Prop.
1995/96:133
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 15 februari 1996
Lena Hjelm-Wallén
Laila Freivalds
(Justitiedepartementet)
I propositionen föreslås att lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa
förvaltningsbeslut (rättsprövningslagen), som nu är tidsbegränsad, skall
permanentas. Vidare föreslås en ny bestämmelse i rättsprövningslagen,
enligt vilken muntlig förhandling skall hållas i rättsprövningsärenden,
om sökanden begär det och det inte är uppenbart obehövligt. Ändring-
arna föreslås träda i kraft den 1 juli 1996.
I propositionen övervägs om rättsprövningslagens tillämpningsområde
bör utvidgas samt om det i svensk rätt bör införas en generell möjlighet
till s.k. dröjsmålstalan i förvaltningsärenden som avser myndighetsutöv-
ning mot en enskild. I dessa avseenden läggs inga förslag fram.
Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 133
Prop. 1995/96:133
1 Förslag till riksdagsbeslut...................... 3
2 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:205) om
rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut............. 3
3 Ärendet och dess beredning .................... 4
4 Permanentning av rättsprövningslagen .............. 5
5 Muntlig förhandling i rättsprövningsärenden .......... 7
6 Rättsprövningslagens tillämpningsområde ............ 10
7 Fullföljdshänvisning ......................... 13
8 Dröjsmålstalan ............................ 13
9 Kostnader................................ 16
10 Författningskommentar........................ 16
Bilaga 1 Delar av kommitténs sammanfattning av betänkandet 17
Bilaga 2 Kommitténs lagförslag.................... 19
Bilaga 3 Förteckning över de remissinstanser som yttrat sig eller
beretts tillfälle att yttra sig över betänkandet ......22
Bilaga 4 Lagrådsremissens lagförslag ................23
Bilaga 5 Lagrådets yttrande ...................... 24
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde .............26
Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1988:205) om
rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut.
Prop. 1995/96:133
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1988:205) om rättsprövning av
vissa förvaltningsbeslut
de Is att det i lagen skall införas en ny paragraf, 3 a §, samt närmast
före 3 a § en ny rubrik av följande lydelse,
dels att ikraftträdandebestämmelsema till lagen skall ha följande lydel-
se.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Muntlig förhandling
3 a §
Domstolen skall hålla muntlig
förhandling, om sökanden begär
det och det inte är uppenbart
obehövligt.
Denna lag träder i kraft den 1
juni 1988. Den tillämpas på beslut
som meddelas under tiden från
ikraftträdandet till utgången av år
1997.
Denna lag träder i kraft den 1
juni 1988.
Denna lag träder i kraft den 1 juli
1996.
1 * Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 133
I januari 1992 tillkallades den kommitté som kom att anta namnet Fri-
och rättighetskommittén (Ju 1992:01). I utredningens uppdrag (dir.
1991:119) ingick att överväga en förstärkning av regeringsformens fri-
och rättighetsskydd, att utreda frågan om vidgade möjligheter till dom-
stolsprövning av normbeslut och förvaltningsbeslut samt att överväga
om och i så fall hur den europeiska konventionen angående skydd för
de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakon-
ventionen) kunde införlivas med svensk rätt. Kommittén fick stor frihet
att ta upp olika frågor på de områden som uppdraget avsåg.
Fri- och rättighetskommittén överlämnade i april 1993 sitt delbetänk-
ande Fri- och rättighetsfrågor (SOU 1993:40). Betänkandet har lett till
lagstiftning (prop. 1993/94:117, bet. 1993/94:KU24, rskr. 1993/94:246,
bet. 1994/95:KU5, rskr. 1994/95:11, SFS 1994:1219, SFS 1994:1468).
Genom SFS 1994:1219 har Europakonventionen inkorporerats i svensk
rätt. I bet. 1994/95:KU5 finns en ny översättning av konventionen.
I augusti 1994 överlämnade kommittén sitt slutbetänkande Domstols-
prövning av förvaltningsärenden (SOU 1994:117). I betänkandet före-
slås att lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut
(rättsprövningslagen) permanentas och att det i lagen införs en bestäm-
melse om muntlig förhandling i rättsprövningsärenden. Vidare föreslås
att det skall införas en möjlighet till s.k. dröjsmålstalan i förvaltnings-
ärenden som avser myndighetsutövning mot en enskild. Regeringen
behandlar de nämnda förslagen i denna proposition. Kommittén föreslår
inga ändringar vad gäller rättsprövningslagens tillämpningsområde eller
domstolsprövningens omfattning i rättsprövningsärenden.
Slutligen föreslår kommittén att en helt ny princip införs i förvalt-
ningsrätten, enligt vilken förvaltningsbeslut som huvudregel skall över-
klagas hos allmän förvaltningsdomstol. Denna del av betänkandet är
föremål för fortsatt beredning inom regeringskansliet och berörs därför
inte i propositionen.
Betänkandet har remissbehandlats. En sammanfattning av betänkandet
i relevanta delar finns i bilaga 1. Kommitténs lagförslag i dessa delar
finns i bilaga 2. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 3.
En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i Justitiedepar-
tementet (dnr Ju 94/3382).
I propositionen behandlas även frågan om fullföljdshänvisning i sam-
band med avgöranden som kan bli föremål för rättsprövning.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 25 januari 1996 att inhämta Lagrådets ytt-
rande över det lagförslag som finns i bilaga 4. Lagrådets yttrande finns
i bilaga 5 och kommenteras i avsnitt 5.
Prop. 1995/96:133
Prop. 1995/96:133
Regeringens förslag: Rättsprövningslagen permanentas.
Kommitténs förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som har yttrat sig i
frågan tillstyrker eller har ingen erinran mot att rättsprövningslagen per-
manentas.
Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 6.1 i Europakonventio-
nen gäller bl.a. att var och en, vid prövningen av hans civila rättigheter
och skyldigheter, skall vara berättigad till en rättvis och offentlig för-
handling inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol,
som upprättats enligt lag. Vid tiden for Sveriges anslutning till Europa-
konventionen år 1952 ansågs att bestämmelserna i artikel 6 om rätte-
gångsgarantier i full utsträckning var täckta av rättegångsbalken (prop.
1951:165 s. 12). Vid den tidpunkten förutsattes att uttrycket ”civila
rättigheter och skyldigheter” syftade på sådant som traditionellt brukar
räknas till civilrätten. Europadomstolen har emellertid senare i ett stort
antal fall ansett att även tillämpningen av vissa regler i den offentliga
rätten, som rör förhållandet mellan enskilda personer och det allmänna,
gäller civila rättigheter och skyldigheter i den mening som avses i kon-
ventionen.
I Sverige har sedan gammalt förvaltningsbeslut i stor utsträckning
överprövats i administrativ ordning. Sedan Europadomstolen i flera fall
funnit att Sverige kränkt artikel 6.1 genom att klaganden inte hade
möjlighet att få sitt ärende prövat av domstol (Sporrong och Lönnroth,
Pudas och Bodéri), infördes rättsprövningslagen i syfte att säkerställa att
svensk rätt motsvarar Europakonventionens krav på tillgång till dom-
stolsprövning enligt artikel 6.1 (prop. 1987/88:69, bet. 1987/88:KU38,
rskr. 1987/88:189, SFS 1988:205).
