrottslagen om-
fattar emellertid inte tull. Den tillämpas inte heller om en skatt eller avgift
fastställs eller uppbärs i den ordning som gäller för tull. I stället är lagen
om straff för varusmuggling tillämplig på gärningar som innebär att tull,
annan skatt eller avgift undandras staten vid införsel och utförsel (undan-
dragandebrott). Varusmugglingslagen omfattar även brott som består i att
gods förs in eller ut ur riket i strid mot förbud (in- eller utförselbrott).

Från tid till annan har förts diskussioner om att inarbeta undandragande-
brotten i varusmugglingslagen i skattebrottslagstiftningen. Varusmugg-
lingslagen skulle i så fall kunna begränsas till att avse brott mot regleringar

79

av införsel och utförsel. Frågan övervägdes redan under förarbetena till Prop. 1995/96:170
1943 års skattestrafflag men avvisades emellertid med den huvudsakliga
motiveringen att tullbrotten var alltför speciella för att arbetas in i en all-
män lag (SOU 1942:31 s. 97). 1 det betänkande som låg till grund för va-
rusmugglingslagen anslöt sig 1956 års varusmugglingsutredning till denna
uppfattning (SOU 1959:24 s. 169). En utgångspunkt vid varusmugglings-
lagens tillkomst blev i stället att lagen i princip borde avse alla slags brott
mot införsel- och utförselbestämmelsema. Fördelen med denna ordning
var enligt vad departementschefen anförde i propositionen att reglerna blev
enhetliga och överskådliga och att ingen skillnad behövde göras mellan
handlingar som i yttre avseenden var helt identiska (prop. 1960:115 s. 58).

Frågan om att flytta över varusmugglingslagens bestämmelser om
undandragande har även tagits upp av 1973 års varusmugglingsutredning
(SOU 1976:37) och 1986 års varusmugglingsutredning (SOU 1991:84).
Ingen av utredningarna har ansett att undandragandebrotten bör föras över
till skattebrottslagen. 1986 års varusmugglingsutredning framhöll dock att
frågan borde tas upp till förnyade överväganden i samband med en framti-
da översyn av skattebrottslagen.

Inte heller Skattebrottsutredningen anser att undandragandebrotten på
tullområdet bör inordnas i skattebrottslagen. Utredningen har dock påpekat
att flera av de materiella skillnader som tidigare funnits mellan lagarna, om
1986 års varusmugglingsutrednings och utredningens egna förslag genom-
förs, kommer att undanröjas. Utredningen föreslår nämligen att det inte
längre skall gälla ett krav på direkt uppsåt för att underlåtenhet att avge
deklaration skall kunna bestraffas som skattebedrägeri utan att kriminali-
seringen i detta avseende skall följa vanliga uppsåtsregler (se avsnitt 4.4).
Ett ytterligare hinder undanröjs åtminstone delvis om 1986 års varusmugg-
lingsutrednings förslag om att reglerna om förverkande och om straffan-
svar för efterföljande hantering av gods som har varit föremål för
undandragandebrott enligt smugglingslagstiftningen - förutom vad gäller
alkoholdrycker och tobaksvaror - avvecklas. Som Skattebrottsutredningen
har funnit kommer det emellertid under alla förhållanden att kvarstå bety-
dande skillnader mellan varusmugglingslagens nuvarande reglering och
skattebrottslagen som inte bör undanröjas genom sakliga lagändringar.
Oriktiga muntliga uppgifter bör t.ex. inte kunna bestraffas som skattebe-
drägeri (se avsnitt 4.4). Det ligger däremot i sakens natur att sådana upp-
gifter måste kunna bestraffas enligt smugglingslagstiftningen eftersom
någon generell plikt att lämna skriftlig deklaration inte gäller vid införsel
av varor. En annan grupp bestämmelser i varusmugglingslagen som mate-
riellt sett måste finnas kvar vare sig bestämmelserna inarbetas i
skattebrottslagen eller inte är de som straffbelägger förfoganden över oför-
tullat och obeskattat gods (4 § 1 och 2 varusmugglingslagen). Dessutom
bör vissa särskilda regler gälla i fråga om förundersökning på tullområdet
liksom om befogenheter för tjänstemännen vid Tullverket och vid Kustbe-
vakningen.

Behovet av en särreglering skulle i och för sig kunna tillgodoses genom
specialregler i skattebrottslagen för fall då ett undandragandebrott begås i
samband med införsel och utförsel av varor eller genom hänvisningar till

80

varusmugglingslagen. En sådan reglering skulle emellertid bli komplicerad Prop. 1995/96:170
och svåröverskådlig. Utredningen har anmärkt att när en överflyttning av
varusmugglingslagens undandragandebrott till skattebrottslagen ansetts
som önskvärd detta inte vid något tillfälle motiverats med att överflytt-
ningen skulle underlätta tillämpningen av lagstiftningen eller medföra
några andra praktiska fördelar. Önskemålet är snarare grundat på att man
sett det som naturligt att brott som består i att det allmänna undandras
föreskrivna skatter och avgifter regleras i en och samma författning. Om
detta systematiska intresse tillgodoses bryts emellertid den systematik som
ligger till grund för den nuvarande varusmugglingslagens utformning,
nämligen att lagen bör avse alla slags brott vid införsel och utförsel av
varor. Inte sällan förhåller det sig också så att ett undandragandebrott en-
ligt varusmugglingslagen har samband med en överträdelse av en införsel-
reglering. Från praktisk synpunkt är det också en uppenbar fördel om brott
inom Tullverkets ansvarsområde så långt möjligt regleras i samma författ-
ning, inte minst med hänsyn till den personal inom tullen och kustbevak-
ningen som har brottsbekämpande uppgifter på området.

Även om det givetvis finns likheter mellan en del av de brott som be-
straffas enligt varusmugglingslagen och de som omfattas av skattebrottsla-
gen har utredningen påpekat att brottens karaktär i praktiken ofta skiljer
sig åt. Detta gäller både i fråga om brott som begås av privatpersoner och
sådana brott som begås i näringsverksamhet.

Mot bakgrund av de skäl som redovisats i det föregående anser rege-
ringen att de undandragandebrott som nu behandlas i varusmugglingslagen
för närvarande inte bör inarbetas i skattebrottslagen.

Regeringen återkommer i det följande (avsnitt 5) till frågan om anpass-
ning av regleringen i varusmugglingslagen till de ändringar som föreslås i
skattebrottslagen.

6 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 170

81

4.3 Den lagtekniska utformningen av bestämmelsen
om skattebrottslagens tillämpningsområde

Prop. 1995/96:170

Regeringens förslag: Uppräkningen i skattebrottslagen av de skatter och
avgifter som lagen är tillämplig på upphävs. Skattebrottslagen blir gene-
rellt tillämplig på samtliga skatter, även kupongskatt.

hftB*

Lagen tillämpas även på avgifter till det allmänna om detta följer av
särskild föreskrift.

Skattebrottslagen görs subsidiär till lagen (1960:418) om straff för va-
rusmuggling.

Utredningens förslag: Skattebrottsutredningen föreslår att 1 § skatte-
brottslagen skall ha följande lydelse.

Vad som i denna lag föreskrivs om skatt gäller även i fråga om social-
försäkringsavgifter samt, i den mån så har särskilt föreskrivits, annan av-
gift till det allmänna som ej betecknas som skatt.

Lagen tillämpas inte

1. i fråga om gärningar som är belagda med straff i lagen (1960:418) om
straff för varusmuggling,

2. i den mån det följer av särskild föreskrift,

3. beträffande skattetillägg, ränta, dröjsmålsavgifter, förseningsavgifter
eller liknande avgifter.

Utredningen föreslår inte att skattebrottslagen skall tillämpas på ku-
pongskatt.

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser, förutom Åklagarmyndig-
heten i Stockholm och Företagarna, har tillstyrkt eller inte haft någon
erinran mot att uppräkningsprincipen överges. Riksåklagaren anser dock
att socialavgifterna skall behandlas som andra avgifter eftersom termen
socialförsäkringsavgifter inte är definierad i lag och att tillämpnings-
problem kan komma att uppstå. Länsrätten i Göteborgs och Bohus län,
Svenska Arbetsgivareföreningen och Sveriges Industriförbundet liknande
uppfattningar. Svea Hovrätt, Svenska Arbetsgivareföreningen och Sveriges
Industriförbund anser att det av lagtexten uttryckligen bör framgå att lagen
gäller i fråga om skatt eller avgift och att andra stycket andra punkten
endast avser föreskrifter som kommit till uttryck i författning.
Kammarrätten i Stockholm har svårt att se annat än fördelar med den
föreslagna ordningen. Kammarrätten påpekar dock att det i och för sig inte
kan uteslutas att fråga kan uppkomma om en pålagas innersta väsen och att
förslaget tar sikte på avgifter till det allmänna, vilket innebär att den
privatisering/bolagisering som inletts kan återverka i sanktionshänseende.
Sveriges Advokatsamfund och Företagarna anser det önskvärt med en
uttrycklig föreskrift i vederbörande specialförfattning för att
skattebrottslagen skall vara tillämplig oavsett om detta gäller en skatt,
avgift eller socialförsäkringsavgift. Polismyndigheten i Stockholms län
anser att det uttryckliga undantaget för dröjsmålsavgifter,
förseningsavgifter eller liknande avgifter bör utgå.

82

Skälen för regeringens förslag:

Prop. 1995/96:170

Gällande metod

Skattestrafflagens tillämpningsområde reglerades på så sätt att de särskilda
skatteförfattningama innehöll föreskrifter som angav om lagen var tillämp-
lig. Skattestrafflagutredningen föreslog inte någon ändring härvidlag.
Utredningen anförde emellertid, att lagens tillämpningsområde måste
framgå på ett otvetydigt sätt och att detta enklast kunde uppnås genom att
en bestämmelse om detta togs in i de skatte- och avgiftsförfattningar som
avsågs falla under lagens tillämpningsområde. Enligt utredningens mening
borde emellertid hänvisningen ges en materiell innebörd i den meningen
att förekomsten av en sådan skulle utgöra en förutsättning för de före-
slagna bestämmelsernas tillämplighet, något som inte ansågs vara
förhållandet enligt skattestrafflagen. I den proposition som följde angav
departementschefen att den av utredningen föreslagna metoden för att
bestämma lagens tillämplighet i och för sig var fullt tänkbar men att det
från systematisk synpunkt var bättre att i själva skattebrottslagen direkt
ange på vilka skatter och avgifter lagen skulle vara tillämplig (prop.
1971:10 s. 224). Enligt departementschefen torde den senare metoden även
erbjuda fördelar för den praktiska tillämpningen. Den metod som
förespråkades av departementschefen antogs och skattebrottslagens
tillämpningsområde anges inledningsvis genom en uppräkning i lagens
första paragraf. Avsikten var att uppräkningen skulle vara uttömmande.
Från denna princip har emellertid gjorts undantag i lagen (1990:659) om
särskild löneskatt på vissa förvärvsinkomster, lagen (1989:484) om
arbetsmiljöavgift och lagen (1994:1920) om allmän löneavgift. De nämnda
lagarna omfattas inte av uppräkningen i skattebrottslagen. I stället anges i
de nämnda författningarna att skatte-brottslagen är tillämplig.

Skälen för utredningens förslag

Skälen för utredningens förslag att frångå uppräkningsprincipen är att

- uppräkningsprincipen inte följts fullt ut

- redaktionen har kommit att te sig främmande för en författning av den
generella karaktär som skattebrottslagen är avsedd att ha

- ständiga ändringar medför risk för fel eller inadvertenser

- uppräkningen har kommit att omfatta en rad upphävda skatteförfattningar
för att undvika oavsiktlig avkriminalisering.

Utredningens förslag innebär att den uppräkning som nu finns i 1 §
skattebrottslagen ersätts av regler som medför att alla skatter kommer att
omfattas av skattebrottslagen, om det inte anges annorlunda i den
materiella författning som reglerar skatten i fråga. Beträffande avgifter
görs en skillnad mellan socialförsäkringsavgifter och andra avgifter.
Socialförsäkringsavgifter jämställs i detta hänseende med skatter. Med
socialförsäkringsavgifter avser utredningen avgifter som omfattas av lagen
(1981:691) om socialavgifter och lagen (1994:1744) om allmänna
egenavgifter samt allmänna egenavgifter enligt lagen (1958:295) om
sjömansskatt. För andra avgifter krävs att det i den materiella
lagstiftningen anges att skattebrottslagen skall vara tillämplig.

83

Gränsdragningen mellan skatter och avgifter görs utifrån den terminologi Prop. 1995/96:170
som används i den materiella författningen.

Allmänna synpunkter på uppräkningsmetoden
Regeringen ställer sig bakom de allmänna överväganden utredningen gjort
beträffande avskaffandet av uppräkningsmetoden. Uppräkningen i 1 §
skattebrottslagen har med tiden blivit så omfattande att bestämmelsen och
därmed lagens tillämpningsområde blivit svåröverskådligt. Lagens
generella karaktär kan också sägas fördunklas av detaljer. Ett annat skäl
för att frångå uppräkningsmetoden är, som utredningen påpekat, att
uppräkningen måste ändras så snart en ny skatt eller avgift införs om
denna skall omfattas av lagen. Paragrafen har därför kommit att ändras i
genomsnitt mer än en gång per år sedan ikraftträdandet 1972. Ständiga
ändringar underlättar inte för dem som skall tillämpa lagen och medför
också som utredningen påpekat en ökad risk för fel eller inadvertenser.

Inte sällan händer det att skatte- och avgiftsförfattningar upphör att gälla
eller att de införs för att gälla endast under en begränsad tid. För att
undvika en oavsiktlig avkriminalisering av gärningar som begåtts innan
lagen i fråga upphävts står upphävda författningar regelmässigt kvar i
uppräkningen i skattebrottslagen även sedan skatte- eller
avgiftsförfattningen upphört att gälla. Det ligger en svårighet i att avgöra
när den upphävda skatte- eller avgiftsförfattningen skall undantas från
skattebrottslagens tillämpningsområde utan risk för att följden därav blir
en oavsiktlig avkriminalisering. Av uppräkningen i skattebrottslagen är
därför så många som en tredjedel av författningarna upphävda. För-
hållandet bidrar inte till att skapa tydlighet och erbjuder knappast heller
fördelar for den praktiska tillämpningen. En annan sak är att fördelarna
med uppräkningsmetoden dessutom inte fullt ut uppnåtts genom att den i
några fall frångåtts.

Även om det kan hävdas att det är till viss fördel för tillämpningen att
det direkt av bestämmelsen i skattebrottslagen går att utläsa om lagen är
tillämplig beträffande en viss skatt eller avgift, bör den praktiska
betydelsen av denna aspekt bedömas med beaktande av
skattebrottsbestämmelsemas karaktär av blankettstraffbud. Eftersom
bestämmelserna inte innehåller en fullständig gämingsbeskrivning av
brotten måste de läsas mot bakgrund av reglerna i olika skatte- och
avgiftsförfattningar. Den som skall tillämpa skattebrottslagen måste
således under alla förhållanden inhämta kunskaper om vad som gäller på
det aktuella området.

En konsekvent genomförd uppräkningsmetod har vissa fördelar. Som
kommit att klart framgå av nuvarande ordning har metoden emellertid
också påtagliga nackdelar. Regeringen föreslår att metoden överges då
skattebrottslagens tillämpningsområde på ett klart och entydigt sätt kan
anges genom en lagteknisk lösning som i huvudsak ansluter sig till
utredningens förslag. I det följande kommer förslaget att utvecklas
närmare.

Skatter

84

En grundläggande förutsättning vid utformningen av bestämmelsen som Prop. 1995/96:170
anger skattebrottslagens tillämpningsområde är att tillämpningsområdet
anges på ett klart och entydigt sätt.

Skattebrottslagen bör, i likhet med vad utredningen föreslagit, vara
generellt tillämplig på skatter. Skattebrottslagen omfattar också redan i dag
nästan alla skatter. Lagen omfattar dock inte kupongskatt enligt kupong-
skattelagen (1970:624) och inte heller skatt enligt lagen (1976:339) om
saluvagnsskatt, lagen (1990:667) om skatt på ränta på skogskontomedel
m.m. eller enligt lagen (1994:40) om tillfällig kompensation på viss
energiskatt.

Kupongskattelagen innehåller särskilda straffbestämmelser i 31 och
32 §§. Skattebrottsutredningen har påpekat att de förhållanden som
kupongskattelagen reglerar är säregna i förhållande till den övriga
beskattningen. Kupongskatten kan sägas utgöra en definitiv källskatt och
det är främst oriktiga uppgifter till de organ som är skyldiga att innehålla
sådan skatt, i första hand Värdepapperscentralen VPC AB, som kan
medföra straff om uppgifterna medför för låg kupongskatt. Sådana oriktiga
uppgifter omfattas i och för sig av den kriminalisering i skattebrottslagen
som vi föreslår.

Utredningen har särskilt pekat på att de straffskalor som finns i kupong-
skattelagen avviker markant från utredningens förslag till ny
skattebrottslag. Det maximala straffet i kupongskattelagen är sex års
fängelse. I skattebrottslagen är det maximala straffet i motsvarande
situation enligt utredningens förslag fängelse i sex månader. Utredningen
har övervägt frågan om straffskaloma i de praktiskt taget aldrig tillämpade
straffbestämmelserna i kupongskattelagen är rimliga. Före
skattebrottslagens tillkomst var maximistraffet fängelse sex månader, men
på förslag i propositionen till nämnda lag höjdes straffsatserna till de
nuvarande för att de skulle komma i nivå med dem som gäller enligt
skattebrottslagen (prop. 1971:10 s. 308). Förarbetena lämnar inte någon
egentlig vägledning om skälet till förändringen. Utredningen har antagit att
kupongskattens konstruktion som en definitiv källskatt haft betydelse i
sammanhanget. Med hänsyn till detta och eftersom brott mot
bestämmelserna kan röra höga belopp har utredningen utgått från att
brotten principiellt sett har eller åtminstone kan tänkas ha samma
straffvärde som skattebedrägeri. Utredningen föreslår därför att
skattebrottslagen inte skall vara tillämplig for kupongskatt.

Det avgörande skälet for utredningen mot att föra in brott mot
kupongskattelagens bestämmelser till skattebrottslagen har således varit
svårigheten att bibehålla kupongskattelagens straffskalor. De allvarligaste
brottsbeteckningama i skattebrottslagen förutsätter att det oriktiga
uppgiftslämnandet sker till myndighet (jfr förslaget till lydelse av 2 och 4
§§ i skattebrotts-lagen). Problemet på kupongskatteområdet består i att
uppgifter i hög omfattning lämnas till Värdepapperscentralen, som ju inte
är en myndighet. Dessa uppgifter läggs sedan till grund för beskattningen.
Genom regeringens förslag till utformning av kupongskattelagen bortfaller
problemet (se avsnitt 9.10). Vi föreslår nämligen att vid tillämpningen av
skattebrottslagen skall Värdepapperscentralen VPC AB likställas med

85

myndighet i fråga om uppgifter som enligt 7 § andra stycket skall lämnas Prop. 1995/96:170
till bolaget. Vårt förslag till ändringar i skattebrottslagen och
kupongskattelagen innebär därför att brott mot kupongskattelagens
bestämmelser omfattas av förslagen till 2-4, 7 och 8 §§ skattebrottslagen.
De påföljder som kan komma i fråga överensstämmer med vad som gäller
i övrigt för skattebrott. Om ett förfarande bedöms som mer kvalificerat
enligt de generella grunder som finns för en sådan bedömning bör den
möjlighet till flexibilitet som finns vid brottsbestämningen och
straffmätningen i skattebrottslagen utnyttjas. I och med detta kan
skattebrottslagen omfatta även kupongskatt. De särskilda
straffbestämmelserna i kupongskattelagen kan därför upphävas. För övriga
skatteförfattningar som för närvarande inte omfattas av skattebrotts-lagen
gäller att utrymmet för sådan brottslighet som skattebrottslagen skall
beivra genomgående är litet, men att det ändå inte kan anses finnas skäl att
generellt undanta lagarna från skattebrottslagens tillämpningsområde.

Jvgj/?er

Skattebrottslagen är tillämplig endast på ett förhållandevis begränsat antal
avgifter, främst avgifter på socialförsäkringsområdet och avgifter som
omfattas av lagen om punktskatter och prisregleringsavgifter. Någon
ändring i detta hänseende är inte påkallad. Den generella metod som
föreslås beträffande skatter är därför inte lämplig for att bestämma lagens
tillämpningsområde för avgifter. Den mest naturliga lösningen är i stället
att positivt ange de avgifter som faller inom skattebrottslagens tillämp-
ningsområde. Frågan är närmast om uppräkningen skall ske i
skattebrottslagen eller i avgiftsförfattningen i fråga.

De nackdelar som visat sig allmänt gälla för uppräkningsmetoden gäller
även för avgifterna även om de inte är fullt så tydliga, eftersom de avgifter
som omfattas är betydligt förre till antalet. Vi föreslår att bestämmelser om
att en avgift omfattas av skattebrottslagen placeras i den författning som
reglerar avgiften i fråga. Med denna lösning vinns även den fördelen att en
avgiftsskyldig direkt i det regelkomplex som anger de materiella
bestämmelserna får besked om att överträdelser sanktioneras genom
skattebrotts-lagen. Eftersom termen socialförsäkringsavgift inte är
definierad i lag och det, vilket remissbehandlingen visar, kan uppkomma
diskussioner om en avgift är en socialförsäkringsavgift eller inte bör
termen inte användas i skattebrottslagen. Även i de författningar som
reglerar vad som brukar kallas socialförsäkringsavgifter bör det därför tas
in bestämmelser om att skattebrottslagen är tillämplig.

Lagen om straff för varusmuggling

För att undvika lagkonkurrens bör avgränsningen mellan
varusmugglingslagens och skattebrottslagens tillämpningsområden, i
enlighet med utredningens förslag, göras på så sätt att skattebrottslagen
blir tillämplig endast om gärningen inte är belagd med straff enligt
varusmugglingslagen. Skattebrottslagen kommer härigenom att gälla för
brott som i regel inte har samband med in- eller utförsel.

86

Skattetillägg m.m.                                                      Prop. 1995/96:170

Regeringen föreslår i likhet med utredningen ett uttryckligt undantag för
skattetillägg, avgiftstillägg, räntor, dröjsmålsavgift, förseningsavgift och
liknande avgift från skattebrottslagens tillämpningsområde. I och för sig
kan hävdas att t.ex. ett skattetillägg definitionsmässigt inte är en skatt. Vi
anser dock att undantaget är motiverat av tydlighetsskäl. Detta gäller fram-
för allt i fråga om avgränsningen av de avgifter som kan komma att
omfattas av lagen.

Konsekvensändringar

Den föreslagna metoden att ange tillämpningsområdet för skattebrottslagen
medför konsekvensändringar i lagen (1958:295) om sjömansskatt, lagen
(1981:691) om socialavgifter, bilskrotningslagen (1975:343), lagen
(1989:484) om arbetsmiljöavgift, lagen (1990:613) om miljöavgift på
utsläpp av kväveoxider vid energiproduktion, lagen (1990:659) om
särskild löneskatt på vissa förvärvsinkomster, lagen (1993:672) om
skattereduktion för utgifter för byggnadsarbete på bostadshus,
mervärdesskattelagen (1994:200), lagen (1994:1704) om lageravgift på
vissa jordbruksprodukter, lagen (1994:1744) om allmänna egenavgifter
och lagen (1994:1920) om allmän löneavgift. Ändringarna behandlas
närmare i författningskommentarerna (avsnitt 10).

87

4.4 De centrala skattebrotten

Prop. 1995/96:170

Regeringens förslag: Skattebedrägeribrottet får en ny brottsbeteck-
ning och benämns i fortsättningen skattebrott samt omfattar även
förfaranden som i dag bedöms som uppbördsbrott.

Skattebrottet konstrueras som ett farebrott. Ett skattebrott fullbor-
das när en oriktig uppgift uppsåtligen lämnas till myndighet eller när
en föreskriven uppgiftsskyldighet uppsåtligen åsidosätts om detta ger
upphov till fara för att skatt eller avgift skall undandras det allmänna.

Kravet på direkt uppsåt till skatteundandragande slopas för den
passiva formen av skattebrott. Det subjektiva rekvisitet blir därmed
enhetligt för skattebrottet och kommer att omfatta samtliga uppsåts-
former.

Det s.k. specialsubjektet slopas för passivt skattebrott, vilket inne-
bär att skatteeffekten inte längre behöver ha gynnat den skattskyldige
själv eller någon som han företräder, utan kan ha gynnat vem som
helst.

Begreppet “handling” ersätts med ett krav på att uppgifter skall ha
lämnats “på annat sätt än muntligen” för att föranleda straffansvar.

Invändning om kvittning i skattebrottmål bör i princip inte tillmä-
tas betydelse vid ansvarsbedömningen.

Kriminaliseringen av försök till skattebrott slopas till följd av över-
gången till farerekvisit.

Utredningens förslag: Utredningens förslag överensstämmer i
huvudsak med regeringens förslag. Utredningen förordar dock en något
mindre vidsträckt tolkning av farerekvisitet.

Remissinstanserna: En övervägande del av de remissinstanser som
uttalat sig om utformningen av de centrala skattebrotten är positiva till
förslaget. Några remissinstanser, bl.a. Riksåklagaren och
Riksskatteverket, har emellertid framfört viss kritik. Riksåklagaren ser
vissa fördelar med en konstruktion som farebrott i stället för effektbrott
då förutsebarheten ökar, såväl med avseende på fullbordanspunkten som
frågan huruvida brottet fullbordats eller stannat på försöksstadiet. Enligt
Riksåklagaren finns emellertid vägande invändningar mot konstruktionen
med ett farebrott, såsom det har presenterats av utredningen, bl.a. kan
kravet på konkret fara i utredningens utformning medföra betydande
tillämpningssvårigheter. Riksåklagaren är därför inte beredd att tillstyrka
lagförslaget i denna del. En alternativ utgångspunkt skulle enligt
Riksåklagaren kunna vara att kriminalisera gärningen att lämna en
oriktig uppgift eller underlåta att lämna deklaration etc. med uppsåt att
skatt undandras oavsett vilka effekter eller vilken risk (fara) för effekt

88

som har uppstått eller kan uppstå. En sådan lösning skulle möjligen te Prop. 1995/96:170
sig från rättspolitiska utgångspunkter mer motiverad än den lösning som
nu har valts. Vad man vill uppnå med kriminaliseringen är ju att förmå
skattskyldiga att lämna ett korrekt underlag för taxeringen. Riksskatte-
verket har framfört liknande synpunkter och föreslår att farerekvisitet
utformas så att alla oriktiga uppgifter som lämnas annat än muntligen
och som kan medföra skatteundandragande innebär att fara föreligger.

Som otjänliga försök bör enligt verket anses sådana uppgifter som enligt
5 kap. 4 § första stycket 2 taxeringslagen (1990:324) inte medför skatte-
tillägg. Riksskatteverket vill även att farerekvisitet vid s.k. rullande un-
derskott förtydligas, förslagsvis genom att reglerna anpassas så att de
motsvarar de fall där skattetillägg påförs med hjälp av ett fiktivt un-
derlag, eftersom fullbordanspunkten kan ligga långt fram.

Skälen för regeringens förslag:

Skattebrott; en ny brottsbeteckning

Beteckningen skattebedrägeri framstår som mindre adekvat, särskilt med
hänsyn till den utvidgning som regeringen kommer att föreslå när det
gäller det passiva brottet. För en ändring i fråga om brottsbeteckningen
talar också det förhållandet att regeringens förslag innebär att de
förfaranden som i dag betecknas som oredlig uppbördsredovisning skall
hänföras under den centrala bestämmelsen i skattebrottslagen (se avsnitt
4.9). Skattebrottens ställning som självständig brottstyp kommer också
till tydligare uttryck med en ändrad brottsbeteckning. Dessutom skulle
införandet av en ny brottsbeteckning vara ett ändamålsenligt sätt att
tydligt markera den förändring av brottstypen som blir följden av
regeringens förhållandevis genomgripande förslag till ändring av det
centrala skattebrottet. Regeringen har av dessa skäl funnit det lämpligt
att brottet ges den mera neutrala brottsbenämningen skattebrott.

Skattebrottet konstrueras som farebrott

Enligt bestämmelserna i den lag som föregick skattebrottslagen,
skattestrafflagen (1943:313), gällde beträffande de centrala brotten -
falskdeklaration och vårdslös deklaration - att ett brott ansågs fullbordat
så snart en handling med en oriktig uppgift inkommit till
beskattningsmyndigheten. Att den osanna eller ofullständiga uppgiften
medfört ett felaktigt skattebeslut fordrades alltså inte för att ansvar för
falskdeklaration eller vårdslös deklaration skulle kunna utkrävas. Det var
tillräckligt att uppgiften varit "ägnad att" leda till för låg skatt för den
deklarationsskyldige eller någon som han företrädde. Ett
deklarationsbrott kunde vidare begås endast genom att en oriktig uppgift
lämnades i en formbunden handling, en deklaration eller däremot
svarande skriftlig försäkran. Gämingsbeskrivningama var utformade
efter samma principer som sanningsbrotten osann och vårdslös försäkran
i 15 kap. 10 § brottsbalken. Underlåtenhet att lämna självdeklaration
bestraffades inte i skattestrafflagen utan försummelser av detta slag
sanktionerades med penningböter enligt 120 § taxeringslagen (1956:623).

89

Även den utredning som år 1965 tillsattes för att se över Prop. 1995/96:170
skattestrafflagstiftningen, Skattestrafflagutredningen, utformade i sitt
förslag till skattebrottslag brottsbeskrivningama med sanningsbrotten i
brottsbalken som förebild. Utredningen föreslog dock att det brottsliga
förfarandet inte skulle begränsas till lämnandet av osanna eller
ofullständiga uppgifter i en skriftlig formbunden handling, utan alla
oriktiga uppgifter, såväl skriftliga som muntliga, vilka lämnades till en
myndighet och innebar fara för att skatt eller avgift skulle komma att
undandras det allmänna, skulle i princip kunna medföra straffansvar. Det
straffbara området föreslogs vidare utvidgat så att vissa former av
deklarationsförsummelse skulle kunna bestraffas som centralt skattebrott.

I den proposition (prop. 1971:10) som utarbetades på grund av
Skattestrafflagutredningens förslag kom emellertid de centrala
skattebedrägeribrotten att utformas som effektbrott. Departementschefen
anförde att brotten närmast är att uppfatta som en typ av
förmögenhetsbrott och att straffbestämmelserna därför i första hand bör
ta sikte på att skydda det allmänna mot den förmögenhetsskada som kan
uppstå om skatten eller avgiften blir för lågt beräknad och orsaken är att
söka i att någon lämnat oriktig uppgift till ledning för beslutet. I
sammanhanget anmärkte departementschefen att vilseledandet utgör ett
karakteristiskt drag vid brott av bedrägerityp och att utredningens förslag
till brottskonstruktion skulle innebära att ansvar för fullbordat brott
kunde utkrävas även om något vilseledande inte kom till stånd.
Brottskonstruktionen för skattebedrägeri borde utformas med beaktande
främst av praktiska synpunkter. Med hänsyn till den utvidgning av det
straffbara området som förslaget innebar, borde skattebedrägeribrottet
konstrueras som ett effektbrott (prop. s. 229).

Det avgörande för den valda konstruktionen med effektrekvisit tycks
alltså ha varit att det ansågs föra för långt att behålla farerekvisitet
samtidigt som det straffbara området utvidgades.

Något motsvarande resonemang fördes emellertid inte då det gällde
det oaktsamma skattebrottet, vilket i enlighet med Skattestrafflag-
utredningens förslag kom att utformas med ett farerekvisit. Att ett
farerekvisit valdes för vårdslös skatteuppgift synes emellertid kunna ges
en enkel förklaring. Som Skattestrafflagutredningen framhöll skulle
nämligen en konstruktion med effektdelikt för oaktsamhetsfallen
inneburit, att oriktiga uppgifter som upptäcktes under taxeringsför-
farandet inte skulle kunna bestraffas. Gärningen skulle inte anses
fullbordad eftersom uppgiften inte föranlett något felaktigt skattebeslut,
och att straffa oaktsamt försök synes logiskt otänkbart. Om den oriktiga
uppgiften av någon anledning förbigick den ordinarie granskningen och
upptäcktes först därefter skulle ansvar däremot kunna utkrävas.
Effektiviteten och noggrannheten i skattemyndighetens granskningsarbete
skulle med en sådan konstruktion bli av avgörande betydelse för
straffbarheten, något som onekligen skulle föra med sig en icke
önskvärd ojämnhet i rättstillämpningen. Behovet av att bestraffa även
fall av vårdslöshet som upptäcks av skattemyndigheten under taxerings-
arbetet torde således ha varit avgörande för valet av konstruktionen med

90

ett farerekvisit för de oaktsamma brotten.

Även brotten mot uppgiftsskyldighet i uppbördssammanhang har
konstruerats som farebrott i skattebrottslagen. Också här tycks
lämplighetssynpunkter har varit utslagsgivande för valet mellan ett
effektrekvisit och ett farerekvisit.

Som framgår av det föregående (avsnitt 4.2) utgår vi från att
skattebrotten i vart fall under den närmast överskådliga tiden inte
kommer att införlivas i brottsbalken. Även med den utgångspunkten att
brotten mot skatte- och avgiftsförfattningama kriminaliseras i en särskild
strafflag är det enligt vår uppfattning emellertid angeläget att
straffbestämmelserna såväl systematiskt som lagtekniskt får enhetliga
och enkla brottsbeskrivningar. Däremot synes det mindre intressant
vilket brottsbalksbrott, bedrägeribrottet eller sanningsbrottet, som
skattebrottet till sin natur närmast liknar. En av anledningarna till att
skattebrotten har ansetts böra regleras i en särskild lag är just att dessa
brott i flera avseenden skiljer sig från dem som regleras inom den
allmänna straffrätten. Vid valet mellan att konstruera skattebrottet som
ett effektbrott eller farebrott behöver därför inte någon jämförelse med
brottsbalkens konstruktion göras.

Konstruktionen av skattebedrägeri som effektbrott har tidigare vid
flera tillfällen och i olika sammanhang ifrågasatts och kritiserats. Den
kritik som framförts har ofta gått ut på att brottet borde omkonstrueras
till ett farebrott. Ett av argumenten för detta har varit att de allmänna
domstolarna med en sådan utformning av brottet inte i lika stor
utsträckning som med nuvarande ordning skulle tvingas avvakta
lagakraftägande avgörande från skattedomstolama. Brottmålen skulle
alltså kunna avgöras snabbare.

Det är emellertid inte utan vidare givet att en ändring av brotts-
konstruktionen till farebrott skulle medföra några mera genomgripande
fördelar från denna synpunkt. Oavsett konstruktionen i övrigt av brottet
måste nämligen "oriktig uppgift" eller motsvarande uttryck ingå som en
brottsförutsättning. Vad som är en oriktig uppgift måste i sin tur avgöras
med ledning av bestämmelserna i den skatteförfattning som i det
enskilda fallet reglerar skattskyldigheten. Detta samband mellan
skattebrottmålet och själva skattefrågan kan givetvis inte brytas.

Konstruktionen av brottet som ett effektbrott innebär emellertid
dessutom att prövningen i skatteinstansema även i formell mening blir
av avgörande betydelse för brottmålets bedömning. Om skatteprocessen
utmynnat i ett konstaterande att skattskyldighet inte föreligger för de
belopp som åtalet gäller anses den allmänna domstolen sålunda enligt
nuvarande ordning formellt bunden av detta avgörande (jfr NJA 1979 s.
286 och 1982 s. 212). Denna ordning är också avsedd (jfr prop. 1971:10
s. 247 och 351 samt prop. 1982/83:134 s. 10). Betydelsen av detta skall
dock inte överdrivas; även om brottet konstrueras som ett farebrott
skulle de allmänna domstolarna naturligtvis som regel följa förvaltnings-
domstolarnas uppfattning i själva skattefrågan. Utrymmet för att avgöra
ett skattebrottmål utan att avvakta lagakraftvunnet avgörande i
skatteprocessen torde visserligen öka något om brottet omkonstrueras till

Prop. 1995/96:170

91

farebrott. I praktiken skulle dock säkerligen skillnaden inte bli så stor. I
de fall ett skattemål innehåller komplicerade eller svårbedömda
skattefrågor måste det ofta vara ofrånkomligt att avvakta utgången i
skattemålet innan brottmålet företas till slutlig handläggning oavsett om
brottet har en konstruktion med ett effektrekvisit eller ett farerekvisit.
Och även i fall då åtalet under alla omständigheter är till fullo styrkt,
kan ju den slutliga bedömningen av det undandragna beloppets storlek
ha betydelse för straffmätningen.

En omkonstruktion av det centrala skattebrottet till ett farebrott synes
således inte i någon mera påtaglig utsträckning öka de allmänna
domstolarnas möjlighet att avgöra ansvarsfrågan utan att behöva avvakta
skattcprocesscns utfall. De argument som framförts med denna innebörd
är redan av detta skäl enligt vår mening av förhållandevis begränsad
betydelse för en omkonstruktion. Till detta kommer att enligt vad
utredningen har inhämtat problemet med vilandeförklarade
skattebrottmål inte tillnärmelsevis är av samma omfattning nu som under
det första decenniet av skattebrottslagens giltighetstid.

Ett annat och enligt regeringens uppfattning långt mera beaktansvärt
skäl, som i olika sammanhang åberopats för en omkonstruktion till ett
farebrott, har varit de svårigheter som den nuvarande ordningen medför
då det gäller att bestämma tidpunkten då brottet skall anses fullbordat.

Som tidigare nämnts var brotten falskdeklaration och vårdslös
deklaration i skattestrafflagen utformade med ett farerekvisit. För att
ansvar skulle inträda var det tillräckligt att en avgiven oriktig uppgift
var "ägnad att" leda till en för låg skattepåföring. Med denna
konstruktion ansågs brotten fullbordade så snart en handling med en
oriktig uppgift inkommit till beskattningsmyndigheten. Med den
konstruktion av effektbrott som skattebedrägeribrottet erhöll genom
införandet av skattebrottslagen inträder ansvar först sedan
beskattningsmyndighet påfört någon en för låg skatt eller avgift eller
tillgodoräknat någon en skatt eller avgift med för högt belopp. Medför
den oriktiga uppgiften en fara för en för låg skattepåföring kan i stället
ansvar för försök till skattebedrägeri inträda.

I detta hänseende skiljer sig konstruktionen av skattebedrägeri mycket
påtagligt från utformningen av brottsbalkens bedrägeribrott. För
sistnämnda brott krävs visserligen förmögenhetsöverföring men sådan
anses ha ägt rum redan när fara uppstått för en slutlig förlust på den
vilseleddes sida, med motsvarande utsikter till slutlig vinst för gärnings-
mannen. Det kan från denna synpunkt i själva verket hävdas att
skattestrafflagens utformning av brottet falskdeklaration sakligt sett var
mera lik bedrägeribrottet än vad som gäller för skattebedrägeri. Den
effekt som krävs för att skattebedrägeri skall anses fullbordat har snarast
likheter med vad som krävs i fråga om tillgreppsbrott.

Enligt uttalanden av departementschefen i propositionen till skatte-
brottslagen skall straffstadgandet förstås så att skattebedrägeribrottet är
att anse som fullbordat vid den tidpunkt då beslut fattas om debitering
eller kreditering av skatt eller avgift till nackdel för det allmänna.
Beslutet kan antingen vara preliminärt eller slutligt och det spelar i och

Prop. 1995/96:170

92

för sig ingen roll för ansvarsbedömningen om det vunnit laga kraft eller
ej.

Genom rättsfallet NJA 1987 s. 201 klargjordes att fullbordanspunkten,
såvitt gäller skattebrott som påverkat beslut vilka har upptagits i
skattelängden, bör antas vara den dag då slutskattesedeln senast skall
tillställas den skattskyldige, nämligen den 15 december under
taxeringsåret.

De schablonregler som behövt uppställas på grund av svårigheterna i
det enskilda fallet att fastställa den exakta tidpunkten när ett beslut
fattats står i mindre god överensstämmelse både med lagens ord och
med dess grunder. Dessutom kan det i vissa fall framstå som
egendomligt att ett skattebrott skall anses fullbordat först då en på
förhand fixerad tidpunkt inträffat, som saknar anknytning till den
brottsliga handlingen. Antag att en skattskyldig i sin deklaration dels
framställt ett yrkande om visst avdrag, dels gjort ett otillåtet avdrag utan
att ange vad detta avser. Vid granskningen av deklarationen finner
skattemyndigheten att det yrkade avdraget inte kan godtas och under-
rättar den skattskyldige härom. Den oriktiga uppgiften upptäcks
emellertid inte av skattemyndigheten vid taxeringen utan först därefter. I
detta fall kan det onekligen förefalla märkligt att brottet inte anses
fullbordat vid den tidpunkt granskningen faktiskt företogs och den
oriktiga uppgiften undgick upptäckt. Eftersom preskriptionstiden böljar
löpa från den dag brottet anses fullbordat kan det vara av avgörande
betydelse för den skattskyldige vilken tidpunkt som skall gälla.

Numera upprättas inte längre någon skattelängd. Uppgifterna som
tidigare antecknades i längden finns dock att hämta i det av
skattemyndigheten förda taxeringsuppgiftsregistret. Skattsedel på slutlig
skatt skall enligt gällande regler alltjämt tillställas den skattskyldige
senast den 15 december under taxeringsåret. I det förenklade
deklarationsförfarande, som tillämpas från och med 1995 års taxering,
skall emellertid slutskattesedel översändas till den skattskyldige senast
den 31 augusti under taxeringsåret om grundläggande beslut om årlig
taxering fattats senast den 15 augusti på grundval av förenklad
självdeklaration. I övriga fall gäller även i fortsättningen den 15
december.

Beträffande andra skatter och avgifter än dem som tidigare upptogs i
skattelängden anses skattebrottet fullbordat den dag när debitering eller
kreditering sker i det enskilda fallet. När det gäller bl.a. mervärdesskatt,
punktskatter och socialavgifter kan den som inger en deklaration med
oriktig uppgift emellertid ådra sig ansvar för skattebrott så snart
deklarationen kommit in till behörig myndighet. För dessa skatter och
avgifter finns nämligen bestämmelser om s.k. automatiska beslut i de
speciella författningarna, vilka anger att skatten respektive avgiften skall
anses fastställd i enlighet med deklarationen.

Det kan således konstateras att förfarandereglemas utformning på
skatteområdet är helt avgörande för bedömningen om ett skattebrott är
fullbordat eller inte. Det kan från rationella utgångspunkter vara svårt att
försvara en ordning som innebär att förfaranderegi erna i så hög grad styr

Prop. 1995/96:170

93

om ett skattebrott är fullbordat eller har stannat på försöksstadiet; Prop. 1995/96:170
särskilt som detta innebär omotiverade skillnader mellan olika skatteslag.
Att brottet kan betraktas som fullbordat i och med att en oriktig uppgift
har lämnats till beskattningsmyndigheten torde överensstämma med ett
naturligt betraktelsesätt och motsvarar dessutom bättre vad som gäller
för jämförbar traditionell brottslighet. Den nuvarande ordningen får
också konsekvenser i preskriptionshänseende som knappast framstår som
sakligt motiverade och dessutom kan vålla tillämpningssvårigheter.

Ett ytterligare argument för en omkonstruktion av det centrala skatte-
brottet är de konsekvenser som formerna för skattekontrollen kan få med
den nu gällande ordningen. Med den konstruktion brottet har i dag
bedöms en oriktighet i en självdeklaration som upptäcks under taxerings-
året som forsöksbrott - med en lindrigare straffskala - medan brottet om
det avslöjas först på ett senare stadium anses som fullbordat. Det för-
hållandet att brottet bedöms olika beroende på när en oriktig uppgift
upptäcks kan vara svårt att motivera. Eftersom försök till skatteförseelse
är straffritt kan emellertid tidpunkten för upptäckt vara av betydelse
även för själva frågan om straffbarhet.

De konsekvenser som enligt gällande ordning kan bli följden av
skattekontrollens inriktning i det särskilda fallet är enligt vår mening
otillfredsställande från rättssäkerhetssynpunkt. Det är också svårt att
rationellt motivera den konsekvens av dagens system som består i att en
lindrigare straffskala gäller för ett brott som har stannat på försöksstadiet
beroende på att inget debiterings- eller krediteringsbeslut har hunnit
fattas före lagföringen. Den skattskyldige har ju i denna situation gjort
allt som från hans sida fordras för att brottet skall vara fullbordat.

Det finns således enligt regeringens mening beaktansvärda skäl för en
omkonstruktion av skattebrottet till farebrott.

Utredningen har i fråga om farerekvisitet uttalat att det för att ansvar
skall kunna komma i fråga krävs att det förelegat en konkret fara för
skatteundandragande. Farerekvisitet skall enligt utredningen fa samma
innebörd som i dag gäller motsvarande rekvisit i 5 § skattebrottslagen
angående vårdslös skatteuppgift. Utredningen redovisar tre fall enligt
vilka fara inte bör anses föreligga. I det första fallet anges att fara inte
anses föreligga om det är praktiskt taget uteslutet att en oriktig uppgift
undgår upptäckt, t.ex. när det gäller uppgifter som skattemyndigheten
har tillgång till genom register som förs av någon annan myndighet.
Vidare bör fara inte heller anses föreligga om en uppgift är oklar eller
tvivelaktig och därför borde ha föranlett en närmare granskning från
myndigheten. Slutligen bör fara inte anses föreligga om en felaktighet är
av sådant slag att den bort avslöjas vid en med normal omsorg företagen
granskning enligt för myndigheten föreskrivna rutiner. För
farebedömningen blir enligt utredningen i dessa fall av betydelse vilken
redovisningsmetod som den uppgiftsskyldige tillämpar, hur kontrollen
hos myndigheten är utformad, granskningstidens längd och andra
liknande objektiva omständigheter. Däremot skall inte beaktas sådana
egenskaper som okunnighet eller bristande rutin hos den som företar
kontrollen. Utredningens uttalanden i denna del har kritiserats av

94

Riksåklagaren och Riksskatteverket.                                    Prop. 1995/96:170

Beträffande innebörden av farerekvisitet har utredningen som nämnts
hänvisat till 5 § skattebrottslagen angående vårdslös skatteuppgift. I
propositionen till skattebrottslagen uttalades härvid att åklagaren måste
göra sannolikt att förhållandena i det enskilda fallet varit sådana att det
förelegat en beaktansvärd risk för att skatt eller avgift skulle påföras
med ett för lågt belopp. Det borde för ansvar vara tillräckligt att felet
sannolikt inte skulle upptäckas vid en med normal omsorg företagen
rutinmässig granskning. Därvid angavs den redovisningsmetod som skall
användas av den redovisningsskyldige, kontrollapparatens utformning,
granskningstidens längd och andra liknande faktorer vara av avgörande
betydelse vid farebedömningen. En oriktig uppgift som kan avslöjas
endast vid en genomgång av bokföring och andra räkenskaper skulle
enligt departementschefen så gott som undantagslöst anses innebära fara
i lagrummets mening (prop. 1971:10 s. 255).

Utgångspunkten för innebörden av farerekvisitet bör enligt vår mening
även framdeles vara att det för ansvar är tillräckligt att felet sannolikt
inte skulle upptäckas vid den normala rutinmässiga kontrollen.
Kontrollsystemets uppbyggnad och funktionssätt blir därmed av
avgörande betydelse för farerekvisitets innehåll. Såsom Riksskatteverket
påpekat i sitt remissyttrande går kontrollen av självdeklarationer till så
att alla deklarationsuppgifter registreras på data efter en kontroll som
endast görs för att kunna registrera själva uppgiften. Genom samköming
av deklarationsuppgifter med övriga i skatteregistret tillgängliga
uppgifter sorteras befarade felaktigheter ut och beräknas olika nyckeltal
som kan ge anledning till särskild kontroll. Den rutinmässiga kontrollen
är således numera en maskinell kontroll. Någon manuell kontroll av hela
deklarationsmaterialet sker inte längre.

På löntagarbeskattningens område finns ett omfattande system med
obligatoriska kontrolluppgifter, dvs. de skall lämnas utan föreläggande
av skattemyndigheten. Således skall uppgifter lämnas om bl.a. inkomster
av tjänst, ränteintäkter och ränteutgifter samt reavinst respektive
reaförlust vid avyttring av andel i värdepappersfonder. Vid avyttring av
andra värdepapper skall kontrolluppgift lämnas om försäljningslikviden.
Det förenklade deklarationssystem som tillämpas fr o m. 1995 års
taxering innebär att deklarationsblanketterna förtrycks med uppgifter
från kontrolluppgifterna som direkt kan läggas till grund för beskattning.
Utrymmet för skatteundandragande är således vad gäller uppgifter som
omfattas av den obligatoriska kontrolluppgiftsskyldigheten begränsat till
de fall en oriktig kontrolluppgift lämnats eller kontrolluppgift inte alls
lämnats och den skattskyldige inte genom en s.k. tilläggsuppgift rättat
felet.

Vad gäller mervärdesskatt, arbetsgivaravgifter och punktskatter innebär
systemet med s.k. automatiska beslut att deklarationerna över huvud
taget inte blir föremål för någon granskning innan skatten bestäms.
Beskattningsmyndigheten har därför inte möjlighet att reagera ens för en
fullständigt apart uppgift. Dock sker även här, efter beskattningsbeslutet,
maskinella kontroller av de lämnade uppgifterna, varvid deklarationer

95

som kontrollsystemet bedömer som granskningsvärda sorteras ut.        Prop. 1995/96:170

Den nu beskrivna uppbyggnaden av den rutinmässiga skattekontrollen
gör att man inte, på det sätt utredningen föreslagit, kan anse att fara inte
föreligger om en uppgift är oklar eller tvivelaktig och därför borde ha
föranlett en närmare granskning från myndigheten. Fara för
skatteundandragande kan enligt vår mening tvärtom ofta föreligga även
i de fall en uppgift i och för sig är oklar eller tvivelaktig. Inte heller kan
man, som utredningen antagit, utgå från att det praktiskt taget är
uteslutet att en oriktig uppgift undgår upptäckt om den framgår vid
kontroll mot register som skattemyndigheten har tillgång till men som
förs av andra myndigheter. Som Riksskatteverket påpekat är uppgifter
som inte tillförs skatteregistret inte automatiskt tillgängliga för
skattemyndigheten och kan inte användas vid urvalskontroll.

Det sagda innebär att farerekvisitet med den uppbyggnad
skattekontrollen numera har far en tämligen vidsträckt innebörd.

Sammanfattningsvis anser regeringen att övervägande skäl talar för att
skattebrott omkonstrueras till ett farebrott. Därigenom vinner
bestämmelsen i sakligt och pedagogiskt hänseende, och den blir
dessutom enklare att tillämpa. Vidare uppnås den betydande fördelen att
kongruens erhålls mellan det uppsåtliga och vårdslösa skattebrottet. Den
formella kopplingen mellan skatteinstansemas och den allmänna
domstolens bedömningar kommer också att frånfallas. Till detta kommer
att man ökar förutsättningarna för att åstadkomma en enhetlig reglering
på skattebrottsområdet, eftersom vissa specialstraffrättsliga
brottskonstruktioner alltjämt är utformade enligt principerna för
farebrott. Brottet bör enligt vår mening fullbordas genom att en
föreskriven uppgiftsskyldighet åsidosätts med uppsåt att skatt skall
undandras det allmänna om fara för skatteundandragande uppkommer. I
princip alla oriktiga uppgifter som lämnas annat än muntligen och som
är relevanta för beskattningsbeslutet kan innebära att fara föreligger.
Motsvarande gäller underlåtelse att lämna föreskrivna uppgifter.
Beträffande uppenbart orimliga yrkanden kan nämnas att om det inte
framstår som sannolikt att dessa uppgifter lämnats med uppsåt att skatt
skall undandras det allmänna är skattebrott uteslutet redan på denna
grund. Även vid tillämpning av bestämmelserna i 5 § skattebrottslagen
om vårdslös skatteuppgift bör farebegreppet tolkas på sätt som nu sagts.

Försök till skattebrott avkriminaliseras

Med den tillämpning av farerekvisitet som nu föreslagits blir utrymmet
för försök till skattebrott synnerligen begränsat. I den mån man över
huvud taget skulle kunna tänka sig någon realistisk situation där sådant
brott likväl skulle förekomma, får det anses finnas skäl för undantag
från skattebrottslagens tillämpningsområde. Regeringen föreslår därför
att kriminaliseringen av försök till skattebrott slopas.

Särskilt om kvittning

När skattemyndigheten upptäcker en oriktig uppgift i en deklaration
händer det inte sällan att den skattskyldige invänder att han av en eller

annan anledning inte framställt ett yrkande om avdrag som han bör Prop. 1995/96:170
medges eller att han tagit upp en inkomst med för högt belopp och att
dispositionerna, om en avräkning gjordes, skulle minska eller eliminera
resultatet av den upptäckta felaktigheten.

Om invändningen är direkt hänförlig till den oriktiga uppgiften - den
skattskyldige gör t.ex. gällande att han haft kostnader för att förvärva
den inkomst som han underlåtit att deklarera - är frågan inte om en
kvittning i egentlig mening utan om en beräkning av den oriktiga upp-
giftens beloppsmässiga storlek. Man talar i dessa fall om s.k. oäkta kvitt-
ning.

Man brukar i skatteförfarandet tala om kvittningsyrkanden endast
under forutsättning att en skatteprocess uppkommit. Motsvarande yrkan-
den, såväl "äkta" som "oäkta" godtas som regel om de framställs under
ärendets handläggning vid skattemyndigheten, naturligtvis under förut-
sättning att den skattskyldige kan visa stöd för sitt påstående. Om yrkan-
dena framställs först sedan en viss fråga blivit föremål för process är
förhållandet emellertid numera något annorlunda.

