Prop.
1995/96:115
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 30 november 1995
Lena Hjelm-Wallén
Laila Freivalds
(Justitiedepartementet)
Vid de allmänna domstolarna handläggs tvistemål och brottmål enligt
rättegångsbalken. Dessutom handläggs ett stort antal ärenden enligt la-
gen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden (ärendelagen).
I propositionen föreslås att en ny ärendelag skall ersätta den nuvaran-
de. Förslaget innebär att regleringen av ärendenas handläggning blir
betydligt mera detaljerad än nu. Syftet med detta är framför allt att
åstadkomma en ordning som bättre passar sådana ärenden som är av
mer kvalificerad typ. Förslaget bygger till betydande del på reglerna i
rättegångsbalken. Balkens bärande principer om muntlighet, omedelbar-
het och koncentration behöver dock inte tillämpas. Därmed företer lag-
förslaget principiellt större likheter med de allmänna förvaltningsdom-
stolarnas processlag, förvaltningsprocesslagen (1971:291), än med rätte-
gångsbalken. De regler som gäller för processen i förvaltningsdomstol
har också i stor utsträckning tjänat som förebilder vid utformningen av
lagförslaget.
Bland de sakliga nyheterna i förslaget kan nämnas att den som vill
inleda ett förfarande enligt den nya lagen skall normalt göra detta
skriftligen, eventuellt genom telefax. Finner tingsrätten i samband med
att ärendet inleds att den som inlett ärendet vänt sig till fel domstol,
skall tingsrätten lämna över handlingarna i ärendet till en behörig
domstol, om den som inlett förfarandet inte har någon invändning mot
detta och det inte heller finns något annat skäl mot överlämnande.
Samma regler föreslås gälla för tvistemål och brottmål enligt rättegångs-
balken. Om en enskild person har överklagat ett beslut av en för-
valtningsmyndighet till tingsrätten skall i åtskilliga fåll beslutsmyndig-
heten vara motpart till den enskilde och även ha rätt att överklaga ett 1
1 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 115
senare domstolsbeslut. I ett domstolsärende skall tingsrätten i de flesta Prop. 1995/96:115
fall vara domfor med en juristdomare. När det finns särskilda skäl med
hänsyn till ärendets beskaffenhet skall tingsrätten dock kunna bestå av
flera domare. Möjligheterna att delegera arbetsuppgifter till sådana
personer som är anställda vid tingsrätten utan att vara juristutbildade
föreslås bli utvidgade till att gälla även enkla ärenden om bouppteckning
och arvsskatt.
I förslaget till den nya ärendelagen ges också utförliga regler om i
vilka fall handlingarna i ett ärende skall tillställas en part (kommu-
niceras). Sakligt sett syftar dessa regler både till att onödiga kommu-
niceringar undviks och till att behövliga kommuniceringar sker. Utför-
liga regler föreslås om när sammanträde i ett ärende skall hållas. På den
punkten föreslås enskilda få ett betydande inflytande bl.a. med hänsyn
till den europeiska konventionen om skydd for de mänskliga rättigheter-
na och de grundläggande friheterna (Europakonventionen). Ett samman-
träde skall inte vara lika formbundet som enligt nuvarande regler, vilka
innebär att rättegångsbalkens bestämmelser om huvudförhandling skall
tillämpas. Ett sammanträde skall under vissa förutsättningar kunna
hållas på telefon.
Om ett tingsrättsavgörande överklagas skall den nya lagen även gälla
förfarandet i hovrätt och Högsta domstolen. Den ordningen är särskilt
motiverad för sådana fall där det enligt Europakonventionen krävs
muntlighet. Förslaget medför att tillämpningen av reglerna i rätte-
gångsbalken om överklagande av beslut, vilka bygger på att förfarandet
i den högre domstolen skall vara helt skriftligt, begränsas till att i
huvudsak endast gälla överklaganden av processuella beslut.
För några ärendetyper där en förvaltningsmyndighets beslut med nu
gällande regler överklagas direkt till hovrätt föreslås det att den primära
domstolsprövningen i stället skall ske i tingsrätt.
Prop. 1995/96:115
1 Förslag till riksdagsbeslut...................... 7
2 Lagtext ................................. 8
2.1 Förslag till lag om domstolsärenden ........... 8
2.2 Förslag till lag om ändring i äktenskapsbalken.....20
2.3 Förslag till lag om ändring i föräldrabalken.......21
2.4 Förslag till lag om ändring i ärvdabalken ........22
2.5 Förslag till lag om ändring i jordabalken ........ 24
2.6 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken .....26
2.7 Förslag till lag om ändring i utsökningsbalken.....28
2.8 Förslag till lag om ändring i lagen (1845:50 s. 1)
om handel med lösören, som köparen låter i säl-
jarens vård kvarbliva..................... 30
2.9 Förslag till lag om ändring i lagen (1927:56) om
nedsättning av pengar hos myndighet...........33
2.10 Förslag till lag om ändring i lagen (1927:85) om
dödande av förkommen handling ............. 34
2.11 Förslag till lag om ändring i lagen (1933:269) om
ägofred............................. 35
2.12 Förslag till lag om ändring i lagen (1941:416) om
arvsskatt och gåvoskatt ...................38
2.13 Förslag till lag om ändring i lagen (1958:642) om
blodundersökning m.m. vid utredning av faderskap . . 41
2.14 Förslag till lag om ändring i lagen (1975:605) om
registrering av båtbyggnadsforskott............43
2.15 Förslag till lag om ändring i aktiebolagslagen
(1975:1385).......................... 44
2.16 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:206) om
felparkeringsavgift ......................45
2.17 Förslag till lag om ändring i bötesverkställig-
hetslagen (1979:189)..................... 47
2.18 Förslag till lag om ändring i lagen (1981:131) om
kallelse på okända borgenärer...............48
2.19 Förslag till lag om ändring i lagen (1984:649) om
företagshypotek........................50
2.20 Förslag till lag om ändring i lagen (1987:232) om
sambors gemensamma hem................. 51
2.21 Förslag till lag om ändring i lagen (1987:813) om
homosexuella sambor ....................52
2.22 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:688) om
besöksforbud .........................54
2.23 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:950) om
kulturminnen m.m.......................55
2.24 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:483) om
fingerade personuppgifter..................56
2.25 Förslag till lag om ändring i konkurrenslagen
(1993:20)............................ 57
2.26 Förslag till lag om ändring i skuldsaneringslagen
(1994:334)........................... 59
2.27 Förslag till lag om ändring i sjölagen (1994:1009) .. 62
2.28 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1811) om
disciplinansvar inom totalförsvaret, m.m.........64
2.29 Förslag till lag om ändring i marknadsföringslagen
(1995:450)........................... 66
2.30 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:000) om
företagsrekonstruktion.................... 67
3 Ärendet och dess beredning .................... 68
4 Bakgrund................................ 68
5 Reformbehovet när det gäller domstolsärendenas hante-
ring ................................... 71
6 En ny ärendelag?...........................73
7 Huvuddragen i en ny ärendelag .................. 76
7.1 Allmänt............................. 76
7.2 Ärendelagens tillämpning i högre instans ........ 81
7.3 Förvaltningsmyndighets ställning som part när dess
beslut överklagas....................... 83
7.4 Klagotider m.m........................94
7.5 Tingsrättens sammansättning m.m.............97
7.6 Yrkanden, grunder och frågor om rättskraft m.m. . . 99
7.7 Kommunicering....................... 103
7.8 Sammanträden........................ 106
7.9 Vissa frågor om förhör .................. 109
7.10 Materiell processledning ................. 112
7.11 Interimistiska beslut och inhibition ........... 115
7.12 Parternas kostnader..................... 117
7.13 Omprövning......................... 119
7.14 Överklagande till hovrätt och Högsta domstolen ... 120
7.15 Särskilda rättsmedel .................... 122
8 Överlämnande av mål och ärenden mellan domstolar .... 125
9 Registreringen av mål och ärenden ............... 132
10 Numreringen av domar och beslut................ 133
11 Nedflyttning av vissa ärenden från hovrätt till tingsrätt ... 134
12 Testamentsexekutörs uppgiftsskyldighet............. 135 4
Prop. 1995/96:115
13 Lösöreköp
136 Prop. 1995/96:115
14 Kallelse på okända borgenärer
138
15 Kostnader...............................
139
16 Ikraftträdande
140
17 Författningskommentar....................... 141
17.1 Förslaget till lag om domstolsärenden ......... 141
17.2 Förslaget till lag om ändring i äktenskapsbalken . . . 179
17.3 Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken..... 180
17.4 Förslaget till lag om ändring i ärvdabalken...... 180
17.5 Förslaget till lag om ändring i jordabalken ...... 181
17.6 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken ... 181
17.7 Förslaget bli lag om ändring i utsökningsbalken ... 182
17.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1845:50 s. 1)
om handel med lösören, som köparen låter i
säljarens vård kvarbliva.................. 182
17.9 Förslaget till lag om ändring i lagen (1927:56) om
nedsättning av pengar hos myndighet.......... 183
17.10 Förslaget till lag om ändring i lagen (1927:85) om
dödande av förkommen handling ............ 183
17.11 Förslaget till lag om ändring i lagen (1933:269) om
ägofred............................ 183
17.12 Förslaget till lag om ändring i lagen (1941:416) om
arvsskatt och gåvoskatt .................. 184
17.13 Förslaget till lag om ändring i lagen (1958:642) om
blodundersökning m.m. vid utredning av faderskap . 185
17.14 Förslaget till lag om ändring i lagen (1975:605) om
registrering av båtbyggnadsforskott ........... 185
17.15 Förslaget till lag om ändring i aktiebolagslagen
(1975:1385)......................... 185
17.16 Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:206) om
felparkeringsavgift ..................... 185
17.17 Förslaget till lag om ändring i bötesverkställig-
hetslagen (1979:189).................... 186
17.18 Förslaget till lag om ändring i lagen (1981:131) om
kallelse på okända borgenärer.............. 186
17.19 Förslaget till lag om ändring i lagen (1984:649) om
företagshypotek....................... 187
17.20 Förslaget till lag om ändring i lagen (1987:232) om
sambors gemensamma hem................ 187
17.21 Förslaget till lag om ändring i lagen (1987:813) om
homosexuella sambor ................... 187
17.22 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:688) om
besöksforbud ........................ 187
17.23 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:950) om
kulturminnen m.m...................... 188
17.24 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:483) om
fingerade personuppgifter................. 188
17.25 Förslaget till lag om ändring i konkurrenslagen
(1993:20)........................... 188
17.26 Förslaget till lag om ändring i skuldsaneringslagen
(1994:334).......................... 189
17.27 Förslaget till lag om ändring i sjölagen
(1994:1009)......................... 190
17.28 Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:1811)
om disciplinansvar inom totalförsvaret, m.m...... 190
17.29 Förslaget till lag om ändring i marknadsföringslagen
(1995:450).......................... 191
17.30 Förslaget till lag om ändring i lagen (1995:000) om
företagsrekonstruktion................... 192
Bilaga 1 Promemorians lagförslag..................194
Bilaga 2 Förteckning över remissinstanser som har yttrat sig
över promemorians lagförslag...............250
Bilaga 3 Domstolsutredningens lagförslag.............251
Bilaga 4 Lagrådsremissens lagförslag................257
Bilaga 5 Lagrådets yttrande......................319
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den
30 november 1995 .............................. 329
Prop. 1995/96:115
Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till
1. lag om domstolsärenden,
2. lag om ändring i äktenskapsbalken,
3. lag om ändring i föräldrabalken,
4. lag om ändring i ärvdabalken,
5. lag om ändring i jordabalken,
6. lag om ändring i rättegångsbalken,
7. lag om ändring i utsökningsbalken,
8. lag om ändring i lagen (1845:50 s. 1) om handel med lösören,
som köparen låter i säljarens vård kvarbliva,
9. lag om ändring i lagen (1927:56) om nedsättning av pengar hos
myndighet,
10. lag om ändring i lagen (1927:85) om dödande av förkommen
handling,
11. lag om ändring i lagen (1933:269) om ägofred,
12. lag om ändring i lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt,
13. lag om ändring i lagen (1958:642) om blodundersökning m.m. vid
utredning av faderskap,
14. lag om ändring i lagen (1975:605) om registrering av båtbygg-
nad sförskott,
15. lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385),
16. lag om ändring i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift,
17. lag om ändring i bötesverkställighetslagen (1979:189),
18. lag om ändring i lagen (1981:131) om kallelse på okända bor-
genärer,
19. lag om ändring i lagen (1984:649) om företagshypotek,
20. lag om ändring i lagen (1987:232) om sambors gemensamma
hem,
21. lag om ändring i lagen (1987:813) om homosexuella sambor,
22. lag om ändring i lagen (1988:688) om besöksförbud,
23. lag om ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.,
24. lag om ändring i lagen (1991:483) om fingerade personuppgifter,
25. lag om ändring i konkurrenslagen (1993:20),
26. lag om ändring i skuldsaneringslagen (1994:334),
27. lag om ändring i sjölagen (1994:1009),
28. lag om ändring i lagen (1994:1811) om disciplinansvar inom total-
försvaret, m.m.,
29. lag om ändring i marknadsföringslagen (1995:450),
30. lag om ändring i lagen (1995:000) om företagsrekonstruktion.
Prop. 1995/96:115
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Prop. 1995/96:115
Härigenom föreskrivs följande.
Lagens tillämpningsområde
1 §
Denna lag gäller handläggningen i tingsrätt, hovrätt och Högsta domsto-
len av sådana rättsvårdsärenden som skall tas upp av en tingsrätt och
som inte skall handläggas enligt rättegångsbalken.
2 §
Om en annan lag än förvaltningslagen (1986:223) innehåller en bestäm-
melse som avviker från denna lag, gäller den bestämmelsen.
Domstolarnas sammansättning m.m.
3 §
I fråga om domstolar och domare tillämpas 1-4 kap. rättegångsbalken.
Vid handläggningen av ett ärende består tingsrätten av en juristdomare.
Om det finns särskilda skäl med hänsyn till ärendets beskaffenhet, får
tingsrätten dock bestå av tre sådana domare. När det gäller hovrättens
sammansättning tillämpas rättegångsbalkens bestämmelser för tvistemål.
Vid omröstning tillämpas 16 eller 29 kap. rättegångsbalken. En skilj-
aktig mening skall antecknas.
När en anställd som inte är juristdomare handlägger ett ärende enligt
en särskild föreskrift gäller reglerna om jäv i 4 kap. rättegångsbalken.
Hur ärendet inleds vid tingsrätten
4 §
Den som vill inleda ett ärende vid tingsrätten genom anmälan, ansökan,
överklagande eller på annat sätt skall göra detta skriftligen. Regeringen
får för vissa slags ärenden bestämma att det får göras i annan form.
5 §
En enskild parts första skrivelse till tingsrätten skall innehålla uppgifter
om partens
1. namn, yrke och personnummer eller organisationsnummer,
2. postadress och adress till arbetsplats samt i förekommande fall an-
nan adress där parten kan anträffas för delgivning,
3. telefonnummer till bostaden och arbetsplatsen, med undantag för Prop. 1995/96:115
nummer som avser ett hemligt telefonabonnemang som behöver uppges
endast om tingsrätten begär det, och
4. förhållanden i övrigt av betydelse för delgivning med parten.
Om den enskilde har en ställföreträdare, skall motsvarande uppgifter
lämnas även om ställföreträdaren. Har den enskilde utsett ombud, skall
ombudets namn, postadress och telefonnummer anges.
Finns det en enskild motpart i ärendet, skall den som inleder ärendet
lämna uppgifter om motparten i de hänseenden som anges i första och
andra styckena. Uppgift om motpartens eller dennes ställföreträdares
yrke, arbetsplats, telefonnummer och ombud behöver dock lämnas en-
dast om uppgiften är tillgänglig utan särskild utredning för den som
inleder ärendet. Saknar motparten känd adress, skall uppgift lämnas om
den utredning som gjorts för att fastställa detta.
Uppgifterna skall gälla förhållandena när uppgifterna lämnas Ull tings-
rätten. Om något av dessa förhållanden ändras eller om en uppgift är
ofullständig eller felaktig, skall det genast anmälas till tingsrätten.
6§
En ansökan skall innehålla uppgifter om
1. det som yrkas,
2. de omständigheter som åberopas till stöd för yrkandet och
3. de bevis som åberopas och det som skall styrkas med varje särskilt
bevis.
Skriftliga bevis skall ges in samtidigt med ansökan.
7 §
Ett överklagande skall innehålla uppgifter om
1. det beslut som överklagas,
2. i vilken del beslutet överklagas och den ändring i beslutet som
yrkas,
3. grunderna för överklagandet och i vilket avseende skälen för be-
slutet enligt klagandens mening är oriktiga och
4. de bevis som åberopas och det som skall styrkas med vaije särskilt
bevis.
Skriftliga bevis skall ges in samtidigt med överklagandet.
8 §
Har ett överklagande getts in till tingsrätten i stället för till den
förvaltningsmyndighet som meddelat det överklagade beslutet, skall
tingsrätten överlämna överklagandet till myndigheten. Överklagandet
skall anses ha kommit in till myndigheten den dag det kom in till tings-
rätten.
Finner tingsrätten i annat fall i samband med att ett ärende inleds att
den saknar behörighet att handlägga ärendet men att en annan domstol
skulle vara behörig, skall tingsrätten lämna över den skrivelse genom
vilken ärendet inletts till den domstolen, om den som inlett ärendet inte
har något att invända mot detta och det inte heller finns något annat skäl 9
mot att skrivelsen överlämnas. Skrivelsen skall anses ha kommit in till
den senare domstolen samma dag som den kom in till den tingsrätt som Prop. 1995/96:115
först tog emot skrivelsen.
Brister i en inledande skrivelse m.m.
9§
Om den skrivelse genom vilken ärendet inletts innehåller brister, får
domstolen förelägga parten att avhjälpa dem inom en viss tid. Har före-
skriven avgift inte betalats, skall parten föreläggas att betala. När det
finns anledning till det skall domstolen förelägga parten att ge in ett
bevis om sin behörighet att inleda ärendet vid domstolen eller om vem
som är ställföreträdare för en part. Om ärendet inte kan prövas i sak
utan att föreläggandet följts, skall parten upplysas om detta.
10 §
Följs inte ett föreläggande enligt 9 §, skall tingsrätten avvisa anmälan,
ansökan eller överklagandet,
1. om bristerna är sådana att den skrivelse genom vilken ärendet in-
letts inte kan läggas till grund för någon prövning i sak,
2. om bristerna avser föreskrifterna i 5 § och inte har endast ringa be-
tydelse för frågan om delgivning eller
3. om föreskriven avgift inte har betalats.
Avvisning skall ske även när det finns något annat hinder för pröv-
ningen. Frågan om ett överklagande har kommit in i rätt tid skall dock
prövas av tingsrätten endast när en förvaltningsmyndighet har beslutat
om avvisning och myndighetens beslut överklagas till tingsrätten.
Beslutsmyndighetens ställning vid överklagande
11 §
Om en enskild överklagar en förvaltningsmyndighets beslut, är förvalt-
ningsmyndigheten motpart till den enskilde sedan handlingarna i ärendet
överlämnats till domstolen.
Allmänt om handläggningen av ärenden
12 §
Domstolen skall se till att ärendet blir så utrett som dess beskaffenhet
kräver och att inget onödigt dras in i ärendet. Genom frågor och påpe-
kanden skall domstolen försöka avhjälpa otydligheter och ofullständig-
heter i parternas framställningar.
13 §
Förfarandet hos domstolen är skriftligt.
I förfärandet bör det ingå sammanträde när detta kan antas vara till
fördel för utredningen eller främja ett snabbt avgörande av ärendet.
10
Domstolen kan begränsa ett sammanträde till att utreda parternas Prop. 1995/96:115
ståndpunkter i ärendet, till att ta upp muntlig bevisning eller på det sätt
som annars är lämpligt.
14 §
Domstolen skall hålla sammanträde, om det begärs av en enskild part.
Sammanträde behöver dock inte hållas om ärendet inte skall prövas i
sak, om avgörandet inte går parten emot eller om ett sammanträde på
grund av någon annan särskild omständighet inte behövs.
Skriftväxlingen
15 §
Om det i ärendet finns en motpart, skall domstolen ge denne tillfälle att
svara inom en viss tid. Domstolen skall samtidigt lämna en upplysning
om att ärendet kan komma att avgöras även om det inte kommer in
något svar till domstolen.
Första stycket gäller inte,
1. om det saknas anledning att anta att ärendet till någon del kommer
att avgöras till motpartens nackdel eller
2. om motparten är en sådan förvaltningsmyndighet som avses i 11 §
och det är onödigt att myndigheten ges tillfälle att svara.
16 §
Den som getts tillfälle att svara skall göra det skriftligen, om inte
domstolen bestämmer att svaret får lämnas muntligen.
I svaret skall parten ange om yrkandena i ärendet eller, när ärendet
har inletts genom en anmälan, den åtgärd som ärendet gäller medges
eller inte medges. Om yrkandena eller åtgärden inte medges, skall
parten ange skälen för detta och de bevis som åberopas. Skriftliga bevis
skall ges in till domstolen.
17 §
Domstolen får förelägga en part att inom en viss tid yttra sig skriftligen.
I föreläggandet skall det tas in en upplysning om att ärendet kan komma
att avgöras även om det inte kommer in något sådant yttrande till
domstolen.
Sammanträde
18 §
Till ett sammanträde skall domstolen kalla den som är part. En myndig-
het som är motpart enligt 11 § behöver dock inte kallas annat än om
domstolen finner att myndighetens närvaro behövs för utredningen i
ärendet. Myndigheten skall dock alltid underrättas om sammanträdet.
I kallelsen skall det tas in en upplysning om betydelsen enligt 20 § av
att parten uteblir från sammanträdet. Om domstolen finner att en part
bör infinna sig personligen, får domstolen föreskriva vite.
11
19 § Prop. 1995/96:115
Ett sammanträde får hållas på telefon, om det är lämpligt med hänsyn
till sammanträdets ändamål och övriga omständigheter eller om ett sam-
manträde inför domstolen skulle medföra kostnader och olägenheter
som inte står i rimligt förhållande till betydelsen av att sammanträdet
hålls inför domstolen.
För sammanträden som hålls på telefon gäller inte bestämmelserna i
18 §.
20 §
Att en part uteblir från ett sammanträde hindrar inte att domstolen hand-
lägger och avgör ärendet. Om det i tingsrätt är den som inlett ärendet
eller i högre domstol klaganden som uteblir, får ärendet avskrivas från
vidare handläggning.
21 §
I fråga om offentlighet och ordning vid ett sammanträde tillämpas
5 kap. 1-5 och 9 §§ rättegångsbalken.
Under sammanträdet skall det föras anteckningar om vad som
förekommer vid detta när det gäller yrkanden, medgivanden, bestri-
danden, åberopanden, invändningar och erkännanden samt om den
utredning som läggs fram vid sammanträdet. Har sammanträdet
begränsats enligt 13 §, skall även det antecknas.
Parters rätt att få del av uppgifter
22 §
Ett ärende får inte avgöras utan att den som är part har fått kännedom
om en uppgift som har tillförts ärendet genom någon annan än parten
och har fått tillfälle att yttra sig över uppgiften.
Domstolen får dock avgöra ärendet utan att så har skett
1. om avgörandet inte går parten emot,
2. om uppgiften saknar betydelse eller
3. om det av någon annan anledning är uppenbart obehövligt att par-
ten får kännedom om uppgiften.
I fråga om en myndighet som är motpart enligt 11 § behöver första
stycket inte tillämpas, om detta är onödigt.
Bevisning
23 §
I fråga om bevisning i allmänhet tillämpas 35 kap. 1-7 och 10-12 §§
rättegångsbalken.
Skriftliga handlingar vilka åberopas som bevis skall ges in till domsto-
len utan dröjsmål. Detsamma gäller sådana föremål vilka åberopas som
bevis och kan flyttas till domstolen. Om det behövs får domstolen före-
lägga den part som åberopat beviset att inom en viss tid ge in detta. I
12
föreläggandet skall det tas in en upplysning om att ärendet kan komma Prop. 1995/96:115
att avgöras även om parten inte gett in beviset.
24 §
Vid sammanträde får vittnesförhör hållas. Förhöret får hållas under ed.
I övrigt tillämpas 36 kap. 1-18 och 20-25 §§ rättegångsbalken på
förhöret.
Förhöret får hållas på telefon, om det är lämpligt med hänsyn till
bevisningens art och övriga omständigheter eller om bevisupptagning
vid ett sammanträde inför domstolen skulle medföra kostnader eller
olägenheter som inte står i rimligt förhållande till betydelsen av att be-
visningen tas upp på sådant sätt. Vid bevisupptagning på telefon gäller
inte rättegångsbalkens bestämmelser om kallelser och förelägganden och
om påföljder för utevaro.
25 §
I fråga om skriftliga bevis tillämpas 38 kap. 1-5 och 7-9 §§ rätte-
gångsbalken. I fråga om syn tillämpas 39 kap. 1 och 4-5 §§ rättegångs-
balken. I fråga om sakkunnig tillämpas 40 kap. rättegångsbalken, dock
inte hänvisningen ill § till 36 kap. 19 § rättegångsbalken. Förhör med
sakkunniga får hållas på telefon enligt 24 § andra stycket.
Säkerhetsåtgärder och inhibition
26 §
Om det är av synnerlig vikt, får domstolen för tiden intill dess att
ärendet har avgjorts besluta om sådana åtgärder som säkerställer det
som ärendet gäller. Den som åtgärden rör skall dessförinnan ha fått
tillfälle att yttra sig, om det inte är fåra i dröjsmål. Beslutet får när som
helst ändras.
En domstol som skall pröva ett överklagande får besluta att det över-
klagade beslutet tills vidare inte får verkställas och även i övrigt besluta
tills vidare rörande saken.
Beslut
27 §
Domstolens beslut skall grundas på det som handlingarna innehåller och
det som i övrigt har förekommit i ärendet.
Om ärendet har inletts genom en ansökan eller ett överklagande, får
det beslut genom vilket ärendet avgörs inte gå utöver det som yrkats.
När det finns särskilda skäl får dock domstolen även utan yrkande be-
sluta till det bättre för en enskild part, om det inte är till nackdel för
något motstående enskilt intresse.
28 §
Av ett beslut genom vilket domstolen avgör ärendet skall de skäl som
bestämt utgången framgå, om beslutet går någon part emot. Detsamma
13
gäller andra beslut, om det behövs. I ett beslut som innebär att ett över- Prop. 1995/96:115
klagat beslut fastställs behöver skälen anges endast om de avviker från
skälen i det överklagade beslutet.
29 §
Det beslut genom vilket domstolen avgör ärendet skall sändas till parter-
na samma dag som beslutet meddelas eller, om beslutet meddelas vid ett
sammanträde, inom en vecka från sammanträdet. Om det finns en skilj-
aktig mening skall den bifogas.
30 §
I de fall där ett beslut kan överklagas skall parterna få upplysning om
detta.
Innebär beslutet att ärendet avgjorts skall parterna få upplysning om
vad de skall iaktta vid ett överklagande. Har ärendet inte avgjorts, skall
parterna underrättas om att de efter begäran kan få en sådan upplysning
från domstolen.
Krävs det prövningstillstånd vid överklagande, skall parterna få
upplysning även om detta och om de grunder på vilka sådant tillstånd
kan meddelas.
Omedelbar verkställighet
31 §
I fråga om omedelbar verkställighet av domstolens beslut tillämpas 17
kap. 14 § rättegångsbalken. Ett beslut enligt 26 § får verkställas omedel-
bart.
Rättegångskostnader
32 §
I ett ärende där enskilda är motparter till varandra får domstolen med
tillämpning av 18 kap. rättegångsbalken förplikta den ena parten eller
dennes ställföreträdare, ombud eller biträde att ersätta den andra parten
för dennes kostnader i ärendet eller det som i domstolen betalats av
allmänna medel.
Rättelse av skrivfel och liknande
33 §
Ett beslut som innehåller en uppenbar oriktighet till följd av domstolens
eller någon annans skrivfel, räknefel eller liknande förbiseende får
rättas av domstolen.
Om domstolen av misstag inte har fattat ett beslut som skulle ha
meddelats i samband med ett avgörande, får domstolen komplettera sitt
avgörande i det hänseendet inom två veckor från det att avgörandet
meddelades.
14
Om det inte är uppenbart obehövligt skall parterna få tillfälle att yttra Prop. 1995/96:115
sig innan rättelse eller komplettering sker. Rättelsen eller komplette-
ringen skall om möjligt antecknas på varje exemplar av beslutet.
Omprövning av beslut
34 §
När en tingsrätt i ett ärende som inletts på annat sätt än genom över-
klagande finner att ett beslut som den har meddelat är uppenbart oriktigt
på grund av nya omständigheter eller av någon annan anledning, skall
domstolen ändra beslutet, om det kan ske snabbt och enkelt och utan att
det blir till nackdel för någon enskild part (omprövning).
Skyldigheten att ompröva beslutet gäller även om beslutet överklagas.
Skyldigheten gäller dock inte, om tingsrätten redan har överlämnat
handlingarna i ärendet till en högre domstol eller om det i annat fall
finns särskilda skäl mot att tingsrätten ändrar sitt beslut.
Omprövning får inte ske, om frågan om omprövning kommer upp
först sedan tiden för överklagande av beslutet har gått ut.
35 §
Ett överklagande av en tingsrätts beslut förfaller, om tingsrätten själv
efter omprövning enligt 34 § ändrar beslutet så som klaganden begär. I
så fåll tillämpas inte 38 § fjärde stycket.
Ändrar domstolen beslutet på annat sätt än klaganden begär, skall
överklagandet anses omfatta det nya beslutet, om inte avvisning skall
ske enligt 38 § fjärde stycket.
Allmänt om överklagande av domstolens beslut
36 §
Ett beslut får överklagas av den som beslutet rör, om det har gått
honom eller henne emot.
37 §
Ett beslut som inte innebär att ärendet avgörs får överklagas endast i
samband med överklagande av ett beslut som innebär att ärendet
avgörs. Överklagande får dock ske särskilt, när domstolen
1. ogillat en invändning om jäv mot någon ledamot av domstolen eller
en invändning om att det finns ett hinder för ärendets prövning,
2. avvisat ett ombud eller ett biträde,
3. beslutat i en fråga om säkerställande av det som ärendet gäller eller
beslutat att ett överklagat beslut tills vidare inte får verkställas eller i
övrigt beslutat tills vidare rörande saken,
4. förelagt någon att medverka på annat sätt än genom inställelse inför
domstolen och en underlåtenhet att följa föreläggandet kan medföra sär-
skild påföljd for honom eller henne,
5. vid prövning enligt 3 kap. 3 § andra stycket 5 tryckfrihetsförord-
ningen eller 2 kap. 3 § andra stycket 5 yttrandefrihetsgrundlagen funnit
15
det vara av synnerlig vikt att en uppgift som avses där lämnas vid Prop. 1995/96:115
vittnesförhör,
6. beslutat i en fråga om undersökning eller omhändertagande av
person eller egendom eller om någon annan liknande åtgärd,
7. utdömt vite eller någon annan påföljd for underlåtenhet att följa
föreläggande eller straff för förseelse i förfärandet eller förklarat att
någon skall ersätta en kostnad för förfarandet,
8. beslutat i en fråga som gäller ersättning för någons medverkan i
ärendet eller
9. beslutat i annat fall än som avses i 8 i en fråga som gäller
rättshjälp enligt rättshjälpslagen (1972:429).
Ett beslut genom vilket ärendet återförvisas till en lägre domstol eller
till en förvaltningsmyndighet får överklagas endast om beslutet inne-
fattar avgörande av någon fråga som inverkar på ärendets utgång.
38 §
Den som vill överklaga ett beslut skall göra detta skriftligen. Skrivelsen
skall ha kommit in till den domstol som meddelat beslutet inom tre
veckor från dagen för beslutet
1. om beslutet innebär att ärendet avgjorts,
2. om beslutet har meddelats vid ett sammanträde eller
3. om det vid ett sammanträde har angetts när beslutet kommer att
meddelas.
I annat fäll är klagotiden tre veckor från den dag då klaganden fick
del av beslutet.
Om prövningstillstånd krävs, skall klaganden ange de omständigheter
som åberopas till stöd för att sådant tillstånd skall meddelas.
Den domstol som meddelat beslutet prövar om överklagandet har
gjorts i rätt tid och skall avvisa ett överklagande som har gjorts för
sent. Om överklagandet inte avvisas, skall det tillsammans med övriga
handlingar i ärendet sändas över till den domstol som skall pröva över-
klagandet.
Vid överklagande tillämpas i övrigt bestämmelserna i 7 §, 8 § första
stycket samt 9 och 10 §§.
Överklagande av tingsrättsbeslut
39 §
Tingsrättens beslut överklagas till hovrätten.
I de fäll det är särskilt föreskrivet får hovrätten pröva ett över-
klagande endast om hovrätten har meddelat prövningstillstånd.
Prövningstillstånd får meddelas endast om
1. det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet
prövas av högre domstol,
2. anledning förekommer till ändring i det slut till vilket tingsrätten
kommit eller
3. det annars finns synnerliga skäl att pröva överklagandet.
16
I fråga om meddelade prövningstillstånd skall 54 kap. 11 § tredje Prop. 1995/96:115
stycket rättegångsbalken tillämpas. Meddelas inte prövningstillstånd står
tingsrättens beslut fast. En upplysning om detta skall tas in i hovrättens
beslut.
Överklagande av hovrättsbeslut
40 §
Hovrättens beslut överklagas till Högsta domstolen.
Högsta domstolen får pröva överklagandet endast om Högsta domsto-
len har meddelat prövningstillstånd. Detta gäller dock inte vid överkla-
gande av ett beslut om avvisning av ett överklagande av ett hovrättsbe-
slut.
I fråga om prövningstillstånd tillämpas bestämmelserna i 54 kap.
rättegångsbalken.
41 §
Om ärendet i tingsrätten har inletts genom ett överklagande, skall
sådana omständigheter eller bevis som klaganden åberopar först i Hög-
sta domstolen beaktas endast om det finns särskilda skäl.
Särskilda rättsmedel
42 §
I fråga om särskilda rättsmedel mot beslut enligt denna lag eller mot
beslut som vid överklagande skulle ha prövats enligt denna lag tillämpas
58 kap. 1 och 4-8 §§, 10 a § första stycket, 11 och 12 §§, 13 § första
meningen samt 59 kap. 1-3 §§ och 5 § första stycket rättegångsbalken.
Om det finns synnerliga skäl, får resning äga rum även i andra fall än
som föreskrivs i 58 kap. rättegångsbalken.
Straff, vite och hämtning
43 §
I fråga om straff för en förseelse under förfarandet och för brott mot
tystnadsplikt som ålagts av domstolen tillämpas 9 kap. 5 och 6 §§ rätte-
gångsbalken.
I fråga om vite och hämtning tillämpas 9 kap. 7-10 §§ rättegångs-
balken.
Domstolen skall självmant ta upp frågor om ansvar för rättegångsfor-
seelse och om utdömande av vite som förelagts med stöd av denna lag.
Inkommande handlingar
44 §
En handling anses ha kommit in till domstolen den dag då handlingen
eller en avi om betald postförsändelse som innehåller handlingen anlänt
2 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 115
till domstolen eller kommit en behörig tjänsteman till handa. Under- Prop. 1995/96:115
rättas domstolen särskilt om att ett meddelande till domstolen anlänt till
ett telebefordringsföretag, anses meddelandet ha kommit in redan när
underrättelsen nått en behörig tjänsteman.
Kan det antas att handlingen eller en avi om denna en viss dag har
lämnats i domstolens kansli eller avskilts for domstolen på ett postkon-
tor, anses den ha kommit in den dagen, om den kommit en behörig
tjänsteman till handa närmast följande arbetsdag.
Ett telefax eller annat meddelande som saknar avsändarens underskrift
i original skall bekräftas av avsändaren genom en i original underteck-
nad handling, om det behövs. Har domstolen begärt en sådan bekräf-
telse men inte fått någon, får domstolen bortse från meddelandet.
Hinder mot inställelse
45 §
Den som har kallats till sammanträde men inte kan inställa sig skall
omedelbart anmäla det till domstolen.
I fråga om laga förfall tillämpas 32 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken.
Delgivning
46 §
Skall domstolen underrätta någon om innehållet i en handling eller om
något annat, får det ske genom delgivning. Delgivning skall användas,
om det är särskilt föreskrivet eller om det med hänsyn till syftet med
bestämmelsen om underrättelse framgår att delgivning bör ske, men bör
i övrigt tillgripas bara om det behövs med hänsyn till omständigheterna.
Ombud och biträde
47 §
Den som är part får anlita ombud eller biträde.
I fråga om ombud eller biträde tillämpas 12 kap. 2-5 §§ och 6 §
andra stycket rättegångsbalken. I fråga om fullmakt för ombud tillämpas
12 kap. 8-19 §§ rättegångsbalken. En skriftlig fullmakt behöver dock
inte företes annat än om domstolen anser att det behövs.
Tolk och översättning av handlingar
48 §
I fråga om tolk och översättning av handlingar tillämpas 5 kap. 6-8 §§
och 33 kap. 9 § rättegångsbalken.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
18
2. Genom lagen upphävs lagen (1946:807) om handläggning av dom- Prop. 1995/96:115
stolsärenden.
3. Har ett beslut meddelats före ikraftträdandet gäller äldre bestäm-
melser i fråga om rätten att överklaga det beslutet och om vad den som
vill överklaga beslutet skall iaktta.
19
Härigenom föreskrivs i fråga om äktenskapsbalken
dels att 16 kap. 3 § skall ha följande lydelse,
dels att det i balken skall införas en ny paragraf, 18 kap. 4 a §, av
följande lydelse.
Prop. 1995/96:115
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
16 kap.
3 §
När handlingen registrerats
skall rätten genast översända en
kopia till den myndighet som
för äktenskapsregistret med upp-
gift om dagen då handlingen
gavs in till rätten.
Rätten skall ta in handlingen i
protokollet och genast översända
bestyrkt kopia av handlingen till
den myndighet som för äkten-
skapsregistret med uppgift om
dagen då handlingen gavs in till
rätten.
Begärs registrering av en gåva, skall tingsrätten låta föra in en kungö-
relse om detta i Post- och Inrikes Tidningar och i ortstidning.
Detsamma gäller om makar gör en anmälan om bodelning enligt 9 kap.
1 § andra stycket eller om makarna eller en av dem ger in en
bodelningshandling för registrering.
18 kap.
4a §
Vid handläggning som sker
enligt lagen (1996:000) om
domstolsärenden består tingsrät-
ten av en juristdomare. Om det
finns särskilda skäl med hänsyn
till ärendets beskaffenhet, får
tingsrätten dock bestå av en ju-
ristdomare och tre nämndemän.
Regeringen får bestämma att
även sådana anställda i en
tingsrätt som inte är jurist-
domare skall få handlägga enkla
ärenden enligt 17 kap. 1 §.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
20
Härigenom föreskrivs att 20 kap. 1 § föräldrabalken1 skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
20 kap.
1 §
I mål om faderskap, vårdnad, umgänge och underhåll tillämpas 14
kap. 17 och 18 §§ äktenskapsbalken.
Vid handläggning som sker
enligt lagen (1996:000) om
domstolsärenden består tings-
rätten av en juristdomare. Om
det finns särskilda skäl med
hänsyn till ärendets beskaffen-
het, får tingsrätten dock bestå
av en juristdomare och tre
nämndemän.
Prop. 1995/96:115
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
Bal ken omtryckt 1995:974.
21
Härigenom föreskrivs i fråga om ärvdabalken1
dels att 19 kap. 20 § skall ha följande lydelse,
dels att det i balken skall införas tre nya paragrafer, 19 kap. 21 a §,
20 kap. 12 § och 23 kap. 6 §, av följande lydelse.
Prop. 1995/96:115
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
19 kap.
20 §
Förordnande att vara testamentsexekutör skall, såvitt ej annat framgår
av testamentet, anses innefotta bemyndigande att företaga alla för boets
utredning erforderliga åtgärder.
\hd i 14-16, 18 och 19 §§
sagts om boutredningsman skall
äga motsvarande tillämpning å
testamentsexekutör ävensom ä
den som genom testamente för-
ordnats att allenast i viss del
verkställa utredningen efter den
döde; och skall jämväl om ent-
ledigande gälla vad om boutred-
ningsman är stadgat.
Det som sägs i 14-16, 18 och
19 §§ om boutredningsman skall
tillämpas på testamentsexekutör
och pä den som genom
testamente förordnats att endast
i viss del verkställa utredningen
efter den döde. Även i fråga om
entledigande skall tillämpas det
som sägs om boutredningsman.
Skyldigheten enligt 14 a § att
underrätta rätten om vem som
tillställts årsredovisning gäller
dock endast den som är boutred-
ningsman.
21 a §
Regeringen får bestämma att
även sådana anställda i en
tingsrätt som inte är jurist-
domare skall få handlägga enkla
ärenden enligt 1 och 5 §§.
20 kap.
12 §
Regeringen får bestämma att
även sådana anställda i en
tingsrätt som inte är jurist-
domare skall få handlägga enkla
ärenden enligt detta kapitel.
1 Balken omtryckt 1981:359.
22
23 kap.
6§
Regeringen får bestämma att
även sådana anställda i en
tingsrätt som inte är jurist-
domare skall få handlägga enkla
ärenden enligt 5 §.
Prop. 1995/96:115
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
23
Härigenom föreskrivs att 8 kap. 12 a § och 12 kap. 21 § jordabalken
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
8 kap.
12 a §'
Anser arrendatom att han enligt en bestämmelse i denna balk har rätt
till nedsättning av arrendeavgiften eller till ersättning för skada eller för
avhjälpande av brist eller att han har någon annan motfordran hos jord-
ägaren, och vill arrendatom dra av motsvarande belopp från en arrende-
avgift som utgår i pengar, får han deponera beloppet hos länsstyrelsen.
Detta gäller också när partema är oense om storleken på en arrendeav-
gift som skall utgå i pengar men vars belopp inte framgår av avtalet.
Bestämmelser om deposition i vissa andra fall finns i lagen (1927:56)
om nedsättning av pengar hos myndighet.
När arrendatom vill deponera ett belopp hos länsstyrelsen enligt första
stycket, skall han lämna skriftliga uppgifter i två exemplar om arrende-
förhållandet, förfallodagen och grunden för avdraget eller tvistens be-
skaffenhet samt ställa pant eller borgen, som länsstyrelsen finner skälig,
för den kostnad jordägaren kan få för att få ut beloppet och för ränta på
beloppet.
Har arrendatom deponerat en arrendeavgift hos länsstyrelsen, får
jordägaren inte göra gällande att arrenderätten blivit förverkad på grund
av att det deponerade beloppet inte har betalats till honom.
Länsstyrelsens beslut i ett
ärende om deposition får över-
klagas till tingsrätten på den ort
där länsstyrelsen finns. Vid
överklagande tillämpas lagen
(1946:807) om handläggning av
domstolsärenden.
Länsstyrelsens beslut i ett
ärende om deposition får över-
klagas till tingsrätten på den ort
där länsstyrelsen finns. Vid
överklagande gäller lagen
(1996:000) om domstolsären-
den.
12 kap.
21 §2
Anser hyresgästen att han enligt 11-14, 16-18 eller 26 § har rätt till
nedsättning av hyran eller till ersättning för skada eller för avhjälpande
av brist eller att han har någon annan motfordran hos hyresvärden, och
vill hyresgästen dra av motsvarande belopp på hyra som utgår i pengar,
får han deponera beloppet hos länsstyrelsen. Vad som sagts nu gäller
också när det råder tvist om storleken av hyra som skall utgå i pengar
men som ej är till beloppet bestämd i avtalet.
Lydelse enligt prop. 1995/96:43.
Senaste lydelse 1984:694.
24
När hyresgästen enligt första stycket deponerar belopp hos länssty- Prop. 1995/96:115
relsen, skall han lämna skriftlig uppgift i två exemplar om hyresförhål-
landet, förfallodagen och grunden för avdraget eller tvistens beskaffen-
het samt ställa pant eller borgen, som länsstyrelsen finner skälig, för
den kostnad hyresvärden kan få för att få ut beloppet och för ränta på
beloppet.
Har hyresgästen deponerat hyra hos länsstyrelsen, får hyresvärden
icke göra gällande, att hyresrätten blivit förverkad på grund av att det
deponerade beloppet ej betalats till honom.
Beslut av länsstyrelsen med
anledning av deposition får över-
klagas i hovrätten genom
besvär.
Ett beslut av länsstyrelsen
med anledning av deposition får
överklagas ri// tingsrätten på
den ort där länsstyrelsen finns.
Vid överklagande gäller lagen
(1996:000) om domstolsärenden.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. Har ett beslut meddelats före
lagens ikraftträdande tillämpas fortfarande äldre bestämmelser, om be-
slutet överklagas.
25
Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken
dels att 6 kap. 11-13 §§, 17 kap. 10 § och 30 kap. 8 § skall ha
följande lydelse,
dels att det i balken skall införas två nya paragrafer, 10 kap. 20 a §
och 19 kap. 11 a §, av följande lydelse.
Prop. 1995/96:115
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
6 k
11
Vid rätten skall över alla mål
föras dagbok, utvisande tiden,
då varje mål inkommit, därmed
vidtagna åtgärder och tiden för
målets avgörande samt, då talan
fullföljts, tiden, då anmälan eller
inlaga inkommit, och de åtgär-
der, som vidtagits.
Mid i detta kapitel stadgas om
protokoll, akt och dagbok i mål
skall i tillämpliga delar gälla
även beträffande ärende.
Närmare föreskrifter om
protokoll och aktbildning samt
om dagbok och andra förteck-
ningar meddelas av regeringen.
»p-
§
Vid rätten skall det föras re-
gister över alla mål. Registret
skall utvisa tiden då vaije mål
kommit in, de åtgärder som vid-
tagits med målet, tiden för må-
lets avgörande och, om överkla-
gande skett, dagen då anmälan
eller överklagande kommit in
och de åtgärder som vidtagits.
§
Det som i detta kapitel sägs
om protokoll, akt och register i
ett mål skall tillämpas även
beträffande ett ärende som hand-
läggs enligt denna balk.
§*
Närmare föreskrifter om
protokoll, aktbildning och
register meddelas av regeringen.
10 kap.
20 a §
Finner rätten i samband med
att en ansökan ges in att rätten
saknar behörighet att ta upp
målet eller att i annan ordning
pröva ansökan men att en annan
domstol skulle vara behörig,
skall ansökan lämnas över till
den domstolen, om sökanden
inte har något att invända mot
26
Senaste lydelse 1974:573.
detta och det inte heller finns Prop. 1995/96:115
något annat skäl mot att an-
sökan överlämnas. Ansökan
skall anses ha kommit in till den
senare domstolen samma dag
som den kom in till den domstol
som först tog emot ansökan.
17 kap.
10 §
Dom skall uppsättas särskilt och underskrivas av de lagfarna domare,
som deltagit i avgörandet.
Rättens domar skola, ordnade i
nummerföljd efter tiden för
deras meddelande, för varje år
sammanföras till en dombok.
19 kap.
11 a §
Finner rätten i samband med
att en ansökan ges in att rätten
saknar behörighet att ta upp
målet eller att i annan ordning
pröva ansökan men att en annan
domstol skulle vara behörig,
skall ansökan lämnas över till
den domstolen, om sökanden
inte har något att invända mot
detta och det inte heller finns
något annat skäl mot att an-
sökan överlämnas. Ansökan
skall anses ha kommit in till den
senare domstolen samma dag
som den kom in till den domstol
som först tog emot ansökan.
30 kap.
8 §
Dom skall uppsättas särskilt och underskrivas av de lagfarna domare,
som deltagit i avgörandet.
Rättens domar skola, ordnade
i nummerföljd efter tiden för
deras meddelande, för varje år
sammanföras till en dombok.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
27
2.7 Förslag till lag om ändring i utsökningsbalken
Härigenom föreskrivs i fråga om utsökningsbalken1
dels att 18 kap. 8, 11 och 18 §§ skall upphöra att gälla,
dels att 18 kap. 1 och 16 a §§ skall ha följande lydelse.
Prop. 1995/96:115
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
18 kap.
1 §2
Kronofogdemyndighetens beslut överklagas skriftligen hos den tings-
rätt inom vars domkrets kronofogdemyndigheten har sitt säte.
I den mån det inte föreskrivs
något annat i detta kapitel skall
bestämmelserna i lagen
(1946:807) om handläggning av
domstolsärenden tillämpas be-
träffande överklaganden i utsök-
ningsmål. Tingsrätten skall dock
alltid bestå av en lagfaren do-
mare.
Tingsrättens beslut överklagas
hos hovrätten.
Hovrätten får inte pröva ett
överklagande av ett beslut av en
tingsrätt, om inte hovrätten med-
delat parten prövningstillstånd.
Prövningstillstånd behövs inte
om överklagandet avser ett be-
slut som rör någon annan än en
part, ett beslut genom vilket
tingsrätten ogillat jäv mot en
domare eller ett beslut genom
vilket en missnöjesanmälan eller
ett överklagande har avvisats.
7 fråga om meddelade pröv-
ningstillstånd skall 54 kap. 77 §
I den mån det inte föreskrivs
något annat i detta kapitel gäller
lagen (1996:000) om domstols-
ärenden vid överklagande i ut-
sökningsmål. Kronofogdemyn-
digheten skall dock inte vara
part i domstolen.
§’
En hovrätt får inte pröva ett
överklagande av ett beslut av en
tingsrätt, om inte hovrätten
meddelat parten prövningstill-
stånd.
Prövningstillstånd behövs inte
om överklagandet avser ett be-
slut som rör någon annan än en
part, ett beslut genom vilket
tingsrätten ogillat jäv mot en
domare eller ett beslut genom
vilket ett överklagande har avvi-
sats.
1 Senaste lydelse av
18 kap. 8 § 1993:516
18 kap. 11 § 1993:516
18 kap. 18 § 1993:516.
2 Senaste lydelse 1993:516.
3 Senaste lydelse 1993:516.
28
tredje stycket rättegångsbalken
gälla.
Prövningstillstånd får medde-
las endast om
1. det är av vikt för ledning
av rättstillämpningen att över-
klagandet prövas av högre rätt,
2. det finns anledning till änd-
ring i tingsrättens beslut, eller
3. det annars finns synnerliga
skäl att pröva överklagandet.
Kan ett överklagande av tings-
rättens beslut prövas av hovrät-
ten endast om denna meddelat
prövningstillstånd, skall tings-
rätten i samband med underrät-
telse om vad som gäller i fråga
om överklagande upplysa par-
terna om detta och därvid också
ange innehållet i närmast före-
gående stycke.
Prop. 1995/96:115
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
29
Härigenom föreskrivs att 1-3 §§ lagen (1845:50 s. 1) om handel med
lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva, skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Vill den, som tillhandlar sig
lösören och tillåter, att desamma
få i säljarens vård kvarbliva, att
vad han tillhandlat sig skall fre-
das från utmätning för säljarens
skuld och i händelse av dennes
konkurs från boets tillgångar
avskiljas, upprätte skriftlig av-
handling om köpet med förteck-
ning å de köpta persedlarna och
vittnens underskrift. Han skall
inom en vecka därefter i ortstid-
ning inom den ort, där säljaren
bor, låta införa kungörelse om
avhandlingen med uppgift om
säljarens och köparens namn
och yrken, dagen då köpeav-
handlingen blivit uppgjord samt
köpeskillingens belopp. Avhand-
lingen jämte bevis om att kun-
görelsen införts i ortstidning
skall dels inom åtta dagar från
den dag då kungörelsen skedde
uppvisas för kronofogdemyndig-
heten i det län där egendomen
finns, och i bestyrkt avskrift till-
ställas myndigheten, dels inom
en månad frän samma dag före-
tes inför tingsrätten i den ort
där egendomen finns till inta-
gande i dess protokoll.
1 §'
Vill den, som tillhandlar sig
lösören och tillåter, att desamma
få i säljarens vård kvarbliva, att
vad han tillhandlat sig skall fre-
das från utmätning för säljarens
skuld och i händelse av dennes
konkurs från boets tillgångar
avskiljas, upprätte skriftlig av-
handling om köpet med förteck-
ning å de köpta persedlarna och
vitmens underskrift. Han skall
inom en vecka därefter i ortstid-
ning inom den ort, där säljaren
bor, låta införa kungörelse om
avhandlingen med uppgift om
säljarens och köparens namn
och yrken, dagen då köpeav-
handlingen blivit uppgjord samt
köpeskillingens belopp. Avhand-
lingen jämte bevis om att kun-
görelsen införts i ortstidning
skall inom åtta dagar från den
dag då kungörelsen skedde ges
in för registrering till kronofog-
demyndigheten i det län där
egendomen finns.
1 Senaste lydelse 1988:386.
30
2 §2
Tingsrätten för förteckning Vid överklagande av krono-
över uppvisade och inprotokolle- fögdemyndighetens beslut tilläm-
rade köpeavhandlingar. pas 18 kap. utsökningsbalken.
Prop. 1995/96:115
Är köpeavhandling så upp-
rättad och behandlad, som i 1 §
sägs, men inträffar utmätning
inom trettio dagar efter det av-
handlingen inför rätten före-
teddes, eller försätts säljaren i
konkurs efter ansökning, som
gjorts inom sagda tid, är den
sålda egendomen ej fredad från
att utmätas eller att räknas till
konkursboet. Detsamma gäller
när ansökan om företagsrekon-
struktion enligt lagen (1995:000)
om företagsrekonstruktion gjorts
inom nämnda tid och konkurs
följt på ansökan som gjorts
under företagsrekonstruktionen
eller inom tre veckor från det
att rätten beslutat att företags-
rekonstmktionen skall upphöra.
Görs efter utgången av den i
första punkten angivna tiden jäv
mot köpeavhandling, vilken är
så upprättad och behandlad, som
nyss sagts, är, om jävet görs vid
utmätningstillfalle, fordringsäga-
ren skyldig att, om han vill full-
följa jävet, inom en månad där-
efter väcka talan mot såväl säl-
jaren som köparen vid den
tingsrätt som avses i 1 §. Gör
han inte det, har han förlorat sin
talan. Godset skall genast beläg-
gas med kvarstad och sökanden
skall, om han vill att åtgärden
skall bestå, inom fjorton dagar
efter utmätningsförrättningen
hos kronofogdemyndigheten
Är köpeavhandling så upprät-
tad och behandlad, som i 1 §
sägs, men inträffar utmätning
inom trettio dagar efter det av-
handlingen gavs in till kronofog-
demyndigheten i det län där
egendomen finns, eller försätts
säljaren i konkurs efter ansök-
ning, som gjorts inom sagda tid,
är den sålda egendomen ej fre-
dad från att utmätas eller att
räknas till konkursboet. Detsam-
ma gäller när ansökan om före-
tagsrekonstruktion enligt lagen
(1995:000) om företagsrekon-
struktion gjorts inom nämnda tid
och konkurs följt på ansökan
som gjorts under företagsrekon-
struktionen eller inom tre
veckor från det att rätten be-
slutat att företagsrekonstruk-
tionen skall upphöra. Görs efter
utgången av den i första punkten
angivna tiden jäv mot köpeav-
handling, vilken är så upprättad
och behandlad, som nyss sagts,
är, om jävet görs vid utmät-
ningstillfälle, fordringsägaren
skyldig att, om han vill fullfölja
jävet, inom en månad därefter
väcka talan mot såväl säljaren
som köparen vid tingsrätten i
den ort där egendomen finns.
Gör han inte det, har han förlo-
rat sin talan. Godset skall genast
beläggas med kvarstad och
sökanden skall, om han vill att
åtgärden skall bestå, inom fjor-
2 Senaste lydelse 1977:673.
3 Lydelse enligt prop. 1995/96:5.
31
|
ställa full borgen för den kost- |
ton dagar efter utmätningsför- Prop. 1995/96:115 |
Vad som nu sagts om konkurs äger motsvarande tillämpning om i
stället offentligt ackord fastställes. I fråga om talan med anledning av
ackordsförhandling tillämpas 3 kap. 6 och 7 §§ lagen om företagsrekon-
struktion.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. Beträffande köpeavhandling
som visats upp för kronofogdemyndigheten före ikraftträdandet gäller
äldre bestämmelser.
32
Härigenom föreskrivs att 9 a § lagen (1927:56) om nedsättning av
pengar hos myndighet skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
9 a §‘
Talan mot beslut av länssty- Ett beslut av länsstyrelsen får
relsen förs i hovrätten genom överklagas till tingsrätten på
besvär. den ort där länsstyrelsen finns.
Vid överklagande gäller lagen
(1996:000) om domstolsärenden.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. Har ett beslut meddelats före
lagens ikraftträdande tillämpas fortforande äldre bestämmelser, om be-
slutet överklagas.
1 Senaste lydelse 1981:804.
3 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 115
33
Härigenom föreskrivs att i lagen (1927:85) om dödande av förkom-
men handling skall införas en ny paragraf, 15 §, av följande lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse 15 § Regeringen får bestämma att |
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
34
Härigenom föreskrivs att 36 och 37 §§ lagen (1933:269) om ägofred
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Har i annan ordning än vid
syneförrättning upprättats skrift-
lig och av vittnen styrkt före-
ning rörande stängselskyldighet
eller betesreglering, äge envar,
som deltagit i föreningen, upp-
visa denna hos den eller de fas-
tighetsdomstolar, inom vilkas
domvätjo de fastigheter, före-
ningen angår, äro belägna.
Överensstämmer föreningen
med de i denna lag stadgade
grunder, och hava, där
föreningen avser upplåtelse av
betesmark, i föreningen tydligt
angivits den upplåtna markens
läge och gränser, den eller de
fastigheter, för vilka den
upplåtits, sätt och tid för mar-
kens inhägnande och anordnan-
de för betesbruk samt huruvida
ersättning skall utgå och i så fall
med vilket belopp ersättningen
skall i den ordning 16 § före-
skriver gäldas, läte rätten intaga
föreningen i rättens protokoll.
