Prop.
1995/96:162
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 29 februari 1996
Ingvar Carlsson
Anders Sundström
(Arbetsmarknadsdepartementet)
I propositionen föreslås vissa förändringar i arbetstidslagen föranledda
av rådets direktiv 93/104/EG av den 23 november 1993 om arbetstidens
förläggning i vissa avseenden.
Ändringarna innebär att möjligheten att avvika från lagens regler
genom kollektivavtal respektive dispens begränsas med hänsyn till
direktivets regler.
Vidare föreslås regler om ogiltighet och skadeståndsskyldighet för de
fall kollektivavtal innebär att mindre förmånliga regler tillämpas för
arbetstagarna än vad som följer av EG-direktivet.
Det föreslås också att det i arbetstidslagen införs en upplysning om att
vissa bestämmelser av betydelse i arbetstidshänseende även finns i
arbetsmiljölagen.
1 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 162
Prop. 1995/96:162
1 Förslag till riksdagsbeslut........................ 4
2 Lagtext .................................... 5
3 Ärendet och dess beredning ...................... 7
4 EG:s arbetstidsdirektiv.......................... 7
5 Tillvägagångssätt vid genomförandet av EG-direktivet .... 15
6 Begränsning av rätten att avvika från arbetstidslagen ..... 19
7 Arbetstidsreglemas tillämpningsområde .............. 23
8 Veckoarbetstid, dygnsvila och nattarbetets längd ........ 25
9 Hälsoundersökning och omplacering ................ 31
10 Raster, veckovila, semester m.m.................... 32
11 Dispenser och myndighetstillsyn ................... 35
12 Sanktioner .................................. 36
13 Övergångsbestämmelser......................... 40
14 Författningskommentarer ........................ 41
Bilaga 1 Arbetstidskommitténs sammanfattning av betänkandet
EG:s arbetstidsdirektiv och dess konsekvenser för det
svenska regelsystemet (SOU 1995:92) 43
Bilaga 2 Arbetstidskommitténs lagförslag 52
Bilaga 3 Förteckning över remissinstanser som avgivit yttrande
över betänkandet EG:s arbetstidsdirektiv och dess
konsekvenser för det svenska regelsystemet
(SOU 1995:92) 55
Bilaga 4 Lagrådsremissens lagförslag 56
Bilaga 5 Lagrådets yttrande 59
Bilaga 6 Rådets direktiv 93/104/EG 61
Bilaga 7 Council Directive 93/104/EC 68
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 29 februari
1996 ...................................... 75
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till lag om
ändring i arbetstidslagen (1982:673).
Prop. 1995/96:162
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Prop. 1995/96:162
Härigenom föreskrivs1 i fråga om arbetstidslagen (1982:673)
dels att 1, 3 och 19 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 24 a §, av följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Denna lag gäller, med de inskränkningar som anges i 2 §, varje verk-
samhet där arbetstagare utför arbete
Om arbetstiden för minderåriga
finns ytterligare bestämmelser i 5
kap. arbetsmiljölagen (1977:1160).
för en arbetsgivares räkning.
Allmänna skyddsbestämmelser av
betydelse för förläggningen av
arbetstid finns i 2 kap. 1 §
arbetsmiljölagen (1977:1160).
Särskilda bestämmelser om
arbetstiden för minderåriga finns i
5 kap. den lagen.
3 §
Genom kollektivavtal som har slutits eller godkänts av en central arbets-
tagarorganisation får göras antingen undantag från lagens tillämpning i
dess helhet eller avvikelser från bestämmelserna i 5 och 6 §§, 7 § andra
stycket, 8 — 10 §§, 12 — 14 §§ samt 15 § andra och tredje styckena.
Vidare far raster bytas ut mot måltidsuppehåll genom sådana kollekti-
vavtal.
Avvikelser från 8 §, 9 § andra och tredje styckena, 10 § och 13 § får
göras även med stöd av kollektivavtal som har slutits av en lokal arbets-
tagarorganisation. Sådana avvikelser gäller dock under en tid av högst en
månad, räknat från dagen för avtalets ingående.
En arbetsgivare som är bunden av ett sådant kollektivavtal som avses i
första och andra styckena får tillämpa avtalet även på arbetstagare som
inte är medlemmar av den avtalsslutande arbetstagarorganisationen men
sysselsätts i arbete som avses med avtalet.
1 Jfr rådets direktiv 93/104/EG av den 23 november 1993 om arbetstidens
förläggning i vissa avseenden (EGT nr L 307, 13.12.1993, s. 18, Celex
393L0104).
|
Undantag och avvikelser från Prop. 1995/96:162 23 november 1993 om arbetstidens 19 § |
Kan kollektivavtal som avses i 3 § inte träffas far Arbetarskyddsstyrel-
sen, om det finns särskilda skäl,
1. medge avvikelse från 5 §, 6 §, 9 § andra och tredje styckena och
12 §,
2. medge undantag från 8 § vad avser begränsningen av övertidsuttag
under en tid av fyra veckor eller under en kalendermånad,
3. medge ytterligare övertid utöver allmän övertid med högst 150 tim-
mar under ett kalenderår,
4. medge ytterligare mertid utöver allmän mertid med högst 150 tim-
mar under ett kalenderår,
5. medge avvikelse från 13 och 14 §§ samt 15 § andra och tredje
|
styckena. |
Arbetarskyddsstyrelsens beslut 24 a § En arbetsgivare som tillämpar |
2 EGT nr L 307, 13.12.1993, s. 18 (Celex 393L0104).
den förlust som uppkommer och Prop. 1995/96:162
för den kränkning som har skett.
Om det är skäligt, kan skade-
ståndet sättas ned eller helt falla
bort.
Denna lag träder i kraft den 23 november 1996.
Genom beslut den 26 januari 1995 bemyndigade regeringen chefen för
Arbetsmarknadsdepartementet att tillkalla en kommitté med uppgift att
analysera de långsiktiga konsekvenserna av alternativa arbetstidsförkort-
ningar. undersöka på vilket sätt flexibla arbetstidsregler kan införas i
svensk lagstiftning samt utreda konsekvenserna av EG:s arbetstidsdirek-
tiv för det svenska regelsystemet på arbetstidsområdet.
Kommittén, som antog namnet "1995 års arbetstidskommitté" (A
1995:02), avlämnade i slutet av september 1995 delbetänkandet EG:s
arbetstidsdirektiv och dess konsekvenser för det svenska regelsystemet
(SOU 1995:92).
Kommitténs sammanfattning av delbetänkandet finns i bilaga 1 och
dess lagförslag i bilaga 2. En förteckning över remissinstanserna finns i
bilaga 3. Remissvaren finns tillgängliga i lagstiftningsärendet
(dnr A95/5358/RS).
Lagrådet
Regeringen beslutade den 8 februari 1996 att inhämta Lagrådets yttrande
över det lagförslag som finns i bilaga 4. Lagrådets yttrande finns i bila-
ga 5.
Regeringen har i propositionen i huvudsak följt Lagrådets förslag.
Dessutom har vissa redaktionella ändringar gjorts. Lagrådets synpunkter
behandlas i avsnitt 6, 11 och 12 samt i författningskommentaren till 3 §
och 24 a §.
Rådet antog den 23 november 1993 ett direktiv (93/104/EG) om arbets-
tidens förläggning i vissa avseenden (publicerat i EGT nr L 307,
13.12.1993. s. 18. Celex 393L0104). Direktivet skall vara genomfört i
medlemsstaterna inom tre år efter antagandet, dvs. senast den 23 novem-
ber 1996. Direktivet finns återgivet på svenska i bilaga 6 och på engel-
ska i bilaga 7.
Direktivet är ett s.k. minimidirektiv inom arbetsmiljöområdet. Det ur- Prop. 1995/96:162
sprungliga direktivförslaget presenterades av Europeiska kommissionen
i september 1990. Förslaget utgjorde ett led i uppföljningen av de in-
itiativ som ingick i kommissionens handlingsprogram för EG:s sociala
stadga, dvs. det avtal om grundläggande sociala rättigheter som antogs
vid Europeiska rådets möte den 9 december 1989 i Strasbourg.
Direktivet antogs med stöd av artikel 118a (den s.k. arbetsmiljöpara-
grafen) i Romfördraget, i vilken föreskrivs att rådet genom direktiv skall
anta minimikrav för att främja förbättringar, särskilt inom arbetsmiljö-
området, i syfte att åstadkomma ett ökat skydd för arbetstagarnas hälsa
och säkerhet. I samma artikel sägs att i dessa direktiv skall sådana ad-
ministrativa, finansiella eller rättsliga ålägganden undvikas, som motver-
kar tillkomsten och utvecklingen av små och medelstora företag.
Beslut om direktiv som grundar sig på artikel 118a far fattas med
kvalificerad majoritet i rådet. Storbritannien lade ner sin röst när beslutet
om arbetstidsdirektivet togs och har därefter vid EG-domstolen ifråga-
satt om den rättsliga grunden för direktivet är korrekt. Enligt Storbritan-
niens resonemang är beslutsproceduren i artikel 118a inte tillämplig i
detta fall eftersom direktivet även reglerar frågor som ligger utanför
arbetsmiljöområdet. Utslag från domstolen väntas komma under våren
1996.
Beslutet att anta arbetstidsdirektivet föregicks av mer än tre års diskus-
sioner i och mellan kommissionen, Europaparlamentet och rådet. Ekono-
miska och sociala kommittén lämnade ett yttrande i december 1990.
Parlamentet yttrade sig första gången i februari 1991 och föreslog en
mängd förändringar. Ett reviderat förslag lades fram av kommissionen i
april 1991. Rådets s.k. gemensamma ståndpunkt, i juni 1993, innebar
avsevärda förändringar jämfört med kommissionens ursprungliga förslag
samt tillgodosåg vissa av parlamentets förändringsförslag. Parlamentet
yttrade sig en andra gång i oktober 1993 och månaden därefter beslöt
rådet, som nyss nämnts, att anta direktivet.
I ingressen till direktivet redovisas de allmänna överväganden som ligger
till grund för direktivet och dess olika bestämmelser.
Inledningsvis görs en hänvisning till artikel 118a i Romfördraget. Vi-
dare återges vissa av de bestämmelser i EG:s sociala stadga, som inne-
håller uttalanden om vikten av förbättringar i levnads- och arbetsförhål-
landena för arbetstagare inom gemenskapen, bl.a. vad beträffar arbets-
tidens längd och förläggning, viloperiod varje vecka och rätt till betald
semester. Det sägs vidare att hänsyn bör tas till Internationella arbets-
organisationens (ILO) principer när det gäller arbetstidens förläggning,
inklusive sådana som avser nattarbete.
I ingressen hänvisas även till det s.k. ramdirektivet på arbetsmiljö-
området (rådets direktiv 89/391/EEG av den 12 juni 1989 om åtgärder
för att främja förbättringar av arbetstagarnas säkerhet och hälsa i arbetet,
EGT nr L 183, 29.6.1989, s. 85, Celex 389L0391) och det konstateras
att dess bestämmelser om t.ex. kontroll och tillsyn gäller även på arbets- Prop. 1995/96:162
tidsområdet, utan att det påverkar strängare eller mer detaljerade bestäm-
melser i arbetstidsdirektivet.
Direktivet består av fyra avsnitt. I det första avsnittet anges direktivets
ändamål och tillämpningsområde samt ges definitioner av direktivets
centrala termer (artiklarna 1-2). Det andra avsnittet innehåller be-
stämmelser angående minimiperioder för vila och andra bestämmelser
om arbetstidens förläggning samt om begränsning av veckoarbetstiden
(artiklarna 3-7). I det tredje avsnittet finns föreskrifter om natt- och
skiftarbete samt arbetsrytm (artiklarna 8-13). Det avslutande fjärde av-
snittet innehåller allmänna bestämmelser om bl.a. beräkningsperioder
och avvikelser samt närmare anvisningar om införlivandet av direktivet
i medlemsstaternas regelsystem (artiklarna 14-18).
I artikel 1 anges direktivets ändamål och räckvidd. Det konstateras att
direktivet innehåller föreskrifter om minimikrav på hälsa och säkerhet
för arbetstagarna vid förläggningen av arbetstiden (punkt 1). Vidare
anges att direktivet är tillämpligt på minimitider för dygns- och vecko-
vila och årlig semester, på raster och begränsning av veckoarbetstiden
samt vissa former av nattarbete, skiftarbete och arbetsrytm (punkt 2).
Direktivets tillämpningsområde fastställs i artikel 1.3. Där sägs att
direktivet är tillämpligt på alla arbetsområden, såväl offentliga som pri-
vata. i den betydelse som anges i artikel 2 i ramdirektivet utan att det
påverkar tillämpningen av de avvikelseregler som anges i artikel 17 i
arbetstidsdirektivet. Av artikel 2 i ramdirektivet framgår att det direk-
tivet är tillämpligt på alla arbetsområden, både privata och offentliga,
däremot inte på sådana offentliga verksamheter där det inte kan undvikas
att förhållanden som är speciella för dessa verksamheter kommer i kon-
flikt med direktivets bestämmelser. Som exempel på sådana verksam-
heter anges försvaret, polisen och viss specifik verksamhet inom civilför-
svaret. Medlemsstaterna skall dock i sådana fall iaktta de allmänna
skyddsprinciper som direktivet ger uttryck för.
Även arbete i arbetsgivarens hushåll undantas från arbetstidsdirektivets
tillämpningsområde eftersom det undantas från ramdirektivets tillämp-
ningsområde.
Genom artikel 1.3 i arbetstidsdirektivet undantas dessutom följande
områden från direktivets tillämpningsområde: luft-, järnvägs-, väg- och
sjötransporter, havsfiske liksom annat arbete till sjöss samt det arbete
som utförs av läkare under utbildning.
Artikel 1.4 innehåller slutligen en bestämmelse om förhållandet mellan
ramdirektivets regler och arbetstidsdirektivets i enlighet med vad som
angetts i ingressen.
Arbetstidsdirektivets artikel 2 innehåller definitioner. Arbetstid definieras
som all tid - i enlighet med nationell lagstiftning och praxis - då arbets- Prop. 1995/96:162
tagaren står till arbetsgivarens förfogande och därvid utför aktiviteter
eller uppgifter. Viloperiod är enligt direktivet varje period som inte är
arbetstid. Natt är varje period om minst sju timmar, bestämd enligt
nationell lagstiftning, som omfattar perioden mellan klockan 24 och
klockan 5. Med nattarbetande avses dels vaije arbetstagare som normalt
utför minst tre timmar av sitt dagliga arbete nattetid, dels varje arbets-
tagare som antas komma att utföra en viss del av sin årsarbetstid natte-
tid. Denna del skall bestämmas antingen genom lag efter samråd med
arbetsmarknadens parter eller genom kollektivavtal. Med skiftarbete
avses varje metod att dela in arbetet i skift varigenom arbetstagarna
avlöser varandra vid samma arbetsplatser enligt en viss arbetsgång som
kan vara roterande. Skiften kan vara kontinuerliga eller diskontinuerliga
och metoden kan innebära att arbetstagarna arbetar vid olika tillfällen
under dygnet under en given period av dagar eller veckor. Skiftarbetare
är enligt direktivet varje arbetstagare vars arbetsschema ingår i skiftarbe-
te.
Enligt artikel 3 skall varje arbetstagare ha rätt till minst 11 timmars
sammanhängande ledighet per 24-timmarsperiod.
Avvikelsemöjligheter anges i artikel 17.1-3.
Artikel 4 anger att varje arbetstagare som har en arbetsdag längre än sex
timmar har rätt till en rast. Direktivet beskriver dock inte närmare hur
rasten skall vara utformad. Rastens utformning, bl.a. dess längd och
förläggning, skall bestämmas genom kollektivavtal eller, då sådana avtal
inte kommer till stånd, genom nationell lagstiftning.
Avvikelsemöjligheter anges i artikel 17.1-3.
Enligt artikel 5 skall alla arbetstagare under varje period om sju dagar
ha rätt till minst 24 timmars sammanhängande ledighet plus den 11
timmars dygnsvila som avses i artikel 3. Veckovilan skall alltså vara
minst 35 timmar. Den far dock begränsas till minst 24 timmar "om sak-
liga. tekniska eller arbetsorganisatoriska förhållanden" berättigar det.
Veckovilan skall "i princip" omfatta söndag.
Genomsnittsberäkning kan ske enligt artikel 16.1. Avvikelsemöjligheter
anges i artikel 17.1-3.
Enligt artikel 6 skall veckoarbetstiden begränsas genom lagar och andra
författningar eller genom kollektivavtal. Den genomsnittliga arbetstiden
inklusive övertid för en arbetstagare får inte överstiga 48 timmar per Prop. 1995/96:162
sjudagarsperiod.
Regler om genomsnittsberäkning finns i artikel 16.2 och 17.4. Avvikel-
semöjligheter anges i artikel 17.1 samt i artikel 18.1 bi.
I artikel 7 föreskrivs att varje arbetstagare skall ha rätt till en årlig betald
semester om minst fyra veckor i enlighet med vad som föreskrivs genom
nationell lagstiftning eller praxis angående rätten till och beviljandet av
en sådan semester. Den årliga semestern får inte bytas ut mot kontant
ersättning utom då anställningen upphör.
Enligt artikel 8 får den normala arbetstiden för nattarbetande inte över-
stiga i genomsnitt 8 timmar under varje 24-timmarsperiod. Om en natt-
arbetande har ett arbete som innebär särskilda risker eller stor fysisk
eller mental ansträngning, far arbetstiden för den arbetstagaren inte över-
stiga 8 timmar under den 24-timmarsperiod då nattarbetet utförs. Vad
som skall anses vara sådant särskilt betungande arbete skall definieras i
nationell lagstiftning eller genom praxis eller i kollektivavtal. Vid sådana
definitioner skall hänsyn tas till nattarbetets särskilda konsekvenser och
risker.
Vad gäller genomsnittsberäkningen, se artikel 16.3. Avvikelsemöjlig-
heter anges i artikel 17.1-3.
Nattarbetande skall enligt artikel 9 ha rätt till en kostnadsfri hälsoun-
dersökning innan de böljar anställningen. Därefter skall den nattarbe-
tande ha rätt till regelbundna sådana hälsoundersökningar. Undersök-
ningarna skall omfattas av lagstadgad tystnadsplikt och får utföras inom
den offentliga sjukvården.
Om den nattarbetande har hälsoproblem som kan visas bero på natt-
arbetet skall han om det är möjligt omplaceras till lämpligt dagarbete.
Enligt artikel 10 är det tillåtet för medlemsstaterna att införa särskilda
regler, enligt villkor i nationell lagstiftning eller praxis, för vissa kate-
gorier nattarbetare som riskerar hälsa eller säkerhet genom sitt nattarbe-
te.
10
Anmälan om regelbunden sysselsättning av nattarbetande - artikel Prop. 1995/96:162
I artikel 11 anges att arbetsgivare som regelbundet sysselsätter nattarbe-
tande, skall anmäla detta till behörda myndigheter, om dessa begär det.
Enligt artikel 12 skall nattarbetande och skiftarbetare tillförsäkras ett
skydd for säkerhet och hälsa som är tillfredsställande med hänsyn till
arbetets natur. Dessa arbetstagare skall också dygnet runt ha tillgång till
förebyggande åtgärder och anordningar till skydd för säkerhet och hälsa
motsvarande de som finns för andra arbetstagare.
1 artikel 13 ställs krav på att en arbetsgivare som avser att organisera
arbetet på visst sätt skall ta hänsyn till den allmänna principen om att
arbetet anpassas till arbetstagaren, särskilt i syfte att lindra effekterna av
monotona arbetsuppgifter och av arbete i ett förutbestämt tempo. Arbets-
givaren skall också ta hänsyn till kraven på hälsa och säkerhet för ar-
betstagarna, särskilt beträffande avbrott under arbetstiden.
I artikel 14 anges att arbetstidsdirektivef inte skall tillämpas då det finns
mer detaljerade krav beträffande vissa yrken eller arbeten i andra EG-be-
stämmelser.
I linje med artikel 118a.3 i Romfördraget föreskrivs i artikel 15 att ar-
betstidsdirektivet inte far hindra medlemsstaterna att ha ur skyddssyn-
punkt längre gående bestämmelser.
Artikel 16 innehåller regler om genomsnittsberäkning av veckovilan,
veckoarbetstiden och nattarbetets längd.
Vad beträffar regeln om veckovila kan medlemsstaterna bestämma att
en beräkningsperiod om högst 14 dagar far tillämpas.
Vid tillämpningen av bestämmelsen om begränsning av veckoarbets-
tiden far medlemsstaterna använda en beräkningsperiod om högst fyra
månader. Vid beräkning av arbetstiden under en sådan fyramånaderspe-
riod skall perioder av betald semester och sjukfrånvaro antingen inte
inkluderas i beräkningsperioden eller likställas med arbetstid.
11
När det gäller nattarbetets längd far staterna tillämpa en beräkningspe- Prop. 1995/96:162
riod vars längd skall fastställas efter samråd med arbetsmarknadens par-
ter på nationell eller regional nivå. Om veckovilan om minst 24 timmar
faller inom begränsningsperioden skall den inte ingå vid beräkningen av
genomsnittet.
Avvikelsemöjligheter anges i artikel 17.
Artikel 17 innehåller tre olika kategorier av regler för avvikelser från
direktivets bestämmelser.
17.1 En generell avvikelsemöjlighet för medlemsstaterna från artiklarna
3, 4, 5, 6, 8 och 16 för vissa kategorier av arbetstagare, när - med
hänsyn till arbetets särskilda art - arbetstiden inte mäts eller be-
stäms i förväg eller den kan bestämmas av arbetstagarna själva. En
icke uttömmande uppräkning av sådana arbetstagarkategorier görs
i artikel 17.1.
17.2 Avvikelser från artiklarna 3, 4, 5, 8, och 16 för vissa typer av
arbeten. En icke uttömmande uppräkning av arbeten som omfattas
finns i artikel 17.2.1, där bl.a. nämns arbeten som kräver kontinui-
tet i servicen eller produktionen och sådana med förutsägbara ar-
betstoppar. Avvikelser far även göras från de uppräknade artiklarna
vid onormala och oförutsedda händelser utom arbetsgivarens kon-
troll, samt vid olycksfall eller då risken för olycksfall är överhän-
gande (17.2.2). Vidare kan avvikelser göras enligt artikel 17.2.3
från artiklarna om dygnsvila och veckovila (artikel 3 och 5) i fråga
om skiftarbete i vissa fall samt beträffande arbete som delas upp i
perioder under dagens lopp, särskilt städarbete. Dessa avvikelser
kan göras antingen genom lag eller andra författningsbestämmelser
eller administrativa bestämmelser ("law, regulations or administra-
tive provisions") eller genom kollektivavtal.
17.3 Avvikelser från artiklarna 3, 4, 5, 8, och 16 utan begränsning till
vissa typer av arbeten, men endast genom kollektivavtal. Artikeln
innehåller vidare vissa föreskrifter om på vilken nivå sådana kol-
lektivavtal skall ha ingåtts.
Vid avvikelser enligt artikel 17.1 gäller som förutsättning att medlems-
staterna måste iaktta de allmänna principerna för arbetstagarnas säkerhet
och hälsa. Vid avvikelser enligt artiklarna 17.2 och 17.3 gäller som
förutsättning att arbetstagarna måste fa motsvarande kompensationsle-
dighet eller - i undantagsfall när det av objektiva skäl inte är möjligt att
bevilja sådan kompensationsledighet - lämpligt skydd.
Det är alltså endast möjligt att helt avvika från regeln i artikel 6 om
begränsning av veckoarbetstiden i sådana situationer som anges i artikel
17.1, inte i övriga fall. Det är däremot alltid möjligt att göra avvikelser
i fråga om beräkningsperiodens längd (artikel 16) vid beräkningen av Prop. 1995/96:162
den genomsnittliga veckoarbetstiden. Vissa gränser anges dock i dessa
fall. Enligt artikel 17.4 far avvikelse enligt 17.2 och 17.3 inte leda till en
längre beräkningsperiod än sex månader. Om de allmänna principerna
till skydd for arbetstagarnas säkerhet och hälsa iakttas, kan dock med-
lemsstaterna - om sakliga, tekniska eller organisatoriska skäl finns -
tillåta kollektivavtal om beräkningsperioder som inte överstiger tolv
månader.
Enligt artikel 18 skall medlemsstaterna senast den 23 november 1996 ha
antagit de lagar eller andra forfattningar som är nödvändiga för att be-
stämmelserna i direktivet skall vara genomförda. Medlemsstaterna kan
även överlåta till arbetsmarknadens parter att fastställa de nödvändiga
bestämmelserna. I sådana fall är dock medlemsstaterna ansvariga för att
direktivets bestämmelser efterlevs (punkt 1 a).
Direktivet ger en möjlighet för medlemsstaterna att inte tillämpa be-
stämmelsen i artikel 6 om begränsning av veckoarbetstiden. Om så sker
skall dock medlemsstaten iaktta de allmänna principerna om skydd av
arbetstagarnas säkerhet och hälsa. Dessutom föreskriver artikel 18 (punkt
1 b i) en rad ytterligare förutsättningar som medlemstaten har att iaktta
om den väljer att inte tillämpa artikel 6. Av dessa kan nämnas att det
krävs ett samtycke av den enskilde arbetstagaren att arbeta mer än 48
timmar i veckan i genomsnitt under en fyramånadersperiod. En arbets-
tagare far inte "tillfogas skada" av arbetsgivaren på grund av att han inte
är beredd att lämna ett sådant samtycke.
Medlemsstaterna medges också en möjlighet att enligt artikel 18 (punkt
1 b ii) under en övergångsperiod om högst tre år ha bestämmelser som
endast ger rätt till tre veckors betald semester (och med samma villkor
som i artikel 7 i övrigt).