Tidigare var skatteprocessen i huvudsak utformad som en beloppspro-
cess, där föremålet för talan var den beloppsmässiga ändring av taxe-
ringen som yrkats. Inom den ram som dragits upp genom de yrkade
beloppen kunde klaganden fritt ändra sin talan och motparten komma
med kvittningsinvändningar.

I den nya taxeringslagen, som tillämpas fr.o.m. 1991 års taxering, har
emellertid skatteprocessen utformats som en sakprocess, varvid rätte-
gångsbalken i viss mån fått tjäna som förebild. Processföremålet avser
numera en enskild fråga och talan är helt frikopplad från taxeringen. En
väckt talan får i princip inte ändras. Klaganden får dock justera sitt yr-
kande till att avse ett högre belopp om den fråga som är föremål för
prövning därigenom inte ändras. I länsrätt får klaganden dessutom -
inom den tid som gäller för överklagande - föra in en ny fråga som har
samband med den som skall prövas, om domstolen finner att den nya
frågan utan olägenhet kan prövas i målet. De grunder som en part hade
kunnat åberopa till stöd för sin talan mister sin rättsliga betydelse (pre-
kluderas) genom domen. Den skattskyldige kan således inte senare väcka
ny talan med yrkande att frågan skall bedömas annorlunda därför att han
kommit på en ny omständighet som talar till hans förmån. Härav följer
också att rättskraften hos ett avgörande inte sträcker sig längre än till
den rättsföljd som varit fråga i målet. Andra frågor i taxeringsbeslutet
kan således i vanlig ordning omprövas av skattemyndigheten och bli
föremål för särskilt överklagande, som huvudregel inom en femårspe-
riod. Motsvarande gäller med något undantag på skatteområdet i övrigt.

I förarbetena till skattebrottslagen har förutsatts att en invändning om
kvittning skall godtas i ett brottmål om den har godtagits eller skulle ha
godtagits i taxeringsprocessen och gärningsmannen inte kan misstänkas
för att ha haft ett skattebedrägligt syfte genom att först efter brottsupp-
täckten göra gällande invändningen (prop. 1971:10 s. 249). Kvittning i
brottmålet bör enligt departementschefen behandlas efter i stort sett sam-
ma principer som gäller för de allmänstraffrättsliga förmögenhetsbrotten.

7 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 170

97

Mot bakgrund av dessa förarbetsuttalanden har kvittningsinvändningar i Prop. 1995/96:170
mål om skattebrott kommit att beaktas i stor utsträckning i rättstillämp-
ningen. Skattebrottsutredningen har i sitt betänkande uppgett att man
inte haft underlag för att göra någon bedömning av i vad mån praxis
härvidlag förändrats efter år 1991.

Den omkonstruktion av skattebrottet till ett farebrott som regeringen
föreslår aktualiserar frågan om och i vilken mån hänsyn i fortsättningen
skall tas till en av gärningsmannen i efterhand framställd kvittningsin-
vändning.

Med ett farebrott träder av förklarliga skäl effekten av brottet i viss
mån i bakgrunden. Skattebrottet utformat som ett farebrott förutsätter
inte att det allmänna drabbas av en förmögenhetsskada; för ansvar är i
stället tillräckligt att fara för skatteundandragande förelegat.

Enligt regeringens mening bör, när skattebrottet nu omkonstruerats till
ett farebrott, straffbarheten av en oriktig uppgift inte påverkas av den
omständigheten att den tilltalade samtidigt lämnat felaktiga uppgifter till
sin nackdel eller försummat att göra ett tillåtet avdrag. Hänsyn bör såle-
des inte tas till kvittningsinvändningar i andra fall än då invändningen
har omedelbart samband med den oriktiga uppgiften. En annan sak är att
sådana omständigheter kanske någon gång kan påverka straffmätningen
eller valet av påföljd.

Ett enhetligt uppsåtsrekvisit

Ett påbud ställa- i många fall ett större krav på människor än ett förbud.
Normalt sett finns det ju endast ett handlingsalternativ för att uppfylla
en ålagd skyldighet medan olika möjligheter står till buds för att undvika
att överträda ett förbud. Bland annat av det skälet kan det finnas anled-
ning att principiellt sett anse en underlåtenhet mindre straffvärd än ett
aktivt handlande. Så ser man också i allmänhet saken i lagstiftning och
rättstillämpning på det straffrättsliga området.

Den principiella skillnaden mellan underlåtenhet och aktivt handlande
framträda dock på vissa områden som mindre påtaglig. Hit hör otvivel-
aktigt skattebrottsområdet. Att i en deklaration lämna en oriktig uppgift
och att avstå från att över huvud taget lämna deklaration är sålunda
olika sätt att underlåta att fullgöra en deklarationsskyldighet. 1 många
fall likställs också ett utelämnande av en uppgift i skattesammanhang
med ett aktivt oriktigt uppgiftslämnande. Det finns därför anledning att
diskutera frågan om det finns skäl att inom skattestraffrätten behandla
underlåtenhet och aktivt handlande på olika sätt.

Regeln om passivt skattebrott i 2 § andra stycket skattebrottslagen har
kommit att utformas så att den ställer krav på direkt uppsåt hos gär-
ningsmannen. För att ansvar för passivt skattebrott skall kunna utkrävas
fordras således att den skattskyldige genom att underlåta att deklarera
haft för avsikt att undandra skatt. Just skatteundandragandet skall vara
den effekt han vill uppnå med sin underlåtenhet. Har han genom sitt
förfarande åsyftat att komma i ett förmånligare läge i t.ex. bidragssam-
manhang genom att åsättas en låg beskattningsbar inkomst faller detta
förfarande utanför det straffbara området, även om han skulle ha insett

98

att hans underlåtenhet ofrånkomligen leder till att skatt undandras det
allmänna. Detsamma gäller om den skattskyldige har förstått att en så-
dan effekt av hans underlåtenhet är möjlig och det dessutom kan hållas
för visst att han skulle ha underlåtit att deklarera även om han varit fullt
medveten om att effekten skulle ha inträffat. I det förra fallet har den
skattskyldige ett s.k. indirekt uppsåt till effekten att ingen eller för låg
skatt skall påföras honom och i det senare fallet föreligger ett s.k. even-
tuellt uppsåt i förhållande till samma effekt.

I den allmänna diskussionen kring skattebrottslagens utformning har
vid åtskilliga tillfällen framförts synpunkter på den nuvarande utform-
ningen av det passiva skattebrottet. Röster har upprepade gånger höjts
för att det subjektiva rekvisitet bör ändras så att något krav på avsikt -
direkt uppsåt - hos gärningsmannen att undandra skatt inte uppställs för
att ansvar för skattebrott skall kunna utkrävas. Indirekt eller eventuellt
uppsåt till skatteundandragande skulle således vara tillräckligt för att
föranleda ansvar. Ett av de mera framskjutna argumenten för en omkon-
struktion har varit den synpunkt som redan Skattestrafflagutredningen på
sin tid framhöll, nämligen att den nuvarande utformningen medför allt-
för högt ställda beviskrav. Tanken på en omkonstruktion av det subjekti-
va rekvisitet har även framförts i utredningsbetänkanden rörande skatteb-
rottslagen. En utförlig genomgång av bakgrunden till nuvarande bestäm-
melse och tidigare förslag till ändring har redovisats av Skattebrottsu-
tredningen i nu föreliggande betänkande (SOU 1995:10 s. 200 ff).

Ett ofta anfört argument för att i subjektivt hänseende likställa det
aktiva och det passiva skattebedrägeribrottet är de bevissvårigheter som
anses vara förenade med den nuvarande utformningen av det passiva
skattebedrägeriet. Att det kan vara svårt att uppnå full bevisning om det
för straffbarhet uppställda kravet på avsikt synes emellertid inte vara
något argument som i sig bör vara avgörande för en övergång till vanli-
ga uppsåtsregler. Bevissvårighetema var för övrigt förutsedda av lagstif-
taren vid straffbestämmelsens tillkomst. Av större betydelse för frågan
om en ändring är befogad är däremot om den nuvarande konstruktionen
medför att gärningar som rimligen bör anses straffvärda faller utanför
det straffbara området.

Den nuvarande utformningen innebär att en skattskyldig som inser att
hans underlåtenhet att deklarera ovillkorligen kommer att medföra att
skatt undandras det allmänna undgår straffansvar, om exempelvis syftet
har varit att han skall komma i åtnjutande av en inkomstprövad förmån.
Likaså går den fri från ansvar som misstänker att ett skatteundandragan-
de kan bli följden av hans underlåtenhet även när det kan hållas för visst
att han med full vetskap härom inte skulle ha handlat annorlunda. Dessa
förfaranden får i åtskilliga fall anses lika straffvärda som det då skat-
teundandragandet varit det avgörande för gärningsmannens underlåten-
het. När den som med indirekt uppsåt att undandra skatt underlåter att
deklarera, ingår underlåtenheten visserligen ofta som ett led i ett annat
brottsligt förfarande, men detta synes inte inverka på bedömningen.

En situation som har uppgetts vålla särskilda problem i den praktiska
tillämpningen har samband med det gemensamma uppbördssystemet för

Prop. 1995/96:170

99

arbetsgivaravgifter och innehållen källskatt. Detta system innebär att Prop. 1995/96:170
arbetsgivaren i samma handling - uppbördsdeklarationen - skall deklare-
ra arbetsgivaravgifter och redovisa innehållen preliminär skatt. Det förut-
sätts också att han skall erlägga betalning i båda dessa hänseenden på
grundval av de lämnade uppgifterna.

Underlåter arbetsgivaren att avlämna uppbördsdeklaration, gör han sig
normalt skyldig till oredlig eller vårdslös uppbördsredovisning. För ored-
lig uppbördsredovisning gäller inte något krav på direkt uppsåt, utan
vanliga uppsåtsregler är tillämpliga. Till den del underlåtenheten har
avseende på arbetsgivaravgifterna krävs emellertid till följd av utform-
ningen av 2 § direkt uppsåt. Skulle arbetsgivaren mot ett åtal invända att
hans syfte varit att skjuta upp betalningen för den innehållna källskatten
medan han haft möjlighet att betala arbetsgivaravgifterna är det således
tveksamt om han kan fällas till ansvar för skattebrott. En i praktiken inte
ovanlig invändning vid underlåtenhet är också att arbetsgivaren saknat
medel till betalning och inte känt till att han likväl var deklarationsskyl-
dig (s.k. oegentlig rättsvillfarelse, jfr NJA 1977 s. 225). Anser sig dom-
stolen kunna konstatera att arbetsgivaren insett möjligheten av att han
var deklarationsskyldig och att han skulle ha underlåtit att deklarera
även vid visshet på denna punkt, torde han kunna fällas till ansvar för
oredlig uppbördsredovisning beträffande den innehållna källskatten men
knappast för skattebrott i vad avser arbetsgivaravgifterna.

Skyldigheten att redovisa arbetsgivaravgifter, mervärdesskatt och andra
liknande skatter och avgifter skiljer sig inte i något avgörande hänseende
från skyldigheten att redovisa skatt eller avgift som innehållits för an-
nan. I samtliga fall skall deklaration avges med korta intervaller och
möjligheten att fullgöra uppgiftsskyldigheten bygger i allt väsentligt på
att den redovisningsskyldige har en ordnad bokföring. Att uppställa
skilda krav på uppsåt vid underlåtenhet att lämna de olika typerna av
redovisning synes därför inkonsekvent och skapar, som det nyss anförda
ger vid handen, vissa till synes irrationella problem i rättstillämpningen.

De invändningar som anförts mot ett subjektivt rekvisit omfattande
samtliga uppsåtsformer har i huvudsak gått ut på att det straffbara områ-
det med en sådan konstruktion skulle bli för vidsträckt och att rättssäker-
heten skulle äventyras. Det har hävdats att en sådan ordning skulle med-
föra en alltför stor risk för att även den fälls till ansvar som av glömska,
förhinder, oföretagsamhet eller nonchalans underlåtit att deklarera.

Risken för att någon numera skall i bokstavlig mening glömma bort
att deklarera torde emellertid vara mycket liten. Skatteförvaltningen
lämnar fortlöpande, genom olika media, dcklarationsinformation till
allmänheten. De skattskyldiga, såväl enskilda som företagare, som sedan
tidigare är kända skattesubjekt, blir dessutom personligen påminda om
sin skyldighet genom att de får tillsänt sig deklarationsblanketter och
broschyrer i nära anslutning till deklarationstillfället. Om den skattskyl-
dige trots detta skulle ha försummat att lämna deklaration erhåller han i
de flesta fall ett föreläggande av skattemyndigheten att inkomma med
sådan. Innan det blir aktuellt med en anmälan till åklagaren gör skatte-
myndigheten dessutom regelmässigt en utredning och beslutar om skön-

100

staxering eller skönsbeskattning.                                        Prop. 1995/96:170

Man kan emellertid inte bortse från att en underlåtenhet att deklarera
kan vara att hänföra till omständigheter som visserligen inte är ägnade
att ursäkta försummelsen men som ändå saknar anknytning till ett i
egentlig mening bedrägligt syfte. Arbetsanhopning, personliga problem
och andra liknande förhållanden kan medföra att deklarationsbestyren
skjuts upp på en obestämd framtid eller mer eller mindre förträngs. Om
i sådana eller liknande fall den skattskyldige inte bara skulle förpliktas
att betala förseningsavgift och skattetillägg utan också fällas till ansvar
för skattebrott med eventuellt uppsåt, skulle detta otvivelaktigt föra väl
långt. Till en del torde det vara synpunkter av detta slag som ligger till
grund för den nuvarande regleringen.

I detta avseende är, såvitt avser inkomst- och förmögenhetsbeskatt-
ning, emellertid läget numera förändrat i förhållande till det som förelåg
vid skattebrottslagens tillkomst, främst beroende på att taxeringen för
skattskyldiga i allmänhet i så utomordentligt stor utsträckning bygger på
kontrolluppgifter. Sedan skattebrottslagen infördes har skyldigheten att
lämna kontrolluppgifter successivt utökats. Det förenklade deklarations-
förfarande som tillämpas från och med 1995 års taxering bygger också
på en utvidgad skyldighet i detta avseende. Förfarandet innebär att den
skattskyldige tillsänds en deklarationsblankett med förtryckta uppgifter,
som i huvudsak grundar sig på lämnade kontrolluppgifter. Är de för-
tryckta uppgifterna oriktiga eller ofullständiga skall den skattskyldige
komplettera dessa. I annat fall skall blanketten endast undertecknas och
återsändas till skattemyndigheten. Enligt Riksskatteverkets beräkningar
förtrycktes vid 1995 års taxering förenklade deklarationsblanketter till
sammanlagt 5 453 000 personer. Av dessa beräknas i runda tal 60 %
eller 3 250 000 ha lämnats utan tilläggsuppgift. Dessa deklaranter har
således godkänt det utsända taxeringsförslaget.

För det stora flertalet skattskyldiga gäller därför att en underlåtenhet
att deklarera inte kan medföra ansvar för skattebrott även om vanliga
uppsåtsregler blir tillämpliga. När den skattskyldige inte har haft några
inkomster som av ett eller annat skäl varit dolda för kontrolluppgiftssys-
temet, föreligger över huvud taget inte någon risk för felaktig taxering
trots underlåtenheten att deklarera.

Till detta kommer att skillnaden endast är subtil mellan underlåtenhet
och aktivt handlande i det förenklade deklarationsförfarandet, där dekla-
ration kan avges genom att den förtryckta blanketten undertecknas och
återsänds till skattemyndigheten. Det blir därmed knappast rimligt att
den som underlåter att lämna förenklad deklaration skall behandlas an-
norlunda i straffrättsligt hänseende än den som lämnar en sådan deklara-
tion utan att komplettera oriktiga eller ofullständiga uppgifter.

Genom ett enhetligt uppsåtsrekvisit omfattande samtliga uppsåtsformer
skulle kriminaliseringen fa en mera ändamålsenlig avgränsning än vad
som är fallet i dag. Vidare skulle den värdefulla fördelen vinnas att en
underlåtenhet att deklarera bedöms enligt samma regler oberoende av
vilken skatt eller avgift som redovisningen avser. Även från systematisk
synpunkt får det anses vara en vinst att kongruens uppnås mellan det

101

aktiva och passiva skattebrottet. Till detta kommer att enhetliga regler Prop. 1995/96:170
regelmässigt kan antas vara till gagn för rättstillämpningen.

Regeringen anser att de fördelar som står att vinna med ett enhetligt
uppsåtsrekvisit är så påtagliga att man bör övergå till vanliga uppsåts-
regler när det gäller passivt skattebrott. Vi föreslår alltså att kravet på
direkt uppsåt slopas.

Däremot bör inte underlåtenhetsbrott som är att tillskriva oaktsamhet
bedömas som vårdslös skatteuppgift. Som närmare kommer att utvecklas
i det följande (avsnitt 4.8) är det vår uppfattning att oaktsam underlåten-
het att avge egen självdeklaration över huvud taget inte bör kriminalise-
ras. Den som av grov oaktsamhet underlåter att avge andra typer av
deklarationer kommer däremot enligt vårt förslag att i inte ringa fall
kunna dömas för skatteredovisningsbrott.

Specialsubjekt vid passivt skattebrott

Det passiva skattebedrägeribrottet är till skillnad mot det aktiva konstru-
erat med ett s.k. specialsubjekt. I underlåtelsefallen skall effekten således
ha gynnat den skattskyldige själv eller någon som han företräder, medan
den i de aktiva fallen kan ha gynnat vem som helst.

En arbetsgivare som i en kontrolluppgift uppger utbetald lön med för
lågt belopp kan alltså straffas som gärningsman, även om han inte själv
har någon vinning av sitt handlande. En förutsättning enligt gällande
ordning är naturligtvis att kontrolluppgiften föranleder en för låg skatte-
påföring. Skulle arbetsgivaren däremot låta bli att lämna en kontrollupp-
gift kan han inte göras ansvarig för skattebedrägeri eftersom han inte gör
någon egen skattevinst. Är omständigheterna sådana att han kan anses ha
främjat ett skattebedrägeri - t.ex. om det kan styrkas en överenskommel-
se mellan honom och den skattskyldige - kan arbetsgivaren fällas till
ansvar för medhjälp. I annat fall kan ansvar endast utdömas enligt den
lindrigare bestämmelsen i 4 kap. 8 § lagen om självdeklaration och kon-
trolluppgifter.

Enligt regeringens mening finns inte skäl att bedöma en arbetsgivare
som med uppsåt att skatt skall undandras det allmänna underlåter att
lämna kontrolluppgift annorlunda än den som lämnar en oriktig kontrol-
luppgift. Något krav på specialsubjekt bör därför inte uppställas för
underlåtelsefallen. Vi föreslår därför att specialsubjektet utmönstras ur 2
§ skattebrottslagen.

Handlingsbegreppet m.m.

För att ansvar för aktivt skattebedrägeri skall komma i fråga fordras att
den oriktiga uppgiften skall vara lämnad i en handling. En oriktig upp-
gift som lämnas muntligen kan således enligt nuvarande ordning inte
föranleda ansvar enligt skattebrottslagen. Skattestrafflagen på sin tid tog
endast sikte på oriktiga uppgifter som lämnades i en deklaration eller
däremot svarande skriftlig försäkran. Enligt skattebrottslagen bestraffas
emellertid oriktiga uppgifter i alla slags handlingar som avges till led-
ning för myndighets beslut i fråga om skatt eller avgift. Således kan
även en oriktig uppgift i korrespondens med skattemyndigheten eller i

102

en handling som lämnas i samband med en skatte- eller taxeringsrevision
föranleda ansvar, liksom oriktiga uppgifter i handlingar som inges till
domstol i en skatteprocess. Det sistnämnda var tidigare en omdiskuterad
fråga, som numera fått sin lösning genom Högsta domstolens avgörande
i NJA 1994 s. 277.

För straffbarhet fordras inte att handlingen upprättats just för att tjäna
som underlag för fastställande av skatt eller avgift. Även en sådan hand-
ling som exempelvis ett köpekontrakt angående fast egendom, vilken
inges i ett lagfartsärende och ligger till grund för fastställande av stäm-
pelskatt, omfattas således av straffbudet. Detsamma gäller en bouppteck-
ning som upprättas med anledning av ett dödsfall: handlingen utgör i
detta fall underlag för fastställande av arvsskatt.

Av särskilt intresse i detta sammanhang är om även ett elektroniskt
dokument kan anses omfattat av begreppet handling i skattebrottslagens
mening.

Redan i dag lämnas en mängd uppgifter till skattemyndigheten på
medium för automatisk databehandling. Så sker i fråga om kontrollupp-
gifter, räkenskapsuppgifter (s.k. SRU-uppgifter) enligt 2 kap. 19 § lagen
(1990:325) om självdeklaration och kontrolluppgifter liksom beträffande
redovisning av avdragen kvarstående skatt enligt 55 § 2 mom. uppbörds-
lagen (1953:272).

I betänkandet Elektronisk dokumenthantering inom skatteförvaltningen
(Ds 1994:80) föreslås att möjligheten till elektroniskt uppgiftslämnande
utvidgas till att även avse deklarationer. Enligt utredarens mening påkal-
lar förslaget ingen ändring i skattebrottslagen eftersom rekvisitet "hand-
ling" bör förstås så att även elektroniskt avgivna deklarationer innefattas
(s. 173 ff.). Riksåklagaren har emellertid i sitt remissyttrande över för-
slaget anfört att det, med hänsyn till den innebörd ordet handling har i
det allmänna språkbruket och till det nyligen införda förbudet mot ana-
log tillämpning av straffbestämmelser, är nödvändigt att i skattebrotts-
lagen införa en definition av vad som i lagen förstås med handling.
Regeringen har tidigare i avvaktan på Skattebrottsutredningens arbete
skjutit frågan om elektroniska deklarationer på framtiden (prop.
1994/95:93 s. 22).

En utförlig beskrivning av handlingsbegreppets betydelse på olika
rättsområden har lämnats av Datastraffrättsutredningen i betänkandet In-
formation och den nya InformationsTeknologin (SOU 1992:110 s. 106
ff.). Datastraffrättsutredningen har lämnat förslag till ändringar - med
sikte på handlingsbegreppet - i såväl rättegångsbalken som brottsbalken.
Utredningen föreslår sålunda att rekvisitet urkund ersätts med "doku-
ment", och att detta senare begrepp får en speciell betydelse i kapitlet
om förfalskningsbrott, nämligen "en skriftlig originalhandling eller en
bestämd mängd data för automatisk informationsbehandling, om det är
möjligt att fastställa att innehållet härrör från den som framstår som
utställare". Vidare anges legitimationskort, biljett och dylikt bevismärke
vara att anse som ett "dokument" i den betydelse begreppet tillagts i det
aktuella kapitlet. Datastraffrättsutredningens förslag bereds för närvaran-
de inom regeringskansliet.

Prop. 1995/96:170

103

I sammanhanget bör även nämnas att en särskild utredare (Ju 1994:05)
tillsatts med uppdrag att utarbeta sådana förslag till rättslig reglering
som kan behövas bl.a. för användning av elektroniska dokument inom
både förvaltningen och näringslivet (dir. 1994:42). Denna utredning
beräknas avsluta sitt arbete under våren 1996.

Utredningen konstaterar att om begreppet handling bibehålls som ett
rekvisit i skattebrottslagen fordras en närmare precisering av begreppet
för att även elektroniska deklarationer skall omfattas av lagens straffbe-
stämmelser. Utredningen har dock inte funnit det ändamålsenligt att
föreslå att begreppet ges en särskild betydelse i skattebrottslagen innan
ett slutligt ställningtagande föreligger till Datastraffrättsutredningens
förslag om ändringar av handlingsbegreppet på den allmänna straffrät-
tens område. Därtill kommer att frågan om en rättslig reglering för an-
vändningen av elektroniska dokument för närvarande är föremål för
särskild utredning. Mot bakgrund av bl.a. den snabba utvecklingstakten
inom informationstekniken får det anses mera ändamålsenligt att ta bort
begreppet handling i brottsbeskrivningama i stället för att ge ordet en
närmare angiven betydelse i skattebrottslagens mening. Utredningen
föreslår därför att oriktiga uppgifter som lämnas pä annat sätt än munt-
ligen bör kunna medföra straffansvar för skattebrott och vårdslös skat-
teuppgift. Utredningens förslag i denna del har lämnats utan erinran av
remissinstanserna.

Även regeringen delar utredningens bedömning att det mest ändamål-
senliga är att ta bort begreppet handling i brottsbeskrivningama. Syftet
med begreppet handling i skattebrottslagen torde vara att skilja mellan
muntliga uppgifter som inte kan leda till straffansvar och uppgifter i
handlingar. Regeringen föreslår därför att oriktiga uppgifter som lämnas
på annat sätt än muntligen bör kunna medföra straffansvar för skatte-
brott. Motsvarande bör följdenligen gälla även för skatteförseelse och
vårdslös skatteuppgift.

Prop. 1995/96:170

104

4.5 Skatteförseelse

Prop. 1995/96:170

Regeringens förslag: Kriminaliseringen av ringa brott behålls oför-
ändrad.

Utredningens forslag: Utredningen föreslår att straffbestämmelsen om
skatteförseelse bör utvidgas till att omfatta skattebrott som med hänsyn
till skattebeloppet och övriga omständigheter är av mindre allvarlig art
och att ringa brott avkriminaliseras. Den särskilda åtalsprövningsregeln i
13 § skattebrottslagen blir därigenom obehövlig och kan upphävas. Vi-
dare föreslår utredningen att straffbestämmelserna i uppbördslagen, lagen
om självdeklaration och kontrolluppgifter m.fl. författningar skall flyttas
över till skattebrottslagen och inordnas under bestämmelsen om skatte-
förseelse. Även muntliga uppgifter skall kunna föranleda ansvar. Straffs-
kalan föreslås innehålla, förutom böter, även fängelse i högst sex måna-
der.

Remissinstanserna: Förslaget om en lägre straffskala för brott av
mindre allvarlig art tillstyrks av flertalet instanser, även om några har
invändningar mot rubriceringen skatteförseelse för brott varpå kan följa
fängelse. Avkriminaliseringen av ringa brott tillstyrks likaså. Vissa in-
stanser är kritiska mot den föreslagna utvidgningen av tillämpningsområ-
det för skatteförseelse. Några har också invändningar mot att muntliga
uppgifter kriminaliseras. Riksåklagaren är kritisk mot förslaget att utvid-
ga tillämpningsområdet för skatteförseelse genom att överföra bestäm-
melser från andra författningar till 3 § skattebrottslagen, eftersom detta
kan medföra tillämpningssvårigheter då antalet förfaranden som 3 §
gjorts tillämplig på är stort och paragrafen i sig är svårtillgänglig. Min-
dre allvarlig och mindre vanlig brottslighet bör även i framtiden straff-
beläggas i speciallagarna. Vidare bör muntliga uppgifter inte omfattas av
kriminaliseringen. Riksåklagaren har även svårt att tillgodogöra sig ut-
redningens uppfattning att straffbestämmelser inte bör ersättas med sank-
tionsavgifter. Den ökning av skattemyndigheternas arbetsbelastning som
en depenalisering skulle medföra motsvaras ju av minskade kostnader
hos polis, åklagare och domstolar. Riksskatteverket tillstyrker en utvid-
gning av tillämpningsområdet för skatteförseelse med tre undantag; un-
derlåtelse att fullgöra skyldighet att innehålla skatt, oriktig uppgift om
innehav av F-skattesedel och brott mot skyldigheten att lämna korrekta
kontrolluppgifter bör, för att understryka hur allvarliga dessa brott är,
klassificeras som skattebrott och flyttas till ett nytt stycke i 2 § skatteb-
rottslagen. Malmö tingsrätt avstyrker en utvidgning av tillämpningsområ-
det så att bestämmelser i andra författningar inarbetas i skattebrottslagen,
då abstraktionsnivån på reglerna i 3 § andra och tredje styckena är bety-
dande och kan förväntas medföra tillämpningssvårigheter. Eftersom
bestämmelserna sällan tillämpas, medför det inte några påtagliga nackde-
lar att behålla nuvarande ordning. Vidare avstyrks att bestämmelsen om

105

skatteförseelse görs tillämplig på muntliga uppgifter, då det praktiska Prop. 1995/96:170
utymmet blir begränsat och förundersökningarna många gånger kan
förväntas bli oproportionerligt betungande. Juridiska fakulteten vid Upp-
sala Universitet anser att benämningen skatteförseelse inte bör användas
för annat än mindre allvarliga brott, som endast kan medföra böter.

Benämningen kan behållas för de brottstyper som regleras i 3 § andra
och tredje styckena. Däremot bör beteckningen “skattebrott” användas
även för de mindre allvarliga fallen som avses i 3 § första stycket och
att en föreskrift om en särskild straffskala för sådana fall ges i ett andra
stycke i 2 §. Det bör också gå att finna en mindre svårförståelig avfatt-
ning av 3 § andra stycket. Vidare förordas att den föreslagna bestämmel-
sen i 6 § om försök till skattebrott inte bör tas in i skattebrottslagen.
Föreningen Auktoriserade Revisorer FAR anser att det kan vara att gå
alltför långt att kriminalisera muntliga uppgifter. Företagarna finner att
skatteförseelse av mindre allvarlig art kan avkriminaliseras. Administra-
tiva sanktioner, i vissa fall i kombination med dröjsmålsränta räcker för
att avhålla de skattskyldiga från att företa viss handling. Generellt bör
åtal inte förekomma när en administrativ sanktion utgått. Vidare bör
muntliga uppgifter inte kriminaliseras.

Skälen för regeringens förslag:

Gällande ordning i huvuddrag

Om ett skattebedrägeri, aktivt eller passivt, är att bedöma som ringa
skall enligt 3 § skattebrottslagen dömas för skatteförseelse. För denna
lindrigare form är endast böter föreskrivet som påföljd. Till skillnad från
vad som gäller för de övriga formerna av skattebedrägeri är skatteförse-
else inte straffbart på försöksstadiet. För skatteförseelse gäller vidare
enligt 13 § skattebrottslagen att åtal får väckas endast i de fall detta är
påkallat av särskilda skäl.

När det gäller gränsdragningen mellan skatteförseelse och skattebedrä-
geri uttalade departementschefen i propositionen till skattebrottslagen, att
till kategorin ringa brott främst borde hänföras gärningar som rör mindre
skatte- och avgiftsbelopp. Någon bestämd beloppsgräns för när ett skat-
tebrott skall anses som ringa ansågs inte kunna anges. I stället framhölls
att denna gräns måste bli beroende av förhållandena i det särskilda fallet.
Då det gäller beloppsgränsen för när åtal för skatteförseelse bör ske
påpekades emellertid att denna gräns allmänt sett bör ligga avsevärt
högre än vad som anses gälla för ringa förmögenhetsbrott enligt brotts-
balken.

Vad gäller åtalsbegränsningsregeln angav departementschefen att sär-
skilda skäl för åtal i regel bör anses föreligga om gärningsmannen inte
kan påföras någon administrativ sanktion för sitt förfarande. Det torde i
dessa fall ofta te sig stötande för den allmänna rättskänslan om en per-
son som begår ett uppsåtligt brott helt undgår reaktion från samhällets
sida. I första hand avsågs ringa brott rörande skatt eller avgift som inte
omfattas av någon administrativ sanktionsform, t.ex. såsom är fallet vad
gäller arvsskatt och gåvoskatt. Som ytterligare exempel på när det kan

106

finnas anledning att åtala för skatteförseelse angavs att gärningsmannen
är ställföreträdare för en juridisk person eller en omyndig. I dessa fall
träffar den administrativa sanktionen den skattskyldige och inte ställföre-
trädaren för denne.

Även andra objektiva omständigheter än beloppets storlek bör beaktas
vid avgörandet om gärningen är att bedöma som ringa. Även vid
åtalsprövningen bör naturligtvis omständigheterna vid brottet beaktas.
Det framhölls att förhållandena i det särskilda fallet kan vara så grave-
rande att det från allmänpreventiv synpunkt finns skäl att väcka åtal
fastän det undandragna skattebeloppet är obetydligt och oavsett om en
administrativ påföljd har påförts eller ej. Något exempel på försvårande
omständigheter av detta slag angavs emellertid inte (prop. 1971:10 s.
250 och 262).

Gränsdragningen mellan skattebedrägeri och skatteförseelse har tydlig-
gjorts i bl.a. rättsfallet NJA 1984 s. 384. Målet gällde ett åtal för försök
till skattebedrägeri. Gränsen mellan skattebedrägeri och skatteförseelse
har kommit att ligga vid ungefär 3/4 basbelopp i de fall storleken av
undandragen skatt är av avgörande betydelse för brottets rubricering. I
detta sammanhang bör även nämnas att Riksåklagaren och Riksskattever-
ket 1978 enats om att brottsanmälan normalt bör begränsas till fall där
den undandragna skatten uppgår till minst 3/4 av det basbelopp som
gällde vid taxeringsårets ingång.

Under åren 1990 och 1991 har enligt statistik från Statistiska central-
byrån endast tre respektive sex personer lagförts för skatteförseelse.
Under år 1992 tillämpades lagrummet över huvud taget inte och år 1993
var antalet lagföringar inte fler än tre stycken. Sannolikt har skattemyn-
digheterna mycket sällan anmält misstankar om skattebrott som i händel-
se av fällande dom skulle vara att bedöma som skatteförseelse. Enligt 17
§ skattebrottslagen behöver ju skattemyndigheten inte göra anmälan om
skattebrott om det kan antas att brottet inte kommer att medföra påföljd
enligt lagen eller om anmälan av annat skäl inte behövs.

Att bestämmelsen om skatteförseelse redan vid sin tillkomst måste ha
förutsatts få ett mycket snävt tillämpningsområde framgår av de nyss
redovisade motivuttalandena. När det gäller den i praktiken helt domine-
rande del av skattelagstiftningen inom vilken skattetillägg kan användas
som sanktion är det som framgått avsett att i normala fall lagföring inte
skall äga rum; den administrativa sanktionen skall vara tillräcklig och
denna är i princip obligatorisk. Åtgärder för lagföring i fall då det un-
dandragna skattebeloppet är obetydligt har avsetts vara reserverade för
situationer då förhållandena är särskilt graverande.

Trots detta skulle man naturligtvis inte ha väntat sig en utveckling
enligt vilken brottet skatteförseelse över huvud taget saknar praktiskt
tillämpningsområde och ej blir föremål för några anmälningar. Tänkbara
förklaringar är skattemyndigheternas arbetsbelastning och deras känne-
dom om stora målbalanser hos polisen och åklagarmyndigheterna.

Av avgörande betydelse för den låga anmälningsfrekvensen vad gäller
skatteförseelse är sannolikt att skattemyndigheten vid sin bedömning om
en brottsanmälan skall göras inte i någon större utsträckning ser till

Prop. 1995/96:170

107

omständigheterna i det enskilda fallet, utan i stället låter den belopps- Prop. 1995/96:170
gräns som Riksskatteverket efter samråd med Riksåklagaren rekommen-
derat bli det utslagsgivande. Därmed ställs åklagarna sällan inför att
behöva ta ställning till om åtal i det enskilda fallet är påkallat av sär-
skilda skäl. I motsvarande mån blir antalet lagföringar för skatteförseelse
begränsat.

Kriminaliseringen av skatteförseelse består

Det finns enligt regeringens mening skäl att så långt möjligt fullfölja
den tanke som låg till grund för förslaget till skattebrottslag, nämligen
att överträdelser av mera ordningsmässig karaktär i första hand endast
bör träffas av administrativa sanktioner. Denna princip går dock inte att
strikt upprätthålla, bl.a. på grund av att administrativa sanktioner saknas
i ett flertal fall.

Det bör redan i detta sammanhang anmärkas att regeringen i det fö-
ljande kommer att föreslå att brottet oredlig uppbördsredovisning avskaf-
fas som särskilt brott och att bestämmelsens materiella innehåll inarbetas
i den grundläggande regeln om skattebrott (avsnitt 4.9). Om förslaget i
denna del godtas kommer således även de förseelser som i dag bestraffas
som bristande uppbördsredovisning att falla under straflbudet för skatte-
förseelse.

Straffbestämmelser med enbart böter som påföljd förekommer på flera
håll i skatte- och avgiftsförfattningama. Det kan visserligen ifrågasättas
om gärningar med ett så lågt straffvärde över huvud taget bör vara kri-
minaliserade när det, som på skattebrottsområdet, förekommer ett admi-
nistrativt sanktionssystem vid sidan om det straffrättsliga. I många fall är
avgiftssanktioner också en tillräcklig samhällsreaktion på överträdelser
av detta slag.

Av olika skäl har det emellertid inte ansetts möjligt eller önskvärt att
infora avgiftssanktioner på hela skatte- och avgiftsområdet. Några admi-
nistrativa sanktioner för oriktiga uppgifter finns inte på exempelvis fas-
tighetstaxeringsområdet och inte heller när det gäller arvs- och gåvoskatt
(på fastighetstaxeringsområdet finns dock numera förseningsavgifter).
Vidare gäller att de administrativa avgifterna endast kan drabba den
skattskyldige och inte t.ex. ställföreträdaren för en juridisk person eller
för en omyndig. I dessa fall har det därför ansetts befogat att vid sidan
om avgiftssystemet straffbelägga regelöverträdelser med böter.

Mot tanken på en avkriminalisering beträffande ringa fall av
skattebedrägeri kan alltså nu, liksom vid skattebrottslagens tillkomst,
åberopas att den uppgiftsskyldige i vissa situationer helt och hållet skulle
undgå sanktion, antingen därför att den oriktiga uppgiften har avseende
på en skatt inom vars tillämpningsområde skattetillägg inte kan användas
eller också därför att förseelsen begåtts av någon i hans egenskap av
ställföreträdare för annan.

En viktigare invändning är emellertid att det i många fall ändå kan
komma att handla om betydande belopp. Som tidigare nämnts har den
gräns mellan skattebedrägeri och skatteförseelse som har kommit att
tillämpas i praxis bestämts till 3/4 av basbeloppet. Basbeloppet uppgick

108

år 1995 till 35 700 kr. Det innebär att det undanhållna skattebeloppet för
närvarande måste uppgå till 27 000 kr för att åtal för skattebedrägeri i
praktiken skall kunna komma i fråga. Med en skattesats på 30 procent
för kapitalinkomster medför detta att en skattskyldig kan underlåta att
redovisa t.ex. en reavinst på upp till 90 000 kr utan att det skulle anses
utgöra ett brott. Detta skulle för många framstå som stötande och den
preventiva verkan som ett eventuellt åtal innebär skulle gå förlorad. Med
hänvisning till det anförda har regeringen kommit till den slutsatsen att
ringa fall även fortsättningsvis bör vara kriminaliserat.

Bestämmelsen om skatteförseelse omfattar som nämnts endast ringa
fall. Utredningen har föreslagit att straffbestämmelsen om skatteförseelse
bör utvidgas till att omfatta skattebrott som med hänsyn till skattebelop-
pet och övriga omständigheter är av mindre allvarlig art. Av författ-
ningskommentaren framgår att detta regelmässigt bör avse gärningar
avseende skattebelopp upp emot två basbelopp. Regeringens ställningsta-
gande att ringa brott även fortsättningsvis bör vara kriminaliserat innebär
emellertid att någon ändring av hittillsvarande praxis för vad som skall
anses vara ringa brott inte är avsedd.

Utredningen har till följd av sitt ställningstagande att undanta ringa
skattebrott från det straffbara området föreslagit att den nuvarande
åtalsprövningsregeln i 13 § skattebrottslagen, som innebär att åtal i ringa
fall får väckas endast om det finns särskilda skäl, skall upphävas. Frågan
är emellertid med regeringens ståndpunkt om fortsatt kriminalisering av
ringa fall inte längre aktuell.

Beträffande utredningens förslag om en utvidgning av tillämpningsom-
rådet för skatteförseelse till att omfatta sådana förfaranden som avses i
straffbestämmelserna i uppbördslagen, lagen om självdeklaration och
kontrolluppgifter m.fl. författningar, hänvisas till avsnittet om skattere-
dovisningsbrott och skattebetalningsbrott (avsnitt 4.8).

Prop. 1995/96:170

109

4.6 Grovt skattebrott

Prop. 1995/96:170

Regeringens förslag: Vid bedömningen om ett skattebrott är att anse
som grovt införs som särskilda kvalifikationsgrunder - utöver den att
gärningen rört mycket betydande belopp - att gärningsmannen använt
falska handlingar eller vilseledande bokföring eller att brottet ingått
som ett led i en brottslighet som utövats systematiskt eller i större
omfattning. Ändringen är inte avsedd att åstadkomma någon ändrad
rättstillämpning utan i stället att anpassa lagen efter rådande praxis.

Utredningens förslag: Utredningens förslag överensstämmer i
huvudsak med regeringens förslag. Utredningens föreslagna
kvalifikationsgrund att falska handlingar skall ha använts “i stor
omfattning” har dock slopats. Det räcker med att falska handlingar
använts. Utredningen har även föreslagit att den allmänna
kvalifikationsgrunden att brottet “eljest varit av synnerligen farlig art”
skall slopas.

Remissinstanserna: Flertalet är positiva. Dock har endast ett fåtal
lämnat mer specificerade synpunkter. Riksåklagaren anser att även
begagnande av osanna handlingar bör nämnas vid uppräkningen av vad
som särskilt skall beaktas vid bedömningen av om brottet är grovt.
Osanna handlingar är enligt Riksåklagaren vanligt förekommande i mål
angående skattebedrägeri.

Skälen för regeringens förslag: Vid bedömningen om ett
skattebedrägeri är att anse som grovt skall, enligt 4 § andra stycket
skattebrottslagen, särskilt beaktas om brottet rört mycket betydande
belopp eller eljest varit av synnerligen farlig art. Påföljden är fängelse,
lägst sex månader och högst sex år.

Såsom tidigare antytts är lagstiftarens avsikt att brottsrubriceringen
grovt skattebedrägeri skall förbehållas den mest allvarliga
skattebrottsligheten. Vid bedömningen om ett skattebedrägeri är att anse
som grovt skall, som också särskilt framhölls av Lagrådet vid
tillkomsten av skattebrottslagen (prop. 1971:10 s. 352), hänsyn tas till
samtliga omständigheter vid brottet. Härvid skall emellertid särskild vikt
fästas vid sådana omständigheter som anges i straffbestämmelsen. I
praxis har också som förutsatts stor betydelse tillmätts det undandragna
skatte- eller avgiftsbeloppet.

Den omständigheten att det i lagtexten talas om "mycket betydande"
belopp antyder att gränsen ligger betydligt högre än vad som gäller för
grova förmögenhetsbrott enligt brottsbalken.

Även om det naturligtvis är vanskligt att ange någon fast beloppsgräns
för när ett skattebedrägeri är att bedöma som grovt enbart på grund av
storleken av den undandragna skatten torde med en viss grad av säkerhet
kunna sägas att belopp understigande tio basbelopp enligt nu gällande
praxis sällan bedöms annat än som skattebedrägeri av normalgraden. Om

110

skattebelopp i denna storleksordning undandragits är emellertid beloppet
i sig sällan den enda omständigheten som är att beakta vid bedömningen
om brottet är grovt.

Högsta domstolen har vid flera tillfällen haft att ta ställning till om ett
skattebedrägeri varit att anse som grovt, och därvid klart givit till känna
att avgörandet skall bygga på en bedömning av samtliga omständigheter
(se t.ex. NJA 1974 s. 194, 1979 s. 286, 1980 s. 359 II och 1987 s. 201).

Vid bedömningen om ett skattebedrägeri är att anse som grovt har i
praxis fästs stor vikt vid om falska handlingar eller vilseledande
bokföring använts. Utredningen anser denna tillämpning naturlig och
befogad. Mot bakgrund av den praxis som har utvecklats ligger det nära
till hands att låta de nämnda kvalifikationsgrundema komma till direkt
uttryck i straffbestämmelsen. Härigenom skulle också den fördelen
vinnas att straffbestämmelsen om grovt skattebedrägeri bättre kommer
att överensstämma med motsvarande bestämmelser om grova förmögen-
hetsbrott i brottsbalken.

Något som skulle kunna tala emot att i lagtexten uttryckligen ange
användandet av falska handlingar eller vilseledande bokföring som
kvalifikationsgrunder är om det därigenom skulle uppstå en risk för att
dessa kvalifikationsgrunder skulle komma att spela en helt avgörande
roll i rättstillämpningen och mer eller mindre automatiskt leda till en
kvalificering av gärningen som grovt brott. Principen att en helhetsbe-
dömning av föreliggande omständigheter skall vara avgörande för frågan
om ett skattebedrägeri är att anse som grovt far emellertid anses ha en så
fast förankring i rättstillämpningen att risken för en sådan tillämpning
inte synes påtaglig.

Regeringen kommer alltså till den slutsatsen att användandet av falska
handlingar och vilseledande bokföring i lagen bör anges som exempel på
fall då ett skattebrott kan vara att anse som grovt. Däremot finner
regeringen inte, till skillnad mot Riksåklagaren, skäl att låta användande
av osanna handlingar uttryckligen nämnas i lagtexten.

Regeringen har i och för sig förståelse för att även begagnandet av
osanna handlingar i vissa fall kan te sig lika straffvärt som att använda
sig av falska handlingar. Fall då någon begagnar sig av osanna
handlingar, t.ex. oriktiga fakturor, på ett sätt som gör att gärningen vid
en helhetsbedömning bör bedömas som grov, kan emellertid enligt vår
mening hänföras under 4 §, även om inte osanna handlingar nämns
särskilt i lagtexten. Frågan har kommenterats närmare i
författningskommentaren till 4 §.

Högsta domstolen har i flera fall fast vikt vid om skattebrottet ingått
som ett led i en brottslighet som utövats systematiskt eller i större
omfattning. Att ett förhållande av detta slag utgör en försvårande
omständighet anges numera generellt i 29 kap. 2 § 6 brottsbalken. När
en sådan omständighet är avsedd att leda till en uppgradering av brottet
på det sättet att en strängare straffskala blir tillämplig finns det
emellertid skäl att särskilt markera det i lagtexten på samma sätt som
har skett i åtskillig annan specialstraffrättslig lagstiftning (se t.ex. 3 §
narkotikastrafflagen (1968:64)). Även det förhållandet att det här är

Prop. 1995/96:170

111

fråga om för skattebrottslighet typiska försvårande omständigheter talar Prop. 1995/96:170
för att dessa bör komma till klart uttryck i bestämmelsen om grovt brott.

Regeringen föreslår alltså att det som exempel på fall när ett skatte-
brott skall anses grovt även anges att det ingått som ett led i en
brottslighet som utövats systematiskt eller i större omfattning. Härmed
avses naturligtvis inte att mindre skatteundandraganden skall bedömas
som grova brott enbart av den anledningen att det rör sig om ett
upprepat förfarande. Liksom i övriga fall blir här en helhetsbedömning
avgörande för brottets rubricering.

Med de kompletteringar av bestämmelsen om grovt brott som vi
föreslår kan det ifrågasättas om det finns tillräckliga skäl att behålla det
fallet att brottet varit av synnerligen farlig art som kvalifikationsgrund.
Med hänsyn till att IT-teknik kan få en användning som i dag inte kan
förutses för det emellertid anses befogat att behålla en mer allmän
lokution som tar sikte på andra typfall av grova brott.

Huvudfallet av grovt brott bör även i fortsättningen vara att det avsett
mycket betydande belopp. Detta exempel bör alltjämt anges först i
exemplifieringen.

112

4.7 Vårdslös skatteuppgift

Prop. 1995/96:170

Regeringens förslag: Den som av grov oaktsamhet på annat sätt än
muntligen lämnar oriktig uppgift till myndighet döms för vårdslös
skatteuppgift om fara för att skatt skall undandras det allmänna
uppkommer och gärningen inte är att bedöma som mindre allvarlig.
Straffbestämmelsen omfattar även uppgifter avseende redovisning av
skatt eller avgift som innehållits för annan. Det aktiva vårdslösa
uppbördsredovisningsbrottet blir således i fortsättningen att bedöma
som vårdslös skatteuppgift. Straffskalan bestäms till böter eller
fängelse högst ett år.

Utredningens förslag: Utredningens förslag överensstämmer med
regeringens förslag.

Remissinstanserna: De remissinstanser som yttrat sig i denna del är
positiva eller har inga invändningar mot förslaget. Svenska
Arbetsgivareföreningen, Sveriges Industriförbund och Lantbrukarnas
Riksförbund finner dock, med hänsyn till att redovisnings- och
inbetalningstider kraftigt förkortats för såväl uppbörd som
mervärdesskatt och då detta medför stor tidspress för företagaren, att
faran för att felaktigheter skall uppstå ökar. Det är därför mycket
angeläget att frågan om vårdslös skatteuppgift belyses vidare från denna
synpunkt.

Skälen för regeringens förslag:

Behovet av att kriminalisera oaktsamhet

Den som till ledning för myndighets beslut i fråga om skatt eller avgift
av grov oaktsamhet avger handling med oriktig uppgift och därigenom
föranleder fara för att skatt eller avgift påförs med för lågt belopp eller
tillgodoräknas med för högt belopp döms enligt 5 § skattebrottslagen för
vårdslös skatteuppgift om gärningen rör betydande belopp. Påföljden är
böter eller fängelse i högst två år.

Enligt 9 § samma lag döms den för vårdslös uppbördsredovisning som
av grov oaktsamhet underlåter att till uppbördsmyndighet avge före-
skriven handling avseende redovisning av skatt eller avgift som
innehållits för annan eller avger sådan handling med oriktig uppgift och
därigenom föranleder fara för att innehållen skatt eller avgift med orätt
belopp påförs den uppgiftsskyldige eller tillgodoräknas annan. Om gär-
ningen är att bedöma som ringa skall ansvar dock inte ådömas. På-
följden för det oaktsamma uppbördsbrottet är böter eller fängelse i högst
sex månader.

Skattestrafflagutredningen föreslog att ringa fall av oaktsamhet
lämnades straffria och endast sanktionerades med skatte- eller
avgiftstillägg. Enligt utredningens mening borde grov oaktsamhet anses

8 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 170

113

föreligga endast i sådana fall då det kan hävdas att någon i mer avsevärd
mån brustit i sina åligganden som uppgiftslämnare. Förslaget avsåg att
medföra att begreppet grov oaktsamhet på skattestrafflagstiftningens
område återfördes till att bättre svara mot innebörden av detta begrepp
såväl på andra rättsområden som i det allmänna språkbruket (SOU
1969:42 s. 186 ff.).

I propositionen till skattebrottslagen uttalades att grov oaktsamhet
borde föreligga endast om gärningsmannen slarvat i högre grad vid
fullgörandet av sin uppgiftsskyldighet eller visat en uppenbar likgiltighet
för att sätta sig in i de beskattningsregler som han haft att tillämpa.

Genom införandet av det administrativa sanktionssystemet ansåg
departementschefen vidare att straffansvar för oaktsamhet borde
begränsas till gärningar som avsett betydande belopp. I enlighet med
utredningens förslag ansåg departementschefen att oaktsam underlåtenhet
inte borde bestraffas.

I samband med att departementschefen närmare uppehöll sig vid
förhållandet mellan de administrativa sanktionsformema och straffen
redovisade han sin syn på frågan om oaktsamhet överhuvud borde
kriminaliseras och pekade inledningsvis på att någon motsvarighet inte
finns bland förmögenhetsbrotten i brottsbalken. Emellertid är förhållan-
dena på skatteområdet rätt speciella i vissa avseenden. Det händer inte
sällan att avsevärda bevissvårigheter uppkommer när det gäller orsaken
till oriktigheter i uppgifter till beskattningsmyndighetema. Det görs
gällande att oriktigheten inte är uppsåtlig utan berodde på feltolkning av
bestämmelser, bristfällig bokföring o.d. Mot sådana fall, som ofta rör
avsevärda skattebelopp, ansåg departementschefen det nödvändigt att
kunna ingripa med straffsanktion även om skattetillägg kan utgå.

Grunderna för departementschefens uttalande angående behovet av en
kriminalisering av vårdslösa skattebrott har ifrågasatts av Fängelsestraff-
kommittén. I sitt huvudbetänkande, Påföljd för brott, anförde kommittén
bl.a. att det inte kan vara riktigt att, om bevissvårigheter föreligger vid
ett uppsåtligt brott, tillskapa ett vårdslöst brott för att i de fall uppsåt
inte kan styrkas ändå kunna ingripa med en kraftig straffsanktion. Detta
innebar enligt kommittén inte att den allmänt argumenterar emot
oaktsamhetsbrott, men de bör emellertid i svårhetshänseende bedömas
endast på sina egna meriter och inte ges en högre straffskala för att
stränga straff skall kunna ådömas tilltalade som endast på grund av
bevissvårigheter inte kan fällas till ansvar för det uppsåtliga brottet.
Kommittén ansåg att för den som av oaktsamhet, låt vara grov, avgett en
oriktig uppgift vid deklaration ett fängelsestraff överstigande ett år inte
borde få komma ifråga (SOU 1986:14 s. 239).

Som departementschefen framhöll vid skattebrottslagens tillkomst
saknar det oaktsamma skattebrottet sin motsvarighet bland förmögenhets-
brotten i brottsbalken. Vid en jämförelse med brottsbalksbrotten företer
skattebrottet emellertid i flera avseenden större likhet med sannings-
brotten, vilka i princip kriminaliseras även för fall av oaktsamhet. Som
redan tidigare framhållits är det dessutom regeringens uppfattning att
skattebrotten utgör en särskild brottstyp och att analogier med brotts-

Prop. 1995/96:170

114

balksbrotten inte bör drivas alltför långt. Den avgörande frågan blir Prop. 1995/96:170
därför om det från sakliga synpunkter kan anses motiverat att behålla en
straffsanktion för oaktsamma skattebrott.