Sedan vare föreningen gällande
mot framtida ägare eller inneha-
vare av fastigheterna så ock, där
intagande i rättens protokoll ägt
rum inom två månader sedan
föreningen ingicks, mot den,
som efter upprättandet men före
föreningens intagande i rättens
protokoll blivit ägare eller inne-
havare. Förening, som slutits
Föreslagen lydelse
§*
Har i annan ordning än vid
syneförrättning upprättats skrift-
lig och av vittnen styrkt före-
ning rörande stängselskyldighet
eller betesreglering, äge envar,
som deltagit i föreningen, upp-
visa denna hos den eller de fas-
tighetsdomstolar, inom vilkas
domväijo de fastigheter, före-
ningen angår, äro belägna.
Överensstämmer föreningen
med de i denna lag stadgade
grunder, och hava, där
föreningen avser upplåtelse av
betesmark, i föreningen tydligt
angivits den upplåtna markens
läge och gränser, den eller de
fastigheter, för vilka den
upplåtits, sätt och tid för mar-
kens inhägnande och anordnan-
de för betesbruk samt huruvida
ersättning skall utgå och i så fåll
med vilket belopp ersättningen
skall i den ordning 16 § före-
skriver betalas, skall rätten
registrera föreningen. Sedan
vare föreningen gällande mot
framtida ägare eller innehavare
av fastigheterna så ock, där
registreringen ägt rum inom två
månader sedan föreningen
ingicks, mot den, som efter
upprättandet men före registre-
ringen blivit ägare eller inne-
havare. Förening, som slutits
för boställe eller staten eller
1 Senaste lydelse 1988:187.
35
för boställe eller staten eller
allmän inrättning tillhörig, på
viss tid upplåten fastighet, have
dock ej verkan mot senare inne-
havare, med mindre föreningen
blivit av vederbörande myndig-
het godkänd.
Sedan föreningen enligt första
stycket intagits i rättens proto-
koll, skall utdrag av protokollet
i ärendet genom rättens försorg
översändas till länets lantmäteri-
kontor så ock, där föreningen
angår betesreglering, till veder-
börande skogsvårdsstyrelse.
allmän inrättning tillhörig, på Prop. 1995/96:115
viss tid upplåten fastighet, have
dock ej verkan mot senare
innehavare, med mindre före-
ningen blivit av vederbörande
myndighet godkänd.
När en förening registrerats
skall rätten sända över beslutet
till länets lantmäterikontor så
ock, där föreningen angår betes-
reglering, till vederbörande
skogsvårdsstyrelse.
37 §2
Träffas förening, att stängsel
ej skall hållas mellan angränsan-
de ägor, oaktat stängsel enligt
denna lag kunnat äskas, eller att
stängsel skall vara av viss annan
beskaffenhet än den, som enligt
5 § eller med stöd därav med-
delad föreskrift är för orten gäl-
lande, eller att stängsel skall
helt eller delvis sättas annorstä-
Träffas förening, att stängsel
ej skall hållas mellan angränsan-
de ägor, oaktat stängsel enligt
denna lag kunnat äskas, eller att
stängsel skall vara av viss annan
beskaffenhet än den, som enligt
5 § eller med stöd därav med-
delad föreskrift är för orten gäl-
lande, eller att stängsel skall
helt eller delvis sättas annorstä-
des än i 4 § är föreskrivet; är
föreningen upprättad på sätt i
36 § sägs och har i förekom-
mande fall däri tydligt angivits
den sträckning, vari stängslet
skall framgå, skall om sådan
förenings uppvisande och
intagande i rättens protokoll och
om verkan av föreningen så ock
om översändande av utdrag av
protokollet, sedan föreningen
däri intagits, vad i 36 § är stad-
gat äga motsvarande tillämp-
des än i 4 § är föreskrivet; är
föreningen upprättad på sätt i
36 § sägs och har i förekom-
mande fall däri tydligt angivits
den sträckning, vari stängslet
skall framgå, skall om sådan
förenings uppvisande och regi-
strering, om verkan av förening-
en så ock om översändande av
beslut, vad i 36 § är stadgat äga
motsvarande tillämpning.
ning.
I förening, som nu sagts, böra upptagas de villkor med avseende å
hemdjurs vård, varom överenskommelse träffats vid föreningens upprät-
tande.
Förening, som i denna para-
graf avses, äger ej giltighet ut-
Förening, som i denna para-
graf avses, äger ej giltighet
2 Senaste lydelse 1946:837.
36
|
över tio år sedan den blivit in- |
utöver tio år sedan den blivit Prop. 1995/96:115 |
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
37
Härigenom föreskrivs att 34, 60 och 70 §§ samt rubriken närmast
före 60 § lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse
34 §
Beskattningsmyndighet är den
allmänna underrätt, vid vilken
arvlåtaren (testator) eller, då
fråga är om egendom vartill
föregående innehavare på livstid
haft i 8 § första eller andra
stycket avsedd rätt, denne skolat
svara i mål, som rörde hans
person.
Finnes ej behörig beskatt-
ningsmyndighet efter vad nu
sagts upptages skatteärendet av
Stockholms rådhusrätt
Föreslagen lydelse
Beskattningsmyndighet är den
tingsrätt vid vilken arvlåtaren
(testator) eller, då fråga är om
egendom till vilken en föregåen-
de innehavare på livstid haft i
8 § första eller andra stycket av-
sedd rätt, denne hade att svara i
mål som rörde hans person.
Om det inte finns någon tings-
rätt som är behörig enligt första
stycket, tas skatteärendet upp av
Stockholms tingsrätt.
Regeringen får bestämma att
även sådana anställda i en
tingsrätt som inte är jurist-
domare skall få handlägga enkla
ärenden om arvsskatt.
Fullföljd av talan Överklagande
60 §
Vill någon föra talan mot be-
slut i skatteärende, har han att
till beskattningsmyndigheten in-
komma med sina till hovrätten
ställda besvär. Är skattemyndig-
het i län, som hör under skilda
hovrätter, beskattningsmyndig-
het, skola besvären ställas till
den hovrätt, under vilken den
del av länet hör, där den skatt-
skyldige var mantalsskriven, när
skattskyldigheten inträdde, eller,
om han då ej var mantalsskriven
Beskattningsmyndighetens be-
slut får överklagas till hovrätten
av en enskild part eller av den
enligt 64 § 1 mom. förordnade
granskningsmyndigheten. Vid
överklagande gäller lagen
(1996:000) om domstolsärenden.
38
Senaste lydelse 1990:337.
inom riket, där han var bosatt
eller stadigvarande vistades; i
fråga om juridisk person vare
för hovrättens behörighet be-
stämmande, var styrelsen eller
förvaltningen hade sitt säte, när
skattskyldigheten inträdde. Be-
svär må anföras, förutom av en-
skild part, av den enligt 64 § 1
mom. förordnade gransknings-
myndigheten.
Innefattar beslut av underrätt
eller skattemyndighet prövning
av fråga om fastställande, efter-
gift eller återvinning av skatt,
må talan fullföljas inom tre år
från beslutets dag. När skatt-
skyldig vitsordat anmärkning,
som framställts av gransknings-
myndigheten, skall vid fullföljd
av talan anses, som om beslut
om skattens fastställande blivit
meddelat av underrätt eller skat-
temyndighet, när gransknings-
myndigheten erhållit meddelan-
de om vitsordandet. I sådant fäll
skall klaganden inkomma till
hovrätten med sin dit ställda
besvärsinlaga. Har part arfört
besvär och vill jämväl hans ve-
derpart söka ändring i beslutet,
skall denne dock inkomma med
sina besvär inom två månader
från det delgivning som avses i
52 kap. 7 § rättegångsbalken
ägt rum. I sistnämnda fall må
vederparten inkomma med be-
svärsinlaga till hovrätten; pröv-
ningen huruvida hans besvärsta-
lan fullföljts på föreskrivet sätt
och inom rätt tid skall alltid till-
komma hovrätten.
Då besvär behörigen arförts
över beslut, som avses i nästfö-
regående stycke, skall hovrätten
Prop. 1995/96:115
Om beskattningsmyndighetens
beslut innefattar prövning av en
fråga om fästställande, eftergift
eller återvinning av skatt, får
överklagande ske inom tre år
från beslutets dag. När en skatt-
skyldig vitsordat en anmärk-
ning, som framställts av gransk-
ningsmyndigheten, skall det vid
överklagandet anses som om
beskattningsmyndigheten med-
delat beslut om skattens fäststäl-
lande när granskningsmyn-
digheten fått meddelande om
vitsordandet. I sådant fäll skall
ett överklagande ges in till hov-
rätten. Har ena parten överkla-
gat beslutet och vill även mot-
parten överklaga det, skall dock
dennes överklagande ha kommit
in till beskattningsmyndigheten
eller till hovrätten inom två
månader från det att delgivning
som avses i 75 § lagen
(1996:000) om domstolsärenden
har skett. Prövningen av om
motparten har överklagat i rätt
tid skall alltid göras av hovrät-
ten.
När ett beslut som avses i
andra stycket överklagas skall
hovrätten, om målet tas upp till
39
städse höra klagandens veder-
part över besvären.
över beslut av beskattnings-
myndigheten i frågor, som avses
i 17 och 26 §§, må klagan ej fö-
ras. Har någon förelagts att vid
vite fullgöra åliggande, varom i
26 § förmäles, må dock föreläg-
gandet komma under prövning i
samband med klagan över beslut
om vitets utdömande.
prövning, alltid ge klagandens Prop. 1995/96:115
motpart tillfälle att yttra sig.
Beslut av beskattningsmyndig-
heten i frågor som avses i 17
och 26 §§ får inte överklagas.
Har någon förelagts att vid vite
fullgöra en uppgift som anges i
26 §, får dock föreläggandet
komma under prövning i sam-
band med överklagande av be-
slut om vitets utdömande.
70 §2
Besvär över beslut om faststäl-
lande av skatt enligt denna lag
inverkar inte på skyldigheten att
betala den skatt som beslutet
avser.
Ett överklagande av ett beslut
om fastställande av skatt enligt
denna lag inverkar inte på skyl-
digheten att betala den skatt som
beslutet avser.
skall ske även om det beslut som
Återbetalning av skatt enligt 61
föranleder återbetalningen inte har vunnit laga kraft. Om hovrätten fest-
ställt skatten till ett lägre belopp än den enligt 64 § 1 mom. förordnade
granskningsmyndigheten medgett eller yrkat, får dock återbetalning inte
ske om granskningsmyndigheten anmäler hinder mot detta. I sistnämnda
fell får skattemyndigheten efter ansökan av dödsbo eller skattskyldig
medge återbetalning, varvid bestämmelserna i 49 § 2 mom. sista stycket
uppbördslagen (1953:272) om ställande av säkerhet skall tillämpas.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
2 Senaste lydelse 1990:337.
40
Härigenom föreskrivs att 1 a och 1 b §§ lagen (1958:642) om blod-
undersökning m.m. vid utredning om faderskap skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 a §’
Sedan ett faderskap har festställts genom bekräftelse eller genom dom
som har vunnit laga kraft, kan rätten förordna om en sådan undersök-
ning som avses i 1 §, om det först efter bekräftelsen eller domen har
framkommit omständigheter som ger anledning till antagande att någon
annan man än den som har festställts vara fer har haft samlag med mo-
dem under tid då barnet kan vara avlat. Förordnandet kan avse den som
har festställts vara fer. modem, barnet eller den andre mannen.
Har faderskapet fastställts ge-
nom bekräftelse, kan förordnan-
de enligt första stycket meddelas
i mål om att bekräftelsen saknar
verkan mot den som har lämnat
den. Ett sådant förordnande kan
begäras av någon av partema i
målet. Har någon talan inte
väckts om att bekräftelsen sak-
nar verkan, prövas frågan om
förordnande enligt första stycket
såsom ett ärende enligt lagen
(1946:807) om handläggning av
domstolsärenden. Ett sådant för-
ordnande kan begäras av den
som kan vara part i ett mål om
att bekräftelsen saknar verkan.
Har faderskapet fastställts ge-
nom bekräftelse, kan förordnan-
de enligt första stycket meddelas
i mål om att bekräftelsen saknar
verkan mot den som har lämnat
den. Ett sådant förordnande kan
begäras av någon av partema i
målet. Har någon talan inte
väckts om att bekräftelsen sak-
nar verkan, prövas frågan om
förordnande enligt första stycket
enligt lagen (1996:000) om
domstolsärenden. Ett sådant för-
ordnande kan begäras av den
som kan vara part i ett mål om
att bekräftelsen saknar verkan.
Har faderskapet festställts ge-
nom dom som har vunnit laga
kraft, prövas frågan om förord-
nande enligt första stycket så-
som ett ärende enligt lagen om
handläggning av domstolsären-
den. Ett sådant förordnande kan
begäras av någon av parterna i
Har federskapet festställts ge-
nom dom som har vunnit laga
kraft, prövas frågan om förord-
nande enligt första stycket enligt
lagen om domstolsärenden. Ett
sådant förordnande kan begäras
av någon av partema i det tidi-
gare målet.
det tidigare målet.
Innan förordnande enligt första stycket meddelas, skall den som för-
ordnandet skulle avse beredas tillfälle att yttra sig.
Senaste lydelse 1990:1530.
41
Beslut om förordnande enligt
1 a § i ett ärende som avses i
lagen (1946:807) om handlägg-
ning av domstolsärenden får
överklagas särskilt genom be-
svär. Sedan utlåtande över un-
dersökningen har avgetts eller
frågan om undersökning har för-
fallit, får ärendet avskrivas.
Ärenden om förordnande enligt 1
barnet har sitt hemvist eller, om det
§2
Beslut om förordnande enligt
1 a § i ett ärende som avses i
lagen (1996:000) om domstols-
ärenden får överklagas särskilt.
Sedan utlåtande över undersök-
ningen har avgetts eller frågan
om undersökning har förfallit,
får ärendet avskrivas.
a § tas upp av rätten i den ort där
har avlidit, av den rätt som har att
Prop. 1995/96:115
ta upp tvist om arv efter barnet. Finns det inte någon annan behörig
domstol, tas ärendet upp av Stockholms tingsrätt.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
2 Senaste lydelse 1982:1060.
42
Härigenom föreskrivs att lagen (1975:605) om registrering av
båtbyggnadsförskott skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Den som har beställt båt och
lämnat eller utfäst sig att lämna
tillverkaren förskott av pengar
eller byggnadsämnen får låta
taga in därom upprättat skriftligt
avtal i protokollet hos Stock-
holms tingsrätt. Därefter har
han förmånsrätt enligt 4 § för-
månsrättslagen (1970:979) i
byggnadsämnena och vad som
för hans räkning tillverkats med
förskottet.
Föreslagen lydelse
Den som har beställt båt och
lämnat eller utfäst sig att lämna
tillverkaren förskott av pengar
eller byggnadsämnen får låta
registrera ett därom upprättat
skriftligt avtal hos Stockholms
tingsrätt. Därefter har han för-
månsrätt enligt 4 § förmånsrätts-
lagen (1970:979) i byggnadsäm-
nena och vad som för hans räk-
ning tillverkats med förskottet.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
43
Härigenom föreskrivs att 18 kap. 8 § aktiebolagslagen (1975:1385)
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
18 kap.
8 §‘
Beslut av registreringsmyndigheten i ärende enligt 13 kap. 4 a eller
7 § överklagas till tingsrätten i den ort där bolagets styrelse har sitt
säte. Skrivelsen med överklagandet skall ges in till registreringsmyndig-
heten inom tre veckor från dagen för beslutet.
Beträffande överklaganden av
registreringsmyndighetens beslut
i ärenden enligt 13 kap. 4 a
eller 7 § tillämpas bestämmel-
serna i lagen (1946:807) om
handläggning av domstolsären-
den. Tingsrätten skall dock
alltid bestå av en lagfaren
domare.
Vid överklaganden av regist-
reringsmyndighetens beslut i
ärenden enligt 13 kap. 4 a eller
7 § gäller lagen (1996:000) om
domstolsärenden.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
44
Senaste lydelse 1993:1495.
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1976:206) om felparkerings-
avgift1
dels att 11 och 12 §§ skall upphöra att gälla,
dels att 10 och 10 a §§ skall ha följande lydelse.
1995/96:115
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
10
Ett beslut enligt 9 § som innebär
inte överklagas.
Andra beslut enligt 9 § över-
klagas skriftligen hos den tings-
rätt inom vars domkrets överträ-
delsen har ägt rum. Skrivelsen
med överklagandet ges in till
polismyndigheten. Den skall ha
kommit in dit senast tre veckor
från det klaganden fick del av
beslutet. Vid prövning av över-
klagandet tillämpas lagen
(1946:807) om handläggning av
domstolsärenden om inte annat
§2
att betalningsansvaret undanröjts får
Andra beslut enligt 9 § över-
klagas skriftligen till den tings-
rätt inom vars domkrets överträ-
delsen har ägt rum. Överklagan-
det skall ges in till polismyndig-
heten. Det skall ha kommit in
dit senast tre veckor från det
klaganden fick del av beslutet.
Vid överklagande gäller lagen
(1996:000) om domstolsärenden,
om inte annat anges i denna lag.
anges i denna lag.
Omständigheter eller bevis som inte angetts vid polismyndigheten får
i tingsrätten eller hovrätten åberopas endast om parten gör sannolikt, att
han haft giltig ursäkt för sin underlåtenhet att ange omständigheten eller
beviset vid polismyndigheten, eller om det av annan särskild anledning
bör tillåtas att omständigheten eller beviset åberopas.
Tingsrättens beslut får över-
klagas hos hovrätten. Överkla-
gandet får inte prövas av hov-
rätten om inte hovrätten med-
delat parten prövningstillstånd.
Prövningstillstånd behövs inte
om överklagandet avser beslut
som rör någon annan än en part,
beslut i vilket tingsrätten ogillat
§’
Hovrätten får inte pröva ett
överklagande av ett beslut av en
tingsrätt, om inte hovrätten
meddelat prövningstillstånd.
Prövningstillstånd behövs inte
om överklagandet avser beslut
som rör någon annan än en part,
beslut i vilket tingsrätten ogillat
1 Senaste lydelse av 11 § 1993:517.
2 Senaste lydelse 1988:1180.
3 Senaste lydelse 1993:517.
45
jäv mot en domare eller beslut
genom vilket en missnöjesanmä-
lan eller en anmälan av bestri-
dande avvisats. I fråga om med-
delade prövningstillstånd skall
54 kap. 11 § tredje stycket rätte-
gångsbalken gälla.
Prövningstillstånd får medde-
las endast om
1. det är av vikt för ledning
av rättstillämpningen att talan
prövas av högre rätt,
2. det firms anledning till änd-
ring i det slut vartill tingsrätten
kommit eller
3. det annars finns synnerliga
skäl att pröva talan.
Kan talan mot tingsrättens
beslut prövas av hovrätten en-
dast om denna meddelat pröv-
ningstillstånd, skall tingsrätten i
samband med underrättelse om
jäv mot en domare eller beslut Prop. 1995/96:115
genom vilket en anmälan av be-
stridande avvisats.
vad som gäller i fråga om över-
klagande upplysa parterna om
detta och därvid också ange in-
nehållet i närmast föregående
stycke.
Hovrättens beslut får inte överklagas av en enskild part. Hovrätten får
dock tillåta att beslutet överklagas, om det finns särskilda skäl för en
prövning om tillstånd skall ges enligt 54 kap. 10 § första stycket 1 rätte-
gångsbalken.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
46
Härigenom föreskrivs att 13 § bötesverkställighetslagen (1979:189)
skall ha följande lydelse.
Lydelse enligt SFS 1995:305
13 §
Åklagaren i den ort där den
bötfällde finns får överklaga ett
förordnande av en kronofogde-
myndighet enligt 12 § hos tings-
rätten i samma ort. Överkla-
gandet skall ha kommit in till
rätten inom tre veckor från den
dag då åklagaren fick del av be-
slutet. 1 ärendet tillämpas lagen
(1946:807) om handläggning av
domstolsärenden. Därvid skall i
fråga om överklagandet gälla
vad som i den lagen sägs om
ansökan. Vid annan hand-
läggning än som sägs i 3 eller
4 § samma lag skall rätten bestå
av en lagfaren domare och
nämnd.
Föreslagen lydelse
Åklagaren i den ort där den
bötfällde finns får överklaga ett
förordnande av en kronofogde-
myndighet enligt 12 § till tings-
rätten i samma ort. Överklagan-
det skall ha kommit in till kro-
nofogdemyndigheten inom tre
veckor från den dag då åklaga-
ren fick del av beslutet. Vid
överklagande gäller i övrigt
lagen (1996:000) om domstols-
ärenden. Vid handläggningen av
ärendet består tingsrätten av en
juristdomare. Om det finns sär-
skilda skäl med hänsyn till ären-
dets beskaffenhet, får tingsrätten
dock bestå av en juristdomare
och tre nämndemän.
Kronofogdemyndighets beslut att inte meddela förordnande enligt 12 §
får inte överklagas. Den bötfällde får dock begära prövning av beslutet
i samband med klagan över utmätning.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
47
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1981:131) om kallelse på
okända borgenärer
dels att 4 och 5 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 5 a §, av följande ly-
delse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Ansökan om kallelse på okän-
da borgenärer görs vid den
tingsrätt där gäldenären bör sva-
ra i tvistemål i allmänhet eller,
om gäldenären är avliden, där
han hade bort svara i sådana
mål.
Ansökan om kallelse på okän-
da borgenärer görs hos krono-
fogdemyndigheten i det län där
gäldenären bör svara vid dom-
stol i tvistemål i allmänhet eller,
om gäldenären är avliden, där
han hade bort svara vid domstol
i sådana mål. Om gäldenären är
ett aktiebolag görs dock ansökan
hos Patent- och registrerings-
verket.
Sökanden skall bifoga en förteckning över gäldenärens kända borgenä-
rer och såvitt möjligt ange deras adress.
Kallelse på gäldenärens okän-
da borgenärer utfärdas av rätten
med föreläggande för dem att
skriftligen anmäla sina ford-
ringar till rätten senast sex må-
nader från dagen för kallelsen.
Kallelsen skall skyndsamt
kungöras i Post- och Inrikes
Tidningar. Vidare skall rätten
senast en månad före anmäl-
ningstidens utgång skicka under-
rättelser om kallelsen till krono-
fogdemyndigheten i länet och till
alla borgenärer som har tagits
upp i förteckningen över kända
borgenärer och som har känd
adress.
Kallelse på gäldenärens okän-
da borgenärer utfärdas av myn-
digheten med föreläggande för
dem att skriftligen anmäla sina
fordringar till myndigheten se-
nast sex månader från dagen för
kallelsen.
Kallelsen skall skyndsamt
kungöras i Post- och Inrikes
Tidningar. Vidare skall myn-
digheten senast en månad före
anmälningstidens utgång skicka
underrättelser om kallelsen till
alla borgenärer som har tagits
upp i förteckningen över kända
borgenärer och som har känd
adress. Om ansökan har gjorts
hos Patent- och registrerings-
Senaste lydelse 1988:396.
48
verket, skall verket skicka en Prop. 1995/96:115
underrättelse till den kronofog-
demyndighet som avses i 4 §.
5 a §
Vid överklagande av en krono-
fogdemyndighets beslut tillämpas
18 kap. utsökningsbalken.
Ett beslut av Patent- och regi-
streringsverket överklagas till
tingsrätten på den ort där bola-
get har sitt säte. Vid överkla-
gande gäller lagen (1996:000)
om domstolsärenden.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. Ansökningar om kallelse på
okända borgenärer som har gjorts före ikraftträdandet handläggs enligt
äldre bestämmelser.
49
4 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 115
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 4 § lagen (1984:649) om företagshy-
potek skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2 kap.
4§
Bestämmelserna i 3 § tillämpas också om den intecknade verksam-
heten och egendom som omfettas av företagshypotek övergår till någon
annan genom skifte av handelsbolags tillgångar eller genom bodelning
av någon annan anledning än näringsidkarens död.
Utan hinder av att en köpe-
handling om försäljning av lös-
öre som tillhör näringsidkaren
har behandlats enligt bestämmel-
serna i lagen (1845:50 s. 1) om
handel med lösören, som köpa-
ren låter i säljarens vård kvar-
bliva, omfettas den sålda egen-
domen av hypotek på grund av
en företagsinteckning som har
sökts senast trettio dagar efter
det att handlingen företeddes
inför rätten.
Utan hinder av att en köpe-
handling om försäljning av lös-
öre som tillhör näringsidkaren
har behandlats enligt bestämmel-
serna i lagen (1845:50 s. 1) om
handel med lösören, som köpa-
ren låter i säljarens vård kvar-
bliva, omfettas den sålda egen-
domen av hypotek på grund av
en företagsinteckning som har
sökts senast trettio dagar efter
det att handlingen registrerades
hos kronofogdemyndigheten.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. Äldre föreskrifter gäller fort-
farande om en köpeavhandling om försäljning av lösöre som tillhör
näringsidkaren före ikraftträdandet har visats upp för en kronofogde-
myndighet enligt bestämmelserna i lagen (1845:50 s. 1) om handel med
lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva.
50
Härigenom föreskrivs att i lagen (1987:232) om sambors gemen-
samma hem skall införas en ny paragraf, 20 a §, av följande lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse 20 a § Vid handläggningen av ett Regeringen får bestämma att |
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
51
Härigenom föreskrivs att lagen (1987:813) om homosexuella sambor1
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Om två personer bor tillsammans i ett homosexuellt förhållande, skall
vad som gäller i fråga om sambor enligt följande lagar och bestämmel-
ser tillämpas även på de homosexuella samborna:
1. lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem,
2. ärvdabalken,
3. jordabalken,
4. 10 kap. 9 § rättegångsbalken,
5. 4 kap. 19 § första stycket utsökningsbalken,
6. 19 § första stycket, punkt 1 nionde stycket och punkt 3 sjunde
stycket av anvisningarna till 31 § samt punkt 3 a av anvisningarna till
33 § kommunalskattelagen (1928:370),
7. lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt,
8. 6 § lagen (1946:807) om
handläggning av domstolsären-
den,
9. bostadsrättslagen
(1991:614),
10. 9 § rättshjälpslagen
(1972:429),
11. lagen (1981:131) om kal-
lelse på okända borgenärer,
12. 5 kap. 18 § tredje stycket
fastighetsbildningslagen
(1970:988),
13. 10 § insiderlagen
(1990:1342),
14. 11 kap. 3 § första och
andra styckena och 5 § andra
stycket vallagen (1972:620),
75. 36 § första stycket lagen
(1972:704) om kyrkofullmäktig-
val, m.m.,
16. 2 § andra stycket lagen
(1993:1404) om brevröstning i
Förbundsrepubliken Tyskland
och i Schweiz,
8. bostadsrättslagen
(1991:614),
9. 9 § rättshjälpslagen
(1972:429),
10. lagen (1981:131) om kal-
lelse på okända borgenärer,
11.5 kap. 18 § tredje stycket
fastighetsbildningslagen
(1970:988),
72. 10 § insiderlagen
(1990:1342),
75. 11 kap. 3 § första och
andra styckena och 5 § andra
stycket vallagen (1972:620),
74. 36 § första stycket lagen
(1972:704) om kyrkofullmäktig-
val, m.m.,
75. 2 § andra stycket lagen
(1993:1404) om brevröstning i
Förbundsrepubliken Tyskland
och i Schweiz,
76. lagen (1993:1469) om
uppskovsavdrag vid byte av bo-
stad, samt
Senaste lydelse 1994:1446.
52
|
17. lagen (1993:1469) om 18. 10 kap. 18 §, 11 kap. 2, |
17. 10 kap. 18 §, 11 kap. 2, Prop. 1995/96:115 8 §§ samt 16 kap. 7 och 9 §§ |
föräldrabalken.
Förutsätter dessa lagar eller bestämmelser att samborna skall vara
ogifta, gäller det ocksä de homosexuella samborna.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
53
Härigenom föreskrivs att 19 och 21 §§ lagen (1988:688) om besöks-
förbud skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Förhandling inför rätten enligt
4 § andra stycket lagen
(1946:807) om handläggning av
domstolsärenden skall alltid hål-
las, om någon part begär det.
Vid rättens handläggning av
ärenden om besöksförbud gäller
i övrigt 2 § andra-femte stycke-
na, 3 §, 4 § första och andra
styckena, 5 § samt 9-12 §§
lagen (1946:807) om handlägg-
ning av domstolsärenden.
Därvid gäller i fråga om begä-
ran om prövning vad som sägs i
den lagen om ansökan.
Föreslagen lydelse
§
Sammanträde inför rätten skall
alltid hållas, om någon part be-
gär det.
§
Vid rättens handläggning av
ärenden om besöksförbud gäller
i övrigt lagen (1996:000) om
domstolsärenden. Därvid gäller i
fråga om begäran om prövning
vad som sägs i den lagen om
ansökan.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
54
Härigenom föreskrivs att 6 kap. 14 § lagen (1988:950) om kulturmin-
nen m.m. skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
6 kap.
14 §'
Vid rättegången i mål enligt detta kapitel tillämpas vad som är före-
skrivet i rättegångsbalken om tvistemål där förlikning inte är tillåten.
Vid handläggningen av frågor
som avses i 8 och 11 §§ tilläm-
pas vad som är föreskrivet i la-
gen (1946:807) om handlägg-
ning av domstolsärenden. Tings-
rätten är domför med en lagfa-
ren domare.
Vid handläggningen av frågor
som avses i 8 och 11 §§ gäller
lagen (1996:000) om domstols-
ärenden.
Om inte annat sägs i detta kapitel avgörs frågan om behörig domstol
enligt 10 kap. rättegångsbalken.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
55
Senaste lydelse 1994:1523.
Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1991:483) om fingerade person-
uppgifter skall ha följande lydelse.
Prop. 1995/96:115
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Vid tingsrättens handläggning
gäller lagen (1946:807) om
handläggning av domstolsären-
den i tillämpliga delar.
Vid tingsrättens handläggning
gäller lagen (1996:000) om dom-
stolsärenden.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
56
Härigenom föreskrivs att 63 , 64 , 64 c och 65 §§ konkurrenslagen
(1993:20) skall ha följande lydelse.
Prop. 1995/96:115
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
63 §’
Domar och beslut av Stockholms tingsrätt i följande mål och ärenden
får överklagas hos Marknadsdomstolen:
1. ålägganden enligt 23 § andra stycket och 25 §,
2. konkurrensskadeavgift enligt 26 §,
3. kvarstad enligt 32 §,
4. företagsförvärv enligt 34, 36, 41 och 43 §§,
5. undersökningar enligt 47 och 48 §§, och
6. prövning av överklaganden enligt 60 §.
Beslut under rättegången i frågor som avses i 25, 32 eller 41 § skall
överklagas särskilt. Ett beslut enligt 32 eller 41 § som meddelats innan
rättegång har inletts skall överklagas som om beslutet meddelats under
rättegång.
Beslut som avses i första
stycket 6 får överklagas även av
Konkurrensverket om tingsrätten
ändrat verkets beslut.
64 §
Om något annat inte följer av denna lag tillämpas,
1. beträffande rättegången i frågor som avses i 63 § första stycket
1-4, vad som är föreskrivet i rättegångsbalken om tvistemål där
förlikning inte är tillåten, och
2. beträffande handläggningen
av frågor som avses i 63 § förs-
ta stycket 5 och 6, lagen
(1946:807) om handläggning av
domstolsärenden.
Vad som i 49, 50 och 52 kap.
rättegångsbalken sägs om hov-
rätten skall i stället gälla Mark-
nadsdomstolen.
2. beträffande handläggningen
av frågor som avses i 63 § förs-
ta stycket 5 och 6, lagen
(1996:000) om domstolsärenden.
Vad som sägs om hovrätten i
49, 50 och 52 kap. rättegångs-
balken samt 39 § första stycket
lagen om domstolsärenden skall
i stället gälla Marknads-
domstolen.
57
Senaste lydelse 1994:1494.
64 c
Vid handläggning av ärenden
som anges i 63 § första stycket
5 och 6 skall tingsrätten ha den
sammansättning som anges i 64
a § första stycket. Vid handlägg-
ning som avses i 3 och 4 §§
lagen (1946:807) om handlägg-
ning av domstolsärenden skall
tingsrätten dock bestå av en lag-
faren domare. I sådana fall får
även en ekonomisk expert delta i
tingsrätten.
För Konkurrensverket som
part i mål eller ärenden enligt
denna lag gäller, i fråga om fö-
reläggande för part och parts
utevaro, vad som i rättegångs-
balken är föreskrivet för åklaga-
re.
När tingsrätten prövar ären-
den som anges i 63 § första
stycket 5 och 6 i sak, skall
tingsrätten ha den sammansätt-
ning som anges i 64 a § första
stycket. / ett ärende som anges i
63 § första stycket 5 får tings-
rätten dock i stället bestå av en
juristdomare eller av en jurist-
domare och en ekonomisk ex-
pert, om det är tillräckligt med
hänsyn till ärendets beskaffen-
het. Vid annan handläggning
skall tingsrätten bestå av en ju-
ristdomare eller av en juristdo-
mare och en ekonomisk expert.
§
För Konkurrensverket som
part i mål enligt denna lag
gäller i fråga om föreläggande
för part och parts utevaro det
som i rättegångsbalken är före-
skrivet för åklagare.
Prop. 1995/96:115
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
2 Senaste lydelse 1993:681.
58
Härigenom föreskrivs i fråga om skuldsaneringslagen (1994:334)
dels att 32 § skall upphöra att gälla,
dels att 21, 22, 27, 29 och 31 §§ skall ha följande lydelse.
Prop. 1995/96:115
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
21 §
Har någon borgenär motsatt sig förslaget skall kronofogdemyndighe-
ten, om ansökan inte skall avslås enligt 12 § andra stycket, överlämna
ärendet till tingsrätten i den ort där gäldenären är bosatt för vidare
handläggning där. Om gäldenären inte är bosatt i Sverige skall ärendet
överlämnas till Stockholms tingsrätt.
Om en tingsrätt då den tar
emot ett ärende om skuldsane-
ring finner att den inte är be-
hörig, skall rätten överlämna
ärendet till en tingsrätt som är
behörig. Tingsrättens beslut om
överlämnande får inte överkla-
gas.
22 §
Rätten får besluta om skuldsanering även om någon borgenär motsatt
sig att gäldenären helt eller delvis befrias från ansvar för betalningen av
borgenärens fordran.
Om inte annat följer av denna
lag, gäller för handläggningen
lagen (1946:807) om handlägg-
ning av domstolsärenden. En
tingsrätt skall vid handläggning-
en alltid bestå av en lagfaren
domare.
Om inte annat följer av denna
lag, gäller lagen (1996:000) om
domstolsärenden för handlägg-
ningen.
Tingsrätten skall kalla gäldenären och samtliga borgenärer till ett sam-
manträde vid vilket frågan om tvingande skuldsanering skall prövas.
Kallelsen skall delges de kända borgenärerna. Kallelsen skall sändas till
gäldenären under den adress han senast uppgivit i ärendet. Gäldenären
behöver inte delges. Till sammanträdet får också företrädare för social-
nämnden eller annan kallas. Om någon som har kallats till sammanträ-
det uteblir, utgör det inte hinder för att avgöra ärendet. Kallelsen skall
innehålla en erinran om detta.
27 §
På ansökan av en borgenär vars fordran omfattas av ett beslut om
skuldsanering enligt denna lag kan en tingsrätt som avses i 21 § upp-
häva eller, i fall som avses i 5, ändra beslutet om
59
1. gäldenären har gjort sig skyldig till oredlighet mot borgenärer eller
i hemlighet gynnat någon borgenär för att inverka på skuldsanerings-
frågans avgörande,
2. gäldenären i sin ansökan om skuldsanering eller annars under ären-
dets handläggning medvetet har lämnat oriktiga uppgifter till men för
borgenären,
3. gäldenären lämnat oriktig uppgift till ledning för myndighets beslut
i fråga om skatt eller avgift som omfattas av skuldsaneringen eller un-
derlåtit att lämna uppgift trots att han är uppgifitsskyldig och den orikti-
ga uppgiften eller underlåtenheten medfört att ett beslut blivit felaktigt
eller inte fettats,
Prop. 1995/96:115
4. gäldenären inte följer betalmngsplanen, såvida avvikelsen inte är
ringa eller
5. gäldenärens ekonomiska förhållanden väsentligen förbättrats efter
skuldsaneringen.
I fell som avses i första stycket 5 skall ansökan ges in inom fem år
från dagen för skuldsaneringen. Om betalmngsplanen löper under längre
tid gäller i stället den tiden.
Innan rätten prövar borgenä-
rens ansökan skall gäldenären
och de borgenärer som avses i
19 § höras. I övrigt tillämpas
lagen (1946:807) om handlägg-
ning av domstolsärenden. En
tingsrätt skall vid handläggning-
en alltid bestå av en lagfaren
Innan rätten prövar borgenä-
rens ansökan skall gäldenären
och de borgenärer som avses i
19 § höras. I övrigt gäller lagen
(1996:000) om domstolsärenden
för handläggningen.
domare.
Upphävs ett beslut om skuldsanering, blir en borgen eller annan
säkerhet som tredje man har ställt för betalning av belopp som avses i
8 § första stycket 3 ogiltig, om inte tredje mannen kände till eller borde
känt till de i 27 § första stycket 1 angivna omständigheterna eller
medverkade till att gäldenären åsidosatt sina förpliktelser enligt 27 §
första stycket 2.
Kronofogdemyndighetens be-
slut att avvisa eller avslå en an-
sökan om skuldsanering, inleda
skuldsanering eller fastställa en
skuldsanering överklagas till den
tingsrätt som avses i 21 §. Det-
samma gäller kronofogdemyn-
dighetens beslut att avskriva ett
skuldsaneringsärende från vidare
handläggning. Överklagandet
skall ges in till kronofogdemyn-
digheten inom tre veckor från
dagen för beslutet.
§
Kronofogdemyndighetens be-
slut att avvisa eller avslå en an-
sökan om skuld sanering, inleda
skuldsanering eller fastställa en
skuldsanering överklagas till den
tingsrätt som avses i 21 §. Det-
samma gäller kronofogdemyn-
dighetens beslut att avskriva ett
skuldsaneringsärende från vidare
handläggning. Överklagandet
skall ges in till kronofogdemyn-
digheten inom tre veckor från
dagen för beslut. Vid överkla-
gande gäller lagen (1996:000)
60
om domstolsärenden, om inte Prop. 1995/96:115
annat följer av denna lag.
Kronofogdemyndigheten skall
inte vara part i domstolen.
Kronofogdemyndighetens beslut om att överlämna ett skuldsanerings-
ärende till tingsrätt får inte överklagas. Detsamma gäller ett beslut vari-
genom en ansökan om skuldsanering förklaras vilande.
31 §
Hovrätten får inte pröva ett överklagande av ett beslut av en tingsrätt,
om inte hovrätten meddelat prövningstillstånd.
Prövningstillstånd behövs inte,
om överklagandet avser ett be-
slut som rör någon annan än en
part, ett beslut genom vilket
tingsrätten ogillat jäv mot en
domare eller ett beslut genom
vilket en missnöjesanmälan eller
ett överklagande har avvisats.
/ fråga om meddelade pröv-
ningstillstånd skall 54 kap. 77 §
tredje stycket rättegångsbalken
tillämpas.
Prövningstillstånd behövs inte,
om överklagandet avser ett be-
slut som rör någon annan än en
part, ett beslut genom vilket
tingsrätten ogillat jäv mot en
domare eller ett beslut genom
vilket ett överklagande har avvi-
sats.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
61
Härigenom föreskrivs att 12 kap. 3 § och 18 kap. 10 § sjölagen
(1994:1009) skall ha följande lydelse.
Prop. 1995/96:115
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
12 kap.
3 §
Den som ansöker om upprättande av en begränsningsfond skall betala
fondbeloppet till rätten eller ställa tillfredsställande säkerhet för detta.
I ansökningen, som skall vara skriftlig, skall sökanden redogöra för
omständigheterna i saken och lämna uppgift om namn och adress på
dem som kan antas vilja anmäla fordringar mot fonden.
I ärenden om begränsnings-
fond gäller lagen (1946:807) om
handläggning av domstolsären-
den, om inte annat sägs i detta
kapitel.
I ärenden om begränsnings-
fond gäller lagen (1996:000) om
domstolsärenden, om inte annat
sägs i detta kapitel.
18 kap.
10 §
Sjöförklaring inom landet hålls av den tingsrätt som enligt 21 kap. 1 §
utsetts att vara sjörättsdomstol. Behörig är den domstol som är närmast
den hamn eller ort där sjöförklaringen skall hållas enligt 9 §. Rege-
ringen kan dock för en viss hamn förordna att en annan av sjörättsdom-
stolama skall vara behörig, om det är ändamålsenligt med hänsyn till
trafikförbindelserna och övriga förhållanden.
Om annat inte följer av denna
lag, gäller för sjöförklaring
inför domstol lagen (1946:807)
om handläggning av dom-
stolsärenden.
Om annat inte följer av denna
lag, gäller för sjöförklaring
inför domstol lagen (1996:000)
om domstolsärenden.
Vid sammanträde för sjöförklaring skall rätten bestå av en lagfaren
domare som ordförande och två personer med kunskap om och erfaren-
het av sjöfart. Åtminstone en av de senare bör ha grundlig erfarenhet
från tjänst som fartygs- eller maskinbefäl på handelsfartyg och nyligen
ha utövat en sådan tjänst. Rätten utser för vaije sjöförklaring de särskil-
da ledamöterna från en förteckning som Sjöfartsverket årligen upprättar
för vaije sjöfartsinspektionsdistrikt. Förteckningen skall uppta minst
tjugo personer. Om det är ändamålsenligt i ett visst fall att en person
med särskild sakkunskap deltar, får rätten tillkalla en sådan person att
inträda som ytterligare ledamot i rätten även om han inte är upptagen i
förteckningen. De särskilda ledamöterna skall vara svenska medborgare.
Den som är underårig eller i konkurstillstånd eller som har förvaltare
enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken får inte vara ledamot. De särskilda
ledamöterna har rätt till ersättning av allmänna medel enligt bestämmel-
ser som meddelas av regeringen.
62
I Danmark, Finland och Norge hålls sjöförklaring för ett svenskt fer- Prop. 1995/96:115
tyg av den domstol som är behörig enligt det landets lag.
I övrigt hålls sjöförklaring utomlands av svensk utlandsmyndighet som
enligt bemyndigande av Utrikesdepartementet har sådan behörighet. Om
det lämpligen kan ske skall vid sjöförklaringen delta två av myndigheten
tillkallade, i sjöfert kunniga personer, helst svenska, danska, finska eller
norska medborgare, mot vilka inte förekommer jäv som gäller mot do-
mare. Är ett deltagande av person med särskild sakkunskap ändamålsen-
ligt i ett visst fåll, får myndigheten tillkalla även en sådan person. På en
ort där behörig svensk utlandsmyndighet inte finns, hålls sjöförklaringen
av behörig dansk, finsk eller norsk utlandsmyndighet.
I fråga om sjöförklaring inför en utlandsmyndighet gäller bestämmel-
serna om sjöförklaring vid domstol i tillämpliga delar. Utlandsmyndig-
heten får dock inte ta upp ed eller utfärda vitesföreläggande.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
63
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1994:1811) om disciplinan-
svar inom totalförsvaret, m.m.
dels att 54 och 56 §§ skall upphöra att gälla,
dels att 52, 53, 55 och 62 §§ skall ha följande lydelse.
Prop. 1995/96:115
Nuvarande lydelse
I fråga om överklagande
tillämpas lagen (1946:807) om
handläggning av domstolsären-
den om inte annat föreskrivs i
denna lag. Därvid gäller beträf-
fande överklagandet vad som
föreskrivs om ansökan i den la-
gen.
Tingsrätten skall vid avgöran-
de av ärendet bestå av en lag-
faren domare och tre nämnde-
män. Vid handläggning i övrigt
av ärendet är tingsrätten domför
med en lagfaren domare.
Tingsrättens beslut får av den
disciplinansvarige eller det all-
männa överklagas till hovrätten.
Om tingsrätten har meddelat ett
beslut som avses i 34 § andra
stycket eller avslagit ett yrkande
om att verkställighet tills vidare
inte skall få ske, får talan mot
beslutet foras särskilt.
Hovrättens beslut får inte
överklagas.
Ett beslut om ersättningsskyl-
dighet som fattats av en sådan
chef i Försvarsmakten som av-
ses i 20 §, av en annan myndig-
het än Försvarsmakten, eller av
Föreslagen lydelse
§
Vid överklagande gäller lagen
(1996:000) om domstolsärenden
om inte annat föreskrivs i denna
lag.
§
Vid handläggningen av ären-
det består tingsrätten av en ju-
ristdomare. Om det finns sär-
skilda skäl med hänsyn till ären-
dets beskaffenhet, får tingsrätten
dock bestå av en juristdomare
och tre nämndemän.
§
Ett beslut av hovrätten får inte
överklagas.
§
Ett beslut om ersättningsskyl-
dighet som fattats av en sådan
chef i Försvarsmakten som av-
ses i 20 §, av en annan myndig-
het än Försvarsmakten, eller av
64
en kommun, ett landsting eller
en kyrklig kommun får överkla-
gas av den disciplinansvarige
hos tingsrätten. Bestämmelserna
i 50-53 §§, 55 § första stycket
första meningen och andra
stycket samt 56 § gäller vid så-
dant överklagande.
Om överklagandet hos tings-
rätten avser endast frågan om
ersättningsskyldighet, skall dock
vad som är föreskrivet om rätte-
gången i tvistemål tillämpas.
Avser talan ett beslut om både
disciplinpåföljd och ersättnings-
skyldighet, skall tingsrätten, om
den disciplinansvarige begär det
eller det annars finns skäl för
det, handlägga frågan om er-
sättningsskyldighet som särskilt
mål i den för tvistemål före-
skrivna ordningen.
en kommun, ett landsting eller Prop. 1995/96:115
en kyrklig kommun får överkla-
gas av den disciplinansvarige till
tingsrätten. Bestämmelserna i
50-53 och 55 §§ gäller vid så-
dant överklagande.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. Har ett mål om ersätt-
ningsskyldighet redan inletts vid tingsrätt när lagen träder i kraft gäller
dock fortfarande äldre bestämmelser.
65
5 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 115
Härigenom föreskrivs att 48, 50 och 51 §§ marknadsföringslagen
(1995:450) skall ha följande lydelse.
Prop. 1995/96:115
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
48 §
Vid handläggning av ärenden
som avses i 42 § andra stycket
skall Stockholms tingsrätt ha
den sammansättning som anges i
45 § första stycket. Vid hand-
läggning som avses i 3 och 4 §§
lagen (1946:807) om handlägg-
ning av domstolsärenden skall
tingsrätten dock bestå av en lag-
faren domare. I sådana fall får
även en ekonomisk expert delta i
tingsrätten.
Vid handläggning av ärenden
som avses i 42 § andra stycket
skall Stockholms tingsrätt bestå
av en juristdomare eller av en
juristdomare och en ekonomisk
expert. Om det finns särskilda
skäl med hänsyn till ärendets
beskaffenhet, får tingsrätten
dock ha den sammansättning
som anges i 45 § första stycket.
50 §
Om något annat inte följer av denna lag, skall föreskrifterna i rätte-
gångsbalken om tvistemål där förlikning om saken inte är tillåten tilläm-
pas på mål om förbud eller åläggande enligt 14, 15 eller 17 § och mål
om marknadsstömingsavgift enligt 22 §.
I mål om skadestånd enligt 29 § gäller vad som är föreskrivet i rätte-
gångsbalken om tvistemål där förlikning om saken är tillåten.
Vid Stockholms tingsrätt skall
lagen (1946:807) om handlägg-
ning av domstolsärenden tilläm-
pas i ärenden som avses i 42 §
andra stycket, om något annat
inte följer av denna lag.
I ärenden som avses i 42 §
andra stycket gäller lagen
(1996:000) om domstolsärenden,
om något annat inte följer av
denna lag.
51 §
Vad som sägs i 49, 50 och 52
kap. rättegångsbalken om hov-
rätten skall i mål och ärenden
enligt denna lag i stället gälla
Marknadsdomstolen.
Vad som sägs i 49, 50 och 52
kap. rättegångsbalken och i 39 §
första stycket lagen (1996:000)
om domstolsärenden om hovrät-
ten skall i mål och ärenden en-
ligt denna lag i stället gälla
Marknadsdomstolen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
66
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1995:000) om företagsrekon-
struktion
dels att 4 kap. 3 § skall upphävas,
dels att 4 kap. 1 och 2 §§ skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
4 kap.
Om inte annat föreskrivs, gäl-
ler för rättens handläggning en-
ligt denna lag lagen (1946:807)
om handläggning av domstols-
ärenden.
Vid handläggning enligt 3
kap. tillämpas dock rättegångs-
balkens bestämmelser om hand-
läggningen av tvistemål.
En sådan förhandling som av-
ses i 3 kap. 23 § första stycket
skall äga rum så snart som möj-
ligt. Vid förhandlingen tillämpas
bestämmelserna i rättegångsbal-
ken om huvudförhandling i tvis-
temål. Om rekonstruktören, gäl-
denären eller en borgenär ute-
blir från förhandlingen, hindrar
det inte att ackordsfrågan prövas
och avgörs.
Rättens avgörande sker genom
beslut.
§*
Om inte annat föreskrivs, gäl-
ler lagen (1996:000) om dom-
stolsärenden för rättens hand-
läggning enligt denna lag.
§2
En sådan förhandling som av-
ses i 3 kap. 23 § första stycket
skall äga rum så snart som möj-
ligt. Om rekonstruktören, gälde-
nären eller en borgenär uteblir
från förhandlingen, hindrar det
inte att ackordsfrågan prövas
och avgörs.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
1 Lydelse enligt prop. 1995/96:5.
2 Lydelse enligt prop. 1995/96:5.
67
I Justitiedepartementets promemoria En ny ärendelag behandlas frågor
om hanteringen av sådana ärenden vid allmän domstol som inte skall
handläggas enligt rättegångsbalken (RB) eller förvaltningslagen. Pro-
memorians lagförslag finns i bilaga 1. Promemorian har remissbehand-
lats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 2. En sam-
manställning av remissvaren finns tillgänglig i Justitiedepartementet (dnr
Ju92/323). Regeringen tar i detta ärende upp de frågor som har
behandlats i promemorian.
I detta sammanhang tar regeringen även upp vissa av Domstols-
utredningen (Ju 1989:06) i betänkandet Domstolarna inför 2000-talet -
Arbetsuppgifter och förfaranderegler (SOU 1991:106) behandlade frågor
om testamentsexekutörs uppgiftsskyldighet och om handläggningen av
ärenden som gäller lösöreköp eller kallelse av okända borgenärer.
Utredningens lagförslag i dessa delar finns i bilaga 3. Betänkandet har
remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna har tagits in i
Ds 1993:5 (i bilaga 1). I Ds 1993:5 finns också en sammanställning
över remissvaren (särskilt avsnitten 11:5, 11:8 och 11:9).
Lagrådet
Regeringen beslutade den 26 oktober 1995 att inhämta Lagrådets
yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 4.
Lagrådet har i huvudsak godtagit förslagen men också föreslagit vissa
justeringar. Regeringen har på de allra flesta punkter följt Lagrådets
förslag. Dessutom har vissa redaktionella ändringar gjorts i lagtexten.
Vi återkommer till Lagrådets synpunkter i avsnitten 7.1, 7.2, 7.4, 7.15
och 8 samt i författningskommentaren. Lagrådets yttrande finns i bilaga
5.
Vid tingsrätterna förekommer dels sådan rättsvård som innefattar rätt-
skipning i klassisk mening, dels annan rättsvård. Rättegångsbalken
gäller endast rättskipningen och balkens regler skiljer mellan tvistemål
och brottmål. Annan rättsvård omfattar vitt skilda ärenden, t.ex. om
registrering av bouppteckning, anordnande av förvaltarskap, tillstånd till
adoption, dödande av förkommen handling, byte av släktnamn och till-
stånd enligt bolagslagstiftningen. På senare tid har också tillkommit
ärenden av en ny typ, nämligen sådana som kommer till tingsrätt genom
överklagande av en förvaltningsmyndighets beslut (t.ex. enligt utsök-
ningsbalken). Grovt sett kan man indela ärendena i ansökningsärenden,
anmälningsärenden, överklagandeärenden och officialprövningsärenden.
I mer än tvåhundra år utövades all rättsvård vid de allmänna domsto-
larna med tillämpning av reglerna för mål i 1734 års rättegångsbalk.
Prop. 1995/96:115
68
Den lösningen blev emellertid omöjlig att bygga vidare på när den nu- Prop. 1995/96:115
varande rättegångsbalken infördes år 1948. Vid tillkomsten av den bal-
ken ansåg man sig nämligen - för att få genomslagskraft för reformen -
behöva gå fram med relativt stor stränghet när det gällde tre bärande
principer för reformen, nämligen de s.k. muntlighets-, omedelbarhets-
och koncentrationsprincipema. Rättegångsbalken kom att innebära att
saken i ett mål i de allra flesta fall skulle avgöras efter en muntlig och
sammanhållen huvudförhandling vid vilken bevisningen presenterades i
ett omedelbart skick. Denna ordning medförde ett krav på att alla tviste-
mål först skulle utredas under en förberedelse som i allmänhet skulle
vara i huvudsak muntlig. Brottmålen skulle utredas genom förundersök-
ning hos polis och åklagare. De ursprungliga bestämmelserna i den nya
rättegångsbalken skulle - om de tillämpats fullt ut även utanför rättskip-
ningens område - ha lett till oacceptabla resultat framför allt till följd av
utformningen av kraven på förberedelse och huvudförhandling. Ärende-
na är nämligen till helt övervägande del relativt enkla och okomplicera-
de och något behov av muntlighet finns normalt inte. Processlagbered-
ningen framhöll att förfarandet i fråga om ärenden i långt högre grad än
beträffande rättegångsmål, där partsförhandlingen utgör tyngdpunkten,
måste anpassas efter skiftande förhållanden. För den skull valde man år
1948 för ärendena en ny lösning, nämligen en särskild och relativt enkel
förfarandelag, lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden,
den s.k. ärendelagen.
Ärendelagen kom att gälla ärenden angående rättsvård som tingsrätt
skall ta upp självmant eller efter ansökan och som inte enligt lag eller
författning skall handläggas i den ordning som föreskrivs för tvistemål
eller brottmål. Undantag görs för ärenden som angår straff eller annan
med brott förenad påföljd. Lagen är inte på samma sätt som rättegångs-
balken byggd på muntlighet, omedelbarhet och koncentration och för-
farandet är inte som enligt rättegångsbalken uppdelat i ett förberedande
skede och ett skede för avgörande. Endast vissa frågor regleras direkt.
Beträffande alla andra frågor gäller det som sägs i rättegångsbalken om
tvistemål ”i den mån det är tillämpligt”. Normalt är handläggningen
helt skriftlig. Om sökanden eller någon annan som ärendet angår bör
höras muntligen för att ärendet skall kunna prövas, kan dock domstolen
kalla honom eller henne att komma till en förhandling. Bland övriga
frågor som regleras särskilt kan nämnas vissa frågor om ansökan, om
inhämtande av yttrande och om domstolens sammansättning. Ett ärende
avgörs genom beslut och vid överklagande av ett domstolsbeslut
tillämpas samma regler som vid överklagande av ett processuellt beslut
i ett tvistemål eller brottmål, dvs. reglerna om överklagande av beslut i
52 och 56 kap. RB. Trots att det kan röra sig om ett materiellt beslut
tillämpar man alltså inte som vid överklagande av en dom reglerna i 50,
51 eller 55 kap. RB.
Tillämpningsområdet för ärendelagen har undan för undan och särskilt
under senare år kommit att utvidgas. Från att urspungligen ha avsett
endast enklare ärenden, främst sådana där det inte förekommer något
egentligt partsförhållande, har ärendelagen kommit att bli tillämplig 69
också för andra ärenden som inte ansetts passa för en hantering direkt
enligt rättegångsbalken. Detta gäller bl.a. sådana fåll som kommer till Prop. 1995/96:115
tingsrätterna genom överklagande. Bakom denna utveckling ligger bl.a.
att den primära beslutsnivån for en del ärendetyper flyttats från domstol
eller ett domstolsliknande organ till en förvaltningsmyndighet. Överkla-
gande till tingsrätt kan numera förekomma enligt bl.a. föräldrabalken,
utsökningsbalken, aktiebolagslagen (1975:1385), lagen (1976:206) om
felparkeringsavgift, konkurrenslagen (1993:20), skuldsaneringslagen
(1994:334) och lagen (1994:1811) om disciplinansvar inom totalförsva-
ret, m.m. som den 1 juli 1995 ersatte lagen (1986:644) om disciplinför-
seelser av krigsmän m.m. Ytterligare lagar kan inom de närmaste åren
förväntas komma att innehålla regler om överklagande till tingsrätt. I de
flesta av de nu berörda ärendena förekommer två eller flera parter som
står mot varandra. Oftast är det en myndighet som står mot en enskild
part.
Antalet ärenden som vid tingsrätterna läggs upp som domstolsärenden
är närmare 30 000 per år. Härtill kommer att det finns många ärenden
vid de allmänna domstolarna som inte läggs upp som domstolsärenden
men för vilka ärendelagen ändå i princip är tillämplig och i undantags-
fall kan få faktisk betydelse (t.ex. bouppteckningsärenden). Även när
det gäller handläggning enligt rättegångsbalken - tvistemål eller
brottmål - kan det förekomma ärenden, nämligen såvitt gäller processu-
ella frågor (RB-ärenden). I allmänhet handläggs de processuella
frågorna inom ramen för ett pågående mål. Även mera fristående
RB-ärenden kan dock förekomma, t.ex. om kvarstad innan talan ännu
har väckts, om förordnande av offentlig försvarare under för-
undersökning, om bevisupptagning åt annan domstol och om bevisupp-
tagning till framtida säkerhet.