Övriga bestämmelser i artikel 18 är av karaktären anvisningar för ge-
nomförandet av direktivet. Av dessa skall här endast nämnas punkten 3,
enligt vilken tillämpningen av direktivet inte far utgöra skäl för en med-
lemsstat att sänka den allmänna skyddsnivån för arbetstagarna. Det är
däremot tillåtet att som en följd av "förändrade omständigheter" anta
olika bestämmelser, så länge direktivets minimikrav följs.
13
Regeringens bedömning: EG:s arbetstidsdirektiv bör i princip
inte föranleda andra lagändringar än vad som avser möjligheterna
att avvika från arbetstidslagen genom kollektivavtal och dispens.
De ytterligare förändringar i regelsystemet som kan vara lämpliga
att vidta med anledning av direktivet bör anstå till dess arbetstids-
kommittén slutfört sin översyn av arbetstidslagstifitningen.
Kommitténs bedömning: Överensstämmer i stort sett med regering-
ens.
Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker eller har
ingen erinran mot det föreslagna tillvägagångssättet. Rikspolisstyrelsen,
Socialstyrelsen, Arbetarskyddsstyrelsen och Svenska Arbetsgivareföre-
ningen (SAF) anger uttryckligen att de delar kommitténs bedömning att
det svenska regelsystemet har ett likvärdigt eller högre "skyddsvärde" än
direktivets bestämmelser. Till de remissinstanser som anser att tillväga-
gångssättet är riktigt hör också Stockholms tingsrätt, Landsorganisatio-
nen i Sverige (LO), Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) och
Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO). Dessa framhåller
dock särskilt att de förutsätter att Arbetstidskommittén i samband med
sitt arbete med flexibla arbetstidslösningar och arbetstidsförkortning
återkommer till sättet att genomföra vissa av direktivets regler, bl.a.
reglerna om dygnsvila. nattarbetets längd och omplacering eftersom det
enligt deras mening är tveksamt om direktivets krav uppfylls i dessa
avseenden. Arbetarskyddsstyrelsen anser att det hade varit önskvärt att
förslaget hade innehållit mer konkreta regler, men motsätter sig inte den
valda lösningen med hänsyn till den tidspress som gäller för anpassning-
en till EG:s regler. Hovrätten for Västra Sverige anser att de föreslagna
förändringarna är otillräckliga, även med beaktande av att de endast
skall utgöra provisoriska, absolut nödvändiga åtgärder. Arbetsdomstolen
ställer sig avvisande till tanken att föra ett resonemang om bestämmel-
sers skyddsvärde i fråga om några av de absoluta gränser direktivet
föreskriver i fråga om bl.a. dygnsvila, veckoarbetstid och nattarbete.
Enligt domstolen bör direktivets minimikrav ses över på nytt och genom
uttryckliga regler införlivas med svensk lagstiftning. Arbetslivsinstitutet
och Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet är båda myck-
et starkt kritiska till kommitténs förslag och avvisar helt valet av begrep-
pet skyddsvärde för att bedöma de svenska reglernas förenlighet med
EG-direktivet. De anser att ett sådant begrepp över huvud taget inte är
användbart vid genomförandet av EG-direktiv. Fakultetsnämnden anser
att det är nödvändigt med regeländringar, i vart fall beträffande vecko-
arbetstid och dygnsvila, för att EG-direktivet skall kunna anses genom-
fört i Sverige. Institutet anser att det därtill behövs ändringar beträffande
Prop. 1995/96:162
14
raster, nattarbete och omplaceringar. Enligt institutet skulle det rättstill- Prop. 1995/96:162
stånd som skulle uppstå på grund av den föreslagna "minimalistiska
implementeringen" bli både diffust och oändamålsenligt. Sverige bör
enligt institutet genomföra direktivet på ett sätt som gör att långvariga
och infekterade EG-rättsliga efterspel kan undvikas, vilket är en förut-
sättning för en "hög svensk profil och maximalt svenskt inflytande vid
utveckling av EG:s sociala dimension".
Bakgrunden till regeringens bedömning: Som tidigare nämnts skall
EG:s arbetstidsdirektiv vara genomfört i medlemsstaternas regelsystem
senast den 23 november 1996. Arbetstidskommittén har lagt fram ett
förslag som innebär så begränsade förändringar som möjligt i syfte att
ge största möjliga utrymme för det fortsatta utredningsarbetet. Kommit-
tén kommer i sitt fortsatta arbete att återkomma till i stort sett alla de
aspekter som behandlas i EG-direktivet. Kommittén har därför valt att
endast identifiera de ramar som EG-direktivet sätter för svenska arbets-
tidsregler i framtiden. Det skulle enligt kommittén vara hindrande i det
fortsatta arbetet att i det första skedet binda sig för regler som föran-
leddes av annat än en rent rättslig bedömning av behovet av EG-anpass-
ning. Kommittén anser därför att dess förslag skall betraktas som pro-
visoriska.
Kommittén har efter en genomgång av direktivet punkt för punkt och
en jämförelse med det svenska regelsystemet funnit att detta regelsystem
allmänt sett har ett för arbetstagarna väl så högt skyddsvärde som det
skydd EG-direktivet föreskriver. Kommittén har därför föreslagit att
arbetstidslagen (1982:673) i princip kvarstår oförändrad i väntan på den
totala översyn som kommittén avser att göra. Dock föreslås att den nu-
varande möjligheten att avvika från lagen genom dispenser och kollekti-
vavtal begränsas på grund av EG-direktivet och att bl.a. vissa tillägg
görs vad gäller tillsynen och sanktionsreglema.
Skälen till regeringens bedömning: Det är nödvändigt att nu genom-
föra de anpassningar av det svenska regelsystemet som krävs för att
kraven i EG-direktivet skall uppfyllas senast den 23 november 1996.
Samtidigt är det angeläget att den översyn av de svenska reglerna, som
länge varit aktuell, får fullföljas under så gynnsamma förutsättningar
som möjligt.
Inga ändringar görs i den lagreglerade arbetstiden
De förändringar som nu måste göras bör vara sådana som innebär så
små ingrepp som möjligt i regelsystemet. Därigenom kan kommittén
beredas så stort utrymme som möjligt i det fortsatta utredningsarbetet.
Regeringen utgår från att kommittén i sitt arbete med det materiella
innehållet i bestämmelserna i arbetstidslagen även ser till att dessa be-
stämmelser får en tillfredsställande utformning utifrån de krav som kan
ställas med hänsyn till EG-direktivet.
Regeringen delar liksom de flesta remissinstanserna den bedömning
kommittén gjort, nämligen att det svenska regelsystemet på arbetstids-
området som helhet ger arbetstagarna ett väl så gott skydd som EG-di-
rektivet föreskriver. Detta talar starkt för att helt undvika materiella Prop. 1995/96:162
ändringar i regelsystemet i avvaktan på att kommittén slutför sitt arbete.
Däremot kan det finns behov av förtydliganden på någon punkt av hur
lagens regler bör tillämpas. Detta kan lämpligen ske genom sådana till-
lämpningsföreskrifter som Arbetarskyddsstyrelsen kan utfärda. Direktivet
bör också, som kommittén föreslagit, medföra vissa ändringar bl.a. i reg-
lerna om dispenser. De dispenser som beviljas bör givetvis hålla sig
inom de ramar som EG-direktivet anger (se vidare avsnitt 11).
Genomförandet av direktivet bör huvudsakligen ske genom anpassning
av kollektivavtalen om arbetstid
Några av remissinstanserna påpekar att det kan ifrågasättas om alla
punkter i direktivet helt och hållet motsvaras av svenska regler som
anger arbetstagarnas rättigheter tillräckligt klart och preciserat. De anser
därför att det redan nu borde införas nya regler i vissa avseenden för att
direktivet skall kunna anses genomfört på ett korrekt sätt. Regeringen
kommer att redovisa sina närmare överväganden på var och en av dessa
punkter i direktivet i följande avsnitt.
Även om det på någon punkt skulle förhålla sig på det sätt som de kri-
tiska remissinstanserna påstår är det regeringens uppfattning att några
ändringar av de materiella reglerna inte är absolut nödvändiga att vidta i
detta skede. Skälet till detta är framför allt följande.
Den del av arbetsmarknaden som styrs direkt av arbetstidslagens regler
är av mycket begränsad omfattning. Arbetstidslagens regler kan helt eller
delvis avtalas bort, och det sker också i stor utsträckning. Det finns ett
stort behov av flexibilitet i arbetstidsreglema och på samtliga arbets-
marknadssektorer har parterna träffat kollektivavtal om arbetstidens
förläggning som i större eller mindre utsträckning avviker från arbets-
tidslagens regler. Det finns ingen anledning att anta annat än att kollek-
tivavtalsregleringen på detta område fortsätter att vara det helt domine-
rande regleringssättet. En tillfredsställande EG-anpassning av de svenska
arbetstiderna är därför framför allt beroende av att kollektivavtalens
regler inte underskrider den nivå som anges i arbetstidsdirektivet.
Arbetstidsdirektivet innehåller en klausul (artikel 18.1 a) som gör det
möjligt att genomföra direktivet genom att arbetsmarknadens parter
fastställer de nödvändiga bestämmelserna, varvid medlemsstaterna skall
se till att de alltid kan garantera att direktivets bestämmelser efterlevs.
En sådan klausul ("Christophersenklausulen") finns också i rådets direk-
tiv 91/533/EEG av den 14 oktober 1991 om arbetsgivares skyldighet att
upplysa arbetstagarna om de regler som är tillämpliga på anställnings-
avtalet eller anställningsförhållandet (EGT nr L 218, 18.10.1991, s. 32,
Celex 391L0533), i rådets direktiv 92/85/EEG av den 19 oktober 1992
om åtgärder för att förbättra säkerhet och hälsa på arbetsplatsen för
arbetstagare som är gravida, nyligen har fött barn eller ammar (tionde
särdirektivet enligt artikel 16.1 i direktiv 89/391/EEG)(EGT nr L 348,
28.11.1992. s. 1. Celex nr 392L0085), i rådets direktiv 92/56/EEG av
den 24 juni 1992 om ändring av direktiv 75/129/EEG om tillnärmning
16
av medlemsstaternas lagstiftning om kollektiva uppsägningar (EGT nr L Prop. 1995/96:162
245, 26.8.1992, s. 3, Celex 392L0056) samt i rådets direktiv 94/45/EG
av den 22 september 1994 om inrättandet av ett europeiskt företagsråd
eller ett förfarande i gemenskapsföretag och grupper av gemenskapsföre-
tag för information till och samråd med arbetstagare (EGT nr L 254,
30.9.1994, s. 64, Celex 394L0045).
De flesta av dessa direktiv behandlar sådant som i Sverige i stor ut-
sträckning regleras i lag. Möjligheten att genomföra EG:s arbetsrätt med
kollektivavtal i fråga om sådant som i Sverige uteslutande är föremål för
kollektivavtalsreglering har därför ännu inte kommit i blickpunkten. Det
kan dock nämnas att försök har gjorts att genomföra EG-direktivet om
europeiska företagsråd genom kollektivavtal, men dessa har inte lett till
något resultat.
Enligt regeringens mening bör det finnas utrymme för att genomföra
arbetstidsdirektivet genom kollektivavtal som slutits med avvikelse från
arbetstidslagens regler. En stor fördel med detta är att parterna själva far
behålla möjligheten att anpassa reglerna till de speciella förhållandena på
avtalsområdet i fråga. Samtidigt åläggs de ansvar för att avtalen håller
sig inom de ramar direktivet anger. Direktivets karaktär med dess många
möjligheter till avvikelser i olika avseenden gör att det bör lämpa sig
särskilt väl för ändamålet. Därmed är det också möjligt att behålla den
konstruktion som gällt hittills och som gäller för en stor del av svensk
arbetsrätt, nämligen en lag med relativt generella regler som i stor ut-
sträckning ersätts eller kompletteras av preciserade bestämmelser i kol-
lektivavtal.
Rättsläget hittills när det gäller möjligheten att genomföra direktiv med
kollektivavtal har emellertid inneburit krav på heltäckande avtal eller
kompletterande lagstiftning, vilket framgår av flera domar från EG-dom-
stolen från första hälften av 1980-talet. Detta krav har inte varit något
problem för flertalet av EU:s medlemsstater, t.ex. de som tillämpar s.k.
allmängiltigförklarade kollektivavtal. Danmark har hittills varit det enda
EU-land med kollektivavtal av en typ som liknar den svenska. Danmark
har krävt erkännande fullt ut för kollektivavtal som ett sätt att uppfylla
EG:s arbetsrättsliga direktiv.
Läget efter Maastrichtavtalet är annorlunda än tidigare när det gäller
synen på kollektivavtalen. Dessa har nu fatt en betydligt starkare ställ-
ning. Det kommer bl.a. till uttryck i artikel 2:4 i det s.k. sociala proto-
kollet. Enligt uttalanden av kommissionsledamoten Flynn i brevväxling
med danska LO skulle det vara möjligt att kollektivavtal hade en lägre
täckningsgrad utan att kompletterande lagstiftning skulle krävas.
Flynns uttalanden i brev till dåvarande svenske arbetsmarknadsminis-
tern inför medlemsskapsförhandlingama kan också ses som uttryck för
en förändrad syn i dessa frågor. Flynn betonar att det sociala protokollet
anvisar just kollektivavtal som en möjlighet att genomföra direktiv i den
nationella rättsordningen. I de fall företag eller individer inte följer för-
pliktelserna hänvisar Flynn till de gängse metoder som tillämpas i Sveri-
ge för att lösa sådana problem och tillägger att bara som en sista utväg
behöver nationell lagstiftning övervägas. Enligt Flynn kräver det sociala 17
protokollet inte på något sätt ändrad praxis i Sverige såvitt avser arbets-
2 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 162
marknadsfrågor. Skriftväxlingen mellan den svenske arbetsmark-
nadsministern och Flynn protokollfördes efter medlemsskapsförhand-
lingama. En svensk förklaring med hänvisning till denna skriftväxling
liksom ett uttalande om att Sverige fått försäkringar beträffande rådande
svensk praxis såvitt avser arbetsmarknadsfrågor och då särskilt systemet
med att fastställa arbetsvillkor i kollektivavtal mellan arbetsmarknadens
parter, har fogats till slutakten till fördraget om Sveriges anslutning till
EU (se prop. 1994/95:19 Del 1, s. 218 ff. och bet 1994/95:UU5, s. 62
f.)
I Danmark pågår nu försök att genomföra EG:s arbetstidsdirektiv en-
bart genom kollektivavtal.
Mot bakgrund av vad som nu sagts bör det enligt regeringens mening
vara möjligt att - som ett första steg - genomföra direktivet på det sätt
som kommittén föreslår, nämligen genom att införa regler som medför
att arbetstidsbestämmelser i kollektivavtal som slutits med avvikelse från
arbetstidslagens regler inte får underskrida EG-direktivets minimikrav,
samtidigt som de materiella bestämmelserna i arbetstidslagen och övrig
relevant lagstiftning i princip behålls oförändrade. Till detta kommer
även att det bör införas regler om sanktioner i de fall kollektivavtal
skulle åsidosätta direktivets krav (se avsnitt 12). Som nyss nämnts bör
också reglerna för Arbetarskyddsstyrelsens dispenser förändras.
Detta ställningstagande innebär också att regeringen, liksom kommit-
tén, i princip inte finner anledning att förändra det förhållande som råder
mellan lag och avtal på det aktuella området. Arbetstidslagen bör liksom
tidigare vara dispositiv till förmån för kollektivavtal. Reglerna i arbets-
miljölagen (1977:1160) och semesterlagen (1977:480) skall givetvis som
hittills vara i huvudsak tvingande. Omfattningen och innebörden av
arbetstidslagens dispositivitet blir givetvis en annan med de nu föreslag-
na reglerna. Regeringen återkommer till den frågan i nästa avsnitt.
Regeringens förslag: Arbetstidslagen tillförs en regel som innebär
att parterna i kollektivavtal som avviker från lagens regler måste
beakta minimikraven i arbetstidsdirektivet.
Kommitténs förslag: Överensstämmer i stort sett med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta av de remissinstanser som har yttrat sig
i frågan tillstyrker eller har ingen erinran mot förslaget att begränsa
lagens dispositivitet med hänvisning till direktivets regler. Hit hör bl.a.
de fackliga organisationerna och arbetsgivarorganisationerna. Flera av
remissinstanserna befarar dock att metoden att hänvisa direkt till direkti-
vets regler kan skapa oklarheter och problem vid tillämpningen. Arbets-
domstolen anser att regeln innebär en alltför svävande normering som
Prop. 1995/96:162
18
för med sig uppenbara problem i tillämpningen. Förslaget kan, enligt Prop. 1995/96:162
domstolen, antas leda till osäkerhet för arbetsmarknadens parter vid
slutande av kollektivavtal samt svårigheter med att förutse domstolars
prövning i eventuella tvister rörande frågan om ett visst kollektivavtal
strider mot direktivet. Hovrätten för Västra Sverige, Arbetslivsinstitutet
och Sveriges Advokatsamfund uttrycker liknande uppfattningar. Enligt
samfundet kan konsekvenserna av förslaget bli att huvudansvaret för
rättstillämpningen inte med säkerhet längre kommer att ligga hos svens-
ka domstolar och myndigheter eftersom domstolarna i många fall skulle
bli tvungna att begära tolkningsbesked från EG-domstolen på grund av
direktivets svårtillgängliga karaktär. Arbetarskyddsstyrelsen hade före-
dragit att lagen lämnades helt oförändrad, och befarar att den föreslagna
hänvisningen till direktivet - med tanke på att regelverken skiljer sig åt
i en rad avseenden - kommer att leda till tvister och onödig tidsutdräkt.
Arbetsgivarverket anser att den föreslagna konstruktionen är den bästa
möjliga lösningen i den uppkomna situationen, men befarar att ett ökat
antal tvister kan bli följden. Den föreslagna regeln brister i tydlighet
enligt SAF. som föreslår att lagregeln skrivs om så att det av den direkt
kan utläsas att den enda begränsningen i dispositiviteten gäller vecko-
arbetstiden. Sveriges Advokatsamfund anser också att lagregeln bör skri-
vas om så att "de klara begränsningar" i dispositiviteten som direktivet
uppställer framgår direkt av lagtexten. Även Juridiska fakultetsnämnden
vid Stockholms universitet är kritisk till den föreslagna regeln och på-
pekar att den inte alls har samma drag av entydighet över sig som mot-
svarande regelverk har i anställningsskydds- och medbestämmandela-
garna. I likhet med Hovrätten för Västra Sverige uttrycker nämnden
dessutom tveksamhet vad gäller användningen av begreppet "skyddsvär-
de" i lagtext.
Skälen för regeringens förslag: Utgångspunkten för det förslag rege-
ringen nu presenterar är, som ovan framhållits, att begränsa de nödvän-
diga förändringarna i dagens regelsystem till ett minimum i avvaktan på
att Arbetstidskommittén slutför sitt arbete. Detta innebär bl.a. att det nu
rådande förhållandet mellan lag och kollektivavtal i princip bör bibehål-
las. 1 den mån arbetstidsdirektivets regler motsvaras av dispositiva regler
i arbetstidslagen måste dock gränser sättas för parternas möjligheter att
sätta andra regler i stället för lagens. Frågan är nu hur reglerna om
sådana gränser skall utformas.
Regeringen anser liksom kommittén och merparten av remissinstanser-
na att det är lämpligast om parterna själva tar huvudansvaret för att de
regler som skall tillämpas på avtalsområdet i fråga uppfyller de mini-
mikrav som direktivet uppställer. Endast på så sätt kan reglerna bli till-
räckligt flexibla och anpassade efter olika verksamheters behov. Det
ansvar som parterna härigenom får ta på sig kan naturligtvis, som flera
av remissinstanserna påpekar, innebära att stora krav ställs på av-
talsparterna när det gäller att bedöma om avtalen håller sig inom de
gränser direktivet sätter. Å andra sidan kan ett sådant ökat ansvar anses
vara helt i linje med vad parterna själva uttryckt önskemål om i olika
sammanhang, inte minst i den diskussion som fördes inför medlems- J9
skapsförhandlingama om vikten av att värna om den svenska arbetsrätts-
liga modellen och rätten att även i fortsättningen reglera anställnings- Prop. 1995/96:162
villkor i kollektivavtal.
Som många remissinstanser konstaterat innebär direktivet ett stort ut-
rymme för flexibla lösningar genom de långtgående möjligheter som ges
framför allt i artikel 17.3 att genom kollektivavtal avvika från dess reg-
ler om arbetstidens förläggning, dvs. dygnsvila, veckovila, raster, natt-
arbetets längd och om beräkningsperioder i vissa fall. Avvikelse får ske
under förutsättning att de berörda arbetstagarna beviljas motsvarande
kompensationsledighet eller - i undantagsfall, när det inte är möjligt att
bevilja sådan ledighet av objektiva skäl - att de berörda arbetstagarna
ges lämpligt skydd. Vad gäller begränsningen av veckoarbetstiden till i
genomsnitt 48 timmar per vecka medger direktivets regler att kollektiv-
avtalsparterna förlänger den period för vilken genomsnittsberäkning far
ske till sex månader. Om det finns sakliga, tekniska eller arbetsorganisa-
toriska skäl far en ytterligare förlängning ske till tolv månader - under
förutsättning att de allmänna principerna om skydd för arbetstagarnas
hälsa och säkerhet iakttas (artikel 17.4).
Begränsningen av dispositiviteten med hänvisning till direktivet innebär
inte, som SAF och Sveriges Advokatsamfund tycks befara, att det är
enbart direktivets huvudregler i en viss fråga som måste iakttas. Själv-
fallet innebär hänvisningen i den föreslagna lagtexten att även direktivets
omfattande avvikelsemöjligheter far tillvaratas av parterna.
Den begränsning som föreslås gälla för kollektivavtalen innebär således
till att börja med att parterna, om de vill avvika från arbetstidslagens
regler, själva måste ta ställning till om en viss regel även innebär en
avvikelse från direktivets huvudregel i frågan. De far dessutom, om det
är fråga om en sådan avvikelse, komma överens om hur den kompen-
sation direktivet föreskriver i ett sådant fall skall utformas. Parterna far
alltså avgöra vad som i en viss bransch kan utgöra "objektiva skäl" för
att inte bevilja kompensationsledighet eller vad som kan tänkas uppfylla
kraven på "annat lämpligt skydd". Detsamma gäller uttrycket "sakliga,
tekniska eller arbetsorganisatoriska skäl". På dessa punkter är det för
närvarande inte möjligt att ge någon ledning vad gäller den närmare
innebörden av begreppen. Man bör dock kunna utgå ifrån att ett företags
storlek bör få betydelse i sammanhanget (jämför rådets och kommissio-
nens gemensamma uttalande i Statements for entry into the Council
minutes, s. 8).
I detta sammanhang bör för tydlighetens skull påpekas att flera av
direktivets regler över huvud taget inte kan bli föremål för avvikelse
genom kollektivavtal, nämligen de regler som i svensk rätt motsvaras av
tvingande regler i semesterlagen respektive arbetsmiljölagen (se avsnitt 9
och 10). Det som kan bli föremål för avvikelser är framför allt regler
om arbetstidens förläggning och veckoarbetstidens längd.
Flera remissinstanser anser att dispositiviteten inte bör begränsas på det
föreslagna sättet med en hänvisning till direktivet som sådant, utan ge-
nom ett uttryckligt angivande av de villkor som gäller. Arbetslivsinstitu-
tet anser att det inte bör vara några problem med att i arbetstidslagen
klart ange vilka krav som är minimikrav och som inte kan avtalas bort. 20
Sveriges Advokatsamfund och SAF uttrycker liknande uppfattningar.
SAF anser dock att det endast finns ett enda sådant minimikrav, näm- Prop. 1995/96:162
ligen vad gäller veckoarbetstiden. Enligt Juridiska fakultetsnämnden vid
Stockholms universitet har den föreslagna hänvisningen till EG-direktivet
inte samma drag av entydighet över sig som motsvarande regler i an-
ställningsskyddslagen och medbestämmandelagen, vilka kommittén hän-
visat till i motiveringen till sitt förslag. Nämnden påpekar också att det i
dessa lagar finns uttryckliga och ganska entydiga materiella regler med
utgångspunkt från nästan lika entydiga bestämmelser i motsvarande
EG-direktiv, vilket inte är fallet vad gäller arbetstidsreglema.
Även Lagrådet har invändningar mot den föreslagna bestämmelsen
med hänvisning till sådana skäl som bl.a. Arbetsdomstolen anfört. Med
hänsyn till att de centrala organisationerna på arbetsmarknaden inte mot-
satt sig den föreslagna lösningen anser dock Lagrådet att bestämmelsen
kan godtas, åtminstone i avvaktan på den översyn av lagen som pågår.
Det vore givetvis önskvärt om de regler som begränsar avtalsfriheten i
dessa frågor kunde vara enklare, klarare och lättare att tillämpa än den
reglering som nu föreslås. Regeringen har stor förståelse för de fram-
förda synpunkterna. Det går emellertid inte att undvika att EG-direktivet
i sig, med dess invecklade regler, medför att de svenska reglerna blir
mer komplicerade, särskilt som arbetstidsfrågoma i direktivet regleras på
ett annat sätt och med andra begrepp än enligt svensk rätt. Det krävs ett
omfattande arbete för att samordna de båda regelsystemen. Det arbetet
bör ske i samband med den översyn i sak som Arbetstidskommittén nu
bedriver. Därefter kan det finnas förutsättningar för en annan och enkla-
re konstruktion av reglerna.
Svårigheterna att tillämpa direktivets regler om arbetstidens förlägg-
ning bör inte heller överdrivas, i vart fall inte i de situationer då det är
klart att en avvikelse från huvureglema kan ske med stöd av artikel
17.3, vilket lär bli det vanligaste fallet. Det blir då fråga om en tillämp-
ning av de ovan nämnda begreppen "lämpligt skydd" etc. Däremot kan
det uppenbarligen bli problematiskt på ett helt annat sätt att tillämpa
direktivets regel om begränsning av veckoarbetstiden. Denna regel (i ge-
nomsnitt 48 timmar per vecka) kan inte helt åsidosättas genom kollek-
tivavtal, vilket medför att direktivets sätt att beräkna arbetstid kan kom-
ma att tillämpas parallellt med det som de svenska reglerna bygger på.