Lagen, som trädde i kraft den 1 juni 1988, var avsedd att tillämpas på
beslut som meddelades till utgången av år 1991. Lagens giltighetstid har
därefter förlängts vid två tillfallen, vid det senaste tillfallet till utgången
av år 1997. (Se prop. 1990/91:176, bet. 1991/92:KU12, rskr.
1991/92:51, SFS 1991:1825 samt prop. 1994/95:27, bet. 1994/95:JuU6,
rskr. 1994/95:165, SFS 1994:1759.) I det senaste lagstiftningsärendet
anfördes som skäl för att inte föreslå en permanentning av lagen att Fri-
och rättighetskommittén just hade avslutat sitt arbete och att beredning-
en av betänkandet ännu inte hade påböljats (prop. 1994/95:27 s. 169).
Sedan lagen trädde i kraft har bl.a. den förändringen skett att det nu-
mera är kammarrätt som rättsprövar förvaltningsmyndigheters avgöran-
den, medan Regeringsrätten endast prövar avgöranden av regeringen
(SFS 1994:1759).
I Sverige har under en lång tid pågått en utveckling mot att allt fler
förvaltningsbeslut överprövas av domstolar, särskilt i fall där inslaget av
rättslig prövning överväger. Fri- och rättighetskommittén föreslår, som
nämnts i avsnitt 3, att huvudregeln skall vara att förvaltningsmyndig-
heters beslut skall kunna överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prop. 1995/96:133
Även om kommitténs förslag genomförs, kommer rättsprövningslagen
inte att bli överflödig, eftersom regeringen med all sannolikhet kommer
att kvarstå som högsta instans i en rad förvaltningsärenden samt i vissa
ärenden som första och enda instans. I en del förvaltningsärenden är en
förvaltningsmyndighet slutlig instans. I de fall förvaltningsärenden rör
den enskildes civila rättigheter och skyldigheter i den mening som avses
i artikel 6.1 av Europakonventionen måste den enskilde vara garanterad
en rätt till domstolsprövning. En sådan rätt har tillskapats genom inför-
andet av rättsprövningslagen.
Domstolarna skall enligt rättsprövningslagen pröva om ett förvalt-
ningsbeslut strider mot någon rättsregel. I förarbetena till rättspröv-
ningslagen (prop. 1987/88:69 s. 23 f.) uttalades att prövningen bör
inriktas på frågor om rättsenlighet och att detta innebär att Regerings-
rätten även bör kunna överpröva den faktabedömning som ligger till
grund för tillämpningen av föreskrifter. Vidare anfördes att Regerings-
rätten även bör kunna pröva om det förekommit något fel i förfarandet
som kan ha påverkat utgången i ärendet samt om beslutet uppfyller
regeringsformens krav på saklighet och opartiskhet och allas likhet inför
lagen.
Enligt Europadomstolen skall en domstol som avses i artikel 6.1 vara
behörig att bedöma saken i hela dess vidd (”to determine all the aspects
of the matter”). Detta krav anses inte uppfyllt om domstolen bara har
befogenhet att göra en inskränkt laglighetsprövning som utesluter fäkta-
bedömning och bevisvärdering. Europadomstolens avgörande i målet
Fredin II mot Sverige (dom 1994-02-23, Ser. A Vol. 283-A), som
kommenteras närmare i avsnitt 5, ger ett starkt stöd för ett antagande att
domstolen godtar prövningens omfattning i rättsprövningsärenden. Till
förmån för rättsprövningslagen talar också flera avgöranden av Europa-
kommissionen. I fallet Denev (ansökan 15104/89, beslut den 6 novem-
ber 1989) klagade en person på att han saknade möjlighet att få dom-
stolsprövning av ett beslut av lantbruksnämnden att vägra honom jord-
förvärvstillstånd. Klaganden hade inte utnyttjat möjligheten att ansöka
om rättsprövning. Kommissionen avvisade ansökningen såsom uppen-
bart ogrundad och anförde som skäl att ingenting tydde på att en pröv-
ning enligt rättsprövningslagen inte skulle ha uppfyllt kraven på dom-
stolsprövning enligt artikel 6.1. I fallet Bengtsson (ansökan 18660/91,
beslut den 7 december 1994) gällde klagomålet bl.a. att Regeringsrät-
tens prövning av ett av regeringen meddelat beslut om expropriations-
tillstånd inte uppfyllde kraven enligt artikel 6.1. Kommissionen fenn att
rättsprövningen uppfyllde de krav på domstolsprövningens omfattning
som följer av artikel 6.1 och avvisade klagomålet i denna del som
uppenbart ogrundat. En liknande ståndpunkt har kommissionen intagit i
fallet Allan Jacobsson II som nu är föremål för prövning i kommis-
sionen beträffande en annan fråga (se avsnitt 5).
Rättsprövningslagen har varit i kraft i drygt sju år och erfarenheterna
av lagens tillämpning har hittills varit goda. Rättsprövningsinstitutet
kommer säkert att behövas under överskådlig tid framöver. Allt talar 6
för att den prövning som domstolarna gör enligt lagen motsvarar kraven
på domstolsprövningens omfattning enligt Europakonventionen. Rege- Prop. 1995/96:133
ringen anser därför att tiden nu är mogen att permanenta rättsprövnings-
lagen.
Regeringens förslag: En bestämmelse om muntlig förhandling
införs i rättsprövningslagen. Enligt denna skall domstolen hålla
muntlig förhandling, om sökanden begär det och det inte är up-
penbart obehövligt.
Kommitténs förslag: Överensstämmer i sak med regeringens.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som har yttrat sig i
frågan utom två tillstyrker i huvudsak kommitténs förslag eller lämnar
det utan erinran. Regeringsrätten påpekar att Europakonventionens krav
på muntlighet gäller som svensk lag, sedan konventionen inkorporerats.
Det är därför onödigt att på annat håll ha särskilda bestämmelser om
muntlighet som kanske sträcker sig längre än konventionskravet. Ett
ytterligare skäl mot förslaget är enligt Regeringsrätten den pågående
rättsutvecklingen på området. Sveriges domareförbund anser att frågan
om muntlig förhandling bör belysas ytterligare inom ramen för den
pågående översynen av förvaltningsprocesslagen. Hovrätten for Övre
Norrland och Malmö tingsrätt har vissa synpunkter på den lagtekniska
utformningen.
Skälen för regeringens förslag: Rättsprövningslagen innehåller inga
särskilda bestämmelser om handläggningsform. Sådana bestämmelser
finns i förvaltningsprocesslagen (1971:291). I förvaltningsprocessen
gäller som huvudregel enligt 9 § förvaltningsprocesslagen att förfarandet
är skriftligt. Domstolarna, inklusive Regeringsrätten, får hålla muntlig
förhandling beträffande en viss fråga, när det kan antas vara till fördel
för utredningen eller främja ett snabbt avgörande av målet. I kammar-
rätterna (och länsrätterna) gäller dessutom att muntlig förhandling skall
hållas, om en enskild som för talan i målet begär det samt förhandling-
en inte är obehövlig och inte heller särskilda skäl talar emot det. Enligt
artikel 6.1 i Europakonventionen skall var och en vid prövningen av
hans civila rättigheter och skyldigheter ha rätt till en rättvis och offent-
lig förhandling (”a fair and public hearing”).