Rättegångsbalken har de senaste decennierna på grundval främst av
betänkanden avgivna av Rättegångsutredningen (Ju 1977:06) och Dom-
stolsutredningen (Ju 1989:06) varit föremål för en omfettande översyn
och modernisering. Detta har inneburit att ganska många bestämmelser
i balken har mjukats upp. Det ställs exempelvis inte längre samma krav
på hållande av huvudförhandling som förut och även i många andra
hänseenden har förfarandet gjorts enklare.
Ärendelagen har aldrig varit föremål för någon mera allmän reform.
Endast vid några få tillfallen har det skett ändringar i ärendelagen. Un-
der det senaste decenniet har dock lagen flera gånger varit föremål för
uppmärksamhet i mer allmänna reformsammanhang och flera radikala
förslag har presenterats. Bl.a. lade Domstolsutredningen i betänkandet
Domstolarna inför 2000-talet (SOU 1991:106) fram ett förslag till ny
förferandelag som skulle ersätta inte bara den nuvarande ärendelagen
utan också den för de allmänna förvaltningsdomstolarna gällande för-
valtningsprocesslagen (1971:291, FPL). Det rörde sig alltså om en för
de båda domstolstypema gemensam processlag. Domstolutredningens
förslag remissbehandlades. En sammanställning över remissinstanserna
och remissvaren finns i Ds 1993:5. Utredningens förslag ledde inte till
lagstiftning. I stället togs frågor om en ny ärendelag för de allmänna
domstolarna upp i den nu aktuella departementspromemorian.
70
En redogörelse for det omfattande reformbehovet när det gäller ären- Prop. 1995/96:115
delagen lämnas i avsnitt 5. I avsnitt 6 tas upp frågor om den nuvarande
ärendelagen bör ersättas av en ny eller om man bör tillgodose reformbe-
hovet på något annat sätt. Några av de mera allmänna frågorna om hur
ett nytt förfarande skall utformas behandlas närmare i avsnitt 7. Ett av
problemen avser den situationen att ett beslut av en förvaltningsmyndig-
het överklagas till tingsrätt (avsnitt 7.3). Vad frågan gäller är om den
myndighet som har fattat beslutet skall kunna uppträda som part i dom-
stolen, när ingen annan myndighet kan uppträda på partssidan mot den
som överklagar. Något oegentligt betecknas i det praktiska rättslivet
sådana ärenden vanligtvis som ”enpartsärenden”. I avsnitt 8 behandlas
frågan vad en domstol skall göra när den finner att den inte är behörig
att handlägga ett visst mål eller ärende. Normalt måste i detta fall av-
visning ske, men för vissa fall förekommer regler om att fallet i stället
skall lämnas över till en behörig domstol. Det som nu övervägs är i vad
mån reglerna angående överlämnande kan byggas ut.
I avsnitten 9 och 10 behandlas frågor om registreringen av mål och
ärenden och om domar och slutliga beslut skall behöva särskilda num-
merbeteckningar. I avsnitt 11 behandlas några frågor om nedflyttning av
den primära domstolsprövningen från hovrätt till tingsrätt när det gäller
överklagande av vissa länsstyrelsebeslut. Frågor om testamentsexekutörs
uppgiftsskyldighet behandlas i avsnitt 12 och i avsnitten 13 och 14 be-
handlas frågor om handläggningen av ärenden om lösöreköp respektive
kallelse på okända borgenärer.
Det har alltid förekommit vissa problem kring tillämpningen av ärende-
lagen. En typ av problem har gällt frågor om gränsdragningen mellan
rättegångsbalken och ärendelagen. Distinktionen mellan det som skall
anses vara rättskipning i klassisk mening och det som skall anses vara
annan rättsvård är nämligen långt ifrån skarp. En annan typ av problem
har gällt frågor om i vilka fall rättegångsbalkens bestämmelser skall
”tillämpas” när det saknas bestämmelser i ärendelagen. En tredje typ
har gällt frågor om vad man bör göra när det även i rättegångsbalken
saknas bestämmelser. Särskilt gränsdragningsfrågoma har dock vållat
allt mindre bekymmer i takt med att lagstiftningen har hunnit ”sätta
sig”.
Andra tillämpningsproblem accentueras emellertid av att det till ären-
delagen fors nya typer av ärenden, t.ex. utsökningsärenden, skuldsane-
ringsärenden och ärenden enligt den nya konkurrenslagen. Lagstiftning-
en om ärendena behöver också bättre än nu anpassas till att det såsom i
dessa fall skall ske överklaganden till tingsrätten och till de krav på
muntlighet som följer av våra åtaganden enligt den europeiska konven-
tionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande
71
friheterna (Europakonventionen). Förekommande problem blir mer frek- Prop. 1995/96:115
venta i takt med att antalet ärendetyper ökar.
I promemorian påvisas flera brister i den nuvarande regleringen. Det
pekas bl.a. på att det av ärendelagen inte ens framgår att en eventuell
motpart skall höras innan ärendet avgörs eller att parterna skall ha fått
del av processmaterialet innan ärendet avgörs. Till de många frågor
som är bristfälligt reglerade hör enligt promemorian även frågor om
bevisning, frågor om muntlighet eller skriftlighet och frågor om
rättegångskostnader. Ärendelagens domförhetsregler som är krångliga
återspeglar enligt promemorian till stora delar det som gällde enligt
rättegångsbalken innan endomarkompetensen vidgades genom reformer
på 1970- och 1980-talen. Promemorian uppehåller sig också vid
problem som orsakas av att det vid överklagande av ett beslut i ett
domstolsärende gäller samma regler om skriftlig och enkel överrätts-
process som vid överklagande av ett processuellt beslut enligt rätte-
gångsbalken.
För en skicklig och erfaren domare bereder ärendelagens närmast
torftiga reglering i normala fåll inga större problem, även om den all-
männa hänvisningen till rättegångsbalken kan medföra att det i ärendet
behöver företas åtgärder som är onödiga. Han eller hon ordnar exem-
pelvis så att parterna i rimlig omfattning får del av processmaterialet
innan målet avgörs även när det saknas bestämmelser om detta. Det
juridiska förnuftet kan tillåtas bli styrande också när det gäller sådant
som i vilken omfattning parterna skall få komma med nytt material och
i vilken omfattning rättegångskostnader skall dömas ut trots att det sak-
nas direkta bestämmelser även om detta. Även frågor om sammanträden
kan oftast lösas på ett praktiskt sätt.
Till stöd för att regleringen av ärendeförfarandet trots detta bör bli
betydligt mer utförlig än den är nu talar först och främst det allmänna
kravet på förutsebarhet och likabehandling i rättstillämpningen. Styrkan
hos detta krav hänger givetvis samman med ärendenas art. Ju viktigare
ärenden, desto större anledning till reglering. För en mera utförlig
reglering talar också att man inte kan förutsätta att den enskilde
domaren alltid på bästa sätt kan ta ställning till vad som bör anses
nödvändigt. Det finns en risk både att han gör för litet (vilket i
allmänhet går ut över rättssäkerheten) och att han gör för mycket (vilket
i allmänhet går ut över processekonomin i stort). Exempel på frågor
som kräver en viss balansgång erbjuder sådana som gäller kommu-
nicering av processmaterialet och förelägganden. Sådana frågor är trots
sin mycket stora vikt endast knapphändigt reglerade i ärendelagen
medan de har fått en relativt utförlig reglering i förvaltnings-
processlagen.
På senare tid har också domstolsbiträden utan juridisk examen getts
kompetens att självständigt handlägga vissa typer av domstolsärenden.
För att det över huvud taget skall vara möjligt att låta även sådana dom-
stolsanställda som inte är juristutbildade handlägga ett visst slags ären-
den måste förutsättas att det inte skall kunna föreligga någon juridisk
tvekan i fråga om vad som gäller beträffande förfarandet.
72
Litteraturen angående ärendelagens bestämmelser är föga ingående Prop. 1995/96:115
och långtifrån alltid klargörande. Trots att ärendelagen har gällt i snart
50 år har den inte blivit föremål för någon lagkommentar. Till de frågor
beträffande vilka det förekommer stridiga uttalanden hör till och med
frågan om en förhandling i ett domstolsärende med nu gällande lagstift-
ning följer rättegångsbalkens regler beträffande förberedelse i tvistemål
eller om den följer balkens regler beträffande huvudförhandling i tviste-
mål (se SOU 1991:106, Del A, s. 670). Den kloke domaren kanske
åstadkommer ett mellanting.
Det finns vidare problem med den nuvarande ärendelagen som inte
har något att göra med dess hittillsvarande tillämpning, nämligen pro-
blem som rör ny lagstiftning. När det uppstår nya rättsområden som bör
föras till de allmänna domstolarnas område (t.ex. skuldsanering) eller
när de allmänna domstolarna på ett visst rättsområde får en ny roll
(t.ex. i samband med en överflyttning av den primära beslutsrätten i
likvidationsärenden från domstol till Patent- och registreringsverket),
har lagstiftaren såvitt gäller förfarandet i domstolen att välja mellan att
i grunden bygga på rättegångsbalken eller att i grunden bygga på
ärendelagen. Inte sällan är det så att varken det ena eller det andra
systemet passar som utgångspunkt. Rättegångsbalkens system passar
sålunda mindre väl särskilt för sådana fåll som överklagas till tings-
rättsnivån och för enpartsfåll. En faktor som nog ofta vägs in till
nackdel för det systemet är vidare att detta system - på delvis kanske
oriktiga grunder - anses kräva en advokatmedverkan (och därmed höga
rättshjälpsinsatser). Ärendelagen anses, å andra sidan, inte sällan erbju-
da en alltför okvalificerad lösning för de nya rättsområdena.
Till detta skall läggas att det för ärendena behövs en hel del nya, mo-
dema regler t.ex. om överlämnande av mål från en domstol till en an-
nan, om tvåpartsprocess och om prövningstillstånd.
Frågan om hur man bör tillgodose de reformkrav som uppställer sig
när det gäller ärendenas hantering kommer att behandlas i nästa avsnitt.
Det primära är att ta ställning till hur ärendena bör hanteras i tings-
rätten.
Regeringens förslag: En ny lag skall ersätta den nuvarande ären-
delagen.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: De allra flesta remissinstanserna har tillstyrkt
förslaget eller lämnat detta utan erinran. Såväl Kammarrätten i
Sundsvall som en ledamot i Länsrätten i Göteborgs och Bohus län
menar dock att enpartsärendena, i den mån de även i fortsättningen bör
handläggas av domstol, kan handläggas enligt förvaltningslagen och
73
ifrågasätter om inte övriga ärenden kan handläggas enligt regler som är Prop. 1995/96:115
gemensamma for de allmänna domstolarna och förvaltningsdomstolarna.
Ronneby tingsrätt och Kammarkollegiet förordar att samtliga dom-
stolsärenden hanteras enligt samma regler som förvaltningsdomstolarnas
mål. Ratent- och registreringsverket och Sveriges domareförbund
ifrågasätter om det inte räcker med modifieringar av den nuvarande
ärendelagen men vill inte motsätta sig promemorieförslaget.
Skälen för regeringens förslag: Ärendelagen har som redan nämnts
inte varit föremål för någon mera omfattande reform. I flera samman-
hang har dock lagts fram förslag i syfte att åstadkomma en radikal ny-
reglering av domstolsärendenas hantering.
Rättegångsutredningen menade i sitt betänkande Översyn av Rätte-
gångsbalken I Processen i tingsrätt (SOU 1982:25-26) att grundvalarna
för ärendelagens existens ändrats efter lagens tillkomst. Det skäl som
föranledde införandet av ärendelagen var ju som förut nämnts att den år
1948 införda rättegångsbalken med sina långtgående krav på muntlighet,
omedelbarhet och koncentration inte passade för domstolsärendena.
Dessa ärenden kunde därmed inte längre som förr handläggas enligt
samma regler som tvistemålen i allmän domstol. Som utredningen på-
pekade hade rättegångsbalkens berörda krav dock undan för undan mju-
kats upp och utredningen föreslog därför att man skulle återgå till den
äldre ordningen och därmed upphäva ärendelagen.
Rättegångsutredningens förslag rörande ärendelagen kom inte att för-
anleda lagstiftning. Departementschefen menade att det visserligen kun-
de vara tekniskt möjligt att låta även enpartsärenden hanteras enligt
rättegångsbalken men att detta krävde ganska omfattande ingrepp i bal-
kens system (prop. 1986/87:89 s. 89). Utredningen hade - enligt honom
- på den punkten inte anvisat tillfredsställande lösningar på alla upp-
kommande problem. De reella vinster man skulle göra genom att över-
föra också enpartsärenden till balkens område var vidare enligt honom
ganska ringa. Han förde därför i stället fram tanken att ärenden med två
eller flera parter skulle hanteras enligt balken medan övriga domstols-
ärenden skulle hanteras enligt förvaltningslagen (1986:223).
En särskild utredare som hade till uppgift att utreda bl. a. frågan om
en enhetlig överrättsprocess förklarade att man först måste ta ställning
till frågan om hur domstolsärendena skulle hanteras i första instans (Ds
1988:66). Den frågan föll utanför hans direktiv.
Uppgiften att överväga frågor om domstolsärendenas hantering lades
därefter på Domstolsutredningen som i betänkandet Domstolarna inför
2000-talet (SOU 1991:106) föreslog att domstolsärendena skulle hante-
ras enligt en ny processlag som också skulle gälla förvaltningsdomsto-
larnas mål. Utredningen ansåg nämligen att de allmänna domstolarnas
ärenden och förvaltningsdomstolarnas mål handläggningsmässigt har så
betydande gemensamma drag att det inte längre finns anledning att ha
två skilda regleringar. Utredningens förslag var i väsentliga delar byggt
på den nuvarande förvaltningsprocesslagen (1971:291). Detta innebär att
processen i första hand skulle vara skriftlig i motsats till processen en-
ligt rättegångsbalken som i första hand är muntlig. Såvitt gäller de all-
74
männa domstolarna täckte utredningens förslag såväl tingsrättsforfaran- Prop. 1995/96:115
det som förfärandet efter överklagande av en tingsrätts beslut.
Ett stort antal remissinstanser kritiserade Domstolsutredningens for-
slag om en för allmän domstol och allmän förvaltningsdomstol gemen-
sam processlag och förslaget ledde inte till lagstiftning. I stället läggs i
promemorian fram förslag till en ny ärendelag som skall ersätta den
nuvarande.
När man bedömer lämpligheten av en för allmän domstol och allmän
förvaltningsdomstol gemensam processlag är det inte den eventuella
likheten mellan målen i förvaltningsdomstol och ärendena i allmän dom-
stol som är avgörande. Både för målen i allmän förvaltningsdomstol och
för ärendena i allmän domstol behövs det emellertid en effektiv pro-
cesslag som, enligt vad som närmare utvecklas i avsnitt 7.1, bygger på
att förfarandet normalt skall vara skriftligt, och i de flesta hänseenden
bör de processrättsliga frågor som kan bli aktuella i en skriftlig process
behandlas på samma sätt oavsett vilket slags domstol som är behörig
och oavsett vilket slags mål eller ärende det gäller. Även i fort-
sättningen bör det emellertid på en del punkter åtminstone tills vidare
gälla vissa skillnader mellan hanteringen i de olika typerna av domsto-
lar, något som till stor del beror på att det vid de allmänna domstolarna
förekommer en mängd enkla ärenden vilka till sin typ inte har några
motsvarigheter i förvaltningsdomstolarna. På sikt kan det primära
beslutsfattandet för åtskilliga av dessa ärenden komma att föras bort
från de allmänna domstolarna till förvaltningsmyndigheter. En gemen-
sam processlag skulle dock för lång tid framöver vara förenad med
vissa praktiska olägenheter. Mot den bakgrunden bör Domstolsutred-
ningens förslag om en gemensam processlag inte komma till stånd.
Att i rättegångsbalken integrera regleringen för ärendena och regle-
ringen för tvistemål är inte längre en användbar lösning. Lösningen kan
visserligen förefalla enkel och elegant. Man måste dock numera med en
sådan lösning övervinna inte bara de svårigheter som är förenade med
att balkens krav på muntlighet, omedelbarhet och koncentration i all-
mänhet är obehövliga när det gäller ärendenas hantering. Man måste
övervinna också de svårigheter som följer av att balken inte alls är an-
passad för att det skall kunna ske ett överklagande till tingsrätt. Under
senare år har det som nämnts i avsnitt 4 tillkommit åtskilliga regler om
sådant överklagande. En lösning byggd på integration skulle kräva
mycket omfattande ingrepp i balken och leda till ett resultat som skulle
vara alltför ohanterligt och opraktiskt för det dagliga rättslivet.
En lösning enligt vilken man delar upp ärendenas reglering på det
sättet att ärenden i vilka det förekommer ett motpartsförhållande (fler-
partsärenden) handläggs enligt rättegångsbalken och enpartsärenden
enligt förvaltningslagen har flera brister utöver dem som en integrations-
lösning har när det gäller överklaganden till tingsrätt. Mera beaktande
förtjänar den av några remissinstanser förespråkade lösningen att vissa
domstolsärenden handläggs enligt en för de olika domstolstypema ge-
mensam processlag eller en ny ärendelag medan andra domstolsärenden
handläggs enligt förvaltningslagen. Så mycket är emellertid klart att det 75
inte går att göra en sådan uppdelning endast med hjälp av hävdvunna
rättsteoretiska begrepp, som t.ex. ”rättskipning”, ”rättsvård” eller ”för- Prop. 1995/96:115
valtning”. I stället måste man bygga på skillnaden mellan enpartsären-
den och flerpartsärenden. Den uppdelning som detta ger medför
emellertid i praktiken inga fasta gränser. Ett enpartsärende kan
nämligen mycket väl under pågående handläggning övergå till att vara
ett flerpartsärende och vice versa. Den tillämpliga handläggnings-
ordningen måste vara förutsebar redan innan förfarandet inleds vid
domstolen och det är dessutom förenat med betydande svårigheter att
under pågående handläggning av ett ärende byta handläggningsordning.
Relativt sett är det endast få ärendetyper för vilka man med säkerhet
kan slå låst att det inte kan förekomma ett motpartsförhållande. Till
detta skall läggas att förvaltningslagen är avsedd för förvaltnings-
myndigheter och inte passar för en sådan rättslig prövning som krävs i
de fall där icke-administrativa ärenden bör handläggas av en domstol.
Den primära prövningen av sådana ärenden i tingsrätt för vilka förvalt-
ningslagen skulle passa bör på sikt föras över till förvaltningsmyndig-
heter.
Mot den nu angivna bakgrunden återstår knappast någon annan lös-
ning än en särreglering för samtliga domstolsärendens del. Med tanke
på det omfattande reformbehovet bör denna lösning ta sig uttryck i en
helt ny lag.
Regeringens förslag: Den nya lagen skall betecknas ”lag om
domstolsärenden” och i huvudsak ha samma tillämpningsområde
som den nuvarande. I åtskilliga hänseenden skall den nya lagen
bygga på hänvisningar till rättegångsbalkens regler. I flera viktiga
hänseenden skall dock förfarandet skilja sig från rättegångsbalkens
och i stället överensstämma med förvaltningsprocesslagens. Sålun-
da behöver rättegångsbalkens principer om muntlighet, omedel-
barhet och koncentration inte iakttas. Domstolens beslut skall
grundas på det som handlingarna innehåller och det som i övrigt
har förekommit i ärendet.
Promemorieförslaget överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har godtagit prome-
morieförslaget eller lämnat detta utan erinran. Stockholms tingsrätt ifrå-
gasätter dock om inte även mål enligt lönegarantilagen (1992:497) bör
handläggas enligt den nya lagen. Kammarkollegiet anser att handlägg-
ningen av ärenden enligt lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt
inte skall regleras av den nya lagen. Stockholms tingsrätt, Göteborgs
tingsrätt och Malmö tingsrätt, Riksskatteverket och Sveriges
76
domareförbund anser att eventuella undantag från principen om att
domstolens beslut skall grundas på det som handlingarna innehåller och
det som i övrigt har förekommit i ärendet skall framgå av lag. Karlstads
tingsrätt, Länsrätten i Göteborgs och Bohus län och Patent- och
Registreringsverket anser att det inte skall få göras några sådana
undantag. Hovrätten för övre Norrland menar att bevisomedel-
barhetsprincipen bör gälla när muntlig bevisning tas upp av domstolen.
Domstolsverket hävdar att regleringen i ärendelagen bör vara utförligare
än enligt promemorieförslaget. Umeå tingsrätt anser att den nya lagen
bör innehålla en allmän hänvisning till rättegångsbalkens regler när
någon särreglering inte föreligger. Stockholms tingsrätt och Patent- och
registreringsverket anser att den nya lagen bör betecknas ”lag om
ärenden vid allmän domstol” eller ”lag om domstolsärenden”.
Skälen för regeringens förslag: Frågor om vilka fall som skall hand-
läggas enligt rättegångsbalken och vilka som skall handläggas enligt den
nya lagen påverkas givetvis av vilken karaktär som den nya lagen får.
För åtskilliga typer av speciella mål som med nu gällande regler hand-
läggs enligt rättegångsbalken har man anledning att överväga en överfö-
ring till den nya lagen, om förfarandet ger tillräckliga rättssäkerhetsga-
rantier. Som exempel på måltyper som kan komma i fråga kan nämnas
fastighetsbildningsmål och lönegarantimål. Även t.ex. konkursärenden
kan komma ifråga för handläggning enligt den nya lagen. Det finns
emellertid inte underlag för att redan i det nu aktuella ärendet göra någ-
ra mera betydande ändringar när det gäller uppdelningen mellan rätte-
gångsbalken och den nya lagen. Tillämpningsområdet för den nya lagen
bör därför tills vidare vara i huvudsak detsamma som det vilket den
nuvarande ärendelagen har. Det innebär bl.a. att den nya lagen inte bör
gälla inskrivningsmyndigheternas ärenden. Inte heller bör den nya lagen
gälla sådana ärenden som en hovrätt tar upp som första instans. Frågor
om hur man lagtekniskt sett bör dra gränsen mellan den nya lagen och
rättegångsbalken behandlas närmare i författningskommentaren till den
nya lagen (se 1 § förslaget till ny ärendelag). Frågor om handlägg-
ningen av ärenden om arvs- och gåvoskatt och om klander av dispasch
behandlas i avsnitt 17.12 respektive avsnitt 17.27.
Den nya lagen måste utformas utifrån den utgångspunkten att en stor
del av dem som är parter inte kommer att ha möjlighet eller anledning
att anlita ett juridiskt skolat biträde.
Med hänsyn till ärendenas natur är det uppenbart att handläggningen
i domstolen liksom förvaltningsprocessen i de allra flesta fåll måste vara
rent skriftlig. Rättegångsbalkens muntlighetsprincip bör alltså inte upp-
rätthållas. I vissa fall bör dock domstolen hålla ett sammanträde (se
avsnitt 7.8). För sådana fall kan man antingen med tillämpning av rätte-
gångsbalkens omedelbarhetsprincip låta endast det som förekommit vid
sammanträdet vara processmaterial eller också med tillämpning av för-
valtningsprocesslagens princip låta avgörandet grundas både på det som
förekommit vid sammanträdet och det som står i handlingarna. Omedel-
barhetsprincipen har ett nära samband med koncentrationsprincipen som
innebär att processmaterialet normalt skall läggas fram vid ett enda
sammanträde, huvudförhandlingen. Principerna om omedelbarhet och
Prop. 1995/96:115
77
koncentration är främst avsedda att skapa underlag för bästa möjliga Prop. 1995/96:115
bevisprövning och passar särskilt väl för sådana fall i vilka det förekom-
mer en omfattande muntlig bevisning, såsom i många tvistemål och
brottmål. För ärendenas del bör det inte vara nödvändigt att domstolen
iakttar principerna. Även ett tvistigt ärende är nämligen i de flesta fall
av den karaktären att det inte förekommer mer än en enda tvistig fråga,
och det är mycket ovanligt att det i ett ärende förekommer någon mer
omfattande muntlig bevisning. I stället bör man i de nu berörda hän-
seendena normalt tillämpa samma principer som gäller enligt förvalt-
ningsprocesslagen. Den lösningen har också godtagits av samtliga re-
missinstanser.
I promemorian sägs att det dock bör finnas ett visst handlingsutrymme
för domstolen och parterna, så att det går att för ett enskilt fall bestäm-
ma att endast det som förekommit vid ett sammanträde skall läggas till
grund för domstolens avgörande. I promemorian föreslås dock ingen
uttrycklig lagbestämmelse om detta. Några remissinstanser har ställt sig
kritiska till tanken på ett undantag från huvudregeln medan några andra
har hävdat att det krävs en lagreglering. Regeringen anser att förvalt-
ningsprocessens princip på den nu berörda punkten bör gälla fullt ut
även när det gäller ärendena vid allmän domstol. I karaktären särskilt
hos de fåtaliga dispositiva ärendena, dvs. de ärenden i vilka parterna
kan ingå en bindande förlikning om saken, ligger dock att det finns ett
visst utrymme för tillämpning av rättegångsbalkens princip eftersom
parterna i sådana ärenden disponerar över saken. Det nu berörda för-
hållandet har dock inte någon större praktisk betydelse och föranleder
inte något egentligt avsteg från förvaltningsprocesslagens princip.
Rättegångsbalken bygger också på en bevisomedelbarhetsprincip, dvs.
att bevis normalt skall tas upp muntligt vid huvudförhandlingen och inte
läggas fram endast genom protokoll eller skriftliga vittnesberättelser.
Domstolsärendena är emellertid av så skiftande slag att man inte för alla
ärenden kan kräva bevisomedelbarhet. I stället bör för ärendena på den
nu berörda punkten gälla samma regler som enligt förvaltningspro-
cesslagen, vilket innebär att bevisomedelbarheten ges ett betydande men
inte förhärskande utrymme. På samma sätt som inom förvaltnings-
processrätten bör alltså skriftliga vittnesintyg kunna förekomma. En
remissinstans har menat att bevisomedelbarhetsprincipen skall tillämpas
om muntlig bevisning tas upp vid ett sammanträde hos domstolen.
Därmed skulle man nämligen enligt den remissinstansen garantera att
inte endast en av flera domare som avgör ett ärende grundar sitt
avgörande direkt på den muntliga utsagan. Frågan har ingen större
praktisk betydelse med hänsyn till att de allra flesta ärenden i tingsrätt
kommer att handläggas av ensamdomare och med hänsyn till att det i
högre rätt endast i sällsynta fall kan tänkas förekomma att det över
huvud taget hålls upprepade sammanträden med olika domare
deltagande. Det förhåller sig också på det sättet att bevisomedelbarheten
inte ens i tvistemål fullt ut garanteras på det av remissinstansen angivna
sättet, eftersom det kan förekomma bevisupptagning utom huvud-
förhandling utan att det sker någon förnyad bevisupptagning vid en 78
sådan förhandling. En reglering av omedelbarheten vid muntlig bevis-
ning i enlighet med den som finns i rättegångsbalken skulle vara Prop. 1995/96:115
komplicerad och utan motsvarande nytta. I sista hand är det den
enskilde domare som avgör ärendet som svarar for att han eller hon har
ett tillräckligt gott underlag för sitt beslut. Promemorieförslaget som
bygger på förvaltningsprocesslagen bör därför godtas även när det
gäller bevisomedelbarheten.
Även i flera andra hänseenden bör den nya lagens regler överensstäm-
ma med reglerna för förvaltningsdomstolarnas mål.
När det gäller den nya lagens uppbyggnad bör utgångspunkten vara
att man skall undvika onödig dubbelreglering i förhållande till rätte-
gångsbalken. Det gör att den nya lagen i en inte obetydlig utsträckning
bör bygga på hänvisningar till balken. Den nuvarande ärendelagen
innehåller en allmänt hållen hänvisning till balken. Sålunda anges att
beträffande sådant som inte är uttryckligt reglerat i ärendelagen det som
är stadgat om tvistemål skall gälla ”i den mån det är tillämpligt”. Det är
i praktiken inte alltid så enkelt att säga vad i balken som skall vara
”tillämpligt”. Särskilt med tanke på de många nya typer av kvalificera-
de domstolsärenden som tillkommit bör därför hänvisningarna i den nya
lagen vara mera precisa. I den nya lagen bör mot den nu angivna
bakgrunden i enlighet med promemorieförslaget såvitt möjligt ut-
tryckligen anges vilka av kapitlen eller bestämmelserna i balken som är
tillämpliga. Domstolsverket synes mena att hänvisningarna bör vara
mera fullständiga än enligt promemorieförslaget. På någon eller några
punkter kan den kritiken ha fog för sig. Till den frågan återkommer
regeringen i författningskommentaren. Redan nu skall sägas att hän-
visningarna till balken tyvärr inte torde kunna utformas med sådan
precision att man helt kan utesluta behovet av en analog tillämpling av
balkens bestämmelser när det gäller mera perifera rättsliga frågor. Som
Lagrådet varit inne på kan man därmed inte helt undvika att situationer
uppkommer där man hamnar i tvekan om rättegångsbalkens regelsystem
skall tillämpas. Vissa frågor måste helt enkelt överlämnas åt den prak-
tiska rättstillämpningen. Även i förvaltningsprocessen är det så att
bestämmelser i rättegångsbalken kan vara analogt tillämpliga. En
kompletterande, allmän hänvisning till balken skulle under alla
omständigheter verka förvillande, eftersom det är så mycket i balken
som inte bör vara tillämpligt. För speciella ärendetyper kan det finnas
anledning att i den materiella lagstiftning som gäller för ärendet på
någon punkt komplettera den nya lagens bestämmelser. Såvitt gäller den
nya lagens uppbyggnad skall i övrigt här endast sägas att lagen bör
inledas med avsnitt om lagens tillämpningsområde, om domstolarna och
om hur ett förfarande vid tingsrätten inleds och att därefter bör följa
mer allmänna förfåranderegler.
Det finns flera terminologiska frågor som man behöver ta ställning till
vid en nyreglering av domstolsärendenas hantering. Det gäller framför
allt frågan om man även i fortsättningen skall använda sig av beteck-
ningen ”ärende” eller om man i stället skall använda beteckningen
”mål”. Svaret på den frågan är givetvis avgörande för om den nya la-
gens beteckning skall bygga på ärendebegreppet. Domstolsutredningen 79
föreslog i 1 § sitt förslag till en för allmän domstol och allmän förvalt-
ningsdomstol gemensam processlag att de nuvarande domstolsärendena Prop. 1995/96:115
skulle ges beteckningen ”mål”. Utredningens förslag var uppenbarligen
betingat av att all den vid förvaltningsdomstolarna förekommande verk-
samheten som inte är av administrativt slag redan sker i vad som kallas
”mål”. Att utredningen i sitt förslag betecknade de nuvarande dom-
stolsärendena som ”mål” fick i utredningsförslaget den konsekvensen att
ärendelagens tillämpningsområde inte i något sammanhang kunde anges
med hjälp av skillnaden mellan mål och ärende. Enligt utredningsför-
slaget skulle i stället den gemensamma processlagen i tingsrätt gälla
handläggningen av mål beträffande vilka så bestämdes genom lag. Ut-
redningen lade fram många förslag till sådana ändringar i den materiella
lagstiftningen som med utredningens grundförslag var nödvändiga för
att den nya processlagen skulle bli tillämplig i tingsrätt. Utrednings-
förslaget kritiserades på nu berörda punkter i en del remissyttranden
och promemorieförslaget bygger på att ärendebeteckningen skall be-
hållas för de nuvarande domstolsärendena.
Arendebeteckningen är till sin natur neutral och allmängiltig på det
sättet att den omfattar allting som behandlas vid t.ex. förvaltningsmyn-
digheter och domstolar. Sedan lång tid tillbaka har emellertid sådana
ärenden vid de allmänna domstolarna som avsett en egentlig rättskipning
enligt rättegångsbalken betecknats som mål. Målbeteckningen har såvitt
gäller de allmänna domstolarna inte kommit till användning utanför
ramarna för balken och lagstiftningen om den summariska processen.
Principerna för användningen av målbegreppet har dock på senare tid
luckrats upp på olika sätt men ursprungligen knöt målbegreppet abstrakt
sett an till begreppet ”talan”. Utmärkande för den egentliga rättskip-
ningen är att minst en part för en talan mot någon annan (eller några
andra). I ärendena finns det oftast inget utvecklat partsförhållande. För
de nuvarande domstolsärendena använder man endast undantagsvis
begreppet ”talan”. När ett avgörande av en tingsrätt i ett domstols-
ärende överklagas till högre rätt betecknas emellertid ärendet som mål
vilket hänger samman med att det finns en ”fullföljd talan” (de s.k.
Ö-målen som handläggs enligt rättegångsbalken). Gränsdragningen
mellan rättskipning och annan rättsvård är långtifrån skarp, och
användningen av förekommande begrepp är inte helt konsekvent. Det
skall också påpekas att man vid tillkomsten av såväl regeringsformen
som förvaltningsprocesslagen inte har gjort någon skillnad mellan
rättskipning och annan rättsvård utan endast behandlat skillnaden mellan
domstolarnas rättskipning och förvaltningsmyndigheternas förvaltning
(se t.ex. 1 kap. 8 § regeringsformen).
En linje att följa skulle kunna vara att allting som handläggs i en för-
valtningsmyndighet ges beteckningen ”ärende” medan allt som skall
handläggas i domstol ges beteckningen ”mål” (med undantag för ad-
ministrativa ärenden). Denna linje kan Domstolsutredningen sägas ha
följt såvitt gäller förslaget till ny processlag. När det gäller ärenden
enligt utsökningsbalken är det emellertid uppenbart att detta inte skulle
kunna helt och hållet genomföras nu. Kronofogdemyndigheternas verk-
samhet enligt den balken utövas nämligen i vad som betecknas som 80
”mål” och uttrycket förekommer på hundratals ställen i utsökningsbal-
ken. Användningen av målbegreppet i den balken hänger samman med Prop. 1995/96:115
att man vid dess tillkomst övertog ett äldre system från 1877 års utsök-
ningslag som från början uteslutande var avsedd for verkställighet av
avgöranden i de allmänna domstolarnas tvistemål (jfr prop. 1980/81:8 s.
129), dvs. för verkställighet i tydliga flerpartsförhållanden. Beslutande
organ var enligt utsökningslagen i de flesta fäll magistraten i våra större
städer, dvs. i realiteten en domstol i första instans (rådhusrätten).
Mot en ordning som innebär att alla ärenden i allmän domstol som
inte är av administrativt slag betecknas som mål talar att flertalet av de
fall som skall hanteras enligt den nya lagen faktiskt inte utgör mål i
hävdvunnen mening. Den princip som tidigare gällt, att överklaganden
konstituerade mål, har dessutom redan luckrats upp genom att ärendela-
gen blivit tillämplig vid överklaganden till tingsrätt. Till detta bör
läggas att man i det praktiska arbetet vid tingsrätterna i förenklande
syfte brukar använda benämningarna ”mål” och ”ärende” som avseende
konträra begrepp. Inte minst praktiska skäl talar med styrka för att man
bör ha en enhetlig och särskiljande beteckning för de fäll som skall
hanteras enligt den nya lagen. Det föreslås därför att den nuvarande
ordningen behålls, dvs. att allting som i tingsrätt skall hanteras enligt
den lag som skall ersätta ärendelagen också betecknas som ärende. Mot
den bakgrunden bör den nya lagens rubrik bygga på ärendebegreppet.
Den i promemorian valda beteckningen ”ärendelagen” är kort vilket ger
vissa fördelar. Den kan emellertid i det praktiska rättslivet tänkas
orsaka missförstånd och redan av rubriken bör därför framgå att lagen
gäller endast i domstol. Mot den bakgrunden bör den nya lagen ges
beteckningen ”lag om domstolsärenden”.
I det följande tas under skilda rubriker upp ett antal frågor som aktua-
liseras i en ny ärendelag. Vissa överväganden redovisas i förfättnings-
kommentaren (avsnitt 17). Det gäller t.ex. frågan om införande av ett
krav på att ansökningar m.m. skall vara skrifttiga och om användning
av telefäx m.m. (kommentaren till 4 §), påföljder för frånvaro och
utevaro (kommentaren till 18 §), möjligheten att hålla sammanträden
inom stängda dörrar (kommentaren till 21 §), beslutsmotiveringar
(kommentaren till 28 §), överklaganden av processuella beslut
(kommentaren till 37 §) och ombud eller biträde (kommentaren till
47 §).
Regeringens förslag: Den nya ärendelagen skall vid överklagande
av ett tingsrättsbeslut gälla också i hovrätten och Högsta dom-
stolen.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: De allra flesta remissinstanserna har godtagit
förslaget eller lämnat detta utan erinran. Hovrätten för Övre Norrland
och Ronneby tingsrätt menar dock att inte ärendelagen utan 52 och 56
6 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 115
kap. RB bör tillämpas vid överklagande sedan det gjorts vissa juste- Prop. 1995/96:115
ringar i de kapitlen. Domstolsverket anser att ärendelagen i högre rätt
bör vara tillämplig endast vid överklagande av ett slutligt beslut.
Skälen för regeringens förslag: Den nuvarande ärendelagens bestäm-
melser avser i första hand endast tingsrättsprocessen. Vid överklagande
gäller rättegångsbalkens regler om överklagande av tingsrättsbeslut.
Dessa regler har nyligen fått en ny lydelse (prop. 1993/94:190, bet.
1993/94:JuU30, rskr. 1993/94:377, SFS 1994:1034). Reglerna passar
för överklaganden av processuella beslut i tvistemål och brottmål, och
det är närmast för dem som reglerna är skrivna. Vad som framför allt
är tydligt är att man i största möjliga utsträckning har önskat undvika
muntliga inslag i överrättsprocessen när ett sådant beslut överklagas.
Muntlighet är nämligen i allmänhet direkt olämplig när det gäller hante-
ringen av överklaganden avseende endast processuella frågor. När man
emellertid kommer in på överklaganden av materiella beslut i domstols-
ärenden är det inte alltid som rättegångsbalkens regler om överklagande
av tingsrättsbeslut passar eller är tillräckliga. Exempelvis är behovet av
muntlighet inte sällan större än det som de reglerna formellt sett ger
utrymme for. Detta gäller i särskilt hör grad sådana domstolsärenden
som angår rättigheter eller skyldigheter som omfattas av Europakonven-
tionen. Överklaganden av materiella beslut i ärenden bör därför inte
handläggas enligt ett regelsystem som är avsett for överklaganden av
processuella beslut i tvistemål och brottmål. Att som en remissinstans
menat göra en uppdelning så att handläggningen vid överklagande av
processuella beslut i ärenden följer rättegångsbalkens regler medan
handläggningen vid överklagande av materiella beslut följer ärendela-
gens regler innebär att man får ett mycket krångligt system. Det bereder
inga svårigheter att ge den nya lagen en sådan utformning att den passar
även för handläggningen vid överklagande av ett processuellt beslut.
Den nya lagen bör mot denna bakgrund avse även processen i hovrätt
och Högsta domstolen oavsett om överklagandet avser ett materiellt
eller ett processuellt beslut (se 1 § förslaget till ny ärendelag).
När det gäller utformningen av den nya lagens bestämmelser om
överrättsprocessen har man anledning att konstatera att det sedan rätte-
gångsbalken och ärendelagen kom till har varit ett utmärkande drag för
utvecklingen när det gäller instanssystemet att processerna i olika typer
av domstolsinstanser till sin karaktär alltmera skiljer sig från varandra.
Den utvecklingen kan beräknas fortsätta. Med tanke på detta bör man i
den nya lagen inte i samma höga grad som enligt den nuvarande förvalt-
ningsprocesslagen reglera förfarandet i första instans gemensamt med
förfarandet i överinstans. Därför bör i den nya lagen vissa förfarande-
regler som skall gälla endast i högre instans tas in i särskilda avsnitt
efter det avsnitt som ger de för alla domstolsinstansema tillämpliga
förfarandereglema.
Med den nu gällande ordningen betecknas som redovisats i avsnitt 7.1
i en högre domstol ett från tingsrätt överklagat ärende alltid som ”mål”.
Att i fortsättningen ärendelagen och inte rättegångsbalken skall vara
tillämplig i händelse av överklagande innebär inte i sig att man måste 82
frångå den nuvarande ordningen på den punkten. Enligt lagrådsremissen
talar dock praktiska skäl med styrka för att man i högre domstol i Prop. 1995/96:115
fortsättningen utmärker tillämplig handläggningsordning genom att
använda ärendebeteckningen för de fall som skall handläggas enligt den
nya lagen. Lagrådet hävdar att de praktiska skälen talar i motsatt
riktning. Vilken beteckning man använder har inte sä stor betydelse så
länge rätt processlag tillämpas. Risken för misstag på den punkten kan
dock antas komma att minska om man alltid använder ärende-
beteckningen i de högre domstolarna vid ett överklagande enligt ärende-
lagen. Mot den bakgrunden anser regeringen att lagrådsremissens
förslag bör genomföras. Detta innebär inte nödvändigtvis att man
behöver göra någon saklig ändring beträffande de littera som före-
kommer i förordningen (1987:192) om enhetliga beteckningar för mål
och vissa ärenden m.m.
Regeringens förslag: En förvaltningsmyndighet vars beslut
överklagats till tingsrätt skall vara motpart till den som har
överklagat, om inte något annat är föreskrivet. Domstolen skall
dock inte alltid vara skyldig att kommunicera handlingarna i
ärendet med myndigheten. Om det hålls ett sammanträde i
ärendet, skall myndigheten kallas eller underrättas. Förvaltnings-
myndigheten skall ha rätt att överklaga ett beslut genom vilket
domstolen ändrat dess avgörande.
Promemorians förslag har en annan lagteknisk utformning men över-
ensstämmer i de flesta hänseenden sakligt sett med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna har tillstyrkt
promemorieförslaget eller lämnat detta utan erinran. Hovrätten över
Skåne och Blekinge, Hovrätten för Övre Norrland, Ronneby tingsrätt
och Umeå tingsrätt har dock avstyrkt. Karlstads tingsrätt och Patent-
och registreringsverket anser att det bör läggas i beslutsmyndighetens
hand att i det enskilda fallet bestämma om den vill vara part. Hovrätten
för Övre Norrland, Malmö tingsrätt, Sandvikens tingsrätt samt Patent-
och registreringsverket anser att det inte skall gälla någon särskild
begränsning för kommunicering med beslutsmyndigheten, om denna
skall vara part. Domstolsverket och Sveriges domareförbund menar att
beslutsmyndigheten bör kunna vara part även när ett av dess pro-
cessuella beslut har överklagats. Göteborgs tingsrätt, Länsrätten i
Göteborgs och Bohus län, Domstolsverket och Sveriges domareförbund
förordar att det under alla omständigheter sker preciseringar av
förutsättningarna för kommunicering med beslutsmyndigheten. Svea
hovrätt anser att beslutsmyndigheten inte alltid skall kallas till
sammanträden. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet
förespråkar att beslutsmyndigheten skall kunna överklaga även till en
83
enskild parts förmån. Överförmyndamämnden i Stockholm menar att Prop. 1995/96:115
beslutsmyndigheten alltid bör kommuniceras överklaganden till högre
domstol. Rikspolisstyrelsen motsätter sig att polismyndigheterna blir
parter i ärenden om felparkering och anför som skäl bl.a. att det rör sig
om en för polisen ny typ av arbetsuppgifter som bör ligga utanför
polisens verksamhetsområde och som kommer att ta i anspråk polis-
resurser. Skattemyndigheten i Malmöhus län tar upp frågor om vilken
myndighet som skall bevaka de allmänna intressena i skuldsanerings-
ärenden.
Nuvarande ordning m.m: Ett beslut av en förvaltningsmyndighet kan
nästan alltid överklagas. Den allmänna regeln kan sägas vara att
överklagandet skall prövas av en allmän förvaltningsdomstol eller i
vissa fall - enligt äldre principer - i sista hand av regeringen. Så sent
som för två decennier sedan förekom det inte att en förvaltnings-
myndighets beslut kunde överklagas till en tingsrätt. Numera har för
skilda rättsområden tillkommit åtskilliga regler enligt vilka förvaltnings-
myndigheters beslut kan överklagas i den ordningen. När det gäller
nytillkomna rättsområden har detta i allmänhet sin grund i att ärendet
kan sägas ha beröringspunkter med den centrala civilrätten. I en del
andra fall är orsaken till valet av allmän domstol som prövningsorgan
att det rör sig om ett beivrande av något som med äldre lagstiftning
kunde föranleda straff i brottmål. I vissa av de fall i vilka överklagande
kan ske till tingsrätt ankom tidigare den primära prövningen på tingsrätt
och utövades i ärendeform utan att det förekom något motparts-
förhållande. Särskilt i dessa fall förekommer det vanligtvis inte heller
med den nya lagstiftningen något motpartsförhållande i domstol, om
förvaltningsmyndighetens beslut överklagas. I de allra flesta fall skall ett
överklagande till allmän domstol handläggas enligt ärendelagen. Det
skall dock nämnas att vissa inskrivningsmyndigheters beslut överklagas
direkt till hovrätt och att vissa beslut angående advokater kan
överklagas direkt till Högsta domstolen. I de nu angivna fallen gäller
inte den nuvarande ärendelagen utan rättegångsbalken. Inte heller den
nya ärendelagen föreslås omfatta dessa fåll (se avsnitt 7.1).
Regler enligt vilka en enskild person kan överklaga en förvaltnings-
myndighets beslut till tingsrätt finns numera i föräldrabalken, utsök-
ningsbalken, aktiebolagslagen (1975:1385), lagen (1976:206) om felpar-
keringsavgift, konkurrenslagen (1993:20), skuldsaneringslagen
(1994:334), lagen (1994:1811) om disciplinansvar inom totalförsvaret,
m.m samt marknadsföringslagen (1995:450). Liknande regler finns i
sjölagen (1994:1009) när det gäller klander av dispasch, lagen
(1988:688) om besöksförbud och lagen (1988:950) om kulturminnen
m.m. I ärenden om indrivning av böter är det åklagaren som enligt 13 §
bötesverkställighetslagen (1979:189) kan överklaga ett myndighetsbeslut
till tingsrätten. Åtskilliga av de nu berörda reglerna har tillkommit först
under senare år. Här skall även nämnas de förslag angående nedsättning
av pengar, lösöreköp och kallelse på okända borgenärer som läggs fram
i avsnitten 11, 13 och 14.
Ytterligare lagförslag enligt vilka överklagande kan ske till tingsrätt 84
kan förväntas inom de närmaste åren till följd av att domstolarnas verk-
samhet renodlas. Inte minst den utveckling man har anledning räkna Prop. 1995/96:115
med gör att man i arbetet med en ny ärendelag inte kan undgå att ta upp
frågan om partsrepresentationen i de allmänna domstolarna, dvs. frågan
i vad mån processen skall vara ackusatorisk. Såvitt gäller redan före-
kommande ärendetyper handlar det inte endast om sådana i vilka de
allmänna intressena inte alls är partsrepresenterade utan också om såda-
na ärendetyper i vilka de redan är representerade men kanske inte på
det allra bästa och effektivaste sättet.
Av 20 kap. 6 § föräldrabalken framgår att en överförmyndares beslut
i ett ärende enligt den balken överklagas till tingsrätten. Den bestäm-
melsen har fått en väsentligt större betydelse än tidigare genom att de
flesta frågor om formynderskap m.m. den 1 juli 1995 flyttats från tings-
rätterna till överförmyndarna (prop. 1993/94:251, bet. 1994/95:LU3,
rskr. 1994/95:29, SFS 1994:1433). Samtidigt har dock tillsynen över
överförmyndarna flyttats från tingsrätterna till länsstyrelserna. När den
enskilde överklagar överförmyndarens beslut finns det i domstolen inget
allmänt organ som i ärendet företräder de allmänna intressena som part.
Enligt 18 kap. 1 och 2 §§ utsökningsbalken (UB) får en kronofogde-
myndighets beslut överklagas till tingsrätt av den som beslutet angår,
om det har gått honom emot. I första hand är det den som begär verk-
ställighet och den mot vilken verkställigheten riktar sig som kan vara
parter. I allmänt mål, dvs. ett mål om uttagande av böter, vite, skatt,
m.m. (se 1 kap. 6 § UB) företräds i domstolen det allmänna av Riks-
skatteverket. Det torde knappast förekomma att den som överklagar ett
beslut av kronofogdemyndighet inte har någon motpart i domstolen. I
tingsrätten handläggs överklagandet enligt ärendelagen (se 18 kap. 1 §
andra stycket UB). Det kan nämnas att kronofogdemyndigheten enligt
17 kap. 2 § utsökningsförordningen (1981:981), om det inte är obehöv-
ligt, skall bifoga ett eget yttrande när den sänder överklagandet till
tingsrätten.
I aktiebolagslagen förekommer flera bestämmelser om likvidation.
Enligt 13 kap. 4 § aktiebolagslagen är det tingsrätten som under vissa
förutsättningar meddelar beslut om likvidation. Det sker på anmälan av
Patent- och registreringsverket eller på ansökan av t.ex. styrelsen for
bolaget eller aktieägare. I vissa andra fäll kan enligt 13 kap. 4 a § aktie-
bolagslagen verket förordna om likvidation. Det sker på ansökan av
t.ex. styrelsen eller en borgenär vars rätt kan vara beroende av att det
finns någon som kan företräda bolaget. Frågan får också tas upp själv-
mant av verket. Ett beslut av verket överklagas enligt 18 kap. 8 §
aktiebolagslagen till tingsrätten. I åtskilliga av likvidationsfällen före-
kommer i domstolen ett motpartsförhållande mellan bolaget och den
som gör ansökan. Det finns emellertid även många enpartsärenden. Det
gäller bl.a. de fäll i vilka verket tar upp frågan självmant och styrelsen
för bolaget överklagar. I tingsrätt handläggs samtliga likvidationsfäll
som ärenden enligt ärendelagen.
Lagen om felparkeringsavgift gäller överträdelser av vissa statliga
eller kommunala föreskrifter angående parkering och stannande vilka
inte är förenade med straff. Den som fått en parkeringsanmärkning har 85
omedelbart ett betalningsansvar i enlighet med anmärkningen, men han
kan hos en polismyndighet skriftligen anmäla att han bestrider ansvar. Prop. 1995/96:115
Om inte myndigheten undanröjer betalningsansvaret kan den som fått
anmärkningen överklaga till tingsrätt där överklagandet prövas enligt
ärendelagen. I det läget inträder åklagaren i processen och för inför
domstolen det allmännas talan mot den som överklagat. Åklagarens
deltagande hänger samman med att felparkering tidigare var krimi-
naliserad.
En åtgärd enligt konkurrenslagen skall i många fall beslutas av Stock-
holms tingsrätt. För åtskilliga situationer förutsätts att Konkurrensverket
väcker talan om saken enligt rättegångsbalkens regler om tvistemål,
men också ett foretag kan behöva ta initiativ till en rättegång. För vissa
situationer enligt konkurrenslagen skall ärendelagen tillämpas. Det
gäller dels sådana situationer där verket enligt 47 § konkurrenslagen
ansöker om undersökning hos ett företag, dels fall där verkets beslut
enligt 60 § samma lag överklagas till tingsrätten. I de förra fallen är
Konkurrensverket givetvis alltid part i ärendet. För de senare fallen har
år 1994 (prop. 1994/95:44, bet. 1994/95:NU5, rskr. 1994/95:56, SFS
1994:1494) i 65 a § konkurrenslagen inforts en bestämmelse om att en
domstol inte får ändra ett beslut av verket utan att verket lämnats
tillfälle att yttra sig. Samtidigt har verket genom en ändring i 63 §
samma lag getts rätt att överklaga, om tingsrätten med anledning av ett
överklagande ändrat verkets beslut.
Skuldsanering beslutas i första hand av kronofogdemyndighet. Myn-
dighetens beslut att avvisa eller avslå en ansökan om skuldsanering,
inleda skuldsanering eller fastställa en skuldsanering överklagas enligt
29 § skuldsaneringslagen till tingsrätt. Detsamma gäller kronofogde-
myndighetens beslut att avskriva ett skuldsaneringsärende från vidare
handläggning. Vid överklagande är det gäldenären och borgenärerna
som är parter. Staten företräds av Riksskatteverket.
Enligt lagen om disciplinansvar inom totalförsvaret, m.m., som den 1
juli 1995 ersatt lagen (1986:644) om disciplinförseelser av krigsmän
m.m., är det alltid en förvaltningsmyndighet i regeringsformens mening
som utdömer en disciplinpåföljd (varning, extratjänst, löneavdrag eller
utegångsförbud). Den disciplinansvarige kan genom beslut av myn-
digheten också åläggas en ersättningsskyldighet, om material som har
lämnats ut till honom för personligt bruk har skadats eller förlorats. I de
nu angivna fellen kan den som drabbats av påföljden eller ersättnings-
anspråket överklaga till en tingsrätt. Om överklagandet avser endast en
ersättningsfråga handläggs det i de flesta fell i tvistemålsform. Annars
handläggs det enligt ärendelagen. Vid överklagande inträdde tidigare
åklagaren i processen och förde inför domstolen det allmännas talan mot
den som överklagat. Åklagarens deltagande hängde samman med att
disciplinförseelser av krigsmän förr var kriminaliserade och ersättnings-
frågor ofta behandlas inom ramen for ett ärende om disciplinansvar.
Sedan den 1 juli 1994 är det i stället för åklagaren den myndighet som
har meddelat beslutet som skall föra det allmännas talan i domstolen
(prop. 1993/94:112, bet. 1993/94:JuU26, rskr. 1993/94:299, SFS
1994:520). Av skäl som anges i avsnitt 17.28 bör i fortsättningen ett 86
överklagande alltid handläggas i ärendeform.
Enligt 42 § andra stycket lagen (1995:450) om marknadsföring kan i Prop. 1995/96:115
vissa fall ett beslut av Konsumentombudsmannen överklagas till Stock-
holms tingsrätt. I tingsrätten är ärendena av enpartsnatur.
Enligt 21 kap 6 § sjölagen förs talan mot dispasch genom klander. Ett
klander enligt sjölagen skiljer sig från alla andra klanderfåll genom att
det inte skall väckas någon talan enligt rättegångsbalkens regler. I stället
är klandret närmast att jämställa med ett överklagande. Efter ett klander
förekommer det alltid en motpart. Frågor om hur dispaschärendena bör
handläggas kommer att behandlas närmare i avsnitt 17.27.
Även enligt 14 § lagen om besöksförbud och 6 kap. 11 § lagen om
kulturminnen m.m. kan den som är missnöjd med ett myndighetsbeslut
få beslutet överprövat av tingsrätten i ett domstolsärende. Enligt den
förra lagen gäller det beslut av åklagare om besöksförbud. Enligt den
senare gäller det beslut av Riksantikvarieämbetet om provisoriskt om-
händertagande av egendom. Formellt sett används inte i de nu berörda
lagarna konstruktionen med överklagande. I stället kan den som är
missnöjd med myndighetsbeslutet ”begära rättens prövning” av myndig-
hetsbeslutet. Beträffande besöksförbudsärendena sägs uttryckligen att i
fråga om en begäran skall gälla det som sägs i ärendelagen i fråga om
ansökan. Såvitt gäller kulturminnesärendena kan det emellertid vara
naturligare att i de flesta hänseenden tillämpa reglerna för överkla-
gandefall (dock inte när det gäller t.ex. frister för ärendets inledande).
En annan sak är att lagen om besöksförbud innehåller sådana regler om
partsställningen m.m. i domstolsärendet som utesluter en tillämpning av
motsvarande regler i en ärendelag (se prop. 1987/88:137 s. 29). De
ärenden enligt lagen om kulturminnen m.m. som vid tingsrätten inleds
genom en begäran om överprövning är formellt sett av enpartsnatur
men det finns flera särskilda regler som tillgodoser åtminstone
huvuddelen av det behov som finns av den primära beslutsmyndighetens
medverkan i förfarandet.
Enligt 13 § bötesverkställighetslagen (1979:189) kan åklagaren till
tingsrätt överklaga ett beslut av kronofogdemyndighet om att
verkställigheten av ett bötesbeslut skall avbrytas. I tingsrätten är den
bötfällde motpart.
Frågor om eventuell partsrepresentation för allmänna intressen i såda-
na ärendetyper där överklagande skall ske direkt till hovrätt eller Högsta
domstolen bör lämnas utanför den nu aktuella reformen, bl.a. eftersom
inte ärendelagen utan endast rättegångsbalken är tillämplig i fråga om
förfarandet.
Skälen för regeringens förslag:
Behovet av en tväpartsprocess i tingsrätt
Av den gjorda redovisningen framgår att det inte är helt ovanligt att en
enskild part som till en allmän domstol överklagar en förvaltningsmyn-
dighets beslut kommer att sakna motpart i processen. Utvecklingen kan
antas komma att gå i den riktningen att antalet fäll i vilka en förvalt-
ningsmyndighets beslut överklagas till tingsrätt ökar. Till detta bidrar att 87
man har anledning räkna med en fortsatt renodling av domstolarnas roll Prop. 1995/96:115
när det gäller sådana enklare fall som inte ligger inom det egentliga
rättskipningsområdet. En renodling sker nämligen enklast på det sättet
att den primära beslutsfunktionen flyttas från domstol till förvaltnings-
myndighet med överklagandemöjlighet till tingsrätt. Exempel utgör för-
mynderskapsärendena. Den primära beslutsfunktionen för de flesta av
dessa ärenden har flyttats till överförmyndare med möjlighet att över-
klaga till tingsrätt. Undan för undan tillkommer det också nya rätts-
områden, och med ett modernt sätt att se på domstolarnas roll är det
ofta naturligt att det på den förvaltningsmyndighet som skall ansvara för
det nya rättsområdet läggs en primär beslutsfunktion med överklagande-
rätt för den enskilde till domstol.