Detta är en fråga där det framstår som särskilt viktigt att det sker ett
fortsatt arbete i harmoniseringssyfte.
På en punkt bör dock den föreslagna regeln kunna göras tydligare
redan nu. Som Hovrätten för Västra Sverige och Juridiska fakultets-
nämnden vid Stockholms universitet påpekat kan användningen av be-
greppet "skyddsvärde" i lagtext bidra till oklarhet om vad som gäller.
Regeringen anser därför att lagregeln bör ha en något annorlunda lydelse
än den kommittén föreslagit. Denna fråga kommer att behandlas närmare
i författningskommentaren.
21
Regeringens förslag: Arbetstidslagen tillförs för tydlighetens skull
en hänvisning till arbetsmiljölagens regler om arbetstid. Arbetstids-
reglemas tillämpningsområde kvarstår tills vidare oförändrat. Frå-
gan om arbetstidslagens tillämpning på hemarbete utreds dock
vidare.
Kommitténs förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna har inte yttrat sig
särskilt i frågan. Hovrätten för Västra Sverige delar bedömningen att
hänvisningen till arbetsmiljölagens regler för närvarande är tillräcklig för
att tydliggöra förutsättningarna för att utnyttja EG-direktivets avvikelse-
möjligheter i fråga om vissa arbeten. Rikspolisstyrelsen påpekar att en
tillämpning av direktivets regler fullt ut på polisverksamheten, särskilt
vissa verksamheter inom Säkerhetspolisen, skulle innebära stora praktis-
ka svårigheter och väsentligt ökade kostnader. LO, TCO, SACO och
Arbetslivsinstitutet understryker vikten av att kommittén i sitt fortsatta
arbete återkommer till frågan om arbetstidslagens tillämpning på arbets-
tagare som utför arbete i sitt eget hem.
Skälen för regeringens förslag: En redogörelse för EG-direktivets
tillämpningsområde finns i avsnitt 4.
Arbetstidslagen gäller varje verksamhet där arbetstagare utför arbete
för arbetsgivares räkning (1 §). Undantag görs dock enligt 2 § för föl-
jande fall:
”1. arbete som utförs i arbetstagarens hem eller annars under sådana
förhållanden att det inte kan anses vara arbetsgivarens uppgift att vaka
över hur arbetet är ordnat,
2. arbete som utförs av arbetstagare som med hänsyn till arbetsuppgif-
ter och anställningsvillkor har företagsledande eller därmed jämförlig
ställning eller av arbetstagare som med hänsyn till sina arbetsuppgifter
har förtroendet att själva disponera sin arbetstid,
3. arbete som utförs i arbetsgivarens hushåll,
4. skeppstjänst.”
För arbete som utförs i arbetsgivarens hushåll finns särskilda bestäm-
melser i lagen (1970:943) om arbetstid m.m. i husligt arbete. Arbetstider
vid skeppstjänst regleras framför allt genom sjöarbetstidslagen
(1970:105).
I detta sammanhang bör också arbetsmiljölagen nämnas. Särskilt andra
och tredje kapitlet i lagen innehåller allmänna krav på en godtagbar
arbetsmiljö. Bland annat stadgas att förläggning av arbetstider skall be-
aktas när teknik, arbetsorganisation och arbetsinnehåll utformas (2 kap.
1 § fjärde stycket arbetsmiljölagen). Lagen, vars regler är tvingande,
omfattar allt arbete utom visst fartygsarbete och arbete i arbetsgivarens
hushåll av den som fyllt 18 år.
Prop. 1995/96:162
22
En jämförelse mellan EG-direktivets och de svenska arbetstidsregler- Prop. 1995/96:162
nas tillämpningsområde visar att EG-direktivet inte är tillämpligt på
vissa områden som omfattas av den svenska arbetstidslagstiftningen, som
t.ex. en rad transportsektorer och viss offentlig verksamhet, t.ex. försva-
rets och polisens verksamhet. Detta förhållande bör dock inte medföra
att arbetstidslagens tillämpningsområde bör inskränkas. Däremot kommer
det att medföra att parterna liksom nu har full frihet att träffa kollekti-
vavtal på sådana områden som t.ex. polisverksamheten. Den begränsning
av rätten att i kollektivavtal avvika från lagens regler som föreslagits i
föregående avsnitt berör ju inte dessa områden eftersom de inte omfattas
av direktivet. Den enda skyldighet som följer av EG-direktivet i dessa
fall är en allmän skyldighet att i enlighet med artikel 2 i det s.k. ram-
direktivet (89/391/EEG) trygga arbetstagarnas hälsa och säkerhet (se
avsnitt 4). Sådana regler finns i arbetsmiljölagen.
Vad gäller totalförsvaret kan den nuvarande möjligheten att genom sär-
skilda föreskrifter avvika från arbetstidslagen behållas.
Som kommittén konstaterat undantar emellertid arbetstidslagen vissa
kategorier som i princip omfattas av direktivet, nämligen arbetstagare
som utför s.k. okontrollerbart arbete (2 § 1) samt arbetstagare med före-
tagsledande eller därmed jämförlig ställning och arbetstagare som själva
disponerar sin arbetstid (2 § 2).
EG-direktivet ger i artikel 17.1 möjlighet att för vissa speciella arbets-
tagarkategorier avvika från direktivets bestämmelser om dygns- och
veckovila. begränsning av nattarbete och arbetstiden per vecka samt
raster. Sådana avvikelser far göras när - med hänsyn till det aktuella
arbetets särskilda art - arbetstidens längd inte mäts eller bestäms i för-
väg eller kan bestämmas av arbetstagarna själva. Som exempel nämns
bl.a. företagsledare eller andra personer med självständiga beslutsbefo-
genheter.
Arbetstidslagens undantag för arbetstagare med företagsledande eller
därmed jämförlig ställning bör utan vidare anses kunna utgöra en sådan
avvikelse som tillåts enligt direktivets artikel 17.1.
Vad gäller de arbetstagare som avses i 2 § 1 arbetstidslagen är läget
inte lika klart. Lagens undantag för okontrollerbart arbete motsvaras
dock av den möjlighet av avvika som direktivet ger. Det kategoriska
undantaget för hemarbete som görs i arbetstidslagen har däremot ingen
direkt motsvarighet i direktivets avvikelseregler. Av lagtextens lydelse
(2 § 1) framgår nämligen att det förutsätts att det inte i något fall är
möjligt att kontrollera arbetstiden vid hemarbete ("...hem, eller annars
under sådana förhållanden att..."). Endast under sådana förhållanden har
undantaget för hemarbete stöd i artikel 17.1.
Nya former av hemarbete har emellertid tillkommit genom bl.a. data-
teknologin. Visst sådant arbete, t.ex. vid en terminal i hemmet, kan vara
möjligt att övervaka via arbetsgivarens datasystem. Det borde därmed
inte vara att betrakta som okontrollerbart i arbetstidslagens mening.
Även beträffande andra former av hemarbete kan de nu gällande reg-
lerna diskuteras. I viss utsträckning omfattas dock hemarbetande av
kollektivavtal om arbetstid.
23
Regeringen delar de synpunkter som framförts av flera remissinstanser Prop. 1995/96:162
att det är synnerligen angeläget att kommittén i det fortsatta utrednings-
arbetet noga uppmärksammar hemarbete och arbete på distans. Som
kommittén påpekar är detta också ett område som nu uppmärksammas
både inom EU och ILO. En grundlig genomgång är nödvändig innan ett
ställningstagande kan ske i fråga om ändring av arbetstidslagens tillämp-
ningsområde så att vissa former av hemarbete omfattas av lagen. Arbets-
tidslagens tillämpningsområde bör därför kvarstå oförändrat i avvaktan
på en närmare utredning av frågan.
Förutsättningen för de nyss nämnda avvikelserna från EG-direktivet är
att de allmänna principerna för arbetstagarnas hälsa och säkerhet iakttas.
De aktuella arbetstagarna omfattas av sådana regler i arbetsmiljölagen. I
den lagen anges vissa allmänna krav på arbetsmiljön och reglerna in-
nebär bl.a. att arbetstidens längd och förläggning skall ses som en del av
arbetsmiljön. Detta framgår redan av förarbetena till arbetstidslagen (se
prop. 1981/82:154 s. 17) och har därefter konkretiserats och förtydligats
genom de ändringar i arbetsmiljölagen som trädde i kraft den 1 juli 1991
(se prop. 1990/91:140 s. 32 ff.).
Det finns även andra skäl för en hänvisning till arbetsmiljölagens reg-
ler. Regeringen återkommer till dessa i följande avsnitt.
Regeringens bedömning: EG-direktivets regler om begränsning
av veckoarbetstiden, dygnsvila och nattarbetets längd bör inte
föranleda någon ändring i arbetstidslagen.
Kommitténs bedömning: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Stockholms tingsrätt anser det tveksamt om
svensk rätt uppfyller direktivets krav vad gäller veckoarbetstid och dygn-
svila. LO uttrycker en liknande uppfattning och anser att detta även
gäller reglerna om nattarbetets längd. TCO och SACO uttrycker också
sådan tveksamhet särskilt vad avser reglerna om dygnsvila och nattarbe-
tets längd. Samtliga nu nämnda remissinstanser accepterar dock den be-
dömning som kommittén gjort med hänvisning till den fortsatta översyn
av reglerna som kommittén skall göra. Hovrätten för Västra Sverige och
Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet godtar däremot
inte förslaget utan anser att det är nödvändigt med nya regler som upp-
fyller direktivets krav i fråga om veckoarbetstid och dygnsvila. Samma
inställning har Arbetslivsinstitutet och Arbetsdomstolen som båda dess-
utom anser att uttryckliga regler bör införas i lagen vad beträffar natt-
arbetets längd.
24
Begränsning av veckoarbetstiden
Enligt EG-direktivet får den genomsnittliga arbetstiden, dvs. den tid då
arbetstagaren står till arbetsgivarens förfogande och utför aktiviteter eller
uppgifter, uppgå till högst 48 timmar i veckan, inklusive övertid (artikel
6). Enligt huvudregeln får den period under vilken genomsnittet beräk-
nas vara högst fyra månader. Betald semester och sjukfrånvaro skall
antingen inte inkluderas i beräkningsperioden eller räknas som arbetad
tid (artikel 16.2). Beräkningsperioden får - genom regler beslutade av
medlemsstaterna - förlängas till sex månader för de olika typer av arbe-
ten som avses i artikel 17.2.1-2 och under de förutsättningar som anges
där. Direktivet ger vidare en möjlighet för medlemsstaterna att inte alls
tillämpa regeln om veckoarbetstid (artikel 18.1 b i). En av förutsättning-
arna för att detta skall vara tillåtet är att ingen arbetsgivare skall kunna
kräva högre veckoarbetstid än enligt huvudregeln utan arbetstagarens
medgivande.
Arbetstidslagens huvudregel är 40 timmars ordinarie arbetstid per
vecka, eller, om det i vissa fall behövs. 40 timmar i genomsnitt under en
fyraveckorsperiod (5 §). Till detta får läggas övertid med 48 timmar per
fyraveckorsperiod eller 50 timmar per kalendermånad, dock högst 200
timmar per år (8 §). S.k. nödfallsövertid, som inte är begränsad, får tas
ut i vissa situationer (9 §).
Kommittén har med hjälp av räkneexempel (s. 91 ff.) försökt jämföra
de båda regelsystemen. Exemplen visar att utfallet beror på vilken beräk-
ningsperiod som väljs. Om en period på fyra månader väljs kan lagens
regler tillåta ett större arbetstidsuttag än direktivets regler, eftersom hela
årets tillåtna övertid kan koncentreras till den perioden. Resultatet blir
däremot det motsatta om man väljer en beräkningsperiod som är längre
än fyra månader.
Kommittén menar att jämförelsen inte kan stanna där, utan att det är
nödvändigt att också beakta framför allt de skillnader som föreligger när
det gäller sättet att beräkna arbetstid och övertid. Arbetstidslagen skiljer
på ordinarie arbetstid och övertid, vilket inte direktivet gör. När övertid
beräknas skall kompensationsledighet eller annan ledighet som förläggs
till arbetstagarens ordinarie arbetstid likställas med fullgjord ordinarie
arbetstid (7 § andra stycket arbetstidslagen). Det kan alltså förutom sjuk-
dom och semester vara fråga om föräldraledighet, studieledighet, ledig-
het på grund av fackligt arbete, enskilda angelägenheter m.m. Enligt
direktivet kan endast sjukledighet och semester jämställas med arbetstid.
Kommitténs slutsats är att vid en samlad bedömning av bestämmelserna
har de svenska reglerna ett lika högt eller högre skyddvärde än det di-
rektivet föreskriver.
Hovrätten för Västra Sverige anser att man vid en jämförelse mellan
regelsystemen skall utgå från en "normal" tjänstgöring och att en sådan
jämförelse visar att EG-direktivets regler inte kan garanteras i svensk
rätt. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet och Arbets-
livsinstitutet hävdar, med stöd av andra räkneexempel, att de svenska
Prop. 1995/96:162
25
reglerna innebär att direktivets krav inte i alla situationer uppfylls. De
anser vidare att det i detta sammanhang inte skall tas någon hänsyn till
de svenska ledighetsreglema. Kommitténs resonemang om reglernas
skyddsvärde avvisas. Både fakultetsnämnden och Arbetslivsinstitutet
anser att Sverige bör utnyttja den möjlighet som erbjuds i artikel
18.1 bi att genom individuella avtal avvika från direktivets regler om
veckoarbetstid.
Enligt regeringens uppfattning är en jämförelse mellan regelsystemen
utifrån en sådan samlad bedömning som kommittén gjort värdefull. Det
är av stor vikt att det ges en helhetsbild av det skydd som erbjuds enligt
de olika regelkonstruktionerna, och alla aspekter som kan ha betydelse
bör beaktas. Som flera av remissinstanserna påpekat måste samtidigt
givetvis beaktas att de rättigheter direktivet ger skall ges varje enskild
arbetstagare utan undantag och att EG-domstolen i sina avgöranden inte
godkänt att fördelar i ett rättssystem skall kunna uppväga brister vad
gäller genomförandet av enskilda regler i ett direktiv.
Enligt regeringens mening visar emellertid den redogörelse som kom-
mittén presenterat att EG-direktivets regler på detta område inte utan
vidare låter sig fogas in bland de svenska arbetstidsreglema. Olikheterna
i regelsystemen är alltför stora. Effekterna av en kombination av direkti-
vets timbegränsning och arbetstidslagens sätt att beräkna ordinarie ar-
betstid låter sig inte utan vidare överblickas. Helt klart skulle dock en
direkt tillämpning av det svenska sättet att beräkna ordinarie arbetstid på
direktivets begränsningsregel generellt sett innebära en betydligt kraftig-
are begränsning av arbetstiden än den direktivet kräver. Detta visar att
det är nödvändigt att denna typ av förändringar görs i samband med en
översyn av reglerna i dess helhet. Regeringen delar därför kommitténs
uppfattning - som majoriteten av remissinstanserna accepterat - att ar-
betstidslagens regler nu bör lämnas oförändrade, och förutsätter att kom-
mittén i sitt fortsatta arbete med frågor om arbetstidsförkortning och
övertid även beaktar vad som här framförts om behovet av uttryckliga
regler som tillgodoser direktivets krav på denna punkt.
Dygnsvila
EG-direktivets regel om dygnsvila innebär att varje arbetstagare skall
erhålla minst 11 timmars sammanhängande ledighet under varje 24-tim-
marsperiod (artikel 3). Möjligheterna att avvika från artikeln genom
regler beslutade av medlemsstaterna är omfattande och anges i artikel
17.1-2. Arbetstagarna skall vid sådana avvikelser erhålla kompensations-
ledighet eller lämpligt skydd.
Arbetstidslagen saknar en motsvarande regel om dygnsvila. Däremot
finns en regel om nattvila i lagens 13 §. Enligt denna regel skall alla
arbetstagare ha ledigt för nattvila och i den ledigheten skall ingå tiden
mellan kl 24 och klockan 5. Undantag från detta nattarbetsförbud far
göras om det är nödvändigt med hänsyn till arbetets art, allmänhetens
behov eller andra särskilda omständigheter.
Prop. 1995/96:162
26
Den svenska regeln för dygnsvila innebär alltså att dygnsvilan i första Prop. 1995/96:162
hand skall vara en nattvila, men klockslagen för denna nattvila är inte
fixerade. I förarbetena till arbetstidslagen konstaterades att rätten till
nattvila även innebär begränsningar i möjligheten att anlita arbetstagare
till arbete tidigt på morgonen eller sent på kvällen, även om dessa klock-
slag inte preciserats. Arbetstagaren skall ges behövlig ledighet.
Den utredning som lade fram förslag till den nuvarande arbetstidslagen
gjorde en grundlig genomgång av frågan om dygnsarbetstid och dygns-
vila. Bland de skäl som utredningen framförde mot att införa preciserade
regler för begränsning av dygnsarbetstiden i lagen var bl.a. farhågor för
att sådana regler skulle kunna få en rad rent negativa följdverkningar ur
arbetstagarsynpunkt. Bl.a. antogs att de skulle kunna fa en styrande
effekt mot längre dygnsarbetstider allmänt sett. Det ansågs dessutom att
en sådan regel skulle behöva förses med så långtgående undantagsbe-
stämmelser att den i det stora hela skulle komma att bli utan verkan.
Utredningens ställningstagande att inte föreslå en regel om
dygnsbegränsning godtogs av samtliga remissinstanser. I propositionen
liksom i betänkandet betonades parternas gemensamma ansvar för att
arbetstiden fördelas på ett tillfredsställande sätt med utgångspunkt i ar-
betsmiljölagens bestämmelser om vikten av att väga in mer långsiktiga
verkningar av olika arbetstidssystem etc. (se SOU 1981:5, s. 56-60 och
prop. 1981/82:154, s. 17).
Arbetstidskommittén har gjort en jämförelse mellan direktivets regler
och de svenska reglerna och funnit att arbetstidslagens regler om natt-
arbetsförbud och de tidigare nämnda allmänna skyddsreglema i arbets-
miljölagen tillsammans med den tillsyn och myndighetskontroll som
finns på området inte innebär ett sämre skydd för arbetstagarna än direk-
tivets regler. Kommittén har härvid även tagit hänsyn till de tidigare
nämnda skillnaderna i sättet att tillämpa arbetstidsbegreppet och de
långtgående avvikelsemöjligheter som direktivet ger (s. 86 ff.). Någon
ändring av reglerna föreslås därför inte.
Många av remissinstanserna, även några av de som accepterar den be-
dömning som kommittén har gjort, anser dock att det är tveksamt om
direktivets klara och preciserade dygnsvileregel kan anses vara uppfylld
genom hänvisning till bl.a. uttalanden i lagförarbeten. Det har påpekats
från flera håll att EG-rätten inte accepterar sådana uttalande som en
godtagbar rättskälla när det är fråga om införlivande av direktiv.
Enligt bl.a. LO finns det ett behov av tydligare regler om dygnsvila
alldeles oavsett om detta påkallas av direktivet eller ej.
Regeringen delar den uppfattning som framförts av kommittén och
som fatt stöd av de flesta remissinstanserna, nämligen att ändringar i
lagen även i detta avseende nu bör undvikas. En av huvuduppgifterna i
kommmitténs fortsatta arbete är att undersöka på vilket sätt flexibla
arbetstider kan införas i svensk lagstiftning. Som LO och TCO påpekat
bör kommittén, då den överväger flexiblare arbetstidsregler, även på
denna punkt beakta behovet av mer preciserade regler.
27
Nattarbetets längd
Den svenska arbetstidslagen, som har ett principiellt nattarbetsförbud,
saknar en särskild regel om längsta tillåtna arbetstid nattetid för de fall
då sådant arbete undantagsvis tillåts enligt lagen. Enligt EG-direktivet är
däremot nattarbete i princip tillåtet, men det finns regler om begränsning
av sådant arbete. Enligt den ena av dessa regler (artikel 8.1) far den
normala arbetstiden inte överstiga ett genomsnitt av åtta timmar under
varje 24-timmarsperiod. Begränsningsperiodens längd fastställs inte i
direktivet utan far bestämmas av medlemsstaterna efter samråd med
arbetsmarknadens parter (artikel 16.3).
Som kommittén framhållit (s. 96 ff.) har de olika regelsystemen skilda
utgångspunkter. Vid sin genomgång av reglerna har kommittén gjort en
jämförelse mellan direktivets regel och arbetstidslagens regler om ordi-
narie arbetstid och övertid och därvid gått till väga på samma sätt som
vid jämförelsen av reglerna om begränsningen av veckoarbetstidens
längd, dvs. tagit hänsyn även till de skilda sätten att beräkna arbetstid
m.m. Resultatet av jämförelsen blir, enligt kommittén, att de svenska
arbetstidsreglema sammantaget ger ett väl så högt skydd som det direk-
tivet föreskriver - även innan man tar hänsyn till möjligheterna att av-
vika från regeln i direktivet.
Den andra av EG-direktivets regler om nattarbetets längd innebär att
arbetstiden om åtta timmar per 24-timmarsperiod inte far genom-
snittsberäknas vid vissa typer av arbeten (artikel 8.2). Nattarbetet far
alltså i dessa fall aldrig pågå mer än åtta timmar per 24-timmarsperiod.
Detta gäller arbeten som innebär särskilda risker eller stor fysisk eller
mental ansträngning. Medlemsstaterna far dock besluta om regler som
innebär avvikelse från denna artikel i alla de situationer som anges i arti-
kel 17.1 och 17.2 1-2.
Kommittén har vid sin jämförelse utgått från att detta krav uppfylls
först och främst genom nattarbetsförbudet i 13 § första stycket arbets-
tidslagen. I de situationer då avvikelser enligt lagen är möjliga från detta
nattarbetsförbud, nämligen då arbetet med hänsyn till sin art, allmän-
hetens behov eller andra liknande omständigheter måste fortgå även
nattetid, finns det däremot som nyss nämnts ingen begränsning av den
tillåtna arbetstiden. Dessa typer av arbeten motsvaras dock enligt kom-
mitténs bedömning av de arbeten, för vilka avvikelse även från direkti-
vets regel far ske enligt artikel 17.2, t.ex. arbeten som kräver kontinuitet
i servicen eller produktionen, under de förutsättningar som anges i arti-
keln. Vid den sammantagna bedömning som kommittén har gjort har
även mvndighetstillsynen, arbetsmiljölagens allmänna skyddsregler m.m.
vägts in och kommittén har funnit att inte heller den andra av direktivets
regler om nattarbetets längd skulle tillföra det svenska regelsystemet ett
högre skyddsvärde.
Bland de kritiska remissinstanserna är meningarna delade om behovet
av lagändringar på denna punkt. Hovrätten för Västra Sverige har stan-
nat för att det svenska regelsystemet kan behållas, även om överensstäm-
melsen är dålig mellan svensk lagstiftning och EG-direktivets bestäm-
melser. Hovrätten har därvid särskilt beaktat att nattarbete till största
Prop. 1995/96:162
28
delen torde regleras genom kollektivavtal, varför arbetstagarnas skydd Prop. 1995/96:162
kan upprätthållas genom den föreslagna bestämmelsen om att kollekti-
vavtal inte far strida mot direktivets bestämmelser. Stockholms tingsrätt
och Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet uttrycker inga
invändningar när det gäller nattarbetsreglema. Arbetsdomstolen och Ar-
betslivsinstitutet anser däremot att lagändringar behövs. Beträffande den
första av reglerna behövs enligt institutet en regel om den valda perioden
för genomsnittsberäkning och vad gäller den andra regeln godtas inte
kommitténs argumentation om betydelsen i detta sammanhang av myn-
dighetstillsynen och arbetsmiljölagens skyddsregler. På den sistnämnda
punkten uttrycker LO, som i huvudsak tillstyrker kommitténs förslag, en
liknande uppfattning. Enligt LO:s mening är vare sig anvisningarna för
tillsynsmyndigheten eller effektiviteten i tillsynen sådan att denna ord-
ning kan anses likvärdig med en tydlig lagregel. LO anser att kommit-
téns bedömning endast kan godtas om Arbetarskyddsstyrelsen utfardar
den länge efterfrågade anvisningen om arbetsmiljölagens tillämpning i
detta hänseende "och därmed ger tillsynsmyndigheten det verktyg för
tillsyn den uppenbart behöver".
Även på denna punkt delar regeringen den uppfattning kommittén har
och som stöds av en majoritet av remissinstanserna, nämligen att nu inte
ändra i det svenska regelverket. På detta område är skillnaden mellan
regelverkens konstruktion ännu större än på de tidigare berörda område-
na, även om det resultat som blir följden av en tillämpning av reglerna
av allt att döma tycks bli likartat. Eftersom frågan om nattarbetets längd
hänger nära samman med reglerna om begränsning av veckoarbetstiden
och om dygnsvila förutsätter regeringen att direktivets regler även i detta
avseende kommer att bli föremål för överväganden på nytt i samband
med kommitténs behandling av frågan om flexibla arbetstider.
Sammanfattning
Regeringens bedömning i denna del har skett med utgångspunkt i det
allmänna ställningstagande som redovisats ovan vad gäller tillväga-
gångssättet vid genomförandet av EG-direktivet. I syfte att bereda så
stort utrymme som möjligt för kommitténs fortsatta arbete, särskilt vad
gäller flexibla arbetstider och eventuella arbetstidsförkortningar, bör
alltså ingreppen i regelsystemet nu begränsas. Några ändringar i lagens
materiella regler bör inte göras. Däremot kan det finnas behov av före-
skrifter om den närmare tillämpningen av de nu behandlade reglerna.