Bestämmelserna om uppgiftsskyldighet i skattesammanhang skulle
otvivelaktigt bli verkningslösa om inte någon sanktion förekom för den
som av grov oaktsamhet lämnar felaktiga eller ofullständiga uppgifter.
En skattskyldig som lämnar en oriktig uppgift, oavsett om detta sker
uppsåtligen eller av oaktsamhet, påförs emellertid regelmässigt ett skatte-
eller avgiftstillägg, som i många fall kan uppgå till avsevärda belopp.
Den ekonomiska sanktionen utgör otvivelaktigt i de flesta fall en till-
räckligt ingripande påföljd. I de fall en administrativ sanktion kan utgå
synes motivet för en kriminalisering av de oaktsamma skattebrotten
således vara tvivelaktigt, åtminstone för det övervägande antalet fall.

Skatte- och avgiftstillägg kan emellertid inte påföras annan än den
skattskyldige, och i de fall då denne t.ex. är en juridisk person kan inte
ställföreträdaren åläggas någon administrativ sanktion. Bestämmelserna
om skatte- och avgiftstillägg gäller dessutom inte på alla områden. Som
kommer att utvecklas närmare i avsnitt 6 har regeringen inte heller
funnit skäl att nu föreslå någon utvidgning av tillämpningsområdet för
de administrativa sanktionerna.

När det gäller företrädare för juridiska personer finns det enligt vår
mening anledning att särskilt beakta fall då oriktiga företagsdeklarationer
är att tillskriva bristande organisation eller tillsyn på exempelvis ett
företags ekonomiavdelning eller oförsvarligt bristfälliga datarutiner. I
sådana fall kan straffansvar för uppsåtligt brott normalt inte komma i
fråga, och en straffsanktion för grov oaktsamhet kan därför fylla en
preventiv funktion som inte bör underskattas. Även om bestämmelsen
om vårdslös skatteuppgift hittills tillämpats mycket sparsamt, kan det
inte uteslutas att den får ökad praktisk betydelse i fråga om sådana fall i
takt med att skattegranskningen alltmera koncentreras till
företagsförhållanden.

Vidare bör beaktas att straffbestämmelsen om vårdslös skatteuppgift i
princip är tillämplig även i de fall någon annan än den skattskyldige
eller den som företräder den skattskyldige har lämnat en oriktig uppgift.
I praktiken blir det i dessa fall emellertid i regel fråga om ansvar för
medverkan till ett brott som begåtts av en skattskyldig. Om det vårdslösa
skattebrottet avkriminaliseras skulle, oavsett om gämingsmannaskap eller
medverkan är för handen, en arbetsgivare som av grov oaktsamhet
lämnat en oriktig uppgift beträffande en arbetstagares inkomster helt
undgå påföljd. Även för dessa fall finns det enligt vår mening skäl att
straffbelägga ett grovt oaktsamt uppgiftslämnande om fara för skatteun-
dandragande föreligger.

Till det nu anförda kommer att vikten av att skattelagstiftningen
respekteras talar för att åtminstone de allvarligare fallen av vårdslöshet
är straffbelagda och att en avkriminalisering skulle kunna - som det
brukar heta - ge felaktiga signaler. Regeringen anser därför att en
kriminalisering av oaktsamhetsbrottet bör behållas.

115

Oaktsamhetsbrottets straffvärde                                        Prop. 1995/96:170

Vårdslöshetsbrott har i normalfallet ett lägre straffvärde än det
uppsåtliga brottet. Straffmaximum för skattebrott av normalgraden är två
års fängelse. Vad gäller vårdslös skatteuppgift är straffmaximum också
två år, dock finns även böter i straffskalan. Som närmare skall
utvecklas i det följande innebär regeringens förslag att även det
oaktsamma uppbördsbrottet skall omfattas av straffbestämmelsen om
vårdslös skatteuppgift (avsnitt 4.9). Den som gör sig skyldig till vårdslös
uppbördsredovisning enligt nuvarande bestämmelser kan dömas till högst
sex månaders fängelse.

Lagrådet har ifrågasatt om inte straffmaximum bl.a. med hänsyn till
att 5 § nu föreslås omfatta fall som hittills rubricerats som vårdslös
uppbördsredovisning bör sänkas till ett år.

Regeringen delar Lagrådets uppfattning och föreslår därför att straffet
för vårdslös skatteuppgift skall vara böter eller fängelse i högst ett år.
Någon ändring av nuvarande påföljdspraxis är dock inte avsedd.

Maximistraffet för oaktsamhetsbrottet enligt varusmugglingslagen är
för närvarande två års fängelse. Detta gäller både för brott mot
införselbestämmelser och för undandragandebrott. Regeringen anser sig
därför inte böra föreslå någon konsekvensändring i nämnda lag. Frågan
får tas upp vid behandlingen av det förut nämnda betänkandet
Smuggling och tullbedrägeri (SOU 1991:84), i vilket en förändrad
konstruktion av straffbestämmelserna har föreslagits.

Innebörden av det objektiva rekvisitet betydande belopp

Gränsen för när "betydande belopp" i straffbestämmelsen om vårdslös
skatteuppgift skall anses föreligga har i praxis satts vid ungefär ett
basbelopp. Till grund för denna bedömning ligger Högsta domstolens
avgörande i NJA 1984 s. 520.

I de fall en vårdslös skatteuppgift inte avser betydande belopp är
oaktsamheten således straffri. När det gäller det vårdslösa uppbörds-
brottet har den nedre gränsen för straffbarhet bestämts på ett annorlunda
sätt. Enligt 9 § andra stycket skattebrottslagen är för dessa gärningar
"ringa fall" av oaktsamhet straffria. Den övre beloppsgränsen för när ett
vårdslöst uppbördsbrott skall bedömas som ringa har i rättspraxis ansetts
böra ligga högre än vad som avses med "betydande belopp". Åtal för
vårdslös uppbördsredovisning torde i dag inte väckas om skatte- eller
avgiftsbeloppet understiger två basbelopp.

Enligt regeringens förslag, som närmare presenteras i avsnitt 4.9,
kommer vårdslös skatteuppgift även att omfatta oriktig uppgift vid
uppbördsredovisning. Kravet på grov oaktsamhet, som bör behållas,
innebär i sig att mindre allvarliga förfaranden inte föranleder straff-
ansvar. Men även om kvalificerad oaktsamhet således uppställs bör som
nu finnas en nedre gräns för att skatteundandragande som sker av grov
oaktsamhet skall leda till straffansvar. Frågan blir då hur denna gräns i
fortsättningen bör bestämmas.

Naturligtvis bör gärningar som rör mindre skatte- eller avgiftsbelopp
hänföras till kategorin straffria gärningar. Emellertid kan det förekomma

116

omständigheter av objektiv natur vid sidan om beloppets storlek som bör Prop. 1995/96:170
föranleda att gärningen lämnas straffri.

När det t.ex. gäller uppbördsredovisningen kan beloppet i absoluta tal
bli betydande även om gärningen endast omfattar en enstaka uppbörds-
termin eller några få arbetstagares skattemedel. Det torde vidare vara att
bedöma som ett brott om en oriktig uppgift som har betydelse dels för
källskatten, dels för arbetsgivaravgiften lämnas i en uppbördsdeklaration.
Det får anses som angeläget att lagen ger utrymme för att domstolar och
andra myndigheter i sådana fall inte skall vara bundna av samma
beloppsgräns som tillämpas i fråga om brott med anknytning till
inkomst- eller förmögenhetsskatt. I en inte alltför avlägsen framtid kan
uppbördsredovisningen för övrigt även komma att omfatta
mervärdesskatt.

Att ange gränsen för straffria oaktsamma handlingar genom ett
objektivt rekvisit som endast tar sikte på skattebeloppet är därför mindre
lämpligt. I stället bör gälla att gärningar som är att bedöma som mindre
allvarliga med hänsyn till skattebeloppet och övriga omständigheter inte
skall leda till ansvar.

Enligt regeringens mening bör gärningar som beträffande
uppbördsbrotten rör skatte- eller avgiftsbelopp upp till två basbelopp i
vart fall inte leda till straffansvar. Vid bedömningen om en gärning är
att anse som mindre allvarlig bör vidare sådana överväganden kunna
göras som i dag har betydelse för frågan om ett uppsåtligt uppbördsbrott
är att bedöma som bristande uppbördsredovisning. Såvitt avser inkomst-
eller förmögenhetsskatt bör gränsen i likhet med vad som gäller i dag
vara ett basbelopp.

117

4.8 Skatteredovisningsbrott och skattebetalningsbrott

Prop. 1995/96:170

Regeringens förslag: För att en mera enhetlig och överskådlig
reglering skall åstadkommas föreslås att betydande delar av den
kriminalisering som i dag regleras i uppbördslagen, lagen om
självdeklaration och kontrolluppgifter samt vissa andra författningar
på skatte- och avgiftsområdet överförs till skattebrottslagen.
Förseelser som denna kriminalisering avser att träffa kommer enligt
förslaget att bestraffas som skatteredovisningsbrott.

Underlätelse att innehålla skatt och inbetala skatt som innehållits
för annan föreslås få beteckningen skattebetalningsbrott.

Kriminaliseringen omfattar på samma sätt som vid skattebrott
endast uppgifter som lämnas annat än muntligen. Detta innebär en
avkriminalisering avseende oriktiga muntliga uppgifter vid sådana
brott som överförts från bl.a. uppbördslagen.

Straffskalan för skatteredovisningsbrott föreslås omfatta böter och
fängelse upp till sex månader, medan skattebetalningsbrott föreslås
sanktioneras med böter eller fängelse högst ett år.

Utredningens förslag: Utredningen föreslår att de straffbestämmelser
som föreslås överflyttade från uppbördslagen m.fl. författningar skall
rubriceras som skatteförseelse. Frånsett benämningen överensstämmer
utredningens förslag i denna del i övrigt i huvudsak med regeringens
förslag. Utredningen föreslår dock inte att muntliga uppgifter skall
undantas från det kriminaliserade området. Som nämnts under avsnitt 4.5
föreslår utredningen vidare att straffbestämmelsen om skatteförseelse
även bör omfatta skattebrott som med hänsyn till skattebeloppet och
övriga omständigheter är av mindre allvarlig art.

Remissinstanserna: Flera instanser är kritiska mot den föreslagna
utvidgningen i övrigt av tillämpningsområdet för skatteförseelse, då
antalet bestämmelser som överförts från specialförfattningama är stort
och 3 § i sig är svårtillgänglig. Många avstyrker också att muntliga
uppgifter kriminaliseras.

Skälen för regeringens förslag:

Allmänt

En bärande tanke i detta lagstiftningsärende har varit att söka
åstadkomma en mera enhetlig och överskådlig reglering än den
nuvarande. En tänkbar lösning synes vara att till skattebrottslagen
överföra betydande delar av den kriminalisering som i dag har kommit
till uttryck i uppbördslagen (1953:272), lagen (1990:325) om
självdeklaration och kontrolluppgifter samt vissa speciella författningar
på skatteområdet. Tanken är inte helt ny, redan Skattestraff-

118

lagutredningen föreslog på sin tid att en del av de straffbestämmelser Prop. 1995/96:170
som nu fmns i uppbördslagen skulle tas in i skattebrottslagen.

Huruvida en sådan förändring leder till fördelar för de tillämpande
myndigheterna kan naturligtvis diskuteras. Vinsten är snarare att
kriminaliseringarna, som i dag är mycket oenhetliga i fråga om
konstruktion och straffsatser, återförs på enhetliga principer.

De bestämmelser som det här är fråga om tillämpas sällan - i många
fall praktiskt taget aldrig - i praktiken. En utväg skulle därför kunna
vara att den betydande del av de förseelser som i dag straffbeläggs
exempelvis i lagen om självdeklaration och kontrolluppgifter skulle
kunna avkriminaliseras. Att helt avstå från sanktionsmöjligheter synes
dock knappast tillrådligt: man skulle då åstadkomma en ordning som i
den straffrättsliga doktrinen brukar betecknas som "lex imperfecta", dvs.
medborgerliga skyldigheter skulle vara fastställda i lag utan att ens i
mycket flagranta fall kunna sanktioneras. Att mera generellt övergå till
vitesförelägganden eller administrativa sanktioner på dessa områden
skulle påtagligt öka myndigheternas arbetsbörda utan någon motsvarande
nytta. Regeringen anser därför att kriminaliseringen i allt väsentligt bör
behållas, närmast med sikte på fall då föreliggande kontrollsvårigheter
mera systematiskt utnyttjas av de uppgiftsskyldiga. Med denna
utgångspunkt finner vi att det skulle innebära fördelar att samla
straffsanktionerna i skattebrottslagen. Kriminaliseringen blir därigenom
enhetligt utformad och sätts i relation till övriga straffbestämmelser på
skatteområdet.

Utredningen har föreslagit att de nu aktuella straffbestämmelserna
skall inordnas under bestämmelsen om skatteförseelse i 3 §
skattebrottslagen. Utformningen av denna paragraf har emellertid mött
kritik från remissinstanserna, som ansett att den blivit onödigt
svårtillgänglig. Regeringen, som delar denna bedömning, har därför valt
att bryta ut dessa bestämmelser från skatteförseelsebrottet och placera
dem i en egen paragraf. Som vi senare återkommer till i avsnitt 4.9
kommer uppbördsbrotten i nuvarande 7-9 §§ skattebrottslagen att
inordnas under de centrala skattebrotten i 2-5 §§. Vidare har
försöksbrottet i 6 § slopats till följd av att skattebrottet har
omkonstruerats till farebrott. Då de straffbestämmelser som nu är i fråga
i många avseenden skiljer sig från det typiska skattebrottet, har vi sett
det naturligt att i stället föra in dessa i 6-8 §§. Flera remissinstanser har
pekat på att det rör sig om ett stort antal olika förfaranden som i
dagsläget är straffbelagda i en mängd paragrafer i ett flertal lagar, vilket
i vissa fall tagits till intäkt för att någon sammanföring till
skattebrottslagen inte borde ske. Regeringen anser ändå med hänsyn till
vad som tidigare anförts att det är angeläget att åstadkomma en
någorlunda sammanhållen reglering. Vi har funnit beteckningen
skatteredovisningsbrott mest lämplig som en samlande beteckning på
huvuddelen av de förfaranden som nu avses. Beträffande underlåtenhet
att innehålla respektive inbetala skatt instämmer vi i Lagrådets förslag
att beteckna dessa brott skattebetalningsbrott, eftersom dessa förfaranden
skiljer sig från övriga gärningar som redovisas i detta avsnitt.

119

Tillämpningsområdet för skatteredovisningsbrott                        Prop. 1995/96:170

Den grundläggande bestämmelsen om skatteredovisningsbrott i 7 § skat-
tebrottslagen bör till en böljan omfatta fall då någon i annat fall än som
avses i 2 § uppsåtligen till myndighet lämnar oriktig uppgift om förhål-
lande som har betydelse för skyldigheten för honom eller annan att beta-
la skatt eller uppsåtligen underlåter att lämna en föreskriven uppgift av
sådant slag som skall lämnas utan särskilt föreläggande eller anmaning.

Härigenom kommer bl.a. brott mot skyldigheten att lämna korrekta kon-
trolluppgifter att kunna bedömas som skatteredovisningsbrott i de fall då
2 § inte är tillämplig. Även uppsåtligen lämnade oriktiga uppgifter som
av ett eller annat skäl inte medför fara för skatteundandragande bör
omfattas av denna kriminalisering.

Som skatteredovisningsbrott bör vidare sådana fall beivras som består

1 att någon till sin arbetsgivare eller annan, som är skyldig att lämna
kontrolluppgift eller motsvarande underrättelse till myndighet, uppsåtli-
gen lämnar oriktig uppgift som är av betydelse för fullgörande av sådan
skyldighet. Även uppsåtlig underlåtenhet att lämna sådana uppgifter bör
kunna rubriceras som skatteredovisningsbrott i straffvärda fall. De straff-
bestämmelser som för närvarande finns intagna i lagen om självdeklara-
tion och kontrolluppgifter liksom i åtskilliga specialförfattningar kommer
med denna lösning att kunna avvaras. Liksom för närvarande bör gälla
att underlåtenhet att lämna egen självdeklaration eller till denna hörande
uppgifter inte i sig skall vara straffbar. I detta fall bör en förutsättning
för straffbarhet vara att fara för skatteundandragande föreligger. I sådant
fall blir 2 § tillämplig om uppsåt till skatteundandragande föreligger.

I detta sammanhang bör nämnas något om gränsdragningen mellan
skattebrott enligt 2 § och skatteredovisningsbrott enligt 7 §. Bestämmel-
serna i 7 § är avsedda att användas i de fall 2 § inte är tillämplig. Enligt

2 § straffbeläggs, förutom lämnande av oriktig uppgift, även underlåtelse
att till myndighet lämna deklaration, kontrolluppgift eller annan föreskri-
ven handling. Dessa förfaranden kan även beivras med stöd av 7 §. Som
tidigare nämnts krävs emellertid för skattebrott enligt 2 § att förfarandet
innebär fara for skatteundandragande. Motsvarande rekvisit uppställs inte
för skatteredovisningsbrott. Det räcker med att uppgiften rör förhållande
som har betydelse för skyldigheten för uppgiftslämnaren eller annan att
betala skatt eller för fullgörandet av skyldighet att lämna kontrolluppgift
etc. Vidare skall uppsåtet i 2 § omfatta såväl skatteundandragandet som
lämnandet av den oriktiga uppgiften respektive underlåtenheten att läm-
na föreskriven handling, medan uppsåtet i 7 § omfattar endast det senare
ledet.

Den culpösa motsvarigheten till skatteredovisningsbrott har fått beteck-
ningen vårdslös skatteredovisning och regleras i 8 §. Dock omfattas,
med ett undantag, endast underlåtenhetsfallen av bestämmelserna i 8 §.

Den reglering som nu föreslås innebär således i princip att det när
oriktig uppgift har lämnats krävs uppsåt för straffbarhet medan det blir
straffbart redan vid grov oaktsamhet att helt underlåta att lämna före-
skrivna uppgifter. Även om denna ordning har förebilder i de olika spe-
cialförfattningama på skatteområdet kan den naturligtvis diskuteras.

120

Regeringen anser likväl att en sådan lösning ter sig mest naturlig. Att
generellt straffbelägga grovt oaktsamt lämnande av oriktiga uppgifter
även när fara för skatteundandragande ej föreligger synes leda alltför
långt.

Det finns emellertid ett område där en kriminalisering av oaktsamt
lämnande av oriktiga uppgifter är nödvändig. Enligt 79 a § uppbördsla-
gen är det för närvarande straffbart att uppsåtligen eller av grov oakt-
samhet lämna oriktiga uppgifter om innehav av F-skattesedel. Av prop.
1991/92:112 om F-skattebevis framgår bl.a. att den som lämnar ett upp-
drag åt någon skall få lita på uppgifter som motparten lämnar om sin
skattsedel på preliminär skatt i en faktura. Man far annars ett alltför
krångligt system. Åberopas en F-skattesedel skall den alltså i princip
gälla. Genom att en företagare på detta sätt enkelt kan ange innehav av
F-skattesedel är det mycket viktigt att missbruk kan stävjas. Annars är
det stor risk att systemet urholkas. Då det i många fall kan vara svårt att
bevisa uppsåt när oriktig uppgift lämnats om F-skattesedel och då det i
detta fall får anses lika straffvärt att lämna oriktig uppgift av grov oakt-
samhet får det anses angeläget att straffbelägga även sådana fall.

Beträffande underlåtenhetsfallen är situationen delvis en annan. Med
tanke inte minst på den ökade betydelsen av att skyldigheten att lämna
kontrolluppgifter fullgörs - vilken tydligt framträder i det fr.o.m. 1995
års taxering tillämpade ytterligare förenklade deklarationsförfarandet -
synes man inte kunna undvara en straffbestämmelse för fall då sådan
eller därtill anknuten uppgiftsskyldighet över huvud taget inte fullgörs.

Straffskalan för de här avsedda lagöverträdelserna bör enligt vår me-
ning omfatta böter och fängelse upp till sex månader. En del av de för-
seelser som kommer att falla under straffbestämmelsen har visserligen i
dag endast penningböter och andra endast dagsböter i skalan. Det synes
emellertid inte möjligt att på en gång åstadkomma en enklare och mera
överskådlig reglering än den nuvarande och bibehålla den fingradering
av straffskaloma som har kommit till uttryck i nuvarande reglering. De
nuvarande straffskaloma i specialförfattningama har lämnats orörda
under lång tid och avspeglar inte den betydelse ett riktigt fullgörande av
vissa bestämmelser numera fått eller spännvidden mellan olika fall av
förseelser. Till följd av brottsbalkens nu gällande konstruktion av bötes-
straffet kommer de lindrigare fallen - i den mån de över huvud taget
leder till lagföring - att kunna bestraffas med penningböter även i fort-
sättningen. I mycket allvarliga fall kan man inte undvara en möjlighet
till fängelsestraff.

I fråga om sådana överträdelser som nu avses bör generellt kunna
gälla att ringa fall inte skall föranleda straffansvar. I några enstaka fall
innebär detta en skillnad i förhållande till nuvarande reglering, men
denna synes sakna betydelse.

Regeringen återkommer i avsnitt 4.9 och i författningskommentarerna
till konsekvenserna av de här framlagda förslagen. Som redan antytts
innebär den föreslagna lösningen att ett inte obetydligt antal straffbes-
tämmelser i andra författningar än skattebrottslagen kommer att kunna
upphävas, nämligen 79 och 79 a §§ uppbördslagen, 4 kap. 7-10 §§ lagen

Prop. 1995/96:170

121

om självdeklaration och kontrolluppgifter, 26-28 §§ lagen (1958:295) Prop. 1995/96:170
om sjömansskatt, 66 § lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt, 18
kap. 41 § och 26 kap. 3 § fastighetstaxeringslagen, 83 § fordonsskattela-
gen (1988:327), 14 § lagen (1993:672) om skattereduktion för utgifter
för byggnadsarbete på bostadshus samt 6 § lagen (1994:40) om tillfällig
kompensation för viss energiskatt.

Skattebetalningsbrott

Enligt 80 § uppbördslagen är det för närvarande straffbart att uppsåtli-
gen eller av grov oaktsamhet underlåta att fullgöra skyldigheten att inne-
hålla skatt för annan. Enligt 81 § uppbördslagen sanktioneras arbetsgi-
vare som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet åsidosätter skyldighet att
inbetala skatt som innehålles för annan. Även dessa typer av förfaranden
bör kunna beivras med stöd av bestämmelserna i skattebrottslagen. Som
tidigare nämnts skiljer sig dock denna typ av gärningar från övriga för-
faranden som beskrivs i de aktuella specialförfattningama, varför vi valt
beteckningen skattebetalningsbrott och föreslår att bestämmelser om
detta tas in i 6 §. Straffskalan föreslås omfatta böter och fängelse i högst
ett år. Vi återkommer till frågan i avsnitt 4.9.

Särskilt om muntliga uppgifter

Straff för oriktiga muntliga uppgifter kan ådömas enligt den mycket
allmänt hållna men sällan tillämpade 79 § uppbördslagen. Inte heller den
genom lagstiftning år 1992 tillagda 79 a § samma lag (angående F-skat-
tesedel) gör något undantag för muntliga uppgifter, låt vara att självfallet
båda bestämmelserna huvudsakligen har skriftliga uppgifter i sikte. Även
enligt en del andra specialbestämmelser gäller att straffansvar för muntli-
ga uppgifter torde kunna komma i fråga under något skiftande förutsätt-
ningar (se t.ex. 83 § fordonsskattelagen). I lagen (1960:418) om straff
för varusmuggling och andra författningar om skatt som tas ut i den
ordning som gäller för tull kan också oriktiga uppgifter som lämnas
muntligen föranleda straffansvar. Dessutom gäller enligt 4 kap. 7 § lagen
om självdeklaration och kontrolluppgifter att, om någon lämnar en orik-
tig uppgift till den som är skyldig att lämna kontrolluppgift för honom,
uppgiften kan föranleda straffansvar vare sig den har lämnats skriftligen
eller muntligen.

Muntliga uppgifter omfattas inte av kriminaliseringen i övrigt i skat-
tebrottslagen. Att kriminalisera muntliga uppgifter för den typ av förfa-
randen som avses ingå i bestämmelserna om skatteredovisningsbrott
skulle därför vara ett avsteg från vad som gäller i övrigt i lagen. Starka
skäl talar för att man bibehåller en enhetlig princip i detta avseende.
Därtill kommer att vissa av dessa fall, t.ex. underlåtelse att lämna kon-
trolluppgift under vissa förutsättningar även är straffbart som skattebrott
enligt 2 § skattebrottslagen (vilken uttryckligen undantar muntliga upp-
gifter). Om muntliga uppgifter kriminaliserades i skattebrottslagen skulle
detta resultera i en betydande osäkerhet om den muntliga uppgiften är
straffbar eller inte. Vidare bör beaktas de betydande bevissvårigheter för
polis, åklagare och domstolar som kan förutses om muntliga uppgifter

122

mera regelmässigt skulle anmälas till åtal. Slutligen skulle ett slopande Prop. 1995/96:170
av kriminaliseringen av muntliga uppgifter i fall som dessa inte innebära
någon skillnad från vad som faktiskt tillämpas i praktiken, eftersom
muntliga uppgifter praktiskt taget aldrig leder till ansvar.

Regeringen finner mot bakgrund av vad som sålunda anförts skäl sak-
nas för att låta muntliga uppgifter ingå i det kriminaliserade området
beträffande sådana fall som här är i fråga. Denna ståndpunkt överens-
stämmer även med remissutfallet.

123

4.9 Särskilt om brott mot uppbördslagstiftningen

Prop. 1995/96:170

Regeringens förslag: Uppbördsbrotten i 7-9 §§ skattebrottslagen
skall inte längre behandlas som särskilda brottstyper. Straffbestäm-
melsernas materiella innehåll inarbetas i de centrala brottsbeskriv-
ningama om skattebrott, skatteförseelse respektive vårdslös skatteupp-
gift.

Brotten enligt 79-81 §§ uppbördslagen överförs till straffbestäm-
melserna om skatteredovisningsbrott respektive skattebetalningsbrott
i skattebrottslagen.

För uppbördsbrotten innebär förslaget till stora delar formellt en
straffskärpning. Vid straffmätningen skall emellertid som alltid hän-
syn tas till brottets beskaffenhet i det särskilda fallet, vilket också de
föreslagna straffskaloma medger.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag. Utredningen föreslår dock att brottet enligt 81 § uppbördslagen
(1953:272) som föreskriver straffansvar för arbetsgivare som underlåter
att inbetala skatt som innehållits för annan, avkriminaliseras.

Remissinstanserna: Förslagen tillstyrks i huvudsak. Riksskatteverket
är dock tveksamt till avkriminalisering av 81 § uppbördslagen. Riksåkla-
garen tillstyrker förslag om avkriminalisering av 81 § uppbördslagen
och att oredlig uppbördsredovisning m.m. blir straffbara som skatte-
brott, skatteförseelse och vårdslös skatteuppgift. Riksåklagaren finner det
vidare rimligt att beloppsgränsen sätts högre vid brott avseende upp-
böidsredovisning än vid skattebrott. Föreningen Auktoriserade Revisorer
delar uppfattningen att 81 § uppbördslagen bör avkriminaliseras, då den
solidariska betalningsskyldigheten för ansvarig företrädare i aktiebolag
får anses vara det verkliga straffet. Svenska Arbetsgivareföreningen,
Industriförbundet och Lantbrukarnas Riksförbund pekar på att enligt
utredningen en högre straffbarhetsgräns bör tillämpas avseende beloppets
storlek när det är fråga om uppbördsredovisning. Samma resonemang
borde kunna föras när det gäller redovisning av mervärdesskatt. Lantbru-
karnas Riksförbund betonar särskilt vikten av att det beaktas att
redovisnings- och inbetalningstidema för preliminär skatt, arbetsgivarav-
gifter och mervärdesskatt har förkortats.

Skälen för regeringens förslag:

Oredlig uppbördsredovisning m.m.

Enligt 7 § skattebrottslagen är det straffbart som oredlig uppbörds-
redovisning, om någon uppsåtligen underlåter att till uppbördsmyndighet
avge föreskriven handling avseende redovisning av skatt eller avgift som
innehållits för annan eller avger sådan handling med oriktig uppgift. En
förutsättning är att gärningen ger upphov till fara för att innehållen skatt

124

eller avgift med orätt belopp påförs den uppgiftsskyldige eller tillgodo- Prop. 1995/96:170
räknas annan. Straffet är fängelse i högst ett år. Är brottet ringa döms
enligt 8 § för bristande uppbördsredovisning till böter.

Har en gärning som nu angetts begåtts av grov oaktsamhet, rubriceras
den som vårdslös uppbördsredovisning och bestraffas med böter eller
fängelse i högst sex månader. Ringa fall är inte straffbara.

Bestämmelserna har gett upphov till vissa tillämpningsproblem vilka
sammanhänger med det gemensamma uppbördssystemet för arbetsgiva-
ravgifter och innehållen preliminär A-skatt. Detta system, som tillämpats
sedan år 1985, innebär att redovisning och betalning har samordnats och
sker vid tolv tillfällen under året. Oriktiga uppgifter som har lämnats i
en uppbördsdeklaration medför härigenom normalt att två brott kan ha
begåtts genom vad som i princip utgör samma gärning: dels skattebedrä-
geri avseende arbetsgivaravgifterna, dels oredlig uppbördsredovisning
såvitt gäller den innehållna skatten. Dessa brott skiljer sig väsentligt åt
med avseende både på straffskalan och brottsförutsättningama.

Underlåter någon att avge uppbördsdeklaration innebär detta vanligen
att inte heller den innehållna skatten betalas in, eftersom detta förutsätts
ske i anslutning till själva deklarationen. Därmed kan tre brott ha be-
gåtts, nämligen förutom skattebedrägeri och oredlig uppbördsredovisning
även brott mot 81 § uppbördslagen. Den ytterligare komplikationen före-
ligger emellertid då att underlåtenhetsbrottet enligt 2 § skattebrottslagen
är straffbart som skattebrott endast om det har begåtts med direkt uppsåt
att for låg skatt eller avgift skall bli påförd. Den uppgiftsskyldige invän-
der ofta att han saknat medel att inbetala skatt och arbetsgivaravgifter.
Därmed uppkommer problem både när det gäller frågan om direkt upp-
såt till skattebedrägeri skall anses ha förelegat och frågan om
uppbördsredovisningsbrottet har begåtts uppsåtligen (jfr beträffande sist-
nämnda ftåga rättsfallet NJA 1977 s. 225). En ändring enligt vårt förslag
i det föregående, att aktivt och passivt skattebrott likställs i subjektivt
hänseende kan visserligen förmodas innebära att vissa olägenheter elimi-
neras, men kommer inte att lösa alla de tillämpningsproblem som är
förknippade med den gällande ordningen.

Det är ett ofta framfört och enligt vår mening uppenbart befogat ön-
skemål att regleringen i detta avseende förenklas. Regleringen bör därför
ändras på sådant sätt att vad som i realiteten är en och samma gärning
bedöms enligt samma straffbestämmelse. Den uppgiftsskyldige bör i nu
aktuella fall således inte kunna dömas både för oredlig uppbördsredovis-
ning och för skattebrott.

En sådan forändring av regleringen kan ske enligt två olika linjer. Den
ena av dessa skulle innebära att oriktiga uppgifter i en uppbördsdeklara-
tion blir att betrakta som oredlig uppbördsredovisning både i fråga om
arbetsgivaravgifterna och när det gäller källskatten. Denna ordning kan
åstadkommas genom en komplettering av bestämmelsen om oredlig
uppbördsredovisning, så att denna täcker även oriktiga uppgifter i fråga
om arbetsgivaravgifterna. Denna utväg skulle nära överensstämma med
det förslag som på sin tid lades fram i Brottsförebyggande rådets rapport

125

om åtgärder mot det likvida fusket (BRÅ PM 1983:6) och som då till-
styrktes av det övervägande antalet remissinstanser.

En sådan lösning innebär dock till en början vissa lagtekniska
komplikationer. I viss mån leder den också till svårigheter i tillämpning-
en på det sättet att vissa förfaranden som i dag bedöms som skattebe-
drägeri skulle bli att hänföra till en annan brottstyp. Därtill kommer
även en annan synpunkt. Skattebetalningsutredningen (Fi 1993:07) arbe-
tar för närvarande med ett uppbördssystem som inbegriper även mervär-
desskatten. Genomförs en ordning av detta slag, skulle konsekvensen
kräva att även mervärdesskattebedrägerier förs över till bestämmelsen
om oredlig uppbördsredovisning. Att hänföra en så pass central och
frekvent brottstyp till en särbestämmelse väcker emellertid betänklighe-
ter.

Den enklaste utvägen inte minst från lagtekniska synpunkter är otvi-
velaktigt att oredlig uppbördsredovisning avskaffas som särskilt brott
och att bestämmelsens materiella innehåll inarbetas i den grundläggande
regeln om skattebrott.

Mot en sådan lösning skulle kunna åberopas att redovisningen av in-
nehållen skatt och av arbetsgivaravgifter skall avges fortlöpande med
korta mellanrum och därför skiljer sig från brott som har anknytning till
förenklad och särskild självdeklaration samt andra skattebrott. Detta
gäller emellertid även i fråga om mervärdesskatten och kan inte utgöra
något avgörande argument.

Av större betydelse är att den senast skisserade lösningen skulle inne-
bära en ganska kraftig straffhöjning av de brott som i dag rubriceras
som oredlig uppbördsredovisning. Från praktisk synpunkt har detta dock
knappast någon större betydelse eftersom uppbördsbrottet praktiskt taget
alltid är sammankopplat med en felredovisning rörande arbetsgivarav-
gifterna. Det finns också möjlighet att inom ramen för straffskalan för
skattebrott ta hänsyn till brottets beskaffenhet i det särskilda fallet.

Straffbestämmelserna om uppbördsbrott i 7-9 §§ skattebrottslagen bör
således enligt regeringens mening slopas. Även dessa brott bör alltså
vara straffbara som skattebrott, skatteförseelse och vårdslös skatteupp-
gift.

Underlåtenhet att inbetala innehållen skatt

Enligt 81 § uppbördslagen (1953:272) är det straffbart för en arbetsgiva-
re att uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåta att inbetala skatt
som innehållits för annan. Straffet är böter eller, om gärningen rör be-
tydande belopp eller annan försvårande omständighet föreligger, fängelse
i högst ett år. I ringa fall skall inte dömas till straffansvar.

Vid prövningen av de subjektiva rekvisiten för brottet skall man inte
bara se till förhållandena då den innehållna skatten skulle ha betalats
utan också till vad som hänt dessförinnan. Denna aspekt var föremål för
uppmärksamhet vid skattebrottslagens tillkomst, då en ledamot av Lagrå-
det föreslog att kriminaliseringen skulle utgå (prop. 1971:10 s. 362).
Därvid åberopades främst den kollision som kunde uppstå mellan upp-
bördslagens kriminalisering och straffbestämmelsen för mannamån mot

Prop. 1995/96:170

126

borgenärer i 11 kap. 4 § brottsbalken (som snart skall beröras närmare Prop. 1995/96:170
föreligger inte numera någon sådan straffrättslig kollisionsrisk). Straff-
sanktionen behölls emellertid med en viss justering av straffbestämmel-
sens lydelse.

I rättstillämpningen har i de vanliga fall då arbetsgivaren saknat medel
till skatteinbetalningen stor uppmärksamhet ägnats arbetsgivarens ekono-
miska situation och de åtgärder som han vidtagit under tiden efter det att
skattebeloppet innehållits (se NJA 1969 s. 326, NJA 1970 B 42 samt
NJA 1971 s. 296, 1974 s. 423 och 1979 s. 229). I åtskilliga rättsfall
förekommer också förhållandevis ingående bedömningar av frågan huru-
vida arbetsgivarens ekonomiska agerande varit försvarligt, varvid även
utsikterna till rekonstruktion av företaget ibland kommit in i bilden (se
t.ex. NJA 1977 s. 664 och 711, 1979 s. 229, 1981 s. 1014 och 1985 s.
13).

Bör kriminaliseringen behållas?

Det finns otvivelaktigt vissa skäl av principiell natur som kan göra det
motiverat att överväga om kriminaliseringen bör behållas i sin nuvarande
form.

För det första har det brukat åberopas att straffansvaret i grunden
innebär, eller i vart fall starkt påminner om, en kriminalisering av un-
derlåtenhet att betala skulder. Ända sedan slutet av 1800-talet har detta
ansetts vara något för svensk rätt i princip främmande.

Den rättspolitiska grundvalen för kriminaliseringen i uppbördslagen är
emellertid uppenbarligen tanken att en arbetsgivares underlåtenhet att
betala in ett belopp som han har dragit från arbetstagarens lön liknar
förskingring. Tanken bygger på att det är ett slags främmande värde som
arbetsgivaren har tillgodogjort sig genom avdraget på lönen och att han
är redovisningsskyldig for detta. I Norge kan ett brott av nu aktuellt slag
också bestraffas som förskingring.

Detta är naturligtvis i och för sig en fullt legitim grund för straffan-
svaret. Mot den tankegång som i enlighet härmed ligger till grund för
kriminaliseringen synes likväl vissa invändningar kunna göras. Utred-
ningen för i betänkandet (SOU 1995:10 s. 252 ff) ett resonemang om
den nuvarande kriminaliseringen och kommer till slutsatsen att brott som
avses i 81 § uppbördslagen bör avkriminaliseras.

De principiella betänkligheter som man kan hysa när det gäller krimi-
naliseringen är inte nya utan har framförts i tidigare lagstiftningssam-
manhang. Det är emellertid av utomordentlig vikt för uppbördssystemet
att innehållen skatt betalas in på det sätt som är förutsatt.

Utredningen har allvarligt ifrågasatt om kriminaliseringen verkligen
fyller någon betydelsefull allmänpreventiv funktion som, trots principiel-
la betänkligheter, kan motivera dess existens. När det är fråga om en ar-
betsgivare som är juridisk person - och detta är ju det fall som i främsta
rummet förtjänar uppmärksamhet - löper den ansvarige företrädaren
enligt 77 a § uppbördslagen risken att åläggas betalningsskyldighet för
skatten jämte arbetsgivaren. Enligt utredningen kan knappast betvivlas
att det i första hand är denna sanktion - och inte det bötesstraff som

127

vanligen ådöms för uppbördsbrottet - som har en avhållande verkan. Det Prop. 1995/96:170
personliga ansvaret enligt 77 a § bör givetvis under alla förhållanden
bestå.

Utredningen pekar vidare på att till detta kommer att det med hänsyn
till hur uppbördssystemet är utformat mycket ofta förhåller sig så att den
arbetsgivare som inte betalat skatten har gjort sig skyldig till ett annat
brott, nämligen oredlig uppbördsredovisning. Det förutsätts ju att
skatten - och för övrigt även arbetsgivaravgifterna - skall betalas i sam-
band med att uppbördsdeklarationen avges. Underlåtenhet att avge upp-
bördsdeklaration samt avgivande av sådan deklaration med oriktiga upp-
gifter bör naturligtvis fortfarande principiellt sett vara en straffbelagd
gärning. Erfarenhetsmässigt är det ofta så att arbetsgivare som saknar
vilja eller förmåga att betala skatten underlåter att avge uppbördsdeklara-
tion. I dessa vanliga fall kommer en lagföring under alla förhållanden att
äga rum.

Riksskatteverket har i sitt remissvar anfört bl.a. att problemet med
uteblivna betalningar av medel som avhänts arbetstagaren genom löneav-
drag liknar förskingring. Det kan enligt verket inte lösas med möjlighe-
ten till företrädaransvarstalan. Problemet berör i hög grad också de en-
skilda rörelseidkama. Dessa skulle med utredningens förslag inte drabbas
av några sanktioner. Enligt Riksskatteverket finns företrädare för juridis-
ka personer som är helt immuna mot alla indrivningsåtgärder, varför en
dom om företrädaransvar inte har någon preventiv effekt. Dessutom
betalas varken sanktionstillägg eller böter. Riksskatteverket anför vidare
att för den preventiva effekten av betalbrottet talar också erfarenheten att
många skattskyldiga för att undvika betalbrotten verkställer inbetalning
av källskattema, men inte den på samma redovisning upptagna summan
av arbetsgivaravgifterna. Mot bakgrund härav ställer sig Riksskatteverket
tveksamt till en fullständig avkriminalisering av betalbrottet. Åtminstone
för mera flagranta fall bör bestämmelsen finnas kvar.

Regeringen, som visserligen inser att nuvarande ordning kan ifrågasät-
tas, delar samtidigt Riksskatteverkets tveksamhet inför en avkriminalise-
ring.

Skattebetalningsutredningen arbetar för närvarande med ett förslag
som avses innebära att ett gemensamt avräkningskonto skall tillskapas
för olika slag av skatter och avgifter, däribland innehållen källskatt,
arbetsgivaravgifter och mervärdesskatt. För att denna ordning skall kun-
na fungera förutsätts att det från den betalningsskyldiges synpunkt sak-
nar betydelse till vilken skatt eller avgift en betalning till kontot är att
hänföra. Det är osäkert om det då blir möjligt att behålla en ordning
som innebär att underlåten betalning på ett område men inte på andra är
kriminaliserad. Regeringen finner mot bakgrund av det anförda och i
avvaktan på Skattebetalningsutredningens betänkande inte anledning att
i detta sammanhang avkriminalisera betalbrottet i 81 § uppbördslagen.

Övriga brott mot uppbördslagstiftningen

Enligt 79 § uppbördslagen är det belagt med bötesstraff att uppsåtligen

128

eller av grov oaktsamhet till myndighet lämna oriktig uppgift om för- Prop. 1995/96:170
hållande som har betydelse för skyldigheten för uppgiftslämnaren eller
juridisk person som han företräder att betala skatt eller att underlåta att
lämna föreskriven uppgift av sådant slag. Undantag har gjorts för fall då
brottet är straffbelagt i skattebrottslagen. I ringa fall skall inte dömas till

ansvar.

Bestämmelsen tillämpas ytterst sällan. Det har under senare år rört sig
om mindre än 20 anmälningar om året, och några år har ingen lagföring
alls eller bara någon enstaka ägt rum. Med den utformning av tillämp-
ningsområdet för skattebrottslagens bestämmelse om skatteredovisnings-
brott som tidigare föreslagits blir bestämmelsen överflödig, och vi fö-
reslår att den upphävs. Även 79 a § uppbördslagen (angående F-skattese-
del) kan upphävas med hänsyn till den berörda bestämmelsen om skatte-
redovisningsbrott.

Av mera central betydelse är straffbestämmelsen i 80 § uppbördslagen.
Den tar sikte på fall då en arbetsgivare uppsåtligen eller av grov oakt-
samhet åsidosätter sin skyldighet att verkställa skatteavdrag. Straffet är
böter. I ringa fall skall inte dömas till ansvar.

Den huvudsakliga sanktionen mot underlåtenhet att verkställa skatte-
avdrag är dock av utomstraffrättslig art. En arbetsgivare som utan skälig
anledning underlåter att verkställa skatteavdrag blir nämligen enligt 75 §
uppbördslagen ansvarig för skattebeloppet enligt beslut av skattemyndig-
het.

Med hänsyn härtill skulle det kunna ifrågasättas om inte skäl talar för
en avkriminalisering. Beträffande underlåtenhet att göra skatteavdrag
finns det emellertid till en böljan inte på samma sätt som när det gäller
betalningsbrottet några principiella skäl som kan åberopas mot kriminali-
seringen. En sådan avkriminalisering skulle få ganska liten praktisk bety-
delse för de rättsvårdande myndigheternas arbetsbörda; antalet anmäl-
ningar från skattemyndigheterna har under senare tid understigit 100 och
ofta även 50 om året, medan antalet lagföringar under motsvarande tid
varit färre än 10 årligen. Dessutom är den ekonomiska sanktionen som
här kommer i fråga, arbetsgivarens ansvar för skatten, inte överflyttbar
på fysiska personer som företräder en juridisk person.

Underlåter arbetsgivaren att företa skatteavdrag, drabbas inte bara
staten genom ränteförlust och risk för att skattebeloppet aldrig blir inbe-
talat. Även den enskilde arbetstagaren, som ju behåller sitt ansvar för
skatten, kan drabbas genom att han i strid mot källskattesystemets syften
kommer att få betala hela skattebeloppet på en gång, antingen i den
händelse arbetsgivaren inte har förmåga att svara för betalningen eller
också som en följd av ett regressanspråk från dennes sida. Detta förhål-
lande bör också vägas in i bedömningen, även om det naturligtvis inte i
sig utgör underlag för att behålla kriminaliseringen.

Det är slutligen självfallet av största vikt att skapa respekt för arbetsgi-
varnas skyldigheter enligt uppbördslagen, och den principiella kriminali-
seringen synes i detta avseende inte kunna frånkännas en viss betydelse.
För en arbetsgivare som kanske blir utsatt för påtryckningar från arbet-
stagarnas sida om att skatteavdrag skall underlåtas kan det vara en fördel

9 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 170

129

att kunna hänvisa till att detta är straffbart. Och man far hålla i minnet
att underlåtenhet att verkställa skatteavdrag ofta i praktiken utgör ett
förstadium till mera allvarlig brottslighet. Skall staten slutligt undanhål-
las skattebeloppen krävs ju att kontrolluppgifter inte avges och att orikti-
ga uppgifter lämnas i arbetstagarens deklaration. Kan kriminaliseringen
i någon utsträckning bidra till att vägen till sådana mera allvarliga brott
över huvud taget inte beträds, fyller den otvivelaktigt en betydelsefull
funktion.

På nu anförda skäl anser regeringen att underlåtenhet att göra skatteav-
drag inte bör lämnas osanktionerad. I den utredning som Riksåklagaren
och Rikspolisstyrelsen år 1992 avgav angående vissa frågor om ekono-
misk brottslighet har uttalats att det också bör övervägas om inte den
ifrågavarande straffsanktionen kan depenaliseras, dvs. bytas ut mot en
administrativ ekonomisk sanktion. En naturlig sådan sanktion föreligger
emellertid redan i form av arbetsgivarens ansvar för den ej avdragna
skatten.

Regeringen har alltså kommit till den slutsatsen att straffansvaret bör
behållas i sin nuvarande utformning. Vad gäller straffskalan föreslogs i
BRÄ-rapporten om åtgärder mot det likvida fusket en skärpning så att
även fängelsestraff skulle ingå i skalan. Det förekommer otvivelaktigt att
brott av nu aktuellt slag sätts i system. Å andra sidan blir då nästan
alltid, i den händelse förfarandet upptäcks, ansvar för skattebedrägeri
eller medhjälp härtill eller för försvårande av skattekontroll aktuellt. Vi
anser det likväl befogat att fängelse upp till ett år får ingå i straffskalan
med sikte på grova fall. Som tidigare nämnts bör kriminaliseringen flyt-
tas till skattebrottslagens bestämmelse om skattebetalningsbrott.

Prop. 1995/96:170

130

4.10 Försvårande av skattekontroll m.m.

Prop. 1995/96:170

Regeringens förslag: Försvårande av skattekontroll konstrueras som
ett farebrott. Brottet fullbordas härigenom vid tidpunkten för hand-
lingen eller underlåtenheten i likhet med vad som gäller bokförings-
brott. För straffbarhet fordras således inte att förfarandet faktiskt
försvårat skattekontrollen utan endast att det har gett upphov till fara
för försvårande.

En alternativ utgångspunkt för preskriptionsberäkningen införs i
14 § skattebrottslagen för försvårande av skattekontroll och i 35 kap.
4 § brottsbalken för bokföringsbrott, innebärande att om en misstänkt
blivit föremål för skatterevision inom fem år från brottet, preskrip-
tionstiden skall räknas från den dag revisionen inleddes.

Subsidiariteten i förhållande till brotten i brottsbalken upphävs. I
dessa fall blir således i fortsättningen vanliga regler om brottskonkur-
rens tillämpliga

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag. Utredningen anger emellertid som förutsättning för straffansvar
att förfarandet “varit ägnat att” försvåra skattekontrollen. Vidare föreslår
utredningen att subsidiariteten i förhållande till brotten i brottsbalken
upphävs endast för de fall en gärning anses allvarligare bedömd som
försvårande av skattekontroll än som bokföringsbrott eller undertryckan-
de av urkund.

Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks i huvudsak, dock föreslås
vissa lagtekniska kompletteringar. Domstolsverket anser att lagtexten i 14
§ bör förtydligas så att det bestämt anges vilken tidpunkt som är ut-
gångspunkt för preskriptionsberäkningen. Riksåklagaren delar
uppfattningen att försvårande av skattekontroll skall utformas som
farebrott, men efterlyser en definition på innebörden av begreppet fara.
Vidare tillstyrks förslaget att alternativ utgångspunkt för
preskriptionsberäkning skall införas. Juridiska institutionen vid Uppsala
Universitet har förståelse för utredningens förslag, men anser att den
enda rationella lösningen är att komplettera bestämmelsen om
bokföringsbrott i 11 kap. 5 § brottsbalken. Regleringen av försvårande
av skattekontroll bör således vara en del av regleringen av
bokföringsbrott och subsidiaritetsklausulen i 10 § skattebrottslagen bör
utformas på ett sätt som ansluter till gängse konstruktioner. Föreningen
Auktoriserade Revisorer FAR har svårt att se att olägenheterna avseende
försvårande av skattekontroll och bokföringsbrott försvinner med de
föreslagna förändringarna.

Skälen för regeringens förslag:

Förhållandet mellan försvärande av skattekontroll och bokföringsbrott

131

Enligt 10 § skattebrottslagen är det straffbart att åsidosätta bokförings-
skyldighet eller sådan skyldighet att föra och bevara räkenskaper som
har föreskrivits för vissa uppgiftsskyldiga. Förutsättningen är att det
allvarligt försvårar den kontrollverksamhet som en myndighet utövar vid
beräkning eller uppbörd av skatt eller avgift. Åsidosättandet skall ha
skett av uppsåt eller av grov oaktsamhet och brottet, försvärande av
skattekontroll, föranleder då böter eller fängelse i högst två år. Vid grovt
brott skall ådömas fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. I ringa
fall skall inte dömas till ansvar.

Ringa brott skall enligt förarbetena kunna föreligga när kontrollarbetet
för myndigheten visserligen allvarligt har försvårats eller kanske rent av
omöjliggjorts men omständigheterna talar för att det kan röra sig endast
om mer obetydliga skatte- eller avgiftsbelopp (prop. 1971:10 s. 262).

Med åsidosättande av bokföringsskyldighet avses i bestämmelsen
försummelse av sådan skyldighet som omfattas av bokföringslagen
(1976:125). Bestämmelsen sanktionerar i övrigt dels försummelser av
sådan skyldighet att föra och bevara räkenskaper som föreskrivs i
jordbruksbokföringslagen (1979:141) och vissa andra särskilda
författningar avseende juridiska personer, dels brott mot specialreglerna
i uppbördslagen (1953:272) och punktskatteförfattningama.

Bestämmelsen tar sikte såväl på fall då någon över huvud taget inte
har fört några räkenskaper som på situationer då räkenskaperna har förts
på ett ofullständigt eller bristfälligt sätt. Vidare avser bestämmelsen att
täcka vilseledande bokföringsåtgärder med eller utan stöd av falska eller
osanna verifikationer. Även den som förstör eller undanskaffar
räkenskapsmaterial under den tid han är skyldig att bevara dem kan
dömas till straff.

Reglerna i 11 kap. 5 § brottsbalken straffbelägger nu endast åsido-
sättande av bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen. Från och med
den 1 januari 1996 beivras emellertid även överträdelser av den bok-
föringsskyldighet som skall fullgöras enligt stiftelselagen (1994:1220)
och lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m. enligt
denna paragraf. Brotten begås genom uppsåtlig eller oaktsam underlåten-
het att bokföra affärshändelser eller bevara räkenskapsmaterial eller
genom lämnande av oriktiga uppgifter i bokföringen eller på annat sätt.
Om detta handlande medför att rörelsens förlopp, ekonomiska resultat
eller ställning i huvudsak inte kan bedömas med ledning av bokföringen
skall dömas för bokföringsbrott. Straffet är fängelse i högst två år.

Ringa brott skall föranleda bötesstraff och grovt brott fängelse i lägst
sex månader och högst fyra år. Bestämmelsen om ringa bokföringsbrott
tar sikte på ömmande fall.

Försvårande av skattekontroll är enligt 10 § tredje stycket skattebrotts-
lagen subsidiärt till brottsbalken och därmed till bokföringsbrott.
Formuleringen av konkurrensregeln avviker dock härvid från den
konstruktion som vanligtvis tillämpas inom specialstraffrätten. Skatte-
strafflagutredningen föreslog i sitt betänkande Skattebrotten (SOU
1969:42) att ansvar för räkenskapsförsummelse skulle ådömas om
gärningen inte var "belagd med straff i brottsbalken", vilket är den

Prop. 1995/96:170

132

vedertagna konstruktionen. Vid skattebrottslagens tillkomst föreslog Prop. 1995/96:170
emellertid departementschefen, utan någon särskild motivering, den
lydelse som bestämmelsen nu har, nämligen att ansvar för försvårande
av skattekontroll ej inträder, om ansvar för gärningen "kan ådömas"
enligt brottsbalken.

Konkurrensregeln skall tolkas enligt ordalydelsen, vilket innebär att
straffansvar för försvårande av skattekontroll kan komma i fråga så snart
förutsättningarna för att döma till ansvar för bokföringsbrott (eller för
undertryckande av urkund) saknas i det enskilda fallet (NJA 1983 s.
479). Detta kan fa konsekvenser för det fall att någon genom
bokföringsbrott har försvårat skattekontrollen. Eftersom
utgångspunkterna för preskriptionstidsberäkningen skiljer sig åt kan det
inträffa att det centrala brottet - bokföringsbrottet - är preskriberat,
medan så inte är fallet med försvårande av skattekontroll. Därmed kan
straffansvar ådömas för det senare brottet. Denna ordning avviker från
vanliga principer, och i det nämnda rättsfallet får Högsta domstolen
också anses rikta kritik mot konstruktionen.