Att det i vissa fall saknas en motpart till den enskilde medför inte
sällan praktiska olägenheter, och dessa är givetvis särskilt märkbara i
förvaltningsdomstolarna. I de domstolarna är det nämligen fortfarande
ojämförligt vanligare att en förvaltningsmyndighets beslut överklagas
utan att de allmänna intressen som står emot en enskild klagandes är
partsrepresenterade. I prop. 1995/96:22 föreslås emellertid att förvalt-
ningsprocesslagen ändras så att en förvaltningsmyndighet vars beslut en
enskild överklagat till en länsrätt skall vara motpart till den enskilde i
domstolsprocessen sedan handlingarna i ärendet överlämnats till dom-
stolen. I de fall en förvaltningsmyndighet är motpart ges domstolen
enligt förslaget en vidgad möjlighet att avgöra målet utan att klagandens
motpart har kommunicerats överklagandet. Myndigheten får föreläggas
att inställa sig till ett sammanträde vid påföljd att utevaro inte utgör
hinder för målets vidare handläggning och avgörende.
Problemen med att allmänna intressen i vissa fall inte är företrädda på
partssidan gör sig kännbara också i allmän domstol. I promemorian
föreslås att en förvaltningsmyndighet vars beslut överklagats till tings-
rätt skall vara motpart till den som har överklagat, om det vid överkla-
gandet förekommer sådana allmänna intressen i ärendet som myndig-
heten har till uppgift att bevaka och som inte bevakas av någon annan
förvaltningsmyndighet. Domstolen skall dock inte vara skyldig att
kommunicera handlingarna i ärendet med myndigheten. Om samman-
träde hålls i ärendet skall dock myndigheten alltid kallas. Förvaltnings-
myndigheten skall ha rätt att överklaga ett beslut genom vilket
domstolen ändrat dess avgörande.
De allra flesta remissinstanserna godtar förslaget att beslutsmyndig-
hetema skall göras till parter men några remissinstanser är kritiska.
Flera andra remissinstanser riktar kritik mot enskildheter i förslaget.
Nästan samtliga remissinstanser synes dela den i promemorian fram-
förda uppfattningen att det inte med fog kan hävdas att det av några
principiella skäl skulle vara nödvändigt att de allmänna intressen som
förekommer i en domstolsprocess alltid företräds av något allmänt organ
i egenskap av part. Antagligen förhåller det sig i alla kulturländer på
det sättet att det i en mängd situationer ankommer endast på domstolen
att utan påpekande från något allmänt organ beakta att allmänna
intressen hävdas på ett adekvat sätt. För de allmänna domstolarnas del 88
kan samtliga indispositiva tvistemål tas som exempel på fall i vilka
domstolen har att beakta också allmänna intressen som inte är parts- Prop. 1995/96:115
representerade. En annan sak är att det t.ex. vid överklagande av ett
myndighetsbeslut i ett enpartsärende betydligt klarare syns att de
allmänna intressena inte är partsrepresenterade.
Behovet av en företrädare för de allmänna intressena hänger i första
hand samman med utredningskravet. Utredningsmaterialet kan bli fylli-
gare genom att det uppstår en dialog mellan parter. Givetvis är det
ingenting som säger att detta mer allmänt skulle vara till fördel för de
enskilda. En tvåpartsprocess är emellertid inte det enda sättet att sörja
för ett fylligt utredningsmaterial. De fördelar en tvåpartsprocess har i
det hänseendet kan nämligen i normalfallet i ganska stor utsträckning
uppnås redan genom att beslutsmyndigheten i någon annan form än
genom en partsinlaga yttrar sig till domstolen. Detta är också en
synpunkt som framförs i flertalet av de remissyttranden i vilka reformen
avstyrks. Det finns dock situationer där det inte räcker med ett yttrande
av beslutsmyndigheten. Sålunda bereder frånvaron av en myndighet som
motpart inte sällan problem för domstolen t.ex. när det skall hållas ett
sammanträde. Till detta skall läggas att ett inhämtande av yttrande
givetvis inte alltid kan ersätta tvåpartsprocessens fördelar när det gäller
beslutsmyndighetens eventuellt förekommande egna behov av att med-
verka i processen.
Genom att parterna i en tvåpartsprocess söijer för ett bättre utred-
ningsmaterial minskar behovet av en aktivitet från domstolens sida när
det gäller att skaffa in utredning i målet. Det finns en uppenbar risk att
en domstol som i ett enpartsärende ex officio inhämtar utredning kan
komma att uppfattas som partisk, om utredningen visar sig vara till
nackdel för parten. Detta gäller givetvis i särskilt hög grad om inhäm-
tandet sker utan några fasta rutiner. Situationen är emellertid för
åtskilliga fall närmast ofrånkomlig (jfr t.ex. 35 kap. 6 § andra meningen
RB om inhämtande ex officio av bevisning och 17 kap. 3 § andra
meningen RB motsättningsvis om dömande i vissa fäll på en inte
åberopad grund). Det viktiga i det nu berörda sammanhanget är att de
principer domstolen har att följa är så klara som möjligt.
Avsaknaden av en dialog mellan två parter är särskilt tydligt kännbar
för domstolen när det behöver hållas ett sammanträde i ärendet. För ett
stort antal ärenden är det emellertid sett ur domstolssynvinkel relativt
ointressant om det finns någon myndighet som i domstolen för det all-
männas talan mot den enskilde. Domstolen avgör i sådana fåll ärendet
lika bra utan tvåpartsprocess som med. Ser man behovet av en reform
ur det tänkta partsperspektivet är fördelarna och nackdelarna med en re-
form starkt beroende av hur man konstruerar de allmänna intressenas
representation i domstolsförfårandet.
Beslutsmyndigheten som part
Det kan sägas förekomma två skilda system för att vid överklagande av
ett myndighetsbeslut låta allmänna intressen vara partsrepresenterade.
Det ena är att beslutsmyndigheten själv företräder dessa intressen. Det
89
andra är att ett annat samhälligt organ träder in. Båda systemen har Prop. 1995/96:115
sedan länge förekommit parallellt i svensk lagstiftning. När det gäller
överklaganden till förvaltningsdomstol har utvecklingen det senaste
decenniet inneburit att särskilda organ som företrädare för de allmänna
intressena på många områden ersatts av beslutsmyndigheten. Detta gäl-
ler t.ex. skatteområdet. Även på de allmänna domstolarnas områden har
det förekommit liknande tendenser under senare tid. Sålunda har år
1994 i militära disciplinärenden m.m. åklagaren som partsföreträdare
ersatts av beslutsmyndigheten. I ärenden enligt konkurrenslagen
(1993:20) har Konkurrensverket getts en ställning som i stora delar
överensstämmer med den som en part har.
Principiellt är det ingenting som hindrar att man låter beslutsmyndig-
heten vara part vid ett eventuellt överklagande. En beslutsmyndighet
kan visserligen i och med att den uppträder som part i domstols-
processen inte sägas vara opartisk men den har skyldighet att uppträda
objektivt på samma sätt som t.ex. en åklagare i brottmålsprocessen.
Med beslutsmyndigheten som part får man en enkel och billig lösning.
Särskilt för sådana rättsområden där man av ett eller annat skäl vill ha
möjlighet att låta ett fristående allmänt organ överklaga förvaltnings-
myndighetens beslut är dock givetvis en sådan lösning mindre lämplig.
Man skulle nämligen få en hopplöst splittrad ansvarsbild, om inte
samma myndighet som har möjlighet att överklaga myndighetens beslut
också skulle företräda de allmänna intressena i händelse av att en
enskild part överklagar.
Det finns inte behov av någon mer allmän reform enligt vilken från
beslutsmyndigheten fristående organ ges rätt att företräda de allmänna
intressena vid överklagande av myndighetens beslut. En sådan reform
skulle också ställa sig orimligt kostnadskrävande. Det som kan diskute-
ras är i stället i vilken omfattning beslutsmyndigheten skall företräda de
allmänna intressena i händelse av en domstolsprocess. Detta gäller inte
endast sådana områden på vilka de allmänna intressena med nuvarande
ordning inte alls är partsrepresenterade utan också sådana områden på
vilka redan beslutsmyndigheten eller ett från den myndigheten fristående
organ företräder dessa intressen. Väljer man den lösningen att besluts-
myndigheten skall vara part när myndighetens beslut överklagas in-
ställer sig nämligen frågan om myndigheten alltid skall medverka på det
sättet eller om medverkan skall vara begränsad till vissa fall.
Obligatorisk eller fakultativ medverkan av beslutsmyndigheten?
Det kan förefalla naturligt att man för ett visst rättsområde inte skall
behöva välja endast mellan ett system enligt vilket de allmänna intresse-
na är partsföreträdda i samtliga ärenden och ett system enligt vilket de
aldrig är företrädda. För att man skall kunna bedöma lämpligheten av
en mera flexibel ordning har man att ta ställning bl.a. till under vilka
förutsättningar det finns ett praktiskt behov av att de allmänna
intressena är partsföreträdda. Även principiella frågor tilldrar sig ett
intresse.
90
|
En medverkan av beslutsmyndigheten behövs knappast när det i ären- Inom den nu angivna ramen kan en beslutsmyndighet tänkas ha flera |
Prop. 1995/96:115 |
|
med. I annat fall blir myndighetens medverkan ett spegelfakteri. Här För arbetsbelastningen vid beslutsmyndigheten är det givetvis att före- |
91 |
till en omotiverad förskjutning av den primära beslutsnivån. Syftet med Prop. 1995/96:115
ett överklagande låter sig emellertid inte regleras på det sättet att över-
klagande tillåts i vissa fall men inte i andra. För att avskära sådana fall
som av ett eller annat skäl inte bör prövas i en högre instans bör i
stället användas regler om krav på prövningstillstånd.
Den enskilde parten kan ha en del att tjäna på att de allmänna intres-
sena blir partsföreträdda i ärendet, men detta gäller nog uteslutande
sådana fåll i vilka myndigheten har något att tillägga i saken, t.ex. där-
för att den enskilde parten dragit in någonting nytt i processen och ge-
nom ett motpartsagerande kan få bättre kunskap om vad som krävs av
honom för att han skall kunna vinna processen. Generellt sett kan man
nog dock hävda att den enskilde sällan anser sig vara betjänt av att
under domstolsprocessen bli motsagd av beslutsmyndigheten. Den en-
skildes behov av rättshjälp torde inte påverkas av att beslutsmyndigheten
uppträder som hans motpart.
Domstolens intresse av beslutsmyndighetens medverkan hänför sig
som angetts förut framför allt till den situationen att det i ärendet be-
höver hämtas in utredning eller att det behöver hållas sammanträde. Det
är ju också i sådana fåll som tilltron till domstolens objektivitet kan
komma att bli satt i fåra, om inte beslutsmyndigheten medverkar som
part.
För att man skall kunna få ett system som varken är tungrott eller
onödigt kostnadskrävande är det mot den nu redovisade bakgrunden
nödvändigt att systemet är så flexibelt att beslutsmyndigheten inte alltid
behöver medverka aktivt i domstolsforfårandet. Behovet av flexibilitet
bör dock inte tillgodoses genom promemorians svårtolkade begräns-
ningar att det for beslutsmyndighetens partsställning skall krävas dels att
det vid överklagandet förekommer sådana allmänna intressen i ärendet
som myndigheten har till uppgift att bevaka, dels att det rör sig om
intressen som inte bevakas av någon annan förvaltningsmyndighet. Den
omständigheten att myndigheten alltid är part behöver nämligen som det
påpekas i promemorian inte nödvändigtvis medföra att den alltid
medverkar aktivt. Som nyligen skett i propositionen om tvåpartsprocess
i de allmänna förvaltningsdomstolarna kan man därför välja den
lösningen att beslutsmyndigheten alltid är part och tillgodose behovet av
flexibilitet inom ramen för reglerna om kommunicering. För de
allmänna domstolarna behövs dessutom att reglerna om kallelser av
beslutsmyndigheter till sammanträden blir så flexibla att man kan ta
hänsyn till att de allmänna intressena i vissa fåll där myndigheten blir
part är föga framträdande i ärendet. Det behövs också vissa undan-
tagsbestämmelser för sådana fåll i vilka den primära beslutsuppgiften
ligger på en kronofogdemyndighet. Om beslutsmyndigheten alltid är
part behövs det inga särskilda regler om myndighetens rätt att överklaga
ett domstolsbeslut.
När det gäller kostnadsbilden förtjänar det att påpekas att på förvalt-
ningsdomstolarnas områden reformer genom vilka beslutsmyndigheter
gjorts till parter har kunnat genomföras utan några mera betydande ut-
bildningsinsatser inom dessa myndigheter. I allmän domstol kanske 92
behovet av sammanträden för vissa ärendetyper är större, men för den
skull finns det inte anledning räkna med att de anställda vid myndig- Prop. 1995/96:115
hetema behöver någon mer omfattande utbildning. Själva förfarandet
skall ju vara så utformat att även enskilda skall kunna klara sig själva i
de allra flesta fall.
Mot den nu angivna bakgrunden bör i den nya ärendelagen före-
skrivas att en förvaltningsmyndighet är motpart i domstolsprocessen,
om en enskild överklagar myndighetens beslut (se 11 §). Dessutom bör
i den lagen föreskrivas att domstolen inte är skyldig att ge beslutsmyn-
digheten tillfälle att ge in en svarsskrivelse eller att kommunicera hand-
lingar med myndigheten, om detta är onödigt (se 15 och 22 §§).
Myndigheten bör underrättas om alla sammanträden som hålls i ärendet
men bör kallas till sammanträdet endast om domstolen anser att
myndigheten behöver inställa sig (se 18 §). Den nu angivna ordningen
bör ses som en normallösning från vilken man för en viss typ av
ärenden kan avvika i en eller annan riktning genom särskilda före-
skrifter i den aktuella materiella lagstiftningen.
Såvitt gäller de nu förekommande ärendetypema i allmän domstol
innebär den här föreslagna reformen att man i stället för en enpartspro-
cess får en tvåpartsprocess i de ärenden som regleras i föräldrabalken
(överförmyndarärenden), aktiebolagslagen (likvidationsärenden) och
lagen om marknadsföring. Därmed är dock inte sagt att beslutsmyndig-
heten i dessa ärenden mer allmänt behöver medverka aktivt i dom-
stolsprocessen. När det gäller disciplinärenden inom totalförsvaret inne-
bär reformen framför allt att domstolen kan avstå från kommunicering
när det saknas anledning att ändra myndighetens beslut. Hänsyn
behöver dock i vissa sådana ärenden tas till Europakonventionens krav
på muntlighet i förfarandet. I utsökningsärenden och skuldsanerings-
ärenden är det en kronofogdemyndighets beslut som överklagas till
tingsrätt. Det förekommer endast i mycket begränsad omfattning några
allmänna intressen som inte redan med nu gällande regler är
representerade på partssidan. Om myndigheten blev part i händelse av
överklagande skulle detta kunna leda till att den kom att stå i
motpartsställning till sin överordnade myndighet, Riksskatteverket. För
den skull bör de berörda ärendena undantas från ärendelagens bestäm-
melser om beslutsmyndighetens medverkan som part. För bötes-
verkställighetsärenden får reformen ingen betydelse eftersom det endast
är åklagaren som kan överklaga myndighetens beslut.
När det gäller felparkeringsärenden finns det anledning konstatera att
en reform enligt vilken polismyndigheten ersätter åklagarmyndigheten
som företrädare i domstolsförfarandet för de allmänna intressena inne-
bär avsevärda effektiviseringsvinster. Polismyndigheten har ju redan
haft hand om ärendet i samband med sitt primära beslutsfattande enligt
9 § lagen (1976:206) om felparkeringsavgift. När man bedömer den av
Rikspolisstyrelsen berörda resursfrågan har man anledning konstatera att
det med de kommuniceringsregler som föreslås för domstolarna endast
i en del av ärendena kommer att krävas någon insats från myndighetens
sida i domstolsförfarandet. Om myndigheten behöver vara aktiv i dom-
stolsförfarandet bör regelmässigt samma tjänstemän som vanligen hand- 93
lägger parkeringsärendena hos myndigheten kunna agera på myndig-
hetens vägnar. Uppgiften att företräda de allmänna intressena i dom- Prop. 1995/96:115
stolsförfarandet framstår därmed som relativt obetydlig ur resurssynvin-
kel. Mot den bakgrunden bör regeln om beslutsmyndigheters medverkan
i domstolsförfarandet väljas också för felparkeringsärendenas del.
För konkurrensärenden bör man inte ändra de regler som antogs av
statsmakterna år 1994. Sådana konkurrensärenden som grundar sig på
överklagande skiljer sig nämligen väsentligt från övriga ärendekategori-
er i vilka det kan förekomma ett överklagande till tingsrätt. Ärendena
handlar bl.a. om förbud mot kartellsamarbete och mot enskilda företags
missbruk av en dominerande ställning på marknaden. De ingripanden
som sker genom besluten i de överklagade ärendena utgör styrinstru-
ment av stor samhällsekonomisk och konsumentpolitisk betydelse. De
frågor som kommer upp under behandlingen av ett ärende är till sin
natur ofta av samma slag som de vilka kommer upp vid prövningen av
ett tvistemål enligt konkurrenslagen. Frågorna är i allmänhet komplice-
rade. Regelmässigt förekommer det en sådan argumentering från det
företag som har klagat att det skulle vara meningslöst att bygga regle-
ringen av Konkurrensverkets medverkan som part i tingsrättsprocessen
på en fakultativ kommuniceringsskyldighet.
De ärenden som överklagas direkt från en inskrivningsmyndighet till
hovrätten bör enligt det som angetts i avsnitt 7.1 inte omfattas av den
nu pågående reformen. Detta innebär att de även i fortsättningen skall
handläggas enligt rättegångsbalken.
Den närmare utformningen av förslagen kommer att redovisas i för-
fattningskommentaren till 11, 15, 18 och 22 §§ förslaget till ny ärende-
lag.
Regeringens förslag: Den nya ärendelagen skall inte innehålla
någon regel om klagotidens beräkning.
Promemorians förslag: Ett överklagande av ett myndighetsbeslut
skall ha kommit in till tingsrätten inom tre veckor från dagen för
beslutet.
Remissinstanserna: De allra flesta remissinstanserna har tillstyrkt
promemorieförslaget eller lämnat detta utan erinran. Länsrätten i
Göteborgs och Bohus län, Riksskatteverket, Skattemyndigheten i
Malmöhus län och Överförmyndamämnden i Stockholm menar dock att
utgångspunkten för beräkning av tiden för överklagande av en
förvaltningsmyndighets beslut i stället bör vara den tidpunkt då kla-
ganden fått del av beslutet. Överåklagaren vid Regionalåklagarmyndig-
heten i Gävle tar upp frågan om inte ärendelagen bör innehålla en regel
om att domstolen får ta upp även ett överklagande som getts in för sent
men i enlighet med en felaktig hänvisning från beslutsmyndigheten (jfr
7 § FPL).
94
Skälen för regeringens förslag: Allmänna bestämmelser om över- Prop. 1995/96:115
klagande av myndigheters beslut finns i 23 § förvaltningslagen. För
överklagande av en kronofogdemyndighets beslut gäller dock inte den
lagen utan utsökningsbalken. Speciella bestämmelser om överklagande
till tingsrätt finns i de flesta av de lagar som ger möjlighet att överklaga
ett beslut till tingsrätt.
Den nuvarande regleringen av klagotider företer en splittrad bild. Den
grundregel som finns i 23 § andra stycket förvaltningslagen om över-
klagande inom tre veckor från det att klaganden fick del av beslutet
gäller vid överklagande enligt 60 § konkurrenslagen (1993:20). På sam-
ma sätt beräknas klagotidema enligt t.ex. 10 § andra stycket lagen
(1976:206) om felparkeringsavgift, 13 § bötesverkställighetslagen
(1979:189) samt 51 och 62 §§ lagen (1994:1811) om disciplinansvar
inom totalförsvaret, m.m. I utsökningsmål (för vilka förvaltningslagen
aldrig gäller) får enligt 18 kap. 7 § utsökningsbalken vissa beslut över-
klagas utan hänsyn till tid medan för andra fall gäller en klagotid om tre
veckor beräknad med utgångspunkt från delgivning eller dagen för för-
säljning av utmätt egendom. Enligt 18 kap. 8 § aktiebolagslagen
(1975:1385) överklagas ett beslut av registreringsmyndigheten inom tre
veckor från dagen för beslutet. Klagotiden är densamma enligt skuldsa-
neringslagen. För begäran om överprövning av åklagares beslut om
besöksförbud eller av Riksantikvarieämbetets beslut om olagligt bortfört
kulturföremål gäller inga frister. Efter en lagändring år 1994 gäller för-
valtningslagens bestämmelser vid överklagande av en överförmyndares
beslut (prop. 1993/94:251, bet. 1994/95:LU3, rskr. 1994/95:29, SFS
1994:1433). När en länsstyrelses slutliga beslut angående nedsättning av
pengar överklagas till hovrätt (se avsnitt 11) är klagotiden tre veckor
från beslutsdagen på grund av en bestämmelse i 21 § rättegångsbalkens
promulgationslag.
Enligt rättegångsbalken är huvudregeln den att klagotiden utgör tre
veckor räknat från dagen för avgörandet. Såvitt gäller beslut under
rättegången som meddelats utan sammanhang med ett sammanträde är
dock utgångspunkten för beräkningen av klagotiden delfåendet av
beslutet. Enligt 7 § FPL gäller samma klagotid som enligt förvalt-
ningslagen.
I promemorian föreslås att det i den nya ärendelagen tas in en
bestämmelse som innebär att tiden för överklagande av ett myndig-
hetsbeslut till tingsrätt skall vara tre veckor från beslutets dag, om det
inte sägs något annat i en annan lag. Den kritik som under remiss-
behandlingen riktats mot detta förslag har sin grund i att med pro-
memorieförslaget enskilda löper en risk att faktiskt gå miste om sin rätt
att överklaga.
Systemet med beslutsdagen som utgångspunkt för klagotider har under
lång tid fungerat väl på åtskilliga rättsområden. Behovet av att undvika
onödiga och kostnadskrävande delgivningar talar med styrka för att man
inte tar delgivning som utgångspunkt för beräkningen av klagotider
annat än om det finns särskilda skäl för detta. Ett sådant skäl kan vara
att det inte går att åstadkomma organisatoriska förutsättningar for att 95
tillfredsställande garantera att myndighetens beslut alltid kan sändas till
den som är part redan i anslutning till att beslutet meddelas. För sådana Prop. 1995/96:115
beslut som inte är slutliga, dvs. beslut som meddelas under myndighe-
tens handläggning av ärendet, kan ett skäl vara att det skulle vara onö-
digt betungande för myndigheten att regelmässigt sända besluten till
parterna utan något som helst dröjsmål. I vilken omfattning det på skil-
da rättsområden förekommer särskilda skäl måste avgöras från rättsom-
råde till rättsområde. I det nu föreliggande ärendet finns det inte under-
lag för att mera allmänt ändra de nu förekommande reglerna om ut-
gångspunkten för beräkningen av klagotider. De möjligheter till effekti-
viseringar som ligger i en övergång till ett system med beslutsdagen
som utgångspunkt får i stället tas till vara i senare lagstiftningsärenden.
I lagrådsremissen föreslås emellertid att det i den nya ärendelagen tas
upp en allmän bestämmelse angående en klagotid om tre veckor räknad
från beslutets dag. En sådan regel skulle komma att gälla endast sådana
fall för vilka det inte finns särskilda bestämmelser. Lagrådet förordar
att man för ett överklagande av en förvaltningsmyndighets beslut till
tingsrätt skall ha samma grundregel om klagofrister som vid över-
klaganden inom förvaltningsrätten, dvs. tre veckor från delfående av
beslutet. Otvivelaktigt finns det ett värde i att grundregeln för alla
överklaganden av förvaltningsmyndigheters beslut är densamma. Det är
dock inte alldeles säkert att den lösning som inom förvaltningsrätten
valts för beräkningen i normala fåll av klagofrister är den optimala. Ett
problem är hur man skall se på frågan om en formlig delgivning
behöver ske. Detta problem innefattar frågan om i vilken utsträckning
man kan avstå från bevis om laga kraft. I det nu aktuella lagstift-
ningsärendet finns det inte underlag för någon mer ingående analys av
problemställningen. I den nya ärendelagen bör därför inte nu tas upp
någon självständig regel om beräkningen av klagofrister. I stället bör
man falla tillbaka på de särskilda regler i ämnet som finns i anslutning
till materiell lagstiftning och - när sådana regler saknas - på den
allmänna regeln i förvaltningslagen.
Inom förvaltningsprocessrätten gäller att ett för sent inkommet över-
klagande inte skall avvisas, om en försening beror på att den beslutande
myndigheten har lämnat klaganden en felaktig hänvisning om hur man
överklagar. På den allmänna domstolssidan är det i stället så att en fel-
aktig hänvisning utgör grund för återställande av försutten tid enligt 58
kap. 11 § RB. Återställande av försutten tid kan ske även inom förvalt-
ningsprocessrätten, men en specialregel behövs för den processen av det
skälet att systemet för överklagande av vissa myndigheters beslut är
relativt invecklat och antalet felaktiga hänvisningar därmed inte
obetydligt. Även för överklaganden till tingsrätt eller till högre domstol
kan det förekomma felaktiga hänvisningar, men de är med all säkerhet
relativt sällsynta och någon specialregel för de fall där myndigheter ger
en felaktig hänvisning behövs därför inte.
När det gäller frister för överklaganden av domstolars beslut i dom-
stolsärenden finns det inte skäl att i det nu aktuella ärendet frångå den
nuvarande ordningen (se författningskommentaren till 38 § förslaget till
ny ärendelag). Som Lagrådet varit inne på kan det emellertid finnas skäl
96
att se över reglerna i samband med en eventuell reform av reglerna om Prop. 1995/96:115
klagofrister inom förvaltningsrätten.
Regeringens förslag: En tingsrätt skall i ett domstolsärende bestå
av en juristdomare. Om det finns särskilda skäl med hänsyn till
ärendets beskaffenhet skall tingsrätten dock få bestå av tre sådana
domare. De nuvarande reglerna om medverkan av nämndemän i
tingsrätt i vissa ärendetyper skall i sak fortfarande gälla for
sådana fåll där det finns särskilda skäl for en sådan samman-
sättning. Reglerna om detta tas in i de lagar som innehåller de
materiella bestämmelserna för de ärendekategorier det handlar
om. Möjligheterna att delegera arbetsuppgifter till sådana personer
som är anställda vid tingsrätten utan att vara juristdomare utvidgas
att gälla även enkla ärenden om bouppteckning och arvsskatt.
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: De allra flesta remissinstanserna har tillstyrkt
förslaget eller lämnat detta utan erinran. Svea hovrätt anser dock att
förutsättningen för en flerdomarsammansättning bör vara att en sådan
behövs. Den hovrätten samt Göteborgs tingsrätt och Domstolsverket
kritiserar införandet av uttrycket ”juristdomare”. Sveriges domareför-
bund anser att det skall läggas i tingsrättens hand att bestämma hur
tingsrätten skall vara sammansatt. Ronneby tingsrätt anser att lokutionen
”särskilda skäl” är alltför intetsägande. Malmö tingsrätt och Sandvikens
tingsrätt menar att en högre domstol inte bör ha möjlighet att besluta
om återförvisning på grund av en domförhetsfråga.
Skälen för regeringens förslag: För domstolsärenden gäller relativt
invecklade bestämmelser om tingsrätts sammansättning. Huvudregeln är
att tingsrätten skall bestå av en lagfaren domare, dvs. av en domare
som avlagt juris kandidatexamen eller juristexamen. Vid avgörande av
ärendet skall tingsrätten dock bestå av tre juristdomare eller av en
juristdomare och nämndemän i ett stort antal fåll. Dels gäller det
samtliga ärenden som är tvistiga eller där det annars förekommer
anledning till den större sammansättningen, dels gäller det vissa i bl.a.
6 § andra stycket ärendelagen uppräknade ärendetyper. För vissa sjö-
rättsliga ärenden, konkurrensärenden och ärenden enligt marknads-
föringslagen finns det särbestämmelser om medverkan av experter. För
vissa enklare ärenden får regeringen bestämma att vid tingsrätt även
sådana anställda som inte är juristdomare skall få handlägga ärendet.
Mot de nu redovisade bestämmelserna skall ställas rättegångsbalkens
bestämmelser för tvistemål. Huvudregeln enligt 1 kap. 3 § RB är att
tingsrätten skall bestå av en juristdomare. Enligt 1 kap. 3 a § RB skall
tingsrätten dock vid huvudförhandling bestå av tre sådana domare (eller
vid förfåll för en av dem av två), om inte annat är föreskrivet. När hu-
97
7 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 115
vudförhandlingen hålls i förenklad form skall tingsrätten bestå av en Prop. 1995/96:115
juristdomare. Detsamma gäller i annat fall när det är tillräckligt att en
domare sitter i rätten och parterna samtycker till det eller målet är av
enkel beskaffenhet. I tvistemål där förlikning om saken är tillåten skall
tingsrätten enligt 1 kap. 3 d § i de allra flesta fäll bestå en en juristdo-
mare, om värdet av det som yrkas uppenbart inte överstiger hälften av
basbeloppet. Vid avgörande av mål utan huvudförhandling och vid
prövning av frågor som hör till rättegången får tingsrätten enligt 1 kap.
3 c § RB - utom i fäll som avses i 1 kap. 3 d § - ha den samman-
sättning som är föreskriven för huvudförhandling, om det föreligger
särskilda skäl med hänsyn till målets eller frågans beskaffenhet.
I promemorian föreslås att en tingsrätt i ett domstolsärende skall bestå
av en juristdomare men att tingsrätten får bestå av tre sådana domare
om det finns särskilda skäl. Nuvarande regler om medverkan av nämn-
demän i tingsrätt i vissa ärendetyper skall i sak fortfärande gälla för
sådana fäll där det föreligger särskilda skäl för en sådan sammansätt-
ning. Promemorieförslaget har godtagits av de allra flesta remissinstan-
serna men det finns också kritiska röster.
Först skall sägas att några remissinstanser har förespråkat att man inte
i olika lagar använder termerna ”lagfären domare” och ”juristdomare”
som beteckningar för samma begrepp. Den förra termen definieras i
kungörelsen (1964:29) angående kunskapsprov för behörighet som do-
mare, m.m. Termen förekommer på hundratals ställen i lagstiftningen
men är alltför ålderdomlig för att passa in i en nyskriven processlag.
Det kan knappast orsaka några praktiska olägenheter av betydelse att
man tills vidare använder de båda termerna vid sidan av varandra i
lagstiftningen. I den nya ärendelagen bör därför användas termen
”juristdomare”. Självklart kräver även denna term en definition genom
förordningsbestämmelser.
När det gäller frågorna om domförhet finns det sakligt sett anledning
konstatera att regleringen i ärendelagen inte har följt med i den utveck-
ling som förekommit på rättegångsbalkens område. På det området har
nämligen utrymmet för endomarkompetensen successivt utvidgats.
Ärendena är i de allra flesta fäll av enkel natur och det rimliga synes
såvitt gäller tingsrätter vara att i grunden ha en regel om endomarkom-
petens med möjlighet till en kvalificerad sammansättning i speciella fäll.
Med hänsyn till frågans vikt kan man inte helt lägga i tingsrättens hand
att bestämma hur den skall vara sammansatt. I stället bör en särskild be-
stämmelse införas i den nya ärendelagen. Grundregeln bör givetvis vara
att tingsrätten består av en juristdomare (jfr 1 kap. 3 § RB). I speciella
fäll bör dock tingsrätten få bestå av tre juristdomare (jfr 1 kap. 3 a och
3 c §§ RB). Det kan hävdas att det i promemorieförslaget på den punk-
ten valda uttryckssättet är alltför oprecist. Man vinner dock knappast
någonting genom att i stället ange att en större sammansättning skall
väljas ”om det behövs”. Självklart ligger ju även i ett uttryckssätt som
”särskilda skäl” att den större sammansättningen skall behövas. Prome-
morieförslaget bör emellertid kompletteras på det sättet att det skall
finnas särskilda skäl ”med hänsyn till ärendets beskaffenhet”. Genom 98
detta undviker man nämligen den tolkningen att de särskilda skälen
skulle kunna influeras av sådant som t.ex. tingsrättens arbetsbelastning. Prop. 1995/96:115
Med tanke på förfarandets natur behövs det inga regler om vad som
händer när en av flera domare får förfall.
För vissa ärendetyper, framfor allt inom familjerätten, finns det som
redan nämnts särskilda bestämmelser om att under vissa förutsättningar
nämndemän skall medverka. Dessa bestämmelser bör ändras på det sät-
tet att nämndemännen skall medverka endast om det finns särskilda skäl
med hänsyn till ärendets beskaffenhet (se lagförslagen 2, 3, 17, 20 och
28). För några speciella ärendetyper i vilka en tingsrätt under vissa för-
utsättningar skall bestå av juristdomare och experter i förening, näm-
ligen konkurrensärenden, vissa sjörättsliga ärenden och ärenden enligt
marknadsföringslagen, bör andra lösningar väljas (se lagförslagen 25
och 29).
Ingen av de regler som har avseende endast på en viss ärendekategori
bör tas in i den nya ärendelagen. I stället bör reglerna föras till den
materiella lagstiftningen för de berörda ärendena. Detta gäller även
reglerna om möjligheterna att delegera arbetsuppgifter till sådana
anställda i en tingsrätt som inte är juristdomare. I samband med över-
föringen bör möjligheten att delegera utvidgas att gälla även enkla
ärenden om bouppteckning och arvsskatt.
Regeringens förslag: För sådana ärenden som inleds genom
ansökan eller överklagande skall det finnas bestämmelser om
parternas yrkanden och grunder, men frågan om rätten att ändra
ett yrkande eller en grund ges ingen allmän reglering. Det beslut
genom vilket ärendet avgörs skall i ett ärende som grundas på
ansökan eller överklagande inte få gå utöver det som har yrkats.
När det finns särskilda skäl skall dock domstolen även utan
yrkande få besluta till det bättre för en enskild part, om det inte
är till nackdel för något motstående enskilt intresse.
Promemorieförslaget överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran
av de allra flesta remissinstanserna. Domstolsverket anser dock att även
andra former av anhängiggörande än ansökan eller överklagande bör
formaliseras. Göteborgs tingsrätt menar att det behövs en enkel och klar
regel om tillåtligheten av ändringar i yrkanden och grunder och att det
dessutom behövs en regel om s.k. stupstocksföreläggande motsvarande
regeln i 42 kap. 15 § RB. Hovrätten för Övre Norrland anser att en
domstol aldrig skall få gå utanför det som yrkas.
Skälen för regeringens förslag: Promemorieförslagets bestämmelser
om innehållet i sådana skrivelser genom vilka någon inleder ett ärende
avser endast ansöknings- och överklagandefåll. Av den som gör en an-
sökan till en tingsrätt eller överklagar ett beslut måste man givetvis
kräva att han talar om vad han yrkar och vad han har för grund för
99
detta yrkande. I den nya lagen bör tas in närmare bestämmelser om vad Prop. 1995/96:115
som krävs av honom (se 6 och 7 §§ förslaget till ärendelag). För andra
ärendetyper kan man emellertid inte ge några närmare föreskrifter. I ett
officialprövningsärende förekommer ju över huvud taget inga yrkanden
eller grunder, och i ett anmälningsärende är det inte så säkert att
anmälaren har anledning att yrka någonting. För anmälningsärendena är
det även i övrigt svårt att finna någon minsta gemensamma nämnare.
Även om det givetvis som en remissinstans har påpekat framstår som
önskvärt med regler även om vad en anmälan skall innehålla måste
därför förekommande behov av upplysningar till anmälare tillgodoses på
annat sätt än genom regler i ärendelagen.
De stora skillnaderna mellan olika ärendetyper när det gäller ärendets
inledande återspeglas bl.a. i skillnader när det gäller möjligheterna för
en part att under ärendets gång ändra sin inställning. Dessa möjligheter
har ett nära samband med frågor om ett avgörandes rättskraft i ett dom-
stolsärende. Domar och åtskilliga beslut i tvistemål vinner rättskraft
enligt reglerna i 17 kap. 11 § RB. Rättskraften yttrar sig dels på det
sättet att avgörandet kan läggas till grund för avgörandet i en senare
process om en annan sak, dels på det sättet att en ny framställning om
samma sak skall avvisas (res judicata). I linje med detta ligger att en
talan som väcks rörande en sak som redan pågår också skall avvisas (se
13 kap. 6 § RB om s.k. litispendens). Otvivelaktigt vinner även många
beslut som i en allmän domstol tillkommit efter en specialprocess rätts-
kraft enligt samma regler som gäller för domar, om det förekommit ett
tvåpartsförhållande. Det går emellertid att finna många exempel på mot-
satsen. Särskilt för sådana beslut som tillkommer i ärenden av en-
partskaraktär har man i allmänhet anledning att dra paralleller med det
som gäller på förvaltningssidan. På samma sätt som inom förvaltnings-
rätten kan man sålunda hävda t.ex. att det är tveksamt om i något fall
rättskraft kan tillerkännas ett avslagsbeslut i ett ärende där en enskild
part begär ett gynnande beslut utan att ha någon enskild motpart (jfr
Westerberg, Om rättskraft i förvaltningsrätten, Stockholm år 1951, s.
527). En bedömning av frågan om hur det för en viss ärendetyp
närmare förhåller sig med frågor om rättskraft förutsätter inte sällan en
ingående analys av den materiella lagstiftning som gäller för ärende-
typen. Frågor om rättskraft lämpar sig därför inte för någon reglering i
en allmän förfarandelag, och frågorna om rättskraft bör alltså lämnas
utanför den nya lagen. Den nya lagen bör inte heller ta upp några
motsvarigheter till reglerna i 13 kap. 6 och 7 §§ RB om litispendens
och partssuccession. Reglerna skulle nämligen knappast komma att få
någon praktisk betydelse. Det kan nämnas att inte heller förvaltnings-
processlagen har några bestämmelser om de nu berörda frågorna.
Promemorieförslaget innehåller ingen regel om tillåtligheten av att
ändra yrkanden eller grunder i ett domstolsärende. Endast en remissin-
stans har riktat kritik mot detta. Frågan om en spärr mot ändringar av
yrkanden och grunder har inte så stor betydelse för de fall där den part
det gäller - i avsaknad av rättskraftshinder - kan komma igen i ett nytt
förfärande. I och för sig skulle man emellertid för sökande (men inte 100
för t.ex. motparter) kunna uppställa regler av i huvudsak det slag som
13 kap. 3 § RB innehåller för tvistemål. Det torde emellertid vara rela- Prop. 1995/96:115
tivt sällsynt att en part under ett pågående förfärande faktiskt behöver
ändra sig. Ärendena är nämligen i motsats särskilt till tvistemålen i de
allra flesta fäll av ”enfrågenatur”, vilket medför att behovet av en regle-
ring är högst begränsat. Det är inte heller alltid så att tillåtligheten av
en eventuell ändring bör lösas på det sätt som enligt 13 kap. 3 § RB
gäller för tvistemål. Det har visserligen såvitt gäller den nuvarande
ärendelagen antagits att tvistemålsreglema i princip är tillämpliga, men
åtskilliga typer av domstolsärenden företer särdrag inte minst till följd
av den speciella officialprövningsskyldighet för domstolen som kan
rymmas inom ärendet (se t.ex. rättsfallet NJA 1961 s 540). Än viktigare
är argumentet att förfärandet i domstolsärenden generellt sett bör vara
så utformat att enskilda kan klara sig utan anlitande av juridiskt skolade
biträden. Att inte ens i ett indispositivt ärende en part kan tillåtas att
ändra sig till att behandla vad som i processrättslig mening är en annan
sak än den ursprungtiga är dock närmast en självklarhet. För dispositiva
ärenden, t.ex. inom skiljedomsområdet, är det långtifrån uteslutet att det
kan finnas anledning att i vissa situationer tillämpa rättegångsbalkens
principer om taleändring. En närmare reglering av rätten till ändringar
skulle emellertid inte endast vara av ett högst begränsat värde utan ock-
så leda till ett mycket invecklat system, föga ägnat att passa för biträ-
deslöshet. Som föreslås i promemorian bör man därför såvitt gäller
domstolsärendena på samma sätt som enligt förvaltningsprocesslagen
överlämna frågan om tillåtligheten av ändringar åt domstolarnas rätts-
tillämpning (se dock även avsnitt 7.14 om nya rättsfakta i Högsta
domstolen). Klart är dock under alla omständigheter att en klagande bör
vara bunden av i vilken del han har överklagat ett visst avgörande. Det
bör anmärkas att en part på samma sätt som i normalfallet för tvistemål
har rätt att när som helst under tingsrättsförfarandet ange ny bevisning.
Det skall till detta läggas att ett åberopande av nya rättsregler eller av
ny bevisning aldrig i sig kan medföra att saken skall anses ändrad.
Enligt 17 kap. 3 § första stycket RB får en dom inte ges över annat
eller mera än part i behörig ordning yrkat. Denna regel gäller enligt
nuvarande ordning, i den mån den är tillämplig, även domstolsärendena
genom den allmänna hänvisningen i ärendelagen till rättegångsbalken. I
ett mycket stort antal fåll är regeln inte tillämplig. Särskilt tydligt är
detta när det gäller anmälnings- och officialprövningsärendena.
I den nya ärendelagen bör man för ansökningsärenden och sådana
ärenden som grundar sig på ett överklagande uppställa den grundregeln
att ett beslut genom vilket ärendet avgörs inte får gå utöver det som
yrkats. En sådan regel överensstämmer med huvudregeln i 29 § FPL. I
rättegångsbalkens regel tigger emellertid också att yrkandet skall ha
framställts i ”behörig ordning”. Den begränsningen får sin betydelse
bl.a. genom regler om att den som överklagar i princip inte kan yrka
något som han inte yrkat redan i den lägre domstolen och måste fram-
ställa sitt yrkande redan i samband med överklagandet. Enligt vad som
förutsatts i motiven till förvaltningsprocesslagen (prop. 1971:30 s. 580)
gäller emellertid även i en process enligt den lagen att domstolen bara jqj
behöver ta hänsyn till sådana yrkanden som framställts i behörig ord-
ning och att, vid överklagande, en part inte får i den högre domstolen Prop. 1995/96:115
yrka någonting som han inte i behörig ordning har yrkat i den lägre.
Samma ordning bör normalt tillämpas även för domstolsärendenas del,
dock givetvis med den reservationen att det inte har inträffat någon ny
omständighet under förfarandet (jfr 13 kap. 3 § första stycket 1 RB).
För de dispositiva ärendena gäller givetvis dessutom, på motsvarande
sätt som i tvistemål, att domstolen inte kan döma ut mindre än det
svaranden har medgett. Observera att det i den stora mängd ansök-
ningsärenden som har annan karaktär inte behövs något bestridande från
en motpart för att domstolen skall kunna avslå en ansökan.
I 29 § FPL sägs inte bara att domstolens avgörande inte får gå utöver
yrkandena i målet utan också att om det föreligger särskilda skäl dom-
stolen även utan yrkande får besluta till det bättre för en enskild, när
detta kan ske utan men för något motstående enskilt intresse. I prome-
morian föreslås att samma regel skall gälla för domstolsärenden. Endast
en remissinstans är kritisk mot den lösningen. Det är emellertid inte
omöjligt att den nu berörda regeln faktiskt redan idag tillämpas i en del
domstolsärenden. Det är ju en regel som är ganska naturlig i samband
med annan rättsvård än rättskipning och som passar särskilt väl för en-
partsärenden men kanske mindre väl för egentlig rättskipning enligt
rättegångsbalken eller förvaltningsprocesslagen. Mot den bakgrunden
bör promemorieförslaget godtas även på den nu berörda punkten.
Enligt 17 kap. 3 § andra meningen RB får en domstol i ett dispositivt
mål inte grunda sin dom på andra omständigheter (rättsfakta) än sådana
som åberopats. Genom den allmänna hänvisningen i den nuvarande
ärendelagen till rättegångsbalken kan den berörda regeln vara tillämplig
i sådana ärenden där saken är sådan att förlikning om den är tillåten
(dvs. uteslutande i vissa dispositiva ärenden av flerpartsnatur). De allra
flesta ärenden är emellertid inte förlikningsbara i rättegångsbalkens me-
ning. Det är inte möjligt att tillämpa den berörda regeln i officialpröv-
ningsärenden och knappast heller i anmälningsärenden. För sådana ären-
den i vilka 17 kap. 3 § andra meningen RB inte är tillämplig kan det
vara möjligt att tillämpa bestämmelserna i denna mening motsättnings-
vis, dvs. låta avgörandet grundas även på sådana omständigheter som
inte åberopats. Förvaltningsprocesslagen har inga bestämmelser i ämnet.
I motiven till den lagen (prop. 1971:30 s. 579) sägs att frågan om en
förvaltningsdomstol bör vara bunden av de grunder som parterna har
åberopat i målet är betydligt mera komplicerad att lösa generellt än
motsvarande fråga om parternas yrkanden. Det sägs också att det starka
officialprövningsintresset i vissa typer av mål hos förvaltningsdomstol
talar för att det beträffande en del målgrupper bör råda en stor frihet i
dessa hänseenden. Motsvarande synsätt kan anläggas för domstolsären-
denas del. Under inga omständigheter kan man för domstolsärendena
införa någon generell regel om bundenhet för domstolen när det gäller
åberopanden. Det gäller givetvis i särskilt hög grad officialprövnings-
ärenden men även t.ex. anmälningsärenden, eftersom man genom en
regel om bundenhet vid grunder skulle behöva se samtliga bifallsförut-
sättningar som processförutsättningar, dvs. som avvisningsgrunder i 102
händelse av att det brister i förutsättningarna. En uttrycklig mot-
svårighet för de relativt fåtaliga dispositiva ärendena till rättegångs- Prop. 1995/96:115
balkens bestämmelser angående dispositiva tvistemål skulle kunna verka
förvillande i andra ärenden med tanke på att parterna skall klara att
uppträda utan ombud, och regeln skulle inte heller få någon nämnvärd
betydelse. Det ligger ju redan i att någonting är förlikningsbart att
domstolen blir bunden av parternas dispositioner. Man skulle dock
möjligen för samtliga ärendetyper kunna ha en regel om att domstolen
är bunden vid sådana medgivanden och åberopanden som en offentlig
myndighet gör i partsegenskap. Även mot en sådan regel kan man dock
rikta kritik och frågan bör i vart fåll inte lösas för domstolsärendena
isolerat. Någon regel angående domstolens eventuella bundenhet vid
åberopade grunder bör därför inte tas in i förslaget till ny ärendelag.
Regler om s.k. stupstocksförelägganden skulle liksom i tvistemål kun-
na gälla endast dispositiva fall. De passar knappast för annat än sådana
processer som bygger på att det skall hållas ett sammanträde av huvud-
förhandlingstyp. Några regler av det berörda slaget bör därför inte tas
in i den nya ärendelagen.
Regeringens förslag: Domstolen skall sända den skrivelse genom
vilken förfärandet vid domstolen har inletts till motparten. Sådan
skyldighet gäller dock inte när det saknas anledning att anta att
ärendet kommer att avgöras till motpartens nackdel. Innan ärendet
avgörs skall vaije part ha fått kännedom om och fått möjlighet att
yttra sig över det som tillförts ärendet av någon annan än honom
själv. Detta gäller dock inte om avgörandet inte går parten emot,
om uppgiften saknar betydelse eller om det av någon annan
anledning är uppenbart obehövligt att parten får kännedom om
uppgiften. Som angetts i avsnitt 7.3 behöver handlingar inte
kommuniceras med en sådan förvaltningsmyndighet vars beslut
överklagats till tingsrätten, om en kommunicering är onödig.
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: De allra flesta remissinstanserna har tillstyrkt
promemorieförslaget eller lämnat detta utan erinran. Svea hovrätt menar
dock att ett överklagande till högre domstol aldrig skall behöva kommu-
niceras när det överklagade avgörandet inte ändras såvitt angår motpar-
tens rätt. Ronneby tingsrätt anser att en kommunicering aldrig skall
kunna underlåtas av den orsaken att den skulle vara uppenbart obehöv-
lig. Hovrätten för Övre Norrland anser att det behövs en uttrycklig
bestämmelse om kommunicering av motpartens svar.
Skälen för regeringens förslag: En viktig princip för rättsväsendet är
att ingen skall dömas ohörd. Av den principen följer emellertid inte att
en part alltid måste ha fått del av handlingarna i ärendet. Den
nuvarande ärendelagen har inga egna bestämmelser om i vilken omfatt-
103
ning parterna skall ha fått del av materialet i ärendet. På grund av den Prop. 1995/96:115
lagens allmänna hänvisning till rättegångsbalken gäller emellertid tviste-
målsreglema om kommunicering i den mån dessa är tillämpliga. Enligt
balken skall den inledande skrivelsen i målet, stämningsansökan, utom
i vissa uppenbara fall (se 42 kap. 5 § RB) alltid delges med motparten.
En hovrätt behöver dock inte sända överklagandet till motparten annat
än när det överklagade beslutet skall ändras (se 52 kap. 7 § RB; jfr 56
kap. 7 § när det gäller Högsta domstolen). När det i övrigt gäller
kommunicering av handlingar i ett tvistemål saknas i balken uttryckliga
bestämmelser med betydelse för domstolsärendena (se angående
besvärsmål enligt äldre bestämmelser i rättegångsbalken bl.a. rättsfallen
NJA 1985 s. 106 och 464, 1987 s. 979 och 1993 s. 111). Detta torde
hänga samman med att det i balken ursprungligen förutsattes att målen
skulle avgöras efter en huvudförhandling. I den praktiska tillämpningen
av balken får en part i tvistemål nästan alltid på ett eller annat sätt
kunskap om det som har tillförts målet genom någon annan än honom
själv. I den mån tvistemålsreglema skall tillämpas i ett domstolsärende
ges alltså endast ett närmast obetydligt utrymme för att underlåta
kommunicering i tingsrätt.
Förvaltningsprocesslagen, som bygger på att förfarandet normalt skall
vara skriftligt, har relativt utförliga bestämmelser om kommunicering.
Reglerna har vid några tillfallen byggts ut på det sättet att domstolens
skyldighet att kommunicera handlingar har begränsats. De nuvarande
reglerna i 10 § FPL innebär att sådana handlingar genom vilka ett mål
inleds skall kommuniceras med motpart eller annan mot vilken åtgärd
ifrågasätts. Kommunicering behöver dock inte ske, om det inte finns
anledning anta att talan kommer att bifallas helt eller delvis, om under-
rättelse annars är uppenbart onödig eller om det kan befaras att under-
rättelse skulle avsevärt försvåra genomförandet av beslut i målet. Det
skall nämnas att riksdagens justitieutskott i samband med att 10 § FPL
fick sin senaste lydelse förklarade bl.a. att man rent allmänt kan säga att
en kommunikation är en förutsättning för att domstolens utredningsskyl-
dighet skall anses fullgjord, om ett överklagat beslut saknar motivering
eller är knapphändigt motiverat. Enligt 12 § FPL skall motpartens svar
kommuniceras med den som inlett förfarandet, om det inte är obehöv-
ligt. Innan målet avgörs skall enligt 18 § FPL part ha fått kännedom om
det som tillförts målet genom någon annan än honom själv, om det inte
föreligger sådana skäl däremot som anges i 10 §. Förvaltningslagen
innehåller utförliga bestämmelser om kommunicering som i stora delar
överensstämmer med dem som finns i förvaltningsprocesslagen.
Promemorians förslag om kommunicering är utformade efter mönster
av bestämmelserna i förvaltningsprocesslagen och har godtagits av de
allra flesta remissinstanserna. De regler som finns i förvaltningspro-
cesslagen om kommunicering har visat sig lämpliga för en process
byggd på skriftlighet. Reglerna innebär att det går att göra praktiskt
lämpliga begränsningar när det gäller kommuniceringar. Genom detta
hålls processkostnaderna nere och domstolen och parterna undgår att
drabbas av onödiga besvär. För överklaganden skulle man visserligen - 104
som en remissinstans varit inne på - i stället kunna ha en regel efter
förebild i 52 kap. 7 § RB om att ett överklagande aldrig skall behöva Prop. 1995/96:115
kommuniceras när det överklagade avgörandet inte ändras såvitt angår
motpartens rätt. Det kan i detta sammanhang vara värt att anmärka att
redan en ursprunglig bestämmelse i 10 § FPL om den nu behandlade
frågan ansågs innebära att man i praktiken uppnådde överensstämmelse
med regeln i 52 kap. 7 § RB (prop. 1971:30 del 2 s. 546). Själva
lagtexten gav emellertid i sig inte något egentligt stöd för den
tolkningen, men genom en reform år 1987 (prop 1986/87:113, bet.
1986/87:JuU29, rskr. 1986/87:243, SFS 1987:332) då 10 § FPL fick
sin nuvarande lydelse infördes en ordning som leder till ett resultat som
i praktiken ligger mycket nära det som bestämmelsen i rättegångsbalken
leder till. Man skulle därför inte vinna särskilt mycket genom att i
ärendelagen ha en särskild regel för överklaganden. Systemet skulle
också bli onödigt krångligt.
Reglerna i förvaltningsprocesslagen bör därför tjäna som förebild för
bestämmelserna i den nya ärendelagen. På vissa punkter bör dock juste-
ringar ske i förhållande till dessa regler. Sålunda bör det enligt den nya
lagen inte ges någon möjlighet att avstå från kommunicering av den
orsaken att det kan befaras att en underrättelse skulle avsevärt försvåra
genomförandet av beslutet i målet (jfr dock t.ex. 11 kap. 16 § föräldra-
balken). Förvaltningsprocesslagens bestämmelse om att den inledande
skrivelsen inte behöver kommuniceras när det inte finns anledning anta
”att talan kommer att bifallas helt eller delvis” bör med tanke på dom-
stolsärendenas karaktär ersättas av en bestämmelse om att kommuni-
cering inte behöver sker när det saknas anledning att anta ”att ärendet
till någon del kommer att avgöras till motpartens nackdel” (se vidare
författningskommentaren till 15 § förslaget till ny ärendelag).
Promemorieförslaget innebär att kommunicering av den inledande
skrivelsen kan underlåtas också när en underrättelse annars är uppenbart
obehövlig. I förhållande till bestämmelsen i 10 § andra stycket 2 FPL
innebär detta endast att uttrycket ”obehövlig” ersatt uttrycket ”onödig”.
En remissinstans har angett att bestämmelsen inte behövs och att den
kan leda till rättsförluster för enskilda. I det förra påståendet ligger det
en hel del. Som 10 § FPL är konstruerad torde nämligen undantaget for
obehövlighetsfåll främst syfta till att ge domstolen möjlighet att under-
låta kommunikation när ett ärende som inletts av en myndighet skall
avgöras till enskilds fördel. Sådana fåll innefattas emellertid i den för
ärendelagen nyss angivna primära undantagsbestämmelsen. Ett pro-
visoriskt beslut kan även utan någon särskild undantagsbestämmelse
meddelas utan att den inledande skrivelsen har kommunicerats (något
som inte får tolkas så att en sådan handläggning skulle vara lämplig
annat än i undantagsfall). Det torde mot den bakgrunden vara svårt att
finna ett praktiskt exempel på fåll för vilket man skulle kunna underlåta
kommunikation av den inledande skrivelsen på grund av att en sådan är
obehövlig utan att detta fåll också skulle kunna hänföras under den
primära undantagsregeln. På grund av detta bör något undantag för
sådana fåll i vilka kommunikationen är obehövlig inte införas i den nya
ärendelagen såvitt gäller inledande skrivelser.
105
Kommunikationsfrågorna efter det inledande skedet (jfr 12 och 18 §§ Prop. 1995/96:115
FPL) har i promemorieförslaget getts en enhetlig och uttrycklig regle-
ring (jfr 17 § förvaltningslagen). En remissinstans anser att regleringen
på samma sätt som i förvaltningsprocesslagen bör delas upp på två para-
grafer, en för kommunicering av motpartens svar och en för senare
kommuniceringar i ärendet. Genom promemorieförslaget vinner man
emellertid bl.a. en ökad allmän överskådlighet och enkelhet, något som
givetvis har ett egenvärde som garanti för rättsäkerhet. Promemorians
förslag bör därför godtas. Undantag från kommunikationsskyldigheten
bör gälla för de fall där avgörandet inte går parten emot, där uppgiften
saknar betydelse eller där det av någon annan anledning är uppenbart
obehövligt att parten får kännedom om den uppgift det gäller (se vidare
författningskommentaren till 15, 17 och 22 §§ förslaget till ny ärende-
lag).
Av skäl som utvecklats i avsnitt 7.3 bör den nya ärendelagens obliga-
toriska regler om kommunicering inte gälla sådana myndigheter som
skall vara parter i ärendet på grund av att de fattat ett beslut som över-
klagats till tingsrätten.
Regeringens förslag: Domstolen får besluta att det i hand-
läggningen av ett ärende skall ingå ett sammanträde när det kan
antas vara till fördel för utredningen eller främja att ärendet
avgörs snabbt. En enskild part skall ha rätt till sammanträde utom
när ärendet inte skall prövas i sak, när avgörandet inte går parten
emot eller när ett sammanträde på grund av någon annan särskild
omständighet inte behövs. Domstolen skall kunna begränsa
sammanträdet på det sätt som är lämpligt. Ett sammanträde skall
i vissa fall kunna hållas på telefon.