Sådana regler kan Arbetarskyddsstyrelsen meddela med stöd av 1 § 2
arbetstidsförordningen (1982:901). Även utan sådana föreskrifter skall
givetvis tolkningen av de svenska reglerna i fortsättningen ske i ljuset av
EG-direktivet. Till detta kommer att direktivets regler skall iakttas vid
dispenser. Dessa frågor behandlas i avsnitt 11.
En annan grundläggande förutsättning för ställningstagandet att tills
vidare behålla arbetstidslagens regler oförändrade är, som framhållits i
avsnitt 5. att dessa frågor i mycket hög grad regleras i kollektivavtal.
Enligt regeringens mening är det lämpligt att parterna själva far avgöra
29
hur direktivets olika avvikelsemöjligheter skall tillämpas på olika om- Prop. 1995/96:162
råden och därmed också ta ett ansvar för att direktivet genomförs på ett
tillfredsställande sätt. Som tidigare nämnts tillåter direktivet att parterna
i kollektivavtal avviker från reglerna om dygnsvila och om kraven på
nattarbetets längd, förutsatt att de berörda arbetstagarna ges motsvarande
kompensationsledighet eller erbjuds lämpligt skydd (artikel 17.3). Regeln
om begränsning av veckoarbetstiden kan däremot aldrig helt åsidosättas
vare sig genom lag eller kollektivavtal. Som tidigare nämnts har dock
parterna frihet att, under vissa förutsättningar, utöka perioden för ge-
nomsnittsberäkning av veckoarbetstiden till tolv månader (artikel 17.4).
Regeringen förutsätter alltså att avtalsparterna, i den mån avtalen inte
redan uppfyller direktivets krav, ser till att avtalen far en utformning
som tillgodoser kraven i direktivet. Frågan om sanktioner för det fall så
inte sker behandlas i avsnitt 12.
Regeringens bedömning: Arbetarskyddsstyrelsen förutsätts ut-
arbeta föreskrifter om hälsoundersökning av nattarbetande. Några
åtgärder behöver däremot inte vidtas för att uppfylla direktivets
krav på omplacering av nattarbetande till lämpligt dagarbete.
Kommitténs bedömning: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De remissinstanser som yttrat sig över förslaget
om hälsoundersökningar har inga invändningar mot det. Stockholms
tingsrätt och Arbetslivscentrum anser det tveksamt om svensk rätt upp-
fyller direktivets krav vad gäller rätten till omplacering av nattarbetande.
LO, TCO och SACO anser att Arbetarskyddsstyrelsen borde ges i upp-
drag att utarbeta föreskrifter även på detta område. Juridiska fakultets-
nämnden vid Stockholms universitet anser däremot att arbetsmiljölagens
regler ger tillräckligt stöd för sådan omplacering som krävs enligt direk-
tivet.
Skälen för regeringens bedömning: Nattarbetande skall enligt direkti-
vets artikel 9 ha rätt till kostnadsfri hälsoundersökning dels innan de
börjar anställningen och dels regelbundet under anställningens gång.
Föreskrifter om sådana hälsoundersökningar saknas i dag. Regeringen
delar kommitténs och remissinstansernas bedömning att Arbetarskydds-
styrelsen bör meddela föreskrifter om hälsoundersökning av nattarbe-
tande. Det kan ske med stöd av bestämmelserna i 4 kap. 5 § arbetsmiljö-
lagen och 18 § 1 arbetsmiljöförordningen (1977:1166).
Artikel 9 i direktivet innehåller också en regel om att nattarbetande
som har hälsoproblem som kan visas bero på nattarbetet om möjligt
skall omplaceras till lämpligt dagarbete.
Som kommittén konstaterat finns visserligen ingen svensk regel på
detta område som uttryckligen nämner omplacering. Däremot ingår en
30
sådan omplaceringsskyldighet som direktivet avser i de skyldigheter för Prop. 1995/96:162
en arbetsgivare att anpassa arbetet till den enskilde arbetstagarens förut-
sättningar som följer av framför allt 3 kap. 2 och 3 §§ arbetsmiljölagen,
vilket både kommittén och Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms
universitet påpekat. Att dessa bestämmelser också i praktiken tillämpas i
fråga om omplacering framgår av ett beslut av Arbetarskyddsstyrelsen, i
vilket en arbetsgivare förbjöds omplacera en arbetstagare på grund av
riskerna för dennes hälsa om han tvingades utföra ett annat arbete än
han tidigare utförde (ASS beslut 1989-12-14, C993/89, refererat i
Schmidt m.fl., Löntagarrätt, 1994, s. 213).
Arbetsgivarens skyldighet att dels anpassa arbetsförhållandena till ar-
betstagarens särskilda förutsättningar, dels i övrigt ta hänsyn till dessa
förutsättningar har förtydligats genom den ändring i 3 kap. 3 § arbets-
miljölagen som gjordes 1991 (prop. 1990/91:140, bet. 1990/91:AU22,
rskr. 1990/91:302). Av uttalanden i propositionen framgår att detta vid-
gade arbetsgivaransvar givetvis också måste påverka den omplacerings-
skyldighet som arbetsgivaren har enligt de nyss nämnda reglerna (a.
prop. s. 52).
Enligt regeringens bedömning är det därför inte nödvändigt att med
anledning av EG-direktivet vidta någon åtgärd vad gäller omplacerings-
rätten.
Regeringens bedömning: EG-direktivets bestämmelser om raster,
veckovila, semester m.m. bör inte föranleda några ändringar i de
nu gällande svenska reglerna.
Kommitténs bedömning: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Endast Arbetslivsinstitutet har yttrat sig beträffan-
de de frågor som berörs i detta avsnitt. Institutet anser att de svenska
reglerna om raster inte uppfyller direktivets krav. Enligt arbetstidslagen
far nämligen raster i vissa fall bytas ut mot måltidsuppehåll. Vidare
anser institutet att semesterlagens regler inte ger sådana hemarbetande
som omfattas av direktivet den rätt till ledighet som krävs enligt direk-
tivet.
Raster
EG-direktivet föreskriver i artikel 4 att alla arbetstagare skall ha rätt till
rast då arbetstiden är längre än sex timmar. Den närmare utformningen
av en sådan regel, t.ex. rastens längd och på vilka villkor den ges, skall
fastställas i kollektivavtal eller, då detta inte lyckas, genom lag. Med-
31
lemsstatema kan föreskriva avvikelser från denna artikel i samtliga fall Prop. 1995/96:162
som anges i artikel 17.1 och 17.2.1-2.
Arbetstidslagen innehåller regler om både raster och pauser
(15_17 §§). Rast är enligt lagen ett sådant avbrott i den dagliga arbets-
tiden då arbetstagaren inte är skyldig att stanna kvar på arbetsstället.
Rasterna skall förläggas så att arbetstagaren inte utför arbete mer än fem
timmar i följd. I vissa undantagsfall får raster bytas ut mot måltidsuppe-
håll som inte räknas in i arbetstiden, nämligen om det är nödvändigt
med hänsyn till arbetsförhållandena eller med hänsyn till sjukdomsfall
eller annan händelse som inte har kunnat förutses av arbetsgivaren
(16 §)•
Regeringen delar kommitténs bedömning att de svenska reglerna på
denna punkt gott och väl uppfyller direktivets krav. Arbetstidslagens
huvudregel innebär att raster skall tas med tätare intervall än vad direk-
tivet kräver. Till skillnad från Arbetslivsinstitutet anser regeringen inte
att den undantagsmöjlighet som finns att byta ut raster mot måltidsuppe-
håll medför att direktivets krav inte uppfylls. Först och främst skall
framhållas att detta undantag enligt bestämmelsernas förarbeten skall
tillämpas med yttersta restriktivitet (prop. 1976/77:149 s. 305 och prop.
1981/82:154 s. 73). Till detta kommer dels att begreppet rast inte defini-
eras i direktivet, och dels att medlemsstaterna ges rätt att fastställa på
vilka villkor rasten ges. Det är följaktligen inte alls uteslutet att även
arbetstidslagens måltidsuppehåll skulle kunna räknas som rast i direkti-
vets mening. Slutligen ges i direktivet som nyss nämnts vittgående möj-
ligheter att lagstiftningsvägen avvika från regeln om rast, både i situa-
tioner då det är nödvändigt med hänsyn till arbetsförhållandena (t.ex. vid
arbeten som kräver kontinuitet i servicen eller produktionen, artikel
17.2.1) och i situationer som motsvarar arbetstidslagens undantag för
oförutsedda händelser (vid olycksfall och vid oförutsedda händelser
utanför arbetsgivarens kontroll, artikel 17.2.2). Någon ändring av arbets-
tidslagens regler behövs alltså inte vad gäller raster.
Veckovila
Enligt artikel 5 i EG-direktivet skall alla arbetstagare erhålla en sam-
manhängande ledighet om minst 24 timmar under varje period om sju
dagar plus de elva timmars dygnsvila som artikel 3 föreskriver.
Veckovilan skall i princip omfatta söndag. I vissa undantagsfall får den
inskränkas till 24 timmar. Den får genomsnittsberäknas över en period
om högst 14 dagar.
Arbetstidslagens regler (14 §) liknar direktivets. Lagen ger rätt till 36
timmars ledighet per sjudagarsperiod, dessutom utan möjlighet till ge-
nomsnittsberäkning, och ledigheten skall om möjligt förläggas till vecko-
slut.
Både direktivets och arbetstidslagens regel medger avvikelse. I samt-
liga situationer som anges i 17.1 och 17.2 i direktivet får medlemsstater-
na besluta om regler som innebär avvikelser. Undantag från arbetstidsla-
gens regel (annat än genom kollektivavtal och dispens) får endast ske
tillfälligtvis, om det föranleds av något särskilt förhållande som inte har Prop. 1995/96:162
kunnat förutses av arbetsgivaren.
Regeringen delar kommitténs bedömning att svensk lag har ett högre
skyddsvärde än direktivets regel och att någon ändring inte behövs av de
svenska reglerna. Ingen av remissinstanserna har framfört någon annan
uppfattning.
Semester
Varje arbetstagare skall enligt artikel 7 i direktivet ha en årlig betald
semester om minst fyra veckor. Semestern far inte bytas ut mot kontant
betalning annat än då anställningen avslutas. Medlemsstaterna får före-
skriva vad som skall gälla angående rätten till och beviljandet av sådan
semester.
Enligt semesterlagen har arbetstagare rätt till 25 dagars semester per
år. Genom 27 § undantas s.k. okontrollerade arbetstagare (jämför 2 § 1
i arbetstidslagen; se ovan avsnitt 7) från denna regel om semesterledig-
het. Arbetslivsinstitutet påpekar att i gruppen s.k. okontrollerade arbets-
tagare ingår enligt definitionen av begreppet samtliga hemarbetande,
alltså även sådana som kan omfattas av direktivets regel. Enligt institutet
behövs därför en justering av semesterlagens regel.
Frågan om arbetstidsreglemas tillämpning på hemarbetande har be-
handlats i avsnitt 7. Av samma skäl som där har anförts bör frågan om
en eventuell ändring av semesterlagens regler för denna kategori arbets-
tagare anstå. Det bör dock framhållas att semesterlagens reglering av
dessa frågor inte innebär att gruppen okontrollerade arbetstagare uteslu-
tits från rätten till ledighet. I stället förutsätts att dessa arbetstagare
själva bereder sig ledighet och använder den s.k. särskilda semesterlönen
(16 § semesterlagen) för detta ändamål. Det har förutsatts att arbetsgiva-
ren tilldelar hemarbetande arbetsuppgifter på ett sådant sätt att de inte
hindras att ta ut ledighet under sommarmånaderna.
Regler i övrigt om nattarbete, skiftarbete och arbetsrytm
I EG-direktivets artikel 10 ges medlemsstaterna möjlighet att i sin lag-
stiftning uppställa särskilda villkor för vissa kategorier av nattarbetare
som är utsatta för säkerhets- eller hälsorisker i sitt arbete. Enligt rege-
ringens bedömning bör denna regel för närvarande inte föranleda någon
åtgärd.
Arbetsgivare som regelbundet sysselsätter nattarbetande skall enligt
artikel 11 anmäla det till berörd myndighet, om myndigheten begär det.
Några åtgärder med anledning av denna regel är inte nödvändiga.
Svensk rätt innehåller regler om rätt för tillsynsmyndigheten att få de
upplysningar som behövs för tillsynen (21 § arbetstidslagen resp. 7 kap.
3 § arbetsmiljölagen).
Enligt artikel 12 skall nattarbetande och skiftarbetande tillförsäkras ett
skydd för hälsa och säkerhet som är tillfredsställande med hänsyn till 23
arbetets natur. De skall ha tillgång till förebyggande skydd och hälso-
3 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 162
vård som är likvärdigt det som dagarbetande åtnjuter. I artikel 13 ställs Prop. 1995/96:162
krav på att en arbetsgivare, som avser att organisera arbetet "enligt en
viss rytm", skall utforma arbetet så att arbetsförhållandena anpassas till
arbetstagaren, särskilt för att lindra effekterna av monotont och bundet
arbete. Arbetsmiljölagens regler om kraven på arbetsmiljöns beskaffen-
het och arbetsgivarens skyldigheter i lagens 2 resp 3 kap. får anses om-
fatta de skyldigheter som följer av båda dessa artiklar. Någon ändring av
reglerna är därför inte nödvändig.
Regeringens förslag: Vid beviljandet av undantag från arbetstids-
lagens regler skall Arbetarskyddsstyrelsen beakta de minimikrav
som EG:s arbetstidsdirektiv ställer upp.
Kommitténs förslag: Överensstämmer i stort sett med regeringens vad
gäller dispenser. Kommittén föreslog dessutom en uttrycklig föreskrift
om att myndigheterna även vid utövandet av tillsynen skulle beakta
EG-direktivets krav.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som yttrat sig över de
båda föreslagna ändringarna har ingen erinran mot dem. Arbetarskydds-
styrelsen anser att även tillstånd till nödfallsövertid bör omfattas av sam-
ma begränsning som föreslås för dispenserna. Styrelsen ställer sig också
frågande till förslaget beträffande tillsynen. Det gör även LO och Arbets-
livsinstitutet. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms Universitet
anser att begreppet "skyddsvärde" är mindre väl valt som lagtekniskt
begrepp och har även i övrigt samma kritik mot den valda konstruktio-
nen av reglerna som framförts beträffande begränsningar i rätten till
avvikelse genom kollektivavtal.
Skälen till regeriDgens förslag: Arbetarskyddsstyrelsen får, om kol-
lektivavtal med avvikelse från lagens regler inte har kunnat träffas, be-
vilja dispens från en rad av lagens regler om det finns särskilda skäl
(19 § arbetstidslagen). Det kan t.ex. gälla rätt till nattarbete eller ytter-
ligare övertid. Kravet på särskilda skäl kan vara uppfyllt t.ex. genom att
något oförutsett har inträffat som lett till försening i verksamheten.
Liksom arbetsmarknadens parter har att beakta EG-direktivets krav vid
avvikelser från arbetstidslagen bör naturligtvis Arbetarskyddsstyrelsen
göra det vid beviljandet av dispenser från regler som har en motsvarig-
het i direktivet. De gränser som direktivet sätter är dock snävare för
Arbetarskyddsstyrelsen än för arbetsmarknadens parter. Dispenserna
måste hålla sig inom de gränser som anges av de avvikelsemöjligheter
som direktivet medger medlemsstaterna genom t.ex. artikel 17.1 och
17.2. Vad beträffar den nu gällande möjligheten till dispens från reglerna
om ordinarie arbetstid och övertid medges dock inga avvikelsemöjlig-
heter enligt dessa bestämmelser. En medlemsstats möjlighet att avvika
34
på den punkten bestäms av reglerna om begränsning av beräkningsperio- Prop. 1995/96:162
den för veckoarbetstidens längd.
Regeringen anser i likhet med Arbetarskyddsstyrelsen att det är nöd-
vändigt med en begränsning av rätten att ge tillstånd till att ta ut nöd-
fallsövertid under längre tid än två dygn.
I avsnittet om begränsning av rätten att avvika från arbetstidslagen ge-
nom kollektivavtal har regeringen uttalat att den delar den uppfattning
som Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet och Hovrät-
ten för Västra Sverige har i fråga om användningen av begreppet
skyddsvärde i lagtext. Även i de nu aktuella bestämmelserna bör därför
ett annat uttryckssätt väljas.
Enligt 20 § arbetstidslagen skall Arbetarskyddsstyrelsen och yrkesin-
spektionen utöva tillsyn över efterlevnaden av lagen och föreskrifter som
meddelats med stöd av den. Regeringen föreslog i remissen till Lagrådet
att denna bestämmelse borde kompletteras med en uttrycklig föreskrift
om att det vid tillsynen skall beaktas att EG-direktivets minimikrav
iakttas.
Arbetslivsinstitutet har ansett att en sådan regel antyder att tillsynsmyn-
digheten faktiskt har en större skyldighet att följa EG-direktivet än lag-
stiftaren har och att direktivets bestämmelser faktiskt skall gå före
svensk lag. Institutet har vidare ansett att denna konstruktion innebär
svåra tillämpningsproblem för de myndigheter som skall bedöma om
EG-direktivet lägsta gränser underskrids eftersom direktivets regler är
detaljerade, omfattande och svårtolkade.
Syftet med den i lagrådsremissen föreslagna regeln var framför allt att
erinra tillsynsmyndigheten om att tolkningen och tillämpningen av lagen
i de avseenden, i vilka bestämmelserna är mindre precisa än direktivets,
skall ske utifrån direktivets perspektiv. Regeringen delar dock Lagrådets
uppfattning att detta syfte kan uppnås utan en uttrycklig bestämmelse i
lagen.
Det kan i detta sammanhang påpekas att myndighetstillsynen enligt
rådande praxis endast avser de arbetsplatser där kollektivavtal om arbets-
tid inte gäller.
Regeringens förslag: Arbetstidslagen kompletteras med regler om
ogiltighet och om skadestånd för de fall parterna genom kollektiv-
avtal åsidosätter de minimikrav som de enligt EG-direktivet är
skyldiga att iaktta.
Kommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna lämnar förslagen
till lagändring utan erinran. Flera av remissinstanserna är dock kritiska
mot den föreslagna skadeståndsregeln. Hovrätten for Västra Sverige,
35
Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, Arbetslivsinstitu- Prop. 1995/96:162
tet, SAF och Sveriges Advokatsamfund anser att regeln är obehövlig; de*
tre sistnämnda anser dessutom att även ogiltighetsregeln saknar berätti-
gande. Hovrätten anser att skadeståndsregeln i vart fall behöver kom-
pletteras eftersom dess utformning kan befaras medföra tillämpnings-
svårigheter. Stockholms tingsrätt anser inte att det är motiverat med en
rätt till ekonomiskt skadestånd eftersom det inte uppstår någon ekono-
misk förlust för arbetstagaren vid de överträdelser av reglerna som det
kan bli fråga om. Landstingsförbundet och Svenska Kommunförbundet
förutsätter att de båda lagreglerna skall förstås så att det endast är till-
lämpningen av ett kollektivavtal i ett visst fall som kan drabbas av sank-
tionerna och inte kollektivavtalet som sådant. SACO finner det svårt att
överblicka ogiltighetsregeln och påpekar att det kan vara svårt att be-
döma om t.ex. kollektivavtalsbestämmelser som gäller förfarandet vid
tvister kan anses missgynna arbetstagaren i det fall tillämpningen av ett
avtal skulle anses strida mot EG-direktivet. Arbetsgivarverket anser att
de skadeståndsrättsliga aspekterna i fråga om ansvar för att ett direktiv
införlivats felaktigt eller inte alls bör belysas ytterligare.
Skälen för regeringens förslag: Arbetstidslagens konstruktion med
dels dispositiva regler, dels direkt eller indirekt straffbelagda regler är
ovanlig. Den innebär att skilda påföljdssystem gäller beroende på om en
överträdelse skett av en lagregel eller av en avtalsbestämmelse. I det
sistnämnda fallet kan det bli fråga om skadeståndspåföljd antingen enligt
vad som föreskrivs i avtalet eller enligt medbestämmandelagen. 25 §
arbetstidslagen innehåller en erinran om detta.
Det har tidigare ifrågasatts om denna uppdelning på olika sanktionssys-
tem är tillfredsställande. Vare sig lagens dispositivitet eller myndighets-
tillsynen har emellertid ansetts kunna avvaras. Det har också ansetts att
till tillsynen hör straffsanktionerade regler. Utredningen av vissa arbets-
tidsfrågor som år 1981 lade fram förslag till nuvarande arbetstidslag ifrå-
gasatte om de straffrättsliga sanktionerna var tillräckligt effektiva och
övervägde därför att införa en skadeståndsregel efter semesterlagens
modell (se SOU 1981:5, Ny arbetstidslag, s. 158). Utredningen stannade
dock för att i stället föreslå en ny sanktion, särskilda avgifter. Lagen
kom alltså att innehålla även regler om s.k. övertidsavgifter (26 och
27 §§).
Mot bakgrund av att sanktionreglema redan nu är komplicerade är det
förståeligt om förslaget att nu tillföra lagen ytterligare sanktionsregler
kan tyckas mindre välbetänkt. Regeringen delar dock kommitténs upp-
fattning att de regler som nu föreslås, och som skall garantera att arbets-
tagarna på det kollektivavtalsreglerade området tillförsäkras EG-direkti-
vets minimikrav, måste tillföras någon form av sanktion. Det följer av
den skyldighet Sverige har att se till att direktivets regler genomförs.
Ogiltighet
Till skillnad från andra lagar inom arbetsrättens område, t.ex. semester-
lagen och anställningsskyddslagen, innehåller inte arbetstidslagen någon
36
regel om ogiltighet av avtal. Brott mot lagen följs av straff. I likhet med Prop. 1995/96:162
kommittén och majoriteten av remissinstanserna anser regeringen att det
finns anledning att markera parternas skyldighet att iaktta EG-direktivets
skyddsregler genom en sådan ogiltighetsregel.
Enligt Landstingsförbundet och Svenska Kommunförbundet bör det
klargöras att det är avtalets tillämpning och inte avtalet som sådant som
kan ogiltigförklaras. Landstingsförbundet menar att ett avtal som i och
för sig skulle kunna strida mot t.ex. EG:s regel om begränsning av veck-
oarbetstiden inte bör kunna angripas så länge inte arbetstid faktiskt tas ut
i en omfattning som står i strid med direktivet. I annat fall skulle det
enligt förbundet bli nödvändigt att skriva avtal på ett onödigt komplice-
rat sätt.
Enligt regeringens uppfattning bör det i praktiken sällan bli fråga om
att ett avtal angrips så länge tillämpningen i det konkreta fallet inte är
oförenlig med direktivet. Syftet med talan i mål om sådan ogiltigför-
klaring som här avses, oavsett om den förs av en enskild arbetstagare
eller av en arbetstagarorganisation, är ju att garantera ett minimiskydd
för den enskilde arbetstagaren. Avsikten är att ogiltighetstalan skall kun-
na väckas i situationer som innebär att detta skydd uteblir i ett konkret
fall. Det kan däremot naturligtvis inte helt uteslutas att det vid dom-
stolsprövning visar sig att en avtalsbestämmelse genom s.k. fast-
ställelsetalan blir ogiltigförklarad.
Genom ogiltighetsregeln skall alltså en felaktig tillämpning kunna
rättas till och en arbetstagare komma i åtnjutande av det skydd som
EG-direktivet ger. Juridiska Fakultetsnämnden vid Stockholms universi-
tet anser att det bör följa av regeln att motsvarande svenska bestämmel-
ser i arbetstidslagen skall träda i tillämpning. En sådan lösning skulle
dock innebära att kollektivavtalspartema fråntogs möjligheten att använ-
da sig av de avvikelsemöjligheter som direktivet ger dem. Det bör alltså
inte vara arbetstidslagens regel utan i stället den eller de av direktivets
regler som har åsidosatts som skall tillämpas i stället för den avtalsbe-
stämmelse som visat sig ogiltig. Enbart på det sättet kan ju direktivets
flexibilitet för kollektivavtalens del utnyttjas. Detsamma bör gälla för det
fall ett kollektivavtal visserligen reglerar arbetstidsfrågor, men helt sak-
nar regler i en viss arbetstidsfråga som regleras i direktivet.
Skadestånd
Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet anser i likhet med
några andra remissinstanser att den föreslagna skadeståndsregeln inte be-
hövs. Fakultetsnämnden anser att regeln är "både oskälig och systemvid-
rig". Att en enskild arbetsgivare blir skadeståndsansvarig för vad kollek-
tivavtalspartema kommit överens om är inte rimligt enligt fakultets-
nämnden. I stället bör i de nu aktuella fallen arbetstidslagens vanliga
sanktionsbestämmelser tillämpas, dvs. böter, fängelse och övertidsavgift.
Enligt regeringens mening är förslaget att låta lagens straffbestämmel-
ser fa tillämpning på kollektivavtalsreglerade situationer mindre lyckat.
Visserligen ger detta en lagtekniskt enklare lösning, men resultatet i
praktiken skulle bli helt oacceptabelt. Sanktionsfrågan blir ju aktuell i Prop. 1995/96:162
samma situationer som talan om ogiltighet kan föras. Självfallet bör
frågornas behandlas samtidigt och i samma instans. Mål som rör tvister
om tolkning och tillämpning av kollektivavtal måste kunna föras till
Arbetsdomstolen, så också dessa mål.