Utgångspunkten för preskriptionsberäkningen när det gäller
bokföringsbrott torde vara den tidpunkt då bokföringsskyldigheten
åsidosätts, om det innebär att rörelsen inte kan bedömas med ledning av
bokföringen. Härigenom böljar preskriptionstiden för bokföringsbrott
normalt löpa tidigare än vad som gäller för brottet försvårande av
skattekontroll. Preskriptionstiden för ringa bokföringsbrott är två år, för
normalbrottet fem år och för det grova brottet tio år.

Genom 35 kap. 4 § andra stycket brottsbalken har emellertid preskrip-
tionstiden för bokföringsbrott som inte är ringa utsträckts. Har den
bokföringsskyldige inom fem år från brottet försatts i konkurs, fått eller
erbjudit ackord eller inställt sina betalningar, skall preskriptionstiden
räknas från den dag då så skedde. Genom att undantag görs för ringa
bokföringsbrott preskriberas detta brott alltid två år från brottets
fullbordan.

Försvårande av skattekontroll är ett effektbrott, som fullbordas först
när myndigheten i det enskilda fallet konstaterat att räkenskapsföringen
är undermålig och att detta förhållande försvårar skattekontrollen. Med
denna utgångspunkt räknas preskriptionstiden enligt 35 kap. 4 §
brottsbalken från den tidpunkt då en av myndighet företagen kontroll
försvårats av gärningen och brottet därmed anses fullbordat.
Preskriptionstiden är för normalbrottet fem år och för grovt brott tio år.

Den diffusa fullbordanstidpunkten har inneburit praktiska problem. Det
gäller bl.a. hur utgångspunkten för preskriptionsberäkningen närmare
skall kunna bestämmas. Ofta är det tidpunkten för en revision som är
utgångspunkten. Men det kan inte vara dagen för beslutet om sådan
revision och knappast heller - i vaije fall inte utan vidare - dagen för
revisionens påböljande som är avgörande. I stället får antas att det är
den dag då myndigheten under en revision finner det svårt att genomföra
kontrollen som normalt bör bilda utgångspunkten för
preskriptionsberäkningen.

Men detta gäller inte alltid, utan ett antal andra situationer kan tänkas

133

uppkomma. Har exempelvis gärningsmannen använt sig av falsk
bokföring, kan detta vid en revision innebära att myndigheten inte
upptäcker några problem. Det beror emellertid på att skattemyndigheten
blivit vilseledd. Uppdagas det rätta förhållandet senare är brottet
sannolikt fullbordat vid det tillfälle under revisionen som skattemyndig-
heten blev vilseledd. Skattemyndighetens kontrollverksamhet får
nämligen anses ha försvårats genom vilseledandet, även om myndigheten
inte var medveten om det vid nämnda tillfälle.

En annan situation, som praktiskt sett ingalunda är ovanlig, kan vara
den att den tilltalade medger att han inte till punkt och pricka följt bok-
föringslagens regler men hävdar att det ändå inte borde ha förelegat
någon svårighet för skattemyndigheten, eftersom t.ex. alla verifikationer
funnits samlade i god ordning. Skattemyndigheten å sin sida uppger att
den likväl haft betydande svårigheter vid kontrollen. Kan domstolen då
gå in i prövning av den tilltalades invändning på det sättet att domstolen
gör en bedömning av om det hade bort föreligga allvarliga svårigheter
att genomföra kontrollen? Eller är det avgörande att det styrks att
myndigheten rent faktiskt haft sådana svårigheter? Sannolikt är den för-
sta ståndpunkten den riktiga. Men lagtexten lämnar frågan öppen, och
den har inte berörts i förarbetena.

Det anförda får anses ge vid handen att konstruktionen av brottet
försvårande av skattekontroll som ett effektbrott med en delvis subjektiv
och något diffus omständighet som förutsatt effekt medför sådana
svårigheter att fastställa fullbordanstidpunkten att en annan lösning än
effektbrott bör övervägas. Allmänt sett anses det också vid brott av
förevarande slag vara en tveksam konstruktion, om brottets fullbordan
knyts till en omständighet som står helt utanför gärningsmannens
kontroll.

Prop. 1995/96:170

Konstruktion av brottet försvårande av skattekontroll

Det är angeläget att söka nå fram till enhetliga preskriptionsbe-
stämmelser för bokföringsbrott och försvårande av skattekontroll. Det
ligger då nära till hands att överge konstruktionen av det sistnämnda
brottet som ett effektdelikt. Brottet bör på samma sätt som bokförings-
brott anses vara fullbordat vid tidpunkten för handlingen eller under-
låtenheten, och man bör alltså inte för straffbarhet kräva att förfarandet
faktiskt har försvårat skattekontrollen utan endast att det har gett upphov
till fara för detta. Beträffande frågan om i vilka fall fara skall anses ha
uppkommit bör motsvarande bedömning göras som vid skattebrott enligt
2 §. Regeringen föreslår därför att 10 § första stycket skattebrottslagen
formuleras i överensstämmelse härmed.

Vid den valda lösningen måste emellertid samtidigt införas en
alternativ utgångspunkt för preskriptionsberäkningen som tar hänsyn till
de speciella skatteaspektema och som bör gälla både i fråga om bokfö-
ringsbrott och beträffande försvårande av skattekontroll. Närmast till
hands skulle ligga att låta den omständigheten att den bokföringsskyldige
blir föremål för skatterevision inom fem år från gärningen bilda
utgångspunkt. Detta bör i så fall gälla i fråga om både försvårande av

134

skattekontroll och bokföringsbrott. Beträffande det sistnämnda brottet Prop. 1995/96:170
bör alltså skatterevision vara en omständighet av samma betydelse för
preskriptionsberäkningen som konkurs, ackord och betalningsinställelse.

Med en sådan lösning åstadkommer man på en gång att bokföringsbrott
i vart fall inte kan preskriberas tidigare än försvårande av skattekontroll
samt att det sistnämnda brottet anses fullbordat enligt vanliga principer
och får en objektivt identifierbar utgångspunkt för preskrip-
tionsberäkningen.

Regeringen föreslår att 14 § första stycket skattebrottslagen och 35
kap. 4 § tredje stycket BrB formuleras i överensstämmelse härmed.

Bör försvärande av skattekontroll vara subsidiärt?

Försvårande av skattekontroll är subsidiärt till bokföringsbrott. Samtidigt
gäller att de båda lagbuden så som de har formulerats inte i alla lägen
skyddar samma intresse. Bestämmelsen om bokföringsbrott avser att
tillgodose intresset av att rörelsens förlopp, ekonomiska resultat och
ställning skall kunna i huvudsak bedömas med ledning av bokföringen.
Detta är givetvis av betydelse även för skattekontrollen. Men det kan
förekomma fall då bestämmelsernas syften inte helt och hållet
sammanfaller, t.ex. när bokföringen är bristfällig i ett hänseende som
inte påverkar möjligheten att bedöma rörelsens förlopp, ekonomiska
resultat eller ställning men som har stor betydelse för skattekontrollen.
Att sådana fall kan förekomma har förutsatts i motiven till 1982 års
lagändringar i fråga om bokföringsbrott och försvårande av
skattekontroll (NJA II 1982 s. 24).

Om i ett fall av detta slag förutsättningar saknas att döma för bok-
föringsbrott uppstår inga problem. Gärningen är inte straffbar enligt
brottsbalken och gärningsmannen kan dömas för försvårande av skatte-
kontroll.

Problem kan emellertid tänkas uppstå, om domstolen finner att
förfarandet överskrider straffbarhetsgränsen för bokföringsbrott men
likväl inte utgör något svårare fall, om man endast beaktar intresset av
att rörelsens förlopp, ekonomiska resultat eller ställning i huvudsak skall
kunna bedömas. Utifrån dessa synpunkter föreligger bara ett ringa
bokföringsbrott. Samtidigt står det klart för domstolen att förfarandet
bedömt som försvårande av skattekontroll skulle ha utgjort ett mycket
allvarligt fall och att gärningsmannen följaktligen skulle ha fällts till
ansvar för grovt försvårande av skattekontroll, om gärningen inte hade
varit straffbar enligt brottsbalken.

Det kan vara föremål för olika uppfattningar hur domstolen bör
resonera i ett sådant fall. Om gärningsmannen anses kunna dömas för
ringa bokföringsbrott, skall bestämmelsen om försvårande av skatte-
kontroll inte tillämpas. Den omständigheten att gärningen var så pass
allvarlig även från de i 11 kap. 5 § brottsbalken angivna synpunkterna
att den överskridit straffbarhetsgränsen enligt nämnda paragraf kommer
då att medföra att gärningsmannen döms mildare än om gärningen inte
skulle föranlett ansvar enligt denna bestämmelse. Denna konsekvens av
regleringen måste sägas vara otillfredsställande.

135

I motiven till 1982 års lagändringar förutsätts att, om straffansvar skall Prop. 1995/96:170
ådömas för ett bokföringsbrott som även har försvårat skattekontrollen,
det förhållandet att denna kontroll försvårats skall beaktas vid straff-
mätningen (NJA II 1982 s. 17). Om det - vilket naturligtvis för det
mesta är förhållandet - är just omöjligheten att på grundval av
bokföringen bedöma rörelsens förlopp, ekonomiska resultat eller
ställning som medför svårigheter vid skattekontrollen synes det inte
medföra några problem att låta detta uttalande vara vägledande. Frågan
är emellertid, med hänsyn till den inom straffrätten rådande legali-
tetsprincipen, i hur stor utsträckning uttalandet - som saknar vaije
täckning i lagtexten - kan beaktas i andra fall, dvs. i fall där bristerna i
bokföringen har förhållandevis marginell betydelse från de synpunkter
som anges i 11 kap. 5 § brottsbalken men har stor betydelse för skatte-
kontrollen.

För att undanröja dessa problem föreslår utredningen att subsidiariteten
upphävs för fall då gärningen befinns allvarligare bedömd som
försvårande av skattekontroll än som bokföringsbrott. Andra lösningar
som utredningen diskuterar är att upphäva bestämmelsen om att för-
svårande av skattekontroll skall vara subsidiärt till bokföringsbrott eller
att komplettera bestämmelsen om bokföringsbrott på sådant sätt att
försvårande av skattekontroll utgör en alternativ brottsförutsättning. Med
den sistnämnda lösningen skulle straffansvar för bokföringsbrott alltså
kunna komma i fråga inte bara som nu om till följd av försummelsen
rörelsens förlopp, ekonomiska resultat eller ställning inte kan i huvudsak
bedömas med ledning av bokföringen utan också i det fallet att
försummelsen gett upphov till fara för att myndighets
kontrollverksamhet vid beräkning eller uppbörd av skatt eller avgift
allvarligt försvåras. Utredningen avfärdar emellertid denna lösning
eftersom den från principiell synpunkt är behäftad med den nackdelen
att bestämmelsen om bokföringsbrott skulle komma att sanktionera ett
intresse som inte uttryckligen nämns i bokföringslagen. Bestämmelsen
skulle därmed fa en delvis annan karaktär än för närvarande, och det
skulle kunna hävdas att den inte far en helt adekvat placering i 11 kap.
brottsbalken.

Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet ifrågasätter i sitt
remissyttrande om denna ståndpunkt är förenlig med den föreslagna
ändringen av 35 kap. 4 § brottsbalken. Utredningens argument torde
enligt fakultetsnämndens mening dessutom ha liten betydelse när man
beaktar de avsevärda konkurrensproblem som nu föreligger och som
knappast löses genom det föreslagna tredje stycket till 10 §
skattebrottslagen. Fakultetsnämnden anser att regleringen av försvårande
av skattekontroll bör vara en del av regleringen av bokföringsbrott och
att under alla omständigheter en subsidiaritetsregel i 10  §

skattebrottslagen bör utformas på ett sätt som ansluter till gängse
konstruktioner.

Regeringen delar de betänkligheter som fakultetsnämnden redovisat
vad avser den av utredningen föreslagna regleringen. Såsom
fakultetsnämnden påpekat utgör förslaget en konstruktion som saknar

136

motsvarighet i dagens lagstiftning och som förefaller kunna leda till Prop. 1995/96:170
vissa praktiska tillämpningsproblem.

Det saknas underlag för att nu bedöma den av fakultetsnämnden
förordade lösningen att arbeta in bestämmelsen om försvårande av
skattekontroll i anslutning till bestämmelsen om bokföringsbrott.
Regeringen anser sig därför inte nu kunna bedöma det befogade i en
sådan lösning. Det bör dock påpekas att utredningen enligt sina direktiv
kommer att återkomma till bokföringsbrottet i sitt slutbetänkande.

För att åtgärda den onöjaktighet som föreligger med dagens
konstruktion ligger det i stället närmare till hands att helt slopa den
särskilda subsidiaritetsregleringen. Härigenom kommer normala
konkurrensregler att bli tillämpliga. I och för sig kan den av utredningen
nämnda effekten, att domstolen i många fall skulle komma att behöva
döma för såväl bokföringsbrott som försvårande av skattekontroll,
komma att uppstå. Med hänsyn till de båda bestämmelsernas delvis olika
syften och tillämpningsområden kan dock en sådan effekt inte sägas vara
obefogad.

Det bör också påpekas att saken i praktiken kan styras genom
åklagarens utformning av gämingsbeskrivningen. Det torde således
kunna förutses att åklagaren i exempelvis de fall då den dominerande
frågan är ansvar för bokföringsbrott kommer att åberopa endast sådana
omständigheter som konstituerar ansvar för sådant brott.

Regeringen föreslår mot bakgrund härav att den särskilda
subsidiaritetregeln upphävs.

137

5 Övriga frågor om straffansvar

Prop. 1995/96:170

Regeringens bedömning och förslag: Frågan om att omkonstruera
tullbedrägeribrottet till ett farebrott får anstå till dess att ett samlat grepp
tas om lagen (1960:418) om straff for varusmuggling.

Några ändringar i straffbestämmelsen i 10 kap. 1 § lagen (1994:1776)
om skatt på energi föreslås inte.

Vissa mindre ändringar av i huvudsak konsekvensändringskaraktär
föreslås i mervärdesskattelagen (1994:200), lagen (1958:295) om
sjömansskatt, lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt,
fastighetstaxeringslagen (1979:1152), fordonsskattelagen (1988:327),
lagen (1988:328) om fordonsskatt på utländska fordon, lagen (1994:1704)
om lageravgift på vissa jordbruksprodukter, lagen (1994:1776) om skatt på
energi och lagen (1994:1920) om allmän löneavgift.

Utredningens förslag: Utredningens förslag överensstämmer med
regeringens förutom att utredningen föreslår att vissa brott i
varusmugglingslagen omkonstrueras till farebrott.

Remissinstanserna: Generaltullstyrelsen är tveksam till att göra de av
utredningen föreslagna ändringarna i varusmugglingslagen innan
konsekvensen av ändringarna analyserats. Styrelsen påpekar att den som
lämnar oriktig uppgift i tulldeklaration med uppsåt att undandra tull eller
skatt döms för fullbordat brott om det förelegat fara för att undandragandet
skulle ha förverkligats, även i det fall oriktigheten uppdagats vid
tullbehandlingen. Den som däremot lämnar sådan uppgift i uppsåt att
införa vara i strid mot förbud skall endast dömas för försök till
varusmuggling om oriktigheten uppdagas, även om det förelegat fara för
att den inte skulle uppdagas. En konsekvens av detta är vidare att
utrymmet for försök till varu-smuggling, bestående i undandragande,
genom vilseledande blir ytterst begränsat. En gärning kan omfatta såväl
undandragande som vilseledande, exempelvis när någon med detta dubbla
syfte uppsåtligen anger ett felaktigt statistiskt nummer i tulldeklaration.
Vidare bör förhållandet mellan det nya farebrottet och farebrottet i 5 §
varusmugglingslagen utredas närmare. Svenska Arbetsgivareföreningen,
Sveriges Industriförbund och Lantbrukarnas Riksorganisation har påpekat
att det mot bakgrund av liggande förslag om att öka antalet
redovisningstillfällen avseende mervärdesskatt från sex till tolv per år och
att redovisningstidema kraftigt förkortas att det är mycket viktigt att det
ges en rimlig tidsfrist att ge in deklaration innan ett ärende kan leda till
åtal.

138

Prop. 1995/96:170

Skälen för regeringens förslag:

Lagen om straffför varusmuggling

Som Generaltullstyrelsen påpekat bör konsekvenserna av att omkonstruera
vissa brott i varusmugglingslagen till farebrott analyseras ytterligare innan
några förslag i den delen lämnas. En sådan analys bör lämpligen göras i
samband med att regeringen tar ställning till de förslag som 1986 års
varusmugglingsutredning lagt fram.

Mervärdesskattelagen

För skattebedrägeri erfordras, enligt 2 § skattebrottslagen i dess nuvarande
lydelse, objektivt sett att någon genom att lämna oriktig uppgift i handling
som avges till ledning för myndighets beslut i fråga om skatt eller avgift,
föranleder att skatt eller avgift inte påförs eller påförs med för lågt belopp
eller tillgodoräknas med för högt belopp.

Med uttrycket "myndighets beslut i fråga om skatt eller avgift" menas
ett beslut genom vilket myndighet bestämmer storleken av en skatt eller en
avgift eller underlag för beräkning av skatt eller avgift (prop. 1971:10 s.
245).

Till följd av denna definition har återbetalning av och kompensation för
skatt eller avgift ansetts ej falla inom stadgandets tillämpningsområde. Det
har alltså inte ansetts vara skattebedrägeri att lämna en oriktig uppgift vid
ansökan om återbetalning av skatt eller kompensation for skatt för den som
inte är skattskyldig.

Genom förslaget till ändringar i 2 § skattebrottslagen blir det inte någon
förutsättning för straffbarhet att den oriktiga uppgiften lämnas till ledning
för ett beskattningsbeslut. Förutsättningen är i stället att den oriktiga
uppgiften lämnas till myndighet på annat sätt än muntligen med uppsåt att
skatt eller avgift skall undandras det allmänna eller felaktigt tillgodoräknas
eller återbetalas till uppgiftslämnaren själv eller någon annan och att fara
härför uppkommer. Detsamma gäller vid underlåtelse att lämna
deklaration, kontrolluppgift eller annan föreskriven handling.

Vi föreslår, med beaktande av vad nu anförts, att 19 kap. 10 § och 12 §
andra stycket mervärdesskattelagen (1994:200) upphävs. Genom detta blir
skattebrottslagen tillämplig på all skatt enligt mervärdesskattelagen som
tas ut i Sverige, förutom den skatt som tas ut vid import från land utanför
EU.

Lagen om sjömansskatt

Redare är enligt 16 § 1 mom. lagen (1958:295) om sjömansskatt pliktig att
till skattemyndigheten lämna uppgifter enligt fastställt formulär. Dessa
uppgifter har betydelse för ombordanställda sjömäns beskattning. Genom
vårt förslag kan den redare som skriftligen lämnar oriktig uppgift till
myndighet eller underlåter att lämna föreskriven handling dömas enligt
skatte-brottslagen. Det handlande som 26 § första stycket lagen om
sjömansskatt är avsett att träffa täcks genom förslaget till ändringar i

139

skattebrottslagen. 26 § första stycket lagen om sjömansskatt kan därmed Prop. 1995/96:170
upphävas.

1 26 § andra stycket lagen om sjömansskatt straffbeläggs att en sjöman
uppsåtligen eller av grov oaktsamhet till myndighet eller redare lämnar
oriktig uppgift om förhållande som har betydelse för hans skyldighet att
erlägga sjömansskatt eller underlåter att lämna föreskriven uppgift av
sådant slag, och i 27 § samma lag föreskrivs straff för redare som
åsidosätter skyldighet att verkställa skatteavdrag. Med den konstruktion av
brottet skatteförseelse som har föreslagits i det föregående kommer
förseelser av detta slag i princip att kunna bestraffas som
skatteredovisningsbrott. Vissa förseelser som i dag torde vara straffbara
enligt sjömansskattelagen kommer visserligen inte att täckas av
skattebrottslagens kriminalisering. Det gäller grovt oaktsam oriktig uppgift
till redare och grovt oaktsam muntlig uppgift till myndighet. I konsekvens
med de allmänna överväganden som gjorts i det föregående bör emellertid
sådana förseelser inte vara kriminaliserade fortsättningsvis.

Det fallet att innehållen skatt eller allmänna egenavgifter ej betalas in
till skattemyndigheten av redaren straffbeläggs i 28 § lagen om sjömans-
skatt. Detta förfarande omfattas av 6 § i förslaget till ändring i skattebrotts-
lagen.

En följd av det anförda är att 26 -28 §§ lagen om sjömansskatt kan
upphävas.

Lagen om arvsskatt och gåvoskatt
Skattebrottslagen är i sin nuvarande lydelse tillämplig på sådan skatt som
avses i lagen (1941:416) om arvs- och gåvoskatt. Genom förslagen i
avsnitt 4.4 utvidgas straffbarheten för fall då deklarationsskyldigheten
försummas genom att det i subjektivt hänseende skall vara tillräckligt att
uppsåt föreligger enligt vanliga regler och således inte som hittills fordras
direkt uppsåt. Detta kommer att gälla även underlåtenhet att lämna
bouppteckning med uppsåt att undandra skatt, en ordning som vi finner
befogad. Underlåtenhet att lämna deklaration kommer i andra fall att
kunna bestraffas som skatteförseelse. Med denna lösning kan nuvarande
66 § lagen om arvs- och gåvoskatt upphävas.

Fastighetstaxeringslagen

Den som till ledning för allmän fastighetstaxering uppsåtligen eller av grov
oaktsamhet lämnar handling med oriktig uppgift och därigenom föranleder
fara för att taxeringen blir för låg döms enligt 18 kap. 41 §
fastighetstaxeringslagen (1979:1152) till böter eller fängelse i högst sex
månader. I ringa fall döms inte till ansvar. Sedan förseningsavgift infördes
även på fastighetstaxeringsområdet tar straffbestämmelsen endast sikte på
aktivt uppgiftslämnande.

Skattebrottslagen är nu inte tillämplig på oriktig uppgift som lämnas till
ledning vid fastighetstaxering.

Skattestrafflagutredningen anförde på sin tid som skäl för att inte låta
fastighetstaxeringen omfattas av den föreslagna lagstiftningen, att
uppgifterna i en fastighetsdeklaration inte på samma sätt som uppgifter i

140

andra deklarationer är av omedelbar betydelse för skattepåföringen och Prop. 1995/96:170
därmed för fastställandet av skatt (SOU 1969:42 s. 150). Genom att skatte-
bedrägeribrottet kom att konstrueras som ett effektbrott synes dessutom
möjligheten att inordna fastighetstaxeringen under skattebrottslagen ha gått
förlorad. Den effekt som förutsätts för skattebedrägeri uppkommer inte när
en oriktig uppgift lämnas till ledning för fastighetstaxeringen.

Som redan tidigare framhållits skulle det innebära en betydande fördel
om straffbestämmelser på skatteområdet samlas i skattebrottslagen och
således i så stor utsträckning som möjligt utmönstras ur de materiella
skatteförfattningama. Med hänsyn till detta och till förslaget att
omkonstruera det centrala skattebrottet till ett farebrott finns det starka skäl
att låta även oriktiga uppgifter vid fastighetstaxering omfattas av
skattebrottslagen.

Den omständigheten att en oriktig uppgift vid fastighetstaxering inte
omedelbart ligger till grund för ett skattebeslut hindrar inte att förfarandet
kan vara att bedöma som ett skattebrott enligt den konstruktion som
föreslås. Någon självständig prövning utöver den som sker vid
fastighetstaxeringen företas i princip inte inför ett skattebeslut som bygger
på värdet av en fastighet. Om basvärdet vid fastighetstaxeringen blir för
lågt föreligger således en fara för att skatt eller avgift påförs den
skattskyldige med för lågt belopp, låt vara först i ett senare led.

Straffbestämmelsen i fastighetstaxeringslagen har som utredningen
konstaterat, inte kommit att tillämpas i praktiken. Denna omständighet kan
naturligtvis tala i olika riktningar. Förhållandet kan anföras som argument
för att straffbestämmelsen bör upphävas. Det är emellertid från principiell
synpunkt otillfredsställande att i lag föreskriva en medborgerlig skyldighet
utan sanktion i någon form. Så länge det erfordras att uppgifter lämnas på
fastighetstaxeringsområdet bör därför inte uppgiffsskyldigheten lämnas
osanktionerad. Och det är i praktiken svårt att tänka sig någon annan
sanktion än straff för dessa fall. Till det nu anförda kommer att uppgifterna
som lämnas i en fastighetsdeklaration har betydelse för påförandet av skatt
i många sammanhang. Det basvärde som fastställs på grund av lämnade
uppgifter ligger till grund för bestämmandet av taxeringsvärdet, som i sin
tur har betydelse för den skatt som tas ut vid bl.a. arv, gåva, statlig
fastighetsskatt och lagfart. Skattebrottslagen bör därför göras tillämplig
även på oriktiga uppgifter vid fastighetstaxering.

Den omständigheten att domstolarna som regel inte kommer att ha
tillgång till exakt uppgift om det skatteundandragande som kan bli följden
av en oriktig uppgift kan inte medföra några avgörande svårigheter i
tillämpningen. Denna konsekvens uppkommer ju för övrigt helt oberoende
av om kriminaliseringen sker genom skattebrottslagen eller som nu genom
en bestämmelse i fastighetstaxeringslagen.

Av förslagen i det föregående följer också att det avses bli straffbart
som skatteredovisningsbrott eller vårdslös skatteredovisning att
uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåta att lämna en föreskriven
uppgift om förhållande som har betydelse för skattskyldigheten (7 och 8
§§ skatte-brottslagen). Undantag har gjorts endast för egen
självdeklaration. För den som är skyldig att lämna fastighetsdeklaration

141

kommer alltså en underlåtenhet att fullgöra denna skyldighet att omfattas Prop. 1995/96:170
av skattebrottslagen.

Ett nytt registerbaserat taxeringsförfarande tillämpas med början vid
1996 års allmänna fastighetstaxering av småhusenheter. Flertalet fastig-
hetsägare tillställs en förtryckt blankett med taxeringsförslag. Någon
skyldighet för fastighetsägaren att godkänna de förtryckta uppgifterna
finns inte och fastighetsägaren är inte heller skyldig att rätta eventuella
felaktigheter i taxeringsförslaget som kan leda till att hans skatt blir för
låg. Självfallet blir inte skattebrottslagen tillämplig om den skattskyldige i
ett sådant fall förhåller sig passiv, eftersom hans beteende inte innefattar
något åsidosättande av en föreskriven skyldighet.

Även om den nu föreslagna ordningen formellt sett innebär en
utvidgning av kriminaliseringen är avsikten inte att lagföring skall ske i de
fall det är fråga om mindre försummelser. Det förhållandet att någon
administrativ sanktion inte kan tas ut vid oriktigt uppgiftslämnande på
fastighetstaxeringsområdet bör i sig inte inte föranleda att mera
bagatellartade förseelser bedöms som annat än ringa.

Med hänvisning till det anförda föreslår regeringen att straffbe-
stämmelsen i 18 kap. 41 § fastighetstaxeringslagen upphävs. Detta
föranleder en följdändring i 26 kap. 3 § samma lag.

En konsulent som biträder skattemyndigheten vid fastighetstaxeringen
har befogenhet att utfärda föreläggande beträffande annat än avgivande av
allmän fastighetsdeklaration. Uppgifter som infordras av konsulenten skall
enligt 18 kap. 23 § fastighetstaxeringslagen lämnas till denne och således
inte till myndigheten. Det synes tveksamt om en oriktig uppgift som på
detta sätt lämnats till konsulenten utan vidare skulle omfattas av skatte-
brottslagen eftersom en oriktig uppgift skall lämnas till myndighet för att
straffbarhet skall föreligga. Det bör därför uttryckligen föreskrivas att en
uppgift som lämnats till konsulent som biträder skattemyndigheten vid
fastighetstaxeringen vid tillämpningen av skattebrottslagen skall anses
lämnad till myndighet.

Fordonsskattelagen

Bestämmelsen i 83 § fordonsskattelagen (1988:327) har i sin nuvarande
lydelse en straffskala omfattande böter eller fängelse i högst sex månader.
I övrigt hänvisar bestämmelsen till skattebrottslagen. Att det i fordonsskat-
telagen finns en specialbestämmelse torde förklaras av att man dels velat
låta straffansvar inträda redan när fara för skatteundandragande föreligger,
dels velat i vissa fall bestraffa även muntligen lämnade oriktiga uppgifter.
Fareaspekten tillgodoses genom de ändringar i skattebrottslagen som
föreslagits i det föregående medan muntliga oriktiga uppgifter inte
kommer att vara kriminaliserade i fortsättningen. Fordonsskattelagens
straffbestämmelse bör dock kunna upphävas.

Lagen om fordonsskatt på utländska fordon
Lagen (1988:328) om fordonsskatt på utländska fordon har ett ytterst
begränsat tillämpningsområde. Enligt lagen utgår fordonsskatt för
utländska lastbilar, bussar och släpvagnar som används i Sverige för

142

person- eller godstransporter och som dessutom är hemmahörande i ett Prop. 1995/96:170
land där motsvarande skatt tas ut för svenska fordon. På grund av den
senare begränsningen är det endast fordon från ett fåtal länder som
beskattas.

Beskattningsförfarandet går till så att en särskild införselhandling
utfärdas för skattepliktiga fordon vid inresan till Sverige. Handlingen skall
sedan visas upp för tullmyndigheten när fordonet förs ut ur riket och utgör
då underlag för debiteringen av skatten. Såväl fastställandet som
uppbörden av skatten sker av tullmyndighet, dock inte "i den ordning som
gäller för tull".

Att skattebrottslagen gjorts tillämplig på skatteundandragande enligt
den nu aktuella lagen förklaras av att varusmugglingslagen inte ansetts
tillämplig. Som skäl för att införa den straffbestämmelse som nu finns
intagen i 14 § andra stycket, angavs att försök till skatteförseelse var
strafffritt och att en särskild bestämmelse därför erfordrades för fall då
någon uppsåtligen eller av grov vårdslöshet lämnar oriktig uppgift om
något förhållande som har betydelse för fordonsskattens fastställande. I
sammanhanget bör nämnas att även kilometerskatt utgick för de aktuella
fordonen då straffbestämmelsen infördes.

Det kan som utredningen påpekat diskuteras om de aktuella förseelserna
faller utanför varusmugglingslagen. Frågan synes inte ha avgjorts i
rättstillämpningen, vilket kan förklaras av att lagföringar för de nu aktuella
förseelserna över huvud taget är mycket sällsynta. Med hänsyn till de
berörda motivuttalandena torde man emellertid kunna utgå från att
varusmugglingslagen inte är tillämplig. Brott mot lagen bör då falla under
skatte-brottslagen, vilket innebär att den nuvarande straffbestämmelsen i
14 § andra stycket blir obehövlig.

Lagen om skatt på energi

Straffbestämmelsen i 10 kap. 1 § lagen (1994:1776) om skatt på energi
avser att träffa andra än dem som är skattskyldiga enligt lagen. Enligt
bestämmelsens lydelse kan emellertid även den som är skattepliktig till
förhöjd energiskatt straffas, om han avlägsnar sådana märkämnen som
tillsatts vissa oljeprodukter. Straffbestämmelsen tar sikte dels på fall då
märkämnen olovligen avlägsnas från oljeprodukter, dels på fall då
oljeprodukter används som drivmedel utan att den förhöjda energiskatten
har betalats. Dessa förfaranden är helt artskilda från det handlingssätt som
skattebrottslagen avser att träffa, nämligen ett aktivt lämnande av oriktig
uppgift i en handling eller en underlåtenhet att lämna uppgift, allt i avsikt
att undandra skatt. Förfarandena omfattas inte av skattebrottslagen i dag
och de ändringar som föreslås nu innebär inte någon ändring i detta
avseende. Straffbestämmelserna i lagen om skatt på energi bör därför
behållas.

Lagen om allmän löneavgift

För att finansiera Sveriges medlemskap i EU har en allmän löneavgift
införts fr.o.m. den 1 januari 1995 (prop. 1994/95:122). Löneavgift enligt
lagen (1994:1920) om allmän löneavgift är utformad så att den motsvarar

143

en höjning av arbetsgivar- och egenavgiftema med 1,5 procent. Avgiften Prop. 1995/96:170
tas ut på såväl löneinkomst som inkomst av annat förvärvsarbete och
beräknas på det underlag som gäller för arbetsgivaravgift respektive
egenavgift till folkpensioneringen enligt lagen (1981:691) om
socialavgifter. Även om utformningen av avgiften ansluter till vad som
gäller för uttag av socialavgifter är den i både rättslig och ekonomisk
mening en skatt.

Skattebrottslagen har gjorts tillämplig på allmän löneavgift. En annan
lagstiftningsteknik än den gängse har därvid använts. Sålunda har lagen
inte tagits med i uppräkningen i 1 § skattebrottslagen utan i stället framgår
av en särskild bestämmelse i 4 § förevarande lag, att vad som i skatte-
brottslagen föreskrivs om avgifter även gäller beträffande den allmänna
löneavgiften.

Löneavgiften fastställs och uppbärs i samma ordning som gäller för
arbetsgivaravgifter och egenavgifter. De båda sistnämnda avgifterna om-
fattas av skattebrottslagen. Med hänsyn till det nära samband som
föreligger mellan de nu nämnda avgifterna bör skattebrottslagen även
fortsättningsvis vara tillämplig på allmän löneavgift.

Vissa ytterligare frågor

Utredningen har ansett att vissa avgifter till sin karaktär så påtagligt
avviker från de skatter och avgifter som för närvarande täcks av
skattebrottslagen att utredningen anser att de inte heller fortsättningsvis
bör omfattas av skattebrottslagen. Detta gäller avgifter enligt radiolagen
(1966:755), lagen (1982:349) om återvinning av dryckesförpackningar av
aluminium, lagen (1984:1049) om beredskapslagring av olja och kol, lagen
(1989:41) om TV-avgift, lagen (1992:1300) om krigsmateriel och lagen
(1992:1537) om finansiering av framtida utgifter för använt kärnbränsle
m.m. Till en del är det här fråga om vad som närmast är att betrakta som
konsumentavgifter - såsom TV-avgift - eller avgift för myndighets
kontrollverksamhet, t.ex. enligt lagstiftningen om krigsmateriel, men även
andra avgifter, såsom avgiften for beredskapslagring, som fyller mycket
speciella syften.

Vad gäller avgifter enligt förordningen (1977:1119) om farledsvaruav-
gift skall dessa erläggas vid in- och utförsel av varor och i princip till
tullmyndighet. Överträdelser avseende avgiften skulle kunna beivras enligt
lagen (1960:418) om straff for varusmuggling. I förordningen har dock
införts en möjlighet att döma till böter för oriktig uppgift om inte
gärningen är belagd med straff i brottsbalken.

Regeringen delar utredningens bedömning att det inte finns anledning
att föreslå någon ändring i dessa delar. Förekommande straffbestämmelser
i nämnda författningar bör således inte påverkas av föreslagna ändringar
på skattebrottslagstiftningens område. Som angetts i avsnitt 3 gäller detta
även straffbestämmelsen i 6 § lagen (1994:40) om tillfällig kompensation
för viss energiskatt.

144

6 Administrativa sanktioner

Regeringens bedömning: Några ändringar i det administrativa
sanktionssystemet föreslås inte i detta sammanhang.

Utredningens förslag: Utredningen anser att det gällande systemet med
"dubbla sanktioner" inte är behäftat med så påtagliga olägenheter att det
finns anledning att överge det. På några skatteområden saknas för
närvarande möjligheten att påföra administrativa sanktioner, så är
förhållandet då det gäller t.ex. arvs- och gåvoskatt. Av olika skäl anser sig
utredningen inte böra föreslå en utvidgning av tillämpningsområdet för de
administrativa sanktionerna.

Remissinstanserna: Kammarrätten i Stockholm har i allt väsentligt
samma uppfattning som utredningen. Malmö tingsrätt delar utredningens
uppfattning beträffande administrativa sanktioner, men anser att den
omständigheten att den skattskyldige drabbas av en administrativ sanktion
i högre utsträckning än vad som nu är fallet borde beaktas vid
straffmätningen i det enskilda fallet. Svenska Revisorsamfundet anser att
det bör beaktas att skattetillägg påförts i de fall då påföljd enligt
skattebrottslagen skall utdömas och att detta bör framgå av lagtexten.
Länsrätten i Gävleborgs län ifrågasätter om inte administrativa sanktioner
bör införas för kontrolluppgifter.

Skälen för regeringens förslag: Regeringen tillsatte under 1995 en
utredning, Skattekontrollutredningen (Fi 1995:05), som bl.a. fått i uppdrag
att se över vissa frågor med anknytning till de administrativa sanktionerna
på skatteområdet. Skattekontrollutredningen skall, förutom att göra en
systematisk översyn av reglerna om uppgiftsskyldighet, även se över vissa
bestämmelser om skattetillägg vid skönstaxering och skönsbeskattning på
grund av utebliven deklaration. En annan viktig fråga är att analysera hur
den enskildes uppgiftsskyldighet förhåller sig till artikel 6 i den europeiska
konventionen den 4 november 1950 angående skydd för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna (SFS 1994:1219) och till
hans rätt att förhålla sig passiv vid brottsutredningar. Regeringen vill
avvakta utredningens förslag och beredningen av detta innan vi tar
ställning till frågan om förändringar i det administrativa sanktionssystemet
på skatteområdet.

10 Riksdagen 1995/96. 1 samt. Nr 170

Prop. 1995/96:170

145

7 Handläggningen av mål om företrädaransvar för Prop. 1995/96:170
juridisk persons obetalda skatter och avgifter

7.1 Överflyttning av mål om ställföreträdaransvar till

allmän förvaltningsdomstol

Regeringens bedömning: Beredningen av Skattebetalningsutredningens
betänkande bör avvaktas innan ställning tas till en överflyttning av mål om
ställföreträdaransvar till allmän förvaltningsdomstol.

Utredningens förslag: Utredningen har mot bakgrund av förslaget att
avkriminalisera betalningsbrottet i 81 § uppbördslagen (1953:272) och
28 § lagen (1958:295) om sjömansskatt övervägt konsekvenserna av att
flytta över målen om företrädaransvar för juridisk persons obetalda skatter
och avgifter från allmän domstol till allmän förvaltningsdomstol. Utred-
ningen är positiv till en sådan överflyttning.

Remissinstanserna:   Riksåklagaren, Generaltullstyrelsen, Svea

Hovrätt, Kammarrätten i Stockholm och Länsrätten i Gävleborgs län är i
princip positiva till en överflyttning av målen. Riksskatteverket och
Länsrätten i Göteborg och Bohus län vill avvakta
Skattebetalningsutredningens förslag innan man tar ställning till frågan.
Sveriges Arbetsgivareförening, Sveriges Industriförbund och
Lantbrukarnas Riksförbund delar inte utredningens bedömning att en
överflyttning av mål om ställföreträdaransvar till förvaltningsdomstol
skulle leda till minskat arbete för skattemyndigheterna. Svenska
Revisorsamfundet och Konkursförvaltarkollegiernas förening är också
tveksamma till en överflyttning men vill avvakta resultatet av
Skattebetalningsutredningens förslag innan man tar slutlig ställning i
frågan.

Skälen för regeringens förslag: Som anmärks under avsnitt 8 ser
Skattebetalningsutredningen över möjligheten att införa ett s.k.
skattekonto. Skattebetalningsutredningen kan därvid komma att föreslå
ändringar även i reglerna om ställföreträdaransvar. Regeringen anser att
beredningen av utredningens förslag bör avvaktas innan ställning tas till
frågan om en eventuell överflyttning av målen från allmän domstol till
allmän förvaltningsdomstol.

146

7.2 Handläggning av mål om fordran på grund av Prop. 1995/96:170
handelsbolagsdelägares ansvar för handelsbolagets skuld

Regeringens förslag: Indrivning hos en bolagsman som enligt 2 kap. 20 §
lagen (1980:1102) om handelsbolag och enkla bolag skall svara för ett
handelsbolags skuld avseende skatt eller avgift skall få ske i samma
ordning som gäller för skatten eller avgiften. Bestämmelser om detta förs
in i uppbördslagen (1953:272), lagen (1958:295) om sjömansskatt, lagen
(1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter, lagen (1984:668)
om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare samt mervärdesskattelagen
(1994:200). Förslaget medför också ändringar i lagen (1991:586) om
särskild inkomstskatt för utomlands bosatta och lagen (1991:591) om
särskild inkomstskatt för utomlands bosatta artister m.fl.

Riksskatteverkets förslag: Förslaget överensstämmer delvis med
regeringens förslag. Riksskatteverket föreslår en generell bestämmelse i
utsökningsbalken om att när någon annan än den skatt- eller
avgiftsskyldige är betalningsskyldig för skatten eller avgiften skall
handläggningen av ett utsökningsmål ske enligt reglerna för allmänna mål.

Remissinstanserna: Svea hovrätt motsätter sig inte att statens fordran
på den som i egenskap av ställföreträdare för en juridisk person ålagts
personlig betalningsskyldighet för skatt eller avgift alltid skall tas ut
genom indrivning i allmänt mål. Hovrätten förordar emellertid en annan
lagteknisk lösning än den Riksskatteverket förordar. Kammarrätten i
Stockholm och Kronofogdemyndigheten i Södermanlands län tillstyrker
eller har inget att erinra mot förslaget. Uppsala tingsrätt anser att det bör
belysas om det är motiverat att göra den föreslagna bestämmelsen
tillämplig på andra än ställföreträdare för skattesubjektet, t.ex. på
borgensman. Länsrätten i Göteborgs och Bohus län tillstyrker förslaget
med en mindre redaktionell ändring. Sveriges Industriförbund motsätter
sig Riksskatteverkets förslag och anser att frågan behöver utredas
ytterligare. Företagarnas Riksorganisation har en liknande uppfattning.

Skälen för regeringens förslag: Vid indrivning handläggs en fordran
mot en bolagsman för ett handelsbolags skatteskuld i dag antingen som ett
allmänt eller som ett enskilt mål, beroende på om beslutet om
betalningsskyldighet för bolagsmannen grundar sig på en sådan
bestämmelse om s.k. företrädaransvar som finns i vissa författningar på
skatteområdet, t.ex. 16 kap. 17 § mervärdesskattelagen (1994:200) eller på
den generella bestämmelsen i 2 kap. 20 § lagen (1980:1102) om
handelsbolag och enkla bolag om bolagsmans ansvar för bolagets skulder.

För betalningsskyldighet enligt bestämmelserna om företrädaransvar
krävs uppsåt eller grov oaktsamhet hos företrädaren med avseende på den
bristande betalningen. Indrivning skall ske i den ordning som gäller för
skatt och målet handläggs hos kronofogdemyndigheten som allmänt mål.

För betalningsskyldighet enligt bestämmelsen i lagen om handelsbolag
och enkla bolag krävs inte uppsåt eller grov oaktsamhet och verkställighet
kan äga rum på grund av ett beslut av skattemyndigheten om

147

betalningsskyldighet för bolagsmannen. Högsta domstolen har i ett fall Prop. 1995/96:170
relativt nyligen slagit fast att fordran mot en bolagsman som grundas på
denna bestämmelse inte är att anse som en skattefordran och att målet vid
indrivning skall handläggas som enskilt mål (NJA 1994 s. 231). Fallet
rörde en bolagsmans betalningsskyldighet för bolagets
mervärdesskatteskuld och betalningsskyldigheten hade fastställts genom
utslag i mål om betalningsföreläggande.

Att skattefordran mot den juridiska personen vid indrivning handläggs
som allmänt mål, medan fordran mot bolagsmannen kan komma att
handläggas som ett enskilt mål, medför vissa praktiska problem. Det leder
till att indrivningen mot olika betalningsskyldiga av samma fordran
handläggs inom olika system och ställer krav på särskilda
bevakningsrutiner för att säkerställa att betalningar, oavsett av vem de
görs, blir gottskrivna i båda målen. För den enskilde måste det också
framstå som egendomligt att målen hanteras på olika sätt. En konsekvens
av skillnaden i handläggningsordning är att olika preskriptionstider gäller.
Att fordran i det ena fallet är en skattefordran innebär att den löper med
dröjsmålsavgift, medan den i det andra fallet löper med ränta.

Problematiken är densamma för källskatter, sjömansskatt, punktskatter
och arbetsgivaravgifter (jfr 77 a § uppbördslagen, 1953:272, 17 § 1 mom.
lagen, 1958:295, om sjömansskatt, 5 kap. 17 § lagen, 1984:151, om
punktskatter och prisregleringsavgifter och 15 § lagen, 1984:668, om
uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare med 2 kap. 20 § lagen om
handelsbolag och enkla bolag). Även vid beskattning av utomlands bosatta
och vid beskattning av utomlands bosatta artister m.fl. är situationen
densamma (jfr 21 § lagen, 1991:586, om särskild inkomstskatt för
utomlands bosatta och 23 § lagen, 1991:591, om särskild inkomstskatt för
utomlands bosatta artister m.fl.).Vid inkomstbeskattningen i övrigt
förekommer inte problemet eftersom vanliga handelsbolag inte är
skattesubjekt enligt 53 § 2 mom. kommunalskattelagen (1928:370).
Bolagets inkomst hänförs i stället till delägarna med belopp som motsvarar
delägarens andel av bolagets inkomst.

Det är angeläget att skapa en konsekvent behandling av fordringar som
grundas på skatt eller arbetsgivaravgifter oavsett om det är handelsbolaget
eller en bolagsman som krävs på betalning för handelsbolagets skuld. När
det är fastställt att en handelsbolagsman är skyldig att svara för en
skattefordran som avser bolaget bör samma regler för t.ex. preskription
gälla oavsett vem som krävs på betalning. Därför bör även i fall då en
handelsbolagsman är betalningsskyldig för skatt eller arbetsgivaravgift
utsökningsmålet mot handelsbolagsmannen handläggas som allmänt mål.

Riksskatteverket har föreslagit att 1 kap. 6 § andra stycket
utsökningsbalken ändras på det sättet att det där anges att ett
utsökningsmål skall vara ett allmänt mål även i fall då annan än den skatt-
eller avgiftsskyldige är betalningsskyldig för skatten eller avgiften. En
sådan bestämmelse av generell karaktär skulle träffa en stor mängd olika
slags fall och dess konsekvenser har inte utretts närmare. Regeringens
förslag innebär i stället att bestämmelser om att indrivning får göras i
samma ordning som gäller för skatt resp, avgift förs in i de aktuella skatte-

148

och avgiftsförfattningama och att bestämmelserna begränsas till Prop. 1995/96:170
handelsbolagsfallen. Beträffande den närmare utformningen av
bestämmelserna hänvisas till författningskommentarerna (se avsnitt 10).

149

8 Ny lagteknisk utformning av de paragrafer som Prop. 1995/96:170
anger tillämpningsområdet i bl.a. lagen om
förmånsberättigade skattefordringar m.m.

Regeringens förslag: De bestämmelser som anger vilka författningar
lagen (1971:1072) om förmånsberättigade skattefordringar m.m. och lagen
(1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter skall vara
tillämpliga på föreslås ändrade med ledning av förslaget till ändring av 1 §
skattebrottslagen (1971:69). Uppräkningsprincipen behålls i lagen
(1985:146) om avräkning vid återbetalning av skatter och avgifter.

Promemorians förslag: Förslaget överensstämmer i huvudsak med
vårt förslag.

Remissinstanserna:      Generaltullstyrelsen, Riksskatteverket,

Kammarrätten i Stockholm samt Länsrätten i Göteborgs och Bohus län
tillstyrker eller har inget att erinra mot förslagen. Industriförbundet anser
att uppräkningsprincipen bör behållas för att det direkt ur respektive
lagtext skall gå att utläsa vilka fordringar som har företräde vid en
konkurs.

Skälen för regeringens förslag: Som framgått av avsnitt 4.3 föreslås
att den uppräkning av de materiella skatte- och avgiftsförfattningama i
skattebrottslagens (1971:69) första paragraf som anger lagens
tillämpningsområde slopas och ersätts av en mer generell reglering.

Finansdepartementet har i en promemoria den 7 april 1995 (Fi95/2388)
lämnat förslag till författningsändringar med anledning av Skattebrottsut-
redningens förslag till ändring av uppräkningen i 1 § skattebrottslagen.
Översynen omfattar uppräkningsparagrafema i lagen (1971:1072) om
förmånsberättigade skattefordringar m.m., lagen (1978:880) om
betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter samt lagen (1985:146) om
avräkning vid återbetalning av skatter och avgifter m.m.

Utgångspunkten för en översyn är att det på ett klart och entydigt sätt
skall framgå vilka skatter och avgifter som omfattas av de nämnda lagarna
eftersom detta är ett grundläggande rättssäkerhetskrav. Det är i och för sig
också önskvärt att enhetliga principer tillämpas för näraliggande lagar.

De nackdelar som Skattebrottsutredningen uppmärksammat med
uppräkningsmetoden vad gäller redaktionella problem genom hög
ändringsfrekvens och upphävda författningar har i princip samma giltighet
för avräkningslagen och lagen om förmånsberättigade skattefordringar
m.m. Betalningssäkringslagen hänvisar i huvudsak till den senast nämnda
lagen varför problemen där inte är lika uttalade.

Den tveksamhet som kan finnas till att låta de principer som ligger
bakom förslaget till ändring av 1 § skattebrottslagen slå igenom på nu
aktuella lagar beror på att samtliga skatter för närvarande inte omfattas av
de berörda författningarna. Ett annat skäl är att de nu aktuella lagarna
saknar den koppling till de materiella författningarna som skattebrottslagen
har genom straffbestämmelsernas karaktär av blankettstraffbud. Vi anser

150

dock att de skäl som talar för att överge uppräkningsprincipen i övrigt har Prop. 1995/96:170
sådan tyngd att fördelarna med att överge uppräkningsprincipen i lagen om
förmånsberättigade skattefordringar m.m. och betalningssäkringslagen
överväger. För avräkningslagens vidkommande bör dock
uppräkningsprincipen behållas tills vidare.

Förmånsberättigade skattefordringar

Lagen om förmånsberättigade skattefordringar m.m. innehåller föreskrifter
och begränsningar i lfåga om den allmänna förmånsrätt som gäller för
fordran på skatt och allmän avgift enligt 11 § förmånsrättslagen
(1970:979). De skatte- och avgiftsfordringar som ger allmän förmånsrätt
anges i 1 § lagen om förmånsberättigade skattefordringar m.m.

Tillämpningsområdet för lagen om förmånsberättigade skattefordringar
m.m. föreslås omfatta samtliga skatter, om inte särskild föreskrift om
undantag finns. Lagen bör dock till skillnad mot skattebrottslagen, och i
likhet med vad som för närvarande är fallet, även omfatta tullar. Den bör
dessutom, i likhet med vad som gäller för betalningssäkring, även omfatta
skatte- eller avgiftsbelopp som företrädare för juridisk person är skyldig att
betala. Lagen om förmånsberättigade skattefordringar m.m. omfattar inte
arvs- och gåvoskatt eller skatt enligt lagen (1990:676) om skatt på ränta på
skogskontomedel m.m. En särskild föreskrift om att dessa skatter inte
omfattas av förmånslagen bör tas in i de lagar som reglerar skatterna i
fråga.

För avgifter som omfattas av lagen gäller - i likhet med vad som
föreslås gälla för skattebrottslagen - att det direkt i avgiftsförfattningen
skall anges att lagen om förmånsberättigade skattefordringar m.m. är
tillämplig. I lagen (1958:295) om sjömansskatt, lagen (1981:691) om
socialavgifter, lagen (1990:613) om miljöavgift på utsläpp av kväveoxider
vid energiproduktion, lagen (1992:72) om koncessionsavgift på
televisionens område, lagen (1994:1744) om allmänna egenavgifter och
lagen (1994:1920) om allmän löneavgift förs därför in bestämmelser med
innebörd att avgift enligt lagen omfattas av bestämmelserna i lagen om
förmånsberättigade skattefordringar m.m.

Enligt gällande lydelse av 1 § andra stycket omfattar förmånsrätten inte
dröjsmålsavgift och liknande avgift som utgår vid försummelse att
redovisa eller betala fordringar och ej heller skatte- eller avgiftstillägg och
förseningsavgift. Motiven bakom stadgandet framgår av prop. 1971:142 s.
38 och 39 där departementschefen utvecklar skälen för att avgifter av
ifrågavarande slag inte skall omfattas av förmånsrätten. Vi föreslår inte
annat än en redaktionell ändring av regeln.

Betalningssäkring

Betalningssäkring är en processuell säkerhetsåtgärd som i huvudsak mot-
svaras av kvarstadsinstitutet inom civil- och straflprocessen. Syftet med
betalningssäkring är att säkerställa verkställighet av ett kommande skatte-
eller avgiftsbeslut och att stärka det allmännas ställning som borgenär vid
uppbörd och indrivning av en fordran på skatt, tull eller avgift. De
fordringar som kan betalningssäkras anges i 1 § betalningssäkringslagen.

151

Genom den uppräkning som görs i 1 § omfattas, med några få undantag, Prop. 1995/96:170
i princip alla skatter av betalningssäkringsinstitutet. I paragrafen bör anges
att skatter omfattas av betalningssäkringslagen om inte särskild föreskrift
om undantag finns. Lagen bör dessutom i enlighet med vad som för
närvarande är fallet även omfatta tullar.

Betalningssäkringslagen omfattar inte skatt enligt lagen (1990:676) om
skatt på ränta på skogskontomedel m.m. Det är inte heller sakligt motiverat
att låta denna skatt omfattas av betalningssäkringsinstitutet. En särskild
föreskrift om att denna skatt inte omfattas av betalningssäkringslagen bör
tas in i lagen om skatt på ränta på skogskontomedel m.m.

De avgifter som omfattas av betalningssäkringslagen är de som
omfattas av 1   § första stycket lagen om förmånsberättigade

skattefordringar m.m., skatte- och avgiftstillägg, förseningsavgift samt
vissa räntor och avgifter som utgår i samband med uppbörd eller
indrivning av fordran. Dessutom omfattas skatte- eller avgiftsbelopp m.m.
som företrädare för juridisk person är skyldig att betala enligt vissa
författningar. Dessa föreslås även i fortsättningen omfattas av
betalningssäkringslagen.