I den proposition som låg till grund för införandet av rättsprövnings-
lagen diskuterades frågan om muntlig förhandling (prop. 1987/88:69 s.
28 f.). Det anfördes att konventionstexten enligt svensk uppfattning inte
kan tas till intäkt för ett absolut krav på muntlig förhandling inför dom-
stol men att frågan ännu inte hade prövats av Europadomstolen. Det
påpekades också att rättegångar i vårt land är öppna för insyn även vid
ett skriftligt förfärande genom allmänhetens grundlagsskyddade rätt att
ta del av allmänna handlingar. Slutsatsen blev att frågan om muntlig 7
1** Riksdagen 1995/96. 1 samt. Nr 133
förhandling i rättsprövningsärenden tills vidare borde lösas med tillämp- Prop. 1995/96:133
ning av de allmänna regler i ämnet som finns i förvaltningsprocessla-
gen.
I samband med att frågan om en förlängning av rättsprövningslagens
giltighetstid behandlades första gången påpekade Lagrådet att en rätt till
muntlig förhandling i rättsprövningsförfarandet borde skrivas in i lagen
så snart som möjligt i syfte att undvika konflikter med konventionen
(prop. 1990/91:176 s. 17). Regeringen valde emellertid att inte förorda
någon särlösning för rättsprövningsärendena med den huvudsakliga
motiveringen att det ännu inte var möjligt att av Europadomstolens
praxis dra några generella slutsatser om kravet på muntlig förhandling
samt att Domstolsutredningen enligt sina direktiv skulle se över reglerna
om rätt för en part att få till stånd en muntlig förhandling i förvaltnings-
processen (a. prop. s. 11). Konstitutionsutskottet menade i sitt betänkan-
de Normgivningsfrågor m.m. (1991/92:KU12) att regeringen i ett lämp-
ligt sammanhang borde pröva förutsättningarna att vidga möjligheten till
muntlig förhandling i rättsprövningsärenden.
Europadomstolens praxis i fråga om kravet på muntlig förhandling
enligt artikel 6.1 har nu hunnit bli ganska omfattande. Av denna praxis
kan sammanfattningsvis utläsas följande. En part har i allmänhet rätt till
muntlig förhandling i åtminstone en instans. Om parten uttryckligen
avstår från muntlig förhandling, behöver en sådan inte hållas. Den som
inte begär muntlig förhandling anses ha avstått från sin rätt till en sådan
förhandling. Om prövningen i överrätten är begränsad till rent rättsliga
aspekter, har parten inte rätt till en ny muntlig förhandling. (Jfr Dane-
lius, Mänskliga rättigheter, 5 uppl. s. 157 f. samt Danelius i Svensk
Juristtidning 1994 s. 357 f. och 1995 s. 602 f.)
Europadomstolen har numera prövat frågan om muntlig förhandling i
ett rättsprövningsärende, nämligen i målet Fredin II mot Sverige (dom
1994-02-23, Ser. A Vol. 283-A). Klaganden hade begärt förlängning
av den tid inom vilken han skulle avveckla och återställa en grustäkt,
för vilken täkttillståndet hade upphört att gälla. Regeringsrätten avslog
hans begäran om muntlig förhandling med den motiveringen att den inte
fann sådana omständigheter föreligga som enligt 9 § andra stycket
förvaltningsprocesslagen utgör skäl för muntlig förhandling samt konsta-
terade att regeringens beslut inte stred mot någon rättsregel. Två rege-
ringsråd ansåg att muntlig förhandling borde hållas med hänsyn till
Europadomstolens praxis. Europadomstolen slog fast att Regeringsrätten
agerat som första och enda domstolsinstans i ärendet, att dess jurisdik-
tion inte var begränsad till rättsfrågor utan också kunde röra faktiska
omständigheter samt att klagandens talan i målet kunde ge upphov till
såväl rättsfrågor som sakfrågor. Domstolen fann därför att artikel 6.1, i
vart fall under sådana omständigheter, garanterar den enskilde en rätt
till muntlig förhandling och att Regeringsrättens vägran att hålla en
sådan innebar en kränkning av artikeln. Europadomstolen har ännu inte
tagit ställning till om en rätt till muntlig förhandling föreligger även i
det fall rättsprövningsärendet endast rör en ren rättsfråga. Ett sådant fall
är nu föremål för Europakommissionens bedömning i ärendet Allan 8
Jacobsson II (ansökan 16970/90).
I betänkandet Några frågor om Regeringsrätten (SOU 1992:138) före- Prop. 1995/96:133
slås en ny regel om muntlig förhandling i förvaltningsprocesslagen,
vilken skall omfatta processen i alla instanser, både i vanliga mål och i
rättsprövningsärenden. Förslaget utgår från Domstolsutredningens för-
slag i betänkandet Domstolarna inför 2000-talet (SOU 1991:106). Det
förslag som presenteras i 1992 års betänkande innebär att muntlig för-
handling skall hållas på begäran av en enskild part i mål som avser
frihetsberövande, sanktionsavgift, äganderätt till egendom, rätt att fort-
sätta viss näringsverksamhet eller rätt till vårdnad om eller umgänge
med barn. En parts begäran om muntlig förhandling skall dock inte
behöva bifallas om målet inte skall prövas i sak, om avgörandet inte går
parten emot eller om sammanträdet av annan anledning är uppenbart
obehövligt. Förslagen är fortfarande under beredning i Justitiedeparte-
mentet.
Från och med den 1 januari 1995 gäller Europakonventionen som
svensk lag, vilket innebär att konventionen är direkt tillämplig och kan
åberopas av enskilda inför svenska förvaltningsmyndigheter och dom-
stolar. Artikel 6.1 innehåller en bestämmelse om rätt till ”en rättvis och
offentlig förhandling”. Regeringsrätten liksom en av Lagrådets leda-
möter har därför ansett det onödigt att införa en särskild regel om munt-
lig förhandling i rättsprövningsärenden. Regeringen delar inte denna
uppfattning. Som uttalades i samband med inkorporeringen av Europa-
konventionen (prop. 1993/94:117 s. 40 f.), medför inkorporeringen
ingen ändring av den svenska lagstiftarens skyldighet att löpande se till
att den inhemska lagstiftningen uppfyller de krav som konventionen
ställer. Enligt regeringens mening är det dessutom väsentligt att tydlig-
göra de möjligheter som finns för den enskilde att få till stånd en munt-
lig förhandling i ett rättsprövningsärende. Rätten till muntlig förhand-
ling i dessa ärenden bör därför uttryckligen anges. På grund av rätts-
prövningsinstitutets speciella karaktär bör den nya bestämmelsen införas
i rättsprövningslagen.