Fakultetsnämnden anser vidare att det ligger mycket nära till hands att
uppfatta förslaget så att det innebär att EG-direktivet getts direkt effekt
gentemot enskilda rättssubjekt. De skadeståndssanktionerade regler om
begränsning av kollektivavtal med hänvisning till EG-direktiv som finns
i t.ex. i anställningsskyddslagen är, påpekar fakultetsnämnden, utformade
på ett annat sätt. Om det exempelvis skulle följa av ett kollektivavtal att
det s.k. överlåtelsedirektivet inte iakttagits i någon viss del kommer detta
enligt fakultetsnämnden att strida mot 6 b § i anställningsskyddslagen,
inte mot direktivet, och skadestånd kan utdömas enligt 38 § anställnings-
skyddslagen. I arbetstidslagen kan däremot inte på samma sätt återfinnas
lagregler som motsvarar de olika direktivbestämmelsema.
Det är odiskutabelt så att arbetstidsdirektivets regler genom detta för-
slag inte införlivas på samma exakta sätt som skett med överlåtelsedi-
rektivet (jämför prop. 1994/95:102). Detta förhållande kan givetvis göra
den föreslagna regleringen svårare att tillämpa. Trots det kan det hävdas
att konstruktionen i princip är densamma i båda fallen när det gäller
avvikelse genom kollektivavtal. Det är direktivet - och inte lagreglerna,
hur tydliga de än må vara - som sätter gränsen för kollektivavtalet.
Regeln saknar mening för det fall att något utrymme inte skulle finnas
mellan lag och direktiv. Ett visst sådant utrymme finns även när det
gäller överlåtelsereglema, men vad beträffar arbetstidsdirektivet är ut-
rymmet som konstaterats tidigare mycket omfattande. För de flesta av
bestämmelserna - t.ex. alla regler om arbetstidens förläggning utom
semester - tillåts ju enligt artikel 17.3 särskilda avvikelsemöjligheter för
det fall överenskommelse träffas genom just kollektivavtal. Brott mot
direktivet i kollektivavtal behöver alltså i sådana fall inte innebära något
brott mot en lagregel som reglerar arbetstidsfrågoma i sak. Det innebär
däremot ett brott mot den lagregel som begränsar avtalsfriheten. Genom
en särskild skadeståndsregel bör klargöras att denna speciella typ av
brott mot lagens regler inte är straffsanktionerad. Talan grundar sig
alltså på att lagens begränsningsregel inte iakttagits, inte direkt på direk-
tivets regler.
Även Lagrådet har ifrågasatt om skadeståndsbestämmelsen är motive-
rad. Enligt Lagrådet kan det i många fall vara svårt för en enskild ar-
betsgivare att avgöra om ett träffat kollektivavtal strider mot EG-spärren
eller inte och bl.a. av det skälet anses skadeståndsskyldigheten tämligen
långtgående, även med hänsyn till jämkningsmöjligheten. Regeringen
anser dock i likhet med kommittén att det inte är tillräckligt med en
ogiltighetsregel för det fall tillämpningen av ett kollektivavtal strider mot
EG-direktivet. Det krävs dessutom en skadeståndssanktion för att regeln
skall bli effektiv. Enligt regeringens mening bör man kunna utgå ifrån
att det vid tillämpningen av skadeståndsbestämmelsema tas stor hänsyn
till de svårigheter en enskild arbetsgivare kan ha att bedöma om en viss 38
konkret situation strider mot EG-direktivets regler.
Regeringen instämmer med de remissinstanser som har svårt att hitta Prop. 1995/96:162
exempel på fall där det skulle bli aktuellt med ekonomiskt skadestånd.
Vad som normalt kan bli aktuellt är givetvis en ideell skada. Den när-
mare utformningen av skadeståndsregeln behandlas i författningskom-
mentaren.
Regeringens bedömning: Några särskilda övergångsbestämmelser
bör inte införas för kollektivavtal som är gällande när de nu före-
slagna lagändringarna träder i kraft.
Kommitténs bedömning: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Ytterst fa remissinstanser har yttrat sig särskilt i
frågan. Hovrätten för Västra Sverige delar regeringens bedömning att det
inte är nödvändigt att införa övergångsbestämmelser. Juridiska fakultets-
nämnden vid Stockholms universitet anser att en övergångsbestämmesle
bör tillfogas som gör det möjligt för kollektivavtal att leva vidare till
dess avtalen löper ut enligt vanliga regler. Enligt Arbetslivsinstitutet
uppfyller inte förslaget de krav på genomförande som följer av EG-rät-
ten eftersom det saknas effektiva sanktioner för det fall parterna inte ser
till att avtalen tillämpas inom de ramar direktivet ger. Institutet befarar
också att partema helt enkelt inför en s.k. EG-spärr i kollektivavtalen
och därmed överlåter det slutliga ansvaret på den enskilde arbetsgivaren.
Skälen for regeringens bedömning: Regeringen anser i likhet med
kommittén att det troligtvis kommer att finnas kollektivavtal, vid den
tidpunkt då direktivet skall ha införlivats, som inte uppfyller direktivets
krav fullt ut. Med hänvisning till de skäl kommittén anfört (s. 109 f.)
bör det inte komma i fråga att genom särskilda lagregler ogiltigförklara
sådana avtalsbestämmelser. Det bör tvärtom kunna förutsättas att par-
tema ser till att befintliga kollektivavtal efter den 23 november 1996
tillämpas inom ramarna för arbetstidsdirektivet.
Arbetslivsinstitutet befarar att för det fall så inte sker kommer det att
saknas effektiva sanktioner - varken ogiltigförklaring av avtalen eller
skadestånd skulle kunna komma ifråga. De förslag som nu läggs fram
innebär emellertid just ett införande av dessa sanktionsmöjligheter. Des-
sa lagregler kan givetvis ges generell tillämpning. Vad gäller skadestånd
kan dock jämkningsreglema bli aktuella.
Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet föreslår att kol-
lektivavtalen skall tillåtas gälla i de aktuella avseendena tills de löper ut
enligt vanliga regler. Enligt regeringens mening är det inte en tillfreds-
ställande lösning. Det är visserligen riktigt att kollektivavtal består av en
väv av kompromisser och förhandlingsresultat som lagrat sig under årens
lopp och att det av den anledningen kan vara rimligt att låta avtalsparter-
na på nytt väga frågorna mot varandra. Å andra sidan kan ett sådant
39
förslag, som fakultetsnämnden själv påpekar, inte anses stå helt i över- Prop. 1995/96:162
ensstämmelse med Sveriges förpliktelser att tillse att direktivet genom-
förs i tid på ett korrekt sätt.
Den bedömning som här görs ligger också helt i linje med det synsätt
på partemas ansvar och kollektivavtalens betydelse för genomförandet av
EG-rätten som har redovisats i de inledande avsnitten.
Förslaget till lag om ändring i arbetstidslagen (1982:673)
Ändringen i andra stycket innebär att hänvisningen till arbetsmiljölagen
(1977:1160) inte enbart framhåller bestämmelserna i 5 kap. om minder-
åriga utan även de allmänna skyddsbestämmelserna om förläggning av
arbetstiden i lagens 2 kap. 1 §. Som påpekats i bl.a. avsnitt 7 är syftet
med tillägget att förtydliga sambandet mellan arbetstidslagens och ar-
betsmiljölagens regler. Arbetsmiljölagens allmänna skyddsbestämmelser
innebär bl.a. att arbetstidsffågor skall beaktas i en helhetssyn på arbets-
miljön. Dessa regler ges speciell aktualitet genom EG-direktivet, efter-
som dess bestämmelser på åtskilliga punkter knyter frågor om förlägg-
ning av arbetstiden m.m. till krav på skydd för arbetstagares hälsa och
säkerhet. Detta gäller särskilt för alla de fall som avvikelser tillåts från
direktivets huvudregler. Ändringen är främst föranledd av att någon
förändring av arbetstidslagens tillämpningsområde inte föreslås (se av-
snitt 7), av regeln om dygnsvila (avsnitt 8) och om nattarbetets längd
(avsnitt 9).
Två nya regler tillförs denna paragraf, dels en s.k. EG-spärr, dels en
ogiltighetsregel. Den första av reglerna innebär att lagens regler, som
redan nu är semidispositiva, dvs. far frångås genom kollektivavtal av
visst slag, tillförs en ytterligare spärr och därför i fortsättningen kommer
att vara “semidispositiva med EG-spärr”. Arbetstidslagens regler skall
alltså endast kunna frångås om kollektivavtalets regler ger minst det
skydd som EG:s arbetstidsdirektiv föreskriver. Som framhållits i avsnitt
6 skall hänvisningen till direktivets regler givetvis förstås så att det är
fråga om direktivets samtliga regler. Även direktivets avvikelsmöjlig-
heter får beaktas när det skall fastställas vad som utgör direktivets ytter-
sta skvddsgränser. Det innebär t.ex. att parterna kan avvika från reglerna
om dygnsvila, veckovila, raster, nattarbetets längd och om beräknings-
perioder under de förutsättningar som anges i artikel 17.2 och 17.3. Det
innebär också att parterna tillåts träffa kollektivavtal om beräkningspe-
40
noder för veckoarbetstid om högst tolv månader under de förutsättningar Prop. 1995/96:162
som anges i artikel 17.4.
Paragrafen har på förslag av Lagrådet disponerats om så att regeln
med den s.k. EG-spärren tagits in i det nya fjärde stycket och samord-
nats med den nya ogiltighetsregeln. På det sättet klargörs bl.a. att EG-
spärren också gäller beträffande sådana avtal som avses i 3 § andra
stycket.
Fjärde stycket andra meningen innehåller den nya ogiltighetsregel som
kommenterats i avsnitt 12. Här kan tilläggas att rätten att föra ogiltig-
hetstalan torde gälla även den organisation som själv vid avtalsförhand-
lingarna accepterat bestämmelsen ifråga i likhet med vad som är fallet
enligt motsvarande bestämmelser i jämställdhetslagen (1991:433). Denna
situation har kommenterats i rättsfallet AD 1987 nr 132.
Ordalydelsen i de nya reglerna är något annorlunda än det kommittén
föreslagit. Det ansluter till motsvarande bestämmelser i 2 § anställnings-
skyddslagen (1982:80) och 4 § medbestämmandelagen (1976:580), där
orden "mindre förmånliga regler" används för att ange att vissa regler i
respektive lag far ersättas med kollektivavtal, men att det då måste till-
ses att kollektivavtalsbestämmelsen håller sig inom EG-regelns ramar.
Eftersom avsikten är att arbetstidslagens regler skall vara dispositiva på
samma sätt som reglerna i dessa lagar har samma uttryckssätt valts i
enlighet med vad ett par av remissinstanserna föreslagit. Vad som nu
sagts gäller även ordvalet i tillägget i 19 samt den nya 24 a §.
Ett nytt andra stycke läggs till paragrafen. Syftet är att ge en garanti för
att eventuella dispenser som Arbetarskyddsstyrelsen ger fortsättningsvis
hålls inom de ramar EG-direktivet anger. I detta ligger också en rätt för
Arbetarskyddsstyrelsen att tillämpa de avvikelsemöjligheter som direkti-
vet ger och som inte är förbehållna endast arbetsmarknadens parter. Det-
ta gäller även de tillstånd att ta ut nödfallsövertid som myndigheten kan
ge enligt 9 § tredje stycket. Bestämmelsen har kommenterats i avsnitt
11.
Det kan tilläggas att någon ändring inte avses när det gäller den rätt att
överklaga beslut om dispens och tillstånd som anges i 29 §.
Paragrafen är ny. Den innehåller en regel som innebär att brott mot den
nya "EG-spärren" i 3 § fjärde stycket skadeståndssanktioneras. En all-
män motivering finns i avsnitt 12.
Den nya bestämmelsen placeras i anslutning till lagens bestämmelser
om straff, men före 25 § som erinrar om vad som gäller vid bristande
fullgörelse av förpliktelser enligt kollektivavtal. Här är det inte fråga om
brott mot ett kollektivavtal, utan brott mot lagens nya regel i 3 § fjärde
stycket om vad kollektivavtalet far och inte far innehålla. Det bör under-
strykas att alla sådana situationer skall hänföras till denna paragraf. La-
gens 24 § om straffbestämmelser skall alltså då inte tillämpas. När det i Prop. 1995/96:162
den paragrafen sägs "utan att avvikelse har gjorts enligt 3 §" har avsetts
den situation att det inte existerar något kollektivavtal på det aktuella
området. Detta skall gälla även i fortsättningen. Det är alltså inte avsik-
ten att 24 § också ska omfatta de situationer där kollektivavtal i och för
sig finns, men den avvikelse som gjorts i kollektivavtalen inte har gjorts
på det sätt som anges i 3 §, dvs. med iakttagande av den s.k.
EG-spärren.
Regeln har på förslag av Lagrådet formulerats så att det uttryckligen
framgår att det är tillämpningen i det enskilda fallet och inte kollektivav-
talet i sig som kan ge upphov till skadeståndsskyldighet. I övrigt har
regeln utformats på samma sätt som andra regler om skadestånd på ar-
betsrättens område, t.ex. anställningsskyddslagen (1982:80), semesterla-
gen (1977:480) och föräldraledighetslagen (1995:584). Det kan ifrågasät-
tas om det är nödvändigt att utforma skadeståndsregeln så att den täcker
både ekonomiskt skadestånd och ideellt eller allmänt skadestånd. Den
skada en arbetstagare vanligen lider av att t.ex. tvingas arbeta mer än
tillåtet är inte ekonomisk utan ideell, bestående t.ex. av det obehag han
utsatts för eller av att han gått miste om värdefull fritid. Givetvis kan det
också bli svårt att uppskatta sådana skador som det här kan bli fråga om.
Det hindrar inte att det är stora fördelar med en allmänt hållen regel av
samma innebörd som i de lagar som redan finns på det arbetsrättsliga
området.
En annan fråga är om skadestånd över huvud taget skall utgå i situatio-
ner då arbetstagaren själv är den som tagit initiativ till, eller godtagit, att
reglerna åsidosatts. Sådant far naturligtvis bedömas från fall till fall
inom ramen för regeln i 24 a § andra stycket, där det anges att skade-
stånd kan jämkas eller helt bortfalla. Det gäller även frågan om skade-
stånd i situationer då den fackliga organisationen utan invändning godta-
git en avtalsbestämmelse som strider mot direktivet. Den omständigheten
att kollektivavtal slutits före ikraftträdandet av lagändringen kan också
aktualisera regelns tillämpning.
42
Prop. 1995/96:162
Bilaga 1
Arbetstidskommitténs sammanfattning av be-
tänkandet EG:s arbetsrättsdirektiv och dess
konsekvenser for det svenska regelsystemet
(SOU 1995:92)
En väsentligt höjd och uthållig tillväxt är en förutsättning för att Sveri-
ges ekonomiska problem skall kunna lösas. En aktiv tillväxtpolitik måste
föras. Med denna utgångspunkt tillkallades 1995 års Arbetstidskommitté.
Kommittén har enligt sitt utredningsuppdrag tre huvudsakliga uppgifter:
analysera de långsiktiga konsekvenserna av alternativa arbetstidsförkort-
ningar; undersöka på vilket sätt flexibla arbetstidsregler kan införas i
svensk lagstiftning; utreda konsekvenserna av EG:s arbetstidsdirektiv för
det svenska regelsystemet på arbetstidsområdet.
Detta delbetänkande behandlar konsekvenserna av EG-direktivet. Då
kommittén har haft mycket kort tid till sitt förfogande för denna uppgift,
beslutades i ett tidigt skede att eventuella förslag till förändringar i det
svenska regelsystemet bör hållas till ett nödvändigt minimum. Endast
förändringar som vid en rättslig bedömning anses vara absolut nödvändi-
ga för att EG-direktivet skall anses vara införlivat i det svenska regelsys-
temet har därför föreslagits. Med detta tillvägagångsätt lämnar vi största
möjliga utrymme till det fortsatta utredningsarbetet.
Vi har med utgångspunkt i EG-direktivet gjort jämförelser med svens-
ka författningsbestämmelser och därvid bedömt bestämmelsernas skydds-
värden. Vi har konstaterat att vissa betydande skillnader föreligger. Så-
lunda likställs med arbetstid enligt svensk lagstiftning all ledighet som
arbetstagaren kan ha rätt till. Utöver semester och sjukledighet kan näm-
nas föräldraledighet, studieledighet och ledighet för fackliga uppdrag.
Ledigheter likställda med arbetstid enligt EG-direktivet är endast sjukle-
dighet och betald semester. En annan betydelsefull skillnad är att den
svenska författningen utgår från ett nattarbetsförbud, medan EG-direkti-
vet saknar sådant förbud men föreskriver att nattarbetspassens längd
skall begränsas.
Enligt vår mening motsvaras varje föreskrift i EG-direktivet av svenska
författningsbestämmelser som sammantaget ger ett för arbetstagarna väl
så högt skyddsvärde. Vi föreslår därför i princip inte några förändringar
i den lagreglerade arbetstiden. Däremot har vi konstaterat att arbetstids-
lagens disposivitet till förmån för kollektivavtal måste begränsas till följd
av EG-direktivet. Om regler med ett lägre skyddsvärde tillämpas enligt
visst kollektivavtal, skall sådan tillämpning därför kunna förklaras ogil-
43
tig. Mindre vanligt torde vara att avtalet i sin helhet (eller del därav) Prop. 1995/96:162
ogiltigförklaras. Brott mot EG-direktivets minsta godtagbara skyddsnivå- Bilaga 1
er bör vidare medföra att skadestånd kan dömas ut. Även Arbetar-
skyddsstyrelsens dispenser måste fortsättningsvis hållas inom EG-direkti-
vets ramar och tillsynen vad avser den lagreglerade arbetstiden skall
trygga att EG-direktivets lägsta godtagbara skyddsnivåer inte under-
skrids.
Rättslig grund för arbetstidsdirektivet är artikel 118a i Romfördraget.
Direktivets ändamål är arbetstagarnas säkerhet och hälsa vid förläggning-
en av arbetstider. Direktivet anger minimiregler för vila och andra be-
stämmelser om arbetstidens förläggning (bl.a. angående begränsning av
veckoarbetstiden), natt- och skiftarbete samt arbetsrytm. De centrala
begreppen definieras, t.ex. arbetstid och vila. Vidare anges en rad all-
männa bestämmelser för bl.a. beräkningsperioder över vilka arbetstid
och viloperioder kan genomsnittsberäknas samt i vilka fall och under
vilka förutsättningar avvikelser eller undantag far göras från direktivets
huvudbestämmelser. Direktivet skall vara införlivat i medlemsstaternas
regelsystem senast den 23 november 1996.
Svenska arbetstidsbestämmelser finns främst i arbetstidslagen. Där stad-
gas begränsningar i arbetstidens omfattning samt ges regler för vilope-
rioder. såsom natt- och veckovila, raster, måltidsuppehåll och pauser,
vissa ordningsföreskrifter av administrativ karaktär, samt bestämmelser
om dispens, tillsyn, straff, övertidsavgifter och överklaganden. Av be-
tydelse i sammanhanget är också regler i arbetsmiljölagen och semester-
lagen. ledighetslagstifiningen (t.ex. reglerna om föräldra- och studiele-
dighet) samt lagen om anställningsskydd. En omfattande kollektivavtals-
reglering finns vad avser arbetstidsfrågor.
Vi har med vår valda utgångspunkt att endast föreslå förändringar som
är absolut nödvändiga, att göra en rättslig bedömning av skyddsvärdena
i bestämmelserna i EG-direktivet respektive det svenska regelsystemet. I
detta ligger att noggrant uppmärksamma och beakta helheten i direkti-
vets bestämmelser. Vi har avsett att identifiera de ramar som EG-direkti-
vet kommer att sätta för svenska arbetstidsregler i framtiden.
Då denna del i vårt uppdrag är avklarad kan vi fortsätta med övriga
delar, nämligen att utreda förutsättningarna för samt konsekvenserna av
olika flexibla arbetstidsregler och alternativa arbetstidsförkortningar. Vi
skall i vårt fortsatta arbete återkomma till i stort sett alla de aspekter
som behandlas i EG-direktivet. Det skulle därför vara hindrande att i
44
detta skede binda oss för regler som föranleds av annat än en strikt rätts-
lig bedömning av behovet till EG-anpassning. De förändringar vi före-
slår skall ses som provisoriska.
Av central betydelse för de flesta av EG-direktivets bestämmelser är
definitionen av begreppet arbetstid. En betydande skillnad mellan EG-
direktivet och det svenska regelsystemet är sättet att räkna arbetstid, dvs.
vad som skall anses vara arbetstid och vad som skall likställas med ar-
betstid. EG-direktivet anger att arbetstid är all tid då arbetstagaren står
till arbetsgivarens förfogande samt därvid utför aktiviteter eller uppgif-
ter. Vid genomsnittsberäkning av veckoarbetstiden kan enligt direktivet
perioder av betald semester och sjukledighet antingen räknas som arbe-
tad tid eller inte inkluderas i beräkningsperioden (vilket alltså förkortar
denna).
Begreppet arbetstid definieras inte i arbetstidslagen. Enligt praxis me-
nas dock med arbetstid att arbetstagaren står till arbetsgivarens förfogan-
de på arbetsstället och utför arbete eller är beredd att börja arbeta, om så
behövs. Med arbetstid likställs enligt det svenska regelsystemet kompen-
sationsledighet som arbetstagaren erhåller till följd av övertidsarbete
samt alla ledigheter som arbetstagaren har rätt till enligt andra författ-
ningar än arbetstidslagen. Utöver semester och sjukledighet kan nämnas
föräldraledighet, studieledighet, ledighet för fackligt arbete, ledighet för
studier i svenska för invandrare, osv. Arbetstidslagen innehåller dess-
utom bestämmelser om jourtid och beredskap, vilka räknas för sig och
har betydelse för lagens bestämmelser om vila. Jourtiden är vidare be-
gränsad i antal timmar. EG-direktivet saknar bestämmelser om jourtid
och beredskap och dessa företeelser kan inte anses vara arbetstid enligt
direktivet. Mot bakgrund av vår valda utgångspunkt föreslår vi inga
förändringar av det svenska arbetstidsbegreppet.
Från EG-direktivets tillämpningsområde undantas luft-, järnvägs-, väg-
och sjötransporter, havsfiske och annat arbete till sjöss samt det arbete
som utförs av läkare under utbildning. Vidare undantas arbetstagare som
utför arbete i arbetsgivarens hem. Medlemsstaterna kan själva avgöra i
vilken utsträckning som direktivets bestämmelser skall tillämpas inom
viss offentlig verksamhet, såsom polisen, försvaret och viss civil-
skyddsverksamhet. Hem- och distansarbete omfattas i princip av direkti-
vet. men medlemsstaterna medges att för vissa kategorier arbetstagare,
nämligen sådana vars arbetstid inte mäts eller bestäms i förväg eller
bestäms av arbetstagarna själva, avvika från reglerna om viloperioder
och begränsningar av veckoarbetstiden respektive nattarbetets längd.
Arbetstidslagen har i stort sett samma tillämpningsområde men undan-
tar inte allt som undantas i EG-direktivet. Det finns även annan relevant
lagstiftning, såsom arbetsmiljölagen och semesterlagen, vilken omfattar
i stort sett alla arbetstagare. Arbetstidslagen undantar emellertid arbets-
tagare som utför s.k. okontrollerbart arbete (t.ex arbetstagare som arbetar
i sitt eget hem) samt arbetstagare i företagsledande eller därmed jäm-
Prop. 1995/96:162
Bilaga 1
45
förlig ställning och arbetstagare som själva disponerar sin arbetstid.
Samtliga dessa arbetstagarkategorier omfattas som nämnts av EG-direkti-
vet, men medlemsstaterna medges avvikelser beträffande en stor del av
direktivets huvudbestämmelser.
Arbete i hemmet och på distans ökar i omfattning. Vi vill studera detta
område närmare innan förslag i arbetstidshänseende presenteras. Det
pågår även diskussioner och studier på detta område internationellt, t.ex
inom EU. Mot bakgrund av vår valda utgångspunkt menar vi därför att
även av detta skäl bör undantaget i arbetstidslagen i detta skede av ut-
redningen kvarstå med stöd av EG-direktivets avvikelseregler. Förut-
sättningen för en sådan avvikelse, att de aktuella arbetstagarna skall
omfattas av allmänna skyddsbestämmelser, är uppfylld då de omfattas av
arbetsmiljölagen som innehåller sådana bestämmelser. Vidare uppfylls
direktivets bestämmelse om semester för dessa arbetstagare av semester-
lagen. Bestämmelserna om nattarbete (annat än nattarbetets längd), skift-
arbete och arbetsrytm motsvaras i betydande utsträckning av regler i
arbetsmiljölagen, som alltså omfattar även dessa arbetstagare. För att
tydliggöra sambandet mellan arbetstidsfrågor och arbetsmiljölagens all-
männa skyddsbestämmelser föreslår vi att en hänvisning görs i arbets-
tidslagen till arbetsmiljölagen.
EG-direktivet anger att alla arbetstagare skall erhålla 11 timmars sam-
manhängande ledighet per 24-timmarsperiod. Det anges dock inte var på
dygnet denna period skall förläggas. Om under en period om två kalen-
derdygn, dygnsvilan under det första dygnet läggs under de 11 första
timmarna och under det andra dygnet läggs under de 11 sista, skulle 26
timmar förflyta utan ledighet. Medlemsstaterna medges möjlighet att för
en rad typer av arbetstagare och situationer avvika från att tillämpa den-
na dygnsvileregel.
Arbetstidslagen har ingen uttrycklig dygnsvilebestämmelse, utan före-
skriver att alla arbetstagare skall ha ledighet för nattvila, som skall om-
fatta tiden mellan klockan 24 och klockan 5. Enligt praxis och förarbe-
ten skall inte dessa fem timmar ens tillfälligtvis anses utgöra tillräcklig
dygnsvila. Arbetstagarna skall ha den vila som är behövlig. Vid bedöm-
ning om behövlig vila skall enligt arbetsmiljölagen utgångspunkten vara
den enskilde arbetstagarens förutsättningar. Det svenska arbetstidsbe-
greppet är ett annat än EG-direktivets och lagens bestämmelse om ar-
betstid. jourtid och beredskap har betydelse för att bedöma arbetstaga-
rens ledighet.