Ändringen i betalningssäkringslagen medför en redaktionell ändring i
lagen (1989:479) om ersättning för kostnader i ärenden och mål om skatt,
m.m. (se författningskommentaren till denna lag, avsnitt 10.18).

Avräkning vid återbetalning av skatter och avgifter
Avräkning enligt lagen om avräkning vid återbetalning av skatter och
avgifter innebär bl.a. att vissa skatte- och avgiftsfordringar kan räknas av
mot vissa krav på återbetalning som en återbetalningsberättigad kan ha.
Endast den del av beloppet som överstiger det allmännas fordran får
betalas ut. Myndighet som skall betala ut ett belopp skall undersöka om
det finns avräkningsbara fordringar. Undersökningen får underlåtas endast,
om en tillämpning av avräkningsförfarandet inte är försvarlig med hänsyn
till kostnaderna för detta. Avräkning är därför mer eller mindre
obligatorisk. Frågan om avräkning skall prövas av kronofogdemyndighet.

I 1 § avräkningslagen anges från vilka skatter och avgifter avräkning
skall ske. Avräkning skall göras från belopp som återbetalas eller annars
utbetalas på grund av bestämmelse i uppbördslagen (1953:272), lagen
(1958:295) om sjömansskatt, mervärdesskattelagen (1994:200) med
undantag av 10 kap. 6 och 7 §§, tullagen (1973:670), tullförordningen
(1973:979), lagen (1973:981) om frihet från införselavgift, tullagen
(1987:1065), lagen (1987:1069) om tullfrihet m.m. eller lagen (1987:1066)
om frihet från skatt eller avgift vid införsel, lagen (1982:1006) om
avdrags- och uppgiftsskyldighet beträffande vissa uppdragsersättningar,
lagen (1959:552) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen (1981:691) om
socialavgifter eller lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från
arbetsgivare, lagen (1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter
eller författning som anges i 1 kap. 1 § första stycket samma lag - i de fall
då utbetalningen ankommer på Skattemyndigheten i Kopparbergs län -,
lagen (1974:992) om nedsättning av allmän energiskatt, lagen (1991:586)
om särskild inkomstskatt för utomlands bosatta eller lagen (1991:591) om

152

särskild inkomstskatt för utomlands bosatta artister m.fl. Även vissa Prop. 1995/96:170
förrättningskostnader omfattas av avräkningsförfarandet (jfr 1 § tredje
stycket och 2 §).

Vad som sägs om lagen om punktskatter och prisregleringsavgifter -
eller författning som anges i 1 kap. 1 § samma lag - gäller inte samtliga
utbetalningar enligt författningarna (jfr 1 § andra stycket).

Om någon har rätt till ett belopp som avses i 1 § avräkningslagen och
om det allmänna mot denna person har en fordran, som är registrerad för
indrivning i utsökningsregistret och drivs in enligt bestämmelserna i lagen
(1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. skall från beloppet
räknas av så mycket som kan gå till betalning av fordringen.

De skattelagar som reglerar utbetalningar och som för närvarande inte
omfattas av avräkningslagen är t.ex. de författningar som omfattas av
lagen om punktskatter och prisregleringsavgifter och där utbetalningen inte
ankommer på Skattemyndigheten i Kopparbergs län (jordbruks- och
fiskeförfattningar), utbetalning enligt 9 kap. 1 § lagen (1994:1776) om
skatt på energi, 13 § lagen (1978:69) om försäljningsskatt på motorfordon,
kupongskattelagen (1970:624), lagen (1976:339) om saluvagnsskatt, lagen
(1983:219) om tillfällig vinstskatt, lagen (1984:404) om stämpelskatt vid
inskrivningsmyndigheter, lagen (1988:328) om fordonsskatt på utländska
fordon eller fordonsskatt enligt fordonsskattelagen (1988:327). Även skatt
enligt lagen (1994:416) om arvsskatt och gåvoskatt och skatt enligt lagen
(1990:676) om skatt på ränta på skogskontomedel m.m. faller utanför.

Den detaljerade uppräkningen i 1 § över lagar som omfattas av
avräkningsförfarandet skall ses mot bakgrund av avräkningsförfarandets
obligatoriska karaktär. Av motiven till avräkningslagen framgår att
avsikten varit att lagen skall ha en generell karaktär och att avräkning skall
kunna ske mot så gott som alla fordringar som överlämnats till
kronofogdemyndigheten för indrivning (prop. 1984/85:108 s. 1). De
överväganden som gjorts om begränsningar i lagens tillämpningsområde
har till stor del betingats av praktiska skäl, dvs. om det funnits tekniska
möjligheter att åstadkomma den erforderliga samordningen mellan å ena
sidan återbetalningar av skatter och avgifter och å den andra sidan
fordringar på skatter och avgifter av andra slag (prop. 1984/85:108 s. 34).
Avräkningsförfarandet har därför begränsats till sådana skatter och avgifter
som den myndighet som skall göra utbetalningen på ett enkelt sätt kan
kontrollera. I sammanhanget kan påpekas att det för närvarande pågår ett
utredningsarbete som bedrivs av Skattebetalningsutredningen (Fi 1993:07)
om införande av ett s.k. skattekonto. Fordringar och skulder avseende de
skatter som hanteras inom skattekontot kommer att kvittas inom kontot
och endast eventuellt överskjutande belopp betalas ut. Utredningens
förslag kommer ofrånkomligen att leda till förändringar i avräkningslagen.

Vi föreslår i avvaktan på att frågan om skattekonto bereds att
avräkningslagens obligatoriska karaktär skall kvarstå och att de praktiska
avgränsningar som hittills gjorts alltjämt skall följas. Nu föreslås därför
endast att upphävda författningar skall rensas ut ur uppräkningen i 1 § och
att resterande lagar för överskådlighetens skull skall ställas upp i kronolo-
gisk ordning.

153

9 Ekonomiska konsekvenser

Prop. 1995/96:170

För åklagarmyndigheter och domstolar torde förslagen rörande straffbes-
tämmelser på skatteområdet sammantaget inte innebära annat än margi-
nella förändringar i fråga om resursåtgång. Förslagen bedöms inte heller
få några nämnvärda statsfmansiella effekter. En viss positiv inverkan på
efterlevnaden av skattelagstiftningen kan dock förutses.

Förslaget om ändrad handläggning av mål om fordran på grund av
handelsbolagsdelägares ansvar för handelsbolagets skuld kommer sam-
mantaget att medföra viss förenkling av kronofogdemyndigheternas mål-
hantering och minskad risk för felaktigheter.

Propositionens övriga förslag väntas inte medföra några statsfmansiella
effekter.

154

10 Författningskommentarer

Prop. 1995/96:170

10.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1995:1669) om
ändring i skattebrottslagen (1971:69)

Paragrafen anger lagens tillämpningsområde. Den nuvarande uppräkning-
en av de skatte- och avgiftsförfattningar som lagen är tillämplig på slopas.
I stället innebär första stycket att skattebrottslagen blir generellt tillämplig
på skatter. Med skatt avses endast sådana utskylder till det allmänna som i
lag betecknas som skatt. Betecknas en utskyld som avgift och saknas sär-
skild föreskrift om att skattebrottslagen skall tillämpas, blir lagen därmed
inte tillämplig, oberoende av om avgiften statsrättsligt är helt eller delvis
att bedöma som en skatt.

Eftersom skattebrottslagen tar sikte på all skatt gäller lagen även för
t.ex. preliminär, kvarstående och tillkommande inkomstskatt samt ingåen-
de och utgående mervärdesskatt utan att detta behöver uttryckligen anges.

Som anmärkts i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.3) innebär den
valda lösningen att skattebrottslagen kommer att bli tillämplig på några
enstaka skatter som i dag inte omfattas av tillämpningsområdet. Exempel
erbjuder lagen (1976:339) om saluvagnsskatt och lagen (1990:676) om
skatt på ränta på skogskontomedel m.m. Beträffande de aktuella författ-
ningarna gäller genomgående att utrymmet för sådan brottslighet som
avses i skattebrottslagen i praktiken är mycket litet men att, i den mån
något sådant brott likväl skulle förekomma, det inte kan anses föreligga
skäl för undantag från skattebrottslagens tillämpningsområde.

Utan att det särskilt anges avses i enlighet med allmänna principer gälla
att lagen är tillämplig endast på svenska skatter.

I fråga om avgifter, som inte betecknas som skatter, skall skattebrottsla-
gen tillämpas endast om det föreskrivs särskilt. Av 8 kap. 3 § regeringsfor-
men framgår att föreskrifter om brott och rättsverkan av brott skall medde-
las genom lag. Vad gäller avgifter måste det således i respektive författ-
ning direkt anges att skattebrottslagen är tillämplig. De avgifter som skat-
tebrottslagen genom sådana särskilda föreskrifter har gjorts tillämplig på är
sådana som tas ut enligt lagen (1981:691) om socialavgifter, lagen
(1994:1744) om allmänna egenavgifter, allmänna egenavgifter enligt lagen
(1958:295) om sjömansskatt, bilskrotningslagen (1975:343), lagen
(1990:613) om miljöavgift på utsläpp av kväveoxider vid energiproduktion
och lagen (1994:1920) om allmän löneavgift. Detta överensstämmer i sak
med gällande rätt.

Från lagens tillämpningsområde undantas enligt andra stycket gärningar
som är belagda med straff i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling.
Bestämmelsen har kommit till för att undvika lagkonkurrens mellan skat-
tebrottslagen och lagen om straff för varusmuggling. Som exempel på
gärningar som skall bestraffas enligt varusmugglingslagen kan nämnas
brott avseende den mervärdesskatt som tas ut vid import från länder utan-
för EU eller, i regel, skatt på alkohol och tobak.

För tydlighetens skull föreslås att det även i fortsättningen skall finnas

155

en uttrycklig bestämmelse som anger att skattebrottslagen inte är tillämplig Prop. 1995/96:170
på skatte- eller avgiftstillägg, ränta, dröjsmålsavgift, förseningsavgift eller
liknande avgift.

Övergångsbestämmelser

Några av de författningar som räknas upp i 1 § har upphört att gälla och
andra avser skatt eller avgift av engångsnatur som saknar aktualitet. Skälet
till att dessa inte slopats är att säkerställa ett utrymme för lagföring beträf-
fande brott som begåtts under skatte- eller avgiftsförfattningens giltighets-
tid även sedan författningen upphört att tillämpas. Detta intresse tillgodo-
ses genom den föreslagna övergångsbestämmelsen, i vilken det anges att
den äldre lydelsen av 1 § gäller i fråga om gärningar som begåtts före
ikraftträdandet.

156

10.2 Förslaget till lag om ändring i skattebrottslagen
(1971:69)

Prop. 1995/96:170

Paragrafen innehåller den centrala straffbestämmelsen om uppsåtligt
skatteundandragande. Vissa redaktionella ändringar har företagits jämfört
med lagrådsremissens förslag.

Brottet, som även omfattar skatteundandragande i samband med upp-
bördsförfarandet, har erhållit brottsbeteckningen skattebrott.

Skattebrottet har konstruerats som ett farebrott, vilket är en ändring
fiån den gamla ordningen med effektrekvisit. Det innebär således att det
inte längre är nödvändigt att ett skatteundandragande faktiskt skett, dvs.
att ett beslut om debitering fattats, utan det är tillräckligt om förfarandet
ger upphov till fara för att så skall ske.

Skattebrottet fullbordas när en oriktig uppgift lämnas till myndigheten
eller när tidpunkten för att lämna en föreskriven uppgift inträder utan att
skyldigheten fullgjorts. Den tidpunkt då myndigheten faktiskt beslutar i
en skattefråga kommer således att sakna betydelse för brottsrubricering-
en. Den nu angivna principen att brottet anses fullbordat redan vid läm-
nandet av den oriktiga uppgiften får även bäring på s.k. rullande under-
skott enligt lagen (1993:1539) om avdrag för underskott av näringsverk-
samhet.

För de indirekta skatterna - mervärdesskatt och punktskatt - liksom för
arbetsgivaravgifterna innebär omkonstruktionen emellertid inte någon
egentlig förändring i detta avseende. Genom ordningen med s.k. automa-
tiska beslut har fullbordanstidpunkten för dessa skatter redan tidigare
bestämts på motsvarande sätt.

En konsekvens av att skattebrottet konstrueras som ett farebrott blir att
de allmänna domstolarna inte längre kommer att vara formellt bundna av
ett avgörande som träffats i skatteprocessen. Det kan emellertid förvän-
tas att de allmänna domstolarna även framdeles som regel kommer att
följa förvaltningsdomstolarnas avgöranden i själva skattefrågan och i
många fall finna det nödvändigt att avvakta denna frågas slutliga bedöm-
ning. I de fall ett skattemål innehåller komplicerade eller svårbedömda
skattefrågor måste det ofta vara ofrånkomligt att avvakta utgången i
skattemålet innan brottmålet företas till slutlig handläggning oavsett om
skattebedrägeribrottet har en konstruktion med ett effektrekvisit eller ett
farerekvisit. Och även i fall då åtalet under alla omständigheter är till
fullo styrkt, kan ju den slutliga bedömningen av det undandragna belop-
pets storlek ha betydelse för straffmätningen.

I propositionen till skattebrottslagen uttalades beträffande innebörden
av farerekvisitet i 5 § att åklagaren måste göra sannolikt att förhållande-
na i det enskilda fallet varit sådana att det förelegat en beaktansvärd risk
för att skatt eller avgift skulle påföras med ett för lågt belopp (prop.
1971:10 s. 255). Samma synsätt bör ligga till grund för farebedömning-
en i det nu aktuella sammanhanget. Emellertid har skattekontrollens
uppbyggnad genomgått en genomgripande förändring sedan tillkomsten

157

av skattebrottslagen. I praktiken är det så att den maskinella kontroll Prop. 1995/96:170
som deklarationerna underkastas ofta är den enda kontroll som deklara-
tionsmaterialet genomgår. Vad som undgår upptäckt vid en genomförd
kontroll är därmed beroende av hur de maskinella kontrollsystemen är
utformade. I den allmänna motiveringen (avsnitt 4.4) har närmare redo-
gjorts för detta. Regeringen har därvid konstaterat att farerekvisitet nu-
mera måste ges en tämligen vidsträckt innebörd. Som exempel på situa-
tioner där fara för skatteundandragande normalt inte kan anses föreligga
kan nämnas fallet där en oriktig uppgift eller underlåtenhet som avser
inkomster eller avdrag omfattas av en obligatorisk kontrolluppgiftsskyl-
dighet, dvs. en kontrolluppgift som skall lämnas utan föreläggande. Inte
heller bör en oriktig uppgift som kan kontrolleras mot uppgifter i skatte-
registret anses innebära fara för skatteundandragande i normalfallet. Som
redogjorts för i avsnitt 4.4 samkörs deklarationsuppgifter med övriga i
skatteregistret tillgängliga uppgifter. Om en deklaration vid en sådan
samköming sorteras ut för särskild kontroll, men den oriktiga uppgiften
är av sådan art att den därefter inte kan upptäckas annat än vid en revi-
sion eller genom att ytterligare uppgifter inhämtas från den skattskyldige
eller annan, bör farerekvisitet emellertid anses vara uppfyllt.

Med den föreslagna ändringen till farebrott kommer den dag då skat-
tebrott anses begånget att bli den dag den felaktiga uppgiften lämnades.
Inkomstdeklarationer datumstämplas dock endast om de kommer in för
sent. En inkomstdeklaration bör därför alltid anses inkommen den 2 maj
resp. 31 mars taxeringsåret beroende av deklarationstyp, såvida inte
ankomststämpel med annat datum finns. Den inverkan på preskription-
stidpunkten som detta kan innebära är försumbar i sammanhanget och
till en misstänkts fördel, om deklarationen skulle inlämnas någon tid
före den sista inlämningsdagen.

Förutom fara för skatteundandragande är paragrafen tillämplig på fara
för att skatt felaktigt skall tillgodoräknas någon. Paragrafen har också
gjorts tillämplig vid fara för att skatt felaktigt skall återbetalas. Exempel
på sistnämnda fall erbjuder beslut enligt 19 kap. 10 § mervärdesskatte-
lagen om att skatt skall återbetalas till den som inte är skattskyldig. Fall
av sistnämnda slag har tidigare inte ansetts falla under skattebrottslagen,
eftersom beslutet inte ansetts ha karaktär av beskattningsbeslut.

I och med att kriminaliseringen träffar förfaranden som innebär att
skatt felaktigt tillgodoräknas eller återbetalas till uppgiftslämnaren själv
eller någon annan bör även situationer som rör kompensation för skatt
täckas. Avsikten är att allt handlande som leder till att skatt eller avgift
återbetalas eller kompenseras med för högt belopp skall kunna straffas
som skattebrott oavsett om den som erhåller återbetalningen eller kom-
pensationen själv är skattskyldig. Gränsdragningen mellan återbetalning
av skatt och kompensation för skatt kan ibland förefalla semantisk. I sak
kan det t.ex. inte anses föreligga någon principiell skillnad mellan vad
som i 19 kap. mervärdesskattelagen (1994:200) kallas återbetalning av
skatt och vad som kallas kompensation för skatt i lagen (1994:40) om
tillfällig kompensation för viss energiskatt. I båda fallen kan en icke
skattskyldig kompenseras för skatt som han själv inte erlagt på annat sätt

158

än att skatten varit medräknad i priset på en vara. Regeringen menar att Prop. 1995/96:170
även kompensation för skatt omfattas av 2 §. Även i det fall den skatt-
skyldige kompenserats för skatt han tidigare erlagt är det fråga om åter-
betalning av skatt. Regeringen föreslår, i enlighet med vad Lagrådet
yttrat, inte någon ändring i lagen om tillfällig kompensation för viss
energiskatt. Skälen för detta framgår i avsnitt 3.

Förutom att lämnandet av en oriktig uppgift respektive underlåtenhe-
ten att lämna uppgift skall medföra fara för skatteundandragande krävs
också uppsåt för utdömande av ansvar. Uppsåtet skall täcka samtliga
objektiva brottsförutsättningar, dvs. såväl lämnandet eller underlåtenhe-
ten, uppgiftens oriktighet som själva skatteundandragandet. Detta innebär
inte någon ändring i förhållande till gällande rätt. Beträffande uppsåtsre-
kvisitet förtjänar att nämnas att sedan den 1 juli 1994 gäller enligt den

s. k. täckningsprincipen i 1 kap. 2 § första stycket brottsbalken generellt
att uppsåt skall täcka samtliga rekvisit för att ansvar skall kunna utdö-
mas (SFS 1994:458, prop. 1993/94:130 Ändringar i brottsbalken m.m.),
oavsett om uppsåtsrekvisitet angivits särskilt i bestämmelsen eller inte.
Detta blir tillämpligt också på specialstraffrättens område. Bestämmelsen
har dock forsetts med en övergångsbestämmelse innebärande att 1 kap. 2
§ första stycket i sin nya lydelse inte skall tillämpas före den 1 juli
1999 på en straffbestämmelse i annan lag eller författning än brottsbal-
ken som trätt i kraft före den 1 juli 1994. Har emellertid ett sådant
straffstadgande ändrats i något hänseende den 1 juli 1994 eller senare
skall dock bestämmelsen även före den 1 juli 1999 tillämpas på straffs-
tadgandet (prop. s. 66 f). Regeringen finner emellertid att det i vart fall
av pedagogiska skäl finns anledning att uttryckligen ange uppsåtsrekvisi-
tet i lagtexten.

Lagrådet har i detta sammanhang anfört att det förtjänar påpekas att,
även om faran för skatteundandragande skall vara täckt av uppsåt, det
inte torde krävas att gärningsmannen har en exakt uppfattning om storle-
ken av det belopp som riskerar att undandras. Inte heller torde gärnings-
mannen behöva ha fullt klart för sig vilka skatter eller avgifter som kan
påverkas av hans handlande (jfr prop. 1971:10 s. 231 och 250, Thom-
stedt m.fl., Skattebrott och skattetillägg, 6 uppl. s. 41 f, och Strahl, All-
män straffrätt i vad angår brotten s. 144 ff). Regeringen har inget att
erinra mot vad Lagrådet anfört.

En skillnad mot vad som tidigare gällt är att skattebrottet nu har utfor-
mats med ett enhetligt subjektivt rekvisit omfattande alla former av upp-
såt, dvs. såväl direkt, indirekt som eventuellt uppsåt. Detta innebär en
ändring beträffande det passiva brottet, underlåtenhet att lämna deklara-
tion eller andra föreskrivna uppgifter. Tidigare har det för att ansvar
skall kunna utkrävas krävts att direkt uppsåt förelegat, med andra ord att
den skattskyldiges avsikt med underlåtenheten varit just att undandra
skatt. Däremot har förfarandet fallit utanför det straffbara området om
han genom sin underlåtenhet avsett att komma i ett förmånligare läge i

t. ex. bidragssammanhang genom att åsättas en lägre inkomst, trots att
han insett att underlåtenheten leder till skatteundandragande (indirekt
uppsåt). Likaså har underlåtenheten inte varit straffbar om den uppgifts-

159

skyldige insett möjligheten att han var skyldig att lämna deklaration eller Prop. 1995/96:170
motsvarande redovisning och det kan hållas för visst att han skulle ha
förhållit sig passiv, även om han varit fullt medveten om att effekten
skulle inträffa (eventuellt uppsåt).

För skattebrottet blir nu vanliga uppsåtsregler tillämpliga för såväl
aktiva som passiva brott. Något krav på direkt uppsåt hos gärningsman-
nen uppställs således inte längre för den passiva brottstypen. För det
stora flertalet skattskyldiga gäller emellertid att en underlåtenhet att
lämna självdeklaration inte kan medföra ansvar för skattebrott även om
vanliga uppsåtsregler blir tillämpliga eftersom systemet med kontrollupp-
gifter innebär att skattemyndigheten ändå känner till inkomsterna. Endast
när den skattskyldige har haft inkomster som varit dolda för
kontrolluppgiftssystemet kan fara för skatteundandragande föreligga.

För en liten del av de skattskyldiga, främst rörelseidkare, kan emeller-
tid den nu föreslagna ändringen få den konsekvensen att ett aldrig så
kort dröjsmål med att lämna deklaration medför att brottet är fullbordat
och skyldighet föreligger för åklagare att väcka åtal (under förutsättning
att underlåtenheten medför fara för skatteundandragande). Enligt 12 §
skall emellertid inte dömas till ansvar vid frivilligt tillbakatrödande som
leder till att skatten kan påföras eller tillgodoräknas med rätt belopp.
Den omständigheten att den skattskyldige, innan han hinner lämna in
deklarationen, kan få en påminnelse härom från skattemyndigheten inne-
bär dock inte att möjligheten till frivillig rättelse sätts ur spel. I prakti-
ken torde detta dock inte utgöra något problem, då ett åtal förutsätter att
åklagaren via en brottsanmälan från skattemyndigheten får kännedom
om dröjsmålet. En annan situation än den nu beskrivna är det förhållan-
det att en deklaration lämnats in, men att uppgift om en viss inkomst
utelämnats. Att den skattskyldige mottar en förfrågan från skattemyndig-
heten i sådant fall innebär på vanligt sätt att ett frivilligt tillbakaträdande
inte längre är möjligt.

Något krav på specialsubjekt, att utsikten till en skattevinst skall ha
förelegat för den uppgiftsskyldige själv eller någon som han företräder,
har inte uppställts för underlåtenhetsfallen. Detta uttrycks som att skatt
undandras det allmänna eller felaktigt tillgodoräknas eller återbetalas till
honom själv eller annan. Även detta utgör en skillnad i förhållande till
vad som tidigare gällde för passiva brott. Också den, som med uppsåt att
skatt skall undandras det allmänna utan vinning för honom själv, under-
låta- att lämna kontrolluppgift kommer således i fortsättningen att kunna
dömas for skattebrott. Detta framgår också direkt av paragrafens lydelse.
Aktivt handlande och passivitet likställs således i alla hänseenden om
uppsåt till skatteundandragande föreligger.

Som nämnts inledningsvis har brottet oredlig uppbördsredovisning,
som tidigare reglerades i 7-9 §§, avskaffats som särskilt brott och be-
stämmelsens materiella innehåll har inarbetats i den grundläggande re-
geln om skattebrott. Sådana förfaranden skall således i fortsättningen
bedömas utifrån bestämmelserna i 2-5 §§. När det gäller underlåtenhet
att redovisa innehållen källskatt innebär övergången till vanliga uppsåts

160

regler inte någon förändring; oredlig uppbördsredovisning är redan i dag Prop. 1995/96:170
straffbart vid alla former av uppsåt.

Ändringen innebär däremot att uppgiftsskyldiga som med indirekt eller
eventuellt uppsåt underlåter att avge redovisning för arbetsgivaravgift,
mervärdesskatt och liknande indirekta skatter i fortsättningen kommer att
kunna dömas för skattebrott, om fara för skatteundandragande föreligger.

Begreppet handling har ersatts med ett krav på att uppgiften skall ha
lämnats på annat sätt än muntligen. Fortfarande gäller som huvudregel
att muntliga oriktiga uppgifter inte är straffbara. Genom att handlings-
begreppet slopats undanröjs det tvivel som kan förekomma beträffande
frågan om en oriktig uppgift som lämnats på ADB-medium eller på
något liknande sätt omfattas av skattebrottslagen.

Även om något formkrav inte uppställs för uppgiftslämnandet är en
förutsättning för ansvar naturligtvis att uppgiften utgör ett tjänligt be-
vismedel. För att en oriktig uppgift i t.ex. en elektronisk handling skall
kunna föranleda straffansvar får det således förutsättas att utställaren går
att identifiera och att en sådan handling på ett eller annat sätt kommer
att kunna ges samma bevisvärde som ett pappersdokument.

Att uppgiften lämnats till ledning för myndighets beslut utgör inte
längre en förutsättning för ansvar. I stället föreskrivs att uppgiften skall
ha lämnats till myndighet. Något direkt samband mellan handling eller
passivitet å ena sidan och fara för skatteundandragande å andra sidan
behöver således inte föreligga. En underlåtenhet att i förekommande fall
låta registrera sig som skattskyldig till mervärdesskatt eller punktskatt
liksom ett oriktigt uppgiftslämnande i ett sådant sammanhang eller vid
fastighetstaxering omfattas således av brottsbeskrivningen även om förfa-
randet inte omedelbart kan leda till ett skatteundandragande.

Ändringen innebär vidare att det inte längre fordras att myndigheten i
det enskilda fallet i formell mening fattat ett beskattningsbeslut. Även
påföring av skatt genom automatisk databehandling kommer således att
falla under brottsbeskrivningen utan att det ges en särskild föreskrift
härom. Bestämmelsen i 11 § om vad som skall avses med myndighets
beslut blir med denna konstruktion överflödig och kan således upphävas.
Bestämmelserna om s.k. automatiska beslut i de materiella skatteförfatt-
ningama blir inte heller nödvändiga för bedömningen av ansvarsfrågan.

Som närmare kommenterats i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.4)
bör domstolen, vid beräkningen av det skattebelopp som undandragits
eller kunde ha kommit att undandras, i princip inte ta hänsyn till
kvittningsinvändningar i andra fall än då invändningen har omedelbart
samband med den oriktiga uppgiften (s.k. oäkta kvittning).

Specialbestämmelsen i förutvarande tredje stycket har slopats. Bestäm-
melsen tog sikte på den situationen att den skattskyldige kommer över-
ens med den som skall lämna kontrolluppgift att sådan uppgift skall
lämnas till honom själv men inte till skattemyndigheten. Bestämmelsen,
som skall ses mot bakgrund av att den skattskyldige vid förenklad själv-
deklaration tidigare endast förutsattes intyga att de kontrolluppgifter han
själv erhållit överensstämmer med hans inkomster, har blivit överflödig
i och med det nya förenklade deklarationsförfarande som böijat tilläm-

11 Riksdagen 1995/96. 1 samt. Nr 170

161

pas vid 1995 års taxering, då de till skattemyndigheten inkomna kontrol- Prop. 1995/96:170
luppgiftema numera redovisas på den förtryckta deklarationsblankett
som sänds ut till de skattskyldiga.

Straffskalan är oförändrad och omfattar fängelse högst två år. Införan-
det av ett farerekvisit medför att sådana förfaranden som tidigare rubri-
cerats som försök nu blir att anse som fullbordat brott. Eftersom straffs-
kalan för försöksbrottet är lägre innebär detta en straffskärpning. Det-
samma gäller för de fall som genom införandet av ett gemensamt su-
bjektivt rekvisit har nykriminaliserats. Även om straffvärdet av sådana
brott i normalfallet skall anses lika stort som för övriga brott som om-
fattas av 2 §, kan det i vissa fall finnas anledning till en mildare bedöm-
ning. Detta får i så fall på vanigt sätt bedömas utifrån bestämmelserna i
3 § om ringa brott.

Straffbestämmelsen om skattebrott kommer som tidigare nämnts även
att omfatta uppbördsbrotten. När det gäller uppbördsredovisningen kan
beloppet i absoluta tal bli betydande även om gärningen endast omfattar
en enstaka uppbördstermin eller några få arbetstagares skattemedel. Det
torde vidare vara att bedöma endast som ett brott om en oriktig uppgift
som har betydelse dels för källskatten, dels för arbetsgivaravgiften läm-
nas i samma uppbördsdeklaration, vilket innebär en ytterligare höjning
av beloppet. Normalt bör därför en högre straffbarhetsgräns kunna til-
lämpas vid felaktigheter eller underlåtenhet med avseende på uppbörds-
redovisningen. Någon ändring av praxis i beloppshänseende är inte av-
sedd.

Straffskalan är som nämnts oförändrad för skattebrottet. Den nya o-
rdningen innebär således formellt sett en straffhöjning även för de gär-
ningar som i dag rubriceras som oredlig uppbördsredovisning. Från
praktisk synpunkt kommer detta emellertid att få en underordnad bety-
delse eftersom uppbördsbrottet praktiskt taget alltid är sammankopplat
med en felredovisning av arbetsgivaravgifterna. Vid påföljdsbestämning-
en finns det naturligtvis också en möjlighet att inom ramen för straffska-
lan för skattebrott ta hänsyn till gärningens beskaffenhet i det särskilda
fallet.

3 §

Endast redaktionella ändringar har gjorts. Straffbestämmelsen om skatte-
förseelse omfattar liksom tidigare endast ringa fall av skattebrott. Vid
avgörandet om en gärning är att anse som ringa skall på sedvanligt sätt
hänsyn tas till samtliga objektiva omständigheter. Liksom för närvarande
bör därvid särskild betydelse tillmätas skattebeloppets storlek. Gärningar
som avser skattebelopp understigande 3/4 av ett basbelopp bör vad avser
inkomsttaxeringen och mervärdesbeskattningen även fortsättningsvis
anses som ringa. Åtal får då enligt 13 § väckas endast om det är påkallat
av särskilda skäl. Även andra omständigheter än skattebeloppets storlek
bör emellertid kunna vara av betydelse för bedömningen om en gärning
är att anse som ringa. Självfallet skall bestämmelserna inte träffa dem
som lämnar uppgift till sin egen nackdel.

Vad som under kommentaren till 2 § har sagt om att en högre

162

straflbarhetsgräns bör tillämpas vid felaktigheter eller underlåtenhet Prop. 1995/96:170
med anknytning till uppbördsredovisningen gäller även i detta avseende.

4 §

Ändringen i första stycket är endast en konsekvens av regeringens för-
slag till ny brottsbeteckning för det centrala skattebrottet.

Ändringarna i andra stycket är inte avsedda att åstadkomma någon
ändrad rättstillämpning utan i stället att anpassa lagen efter rådande
praxis. Vid bedömningen om ett skattebrott är att anse som grovt införs
som särskilda kvalifikationsgrunder - utöver den att gärningen rört
mycket betydande belopp - att gärningsmannen använt falska handlingar
eller vilseledande bokföring eller att brottet ingått som ett led i en brott-
slighet som utövats systematiskt eller i större omfattning. Trots de an-
givna kompletteringarna har den allmänt hållna kvalifikationsgrunden att
brottet varit av synnerligen farlig art behållits, främst med hänsyn till att
IT-teknik kan få en användning som i dag inte kan förutses.

I lagrådsremissen hade föreslagits att även användandet av osanna
handlingar skulle utgöra en omständighet som särskilt skall beaktas vid
bedömningen om ett skattebrott skall vara att anse som grovt. Lagrådet
har i anslutning till detta anfört följande: “Att användningen av "osanna"
handlingar uttryckligen nämns utgör en avvikelse från utredningsbetän-
kandet. Det innebär också en skillnad gentemot bestämmelserna om
grovt bedrägeri i 9 kap. 3 § brottsbalken, där det bara talas om "falsk"
handling. Enligt Lagrådets mening kan det ifrågasättas, om man i den nu
diskuterade paragrafen bör tala om osanna handlingar. Den föreslagna
lagtexten kan läsas så, att vaije användning av en osann handling, t.ex.
inlämnandet av en oriktig självdeklaration, kan kvalificera ett skattebrott
som grovt, något som uppenbarligen inte är meningen. Lagrådet förordar
därför att "osanna" handlingar får utgå ur uppräkningen i andra stycket.
Fall då någon begagnar sig av osanna handlingar, t.ex. oriktiga fakturor,
på ett sätt som gör att gärningen vid en helhetsbedömning bör bedömas
som grov, kan hänföras under 4 §, även om inte osanna handlingar
nämns särskilt i lagtexten.” Regeringen delar Lagrådets bedömning.

I konkurrenshänseende bör beaktas att om ett skattebrott begåtts ge-
nom användande av falsk handling och brottet därför klassificeras som
grovt, förfalskningen normalt konsumeras av det grova skattebrottet. Är
förfalskningen i sig att anse som grov bör dömas för båda brotten i
konkurrens. Vid åtal för skattebrott som begåtts genom förfalskning
synes böra iakttas att gämingsbeskrivningen utformas så att den tilltala-
de, i det fall att domstolen inte finner skattebrottet grovt, kan dömas för
både skattebrott och urkundsförfalskning. Skulle förfalskningen ha förö-
vats även för annat ändamål än som har samband med skattebrottet,
torde dock gälla att domstolen alltid bör döma särskilt för urkundsför-
falskning, eftersom brottet då riktar sig mot annat skyddsintresse än det
som skattebrottslagen avser att tillgodose.

Dessa synpunkter har i viss utsträckning relevans även för fall då
skattebrottet har begåtts medelst vilseledande bokföring. Ofta torde det
således inte vara erforderligt att den tilltalade döms även för bokförings-

163

brott, när brottet syftat till att undkomma skatt och skattebrottet bedöms Prop. 1995/96:170
som grovt. I det fallet torde det dock vara mera vanligt än vid urkunds-
förfalskning att även annat skyddsintresse åsidosätts genom bokförings-
brottet än det som ligger till grund för skattebrottslagen med följd att
den tilltalade skall dömas särskilt för bokföringsbrottet. Förhållandena
kan här skifta från fall till fall, och frågan får överlämnas till rättstill-
lämpningen.

Vårdslös skatteuppgift utgör den culpösa motsvarigheten till den aktiva
formen av skattebrott. De objektiva rekvisiten har också i förekommande
fall ändrats i överensstämmelse med vad som föreslås beträffande det
uppsåtliga skattebrottet. Oriktigt uppgiftslämnande i samband med upp-
bördsredovisning kommer således i fortsättningen att bestraffas som
vårdslös skatteuppgift.

Till skillnad från vad som gällde brottet vårdslös uppbördsredovisning
är underlåtenhet som kan tillskrivas oaktsamhet inte straffbar som vårds-
lös skatteuppgift. Den som av grov oaktsamhet underlåter att lämna
uppbördsredovisning kommer emellertid att kunna dömas för vårdslös
skatteredovisning enligt 8 §. Någon straffsanktion föreslås däremot inte
heller fortsättningsvis för den som av grov oaktsamhet underlåter att
lämna egen självdeklaration.

För ansvar fordras att grov oaktsamhet kan läggas den uppgiftsskyldi-
ge till last. Uppgiftslämnaren skall således i någon mer avsevärd mån ha
brustit i sina åligganden. I likhet med vad som gäller för närvarande bör
alltså glömska, förhinder, oföretagsamhet eller nonchalans som regel inte
medföra ansvar. I dessa fall utgör den administrativa sanktionen skatte-
eller avgiftstillägg en tillräcklig reaktion.

Strajfmaximum för vårdslös skatteuppgift sänks till fängelse ett år.
Brottets straffvärde kommer därigenom att bättre avspegla sig i straff-
skalan, vars övre utrymme bör kunna reserveras för särskilt allvarliga
fall inom ramen för företagsverksamhet. I lagrådsremissen hade föresla-
gits att straffmaximum skulle vara oförändrat två år. Lagrådet har invänt
att detta visserligen motsvarar vad som i dag gäller beträffande fall av
vårdslös skatteuppgift. Med hänsyn bl.a. till att 5 § omfattar även fall
som hittills har rubricerats som vårdslös uppbördsredovisning (9 § i
skattebrottslagens nuvarande lydelse) kan det emellertid ifrågasättas om
inte straffmaximum bör sänkas till den nivå som har föreslagits i utred-
ningsbetänkandet, fängelse ett år. Regeringen ansluter sig till vad Lagrå-
det anfört. Någon ändring av påföljdspraxis är dock inte avsedd.

Genom andra stycket bestäms den nedre gränsen för straffbar
oaktsamhet. Detta uttrycks på så sätt att gärningen är av mindre allvarlig
art. Gränsen för straffbarhet bestäms i dag beträffande vårdslös
skatteuppgift genom det objektiva rekvisitet "betydande belopp". När det
gäller vårdslös uppbördsredovisning är ringa gärning straffri. Vid be-
dömningen om ett vårdslöst skattebrott är att anse som mindre allvarligt
skall hänsyn tas, förutom till storleken av skatte- eller avgiftsbeloppet,
även till övriga objektiva omständigheter. Gärningar som rör skatte- eller

164

avgiftsbelopp upp till ett basbelopp bör vad avser inkomst- och förmö- Prop. 1995/96:170
genhetstaxeringen inte leda till straffansvar. Beträffande uppbördsredo-
visningen bör även fortsättningsvis belopp sgränsen två basbelopp gälla.

Bestämmelsen om försök till skattebrott har med konstruktionen av brot-
tet som ett farebrott blivit obehövlig. De gärningar som i dag är att
bedöma som försök blir med konstruktionen av farebrott att bedöma som
fullbordade brott. Bestämmelsen har därför slopats.

Paragrafen innehåller i stället numera bestämmelser om straff för den
som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåter att fullgöra före-
skriven skyldighet att innehålla skatt eller inbetala skatt som innehållits
för annan och motsvarar de straffbestämmelser som i dag finns intagna
i 80 och 81 §§ uppbördslagen samt 27 § lagen om sjömansskatt. Be-
stämmelserna i uppbördslagen är enligt nuvarande bestämmelser också
tillämpliga på särskild inkomstskatt enligt lagen om särskild inkomst-
skatt för utomlands bosatta och 23 § lagen om särskild inkomstskatt för
utomlands bosatta artister m.fl. Brottet har fått beteckningen skattebetal-
ningsbrott. I lagrådsremissen hade bestämmelser om straff för denna typ
av förfaranden intagits i 7 § om skatteredovisningsbrott. Lagrådet har
emellertid förordat att denna typ av gärningar tas in i en särskild para-
graf. Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

Straffskalan omfattar böter eller fängelse i högst ett år. Detta innebär
en formell straffskärpning i förhållande till vad som i dag gäller för
underlåtenhet att innehålla skatt, där endast böter föreskrivs enligt 80 §
uppbördslagen. För underlåtenhet att inbetala skatt föreskrivs emellertid
enligt 81 § uppbördslagen böter eller fängelse högst ett år. I enkelhetens
intresse har därför föreskrivits att denna straffskala skall gälla för samtli-
ga de brott som åsyftas i paragrafen.

Paragrafen, som tidigare innehöll bestämmelser om oredlig uppbördsre-
dovisning, innehåller numera de straffbestämmelser som rubricerats
skatteredovisningsbrott. Paragrafen har justerats i redaktionellt hänseende
i enlighet med Lagrådets yttrande.

Bestämmelsen tar i huvudsak sikte på oriktigt uppgiftslämnande i
skattesammanhang som i dag är kriminaliserat i uppbördslagen, lagen
om självdeklaration och kontrolluppgifter samt vissa andra materiella
skatte- och avgiftsförfattningar. En närmare redovisning lämnas i kom-
mentaren till respektive författning.

De flesta bestämmelser som det här är frågan om tillämpas ytterst
sällan i praktiken. Kriminaliseringen i skattebrottslagen bör närmast ta
sikte på de fall då skattemyndigheternas problem och svårigheter vid
kontrollen missbrukas mera systematiskt av skatt- och uppgiftsskyldiga.

Bestämmelserna i 7 § är avsedda att användas i de fall 2 § inte är
tillämplig. Beträffande gränsdragningen mellan skattebrott enligt 2 § och
skatteredovisningsbrott enligt 7 § kan följande anföras. Enligt 2 § straff-
beläggs, förutom lämnande av oriktig uppgift, även underlåtelse att till

165

myndighet lämna deklaration, kontrolluppgift eller annan föreskriven Prop. 1995/96:170
handling. Dessa förfaranden kan även beivras med stöd av 7 §. Som
tidigare nämnts krävs emellertid för skattebrott enligt 2 § att förfarandet
innebär fara för skatteundandragande. Motsvarande rekvisit uppställs inte
för skatteredovisningsbrott. Det räcker med att uppgiften rör förhållande
som har betydelse för skyldigheten för uppgiftslämnaren eller annan att
betala skatt eller för fullgörandet av skyldighet att lämna kontrolluppgif-
ter etc. Vidare skall uppsåtet i 2 § omfatta såväl skatteundandragandet
som lämnandet av den oriktiga uppgiften respektive underlåtenheten att
lämna föreskriven handling, medan uppsåtet i 7 § omfattar endast det
senare ledet.

Vidare kan bestämmelserna i 7 § till skillnad från bestämmelserna i 2 §
bli tillämpliga även i det fall skyldigheten rör utländsk skatt. Enligt 3
kap. 63 § lagen om självdeklaration och kontrolluppgifter skall kontrol-
luppgift lämnas till ledning för beskattning utomlands i den omfattning
Riksskatteverket föreskriver, om någon har gottgjorts med belopp eller
förmån som skulle ha föranlett skyldighet att lämna kontrolluppgift för
det fall den utgivits till en mottagare i Sverige. Straffbestämmelserna i 7
§ sanktionerar denna uppgiftsskyldighet oberoende av att kontrolluppgif-
ter skall tjäna till ledning för skattskyldighet utomlands.

Bestämmelserna omfattar som nämnts bl.a. förfaranden där uppgiften
som lämnats eller underlåtits rör förhållande som har betydelse för skyl-
digheten för uppgiftslämnaren eller annan att betala skatt. Även uppgif-
ter som lämnas i samband med en ansökan om återbetalning av skatt kan
emellertid vara av betydelse för skattskyldigheten och omfattas då av
kriminaliseringen. Att fara för skatteundandragande förelegat utgör som
tidigare nämnts i sig inte någon förutsättning för straffbarhet.

Vidare omfattas inte i något fall muntliga uppgifter. Det sistnämnda
innebär en inskränkning i förhållande till vissa av de bestämmelser som
överförts till skattebrottslagen. I praktiken innebär dock inte detta någon
skillnad mot dagens tillämpning, eftersom muntliga uppgifter så gott
som aldrig leder till ansvar.

Första stycket 1 omfattar fall då någon uppsåtligen lämnar oriktig
uppgift till myndighet. Uppgiften skall röra förhållande som har betydel-
se för skyldigheten för uppgiftslämnaren eller annan att betala skatt.
Denna straffbestämmelse omfattar t.ex. oriktiga uppgifter lämnade i
kontrolluppgifter (jfr nuvarande 4 kap. 8 och 9 §§ lagen om självdekla-
ration och kontrolluppgifter), eller oriktig uppgift vid ansökan om jämk-
ning eller vid ansökan om F-skattesedel (jfr nuvarande 79 § uppbördsla-
gen).

Första stycket 2 reglerar oriktigt uppgiftslämnande till arbetsgivare
eller annan, som är skyldig att lämna kontrolluppgift eller motsvarande
underrättelse till myndighet. Uppgiften skall röra förhållande som har
betydelse för skyldighetens fullgörande eller för skyldigheten för upp-
giftslämnaren eller annan att betala skatt. Bestämmelsen omfattar bl.a.
förfaranden som avses i nuvarande 79 a § uppbördslagen och 4 kap. 7 §
lagen om självdeklaration och kontrolluppgifter.

Andra stycket behandlar uppsåtlig underlåtelse att till den som avses i

166

första stycket 1 eller 2 lämna en föreskriven uppgift av sådant slag som Prop. 1995/96:170
skall lämnas utan föreläggande och inte avser egen självdeklaration.

Liksom för närvarande kommer således underlåtenhet att lämna egen
självdeklaration eller till denna hörande uppgifter inte att vara kriminali-
serat, (under förutsättning att, som tidigare nämnts, 2 § inte är tilläm-
plig)-

Enligt den föreslagna bestämmelsen i tredje stycket skall ringa gär-
ningar vara straffria. Detta har den principiella fördelen att avgörandet
om en mer bagatellartad gärning skall föranleda straff eller inte ytterst
ankommer på domstolen. Vid bedömningen om en gärning är att anse
som ringa - och således straffri - bör även konsekvenserna av förfaran-
det kunna tillmätas betydelse.

Straffskalan omfattar böter eller fängelse i högst sex månader. Detta
innebär visserligen i något enstaka fall formellt en strafflindring. I prak-
tiken har dock dessa typer av förfarande inte renderat högre straff än
vad som nu föreskrivits. Till följd av brottsbalkens nu gällande kon-
struktion av bötesstraffet kommer de lindrigare fallen - i den mån de
över huvud taget leder till lagföring - att kunna bestraffas med penning-
böter.

Paragrafen, som tidigare innehöll bestämmelser om ringa fall av oredlig
uppbördsredovisning, reglerar nu grovt oaktsamma fall av skatteredovis-
ningsbrott. Vissa smärre justeringar av redaktionell art har företagits till
följd av Lagrådets synpunkter avseende 6 och 7 §§. Den omfattar un-
derlåtenhetsfallen (7 § andra stycket), men också sådana förfaranden
som omfattas av 7 § första stycket 2, dvs. lämnande av oriktig uppgift
till arbetsgivare eller annan som är skyldig att lämna kontrolluppgift.

Beträffande det senare fallet avses bestämmelsen i första hand träffa
sådana förfaranden som tidigare reglerades i 79 a § uppbördslagen, dvs.
oriktig uppgift till arbetsgivare etc. om F-skattesedel. Genom bestäm-
melsens utformning träffas dock även förfaranden som tidigare varit
straffria vid oaktsamhet, främst skyldigheten enligt den nuvarande be-
stämmelsen i 4 kap. 7 § lagen om självdeklaration och kontrolluppgifter
att lämna korrekta uppgifter till arbetsgivare etc. Med undantag av flag-
ranta fall torde dock brott mot den sist nämnda skyldigheten vanligen
vara att anse som ringa brott, och därigenom straffritt.

Frånsett nu nämnda undantag rörande uppgift om F-skattesedel innebär
regleringen således i princip att det när oriktig uppgift lämnas enligt
bestämmelserna i 7 § krävs uppsåt för straffbarhet medan det enligt 8 §
blir straffbart även vid grov oaktsamhet att helt underlåta att lämna
föreskrivna uppgifter.

Liksom för fall som omfattas av 7 § är ringa fall av vårdslös skattere-
dovisning straffria.

Paragrafen, som tidigare innehöll bestämmelser om den eulpösa motsva-
righeten till oredlig uppbördsredovisning, har upphävts i samband med

167

att brottet inordnats under de centrala skattebrotten i 2-5 §§. Oaktsam Prop. 1995/96:170
underlåtenhet att lämna föreskrivna uppgifter är dock inte straffbar enligt
5 §. Sådana förfaranden blir fortsättningsvis att bedöma enligt bestäm-
melserna i 8 § jämfört med 7 § andra stycket.

10 §

Ändringen i första stycket innebär att försvårande av skattekontroll har
utformats som ett farebrott. Fördelen med att omkonstruera brottet från
ett effektbrott till ett farebrott är att det därigenom blir lättare att fast-
ställa brottets fullbordanspunkt. Gärningen blir som farebrott fullbordad
vid tidpunkten för handlingen eller underlåtenheten, under förutsättning
att denna har gett upphov till fara för att kontrollverksamheten allvarligt
försvåras. Detta innebär en tidigare fullbordanspunkt än med den lydelse
paragrafen har i dag.

Med en konstruktion av gärningen som farebrott vinner man också den
fördelen att utgångspunkten vid beräkningen av preskriptionstiden blir
mer enhetlig för försvårande av skattekontroll och bokföringsbrott. Ge-
nom att det samtidigt införs en kompletterande utgångspunkt för
preskriptionsberäkningen både för försvårande av skattekontroll och för
bokföringsbrott samordnas preskriptionsbestämmelsema ytterligare. Detta
framgår av förslagen till ny lydelse av 14 § skattebrottslagen och 35
kap. 4 § brottsbalken. Det förhållandet att den bokföringsskyldige blir
föremål för skatte- eller taxeringsrevision inom fem år från gärningen
avses bilda utgångspunkt för en alternativ preskriptionsberäkning. På så
sätt kan i praktiken knappast bokföringsbrott preskriberas tidigare än
försvårande av skattekontroll. Samtidigt blir alltjämt preskriptionstiderna
så långa som brottens särskilda karaktär motiverar.

Konkurrensregeln i tredje stycket har slopats. 10 § skattebrottslagen
blir således inte längre subsidiär till brottsbalken. Såsom anförts i all-
mänmotiveringen blir således de vanliga konkurrensreglerna tillämpliga
i de fall de åberopade och styrkta omständigheterna i målet kan föranle-
da ansvar för såväl bokföringsbrott som försvårande av skattekontroll.

Ringa fall av försvårande av skattekontroll avses även i fortsättningen
vara fria från straff.

11 §

Bestämmelsen har upphävts till följd av att sambandet mellan lämnandet
av oriktig uppgift alternativt underlåtelse och fara för skatteundandra-
gande i 2 § inte lägre behöver föreligga. I stället för rekvisitet “till led-
ning för myndighets beslut” räcker det om uppgiften har lämnats “till
myndighet”. Bestämelsen i 11 § om vad som skall avses med myndig-
hets beslut blir därmed överflödig.

12 §
Ändringen i första stycket är en konsekvens av att uppbördsbrotten i
7-9 §§ upphävs som särskilda brott. Genom tillägget i andra meningen
kommer till klart uttryck att ansvarsfrihet inträder även vid frivillig
rättelse av en ansökan om återbetalning av skatt. Att en påminnelse från

168

skattemyndigheten vid utebliven deklaration inte utesluter möjlighet till Prop. 1995/96:170
frivillig rättelse har kommenterats under 2 §.

Försvårande av skattekontroll fullbordas genom vårt förslag vid den
tidpunkt då räkenskaperna missköts så att därigenom fara uppstår för att
skattekontrollen allvarligt försvåras. Genom tillägget i andra stycket har
införts en möjlighet för den försumlige att genom frivillig rättelse undgå
straffansvar.

75 §

Ändringen har föranletts av att bestämmelsen i 8 § om bristande upp-
bördsredovisning har upphävts.

74 §

Uppräkningen i paragrafens/öma stycke korrigeras som en konsekvens
av att försöksbrottet i nuvarande 6 § har slopats och att uppbördsbrotten
i nuvarande 7-9 §§ föreslås upphävda som särskilda brott. Hänvisning
skall därför inte längre ske till dessa brott. Däremot skall hänvisning ske
till det nya skattebetalningsbrottet i 6 § och till de nya skatteredovis-
ningsbrotten i 7 och 8 §§. Frivillig rättelse kan således i fortsättningen
göras i fall som avses i 2-8 §.

I första stycket föreslås vidare införd en alternativ utgångspunkt för
preskriptionsberäkningen avseende försvårande av skattekontroll. Det
skall ses mot bakgrund av att försvårande av skattekontroll enligt 10 §
är fullbordat vid tidpunkten för handlingen eller underlåtenheten och att
preskriptionstiden böljar löpa samtidigt.

I 14 § skattebrottslagen föreslås nu att om gärningsmannen inom fem
år från brottets begående blivit föremål för skatte- eller taxeringsrevi-
sion, preskriptionstiden skall räknas från den dag revisionen beslutades.
Motsvarande konstruktion föreslås även införd i 35 kap. 4 § brottsbal-
ken.

74 a §

Som en följd av att försök till skattebrott inte straffbeläggs har en juste-
ring gjorts i första stycket första meningen.

74 c §

Ändringen är en konsekvens av den reform som innebar att rättsmedels-
beteckningama "vad", "revision" och "besvär" utmönstrades ur rätte-
gångsbalken (jfr prop. 1993/94:190).

Övergångsbestämmelser

Lagen träder i kraft den 1 juli 1996. Beträffande gärningar som begåtts
före ikraftträdandet skall äldre bestämmelser tillämpas.

169

10.3  Förslaget till lag om ändring i brottsbalken
(1962:700)

35 kap. 4 §

1 tredje stycket föreslås en preskriptionsregel motsvarande den som fö-
reslås i 14 § skattebrottslagen. För både försvårande av skattekontroll
och bokföringsbrott innebär det en alternativ preskriptionsbestämmelse.
Har, vad gäller bokföringsbrott, den bokföringsskyldige inom fem år
från brottets fullbordan blivit föremål för skatte- eller taxeringsrevision
skall preskriptionstiden räknas från den dag revisionen beslutades.

Att på detta sätt förekomsten av en åtgärd för skattekontroll får bilda
utgångspunkten för preskriptionstidsberäkningen för ett borgenärsbrott
synes inte kunna bli föremål för invändningar från systematisk synpunkt.
Det allmänna är ju med avseende på skattefordringar i regel huvudbor-
genär i de aktuella fallen.