Europakonventionens innebörd utvecklas ständigt genom konventions-
organens praxis. En generellt utformad regel om muntlig förhandling är
därför att föredra framför en uppräkning av olika typer av mål i vilka
en rätt till muntlig förhandling skall finnas, såsom har föreslagits i de
ovan nämnda betänkandena. Enligt regeringens förslag skall domstolen
hålla muntlig förhandling, om sökanden begär det och det inte är up-
penbart obehövligt. De flesta ärenden som prövas enligt rättsprövnings-
lagen rör sådana civila rättigheter och skyldigheter som avses i artikel
6.1 av Europakonventionen. För dessa fall får det avgöras med ledning
av konventionsorganens praxis huruvida en muntlig förhandling är
uppenbart obehövlig eller ej. I de fall Europakonventionen genom sin
praxis kräver muntlig förhandling kan det aldrig vara obehövligt att en
sådan hålls i den svenska domstolen.
Enligt Europadomstolens hittillsvarande praxis har domstolarna inte
ansetts skyldiga att hålla muntlig förhandling, om parten inte har fram-
ställt en begäran om detta. Enligt en av Lagrådets ledamöter skulle det
till följd av en utveckling av Europadomstolens praxis kunna uppkomma 9
fall där den svenska domstolen inte är skyldig att hålla muntlig förhand-
ling enligt den föreslagna bestämmelsen i rättsprövningslagen, eftersom Prop. 1995/96:133
sökanden inte har begärt muntlig förhandling, men där en sådan skyl-
dighet föreligger enligt Europakonventionen. Regeringen anser inte
detta vara ett skäl mot att bestämmelsen införs. Skulle Europadom-
stolens praxis utvecklas i en sådan riktning, måste den svenska dom-
stolen givetvis hålla muntlig förhandling i enlighet med Europakonven-
tionen, om det framgår att sökanden vill ha en sådan förhandling. Det
skulle dessutom kunna ge regeringen anledning att återkomma till riks-
dagen med förslag till förändrad lydelse av bestämmelsen.
Regeringens bedömning: Rättsprövningslagens tillämpningsom-
råde bör för närvarande inte utvidgas.
Kommitténs bedömning: Kommittén uttalar att ärenden som rör
tillämpningen av gynnande föreskrifter är av sådan art att de inte kräver
en möjlighet till domstolsprövning ur Europakonventionens synvinkel.
Enligt kommittén finns det för närvarande inte något som tyder på att
prövning av domstolsliknande nämnder inte skulle uppfylla konventio-
nens krav på domstolsprövning. Kommittén föreslår inga ändringar
såvitt gäller rättsprövningslagens tillämpningsområde.
Remissinstanserna: Endast några få remissinstanser har uttalat sig i
denna fråga. Riksskatteverket tillstyrker att inga ändringar görs avseende
rättsprövningslagens tillämpningsområde. Regeringsrätten anser att det
numera finns anledning att anta att uttrycket ”civila rättigheter och skyl-
digheter” i Europakonventionens artikel 6 sträcker sig betydligt längre
än vad 8 kap. 3 § regeringsformen gör. Hit räknas även rätten till stat-
liga bidrag m.m. i vissa fall. Enligt Regeringsrätten finns även anled-
ning att erinra om att rätten att utnyttja fäst egendom fäller under kon-
ventionsuttrycket. Regeringsrätten menar att hänvisningen vad gäller
förvaltningsärendets art mycket väl kan ske till artikel 6 i konventionen.
Denna uppfättning delas av Lantbrukarnas Riksförbund. Juridiska fakul-
teten vid Stockholms universitet anser att kommittén borde ha övervägt
om inte tiden är mogen att sluta an till Europakonventionens uttryck
”civila rättigheter och skyldigheter” vad gäller gränsdragningen för vad
som kan bli föremål för rättsprövning i stället för hänvisningen till
8 kap. 2 och 3 §§ regeringsformen. Fakultetsnämnden anför vidare att
vissa av undantagen från lagens tillämpningsområde i 2 § framstår som
betänkliga ur Europakonventionens synvinkel, främst undantaget för
beslut av arrendenämnder, hyresnämnder och övervakningsnämnder.
10
Skälen for regeringens bedömning:
Begreppet ”civila rättigheter och skyldigheter ”
En förutsättning för rättsprövning är att förvaltningsärendet rör något
förhållande som avses i 8 kap. 2 eller 3 § regeringsformen, dvs. rör
tillämpningen av civilrättsliga eller betungande offentligrättsliga normer.
Ärenden som gäller tillämpningen av gynnande föreskrifter, t.ex. rätten
till statliga lån och bidrag, kan inte bli föremål för rättsprövning.
I förarbetena till rättsprövningslagen antogs att man med bred margi-
nal skulle täcka vad som rimligen kan falla under Europakonventionens
begrepp ”civila rättigheter och skyldigheter”, om man bestämde till-
lämpningsområdet genom en hänvisning till 8 kap. 2 och 3 §§ rege-
ringsformen (prop. 1987/88:69 s. 21). En hänvisning till regeringsfor-
men ansågs vara att föredra framför en användning av begreppet ”civila
rättigheter och skyldigheter”, eftersom avgränsningen av tillämpnings-
området på så sätt skulle bli klarare och det dessutom kunde verka
förvirrande att använda ordet ”civila” i detta sammanhang.
Av Europadomstolens praxis framgår emellertid att begreppet ”civila
rättigheter och skyldigheter” inte avser enbart sådana förhållanden som
det är fråga om i ovannämnda paragrafer i regeringsformen utan att
därmed också kan avses rätten till sociala förmåner inom ramen för
olika försäkringssystem (Feldbrugge mot Nederländerna och Deumeland
mot Västtyskland, domar 1986-05-29, Ser. A Vol. 99 och 100). På
senare tid har domstolen funnit artikel 6.1 tillämplig även på sociala
förmåner utan egentliga privaträttsliga inslag, under förutsättning att det
enligt inhemsk rätt varit fråga om individuella lagreglerade rättigheter
av ekonomisk art (Salesi mot Italien, dom 1993-02-26, Ser. A Vol. 257-
E och Schuler-Zgraggen mot Schweiz, dom 1993-06-24, Ser. A Vol.
263).
I svensk rätt finns exempel på att beslut avseende statliga bidrag och
stöd i olika former inte kan överklagas till domstol. Regeringsrätten har
nyligen haft att bedöma om vissa statliga bidrag till jordbrukare kan
anses röra civila rättigheter enligt artikel 6.1. Regeringsrätten anförde i
sitt beslut den 22 november 1995 (mål nr 4302-1995) att även om det
finns omständigheter som i viss mån kan anses tala för att rätten till de
aktuella ekonomiska bidragen faller inom tillämpningsområdet för arti-
kel 6, kan några säkra uttalanden om att så är fallet för närvarande inte
göras. Högsta domstolen hade tidigare beträffande samma omtvistade
bidrag sagt att den europeiska rättspraxis som har utvecklats starkt talar
för att rätten till de ifrågavarande ekonomiska bidragen bör anses röra
civila rättigheter i konventionens mening (NJA 1994 s. 657).