Vi menar att en samlad bedömning av skyddsvärdena i EG-direktivets
regel om dygnsvila och relevanta svenska författningsbestämmelser visar
att de svenska reglerna har ett väl så högt skyddsvärde. Ett tillägg av
direktivets dygnsvileregel skulle därför inte tillföra arbetstidslagen ett
högre skyddsvärde. Med vår valda utgångspunkt föreslår vi därför inga
förändringar i det svenska regelsystemet.
Prop. 1995/96:162
Bilaga 1
46
Enligt EG-direktivet skall alla arbetstagare ha rätt till en rast om arbets-
dagen överskrider sex timmar. Avvikelser från denna regel får göras i
vissa fall.
Arbetstidslagen stadgar att arbetstagarna skall erhålla en rast senast
efter fem timmars arbete. Rasternas längd, antal och förläggning skall
vara tillfredsställande med hänsyn till arbetsförhållandena. I vissa fall far
rasten bytas mot måltidsuppehåll. Lagen innehåller även en bestämmelse
om pauser.
En jämförelse visar att arbetstidslagens bestämmelser har ett högre
skyddsvärde. Vi föreslår därför ingen förändring i det svenska regelsys-
temet.
EG-direktivet föreskriver att alla arbetstagare skall ha minst 24 timmars
sammanhängande ledighet per sju-dagarsperiod, plus de 11 timmarnas
dygnsvila. Ledigheten får i vissa fall nedsättas till 24 timmar. Veckovila
får genomsnittsberäknas över en period om 14 dagar. Avvikelser från
bestämmelsen om dygnsvila får ske i vissa fall.
Arbetstidslagen säger att arbetstagarna skall ha minst 36 timmars sam-
manhängande ledighet under varje period om sju dagar. Undantag far
göras tillfälligtvis i vissa fall.
Vi menar att det svenska regelsystemet - arbetstidslagen, arbetsmil-
jölagens allmänna skyddsbestämmelser samt ledighetslagstiftningen - har
ett högre skyddsvärde än EG-direktivets skyddsregel. Ingen förändring i
det svenska regelsystemet föreslås alltså vad gäller regeln om veckovila.
Enligt EG-direktivet skall veckoarbetstiden för arbetstagarna begränsas
till i genomsnitt 48 timmar. Beräkningsperioden för genomsnittsberäk-
ningen får vara fyra månader. Medlemsstaterna medges att i vissa fall
tillämpa en sex månaders beräkningsperiod. Arbetsmarknadens parter
kan i kollektivavtal avtala om tolv månader. Perioderna för genomsnitts-
beräkning är inte definierade som kalenderperioder. Medlemsstaterna kan
under vissa förutsättningar välja att inte tillämpa regeln om begränsning-
en av veckoarbetstiden. Undantaget förutsätter dock att varje enskild
arbetstagare har rätt attt vägra arbeta mer än 48 timmar per fyra-
månadersperiod.
Arbetstidslagen föreskriver att ordinarie arbetstid får uppgå till högst
40 timmar per kalendervecka. I vissa fall får de 40 timmarna beräknas
som ett genomsnitt över fyra veckor. Om det finns särskilt behov av
ökad arbetstid får övertid tas ut med 48 eller 50 timmar per fyra veckor
respektive kalendermånad, dock högst 200 timmar per kalenderår. Ytter-
ligare 150 timmar per kalenderår kan medges genom dispens av Arbetar-
skyddsstyrelsen. Nödfallsövertid får tas ut i speciella fall och är inte
Prop. 1995/96:162
Bilaga 1
47
förenad med en övre gräns. Om övertid tas ut med stöd i lag sker dock
en myndighetstillsyn.
Sett över en period längre än fyra månader innebär arbetstidslagens
bestämmelser en större begränsning av möjligt uttag av arbetstid. Och
även sett över en period om en månad begränsar arbetstidslagen arbets-
tidsuttaget mer än vad direktivet gör, då lagen innehåller även en må-
nadsbegränsning.
Vid en jämförelse av arbetstid över fyra månader kan noteras att ar-
betstidslagen medger ett högre uttag av arbetstid. Jämförelsen måste
dock analyseras närmare. Som vi konstaterat likställs enligt det svenska
regelsystemet alla ledigheter arbetstagaren har rätt till med arbetstid, dvs.
arbetstagaren anses ha arbetat om han eller hon t.ex. varit studieledig.
Vidare gäller att om ett lägre mått för ordinarie arbetstid än 40 timmar/-
vecka följer av avtal, skall med övertid förstås sådan tid som överstiger
detta mått. Om ordinarie arbetstid är lägre än lagens 40 timmar/vecka
blir foljdaktligen det totala antalet tillåtna timmar också lägre. Arbets-
tiden beräknas enligt arbetstidslagen på kalenderperioder, vilket medför
att perioderna är förutbestämda. Direktivets beräkningsperioder kan vara
rullande.
Av betydelse är även att semesterlagen ger rätt till längre ledighet än
vad som följer av EG-direktivets bestämmelse om semester. Vidare kan
märkas att sjukdom under semester medför enligt semesterlagen rätt för
arbetstagaren att skjuta på semesterledigheten.
Vi menar att en samlad bedömning av det svenska regelverket (främst
arbetstidslagen, ledighetslagstifining, semesterlagen och arbetsmiljölagen)
medför att detta måste tillmätas ett för arbetstagarna högre skyddsvärde.
Ändringar i det svenska regelsystemet föreslås därför inte.
Alla arbetstagare skall enligt EG-direktivet erhålla en årlig betald semes-
ter om fyra veckor. Närmare föreskrifter om rätten till och beviljandet
av sådan semester far bestämmas nationellt. Den svenska semesterlagen
stadgar att alla arbetstagare har rätt till 25 dagars semester per år. Lagen
anger bestämmelser angående intjänandet av rätten till semester och
semesterlön. EG-direktivet föranleder oss inte att föreslå några föränd-
ringar i det svenska regelsystemet.
EG-direktivet innehåller två regler angående begränsning av nattarbete.
Den första regeln stadgar att nattarbetet inte far överstiga i genomsnitt
åtta timmar under varje 24-timmarsperiod. Den andra regeln säger att för
arbeten som innebär säskilda risker eller stor fysisk eller mental an-
strängning får nattarbetet inte överstiga åtta timmar under den 24-tim-
marsperiod då nattarbetet utförs. Det är i detta fall alltså inte tillåtet att
genomsnittsberäkna arbetstiden.
Prop. 1995/96:162
Bilaga 1
Medlemsstaterna får enligt direktivet fastställa en beräkningsperiod för
beräkning av den genomsnittliga arbetstiden enligt den första regeln.
Beräkningsperioden far inte inkludera veckovilan om 24 timmar, vilket
innebär att de åtta timmarna i genomsnitt kan beräknas på 48 timmar/-
vecka (sex dagar x åtta timmar). Vidare får medlemsstaterna i vissa fall
avvika från tillämpningen av båda reglerna, dvs. både vad avser längden
på arbetspassen och vad avser förbudet mot genomsnittsberäkning.
Arbetstidslagen utgår från ett nattarbetsförbud och i nattvilan skall ingå
tiden mellan klockan 24 och klockan 5. Avvikelser från nattarbetsför-
budet får ske i vissa fall. Nattarbete med stöd i arbetstidslagen står under
myndighets tillsyn och kontroll.
Vid en samlad bedömning får anses att det svenska regelsystemets
bestämmelser (främst arbetstidslagens nattarbetsförbud, arbetsmiljölagen,
bestämmelserna om tillsyn och kontroll samt ledighetslagstiftningen) har
ett väl så högt skyddsvärde som direktivets båda regler om begränsning
av nattarbete. Vi föreslår därför inga förändringar i det svenska regelsys-
temet.
Prop. 1995/96:162
Bilaga 1
Nattarbetande skall enligt EG-direktivet ha rätt till fri hälsoundersökning
innan de påbörjar sin anställning och därefter till regelbundna sådana
undersökningar. Om den nattarbetande har hälsoproblem som kan anses
bero på nattarbetet skall denne om möjligt omplaceras till dagarbete.
Arbetsmiljölagen innehåller bestämmelser (kap. 4) om bemyndiganden.
En sådan bestämmelse behandlar regeringens eller myndighets möjlighet
att utfärda föreskrifter om skyldighet att vid vissa riskfyllda arbeten
föranstalta om läkarundersökning. Vi anser att regeringen med stöd av
denna bestämmelse bör uppdra åt Arbetarskyddsstyrelsen att utfärda
föreskrift angående hälsoundersökningar vid nattarbete.
Beträffande rätten till omplacering konstaterar vi att i arbetsmiljölagens
tredje kapitel stadgas att arbetsgivaren bl.a. skall vidta alla nödvändiga
åtgärder för att undvika ohälsa på arbetsplatsen. Detta innebär ytterst en
omplaceringsskyldighet. Till detta kommer det skydd som ges genom
regeln i lagen om anställningskydd om att en uppsägning inte är sakligt
grundad om arbetsgivaren skäligen kan erbjuda annat arbete hos sig.
Dessa stadganden sammantagna torde innebära att en rätt motsvarande
den som stadgas i EG-direktivet redan finns i svensk rätt. Vi föreslår
alltså inga förändringar i det svenska regelsystemet med anledning av
direktivets regel om omplacering.
EG-direktivet anger att medlemsstaterna får meddela särskilda regler till
skydd för vissa kategorier arbetstagare. Detta föranleder oss inte att
föreslå någon förändring av det svenska regelsystemet.
4 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 162
En arbetsgivare som regelbundet använder nattarbetande skall anmäla Utlaga 1
detta till behöriga myndigheter om dessa begär det. Bestämmelsen mot-
svaras i det svenska regelsystemet av arbetstidslagen bestämmelse om
arbetsgivares upplysningsplikt. Vi föreslår således inga förändringar i det
svenska regelsystemet.
Arbetstagare som arbetar natt och skift skall enligt EG-direktivet erhålla
ett skydd som motsvarar arten av deras arbete. Skyddsanordningar skall
finnas tillgängliga alla tider på dygnet då arbete bedrivs. Dessa bestäm-
melser motsvaras i Sverige av andra och tredje kapitlen i arbetsmiljö-
lagen och föranleder oss inte att föreslå förändringar i det svenska regel-
systemet.
Arbetsgivare skall enligt EG-direktivet iaktta principen att arbetet an-
passas till arbetstagaren. Denna bestämmelse motsvaras av arbetsmil-
jölagens allmänna skyddsbestämmelser i andra och tredje kapitlen. Be-
stämmelsen föranleder således inga förändringsförslag avseende det
svenska regelsystemet.
Vi har konstaterat att EG-direktivet i princip inte föranleder några för-
ändringsförslag vad avser den lagreglerade arbetstiden. Arbetstidslagen
är dock dispositiv till förmån för kollektivavtal. Arbetstidslagens dis-
posivitet innebär att lagstiftaren inte sätter andra gränser än vad som
följer av arbetsmiljölagens allmänna skyddsbestämmelser för vad arbets-
marknadens parter kan avtala i kollektivavtal. EG-direktivet medför
emellertid att vissa gränser i fortsättningen måste iakttas. Detta måste
framgå av arbetstidslagen och en hänvisning bör därför göras i lagen till
EG-direktivet.
Arbetsmarknadens parter skall således ha möjlighet att även fortsätt-
ningsvis fritt avtala om arbetstidsfrågor, men de skall göra detta inom
EG-direktivets ramar. Partema har därvid att bedöma om de regler som
avtalas har ett skyddsvärde som minst motsvarar EG-direktivets regler.
Om inte kollektivavtal kan slutas om avvikelser från arbetstidslagen kan
Arbetarskyddsstyrelsen i vissa fall bevilja dispens. Genom dispens kan
beviljas avvikelse från en rad av lagens bestämmelser beträffande arbets-
tidens omfattning och viloperioder. Arbetarskyddsstyrelsen har fortsätt-
50
ningsvis vid beviljandet av dispenser att hålla sig inom direktivets ramar.
Om ett kollektivavtal har ersatt arbetstidslagens regler om arbetstid
faller myndighetstillsynen (av lagens efterlevnad) bort. Vad gäller den
del av arbetstiden som inte är reglerad i kollektivavtal skall tillsynen i
fortsättningen även avse EG-direktivets regler i den mening att direkti-
vets lägsta godtagbara skyddsnivåer inte underskrids.
Om ett kollektivavtal tecknas om arbetstidsfrågor bortfaller alltså myn-
dighetstillsynen på detta område. Detta medför även att lagens sanktio-
ner bortfaller. Då vi föreslår att arbetstidslagen tillförs en bestämmelse
som säger att kollektivavtal måste hållas inom EG-direktivets ramar, bör
för att säkerställa efterlevnaden sådan föreskrift sanktioneras.
Vi föreslår dels en regel som markerar att avtal eller del därav, i den
mån det innebär att regler med ett lägre skyddsvärde skall tillämpas för
arbetstagarna än vad som följer av EG-direktivet är ogiltiga. Vanligare
torde dock bli att det är tillämpningen av visst kollektivavtal i det enskil-
da fallet som förklaras ogiltigt. Vidare bör brott mot EG-direktivets
minsta godtagbara skyddsnivåer kunna medföra att skadestånd utdöms.
Vi anser att konsekvenserna av våra förslag är mycket begränsade.
Själva avsikten med vårt arbete i denna del har ju varit att hålla föränd-
ringsförslaget till ett nödvändigt minimum. Av detta följer att våra för-
slag inte torde betyda något vad gäller jämställdheten mellan kvinnor
och män, regionalpolitiskt eller för statens utgifter. Vi skall i vårt fort-
satta arbete återkomma till konsekvenserna av olika arbetstidsförslag på
produktivitet, sysselsättning, jämställdhet, osv.
Prop. 1995/96:162
Bilaga 1
51
Prop. 1995/96:162
Bilaga 2
Härigenom föreskrivs i fråga om arbetstidslagen (1982:673)
dels att 1,3, 19 och 20 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en 24 a §.
1 §
Denna lag gäller, med de inskränkningar som anges i 2 §, varje verk-
samhet där arbetstagare utför arbete för en arbetsgivares räkning.
Om arbetstiden för minderåriga
finns ytterligare bestämmelser i 5
kap. arbetsmiljölagen (1977:1160).
Allmänna skyddsbestämmelser vad
avser förläggning av arbetstid
finns i 2 kap. 1 § arbetsmiljölagen
(1977:1160). Särskilda bestäm-
melser om arbetstiden för minder-
åriga finns i 5 kap. den lagen.
Genom kollektivavtal som har
slutits eller godkänts av central ar-
betstagarorganisation far göras
antingen undantag från lagens
tillämpning i dess helhet eller av-
vikelser från bestämmelserna i 5
och 6 §§, 7 § andra stycket, 8 -
10 §§, 12 - 14 §§ samt 15 § andra
och tredje styckena. Vidare far
raster bytas ut mot måltidsuppehåll
genom sådana kollektivavtal.
Avvikelser från 8 §, 9 § andra och
tredje styckena. 10 § och 13 § far
göras även med stöd av kollekti-
vavtal som har slutits av en lokal
arbetstagarorganisation. Sådana
avvikelser gäller dock under en tid
av högst en månad, räknat från
dagen för avtalets ingående.
Genom kollektivavtal som har
slutits eller godkänts av central ar-
betstagarorganisation far, under
förutsättning att avtalet inte in-
nebär att regler med ett lägre
skyddsvärde skall tillämpas för
arbetstagarna än vad som följer av
EU-rådets direktiv 93/104/EEG av
den 23 november 1993, göras
antingen undantag från lagens till-
lämpning i dess helhet eller av-
vikelser från bestämmelserna i 5
och 6 §§, 7 § andra stycket, 8 -
10 §§, 12 - 14 §§ samt 15 § andra
och tredje styckena. Vidare får
raster bytas ut mot måltidsuppehåll
genom sådana kollektivavtal.
Avvikelser från 8 §, 9 § andra
och tredje styckena, 10 § och 13 §
52
En arbetsgivare som är bunden
av ett sådant kollektivavtal som
avses i första och andra styckena
far tillämpa avtalet även på
arbetstagare som inte är
medlemmar av den avtalsslutande
arbetstagarorganisationen men
sysselsätts i arbete som avses med
avtalet.
far göras även med stöd av kollek-
tivavtal som har slutits av en lokal
arbetstagarorganisation. Sådana
avvikelser gäller dock under en tid
av högst en månad, räknat från
dagen för avtalets ingående.
En arbetsgivare som är bunden
av ett sådant kollektivavtal som
avses i första och andra styckena
far tillämpa avtalet även på
arbetstagare som inte är
medlemmar av den avtalsslutande
arbetstagarorganisationen men
sysselsätts i arbete som avses med
avtalet.
Ett avtal är ogiltigt i den mån
det innebär att regler med ett
lägre skyddsvärde skall tillämpas
för arbetstagarna än vad som
följer av EU-rådets direktiv
93/104/EEG av den 23 november
1993.
Prop. 1995/96:162
Bilaga 2
19 §
Kan kollektivavtal som avses i 3 § inte träffas får Arbetarskyddsstyrel-
sen, om det finns särskilda skäl,
1. medge avvikelse från 5 §, 6 §, 9 § andra och tredje styckena och
12 §,
2. medge undantag från 8 § vad avser begränsningen av övertidsuttag
under en tid av fyra veckor eller under en kalendermånad,
3. medge ytterligare övertid utöver allmän övertid med högst 150 tim-
mar under ett kalenderår,
4. medge ytterligare mertid utöver allmän mertid med högst 150 tim-
mar under ett kalenderår,
5. medge avvikelse från 13 och 14 §§ samt 15 § andra och tredje
styckena.
Arbetarskyddsstyrelsens beslut
enligt denna paragraf för inte
innebära att regler med ett lägre
skyddsvärde skall tillämpas för
arbetstagarna än vad som följer av
EU-rådets direktiv 93/104/EEG av
den 23 november 1993.
5 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 162
20 §
Arbetarskyddsstyrelsen och yrkes-
inspektionen skall utöva tillsyn
över efterlevnaden av denna lag
och de föreskrifter som meddelats
med stöd av lagen.
Arbetarskyddsstyrelsen och yrkes-
inspektionen skall utöva tillsyn
över efterlevnaden av denna lag
och de föreskrifter som meddelats
med stöd av lagen. Vid denna
tillsyn skall även iakttas att inte
regler med ett lägre skyddsvärde
tillämpas för arbetstagarna än vad
som följer av EU-rådets direktiv
93/104/EEG av den 23 november
1993.
Prop. 1995/96:162
Bilaga 2
24 a §
En arbetsgivare som bryter
mot 3 § denna lag på så sätt att
avtalet innebär att regler med ett
lägre skyddsvärde skall tillämpas
för arbetstagarna än vad som
följer av EU-rådets direktiv
93/104/EEG, skall betala skade-
stånd för den förlust som uppkom-
mer och för den kränkning som
har skett.
Om det är skäligt, kan skade-
ståndet sättas ned eller helt falla
bort.
Denna lag träder i kraft den 23 november 1996.
54
Prop. 1995/96:162
Bilaga 3
Förteckning över remissinstanser som avgivit
yttrande över betänkandet EG:s arbetstidsdi-
rektiv och dess konsekvenser för det svenska
regelsystemet (SOU 1995:92)
Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av Hovrätten för
Västra Sverige, Stockholms tingsrätt, Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen,
Riksförsäkringsverket, Socialstyrelsen, Jämställdhetsombudsmannen,
Statskontoret, Statistiska centralbyrån, Arbetsgivarverket, Juridiska
fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, Arbetsmarknadsstyrelsen,
Arbetslivsinstitutet, Arbetarskyddsstyrelsen, Arbetsdomstolen, ILO-
kommittén. Svenska Arbetsgivareföreningen, Landstingsförbundet,
Svenska Kommunförbundet, Företagarnas riksorganisation, Landsorgani-
sationen i Sverige, Tjänstemännens Centralorganisation, Sveriges
Akademikers Centralorganisation och Sveriges advokatsamfund.
55
Prop. 1995/96:162
Bilaga 4
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Härigenom föreskrivs1 i fråga om arbetstidslagen (1982:673)
dels att 1, 3, 19 och 20 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 24 a §, av följande
lydelse.
Denna lag gäller, med de inskränkningar som anges i 2 §, varje verk-
samhet där arbetstagare utför arbete
Om arbetstiden för minderåriga
finns ytterligare bestämmelser i 5
kap. arbetsmiljölagen (1977:1160).
för en arbetsgivares räkning.
Allmänna skyddsbestämmelser
om förläggning av arbetstid finns i
2 kap. 1 § arbetsmiljölagen
(1977:1160). Särskilda bestämmel-
ser om arbetstiden för minderåriga
finns i 5 kap. den lagen.
Genom kollektivavtal som har
slutits eller godkänts av en central
arbetstagarorganisation far göras
antingen undantag från lagens
tillämpning i dess helhet eller av-
vikelser från bestämmelserna i 5
och 6 §§, 7 § andra stycket, 8 -
10 §§, 12 - 14 §§ samt 15 § andra
och tredje styckena. Vidare far
raster bytas ut mot måltidsuppehåll
genom sådana kollektivavtal.
Genom kollektivavtal som har
slutits eller godkänts av en central
arbetstagarorganisation far göras
antingen undantag från lagens
tillämpning i dess helhet eller
avvikelser från bestämmelserna i 5
och 6 §§, 7 § andra stycket, 8 -
10 §§, 12 - 14 §§ samt 15 § andra
och tredje styckena. Dessa undan-
tag eller avvikelser för göras un-
der förutsättning att avtalet inte
innebär att mindre förmånliga reg-
ler skall tillämpas för arbetstagar-
na än vad som följer av rådets
1 Jfr rådets direktiv 93/104/EG av den 23 november 1993 om arbetstidens för-
läggning i vissa avseenden (EGT nr L 307, 13.12.1993’, s. 18, Celex
393L0104).
56
direktiv 93/104/EG av den 23 no- Prop. 1995/96:162
vember 1993 om arbetstidens för- Bilaga 4
läggning i vissa avseenden.1
Vidare far raster bytas ut mot mål-
tidsuppehåll genom sådana kol-
lektivavtal.
Avvikelser från 8 §, 9 § andra och tredje styckena, 10 § och 13 § far
göras även med stöd av kollektivavtal som har slutits av en lokal arbets-
tagarorganisation. Sådana avvikelser gäller dock under en tid av högst en
månad, räknat från dagen för avtalets ingående.
En arbetsgivare som är bunden av ett sådant kollektivavtal som avses i
första och andra styckena far tillämpa avtalet även på arbetstagare som
inte är medlemmar av den avtalsslutande arbetstagarorganisationen men
sysselsätts i arbete som avses med avtalet.
Ett avtal är ogiltigt i den ut-
sträckning det innebär att mindre
förmånliga regler skall tillämpas
för arbetstagarna än vad som
följer av rådets direktiv
93/104/EG.
19 §
Kan kollektivavtal som avses i 3 § inte träffas far Arbetarskyddsstyrel-
sen, om det finns särskilda skäl,
1. medge avvikelse från 5 §, 6 §, 9 § andra och tredje styckena och
12 §,
2. medge undantag från 8 § vad avser begränsningen av övertidsuttag
under en tid av fyra veckor eller under en kalendermånad,
3. medge ytterligare övertid utöver allmän övertid med högst 150 tim-
mar under ett kalenderår,
4. medge ytterligare mertid utöver allmän mertid med högst 150 tim-
mar under ett kalenderår,
5. medge avvikelse från 13 och 14 §§ samt 15 § andra och tredje
styckena.
Arbetarskyddsstyrelsens beslut
enligt denna paragraf får inte
innebära att mindre förmånliga
regler skall tillämpas för arbetsta-
garna än vad som följer av rådets
direktiv 93/104/EG. Detta gäller
även tillstånd enligt 9 § tredje
stycket.
2 EGT nr L 307, 13.12.1993, s. 18 (Celex 393L0104).
57
20 §3
Arbetarskyddsstyrelsen och yrkes-
inspektionen skall utöva tillsyn
över efterlevnaden av denna lag
och de föreskrifter som meddelas
med stöd av lagen.
Arbetarskyddsstyrelsen och yrkes-
inspektionen skall utöva tillsyn
över efterlevnaden av denna lag
och de föreskrifter som meddelas
med stöd av lagen. Vid denna
tillsyn skall även iakttas att inte
mindre förmånliga regler tillämpas
för arbetstagarna än vad som
följer av rådets direktiv
93/104/EG.
Prop. 1995/96:162
Bilaga 4
24 a §
En arbetsgivare som bryter mot
3 § denna lag på så sätt att avtalet
innebär att mindre förmånliga
regler skall tillämpas för arbets-
tagarna än vad som följer av rå-
dets direktiv 93/104/EG, skall
betala skadestånd for den förlust
som uppkommer och för den
kränkning som har skett.
Om det är skäligt, kan skade-
ståndet sättas ned eller helt falla
bort.
Denna lag träder i kraft den 23 november 1996.
3 Senaste lydelse 1986:56.
58
Prop. 1995/96:162
Bilaga 5
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1996-02-14
Närvarande: justitierådet Staffan Magnusson, f.d. presidenten i Försäk-
ringsöverdomstolen Leif Ekberg, regeringsrådet Leif Lindstam.
Enligt en lagrådsremiss den 8 februari 1996 (Arbetsmarknadsdeparte-
mentet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag
till lag om ändring i arbetstidslagen (1982:673).
Förslaget har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Inga Åker-
lund.
Förslaget föranleder följande yttrande av Lagrådet:
Enligt 3 § första stycket i dess nuvarande lydelse far genom kollektivav-
tal som har slutits eller godkänts av en central arbetstagarorganisation
göras antingen undantag från lagens tillämpning i dess helhet eller av-
vikelser från vissa angivna lagrum. I 3 § andra stycket finns bestämmel-
ser om att avvikelser från vissa lagrum far göras även med stöd av kol-
lektivavtal som har slutits av en lokal arbetstagarorganisation.