10.4  Förslaget till lag om ändring i uppbördslagen
(1953:272)

68 § 6 mom.

Ändringen innebär att andra stycket sista meningen tas bort. Där före-
skrivs att utmätning av överskjutande skatt i enskilt mål inte får äga rum
efter ansökan som gjorts efter den 30 juni under taxeringsåret. Bestäm-
melsen har kommit till för att underlätta hanteringen hos kronofogde-
myndigheterna. Med det teknikstöd dessa myndigheter i dag förfogar
över behövs emellertid inte någon sådan begränsning till ansökningar
som gjorts före en viss tidpunkt.

77a§

Paragrafen behandlar ansvaret för företrädare för arbetsgivare som är juri-
disk person. Bestämmelsen i andra stycket om att indrivning hos den som
blivit ålagd betalningsskyldighet får ske i samma ordning som gäller för
restförd skatt har flyttats till den nya 77 c §.

Paragrafen behandlar gift makes ansvar för den andre makens skatt i visst
fall. Bestämmelsen i första stycket om att beloppet får tas ut hos maken i
den ordning som gäller för indrivning av skatt som påförts honom har
flyttats till den nya 77 c §.

77c£

I paragrafen, som är ny, anges att hos den som är betalningsskyldig enligt
77 a § eller 77 b § får indrivning ske i samma ordning som gäller för skatt.
Detsamma gäller i fall då en bolagsman enligt 2 kap. 20 § lagen
(1980:1102) om handelsbolag och enkla bolag skall svara för ett handels-

Prop. 1995/96:170

170

bolags skuld enligt denna lag.

I den delen bestämmelsen hänvisar till 77 a och 77 b §§ avses inte
någon förändring i sak. Motiven till ändringen vad gäller handelsbolags-
mäns ansvar har redovisats i avsnitt 7.2. Med uttrycket “skuld enligt den-
na lag” avses förutom skatt även kvarskatteavgift (jfr 27 § 3 mom.), respi-
tränta (jfr 32 §) och dröjsmålsavgift (jfr 77 a §).

79 §

Paragrafen, som föreslås upphävd, kriminaliserar om någon uppsåtligen
eller av grov oaktsamhet till myndighet lämnar oriktig uppgift om för-
hållande, som har betydelse för honom eller lör juridisk person som han
företräder att betala skatt. Detsamma gäller om han underlåter att lämna
föreskriven uppgift av sådant slag. Påföljden är böter. I ringa fall eller
om gärningen är belagd med straff enligt skattebrottslagen döms inte till
ansvar.

Bestämmelsen motsvaras delvis av förslagen till 7 § första och tredje
styckena samt 5 och 8 §§ skattebrottslagen. Vissa smärre skillnader
beträffande kriminaliseringens omfattning kommer att uppstå. Med hän-
syn till att 79 § uppbördslagen knappast tillämpas i praktiken torde dessa
sakna betydelse.

79 a §

Paragrafen, som föreslås upphävd, kriminaliserar om någon uppsåtligen
eller av grov oaktsamhet till arbetsgivaren lämnar oriktiga uppgifter om
innehav av F-skattesedel eller något annat förhållande som har betydelse
för skyldigheten för honom eller för en juridisk person som han företrä-
der att betala skatt. Påföljden är böter eller fängelse i högst sex månader.
1 ringa fall döms ej till ansvar. Ansvar inträder inte heller om ansvar kan
utdömas enligt skattebrottslagen eller brottsbalken.

Bestämmelsen motsvaras delvis av förslaget till 7 § första och tredje
styckena samt 5 § skattebrottslagen. Liksom i fråga om 79 § gäller att
de avvikelser beträffande kriminaliseringens omfattning som uppkommer
torde sakna praktisk betydelse.

SO§

Paragrafen, som föreslås upphävd, kriminaliserar arbetsgivare som upp-
såtligen eller av grov oaktsamhet åsidosätter skyldighet att verkställa
skatteavdrag. Påföljden är böter. I ringa fall döms ej till ansvar.

Bestämmelsen motsvaras av förslaget till 6 § skattebrottslagen.

81 §

Paragrafen, som föreslås upphävd, kriminaliserar arbetsgivare som upp-
såtligen eller av grov oaktsamhet åsidosätter skyldighet att betala in skatt
som innehållits för annan. Påföljden är böter eller om gärningen rör
betydande belopp eller annan försvårande omständighet föreligger, fäng-
else i högst ett år. I ringa fall döms ej till ansvar.

Bestämmelsen motsvaras av förslaget till 6 § skattebrottslagen.

Prop. 1995/96:170

171

Ikraftträdande                                                         Prop. 1995/96:170

Ändringarna träder i kraft den 1 juli 1996. Någon övergångsbestämmelse
har ej ansetts erforderlig med anledning av att 79-81 §§ upphävs. Frå-
gan i vilken utsträckning nämnda paragrafer eller skattebrottslagen skall
tillämpas på brott som har begåtts före ikraftträdandet får i vanlig ord-
ning avgöras med stöd av 5 § i brottsbalkens promulgationslag.

10.5 Förslaget till lag om ändring i mervärdesskattelagen
(1994:200)

7 kap.

Paragrafen justeras på grund av ett mindre avrundningsfel i en angiven
procentsats. Den felaktiga procentsatsen infördes genom lagstiftning i
december 1995 ( SFS 1995:1365, prop. 1995/96:45, bet. 1995/96:SkU12,
rskr 1995/96:82).

16 kap.

17 §

Bestämmelsen reglerar ansvaret för företrädare för en skattskyldig som
är juridisk person. Bestämmelsen i tredje stycket om att indrivning hos
den som har blivit ålagd betalningsskyldighet får göras i samma ordning
som gäller för skatt har flyttats till den nya 16 kap. 18 §.

7S§

I paragrafen, som är ny, anges att hos den som är betalningsskyldig
enligt 16 kap. 17 § får indrivning ske i samma ordning som gäller för
skatt. Detsamma gäller i fall då en bolagsman enligt 2 kap. 20 § lagen
(1980:1102) om handelsbolag och enkla bolag skall svara för ett han-
delsbolags skuld avseende skatt enligt denna lag. Paragrafens första led
har flyttats från 16 kap. 17 §. Motiven till ändringen om handelsbolags-
mans ansvar har utvecklats närmare under avsnitt 7.2.

19 kap.

10 §

Ett beslut om återbetalning av ingående mervärdesskatt till vissa icke
skattskyldiga anses inte vara ett beskattningsbeslut. Detta gäller beslut
om återbetalning av skatt till utländska företagare, hjälporganisationer,
utländska beskickningar m.m. enligt 10 kap. 1-8 §§. Med detta synsätt
har det inte betraktats som skattebedrägeri, om exempelvis en utländsk
företagare lämnar en oriktig uppgift i en ansökan om återbetalning av
ingående mervärdesskatt. Straffbestämmelsen i förevarande paragraf har
därför ansetts erforderlig.

Genom förslaget till konstruktion av det centrala skattebrottet har fara
för att skatt felaktigt skall återbetalas likställts med fara för skatteundan-
dragande och den oriktiga uppgiften behöver inte vara lämnad till led-
ning för ett beskattningsbeslut. Sådana brott som paragrafen tar sikte på

172

skall alltså i fortsättningen bestraffas enligt skattebrottslagen. Förevaran- Prop. 1995/96:170
de paragraf kan därför upphävas.

12 §

Paragrafens andra stycke, vilket infördes efter förslag av skatteutskottet
(bet. 1993/94:SkU30 s. 19 ff.), avser att göra det klart att oriktiga upp-
gifter m.m. vid återbetalning av ingående skatt för bl.a. sådan omsätt-
ning som är undantagen från skatteplikt skall kunna föranleda ansvar
enligt skattebrottslagen. Genom förslaget till skattebrottslag är bestäm-
melsen överflödig. Skälen för detta har redovisats i anslutning till kom-
mentaren till 19 kap. 10 §. Andra stycket i 19 kap. 12 § bör därför
upphävas.

10.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:325) om
självdeklaration och kontrolluppgifter

4 kap.

Paragrafen, som föreslås upphävd, innehåller straffbestämmelser beträf-
fande den som lämnar oriktig uppgift till arbetsgivare eller någon annan
som är skyldig att avge kontrolluppgift angående honom. Den som i
sådant fall uppsåtligen lämnar oriktig uppgift om förhållande som har
betydelse för skyldighetens fullgörande skall dömas till böter. Detsamma
gäller underlåtenhet att lämna vissa i 3 kap. 50 § föreskrivna uppgifter
rörande betalning till eller från utlandet. Ringa fall är straffritt.

Bestämmelsen motsvaras av förslaget till 7 § första och tredje styck-
ena samt 8 § skattebrottslagen. Dock undantas muntliga uppgifter från
det kriminaliserade området i skattebrottslagen. Så var inte fallet i den
nu upphävda bestämmelsen, även om tillämpning av sådana fall torde ha
varit ytterligt sällsynt.

Paragrafen, som föreslås upphävd, straffbelägger uppsåtlig eller grovt
oaktsam underlåtelse att fullgöra skyldighet beträffande kontrolluppgift
som skall lämnas utan föreläggande. Med underlåtelse att fullgöra kon-
trolluppgiftsskyldighet avses i detta sammanhang även oriktigt uppgifts-
lämnande. Påföljden är böter eller fängelse i högst sex månader. I ringa
fall eller då gärningen är belagd med straff enligt skattebrottslagen skall
dock inte dömas till ansvar.

Bestämmelsen motsvaras i första hand av förslaget till 7 och 8 §§
skattebrottslagen. Även 2-5 §§ skattebrottslagen kan emellertid bli aktu-
ella.

Paragrafen, som föreslås upphävd, innehåller en rad olika straffbestäm-
melser beträffande underlåtelse att fullgöra uppgiftsskyldighet.

Punkt 1 avser skyldighet enligt 2 kap. 22 eller 30 § att lämna vissa

173

redovisningshandlingar.

Punkt 2 avser skyldighet enligt 3 kap. 28 och 29 §§, 30 § andra
stycket samt 31 § att lämna särskilda uppgifter eller kontrolluppgifter
om utdelningar och räntor.

Punkt 3 avser skyldighet enligt 3 kap. 44-46 och 48 §§ att lämna
kontrolluppgifter från bostadsförening eller bostadsaktiebolag eller sådan
juridisk person som förvaltar samfällighet.

Punkt 4 avser skyldighet enligt 3 kap. 63 § att lämna kontrolluppgift
till ledning vid beskattning utomlands.

Påföljden är böter. I ringa fall eller då gärningen är belagd med straff
enligt skattebrottslagen skall dock inte dömas till ansvar.

Den upphävda bestämmelsen motsvaras i första hand av förslaget till
7 och 8 §§ skattebrottslagen. Även 2-5 §§ skattebrottslagen kan emeller-
tid bli aktuella.

10 §

Paragrafen, som föreslås upphävd, föreskriver bötesstraff för den som
uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att inom föreskriven tid göra
anmälan om nedsättning om utländsk skatt enligt 2 kap. 27 §. I ringa
fall skall dock inte dömas till ansvar.

Bestämmelsen motsvaras i första hand av förslaget till 7 § andra och
tredje styckena samt 8 § skattebrottslagen. Även 2-5 §§ skattebrottslagen
kan emellertid bli aktuella.

Prop. 1995/96:170

10.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (1958:295) om
sjömansskatt

17 § 1 mom.

I tredje stycket görs en ändring i anledning av ändringarna i 77 a §
uppbördslagen (1953:272) och den nya 77 c § i nämnda lag (se avsnitt 7.2
och 10.4)

26 §

Paragrafen kriminaliserar enligt sin nuvarande lydelse redare som i uppgift
enligt 16 § uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar oriktigt meddelan-
de som kan medföra för låg beskattning av sjöman. Bestämmelsen krimi-
naliserar också sjöman som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet till myn-
dighet eller redare lämnar oriktig uppgift om förhållande som har betydel-
se för hans skyldighet att erlägga sjömansskatt, eller underlåter att lämna
sådan uppgift. Påföljden är böter. I ringa fall döms ej till ansvar. Ansvar
kommer inte heller i fråga om gärningen är belagd med straff i skatte-
brottslagen.

Enligt förslaget kan ansvar i stället komma i fråga enligt 2-5, 7 och
8 §§ skattebrottslagen.

Av första stycket av bestämmelsens nya lydelse följer att skattebrottsla-
gen är tillämplig även på de allmänna egenavgifter som tas ut enligt lagen
om sjömansskatt.

174

I andra stycket föreslås att avgift enligt lagen skall omfattas av lagen Prop. 1995/96:170
om förmånsberättigade skattefordringar m.m. Ändringen som inte innebär
någon förändring i sak följer av förslaget till ändring i 1 § lagen om för-
månsberättigade skattefordringar m.m.

27 §

Paragrafen, som föreslås upphävd, kriminaliserar redare som uppsåtligen
eller av grov oaktsamhet åsidosätter skyldighet att verkställa avdrag för
sjömansskatt. Påföljden är böter. I ringa fall dömes ej till ansvar.

Bestämmelsen motsvaras av förslaget till 6 § skattebrottslagen.

W

Paragrafen, som föreslås upphävd, kriminaliserar redare som uppsåtligen
eller av grov oaktsamhet åsidosätter skyldighet att inbetala skatt som inne-
hållits för annan. Påföljden är böter eller om gärningen rör betydande be-
lopp eller annan försvårande omständighet föreligger, fängelse högst ett år.
Tredje stycket innehåller en preskriptionsregel.

Bestämmelsen motsvaras av förslaget till 6 § skattebrottslagen.

10.8  Förslaget till lag om ändring i lagen (1941:416) om
arvsskatt och gåvoskatt

66 §

Paragrafen, som föreslås upphävd, kriminaliserar den som uppsåtligen
eller av grov oaktsamhet underlåter att inom föreskriven tid avge deklara-
tion. Påföljden är böter om inte gärningen är belagd med straff i
skattebrottslagen.

Ansvar kan enligt förslaget komma i fråga enligt 2-4, 7 och 8 §§ skatte-
brottslagen.

74 §

Ändringen är en följd av ändringen i 1 § lagen (1971:1072) om förmånsbe-
rättigade skattefordringar m.m. och innebär att skatt enligt lagen om arvs-
skatt och gåvoskatt inte heller i fortsättningen skall ha förmånsrätt.

10.9  Förslaget till lag om ändring i lagen (1962:381) om all-
män försäkring

20 kap.

Paragrafen innehåller en hänvisning till bestämmelsen om F-skattesedel i
79 a § uppbördslagen. Bakgrunden är den att om en skattskyldig åberopar
en F-skattesedel, ersätts arbetsgivarens skyldighet att betala arbetsgivarav-
gift med en skyldighet för den skattskyldige att betala socialavgifter i form
av egenavgifter.

79 a § uppbördslagen har upphävts (se avsnitt 10.4). I den nya bestäm-

175

melsen om skatteredovisningsbrott nämns dock inte F-skattesedel särskilt. Prop. 1995/96:170
Enligt den nya avfattningen av 1 § har skattebrottslagen gjorts generellt
tillämplig på skatter, däremot omfattas avgifter endast om så särskilt har
angetts i respektive specialförfattning.

Som en konsekvens av att 79 a § uppbördslagen föreslås upphävd och
ersatt av straffbestämmelser i skattebrottslagen har hänvisningen till upp-
bördslagen bytts ut mot en upplysning att det av 5 kap. 5 § lagen om socia-
lavgifter följer att skattebrottslagen är tillämplig om oriktig uppgift lämnas
om innehav av F-skattesedel.

10.10 Förslaget till lag om ändring i kupongskattelagen
(1970:624)

25 §

Paragrafen, som är ny, innebär att uppgifter som enligt 7 § andra stycket
skall lämnas till Värdepapperscentralen VPC AB vid tillämpningen av
skattebrottslagen skall anses lämnade till myndighet. Bestämmelsen täcker
såväl aktiva som passiva brott. För att de allvarligaste brottsrubriceringar-
na och påföljderna enligt skattebrottslagen skall komma i fråga krävs att
uppgifter skall lämnas till myndighet (jfr t.ex. 2 och 4 §§ i förslaget till
ändringar i skattebrottslagen). Stadgandet motiveras av att det inte kan
anses motiverat att undanta de allvarligaste brottsrubriceringarna från ku-
pongskatteområdet i de fall då uppgiftsskyldigheten skall fullgöras genom
uppgiftslämnande till Värdepapperscentralen VPC AB.

31 §

Paragrafen, som föreslås upphävd, reglerar brott mot bestämmelserna om
uppgiftsskyldighet i kupongskattelagen. Påföljden är böter eller fängelse i
högst två år. Om brottet rör verkligt betydande belopp eller är av särskilt
farlig art eller om annan synnerligen försvårande omständighet föreligger
kan fängelse i högst sex år följa.

Gärningar av detta slag kommer att omfattas av förslaget till ändringar
i skattebrottslagen. De straffbestämmelser som aktualiseras är främst 2-
4 samt 7 och 8 §§ skattebrottslagen.

32 §

Paragrafen bör upphävas eftersom brott mot bestämmelserna om att inne-
hålla skatt i kupongskattelagen kommer att omfattas av förslaget till änd-
ringar i skattebrottslagen. Den bestämmelser som närmast kommer i fråga
är 6 § skattebrottslagen.

10.11 Förslaget till lag om ändring i bilskrotningslagen
(1975:343)

12 §

Enligt 9 § bilskrotningslagen skall skromingsavgift erläggas för i paragra-

176

fen angivna fordon i de fall försäljningsskatt skall erläggas för dem enligt Prop. 1995/96:170
lagen (1978:69) om försäljningsskatt på motorfordon. Den sistnämnda
lagen äger också, med vissa undantag, motsvarande tillämpning i fråga om
skrotningsavgift. Avgiftsuttaget är samordnat. Med hänsyn till detta har
skattebrottslagen gjorts tillämplig på båda dessa utskylder (prop.
1975/76:70 s. 29). Försäljningsskatt och bilskrotningsavgift påförs fr.o.m.
den 1 januari 1995 i samband med att ett fordon registreras eller, om det
samtidigt ställs av, när avställningen upphör. Skattebrottslagen bör liksom
vad gäller för närvarande vara tillämplig på avgift enligt förevarande lag.

Till följd av den nya konstruktionen av 1 § skattebrottslagen föreslås att
det i första stycket anges att skattebrottslagen är tillämplig på avgifter
enligt bilskrotningslagen.

I andra stycket föreslås en uttrycklig föreskrift om att avgifter enligt
bilskrotningslagen skall omfattas av lagen (1971:1072) om förmånsberätti-
gade skattefordringar m.m. och lagen (1987:880) om betalningssäkring för
skatter, tullar och avgifter. Ändringen, som inte innebär någon förändring
i sak, följer av förslagen till ändring i 1 § lagen om förmånsberättigade
skattefordringar m.m. och 2 § lagen om betalningssäkring för skatter, tullar
och avgifter.

10.12 Förslaget till lag om ändring i fastighetstaxeringslagen
(1979:1152)

18 kap.

23 §

Skattemyndigheten kan anlita konsulenter som biträde vid fastighetstaxe-
ringen. Dessa personer är inte tjänstemän vid myndigheten. Konsulenten
kan förelägga fastighetsägare och andra i lagen särskilt angivna att inkom-
ma med uppgifter enligt fastighetstaxeringslagen. Uppgifter som sänds till
konsulenten torde för närvarande inte kunna anses som lämnade till en
myndighet i skattebrottslagens mening.

I paragrafen införs därför ett andra stycke av den innebörden att uppgift
som lämnas till konsulent som biträder skattemyndigheten vid fastighet-
staxeringen skall vid tillämpning av skattebrottslagen anses lämnad till
myndighet.

41 §

Paragrafen föreslås upphävd.

Skattebrottslagen är i sin nuvarande lydelse inte tillämplig på skatt som
tas ut på grundval av en fastighetstaxering. Anledningen till detta är att
uppgifterna i en fastighetsdeklaration inte har omedelbar betydelse för
påförandet av skatt. Skattebedrägeri är till sin konstruktion ett effektbrott.
Den förutsatta effekten uppkommer inte när en oriktig uppgift lämnas till
ledning för en fastighetstaxering. Det är först i ett senare led, när taxerings-
värdet används för att beräkna t.ex. arvs- och gåvoskatt eller fastighetsskatt
som en effekt av en oriktig uppgift uppkommer.

Med de brottskonstruktioner som föreslås kan oriktiga uppgifter vid

12 Riksdagen 1995/96. 1 samt. Nr 170

177

fastighetstaxering bestraffas som skattebrott eller vårdslös skatteuppgift. Prop. 1995/96:170
Den omständigheten att fastighetstaxeringen endast indirekt får betydelse
for skatteuttaget påverkar inte detta förhållande. Straff kan också komma i
fråga enligt 7 § första stycket skattebrottslagen.

26 kap.

Även för den särskilda fastighetstaxeringen blir skattebrottslagen tillämp-
lig vad avser oriktiga uppgifter lämnade till ledning för fastighetstaxering-
en eller underlåtenhet att lämna föreskrivna uppgifter till ledning för sådan
taxering. Hänvisningen 18 kap. 41 § skall utgå eftersom bestämmelsen
föreslås upphävd.

10.13 Förslaget till lag om ändring i lagen (1981:691) om
socialavgifter

5 kap.

Avgift enligt lagen om socialavgifter omfattas for närvarande av
skattebrottslagen. Eftersom någon ändring därvidlag inte föreslås bör en
uttrycklig bestämmelse om detta till följd av förslaget till ny lydelse av 1 §
skattebrottslagen, införas i lagen om socialavgifter. En sådan hänvisning
föreslås i första stycket.

I andra stycket föreslås en uttrycklig föreskrift om att avgifter enligt
lagen om socialavgifter skall omfattas av lagen (1971:1072) om förmåns-
berättigade skattefordringar m.m. och lagen (1987:880) om betalningssäk-
ring för skatter, tullar och avgifter. Ändringen, som inte innebär någon
förändring i sak, följer av förslagen till ändring i 1 § lagen om förmåns-
berättigade skattefordringar m.m. och 2 § lagen om betalningssäkring för
skatter, tullar och avgifter.

10.14 Förslaget till lag om ändring i lagen (1984:151) om
punktskatter och prisregleringsavgifter

5 kap.

17 §

Paragrafen reglerar ansvaret för företrädare för skattskyldig som är juridisk
person. I andra stycket har bestämmelsen om att indrivning hos den som
blivit ålagd betalningsskyldighet får ske i samma ordning som gäller för
skatt, tagits bort. Bestämmelsen har flyttats till den nya 17 a §.

I paragrafen anges att hos den som är betalningsskyldig enligt 5 kap. 17 §
får indrivning ske i samma ordning som gäller för skatt. Detsamma gäller
i fall då en bolagsman enligt 2 kap. 20 § lagen (1980:1102) om handelsbo-
lag och enkla bolag skall svara för ett handelsbolags skuld avseende skatt

178

enligt denna lag. Paragrafens första led har flyttats från 5 kap. 17 §. Moti- Prop. 1995/96:170
ven till ändringen om handelsbolagsmans ansvar har utvecklats närmare i
avsnitt 7.2.

10.15 Förslaget till lag om ändring i lagen (1984:668)
om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare

15 §

Paragrafen reglerar ansvaret för företrädare för arbetsgivare som är juridisk
person. I andra stycket har bestämmelsen om att indrivning hos den som
blivit ålagd betalningsskyldighet får ske i samma ordning som enligt 28 a §
gäller för indrivning av arbetsgivaravgifter, tagits bort. Bestämmelsen har
flyttats till den nya 15 a §.

15a§

I paragrafen anges att hos den som är betalningsskyldig enligt 15 § får
indrivning ske i den ordning som enligt 28 a § gäller för arbetsgivaravgif-
ter. Detsamma gäller i fall då en bolagsman enligt 2 kap. 20 § lagen
(1980:1102) om handelsbolag och enkla bolag skall svara för ett handels-
bolags skuld avseende arbetsgivaravgifter samt ränta och dröjsmålsavgift.
Paragrafens första led har flyttats från 15 §. Motiven till ändringen om
handelsbolagsmans ansvar för skatter och arbetsgivaravgifter har utveck-
lats närmare i avsnitt 7.2.

10.16 Förslaget till lag om ändring i fordonsskattelagen
(1988:327)

83 §

Paragrafen, som föreslås upphävd, motsvaras närmast av förslagen till 7
och 8 §§ skattebrottslagen. Genom förslaget straffbeläggs dock inte längre
muntliga uppgifter. Detta torde sakna praktisk betydelse.

10.17 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:328)
om fordonsskatt på utländska fordon

14 §

Fordonskatt på utländska fordon fastställs och uppbärs av tullmyndigheten
i samband med att ett skattepliktigt fordon förs ut ur Sverige. Beskatt-
ningsförfarandet sker emellertid inte "i den ordning som gäller för tull" och
varusmugglingslagen har inte ansetts tillämplig på förfarandet. Skatte-
brottslagen kommer således även fortsättningsvis att vara tillämplig på den
aktuella skatten.

De förseelser som andra stycket avser att träffa kommer enligt förslaget
att falla under straffbestämmelsen i 7 § skattebrottslagen om skatteförseel-
se. Andra stycket kan därför upphävas.

179

10.18 Förslaget till lag om ändring i lagen (1989:479) om
ersättning för kostnader i ärenden och mål om skatt,
m.m.

Bestämmelsen, som utformats efter Lagrådets förslag, har ändrats redak-
tionellt med anledning av ändringen i 2 § lagen om betalningssäkring för
skatter, tullar och avgifter.

Prop. 1995/96:170

10.19 Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:613) om
miljöavgift på utsläpp av kväveoxider vid energipro-
duktion

10 §

Skattebrottslagen är i sin nuvarande lydelse tillämplig på avgift enligt
denna lag efter förslag av Lagrådet. Lagrådet ansåg att den anpassning som
skett av skattebrottslagens bestämmelser till den allmänna straffrätten gör
dem särskilt lämpade i detta fall, där oriktiga uppgifter som leder till för
låg avgift innebär en direkt ekonomisk skada för övriga avgiftsskyldiga
som har anspråk på avgiftsmedlen. Det fanns, menade Lagrådet, inte till-
räcklig anledning att särreglera det område det här är fråga om med beak-
tande av departementschefens uttalande vid skattebrottslagens tillkomst,
att lagen bör få gälla i fråga om alla skatter och avgifter, vilkas debitering
kan påverkas av felaktiga uppgifter till myndigheterna. Det kunde ses som
en fördel att systemen beträffande kväveoxidavgifter, koldioxidskatter och
svavelskatter får en i straffrättsligt hänseende enhetlig reglering (prop.
1989/90: 141 s. 55 - 56).

Koldioxidskatt och svavelskatt tas fr.o.m. den 1 januari 1995 ut enligt
lagen (1994:1776) om skatt på energi.

1 andra stycket föreslås en uttrycklig föreskrift om att avgifter enligt
förevarande lag skall omfattas av lagen (1971:1072) om förmånsberättiga-
de skattefordringar m.m. och lagen (1987:880) om betalningssäkring för
skatter, tullar och avgifter. Ändringen, som inte innebär någon förändring
i sak, följer av förslagen till ändring i 1 § lagen om förmånsberättigade
skattefordringar m.m. och 2 § lagen om betalningssäkring för skatter, tullar
och avgifter.

10.20 Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:659) om
särskild löneskatt på vissa förvärvsinkomster

Skattebrottslagen kommer genom förslaget till ny lydelse av 1 § att vara
generellt tillämplig på skatter. Detsamma gäller i fråga om lagen om för-
månsberättigade skattefordringar. Hänvisningen i 3 § 3 och 4 kan därför
upphävas.

180

10.21 Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:676) om
skatt på ränta på skogskontomedel m.m.

15 §

På grund av de föreslagna ändringarna i uppräkningsparagrafema i lagen
om förmånsberättigade skattefordringar m.m. och i lagen om betalnings-
säkring för skatter, tullar och avgifter bör det i förevarande lag införas en
bestämmelse om att de nämnda lagarna inte omfattar skatt enligt denna
lag.

10.22 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:586) om
särskild inkomstskatt för utomlands bosatta

21 §

I paragrafen föreslås en hänvisning till den nya 77 c § uppbördslagen (jfr
avsnitt 7.2 och 9.4).

Regeringen föreslår även att bestämmelserna i 79-81 §§ uppbördslagen
skall upphävas och ersättas av straffbestämmelser i skattebrottslagen (jfr
avsnitt 4.9). Som en konsekvens av dessa förslag bör hänvisningen till 79-
81 §§ uppbördslagen utgå.

Enligt förslaget till lydelse av 1 § skattebrottslagen är skattebrottslagen
tillämplig utan att det behöver anges i skatteförfattningen.

10. 23 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:591) om
särskild inkomstskatt för utomlands bosatta artister
m.fl.

23 §

I paragrafen föreslås en hänvisning till den nya 77 c § uppbördslagen (jfr
avsnitt 7.2 och 9.4).

Regeringen föreslår även att bestämmelserna i 79-81 §§ uppbördslagen
skall upphävas och ersättas av straffbestämmelser i skattebrottslagen (jfr
avsnitt 4.9). Som en konsekvens av dessa förslag bör hänvisningen till 79-
81 §§ uppbördslagen utgå.

Bestämmelserna i 6 kap. 12-19 och 21-23 §§ taxeringslagen (1990:324)
bör vara tillämpliga även vad avser talan om att ålägga företrädare för
arbetsgivare som är juridisk person ett personligt betalningsansvar för
innehållen men inte inbetald skatt. Detta framgår av den föreslagna hänvis-
ningen till 101 § uppbördslagen. Att hänvisningen redaktionellt kommer
att omfatta vissa paragrafer i taxeringslagen som inte har någon betydelse
för de här aktuella målen torde inte kunna föranleda missförstånd. Hänvis-
ningen innebär också att forum för talans väckande bestäms av var den
juridiska personen har sitt säte. Finns varken säte eller styrelse väcks talan
inom det län där förvaltningen förs.

Enligt förslaget till lydelse av 1 § skattebrottslagen är skattebrottslagen

Prop. 1995/96:170

181

tillämplig utan att det behöver anges i skatteförfattningen.

Prop. 1995/96:170

10.24 Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:72) om kon-
cessionsavgift på televisionens område

13a§

I paragrafen föreslås en föreskrift om att avgifter enligt lagen om socialav-
gifter skall omfattas av lagen (1971:1072) om förmånsberättigade skatte-
fordringar m.m. och lagen (1987:880) om betalningssäkring för skatter,
tullar och avgifter. Ändringen, som inte innebär någon förändring i sak,
följer av förslagen till ändring i 1 § lagen om förmånsberättigade skattefor-
dringar m.m. och 2 § lagen om betalningssäkring för skatter, tullar och
avgifter.

10.25 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:672) om skat-
tereduktion for utgifter för byggnadsarbete på bostads-
hus

14 §

Enligt förslaget till ny lydelse av 1 § skattebrottslagen är skattebrottslagen
tillämplig på all skatt. Paragrafen kan därför upphävas.

10.26 Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:1744) om
allmänna egenavgifter

I andra stycket föreslås en uttrycklig föreskrift om att avgifter enligt före-
varande lag skall omfattas av lagen (1971:1072) om förmånsberättigade
skattefordringar m.m. och lagen (1987:880) om betalningssäkring för skat-
ter, tullar och avgifter. Ändringen, som inte innebär någon förändring i
sak, följer av förslagen till ändring i 1 § lagen om förmånsberättigade skat-
tefordringar m.m. och 2 § lagen om betalningssäkring för skatter, tullar
och avgifter.

10.27 Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:1920) om
allmän löneavgift

Hänvisningen till skattebrottslagen tas bort i förevarande paragraf och
ersätts av bestämmelsen i 5 §. Genom denna bestämmelse blir
skattebrottslagen och lagen om förmånsberättigade skattefordringar m.m.
även fortsättningsvis tillämpliga på lagen om allmän löneavgift.

182

Prop. 1995/96:170

Se kommentaren till 4 §.

10.28 Förslaget till lag om ändring i lagen (1995:1670) om
ändring i lagen (1971:1072) om förmånsberättigade
skattefordringar m.m.

I första stycket anges att förmånsrätt enligt 11 § förmånsrättslagen
(1970:979) följer med fordran på skatt, tull och socialförsäkringsavgift,
samt i den mån som särskilt föreskrivs annan avgift till det allmänna som
inte betecknas som skatt. Stycket har utformats med ledning av förslaget
till ny lydelse av 1 § skattebrottslagen, förutom att det uttryckligen angetts
att tullar - vilka inte omfattas av skattebrottslagen - omfattas av lagen om
förmånsberättigade skattefordringar m.m.

En särskild föreskrift om att förevarande lag är tillämplig har införts i
12 § bilskrotningslagen (1975:343), 5 kap. 5 § lagen (1981:691) om socia-
lavgifter, 10 § lagen (1990:613) om miljöavgift på utsläpp av kväveoxider
vid energiproduktion, 13 a § lagen (1992:72) om koncessionsavgift på
televisionens område och 8 § lagen (1994:1744) om allmänna egenavgif-
ter. Lagen är också formellt tillämplig på avgifter enligt vissa upphävda
författningar och enligt författningar som inte längre tillämpas. Avsikten är
emellertid att ändringen inte skall innebära någon materiell förändring av
de avgifter som skall ha förmånsrätt.

I andra stycket anges att lagen inte tillämpas i fråga om skatt i den mån
det följer av särskild föreskrift eller skatte- eller avgiftstillägg, ränta, dröjs-
målsavgift, förseningsavgift eller liknande avgift, dvs. avgift som utgår vid
försummelse att redovisa eller betala fordringar. Innehållet har redaktio-
nellt ändrats i enlighet med förslaget till ändring i 1 § skattebrottslagen
men överensstämmer i sak med förutvarande lydelse av andra stycket.

Övergångsbestämmelserna

Av övergångsbestämmelserna framgår att de nya föreskrifterna träder i
kraft den 1 juli 1996.1 fråga om skatt eller avgift som belöper på tid före
ikraftträdandet skall äldre föreskrifter gälla.

10.29 Förslaget till lag om ändring i lagen (1978:880) om
betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter

Ändringarna i första stycket har utformats utifrån förslaget till ändringar i
1 § första stycket och andra stycket 2 lagen (1978:1072) om förmånsberät-
tigade skattefordringar m.m.

En särskild föreskrift om att förevarande lag är tillämplig har införts i
12 § bilskrotningslagen (1975:343), 5 kap. 5 § lagen (1981:691) om social-

183

avgifter, 10 § lagen (1990:613) om miljöavgift på utsläpp av kväveoxider Prop. 1995/96:170
vid energiproduktion, 13 a § lagen (1992:72) om koncessionsavgift på
televisionens område och 8 § lagen (1994:1744) om allmänna egenavgift-
er. Lagen är också formellt tillämplig på avgifter enligt vissa upphävda
författningar och enligt författningar som inte längre tillämpas. Avsikten är
emellertid att ändringen inte skall innebära någon materiell förändring av
de avgifter som skall kunna betalningssäkras.

Innehållet i andra stycket 1 har hämtats från nuvarande lydelse av första
stycket 5, men utformats efter 2 § lagen om förmånsberättigade skattefor-
dringar m.m. medan punkt 2 motsvaras av paragrafens tidigare andra
stycke.

Övergångsbestämmelserna

Av övergångsbestämmelserna framgår att de nya föreskrifterna träder i
kraft den 1 januari 1996. 1 fråga om skatt eller avgift som belöper på tid
före ikraftträdandet bör äldre föreskrifter gälla.

10.30 Förslag till lag om ändring i lagen (1985:146) om av-
räkning vid återbetalning av skatter och avgifter

Ändringarna innebär att författningar som upphävts rensats ut ur uppräk-
ningen och att kvarvarande författningar ställts upp i kronologisk ordning.
De författningar som tagits bort är lagen (1959:552) om uppbörd av vissa
avgifter enligt lagen (1981:691) om socialavgifter, tullagen (1973:670),
tullförordningen (1973:979), lagen (1973:981) om tullfrihet m.m., lagen
(1974:992) om nedsättning av allmän energiskatt och koldioxidskatt samt
lagen (1982:1006) om avdrags- och uppgiftsskyldighet beträffande vissa
uppdragsersättningar.

Övergångsbestämmelserna

De nya föreskrifterna avses träda i kraft den 1 januari 1996. Äldre före-
skrifter skall fortfarande gälla i fråga om avräkning vid återbetalning m.m.
av skatter och avgifter enligt vissa numera upphävda lagar.

184

Skattebrottsutredningens sammanfattning av betänkandet Prop. 1995/96:170

Översyn av skattebrottslagen (SOU 1995:10)                Bilaga 1

Uppdraget

Utredningen har haft till uppdrag att göra en översyn av skattebrottsla-
gen och sanktionssystemet i övrigt på skatte- och avgiftsområdet.
Utredningens huvuduppgifter har varit att

- göra en allmän översyn av skattebrottslagen, omfattande såväl lagens
tillämpningsområde som brottsrekvisit och påföljder,

- inventera de sanktionsbestämmelser som finns på skatte- och avgifts-
området vid sidan av skattebrottslagen, bedöma om nivån på kriminali-
seringen är lämpligt avvägd och föreslå en enklare och mer enhetlig
reglering,

- undersöka i vad mån de straffrättsliga sanktionerna vid förseelser mot
kontrolluppgiftsskyldigheten kan ersättas med administrativa sanktioner.

Skattebrottslagens tillämpningsområde

Utredningen har utgått från att skattebrottslagen bör behållas som en
särskild lag och att alltså en tidigare i skilda sammanhang framförd
tanke att arbeta in bestämmelserna i brottsbalken inte för närvarande har
någon aktualitet.

En annan tidigare diskuterad tanke som utredningen också tar avstånd
från går ut på att man till skattebrottslagen skulle flytta över sådana
undandragandebrott vid införsel och utförsel som nu omfattas av lagen
(1960:418) om straff för varusmuggling. På detta område har för
närvarande tullen det primära kontrollansvaret. Utredningen har funnit
att en överflyttning av de aktuella brotten till skattebrottslagen skulle
vara tekniskt möjlig att genomföra men att den skulle komplicera både
regleringen och tillämpningen utan några nämnvärda praktiska vinster.

För närvarande anges skattebrottslagens tillämpningsområde genom en
uppräkning av de materiella skatte- och avgiftsförfattningama i lagens
första paragraf. Utredningen anser att denna lagstiftningsteknik bör
överges. Den leder till praktiska olägenheter, och uppräkningen har blivit
så omfattande att redaktionen kommit att te sig främmande för en
författning av skattebrottslagens generella karaktär.

Utredningen anser att lagen bör vara direkt tillämplig på alla utskylder
till det allmänna som betecknas som skatter, om inte annat föreskrivs.
För att en skatt inte skall omfattas av skattebrottslagen bör alltså en
föreskrift härom ges antingen direkt i skattebrottslagen eller, normalt, i
den författning som reglerar själva skatten. Exempel på författningar i
vilka en sådan föreskrift bör ges erbjuder lagen om hundskatt och
kupongskattelagen, vilka behandlar skatter av sådant speciellt slag att de
inte lämpligen kan omfattas av skattebrottslagen.

Den lämpligaste lösningen för att ange skattebrottslagens tillämpnings-
område när det gäller avgifter är däremot enligt utredningens mening att
direkt i den författning som innehåller de materiella reglerna ta in en
bestämmelse om att skattebrottslagen är tillämplig på avgiften i fråga.

185

Med hänsyn till socialförsäkringsavgiftemas stora betydelse för tillämp-
ningen av skattebrottslagen bör det dock direkt av skattebrottslagen
framgå att dessa avgifter omfattas av lagen.

Även om de allvarligaste brotten på området samlats i skattebrottsla-
gen förekommer för närvarande straffbestämmelser i ett flertal andra
författningar. Inte sällan förhåller det sig också så att ett och samma
förfarande kriminaliseras både enligt skattebrottslagen och en straffbe-
stämmelse i någon annan författning på skatte- eller avgiftsområdet. I
många fall har straffbuden olika lagteknisk konstruktion och även helt
olika straffskalor.

Genom att straffbestämmelserna splittrats och intagits i ett flertal
författningar har regelkomplexet blivit svåröverskådligt. Förhållandet
mellan de olika sanktionsbestämmelsema framgår inte heller alltid på ett
klart och tydligt sätt och frågor om lagkonkurrens kan i flera fall
medföra svårlösta tillämpningsproblem. Utredningen förordar därför att
flertalet straffbestämmelser på skatteområdet som i dag finns i andra
författningar inarbetas i skattebrottslagen.

De centrala skattebrotten

Skattebedrägeri och skatteförseelse är i dag utformade som s.k. effekt-
brott. Brottet är att anse som fullbordat vid den tidpunkt då beslut fattas
om debitering eller kreditering av skatt eller avgift till nackdel för det
allmänna.

Konstruktionen av skattebedrägeri som effektbrott har i olika samman-
hang kritiserats. Den kritik som framförts har ofta gått ut på att brottet
borde omkonstrueras till ett farebrott i överensstämmelse med vad som
gällde före skattebrottslagens tillkomst. Ett av argumenten för detta har
varit att de allmänna domstolarna med en sådan utformning av brottet
inte i lika stor utsträckning som nu skulle behöva vänta på
lagakraftägande avgörande från skattedomstolama. Brottmålen skulle
alltså kunna avgöras snabbare.

Utredningen har emellertid funnit det tveksamt om en ändring av
brottskonstruktionen till farebrott skulle medföra några mera genomgri-
pande fördelar från denna synpunkt. Visserligen innebär den nuvarande
ordningen att den allmänna domstolen blir formellt bunden av det
avgörande som träffas i skatteprocessen. Men även om brottet konstrue-
ras som ett farebrott skulle de allmänna domstolarna som regel följa
förvaltningsdomstolarnas uppfattning i själva skattefrågan och ofta finna
det nödvändigt att avvakta denna frågas slutliga bedömning.

Den nuvarande ordningen medför emellertid svårigheter då det gäller
att bestämma den tidpunkt då skattebedrägeribrottet skall anses
fullbordat. Det kan vara förenat med problem för den allmänna
domstolen att utreda tidpunkten för det faktiska debiteringsbeslutet.
Detta gäller bl.a. med hänsyn till att de materiella reglerna och för-
farandereglema på skatteområdet ändras från tid till annan.

Dessa svårighetar faller bort, om brottet betraktas som fullbordat i och
med att en oriktig uppgift har lämnats till beskattningsmyndigheten och
fara för skatteundandragande därmed uppstår. Detta torde överensstäm-

Prop. 1995/96:170

Bilaga 1

186

ma med ett naturligt betraktelsesätt och skulle dessutom bättre motsvara
vad som gäller för jämförbar traditionell brottslighet.

Det är också svårt att rationellt motivera den konsekvens av dagens
system som består i att en lindrigare straffskala gäller för ett brott som
har stannat på försöksstadiet beroende på att inget debiteringsbeslut har
hunnit fattas före lagföringen. Den skattskyldige har ju i denna situation
gjort allt som från hans sida fordras för att brottet skall vara fullbordat.
Den nuvarande ordningen får också konsekvenser i preskriptionshänseen-
de som knappast framstår som sakligt motiverade och dessutom kan
vålla tillämpningssvårigheter.

Slutligen gäller att formerna för skattekontrollen kan få alltför stor
betydelse för straffbarheten med den nuvarande konstruktionen.

Utredningen föreslår att de centrala skattebrotten omkonstrueras till
farebrott. Därmed uppkommer också kongruens med vad som gäller för
det oaktsamma brottet på området, vårdslös skatteuppgift.

Regeln om passivt skattebedrägeri - underlåtenhet att avge deklaration
eller motsvarande - är nu utformad så att den ställer krav på direkt
uppsåt hos gärningsmannen. För att ansvar för passivt skattebedrägeri
skall kunna utkrävas fordras således att den skattskyldige genom att
underlåta att deklarera haft för avsikt att undandra skatt. Detta komplice-
rar ofta tillämpningen.

Den nuvarande utformningen innebär sålunda att en skattskyldig som
inser att hans underlåtenhet att deklarera ovillkorligen kommer att
medföra att skatt undandras det allmänna undgår straffansvar, om
exempelvis syftet har varit att han skall komma i åtnjutande av en
inkomstprövad förmån. Likaså går den fri från ansvar som misstänker att
ett skatteundandragande kan bli följden av hans underlåtenhet även när
det kan hållas för visst att han med full vetskap härom inte skulle ha
handlat annorlunda.

Enligt utredningens mening får dessa förfaranden i princip anses vara
straffvärda. Utredningen föreslår därför att man övergår till vanliga
uppsåtsregler. Det innebär att även s.k. indirekt och eventuellt uppsåt
leder till straffbarhet på samma sätt som gäller i fråga om brott i
allmänhet.

En situation som har vållat särskilda problem i den praktiska tillämp-
ningen har samband med det gemensamma uppbördssystemet för
arbetsgivaravgifter och innehållen källskatt. Detta system innebär att
arbetsgivaren i samma handling - uppbördsdeklarationen - skall
deklarera arbetsgivaravgifter och redovisa innehållen preliminär skatt.

Oriktiga uppgifter som har lämnats i en uppbördsdeklaration medför
enligt nuvarande ordning normalt att två brott kan ha begåtts genom vad
som i princip utgör samma gärning: dels skattebedrägeri avseende
arbetsgivaravgiften, dels oredlig uppbördsredovisning såvitt gäller den
innehållna skatten. Dessa brott skiljer sig väsentligt åt med avseende
både på straffskalan och brottsförutsättningama.

Regleringen bör i detta avseende förenklas på sådant sätt att vad som
i realiteten är en och samma gärning bedöms enligt samma straffbe-
stämmelse. Utredningen föreslår att oredlig uppbördsredovisning

Prop. 1995/96:170

Bilaga 1

187

avskaffas som särskilt brott och att bestämmelsens materiella innehåll
inarbetas i den grundläggande regeln om skattebedrägeri. Detta får
konsekvenser även för de lindrigare brotten bristande och vårdslös
uppbördsredovisning.

Bl.a. genom den ändring som föreslås beträffande passivt skattebedrä-
geri och genom inarbetandet av uppbördsbrott i den centrala straffbe-
stämmelsen får denna ett innehåll som mer än för närvarande skiljer den
från traditionella bedrägeribrott. Utredningen föreslår att brottet skall
benämnas skattebrott i stället för skattebedrägeri. Straffskalan bör
emellertid vara oförändrad. Utredningen föreslår att den centrala
straffbestämmelsen om skattebrott skall omfatta alla uppgifter som
lämnas på annat sätt än muntligen. Det blir därmed ingen tvekan om att
uppgifter som lämnas på ADB-medium eller på motsvarande sätt kommer
att omfattas av skattebrottslagen. För närvarande föreligger viss
osäkerhet angående regleringens innebörd i detta hänseende.

Skatteförseelse bör i huvudsaklig överensstämmelse med nuvarande
ordning omfatta skattebrott som är av mindre allvarlig art. Straffskalan
bör omfatta böter eller fängelse i högst sex månader.

För att en mera enhetlig och överskådlig reglering än den nuvarande
skall åstadkommas föreslår utredningen att man till tillämpningsområdet
för skatteförseelse överför betydande delar av den kriminalisering som i
dag har kommit till uttryck i uppbördslagen, lagen om självdeklaration
och kontrolluppgifter samt vissa speciella författningar på skatteområdet.
Detta innebär att även muntliga uppgifter i viss utsträckning kommer att
falla under det kriminaliserade området.

Ringa brott bör generellt undantas från det genom skattebrottslagen
kriminaliserade området.

Bestämmelsen om grovt skattebedrägeri - med utredningens terminolo-
gi grovt skattebrott - bör kompletteras. Vid bedömningen av om ett
skattebrott är grovt bör beaktas - utöver den omständigheten att
gärningen rört mycket betydande belopp - att gärningsmannen i stor
omfattning använt falska handlingar eller vilseledande bokföring eller att
brottet ingått som ett led i en brottslighet som förövats systematiskt eller
i större omfattning. Straffskalan bör överensstämma med den som gäller
enligt nuvarande ordning.

Det nuvarande oaktsamhetsbrottet - vårdslös skatteuppgift - bör enligt
utredningens uppfattning behållas och alltjämt ta sikte på fall då fara
föreligger för undandragande av skattebelopp av någon betydelse. Ut-
redningen har särskilt lyft fram fall då oriktiga uppgifter i en före-
tagardeklaration kan tillskrivas oförsvarligt bristfälliga organisationsför-
hållanden eller datarutiner, för vilka verkställande direktören eller annan
chef bör hållas ansvarig. Straffskalan - böter eller fängelse i högst två
år -har emellertid nu ett maximistraff som ter sig alltför högt för ett
oaktsamhetsbrott och som att döma av praxis närmast framstår som
missvisande. Det bör sänkas till ett år.

Prop. 1995/96:170

Bilaga 1

Uppbördsbrott

Enligt 81 § uppbördslagen är det straffbart för en arbetsgivare att inte

188

inbetala skatt som innehållits för annan. Kriminaliseringen har från tid
till annan varit utsatt för kritik. Även enligt utredningens mening finns
det vissa skäl av principiell natur som kan anföras mot straffbestämmel-
sen med dess nuvarande utformning.

Arbetsgivaren har inte någon omedelbar redovisningsskyldighet för
innehållen skatt: denna inträder först på inbetalningsperiodens sista dag.
Dessförinnan har han rätt att förfoga över det innehållna beloppet på
vilket sätt som helst, och han har ingen skyldighet att hålla sig solvent,
under förutsättning att han betalar in skatten i tid. Den innehållna skat-
ten blir en skuld som alla andra ända till dess att betalningstiden är inne.

I de fall då arbetsgivaren saknar betalningsförmåga på förfallodagen
och träffas av kriminaliseringen, kan det därför framstå som om det är
försummelsen att betala en skuld i sig som bestraffas. Denna konstruk-
tion har också visat sig leda till svårigheter i rättstillämpningen.

Dö kan emellertid hävdas att det huvudsakliga syftet med kriminalise-
ringen inte är att straffbelägga betalningsförsummelsen i sig i det fall
arbetsgivaren har kommit i ekonomiskt trångmål utan snarare att bidra
till att han sköter sitt företag på ett tillfredsställande sätt och begär sig i
konkurs eller företar motsvarande åtgärd, för det fall han inser risken för
att betalning av den innehållna skatten inte kommer att kunna erläggas.
Så uppfattad innebär emellertid bestämmelsen en dubbelreglering i
förhållande till bestämmelserna i 11 kap. brottsbalken om brott mot
borgenärer.

Det kan dessutom ifrågasättas om den nu diskuterade krimina-
liseringen verkligen fyller någon betydelsefull allmänpreventiv funktion.
När det är fråga om en arbetsgivare som är juridisk person löper den
ansvarige företrädaren enligt uppbördslagen risken att åläggas betalnings-
skyldighet för skatten jämte arbetsgivaren. Det är nog i första hand
denna sanktion - och inte det bötesstraff som vanligen ådöms för
uppbördsbrottet - som har en avhållande verkan.

Till detta kommer att det normalt förhåller sig så att den arbetsgivare
som inte betalar den innehållna skatten har gjort sig skyldig till ett annat
brott, nämligen oredlig uppbördsredovisning (enligt utredningens
terminologi skattebrott). Som uppbördssystemet är utformat förutsätts
nämligen att innehållen skatt och arbetsgivaravgifter betalas i anslutning
till redovisningen.

Utredningar av brott mot 81 § uppbördslagen föranleder en hel del
arbete hos åklagar- och polismyndigheterna. En avkriminalisering av
brott enligt 81 § uppbördslagen skulle öka förutsättningarna för en
koncentration av myndigheternas ansträngningar på de verkligt allvarliga
fallen.

Skattebetalningsutredningen arbetar för närvarande med ett förslag
som avses innebära att ett gemensamt avräkningskonto skall tillskapas
för olika slag av skatter och avgifter, däribland innehållen källskatt,
arbetsgivaravgifter och mervärdesskatt. För att denna ordning skall
kunna fungera förutsätts att det från den betalningsskyldiges synpunkt
saknar betydelse till vilken utskyld en betalning till kontot är att hänföra.
Det blir därmed inte möjligt att behålla en ordning som innebär att

Prop. 1995/96:170

Bilaga 1

189

underlåten betalning på ett område men inte på andra är kriminaliserad.
Av nu anförda skäl har utredningen kommit till den slutsatsen att brott
som avses i 81 § uppbördslagen bör avkriminaliseras.

Som redan har nämnts innebär utredningens förslag vidare att oredlig,
bristande och vårdslös uppbördsredovisning skall behandlas som
skattebrott, skatteförseelse eller vårdslös skatteuppgift.

Försvårande av skattekontroll

För närvarande föreligger vissa olägenheter när det gäller förhållandet
mellan försvårande av skattekontroll och bokföringsbrott. Delvis hänger
dessa samman med att utgångspunkten för preskriptionsberäkningen när
det gälla- försvårande av skattekontroll är den tidpunkt när myndigheten
i det särskilda fallet konstaterar att räkenskapsföringen är undermålig
och att detta förhållande försvårar skattekontrollen. Det är nämligen först
då som brottet är att anse som fullbordat. Denna konstruktion har visat
sig leda till tillämpningssvårigheter även i andra hänseenden.

Ett annan orsak till de berörda tillämpningssvårighetema är att för-
svårande av skattekontroll generellt är subsidiärt till bokföringsbrott och
andra brott enligt brottsbalken. Detta gäller oberoende av om det är
försvårande av skattekontroll som är det allvarligaste brottet.

Utredningen föreslår att försvårande av skattekontroll omkonstrueras
till ett farebrott. Brottet fullbordas härigenom vid tidpunkten för den
handling eller underlåtenhet som är i fråga. Vidtar den skattskyldige
frivillig rättelse skall straffbarhet dock inte inträda.

Vidare föreslås att en alternativ utgångspunkt för preskriptionsbe-
räkningen för både bokföringsbrott och försvårande av skattekontroll
införs. Den innebär enligt förslaget att tiden skall kunna räknas från den
dag då en skatte- eller taxeringsrevision tog sin böljan.