Europadomstolen har gett begreppet ”civila rättigheter och skyldig-
heter” en allt vidare tolkning. Huruvida tvister om statliga bidrag och
stöd på t.ex. jordbrukets område kan anses gälla civila rättigheter har
ännu inte prövats av Europadomstolen. På grund av den utvidgning som
ständigt sker av begreppets innehåll, är det inte någonsin möjligt att
definitivt ta ställning till om vår lagstiftning helt och hållet uppfyller
konventionens krav på rätt till domstolsprövning. En utvidgning av
Prop. 1995/96:133
11
rättsprövningslagens tillämpningsområde kräver noggranna övervägan- Prop. 1995/96:133
den. Regeringen är inte nu beredd att lägga fram förslag till ändringar i
detta avseende men har för avsikt att noga följa utvecklingen på om-
rådet och vid behov föreslå nödvändiga ändringar.
Beslut av arrendenämnder, hyresnämnder och övervakningsnämnder
Konstitutionsutskottet har i sitt betänkande Normgivningsfrågor m.m.
(1991/92:KU12), som godtagits av riksdagen (rskr. 1991/92:51), uttalat
att regeringen i lämpligt sammanhang bör pröva förutsättningarna att
låta rättsprövningslagen gälla beslut av arrendenämnder, hyresnämnder
och övervakningsnämnder.
I 2 § första stycket rättsprövningslagen undantas från lagens tillämp-
ningsområde beslut av en sådan nämnd vars sammansättning är bestämd
i lag och vars ordförande skall vara eller ha varit ordinarie domare. I
andra stycket görs undantag för bl.a. beslut av arrendenämnder, hyres-
nämnder och övervakningsnämnder. Beträffande dessa nämnder finns
inget formellt krav på att ordföranden skall vara eller ha varit ordinarie
domare. Ordföranden i en arrendenämnd eller hyresnämnd skall dock
vara lagfaren (2 och 5 §§ lagen [1973:188] om arrendenämnder och
hyresnämnder). Både ordföranden och vice ordföranden i en övervak-
ningsnämnd skall vara lagfarna och ha erfarenhet av tjänstgöring som
domare (37 kap. 2 § brottsbalken).
Enligt bestämmelser i jordabalken, brottsbalken och vissa andra lagar
kan de flesta beslut som meddelas av arrende-, hyres- och övervak-
ningsnämnder komma under domstolsprövning eller prövning av en
sådan nämnd som avses i 2 § första stycket rättsprövningslagen. I fråga
om vissa beslut är dock dessa nämnder slutinstans.
I förarbetena till rättsprövningslagen sägs att starka skäl talar för att
arrendenämnder, hyresnämnder och övervakningsnämnder bör likställas
med domstolar med hänsyn till att deras funktion, organisation, utred-
ningsmöjligheter och självständiga ställning i allt väsentligt motsvarar
vad som brukar utmärka en domstol (prop. 1987/88:69 s. 36). Enligt
artikel 6.1 i konventionen skall den enskilde vid prövningen av hans
civila rättigheter och skyldigheter ha tillgång till en oavhängig och
opartisk domstol som upprättats enligt lag. Av Europadomstolens praxis
framgår att som domstol kan godkännas även organ som betecknas som
nämnder, råd m.m. Huruvida de svenska arrende-, hyres- och övervak-
ningsnämndema uppfyller domstolskravet i konventionen har ännu inte
prövats av konventionsoi^anen. Det finns dock inget som direkt tyder
på att så inte skulle vara fallet. Enligt regeringens bedömning finns
därför för närvarande inga skäl att låta rättsprövningsinstitutet omfatta
beslut av dessa nämnder.
12
Regeringens bedömning: Det finns inte skäl att nu införa en
regel om fullföljdshänvisning i samband med avgöranden som kan
bli föremål för rättsprövning.
Kommittén nämner i korthet vad som sägs om fullföljdshänvisning i
rättsprövningslagens förarbeten (prop. 1987/88:69) men har för övrigt
inte behandlat frågan.
Remissinstanserna har inte yttrat sig i frågan.
Skälen för regeringens bedömning: Några särskilda regler om att
den som kan ansöka om rättsprövning av ett beslut skall underrättas om
denna möjlighet i samband med beslutet finns inte.
Konstitutionsutskottet har i det ovannämnda betänkandet Normgiv-
ningsfrågor m.m. (1991/92:KU12) uttalat att regeringen bör pröva
förutsättningarna för att införa bestämmelser om fullföljdshänvisning i
samband med avgöranden som kan bli föremål för rättsprövning.
I förarbetena till rättsprövningslagen diskuterades behovet av regler
om fullföljdshänvisning (prop. 1987/88:69 s. 29). Det antogs att kun-
skap om den nya möjligheten till domstolsprövning skulle spridas snabbt
i vida kretsar. Man erinrade om den serviceskyldighet som myndig-
heterna har enligt förvaltningslagen (1986:223) och menade att det
knappast är påkallat att därutöver ha en särskild regel om att den som
kan begära rättsprövning skall underrättas om detta i samband med
beslutet. Man påpekade också att någon generell skyldighet att ge full-
följdshänvisning inte föreligger i gällande rätt och nämnde beslut som
kan överklagas genom kommunalbesvär som exempel på fall för vilka
det inte föreskrivs någon sådan skyldighet.
Det har enligt regeringens uppfattning inte framkommit något som ger
anledning att bedöma frågan om fullföljdshänvisning annorlunda idag än
som skedde vid tillkomsten av rättsprövningslagen. Regeringen finner
därför inte skäl att lägga fram något förslag om införande av en regel
om fullföljdshänvisning.
Regeringens bedömning: Någon generell möjlighet till s.k. dröjs-
målstalan i förvaltningsärenden bör inte införas.
Kommitténs förslag: En enskild part skall ha en generell möjlighet
till dröjsmålstalan i sådana förvaltningsärenden som har väckts av par-
ten och som avser myndighetsutövning. Genom ett studium av den till-
synsverksamhet som bedrivs av Riksdagens ombudsmän (JO), Justi-
tiekanslem (JK) och konstitutionsutskottet anser sig kommittén ha funnit
Prop. 1995/96:133
13
ett visst underlag för att kunna konstatera att myndigheterna ibland inte
lättar beslut inom rimlig tid. Kommittén menar att en möjlighet till
dröjsmålstalan är av vikt för att den svenska rättsordningen skall väl
ansluta sig till den europeiska standarden. En lagreglerad generell rätt
till dröjsmålstalan finns i Tyskland, Frankrike och Österrike. Kommit-
tén påpekar att man i svensk rätt på grund av EG-direktiv nyligen har
infört en rätt till dröjsmålstalan i vissa lagar på det finansiella området,
t.ex. bankrörelselagen (1987:617).
Kommitténs förslag innebär i huvudsak följande. Om myndigheten inte
har avgjort ett ärende inom sex månader från det att det väcktes, får
parten begära att länsrätten prövar om ärendet onödigt uppehålls. Om
domstolen finner att så är fallet, skall den förelägga myndigheten att
avgöra målet inom en bestämd tid. Om myndigheten inte följer före-
läggandet, får domstolen på begäran av parten förordna att ärendet
överlämnas för avgörande till den myndighet som skulle ha prövat ett
överklagande. Saknas en sådan överinstans, får domstolen själv överta
ärendet eller förordna att ärendet skall prövas på annat sätt. Även rege-
ringens handläggning av förvaltningsärenden föreslås kunna bli föremål
för dröjsmålstalan. I sådana fall skall prövningen göras av Regerings-
rätten.