I remissen föreslås att det i första stycket förs in en bestämmelse om
s.k. EG-spärr. Bestämmelsen innebär att undantag eller avvikelser i
kollektivavtal far göras endast under förutsättning att avtalet inte innebär
att mindre förmånliga regler skall tillämpas för arbetstagarna än vad som
följer av EG:s arbetstidsdirektiv.
Enligt Lagrådets mening föranleder den föreslagna bestämmelsen vissa
invändningar. Det får förutsättas att det i en del fall kan bli svårt att
avgöra om ett kollektivavtal innebär mindre förmånliga regler än EG-
direktivet. Bestämmelsen kan därför leda till osäkerhet för arbetsmark-
nadens parter vid slutande av kollektivavtal. Synpunkter av detta slag
har förts fram vid remissbehandlingen av det utredningsförslag som
ligger till grund för lagrådsremissen. Såvitt framgår av remissprotokollet
har emellertid de centrala organisationerna på arbetsmarknaden inte
motsatt sig den föreslagna lösningen. Med beaktande härav anser Lagrå-
det att den ifrågavarande bestämmelsen bör kunna godtas, åtminstone i
avvaktan på den totala översyn av arbetstidslagen som pågår.
Lagrådet förordar emellertid att bestämmelsen om EG-spärr tas in i
fjärde stycket i 3 § och samordnas med den regel om ogiltighet som
enligt lagrådsremissen skall placeras där. På det sättet klargörs bl.a. att
EG-spärren gäller också beträffande sådana avtal som avses i 3 § andra
stycket.
Lagrådet föreslår att 3 § fjärde stycket far följande lydelse:
59
"Undantag och avvikelser från lagen enligt denna paragraf far
göras endast under förutsättning att de inte innebär att mindre för-
månliga regler skall tillämpas för arbetstagarna än som följer av
rådets direktiv 93/104/EG av den 23 november 1993 om arbetsti-
dens förläggning i vissa avseenden. Ett avtal är ogiltigt i den ut-
sträckning det innebär att mindre förmånliga regler skall tillämpas
för arbetstagarna än som följer av direktivet."
Lagrådet konstaterar att det valda tillvägagångssättet vid genomföran-
det av direktivet innebär att direktivets bestämmelser inte i sin helhet
kommer att gälla som svensk lag. I 20 S föreslås en ny andra mening
enligt vilken Arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen vid sin till-
syn skall iaktta att inte mindre förmånliga regler tillämpas för arbets-
tagarna än som följer av direktivet. Eftersom direktivets bestämmelser,
till den del de inte införts i svensk rätt, inte heller är direkt tillämpliga
här, torde Arbetarskyddsstyrelsens och yrkesinspektionens tillsyn rent
formellt inte kunna omfatta mer än som redan följer av paragrafens
första mening, nämligen efterlevnaden av arbetstidslagen och de före-
skrifter som meddelas med stöd av lagen. Enligt vad som anförs i re-
missprotokollet är emellertid syftet med den föreslagna regeln framför
allt att erinra tillsynsmyndigheten om att tolkningen och tillämpningen
av lagen i de avseenden, i vilka bestämmelserna är mindre precisa än
direktivets, skall ske utifrån direktivets perspektiv. Detta syfte torde
kunna tillgodoses utan en uttrycklig bestämmelse i lagen. Lagrådet för-
ordar därför att någon ändring inte görs i 20 §.
I en föreslagen ny paragraf, 24 a S. införs en skadeståndsskyldighet för
arbetsgivare som bryter mot 3 § arbetstidslagen på så sätt att avtalet
innebär att mindre förmånliga regler skall tillämpas för arbetstagarna än
som följer av EG-direktivet. Innebörden av denna bestämmelse är inte
helt klar. Av 3 § fjärde stycket framgår att ett kollektivavtal är ogiltigt i
den mån det strider mot EG-spärren. Bestämmelsen om skadeståndsskyl-
dighet synes ta sikte på arbetsgivare som tillämpar ett avtal som strider
mot EG-spärren trots att avtalet är ogiltigt eller innan det har konstate-
rats att det inte är gällande. Med hänsyn bl.a. till att det i många fall kan
vara svårt för en enskild arbetsgivare att avgöra om ett träffat kollektiv-
avtal strider mot EG-spärren eller ej, framstår regeln om skadestånds-
skyldighet som tämligen långtgående. Det föreslås visserligen att det i
andra stycket i 24 a § skall föras in en regel om att skadeståndet skall
sättas ned eller helt falla bort, om det är skäligt. Även med denna möj-
lighet till nedsättning eller eftergift kan det emellertid enligt Lagrådets
mening ifrågasättas om skadeståndsbestämmelsen är motiverad. Om
bestämmelsen behålls, bör den i varje fall formuleras om, så att innebör-
den blir tydligare. Den kan lämpligen ges följande utformning.
"En arbetsgivare som tillämpar sådana bestämmelser i ett kollek-
tivavtal som strider mot 3 § fjärde stycket skall betala skadestånd
för den förlust som uppkommer och för den kränkning som skett.
Om det är skäligt, kan skadeståndet sättas ned eller helt falla bort."
Prop. 1995/96:162
Bilaga 5
60
393L0104/S
Nr L 307/18
Europeiska gemenskapernas officiella tidning
RÅDETS DIREKTIV 93/104/EG
av den 23 november 1993
om arbetstidens förläggning i vissa avseenden
EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS RÅD HAR ANTAGIT
DETTA DIREKTIV
med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska
gemenskapen, särskilt artikel II8a i detta.
med beaktande av kommissionens förslag',
i samarbete med Europaparlamentet2,
med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs
yttrande2, och
med beaktande av följande:
Artikel 118a i fördraget föreskriver att rådet genom direktiv
skall anta minimikrav för att främja förbättringar, särskilt
inom arbetsmiljöområdet, för att trygga bättre hälsa och
säkerhet för arbetstagarna.
Enligt artikel 118a bör dessa direktiv inte innebära
administrativa, finansiella eller lagstiftande regler som
hämmar skapandet och utvecklingen av små och medelstora
företag.
Rådets direktiv 89/391/EEG av den 12 juni 1989 om åtgärder
för att främja förbättringar av arbetstagarnas säkerhet och
hälsa i arbetet4 är fullt tillämpligt på de områden som omfattas
av detta direktiv utan att det påverkar strängare eller mer
detaljerade bestämmelser i detta.
1 gemenskapens avtal om arbetstagarnas grundläggande sociala
rättigheter som antogs av de 11 medlemsstaternas
statsöverhuvuden vid Europeiska rådets möte i Strasbourg den
9 december 1989, särskilt punkt 7 första stycket, punkt 8 och
punkt 19 första stycket, fastställdes att:
'7. Genomförandet av den inre marknaden måste leda
till förbättringar i levnads- och arbetsförhållanden för
arbetstagare inom gemenskapen. Denna process bör
'EGT nr C 254. 9.10.1990, s. 4.
!EGTnrC 72. 18.3.1991. s. 95,
och beslut av den 27 oktober 1993 (ännu inte offentliggjort i
Europeiska Gemenskapernas Officiella Tidning).
JEGT nr C 60. 8.3.1991. s. 26.
'EGT nr L 183. 29.6.1989, s. 1.
vara resultatet av en tillnärmning av förhållandena
samtidigt som förbättringar görs, särskilt beträffande
arbetstidens längd och förläggning och beträffande andra
anställningsformer än tillsvidareanställning, såsom
exempelvis tidsbegränsad anställning, deltidsanställning,
tillfällig anställning och säsongsanställning.
8. Varje arbetstagare i gemenskapen skall ha rätt till en
viloperiod varje vecka och till en årlig betald semester
vars längd gradvis bör harmoniseras i enlighet med
nationell praxis.
19. Varje arbetstagare skall åtnjuta godtagbara
säkerhets- och hälsoförhållanden på sin arbetsplats.
Lämpliga åtgärder skall vidtas för att uppnå en större
harmonisering av förhållandena på detta område
samtidigt som förbättringar uppnås."
Arbetstagarnas säkerhet, hygien och hälsa på arbetsplatsen är
en mål som inte bör vara underkastat rent ekonomiska hänsyn.
Detta direktiv är en konkret åtgärd i syfte att införa en social
dimension på den inre marknaden.
Att föreskriva minimikrav för arbetstidens förläggning
kommer sannolikt att förbättra arbetsförhållandena för
gemenskapens arbetstagare.
För att trygga hälsa och säkerhet för arbetstagare inom
gemenskapen bör arbetstagarna ges dygnsvila, veckovila och
semester av en viss minsta längd samt tillräckliga raster. I
detta sammanhang är det även nödvändigt att sätta en övre
gräns för veckoarbetstiden.
Hänsyn bör tas till Internationella arbetsorganisationens (ILO)
principer när det gäller arbetstidens förläggning, inklusive
avseende nattarbete.
Beträffande veckovilan bör rimlig hänsyn tas till olika
kulturella, etniska, religiösa och andra faktorer i
medlemsstaterna. Det står varje medlemsstat helt fritt att
61
6 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 162
393LO1O4/S
13.12.93
Europeiska gemenskapernas officiella tidning
Nr L 307/19
avgöra huruvida söndagen skall omfattas av veckovilan. och
i så fall i vilken utsträckning.
Forskning har visat att människokroppen nattetid är känsligare
för störningar och även för vissa betungande former av
arbetsorganisation och att långa perioder av nattarbete kan
vara hälsovådliga för arbetstagare och äventyra säkerheten på
arbetsplatsen.
Det finns ett behov av att begränsa arbetstidens längd vid
perioder av nattarbete, inklusive övertid, och att se till att
arbetsgivare som regelbundet sysselsätter nattarbetande
anmäler det till de behöriga myndigheterna om dessa begär
det.
Det är viktigt att nattarbetande har rätt till en kostnadsfri
hälsoundersökning innan de börjar anställningen och därefter
till regelbundna hälsoundersökningar och att de snarast möjligt
omplaceras till lämpligt dagarbete om de har probolem med
hälsan.
Natt- och skiftarbetandes situation kräver an nivån på säkerhet
och hälsoskydd anpassas till arbetets art och an
skyddsåtgärder, förebyggande åtgärder och resurser är
effektiva.
Vissa arbetsförhållanden kan ha en skadlig inverkan på
arbetstagarnas hälsa och säkerhet. Arbete som organiseras
enligt en viss rytm bör ta hänsyn till den allmänna principen
om an anpassa arbetet till arbetstagaren.
Med hänsyn till det aktuella arbetets särskilda art kan det vara
nödvändigt an vidu speciella åtgärder beträffande
förläggningen av arbetstiden inom vissa områden och
verksamheter som inte omfanas av dena direktiv.
Med hänsyn ull an arbetstidens förläggning anugligen medför
problem inom föreugen verkar det önskvärt att tillåu
flexibilitet vid tillämpningen av vissa bestämmelser i dena
direktiv samtidigt som man tryggar efterlevnaden av
principerna om arbetsugamas hälsa och säkerhet.
Det är nödvändigt an tillåu an vissa bestämmelser beroende
på omständigheterna i ensuka fall får bli föremål för
avvikande tillämpningar av medlemssutema eller av
arbetsmarknadens parter. Som allmän regel vid en avvikande
tillämpning bör de berörda arbetsugama ges motsvarande
kompensationsledighet.
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
AVSNITT 1
RÄCKVIDD OCH DEFINITIONER
Artikel 1
Ändamål och räckvidd
1. I detta direktiv föreskrivs minimikrav på säkerhet och
hälsa vid förläggningen av arbetstiden.
2. Dena direktiv är tillämpligt på
a) minimitider för dygnsvila, veckovila och årlig semester,
vidare på raster och begränsning av veckoarbetstiden,
samt
b) vissa former av nattarbete, skiftarbete och arbetsrytm.
3. Detta direktiv skall tillämpas inom alla arbetsområden,
såväl offentliga som privau, i den betydelse som avses i
artikel 2 i direktiv 89/391/EEG uun att det påverkar
tillämpningen av artikel 17 i det här direktivet, med undanUg
för luft-, järnvägs-, väg- och sjötransporter, havsfiske liksom
annat arbete till sjöss samt det arbete som utförs av läkare
under utbildning.
4. Bestämmelserna i direktiv 89/391/EEG är fullt
tillämpliga på de fall som avses i punkt 2 uun an det påverkar
strängare eller mer deuljerade bestämmelser i det här
direktivet.
Artikel 2
Definitioner
I detta direktiv används följande beteckningar med de
betydelser som här anges:
1. arbetstid: alltid i enlighet med nationell lagstiftning eller
praxis då arbetsugaren står till arbetsgivarens
förfogande samt därvid utför aktiviteter eller uppgifter.
2. viloperiod: varje period som inte är arbetstid.
3. natt: varje period om minst sju timmar, besUmd enligt
nationell lagstiftning, som omfattar perioden mellan
midnatt och 05.00.
4. nanarbetande:
a) varje arbetsugare som normalt utför minst tre
timmar av sitt dagliga arbete nattetid, och
62
393L0104/S
Nr L 307/20
Europeiska gemenskapernas officiella tidning
13.12.93
b) varje arbetstagare som troligen kommer att
fullgöra en viss del av sin årsarbetstid nattetid;
denna del bestäms av den berörda
medlemsstaten
i) genom nationell lagstiftning efter samråd
med arbetsmarknadens parter, eller
ii) genom kollektivavtal på nationell eller
regional nivå.
5. skiftarbete: varje metod att dela in arbetet i skift
varigenom arbetstagare avlöser varandra vid samma
arbetsplatser enligt en viss arbetsgång, även då denna är
roterande; skiften kan vara kontinuerliga eller
diskontinuerliga; metoden kan medföra att arbetstagare
måste arbeta vid olika tider under en given period av
dagar eller veckor.
6. skiftarbetare: varje arbetstagare vars arbetsschema ingår
i skiftarbete.
AVSNITT H
MINIMIPERIODER FÖR VILA - ANDRA
BESTÄMMELSER OM ARBETSTIDENS
FÖRLÄGGNING
Artikel 3
Dygnsvila
Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som behövs för att se
till att varje arbetstagare får minst 11 timmars
sammanhängande ledighet per 24-timmarsperiod.
Artikel 4
Raster
Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som behövs för att se
till att varje arbetstagare — då arbetsdagen är längre än sex
timmar — får en rast. Den närmare utformningen, däribland
rastens längd och på vilka villkor den ges, skall fastställas i
kollektivavtal eller, då detta inte lyckas, genom nationell
lagstiftning.
Artikel 5
Veckovila
Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som behövs för att se
till att varje arbetstagare under varje period om sju dagar får
minst 24 timmars sammanhängande ledighet plus den 11
timmars dygnsvila som avses i artikel 3.
Den minimitid för vila som avses i första stycket skall i
princip omfatta söndag.
Om sakliga, tekniska eller arbetsorganisatoriska förhållanden
berättigar det får en ledighet om minst 24 timmar tillämpas.
Artikel 6
Begränsning av veckoarbetstiden
Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som behövs för att
åstadkomma att
1. veckoarbetstiden begränsas genom lagar och andra
författningar eller genom kollektivavtal,
2. den genomsnittliga arbetstiden under varje
sjudagarsperiod inklusive övertid inte överstiger 48
timmar.
Artikel 7
Arlig semester
1. Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som behövs för
att se till att varje arbetstagare får en årlig betald semester om
minst fyra veckor i enlighet med vad som föreskrivs genom
nationell lagstiftning eller praxis angående rätten till och
beviljandet av en sådan semester.
2. Den årliga semestern får inte utbytas mot kontant
ersättning, utom då anställningen avslutas.
AVSNITT ni
NATTARBETE - SKIFTARBETE - ARBETSRYTM
Artikel 8
Nattarbetets längd
Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som behövs för att se
till att
1. den normala arbetstiden för nattarbetande inte överstiger
ett genomsnitt av åtta timmar under varje 24-
timmarsperiod,
63
393L0104/S
13.12.93
Europeiska gemenskapernas officiella tidning
Nr L 307/21
2. nattarbetande vars arbete innebär särskilda risker eller
stor fysisk eller mental ansträngning inte arbetar mer än
ätta timmar inom en 24-timmarsperiod när de utför
nattarbete.
För tillämpningen av ovanstående skall arbete som
innebär särskilda risker eller stor fysisk eller mental
ansträngning definieras genom nationell lagstiftning eller
praxis eller genom kollektivavtal, med hänsyn tagen till
nattarbetets särskilda konsekvenser och risker.
Artikel 9
Hälsoundersökning och omplacering av nattarbetande till
dagarbete
Artikel 12
Skydd av hälsa och säkerhet
Medlemsstaterna skall vidtade åtgärder som behövs för att se
till att
1. nattarbetande och skiftarbetare har ett hälso- och
säkerhetsskydd som motsvarar arten av deras arbete,
2. skyddsåtgärder och skyddsanordningar för nattarbetande
och skiftarbetande motsvarar dem som finns för andra
arbetstagare och att dessa är tillgängliga alla tider på
dygnet.
1. Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som behövs för
att se till att
a) nattarbetande har rätt till en fri hälsoundersökning innan
de börjar anställningen och därefter till regelbundna
hälsoundersökningar,
b) nattarbetande som har hälsoproblem som kan visas bero
på nattarbetet om det är möjligt omplaceras till lämpligt
dagarbete.
2. Den kostnadsfria hälsoundersökning som avses i punkt
1 a skall omfattas av lagstadgad tystnadsplikt.
3. Den kostnadsfria hälsoundersökning som avses i punkt
1 a får utföras inom den offentliga sjukvården.
Artikel 10
Garantier för nattarbete
Medlemsstaterna får för vissa kategorier av nattarbetande
meddela särskilda regler enligt villkor som fastställs genom
nationell lagstiftning eller praxis, när det gäller arbetstagare
som riskerar hälsa eller säkerhet genom sitt nattarbete.
Artikel 11
Anmälan om regelbunden sysselsättning av nattarbetande
Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som behövs för att se
till an arbetsgivare som regelbundet sysselsäner nattarbetande
anmäler detta till de behöriga myndigheterna om dessa begär
det.
Artikel 13
Arbetsrytm
Medlemsstaterna skall vidu de åtgärder som behövs for att se
till att en arbetsgivare som avser att organisera arbetet enligt
en viss rytm ur hänsyn till den allmänna principen om att
anpassa arbetet till arbetsugaren, särskilt i syfte att lindra
effekterna av monotona arbetsuppgifter och arbete i ett i
förväg fastställt tempo beroende på arbetets art. Arbetsgivaren
skall även U hänsyn till kraven på hälsa och säkerhet, särskilt
beträffande avbrott under arbetstiden.
AVSNITT IV
ALLMÄNNA BESTÄMMELSER
Artikel 14
Mer detaljerade gemenskapsbestämmelser
Bestämmelserna i detta direktiv skall inte tillämpas när andra
gemenskapsbestämmelser innehåller mer deuljerade krav
beträffande vissa yrken eller arbeten.
Artikel 15
Gynnsammare bestämmelser
Detta direktiv skall inte påverka medlemssutemas rätt att
tillämpa eller införa författningsbestämmelser eller en
administrativ praxis som bättre skyddar arbetsugamas hälsa
och säkerhet eller underlättar eller tillåter tillämpningen av
kollektivavui som bättre skyddar arbetsugamas hälsa och
säkerhet.
64
393L0104/S
Nr L 307/22
Europeiska gemenskapernas officiella tidning
13.12.93
Artikel 16
Beräkningsperioder
Medlemsstaterna får föreskriva följande:
1. För tillämpningen av artikel 5 (veckovila): En
beräkningsperiod som inte överstiger 14 dagar.
2. För tillämpningen av artikel 6 (begränsning av
veckoarbetstiden): En beräkningsperiod som inte
överstiger fyra månader.
De perioder av årlig betald semester som beviljas i
enlighet med artikel 7 liksom även sjukfrånvaro skall
inte inkluderas eller skall vara neutrala vid beräkningen
av genomsnittet.
3. För tillämpningen av artikel 8 (nattarbetets längd): En
beräkningsperiod som bestäms efter samråd med
arbetsmarknadens parter på nationell eller regional nivå.
Om den veckovila på minst 24 timmar som avses i
artikel 5 faller inom nyssnämnda period skall den inte
inkluderas vid beräkningen av genomsnittet.
Artikel 17
Avvikelser
1. Med iakttagande av de allmänna principerna för
arbetstagarnas hälsa och säkerhet får medlemsstaterna göra
avvikelser från artiklarna 3, 4, 5, 6, 8 eller 16. Avvikelser får
göras när — med hänsyn till det aktuella arbetets särskilda art
— arbetstidens längd inte mäts eller bestäms i förväg eller kan
bestämmas av arbetstagarna själva. Detta gäller särskilt
beträffande
a) företagsledare eller andra personer med självständiga
beslutsbefogenheter,
b) anställda i familjeföretag, eller
c) arbetstagare som tjänstgör vid religiösa ceremonier i
kyrkor och religiösa samfund.
2. Avvikelser får fastställas genom lagstiftning eller andra
författningsbestämmelser eller genom kollektivavtal under
förutsättning att de berörda arbetstagarna ges motsvarande
kompensationsledighet eller — i undantagsfall när det av
objektiva skäl inte är möjligt att bevilja sådan
kompensationsledighet — att arbetstagarna erbjuds lämpligt
skydd.
2.1 Avvikelser från artiklarna 3, 4, 5, 8 och 16 får göras
a) i fråga om långt avstånd mellan arbetstagarens bostad
och arbetsplats eller då arbetstagarens olika arbetsplatser
ligger långt ifrån varandra.
b) i fråga om säkerhets- och övervakningsarbeten när
permanent närvaro krävs för att skydda egendom eller
personer, särskilt i fråga om säkerhetsvakter,
vaktmästare eller vaktbolag,
c) i fråga om arbeten som kräver en kontinuitet i servicen
eller produktionen, särskilt
i) service i form av reception, behandling eller vård
på sjukhus och liknande inrättningar, institutioner
eller fängelser,
ii) hamn- eller flygplatsarbete,
iii) press, radio, television, filmproduktion, post- och
telekommunikationer, ambulans, brand- och
civilförsvar,
iv) produktion och distribution av gas, vatten och el,
sophämtning och sopförbränningsanläggningar,
v) industrier i vilka arbetet inte kan avbrytas av
tekniska skäl,
vi) forsknings- och utvecklingsarbete,
vii) jordbruk;
d) på områden inom vilka det förekommer förutsägbara
arbetstoppar, särskilt
i) jordbruk,
ii) turism,
iii) postservice.
2.2 Avvikelser från artiklarna 3, 4, 5, 8 och 16 får göras
a) under de omständigheter som beskrivs i artikel 5.4
i direktiv 89/391/EEG,
b) vid olycksfall eller då risken för olycksfall är
överhängande.
2.3 Avvikelser från artiklarna 3 och 5 får göras
a) i fråga om skiftarbete varje gång ett nytt skift går
på och inte kan ta en dygnsvila eller veckovila
mellan slutet av ett skift och början av nästa,
b) i fråga om arbete som delas upp i perioder under
dagens lopp, särskilt städarbete.
3. Avvikelser får göras från artiklarna 3, 4, 5, 8 och 16
genom kollektivavtal på nationell eller regional nivå eller
65
393L0104/S
13.12.93
Europeiska gemenskapernas officiella tidning
Nr L 307/23
genom kollektivavtal pä en lägre nivå om det tillåts genom
sådana avtal.
De medlemsstater som saknar ett system för kollektivavtal på
nationell eller regional nivå i de fall som omfattas av detta
direktiv, och vidare de medlemsstater som för detta ändamål
har en särskild lagstiftning får inom ramen for sådan
lagstiftning — i enlighet med nationell lagstiftning eller praxis
— tillåta avvikelser från artiklarna 3, 4, 5, 8 och 16. Detta får
ske genom kollektivavtal på lämplig nivå.
De avvikelser som avses i första och andra styckena skall
tillåtas på villkor att motsvarande kompensationsledighet
beviljas de berörda arbetstagarna eller — i undantagsfall, när
det inte är möjligt att bevilja sådan ledighet av objektiva skäl
— att de berörda arbetstagarna ges lämpligt skydd.
Medlemsstaterna får föreskriva om
— hur arbetsmarknadens parter skall tillämpa denna punkt,
och
— tillämpningen av de bestämmelser i kollektivavtal som
sluts i enlighet med detta stycke på andra arbetstagare
i enlighet med nationell lagstiftning eller praxis.
4. Den möjlighet att göra avvikelser från artikel 16.2 som
föreskrivs i andra stycket, punkterna 2.1 och 2.2 och artikel
17.3 får inte leda till en längre beräkningsperiod än sex
månader.
Under iakttagande av de allmänna principerna om skyddet av
arbetstagarnas hälsa och säkerhet skall dock medlemsstaterna
ha möjlighet att — av sakliga, tekniska eller
arbetsorganisatoriska skäl — tillåta kollektivavtal om
beräkningsperioder som inte överstiger 12 månader.
Före utgången av en period om sju år från den dag som anges
i artikel 18.1 a skall rådet på förslag från kommissionen,
åtföljt av en utvärdering, på nytt granska bestämmelserna i
denna punkt och besluta om ett lämpligt förfarande.