Om en gärning anses vara av allvarligare slag bedömd som för-
svårande av skattekontroll än som bokföringsbrott, skall enligt ut-
redningars förslag den tilltalade dömas för försvårande av skattekontroll.
Subsidiariteten upphävs alltså för dessa fall.

Administrativa sanktioner

I utredningens direktiv har påpekats att påföljder enligt skattebrottslagen
kan komma i fråga även i de fall då skattetillägg eller avgiftstillägg
påförs. Utredningen har ålagts att undersöka hur denna ordning har
fungerat i praktiken. Till fullgörande av uppdraget har utredningen bl.a.
genomfört en enkätundersökning inom skatteförvaltningen och även
studerat ett stort antal domar avseende fall då både påföljd enligt
skattebrottslagen och administrativa sanktioner ålagts den skattskyldige.

Att administrativa sanktioner skall åläggas och, om de redan är ålagda,
bestå utan hinder av att åtal väcks enligt skattebrottslagen för samma
förseelse är naturligtvis ingen självklarhet: man hade kunnat tänka sig en
annan ordning.

Att övergå till ett system enligt vilket de administrativa sanktionerna
inte skall åläggas i det fall att åtal kommer till stånd skulle dock dra
med sig åtskilliga praktiska komplikationer. För en konsekvent

Prop. 1995/96:170

Bilaga 1

190

tillämpning av ett sådant system skulle fordras att skattemyndigheten i
vaije särskilt fall fortlöpande bevakar huruvida ett åtal kommer till stånd
omfattande samtliga oriktigheter för vilka skattetillägg annars skulle
åläggas liksom domstolarnas prövning av ett sådant åtal. Om åtal inte
väcks eller ej helt täcker förekommande oriktigheter eller om det helt
ello- delvis ogillas, skulle frågan om skattetillägg få tas upp på nytt. Och
i det fall skattetillägg redan har beslutats när åtal sker, skulle för
konsekvensens skull detta få undanröjas på ett eller annat sätt.

En sådan ordning skulle vara mycket svårtillämpad och dessutom
innebära en uppenbar risk för irrationella tröskeleffekter. Det är
nämligen inte i alla lägen självklart att det straff som utdöms till följd
av ett åtal drabbar hårdare än skattetillägget.

Till det anförda kommer de komplikationer som föranleds av att
skattetillägget drabbar den skattskyldige - som kan vara juridisk person -
medan straff kan ifrågakomma bara för fysiska personer.

Såvitt utredningen har kunnat finna erbjuder den gällande ordningen
inte några praktiska problem för domstolarnas del. Att döma av
enkätsvaren föreligger inte heller några sådana problem för skattemyn-
digheterna i vidare mån än som allmänt föranleds av dessa myndigheters
höga arbetsbelastning under senare år. Inte heller från de skattskyldigas
synpunkt synes systemet vara behäftat med sådana olägenheter att det
finns anledning att överge det.

En annan sak är att skattetilläggen, så som de för närvarande är
utformade, ibland kan synas träffa alltför onyanserat och att beloppen
många gånger når en nivå som kan synas mindre rimlig. Dessa frågor
har dock bedömts falla utanför utredningens uppdrag.

I utredningens uppdrag har också ingått att överväga ett system med
administrativa sanktioner mot dem som inte fullgör sin kontrollupp-
giftsskyldighet.

Hur viktigt det än är att kontrolluppgifterna är korrekta skulle det
enligt utredningens mening föra alltför långt med en generell sanktion
riktad mot felaktigheter i kontrolluppgifter. En sådan sanktion riskerar
också att drabba slumpmässigt och ojämnt, och den skulle medföra en
hel del bestyr för skattemyndigheterna. Det anförda gäller inte minst om
sanktionen på ett eller annat sätt skulle sättas i relation till de belopp
som felet avser, något som också för de uppgiftsskyldiga skulle kunna
leda till konsekvenser som inte ter sig rimliga.

Utredningen har vidare övervägt om inte den ökade vikten av att
kontrolluppgifterna kommer in i föreskriven tid förtjänar att understrykas
genom att en förseningsavgift införs liknande den som tas ut när
självdeklaration inte kommer in i föreskriven tid. Det står dock klart att
en sådan avgift, om den skall påföras konsekvent, leder till ett ganska
betydande mcrarbete för skattemyndigheterna. En förseningsavgift skulle
uppenbarligen kräva ADB-stöd både för beslutsförfarande och debite-
ring, något som skulle ta de redan nu ansträngda resurserna på området
i anspråk till förfång för andra uppgifter. Dessutom skulle ankomst-
registrering av allt kontrolluppgiftsmaterial som inkommer efter den 31
januari behöva ske, vilket skulle innebära en ny rutin som saknar

Prop. 1995/96:170

Bilaga 1

191

motsvarighet i dag.

Till en del kompenseras kanske detta merarbcte genom den allmänpre-
ventiva effekt som en sanktionsavgift kan få på disciplinen när det gäller
inlämnandet av kontrolluppgifter i tid. Det ter sig likväl tvivelaktigt om
en sådan tänkbar effekt kan bli så påtaglig att den uppväger nackdelarna.
Det förtjänar att anmärkas att förseningsavgiften enligt uppbördslagen
och mervärdesskattelagen numera har slopats.

Enligt vad utredningen inhämtat är de olägenheter som föranleds av en
måttlig försening beträffande en del av kontrolluppgifterna inte
oöverkomliga, eftersom flertalet uppgifter kommer in under den tid då
hanteringen av de kontrolluppgifter som kommit in i rätt tid ändå pågår.
Problemet låter sig alltså bemästras, låt vara att läget naturligtvis inte
kan beskrivas som fullt tillfredsställande.

Med hänvisning till det anförda är utredningen för sin del inte beredd
att föreslå att ett system med förseningsavgift införs på kontrollupp-
giftsområdet.

Utredningen har också diskuterat andra frågor som rör tanken på en
eventuell utvidgning av sanktionsavgiftssystemet men inte funnit till-
räckliga skäl för att i detta avseende lägga fram några förslag.

Handläggningen av mål om företrädaransvar för juridisk persons
obetalda skatter och avgifter

Om någon i egenskap av företrädare för en arbetsgivare som är juridisk
person har verkställt skatteavdrag för arbetstagare men uppsåtligen eller
av grov oaktsamhet underlåtit att inbetala det innehållna beloppet, är han
enligt 77 a § uppbördslagen tillsammans med arbetsgivaren ansvarig för
skattebeloppet och dröjsmålsavgiften. Betalningsskyldigheten får jämkas
eller efterges, om det finns särskilda skäl. Talan om att ålägga be-
talningsskyldigheten förs vid allmän domstol.

En motsvarande reglering om företrädaransvar för obetalda skatter
finns bl.a. i 16 kap. 17 § lagen (1994:200) om mervärdesskatt och i 15 §
lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare
(USAL) liksom i 38 § tullagen (1994:1550) och i 5 kap. 17 § lagen
(1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter.

Utredningens förslag innebär som nämnts att brott enligt 81 §
uppbördslagen skall avkriminaliseras. Utredningen har emellertid utgått
från att reglerna om personligt ansvar skall behållas. Detta aktualiserar
frågan vilken ordning som i fortsättningen skall tillämpas för prövning
av frågor om personligt ansvar enligt uppbördslagen. För närvarande
förs ofta talan av åklagaren i brottmålet. När det inte sker är skattemyn-
digheten hänvisad till att föra talan vid allmän domstol efter stämning i
den ordning som gäller för civilmål.

Enligt utredningens mening får det anses uteslutet att låta åklagarvä-
sendet ha kvar uppgiften att föra talan om personligt betalningsansvar
för innehållen skatt, om kriminaliseringen på området tas bort.

Om inga ändringar görs skulle därmed skattemyndigheterna vara
hänvisade till att föra talan i tvistemål efter stämning. I vart fall för
mindre skattemyndigheter skulle detta enligt vad utredningen inhämtat

Prop. 1995/96:170

Bilaga 1

192

kunna leda till vissa problem.

Det kan emellertid diskuteras om handläggningen av dessa skattefrågor
vid allmän domstol enligt de regler som i rättegångsbalken föreskrivs för
tvistemål innebär en fullt adekvat ordning. Utredningen finner det ligga
nära till hands att föra över måltypen till förvaltningsrättskipningen, med
vilken målen otvivelaktigt har ett naturligt samband.

Utredningen är benägen att anse att en överflyttning av målen om
företrädaransvar för obetalda skatter och avgifter till länsrätterna skulle
ha förutsättningar att för det stora flertalet fall medföra vissa effektivi-
tetsvinster utan att man ger avkall på rättssäkerheten. Det finns utrymme
även för andra lösningar. Frågan torde komma att utredas vidare av
Skattebetalningsutredningen.

Genomförande

Utredningen anser att förslagen bör kunna träda i kraft den 1 januari
1996. De medför inga statsfmansiella konsekvenser av betydelse men
kommer förhoppningsvis att underlätta den praktiska tillämpningen.

Prop. 1995/96:170

Bilaga 1

13 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 170

193

Skattebrottsutredningens förslag till lag om ändring
i skattebrottslagen (1971:69)

Härigenom föreskrivs i fråga om skattebrottslagen (1971:69)
dels att 7-9, 11 och 13 §§ skall upphöra att gälla,
dels att 1-6, 10, 12, 14 och 14 c §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                     Föreslagen lydelse

Prop. 1995/96:170

Bilaga 2

1

Denna lag gäller i fråga om
skatt eller avgift enligt

1.  lagen (1908:128) om be-
villningsavgifter för särskilda
förmåner och rättigheter, lagen
(1927:321) om skatt vid utskiftning
av aktiebolags tillgångar, kommu-
nalskattelagen (1928: 370), lagen
(1933:395) om ersättningsskatt,
lagen (1941:416) om arvsskatt och
gåvoskatt, lagen (1946:324) om
skogsvårdsavgift, lagen (1947:576)
om statlig inkomstskatt, lagen
(1947:577) om statlig förmö-
genhetsskatt, lagen (1958:295) om
sjömansskatt, lagen (1983: 219)
om tillfällig vinstskatt, lagen
(1983:1086) om vinstdelningsskatt,
lagen (1984:1052) om statlig
fastighetsskatt, lagen (1986:1225)
om tillfällig förmögenhetsskatt för
livförsäkringsbolag, understöds-
föreningar och pensionsstiftelser,
lagen (1989: 346) om särskild
vinstskatt, lagen (1989:471) om
investeringsskatt för vissa bygg-
nadsarbeten, lagen (1990:661) om
avkastningsskatt på pensionsmedel,
lagen (1991:586) om särskild
inkomstskatt för utomlands
bosatta, lagen (1991:591) om
särskild inkomstskatt för utomlands
bosatta artister m.fl., lagen
(1993:1537) om expansionsmedel,

2. lagen (1928:376) om skatt pä

§'

Vad som i denna lag föreskrivs
om skatt gäller även i fråga om
socialförsäkringsavgifter samt, i
den män sä har särskilt före-
skrivits, annan avgift till det
allmänna som ej betecknas som
skatt.

194

Nuvarande lydelse

lotterivinster, lagen (1941: 251)
om särskild varuskatt, lagen
(1957:262) om allmän energiskatt,
lagen (1961:372) om bensinskatt,
lagen (1961:394) om tobaksskatt,
stämpelskattelagen (1964:308),
lagen (1972:266) om skatt pä
annonser och reklam, lagen
(1972:820) om skatt på spel, lagen
(1973:37) om avgift pä vissa
dryckesförpackningar, vägtra-
fikskattelagen (1973:601), lagen
(1973:1216) om särskild skatt för
oljeprodukter och kol, bilskrot-
ningslagen (1975:343), lagen
(1976:338) om vägtrafikskatt på
vissa fordon, som icke är
registrerade i riket, lagen (197-
7:306) om dryckesskatt, lagen
(1978:69) om försäljningsskatt på
motorfordon, lagen (1978:144) om
skatt pä vissa resor, lagen
(1982:691) om skatt pä vissa
kassettband, lagen (1982:1200)
om skatt på videobandspelare,
lagen (1982:1201) om skatt pä viss
elektrisk kraft, lagen (1983:1053)
om skatt pä omsättning av vissa
värdepapper, lagen (1983:1104)
om särskild skatt för elektrisk kraft
från kärnkraftverk, lagen
(1984:351) om totalisatorskatt,
lagen (1984:355) om skatt pä vissa
dryckesförpackningar,      lagen

(1984:404) om stämpelskatt vid in-
skrivningsmyndigheter,      lagen

(1984:405) om stämpelskatt på
aktier, lagen (1984:409) om avgift
på gödselmedel, lagen (1984:410)
om avgift pä bekämpningsmedel,
lagen (1984:852) om lagerskatt på
viss bensin, fordonsskattelagen
(1988:327), lagen (1988:328) om
fordonsskatt på utländska fordon,
lagen (1988:1567) om miljöskatt
på inrikes flygtrafik, lagen (1990:

Föreslagen lydelse

Prop. 1995/96:170

Bilaga 2

195

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

582) om koldioxidskatt, lagen
(1990:587) om svavelskatt, lagen
(1990:613) om miljöavgift på
utsläpp av kväveoxider vid ener-
giproduktion, lagen (1990:662) om
skatt på vissa premiebetalningar,
lagen (1990:1087) om lagerskatt
pä vissa oljeprodukter, lagen (19-
90:1427) om särskild premieskatt
för grupplivförsäkring, m.m.,
lagen (1991:1482) om lotteriskatt,
lagen (1991: 1483) om skatt på
vinstsparande m.m., lagen
(1992:1479) om lagerskatt på viss
bensin, lagen (1992:1438) om
dieseloljeskatt och användning av
vissa oljeprodukter, lagen
(1992:1439) om lagerskatt på
dieselolja, mervärdesskattelagen
(1994:200), lagen (1994:1704) om
lageravgift på socker och ris,
lagen (1994:    1563) om

tobaksskatt, lagen (1994:1564) om
alkoholskatt, lagen (1994:1776)
om skatt på energi,

3. lagen (1981:691) om so-
cialavgifter och lagen (1994:
1744) om allmänna egenavgifter.

Lagen gäller även preliminär
skatt, kvarstående skatt och till-
kommande skatt som avses i upp-
bördslagen (1953:272).

Lagen tillämpas inte om skatten
eller avgiften fastställs eller
uppbärs i den ordning som gäller
för tull och inte heller beträffande
dröjsmålsavgift, skattetillägg eller
liknande avgift.

Prop. 1995/96:170

Bilaga 2

Lagen tillämpas inte

1. i fråga om gärningar som är
belagda med straff i lagen
(1960:418) om straff för varu-
smuggling,

2.  i den män det följer av
särskild föreskrift,

3.   beträffande skattetillägg,
ränta, dröjsmålsavgifter, förse-
ningsavgifter eller liknande av-
gifter.

196

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1995/96:170

Bilaga 2

Den som till ledning för myn-
dighets beslut i fråga om skatt
eller avgift uppsåtligen avger
handling med oriktig uppgift och
därigenom föranleder att skatt
eller avgift inte påförs eller påförs
med för lågt belopp eller till-
godoräknas med för högt belopp
döms för skattebedrä-
geri till fängelse i högst två år.

Detsamma gäller den som med
avsikt att skatt eller avgift inte
skall påföras eller skall påföras
medför lågt belopp underlåter att
avge deklaration eller därmed
jämförlig handling och därigenom
föranleder att han eller den han
företräder inte påförs skatt eller
avgift eller påförs skatt eller avgift
med för lågt belopp.

För skattebedrägeri skall också
den dömas som med avsikt att
skatt inte skall påföras eller skall
påföras med för lågt belopp
överenskommer med sin ar-
betsgivare eller annan som är
skyldig att utan föreläggande
lämna kontrolluppgift enligt 3 kap.
lagen (1990:325) om själv-
deklaration och kontrolluppgifter,
att denne skall underlåta att full-
göra sin uppgiftsskyldighet, och
som därigenom föranleder att skatt
på grundval av förenklad själv-
deklaration inte påförs eller påförs
honom med för lågt belopp.

Den som på annat sätt än munt-
ligen lämnar oriktig uppgift till
myndighet eller underlåter att till
myndighet lämna deklaration,
kontrolluppgift eller annan före-
skriven handling med uppsåt att
skatt skall undandras det allmänna
eller felaktigt tillgodoräknas eller
återbetalas till honom själv eller
annan döms, om fara härför
uppkommer, för skatte-
brott till fängelse i högst två
år.

Om brott som avses i 2 § är att
anse som ringa, dömes för
skatteförseelse till
böter.

Om brott som avses i 2 § med
hänsyn till skattebeloppet och
övriga omständigheter är av
mindre allvarlig art, döms för
skatteförseelse till böter
eller fängelse i högst sex månader.

197

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

För skatteförseelse skall också
den dömas som i annat fall än som
avses i 2 §

1.  uppsåtligen lämnar oriktig
uppgift till

a.  beskattningsmyndighet, om
uppgiften rör förhållande som har
betydelse för skyldigheten för
honom eller annan att betala skatt,

b. den som är skyldig att för
honom innehålla skatt eller lämna
kontrolluppgift eller annan
motsvarande underrättelse till
beskattningsmyndighet, om den
oriktiga uppgiften rör förhållande
som har betydelse för
skyldighetens fullgörande,

2.  uppsåtligen eller av grov
oaktsamhet underlåter att lämna
en föreskriven uppgift angående
sådant förhållande som avses vid 1
till någon som där avses, om
uppgiften skall lämnas utan
föreläggande eller anmaning och
inte avser egen självdeklaration.

Underlåter någon uppsåtligen
eller av grov oaktsamhet att
fullgöra föreskriven skyldighet att
innehålla skatt, döms likaledes för
skatteförseelse.

År fall som avses i denna para-
graf ringa, skall ej dömas till
ansvar.

Prop. 1995/96:170

Bilaga 2

Om brott som avses i 2 § är att
anse som grovt, dömes för
grovt skattebedrä-
geri till fängelse, lägst sex
månader och högst sex år.

Vid bedömande huruvida brottet
är grovt skall särskilt beaktas, om
det rört mycket betydande belopp
eller eljest varit av synnerligen
farlig art.

Om brott som avses i 2 § är att
anse som grovt, döms för
grovt skattebrott till
fängelse, lägst sex månader och
högst sex år.

Vid bedömande av om brottet är
grovt skall särskilt beaktas, om det
rört mycket betydande belopp, om
gärningsmannen i stor omfattning
begagnat falska handlingar eller

198

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

vilseledande bokföring eller om
förfarandet ingått som ett led i en
brottslighet som utövats systema-
tiskt eller i större omfattning.

Prop. 1995/96:170

Bilaga 2

Den som till ledning för myn-
dighets beslut i fråga om skatt
eller avgift av grov oaktsamhet
avger handling med oriktig uppgift
och därigenom föranleder fara för
att skatt eller avgift påföres med
för lågt belopp eller tillgodoräknas
med för högt belopp dömes, om
gärningen rör betydande belopp,
för vårdslös skatte-
uppgift till böter eller fängel-
se i högst tvä är.

Den som av grov oaktsamhet pä
annat sätt än muntligen lämnar
oriktig uppgift till myndighet och
därigenom ger upphov till fara för
att skatt undandras det allmänna,
eller felaktigt tillgodoräknas eller
återbetalas till honom själv eller
annan döms för vårdslös
skatte uppgift till böter
eller fängelse i högst ett är.

Är gärningen med hänsyn till
skattebeloppet och övriga om-
ständigheter av mindre allvarlig
art, döms ej till ansvar.

För försök till skattebedrägeri
och grovt skattebedrägeri dömes
till ansvar enligt 23 kap. 1 §
brottsbalken.

För försök till skattebrott och
grovt skattebrott döms till ansvar
enligt 23 kap. 1 § brottsbalken.

10

Den som uppsåtligen eller av
grov oaktsamhet åsidosätter bok-
föringsskyldighet eller sådan
skyldighet att föra och bevara
räkenskaper, som föreskrivs för
vissa uppgiftsskyldiga, och däri-
genom allvarligt försvårar myn-
dighets kontrollverksamhet vid
beräkning eller uppbörd av skatt
eller avgift döms för försvå-
rande av skattekon-
troll till böter eller fängelse i
högst två år eller, om brottet är
grovt, till fängelse i lägst sex
månader och högst fyra år.

§3

Den som uppsåtligen eller av
grov oaktsamhet åsidosätter bok-
föringsskyldighet eller sådan
skyldighet att föra och bevara
räkenskaper, som föreskrivs för
vissa uppgiftsskyldiga, pä ett sätt
som är ägnat att allvarligt för-
svåra myndighets kontrollverk-
samhet vid beräkning eller upp-
börd av skatt döms för för-
svårande av skatte-
kontroll till böter eller
fängelse i högst två år eller, om
brottet är grovt, till fängelse i lägst
sex månader och högst fyra år.

199

Nuvarande lydelse

I ringa fall döms ej till ansvar
enligt första stycket.

Ansvar enligt första stycket
inträder ej, om ansvar för gär-
ningen kan ådömas enligt brotts-
balken.

Föreslagen lydelse

I ringa fall döms ej till ansvar
enligt första stycket.

Är gärningen belagd med straff i
brottsbalken, inträder ansvar
enligt första stycket endast om en
tillämpning av detta leder till
strängare straff.

Prop. 1995/96:170

Bilaga 2

12

Ansvar enligt 2-9 § inträder ej
för den som frivilligt vidtager
åtgärd som leder till att skatten
eller avgiften kan påföras eller
tillgodoräknas med rätt belopp.

Ansvar enligt 2-6 §§ inträder ej
för den som frivilligt vidtager
åtgärd som leder till att skatten
kan påföras eller tillgodoräknas
med rätt belopp. Vad som har
sagts nu tillämpas på motsvarande
sätt i fråga om återbetalning av
skatt.

Ansvar enligt 10 § inträder inte
för den som frivilligt uppfyller
skyldighet som där avses.

14 §4

Utan hinder av 35 kap. 1 §
brottsbalken får påföljd för brott
enligt 3, 7, 8 eller 9 § ådömas, om
den misstänkte häktats eller
erhållit del av åtal för brottet inom
fem år från brottet.

Utan hinder av 35 kap. 1 §
brottsbalken får påföljd för brott
enligt 3 och 5 §§ ådömas, om den
misstänkte häktats eller erhållit del
av åtal för brottet inom fem år
från brottet. Har vid brott som

avses i 10 § den misstänkte blivit
föremål för skatte- eller taxerings-
revision inom fem år från brottet,
skall de i 35 kap. 1 § brottsbalken
angivna tiderna räknas från den
dag då denna tog sin början.

Påföljd får ådömas för brott enligt denna lag utan hinder av att den
misstänkte inte erhållit del av åtal för brottet inom den tid som anges i
35 kap. 1 § brottsbalken eller första stycket denna paragraf, om den
misstänkte inom samma tid har delgetts underrättelse om att han är
skäligen misstänkt för brottet. Underrättelsen skall ha skett under en
förundersökning som sedermera lett till allmänt åtal mot den misstänkte
för brottet. Den skall ha utfärdats av åklagaren och ange de omständig-
heter som utgör grund för misstanken. Delgivningen skall ha skett på
sätt som gäller för delgivning av stämning i brottmål. Avvisas eller
avskrivs mål mot någon om brott som han delgetts misstanke om enligt

200

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

detta stycke skall i fråga om möjligheten att ådöma påföljd så anses som
om delgivning av underrättelsen inte skett.

Prop. 1995/96:170

Bilaga 2

14 c §5

Tingsrättens handläggning av mål enligt 14 a § är skriftlig. I hand-
läggningen får ingå muntlig förhandling när det kan antas vara till fördel
för utredningen. Den misstänkte och hans försvarare skall beredas
tillfälle att yttra sig över åklagarens ansökan om så kan ske.

Beslut varigenom en domstol
lämnat en ansökan enligt 14 a §
utan bifall
Beslut av
förlängning
överklagas

svärsinlagan skall ha kommit in
inom två veckor från den dag då
den misstänkte, på sätt som gäller
för delgivning av stämning i
brottmål, delgavs beslutet.

I övrigt skall vad som är föreskrivet i rättegångsbalken rörande
brottmål gälla i tillämpliga delar.

får inte överklagas,
tingsrätt att medge
enligt 14 a § får
genom besvär. Be-

Beslut varigenom en domstol
lämnat en ansökan enligt 14 a §
utan bifall får inte överklagas.
Beslut av tingsrätt att medge
förlängning enligt 14 a § får
överklagas. Överklagandet skall ha
kommit in inom två veckor från
den dag då den misstänkte, på sätt
som gäller för delgivning av stäm-
ning i brottmål, delgavs beslutet.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.

2. I fiåga om gärning som begåtts före ikraftträdandet tillämpas 1 § i sin
äldre lydelse.

1. Senaste lydelse 1994:1787.

2. Senaste lydelse 1994:504.

3. Senaste lydelse 1982:152.

4. Senaste lydelse 1985:105.

5. Senaste lydelse 1985:105.

201

Remissinstanserna

Prop. 1995/96:170

Bilaga 3

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgivits av Riksdagens
ombudsmän, Justitiekanslem, Domstolsverket, Riksåklagaren, Rikspoliss-
tyrelsen, Polismyndigheten i Stockholms polisdistrikt, Polismyndigheten
i Linköpings polisdistrikt, Riksförsäkringsverket, Generaltullstyrelsen,
Riksrevisionsverket, Riksskatteverket, Statens Jordbruksverk, Svea
hovrätt, Kammarrätten i Stockholm, Uppsala tingsrätt, Malmö tingsrätt,
Länsrätten i Göteborgs och Bohus län, Länsrätten i Gävleborgs län,
Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet, Föreningen Auktori-
serade Revisorer FAR, Företagarnas Riksorganisation, Företagens upp-
giftslämnardelegation FUD, Lantbrukarnas Riksförbund LRF, Landsorga-
nisationen i Sverige (LO), Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), Sven-
ska Revisorssamfundet SRS, Sveriges Advokatsamfund, Sveriges Akade-
mikers Centralorganisation (SACO), Sveriges Industriförbund och
Tjänstemännens Centralorganisation (TCO).

Riksåklagaren har bifogat yttranden som han har hämtat in från Stats-
åklagarmyndigheten för speciella mål, Åklagarmyndigheten i Stockholm
respektive Göteborg samt Regionåklagarmyndigheten i Stockholm, Väs-
terås respektive Härnösand.

Riksskatteverket har bifogat yttranden som verket har hämtat in från
skattemyndigheterna i Stockholms, Östergötlands, Jönköpings, Malmö-
hus, Göteborgs och Bohus och Kopparbergs län samt från kronofogde-
myndigheterna i Stockholms, Göteborgs och Bohus och Södermanlands
län.

Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) och Sveriges Industriförbund
har ingivit ett gemensamt yttrande. I yttrandet har vidare hänvisats till
en promemoria av Industriförbundets expert i Skattebetalningsutredning-
en (Fi 1993:07).

Lantbrukarnas Riksförbund LRF har i sitt yttrande hänvisat till yttran-
det från Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) och Sveriges Industriför-
bund.

202

Lagrådsremissens lagförslag

1 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1669) om
ändring i skattebrottslagen (1971:69)

Härigenom föreskrivs att 1 § skattebrottslagen (1971:69) i paragrafens
lydelse enligt lagen (1995:1669) om ändring i nämnda lag samt ikraftträ-
dandebestämmelsen till lagen (1995:1669) om ändring i skattebrottslagen

Prop. 1995/96:170

Bilaga 4

(1971:69) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

1

Denna lag gäller i fråga om
skatt eller avgift enligt

1. lagen (1908:128) om bevill-
ningsavgifter för särskilda förmå-
ner och rättigheter, lagen
(1927:321) om skatt vid utskiftning
av aktiebolags tillgångar, kommu-
nalskattelagen (1928:370), lagen
(1933:395) om ersättningsskatt,
lagen (1941:416) om arvsskatt och
gåvoskatt, lagen (1946:324) om
skogsvårdsavgift, lagen (1947:576)
om statlig inkomstskatt, lagen
(1947:577) om statlig förmögen-
hetsskatt, lagen (1958:295) om
sjömansskatt, lagen (1983:219) om
tillfällig vinstskatt, lagen
(1983:1086) om vinstdelningsskatt,
lagen (1984:1052) om statlig fas-
tighetsskatt, lagen (1986:1225) om
tillfällig förmögenhetsskatt för liv-
försäkringsbolag, understödsföre-
ningar och pensionsstiftelser, la-
gen (1989:346) om särskild vinst-
skatt, lagen (1989:471) om inves-
teringsskatt för vissa byggnadsar-
beten, lagen (1990:661) om av-
kastningsskatt pä pensionsmedel,
lagen (1991:586) om särskild in-
komstskatt för utomlands bosatta,
lagen (1991:591) om särskild in-
komstskatt för utomlands bosatta
artister m. fl., lagen (1991:687)

Föreslagen lydelse

§

Denna lag gäller i fråga om
skatt och, när sä särskilt före-
skrivs, annan avgift till det
allmänna som inte betecknas som
skatt.

203

Nuvarande lydelse

om särskild löneskatt på pensions-
kostnader, lagen (1993:1537) om
expansionsmedel,

2. lagen (1928:376) om skatt på
lotterivinster, lagen (1941:251) om
särskild varuskatt, lagen
(1957:262) om allmän energiskatt,
lagen (1961:372) om bensinskatt,
lagen (1961:394) om tobaksskatt,
stämpelskattelagen (1964:308),
lagen (1972:266) om skatt pä an-
nonser och reklam, lagen
(1972:820) om skatt pä spel, lagen
(1973:37) om avgift på vissa
dryckesförpackningar, vägtrafik-
skattelagen (1973:601), lagen
(1973:1216) om särskild skatt för
oljeprodukter och kol, bilskrot-
ningslagen (1975:343), lagen
(1976:338) om vägtrafikskatt pä
vissa fordon, som icke är
registrerade i riket, lagen
(1977:306) om dryckesskatt, lagen
(1978:69) om försäljningsskatt på
motorfordon, lagen (1978:144) om
skatt på vissa resor, lagen
(1982:691) om skatt på vissa
kassettband, lagen (1982:1200)
om skatt pä videobandspelare,
lagen (1982:1201) om skatt pä viss
elektrisk kraft, lagen (1983:1053)
om skatt pä omsättning av vissa
värdepapper, lagen (1983:1104)
om särskild skatt för elektrisk kraft
frän kärnkraftverk, lagen
(1984:351) om totalisatorskatt,
lagen (1984:355) om skatt på vissa
dryckesförpackningar,      lagen

(1984:404) om stämpelskatt vid
inskrivningsmyndigheter, lagen
(1984:405) om stämpelskatt på
aktier, lagen (1984:409) om skatt
på gödselmedel, lagen (1984:410)
om skatt pä bekämpningsmedel,
lagen (1984:852) om lagerskatt på
viss bensin, fordonsskattelagen

Föreslagen lydelse

Prop. 1995/96:170

Bilaga 4

204

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

(1988:327), lagen (1988:328) om
fordonsskatt på utländska fordon,
lagen (1988:1567) om miljöskatt
på inrikes flygtrafik, lagen
(1990:582) om koldioxidskatt,
lagen (1990:587) om svavelskatt,
lagen (1990:613) om miljöavgift
på utsläpp av kväveoxider vid
energiproduktion, lagen
(1990:662) om skatt på vissa
premiebetalningar,      lagen

(1990:1087) om lagerskatt på
vissa oljeprodukter, lagen
(1990:1427) om särskild
premieskatt för grupplivförsäkring,
m.m., lagen (1991:1482) om
lotteriskatt, lagen (1991:1483) om
skatt på vinstsparande m.m., lagen
(1992:1479) om lagerskatt på viss
bensin, lagen (1992:1438) om
dieseloljeskatt och användning av
vissa oljeprodukter, lagen
(1992:1439) om lagerskatt på
dieselolja, mervärdesskattelagen
(1994:200), lagen (1994:1704) om
lageravgift pä vissa
jordbruksprodukter,       lagen

(1994:1563) om tobaksskatt, lagen
(1994:1564) om alkoholskatt,
lagen (1994:1776) om skatt pä
energi, lagen (1995:1667) om
skatt på naturgrus,

Prop. 1995/96:170

Bilaga 4

3. lagen
socialavgifter
(1994:1744)
egenavgifter.

(1981:691) om
och lagen
om allmänna

Lagen gäller även preliminär
skatt, kvarstående skatt och till-
kommande skatt som avses z
uppbördslagen (1953:272).

Lagen tillämpas inte om
skatten eller avgiften fastställs
eller uppbärs i den ordning

Lagen tillämpas inte i fråga

om

1. gärningar som är belagda

205

Nuvarande lydelse

som gäller för tull och inte
heller beträffande
dröjsmålsavgift, skattetillägg
eller liknande avgift.

Föreslagen lydelse

med straff i lagen (1960:418)
om straff för varusmuggling,

2. skatte- eller avgiftstillägg,
ränta, dröjsmålsavgift,
förseningsavgift eller liknande
avgift.

Prop. 1995/96:170

Bilaga 4

Denna lag träder i kraft den 1
juli 1996.

Denna lag träder i kraft den 1
juli 1996. Den äldre lydelsen
av 1 § gäller dock fortfarande i
fråga om gärningar som begåtts
före ikraftträdandet.

206

2 Förslag till lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69) Prop. 1995/96:170
Bilaga 4

Härigenom föreskrivs i fråga om skattebrottslagen (1971:69)

dels att 6, 9 och 11 §§ skall upphöra att gälla,

dels att 2-5, 7, 8, 10, 12-14 och 14 c §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

2

Den som till ledning för myndig-
hets beslut i fråga om skatt eller
avgift uppsåtligen avger handling
med oriktig uppgift och därigenom
föranleder att skatt eller avgift inte
påförs eller påförs med för lågt
belopp eller tillgodoräknas med
för högt belopp döms för s k a t-
tebedrägeri till fängelse i
högst två år.

Föreslagen lydelse

§’

Den som uppsåtligen på annat
sätt än muntligen lämnar oriktig
uppgift till myndighet eller under-
låter att till myndighet lämna de-
klaration, kontrolluppgift eller an-
nan föreskriven handling och däri-
genom ger upphov till fara för att
skatt skall undandras det allmänna
eller felaktigt tillgodoräknas eller
återbetalas till honom själv eller
annan döms för skattebrott
till böter eller fängelse i högst två
år.

Detsamma gäller den som med
avsikt att skatt eller avgift inte
skall påföras eller skall påföras
med för lågt belopp underlåter att
avge deklaration eller därmed
jämförlig handling och därigenom
föranleder att han eller den han
företräder inte påförs skatt eller
avgift eller påförs skatt eller avgift
med för lågt belopp.

För skattebedrägeri skall också
den dömas som med avsikt att
skatt inte skall påföras eller skall
påföras med för lågt belopp öve-
renskommer med sin arbetsgivare
eller annan som är skyldig att utan
föreläggande lämna kontrolluppgift
enligt 3 kap. lagen (1990:325) om
självdeklaration och kontrollupp-
gifter, att denne skall underlåta att
fullgöra sin uppgiftsskyldighet, och
som därigenom föranleder att skatt
på grundval av förenklad självde-
klaration inte påförs eller påförs
honom med för lågt belopp.

207

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1995/96:170

Bilaga 4

3

Om brott som avses i 2 § är att
anse som ringa, dömes för ska t-
teförseelse till böter.

§

Om brott som avses i 2 § är att
anse som ringa, döms för ska t-
teförseelse till böter.

Om brott som avses i 2 § är att
anse som grovt, dömes för
grovt skattebedräge-
r i till fängelse, lägst sex månader
och högst sex år.

Vid bedömande huruvida brottet
är grovt skall särskilt beaktas, om
det rört mycket betydande belopp
eller eljest varit av synnerligen
farlig art.

Om brott som avses i 2 § är att
anse som grovt, döms för
grovt skattebrott till
fängelse, lägst sex månader och
högst sex år.

Vid bedömande om brottet är
grovt skall särskilt beaktas, om det
rört mycket betydande belopp, om
gärningsmannen använt falska el-
ler osanna handlingar eller vilsele-
dande bokföring eller om förfaran-
det ingått som ett led i en brott-
slighet som utövats systematiskt
eller i större omfattning eller i
annat fall varit av synnerligen far-
lig art.

Den som till ledning för myndig-
hets beslut i fråga om skatt eller
avgift av grov oaktsamhet avger
handling med oriktig uppgift och
därigenom föranleder fara för att
skatt eller avgift påföres med för
lågt belopp eller tillgodoräknas
med för högt belopp dömes, om
gärningen rör betydande belopp,
för vårdslös skatte-
uppgift till böter eller fängel-
se i högst två år.

Den som av grov oaktsamhet på
annat sätt än muntligen lämnar
oriktig uppgift till myndighet och
därigenom ger upphov till fara för
att skatt undandras det allmänna,
eller felaktigt tillgodoräknas eller
återbetalas till honom själv eller
annan döms för vårdslös
skatteuppgift till böter
eller fängelse i högst två år.

Om gärningen med hänsyn till
skattebeloppet och övriga omstän-
digheter är av mindre allvarlig
art, skall inte dömas till ansvar
enligt första stycket.

208

Nuvarande lydelse

7

Den som uppsåtligen underlåter
att till uppbördsmyndighet avge
föreskriven handling avseende re-
dovisning av skatt eller avgift, som
innehållits för annan, eller avger
sådan handling med oriktig uppgift
och därigenom föranleder fara för
att innehållen skatt eller avgift
med orätt belopp påföres den upp-
giftsskyldige eller tillgodoräknas
annan dömes för o r e d l i g
uppbördsredovis-
ning till fängelse i högst ett år.

Föreslagen lydelse

§

Den som pä annat sätt än munt-
ligen i annat fall än som avses i 2
§ uppsåtligen lämnar sådan oriktig
uppgift till myndighet som rör för-
hållande som har betydelse för
skyldigheten för honom eller an-
nan att betala skatt, döms för
skatteredovisnings-
brott till böter eller fängelse i
högst sex månader.

Prop. 1995/96:170

Bilaga 4

Detsamma gäller den som upp-
såtligen på annat sätt än muntli-
gen lämnar oriktig uppgift till nå-
gon som är skyldig att för honom
innehålla skatt eller lämna kon-
trolluppgift eller motsvarande un-
derrättelse, om uppgiften rör för-
hållande som har betydelse för
skyldighetens fullgörande eller för
skyldigheten för honom eller an-
nan att betala skatt.

För skatteredovisningsbrott skall
även den dömas, som uppsåtligen
underlåter att, till den som avses i
första eller andra stycket, lämna
där föreskriven uppgift, om uppgif-
ten rör sådant förhållande som där
anges.Detta gäller dock endast
under förutsättning att uppgiften
skall lämnas utan föreläggande
eller anmaning och inte avser egen
självdeklaration.

Den som uppsåtligen underlåter
att fullgöra föreskriven skyldighet
att innehålla skatt eller inbetala
skatt som innehållits för annan,
döms också för skatteredovisnings-
brott.

I ringa fall skall inte dömas till
ansvar enligt första-fjärde stycke-
na.

14 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 170

209

Nuvarande lydelse

8

Om brott som avses i 7 § är att
anse som ringa dömes för bris-
tande uppbördsredo-
visning till böter eller fängel-
se i högst sex månader.

10

Den som uppsåtligen eller av
grov oaktsamhet åsidosätter bokfö-
ringsskyldighet eller sådan skyl-
dighet att föra och bevara räken-
skaper, som föreskrivs för vissa
uppgiftsskyldiga, och därigenom
allvarligt försvårar myndighets
kontrollverksamhet vid beräkning
eller uppbörd av skatt eller avgift
döms för försvå rande av
skattekontroll till böter
eller fängelse i högst två år eller,
om brottet är grovt, till fängelse i
lägst sex månader och högst fyra
år.

Föreslagen lydelse

§

Den som av grov oaktsamhet
begär gärning som avses i 7 §
andra-fjärde stycket döms för
vårdslös skattered o-
visning till böter eller fängel-
se i högst sex månader.

I ringa fall skall inte dömas till
ansvar enligt första stycket.

§2

Den som uppsåtligen eller av
grov oaktsamhet åsidosätter bokfö-
ringsskyldighet eller sådan skyl-
dighet att föra och bevara räken-
skaper, som föreskrivs för vissa
uppgiftsskyldiga och därigenom
ger upphov till fara för att myn-
dighets kontrollverksamhet vid
beräkning eller uppbörd av skatt
eller avgift allvarligt försvåras,
döms för försvårande av
skattekontroll till böter
eller fängelse i högst två år eller,
om brottet är grovt, till fängelse i
lägst sex månader och högst fyra
år.

Prop. 1995/96:170

Bilaga 4

I ringa fall döms ej till ansvar enligt första stycket.

Ansvar enligt första stycket in-
träder ej, om ansvar för gärningen
kan ådömas enligt brottsbalken.

12

Ansvar enligt 2-9 § inträder ej
för den som frivilligt vidtager åt-
gärd som leder till att skatten eller
avgiften kan påföras eller tillgodo-
räknas med rätt belopp.

Den som frivilligt vidtar åtgärd
som leder till att skatten kan påfö-
ras eller tillgodoräknas med rätt
belopp, döms inte till ansvar enligt
2-5, 7 eller 8 §. Vad som nu har
sagts tillämpas pä motsvarande
sätt i fråga om återbetalning av
skatt.

Ansvar enligt 10 § inträder inte
för den som frivilligt uppfyller

210

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse
skyldighet som där avses.

Prop. 1995/96:170

Bilaga 4

13 §

Åtal för brott enligt 3 eller 8 § Åtal för brott enligt 3 § får väc-
får väckas endast om det är påkal- kas endast om det är påkallat av
lat av särskilda skäl.                  särskilda skäl.

14 §3

Utan hinder av 35 kap. 1 §
brottsbalken får påföljd för brott
enligt 3, 7, 8 eller 9 § ådömas, om
den misstänkte häktats eller erhål-
lit del av åtal för brottet inom fem
år från brottet.

Utan hinder av 35 kap. 1 §
brottsbalken får påföljd för brott
enligt 3, 7 eller 8 § ådömas, om
den misstänkte häktats eller erhål-
lit del av åtal för brottet inom fem
år från brottet. Har vid brott som
avses i 10 § den misstänkte blivit
föremål för skatte- eller taxerings-
revision inom fem är frän brottet,
skall de i 35 kap. 1 § brottsbalken
angivna tiderna räknas från den
dag dä revisionen beslutades.

Påföljd får ådömas för brott enligt denna lag utan hinder av att den
misstänkte inte erhållit del av åtal för brottet inom den tid som anges i
35 kap. 1 § brottsbalken eller första stycket denna paragraf, om den
misstänkte inom samma tid har delgetts underrättelse om att han är skä-
ligen misstänkt för brottet. Underrättelsen skall ha skett under en förun-
dersökning som sedermera lett till allmänt åtal mot den misstänkte för
brottet. Den skall ha utfärdats av åklagaren och ange de omständigheter
som utgör grund för misstanken. Delgivningen skall ha skett på sätt som
gäller för delgivning av stämning i brottmål. Avvisas eller avskrivs mål
mot någon om brott som han delgetts misstanke om enligt detta stycke
skall i fråga om möjligheten att ådöma påföljd så anses som om delgiv-
ning av underrättelsen inte skett.

14 c §4

Tingsrättens handläggning av mål enligt 14 a § är skriftlig. I hand-
läggningen får ingå muntlig förhandling när det kan antas vara till fördel
för utredningen. Den misstänkte och hans försvarare skall beredas tillfäl-
le att yttra sig över åklagarens ansökan om så kan ske.

Beslut varigenom en domstol
lämnat en ansökan enligt 14 a §
utan bifall får inte överklagas. Be-
slut av tingsrätt att medge förläng-

Beslut varigenom en domstol
lämnat en ansökan enligt 14 a §
utan bifall får inte överklagas. Be-
slut av tingsrätt att medge förläng-

211

Nuvarande lydelse

ning enligt 14 a § får överklagas
genom besvär. Besvärsinlagan
skall ha kommit in inom två v-
eckor från den dag då den mis-
stänkte, på sätt som gäller för del-
givning av stämning i brottmål,
delgavs beslutet.

Föreslagen lydelse

ning enligt 14 a § får överklagas.
Överklagandet skall ha kommit in
inom två veckor från den dag då
den misstänkte, på sätt som gäller
för delgivning av stämning i brott-
mål, delgavs beslutet.

Prop. 1995/96:170

Bilaga 4

I övrigt skall vad som är föreskrivet i rättegångsbalken rörande brott-
mål gälla i tillämpliga delar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. Äldre bestämmelser tillämpas
dock fortfarande i fråga om gärningar som begåtts före ikraftträdandet.

1. Senaste lydelse 1994:504.

2. Senaste lydelse 1982:152.

3. Senaste lydelse 1985:105.

4. Senaste lydelse 1985:105.

212

3 Förslag till lag om ändring i brottsbalken (1962:700)

Prop. 1995/96:170

Bilaga 4

Härigenom föreskrivs att 35 kap. 4 § brottsbalken (1962:700) skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse

35 kap.

4§‘

De i 1 § bestämda tiderna skall räknas från den dag brottet begicks.
Förutsätts för ådömande av påföljd att viss verkan av handlingen inträtt,
skall tiden räknas från den dag då sådan verkan inträdde.

Har brott som avses i 6 kap. 1-4 och 6 §§ eller försök till sådana brott
begåtts mot barn under femton år skall de i 1 § bestämda tiderna räknas
från den dag målsäganden fyller eller skulle ha fyllt femton år.

Om vid bokföringsbrott, som ej
är ringa, den bokföringsskyldige
inom fem år från brottet har för-
satts i konkurs, fått eller erbjudit
ackord eller inställt sina betal-
ningar, skall tiden räknas från den
dag då detta skedde.

Om vid bokföringsbrott, som ej
är ringa, den bokföringsskyldige
inom fem år från brottet har
försatts i konkurs, fått eller
erbjudit ackord eller inställt sina
betalningar, skall tiden räknas från
den dag då detta skedde. Om den
bokföringsskyldige inom fem är
från brottet blivit föremål för
skatte- eller taxeringsrevision,
skall tiden räknas från den dag dä
revisionen beslutades.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. Äldre bestämmelser tillämpas
dock fortfarande i fråga om gärningar som begåtts före ikraftträdandet.

1. Senaste lydelse 1994:1499.

213

4 Förslag till lag om ändring i uppbördslagen (1953:272)

Härigenom föreskrivs i fråga om uppbördslagen (1953:272)'
dels att 79-81 §§ skall upphöra att gälla,
dels att rubriken närmast före 79 § skall utgå,
dels att 77 a och 77 b §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 77 c §,
dels att det närmast före 83 § skall införas en ny rubrik som skall lyda
"Vite."

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1995/96:170

Bilaga 4

Talan om att ålägga betalnings-
skyldighet enligt första stycket
skall föras vid allmän domstol.
Talan får inte väckas sedan arbets-
givarens betalningsskyldighet för
skattebeloppet har bortfallit enligt
lagen (1982:188) om preskription
av skattefordringar m.m.

77 a §2

Har någon, i egenskap av företrädare för arbetsgivare som är juridisk
person, verkställt skatteavdrag men uppsåtligen eller av grov oaktsamhet
underlåtit att betala det innehållna beloppet i tid och ordning som i 77 §
sägs, är han tillsammans med arbetsgivaren betalningsskyldig för
skattebeloppet och den dröjsmålsavgift som belöper på detta. Betalnings-
skyldigheten får jämkas eller efterges om det föreligger särskilda skäl.

Talan om att ålägga betalnings-
skyldighet enligt första stycket
skall föras vid allmän domstol.
Talan får inte väckas sedan arbets-
givarens betalningsskyldighet för
skattebeloppet har bortfallit enligt
lagen (1982:188) om preskription
av skattefordringar m.m. Hos den
som har blivit ålagd betalnings-
skyldighet får indrivning ske i
samma ordning som gäller för rest-
förd skatt.

Den som har fullgjort betalningsskyldighet för skattebelopp eller
dröjsmålsavgift enligt första stycket får söka beloppet åter av arbetsgiva-
ren. Därvid tillämpas bestämmelserna i 76 §.

Bestämmelsen i 4 § preskriptionslagen (1981:130) gäller i fråga om
regressfordran enligt tredje stycket.

77
Har gift skattskyldig icke i före-
skriven tid och ordning inbetalat
skatt som påförts på grund av
sådan inkomst som avses i tredje
stycket av anvisningarna till 52 §
kommunalskattelagen (1928:370),
är maken jämte den skattskyldige
betalningsskyldig för skattebelop-
pet. Beloppet får uttagas hos ma-
ken i den ordning som gäller för
indrivning av skatt som påförts
honom.

Makes ansvarighet enligt första i
skillnaden mellan den skattskyldige

§3

Har gift skattskyldig icke i före-
skriven tid och ordning inbetalat
skatt som påförts på grund av
sådan inkomst som avses i tredje
stycket av anvisningarna till 52 §
kommunalskattelagen (1928:370),
är maken jämte den skattskyldige
betalningsskyldig för skattebelop-
pet.

itycket avser det belopp som utgör
debiterad skatt på grund av inkomst

214

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1995/96:170

Bilaga 4

och den skatt på grund av inkomst som skulle ha påförts den skattskyldi-
ge om denne icke haft att erlägga skatt för inkomst som avses i första
stycket. Skatt, som har erlagts på annat sätt än genom indrivning hos den
skattskyldiges make, anses i första hand avse annat än inkomst enligt
första stycket. I fråga om betalning av skatt enligt detta stycke äger
bestämmelserna i 29 § första stycket motsvarande tillämpning.

Beslut om makes betalningsskyldighet enligt första och andra styckena
skall fattas av skattemyndigheten.

77 c §

Hos den som har blivit ålagd
betalningsskyldighet enligt 77 a
eller 77 b § får indrivning ske i
samma ordning som gäller för
skatt. Detsamma gäller i fall då en
bolagsman enligt 2 kap. 20 § lagen
(1980:1102) om handelsbolag och
enkla bolag skall svara för ett
handelsbolags skuld enligt denna
lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

'Lagen omtryckt 1991:97.

Senaste lydelse av
lagens rubrik 1974:771

79 a § 1992:680

80 § 1992:680.
^Senaste lydelse 1992:624.
3Senaste lydelse 1992:624.

215

5 Förslag till lag om ändring i mervärdesskattelagen
(1994:200)

Prop. 1995/96:170

Bilaga 4

Härigenom föreskrivs i fråga om mervärdesskattelagen (1994:200)
dels att 19 kap. 10 § skall upphöra att gälla,
dels att rubriken närmast före 19 kap. 10 § skall utgå,
dels att 16 kap. 17 § och 19 kap. 12 § skall ha följande lydelse,
dels att rubriken närmast före 20 kap. 9 § skall lyda 'Överklagande av
allmän förvaltningsdomstols beslut’.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

16 kap.

17 §

Om någon i egenskap av företrädare för en skattskyldig som är juridisk
person uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåtit att betala in skatt
inom den tid som anges i 1 och 5 §§, är han tillsammans med den
skattskyldige betalningsskyldig för skatten. Om företrädaren uppsåtligen
eller av grov oaktsamhet lämnat uppgifter som föranlett att den skattskyl-
dige tillgodoförts överskjutande ingående skatt enligt 8 § med för stort
belopp, är han tillsammans med den skattskyldige skyldig att betala

tillbaka beloppet.

Betalningsskyldighet som följer
efterges om det finns särskilda skäl

Talan om att ålägga betalnings-
skyldighet skall föras vid allmän
domstol. Talan får inte väckas
sedan den skattskyldiges
betalningsskyldighet för skatten har
fallit bort enligt lagen (1982:188)
om preskription av skattefordringar
m.m. Hos den som har blivit ålagd
betalningsskyldighet får indrivning
göras i samma ordning som gäller
för skatt.

av första stycket får jämkas eller

Talan om att ålägga betalnings-
skyldighet skall föras vid allmän
domstol. Talan får inte väckas
sedan den skattskyldiges
betalningsskyldighet för skatten har
fallit bort enligt lagen (1982:188)
om preskription av skattefordringar
m.m.

Den som fullgjort betalningsskyldigheten för skatten enligt första
stycket får söka beloppet åter av den skattskyldige.

Bestämmelsen i 4 § preskriptionslagen (1981:130) gäller vid regress-
fordran enligt fjärde stycket.

7S§

Hos den som är betalningsskyldig
enligt 17 § får indrivning ske i
samma ordning som gäller för
skatt. Detsamma gäller i fall en
bolagsman enligt 2 kap. 20 § lagen
(1980:1102) om handelsbolag och
enkla bolag skall svara för ett

216

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

handelsbolags skuld avseende skatt
enligt denna lag.

Prop. 1995/96:170

Bilaga 4

19 kap.

12 §'

En ansökan om återbetalning enligt 10 kap. 9-13 §§ skall göras i den
form som föreskrivs i denna lag för deklaration av ingående skatt i en
verksamhet som medför skattskyldighet. För den som ansöker om sådan
återbetalning gäller vad som föreskrivs i 12-18 och 20-22 kap. i fråga om
den som är skattskyldig, om inget annat följer av 13 §.

Skattebrottslagen (1971:69)
gäller i fråga om sådan ingående
skatt som avses i 10 kap. 9-13 §§.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

'Senaste lydelse 1994:498.

217

6 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:325) om
självdeklaration och kontrolluppgifter

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1990:325) om självdeklaration
och kontrolluppgifter1

dels att 4 kap. 7-10 §§ skall upphöra att gälla,

dels att rubriken närmast före 4 kap. 7 § skall utgå.

Prop. 1995/96:170

Bilaga 4

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

‘Senaste lydelse av

4 kap. 7 § 1992:1310

4 kap. 8 § 1991:1903

4 kap. 9 § 1991:1904.