Tre av ledamöterna i kommittén anser att frågan inte är tillräckligt
utredd och har därför reserverat sig mot förslaget.
Remissinstanserna: Av de remissinstanser som har yttrat sig i frågan
avstyrker de flesta kommitténs förslag. JO, Svea hovrätt, Hovrätten for
Övre Norrland, Regeringsrätten, Kammarrätten i Göteborg, Länsrätten
i Stockholms län, Riksskatteverket, Boverket, Statens jordbruksverk,
Landstingsförbundet m.fl. anser att förslaget bygger på ett bristfälligt
underlag och att det inte är utrett att det verkligen behövs en generell
möjlighet till dröjsmålstalan. JO anser det vara en svaghet i utredningen
att förslagets förhållande till stadgandet i 11 kap. 7 § regeringsformen
över huvud taget inte berörs. JO påtalar vidare att ett rubbande av
instansordningen kan medföra problem. En del remissinstanser, där-
ibland Riksförsäkringsverket, Sundbybergs kommun, Göteborgs kommun,
Svenska Kommunförbundet och Tjänstemännens Centralorganisation,
menar att det i svensk rätt finns tillräckliga medel mot långsam ärende-
handläggning och pekar på JO:s och JK:s tillsynsverksamhet, tjänste-
felsansvaret samt det allmännas skadeståndsansvar enligt skadeståndsla-
gen (1972:207). Andra, t.ex. Länsstyrelsen i Uppsala län och Länssty-
relsen i Hallands län, anser att det kan behövas bättre medel mot lång-
sam handläggning av ärenden men att man i så fall bör bygga vidare på
dem som redan finns i stället för att införa ett helt nytt institut. En
möjlighet vore att ge JO och JK vidgade befogenheter, t.ex. på så sätt
att de kunde ges rätt att förelägga myndigheter att avgöra ärenden inom
en viss tid, om de anser att ärendena onödigt uppehålls. Kammarkollegi-
et m.fl. invänder att förvaltningsärendena är av så olika slag att en
gemensam tidsfrist på sex månader inte kan passa i samtliga fall. Kam-
markollegiet liksom Länsstyrelsen i Kalmar län påpekar att dröjsmålsta-
lan i sig är resurskrävande och kan leda till längre handläggningstider
totalt sett. JK uttalar att tanken att införa en talemöjlighet mot senfärdi-
Prop. 1995/96:133
14
ga myndigheter ter sig principiellt intressant men att kommittén inte har Prop. 1995/96:133
kunnat peka på att det mer allmänt skulle råda sådana missförhållanden
som skulle motivera ett generellt införande av detta nya institut. JK
tillägger att det kan vara klokt att avvakta erfarenheterna av den nyligen
införda möjligheten till dröjsmålstalan på det finansiella området, innan
saken bedöms mer generellt.
Bland de remissinstanser som inte har någon erinran mot kommitténs
förslag kan nämnas Jönköpings tingsrätt, Domstolsverket, Kriminal-
vårdsstyrelsen, Finansinspektionen, Samhällsvetenskapliga fakulteten vid
Uppsala universitet, Sveriges advokatsamfund, Sveriges Köpmannaför-
bund, Sveriges Industriförbund, Svenska Arbetsgivareföreningen och
Svenska Bankföreningen.
Skälen för regeringens bedömning: I svensk rätt finns krav på att
myndigheterna skall handlägga sina ärenden med skyndsamhet. Enligt
7 § förvaltningslagen (1986:223) skall ett förvaltningsärende där någon
enskild är part handläggas så enkelt, snabbt och billigt som möjligt utan
att säkerheten eftersätts. Även i vissa specialförfättningar finns bestäm-
melser om skyndsam handläggning. I samband med tillkomsten av för-
valtningslagen uttalade konstitutionsutskottet att det med hänsyn till de
skiftande förhållanden som råder inom förvaltningen torde vara vansk-
ligt att i förvaltningslagen infora några mera preciserade bestämmelser
om tidsfrister i handläggningen (bet. 1985/86:KU21 s. 10). I artikel 6.1
av Europakonventionen, som avser domstolarnas handläggning av mål,
ges rätt till förhandling inom skälig tid. Det krävs varken enligt EG-
rätten eller Europakonventionen att det skall finnas en allmän rätt till
dröjsmålstalan i förvaltningsärenden.
En grundläggande förutsättning för att införa en rätt till dröjsmålsta-
lan är att det verkligen finns ett behov av ett sådant institut. Såsom
flera av remissinstanserna har påpekat, har vi i Sverige medel mot
långsam handläggning, främst genom JO:s och JK:s tillsynsverksamhet.
Kommitténs redogörelse för vissa tillsynsärenden hos JO, JK och kon-
stitutionsutskottet visar i och för sig att det ibland förekommer oaccep-
tabelt långa handläggningstider hos förvaltningsmyndigheterna och även
hos regeringen. Därav kan man dock inte dra den slutsatsen att långsam
ärendehandläggning är ett omfattande problem. I de fall långa handlägg-
ningstider förekommer är det inte klarlagt vad detta i allmänhet beror
på. Är hög arbetsbelastning hos myndigheterna huvudorsaken, är det
tveksamt om handläggningstidema totalt sett blir kortare, om det ges en
rätt till dröjsmålstalan. Det skulle tvärtom kunna resultera i längre
handläggningstider både hos förvaltningsmyndigheterna och hos de
länsrätter som skall pröva dröjsmålstalan. Det kan inte heller uteslutas
att bestämda handläggningstider och en rätt till dröjsmålstalan skulle
kunna få en negativ inverkan på noggrannheten i ärendehandläggningen.
Det är även osäkert vilka kostnadseffekter ett införande av en generell
rätt till dröjsmålstalan skulle få.
Med hänsyn till det negativa remissutfallet och mot bakgrund av det
anförda anser regeringen att kommitténs förslag om dröjsmålstalan inte
bör genomföras.
15
Prop. 1995/96:133
Regeringens förslag om att rättsprövningslagen skall permanentas och
att en bestämmelse om muntlig förhandling skall införas i lagen torde
för domstolarnas del medföra endast marginella kostnadsökningar.
Regeringens bedömning är att dessa kostnadsökningar ryms inom nuva-
rande resursramar. Några andra kostnader kommer inte att uppstå till
följd av förslagen.
Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:205) om rättsprövning av
vissa förvaltningsbeslut
3a§
Bestämmelsen, som är ny, behandlas i avsnitt 5. Genom bestämmelsen
regleras frågan om muntlig förhandling i rättsprövningsärenden både i
Regeringsrätten och i kammarrätterna. Muntlig förhandling skall hållas,
om sökanden begär det och det inte är uppenbart obehövligt. I vilka fall
det är uppenbart obehövligt att hålla muntlig förhandling får i allmänhet
avgöras mot bakgrund av Europakommissionens och Europadomstolens
praxis.
Lagen skall inte längre vara tidsbegränsad. Denna fråga behandlas i
avsnitt 4.