Artikel 18
Slutbestämmelser
1. a) Medlemsstaterna skall anta de lagar och andra
författningar som är nödvändiga för att följa detta
direktiv senast den 23 november 1996 eller se till att
arbetsmarknadens parter senast den dagen genom
överenskommelse fastställer de nödvändiga bestämmelserna
varvid medlemsstaterna skall se till att de alltid kan garantera
att direktivets bestämmelser efterlevs.
b) i) En medlemsstat skall dock ha möjlighet att inte
tillämpa artikel 6 varvid medlemsstaten dock
skall respektera de allmänna principerna om
skydd av arbetstagarnas hälsa och säkerhet och
vidta de åtgärder som behövs för att se till att
— ingen arbetsgivare kräver att en arbetstagare arbetar
mer än 48 timmar under en period om sju dagar,
beräknad som ett genomsnitt för den
beräkningssperiod som avses i artikel 16.2, såvida
han inte först har fått arbetstagarens medgivande,
— ingen arbetstagare tillfogas skada av sin
arbetsgivare på grund av att han inte är beredd att
ge sitt samtycke att utföra sådant arbete,
— arbetsgivaren för aktuella noteringar om alla
arbetstagare som utför sådant arbete,
— att noteringarna ställs till de behöriga
myndigheternas förfogande och att dessa — av skäl
som rör arbetstagarnas hälsa eller säkerhet — kan
förbjuda eller begränsa möjligheten att överskrida
begränsningen av veckoarbetstiden,
— arbetsgivaren på begäran ger de behöriga
myndigheterna information om fall då arbetstagare
har gått med på att utföra arbete som överskrider
48 timmar under en period om sju dagar, beräknad
som ett genomsnitt under den beräkningsperiod som
avses i artikel 16.2.
Före utgången av en period om sju år från den dag som
avses i a skall rådet på förslag från kommissionen,
åtföljt av en utvärdering, på nytt granska
bestämmelserna i punkt i och besluta om ett lämpligt
förfarande.
ii) På samma sätt skall medlemsstaterna ha möjlighet
att i fråga om tillämpningen av artikel 7 utnyttja en
övergångsperiod som inte överstiger tre år från den
dag som avses i a. under förutsättning att under
övergångsperioden
66
393L0104/S
Nr L 307/24
Europeiska gemenskapernas officiella tidning
13.12.93
— varje arbetstagare får tre veckors årlig betald
semester i enlighet med de villkor som föreskrivs
for rätten till och beviljandet av semester genom
nationell lagstiftning eller praxis, och
— treveckorsperioden av årlig betald semester inte
utbyts mot kontant ersättning, utom när
anställningen upphör.
c) Medlemsstaterna skall genast anmäla detta till
kommissionen.
2. När medlemsstaterna antar de bestämmelser som avses
i punkt 1 skall dessa innehålla en hänvisning till detta direktiv
eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs.
Närmare föreskrifter om hur hänvisningen skall göras skall
varje medlemsstat själv utfärda.
3. Utan att det påverkar medlemsstaternas rätt att med
hänsyn till förändrade omständigheter anta olika bestämmelser
inom arbetstidens område, så länge de minimikrav som
föreskrivs i detta direktiv följs, skall tillämpningen av detta
direktiv inte utgöra skäl att sänka den allmänna nivån för det
skydd som erbjuds arbetstagarna.
4. Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna
texterna till bestämmelser i nationell lagstiftning som redan
antagits eller skall antas inom det område som omfattas av
detta direktiv.
5. Medlemsstaterna skall vart femte år till kommissionen
inge en rapport om den praktiska tillämpningen av
bestämmelserna i detta direktiv med bifogande av synpunkter
från arbetsmarknadens parter.
Kommissionen skall informera Europaparlamentet, rådet,
Ekonomiska och sociala kommittén och Rådgivande
kommittén för arbetarskyddsfrågor om detta.
6. Vart femte år skall kommissionen till
Europaparlamentet, rådet och Ekonomiska och sociala
kommittén avge en rapport om tillämpningen av detta direktiv
med hänsyn till punkt 1, 2, 3, 4 och 5.
Artikel 19
Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.
Utfärdat i Bryssel den 23 november 1993.
På rådets vägnar
M. SMET
Ordförande
67
No L 307/1H
Officini Journal of the Europcan Communitics
COUNCII. DIRF.CnVE 93/104/EC
of 23 November 1993
conccrning ccrtain aspeets of the organizmion of working lime
THE COUNCII. OE THE EUROPEAN UNION.
Ilaving regard to the Trenty cstablishing the Europcan
Community, and in partieular Artide 118a thereof,
Ilaving regard to the proposal from the Commission (’).
In coopcrauon with the Europcan Parliament (2),
Having regard to the opinion of the Economic and Social
Committce (J),
Whereas Artide II 8a of the Treaty provides that the
Council shall adopr, hy mcans of directives, minimum
requiremcnrs for encouraging improvements, cspecially in
the working environment, to ensurc a better levd of
protection of the safety and health of workers;
Whereas, under the terms of that Artide, those directives
are to avoid imposing administrative, financial and legal
consrraints in a way which would hold back the ereation
and dcvclopment of small and mediunvsizcd
undertakings;
Whereas the provisions of Coundl Dircctive 89/39 l/EEC
of 12 June 1989 on the introduetion of mcasures to
cncouragc improvements in the safety and health of
workers at work (4) are fully applicable to the areas
covcrcd by this Dircctive without prcjudicc to morc
stringent and/or spccific provisions containcd therein;
Whereas the Community Charter of the Fundamental
Social Rights of Workers, adopted at the mccting of the
Europcan Council held at Strasbourg on 9 December
1989 by the Heads of State or of Government of
11 Member States, and in partieular points 7, first
subparagraph, 8 and 19, first subparagraph, thereof,
declarcd that:
*7. The completion of the internal market must lead
to an improvement in the living and working
conditions of workers in the Europcan Community.
This process must result from an approximation of
(') OJ No C 254. 9. 10. 1990. P. 4.
(•) OJ No C 72. 18. 3. 1991. p. 95;
and Dedsion of 27 Oetober 1993 (not vet puhlhhcd in the
Official Journjl).
(»I OJ No C 60. 8. 3. 1991. p. 26.
(*) OJ No L 183, 29. 6. 1989. p. I.
t hese conditions while the improvement is being
maintained, as regards in partieular the duration and
orgnnization of working time and forms of
employment other than open-ended contracts, such as
fixed-term contracts, part-time working, temporary
work and scasonal work.
8. Every worker in the Europcan Community shall
ha ve a right to a wcckly rest period and to annual
paid leave, the duration of which must be
progrcssivcly harmonized in accordancc with national
practiccs.
19. Every worker must enjoy satisfaetory health and
safety conditions in his working environment.
Appropriate mensures must be taken in order to
achicvc further harmonization of conditions in this
aren while maintaining the improvements made.*;
Whereas the improvement of workers’ safety. hvgiene
and health at work is an objcctivc which should not be
subordinated to purcly economic considcrntions;
Whereas this Dircctive is a practical contribution towards
ereating the social dimension of the internal market;
Whereas laying down minimum requircmcnts with regard
to the orgnnization of working time is likcly to improve
the working conditions of workers in the Community;
Whereas, in order to ensure the safety and health of
Community workers, the latter must be granted
minimum d.aily, wcckly and annual periods of rest and
adcquate breaks; whereas it is also ncccssary in this
context to placc a maximum limit on wcckly working
hours;
Whereas account should be taken of the principles of the
International Labour Orgnnization with regard to the
orgnnization of working time, ineluding those rclating to
night work;
Whereas. with respect to the wcckly rest period, duc
account should be taken of the diversity of eultural,
ethnie, religious and other faetors in the Member States;
68
13. 12. 93
whereas, in partieular, it is uhimatcly for cach Member
State to decidc whether Sunday should Ix* ineluded in the
wcckly rest period, and if so to what exient;
Whereas rcscarch has shown that the human body is
morc sensitive at night to environmental disturhances and
also to ccrtain burdensome forms ol work organization
and that long periods of night work can be detrimental
to the health of workers and can endanger safety at the
workplace;
Whereas there is a nced to limit the duration of periods
of night work, ineluding overtime, and to provide for
employers who rcgularly use night workers lo bring this
information to the attention of the compctent authorities
if they so rcqucst;
Whereas it is important that night workers should be
cntitlcd to a free health assessment prior to their
assignment and thereafter at regular intervals and that
whenever possiblc they should be transferred to dav work
for which thev are suited if they suffer from health
problems;
Whereas the situation of night and shift workers requircs
that the levd of safety and health protection should be
adapted to the naturc of their work and that the
organization and funetioning of protection and
prevention services and rcsourccs should be efficient;
Whereas spccific working conditions may ha ve
detrimental effeets on the safety and health of workers;
whereas the organization of work according to a certain
pattern must take account of the general principle of
adapting work to the worker;
Officini Journal of ihc Europcan Cominuniiics
Ni» I. .107/IV
IIAS AlM)lrl*EI> THIS DIREt.TIVE:
M C TION I
SCOI*E AND DEFINITIONS
Artide I
Purposc and scopc
1. This Dircctive lays down minimum safety and health
requircmcnts for the organization of working time.
2. This Dircctive applics to:
(a) minimum periods of daily rest, wcckly rest and
annual leave, to breaks and maximum wcckly
working time; and
(b) ccrtain aspeets of night work. shift work and patterns
of work.
3. This Dircctive shall applv to all scctors of activity,
both public and private, within the mcaning of Artide 2
of Dircctive 89/391/EEC, without prcjudicc to /Xrticlc 17
of this Dircctive, with the cxccption of air, rail, road. sca.
inland waterwav and lake transport, sea fishing. other
work at sea and the activitics of doctors in training;
4. The provisions of Dircctive 89/391/EEC are fully
applicablc to the matters referred to in paragraph 2.
without prcjudicc to morc stringent and/or spccific
provisions contained in this Dircctive.
Article 2
Whereas. given the spccific naturc of the work concerned,
it may be ncccssary to adopt separat c rncasures with
regard to the organization of working time in ccrtain
scctors or activitics which are exeluded from the scopc of
this Dircctive;
Whereas, in vicw of the question likdy to lx* raisccSby
the organization of working time within an undertaking,
it appears dcsirablc to provide for flexibility in the
application of certain provisions of this Dircctive, whilst
ensuring compliancc with the principlcs of protecting the
safety and health of workers;
Whereas it is ncccssary to provide that certain provisions
may be subject to derogations implcmented, according to
the casc, by 'hc Member States or the two sides of
industry; whereas, as a general rule, in the evene of a
derogation, the workers concerned must be given
cquivalenr compcnsarory rest periods.
Definitions
For the purposes of this Dircctive, the following
definitions shall apply:
1. working time shall mean any period during which the
worker is working, at the cmploycr’s disposal and
carrying out his activity or duties, in accordancc with
national laws and/or practicc;
2. rest period shall mean any period which is not
working time;
3. night time shall mean any period of not less than
seven hours, as defined by national law, and which
must inelude in any casc the period bctwccn midnight
and 5 a. m.;
4. night worker shall mean:
(a) on the one hand, any worker, who, during night
time, works ar least three hours of his daily
working time as a normal coursc; and
69
N<» I. 307/20
Official Journal of ihc Europcan Gommunities
13. 12. 93
(h) on the other hand, any worker who likcly
during night time to work a ccrtain proportion of
his annual working time, as defined at the choicc
of the Member State concerned:
(i) by national legislation, following consultation
with the two sides of industry; or
(ii) by collcctive agreements or agreements
concluded bctwcen the two sides of industry at
national or regional levd;
5. work shall mean any method of organizing w
same work stations according to a ccrtain pattern,
ineluding a rotating pattern, and which may be
continuous or discontinuous, entailing the nced for
workers to work at different times over a given
period of days or weeks;
6. shift worker shall mean any worker whosc work
schcdulc is part of shift work.
SEGTION II
MINIMUM REST PERIODS — OTHER ASPECTS OE THE
ORGANIZATION OE WORKING TIME
hours plus the I I hours’ daily rest referred lo in
Artide 3.
The minimum rest period referred to in the first
subparagraph shall in principle includc Sunday.
If objcctivc, tcchnical or work organization conditions so
justify, a minimum rest period of 24 hours may Ix
applied.
Artide
Maximum wcckly working lime
Member States shall lake the rncasures ncccssary to
ensure that. in keeping with the nced to protect the safety
and health of workers:
1. the period of wcckly working time is limited by
mcans of laws, regulations or administrative
provisions or by collcctive agreements or agreements
bctwcen the two sides of industry;
2. the average working time for cach seven-day period,
ineluding overtime, docs not excccd 48 hours.
Artide 3
Daily rest
Member States shall take the rncasures ncccssary to
ensure that every worker is cntitlcd to a minimum daily
rest period of 11 consecutivc hours per 24-hour period.
Artide 4
Breaks
Member Stares shall take the rncasures ncccssary to
ensure that, where the working day is longer than six
hours. every worker is cntitlcd to a rest break, the dctails
of which. ineluding duration and the terms on which it is
granted, shall Ix laid down in collcctive agreements or
agreements bctwcen the two sides of industry or. failing
that, hy national legislation.
Artide 5
Wcckly rest period
Member States shall take the rncasures ncccssary to
ensure that. per cach seven-day period, every worker is
cntitlcd to a minimum uninterrupted rest period of 24
Artide 7
Annual leave
1. .Member States shall take the rncasures ncccssary to
ensure that every worker is cntitlcd to paid annual leave
of ar least four weeks in accordancc with the conditions
for cntitlcment to, and granting of, such leave laid down
hy national legislation and/or practicc.
2. The minimum period of paid annual leave may not be
rcplaced by an allowance in licu, exccpt where the
employment relationship is terminated.
SECTION III
NIGHT WORK — SHIFT WORK — PATTERNS OF WORK
Artide 8
Length of night work
Member States shall take the rncasures ncccssary to
ensure that:
I. normal hours of work for night workers do not
excccd an average of cight hours in any 24-hour
period;
70
13. 12. 93
Official Journal of the Europcan Communitics
N<» I. 307/21
2. night workers whosc work involves special hazards or
heavy physical or mental strain do not work morc
than cight hours in any period of 24 hours during
which they perform night work.
For the purposes of the aforementioned, work
involving special hazards or heavy physical or mental
strain shall Ixr defined hy national legislation and/or
practice or by collcctive 'agreements or agreements
concluded bctwcen the two sides of industry, tak ing
account of the spccific effeets and hazards of night
work.
Artide 9
Health assessment and transfer of night workers to day
work
1. Member States shall take the rncasures ncccssary to
ensure that:
(a) night workers are cntitlcd to a frcc health assessment
before their assignment and thereafter at regular
intervals;
(b) night workers sulfering from health problems
recognizcd as being connccted with the faet that they
perform night work are transferred whenever possihlc
to day work to which they are suited.
2. The frcc health assessment referred to in paragraph I
(a) must comp>v with mcdical confidentiality.
3. The frcc health assessment referred to in paragraph 1
(a) may be conductcd within the national health system.
Artide 10
Guarantces for night-time working
Member States may make the work of certain catcgories
of night workers subjcct to ccrtain guarantces, under
conditions laid down by national legislation and/or
practice, in the casc of workers who ineur risks to their
safety or health linked to night-time working.
Artide 11
Notification of regular use of night workers
Member States shall take the rncasures ncccssary to
ensure that an employer who regularly uses night
workers brings this information to the attention of the
competcnt authoritics if they so request.
Artide 12
Safety and health protection
Member States shall take the rncasures ncccssary to
ensure that:
1. night workers and shift workers ha ve safety and
health protection appropriatc to the naturc of their
work;
2. appropriatc protection and prevention services or
facilitics with regard to the safety and health of night
workers and shift workers are cquivalcnt to those
applicablc to other workers and are availablc at all
times.
Artide l.l
Pattern of work
Member States shall take the rncasures ncccssary to
ensure that an employer who intends to organize work
according to a certain pattern takes account of the
general principle of adapting work to the worker, with a
vicw. in partieular, to alleviating monotonous work and
work at a predetermined work-rate, depending on the
type of activity, and of safety and health requirements,
espccially as regards breaks during working time.
SECTION IV
MISCELI.ANEOUS PROVISIONS
Artide 14
Morc spccific Community provisions
The provisions of this Dircctive shall not apply where
other Community instruments contain morc spccific
requirements concerning ccrtain occupations or
occupational activitics.
Artide IS
Morc favourable provisions
This Dircctive shall not affeet Member States’ right to
applv or introducc laws, regulations or administrative
provisions morc favourable to the protection of the safety
and health of workers or to facilitate or permit the
application of collcctive agreements or agreements
concluded bctwcen the two sides of industry which are
morc favourable to the protection of the safety and
health of workers.
71
No 1. 307/22
Official Journal of the Europcan Clommunitics
13. 12. 93
Artide 16
Refcrcnce periods
Member States may lay down:
1. for the appliention of Artiele 5 (wcckly rest period), a
refcrcnce period not cxcceding 14 days;
2. for the application of Artiele 6 (maximum wcckly
working time), a refcrcnce period not cxcceding four
months.
The periods of paid annual leave, granted in
accordancc with Artiele 7, and the periods of sick
leave shall not be ineluded or shall be neutral in the
calculation of the average;
3. for the application of Artiele 8 (length of night work),
a refcrcnce period defined after consultation of the
two sides of industry or by collcctive agreements or
agreements concluded bctwcen the two sides of
industry ar national or regional levcl.
If ihc minimum wcckly rest period of 24 hours
rcquircd by Artiele 5 falls within that refcrcnce
period, it shall not be ineluded in the calculation of
the average.
Artide 17
Dcrogations
1. With duc regard for the general principles of the
protection of the safety and health of workers, Member
States may derogate from Artiele 3, 4, S, 6, 8 or 16
when, on account of the spccific characteristics of the
activity concerned, the duration of the working time is
not measured and/or prcdctcrmincd or can be determined
by the workers thcmsclvcs, and particularly in the casc
of:
(a) managing cxccutivcs or other persons with
autonomous dccision-taking powers;
(b) family workers; or
(c) workers officiating ar rcligious cercmonics in churchcs
and rcligious communitics.
2. Dcrogations may be adopted by mcans of laws,
regulations or administrative provisions or hy mcans of
collcctive agreements or agreements bctwcen the two
sides of industry provided that the workers concerned are
afforded cquivalcnt periods of compensatory rest or that,
in cxccptional ca ses in which it is not possiblc, for
ohjcctivc reasons, to grant such cquivalcnt periods of
compensatory rest, the workers concerned are afforded
appropriatc protection:
2.1. from Artides 3, 4, 5, 8 and 16:
(a) irt the casc of activitics where the workcr’s placc of
work and his placc of rcsidcncc are distant from onc
another or where the worker’* different placc* of
work are distant from onc another;
(b) in the casc of security and survcill.ince activitics
rcquiring a permanent prcscncc in order to protcct
property and persons, particularly security guards and
caretakers or security firms;
(c) in the casc of activitics involving the nced for
continuity of service or produetion, particularly:
(i) services rclating to the reception, treatment
and/or ca re provided by hospitals or similar
cstablishmcnts, residential institutions and
prisons:
(ii) dock or airport workers;
(iii) press, radio, television, cincmatographic
produetion, postal and tclecommunications
services, ambulance, fire and civil protection
services;
(iv) ga.», water and clectricity produetion,
transmission and distribution, Household refuse
collection and incincration plants;
(v) indu
(vi) rcscarch and dcvclopment activitics;
(vii) agrieulture;
(d) where there is a forcsccablc surge of activity,
particularly in:
(i) agrieulture;
(ii) tourism;
(iii) postal services;
2.2. from Artides 3, 4, 5, 8 and 16:
(a) in the circumstances dcscribed in Artiele 5 (4)
of Dircctive 89/391/EEC;
(b) in cases of accidcnt or imminent risk of
accidcnt;
2.3. from Artides 3 and 5:
(a) in the casc of shift work activitics, cach time the
worker changcs shift and cannot take daily
and/or wcckly rest periods bctwcen the end of
onc shift and the start of the next onc;
(b) in the casc of activitics involving periods of
work split up over the day, particularly those of
cleaning staff.
3. Dcrogations may 1k made from Artides 3, 4, 5. 8 and
16 by mcans of collcctive agreements or agreements
concluded bctwcen the two sides of industry at national
72
13. 12. 93
Official Jimrn.ll of (hc Europcan Coti
nmunitics
N<> I. 307/23
ar regional levd or, in conformity wi.h the rulcs laid
down by (hem, by mcans of collcctive agreements or
agreements conduded betwcen the two sides of industry
at a lowcr levd.
Member States in which therc is no statutory system
ensuring the condusion of collcctive agreements or
agreements conduded betwcen the two sides of industry
at national or regional level, on the matters covered by
this Dircctivc, or thosc Member States in which there is a
spccific legislativc framework for this purpose and within
the limits thereof, may, in accordance with national
legislation and/or practicc, allow derogations from
Artides 3. 4, 5, K and 16 by way of collcctive agreements
nr agreements conduded betwcen the two sides of
industry at the appropriatc collcctive levd.
The derogations provided for in the first and sccond
subparagraphs shall Ixr allowed on condition that
cquivalent compcnsating rest periods are granted to the
workers conccrncd or, in cxccptional cascs where it is not
possible for objcctivc reasons to grant such periods, the
workers conccrncd are afforded appropriatc protcction.
Member States may lay down rulcs:
— for the application of this paragraph by the two sides
of industry, and
— for the extension of the provisions of collcctive
agreements or agreements conduded in conformity
with this paragraph to other workers in accordance
with national legislation and/or practicc.
4. The option to derogatc from point 2 of Artide I6,
provided in paragraph 2, points 2.I. and 2.2. and in
paragraph 3 of this Artide, may not rcsult in the
cstablishmcnt of a refcrcnce period cxcccding six
months.
Howcvcr, Member States shall have the option, subject to
compliancc with the general principlcs rclating to the
protection of the safety and health of workers. of
allowing, for objcctivc or tcchnical reasons or reasons
conccrning the organization of work, collcctive
agreements or agreements conduded betwcen the two
sides of industry to set refcrcnce periods in no event
excceding 12 months.
Bcfore the cxpiry of a period of seven ycars from the date
referred to in Artide 18 (l) (a), the Council shall, on the
basis of a Commission proposal accompanicd by an
appraisal report, rc-cxaminc the provisions of this
paragraph and dccide what action to take.
Artide IS
Final provisions
l. (a) Member States shall adopt the laws, regulations
and administrative provisions neccssary to comply
with this Dircctivc by 23 November I996, or shall
ensure by that date that the two sides of industry
cstablish the neccssary measures by agreement,
with Member States being obliged to take any
neccssary steps to cnable ihcm to gtiarantee at all
t i mes that the provisions laid down by this
Dircctivc are fulfillcd.
(b) (i) Howcvcr, a Member State shall have the
option not to apply Artide 6, while respccting
the general principlcs of the protcction of the
safety and health of workers, and provided it
takes the neccssary measures to ensure that:
— no employer rcquircs a worker to work
tnorc than 48 hours over a seven-day
period, calculatcd as an average for the
refcrcnce period referred to in point 2 of
Artide I6. unlcss hc has first obtaincd the
workcr’s agreement to perform such
work,
— no worker is subjeeted to any detriment by
his employer bccausc hc is not willing to
givc his agreement to perform such work,
— the employer keeps up-to-date rccords of
all workers who carry out such work,
— the rccords are placcd at the disposal of
the compctcnt authorities, which may, for
reasons connectcd with the safety and/or
health of workers, prohibit or restrict the
possibility of cxcccding the maximum
wcekly working hours,
— the employer provides the cotnpetcnt
authorities at their rcqucst with
information on cascs in which agreement
has been given by workers to perform
work cxcccding 48 hours over a period of
seven days, calculatcd as an average for the
refcrcnce period referred to in point 2 of
Artide I6.
Bcfore the cxpiry of a period of seven ycars
from the date referred to in (a), the Council
shall, on the basis of a Commission proposal
accompanicd by an appraisal report,
rc-cxaminc the provisions of this point (i) and
dccide on what action to take.
(ii) Similarly, Member Sratcs shall have the
option, as regards the application of Artide 7,
of making usc of a transitional period of not
morc than thrcc ycars from the date referred
to in (a), provided that during that transitional
period:
— every worker reccivcs thrcc weeks’ paid
annual leave in accordance with the
73
No I. 307/24
Official Journal of (hc Europcan Communitic*
U. 12. 93
conditions for the entitlcmcnt to. a ju!
granting of, such leave laid down by
national legislation and/or practicc. and
— the thrcc«wcck period of paid annual leave
may not be replaced by an allowance in
lien, cxccpt where the cmploynicnt
rclationship is terminated.
(c) Member States shall forthwith inform the
Commission thereof.
5. Member States shall report to the Commission every
five ycars on the pr.ictic.il implcrncntation of the
provisions of this Dircctivc. indic.iting the vicwpoints of
the two sides of industry.
The Commission shall inform the Europcan Parliamcnt,
the Council, the Economic and Social Committcc and the
/Xdvisory Committcc on Safety, Hygiene and Health
Protcction at Work thereof.
2. When Member States adopt the measures referred to
in paragraph 1, they shall contain a refcrcnce to this
Dircctivc or shall be accompanicd by such refcrcnce on
the occasion of their official publication. The methods of
making such a refcrcnce shall be laid down hy the
Member States.
3. Without prejudice to the right of Member States to
develop, in the light of changing circumstanccs, different
legislativc. regulator/ or contractual provisions in the
ficld of work ing time, as long as the minimum
rcquircmcnts provided. for in this Dircctivc are complied
with, implcmcntation of this Dircctivc shall not constitute
valid grounds for reducing the general level of protection
afforded to workers.
6. Every five ycars the Omitnission shall submit to the
Europcan Parliamcnt, the Council and the Economic and
Social Committcc a report on th.c application of this
Dircctivc taking into account paragraph* I, 2, 3, 4 and
5.
Artide /9
This Dircctivc is addressed to the Member States.
Donc at Brusscls, 23 November 1993.
4. Member States shall communicatc to the Commission
the texts of the provisions of national law already
adopted or being adopted in the ficld governed by this
Dircctivc.
/•or t be Ctntncil
Tbe President
M. SMET
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 29 februari 1996
Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Thalén,
Persson, Tham, Schori, Blomberg, Andersson, Winberg, Nygren,
Ulvskog, Sundström, Lindh, Johansson
Föredragande: statsrådet Sundström
Regeringen beslutar proposition 1995/96:162 EG:s arbetstidsdirektiv.
75
gotab 49616, Stockholm 1996