218

7 Förslag till lag om ändring i lagen (1958:295) om ProP- 1995/96:170
ciÄmonccVott                                            Bilaga 4

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1958:295) om sjömansskatt1
dels att 27- 28 §§ skall upphöra att gälla,

dels att 17 § 1 mom., 26 § och rubriken närmast före 26 § skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

17 § 1 mom.2

Underlåter redare, som är skyldig verkställa avdrag för sjömansskatt,
utan skälig anledning att vederbörligen fullgöra denna skyldighet, är han
jämte sjömannen ansvarig för skatt, vilken skatteavdraget skolat avse, till
belopp som svarar mot vad han underlåtit att avdraga.

Har redare verkställt avdrag för sjömansskatt är sjömannen fri från
betalningsansvar för motsvarande skattebelopp.

Bestämmelserna i 77 a § upp-
bördslagen äger motsvarande till- c §| uppbördslagen (1953:272) skall
lämpning i fråga om sjömansskatt.

Bestämmelserna i 77 a § och 77

tillämpas även i fråga om sjö-
mansskatt.

Underlåter redare utan skälig anledning att fullgöra vad honom enligt
16 § 1 mom. åligger, och har till följd härav skatteavdrag verkställts med
lägre belopp än som eljest bort ske, är han jämte sjömannen ansvarig för
skatt, vilken skatteavdraget skolat avse, till belopp som svarar mot vad
han till följd av underlåtenheten icke avdragit.

Straffbestämmelser

Straff och vite

26 §3

Redare som i uppgift enligt 16 §
uppsåtligen eller av grov oaktsam-
het lämnar oriktigt meddelande,
som kan medföra för låg beskatt-
ning av sjöman, dömes till böter.

Sjöman som uppsåtligen eller av
grov oaktsamhet till myndighet
eller redare lämnar oriktig uppgift
omförhållande, som har betydelse
för hans skyldighet att erlägga
sjömansskatt, eller underlåter att
lämna föreskriven uppgift av så-
dant slag, dömes till böter.

I ringa fall dömes ej till ansvar
enligt första eller andra stycket.

Ansvar enligt första eller andra
stycket inträder ej, om gärningen
är belagd med straff i skattebrott-
slagen.

\äd som i skattebrottslagen
(1971:69) föreskrivs om skatt gäl-
ler även i fråga om avgift som
avses i denna lag.

Avgift enligt denna lag omfattas
även av lagen (1971:1072) om
förmånsberättigade skattefordring-
ar m.m.

219

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

'Lagen omtryckt 1970:933.

Senaste lydelse av
lagens rubrik 1974:777

27 § 1971:78

28 § 1985:108.
2Senaste lydelse 1971:814.
3Senaste lydelse 1971:78.

Prop. 1995/96:170

Bilaga 4

220

8 Förslag till lag om ändring i lagen (1941:416) om ProP- 1995/96:170
arvsskatt och gavoskatt                               Bllaga 4

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1941:416) om arvsskatt och
gåvoskatt1

dels att 66 § skall upphöra att gälla,

dels att rubriken närmast före 65 § skall utgå,

dels att närmast före 67 § skall införas en ny rubrik “Vite m.m.’,

dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 74 §, av följande
lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

74 §

Skatt enligt denna lag omfattas
inte av förmånsrätt enligt lagen
(1971:1072) om förmånsberättiga-
de skattefordringar m.m.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

1 Senaste lydelse av

lagens rubrik 1974:857

66 § 1971:77.

221

9 Förslag till lag om ändring i lagen (1962:381) om Pr°P- 1995/96:170
allmän försäkring                                     Bllaga 4

Härigenom föreskrivs att 20 kap. 2 § lagen (1962:381) om allmän
försäkring1 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

20 kap.

2 §2

Vid tillämpningen av bestämmelserna i 11 kap. 6 a § om försäkrad,
som vårdar barn, skall med barn som där sägs likställas fosterbarn.

Med förälder skall vid tillämpningen av bestämmelserna i 9 kap. 4 §
och 11 kap. 6 a § likställas den, med vilken förälder är eller varit gift
eller har eller har haft barn, om de stadigvarande sammanbor.

Med förälder skall vid tillämpningen av bestämmelserna i 9 kap. 4 §
likställas den som med socialnämndens tillstånd har tagit emot ett
utländskt barn för vård och fostran i syfte att adoptera det.

Har någon med socialnämndens medgivande tagit emot ett utländskt
barn i sitt hem här i landet för vård och fostran i adoptionssyfte, skall vid
tillämpning av bestämmelserna i 8 och 14 kap. om rätt till barnpension
barnet anses som bam till denne. I sådana fall anses barnet bosatt i

Sverige, om den blivande adoptivföräldern var bosatt här i landet vid den
tidpunkt då han avled.

Vid tillämpning av denna lags bestämmelser om sjukpenninggrundande
inkomst och pensionsgrundande inkomst gäller vad som i 22 c § lagen
(1984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare sägs om

iakttagande av förhandsbesked.

Vid tillämpning av bestämmel-
serna i 3 kap. 2 a § tredje stycket
skall den som lämnat uppgift om
innehav av en F-skattesedel i en
anbudshandling, en faktura eller
någon därmed jämförlig handling,
som även innehåller uppgifter om
utbetalarens och betalningsmottaga-
rens namn och adress eller andra
för identifiering godtagbara upp-
gifter samt uppgift om betalnings-
mottagarens personnummer eller
organisationsnummer anses ha en
sådan skattsedel. Uppgiften om
innehav av en F-skattesedel gäller
även som sådant skriftligt åbero-
pande av F-skattesedeln som avses
i 3 kap. 2 a § fjärde stycket. Det
som nu sagts gäller dock inte om
den som betalar ut ersättningen
känner till att uppgiften om inne-

Vid tillämpning av bestämmel-
serna i 3 kap. 2 a § tredje stycket
skall den som lämnat uppgift om
innehav av en F-skattesedel i en
anbudshandling, en faktura eller
någon därmed jämförlig handling,
som även innehåller uppgifter om
utbetalarens och betalningsmottaga-
rens namn och adress eller andra
för identifiering godtagbara uppgif-
ter samt uppgift om betalnings-
mottagarens personnummer eller
organisationsnummer anses ha en
sådan skattsedel. Uppgiften om
innehav av en F-skattesedel gäller
även som sådant skriftligt åbero-
pande av F-skattesedeln som avses
i 3 kap. 2 a § fjärde stycket. Det
som nu sagts gäller dock inte om
den som betalar ut ersättningen
känner till att uppgiften om inne-

222

Nuvarande lydelse

hav av en F-skattesedel är oriktig.
Bestämmelser om påföljd för den
som lämnar oriktig uppgift om
innehav av F-skattesedel finns i 79
a § uppbördslagen (1953:272).

Föreslagen lydelse

hav av en F-skattesedel är oriktig.
Bestämmelser om påföljd för den
som lämnar oriktig uppgift finns i
skattebrottslagen (1971:69).

Prop. 1995/96:170

Bilaga 4

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

'Lagen omtryckt 1982:120.

2Senaste lydelse 1992:682.

223

10 Förslag till lag om ändring i kupongskattelagen
(1970:624)

Härigenom föreskrivs i fråga om kupongskattelagen (1970:624)*
dels att 31 och 32 §§ skall upphöra att gälla,
dels att rubriken närmast före 31 § skall utgå,

dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 25 §, av följande
lydelse.

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse

25 §

Vid tillämpning av skattebrott-
slagen (1971:69) likställs Värde-
papperscentralen VPC AB med
myndighet i fråga om uppgift enligt
7 § andra stycket.

Prop. 1995/96:170

Bilaga 4

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

1 Senaste lydelse av
lagens rubrik 1974:996

31 § 1985:111

32 § 1971:98.

224

11 Förslag till lag om ändring i bilskrotningslagen
(1975:343)

Härigenom föreskrivs att det i bilskrotningslagen (1975:343) skall
införas en ny paragraf, 12 §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse

12 §

\hd som i skattebrottslagen
(1971:69) föreskrivs om skatt gäl-
ler även i fråga om avgift som
avses i denna lag.

Avgift enligt denna lag omfattas
även av lagen (1971:1072) om
förmånsberättigade skattefondring-
ar m.m. och lagen (1978:880) om
betalningssäkring för skatter, tullar
och avgifter.

Prop. 1995/96:170

Bilaga 4

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

15 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 170

225

12 Förslag till lag om ändring i fastighetstaxeringsla-
gen (1979:1152)

Härigenom föreskrivs i fråga om fastighetstaxeringslagen1 (1979:1152)
dels att 18 kap. 41 § skall upphöra att gälla,

dels att 18 kap. 23 § och 26 kap. 3 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse

18 kap.

23 §2

Fastighetsdeklaration eller annan uppgift skall efter föreläggande
lämnas till den som utfärdat föreläggandet, inom viss efter omständig-
heterna lämpad tid, minst fem dagar efter mottagandet. Föreläggandet
skall innehålla uppgift om postadress för den som utfärdat föreläggandet.
Uppgift som lämnas till konsulent
som biträder skattemyndigheten vid
fastighetstaxeringen anses vid
tillämpningen av skattebrottslagen
(1971:69) lämnad till myndighet.

Prop. 1995/96:170

Bilaga 4

26 kap.

3
Bestämmelserna i 18 kap. 2-9,
12-14, 16, 22-40 §§ samt 41 §
första och andra styckena skall,
om inte annat är föreskrivet i detta
kapitel, gälla vid särskild fastighet-
staxering. I föreläggande att lämna
fastighetsdeklaration skall vidare
lämnas uppgift om den grund på
vilken föreläggandet sker.

§3

Bestämmelserna i 18 kap. 2-9,
12-14, 16 och 22-40 §§ skall, om
inte annat är föreskrivet i detta
kapitel, gälla vid särskild fastig-
hetstaxering. I föreläggande att
lämna fastighetsdeklaration skall
vidare lämnas uppgift om den
grund på vilken föreläggandet sker.

Föreläggande får inte förenas med vite i fall som sägs i 2 §. Förnyat
föreläggande att lämna särskild fastighetsdeklaration får däremot förenas

med vite.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

‘Senaste lydelse av 18 kap. 41 § 1993:1193.

2Senaste lydelse 1993:1193.

3Senaste lydelse 1993:1193

226

13 Förslag till lag om ändring i lagen (1981:691) ProP- 1995/96:170
om socialavgifter                                       Bllaga 4

Härigenom föreskrivs att det i lagen (1981:691) om socialavgifter skall
införas en ny paragraf, 5 kap. 5 §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

5 kap.

5 §

\åd som i skattebrottslagen
(1971:69) föreskrivs om skatt gäl-
ler även i fråga om avgift som
avses i denna lag.

Avgift enligt denna lag omfattas
även av lagen (1971:1072) om
förmånsberättigade skattefordring-
ar m.m. och lagen (1978:880) om
betalningssäkring för skatter, tullar
och avgifter.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

227

14 Förslag till lag om ändring i lagen (1984:151)
om punktskatter och prisregleringsavgifter

Prop. 1995/96:170

Bilaga 4

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1984:151) om punktskatter och
prisregleringsavgifter

dels att 5 kap. 17 § skall ha följande lydelse,

dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 5 kap. 17 a §, av följande
lydelse.

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse

5 kap.

17§*

Har någon, i egenskap av företrädare för skattskyldig som är juridisk
person, uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåtit att betala in skatt
i den tid och ordning som anges i 2 kap. 6-9 §§ samt 5 kap. 1 och 2 §§,
är han tillsammans med den skattskyldige betalningsskyldig för skatten.

Betalningsskyldigheten får jämkas
särskilda skäl.

Talan om att ålägga betalnings-
skyldighet enligt första stycket
skall föras vid allmän domstol.
Talan får inte väckas sedan den
skattskyldiges betalningsskyldighet
för skattebeloppet har bortfallit
enligt lagen (1982:188) om pre-
skription av skattefordringar m.m.
Hos den som har blivit ålagd betal-
ningsskyldighet får indrivning ske i
samma ordning som gäller för
skatt.

eller efteiges om det föreligger

Talan om att ålägga betalnings-
skyldighet enligt första stycket
skall föras vid allmän domstol.
Talan får inte väckas sedan den
skattskyldiges betalningsskyldighet
för skattebeloppet har bortfallit
enligt lagen (1982:188) om pre-
skription av skattefordringar m.m.

Den som fullgjort betalningsskyldighet för skattebelopp enligt första
stycket får söka beloppet åter av den skattskyldige.

Bestämmelsen i 4 § preskriptionslagen (1981:130) gäller i fråga om
regressfordran enligt tredje stycket.

17 a §

Hos den som har blivit ålagd
betalningsskyldighet enligt 17 § får
indrivning göras i samma ordning
som gäller för skatt. Detsamma
gäller i fall då en bolagsman enligt
2 kap. 20 § lagen (1980:1102) om
handelsbolag och enkla bolag skall
svara för ett handelsbolags skuld
avseende skatt enligt denna lag.

228

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

'Senaste lydelse 1990:1320.

Prop. 1995/96:170

Bilaga 4

229

15 Förslag till lag om ändring i lagen (1984:668)
om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1984:668) om uppbörd av
socialavgifter från arbetsgivare1

dels att 15 § skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 15 a §, av följande
lydelse.

Prop. 1995/96:170

Bilaga 4

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

15 §2

Den som i egenskap av företrädare för en arbetsgivare, som är juridisk
person, uppsåtligen eller av grov oaktsamhet har underlåtit att betala
arbetsgivaravgifter i den tid och ordning som följer av 4, 7 och 12 §§ är
tillsammans med arbetsgivaren betalningsskyldig för beloppet samt den
ränta och dröjsmålsavgift som belöper på detta. Betalningsskyldigheten
får jämkas eller efterges om det föreligger särskilda skäl.

Talan om att ålägga betalnings- Talan om att ålägga betalnings-
skyldighet skall föras vid allmän skyldighet skall föras vid allmän
domstol. Talan får inte väckas domstol. Talan får inte väckas

sedan arbetsgivarens betalnings-
skyldighet för beloppet har fallit
bort enligt lagen (1982:188) om
preskription av skattefordringar
m.m.

sedan arbetsgivarens betalnings-
skyldighet för beloppet har fallit
bort enligt lagen (1982:188) om
preskription av skattefordringar
m.m. Hos den som har blivit ålagd
betalningsskyldighet får indrivning
ske i den ordning som enligt 28 a §
gäller för indrivning av arbets-
givaravgifter.

Den som har fullgjort sin betalningsskyldighet enligt första stycket får
söka beloppet åter av arbetsgivaren. Därvid skall bestämmelserna i 76 §
uppbördslagen (1953:272) tillämpas.

Bestämmelserna i 4 § preskriptionslagen (1981:130) gäller i fråga om
regressfordran enligt tredje stycket.

15 a §

Hos den som har blivit ålagd
betalningsskyldighet enligt 15 §får
indrivning ske i den ordning som
enligt 28 a § gäller för indrivning
av arbetsgivaravgifter. Detsamma
gäller i fall då en bolagsman enligt
2 kap. 20 § lagen (1980:1102) om
handelsbolag och enkla bolag skall
svara för ett handelsbolags skuld
avseende arbetsgivaravgifter samt
den ränta och dröjsmålsavgift som
belöper på dessa.

230

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

'Lagen omtryckt 1991:98.

2Senaste lydelse 1993:908.

Prop. 1995/96:170

Bilaga 4

231

16 Förslag till lag om ändring i fordonsskattelagen
(1988:327)

Härigenom föreskrivs att 83 § och rubriken närmast före 83 § i
fordonsskattelagen (1988:327)' skall upphöra att gälla vid utgången av
juni 1996.

Prop. 1995/96:170

Bilaga 4

1 Senaste lydelse av
lagens rubrik 1992:1440
83 § 1992:1440.

232

17 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:328)
om fordonsskatt på utländska fordon

Härigenom föreskrivs att 14 § lagen (1988:328) om fordonsskatt på
utländska fordon1 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse

14 §2

Har införselhandling utfärdats och kan den inte företes i fall som avses
i 9 § andra stycket eller i 10 §, skall den som svarar för fordonet dömas
till penningböter.

Den som uppsåtligen eller av
grov oaktsamhet till tullmyndighet
lämnar en felaktig uppgift om
förhållande som är av betydelse för
fastställande av skatt enligt denna
lag, skall dömas till böter eller
fängelse i högst sex månader, om
gärningen inte är belagd med straff
i skattebrottslagen (1971:69).

Prop. 1995/96:170

Bilaga 4

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

1 Senaste lydelse av lagens rubrik 1992:1442.

2 Senaste lydelse 1992:1442.

233

18 Förslag till lag om ändring i lagen (1989:479)
om ersättning för kostnader i ärenden och mål om
skatt, m.m.

Prop. 1995/96:170

Bilaga 4

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1989:479) om ersättning för
kostnader i ärenden och mål om skatt, m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse

1 §

Denna lag gäller ersättning av allmänna medel för en skattskyldigs
kostnader hos domstolar och andra myndigheter i ärenden och mål om
skatter, tullar och avgifter samt taxering av fastighet. Lagen tillämpas
även i mål enligt lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar
och avgifter. Den tillämpas dock inte i ärenden om förhandsbesked.

Med skatter, tullar och avgifter
avses i denna lag detsamma som i
2 § första stycket 1-4 lagen om
betalningssäkring för skatter, tullar
och avgifter. Med skattskyldig
avses den vars skyldighet att betala
skatt, tull eller avgift har varit
föremål för prövning, liksom den
som är ägare till fastighet eller som
enligt 1 kap. 5 § fastighetstaxe-
ringslagen (1979:1152) skall anses
som ägare.

Med skatter, tullar och avgifter
avses i denna lag detsamma som i
lagen om betalningssäkring för
skatter, tullar och avgifter. Med
skattskyldig avses den vars skyl-
dighet att betala skatt, tull eller
avgift har varit föremål för pröv-
ning, liksom den som är ägare till
fastighet eller som enligt 1 kap.
5 § fastighetstaxeringslagen
(1979:1152) skall anses som ägare.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

234

19 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:613) ProP- 1995/96:170
om miljöavgift på utsläpp av kväveoxider vid ener- B1 aga 4
giproduktion

Härigenom föreskrivs att det i lagen (1990:613) om miljöavgift på
utsläpp av kväveoxider vid energiproduktion skall införas en ny paragraf,
10 §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

10 §

\hd som i skattebrottslagen
(1971:69) föreskrivs om skatt gäl-
ler även i fråga om avgift som
avses i denna lag.

Avgift enligt denna lag omfattas
även av lagen (1971:1072) om
förmånsberättigade skattefordring-
ar m.m. och lagen (1978:880) om
betalningssäkring för skatter, tullar
och avgifter.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

235

20 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:659)
om särskild löneskatt på vissa förvärvsinkomster

Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1990:659) om särskild löneskatt på
vissa förvärvsinkomster1 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse

Prop. 1995/96:170

Bilaga 4

3 §2

I fråga om särskild löneskatt gäller bestämmelserna i 5 kap. lagen
(1981:691) om socialavgifter samt vad som i nedan angivna författningar
är föreskrivet i fråga om avgifter enligt nämnda lag:

1. kommunalskattelagen (1928:370),

2. lagen (1990:325) om självdeklaration och kontrolluppgifter,

3. skattebrottslagen (1971:69),

4. lagen (1971:1072) om för-
månsberättigade skattefordringar
m.m.,

5. lagen (1979:611) om upphovs-
mannakonto.

3. lagen (1971:1072) om för-
månsberättigade skattefordringar
m.m.,

4. lagen (1979:611) om upphovs-
mannakonto.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

1 Senaste lydelse av lagens rubrik 1991:668.

2 Senaste lydelse 1994:1924.

236

21 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:676) Pr0?- 1995/96:170
om skatt på ränta på skogskontomedel m.m.        Biaga4

Härigenom föreskrivs att i lagen (1990:676) om skatt på ränta på
skogskontomedel m.m. skall införas en ny paragraf, 15 §, av följande
lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

15 §

Skatt enligt denna lag omfattas
inte av förmånsrätt enligt lagen
(1971:1072) om förmånsberättiga-
de skattefordringar m.m. Skatten
kan inte heller bli föremål för
betalningssäkring enligt lagen
(1978:880) om betalningssäkring
för skatter, tullar och avgifter.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

237

22 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:586)
om särskild inkomstskatt för utomlands bosatta

Härigenom föreskrivs att 21 § lagen (1991:586) om särskild in-
komstskatt för utomlands bosatta skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse

Prop. 1995/96:170

Bilaga 4

21 §

I fråga om särskild inkomstskatt
gäller i tillämpliga delar vad som
sägs om överflyttning av beslutsbe-
hörighet i 2 a §, om anstånd med
inbetalning av skatt i 49 och 51 §§,
om dröjsmålsavgift i 58 §, om
indrivning i 59 §, om ansvar för
skatt som påförts en avliden eller
ett dödsbo i 61 §, om central till-
syn m.m. i 72 §, om rätt att ta del
av preliminär självdeklaration
m.m. i 73 §, om arbetsgivares
ansvarighet för arbetstagares skatt,
m.m. i 77, 77 a och 78 §§, om
straffbestämmelser m.m. i 79-81
och 83 §§, om omprövning m.m. i
84-94 §§, om beslut om särskilda
debiteringsåtgärder i 95 § samt om
överklagande m.m. i 96-103 §§
uppbördslagen (1953:272). Beslut
om anstånd som avses i 49 § den
lagen meddelas av beskattnings-
myndigheten enligt denna lag.
Beslut om anstånd skall skyndsamt
meddelas den skattskyldige utan
kostnad för denne.

I fråga om särskild inkomstskatt
gäller i tillämpliga delar vad som
sägs om överflyttning av beslutsbe-
hörighet i 2 a §, om anstånd med
inbetalning av skatt i 49 och 51 §§,
om dröjsmålsavgift i 58 §, om
indrivning i 59 §, om ansvar för
skatt som påförts en avliden eller
ett dödsbo i 61 §, om central till-
syn m.m. i 72 §, om rätt att ta del
av preliminär självdeklaration
m.m. i 73 §, om arbetsgivares
ansvarighet för arbetstagares skatt,
m.m. i 77, 77 a, 77 c och 78 §§,
om vite i 83 §, om omprövning
m.m. i 84-94 §§, om beslut om
särskilda debiteringsåtgärder i 95 §
samt om överklagande m.m. i
96-103  §§ uppbördslagen

(1953:272). Beslut om anstånd som
avses i 49 § den lagen meddelas av
beskattningsmyndigheten enligt
denna lag. Beslut om anstånd skall
skyndsamt meddelas den skattskyl-
dige utan kostnad för denne.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

'Senaste lydelse 1993:917.

238

23 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:591)
om särskild inkomstskatt för utomlands bosatta
artister m.fl.

Prop. 1995/96:170

Bilaga 4

Härigenom föreskrivs att 23 § lagen (1991:591) om särskild in-
komstskatt för utomlands bosatta artister m.fl. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

23 §

I fråga om särskild inkomstskatt
gäller i tillämpliga delar vad som
sägs om anstånd med inbetalning
av skatt i 49 och 51 §§, om upp-
börd i 52 §, om dröjsmålsavgift i
58 §, om indrivning i 59 §, om
ansvar för skatt som påförts av-
liden eller dödsbo i 61 §, om rätt
att taga del av preliminär själv-
deklaration m. m. i 73 §, om
arbetsgivares ansvarighet för ar-
betstagares skatt, m.m. i 77, 77 a
och 78 §§, om straffbestämmelser
m.m. i 79, 80, 81 och 83 §§, om
omprövning m. m. i 84-94 §§, om
beslut om särskilda debiteringsåt-
gärder i 95 § samt om överklagan-
de m. m. i 97, 99 och 103 §§ upp-
bördslagen (1953:272). Vad som
där sägs om arbetsgivare skall då
gälla den som är redovisningsskyl-
dig enligt 14 § denna lag och vad
som där sägs om skattemyndighet
skall gälla Skattemyndigheten i
Kopparbergs län. Med uppbördsde-
klaration avses enligt denna lag
redovisning enligt 14 §. Beslut om
anstånd skall skyndsamt meddelas
den skattskyldige utan kostnad för
denne.

I fråga om särskild inkomstskatt
gäller i tillämpliga delar vad som
sägs om anstånd med inbetalning
av skatt i 49 och 51 §§, om upp-
börd i 52 §, om dröjsmålsavgift i
58 §, om indrivning i 59 §, om
ansvar för skatt som påförts av-
liden eller dödsbo i 61 §, om rätt
att taga del av preliminär själv-
deklaration m. m. i 73 §, om
arbetsgivares ansvarighet för ar-
betstagares skatt, m.m. i 77, 77 a,
77 c och 78 §§, om vite i 83 §, om
omprövning m. m. i 84-94 §§, om
beslut om särskilda debiteringsåt-
gärder i 95 § samt om överklagan-
de m. m. i 97, 99, 101 och 103 §§
uppbördslagen (1953:272). Vad
som där sägs om arbetsgivare skall
då gälla den som är redovisnings-
skyldig enligt 14 § denna lag och
vad som där sägs om skattemyn-
dighet skall gälla Skattemyndig-
heten i Kopparbergs län. Med
uppbördsdeklaration avses enligt
denna lag redovisning enligt 14 §.
Beslut om anstånd skall skyndsamt
meddelas den skattskyldige utan
kostnad för denne.

I 3 § lagen (1959:551) om beräkning av pensionsgrundande inkomst
enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring finns bestämmelser om
skyldighet för arbetsgivare att lämna särskild kontrolluppgift för
beräkning av pensionsgrundande inkomst.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

'Senaste lydelse 1994:1883.

239

24 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:72) om
koncessionsavgift på televisionens område

Härigenom föreskrivs att det i lagen (1992:72) om koncessionsavgift
på televisionens område skall införas en ny paragraf, 13 a §, av följande
lydelse.

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse

13 a §

Avgift enligt denna lag omfattas
av lagen (1971:1072) om förmåns-
berättigade skattefordringar m.m.
och lagen (1978:880) om betal-
ningssäkring för skatter, tullar och
avgifter.

Prop. 1995/96:170

Bilaga 4

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

240

25 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:672)
om skattereduktion för utgifter för byggnadsarbete
på bostadshus

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1993:672) om skattereduktion
för utgifter för byggnadsarbete på bostadshus

dels att 14 § skall upphöra att gälla,

dels att rubriken närmast före 12 § skall lyda “Omprövning och
överklagande*.

Prop. 1995/96:170

Bilaga 4

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

16 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 170

241

26 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:40) om
tillfällig kompensation för viss energiskatt

Härigenom föreskrivs att 6 § lagen (1994:40) om tillfällig kompensa-
tion för viss energiskatt1 skall upphöra att gälla vid utgången av juni
1996.

Prop. 1995/96:170

Bilaga 4

1 Senaste lydelse av lagens rubrik 1994:1782.

242

27 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1744) ProP- 1995/96:170
om allmänna egenavgifter                           Bllaga 4

Härigenom föreskrivs att det i lagen (1994:1744) om allmänna
egenavgifter skall införas en ny paragraf, 8 §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

\bd som i skattebrottslagen
(1971:69) föreskrivs om skatt gäl-
ler även i fråga om avgift som
avses i denna lag.

Avgift enligt denna lag omfattas
även av lagen (1971:1072) om
förmånsberättigade skattefordring-
ar m.m. och lagen (1978:880) om
betalningssäkring för skatter, tullar
och avgifter.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

243

28 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1920)
om allmän löneavgift

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1994:1920) om allmän
löneavgift

dels att 4 § skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 5 §, av följande
lydelse.

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse

4 §'

I fråga om allmän löneavgift gäller bestämmelserna i 5 kap. lagen
(1981:691) om socialavgifter samt vad som i nedan angivna författningar
är föreskrivet i fråga om avgifter enligt nämnda lag:

1. kommunalskattelagen (1928:370),

2. lagen (1990:325) om självdeklaration och kontrolluppgifter,

3. skattebrottslagen (1971:69),

4. lagen (1971:1072) om för-
månsberättigade skattefordringar
m.m.,

5. lagen (1979:611) om upphovs- 3. lagen (1979:611) om upphovs-

mannakonto.                      mannakonto.

Vad som i skattebrottslagen
(1971:69) föreskrivs om skatt
gäller även i fråga om avgift som
avses i denna lag.

Avgift enligt denna lag omfattas
även av lagen (1971:1072) om
förmånsberättigade skattefordringar
m.m.

Prop. 1995/96:170

Bilaga 4

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

1 Senaste lydelse 1994:1920.

244

29 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1670) om
ändring i lagen (1971:1072) om förmånsberättigade
skattefordringar m.m.

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1971:1072) om förmånsberättigade
skattefordringar m.m. i paragrafens lydelse enligt lagen (1995:1670) om
ändring i nämnda lag samt ikraftträdandebestämmelsen till lagen
(1995:1670) om ändring i lagen (1971:1072) om förmånsberättigade
skattefordringar m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse

Prop. 1995/96:170

Bilaga 4

Förmånsrätt enligt 11 § förmåns-
rättslagen (1970:979) följer med
fordran på

1. skatt och avgift, som anges i 1
§ första stycket uppbördslagen
(1953:272), samt skatt enligt lagen
(1908:128) om bevillningsavgifter
för särskilda förmåner och rättig-
heter, lagen (1958:295) om sjö-
mansskatt, kupongskattelagen
(1970:624), lagen (1986:219) om
tillfällig vinstskatt, lagen
(1983:1225) om tillfällig förmögen-
hetsskatt för livförsäkringsbolag,
understödsföreningar och pensions-
stiftelser, lagen (1990:661) om
avkastningsskatt på pensionsmedel,
lagen (1991:586) om särskild in-
komstskatt för utomlands bosatta
och lagen (1991:591) om särskild
inkomstskatt för utomlands bosatta
artister m.fl.,

2.  skatt enligt mervärdesskat-
telagen (1994:200),

3. skatt eller avgift enligt lagen
(1928:376) om skatt på lotterivin-
ster, lagen (1941:251) om särskild
varuskatt, lagen (1957:262) om
allmän energiskatt, lagen
(1961:372) om bensinskatt, lagen
(1961:394) om tobaksskatt, stäm-
pelskattelagen (1964:308), lagen
(1972:266) om skatt på annonser
och reklam, lagen (1972:820) om
skatt på spel, lagen (1973:37) om
avgift på vissa dryckesförpackning-
ar, lagen (1973:1216) om särskild
skatt för oljeprodukter och kol,

§

Förmånsrätt enligt 11 § förmåns-
rättslagen (1970:979) följer med
fordran på skatt och tull samt, om
så särskilt föreskrivs, annan avgift
till det allmänna som inte beteck-
nas som skatt.

17 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 170

245

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

bilskrotningslagen (1975:343),
lagen (1977:306) om dryckesskatt,
lagen (1978:69) om försälj-
ningsskatt på motorfordon, lagen
(1978:144) om skatt på vissa resor,
lagen (1982:691) om skatt på vissa
kassettband, lagen (1982:1200) om
skatt på videobandspelare, lagen
(1982:1201) om skatt på viss elekt-
risk kraft, lagen (1983:1053) om
skatt på omsättning av vissa värde-
papper, lagen (1983:1104) om
särskild skatt för elektrisk kraft
från kärnkraftverk, lagen
(1984:351) om totalisatorskatt,
lagen (1984:355) om skatt på vissa
dryckesförpackningar, lagen
(1984:404) om stämpelskatt vid
inskrivningsmyndigheter, lagen
(1984:405) om stämpelskatt på
aktier, lagen (1984:409) om skatt
på gödselmedel, lagen (1984:410)
om skatt på bekämpningsmedel,
lagen (1984:852) om lagerskatt på
viss bensin, lagen (1988:1567) om
miljöskatt på inrikes flygtrafik,
lagen (1990:582) om koldioxid-
skatt, lagen (1990:587) om svavel-
skatt, lagen (1990:613) om mil-
jöavgift på utsläpp av kväveoxider
vid energiproduktion, lagen
(1990:662) om skatt på vissa pre-
miebetalningar, lagen (1990:1087)
om lagerskatt på vissa oljeproduk-
ter, lagen (1990:1427) om särskild
premieskatt för grupplivförsäkring,
m.m., lagen (1991:1482) om lotte-
riskatt, lagen (1991:1483) om skatt
på vinstsparande m.m., lagen
(1992:1479) om lagerskatt på vissa
bensin, lagen (1992:1438) om die-
seloljeskatt och användning av
vissa oljeprodukter, lagen
(1992:1439) om lagerskatt på
dieselolja, lagen (1994:1563) om
tobaksskatt, lagen (1994:1564) om
alkoholskatt, lagen (1994:1776) om
skatt på energi, lagen (1995:1667)
om skatt på naturgrus,

4. skatt enligt vägtrafikskattela-
gen (1973:601), lagen (1976:339)
om saluvagnsskatt, fordonsskattela-

Prop. 1995/96:170

Bilaga 4

246

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

gen (1988:327), lagen (1988:328)
om fordonsskatt på utländska for-
don,

5. tull, särskild avgift enligt 39 §
tullagen (1973:670) och avgift
enligt lagen (1968:361) om avgift
vid införsel av vissa bakverk,

6. avgift enligt lagen (1967:340)
om prisreglering på jordbrukets
område, lagen (1974:226) om
prisreglering på fiskets område,
lagen (1990:615) om avgifter pä
vissa jordbruksprodukter m.m.,
lagen (1990:616) om införande av
lagen (1990:615) om avgifter på
vissa jordbruksprodukter m.m. och
lagen (1994:1704) om lageravgift
på vissa jordbruksprodukter,

7. avgift som uppbärs med till-
lämpning av lagen (1984:668) om
uppbörd av socialavgifter från
arbetsgivare,

8. avgift enligt lagen (1992:72)
om koncessionsavgift på televisio-
nens område.

Förmånsrätten omfattar ej dröjs-
målsavgift och liknande avgift som
utgår vid försummelse att redovisa
eller betala fordringar och ej heller
skatte- eller avgiftstillägg och
förseningsavgift.

Lagen tillämpas inte om det följer
av särskild föreskrift eller i fråga
om skatte- eller avgiftstillägg,
ränta, dröjsmålsavgift, försenings-
avgift, eller liknande avgift.

Denna lag träder i kraft den 1
juli 1996.

Denna lag träder i kraft den 1
juli 1996. / fråga om skatt eller
avgift som belöper på tid före
ikraftträdandet gäller äldre före-
skrifter.

Prop. 1995/96:170

Bilaga 4

247

30 Förslag till lag om ändring i lagen (1978:880)
om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1978:880) om betalningssäkring
för skatter, tullar och avgifter skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse

Prop. 1995/96:170

Bilaga 4

2 §'

Betalningssäkring får användas i
fråga om fordran på

1.  skatt, tull eller avgift som
avses i 1 § första stycket lagen
(1971:1072) om förmånsberättiga-
de skattefordringar m.m.,

2. skatt enligt lagen (1941:416)
om arvsskatt och gåvoskatt,

Betalningssäkring får användas i
fråga om fordran på

1. skatt och tull samt, om så
särskilt föreskrivs, annan avgift till
det allmänna som inte betecknas
som skatt,

2.  skatte- eller avgiftstillägg,
ränta, dröjsmålsavgift, försenings-
avgift eller liknande avgift om den
fordran som tillägget, räntan eller
avgiften avser får betalningssäkras.

3. skatte- eller avgiftstillägg eller
förseningsavgift,

4. ränta eller avgift som utgår i
samband med uppbörd eller in-
drivning av fordran enligt 1, 2
eller 3,

5.  skatte- eller avgiftsbelopp
jämte dröjsmålsavgift eller ränta
som företrädare för juridisk person
är skyldig att betala enligt 77 a §
uppbördslagen (1953:272), 17 § 1
mom. lagen (1958:295) om sjö-
mansskatt, 5 kap. 17 § lagen
(1984:151) om punktskatter och
prisregleringsavgifter, 15 § lagen
(1984:668) om uppbörd av socia-
lavgifter från arbetsgivare eller 16
kap. 17 § mervärdeskattelagen
(1994:200).

Betalningssäkring får användas
också i fråga om sådan fordran på
utländsk skatt, tull eller avgift, för
vilken säkerställande av betalning
får ske här i riket enligt överen-
skommelse mellan Sverige och
främmande stat.

Betalningssäkring får användas
också

1. om annan än den skatt- eller
avgiftsskyldige är betalningsskyldig
för belopp som avses i första styck-
et,

2. för sådan fordran på utländsk
skatt, tull eller avgift, för vilken
säkerställande av betalning får ske
här i landet enligt överenskom-
melse mellan Sverige och främ-
mande stat.

248

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1995/96:170

Bilaga 4

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

I fråga om skatt eller avgift som belöper på tid före ikraftträdandet
gäller äldre föreskrifter.

1 Senaste lydelse 1994:1986.

249

31 Förslag till lag om ändring i lagen (1985:146)
om avräkning vid återbetalning av skatter och
avgifter

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1985:146) om avräkning vid
återbetalning av skatter och avgifter skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse

1 §*

Avräkning enligt denna lag skall göras från belopp som återbetalas eller
annars utbetalas på grund av bestämmelse i

1. uppbördslagen (1953:272),

2. lagen (1958:295) om sjömansskatt,

3.   mervärdesskattelagen 3. lagen (1984:151) om punkt-

Prop. 1995/96:170

Bilaga 4

(1994:200) med undantag av 10
kap. 6 och 7 §§,

4. tullagen (1973:670), tullför-
ordningen (1973:979), lagen
(1973:981) om frihet från införsel-
avgift, tullagen (1987:1065), lagen
(1987:1069) om tullfrihet m.m.
eller lagen (1987:1066) om frihet
från skatt eller avgift vid införsel,

5. lagen (1982:1006) om av-
drags- och uppgiftsskyldighet be-
träffande vissa uppdragsersättning-
ar,

6. lagen (1959:552) om uppbörd
av vissa avgifter enligt lagen
(1981:691) om socialavgifter eller
lagen (1984:668) om uppbörd av
socialavgifter från arbetsgivare,

7. lagen (1984:151) om punkt-
skatter och prisregleringsavgifter
eller författning som anges i 1 kap.
1 § första stycket samma lag, i de
fall då utbetalningen ankommer på
Skattemyndigheten i Kopparbergs
län,

8. lagen (1974:992) om nedsätt-
ning av allmän energiskatt,

9. lagen (1991:586) om särskild
inkomstskatt för utomlands bosatta
eller

10. lagen (1991:591) om särskild
inkomstskatt för utomlands bosatta
artister m.fl.

Vad som sagts i första stycket 7

skatter och prisregleringsavgifter
eller författning som anges i 1 kap.
1 § första stycket samma lag, i de
fall då utbetalningen ankommer på
Skattemyndigheten i Kopparbergs
län,

4. lagen (1984:668) om uppbörd
av socialavgifter från arbetsgivare,

5. lagen (1991:586) om särskild
inkomstskatt för utomlands bosatta,

6. lagen (1991:591) om särskild
inkomstskatt för utomlands bosatta
artister m.fl.,

7. mervärdesskattelagen
(1994:200) med undantag av 10
kap. 6 och 7 §§.

8. tullagen (1994:1550) och
lagen (1994:1551) om tullfrihet
m.m.

Vad som sagts i första stycket 3
gäller inte utbetalning enligt 9 kap.

250

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1995/96:170

Bilaga 4

gäller inte utbetalning enligt 9 kap.
1 § lagen (1994:1776) om skatt på
energi och 13 § lagen (1978:69)
om försäljningsskatt på motorfor-
don.

1 § lagen (1994:1776) om skatt på
energi och 13 § lagen (1978:69)
om försäljningsskatt på motorfor-
don.

Avräkning skall också göras vid återbetalning av belopp som tagits ut
som förrättningskostnad vid indrivning av en sådan fordran som avses i
2 § första meningen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. Äldre föreskrifter gäller
förfarande i fråga om avräkning vid återbetalning eller annan utbetalning
av skatter och avgifter enligt

1. lagen (1959:552) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen
(1981:691) om socialavgifter,

2. tullagen (1973:670),

3. tullförordningen (1973:979),

4. lagen (1973:981), om tullfrihet m.m.,

5. lagen (1974:992) om nedsättning av allmän energiskatt och
koldioxidskatt,

6. lagen (1982:1006) om avdrags- och uppgiftsskyldighet beträffande
vissa uppdragsersättningar,

7. tullagen (1987:1065),

8. lagen (1987:1069) om tullfrihet m.m. och

9. lagen (1987:1066) om frihet från skatt eller avgift vid införsel.

1 Senaste lydelse 1994:1780.

251

Lagrådet

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1996-02-23

Närvarande: justitierådet Staffan Magnusson, f.d. presidenten i Försäk-
ringsöverdomstolen Leif Ekberg, regeringsrådet Leif Lindstam.

Enligt en lagrådsremiss den 8 februari 1996 (Finansdepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till ändringar

1 skattebrottslagen (1971:69) m.fl. lagar.

Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kammarrättsassessorerna
Christer Alexandersson och Stefan Holgersson.

Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet'.

Förslaget till lag om ändring i skattebrottslagen

2 §

I 2 § i det remitterade förslaget har tagits in den centrala bestämmelsen
om uppsåtligt skatteundandragande. Brottet, som erhållit beteckningen
skattebrott, har konstruerats som ett farebrott. Detta utgör en ändring i
förhållande till den hittillsvarande ordningen med ett effektrekvisit.

Lagrådet har inte någon anledning att motsätta sig den föreslagna
konstruktionen av skattebrottet. Det är att märka att, enligt vad som
framhålls i remissprotokollet, farerekvisitet skall ges en tämligen vid-
sträckt innebörd. Fara för skatteundandragande skall sålunda kunna anses
föreligga i fler situationer än enligt det utredningsförslag som har legat
till grund för lagrådsremissen. Som exempel på situationer där fara för
skatteundandragande normalt inte kan anses föreligga har i remissproto-
kollet nämnts fall där en oriktig uppgift eller underlåtenhet som avser
inkomster eller avdrag omfattas av en obligatorisk kontrolluppgiftsskyl-
dighet, dvs. en kontrolluppgift som skall lämnas utan föreläggande. Fara
för skatteundandragande skall i normalfallet inte heller anses uppstå när
det är fråga om oriktiga uppgifter som kan kontrolleras mot uppgifter i
skatteregistret.

Det föreslagna skattebrottet i 2 § omfattar såväl lämnande av oriktiga
uppgifter som underlåtenhet att lämna en uppgift. Förutom att det skall
ha uppstått fara för skatteundandragande krävs också uppsåt hos per-
sonen i fråga. Enligt remissprotokollet skall uppsåtet täcka samtliga
objektiva brottsförutsättningar, dvs. lämnandet av en uppgift respektive
underlåtenheten att lämna en uppgift, den lämnade uppgiftens oriktighet
samt själva skatteundandragandet.

För att det klart skall framgå av lagtexten att kravet på uppsåt gäller
även faran för skatteundandragande kan det enligt Lagrådets mening
övervägas att sätta in ordet "uppsåtligen" framför orden "ger upphov till
fara".

Det förtjänar påpekas att, även om faran för skatteundandragande skall
vara täckt av uppsåt, det inte torde krävas att gärningsmannen har en
exakt uppfattning om storleken av det belopp som riskerar att undandras.
Inte heller torde gärningsmannen behöva ha fullt klart för sig vilka

Prop. 1995/96:170

Bilaga 5

252

skatter eller avgifter som kan påverkas av hans handlande (jfr. prop.
1971:10 s. 231 och 250, Thomstedt m.fl., Skattebrott och skattetillägg,
6 uppl. s. 41 f, och Strahl, Allmän straffrätt i vad angår brotten
s. 144 ff).

I den föreslagna lydelsen av 2 § talas om att en "oriktig uppgift" har
lämnats "på annat sätt än muntligen". Denna formulering ersätter det
nuvarande kravet på att en "handling med oriktig uppgift" har avgetts.
På motsvarande sätt bör, när det i paragrafen talas om underlåtelse, ordet
"uppgift" användas i stället för "handling".

I 4 § har tagits in bestämmelser om grovt skattebrott. Enligt andra
stycket skall, vid bedömandet av om ett skattebrott är grovt, särskilt
beaktas bl.a. om gärningsmannen har använt falska eller osanna
handlingar. Att användningen av "osanna" handlingar uttryckligen nämns
utgör en avvikelse från utredningsbetänkandet. Det innebär också en
skillnad gentemot bestämmelserna om grovt bedrägeri i 9 kap. 3 §
brottsbalken, där det bara talas om "falsk" handling. Enligt Lagrådets
mening kan det ifrågasättas, om man i den nu diskuterade paragrafen bör
tala om osanna handlingar. Den föreslagna lagtexten kan läsas så, att
vaije användning av en osann handling, t ex. inlämnandet av en oriktig
självdeklaration, kan kvalificera ett skattebrott som grovt, något som
uppenbarligen inte är meningen. Lagrådet förordar därför att "osanna"
handlingar får utgå ur uppräkningen i andra stycket. Fall då någon
begagnar sig av osanna handlingar, t.ex. oriktiga fakturor, på ett sätt som
gör att gärningen vid en helhetsbedömning bör bedömas som grov, kan
hänföras under 4 §, även om inte osanna handlingar nämns särskilt i
lagtexten.

I 5 § behandlas fall då någon av grov oaktsamhet lämnar en oriktig
uppgift och därigenom ger upphov till fara för skatteundandragande.
Enligt remissförslaget är straffmaximum för oaktsamhetsbrottet
detsamma som för uppsåtliga skattebrott enligt 2 §, dvs. fängelse i högst
två år. Detta motsvarar visserligen vad som i dag gäller beträffande fall
av vårdslös skatteuppgift. Med hänsyn bl.a. till att 5 § omfattar även fall
som hittills har rubricerats som vårdslös uppbördsredovisning (9 § i
skattebrottslagens nuvarande lydelse) kan det emellertid ifrågasättas om
inte straffmaximum bör sänkas till den nivå som har föreslagits i
utredningsbetänkandet, fängelse ett år.

6 och 7 §§

Enligt förslaget skall försök till skattebrott inte vara kriminaliserat och
som följd härav 6 § skattebrottslagen upphöra att gälla. Anledningen är
att utrymmet för försök till skattebrott anses bli synnerligen begränsat i
och med att skattebrottet omkonstrueras till ett farebrott. Flertalet av de
gärningar som i dag är att bedöma som försök blir därför med den nya
konstruktionen att betrakta som fullbordade brott. Lagrådet delar denna

Prop. 1995/96:170

Bilaga 5

253

uppfattning och har inte något att erinra mot förslaget.

I 7 § föreskrivs om straff för uppsåtliga skatteredovisningsbrott. Där-
med avses enligt första och andra styckena lämnande av oriktiga upp-
gifter i andra fall än som avses i 2 § och enligt tredje stycket under-
låtenhet att lämna viss uppgift. Som skatteredovisningsbrott anses enligt
Ijärde stycket även uppsåtlig underlåtenhet att fullgöra föreskriven
skyldighet att innehålla skatt eller att inbetala skatt som innehållits för
annan. Dessa senare gärningar skiljer sig från övriga gärningar som
behandlas i 7 § och kan därför enligt Lagrådets mening med fördel tas
in i en särskild paragraf, lämpligen 6 § som i remissförslaget föreslås
upphävd. Lagrådet föreslår att dessa brott betecknas skatte-
betalningsbrott.

De brott som enligt vad Lagrådet förordat skall kallas skatte-
betalningsbrott motsvarar de nuvarande uppsåtliga brotten i 80 och
81 §§ uppbördslagen (1953:272), medan oaktsamhetsbrotten enligt sist
nämnda paragrafer behandlas i 8 § i remissens lagförslag. Om de upp-
såtliga brotten flyttas till 6 § bör även oaktsamhetsbrotten flyttas dit.

Lagrådet konstaterar att den föreslagna straffskalan för skatteredovis-
ningsbrott har fängelse i sex månader som straffmaximum, vilket
innebär att nuvarande straffmaximum för brott enligt 81  §

uppbördslagen (underlåtenhet att inbetala skatt som innehållits för
annan) sänks från fängelse i ett år. Å andra sidan införs fängelse i
straffskalan för brott enligt 80 § (underlåtenhet att verkställa skatte-
avdrag). Enligt Lagrådets mening kan det ifrågasättas om man inte bör
behålla möjligheten att döma till fängelse i upp till ett år för de brott
som idag regleras i 81 § uppbördslagen. I enkelhetens intresse kan i så
fall föreskrivas att straffskalan är böter eller fängelse i högst ett år för
samtliga de brott som enligt vad Lagrådet tidigare förordat skall flyttas
till 6 § skattebrottslagen.

I såväl gällande bestämmelser i uppbördslagen som i femte stycket i
den föreslagna 7 § föreskrivs att i ringa fall inte skall dömas till ansvar.
I fråga om skattebetalningsbrotten bör en bestämmelse härom tas in i
6§.

Lagrådet förordar att 6 § ges följande lydelse:

"Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåter att fullgöra
föreskriven skyldighet att innehålla skatt eller inbetala skatt som
innehållits för annan, döms för skattebetalningsbrott till
böter eller fängelse i högst ett år.

I ringa fall skall inte dömas till ansvar enligt första stycket."

Vad som återstår av den föreslagna 7 § kan, efter vissa redaktionella
ändringar, lämpligen ges följande utformning:

"Den som, i annat fall än som avses i 2 §, uppsåtligen på annat sätt än
muntligen lämnar oriktig uppgift till

1. myndighet, om uppgiften rör förhållande som har betydelse för
skyldigheten för honom eller annan att betala skatt,

2. någon som är skyldig att för honom innehålla skatt eller lämna
kontrolluppgift eller motsvarande underrättelse, om uppgiften rör
förhållande som har betydelse för skyldighetens fullgörande eller för

Prop. 1995/96:170

Bilaga 5

254

skyldigheten för honom eller annan att betala skatt,

döms för skatteredovisningsbrott till böter eller
fängelse i högst sex månader.

Detsamma gäller den som, i annat fall än som avses i 2 §, uppsåtligen
underlåter att lämna en föreskriven uppgift angående sådant förhållande
som anges i första stycket 1 eller 2 till någon som avses där. Detta
gäller dock endast under förutsättning att uppgiften skall lämnas utan
föreläggande eller anmaning och inte avser egen självdeklaration.

I ringa fall skall inte dömas till ansvar enligt första eller andra
stycket."

I paragrafen bör som en följd av den av Lagrådet förordade ändringen
av 7 § hänvisning göras till 7 § första stycket 2 eller andra stycket.

12 §

Vad Lagrådet förordat beträffande 6 och 7 §§ föranleder en följdändring
i 12 §. Paragrafen kan lämpligen ges följande lydelse:

"Den som frivilligt vidtar åtgärd som leder till att skatten kan påföras,
tillgodoräknas eller återbetalas med rätt belopp, döms inte till ansvar
enligt 2-8 §.

Ansvar enligt 10 § inträder inte för den som frivilligt uppfyller
skyldighet som där avses."

14 §

Vad Lagrådet förordat beträffande 6 och 7 §§ leder till att förlängningen
av preskriptionstiden skall omfatta brott enligt 3 eller

6-8 §.

14 a

Som en följd av att försök till skattebrott inte straffbeläggs måste en
justering göras i första stycket första meningen 14 a § på så sätt att
orden "och för försök till sådant brott" utgår. Meningen bör lyda: "För
brott enligt 2 eller 4 § får rätten på ansökan av åklagaren besluta om
förlängning av den tid som anges i 35 kap. 1 § brottsbalken."

Förslaget till lag om ändring i lagen (1989:479) om ersättning för
kostnader i ärenden och mål om skatt, m.m.

I den föreslagna utformningen av 1 § andra stycket lagen om ersättning
för kostnader i ärenden och mål om skatt, m.m., anges att med "skatter,
tullar och avgifter avses i denna lag detsamma som i lagen om
betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter". I det förslag till lag
om ändring i lagen om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter
som ingår i lagrådsremissen ändras 2 § i den lagen så att där, såvitt nu
är av intresse, anges endast att betalningssäkring får användas i fråga om
fordran på "skatt och tull samt, om så särskilt föreskrivs, annan avgift

Prop. 1995/96:170

Bilaga 5

255

till det allmänna som inte betecknas som skatt". Eftersom Prop. 1995/96:170
betalningssäkringslagen alltså inte anger vad som avses med skatt och Bilaga 5
tull framstår hänvisningen dit som innehållslös, såvitt gäller skatter och
tullar. I den delen bör alltså hänvisningen utgå. Däremot bör hänvis-
ningen behållas när det gäller avgifter. Efter även en redaktionell
ändring förordar Lagrådet att första meningen i paragrafens andra stycke
utformas på följande sätt:

"Med avgifta- avses i denna lag sådana avgifter som omfattas av lagen
om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter."

Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:40) om tillfällig
kompensation för viss energiskatt

I 6 §, som i remissen föreslås upphävd, föreskrivs om straff för den som
uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar oriktig uppgift och
därigenom föranleder att kompensation felaktigt medges. Tanken bakom
förslaget om att upphäva paragrafen är att brottsbeskrivningen skall
täckas av den generella bestämmelsen i 2 § skattebrottslagen. Enligt
Lagrådets mening är det tveksamt om det där använda uttrycket "att
skatt skall undandras det allmänna eller felaktigt tillgodoräknas eller
återbetalas" täcker den aktuella kompensationen. Lagen om tillfällig
kompensation för viss energiskatt är numera av begränsat intresse,
eftersom ansökan om kompensation enligt lagen skulle göras före ut-
gångoi av september 1995. Några principiella eller praktiska hinder mot
att låta lagens straffbestämmelse gälla även i fortsättningen synes inte
finnas. Lagrådet förordar därför att lagförslaget utgår.

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

256

Finansdepartementet                                  Prop. 1995/96:170

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den den 7 mars 1996

Närvarande: statsrådet Hjelm-Wallén, ordförande, och statsråden
Hellström, Peterson, Thalén, Freivalds, Persson, Tham, Blomberg,
Hedborg, Andersson, Winberg, Uusmann, Nygren, Ulvskog, Lindh,
Johansson

Föredragande: statsrådet Persson

Regeringen beslutar propositionen 1995/96:170 Översyn av skattebrotts-
lagen.

257

gotab 49613, Stockholm 1996