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstanser har tillstyrkt
förslaget eller lämnat detta utan erinran. Svea hovrätt och Stockholms
tingsrätt efterlyser dock preciseringar av förutsättningarna för att dom-
stolen skall kunna avstå från att bifalla en parts begäran om sammanträ-
de. Hovrätten för Övre Norrland anser att det inte behövs några regler
om begränsning av ett sammanträde och ifrågasätter dessutom om det är
befogat att för hovrätter vidga rätten till muntlighet utöver det som Eu-
ropakonventionen kräver. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att
frågor om kommunikationen mellan domstolen och parterna bör lagreg-
leras. Stockholms tingsrätt anser att man inte på annat sätt än genom lag
bör reglera hur ett sammanträde skall gå till. Domstolsverket som an-
sluter sig till utredningens principiella ställningstaganden pekar bl.a. på
framtida möjligheter till TV-teknikanvändning. Riksrevisionsverket vill
106
av kostnadsskäl begränsa muntligheten till det som är nödvändigt på Prop. 1995/96:115
grund av Sveriges internationella åtaganden.
Skälen för regeringens förslag: Ärendelagen kan sägas vara restrik-
tivt utformad när det gäller sammanträden. Sammanträde får hållas när
för ärendets prövning sökanden eller annan som ärendet angår bör höras
muntligen. Om tingsrättens avgörande överklagas till hovrätten gäller 52
kap. RB. Detta innebär att förfärandet i de allra flesta fäll är rent skrift-
ligt. Hovrätten får dock enligt 52 kap. 11 § RB hålla ett förhör, om det
är nödvändigt för utredningen i målet. Den bestämmelsen tillämpas
numera i det fallet att en part har rätt till ett sammanträde i målet på
grund av innehållet i Europakonventionens artikel 6 (jfr rättsfallen NJA
1991 s. 188, 1992 s. 368 och 513 samt 1993 s. 109 och 111).
I promemorian föreslås att domstolen skall kunna besluta att det i
handläggningen av ett ärende skall ingå ett sammanträde när det kan
antas vara till fördel för utredningen eller främja ett snabbt avgörande
av ärendet. En enskild part skall enligt förslaget ha rätt till sammanträde
utom när ärendet inte skall prövas i sak, när avgörandet inte går parten
emot eller när ett sammanträde på grund av någon annan omständighet
inte behövs. Nästan alla remissinstanser godtar detta förslag även om
några efterlyser preciseringar.
När det gäller tingsrätterna medför ett sammanträde i ett domstols-
ärende inte sällan att utredningsunderlaget förbättras och att handlägg-
ningen effektiviseras. Att parter ges en relativt omfettande rätt att lägga
fram sin sak muntligt inför tingsrätten i de fell de önskar detta har
också stor betydelse för tilltron till rättsväsendet. Många enskilda kan
ha lättare att godta domstolens avgörande om de fått komma till tals vid
ett sammanträde. Det är därför viktigt att tingsrätten såvitt möjligt söker
tillgodose en enskild rättssökandes önskemål om att få tillfälle att pre-
sentera sin sak muntligt inför domstolen. Det finns emellertid även ett
stort antal fell där ett sammanträde inte tjänar något syfte utan endast
försenar ett avgörande och/eller leder till resursförluster. Detta gäller
givetvis i särskilt hög grad vid överklagande till högre domstol. Samti-
digt kan det på goda grunder antas komma att bli mycket ovanligt att en
hovrätt behöver hålla ett sammanträde av effektivitets- eller rättssäker-
hetshänsyn. När det gäller förfarandet i hovrätt är det i stället hänsynen
till Europakonventionens krav som väger tungt när man bedömer be-
hovet av att det hålls ett sammanträde. Europakonventionen som
numera inkorporerats med svensk rätt (prop. 1993/94:117, bet.
1993/94:KU24, rskr. 1993/94:246, SFS 1994:1219) förutsätter nämli-
gen för vissa fell att den av parterna som anser sig ha en viss rättighet
enligt konventionen ges möjlighet att göra sig hörd muntligt. Eftersom
man emellertid inte kan utesluta att ett sammanträde i hovrätten är
befogat även i andra fell, finns det inte anledning att ens för hov-
rätternas del begränsa en parts rätt till muntlighet till sådana fell där den
part som begär sammanträdet har en rätt till sådant enligt Europa-
konventionen.
De skillnader som finns mellan tingsrätter och högre domstolar när
det gäller frågor om hållande av sammanträde är, åtminstone om man iq7
bortser från konventionsfellen, visserligen betydande men de är
huvudsakligen av frekvensmässigt slag. I tingsrätterna är det alltså Prop. 1995/96:115
ojämförligt vanligare att det behöver hållas ett sammanträde än det är i
hovrätterna. Detta behöver emellertid inte ta sig något uttryck i själva
lagtexten. Promemorians förslag tillåter för hovrätternas del att
förfarandet blir rent skriftligt i den utsträckning detta är ändamålsenligt.
För övrigt kommer givetvis skillnaden i frekvens att bli avsevärt
mindre, om man för domstolsärendenas del skulle införa ett allmänt
krav på prövningstillstånd vid överklagande till hovrätt. Promemorie-
förslaget om i vilka fell det skall hållas ett sammanträde bör därför
godtas. Detta innebär för både tingsrätt och hovrätt bl.a. att parten har
rätt till sammanträde men att en parts begäran om sammanträde inte
skall behöva bifellas om målet inte skall prövas i sak, om avgörandet
inte går parten emot eller om sammanträdet på grund av någon annan
anledning inte behövs. Undantagen behandlas närmare i författnings-
kommentaren till 14 § förslaget till ny ärendelag.
I promemorian föreslås vidare att domstolen skall kunna begränsa ett
sammanträde till att utreda parternas ståndpunkter i ärendet, till att ta
upp muntlig bevisning eller på det sätt som annars är lämpligt. Dom-
stolens möjligheter att begränsa sammanträdet efter vad omständig-
heterna kräver blir därmed lika flexibla som de är enligt förvaltnings-
processlagen. Det kan i detta sammanhang nämnas att det år 1983
gjordes en ändring i 9 § FPL i syfte att tydligt markera att det i vissa
mål vid förvaltningsdomstol bör hållas förberedande sammanträden,
framför allt i sådana mål där sakförhållandena är komplicerade. År
1989 infördes regler i rättegångsbalken om förberedelse vid över-
klagande till hovrätt i syfte att effektivisera processen i tvistemål (se 50
kap. 10 §). Särskilt under senare år har tillkommit vissa typer av dom-
stolsärenden där det nog inte sällan kan vara fördelaktigt med förbe-
redande sammanträden (t.ex. utsökningsärenden). Syftet med ett
sammanträde bör också kunna vara att ge parterna tillfälle att lägga
fram bevisning till stöd för parternas ståndpunkter i ärendet eller att ge
parterna tillfälle att argumentera utifrån ett redan presenterat pro-
cessmaterial. Med hänsyn till det som har sagts nu bör domstolen ges
möjlighet att fritt bestämma om lämpliga begränsningar av ett samman-
träde på det sätt som föreslås i promemorian.
För huvudförhandlingar i tvistemål finns det utförliga regler i rätte-
gångsbalken om gången av sammanträdet. Detta skapar förutsebarhet så
att parterna och deras ombud kan förbereda sig inför ett sammanträde
på det allra effektivaste sättet. Gången av ett sammanträde i ett ärende
låter sig emellertid inte regleras på samma sätt. I promemorian anförs
därför att kravet på förutsebarhet bör tillgodoses genom en informell
kommunikation mellan domstolen, å ena sidan, och parter och ombud,
å andra sidan. Regler om en sådan kommunikation, som givetvis måste
ske i god tid före sammanträdet och kanske företrädesvis på telefon,
behöver enligt promemorian inte tas in i lag. I stället bör enligt prome-
morian nödvändiga föreskrifter ges på annat sätt.
Ser man de nu berörda frågorna praktiskt är det framför allt två saker
som parterna behöver ha kännedom om redan före ett sammanträde, 108
nämligen om domstolen avser att begränsa sammanträdet på något sätt
och om domstolen kommer att begära att parterna vid sammanträdet Prop. 1995/96:115
själva presenterar saken i någon form av sakframställning. Det får inte
vara så att parterna förbereder sig på en typ av förhandling medan dom-
stolen har en annan i tankarna. För tvistemålens del infördes år 1987 i
42 kap. 14 § första stycket RB en bestämmelse om att domstolen, om
det är till fördel för utredningen, före ett sammanträde bör tillställa par-
terna en förteckning över de frågor som bör tas upp under den fortsatta
handläggningen. Den bestämmelsen avser visserligen mer invecklade
tvistemål men man kan inte utesluta att ett liknande förfaringssätt kan
vara lämpligt även i ett domstolsärende. Man kan inte ha någon bestäm-
melse i den nya lagen om att parterna före sammanträdet skall under-
rättas om ”ändamålet med sammanträdet”, t.ex. att ärendet skall
prövas, eftersom ett sådant krav skulle kunna orsaka huvudbry även på
domstolskansliema. Möjligen skulle man dock kunna ha en bestämmelse
om att det av kallelser skall framgå att domstolen har för avsikt att
begränsa ett sammanträde på visst sätt. När man emellertid bedömer
behovet av en reglering av de nu berörda frågorna måste man
konstatera att behovet av information till parterna före ett sammanträde
växlar högst väsentligt med hänsyn till förhållandena i det enskilda
ärendet. Garantier för att parterna ges tillräcklig information finns redan
i det enkla förhållandet att det ligger inte minst i domstolens eget
intresse att parterna kan förbereda sig på bästa sätt. Bestämmelser i
ämnet skulle knappast förbättra garantierna för att möjligheterna till
effektiviseringar tas till vara utan tvärtom kunna krångla till förfärandet.
I vart fäll bör inga bestämmelser tas upp i den nya ärendelagen.
Formellt sett kan domstolen med nu gällande regler inte hålla ett tele-
fonsammanträde i ett domstolsärende. I fråga om sammanträden i ären-
den skall nämligen med nu gällande regler rättegångsbalkens huvudför-
handlingsregler tillämpas, och balken tillåter inte att en fristående hu-
vudförhandling hålls på telefon. I promemorian föreslås att sammanträ-
den i domstolsärenden skall kunna hållas på telefon. Förslaget angående
sådana sammanträden överensstämmer i stor utsträckning med det som
gäller förberedelsesammanträden i tvistemål. Domstolsärenden har i det
nu berörda hänseendet en sådan karaktär att det förefäller naturligt att
tillämpa samma regler som när det gäller förberedelse i tvistemål och
promemorieförslaget bör därför genomföras. Särskilt när det gäller sam-
manträden som kan förväntas få stor betydelse för utredningen bör dock
domstolen inte utan starka skäl frångå en parts begäran om
sammanträde på vanligt sätt. I de fall där Europakonventionen kräver
att det hålls ett sammanträde bör detta regelmässigt hållas enligt vanliga
regler och inte på telefon.
Regeringens förslag: Ett förhör med ett vittne skall kunna hållas
utan att vittnet avlägger någon ed.
109
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Prop. 1995/96:115
Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstanser har tillstyrkt
förslaget eller lämnat detta utan erinran. Svea hovrätt, Hovrätten över
Skåne och Blekinge, Hovrätten för övre Norrland samt Malmö tingsrätt
och Karlstads tingsrätt är dock kritiska till att vittneseden görs fakultativ
i den nya ärendelagen på det i promemorian föreslagna sättet. De
angivna tingsrätterna samt Domstolsverket och Riksskatteverket anser
vidare att även partsförhöret bör regleras.
Skälen för regeringens förslag: Rättegångsbalken bygger på att vitt-
nen utom i vissa mycket speciella fell (se 35 kap. 14 § RB) skall förhö-
ras och alltså inte tillåtas lämna sina uppgifter endast skriftligen. I 36
och 40 kap. RB finns bestämmelser om förhör med vittnen. Förhöret
hålls normalt vid en huvudförhandling inför domstolen. Förhöret får
dock under vissa i 36 kap. 19 § angivna förutsättningar ske utanför en
sådan förhandling. Ett förhör med ett vittne skall utom i vissa i 36 kap.
13 § RB angivna undantagsfall hållas under ed. Sakkunnigförhöret hålls
alltid under ed. I 37 kap. RB finns bestämmelser om förhör i bevissyfte
med en part. Ett sådant förhör kan i tvistemål hållas under sanningsför-
säkran. Oriktiga uppgifter som lämnats under ed eller sanningsförsäkran
kan föranleda straffansvar enligt 15 kap. brottsbalken. Rättegångs-
balkens bestämmelser om förhör tillämpas enligt den nuvarande ärende-
lagen även i domstolsärenden. I förvaltningsdomstolarna är reglerna om
edsforhör fekultativa. I 25 § FPL sägs sålunda att ett förhör med ett
vittne eller en sakkunnig får hållas under ed. Några bestämmelser om
förhör med part finns inte i förvaltningsprocesslagen.
Det kan nämnas att det i en del andra länder har skett uppmjukningar
när det gäller reglerna om edsavläggelser vid domstolsförhör. I
Danmark har man avskaffat äldre regler om parts- och vittnesed och
låtit straffansvaret vara knutet till att en lögnaktig utsaga har avgetts
trots en ”sandhetsformaning” från domstolen (181 § retsplejeloven). I
Tyskland avläggs ed endast i sådana fell där en edsavläggelse är särskilt
befogad, men straffansvar kan inträffa även beträffande en sådan utsaga
som inte avgetts under ed.
I promemorian föreslås att ett förhör med ett vittne inte skall behöva
hållas under ed och att frågor om förhör med partema inte skall
regleras i den nya ärendelagen. Flera remissinstanser riktar kritik mot
detta.
Förfarandet enligt den nya lagen skall som tidigare angetts i de flesta
fell vara rent skriftligt och skriftliga vittnesintyg skall vara tillåtna.
Detta är i hög grad ägnat att hålla nere kostnaderna för förfarandet.
Den omständigheten att ett vittne lämnar sina uppgifter skriftligen
befriar honom inte från straffansvar för oriktiga uppgifter (se 15 kap.
11 § brottsbalken om osant intygande). I en del fell behöver det
emellertid hållas ett vittnesförhör. Det gäller framför allt sådana fell i
vilka vittnet inte är berett att avge någon skriftlig berättelse. Vittnes-
förhöret har givetvis också den stora fördelen att det kan ställas frågor
till vittnet. Vid ett vittnesförhör som avges utan edsavläggelse har
vittnet med nu gällande regler inte något ansvar för oriktiga uppgifter. 110
Detta medför att ett förhör med vittnet måste hållas under ed i de fell
där trovärdigheten av vittnets uppgifter kan sättas i fråga. Bevisvärdet Prop. 1995/96:115
av vittnesutsagan blir dock med hänsyn till den i svensk rätt gällande
principen om fri bevisvärdering endast i undantagsfall högre av
edsavläggelsen eller straffansvaret (jfr Fitger i Festskrift till Per Olof
Bolding, s 127). I och för sig kan man tycka att det inte bereder några
större problem att låta alla vittnesförhör ske under ed. Risken med detta
är emellertid att parterna överskattar värdet av sådana förhör och
underlåter att ta till vara möjligheterna att åstadkomma tillräcklig
bevisning genom skriftliga vittnesberättelser. Därmed finns också en
risk att det kommer att behöva hållas onödiga sammanträden i ärendena.
Under ett kvarts sekel har den i promemorian föreslagna ordningen
tillämpats i förvaltningsdomstolarna utan att det synes ha riktats någon
kritik mot systemet. I de allmänna domstolarna har utsökningsärendena
i flera decennier handlagts utan att det praktiskt sett har funnits
möjligheter att höra vittnen muntligen över huvud taget. Även om det
genom promemorieförslaget uppstår en skillnad mellan bevisnings-
reglema för tvistemål och motsvarande regler för ärenden bör mot den
nu angivna bakgrunden promemorieförslaget godtas på den nu berörda
punkten.
När det gäller partsförhör under sanningsförsäkran skedde år 1987 en
reform av rättegångsbalkens regler i syfte att så mycket som möjligt
begränsa omfattningen av förhör under sanningsförsäkran (se prop.
1986/87:89 s. 131). En part som lämnar sina uppgifter till domstolen i
skriftlig form torde endast undantagsvis ha ett straffansvar för oriktiga
uppgifter och for domstolsärendenas del torde det lika lite som i för-
valtningsprocessen finnas något behov av generella regler om ett straff-
ansvar för oriktiga uppgifter som lämnats vid ett förhör. Det skulle med
stor säkerhet komma att bli mycket ovanligt att i ett domstolsärende
bevisvärdet av partens uppgifter påverkades av att förhöret med en part
hölls under sanningsförsäkran. Redan en reglering av partsförhöret i den
nya ärendelagen är förenad med risken att parter helt i onödan kommer
att begära sammanträden för att bli hörda enligt regleringen. Exempel
på ärenden som nog särskilt ofta skulle komma att få sammanträden
utan någon motsvarande nytta för parterna är framför allt de utsök-
ningsrättsliga ärendena. Därför bör promemorieförslaget godtas även på
den nu berörda punkten. Självklart kan det emellertid för viss typ av
ärenden finnas anledning att kriminalisera en parts oriktiga uppgifter
och sådana regler förekommer redan nu, t.ex. beträffande arvsskat-
teärenden.
111
7.10 Materiell processledning
Prop. 1995/96:115
Regeringens förslag: Domstolen skall se till att ärendet blir sä
utrett som dess beskaffenhet kräver och att inget onödigt dras in i
ärendet. Genom frågor och påpekanden skall domstolen försöka
avhjälpa otydligheter och ofullständigheter i parternas framställ-
ningar. Domstolen skall kunna avvisa bevisning i samma omfatt-
ning som i ett tvistemål.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag utom
i det att promemorieförslaget inte innehåller någon regel om att domsto-
len skall se till att inget onödigt dras in i ärendet.
Remissinstanserna: De allra flesta remissinstanserna har tillstyrkt
promemorieförslaget eller lämnat detta utan erinran. Hovrätten för övre
Norrland menar dock att bestämmelserna om materiell processledning
bör omarbetas efter förebild av 42 kap. 8 § andra stycket RB. Stock-
holms tingsrätt anser att man om möjligt bör i lagtext ange att de prin-
ciper som kommer till uttryck i det lagrummet bör tillämpas i dispositi-
va ärenden. Domstolsverket ifrågasätter om det inte behövs olika regler
för ärenden där två enskilda står mot varandra och övriga ärenden. Ver-
ket saknar i förslaget en bestämmelse om att domstolen får avvisa över-
flödig utredning.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 42 kap. 8 § andra stycket RB
skall tingsrätten under förberedelsen i ett tvistemål verka för att tviste-
frågorna blir klarlagda och att parterna anger allt som de vill åberopa i
målet. Enligt 43 kap. 4 § andra stycket RB skall tingsrätten vid en hu-
vudförhandling i tvistemål se till att målet blir utrett efter vad dess be-
skaffenhet kräver och att inget onödigt dras in i målet. I båda lagrum-
men finns dessutom en bestämmelse om att tingsrätten genom frågor
och påpekanden skall söka avhjälpa otydligheter och ofullständigheter i
parternas framställningar. På grund av ärendelagens allmänna hänvis-
ning till rättegångsbalken gäller det som sägs i de angivna bestäm-
melserna även ärendena i den mån det är tillämpligt. Som jämförelse
kan nämnas att tingsrätten enligt 46 kap. 4 § andra stycket RB vid
huvudförhandling i brottmål skall se till att målet blir utrett efter vad
dess beskaffenhet kräver och att inget onödigt dras in i målet. Finner
domstolen att en omständighet som parten vill bevisa är utan betydelse
i målet eller att ett erbjudet bevis inte behövs eller uppenbart skulle bli
utan verkan får domstolen enligt 35 kap. 7 § RB avvisa bevisningen.
Detsamma gäller när domstolen finner att bevisningen med avsevärt
ringare besvär eller kostnad kan föras på annat sätt. Enligt 8 § FPL
skall domstolen se till att mål blir så utrett som dess beskaffenhet kräver
och vid behov anvisa hur utredningen bör kompletteras. Enligt samma
lagrum får överflödig utredning avvisas. En domstols uppgifter när det
gäller att på nu angivet sätt söka berika eller begränsa processmaterialet
betecknas inom doktrinen som domstolens materiella processledning.
Domstolsutredningen redogjorde utförligt - med tonvikt på förvalt- 112
ningsmålen - för sin syn på frågor om materiell processledning (SOU
1991:106 Del A s. 512-540). På grundval av utredningsförslaget före- Prop. 1995/96:115
slås i promemorian såvitt gäller domstolsärendena att domstolen skall se
till att ärendet blev så utrett som dess beskaffenhet kräver. Domstolen
skall också genom frågor och påpekanden försöka avhjälpa otydligheter
och ofullständigheter i parternas framställningar. I de nu angivna
delarna är bestämmelserna utformade i nära anslutning till rättegångs-
balkens huvudförhandlingsbestämmelser. I promemorieförslaget upptas
ingen motsvarighet till en regel i Domstolsutredningens förslag om att
domstolen vid behov skall anvisa hur utredningen bör kompletteras.
Den regeln hade utredningen hämtat från 8 § FPL. I promemorian görs
emellertid ett uttalande om att domstolen vid behov skall förklara för
parterna hur utredningen skall kompletteras. De allra flesta remiss-
instanserna godtar promemorieförslag, men särskilt när det gäller de
dispositiva ärendenas handläggning förekommer det en del kritiska
uttalanden.
En materiell processledning i syfte att berika processmaterialet kan
öka möjligheterna när det gäller att nå materiellt riktiga resultat och
medföra att handläggningen blir snabbare och billigare. Både inrikt-
ningen och omfattningen av den materiella processledningen växlar
mellan olika domare och det är svårt att genom lagregler skapa ökad
klarhet om vad som bör gälla. Hur man skall bedöma en fråga varierar
nämligen avsevärt från ärendetyp till ärendetyp och från fell till fell.
Man kan dock hävda att generellt sett de fåtaliga dispositiva ärendena i
det nu berörda hänseendet skiljer sig från de indispositiva. En kanske
viktigare skiljelinje går dock generellt sett mellan sådana ärenden i vilka
två enskilda är motparter till varandra och övriga ärenden. Det är dock
många fektorer som behöver vägas in. Speciella intressen gör sig
exempelvis gällande i sådana domstolsärenden som står brottmålen nära,
t.ex. ärenden om disciplinansvar inom totalförsvaret. En diskussion
rörande frågor om materiell processledning försvåras av att man kan se
frågorna antingen som frekvensfrågor eller som principfrågor. Exempel-
vis kan man hävda att behovet av materiell processledning minskar i de
fell där beslutsmyndigheten blir enskilds motpart i ett ärende. I det
hänseendet förväxlar man emellertid lätt de gränser som bör gälla för
domstolens aktivitet och hur vanligt det är att domstolen behöver agera.
Promemorians förslag när det gäller berikandet av processmaterialet
skiljer sig onekligen från det som för närvarande gäller för domstols-
ärendenas del enligt ärendelagens allmänna hänvisning till rättegångs-
balkens tvistemålsbestämmelser. Promemorieförslaget upptar ju ingen
motsvarighet till balkens bestämmelser avseende förberedelseskedet. De
bestämmelserna passar emellertid inte riktigt in annat än i ett system
byggt på att handläggningen delas upp i ett förberedande och ett avgö-
rande skede. För domstolsärendena bör man mera sikta in sig på regler-
na för huvudförhandlingsskedet i tvistemål. Det innebär att i den nya
ärendelagen bör föreskrivas att domstolen skall se till att ärendet blir så
utrett som dess beskaffenhet kräver. Genom frågor och påpekanden
skall domstolen försöka avhjälpa otydligheter och ofullständigheter i
parternas framställningar. 113
8 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 115
De föreslagna bestämmelserna är naturligtvis inte helt upplysande. Prop. 1995/96:115
Som angetts förut är det svårt att genom lagregler skapa ökad klarhet
om vad som bör gälla. Lagstiftaren kan på grund av frågans natur inte
heller annat än i en mycket begränsad omfattning genom motivuttalan-
den ta ställning till konkreta exempel på när materiell processledning
skall förekomma. Allmänt sett kan det emellertid för flerpartsärendena
sägas att domstolen i vaije särskilt fall bör överväga om det är förenligt
med domstolens opartiskhet och intresset av att undvika onödigt vid-
lyftiga förfaranden att det utövas en processledning. Regeln om att dom-
stolen genom frågor och påpekanden skall försöka avhjälpa otydligheter
i parternas framställningar bör tillämpas oavsett om det är en före-
trädare för det allmänna eller en enskild part som uttryckt sig otydligt
eller ofullständigt. Så skall nämligen rättegångsbalkens motsvarande
regler tillämpas. Såvitt gäller flera andra frågor återkommer problemet
att man kan se frågorna antingen som frekvensfrågor eller som princip-
frågor. Sålunda är det t.ex. uppenbart att det mindre ofta behövs
materiell processledning, om en enskild part har ett kvalificerat ombud.
En enskild part i ett domstolsärende bör dock inte förlora på att han valt
ett ombud. Själva principerna för vad domstolen får och skall göra i en
viss situation bör därmed vara desamma i de båda fellen, även om
domstolen givetvis kan ha större anledning att tro att ett kvalificerat
ombud menar vad han säger om en juridisk fråga än att en enskild gör
detta. När det i övrigt gäller frågor om i vilka fell det skall förekomma
en materiell processledning synes de överväganden utredningen gjort
angående förvaltningsmålen bilda ett gott underlag för den fortsatta
rättsutvecklingen när det gäller den materiella processledningen i
domstolsärendena.
När det gäller frågan om domstolen vid behov också skall förklara för
parterna hur utredningen bör kompletteras har man anledning konstatera
att svaret måste få bero på ärendets art. Beträffande målen i förvalt-
ningsdomstolarna gäller enligt 8 § andra stycket FPL att domstolen skall
ge en förklaring. Någon motsvarande bestämmelse finns dock inte i
rättegångsbalken eller i den nuvarande ärendelagen. Materiellt sett torde
emellertid domstolarna redan nu vara betydligt mer aktiva i de flesta
typer av domstolsärenden än i tvistemålen. Även om osäkerhetsfaktorer-
na är många när det gäller att bedöma den frågan framstår det till och
med som troligt att i domstolsärenden domstolarna vid behov som regel
förklarar för parterna hur de skall komplettera utredningen. Det finns
emellertid inte skäl att på den punkten behandla de fåtaliga dispositiva
ärendena på något annat sätt än de dispositiva tvistemålen. För de
många indispositiva ärendena behövs inte någon särskild föreskrift om
att domstolen vid behov skall förklara hur utredningen bör komplet-
teras. En sådan skyldighet kan nämligen sägas följa redan av att
domstolen skall försöka avhjälpa otydligheter och ofullständigheter i
parternas framställningar. I sig bör inga principiella skäl utesluta att
också en myndighet får anvisningar om behovet av kompletteringar (jfr
45 kap. 11 § RB och kommentaren till 12 § förslaget till ny ärendelag).
I promemorieförslaget upptas inte som i utredningsförslaget någon 114
regel om avvisande av onödig utredning. I stället föreslås i pro-
memorian att det - för tydlighets skull - av den nya ärendelagen mera Prop. 1995/96:115
uttömmande skall framgå de omständigheter under vilka avvisning kan
ske. För den skull hänvisas i 23 § promemorians förslag till ny ärende-
lag till rättegångsbalkens bestämmelser i 35 kap. 7 § om avvisande av
bevisning. Dessa bestämmelser gäller redan för ärendena på grund av
den nuvarande ärendelagens allmänna hänvisning till rättegångsbalkens
bestämmelser. Promemorieförslaget som i den nu berörda delen i sak
har godtagits av remissinstanserna bör genomföras. För att ge
domstolen ett stöd när det gäller att komma till rätta också med sådant
som att parterna själva är onödigt vidlyftiga bör emellertid det förslaget
med förebild i rättegångsbalkens bestämmelser kompletteras med en
regel om att domstolen skall se till att inget onödigt dras in i ärendet.
Frågor om formerna för den materiella processledningen behandlas
vidare i författningskommentaren till 11 § förslaget till ny ärendelag.
Regeringens förslag: Om det är av synnerlig vikt skall domstolen
för tiden intill dess ärendet avgjorts få besluta om en sådan åtgärd
som säkerställer det som ärendet gäller. En domstol som skall
pröva ett överklagande skall få besluta att det överklagade
avgörandet tills vidare inte får verkställas och även i övrigt
besluta tills vidare rörande saken.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstanser har tillstyrkt
förslaget eller lämnat detta utan erinran. Hovrätten över Skåne och Ble-
kinge anser dock att kravet på synnerlig vikt inte bör upprätthållas och
att man i stället bör ta vissa regler i 15 kap. 3 § rättegångsbalken som
förebild. Såväl den hovrätten som Ronneby och Karlstads tingsrätter
efterlyser precieringar av förutsättningarna för att en domstol skall få
besluta om en interimistisk åtgärd.
Skälen för regeringens förslag: Enligt rättegångsbalken kan en part
i tvistemål i åtskilliga fell få en säkerhetsåtgärd till stånd i avvaktan på
ett slutligt avgörande av en tvist (se 15 kap. RB). Många regler som ger
möjlighet att besluta om en säkerhetsåtgärd eller att meddela ett interi-
mistiskt beslut finns även i anslutning till materiell lagstiftning. Bestäm-
melserna i rättegångsbalken torde endast i undantagsfall vara tillämpliga
i domstolsärenden. Enligt den nuvarande ärendelagen kan emellertid
domstolen förordna om en säkerhetsåtgärd när domstolen finner att det
är av synnerlig vikt att fram till ärendets avgörande egendom ställs un-
der förvaltning av god man eller annan åtgärd vidtas för säkerställande
av den rättsvård om vilken det i ärendet är fråga (4 § tredje stycket). I
den nuvarande ärendelagen ges även processuella bestämmelser av enk-
laste slag för hanteringen av en fråga om säkerställande.
Promemorieförslaget innebär för det första såvitt gäller tingsrätterna
att den nuvarande ärendelagens bestämmelse behålls i sak. Endast en
115
remissinstans har kritiserat detta och menat att i stället reglerna i 15 Prop. 1995/96:115
kap. RB bör tillämpas. Reglerna i 15 kap. 1-4 §§ RB ger större
möjligheter att besluta interimistiskt än den som bestämmelsen i den
nuvarande ärendelagen ger. De är också mer preciserade än förslagets
regler men därmed också mer invecklade och kan inte införas för
ärendena utan att man också tar med andra regler i balken, t.ex.
angående ställande av säkerhet. Samtidigt förefaller det tveksamt om
man materiellt sett har möjlighet att låta de berörda reglerna i balken
vara tillämpliga for samtliga ärendekategorier. Hur den nuvarande
ärendelagens regel om interimistiska beslut har verkat är svårt att ha
någon närmare uppfattning om. Det synes emellertid inte ha riktats
någon kritik mot den och den bör därför behållas som en grundregel
från vilken man för särskilda ärendetyper kan ha anledning göra tillägg
i anslutning till den materiella lagstiftningen. För särskilda ärende-
kategorier bör nuvarande regler fortfarande gälla (se t.ex. 18 kap. 12 §
utsökningsbalken).
Promemorieförslaget innehåller även en särskild regel om interimis-
tiska beslut och inhibition (åtgärd genom vilken en verkställighet av ett
avgörande hindras) hos en domstol som prövar ett överklagande i ett
ärende. En hovrätt har enligt 52 kap. 7 § tredje stycket RB en vid-
sträckt rätt att vid överklagande av ett beslut bevilja säkerhetsåtgärder
interimistiskt eller att besluta om inhibition. En tingsrätt prövar
emellertid inte i tvistemål frågor om överklaganden. Det gör att det för
tvistemål i tingsrätt endast finns speciella bestämmelser i ämnet, t.ex. 3
kap. 5 § utsökningsbalken och 62 § lagen (1990:746) om betalnings-
föreläggande och handräckning. Till de bestämmelserna skall läggas de
förut nämnda bestämmelserna om säkerhetsåtgärder i 15 kap. RB i den
mån de är tillämpliga. En förvaltningsdomstol har enligt 28 § FPL en
allmän rätt att vid överklagande besluta att det överklagade beslutet tills
vidare inte skall gälla och även i övrigt besluta rörande saken. Se även
29 § FPL och 18 kap. 12 § utsökningsbalken. Mot den nu angivna bak-
grunden bör i den nya lagen för sådana ärenden i vilka domstolen
prövar ett överklagande införas en allmän bestämmelse om att domsto-
len får bestämma att det överklagade beslutet tills vidare inte får
verkställas och att domstolen även i övrigt får besluta tills vidare
rörande saken. I det sist angivna hänseendet är det främst åtgärder av
den typ som anges i 15 kap. 3 § andra stycket RB som kan komma i
fråga. Någon anledning att i den nya ärendelagen exemplifiera de
åtgärder som kan komma i fråga är inte meningsfullt eftersom man
genom detta knappast underlättar tillämpningen och inte heller skapar
några ökade garantier för rättssäkerhet.
116
Prop. 1995/96:115
Regeringens förslag: I ett ärende där två eller flera enskilda är
motparter till varandra skall domstolen med tillämpning av
18 kap. RB kunna förplikta den ena parten eller dennes ställföre-
trädare, ombud eller biträde att ersätta den andra parten för
dennes kostnader i ärendet eller det som i ärendet betalats av
allmänna medel.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser lämnar promemorie-
förslaget om kostnadsersättning i de fåll där två enskilda står mot var-
andra utan någon erinran i sak. Svea hovrätt, Stockholms tingsrätt,
Sandvikens tingsrätt och LJmeå tingsrätt samt Sveriges advokatsamfund
förespråkar emellertid att det i den nya ärendelagen införs bestämmelser
även om det allmännas ansvar för enskild motparts kostnader,
åtminstone för det fallet att det allmänna överklagar och förlorar. Några
remissinstanser efterlyser klargörande uttalanden på skilda punkter.
Skälen för regeringens förslag: Den nuvarande ärendelagen har inga
egna bestämmelser om en parts ansvar för motpartens kostnader för
förfärandet. I rättegångsbalken finns emellertid i 18 kap. relativt utför-
liga bestämmelser i ämnet. Grundprincipen enligt de bestämmelserna är
att en förlorande part skall ersätta motparten dennes rättegångs-
kostnader. Det finns anledning att i detta sammanhang påpeka att den
principen gäller såväl dispositiva som indispositiva mål och att en i
18 kap. 2 § RB upptagen regel om kvittning av rättegångskostnader
endast avser kostnadsansvaret i vissa av de indispositiva mål i vilka det
rättsförhållande som målet gäller inte får bestämmas på något annat sätt
än genom dom. I förvaltningsprocesslagen finns det över huvud taget
ingen bestämmelse om en parts ansvar for rättegångskostnader.
Det förekommer otvivelaktigt ärenden i vilka med nu gällande regler
bestämmelserna i 18 kap. RB faktiskt tillämpas. Dessa ärenden torde
emellertid vara mindre vanliga. Redan Processlagberedningen uttalade
att bestämmelserna, vilka förutsätter att ett partsförhållande föreligger,
endast i begränsad omfattning skulle komma till användning i dom-
stolsärendena (se NJA II 1947 s. 92 och 113). Sålunda borde enligt
beredningen beaktas olika ärendens beskaffenhet och syftet med de
bestämmelser om vilka var fråga. I rättsfallet NJA 1949 s. 672 an-
gående arvsskatt lämnades ett dödsbos begäran om ersättning av det
allmänna för kostnader i högre rätt utan avseende trots att dödsboet
vann processen där (jfr rättsfallet NJA 1980 s. 541). I rättsfallet NJA
1976 s. 556 angående bouppteckningsed fick emellertid sökanden ersätt-
ning enligt 18 kap. 1 § RB av sin enskilda motpart. I rättsfallet NJA
1979 s. 164 tillämpades rättegångsbalkens kostnadsregler i ärende an-
gående entledigande av god man enligt aktiebolagslagen vid tvist mellan
aktieägare och den gode mannen. Högsta domstolen uttalade i sina skäl
bl.a. att det i ärendet förekommit en intressemotsättning mellan
klaganden och den gode mannen och att detta föranlett en handläggning
117
i tingsrätten enligt samma principer som gäller för tvistemål. Reglerna Prop. 1995/96:115
i 18 kap. RB ansågs i rättsfallet NJA 1977 s. 495 (enskild part mot
enskild) tillämpliga också i ett tvistigt ärende enligt den numera
upphävda namnlagen (1963:521), jfr dock även rättsfallet NJA 1988 s.
146. I rättsfallet NJA 1984 s. 623 ansågs rättegångsbalkens regler om
parts rätt till ersättning dock inte tillämpliga i ett ärende angående lag-
fartssammanträde. Högsta domstolen konstaterade i sina skäl bl.a. att
det inte föreligger något egentligt partsförhållande i dessa ärenden. Det
finns vidare flera refererade hovrättsfall i vilka kostnadsersättning har
dömts ut enligt reglerna i 18 kap. RB. Det skall nämnas att före-
dragande departementschefen vid tillkomsten av lagen (1976:206) om
felparkeringsavgift förutsatte att rättegångsbalkens regler om rätte-
gångskostnader skulle vara tillämpliga.
I promemorian föreslås att domstolen i ett ärende där två enskilda är
motparter till varandra med tillämpning av 18 kap. RB skall kunna för-
plikta den ena parten eller dennes ställföreträdare, ombud eller biträde
att ersätta den andra parten dennes kostnader i ärendet eller det som i
ärendet betalats av allmänna medel. Förslaget godtas av remissinstanser-
na och bör genomföras. Genom att regeln getts en fakultativ utformning
kan äldre överväganden och avgöranden fortfarande ha en praktisk
betydelse när det gäller frågor om utdömande av ett kostnadsansvar. I
anslutning till materiell lagstiftning kan det förekomma särskilda regler
om kostnadsansvaret. Exempel på detta ger 20 § lagen (1988:688) om
besöksförbud.
Frågan om kostnadsansvaret i sådana ärenden i vilka en enskild part
står mot en allmän bör enligt promemorian lämnas utanför reformen. På
den punkten är det flera remissinstanser som är kritiska. Frågan om en
enskild part bör ha rätt att få ersättning för sina rättegångskostnader av
det allmänna, när han har en myndighet som motpart och vinner fram-
gång i processen, har en ojämförligt större betydelse för förvaltnings-
domstolarnas mål än för domstolsärendena. Mycket talar för att svaret
på frågan bör vara detsamma för de berörda målen och ärendena. Ett
ställningstagande till frågan bör därför inte ske isolerat för domstols-
ärendenas del utan får övervägas i annat sammanhang. Det som har
sagts nu medför givetvis att det inte heller finns anledning att nu reglera
frågan om en myndighets rätt till kostnadsersättning av en enskild part.
I den nya ärendelagen bör därför tills vidare endast behandlas den situa-
tionen att två enskilda parter står mot varandra. Därmed kommer rätte-
gångskostnader inte att kunna dömas ut i ett mål mellan en allmän part
och en enskild annat än om det för en viss ärendetyp finns särskilda
regler. Detta torde för de allra flesta fall faktiskt sett inte innebära
någon skillnad i förhållande till det som bör anses gälla med nuvarande
ordning. Om det på samma sida i ett förfarande finns både en allmän
och en enskild part kan den enskilda parten ensam ha att svara för
motpartens kostnader. Det bör påpekas att ett statligt organ som är part
och i ärendet har samma ställning som en privat fysisk eller juridisk
person, t.ex. därför att staten innehar en fastighet, vid tillämpningen av
den nya ärendelagen bör ses som enskild part. Exempel på särbestäm- 118
melser ger lagen (1989:479) om ersättning för kostnader i ärenden och
mål om skatt, m.m. såvitt gäller arvsskatteärenden. Till detta kommer Prop. 1995/96:115
reglerna om statens stöd vid allmän rättshjälp och reglerna i 3 kap.
skadeståndslagen (1972:207) om det allmännas skadeståndsansvar.
Regeringens förslag: De nuvarande reglerna i ärendelagen om att
tingsrätten i vissa fall skall ompröva sitt beslut överförs i huvud-
sak oförändrade till den nya lagen.
Promemorieförslaget överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Nästan alla remissinstanser har godtagit förslaget
eller lämnat detta utan erinran. Kammarkollegiet anser dock att de nuva-
rande omprövningsreglema inte fungerar tillfredsställande i arvsskatte-
mål och förklarar att det grundläggande felet är att arvsskatteärendena
till sin natur inte liknar vanliga domstolsärenden utan mera vanliga skat-
teärenden.
Skälen för regeringens förslag: Bestämmelser angående omprövning
infördes i ärendelagen år 1990 i allt väsentligt med 27 och 28 §§ för-
valtningslagen som förebild. Bestämmelserna är avsedda främst för
vissa enpartsärenden där tingsrätt har att göra en primär prövning av
saken. En sådan prövning i ett enpartsärende är nämligen till sin natur
sådan att det inte helt sällan uppstår en felaktighet i ett beslut för vilken
det framstår som onödigt att part skall behöva anlita ett formligt
rättsmedel. I viss utsträckning kan det enligt den nuvarande ärendelagen
ske en omprövning även i två- eller flerpartsärenden. En begränsning
ligger dock i att omprövningen inte får bli till nackdel för någon enskild
part.
Domstolsutredningen föreslog att man skulle behålla omprövnings-
reglema för domstolsärendena. Genom att emellertid processen i två-
partsärenden kunde sägas bli mera kvalificerad genom de av utred-
ningen i övrigt föreslagna reglerna menade utredningen att det fanns
anledning att uttryckligen begränsa omprövningsreglemas tillämpnings-
område till enpartsärendena. I promemorian görs emellertid ingen sådan
begränsning.
De omprövningsregler som finns i den nuvarande ärendelagen synes
fungera väl, åtminstone om man bortser från arvsskatteärendena. Med
utredningsförslaget om begränsning av reglerna får man onödiga svårig-
heter genom att det inte alltid är så enkelt att avgöra vad som är ett
enpartsärende och vad som är ett tvåpartsärende. Reglerna bör därför
gälla även tvåpartsärenden. De särskilda problem som omprövnings-
institutet kan ha i arvsskatteärenden bör inte lösas genom den nya ären-
delagen utan får tas upp i samband med en översyn av arvs- och gåvo-
skattelagstiftningen. Det finns inte någon anledning att utsträcka om-
prövningsreglemas tillämpningsområde till sådana fall där förfarandet
vid tingsrätten inletts genom överklagande. Den överprövning av en
förvaltningsmyndighets beslut som sker i ett sådant fåll måste ju förut-
119
sättas ha den kvaliteten att omprövningsinstitutet inte passar. Ärendela- Prop. 1995/96:115
gens bestämmelser bör därför i huvudsak oförändrade flyttas över till
den nya lagen.
Regeringens förslag: I den nya lagen infors - efter mönster av
reglerna i förvaltningsprocesslagen - generella bestämmelser om
prövningstillstånd vid överklagande till hovrätt. I anslutning till
materiell lagstiftning bestäms för vilka ärendetyper ett sådant
tillstånd skall krävas. Vid överklagande till Högsta domstolen
skall reglerna om prövningstillstånd i 54 kap. RB tillämpas. Om
ärendet vid tingsrätten har inletts genom ett överklagande, skall
sådana omständigheter eller bevis som en klagande åberopar först
i Högsta domstolen beaktas endast om det finns särskilda skäl.
Promemorieförslaget: I promemorian föreslås att regeln om åbero-
pande av nya omständigheter och bevis i Högsta domstolen skall gälla
alla ärenden i den instansen. I övrigt överensstämmer promemorie-
förslaget med regeringens förslag.
Remissinstansserna: De allra flesta remissinstanserna har tillstyrkt
förslaget eller lämnat detta utan erinran. Malmö tingsrätt och Sveriges
domareförbund förespråkar dock att det vid överklagande skall krävas
särskilda skäl för tillåtande av en ny omständighet eller ett nytt bevis.
Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet påpekar att det
finns en möjlighet att införa en sådan preklusionsregel för dispositiva
ärenden. Hovrätten över Skåne och Blekinge är kritisk till den i prome-
morian förslagna regeln om åberopande av nya omständigheter och
bevis i Högsta domstolen och menar att en eventuell preklusionsregel
för processen i den instansen i stället bör utformas efter förebild i 55
kap. 13 § RB.
Skälen för regeringens förslag: Som angetts i avsnitt 7.2 bör den
nya ärendelagen tillämpas också när ett beslut av tingsrätten överklagas.
På de allra flesta punkter bör handläggningsreglema vara desamma för
de olika instanserna. Det finns emellertid också frågor som är speciella
for en överprövning. Det gäller bl.a. prövningstillstånd. Frågor om
prövningstillstånd övervägs för närvarande av Hovrättsprocess-
utredningen (Ju 1993:04). Det finns inte underlag för att nu i den nya
ärendelagen införa mer allmänna bestämmelser om att en fullständig
hovrättsprövning av ett överklagande skall förutsätta prövningstillstånd.
I den nya lagen bör emellertid efter mönster av det som gäller i
förvaltningsprocessen (se prop. 1993/94:133) införas sådana bestäm-
melser som behövs när det i anslutning till den materiella lagstiftningen
för en viss ärendetyp bestäms att det skall krävas prövningstillstånd.
Därmed uppnås totalt sett en enklare reglering.
När det gäller överklagande till Högsta domstolen förs i promemorian
den tanken fram att man för hovrättsavgöranden i sådana domstolsären-
120
den som överklagats till tingsrätt inför ett generellt fullföljdsförbud med Prop. 1995/96:115
möjlighet för hovrätten att i det enskilda fallet besluta om rätt att över-
klaga. Den typen av regler har kommit till användning på flera rättsom-
råden, se t.ex. 10 a § lagen (1976:206) om felparkeringsavgift. Det är
emellertid ännu för tidigt att bedöma om regler av det slaget kan ges
någon mera allmän giltighet. Först måste det göras en mera ingående
utvärdering av hur de nuvarande reglerna har fungerat. Frågan kan i
vart fell inte besvaras inom ramen för det nu pågående lagstiftnings-
arbetet. I stället bör den nya ärendelagen bygga på att det vid över-
klagande till Högsta domstolen krävs prövningstillstånd enligt reglerna
i 54 kap. RB.
Processen i dispositiva tvistemål i hovrätt utmärks bl.a. av att en part
inte får åberopa nya omständigheter eller ny bevisning i den högre dom-
stolen annat än om han inte kunnat göra åberopandet redan i den lägre
rätten eller om han har en giltig ursäkt för sin underlåtenhet att åberopa
omständigheten eller beviset i den lägre domstolen (se 50 kap. 25 §
RB). Med omständigheter och bevis avses i det sammanhanget -
åtminstone i huvudsak - endast det som inom doktrinen betecknas som
rättsfekta och bevismedel. Samma regel som i 50 kap. 25 § RB gäller
vid överklagande av en hovrättsdom till Högsta domstolen (se 55 kap.
13 § RB). Där tillämpas regeln ännu strängare än i hovrätt. De berörda
bestämmelserna torde med nu gällande regler endast i undantagsfall
kunna ges en analogisk tillämpning vid överklagande av ett beslut.
För överklagande till hovrätt bör det enligt promemorian inte gälla
några preklusionsregler. Den ordningen har godtagits av de allra flesta
remissinstanserna, men det finns remissinstanser som har en annan upp-
fattning. Såvitt gäller de indispositiva ärendena som utgör den stora
majoriteten av ärendena finns det dock inte större anledning att ha pre-
klusionsregler vid överklagande till hovrätt än vad det finns för de
indispositiva tvistemålen. Man skulle emellertid kunna tänka sig en
regel för dispositiva ärenden eller åtminstone flertalet sådana ärenden,
men det man skulle vinna med en sådan regel torde inte uppväga det
man skulle förlora genom att systemet blev mera krångligt. För
ärendena har man dessutom anledning att beakta att enskilda skall kunna
klara sig utan anlitande av juridiskt skolade biträden. Någon
preklusionsregel bör därför inte införas i den nya ärendelagen för
hovrättsprocessens del.
När det gäller processen i Högsta domstolen föreslås i promemorian
en regel om att sådana omständigheter eller bevis som klaganden åbero-
par först där skall beaktas endast om det finns särskilda skäl. En mot-
svarande regel finns redan i 37 § FPL. En remissinstans har avstyrkt
promorians förslag och otvivelaktigt kan man mot detta förslag föra
delvis samma kritiska resonemang som när det gäller en regel om
åberopandet av nya omständigheter och bevis i hovrätten. Det finns
emellertid också en typ av ärenden för vilken det framstår som orimligt
att en part skall ha en ovillkorlig rätt att få beaktade sådana omstän-
digheter och bevis som han åberopar först i Högsta domstolen. Det
gäller sådana ärenden som vid tingsrätten inletts genom ett över- 121
klagande. I sådana ärenden rör det sig ju om en tredje domstolsprövning
av en förvaltningsmyndighets beslut. Promemorians preklusionsregel Prop. 1995/96:115
bör därför justeras på det sättet att den gäller endast när ärendet i
tingsrätten har inletts genom ett överklagande.
För tvistemål finns i rättegångsbalken bestämmelser om att en högre
domstol i vissa fell - med undanröjande av den lägre domstolens av-
görande - skall återförvisa målet till den lägre domstolen, om den dom-
stolen gjort sig skyldig till ett rättegångsfel. Dessa bestämmelser har
mjukats upp genom lagändringar år 1989. För de fell där ett beslut har
överklagats till hovrätt och Högsta domstolen finns inga motsvarande
bestämmelser. Vid överklagande av ett avgörande i ett domstolsärende
torde emellertid reglerna för tvistemål i många fell kunna ha en analo-
gisk tillämpning (se Processlagberedningen i NJA II 1943 s. 683). I viss
utsträckning kan en högre allmän domstol även utan lagstöd återförvisa
ett mål på materiella grunder, nämligen när i den domstolen aktualiseras
en fråga till vilken den lägre domstolen inte tagit ställning (jfr Welam-
son, Rättegång VI, 3:e upplagan, s. 127). Delvis sätter det instansord-
ningens principer ur spel att inte återförvisa ett fell där det har före-
kommit ett rättegångsfel i en lägre domstol. En återförvisning har dock
oftast även många nackdelar och det är därför som reglerna i
rättegångsbalken har mjukats upp. Hur den högre domstolen bör förfera
i ett domstolsärende när det gäller undanröjande och återförvisning
beror på omständigheterna. Förvaltningsprocesslagen innehåller ingen
bestämmelse i ämnet och det finns inte tillräckliga skäl att i den nya
ärendelagen införa någon sådan bestämmelse (se dock även 37 § andra
stycket förslaget till ny ärendelag).
Regeringens förslag: De särskilda rättsmedlen, dvs. resning,
återställande av försutten tid och klagan över domvilla, regleras i
den nya ärendelagen genom en hänvisning till bestämmelserna i
rättegångsbalken. I den nya lagen tas dessutom in en bestämmelse
om att resning får äga rum även i andra fell än som föreskrivs i
58 kap. rättegångsbalken, om det finns synnerliga skäl.
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag utom så till vida att promemorieförslaget tillåter även ett
undanröjande på grund av domvilla, om det finns synnerliga skäl.
Remissinstanserna: De allra flesta remissinstanserna har tillstyrkt
promemorieförslaget eller lämnat detta utan erinran. Hovrätten över
Skåne och Blekinge, Hovrätten for Övre Norrland och Stockholms
tingsrätt avstyrker dock förslaget och Karlstads tingsrätt menar att
resning eller undanröjande på grund av domvilla inte bör kunna beviljas
annat än enligt RB:s regler, när åtgärden är till nackdel for en enskild
motpart.
Skälen för regeringens förslag: När ett avgörande av en förvalt-
ningsmyndighet eller domstol inte kan överklagas sägs det ha fått laga
122
kraft. I princip avslutas alla förfaranden med ett lagakraftägande avgö- Prop. 1995/96:115
rande. Ett sådant avgörande kan angripas med hjälp av ett särskilt (ex-
traordinärt) rättsmedel. Grundreglerna om dessa rättsmedel har sedan
länge funnit i regeringsformen och där gällt samtliga domstolstyper (se
numera 11 kap. 11 § regeringsformen). Rättegångsbalken anvisar för
domar och beslut tre särskilda rättsmedel i 58 och 59 kap., nämligen
resning, återställande av försutten tid och klagan över domvilla. Gemen-
samt för resning och klagan över domvilla är att saken vid bifall till
framställningen tillåts bli prövad på nytt därför att det har anförts ett
förhållande som är ägnat att försvaga tilltron till avgörandets riktighet.
Återställande av försutten tid innebär att ett överklagande (eller i undan-
tagsfall klander) tillåts trots att den ordinarie klagotiden (eller klander-
tiden) redan har gått till ända.
Reglerna i rättegångsbalken har sitt ursprung i lagen (1939:303) om
särskilda rättsmedel och gäller primärt endast tvistemåls- och brottmåls-
avgöranden. På grund av hänvisningen i 11 § den nuvarande ärendela-
gen gäller emellertid i domstolsärendena det som i balken är föreskrivet
för tvistemål ”i den mån det är tillämpligt”. Någon regel om att balkens
regler om förutsättningarna för användandet av ett särskilt rättsmedel
skulle vara direkt tillämpliga fanns tidigare inte i balken, men år 1988
(prop. 1987/88:58, bet. 1988/89:JuU7, rskr. 1988/89:33, SFS
1988:1451) infördes i 58 kap. 10 a och 13 §§ samt 59 kap. 4 a § RB
bestämmelser som bygger på att rättegångsbalkens bestämmelser för
tvistemål och brottmål skall ”tillämpas” beträffande vissa avgöranden
utanför tvistemåls- och brottmålsområdet. För särskilda ärendetyper
finns det dessutom andra regler enligt vilka bestämmelserna i 58 och 59
kap. RB skall tillämpas. Exempel erbjuder 18 kap. 20 § andra stycket
utsökningsbalken och 21 kap. 11 § sjölagen (1994:1009).
Inom förvaltningsrätten föll tidigare tillämpningen av de extraordinära
rättsmedlen tillbaka på den mycket kortfattade regleringen i 11 kap.
11 § regeringsformen. I betänkandet Några frågor angående Regerings-
rätten (SOU 1992:138) lämnades förslag till en lag om särskilda rätts-
medel inom förvaltningsrätten. Den föreslagna regleringen anknyter i
åtskilliga hänseenden till den reglering som finns i rättegångsbalken.
Den viktigaste skillnaden är att det i den föreslagna lagen öppnas en
mer allmän möjlighet att bevilja en extraordinär åtgärd när det finns
synnerliga skäl. Genom en nyligen beslutad reform har på grundval av
betänkandet regler om särskilda rättsmedel införts i 37 b och c §§ FPL
(prop. 1994/95:27, bet. 1994/95:JuU 6, rskr. 1994/95:165, SFS
1995:22). Regleringen är inte avsedd att ändra tidigare praxis (angiven
prop. s. 175). De nya reglerna innebär bl.a. att resning får beviljas i
mål eller ärende om det på grund av något särskilt förhållande finns
synnerliga skäl att pröva saken på nytt. Det skall i anslutning till detta
nämnas att inom förvaltningsprocessrätten institutet resning motsvarar
såväl rättegångsbalkens institut resning som dess institut klagan över
domvilla och att det i motiven till ändringarna i förvaltningsprocess-
lagen förutskickas att frågorna om de extraordinära rättsmedlen inom
förvaltningsrätten kan komma att omprövas i samband med en mera 123
allmän reform av förvaltningsprocessen.
I promemorian föreslås att de särskilda rättsmedlen, dvs. resning, Prop. 1995/96:115
återställande av försutten tid och klagan över domvilla, regleras i den
nya ärendelagen genom en hänvisning till bestämmelserna i rättegångs-
balken. Det föreslås utöver detta att i den nya lagen tas in en bestäm-
melse om att resning eller undanröjande på grund av domvilla får
beviljas även under andra omständigheter än som anges i rättegångs-
balken, om det föreligger synnerliga skäl. Endast några remissinstanser
har kritiserat detta förslag.
Promemorieförslaget skall ses mot bakgrund av det som gällde för
domstolsärendena före 1988 års ändringar i rättegångsbalken. Reformen
år 1988 hängde samman med att beslutsfunktionen rörande extra-
ordinära frågor för åtskilliga fall flyttades från Högsta domstolen till
hovrätt och att det därmed behövdes någon form av materiell reglering
för samtliga fall. Enligt lagrådsremissen torde emellertid resning och
klagan över domvilla i allmän domstol beträffande andra avgöranden än
sådana för vilka tvistemåls- eller brottmålsreglema är tillämpliga åt-
minstone före reformen ha kunnat beviljas efter något mindre restriktiva
principer än de som tvistemålsreglema ger uttryck för. I lagråds-
remissen hävdas också att i huvudsak samma principer var bestäm-
mande som när det gällde frågor om resning i Regeringsrätten
beträffande förvaltningsrättsliga avgöranden. Mot dessa uttalanden har
Lagrådet riktat viss kritik.
Oavsett hur det förhöll sig med de extraordinära rättsmedlen före år
1988 kan man konstatera att tvistemålsavgöranden (i dessa inräknade
avgöranden från Arbetsdomstolen och Marknadsdomstolen) är speciella
på det sättet att man regelmässigt har att ta hänsyn till en enskild part
för vilken den extraordinära åtgärden är till nackdel. Brottmålsav-
görandena är speciella i och med att de berör ansvarsfrågor. När man
kommer utanför tvistemåls- och brottmålsområdet finns det extra-
ordinära situationer som inte låter sig helt inpassas under detaljerade
regler. En rättelse kan ofta ske utan att det drabbar någon enskild och
särskilt detta ger möjligheter att undvika t.ex. resultat vilka för
lekmannen framstår som logiskt omöjliga eller som på något annat sätt
är stötande. Samtidigt medför - som Lagrådet påpekat - rättskrafts-
principema för domstolsärenden att förutsättningarna för att bevilja en
extraordinär åtgärd i vissa fall är mera restriktiva i domstolsärendena.