16
Rättsprövningslagen
Våra förslag om domstolsprövning av förvaltningsbeslut innebär inte att
rättsprövningslagen blir överflödig, då regeringen i vissa förvaltnings-
ärenden kommer att kvarstå som överklagandeinstans samt i vissa
förvaltningsärenden som första och enda instans. Vi föreslår därför att
rättsprövningslagen permanentas, för att tillförsäkra den enskilde en
sådan rätt till domstolsprövning som avses i artikel 6 i Europakon-
ventionen. Vi föreslår inga ändringar i lagens tillämpningsområde och
inte heller vad avser domstolsprövningens omfattning.
Beträffande rättsprövande instans övervägs för närvarande i regerings-
kansliet en nedflyttning av prövningen av vissa ansökningar om rätts-
prövning från Regeringsrätten till kammarrätt. Detta hänger samman
med den pågående reformen om nedflyttning av prövningen av ansök-
ningar om resning och återställande av försutten tid till kammarrätt. Det
är nämligen mest ändamålsenligt att en och samma instans har möjlighet
att tillämpa de olika prövningsinstituten då de ligger varandra nära.
Tanken är inte att en lägre förvaltningsdomstol än Regeringsrätten skall
kunna bevilja t.ex. resning av regeringsbeslut (prop. 1993/94:116 s.
23). Då arbete pågår rörande frågan om rättsprövande instans lägger vi
inte fram något eget förslag på denna punkten men uttalar uppfattningen
att ansökningar om rättsprövning av regeringens beslut inte bör ankom-
ma på annan domstol än Regeringsrätten. I övriga fall bör ansökningar
om rättsprövning av beslut av förvaltningsmyndigheter kunna prövas av
kammarrätt såvida denna ges möjlighet att pröva ansökningar om res-
ning av sådana myndigheters beslut.
Vi föreslår slutligen att i rättsprövningslagen införs en regel om rätt
till muntlig förhandling i rättsprövningsärenden. Av denna framgår att
en enskild part på begäran skall ha rätt till sådan förhandling om för-
handling inte är uppenbart obehövlig. Detta innebär att i de fåll Europa-
konventionen genom sin praxis uppställer krav på sammanträde kan det
aldrig vara obehövligt att sådant hålls i Regeringsrätten.
Dröjsmålstalan
En ytterligare förstärkning av den enskildes ställning gentemot den
offentliga förvaltningen föreslår vi genom införandet av en möjlighet till
s.k. dröjsmålstalan. En sådan talan ger den enskilde en möjlighet att i
domstol få prövat om ett förvaltningsärende onödigt uppehålls hos den
myndighet som har att fatta beslut i ärendet. Införandet av en generell
möjlighet till talan mot den offentliga förvaltningens passivitet ansluter
sig väl till den europeiska standarden vad gäller domstolsprövning av
17
förvaltningsbeslut då en sådan möjlighet sedan länge finns bl.a. i Tysk-
land, Frankrike och Österrike.
Möjlighet till dröjsmålstalan bör finnas avseende förvaltningsärenden
som omfattar myndighetsutövning mot den enskilde. De förvaltnings-
organ, mot vilkas passivitet den enskilde skall kunna föra talan är
främst förvaltningsmyndigheterna men även regeringen och domstolar
såvitt avser deras handläggning av förvaltningsärenden.
Vi föreslår att dröjsmålstalan skall kunna väckas av en enskild part
som påkallat ett förvaltningsbeslut men inte erhållit ett sådant inom sex
månader från det att parten väckte ett förvaltningsärende hos en myn-
dighet. Sådan talan får väckas hos allmän förvaltningsdomstol, alltså
länsrätten. Såvitt avser förvaltningsärenden som handläggs av regering-
en bör dock en talan om dröjsmål prövas av Regeringsrätten. I de fall
det är en domstol som handlägger förvaltningsärenden, exempelvis
personalärenden eller ärenden om utlämnande av allmän handling,
prövas dröjsmålstalan av närmast högre domstol eller, om sådan inte
finns av den domstol som har att pröva ansökan om resning av beslutet
i ärendet.
Om den prövande domstolen finner att ett ärende onödigt uppehålls
får den sätta ut en tidsfrist inom vilken ärendet skall vara avgjort av
myndigheten. Om efter tidsfristens utgång, eller efter eventuell förläng-
ning av denna, ännu inget beslut fattats får den enskilde parten begära
att domstolen flyttar över ärendet för avgörande till den myndighet som
skulle prövat ett överklagande av beslutet. Sådan myndighet kan vara
antingen en förvaltningsmyndighet, regeringen eller en domstol. Finns
ingen överinstans får domstolen i ytterlighetsfall själv uppta ärendet till
avgörande. Den sistnämnda möjligheten gäller dock inte vid dröjsmåls-
talan som väckes hos Regeringsrätten och avser regeringens underlåten-
het att avgöra förvaltningsärende.
Prop. 1995/96:133
Bilaga 1
18
Bilaga 2
1. Förslag till
Lag om ändring i förvaltningslagen (1986:223)
Härigenom föreskrivs i fråga om förvaltningslagen (1986:223)
dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 17 a §, av följande lydel-
se,
[dels att 23 § skall ha följande lydelse.]
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse Dröjsmålstalan 17 a § Har en myndighet inte avgjort ett Om ärendet handläggs av en Om domstolen vid sin prövning Följer myndigheten inte före- annan prövning av ärendet. |
|
Talan mot domstols beslut i mål Prop. 1995/96:133 |
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
2. Förslag till
Lag om ändring i lagen (1988:205) om rättsprövning av
vissa förvaltningsbeslut
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1988:205) om rättsprövning
av vissa förvaltningsbeslut
dels att lagen skall ha rubriken Lag (1988:205) om rättsprövning av
förvaltningsbeslut, m.m.,
dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 3 a och 5 a §§, av
följande lydelse,
dels att 6 § samt ikraftträdandebestämmelsema till lagen skall ha
följande lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse Muntlig förhandling 3 a§ Muntlig förhandling skall hållas i Dröjsmålstalan 5 al Har regeringen inte avgjort ett Om Regeringsrätten finner att |
6§
Vid rättsprövning är en avdel-
ning av regeringsrätten domför
med tre regeringsråd om pröv-
ningen är av enkelt slag. Vid
beslut att avvisa en for sent in-
kommen ansökan om rättspröv-
ning är avdelningen domför med
tre regeringsråd. I övrigt gäller
om regeringsrättens sammansätt-
ning lagen (1971:289) om allmän-
na förvaltningsdomstolar.
Prop. 1995/96:133
Bilaga 2
Vid rättsprövning och prövning
enligt 5 a § är en avdelning av
Regeringsrätten domför med tre
regeringsråd om prövningen är av
enkelt slag. Vid beslut att avvisa
en för sent inkommen ansökan om
rättsprövning är avdelningen
domför med tre regeringsråd. I
övrigt gäller om Regeringsrättens
sammansättning lagen (1971:289)
om allmänna förvaltningsdom-
stolar.