Särskilt behovet av att i vissa undantagsfall gå utanför de ramar som
rättegångsbalkens regler sätter medför ett behov av en särskild regel om
extraordinära åtgärder beträffande ett beslut i ett domstolsärende. I
huvudsak bör man tillämpa samma principer som nu skall tillämpas för
avgöranden inom förvaltningsrätten.
Det är mot den nu angivna bakgrunden naturligt att för domstolsären-
denas del komplettera rättegångsbalkens regler med en regel av det slag
som numera tagits in i förvaltningsprocesslagen och som tillåter att
resning sker i de fall där det finns synnerliga skäl. Någon motsvarighet
till regeln i lagrådsremissens förslag om domvillofall behövs inte,
eftersom de fall i vilka en extraordinär åtgärd bör beviljas enligt en
sådan regel också torde fälla in under regeln för resningsfall. Tillräck- 124
liga skäl att såvitt gäller domstolsärendena begränsa reformen till sådana
fell i vilka det inte uppstår nackdelar för någon enskild part finns inte. Prop. 1995/96:115
Enskilda intressen som står mot sökandens kan ju beaktas inom ramen
för prövningen av om det finns ”synnerliga skäl” och man kan inte helt
utesluta att det i extrema fell kan förekomma anledning att bevilja en
extraordinär åtgärd även när det kan sägas förekomma sådana intressen.
Mot den nu angivna bakgrunden bör i enlighet med Lagrådets förslag
frågor om de extraordinära åtgärderna i domstolsärenden regleras dels
genom hänvisningar till rättegångsbalkens regler, dels genom en
tilläggsregel om att resning får äga rum även i andra fell än som
föreskrivs i 58 kap. RB, om det finns synnerliga skäl. Detta innebär att
man kan avvika från balkens bestämmelser inte endast när det gäller
tidsfrister för påkallandet av den extraordinära åtgärden utan också när
det gäller övriga i balken angivna förutsättningar för en sådan åtgärd.
Den nya regleringen bör avse såväl de fell som prövats enligt ärendela-
gen som de vilka efter överklagande hade kunnat prövas enligt den
lagen. Nu förekommande särbestämmelser för vissa slags ärenden, t.ex.
18 kap. 20 § utsökningsbalken, bör behållas tills vidare.
Regeringens förslag: När en tingsrätt i samband med att ett mål
eller ärende inleds finner att den inte är behörig, skall tingsrätten
lämna över den skrivelse som kommit in till tingsrätten till en
domstol som är behörig, om den som har inlett förfarandet inte
har något att invända mot detta och det inte heller finns något
annat skäl mot ett överlämnande. Skrivelsen skall anses ha
kommit in till den senare domstolen samma dag som den kom in
till den tingsrätt som först tog emot skrivelsen.
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: De allra flesta remissinstanserna har tillstyrkt
promemorieförslaget eller lämnat detta utan erinran. Göteborgs tingsrätt
avstyrker dock en reform med hänvisning bl.a. till att det finns en risk
att de som vänder sig till domstol kommer att slarva och till att det
införs en granskningsskyldighet för domstol. Svea hovrätt menar att det
skulle vara lämpligt att reglera den situationen att den mottagande dom-
stolen inte anser sig vara behörig och väcker dessutom frågan om inte
ett överlämnande skall kunna ske även under handläggningen av ett mål
eller ärende. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att den som inlett
förfarandet inte skall behöva beredas tillfälle att yttra sig om detta
skulle orsaka dröjsmål. Haparanda tingsrätt menar att en ansökan skall
anses ingiven först den dag den kom in till rätt domstol. Malmö tings-
rätt och Sveriges domareförbund menar att överflyttningen bör avse
125
”målet eller ärendet” och att den överlämnande domstolen bör kunna Prop. 1995/96:115
fetta beslut om t.ex. kvarstad.
Nuvarande ordning: En domstols behörighet att ta upp ett mål eller
ärende är i allmänhet lokalt, sakligt och funktionellt begränsad.
Reglerna om detta brukar kallas forumregler. Reglerna om den lokala
kompetensen begränsar domstolarnas verksamhet till att i huvudsak
gälla mål och ärenden som har anknytning till deras egna territoriella
verksamhetsområde. Reglerna om den sakliga kompetensen koncentre-
rar vissa typer av mål och ärenden till domstolar som därigenom blir
mer eller mindre specialiserade. Reglerna om den funktionella kom-
petensen lägger grunden till ett hierarkiskt instanssystem.
För tvistemålen finns det forumregler i 10 kap. RB. Motsvarande reg-
ler för brottmål finns i 19 kap. RB. Ärendelagen innehåller inga forum-
regler. I stället finns sådana regler för de allra flesta ärendetyper i an-
slutning till den för ärendet i fråga gällande materiella lagstiftningen
eller är underförstådda i den lagstiftningen. Den hänvisning till rätte-
gångsbalkens bestämmelser som finns i 11 § ärendelagen omfettar inte
forumfrågor (se 10 kap. 17 § första stycket 7 RB).
Beträffande domstolens aktivitet när det gäller att beakta att forum-
reglerna iakttas kan man grovt sett skilja mellan två system. Enligt det
ena - som gäller i allmänhet - skall domstolen göra en officialprövning
av behörighetsfrågan endast i det fellet att svaranden uteblir från första
inställelsen eller inte följer ett föreläggande att avge skriftligt svaromål
(se 10 kap. 18 § RB). För övriga situationer krävs att svaranden inom
viss tid gör en s.k. foruminvändning (se 34 kap. 2 § RB). Forumregeln
brukar för nu berörda fell betecknas som dispositiv, eftersom svaranden
givetvis kan välja att avstå från att göra någon invändning. Det ligger i
sakens natur att forumregler av nu angivet slag inte har annat syfte än
att skydda svaranden mot att tvingas inställa sig inför en domstol som är
främmande för honom eller för saken. I de allra flesta av de nu berörda
fellen kan en kärande/sökande ha en valrätt mellan olika domstolar
(konkurrerande fora).
Särskilt för sådana tvistemål och ärenden i vilka parterna inte har
någon möjlighet att ingå en för domstolen bindande förlikning om saken
(indispositiva mål och ärenden) gäller som regel det andra systemet.
Enligt detta skall domstolen alltid självmant pröva sin behörighet. En
forumregel av nu angivet slag brukar betecknas som indispositiv. Flerta-
let av de nu berörda fellen räknas upp i 10 kap. 17 § RB. Indispositiva
forumregler används bl.a. för att skydda principerna om domstolarnas
sakliga och funktionella kompetens. Syftet med reglerna kan sägas vara
att skapa garantier för att domstolarna skall avgöra målet eller ärendet
på ett effektivt och riktigt sätt. Givetvis kan reglerna dessutom vara
ägnade att på samma sätt som de dispositiva forumreglerna skydda sva-
randen. Nästan alltid saknar parterna valfrihet när det gäller ett forum
av nu angivet slag (exklusivt forum).
Även i brottmål är forumreglema indispositiva. Endast sällan är emel-
lertid ett forum exklusivt. Åklagaren eller målsäganden ges i stället en
betydande valfrihet och det är svårt att finna ett praktiskt exempel på
126
fell i vilket en åklagare skulle kunna tänkas väcka åtal utan att ha stöd Prop. 1995/96:115
av någon forumregel.
Om domstolen vid en prövning som åligger den finner att den inte har
behörighet att handlägga målet eller ärendet, skall den besluta om av-
visning. Allmänna regler om detta finns i 34 kap. RB och 3 § ärende-
lagen. I vissa undantagsfell har domstolen i stället möjlighet att lämna
över målet, ärendet eller handlingarna i målet eller ärendet till en be-
hörig domstol. De flesta bestämmelser om överlämnande förutsätter att
överlämnandet sker redan i samband med att förfarandet inleds i dom-
stolen. Exempelvis föreskrivs i 2 kap. 2 § konkurslagen (1987:672) att,
när en konkursansökan har gjorts hos en tingsrätt som inte är behörig,
tingsrätten genast skall sända handlingarna i ärendet till den tingsrätt
som enligt vad dessa visar är behörig och underrätta sökanden. I 61 §
lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning finns
bestämmelser om det fellet att en tingsrätt - som får ett mål enligt den
lagen från en kronofogdemyndighet eller en annan tingsrätt - finner att
det inte framgår av handlingarna att tingsrätten är behörig att handlägga
målet. Tingsrätten skall i sådant fell lämna över målet till en annan
tingsrätt som kan vara behörig. Det anges i motiven (prop. 1989/90:85
s. 142) att bestämmelsen om detta är tillämplig endast när tingsrätten tar
emot målet och alltså inte i ett senare skede. I 21 § andra stycket skuld-
saneringslagen finns en bestämmelse om att en tingsrätt, till vilken ett
ärende om skuldsanering överlämnas och som finner att den inte är be-
hörig att handlägga ärendet, skall överlämna ärendet till en tingsrätt
som är behörig. Även ett överlämnande av nu angivet slag förutsätts
komma till stånd redan i samband med att tingsrätten tar emot ärendet.
Det finns emellertid även regler som tillåter att ett överlämnande sker
långt efter det att förfarandet har inletts. Sålunda kan enligt 19 kap. 7 §
andra stycket RB en tingsrätt, där det har väckts ett åtal, på begäran av
åklagaren lämna över målet till en annan tingsrätt som är behörig.
Överlämnandet kan ske när som helst under målets handläggning, och
det är naturligt att till detta knyts en uttrycklig bestämmelse om att de
beslut som har fettats före överlämnandet skall gälla, om inte den dom-
stol till vilken målet överlämnats bestämmer något annat. Bestämmel-
serna är speciella i så måtto att de inte såsom andra regler förutsätter att
den domstol som lämnar över målet eller ärendet är obehörig.
Av intresse i sammanhanget är även regleringen i 10 kap. 20 § första
stycket RB. Med stöd av denna kan käranden/sökanden i tvistemål och
ärenden överklaga ett avvisningsbeslut och yrka att den högre rätten
hänvisar målet/ärendet till en lägre som är behörig. Om det finns till-
räcklig utredning för ett beslut i forumfrågan, torde den högre domsto-
len vara skyldig att på yrkande besluta om hänvisning (jfr t.ex. rätts-
fallet NJA 1966 s. 205). Hänvisningen kan ske inte bara till en domstol
av lägre ordning utan även till ett annat behörigt organ som är ”under-
ställt” sådan domstol. Att det lägre organet inte tillhör den högre dom-
stolens domkrets spelar ingen roll. Talan anses väckt när den ur-
sprungliga ansökan kom in (se NJA II 1946 s. 505, rättsfallet NJA 1975
s. 75 samt SvJT 1969 s. 922). Motsvarande torde gälla i brottmål enligt
19 kap. 11 § förste stycket RB. Klaganden behöver inte framställa något
127
yrkande om att avvisningsbeslutet skall ändras utan kan nöja sig med att Prop. 1995/96:115
yrka en hänvisning (se rättsfallet NJA 1993 s. 119).
Generellt for reglerna om överlämnande gäller att ett beslut inte går
att överklaga särskilt. En uttrycklig bestämmelse av den innebörden
finns i 61 § lagen om betalningsföreläggande och handräckning samt i
21 § andra stycket skuldsaneringslagen. Annars följer det i allmänhet
motsatsvis av reglerna i rättegångsbalken om tillåtligheten av överkla-
gande av ett beslut som inte är slutligt. Ett beslut om överlämnande kan
nämligen inte betraktas som ett slutligt beslut i den allmänna domstols-
processens mening.
När ett ”mål” eller ”ärende” överlämnas är förfarandet givetvis inlett
redan i och med det första ingivandet. För andra fall, dvs. sådana där
det är ”handlingarna” som överlämnas, skulle man vid avsaknad av
särskilda bestämmelser ha anledning att hävda motsatsen. I 2 kap. 2 §
konkurslagen finns emellertid en uttrycklig bestämmelse om att en an-
sökan skall anses gjord när ansökningshandlingen kom in till den första
tingsrätten.
Skälen för regeringens förslag:
Reformbehovet
I praktiken överlämnas handlingar mellan tingsrätter i många fåll trots
att det saknas uttryckliga bestämmelser om överlämnande. Riskerna
med detta är framför allt att en mottagande domstol kan motsätta sig
förfarandet och att det kan uppstå problem när det gäller t.ex. av-
giftsfrågor och det första ingivandets betydelse för bestämmelser om
frister. Självklart kan en rättsutveckling utan stöd i lag också innebära
problem när det gäller sådant som att dra gränser för i vilka fall ett
överlämnande bör anses vara lämpligt och när det bör anses vara
olämpligt. För tydlighets skull bör de’ tilläggas att ett överlämnande
alltid torde kunna ske i de fall där det framkommer att det varit
avsändarens mening att en skrivelse skulle ha tillställts ett annat organ
än det som faktiskt har fått ta emot skrivelsen.
Det finns flera skäl som talar för att särskilt reglerna om de allmänna
domstolarnas lokala och sakliga behörighet i tvistemål bör ses över.
Flertalet av reglerna härstammar från en tid när rättskipningen i första
hand var en kommunal angelägenhet. Kommunikationsmedlen har för-
ändrats radikalt sedan reglerna tillkom. Sedan länge har det också häv-
dats att reglerna är alltför invecklade (se t.ex. Ekelöf, Rättegång II, 7:e
uppl., s. 21). De indispositiva forumreglema ger inte tillräcklig
flexibilitet. Sålunda kan rättegången i t.ex. ett äktenskapsmål bli onödigt
dyrbar därför att parterna helt i onödan tvingas att inställa sig till en
domstol på en för båda parterna avlägsen ort. Behovet av att tvistemål
och ärenden förenas över domstolsgränsema behöver inte sällan
tillgodoses enligt 14 kap. 7 a § RB med utnyttjande av Högsta dom-
stolens begränsade resurser. Under senare år har det också tillkommit
flera konventioner om svenska domstolars domsrätt, och de svenska
interna forumreglema skulle behöva ses över även i belysning av dessa.
128
Den behövliga översynen av forumreglema kan inte göras i det nu Prop. 1995/96:115
aktuella sammanhanget. Detta hindrar emellertid inte att man redan nu
tar upp frågan om hur en domstol bör förfara när den konstaterar att
den inte är behörig att handlägga ett mål eller ärende.
överväganden och förslag
Anledningen till att rättegångsbalken inte mera allmänt tillåter överläm-
nande från en tingsrätt till en annan tingsrätt utan bygger på att en obe-
hörig domstol skall besluta om avvisning är att Processkommissionen
och Processlagberedningen menade att ett överlämnande skulle strida
mot domstolarnas sidoordnade ställning (se NJA II 1943 s. 117). Sär-
skilt som flera speciella regler redan tillåter ett överlämnande synes
emellertid detta skäl inte längre vara hållbart. Tvärtom finns det flera
skäl som talar för att en domstol ges mera vidsträckta möjligheter till
överlämnande. Forumreglema är som redan nämnts ganska invecklade
och inte helt sällan försöker en part inleda ett förfarande vid en domstol
som inte är behörig. Detta gäller givetvis i särskilt hög grad i de fall
där han eller hon saknar juridiskt biträde.
Det skall redan här sägas att det inte kan bli aktuellt att nu ta ställning
till överlämnande från andra organ än sådana domstolar som tillämpar
rättegångsbalken eller en lag med anknytning till den balken eller till
andra organ än domstolar. Möjligheter till överlämnande i andra fall
skulle nämligen kräva speciella överväganden som inte kan göras inom
ramen för ett mera allmänt lagstiftningsarbete som detta. En allmän
regel om överlämnande från en obehörig domstol måste också begränsas
till sådana fall där den forumregel det gäller är indispositiv. I annat fall
krävs det ju en invändning av svaranden för att rätten skall pröva frågan
om sin behörighet. Den forumregel det gäller skall alltså vara indisposi-
tiv, vilket medför att man kan begränsa reformen till sådana fall där
behörighetsbristen uppmärksammas redan i samband med att förfarandet
inleds. Detta leder också till ett ojämförligt enklare system. Det kan
också sättas i fråga om det under några förhållanden skall vara möjligt
att tillgodoräkna sig tiden för ett ingivande till orätt domstol annat än
när det rör sig om en relativt begränsad tid innan rätt domstol får hand
om målet eller ärendet. De fall där det redan nu är tillåtet med överläm-
nande behöver givetvis inte omfattas av någon reform.
Motiven för en reform ligger inte i första hand på domstolssidan även
om det finns vissa fördelar genom att förfarandet vid överlämnande är
enklare än vid avvisning. I stället är det främst intresset hos den part
som inleder förfarandet som träder i förgrunden. Denne slipper få till-
baka de ingivna handlingarna för nytt ingivande (till behörigt organ),
och detta besparar honom givetvis en del arbete som han inte helt utan
fog skulle kunna uppfatta som orsakat av en onödig byråkrati. En viktig
fördel med överlämnande jämfört med det som gäller vid avvisning är
att den som inlett förfarandet automatiskt bör få tillgodoräkna sig det
första ingivandet som dag för förfarandets inledande (se t.ex. 13 kap.
4 § RB om att en talan skall anses väckt när ansökan om stämning kom ^9
9 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 115
in till rätten eller, om stämning inte behövs, när talan framställdes infor Prop. 1995/96:115
rätten). Detta som utgör en grundsten i vaije övervägande kring frågor
om införande av regler om överlämnande har sin betydelse i sådant mål
eller ärende för vilket det gäller en särskild frist för inledande av ett
förfarande eller där det gäller en mer allmän preskriptionsbestämmelse
enligt vilken preskriptionen avbryts genom att talan väcks. Exempel
erbjuder 58 och 59 kap. RB samt 5 § 3 preskriptionslagen (1981:130).
En annan fördel som en part kan uppnå genom ett överlämnande är att
det inte som det formellt sett gör vid avvisning utgår någon förnyad
ansökningsavgift (se 4 § förordningen, 1987:452, om avgifter vid de
allmänna domstolarna). Ansökningsavgiften framstår som opåkallad i de
fall där domstolen så gott som omedelbart kan konstatera att det inte
kommer att kunna ske någon handläggning vid den domstolen.
Den nuvarande ordningen innebär att den som är bevandrad i det
processrättsliga systemet kan - med utnyttjande av 10 kap. 20 § RB; se
redovisningen i det föregående - undgå dubbla ansökningsavgifter och
få tillgodoräkna sig det första ingivandet som tid för väckande av talan
genom att överklaga ett avvisningsbeslut, medan den som inte känner
till innebörden eller kanske ens existensen av det lagrummet kan komma
att lida rättsförluster i samband med ett avvisningsbeslut. Denna ordning
är inte lämplig. I detta sammanhang är att märka att det i princip inte
går att enligt 58 kap. 11 § RB vid giltig ursäkt återställa en frist för
ansökan utan endast frister för överklagande (vissa undantag finns
dock).
Ett överlämnande är dock inte alltid till fördel för käranden/sökanden.
Denne kan ju mena att redan den domstol han vänt sig till är behörig
och vilja föra upp frågan till högre rätt. Om det inte ställs upp något
krav på att han skall ha gått med på att överlämnandet sker eller på att
han skall ha avstått från att göra någon invändning, måste man därför
införa regler om rätt att överklaga ett beslut om överlämnande, något
som krånglar till systemet. Även när käranden/sökanden inser att den
första domstolen är obehörig kan han ha en befogad anledning att mot-
sätta sig att målet eller ärendet handläggs vid den behöriga domstolen.
Praktiska exempel på detta ger det fallet att parterna eller åtminstone
motparten har bosatt sig på ny ort under året men fortfarande har sin
folkbokföring på annan ort. Folkbokföringen den 1 november året när-
mast före talans väckande är hemvist- och forumgrundande enligt åtskil-
liga regler, men käranden/sökanden kan ju hellre vilja vänta med pro-
cessen till ett instundande årsskifte än tvingas resa till en tidigare bosätt-
ningsort för domstolssammanträden m.m. Det som har sagts nu medför
att ett överlämnande inte bör ske mot kärandens/sökandens vilja. Efter-
som denne behöver ha beretts tillfälle att yttra sig i frågan om överläm-
nande får man den enklaste regleringen om man som villkor för över-
lämnande ställer upp att käranden/sökanden inte har något att invända
mot en överflyttning. Att han får tillfälle att yttra sig medför praktiskt
sett att han också får kännedom om vilken domstol som i fortsättningen
handlägger hans mål eller ärende, ett underrättelsebehov som annars
måste tillgodoses på annat sätt. Att ett krav på hörande av käranden/ 130
sökanden kan vara till nackdel för honom när det finns en risk med
dröjsmål, t.ex. när det gäller kvarstad, är en konsekvens man mycket Prop. 1995/96:115
väl kan godta.
En eventuell svarande/motpart är inte berörd av ett omedelbart beslut
om överlämnande på annat sätt än att detta leder till att kärandens/
sökandens rätt att föra talan kan bli bevarad trots att förfarandet vid en
behörig domstol inleds först efter det att en i lag angiven frist för
väckande av talan har gått ut. Svaranden/motparten kan alltså, om en
regel angående överlämnande införs, inte ens i de fall där det föreskrivs
en frist få ett helt säkert besked om sin ställning från den domstol vid
vilken en eventuell talan skall väckas. Det kan han emellertid inte heller
med nuvarande ordning, eftersom det för de flesta frister av nu angivet
slag på senare tid har införts regler som ger möjlighet till återställande
av försutten tid och eftersom en hänvisning enligt 10 kap. 20 § första
stycket RB har de förut redovisade rättsverkningarna när det gäller fris-
ter. Hänsynen till svaranden/motparten bör därför inte hindra en reform
när det gäller ett omedelbart överlämnande. Inte heller några andra be-
fogade intressen synes kunna bli åsidosatta genom ett sådant överläm-
nande och det finns därför inte anledning att ställa upp t.ex. ett krav på
att käranden/sökanden handlat ursäktligt när han först vänt sig till en
obehörig domstol.
Det finns ingen anledning att tro att regler som ger en obehörig dom-
stol möjlighet att under vissa förutsättningar besluta om överlämnande
skulle leda till att de som inleder förfaranden skulle komma att bli
mindre noggranna än i dag när det gäller att undersöka vad som gäller
i fråga om forum. Det är nämligen under alla omständigheter förenat
med nackdelar - om än kanske inte så betydande - för en kärande/
sökande att inleda förfarandet vid en obehörig domstol.
Domstolens granskningsskyldighet förändras inte i och med regler om
överlämnande. Självklart skall nämligen ingen domstol inleda handlägg-
ningen av ett mål eller ärende utan att ha kontrollerat att ingen indis-
positiv forumregel utesluter en handläggning. Inte heller dokumentatio-
nen av att det har förekommit ett ingivande kräver något merarbete till
följd av en reform. Den utredning som domstolen behöver för att kunna
konstatera att den inte är behörig torde nästan undantagslöst vara av det
slaget att den också ger ett tillräckligt faktaunderlag för en bedömning
av vilken domstol som är behörig. Det kan i speciella fåll vara svårare
för domstolen att ta ställning till om det över huvud taget finns någon
behörig domstol i Sverige för det mål eller ärende det gäller. Frågorna
om svensk domsrätt måste domstolen emellertid under alla omständig-
heter beakta självmant och nya regler om överlämnande förändrar inte
domstolens roll i det sammanhanget. Den domstol till vilken överläm-
nandet sker behöver ha möjlighet att tillämpa samma regler om över-
lämnande och avvisning som den första domstolen. Att ställa upp en
särskild regel för detta skulle leda alltför långt.
Det anförda innebär att i tvistemål och ärenden ett beslut om över-
lämnande bör få komma till stånd i samband med att förfarandet skall
inledas men inte senare. Därmed synes det vara riktigare att överläm-
nandet får avse den skrivelse genom vilken förfarandet inletts än att det 131
får avse själva målet eller ärendet (jfr skillnaden mellan att på ett inle-
dande stadium av en rättegång en ansökan kan avvisas medan det är Prop. 1995/96:115
målet eller talan som kan avvisas efter det att stämning har delgetts).
Genom att det inte är målet eller ärendet som skall överlämnas är det
nödvändigt med en uttrycklig regel om vid vilken tidpunkt skrivelsen
skall anses ha kommit in till den behöriga domstolen.
Som Lagrådet har visat med några exempel finns det emellertid fall
för vilka ett överlämnande framstår som mindre lämpligt trots att den
domstol som handlägger målet eller ärendet är obehörig och
käranden/sökanden går med på en överflyttning. Som Lagrådet förordat
bör reglerna därför ges en mera flexibel utformning så att överlämnande
inte kommer till stånd när det finns skäl mot detta.
Mot den nu angivna bakgrunden bör regler om överlämnande inforas
i rättegångsbalken. De bör lämpligen tas in i två nya paragrafer i 10
kap. och 19 kap. Reglerna bör som Lagrådet föreslagit ges följande
utformning: ”Finner rätten i samband med att en ansökan ges in att den
saknar behörighet att ta upp målet eller att i annan ordning pröva
ansökan men att en annan domstol skulle vara behörig, skall ansökan
lämnas över till den domstolen, om sökanden inte har något att invända
mot detta och det inte heller finns något annat skäl mot att ansökan
överlämnas. Ansökan skall anses ha kommit in till den senare
domstolen samma dag som den kom in till den domstol som först tog
emot ansökan.” Bestämmelser med samma innebörd bör tas in i den nya
ärendelagen. Att komplettera reformen med regler om att den obehöriga
domstolen har rätt att under vissa omständigheter besluta om t.ex.
säkerhetsåtgärder förefaller mindre lämpligt. I det hänseendet får
sökanden/käranden ta konsekvenserna av att han vänt sig till fel dom-
stol.
I ett mål enligt rättegångsbalken är de föreslagna bestämmelserna
tillämpliga främst såvitt gäller ansökningar om stämning. De blir
tillämpliga också beträffande t.ex. fristående kvarstadsansökningar och
sådana ansökningar genom vilka ett förfarande enligt särskild bestäm-
melse kan inledas utan något krav på stämning. De bör vidare ges en
analog tillämpning beträffande ansökningar om resning eller återställan-
de av försutten tid liksom vid klagan över domvilla.
Reglerna bör inte kompletteras med någon ny avgiftsprincip, eftersom
de nuvarande principerna (med ny avgift vid en förnyad ansökan) passar
för de allra flesta av de fåll som blir kvar för avvisning.
Regeringens förslag: Registreringen av mål och ärenden skall
inte längre behöva ske med hjälp av dagbok.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 6 kap. 11 § RB skall det vid
domstolen föras dagbok över alla mål. Dagboken skall utvisa tiden då
132
vaije mål kom in, vilka åtgärder som företagits med målet och tiden för
målets avgörande. Om avgörandet överklagas skall dagboken utvisa
tiden då en missnöjesanmälan eller ett överklagande kom in och vilka
åtgärder som företagits med anledning av detta. Närmare bestämmelser
om dagboksföringen finns i 13-21 d §§ protokollskungörelsen
(1971:1066) för de allmänna domstolarna. Enligt förordningen
(1986:104) om registerföring vid allmänna domstolar med hjälp av auto-
matisk databehandling får de allmänna domstolarna föra ett ADB-regi-
ster över mål och ärenden som avses i protokollskungörelsen bl.a. för
att fullgöra sina uppgifter enligt den kungörelsen. För de domstols-
ärenden som inte tas in i ett avhandlings- eller bouppteckningsprotokoll
tillämpas i huvudsak samma regler för dagboksföring som för målen.
Möjligheterna till ADB-hantering medför att uttrycket ”dagbok”
framstår som föråldrat. Bestämmelserna i 6 kap. 11-13 §§ RB bör
därför ändras så att där inte anges på vilket sätt registreringen skall ske.
Regeringens förslag: Domar och särskilt uppsatta beslut i allmän
domstol skall inte längre numreras. Frågor om sammanföring av
domarna och de slutliga besluten till särskilda böcker skall inte
längre regleras i rättegångsbalken.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 17 kap. 10 § och 30 kap. 8 §
RB skall domar i tvistemål och brottmål sättas upp särskilt och under-
skrivas av de juristdomare som deltagit i avgörandet. Enligt de andra
styckena i de angivna paragraferna skall avgörandena därefter - ordnade
i nummerföljd efter tiden för deras meddelande - för vaije år samman-
föras till en dombok för tvistemål och en dombok för brottmål. Bestäm-
melserna i de angivna paragraferna skall enligt 17 kap. 12 § och
30 kap. 10 § RB tillämpas också beträffande slutliga beslut, om det
behövs med hänsyn till frågans beskaffenhet och något annat inte är
föreskrivet. För allmän förvaltningsdomstol regleras motsvarande frågor
i förordningen (1979:575) om protokollföring m.m. vid de allmänna
förvaltningsdomstolarna. Domar och beslut i en förvaltningsdomstol
numreras aldrig (jfr 34 § förordningen). I stället identifieras ett
avgörande med hjälp av målnumret och dagen för avgörandet.
Rättegångsbalkens bestämmelser om att domar skall numreras medför
praktiska olägenheter i arbetet på de allmänna domstolarnas kanslier.
För sådana domar som inte är färdigskrivna redan samma dag som de
meddelas måste domaren alltid övervaka att domsnummer tas. För såda-
na domar som redan är färdigskrivna vid den tidpunkten måste ett
domsnummer föras på i efterhand, något som inte passar vid en modem
domstolshantering med hjälp av ordbehandlare. Samma problem finns
givetvis i fråga om beslutsnummer. Fördelarna med numreringen är
Prop. 1995/96:115
133
närmast obetydliga. Det har sålunda i allmän domstol inte orsakat några Prop. 1995/96:115
praktiska problem av betydelse att man vid överklagande av sådana
beslut som inte har satts upp särskilt alltid måste identifiera avgörandet
med hjälp av målnummer och dagen for beslutet. Några problem med
identifiering av avgöranden har inte heller förekommit i förvaltnings-
domstolarna. De allmänna domstolarnas avgöranden bör därför i fort-
sättningen aldrig numreras. Även i fortsättningen bör dock domar föras
samman i domböcker på samma sätt som nu. Bestämmelser om detta
behöver emellertid inte ges i lagform. Därför bör 17 kap. 10 § andra
stycket och 30 kap. 8 § andra stycket RB upphävas.
Regeringens förslag: En länsstyrelses beslut om nedsättning av
pengar skall inte längre överklagas till hovrätt utan till tingsrätt.
Promemorieförslaget överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser har tillstyrkt förslaget
eller lämnat detta utan erinran.
Skälen for regeringens förslag: Förr var det inte ovanligt att en för-
valtningsmyndighets beslut kunde överklagas direkt till hovrätt, dvs.
med förbigående av den första allmänna domstolsinstansen. Detta gällde
särskilt beslut av överexekutor i frågor angående verkställighet, något
som var naturligt med tanke på överexekutors tidigare ställning. Över-
exekutoma var nämligen verkställighetsorgan som förr utgjordes inte
bara av länsstyrelser utan även, i flertalet större städer, av magistraten
eller en ledamot av denna, dvs. i realiteten av en domstol i första
instans (rådhusrätten).
När utsökningsbalken kom till år 1981 övertogs överexekutoremas
göromål till allra största delen av kronofogdemyndigheterna. Av olika
skäl införde man den ordningen att även dessa myndigheters verkställig-
hetsbeslut skulle överklagas direkt till hovrätt (prop. 1980/81:8 s. 146).
Efter en reform år 1993 (prop. 1992/93:216, bet. 1992/93:JuU34, rskr.
1992/93:373, SFS 1993:516 m.fl.) skall emellertid kronofogdemyndig-
heternas beslut i verkställighetsärenden överklagas till tingsrätt. Grund-
tanken bakom den reformen var att tyngdpunkten i rättskipningen skall
ligga i den första domstolsinstansen (se för förvaltningsdomstolarnas del
motsvarande reform genom prop. 1993/94:133, bet. 1993/94:JuU24,
rskr. 1993/94:319, SFS 1994:436).
Några av de uppgifter som överexekutor hade fördes inte över på
kronofogdemyndigheterna i samband med 1981 års reform utan har
kommit att ligga kvar på länsstyrelse (se bl.a. prop 1980/81:84 s. 184).
Sålunda är det numera länsstyrelserna som prövar vissa frågor som har
med nedsättning av pengar att göra. Bestämmelser om nedsättning finns
134
i två lagar. Lagen (1927:56) om nedsättning av pengar hos myndighet Prop. 1995/96:115
ger en gäldenär en allmän möjlighet att frigöra sig från en skuld genom
att sätta ned skuldbeloppet hos länsstyrelse, t.ex. när han inte vet eller
bör veta vem som är rätt betalningsmottagare. Enligt en i prop.
1995/96:43 föreslagen regel i 8 kap. 12 a § jordabalken kan en arrenda-
tor i vissa fåll deponera en arrendeavgift eller en del av denna hos läns-
styrelsen när han eller hon anser sig ha rätt till ersättning av jordägaren.
Motsvarande regel gäller enligt 12 kap. 21 § samma balk för hyresgäst.
Innebörden av de nu berörda bestämmelserna är att den som nedsätter
ett belopp normalt undgår påföljder for underlåten betalning till borge-
nären.
Ett beslut av en länsstyrelse i ett nedsättningsärende enligt 1927 års
lag eller enligt 12 kap. 21 § jordabalken kan med nu gällande regler
överklagas direkt till hovrätten. Det ligger i linje med 1993 års all-
männa reform på det utsökningsrättsliga området att länsstyrelsernas
beslut i fortsättningen överklagas till tingsrätt. Därför bör de berörda
reglerna om överklagande ändras till att gälla tingsrätt. Vid ett överkla-
gande bör den nya ärendelagen tillämpas. Om någon enskild överklagar
myndighetens beslut kommer myndigheten att vara motpart i domstolen
(se avsnitt 7.3).
Regeringens förslag: Testamentsexekutörer och sådana personer
som enligt testamentariska förordnanden endast i viss del utreder
ett dödsbo skall inte längre behöva underrätta tingsrätten om till
vilka deras årsredovisning har lämnats.
Domstolsutredningens förslag överensstämmer i huvudsak med rege-
ringens.
Remissinstanserna har överlag godtagit utredningsförslaget.
Skälen för regeringens förslag: För en testamentsexekutör och for
den som enligt ett förordnande i ett testamente endast i viss del verkstäl-
ler utredningen efter en avliden gäller enligt 19 kap. 20 § andra stycket
ärvdabalken i betydande utsträckning detsamma som for en boutred-
ningsman. Detta innebär bl.a. att han eller hon årligen före den 1 april
skall avge en redovisning för sin medelsförvaltning under det föregåen-
de kalenderåret. Redovisningen skall sändas till minst en av dödsbodel-
ägarna. De övriga delägarna skall samtidigt underrättas om vem som
har fått redovisningen. Om det finns någon delägare i boet som är
underårig eller som har förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken
skall ett exemplar av redovisningen sändas till överförmyndaren.
Tingsrätten skall underrättas om vem som har tillställts årsredovis-
ningen. Rätten för ett register över förordnade boutredningsmän och
kontrollerar att de kommer in med sådana underrättelser. Om en bout-
135
redningsman inte fullgör det som åligger honom, kan rätten vid vite Prop. 1995/96:115
förelägga honom att fullgöra sin skyldighet. Av naturliga skäl kan tings-
rätten emellertid inte föra något register över testamentsexekutörer eller
över sådana personer som enligt ett testamente endast i viss del utreder
ett dödsbo. I detta sammanhang skall nämnas att reglerna om bevakning
av testamenten vid rätten upphävdes år 1989. Det som har sagts nu får
givetvis högst betydande återverkningar på möjligheterna att utöva en
domstolskontroll.
Bestämmelserna om skyldighet för boutredningsmän m.fl. att löpande
redovisa för sin förvaltning tillkom år 1976 efter ett långvarigt utred-
ningsarbete. Syftet med reglerna är att skydda dödsbodelägarna mot att
egendomen i boet förskingras av den som svarar för boutredningen.
Domstolsutredningen har inte funnit skäl att föreslå några ändringar när
det gäller boutredningsmannens redovisningsskyldighet eller hans skyl-
dighet att underrätta tingsrätten om vem som tillställts redovisningen.
Enligt utredningen bereder emellertid kontrollen av testaments-
exekutörer och av dem som enligt testamente endast i viss del utreder
ett dödsbo problem för tingsrätterna. Utredningen föreslår därför att
sådana personer inte längre skall behöva underrätta tingsrätten om vem
som har tillställts redovisningen. Remissinstanserna har allmänt godtagit
förslaget.
Ett av skälen till att det ansågs vara en angelägenhet för det allmänna
att skapa ett skydd för de medel som omhändertagits av boutrednings-
män var just att det är domstolen som utser boutredningsmän. Det
skälet kan inte åberopas till förmån för en offentlig kontroll av att
testamentsexekutörer och sådana personer som enligt testamente endast
i viss del utreder ett dödsbo fullgör sin redovisningsskyldighet. De är ju
utsedda på privat väg och det kan därför sägas vara mindre naturligt
med en offentlig kontroll beträffande dem. Den dödsbodelägare som vill
ha garantier för en effektiv offentlig kontroll av att en testaments-
exekutör fullgör sina skyldigheter kan lätt åstadkomma sådana genom
att hos domstolen begära att boet avträds till förvaltning av boutred-
ningsman. Finns det en testamentsexekutör är det normalt han som skall
förordnas till boutredningsman (se 19 kap. 3 § tredje stycket ärvda-
balken). På grund av det som har sagts nu bör Domstolsutredningens
förslag genomföras. För att det inte skall kunna uppstå någon tvekan
om hur det förhåller sig med uppgiftsskyldigheten i det fall att
testamentsexekutom förordnas till boutredningsman bör dock lagtexten
utformas på ett sätt som något skiljer sig från utredningens förslag.
Regeringens förslag: Ett avtal om lösöreköp skall inte längre tas
in i tingsrättens protokoll utan i stället registreras hos en krono-
fogdemyndighet. Myndighetens beslut skall kunna överklagas till
tingsrätt.
136
Doms tolsu tred ningens förslag överensstämmer i huvudsak med rege- Prop. 1995/96:115
ringens utom så till vida att utredningen föreslår att avtalen om lösöre-
köp endast skall visas upp for kronfogdemyndigheten och att överkla-
gande skall ske till Riksskatteverket.
Remissinstanserna har överlag godtagit utredningsförslaget. Riksda-
gens ombudsmän menar dock att man bör ha samma regler om över-
klagande som i ärenden om kallelse på okända borgenärer (jfr avsnitt
14).
Skälen för regeringens förslag: För att den som förvärvar lös egen-
dom skall vara skyddad mot säljarens borgenärer krävs som huvudregel
att han har fått egendomen i sin besittning. Lagen (1845:50 s. 1) om
handel med lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva (lös-
öreköpslagen) ger köparen en möjlighet att få ett skydd mot säljarens
borgenärer trots att han låter den köpta egendomen vara kvar hos sälja-
ren. Skyddet förutsätter att det upprättas en skriftlig, bevittnad handling
om köpet och att köpet kungörs i en tidning på den ort där säljaren bor.
Inom åtta dagar från det att kungörelsen infördes skall en kopia av av-
talet och ett bevis om kungörelsen visas upp för kronofogdemyndigheten
i det län där egendomen finns. Dessutom skall avtalet inom en månad
från kungörelsen ges in till tingsrätten i den ort där egendomen finns för
att hos tingsrätten tas in i dess bouppteckningsprotokoll. Lösöreköparen
vinner skydd mot säljarens borgenärer 30 dagar efter det att avtalet
företeddes för rätten. Vid tingsrätten handläggs ärendet enligt ärende-
lagen. Tingsrätten skall föra en förteckning över de avtal som tagits in
i protokollet. Ett beslut av tingsrätten kan överklagas.
Domstolsutredningen föreslår att handläggningen av frågor om lösöre-
köp flyttas från tingsrätterna till kronofogdemyndigheterna. Förslaget
har allmänt godtagits av remissinstanserna. Att frågor om lösöreköp
handläggs vid domstol torde ha ett samband med att en protokollering
vid domstol förr ledde till en mer omfattande publicitet än motsvarande
åtgärd vid en förvaltningsmyndighet. Numera torde det inte föreligga
någon sådan skillnad. Myndigheten kan ju lika väl som en domstol föra
en förteckning över de avtal det gäller och svara på t.ex. en telefonför-
frågan från den som är intresserad av uppgifter. Ärendena om lösöreköp
bör därför flyttas från tingsrätterna till kronofogdemyndigheterna. Man
kan emellertid inte nöja sig med att - som Domstolsutredningen föreslår
- det avtal det gäller endast visas upp for kronofogdemyndigheten. I
stället måste myndigheten besluta om registrering, dvs. företa en åtgärd
som motsvarar tingsrätternas beslut om protokollering. Avtalen bör där-
för i fortsättningen inte endast visas upp för kronofogdemyndigheten
utan även registreras hos den myndigheten. Självklart bör det hos myn-
digheten gå att på ett enkelt sätt få fram uppgifter om vilka avtal som
har registrerats hos den myndigheten. För den skull behöver det
emellertid inte hos myndigheten föras någon särskild förteckning. De
föreskrifter som kan behövas bör inte tas upp i lagen.
Det torde vara högst ovanligt att ett beslut som fattas i ett lösöreköps-
ärende överklagas. Domstolsutredningen hävdar att man kan avstå från
särskilda regler om överklagande, vilket skulle innebära att kronofog- 137
demyndighetens beslut fick överklagas till Riksskatteverket. Riksdagens
ombudsmän synes mena att överklagande i stället bör ske till tingsrätt. Prop. 1995/96:115
Med hänsyn till ärendenas samband med de utsökningsrättsliga ärendena
bör överklagande ske till tingsrätt. Regeln om detta bör utformas som
en hänvisning till utsökningsbalkens regler om överklagande (jfr avsnitt
14).
Till följd av att lösöreköpsavtalen inte skall företes inför rätten be-
höver en bestämmelse i 2 kap. 4 § lagen (1984:649) om företagshypotek
justeras (se lagförslag 19).
Regeringens förslag: Ett ärende om kallelse på okända borge-
närer skall inte längre handläggas av en tingsrätt utan av en
kronofogdemyndighet eller, om gäldenären är ett aktiebolag, av
Patent- och registreringsverket. Myndigheternas beslut skall kunna
överklagas till tingsrätt.
Domstolsutredningens förslag: Ärendena om kallelse på okända
borgenärer skall flyttas ned från tingsrätterna till kronofogdemyndighe-
terna.
Remissinstanserna har i allmänhet godtagit utredningsförslaget. Riks-
skatteverket menar dock att ärenden som har samband med en likvida-
tion av ett aktiebolag bör handläggas av Patent- och registreringsverket
och att det bör övervägas om inte även ärenden som har samband med
likvidation av annan juridisk person bör handläggas av annan myndighet
än kronofogdemyndighet. Hovrätten över Skåne och Blekinge menar att
sådana ärenden där gäldenären är ett aktiebolag men där det inte råder
någon tvist mellan aktieägarna skall handläggas av Patent- och registre-
ringsverket. Ronneby tingsrätt och Kronofogdemyndigheten i Malmöhus
län motsätter sig utredningsförslaget med hänvisning till att kronofog-
demyndigheternas objektivitet kan komma att ifrågasättas. Samma kro-
nofogdemyndighet säger vidare att det kan uppstå tvivel om hur ärendet
skall handläggas hos myndigheten i det fallet att en gäldenär gör en
invändning mot en fordran som en borgenär anmäler.
Skälen för regeringens förslag: I vissa situationer, där det finns ett
särskilt starkt intresse av att få klarhet i vilka skulder som en viss fysisk
eller juridisk person har, kan en tingsrätt kalla dennes okända borgenä-
rer att anmäla sina fordringar. Enligt lagen (1981:131) om kallelse på
okända borgenärer kan sådan kallelse utfärdas när bouppteckning har
skett efter en avliden eller när ansökan om äktenskapsskillnad eller an-
mälan enligt 9 kap. 1 § andra stycket äktenskapsbalken har gjorts.
Också en god man eller förvaltare enligt föräldrabalken får ansöka om
kallelse på okända borgenärer. Enligt särskilda bestämmelser i den
associationsrättsliga lagstiftningen skall vid likvidation de gode männen
ansöka om sådan kallelse. Det gäller likvidation av aktiebolag, bank-
138
aktiebolag, handelsbolag, kommanditbolag, sparbank, föreningsbank, Prop. 1995/96:115
ekonomisk förening, understödsförening, bostadsrättsförening eller
sambruksförening.
Till ansökan skall fogas en förteckning över gäldenärens kända borge-
närer. Förfarandet vid tingsrätten går ut på att den som har en fordran
på gäldenären genom kungörelse i Post- och Inrikes Tidningar uppma-
nas att anmäla denna fordran till rätten inom sex månader. Den som
inte anmäler sin fordran riskerar att förlora sin ford ringsrätt. Tings-
rätten skall alltid underrätta kronofogdemyndigheten i länet och samtliga
kända borgenärer om kungörelsen. Vid tingsrätten handläggs ärendet
enligt ärendelagen. Ett ärende avgörs utan förhandting av en jurist-
domare.
Att frågor om kallelse på okända borgenärer handläggs vid domstol
torde ha ett samband med att en protokollering vid domstol förr ledde
till en mer omfattande publicitet än en hantering vid en förvaltnings-
myndighet skulle ha gjort. Numera torde det inte föreligga någon sådan
skillnad (jfr föregående avsnitt om lösöreköp). En handläggning vid en
förvaltningsmyndighet skulle inte komma att skilja sig från en handlägg-
ning hos tingsrätten. I fråga om valet av handläggande myndigheter
talar starka skäl för Patent- och registreringsverket när det gäller sådana
fall där gäldenären är ett aktiebolag. I allmänhet är det nämligen verket
som beslutar om likvidation av ett aktiebolag och kallelsen på okända
borgenärer ingår enligt 13 kap. 10 § aktiebolagslagen (1975:1385) som
ett led i likvidationsförferandet. En nedflyttning av övriga ärenden till
kronofogdemyndigheten medför inte några komplikationer såvitt gäller
frågor om myndighetens objektivitet. Det skall nämligen aldrig ske nå-
gon materiell prövning av en fordran i själva ärendet. Om sålunda gäl-
denären hävdar att han inte har den skuld som en anmälan avser, skall
frågan om skulden vid behov prövas i vanlig rättegång. Domstolsutred-
ningens förslag om en nedflyttning av kallelseärendena bör därför ge-
nomföras på det sättet att prövningen av frågor om kallelse på okända
borgenärer läggs på kronofogdemyndighet eller, om gäldenären är ett
aktiebolag, på Patent- och registreringsverket. Såvitt gäller överkla-
gande av en kronofogdemyndighets beslut bör - som utredningen
föreslagit - utsökningsbalkens regler tillämpas. Detta innebär bl.a. att
överklagande skall ske till tingsrätt där ärendelagen blir tillämplig.
Även ett överklagande av ett beslut av Patent- och registreringsverket
bör ske till tingsrätt. Vid överklagande bör den nya ärendelagen gälla.
Förslaget till ny ärendelag innebär i förhållande till den nuvarande ären-
delagen på flera punkter besparingar för det allmänna. Detta beror
framför allt på att tingsrätter oftare än nu kan avgöra ärenden med
endast en juristdomare i stället för med flera sådana eller med en jurist-
domare i förening med nämndemän eller experter. Det beror också på
att frågor om kommunicering av till domstolen inkomna skrivelser ges
en utförligare reglering enligt vilken kommunicering kan underlåtas när Prop. 1995/96:115
sådan inte behövs. I kostnadssparande riktning verkar även att förslaget
öppnar för en enklare övergång till ett system med krav på prövnings-
tillstånd vid överklagande och att det ger underlag för införande av för-
ordningsbestämmelser om en rationellare hantering av ärendena på
domstolarnas kanslier. Vid kostnadsfrågans bedömning skall man nog
inte heller bortse från att sådana klarare handläggningsregler som för-
slaget till ny ärendelag innehåller jämfört med den nuvarande ärendela-
gen i sig innebär att handläggningen förenklas.
De regler som föreslås om att förfarandet i ökad utsträckning skall
vara muntligt innebär i sig inga kostnadsökningar av betydelse, eftersom
de förslag som läggs fram i det hänseendet till största delen föranleds av
Sveriges konventionsåtaganden när det gäller mänskliga rättigheter och
grundläggande friheter. Besparingar kan uppnås genom att enligt för-
slaget sammanträden i ärenden skall kunna hållas på telefon. Den före-
slagna nya lagen torde inte i sig påverka behovet av att samhället läm-
nar enskilda parter en kostnadssubventionerad rättshjälp.
Förslaget att en beslutsmyndighet i en del fåll skall medverka som
part i domstolsförfarandet kan for några ärendetyper leda till ökade
kostnader för samhället. Det gäller ärenden som vid tingsrätten inleds
genom överklagande av ett beslut som meddelats av överförmyndare,
Patent- och registreringsverket eller Riksantikvarieämbetet. Det rör sig
inte om särskilt många fåll eller om totalt sett särskilt höga kostnader
med den utformning som reglerna om medverkan har getts i förslaget. I
kostnadsbesparande riktning verkar att i bl.a. felparkeringsärenden och
disciplinärenden inom totalförsvaret domstolarna i en del fell inte längre
kommer att behöva kommunicera inkomna skrivelser med någon
företrädare för de allmänna intressena när en enskild överklagar ett
beslut av förvaltningsmyndigheten. I kostnadsbesparande riktning verkar
även att i felparkeringsärenden den polismyndighet som beslutat skall
vara part i domstolen. Genom detta undgår man ju att i dessa ärenden
koppla in ytterligare en myndighet. För de fell där en beslutsmyndighet
medverkar som part har man anledning räkna med att antalet överkla-
ganden av tingsrättsavgöranden till hovrätt kan bli något lägre än om
den enskilde inte haft någon motpart som fört fram motargument under
förfårandet i tingsrätten.
Det finns alltså när det gäller kostnadsbilden inte bara positiva utan
även negativa fektorer. Några närmare kostnadsberäkningar synes inte
kunna göras men en sammanfettande bedömning talar för att den nya
ärendelagen totalt sett- kommer att leda till kostnadsminskningar för det
allmänna.
Den nya ärendelagen med följdförfettningar bör träda i kraft den 1 juli
1996. I avsnitt 17.1 behandlas behovet av övergångsbestämmelser.
140
1 §
Som angetts i det föregående (avsnitt 6 och 7.1) föreslås att den nuva-
rande ärendelagen skall ersättas av en ny ärendelag med i huvudsak
samma tillämpningsområde som den nuvarande. Den nya lagen skall
enligt förslaget gälla inte bara i tingsrätt utan också i hovrätt och Högsta
domstolen, om någon överklagar (se avsnitt 7.2). I paragrafen finns de
grundläggande bestämmelserna om den nya lagens tillämpningsområde.
Ett ärende enligt den nya lagen kan inledas genom en officialpröv-
ningsåtgärd av domstolen eller t.ex genom en anmälan, en ansökan eller
ett överklagande (se vidare kommentaren till 4 §), medan ett mål enligt
rättegångsbalken nästan alltid inleds genom att en part ”ansöker om
stämning”. Den skillnaden kan emellertid inte omedelbart läggas till
grund för en fristående och heltäckande definition av den nya lagens
ärendebegrepp. De allra flesta fall där någon får ”ansöka” men inte
behöver ”ansöka om stämning” skall visserligen handläggas som dom-
stolsärenden. Det finns emellertid fall där någon har rätt att ”ansöka”
(dvs. ansöka utan något krav på stämning) och där handläggningen skall
ske enligt rättegångsbalken (se t.ex. 6 kap. 17 § föräldrabalken och
andra familjerättsliga bestämmelser enligt vilka det får göras en s.k.
gemensam ansökan; se även t.ex. 41 kap. 2 § rättegångsbalken). Inte
heller kan man åstadkomma en fristående och heltäckande definition av
tillämpningsområdet genom att använda begreppen ”mål” och ”ärende”.
En av orsakerna till detta är att många ärenden liksom hittills bör hand-
läggas enligt rättegångsbalken inom ramen för en rättegång enligt den
balken (RB-ärenden). För att man skall kunna ge den nya lagens
tillämpningsområde en självständig definition synes man i stället primärt
behöva bygga på motsättningen mellan rättskipning i klassisk mening
(som utan att det finns någon uttrycklig bestämmelse om detta utgör
rättegångsbalkens tillämpningsområde) och annan rättsvård (som utgör
ärendelagens ursprungliga tillämpningsområde). Att i en lagtext förklara
skiljelinjen mellan det som skall anses utgöra sådan rättskipning och det
som skall anses utgöra annan rättsvård med de krav på exakthet som
ställs i en lagtext är dock minst lika svårt nu som det var när den nuva-
rande ärendelagen tillskapades. För åtskilliga rättsområden skulle lös-
ningen behöva kompletteras med uttryckliga bestämmelser om att ären-
delagen var tillämplig.
I promemorian föreslås därför - i syfte att åstadkomma en heltäckan-
de lösning - att den nya lagen skall tillämpas vid handläggningen av så-
dana ärenden som tas upp av en tingsrätt och som inte skall handläggas
enligt rättegångsbalken eller förvaltningslagen (1986:223). Emellertid
kan det ifrågasättas om inte promemorieförslaget kan leda till en för-
ändrad gränsdragning mellan ärendelagen och förvaltningslagen (jfr
Hellners/Malmqvist, Nya förvaltningslagen med kommentarer, 4:e upp-
lagan s. 53). För att tydligt markera att någon sådan förändring inte är
avsedd bör promemorieförslaget preciseras på det sättet att det uttryck-
Prop. 1995/96:115
141
ligen anges att det skall röra sig om ett ”rättsvårdsärende”. För den Prop. 1995/96:115
skull anges i paragrafen på i princip samma sätt som i den nuvarande
ärendelagen att den nya lagen gäller handläggningen av sådana rätts-
vårdsärenden som skall tas upp av tingsrätt och som inte skall hand-
läggas enligt rättegångsbalken. Definitionen av tillämpningsområdet är
givetvis inte för alla fåll i sig helt klargörande. Detta kan dock knappast
orsaka några nya problem. Området sammanfaller nämligen enligt det
som sagts i avsnitt 7.1 - i den mån det inte meddelas särskilda före-
skrifter - med den nuvarande ärendelagens tillämpningsområde och
gränserna för detta har under de år ärendelagen gällt vunnit festhet. För
flera av de lagar som innehåller materiella bestämmelser om ärendena
föreslås bestämmelser enligt vilka det uttryckligen anges att den nya
ärendelagen är tillämplig (jfr t.ex. avsnitt 17.5 och 17.7). Särskilt såvitt
avser familjerätten föreslås dock inga sådana regler. Liksom hittills är
det nämligen när det gäller de familjerättsliga ärendena tillräckligt att
det i anslutning till den materiella lagstiftningen anges att det rör sig om
ett ”ärende” eller att det på annat sätt får framgå att det är ärendelagen
som skall tillämpas, t.ex. genom att förfarandet skall inledas genom en
ansökan som inte är gemensam och inte avser stämning eller att
förfarandet skall inledas genom en anmälan. Ett tydligt tecken på att det
är ärendelagen och inte rättegångsbalken som skall tillämpas får man i
de fell där det inte finns något egentligt partsförhållande och inte heller
rör sig om ett administrativt ärende (t.ex. ett ärende om utfående av en
allmän handling). Man bör dock observera att i ett RB-ärende
partsförhållandet kan vara latent, som t.ex. vid bevisupptagning till
framtida säkerhet.
Något undantag för de ärenden som angår straff eller annan med brott
förenad påföljd behöver inte göras i den nya lagen, eftersom det för
sådana straffrättsliga fell som inte bör handläggas enligt ärendelagen
redan av bestämmelser i anslutning till den materiella lagstiftningen
framgår att i stället rättegångsbalkens bestämmelser för brottmål skall
tillämpas (se även 2 §).
För att man skall undvika en felaktig regeltillämpning bör i fortsätt-
ningen RB-ärenden, t.ex. ärenden om bevisupptagning enligt 41 kap.
RB till framtida säkerhet, registerföras på sådant sätt att det framgår att
de skall handläggas på annat sätt än ärendena enligt den nya ärendela-
gen. Särskilt när det gäller bevisupptagning åt en utländsk domstol kan
det få allvarliga konsekvenser om ärendelagen (den gamla eller den nya)
tillämpas i stället för rättegångsbalken. Frågor om registerföring m.m.
(med hjälp av dagbok eller ADB-behandling) tas upp till närmare be-
handling i ett senare sammanhang.
Det finns inga bestämmelser i den nya lagen om gemensam handlägg-
ning av två ärenden. I många fell bör emellertid en gemensam hand-
läggning kunna ske, om det är lämpligt. I viss utsträckning kan härvid
reglerna i 14 kap. RB tjäna som vägledning. Ett ärende enligt den nya
lagen kan dock inte handläggas gemensamt med ett mål enligt rätte-
gångsbalken. Detta hindrar inte att de handläggs samtidigt. En förutsätt-
ning är dock att varken de för ärendet eller de för målet föreskrivna 142
garantierna för rättssäkerhet behöver sättas åt sidan. Det finns inte
någon bestämmelse i den nya lagen om att Högsta domstolen på sätt Prop. 1995/96:115
som anges i 14 kap. 7 a § RB får besluta om gemensam handläggning
av flera ärenden från olika domstolar. Som Domstolsutredningen angett
är behovet av en bestämmelse alltför litet för att motivera bestäm-
melsen, även om det givetvis kan tänkas förekomma något enstaka
undantagsfall (se t.ex. NJA 1989 s. 643 II). I den nya lagen finns inte
heller några motsvarigheter till bestämmelserna i 14 kap. 8 § RB om
det fallet att det på ena sidan i förfarandet finns flera parter. Situationen
är visserligen inte helt ovanlig i ärenden men reglerna i det berörda
lagrummet ger uttryck för allmänna processprinciper som inte sällan
behöver tillämpas analogt i målen enligt rättegångsbalken (jfr Fitgers
kommentar till rättegångsbalken, s. 14:17, och Elisabeth Klintberg,
Processgemenskap, Uppsala 1994). Vid behov kan en analogi-
tillämpning bli aktuell även för ärendenas del.
I rättegångsbalken används uttrycket ”domstolen” för att beteckna
myndigheten som sådan. För att beteckna domstolen i dess för visst mål
beslutande sammansättning används uttrycket ”rätten”. Denna
distinktion torde numera vara svårbegriplig för många, särskilt för lek-
män, och i den nya lagen används därför genomgående uttrycket
”domstolen”.
2 §
I paragrafen tas upp en regel om förhållandet mellan bestämmelser i
den nya ärendelagen och bestämmelser i andra lagar. Att en speciell
bestämmelse i annan lag tar över en bestämmelse i en allmän processlag
är naturligt och oproblematiskt. Det är någonting som gäller såväl för
rättegångsbalken som för den nuvarande ärendelagen och förvaltnings-
processlagen. Såvitt gäller sådana fåll där ett beslut av en förvaltnings-
myndighet överklagas till en tingsrätt är det ofrånkomligt med en viss
dubbelreglering mellan förvaltningslagen, som gäller på myndighets-
stadiet, och den nya ärendelagen. I den utsträckning det är möjligt bör
man givetvis för dessa fåll sträva efter att regleringen innebär samma
sak. Det finns dock även frågor med anknytning till överklagande-
situationen som med hänsyn till domstolsprocessens natur bör regleras
på ett annat sätt i den nya ärendelagen än i förvaltningslagen, t.ex.
frågor om hur ett överklagande går till. Förvaltningslagen innehåller i
3 § en regel om att i händelse av regelkollision bestämmelser i en annan
lag tar över. Att den nya ärendelagens bestämmelser har företräde
framför förvaltningslagens bestämmelser bör i paragrafen utsägas på ett
mera direkt sätt än enligt promemorieförslaget.
Mot den nu redovisade bakgrunden anges i paragrafen att, om en
annan lag än förvaltningslagen för visst slags ärende innehåller en be-
stämmelse som avviker från den nya ärendelagen, den bestämmelsen
skall gälla. Regeln avser förhållandet till såväl nu gällande processuella
lagbestämmelser som de lagbestämmelser vilka kan komma att införas.
Det finns däremot inte skäl att genom en allmän regel i den nya
ärendelagen låta bestämmelser av förordningskaraktär ta över bestäm-
melserna i den nya ärendelagen.
143
Exempel på fell för vilka det gäller undantag från den nya ärendela- Prop. 1995/96:115
gens regler ger reglerna om konkursärenden i 16 kap. konkurslagen.
3 §
I paragrafen finns bestämmelser av domstolsorganisatorisk natur. Såvitt
gäller de nuvarande domstolsärendena regleras frågor om domstolsorga-
nisationen till betydande del genom 1-9 kap. RB. Det är tveksamt om
detta sker omedelbart därför att dessa kapitel har allmän giltighet eller
om det sker till följd av hänvisningen i 11 § i den nuvarande ärendela-
gen. I klarhetens intresse har i första stycket införts dels uttryckliga
bestämmelser om tingsrättens sammansättning, dels vissa hänvisningar
till rättegångsbalkens bestämmelser om domstolsväsendet (se avsnitt
7.5). Tingsrätten skall bestå av en juristdomare. Om det finns särskilda
skäl får dock tingsrätten bestå av tre sådana domare. Detta innebär sak-
ligt sett detsamma som om en hänvisning skett till rättegångsbalkens
regler (se 1 kap. 3 och 3 c §§ RB). Några sådana bestämmelser om
särskild sammansättning av tingsrätten för vissa femiljemål som finns i
den nuvarande ärendelagens 6 § tredje stycket har inte införts i den nya
lagen. Sådana bestämmelser har i stället tagits in i anslutning till den
materiella lagstiftningen för de berörda ärendena (se t.ex. avsnitt 17.2).
Såvitt gäller hänvisningarna till balkens regler finns det anledning
påpeka att det egentligen inte är nödvändigt att uttryckligen ange att det
är dess bestämmelser för tvistemål som avses. Detta följer nämligen av
att tvistemålsbestämmelsema, om inte annat sägs, gäller alla mål enligt
balken som inte angår fråga om ansvar. För tydlighets skull utsägs
emellertid beträffande hovrätts sammansättning att det är just tviste-
målsbestämmelsema som skall tillämpas. Hänvisningen till 1 kap. RB
innebär bl.a. att åtgärder som endast avser beredandet av ett mål och
som inte är sådana att de bör förbehållas juristdomare får utföras av en
annan anställd vid tingsrätten som har tillräcklig kunskap och
erfarenhet. Hänvisningen till 2 kap. RB innebär att en hovrätt i ett
ärende som tagits upp till fullständig prövning normalt kommer att vara
beslutför med tre eller fyra juristdomare beroende på hur många jurist-
domare som har deltagit i tingsrättens avgörande. En hänvisning finns
också till reglerna i 3 kap. RB om Högsta domstolen. Genom hänvis-
ningen till 4 kap. RB blir reglerna i balken om domare och om domar-
jäv m.m. tillämpliga även i domstolsärenden. Frågor om offentlighet
och ordning (5 kap. RB) och om protokollföring (6 kap. RB) behandlas
i 20 och 48 §§, respektive 21 §. Att bestämmelserna i 7 kap. RB om
åklagare och 8 kap. RB om advokater har giltighet även utanför tviste-
måls- och brottmålshanteringen enligt balken är uppenbart. Till de
kapitlen behöver man därför inte hänvisa. Frågor om straff, vite och
hämtning (9 kap. RB) behandlas i 43 §. De bestämmelser som behövs
om registrering av ärendena vid domstolarna (i dagboksform eller med
hjälp av ADB-behandling) bör tas in i en förordning.
I första stycket har också tagits in en uttrycklig bestämmelse om att
16 eller 29 kap. RB skall tillämpas, om det i undantagsfell skulle tänkas
uppstå ett omröstningsproblem. En motsvarande regel saknas i prome-
morieförslaget. I normala fell är det tvistemålsbestämmelsema i 16 kap.
144
1-5 §§ RB som är tillämpliga. Om emellertid omröstningen avser en Prop. 1995/96:115
fråga om ansvar, utdömande av vite eller någons hållande i häkte skall
enligt 16 kap. 6 § RB bestämmelserna i 29 kap. 1-5 §§ RB tillämpas.
Detsamma bör gälla om den åtgärd som är föremål för omröstning in-
nehåller ett mera betydande repressivt inslag gentemot en överträdelse
av en offentligrättslig föreskrift av något slag eller om det av en
bestämmelse i anslutning till den materiella lagstiftningen framgår att
reglerna i 29 kap. RB skall tillämpas.
Den nuvarande ärendelagen innehåller bestämmelser om att även
sådana anställda som inte är juristdomare får handlägga vissa ärenden.
Dessa bestämmelser har utan någon ändring i sak förts över till den
materiella lagstiftning de avser (se avsnitten 17.2, 17.4, 17.10 och
17.20). Samtidigt har det i anslutning till materiell lagstiftning till-
kommit nya bestämmelser av samma slag (se avsnitten 17.4 och 17.12).
I promemorian upptogs inga jävsbestämmelser för de fall där någon
annan än en juristdomare handlägger ett ärende. I lagrådsremissen
föreslogs att 4 kap. 13 § RB skulle gälla (jfr 1 kap. 3 e § RB). Som
Lagrådet påpekat bör emellertid hänvisningen till rättegångsbalkens
jävsregler såvitt gäller domstolsärendena avse 4 kap. RB i dess helhet.
I andra stycket som utformats i enlighet med Lagrådets förslag ges
därför denna mera öppna hänvisning.
4 §
Paragrafen innehåller tillsammans med 5-7 §§ bestämmelser om hur
ärendet inleds vid en tingsrätt. Inledandet skall enligt huvudregeln ske
skriftligen.
Generellt gäller att ett ärende enligt den nya lagen inte kan tas upp
utan att en bestämmelse i lag eller förordning medger detta eller måste
anses utgå från att det är tillåtet att ärendet tas upp. Frågor om vem
som har rätt att inleda ett förfarande vid en tingsrätt är för de flesta
ärendetyper reglerade i anslutning till den materiella lagstiftningen.
Någon allmän bestämmelse om sådan rätt behövs lika lite i den nya
ärendelagen som bestämmelser om talerätt i rättegångsbalken. Av
paragrafen framgår att ärendet kan inledas genom anmälan, ansökan,
överklagande eller på annat sätt.
Ett anmälningsärende bör anses föreligga i sådana fall där en enskild
eller en myndighet i en eller annan form med stöd av en uttrycklig be-
stämmelse i lag eller förordning uppmärksammar tingsrätten på att den
bör företa viss åtgärd. En dödsboanmälan av socialnämnd enligt 20 kap.
8 a § ärvdabalken leder exempelvis inte till något ärende vid tingsrätten,
eftersom det inte är meningen att tingsrätten skall företa någon prövning
med anledning av en anmälan (se prop. 1975/76:50 s. 54 och 69). Till
skillnad från det som gäller ansökningsärenden är det i anmälningsfallen
mindre vanligt att den som inleder förfarandet avser att därmed skaffa
sig en förmån av något slag, något som får återverkningar när det gäller
partsställningen. Anmälaren kan betraktas som part enligt ärendelagen,
om han uttryckligen eller underförstått påstår att saken angår honom på
ett sådant sätt att han har en författningsgrundad rätt att få saken prövad 145
av tingsrätten. I vart fall är han part, om han har en skyldighet att göra
10 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 115
en anmälan (se t.ex. reglerna om arvskungörelse i 16 kap. 1 § ärvdabal- Prop. 1995/96:115
ken). Frågan om vilka som i ett ärende har partsrättigheter besvaras
emellertid inte av ärendelagen utan av den materiella lagstiftningen. Att
en anmälare faktiskt inte har rätt att inleda ärendet eller att tingsrätten
inte har rätt att pröva saken kan leda till att anmälan formligen avvisas,
nämligen om anmälaren kan sägas göra gällande en förfettningsgrundad
rätt att få saken prövad (jfr i det förra hänseendet tvistemålens bristande
talerätt och det som i den processrättsliga litteraturen förr betecknades
som bristande saklegitimation).
En enskild anmälare har i allmänhet ingen motpart. Om emellertid
någon, som i och för sig uppfyller kriterierna för att kunna vara part
rörande den fråga som anmälan gäller, hos tingsrätten påstår att det inte
föreligger någon grund för anmälan eller motsätter sig en av anmälaren
framställd begäran, är han vid tillämpningen av ärendelagen i och med
detta att betrakta som anmälarens motpart, dvs. det uppstår ett mot-
partsförhållande. En myndighet som är skyldig att inleda ett ärende hos
tingsrätten genom att anmäla ett visst förhållande torde i de allra flesta
fell ha en enskild motpart, t.ex. i ett likvidationsärende enligt 13 kap.
aktiebolagslagen (1975:1385). Handläggningsmässigt har skillnaderna
mellan ansöknings- och anmälningsfell praktisk betydelse inte bara för
frågor om partsställningen och därmed även frågor om kommunicering
(se 15 §) utan också när det gäller t.ex. de krav som ställs på den som
inleder förfarandet (se 6 §).
Ett ansökningsärende kännetecknas i allmänhet av att en enskild
sökande vid tingsrätten framställer ett yrkande eller en begäran om att
tingsrätten skall besluta på ett sätt som är till fördel för honom i materi-
ellt hänseende. Att författningarna ibland använder formuleringen att
den enskilde får ”ansöka” och ibland att han får ”begära” har ingen
processuell betydelse när det gäller frågor om hur ett ärende skall
inledas och handläggas. I ett ansökningsärende förekommer i de allra
flesta fell flera parter. I den mån samtliga dessa ställer sig bakom den
ansökan som görs föreligger dock inget motpartsförhållande. Samtliga
parter är då i stället medparter.
överklagande till tingsrätten kan numera ske enligt ett ganska stort
antal lagar (se avsnitt 7.3).
Formuleringen ”anmälan, ansökan, överklagande” täcker inte alla de
sätt på vilka en part kan inleda ett förfarande enligt ärendelagen. Av
lagtexten framgår därför att ett förfarande också kan inledas på annat
sätt. Det gäller ärenden enligt t.ex. 14 § lagen (1988:688) om besöks-
förbud och 6 kap. 11 § lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. Enligt
dessa lagrum har en enskild part möjlighet att ”begära rättens prövning”
av en förvaltningsmyndighets beslut. Trots att det formellt sett inte rör
sig om ”överklagande” synes ärendena i flera hänseenden böra behand-
las som överklagandefell, dock inte när det gäller t.ex. regler om klago-
tiden. En annan sak är att den förra lagen upptar flera bestämmelser
som innebär att ärendet i viktiga hänseenden kommer att likna ett
ansökningsärende. Till de nu berörda fellen hör även t.ex. sådana i
vilka det förekommer ”hänskjutande” till tingsrätten, t.ex. enligt 19 146
kap. 16 § ärvdabalken, eller får göras en ”framställning” till tingsrät-
ten, t.ex. enligt 2 § lagen (1935:45) om kvarlåtenskap efter den som Prop. 1995/96:115
hade hemvist i Danmark, Finland, Island eller Norge. De fåll i vilka
någon ger in en viss handling, t.ex. en bouppteckning, for ”registrering
till en tingsrätt” bör behandlas som anmälningsärenden. Detsamma
gäller sådana fåll i vilka en kronofogdemyndighet enligt 21 § skuld-
saneringslagen (1994:334) beslutar att ”överlämna ärendet” till tings-
rätten. De nu berörda fållen företer i de flesta hänseenden stora likheter
med de förut omnämnda anmälning sfallen.
Bestämmelserna i paragrafen utgår från att ärendet inleds genom
initiativ från en part. Vissa typer av ärenden kan emellertid inledas ock-
så på det sättet att tingsrätten självmant tar upp ärendet. I fråga om
sådana officialprövningsfall gäller att det i lag eller förordning kan vara
uttryckligen angivet eller förutsatt att tingrätten skall ha tillsyn över
eller ha att bevaka visst förhållande. En sådan skyldighet aktualiserar
inte i sig något officialprövningsärende. Om emellertid något inträffar,
t.ex. att en viss i lag föreskriven tid för en enskild persons ingivande av
en skrivelse går ut, och tingsrätten blir tvungen att företa en åtgärd för
att se till att skrivelsen kommer in, bör ett officialprövningsärende anses
inlett. Inte sällan är det så att en underrättelse från en myndighet eller
annan är en förutsättning för att tingsrätten skall uppmärksamma att den
har en skyldighet att inleda ett officialprövningsärende. Exempel
erbjuder 9 § folkbokföringsförordningen (1991:749). Den som lämnar
underrättelsen är dock inte part. I ett rent officialprövningsärende före-
kommer det över huvud taget inga parter. De personer som är berörda
av ärendets utgång eller som har lämnat tingsrätten en underrättelse är i
stället precis som i den inkvisitoriska processen antingen ”undersök-
ningsobjekt” eller rättens medhjälpare. De rena officialprövningsären-
dena är emellertid mycket få (se t.ex. 6 kap. 9 § första stycket föräldra-
balken). I andra officialprövningsfåll, särskilt sådana där domstolen
efter att i ett ärende ha beslutat på visst sätt har möjlighet att självmant
ta upp en fråga om ändring eller upphävande av beslutet (t.ex.
entledigande av en boutredningsman enligt 19 kap. 5 § andra stycket
ärvdabalken), kan enskilda under vissa förutsättningar komma att få
partsrättigheter under ärendets handläggning. Officialprövningsärendena
står nära anmälningsärendena men skiljer sig principiellt från dem på
det sättet att endast ett officialprövningsärende tas upp även när någon
som inte har en förfettningsgrundad rätt att få ett ärende prövat i sak
gör ett materiellt sett befogat påpekande till tingsrätten. Att samma
fråga inte sällan kan komma upp antingen i ett anmälnings- eller ett
officialprövningsärende är en annan sak.
För såväl tvistemål som domstolsärenden finns det för närvarande be-
stämmelser om att skrivelser genom vilka förferanden inleds skall vara
egenhändigt undertecknade av parten eller hans ombud (se 42 kap. 2 §
RB och 2 § i den nuvarande ärendelagen; jfr 3 § FPL). Enligt en nyli-
gen genomförd reform (prop. 1993/94:190, bet. 1993/1994:JuU30,
rskr. 1993/94:377, SFS 1994:1034) behålls det nuvarande kravet att
stämningsansökningar enligt rättegångsbalken alltid skall vara egen-
händigt undertecknade. Av detta följer att telefex och liknande över- 147
föringssätt inte godtas för sådana skrivelser. Skrivelser med överklä-
ganden och skrivelser genom vilka överklaganden besvaras kan dock Prop. 1995/96:115
ges in genom telefax. Om det behövs får domstolen enligt 33 kap. 3 §
RB begära att ett telefax eller annat meddelande som saknar av-
sändarens underskrift i original bekräftas av avsändaren genom en i
original undertecknad handling. Det skulle föra för långt att förbjuda
telefax för sådana skrivelser genom vilka ett ärende enligt den nya
ärendelagen inleds. Dessutom skulle en sådan ordning bli märklig när
det gäller skrivelser med överklaganden till tingsrätten. Ett över-
klagande till hovrätt enligt rättegångsbalken kan ju ges in genom tele-
fax. Kravet på skriftlighet vid inledande av ett förfarande enligt den nya
ärendelagen utesluter således inte användningen av telefax. Enligt 44 §
tredje stycket har domstolen dock möjlighet att vid tveksamhet om
äktheten av en handling förelägga parten att ge in en ny skrivelse som
har partens underskrift i original.
I paragrafens andra mening som utformats i enlighet med Lagrådets
förslag finns en bestämmelse enligt vilken regeringen för visst slags
ärende får bestämma att en ansökan, anmälan etc. får göras i en annan
form än den skriftliga, t.ex. genom en diskett eller genom en
elektronisk överföring från datamaskin till datamaskin. De ärenden som
kan komma i fråga är t.ex. sådana som kommer från Patent- och
Registreringsverket. Som Lagrådet påpekat kan regeringen för andra
slags ärenden, t.ex. ärenden om registrering av en handling, bestämma
att förfarandet får inledas muntligen (jfr 2 § första stycket i den
nuvarande ärendelagen). Promemorian innehöll inte någon bestämmelse
om elektronisk överföring eller om muntligt inledande av ett ärende.
Förslaget innehåller inga bestämmelser om vem som kan uppträda
som part och hur han eventuellt skall företrädas (partsbehörigheten
respektive processbehörigheten). Det är i dessa hänseenden tillräckligt
med de allmänna principerna för rättssubjektivitet respektive civilrättslig
handlingsförmåga (jfr 11 kap. 1-3 §§ RB). När det gäller bevisning om
parts- och processbehörigheten, se 9 § (jfr 11 kap. 4 § RB). När det
gäller parts rätt att anlita ombud eller biträde, se 47 §. Om parten själv
saknar processbehörighet är det givetvis ställföreträdaren för parten som
skall underteckna den skrivelse genom vilken förfarandet inleds. Detta
följer av allmänna processprinciper. I förslaget finns ingen motsvarighet
till 53 § FPL om att det som sägs om enskild part i tillämpliga delar
skall gälla även den som är ställföreträdare för parten.
När det gäller lokalt forum saknar den nuvarande ärendelagen
självständiga bestämmelser och frågor om rätt forum i domstolsärendena
är inte reglerade genom hänvisningen i 11 § i den nuvarande ärende-
lagen till rättegångsbalkens bestämmelser om tvistemål. Enligt 10 kap.
17 § första stycket 7 RB gäller nämligen balkens bestämmelser om
forum inte domstolsärenden och de torde inte annat än möjligen i vissa
undantagsfall kunna ges en analogisk tillämpning. I de fall den lokala
behörigheten inte följer av ärendets natur är det i stället mycket ofta
bestämmelser i anslutning till den materiella lagstiftningen som direkt
eller underförstått utpekar visst forum. För andra fall kan det tänkas
föreligga en valfrihet i fråga om forum. Mot den nu angivna bak-
grunden har i förslaget inte tagits upp några regler om den lokala
148
behörigheten. Kompetenskonflikter mellan olika domstolar i ärenden Prop. 1995/96:115
torde vid behov kunna lösas genom en analogisk tillämpning av
bestämmelserna i 10 kap. 20 § RB. Bestämmelser om att en obehörig
domstol kan lämna över en skrivelse till en behörig finns i 8 §. Vid
behov kan tingsrätten enligt 9 § förelägga den som inlett förfarandet att
ge in behövliga bevis om att domstolen är behörig.
Om återkallelse sker i tingsrätt, bör ärendet avskrivas från vidare
handläggning enligt vanliga processrättsliga principer (jfr specialregle-
ringen for vissa situationer i 13 kap. 5 § RB). Även när en ansökan
återkallas först efter det att överklagande skett bör ärendet avskrivas
från vidare handläggning. I allmänhet bör detta ske i förening med ett
konstaterande av att det överklagade avgörandet skall stå last. Ett sådant
konstaterande har en stor betydelse i de fall där det överklagade avgö-
randet har rättskraft trots att ansökan inte bifallits i det överklagade
avgörandet, som t.ex. i ärenden om blodundersökning enligt lagen
(1958:642) om blodundersökning m.m.
5 §
I paragrafen finns bestämmelser om det som en enskild parts första
skrivelse skall innehålla i vissa formella hänseenden. Med enskild me-
nas här liksom på andra ställen i ärendelagen inte bara enskilda indivi-
der utan också andra privaträttsliga subjekt. Däremot avses inte ett
organ för det allmänna annat än när detta har samma ställning som en
privat fysisk eller juridisk person, t.ex. därför att staten äger en
fastighet som berörs av ärendet.
Reglerna syftar bl.a. till att underlätta delgivningar. Bestämmelserna
överensstämmer i väsentliga delar med bestämmelserna i 33 kap. 1 §
RB till vilka det hänvisas i 2 § andra stycket i den nuvarande ärendela-
gen. För ärendenas del är det fördelaktigt med en självständig bestäm-
melse som tar hänsyn till det förhållandet att en sökande i allmänhet
inte har någon motpart. Givetvis behöver en part inte lämna några upp-
gifter i de fall han är säker på att tingsrätten på annat sätt har tillgång
till de uppgifter det gäller, t.ex. genom att dessa tagits in i en skrivelse
från motparten eller i ett beslut som överklagats till tingsrätten.
I förslaget till ärendelag tas inte upp några regler om att uppgifter av
det i paragrafen berörda slaget skall lämnas även om vittnen (jfr 33
kap. 1 § femte stycket RB). Vittnen förekommer så pass sällan i
ärenden att någon uttrycklig bestämmelse inte behövs (jfr 3 § FPL). Det
kan nämnas att en remissinstans ansett att kravet på uppgift om parts
yrke kan utgå ur paragrafen. Det finns emellertid situationer i vilka en
sådan uppgift kan ha betydelse för delgivning.
6§
I paragrafen finns bestämmelser om innehållet i en ansökan, bl.a. såvitt
avser yrkanden, åberopande av grunder och angivande av bevisning.
Paragrafen avser därmed mer materiella frågor än 4 och 5 §§. Motsva-
rande frågor beträffande anmälan kan inte regleras lika allmänt. För
vissa typer av anmälningar är det nämligen svårt att ställa särskilt 149
långtgående krav på den som inleder förfarandet medan man för andra
typer kan kräva i stort sett detsamma som for ansökningar. Avsaknaden Prop. 1995/96:115
av bestämmelser i paragrafen om innehållet i en anmälan utesluter inte
att en anmälan avvisas till följd av formella brister (se 9 och 10 §§). I
den mån det för ett visst ärendeslag behövs särskilda bestämmelser om
anmälningar kan sådana t.ex. tas in i anslutning till den materiella
lagstiftningen.
Enligt de två första punkterna i första stycket skall en ansökan inne-
hålla uppgifter om det som yrkas och de omständigheter som åberopas
till stöd för yrkandet. I de nu berörda delarna motsvarar regleringen den
som enligt 42 kap. 2 § RB gäller för tvistemål. Såvitt gäller frågor om
möjligheten for domstolen att i sak pröva olika slags yrkanden finns det
för ärendena åtskilliga bestämmelser i anslutning till den materiella
lagstiftningen som inte har någon motsvarighet på tvistemålssidan.
Exempelvis behöver ett yrkande i ett ansökningsärende inte alltid vara
till sökandens förmån (se t.ex. 6 kap. 9 § andra stycket föräldrabalken).
Sökanden skall givetvis i den utsträckning det är möjlighet redan från
böijan tala om vilken bevisning som åberopas. I tvåpartsärenden kan
parten normalt inskränka sig till att uppge bevis i sådana hänseenden
där han på goda grunder kan anta att motparten kommer att förneka en
viss omständighet eller åberopa ett motfaktum. För närvarande finns det
i 2 § ärendelagen en bestämmelse om att en sökande skall ange de
omständigheter som medför att domstolen är behörig, om inte denna
framgår av det som anförs i övrigt. I promemorieförslaget finns det en
regel av samma slag. I de allra flesta fall framgår emellertid domstolens
lokala behörighet av uppgifterna i ansökan om parterna eller om saken
eller av uppgifter som redan är tillgängliga vid domstolen (t.ex. i
ärenden enligt ärvdabalken). Mot den bakgrunden framstår en regel om
uppgiftsskyldighet i fråga om domstolens lokala behörighet som
överflödig och ägnad att förbrylla. I firåga om domstolens funktionella
eller sakliga behörighet behövs det aldrig några uppgifter från sökan-
den.
Skriftliga bevis skall enligt andra stycket ges in samtidigt med an-
sökan eller överklagandet. Den ovillkorliga konstruktionen - som kriti-
serats under remissbehandlingen - har med hänsyn till förfarandets
natur valts trots att det i och för sig inte är någonting som hindrar att
parten enligt 23 § andra stycket ger in de skriftliga bevisen först senare
(se dock även 32 § angående kostnadsansvar). Genom användandet av
ordet ”skall” markeras nämligen tydligt att det i ett domstolsärende
nästan aldrig är befogat att uppskjuta ingivandet av ett skriftligt bevis
(jfr motsvarande regel för tvistemål i 42 kap. 2 § rättegångsbalken där
ordet ”bör” används). Givetvis handlar paragrafen endast om de bevis
som parten åberopar redan när ärendet inleds och som parten skall
uppge enligt något av de två första styckena i paragrafen.
7§
I paragrafen finns bestämmelser om vad ett överklagande skall innehål-
la. Bestämmelserna fanns i lagrådsremissens förslag i 6 § andra stycket.
De bestämmelser om klagofrister m.m. som fanns i 7 § det förslaget
har av skäl som angetts i avsnitt 7.4 utgått.
150
Enligt paragrafen gäller för ett överklagande delvis samma regler som Prop. 1995/96:115
för ansökan. Klaganden skall dock tala om vilket beslut han överklagar
och i vilken del det överklagas. I och för sig kunde man på de
punkterna i stället utgå från att med ”ett beslut” avses vaije ställ-
ningstagande av förvaltningsmyndigheten till en viss självständig fråga.
Eftersom emellertid en och samma beslutshandling i vissa fell innehåller
flera beslut i den meningen, bör i klarhetens intresse klaganden
uppmanas att ange i vilken del han överklagar beslutet. Ett exempel ger
det fallet att en tingsrätt förklarar att ett dödsbo skall avträdas till
förvaltning av boutredningsman samtidigt som en sådan förordnas och
en part överklagar endast med yrkande om att någon annan skall
förordnas (se hänvisningen till den nu aktuella paragrafen i 38 §).
Överklagandet kommer att omfetta den fråga eller den sak som hör till
den del av beslutet som klaganden överklagar. För de allra flesta fell
där en myndighets beslut kan överklagas till tingsrätt framgår
klagofristen av bestämmelser i anslutning till den materiella lagstift-
ningen (se även 23 § andra stycket förvaltningslagen). Bestämmelser om
vad den myndighet till vilken överklagandet ges in skall iaktta
(omprövning, etc.) återfinns redan nu i förvaltningslagen och behöver
inte upprepas i någon annan lag. Eftersom förvaltningslagen inte gäller
kronofogdemyndigheternas exekutiva verksamhet behöver man behålla
de särskilda bestämmelser som finns i ämnet i utsökningsbalken.
Särskilda bestämmelser om överklagande från tingsrätt till hovrätt och
vidare till Högsta domstolen bör i den nya lagen av skäl som angetts i
avsnitt 7.2 tas upp i anslutning till de särskilda bestämmelser som
behövs om överrättsprocessen (se 36-41 §§). Delvis bygger de
bestämmelserna på hänvisningar till de regler som gäller för överkla-
gande till tingsrätt.
8§
Paragrafen reglerar den situationen att en tingsrätt får in en skrivelse
som rätteligen skulle ha getts in till en annan domstol eller till en för-
valtningsmyndighet. Bestämmelserna har behandlats i avsnitt 8. Själv-
klart omfettas även det fellet att det på grund av postens eller avsända-
rens misstag har till tingsrätten kommit in en skrivelse som avsändaren
avsett att ge in till en annan domstol eller till en förvaltningsmyndighet
av sådana regler som är förmånliga för den som har sänt in en skrivelse
till fel domstol.
I det första stycket finns bestämmelser om det fellet att ett överklagan-
de ges in till tingsrätten i stället för till den myndighet som meddelat det
beslut som överklagats. Tingsrätten skall i sådant fall överlämna över-
klagandet till förvaltningsmyndigheten. Överklagandet skall anses ha
kommit in redan den dag det kom in till tingsrätten. Det behövs ingen
bestämmelse om att tingsrätten särskilt skall ange vilken dag det var,
eftersom detta framgår av kansliets stämpel på överklagandet.
Det andra stycket avser främst ansöknings- och anmälningsfall. Även
det fallet att en förvaltningsmyndighet sänder över ett överklagande till
en obehörig domstol omfattas dock. Regleringen är i huvudsak av sam- 151
ma innebörd som regleringen i första stycket. Ansökan, anmälan eller
överklagandet skall överlämnas till en domstol - i allmänhet en tingsrätt Prop. 1995/96:115
- som är behörig, om det över huvud taget finns någon sådan domstol.
En förutsättning är att överlämnandet kan ske i samband med att ärendet
inleds. Detta medför att den forumregel som gäller måste vara
indispositiv. Annars kan ju domstolen inte finna att den inte är behörig.
Om det inte finns någon domstol som är behörig att handlägga ärendet,
skall tingsrätten besluta om avvisning. Ett överlämnande kan inte ske
till en förvaltningsmyndighet. En av förutsättningarna för överlämnandet
är av skäl som angetts i avsnitt 8 att den som gett in skrivelsen inte har
något att invända mot ett överlämnande. I de allra flesta fell räcker det
med ett telefonsamtal från domstolen till honom eller henne. Om
telefonsamtal inte lämpar sig kan domstolen genom ett enkelt brev ge
honom eller henne möjlighet att yttra sig. En annan förutsättning är att
det inte finns något annat skäl mot överlämnande än det som kan ligga
i sökandens inställning. Den viktigaste innebörden av stycket är att en
ansökan eller anmälan skall anses gjord när den kom in till den tingsrätt
som först tog emot handlingen. För att undvika tillämpningssvårigheter
när samma handling överlämnats flera gånger har en viss justering av
promemorieförslaget gjorts på den punkten. Regleringen innebär vidare
att en sökande inte behöver betala mer än en ansökningsavgift. Den
överlämnande domstolen skall inte fetta något avskrivningsbeslut utan
endast konstatera att handlingarna överlämnats till en viss annan
domstol.
Självklart innefettar skyldigheten att lämna över en skrivelse inte en-
dast själva skrivelsen utan även de handlingar som hör till den. Rätten
bör inte före överlämnandet utföra andra åtgärder än sådana som ome-
delbart hänger samman med frågan om överlämnandet, dvs. hörande av
sökanden och i sällsynta undantagsfall en sådan begäran om kom-
plettering av skrivelsens uppgifter som kan behövas för forumfrågans
bedömning. I de fell där en motpart behövt höras, t.ex. för prövning av
en invecklad fråga om svensk domsrätt, kan alltså något överlämnande
inte ske med stöd av den nu behandlade paragrafen.
Ett beslut om överlämnande innebär inte att saken avgörs vid den
domstol som beslutar om överlämnandet. Beslutet kan därför inte över-
klagas särskilt (se 37 §).
Enligt 38 § femte stycket skall första stycket tillämpas även vid över-
klagande av ett tingsrätts- eller hovrättsbeslut.
9§
Genom paragrafen ges tingsrätten möjlighet att begära komplettering när
den skrivelse genom vilken förfarandet inletts är bristfällig eller före-
skriven ansökningsavgift inte har betalats. När det finns anledning till
det skall domstolen förelägga den som har inlett förfarandet att ge in ett
bevis om sin behörighet att göra detta vid domstolen eller om vem som
är ställföreträdare för en part. Föreläggandet kan alltså avse ett bevis
om parts- eller processbehörighet eller om partens ställning till saken,
t.ex. att han är dödsbodelägare eller legatarie på det sätt han uppgett.
Föreläggandet kan också gälla t.ex. en forumfråga.
152
Inte minst med tanke på att det naturligt nog oftast är en enskild som Prop. 1995/96:115
står bakom en sådan skrivelse som behöver kompletteras, behöver dom-
stolen ofta ge anvisningar om hur kompletteringen bör ske (se 12 §). I
en del fell kan ett telefonsamtal vara på sin plats (jfr JO 1981/82 s.
320). Ett sådant telefonsamtal måste redovisas i akten eller på t.ex.
dagboksblad. Sista dag för komplettering bör normalt bestämmas till ett
visst datum och inte med utgångspunkt i en delgivningsdag. Självklart
får domstolen inte redan detta datum besluta om någon påföljd för en
underlåtenhet att komplettera, om inte domstolen har fått in något bevis
om att den förelagde i god tid har delgetts föreläggandet. Beträffande
avvisning på grund av bristfallighetema gäller 10 §.
I de fell där bristerna inte avser själva skrivelsen utan t.ex. att tings-
rätten inte är behörig att ta upp ärendet behövs givetvis inget föreläg-
gande. Avvisning kan alltså ske direkt (jfr 3 § tredje stycket nuvarande
ärendelagen).
Enligt 38 § femte stycket skall paragrafen tillämpas även vid över-
klagande av ett tingsrätts- eller hovrättsbeslut.
10 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om avvisning. Motsvarande bestäm-
melser finns för närvarande i 3 § ärendelagen.
Det första avvisningsfellet avser vissa allvarliga brister i en sådan
skrivelse genom vilken ärendet vid domstolen har inletts. Bristerna skall
vara sådana att den skrivelse genom vilken ärendet inletts inte kan läg-
gas till grund för någon prövning i sak. Detta innebär att man som un-
derlag för en prövning kan ha anledning att godta en skrivelse med
större brister än vad man numera kan godta när det gäller stämnings-
ansökningar i tvistemål (se 42 kap. 4 § RB), något som förefeller natur-
ligt med hänsyn till ärendenas art och till att enskilda skall kunna klara
sig utan advokathjälp (jfr 5 § FPL). Det andra fellet avser brister när
det gäller sådana uppgifter som skall vara till hjälp för delgivningar i
målet. Det tredje fellet avser utebliven betalning av föreskriven avgift.
I de nu berörda fellen skall sökanden, anmälaren eller klaganden enligt
9 § först ha genom föreläggande beretts tillfälle att avhjälpa bristen.
Reglerna angående avvisning tillämpas naturligtvis främst i samband
med att förfarandet inleds. Det är emellertid ingenting som hindrar att
det vid behov beslutas om avvisning först långt efter denna tidpunkt (jfr
34 kap. 1 § RB).
Enligt andra stycket skall avvisning ske även när det föreligger något
annat hinder för prövningen. Bestämmelsen avser dels sådana fell där
det med rättegångsbalkens terminologi föreligger rättegångshinder enligt
34 kap. RB, dels sådana fell där det föreligger ett hinder mot överkla-
gande. Bristen kan gälla t.ex. rätten att inleda förfarandet, partsbehörig-
het, domstolens behörighet eller rätten att överklaga. I de nu angivna
fallen finns det inte anledning att utfärda något föreläggande enligt 9 §.
Om ett överklagande till tingsrätten har gjorts för sent är det den
myndighet som fettat det överklagade beslutet som skall besluta om
avvisning. Frågan om beslutet har överklagats i rätt tid kan alltså inte 153
komma under tingsrättens bedömande annat än i samband med över-
klagande av ett beslut enligt vilket myndigheten har avvisat överklagan- Prop. 1995/96:115
det på den grunden att det har kommit in för sent. Att en ansökan inte
har gjorts inom den tid som föreskrivits enligt en bestämmelse i an-
slutning till materiell lagstiftning utgör nog långtifrån alltid ett hinder
for förfarandet utan kan i stället vara ett skäl att lämna ansökan utan
bifall.
Enligt 38 § femte stycket skall paragrafen tillämpas även vid över-
klagande av ett tingsrätts- eller hovrättsbeslut.
11 §
I paragrafen som justerats i enlighet med Lagrådets förslag finns
bestämmelser om att en förvaltningsmyndighet är part om en enskild
överklagar dess beslut till domstolen. Paragrafen som inte har någon
motsvarighet i den nuvarande ärendelagen har behandlats i avsnitt 7.3.
Med ”förvaltningsmyndighet” avses detsamma som i t.ex. 1 kap. 8 §
regeringsformen.
I paragrafen avses liksom på övriga ställen i den nya lagen med ut-
trycket ”enskild” främst enskilda individer, företag och andra privata
rättssubjekt. I undantagsfall fall kan även en myndighet vara att anse
som ”enskild”, nämligen när det allmänna i ärendet uppträder som ett
privat rättssubjekt. Detta är t.ex. fallet när en myndighet är att anse
som ett företag i konkurrenslagens mening. Beslutsmyndigheten är
motpart även om den enskilde redan har en annan motpart. Myndig-
heten kan som angetts i avsnitt 7.3 trots att den är motpart i processen
inte räkna med att utan vidare få del av de handlingar som kommer in
till domstolen under ärendets handläggning (se 15 och 22 §§). Den kan
dock givetvis särskilt begära att fortlöpande få del av det material som
eventuellt tillkommer i ärendet efter överklagandet. Om det skall hållas
ett sammanträde i domstolen skall myndigheten underrättas om detta
och i vissa fall även kallas till sammanträdet (se 18 §). Myndigheten
kan överklaga domstolens beslut i ärendet (se 36 §).
12 §
I paragrafen som gäller på alla domstolsnivåer regleras domstolens skyl-
dighet att vara verksam i syfte att berika processmaterialet. Den
skyldigheten utgör den viktigaste beståndsdelen av det som brukar
betecknas som domstolens materiella processledningsskyldighet. Till den
materiella processledningsskyldigheten hör även domstolens skyldighet
att i vissa fall söka begränsa processmaterialet. Enligt förslaget skall
domstolen se till att ärendet blir så utrett som dess beskaffenhet kräver
och att inget onödigt dras in i ärendet. Genom frågor och påpekanden
skall domstolen försöka avhjälpa otydligheter och ofullständigheter i
parternas framställningar. Reglerna har behandlats i avsnitt 7.10.
Beträffande formerna för den materiella processledningen bör fram-
hållas vikten av att den bedrivs med ett gott psykologiskt handlag så att
domstolen undgår även en obefogad kritik för partiskhet. Domaren bör
alltså gå varsamt fram och inte företa mer än det som behövs för att
syftet med processledningen skall uppnås. Processledningen skall dock
- i de fall den över huvud taget behöver utövas - ske öppet och inte i
154
endast vaga ordalag. Domstolen bör begära in de yttranden eller akter Prop. 1995/96:115
som behövs från andra domstolar eller från myndigheter eller sak-
kunniga. Vissa utdrag av offentliga register skall dock enligt särskilda
bestämmelser en part själv skaffa fram. I andra fall bör domstolen
endast med stor återhållsamhet utnyttja möjligheten att på egen hand
komplettera utredningen. Domstolen bör i stället i första hand över-
lämna åt parterna att vara verksamma. Särskild försiktighet är påkallad
när det gäller utredning som kan tänkas vara till enskilds nackdel. Det
finns anledning påpeka att den omfattning i vilken processledning bör
utövas i princip inte har något att göra med om ärendet skall handläggas
skriftligt eller muntligt. En annan sak är att det nästan alltid är avsevärt
enklare att företa processledande åtgärder i samband med ett
sammanträde.
I de fell där domstolen har anledning att låta en part yttra sig skriftligt
kan domstolen välja mellan att förelägga parten eller att bereda parten
tillfälle (se om valet författningskommentaren till 17 §). I vilka fell
parten bör beredas tillfälle att ”slutföra sin talan” i ett domstolsärende
är svårt att ange i generella termer. För vissa domsfell i tvistemål i
tingsrätt finns bestämmelser i 42 kap. 18 § RB om att parterna, om de
inte redan kan anses ha slutfört sin talan, skall beredas tillfälle till detta
(jfr t.ex. 50 kap. 14 § RB om slutföreläggande i hovrätt). Bestämmel-
serna för tingsrätt avser inte alla fell i vilka en tingsrätt kan behöva
bereda en part tillfälle att yttra sig innan målet avgörs på handlingarna.
Sålunda kan man tänka sig att det behövs ett slutföreläggande även i
t.ex. ett invecklat avvisningsfell. I förvaltningsprocesslagen kan frågan
sägas vara sedd ur ett annat perspektiv. Den lagen innehåller nämligen
allmänna bestämmelser om att en part utom i vissa angivna undantags-
fall skall ha fått kännedom om det som tillförts målet genom någon
annan än parten själv och haft tillfälle att yttra sig över det. Det finns
alltså ingen regel om att även den som sist yttrat sig skall beredas
tillfälle att slutföra sin talan. Samma principiella lösning har valts för
domstolsärendena inte minst därför att den relativt klart och tydligt
begränsar onödig kommunikation i ärendet utan att för den skull leda
till rättsosäkerhet (se 22 § i förslaget). Frågor om i vilka fell domstolen
bör ge en part ett särskilt tillfälle att framställa ett kostnadsyrkande
behandlas i kommentaren till 32 §.
Om domstolen är tveksam när det gäller frågan om parterna har fört
fram allt de vill framföra, kan domstolen åstadkomma en motsvarighet
till rättegångsbalkens slutföreläggande genom att förklara för parterna
att den anser ärendet färdigutrett och planerar att avgöra ärendet viss
senare dag. Det bör emellertid påpekas att slutföreläggande endast
passar för verkligt invecklade fell.
Genom hänvisningen i 23 § första stycket till 35 kap. 7 § RB är sörjt
för att domstolen kan avvisa överflödig bevisning när det finns skäl för
detta (jfr 8 § andra stycket FPL).
13 §
Paragrafen ger de grundläggande bestämmelserna om valet mellan 155
muntlig och skriftlig handläggning. Den har ingen direkt motsvarighet i
den nuvarande ärendelagen. Huvudregeln är enligt första stycket att Prop. 1995/96:115
förfärandet är skriftligt och att rättegångsbalkens muntlighetsprincip
alltså inte skall gälla (se avsnitt 7.1).
Förfärandet kan emellertid i viss utsträckning vara muntligt enligt
andra stycket. Ett sammanträde ”bör” ingå i handläggningen i de fäll
där ett sådant kan antas vara till fördel för utredningen eller främja ett
snabbt avgörande. Användandet av ordet ”bör” innebär att det inte
under alla tänkbara omständigheter är nödvändigt att hålla sammanträde
under de angivna förutsättningarna men att ett sådant handläggningssätt
rekommenderas. På det sättet skiljer sig regleringen från en vanlig
fäkultativ sådan. I de fäll där t.ex. ett vittne skall höras är det givetvis
ofrånkomligt med ett sammanträde.
Utredningen använder för den situationen att handläggningen skall
vara muntlig uttrycket ”sammanträde” medan t.ex. förvaltningspro-
cesslagen använder uttrycket ”förhandling”. När rättegångsbalken kom
till på 1940-talet ansågs nog det korrekta uttrycket vara ”sammanträde
för förhandling” i fråga om sådana tillfällen vid vilka parterna var
närvarande medan uttrycket i t.ex. överläggningssammanhang var
”sammanträde för överläggning” (se t.ex. den ännu gällande lydelsen av
6 kap. 1 § RB). I balken har dock i flera under senare år tillkomna eller
ändrade bestämmelser det kortare och modernare uttrycket ”sammanträ-
de” använts för sådana tillfallen där parterna är närvarande. Företrädare
för förvaltningsdomstolar förespråkar inte sällan uttrycket ”förhand-
ling”, bl.a. med tanke på att uttrycket ”sammanträde” i sådana dom-
stolar brukar användas for föredragningar och överläggningar. Emeller-
tid kan uttrycket ”förhandling” vara förvillande för dem som inte är
jurister med tanke på att det i ärendena sällan finns något att förhandla
om i den meningen att det skulle finnas något man skulle försöka
utarbeta en överenskommelse om. Ordet ”sammanträde” är inte bara
språkligt mera korrekt utan också mera lättbegripligt för enskilda. I
förslaget används därför uttrycket ”sammanträde”. Uttrycket lämnar
öppet om det skall förekomma en fysisk inställelse inför domstolen eller
om det räcker med telefonsammanträde. Med ”sammanträde” avses
dock endast sådana fåll i vilka domstolen skall bereda företrädare för
samtliga parter tillfälle att delta. Som sammanträde räknas alltså
exempelvis inte ett sådant telefonsamtal som domstolen kan behöva ha
med en part för att få t.ex. en ansökan kompletterad (se kommentaren
till 9 §).
Den underförstådda huvudregeln i andra stycket är att ett samman-
träde avser ärendet i dess helhet. Frågor om en begränsning av sam-
manträdet behandlas i tredje stycket. Tredje stycket är utformat utifrån
den utgångspunkten att ett sammanträde normalt skall avse hela målet,
men att domstolen fritt kan bestämma om lämpliga begränsningar (se
om detta avsnitt 7.8). Att begränsningsfallen i lagtexten framstår som
undantag innebär inget ställningstagande till frågan vilken typ av
sammanträde som kommer att bli den vanligaste i praktiken.
Viktigt i sammanhang med att ett sammanträde begränsas är att
partema och deras eventuella ombud inte hålls okunniga om att det är 156
domstolens avsikt att begränsa sammanträdet. De måste kunna förbereda
sig inför sammanträdet på effektivaste sätt. Detta innebär att domstolen Prop. 1995/96:115
kan ha anledning upplysa parterna och deras eventuella ombud hur
sammanträdet är avsett att gå till, t.ex. i fråga om sakframställningar.
Med hänsyn till bl.a. ärendenas och sammanträdenas skiftande natur har
emellertid inte i den nya lagen såsom i rättegångsbalken tagits in några
bestämmelser om den normala gången av ett sammanträde (se avsnitt
7.8).
Även vid ett sammanträde som hålls i förberedande syfte med en
juristdomare kan muntlig bevisning tas upp. I undantagsfall kan det
finnas anledning att uppmärksamma att den eller de som avgör ärendet
såvitt möjligt bör vara närvarande när muntlig bevisning tas upp. Själv-
klart bör domstolen också försöka avgöra ärendet i så nära anslutning
till bevisupptagningen som möjligt. I sista hand är det alltid den
enskilde domare som avgör målet som svarar for att han har ett tillräck-
ligt gott underlag för sitt beslut. I hovrätten bör en eventuell bevisupp-
tagning nästan undantagslöst ske i samband med att ärendet avgörs.
En part som inte har rättshjälp kan inte få ersättning av allmänna
medel för att han infinner sig till ett sammanträde i ett domstolsärende
(se dock även 32 §). I den delen överensstämmer regleringen med den
som nu gäller enligt ärendelagen.
När det gäller en parts rätt att begära sammanträde finns bestäm-
melser i 14 §.
14 §
Paragrafen handlar om parters rätt till sammanträde i ett ärende och
saknar direkt motsvarighet i den nuvarande ärendelagen. Huvudregeln
är att domstolen skall hålla ett sammanträde, om det begärs av en en-
skild part. I fråga om motiven för denna regel, se avsnitt 7.8. Vissa
undantag uppställs från huvudregeln. Ett av undantagen gäller det fellet
att ärendet inte skall prövas i sak, t.ex. därför att det rör sig endast om
en dispensprövning eller om en ansökan som skall avvisas. Undantag
görs också för sådana fell där avgörandet inte går parten emot. En parts
begäran om sammanträde behöver enligt förslaget inte heller bifellas när
sammanträdet av någon annan särskild omständighet inte behövs. En
utgångspunkt bör vid behovsbedömningen vara att en begäran om sam-
manträde bifells om trovärdigheten av den enskildes uppgifter angående
sakförhållandena i ärendet kan ha betydelse för domstolens avgörande
och parten inte tidigare har hörts inför domstol angående saken. Detta
betyder för tingsrätternas del att den enskildes uppgifter rörande
relevanta sakfrågor i normala fell inte bör tas för annat än goda i
domstolens avgörande, när domstolen avslår en begäran från honom om
att bli hörd muntligen. Undantag måste dock givetvis göras för t.ex. det
fellet att svaret på den sakfråga det gäller inte har någon avgörande
betydelse för målet eller när det av någon annan anledning står klart att
den enskildes uppgifter inte skulle komma att läggas till grund för
avgörandet, t.ex. därför att han uppenbarligen har fel eller inte kan
bidra till sakfrågans belysning (jfr 35 kap. 7 § RB om avvisande av
bevisning). Exempel på andra fell där sammanträde inte heller behöver 157
hållas är att den enskilde endast vill få tillfälle att kritisera en antagen
rättsnorm. Självklart är det domstolen och inte parterna som i sista hand Prop. 1995/96:115
bedömer om sammanträdet är obehövligt. När det gäller hovrätt är det
faktiska behovet av muntlighet generellt sett avsevärt mindre än i
tingsrätt, om tingsrätten har hört den enskilde parten muntligt.
Såvitt gäller sådana ärenden där den som begär sammanträdet i ären-
det gör gällande en rättighet som faller in under artikel 6 i Europakon-
ventionen måste behovet av sammanträde givetvis bedömas utifrån en
tolkning av det som konventionen kräver. Detta innebär inte någon
absolut rätt till sammanträde. Även i konventionsfällen kan således
domstolen i vissa fell underlåta att bifella en framställning om samman-
träde. Exempel på detta är bl.a. att domstolen endast skall pröva en
rättsfråga eller en interimistisk fråga som lika väl kan prövas på hand-
lingarna som efter ett sammanträde. Vidare kan domstolen alltid avstå
från sammanträde när det i en lägre domstol hållits en förhandling rö-
rande saken och det inte råder någon oklarhet av rättslig betydelse rö-
rande sakfrågorna i ärendet. Om endast ett processuellt beslut överkla-
gats till högre domstol, behöver den domstolen inte hålla något sam-
manträde.
15 §
I första stycket som justerats i förhållande till förslaget i lagrådsremissen
föreskrivs att domstolen skall ge en eventuell motpart tillfälle att svara
inom en viss tid. I detta ligger givetvis att domstolen också måste sända
över den skrivelse genom vilken förfarandet vid den domstolen har
inletts till motparten (se om kommunicering av andra skrivelser
kommentaren till 22 §). Innebörden av bestämmelsen är att domstolen
uttryckligen skall förklara för motparten att denne har möjlighet att
svara. Det räcker alltså inte att domstolen sänder över den inledande
skrivelsen och sedan väntar en tid innan ärendet avgörs. Enligt 17 § kan
domstolen ge motparten ett formligt föreläggande att ge in ett skriftligt
svar till domstolen.
Från första styckets grundregel görs i andra stycket två undantag för
att man skall undvika onödiga och kostnadskrävande kommuniceringar.
Undantagen har behandlats i avsnitten 7.3 och 7.7. Enligt den första
punkten behöver någon kommunicering inte ske, om det saknas anled-
ning att anta att ärendet till någon del kommer att avgöras till motpar-
tens nackdel. I en andra punkt i andra stycket finns en speciell undan-
tagsregel för de fall där det till grund för förfarandet ligger ett myndig-
hetsbeslut som överklagats till tingsrätt. I sådana fall är enligt 11 § den
myndighet som beslutat i allmänhet motpart till den som överklagat.
Domstolen behöver emellertid inte ge myndigheten tillfälle att avge
något svar i de fall detta är onödigt. Se om skälen för den lösningen
avsnitt 7.3. Ett typexempel i vilket en kommunicering kan undvaras
med stöd av den andra punkten är att de i ärendet förekommande
intressena redan är partsrepresenterade genom att det finns en enskild
motpart. Även i andra fäll där det i ärendet inte förekommer sådana all-
männa intressen som beslutsmyndigheten har till uppgift att bevaka bör
en kommunicering kunna underlåtas. Detta utesluter de flesta av de fäll 158
i vilka endast ett processuellt beslut har överklagats, t.ex. ett beslut om
avvisning eller avskrivning eller ett beslut som meddelats under pågå- Prop. 1995/96:115
ende handläggning hos förvaltningsmyndigheten angående t.ex. jäv.
Vissa processuella beslut har emellertid en så nära anknytning till saken
att det vid överklagande kan sägas förekomma allmänna intressen som
beslutsmyndigheten har till uppgift att bevaka. Det gäller framför allt
interimistiska beslut. Av 65 a § konkurrenslagen (1993:20) följer att
vissa beslut enligt den lagen inte får ändras av domstol utan att
Konkurrensverket har lämnats tillfälle att yttra sig.
Den som undertecknat en ansökan kan givetvis inte betecknas som
motpart såvitt gäller den fråga som ansökan avser. Detta medför att
man kan undgå kommunicering i de fåll där samtliga parter är sökande.
Om en viss person med partsbehörighet i ansökan endast förklarat sig
godta denna, torde man åtminstone för en del fåll kunna hävda att en
kommunicering är onödig därför att ett bifåll till ansökan inte blir till
den partens nackdel. I ett officialprövningsärende förekommer inga
parter i processuell mening (förfårandet är alltså inte ackusatoriskt),
men det innebär inte att domstolen kan avgöra ärendet utan att ha hört
den som skall utsättas för en viss åtgärd (förfårandet är alltså på sätt
och vis kontradiktoriskt).
En förutsättning för att ärendet skall få avgöras direkt är att det
befintliga materialet är tillräckligt för att domstolen skall kunna anses ha
fullgjort den materiella processledning som enligt 12 § ligger på
domstolen (se om den materiella processledningen även avsnitt 7.10).
Är materialet inte tillräckligt med hänsyn till reglerna om den skyldig-
heten måste domstolen försöka komplettera utredningen innan ärendet
avgörs. Praktiskt sett avser möjligheten enligt paragrafen att avstå från
kommunicering framför allt ett överklagande, eftersom det i sådant fåll
finns ett grundläggande beslut som kan utvisa att den enskildes fram-
ställning är ogrundad trots det som sägs i överklagandet. Ett överklagat
beslut kan dock ha sådana brister när det gäller motiveringen att man
inte kan göra några säkra bedömningar av om överklagandet är
ogrundat. I sådant fåll måste givetvis kommunicering ske med mot-
parten. När domstolsprövningen är primär är det nog mindre vanligt att
domstolen redan när ärendet inleds vid den domstolen kan fastställa att
t.ex. en ansökan bör lämnas utan bifåll.
Ett interimistiskt beslut eller inhibitionsbeslut enligt 26 § kan i åtskil-
liga fåll komma till stånd utan kommunicering. Huvudregeln för de fåll
där det inte föreligger någon fora i ett dröjsmål bör emellertid vara att
kommunicering sker innan beslutet meddelas (jfr Regeringsrättens års-
bok 1991 ref 109 angående tillämpningen av motsvarande bestämmelser
i förvaltningsprocesslagen).
Vid överklagande av tingsrättens avgörande skall paragrafen tillämpas
även i den högre domstolen. Motparten till den som har överklagat skall
alltså i normalfållet få del av överklagandet. Även för den högre dom-
stolen gäller dock undantagen enligt andra stycket. Om det är så att en
förvaltningsmyndighets beslut fåstställts av tingsrätten, behöver den
högre domstolen alltså normalt inte ge beslutsmyndigheten del av över-
klagandet. Med tanke inte minst på de begränsade möjligheterna för 159
myndigheten att vid behov få en ytterligare överprövning till stånd, bör
det emellertid vara en naturlig åtgärd för den högre domstolen att ge Prop. 1995/96:115
beslutsmyndigheten del av eventuella nya uppgifter från den enskilde,
om domstolen överväger att ändra myndighetens och tingsrättens beslut.
Det skall tilläggas att de föreslagna reglerna jämfört med 52 kap. 7 §
RB innebär en viss, mindre betydande utvidgning av en högre rätts
skyldighet att kommunicera ett överklagande.
För åtskilliga ärendetyper förekommer det särskilda bestämmelser om
att vissa personer skall höras över en ansökan (se t.ex. 19 kap. 9 §
andra stycket ärvdabalken). Den typen av bestämmelser har ofta sitt
värde genom att de utmärker vilka som för den ärendetyp det gäller
skall anses vara parter i den nya ärendelagens bemärkelse. Särskilda
bestämmelser om kommunicering finns även i t.ex. 60 § 3 mom. lagen
(1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt. Den särskilda regleringen kan ta
över bestämmelserna i den nu behandlade paragrafen inte endast när det
gäller krav på kommunicering utan även när det gäller möjligheter att
underlåta kommunicering (jfr 2 §).
16 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om motparters svar och motsvarar
därmed 11 § FPL. Bestämmelserna saknar motsvarigheter i den nu-
varande ärendelagen.