Denna lag träder i kraft den 1 Denna lag träder i kraft den 1
juni 1988. Den tillämpas på beslut juni 1988.
som meddelas under tiden från
ikraftträdandet till utgången av år
1994.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
21
Prop. 1995/96:133
Riksdagens ombudsmän, Riksdagens revisorer, Högsta domstolens leda-
möter, Svea hovrätt, Hovrätten för Övre Norrland, Jönköpings tingsrätt,
Malmö tingsrätt, Regeringsrättens ledamöter, Kammarrätten i Göteborg,
Kammarrätten i Sundsvall, Länsrätten i Stockholms län, Länsrätten i
Hallands län, Länsrätten i Kopparbergs län, Justitiekanslem, Domstols-
verket, Rikspolisstyrelsen, Kriminalvårdsstyrelsen, Datainspektionen,
Stiftelsen Svenska Institutet, Kommerskollegium, Försvarsmakten, Riks-
försäkringsverket, Försäkringskasseförbundet, Socialstyrelsen, Väg-
verket, Generaltullstyrelsen, Finansinspektionen, Riksrevisionsverket,
Riksskatteverket, Boverket, Centrala studiestödsnämnden, Juridiska
fakulteten vid Stockholms universitet, Juridiska fakulteten vid Uppsala
universitet, Samhällsvetenskapliga fakulteten vid Uppsala universitet,
Juridiska fakulteten vid Lunds universitet, Statens jordbruksverk, Sta-
tens livsmedelsverk, Skogsstyrelsen, Fiskeriverket, Arbetsmarknadssty-
relsen, Arbetsmiljöfonden, Riksantikvarieämbetet och statens historiska
museer, Presstödsnämnden, Statens invandrarverk, Utlänningsnämnden,
Närings- och teknikutvecklingsverket, Konkurrensverket, Patent- och
registreringsverket, Kammarkollegiet, Länsstyrelsen i Stockholms län,
Länsstyrelsen i Uppsala län, Länsstyrelsen i Jönköpings län, Länsstyrel-
sen i Kalmar län, Länsstyrelsen i Hallands län, Länsstyrelsen i Jämt-
lands län, Svenska kyrkans centralstyrelse, Statens naturvårdsverk, Kon-
cessionsnämnden för miljöskydd, Sundbybergs kommun, Göteboigs
kommun, Karlstads kommun, Vännäs kommun, Kiruna kommun,
Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet, Svenska kyrkans
församlings- och pastoratsförbund, Sveriges advokatsamfund, Grossist-
förbundet Svensk Handel, Sveriges Köpmannaförbund, Sveriges Indu-
striförbund, Företagarnas Riksorganisation, Lantbrukarnas Riksförbund,
Sveriges Försäkringsförbund, Tjänstemännens Centralorganisation,
Sveriges Akademikers Centralorganisation, Landsorganisationen i Sveri-
ge, Svenska Arbetsgivareföreningen, Svenska Bankföreningen, Sveriges
domareförbund, Medborgarrättsrörelsen Friheten i Sverige, Föreningen
Den Nya Välfärden, Svenska avdelningen av Internationella Juristkom-
missionen, Föreningen Länsstyrelsernas Chefsjurister, Länsstyrelsen i
Kristianstads län och Östersunds kommun.
22
Förslag till lag om ändring i lagen (1988:205) om rätts-
prövning av vissa förvaltningsbeslut
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1988:205) om rättsprövning
av vissa förvaltningsbeslut
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 3 a §, samt närmast
före 3 a § en ny rubrik av följande lydelse,
dels att ikraftträdandebestämmelsema till lagen skall ha följande lydel-
se.
Nuvarande lydelse
Prop. 1995/96:133
Bilaga 4
Föreslagen lydelse
Muntlig förhandling
■3 a §
Domstolen skall hålla muntlig
förhandling, om sökanden begär
det och det inte är uppenbart
obehövligt.
Denna lag träder i kraft den 1
juni 1988. Den tillämpas på beslut
som meddelas under tiden från
ikraftträdandet till utgången av år
1997.
Denna lag träder i kraft den 1
juni 1988.
Denna lag träder i kraft den 1 juli
1996.
23
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1996-01-30
Prop. 1995/96:133
Bilaga 5
Närvarande: justitierådet Staffan Magnusson, f.d. presidenten i För-
säkringsöverdomstolen Leif Ekberg, regeringsrådet Leif Lindstam.
Enligt en lagrådsremiss den 25 januari 1996 (Justitiedepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om
ändring i lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut.
Förslaget har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Inger
Kalmerbom.
Förslaget föranleder följande yttrande av Lagrådet:
Staffan Magnusson och Leif Ekberg:
I remissen föreslås att det i lagen om rättsprövning av vissa förvalt-
ningsbeslut skall föras in en ny paragraf som innebär att domstolen skall
hålla muntlig förhandling, om sökanden begär det och det inte är up-
penbart obehövligt. Förslaget grundar sig på ett förslag med motsvaran-
de innehåll av Fri- och rättighetskommittén i betänkandet SOU
1994:117.
Enligt vår mening kan det diskuteras om det i rättsprövningslagen
behövs en bestämmelse om muntlig förhandling vid sidan om det krav
på "a fair and public hearing” som följer av artikel 6.1 i Europakon-
ventionen. Vi vill dock inte motsätta oss att den föreslagna bestämmel-
sen infors.
Leif Lindstam:
I sitt yttrande över Fri- och rättighetskommitténs betänkande (SOU
1994:117) Domstolsprövning av förvaltningsärenden avstyrkte Rege-
ringsrättens ledamöter förslaget om att i rättsprövningslagen skulle
inforas en särskild bestämmelse om muntlig förhandling. Skälen härför
har återgetts i remissprotokollet (avsnitt 5). Enligt min uppfattning bör
redan av dessa skäl den föreslagna bestämmelsen inte införas i lagen.
Bestämmelsen har utformats så att en första förutsättning för att munt-
lig förhandling skall hållas är att sökanden begär det. Visserligen sägs i
remissprotokollet (avsnitt 5) att den som inte begär muntlig förhandling
anses ha avstått från sin rätt till en sådan förhandling. Detta påstående
kan dock vara alltför kategoriskt. Såvitt bekant ger Europadomstolens
hittillsvarande praxis inte stöd för påståendet i det fall det är fråga om
den första och enda domstolsprövningen och parten inte företräds av ett
rättsbildat ombud. Det kan därför tänkas att en domstol, om sökanden
inte begärt muntlig förhandling, i vissa fäll kommer att vara skyldig
enligt Europakonventionens bestämmelser men inte enligt den föreslag-
na paragrafen i rättsprövningslagen att hålla sådan förhandling. Detta
24
förhållande minskar i viss mån värdet av den föreslagna bestämmelsen Prop. 1995/96:133
och förstärker skälen mot att den införs. Bilaga 5
25
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 15 februari 1996
Prop. 1995/96:133
Närvarande: statsrådet Hjelm-Wallén, ordförande, och statsråden Hell-
ström, Peterson, Thalén, Freivalds, Persson, Tham, Schori, Blomberg,
Hedborg, Andersson, Winberg, Uusmann, Nygren, Ulvskog, Sund-
ström, Lindh, Johansson
Föredragande: statsrådet Freivalds
Regeringen beslutar proposition 1995/96:133 Några frågor om rätts-
prövning m.m.
26
gotab 49562, Stockholm 1996