Grundregeln enligt första stycket är att svaret skall vara skriftligt. Att
domstolen redan i förväg bestämmer att svaret får lämnas muntligt mås-
te i praktiken komma att bli reserverat för sådana fell i vilka svaret
skall avges vid ett sammanträde till vilket domstolen samtidigt kallar (se
18 §). Även när domstolen förelagt parten att svara skriftligt måste
domstolen för att man skall uppnå processeffektivitet kunna godta ett
svar som motparten lämnar muntligt, t.ex. vid ett besök på domstols-
kansliet. I sådant fell måste svaret upptecknas vid domstolen.
Beträffande svar som avges på telefon krävs det stor försiktighet från
domstolens sida. En domstol måste nämligen alltid vara övertygad om
att svaret kommer från rätt person. Åtminstone i de fell där ett tele-
fonsvar innehåller t.ex. ett medgivande eller ett erkännande torde det i
allmänhet vara uteslutet att i den delen lägga telefonsvaret till grund för
domstolens avgörande.
I andra stycket finns bestämmelser om svarets innehåll när det gäller
medgivanden och skäl för ett eventuellt bestridande. De bevis som
parten åberopar skall givetvis uppges och skriftliga bevis skall ges in
(jfr 23 §).
17 §
Paragrafen, som justerats i förhållande till förslaget i lagrådsremissen,
ger domstolen möjlighet att förelägga en part att yttra sig vid påföljd att
ärendet ändå kan komma att avgöras. Möjligheten kan utnyttjas när som
helst under förfarandet, således även i inledningsskedet. Ett alternativ är
att parten ”ges tillfälle” att yttra sig. Föreläggandeformen bör väljas
särskilt i de fell där domstolen - på grund av sin materiella process-
ledningsskyldighet enligt 12 § eller av någon annan orsak - har ett
intresse av att parten yttrar sig. I fråga om krav på delgivning gäller
160
46 §. Om det inte kommer in något yttrande uppstår i vissa fell en Prop. 1995/96:115
bevisverkan enligt 35 kap. 4 § RB (se hänvisningen i 23 § till det lag-
rummet). Vid behov kan domstolen kalla den part som inte följt före-
läggandet att infinna sig vid ett sammanträde (se 18 §). I fråga om s.k.
slutföreläggande, se författningskommentaren till 12 §.
18 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om kallelse av parterna till ett sam-
manträde. Jämfört med promemorieförslaget har paragrafen arbetats om
på det sättet att bestämmelserna om påföljd för utevaro har förts över
till 20 §. Dessutom har i paragrafen införts särskilda bestämmelser för
sådana myndigheter som är motparter enligt 11 §.
Grundregeln i första stycket är att domstolen skall kalla den som är
part till sammanträdet. Från denna regel görs undantag for sådana myn-
digheter som är motparter enligt 11 §. En sådan myndighet behöver inte
kallas annat än om domstolen finner att myndighetens närvaro behövs
för utredningen i ärendet. Myndigheten kan nämligen med den ändrade
avgränsning av myndighetens partsbehörighet som har gjorts ill § (se
avsnitt 7.3) komma att vara part utan att de allmänna intressen som
myndigheten har att bevaka är särskilt framträdande i ärendet. Det
gäller främst sådana ärenden där det finns en enskild motpart, t.ex. vid
överklagande av vissa beslut av Patent- och registreringsverket. Även
för t.ex. sådana fell där den enskilde har en rätt till sammanträde på
grund av Europakonventionens bestämmelser kan man tänka sig att
myndigheten inte kan förväntas ha något att bidra med när det gäller
sakens belysning. Myndigheten skall dock alltid underrättas om sam-
manträdet. Efter en underrättelse ligger det i myndighetens hand att
bestämma om myndigheten har anledning att inställa sig till samman-
trädet. Givetvis måste beslutsmyndigheten före sammanträdet ha fått del
av allt material i ärendet.
Bestämmelser om hur domstolen skall förfera, om någon av parterna
uteblir från ett sammanträde, har tagits in i 20 §. I en kallelse skall det
enligt andra stycket tas in en upplysning om betydelsen enligt den para-
grafen av att parten uteblir från sammanträdet, dvs. underlåter att instäl-
la sig personligen eller genom ombud.
I andra stycket finns även en regel om vitesföreläggande. Enligt den
nuvarande ärendelagen får domstolen vid vite förelägga sökanden eller
annan att komma tillstädes eller infinna sig personligen. I ett ärende
som domstolen kan ta upp endast efter ansökan får domstolen enligt
nuvarande regler förelägga sökanden att komma tillstädes vid påföljd att
ansökan annars förfeller. Enligt 14 § FPL kan en enskild part kallas att
infinna sig personligen vid vite eller vid påföljd att målet ändå kan
komma att avgöras. Vitespåföljden passar inte för utevaro utan endast
för en parts underlåtenhet att komma personligen. Vitespåföljden behövs
nämligen endast för sådana fell där domstolen på grund av brister i
utredningen inte kan avgöra ärendet enligt reglerna i 20 §. Att parten
kallas personligen eller genom ombud ger inga garantier för att
domstolen får tillgång till de möjligheter parten besitter när det gäller jgj
att berika processmaterialet. För den skull anges i andra stycket att
11 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 115
domstolen får föreskriva vite, om en part bör infinna sig personligen. Prop. 1995/96:115
En mer allmän möjlighet att föreskriva vite följer av hänvisningen i
43 § till 9 kap. 7 § rättegångsbalken.
För särskilda ärendetyper kan det finnas särskilda bestämmelser om
kallelser. Exempel på detta erbjuder 22 § tredje stycket skuldsanerings-
lagen (1994:334).
19 §
Bestämmelserna i första stycket, som behandlats i avsnitt 7.8, ger dom-
stolen samma möjligheter att hålla ett sammanträde i ett ärende på tele-
fon som domstolen enligt 42 kap. 10 § RB har möjlighet att hålla ett
förberedelsesammanträde i tvistemål på det sättet. När ett sammanträde
kan antas få stor betydelse för utredningen bör domstolen inte utan star-
ka skäl frångå en parts begäran om sammanträde med alla närvarande i
sammanträdeslokalen.
Vid ett telefonsammanträde skall enligt andra stycket bestämmelserna
i 18 § om kallelser och förelägganden inte gälla (jfr 42 kap. 10 § RB).
Självfallet bör emellertid domstolen i förväg underrätta parterna om
sammanträdet. En part måste ges ett skäligt rådrum.
20 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om hur domstolen får förfara när en
part uteblir från ett sammanträde, dvs. underlåter att i enlighet med en
delgiven kallelse inställa sig personligen eller genom ombud. En själv-
klar förutsättning är att parten enligt 18 § har fått en upplysning om
påföljden för utevaron. I promemorieförslaget reglerades motsvarande
frågor genom bestämmelser om kallelse.
För utevaro, dvs. underlåtenhet att komma ens genom ombud, har
man att välja mellan att ärendet handläggs och avgörs i sak trots
utevaron och att ärendet avskrivs från vidare handläggning. Vilket
alternativ som bör väljas kommer an på vilken av parterna det gäller
och i vilket läge utredningen i ärendet befinner sig. Möjligen kan även
ärendets karaktär spela in. Om den som inlett ärendet vid tingsrätten
uteblir, ligger generellt sett avskrivning närmast till hands. Detsamma
gäller när det i hovrätten är en klagande som uteblivit. Den påföljden
kan emellertid inte väljas när det är en motpart som uteblir. Ärendet
kan dock många gånger prövas i sak även när motparten uteblir. Om
detta av materiella skäl är omöjligt (se reglerna i 12 § om domstolens
utredningsskyldighet) återstår ingenting annat för domstolen än att kalla
till ett nytt sammanträde med vitesföreläggande.
Om ärendet vid den domstol det gäller har inletts genom ett överkla-
gande bör ett avskrivningsbeslut i allmänhet förenas med ett beslut om
att det överklagade avgörandet skall stå fast. Med hänsyn till rättskrafts-
principema hindrar dock ett sådant beslut långtifrån alltid ett nytt ärende
om samma sak. Frågor om möjligheterna att till grund för ett avgörande
som tillkommer i en utevarosituation lägga uppgifter som en närvarande
part har lämnat behandlas i kommentaren till 22 §.
162
21 § Prop.
Första stycket reglerar frågor om offentlighet och ordning vid samman-
träde genom hänvisningar till rättegångsbalkens bestämmelser. En i
promemorieförslaget upptagen regel som innebar en avvikelse från bal-
kens system i fråga om förhandlingsoffentlighet har utgått till följd av
remisskritik.
Andra stycket innehåller bestämmelser om hur domstolen genom an-
teckningar skall sörja för bevisning om det som har förekommit vid ett
sammanträde. Ordet ”protokoll” används inte, eftersom paragrafen bör
lämna öppet i vilken form anteckningarna skall ske. En möjlighet är
givetvis att de förs på en särskilt upprättad handling, dvs. att de proto-
kollförs i hävdvunnen mening. Andra möjligheter är att de behövliga
uppgifterna antecknas på dagboksblad eller i ett ADB-behandlat mål-
register. Anteckningar av det nu berörda slaget kan givetvis behöva
föras även utan sammanhang med ett sammanträde, t.ex. när flera
domare deltar i en prövning och skiljaktig mening förekommer. De
särskilda bestämmelser som behövs om anteckningar enligt paragrafen
bör tas in i en förordning.
22 §
I paragrafen finns de för en skriftlig process viktiga bestämmelserna om
i vilken omfattning en part måste ha fått del av materialet i ärendet och
fått tillfälle att yttra sig över detta innan domstolen avgör ärendet. Mot-
svarande frågor är inte reglerade genom den nuvarande ärendelagen (se
avsnitt 7.7).
Huvudprincipen är enligt första stycket att ett ärende inte får avgöras
utan att den som är part har fått kännedom om en uppgift som har till-
förts ärendet genom någon annan än honom eller henne och har fått
tillfälle att yttra sig över uppgiften (s.k. kommunikation; jfr 15 § om
kommunicering av den inledande skrivelsen; jfr även 18 § FPL och
17 § förvaltningslagen). En kommunikation för mycket är mindre
betänklig än en för lite, och det är självklart att domstolen aldrig av
några principiella skäl får dra sig för att låta parterna växla flera
skrivelser med varandra i ett och samma ärende, om det finns ett behov
av en sådan skriftväxling. Grundprincipen bör emellertid - inte minst av
omtanke om parterna - vara att skriftväxlingen avbryts så snart ett
fortsatt kommunicerande av partsskrivelser framstår som obehövligt för
avgörande av ärendet. I sådana fåll där utredningen i ett ärende är
komplicerad och i sådana fåll där parterna har svårt att åstadkomma en
mera samlad skriftlig presentation av processmaterialet kan det ofta
finnas skäl att komplettera den skriftliga hanteringen av ärendet med en
muntlig handläggning.
Undantag från första styckets kommuniceringsskyldighet görs i andra
stycket för sådana fåll där avgörandet inte går parten emot, där upp-
giften saknar betydelse eller där det av någon annan anledning är
uppenbart obehövligt att parten får kännedom om uppgiften innan
domstolen avgör ärendet. En uppgift kan sakna betydelse t.ex. i sådana
fåll där den inte innebär någonting nytt i ärendet jämfört med det som
parten tidigare har angett eller där motparten redan med fog kan
1995/96:115
163
förutsättas ha kännedom om den uppgift det gäller. Det är emellertid Prop. 1995/96:115
inte självklart att kommunikation skall underlåtas i sådana fall där ett
yttrande innehåller endast ett bestridande med hänvisning till det som
förekommit i en lägre instans (jfr JO 1981/82 s. 318). Domstolen kan
avstå från kommunicering också när det gäller orimliga, oriktiga eller
missvisande uppgifter. Att ett ärende rör en sak av ringa värde kan
däremot självklart inte tas till intäkt för att underlåta kommunikation.
Frågan om domstolens skyldighet att i vissa fall bereda part tillfälle att
framställa ett kostnadsyrkande innan ärendet avgörs behandlas i kom-
mentaren till 32 §.
Enligt tredje stycket behöver domstolen i fråga om en myndighet som
är motpart enligt 11 § första stycket inte tillämpa reglerna om
kommunicering om detta är onödigt (se avsnitt 7.3). Det beslut enligt
vilket domstolen avgör ärendet skall dock alltid enligt 29 § snarast
sändas över till beslutsmyndigheten. Om myndigheten överklagar
tingsrättens avgörande är hovrätten i normala fell skyldig att kommu-
nicera materialet med beslutsmyndigheten. Det framgår av att tredje
stycket enbart syftar på sådana fell i vilka myndigheten är ”motpart”.
Om det i stället är den enskilde som överklagar tingsrättens beslut, bör
beslutsmyndigheten enligt det som sägs i kommentaren till 15 § få del
av sådana nya uppgifter som eventuellt tillkommer i den högre
domstolen.
I och för sig uppställs det inte i paragrafen något formligt krav på att
kommunikationsskyldigheten alltid uppfylls genom översändande till
parterna av det material det gäller. Beträffande t.ex. inlånade akter kan
kommunikationsskyldigheten i en del fell tänkas uppfylld på annat sätt.
Bestämmelser om avstående från översändande finns i t.ex. 6 § andra
stycket delgivningslagen (1970:428).
Paragrafen utesluter inte att visst material, som i och för sig är av be-
skaffenhet att falla in bland undantagen i andra stycket sänds över till
parten helt formlöst utan att mottagaren formellt föreläggs eller bereds
tillfälle att yttra sig. Om materialet sänds över måste avgörandet anstå
till dess parten fått rimlig tid på sig för yttrande (jfr JO 1981/82 s.
318). I fråga om krav på delgivning gäller 46 §.
Det skall i anslutning till paragrafen sägas att några remissinstanser
har efterlyst uttalanden om hur den i paragrafen fastslagna kontradikto-
riska principen skall tillämpas i fråga om sådana uppgifter som kommer
fram vid ett sammanträde till vilket en av flera parter har underlåtit att
inställa sig trots att han delgivits kallelse. Till detta skall sägas att reg-
lerna i 18 § om kallelse m.m. har en sådan utformning att det inte i sig
är uteslutet att i den angivna situationen lägga sådana uppgifter som
framkommit vid sammanträdet till grund för ett beslut i ärendet. Emel-
lertid kan domstolen inte avgöra ett ärende förrän domstolen fullt ut
iakttagit reglerna i 12 § om materiell processledning. Detta medför med
beaktande även av normala bevisbörderegler att särskilt en enskild per-
son som har uteblivit innan ärendet avgörs kan behöva kommuniceras
sådana uppgifter som framkommit vid sammanträdet. Självklart gäller
även i den nu angivna situationen de i paragrafen upptagna undantags- 164
reglerna.
23 § Prop. 1995/96:115
Bestämmelser om bevisning tas upp i 23-25 §§. Begreppsbildningen
kring bevisningsfrågoma är densamma som enligt rättegångsbalken och
den nuvarande ärendelagen. Regleringen skiljer sig dock på flera punk-
ter från den som gäller enligt de lagarna till följd av att balkens prin-
ciper om omedelbarhet enligt den nya lagen inte behöver tillämpas vid
handläggningen av ett ärende (se avsnitt 7.1). Det skall nämnas att reg-
leringen på flera punkter skiljer sig också från den som gäller i förvalt-
ningsdomstol.
I första stycket finns en grundläggande bestämmelse om att i fråga om
bevisning i allmänhet 35 kap. 1-7 och 10-12 §§ rättegångsbalken skall
tillämpas. Hänvisningen avser balkens regler om fri bevisprövning
(1 §), omständigheter m.m. för vilka bevisning inte krävs (2 §), verkan
av erkännande m.m. (3 §), verkan av parts passivitet (4 §), uppskatt-
ningen av skada (5 §), skyldigheten att söija för bevisning (6 §), avvi-
sande av bevisning (7 §; se även avsnitt 7.10) samt om bevisupptagning
vid annan domstol eller i utlandet (10-12 §§). Hänvisningen till 35 kap.
10-12 §§ om bevisupptagning vid annan domstol m.m. gör en motsva-
righet till 27 § FPL onödig.
Av andra stycket framgår att skriftliga handlingar vilka åberopas som
bevis skall ges in till domstolen utan dröjsmål och att detsamma gäller
sådana föremål vilka åberopas som bevis och kan ges in till domstolen.
Regleringen avser skriftliga bevis i rättegångsbalkens mening, skriftliga
vittnesberättelser och skriftliga sakkunnigutlåtanden som avgetts med
anledning av ärendet samt syneföremål (se t.ex. Edelstam, Sakkunnig-
beviset, Uppsala 1991, s. 213 med vidarehänvisningar om att ett
sakkunnigutlåtande av det angivna slaget inte utgör ett skriftligt bevis i
balkens mening och att därför 38 kap. RB inte kan tillämpas när det
gäller utlåtandet; jfr 20 § FPL).
Av andra stycket framgår också att domstolen, om det behövs, får
förelägga den part som åberopat handlingen eller bevisföremålet att
inom viss tid ge in beviset vid påföljd att ärendet ändå kan komma att
avgöras. Det finns inte i rättegångsbalken någon uttrycklig regel om att
den påföljden kan föreläggas (jfr dock 22 § FPL). För dispositiva tviste-
mål gäller den emellertid automatiskt till följd av att det i princip är
parternas sak att sörja för bevisningen. För indispositiva ärenden (och
för indispositiva tvistemål) begränsas möjligheten att faktiskt bortse från
beviset av reglerna om domstolens materiella processledningsskyldighet
(se 12 §).
Såvitt gäller kostnadsfrågor bör påpekas att enligt förvaltningsprocess-
lagen ersättning kan betalas av allmänna medel till part eller annan som
inställer sig till förhandling eller till annan än part som tillhandahåller
ett skriftligt bevis eller annat bevisföremål. För ärendena gäller i stället
rättegångsbalkens regler (jfr 32 §). De reglerna innebär att det är parten
som har att svara for kostnaderna for sin inställelse och sin bevisning.
För den som beviljats allmän rättshjälp gäller andra regler (se även
32 §).
165
24 § Prop. 1995/96:115
Paragrafen innehåller regler om förhör med vittnen. Regleringen i
första stycket skiljer sig på några punkter från det som följer av
ärendelagen med dess allmänna hänvisning till rättegångsbalkens
bestämmelser. Det gäller för det första att vittnet ”får” höras i stället
för att vittnet ”skall” höras (jfr 25 § FPL). Den skillnaden hänger
samman med bl.a. att i normala fall även skriftliga vittnesberättelser är
tillåtna (med det bevisvärde de kan ha). Vidare gäller att ed inte är
obligatorisk (se avsnitt 7.9). Inledningen till det första stycket har
justerats jämfört med promemorians förslag i syfte att klart markera att
det inte bara är domstolen som kan ta initiativet till vittnesbevisning.
Det finns ingen anledning att ge skriftliga vittnesberättelser någon
reglering utöver den som finns i 23 §.
I andra stycket finns bestämmelser om hörande av ett vittne på tele-
fon. De bestämmelserna överensstämmer i allt väsentligt med reglerna i
43 kap. 8 § fjärde stycket RB. Möjligheterna att hålla telefonförhör
finns vid sidan av möjligheterna att höra vittnet direkt inför domstolen,
att tillåta en skriftlig vittnesberättelse, att låta bevisupptagningen ske
inför annan svensk domstol eller att tillämpa lagen (1946:817) om be-
visupptagning vid utländsk domstol.
Det skall anmärkas att vissa av de bestämmelser i rättegångsbalken till
vilka hänvisning sker gör en åtskillnad mellan tvistemål och brottmål.
Hänvisningen avser i princip tvistemålsreglema. Det kan dock tänkas
fell där det finns anledning att analogiskt tillämpa brottmålsbestämmel-
sema. Det gäller t.ex. fell där ärendet angår en fråga som har anknyt-
ning till ett brottmål och den som inte får höras i brottmålet skall höras
i ärendet (t.ex. i ett ärende om besöksförbud).
Den omständigheten att skriftliga vittnesberättelser är tillåtna utesluter
inte att domstolen kallar in den person som har uttalat sig skriftligt.
Domstolen har nämligen enligt sin materiella processledningsskyldighet
ett ansvar när det gäller i vilka former en utredning skall läggas fram.
Man brukar i det hänseendet tala om ”principen om det bästa bevismed-
let”. Domstolen kan i en del ärenden ha anledning att se till att bevis-
medlen används på det sätt som medför den säkraste bevisningen. Enligt
Domstolsutredningens förslag skulle - om en part åberopat en skriftlig
vittnesberättelse - vittnet ändå höras, om domstolen på grund av begä-
ran från en annan part eller av andra skäl fenn att det behövdes. Den
regeln blir onödig med förslaget i 23 § enligt vilket åberopad bevisning
får avvisas endast under de i 35 kap. 7 § RB angivna omständigheterna.
I fråga om muntlig bevisning vid överprövning i tvistemål gäller en-
ligt rättegångsbalken vissa tilltrosbestämmelser (50 kap. 23 § och 55
kap. 14 §). Dessa innebär att den högre domstolen normalt inte får
komma till en annan uppfettning rörande den tilltro man kan ha till en
vid huvudförhandling i den lägre domstolen hörd person utan att också
den högre domstolen hört den personen. I litteraturen har förordats att
tilltrosparagrafema ges en analogisk tillämpning vid överklagande av ett
beslut till hovrätt eller Högsta domstolen (se t.ex. Welamson, Rättegång
VI, 3:e uppl., s. 135). Detta talar för att man i den nya lagen tar in be- 166
stämmelser motsvarande tilltrosparagrafema. Det är nog dock relativt
sällan som sådana bestämmelser skulle få någon självständig betydelse Prop. 1995/96:115
vid överklagande av ett beslut i ett domstolsärende. Den muntliga be-
visningen intar en relativt undanskymd plats i hanteringen av domstols-
ärendena i högre rätt, och det ligger i sakens natur att den grundtanke
som motiverar tilltrosparagrafema gör sig gällande oavsett dessa. En
högre rätt torde sålunda inte annat än i undantagsfall ändra en lägre
rätts tilltrosbedömning när det gäller en utsaga av en person som hörts
av den lägre domstolen utan att själv ha hört den person det gäller. För-
valtningsprocesslagen innehåller inga motsvarigheter till tilltrosparagra-
fema och något behov av sådana förefaller inte heller ha yppat sig i
förvaltningsdomstolarna. Mot den bakgrunden föreslås inte några till-
trosparagrafer i den nya lagen.
25 §
I paragrafen hänvisas i fråga om bevismedlen skriftligt bevis, syn och
sakkunnig till rättegångsbalkens regler (utom till dem vilka handlar om
bevisomedelbarheten). Såvitt gäller sakkunnigbeviset innebär detta bl.a.
att sakkunnigbegreppet i ärendelagen får en annan innebörd än enligt
förvaltningsprocesslagen. Kännetecknande för sakkunnigbeviset är
sålunda endast bevisets karaktär och inte att det också rör sig om en av
domstolen utsedd sakkunnig. Även partssakkunniga är alltså sakkunniga
enligt förslaget. En annan skillnad i förhållande till förvaltningspro-
cesslagen är att sakkunnigbeviset avser frågor for vars bedömande krävs
särskild fackkunskap medan förvaltningsprocesslagens sakkunnigbevis
avser frågor som kräver särskild sakkunskap. För att domstolen vid ett
sakkunnigförhör skall kunna tillämpa 36 kap. 9 § andra stycket, 15 och
18 §§ rättegångsbalken har en viss justering gjorts i promemorie-
förslaget.
Förslaget upptar inga hänvisningar till 37 kap. RB om förhör med
part. Givetvis kan dock en part höras i ärendet. Förhöret kan emellertid
inte såsom enligt rättegångsbalken ske under straffansvar. I den delen
överensstämmer regleringen med den som gäller enligt förvaltningspro-
cesslagen (se avsnitt 7.9).
26 §
Paragrafen handlar om säkerhetsåtgärder m.m. Enligt rättegångsbalken
kan en part i tvistemål i åtskilliga fåll få en säkerhetsåtgärd till stånd i
avvaktan på ett slutligt avgörande av en tvist (se 15 kap. RB). Många
regler som ger möjlighet att besluta om en säkerhetsåtgärd eller att
meddela ett interimistiskt beslut finns även i anslutning till materiell lag-
stiftning. Bestämmelserna i rättegångsbalken torde endast i undantagsfall
vara tillämpliga i domstolsärenden. Enligt den nuvarande ärendelagen
kan emellertid domstolen förordna om säkerhetsåtgärd, om det finnes
vara av synnerlig vikt att i avbidan på ärendets avgörande egendom
ställs under förvaltning av god man eller annan åtgärd vidtas för säker-
ställande av den rättsvård om vilken det i ärendet är fråga (4 § tredje
stycket). I den nuvarande ärendelagen ges även processuella bestämmel-
ser av enklaste slag för hanteringen av en fråga om säkerställande. Des-
167
sa bestämmelser om säkerställande har med vissa mindre förändringar Prop. 1995/96:115
överförts till paragrafen (se avsnitt 7.11).
Andra stycket reglerar frågor om säkerhetsåtgärder och inhibition
(åtgärd genom vilken en verkställighet av ett avgörande hindras) hos en
domstol som prövar ett överklagande i ett ärende. En hovrätt har enligt
52 kap. 7 § tredje stycket RB en vidsträckt rätt att vid överklagande av
ett beslut bevilja säkerhetsåtgärder interimistiskt eller att besluta om
inhibition. En tingsrätt prövar emellertid inte i tvistemål frågor om
överklaganden. Det gör att det för tvistemål i tingsrätt endast finns
speciella bestämmelser i ämnet, t.ex. 3 kap. 5 § utsökningsbalken och
62 § lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning.
Till de bestämmelserna skall läggas bestämmelserna om säkerhets-
åtgärder i 15 kap. RB. En förvaltningsdomstol har enligt 28 § FPL en
allmän rätt att vid ett överklagande förordna interimistiskt rörande saken
och den rätten innefattar även en möjlighet att besluta om inhibition. Se
även 29 § FPL och 18 kap. 12 § utsökningsbalken.
Mot den nu angivna bakgrunden upptas i andra stycket för sådana
ärenden i vilka domstolen prövar ett överklagande en allmän bestäm-
melse om att domstolen får bestämma att det överklagade beslutet tills
vidare inte får verkställas och att domstolen även i övrigt får besluta
tills vidare rörande saken. I det sist angivna hänseendet är det främst
åtgärder av den typ som anges i 15 kap. 3 § andra stycket RB som kan
komma i fråga (se avsnitt 7.11).
27 §
Iförsta stycket finns en bestämmelse om vad som utgör processmaterial.
Den utsäger att domstolens beslut skall grundas på det som hand-
lingarna innehåller och det som i övrigt har förekommit i ärendet (se
avsnitt 7.6). Detta innebär en viss ändring i förhållande till nuvarande
ordning i de fell där domstolen har hållit ett sammanträde (se 17 kap.
2 § RB). Ändringen hänger samman med att rättegångsbalkens omedel-
barhetsprincip inte behöver tillämpas vid handläggning enligt den nya
lagen. Trots lydelsen av första stycket finns det ett visst handlingsut-
rymme för domstolen och parterna när det gäller att för ett enskilt, dis-
positivt fell bestämma att endast det som förekommit vid ett samman-
träde skall läggas till grund för domstolens avgörande (se avsnitt 7.6
och 13 § tredje stycket).
Bestämmelser om domstolens bundenhet vid yrkanden finns i andra
stycket. Bestämmelserna avser endast det fellet att ärendet inletts genom
en ansökan eller ett överklagande (se avsnitt 7.6). De innebär att dom-
stolen i normala fell inte får besluta i saken utanför det yrkande som
sökanden eller klaganden har framställt (att i ett dispositivt ärende ett
medgivande från motparten är bindande följer av allmänna principer). I
styckets andra mening sägs att om det föreligger särskilda skäl domsto-
len även utan yrkande får besluta till det bättre för en enskild när detta
kan ske utan men för något motstående enskilt intresse (jfr 29 § FPL).
Skälen till detta har närmare utvecklats i avsnitt 7.6 där också frågor
om domstolens bundenhet vid av parterna åberopade grunder behandlas. 168
I promemorieförslaget upptogs i ett tredje stycke en bestämmelse om Prop. 1995/96:115
att när ett beslut innebar att en viss handling registrerats denna därmed
skulle anses intagen i domstolens protokoll. Bestämmelsen syftade till
att åstadkomma förutsättningar för en modernisering av arbetet pä dom-
stolarnas kanslier genom ett upphävande av reglerna om att det vid
tingsrätterna skall föras boupptecknings- och avhandlingsprotokoll. Reg-
lerna om bouppteckningsprotokollet bör emellertid av olika skäl vara
kvar tills vidare. Förutsättningar för att upphäva reglerna om avhand-
lingsprotokollet åstadkoms genom ändringar i 16 kap. 3 § äktenskaps-
balken samt 36 och 37 §§ lagen (1933:269) om ägofred (se lagförslagen
2.2 och 2.11; se även lagförslag 2.14 om registrering av båtbyggnads-
förskott). Därmed behövs det ingen bestämmelse i den nya ärendelagen
om att ett registreringsbeslut skall anses innebära att den registrerade
handlingen tagits in i domstolens protokoll.
28 §
I paragrafen finns bestämmelser om beslutsmotiveringar. I den nuvaran-
de ärendelagen sägs i 9 § andra stycket att slutliga beslut i den mån det
behövs skall ange de skäl beslutet grundas på. Domar enligt rättegångs-
balken skall alltid motiveras (se 17 kap. 7 § och 30 kap. 5 § RB) även
om motiveringen är utomordentligt kortfattad i sådana fåll där domen
får utfärdas i förenklad form.
Genom en bestämmelse om att ett beslut genom vilket ärendet avgörs
skall vara motiverat undviker man t.ex. risken för att någon tror att i ett
tvistigt fall beslutsskälen inte skulle behöva framgå av avgörandet eller
av den handling på vilken avgörandet är tecknat (jfr 30 § FPL). Det
behövs dock ingen motivering när domstolen är första instans i ett en-
partsärende och beslutet inte går parten emot, t.ex. ett enkelt beslut om
inregistrering av bouppteckning eller ett beslut om avskrivning av ären-
det sedan återkallelse skett. I paragrafens första mening föreskrivs
därför att skälen för ett beslut genom vilket ärendet avgörs skall anges,
om beslutet går någon part emot. De flesta av de beslut som meddelas
under förfärandet behöver emellertid inte motiveras. Det gäller beslut
t.ex. om föreläggande att komplettera en skrivelse eller om kallelse till
ett sammanträde. Det finns emellertid samtidigt beslut under förfarandet
som kan behöva motiveras (jfr 17 kap. 13 § RB som med nuvarande
ordning skall tillämpas även i domstolsärenden). Det gäller framför allt
beslut som innebär ett interimistiskt ställningstagande till saken eller
som innebär att en part föreläggs att visa upp ett skriftligt bevis. Den
typen av beslut har ett sådant samband med de materiella frågorna i
målet att man knappast kan avstå från motivering, låt vara att denna kan
göras kort. Enligt paragrafens andra mening skall därför andra beslut än
sådana genom vilka ärendet avgörs vara motiverade, om det behövs. I
paragrafens tredje mening anges att sådana beslut av en domstol som
innebär att ett överklagat avgörande fastställs inte behöver vara motive-
rade annat än om skälen avviker från skälen i det överklagade beslutet.
Den ordningen stämmer överens med det som enligt 5 § protokolls-
kungörelsen (1971:1066) för de allmänna domstolarna gäller i mål 169
enligt rättegångsbalken.
Enligt den nuvarande ärendelagen får ett slutligt beslut tecknas på an- Prop. 1995/96:115
sökan, om domstolen finner det lämpligt (9 §). Det behöver då alltså
inte sättas upp särskilt. Ett beslut som inte är slutligt får även enligt
rättegångsbalken tecknas på handlingarna. I förslaget har emellertid inte
tagits upp någon bestämmelse om att ett beslut kan få tecknas på hand-
lingarna. Bestämmelser av det slaget bör nämligen i stället tas in i en
förordning. Även bestämmelser om vilka domare som skall skriva under
ett beslut bör tas in i förordning (jfr 17 kap. 10 § RB). Det finns inget
behov av regler enligt vilka ett beslut kan sättas upp i förenklad form
(jfr 17 kap. 8 § RB). Med det gör man nämligen inga vinster.
29 §
Paragrafen reglerar frågor om underrättelse till part angående beslut
m.m. Den nuvarande ärendelagen innehåller inga självständiga bestäm-
melser om underrättelser till part. På grund av den lagens hänvisning
till rättegångsbalkens tvistemålsbestämmelser gäller emellertid bl.a. att
när ett ärende avgörs parterna snarast skall underrättas om utgången
(17 kap. 9 och 12 §§ RB).
Den nya lagen har fått en uttrycklig bestämmelse om underrättelse-
skyldigheten när det gäller sådana beslut genom vilka ärenden avgörs.
Att i normalfallet beslutet måste sändas samma dag som det meddelas
hänger samman med att klagofristen räknas från dagen för beslutet. För
sammanträdesfall innehåller paragrafen en specialregel som inte har
någon motsvarighet i promemorian. Innebörden av regeln är att det
räcker med att beslutet sänds till parterna inom en vecka från samman-
trädet. I ett sammanträdesfall skall ju vaije part ha fått en kallelse och
måste räkna med att det vid sammanträdet kan komma att ske ett av-
görande. Eventuellt förekommande skiljaktiga meningar skall sändas
över till parten samtidigt med att beslutet sänds över.
30 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om de upplysningar domstolen skall
ge om rätten att överklaga ett beslut och om hur ett överklagande går
till. I lagrådsremissen var bestämmelserna utformade efter förebild av
det som gäller för tvistemål enligt 17 kap. 9, 12 och 13 §§ RB. För
sådana beslut som inte innebär att ärendet avgörs men som kan
överklagas innebar detta att parterna inte annat än efter begäran skulle
få någon upplysning om vad de hade att iaktta vid ett överklagande. På
den punkten har Lagrådet kritiserat förslaget och ifrågasatt om man inte
såsom i förvaltningsdomstolarna (se 31 § FPL) bör ha den regeln att
domstolen alltid skall ge parterna upplysning om vad de har att iaktta
vid ett överklagande. Enligt Lagrådets mening bör parterna i vart fall få
besked om att upplysning om vad som skall iakttas vid överklagandet
kan begäras hos domstolen. Regeringen anser att det för domstols-
ärendenas del skulle föra för långt att ge domstolarna en obligatorisk
skyldighet att omedelbart informera vaije part som har rätt att överklaga
om vad han eller hon skall iaktta vid ett överklagande. En lagregel av
det slag Lagrådet förordat om att vaije part som har rätt att överklaga 170
skall få en underrättelse om att närmare upplysningar på begäran lämnas
av domstolen orsakar emellertid knappast domstolarna något merarbete Prop. 1995/96:115
av betydelse och är ägnad att stärka rättssäkerheten. Lagrådsremissens
förslag har därför kompletterats med en sådan regel. Samtidigt har
paragrafen i enlighet med Lagrådets förslag delats upp i tre skilda
stycken. Någon upplysning om rätten att överklaga behövs inte
beträffande ett beslut som inte har gått någon part emot. I sådant fell
har nämligen ingen av parterna rätt att överklaga (se 36 § första
stycket).
En högre allmän domstol skall i samband med att ett mål eller ärende
avgörs alltid återsända den lägre domstolens akt till den domstolen. En
förvaltningsdomstol som avgör ett mål behåller den lägre domstolens
akt. Det är många fektorer som spelar in när det gäller frågan hur
systemet på den punkten bör vara utformat. Det kan vara så att det är
motiverat att även i fortsättningen ha olika system i olika domstolstyper.
Frågan behöver inte besvaras genom lag.
31 §
I paragrafen finns bestämmelser angående omedelbar verkställighet av
domstolens beslut. Den hänvisning som sker till bestämmelserna i 17
kap. 14 § RB innebär att regleringen i huvudsak överensstämmer med
den nuvarande.
Som huvudprincip gäller att domstolens avgörande av saken inte får
verkställas förrän det har laga kraft. Av hänvisningen till 17 kap. 14 §
RB följer emellertid att domstolen, när det finns skäl till det, kan
besluta att avgörandet skall få verkställas omedelbart. Av hänvisningen
följer vidare att detsamma gäller i fråga om en del av de beslut som kan
överklagas särskilt enligt 37 § första stycket 4. För de fell där ett
särskilt överklagande kan ske enligt 37 § första stycket 3 (beslut om
säkerhetsåtgärder och inhibition) har för tydlighets skull i paragrafen
tagits in en uttrycklig bestämmelse om omedelbar verkställighet. Sådana
beslut som kan överklagas särskilt enligt 37 § första stycket 7 och
flertalet av de beslut som kan överklagas särskilt enligt 37 § första
stycket 6 får inte verkställas förrän de har laga kraft (undantag t.ex. vid
häktning av ett motspänstigt vittne). I fråga om ogillade invändningar
angående jäv eller rättegångshinder (37 § första stycket 1), se
kommentaren till 37 §.
Flertalet andra avgöranden av domstolen, dvs. majoriteten av de pro-
cessuella besluten, får verkställas omedelbart, om det inte sägs något
annat i anslutning till den materiella lagstiftningen. För särskilda
ärendetyper finns det inte sällan särskilda bestämmelser angående
omedelbar verkställighet (se t.ex. 20 kap. 8 § föräldrabalken).
32 §
Enligt paragrafen, som har behandlats i avsnitt 7.11, kan en part eller
dennes ställföreträdare, ombud eller biträde i ett ärende där enskilda
parter står mot varandra förpliktas att med tillämpning av reglerna i
18 kap. RB ersätta motparten dennes kostnader i ärendet. Flertalet av
de indispositiva ärendena avser rättsförhållanden som inte kan bestäm- pj
mas på annat sätt än genom domstolens avgörande och för sådana
ärenden kan en tillämpning av 18 kap. 2 § RB bli aktuell. Det förut- Prop. 1995/96:115
sätter dock att ärendet angår ett rättsförhållande som inte får bestämmas
på annat sätt än genom dom. Ett kostnadsansvar för ställföreträdare,
ombud eller biträde kommer enligt bestämmelserna i 18 kap. RB i fråga
endast i fäll som avses i 18 kap. 7 §. Om det i domstolen har betalats ut
ersättning av allmänna medel i ett ärende där två parter står mot var-
andra, kan en part förpliktas att ersätta staten dess kostnader (jfr 18
kap. 13 § RB). För särskilda ärendetyper kan det finnas särskilda regler
om kostnadsansvaret. Exempel erbjuder 3 § andra stycket lagen
(1958:642) om blodundersökning m.m. vid utredning av faderskap.
Ett beslut om ersättning måste enligt 18 kap. 14 § RB meddelas i
samband med att domstolen avgör ärendet. Med tanke på att förfarandet
i ärendena normalt är skriftligt måste parten vara beredd på att ärendet
kan komma att avgöras utan hans vidare hörande. Parten bör därför
begära eventuell ersättning för kostnader redan på ett tidigt stadium av
förfarandet. Domstolen skall alltså i normala fell inte behöva bereda
parten ett särskilt tillfälle att framställa ett kostnadsyrkande innan ären-
det avgörs. En part som redan har förklarat att han vill ha ersättning för
kostnader måste dock givetvis i någon form lämnas tillfälle att precisera
sitt yrkande.
33 §
Paragrafen, som handlar om rättelse och komplettering av ett redan
fettat beslut, överensstämmer i sak med det som redan gäller för dom-
stolsärendenas del enligt hänvisningen i 11 § i den nuvarande ärendela-
gen till 17 kap. 15 § RB. Paragrafen skiljer sig från motsvarande be-
stämmelse i 32 § FPL på det sättet att det i tredje stycket förekommer
ett uppenbarhetsrekvisit och en bestämmelse om att rättelsen eller
kompletteringen om möjligt skall antecknas på varje exemplar av
beslutet. Detta innebär en viss justering i förhållande till promemorie-
förslaget.
34 och 35 §§
Paragraferna, som har behandlats i avsnitt 7.12, ger en tingsrätt möjlig-
het att i vissa fell ompröva sitt eget beslut. Vid omprövning förfaller i
vissa fell ett överklagande. I allt väsentligt överensstämmer paragrafer-
na med 9 a och b §§ ärendelagen. En justering har dock gjorts i 34 § på
det sättet att uttrycket ”beslut som den har meddelat som första instans”
bytts ut mot uttrycket ”beslut i ett ärende som inletts på annat sätt än
genom överklagande”, eftersom det inte helt utan fog kan hävdas att
endast en domstol kan utgöra en ”instans” i rättslig mening. Dessutom
har i den paragrafen klargjorts att en omprövning inte får ske om frågan
om omprövning kommer upp först sedan beslutet har fått laga kraft. I
fråga om tillämpningen av motsvarande regler i förvaltningslagen kan
hänvisas till Hellners/Malmqvist, Nya förvaltningslagen med kommen-
tarer, 4 uppl., s. 328, som behandlar förvaltningsrättens i huvudsak lik-
artade bestämmelser.
172
36 § Prop. 1995/96:115
I paragrafen finns en bestämmelse om att ett beslut får överklagas av
den som beslutet rör, om det gått honom emot (jfr 33 § andra stycket
FPL och 22 § förvaltningslagen). Bestämmelsen har ingen direkt mot-
svarighet på den allmänna domstolssidan. I stället gäller som huvudprin-
cip enligt rättegångsbalken att ingen får överklaga ett avgörande av en
sak, om han inte varit part i den lägre domstolen eller kunnat vara part
där. Denna princip kompletteras emellertid för överklaganden av beslut
av några andra principer. Det avgörande det gäller skall under alla om-
ständigheter från rättslig synpunkt innebära en nackdel for den som
överklagar. Utöver detta gäller givetvis att klaganden i den högre dom-
stolen måste yrka någonting som är till hans fördel.
En allmän bestämmelse av det slag som förvaltningsprocesslagen och
förvaltningslagen innehåller är på sin plats även i den nya ärendelagen.
Reglera om partsförhållanden i tingsrätt är nämligen inte alls lika klara
när det gäller domstolsärendena som när det gäller målen enligt rätte-
gångsbalken, och det är i ett domstolsärende inte alltid bara de som
varit parter i den lägre domstolen eller som kunnat vara parter där som
har rätt att överklaga. Det skall i detta sammanhang nämnas att en
sådan omständighet som skulle kunna föranleda att någon inte tilläts
överklaga i stället inte helt sällan kan ses som en materiell fråga som
leder till att det inte finns förutsättningar att bifalla yrkandet.
I promemorian upptogs i paragrafen även en bestämmelse om i vilka
fall en myndighet som är motpart enligt 11 § skall kunna överklaga ett
domstolsbeslut. Med den utformning som beslutsmyndighetemas med-
verkan i handläggningen har fått (se avsnitt 7.3) är det emellertid även
utan någon särskild bestämmelse klart att myndigheten har rätt att över-
klaga de beslut som meddelas av domstolen.
Paragrafen ger inte någon rätt att överklaga ett beslut, om det i en
annan lag för visst slags ärende föreskrivs ett förbud mot överklagande
(se 2 §). En bestämmelse av det slaget förekommer i t.ex. 10 a § lagen
(1976:206) om felparkeringsavgift. Däremot får överklagande ske trots
förbudsbestämmelsen i 30 § förvaltningslagen som gäller beslut genom
vilket en domstol prövat en förvaltningsmyndighets beslut att avvisa ett
för sent inkommet överklagande (angående förhållandet mellan ärende-
lagen och förvaltningslagen, se kommentaren till 2 §). En överklagande-
rätt i sådana fall ligger nämligen i linje med det som i övrigt gäller på
det allmänna domstolsområdet.
37 §
Av paragrafen framgår under vilka förutsättningar ett processuellt beslut
får överklagas särskilt. Paragrafen som har sin förebild i 34 § FPL har
justerats något i förhållande till förslagen i promemorian och lagråds-
remissen för att regleringen skall vara bättre anpassad till de särskilda
förhållandena i domstolsärenden. Det bör påpekas att regleringen avser
både sådana beslut som meddelas under ärendets handläggning och
sådana som meddelas i samband med det slutliga avgörandet. Mot-
svarande frågor regleras i rättegångsbalken bl.a. i 49 kap. 5 §. Mellan 173
reglerna i den nuvarande ärendelagen och de regler i balken till vilka
den lagen hänvisar, å ena sidan, och reglerna i den nya lagen, å andra Prop. 1995/96:115
sidan, finns det skillnader på vissa punkter.
Exempelvis får enligt den nuvarande ärendelagen ett beslut av hovrätt
rörande ett säkerställande enligt den lagen inte överklagas. Enligt första
stycket 3 i den nu behandlade paragrafen kommer ett särskilt överkla-
gande av ett beslut i en fråga om sådant säkerställande som avses i
ärendelagen att vara tillåtet. Ett förbud mot överklagande är nämligen
omotiverat med hänsyn till att ett beslut om säkerställande verkställs
utan hinder av att det inte har fått laga kraft (se 31 §) och med hänsyn
till att det förutsätts prejudikatdispens eller extraordinär dispens för att
Högsta domstolen skall ta upp frågan.
Beträffande sådana jävsinvändningar som tingsrätten har ogillat gäller
enligt rättegångsbalken att den som vill överklaga först skall anmäla
missnöje och att domstolen därefter skall ta ställning till om överklagan-
det skall ske särskilt eller endast i samband med talan mot dom eller
slutligt beslut (se 49 kap. 4 § RB). I det förra fellet får målet inte av-
göras förrän jävsfrågan prövas slutligt utan skall vila (se 49 kap. 11 §
RB). Samma regler som för ogillande av jävsinvändning gäller det fellet
att en tingsrätt ogillat en invändning om rättegångshinder. Också för
överklaganden av flera andra typer av beslut krävs enligt balken att den
som överklagar först anmäler missnöje.
Systemet med missnöjesanmälan hänger nära samman med balkens
bärande principer om muntlighet, omedelbarhet och koncentration. Ett
tydligt tecken på detta är att den gamla rättegångsbalken inte innehöll
några bestämmelser om missnöjesanmälan. Det gör inte heller förvalt-
ningsprocesslagen. I den nya ärendelagen, som inte bärs upp av balkens
angivna principer, bör man avstå från missnöjesanmälan inte minst av
det skälet att regelsystemet måste vara så enkelt att parter kan processa
utan ombud.
På samma sätt som enligt förvaltningsprocesslagen bör som angetts i
anslutning till 31 § de flesta processuella beslut enligt den nya lagen
vara omedelbart verkställbara. Det ligger i sakens natur att det inte be-
hövs någon verkställighetsregel när det gäller beslut genom vilket en
invändning om jäv eller rättegångshinder har ogillats. Det hindrar inte
domstolen från att avstå från vidare handläggning när t.ex. en jävsin-
vändning ogillas och överklagande sker. Till viss del bör i det hänseen-
det samma principer komma till användning som vid handläggning en-
ligt rättegångsbalken. I de situationer, där man enligt balken skulle ha
anledning att uttala att beslutet genom vilket jävsinvändningen ogillas
inte får överklagas särskilt, torde sålunda domstolen vid handläggning
enligt den nya lagen ha anledning att - med samma domare - fortsätta
handläggningen och eventuellt även avgöra ärendet, om nu inte den
högre domstolen dessförinnan hinner att interimistiskt eller slutligt bifel-
la jävsinvändningen. I de situationer där man enligt balken skulle ha
anledning uttala att beslutet rörande jävsfrågan får överklagas särskilt
bör den domare jävsfrågan avser i vart fell inte pröva ärendet slutligt
förrän jävsfrågan avgjorts. Motsvarande bör gälla i övriga situationer i
vilka det enligt rättegångsbalken krävs missnöjesanmälan.
174
I andra stycket sägs att ett beslut genom vilket ärendet återförvisats Prop. 1995/96:115
till en lägre domstol eller till en förvaltningsmyndighet får överklagas
endast om beslutet innefattar avgörande av någon fråga som inverkar på
ärendets utgång. Motsvarande regel finns i 54 kap. 3 § andra stycket
RB men gäller endast beslut om återförvisning till tingsrätt.
Paragrafen har i övrigt utformats med bestämmelserna i 34 § FPL
som förebild i syfte att regleringen skall täcka alla de beslutstyper som
kan tänkas komma att bli aktuella i ett domstolsärende. Till en liten del
förhåller det sig antagligen på det sättet att de beslutstyper som räknas
upp ännu inte kan förekomma i ett domstolsärende.
Det bör observeras att den nya regleringen får den konsekvensen att
ett vitesföreläggande i fortsättningen kan överklagas särskilt inte endast
i vissa angivna undantagsfall (se första stycket fjärde punkten; jfr t.ex.
rättsfallet NJA 1966 s. 266). Att vitesförelägganden bör kunna överkla-
gas särskilt hänger samman med att balkens bärande principer om munt-
lighet, omedelbarhet och koncentration inte behöver iakttas. Undantag
följer dock av t.ex. 67 § lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt.
Det finns i den nya lagen ingen motsvarighet till bestämmelserna i 49
kap. 9 § andra stycket RB om prövning av ett föreläggandes giltighet i
samband med överklagande av ett beslut om tillämpning av föreläggan-
det. Även om beslutet om föreläggande inte har överklagats kan det
emellertid i betydande utsträckning bli föremål för överprövning, om
beslut angående utdömande överklagas. Bl.a. kan såväl vitesbeloppet
som frågan om föreläggandets laglighet bli föremål för den högre dom-
stolens prövning (jfr NJA II 1985 s. 124).
Det bör även observeras att det inte öppnas någon möjlighet att över-
klaga ett beslut eller en faktiskt företagen åtgärd på den grunden att
förfarandet onödigt uppehålls (jfr 49 kap. 7 § RB). På den punkten
överensstämmer regleringen med den som gäller enligt förvaltningspro-
cesslagen. Behovet av att kunna överklaga på den grunden att förfaran-
det onödigt uppehålls torde i ärenden vara försumbart. En annan sak är
att handläggningen av ett visst konkret ärende kan ta onödigt lång tid
till följd av att den domstol det gäller inte hinner fetta något beslut eller
företa någon åtgärd, men de problem som detta kan orsaka parterna
löser man inte genom en regel av det slag som finns i 49 kap. 7 § RB.
För flera ärendetyper finns det i anslutning till den materiella lagstift-
ningen speciella bestämmelser som ger möjlighet att överklaga ett beslut
särskilt. Exempel på detta utgör t.ex. 1 b § lagen (1958:642) om blod-
undersökning m.m. vid utredning av federskap.
38 §
Paragrafen reglerar de allmänna frågor om överklagande vilka inte reg-
leras i 36 eller 37 §. Bestämmelserna i första och andra styckena om
tiden for överklagande överensstämmer med dem vilka nu gäller för
ärendena (se avsnitt 7.4). I tredje stycket har tagits in regler om vad
klaganden har att iaktta i anledning av att det kan krävas prövnings-
tillstånd i den högre domstolen (se om kravet på sådant tillstånd följan-
de paragrafer). Enligt 30 § skall klaganden få upplysningar om vad han
har att iaktta.
175
I Jjärde stycket anges hur den beslutande domstolen skall hantera Prop. 1995/96:115
överklagandet. I den delen överensstämmer reglerna med det som redan
gäller. Det gör även bestämmelserna i femte stycket som behandlar frå-
gor om handläggningen i den högre domstolen. När bestämmelserna i
8 § första stycket skall tillämpas gäller det som sägs om Ungsrätten
givetvis hovrätten och det som sägs om myndighet i stället tingsrätten.
När 9 § skall tillämpas är det hovrätten som beslutar om föreläggande.
När 10 § tillämpas är det hovrätten som beslutar om avvisning. Hov-
rätten skall naturligtvis inte pröva frågan om ett överklagande kommit
in i rätt tid till tingsrätten annat än om tingsrättens beslut om avvisning
har överklagats.
39 §
Paragrafen innehåller särskilda bestämmelser om överklagande till hov-
rätten. Ett tingsrättsavgörande skall enligt första stycket normalt över-
klagas till hovrätten. I speciella fell skall emellertid enligt särskilda
bestämmelser överklagandet ske till annat organ, t.ex. enligt 63 § kon-
kurrenslagen (1993:20).
I andra och tredje styckena har tagits in allmänna bestämmelser om
prövningstillstånd vilka för sin tillämpning förutsätter att det finns be-
stämmelser i anslutning till den materiella lagstiftningen om att det
krävs prövningstillstånd. Ett exempel på en sådan bestämmelse finns i
18 kap. 16 a § utsökningsbalken (se lagförslag 2.7).
40 §
Paragrafen handlar om överklagande från hovrätten till Högsta domsto-
len. För överklagande krävs nästan alltid prövningstillstånd. Det enda
undantaget gäller det fellet att överklagandet avser ett beslut av hovrät-
ten att avvisa ett överklagande till Högsta domstolen (jfr 54 kap. 16 §
RB). I fråga om prövningstillstånd tillämpas bestämmelserna i 54 kap.
RB. Det innebär bl.a. att Högsta domstolen inledningsvis kan begränsa
ett tillstånd till en i ärendet förekommande prejudikatfråga.
41 §
Paragrafen som har behandlats i avsnitt 7.14 begränsar möjligheterna att
i Högsta domstolen åberopa nya omständigheter eller bevis (jfr 37 §
FPL) i de fell där ärendet vid tingsrätten har inletts genom ett överkla-
gande. Regeln innebär att en part inte kan åberopa ett nytt rättsfektum
eller ett nytt bevismedel i Högsta domstolen annat än om det förekom-
mer särskilda skäl. I den mån det för viss ärendetyp föreligger ett behov
av regler som går längre eller mindre långt, kan särskilda bestämmelser
tas in i anslutning till den materiella lagstiftningen.
42 §
I paragrafen som utformats i enlighet med Lagrådets förslag finns
bestämmelser om särskilda rättsmedel beträffande dels avgöranden som
meddelats enligt den nya lagen, dels avgöranden som vid ett
överklagande skulle ha prövats enligt den nya lagen (se avsnitt 7.15). I 176
sist angiven del avses inte bara sådana avgöranden som kunnat
överklagas till tingsrätten (t.ex. felparkeringsbeslut av polismyndighet) Prop. 1995/96:115
utan också sådana som från annan myndighet än tingsrätt kunnat över-
klagas till hovrätt (t.ex. gåvoskattebeslut av länsstyrelse). Regleringen
innebär genom hänvisningar till bestämmelserna i rättegångsbalken att
nuvarande ordning till allra största delen behålls. Det nya ligger i att
Högsta domstolen eller den hovrätt som skall pröva en fråga om resning
har möjlighet att bevilja resning inte endast i de fäll som anges i
rättegångsbalken utan även när det i annat fäll föreligger synnerliga
skäl. Att ett yrkande om resning kan förtjäna att bifällas trots att förut-
sättningarna enligt rättegångsbalken inte är uppfyllda torde främst gälla
den situationen att den enskilde påkallar åtgärden alltför sent. När det
föreligger synnerliga skäl bör sålunda resning kunna beviljas beträffande
ett beslut som grundas på en uppenbart oriktig rättstillämpning även när
felet uppmärksammas mer än sex månader efter laga kraft (jfr 58 kap.
4 § RB och brottmålsreglema som på den punkten inte ställer upp
någon tidsfrist). Resning bör kunna beviljas också i t.ex. sådana fäll där
det finns två lagakraftvunna domstolsavgöranden angående samma för-
hållande av vilka materiellt sett endast det ena avgörandet kan vara
riktigt. När det gäller tilläggsregeln måste givetvis mycket stor hänsyn
tas till det intresse en eventuell enskild motpart kan ha av att den
extraordinära åtgärden inte beviljas. Den föreslagna regleringen
påverkar inte de allmänna domstolarnas möjligheter att även i andra fäll
än dem som omfättas av regleringen ta hänsyn till sådana synnerliga
omständigheter som inte direkt framgår av rättegångsbalkens reglering
(jfr t.ex. rättsfällen NJA 1965 s. 417 och 1978 C 198).
Det skall nämnas att med den nu angivna lösningen betydelsen av 58
kap. 10 a § andra stycket och 13 § andra meningen samt 59 kap. 5 §
andra stycket RB begränsas till att främst gälla ärenden där klander
kunnat ske till tingsrätt, ärenden från inskrivningsmyndigheter samt
ärenden som avgjorts genom godkännande av strafföreläggande eller
godkännande av föreläggande av ordningsbot.
43 §
I paragrafens första stycke tas upp hänvisningar till rättegångsbalken i
fråga om ansvar för förseelse enligt 9 kap. 5 § RB och i fråga om brott
mot tystnadsplikt enligt 9 kap. 6 § RB. Däremot tas i den nya lagen inte
upp någon hänvisning till bestämmelserna om ansvar för förseelse enligt
9 kap. 1-4 §§ RB. Dessa bestämmelser tillämpas nämligen nästan aldrig
i rättegångar och det finns ännu mindre anledning att tillämpa dem i ett
domstolsärende (jfr 38 och 39 §§ FPL).
I andra stycket hänvisas till rättegångsbalkens bestämmelser om vite
och hämtning i 9 kap. 7-10 §§. Detta innebär en viss justering av
förslaget i promemorian.
Tredje stycket ger domstolen möjlighet att agera självmant när det
gäller att döma ut ansvar eller döma ut ett vite som förelagts med stöd
av den nya lagen. 1 sak överensstämmer bestämmelserna med det som
gäller enligt rättegångsbalken (jfr 42 § FPL).
177
12 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 115
44 § Prop. 1995/96:115
Paragrafen, som innehåller bestämmelser om när en handling skall
anses ha kommit in till domstolen och om telefaxmeddelanden m.m.,
överensstämmer i sak med 33 kap. 3 § RB i dess lydelse från och med
den 1 oktober 1994 (prop. 1993/94:190, bet. 1993/94:JuU30, rskr.
1993/94:377, SFS 1994:1034).
45 §
I paragrafen tas upp bestämmelser om förhinder vid inställelse och om
laga förfall. Delvis sker detta genom hänvisningar till rättegångsbalken.
Bestämmelserna överensstämmer i sak med det som gäller enligt 32
kap. 4 § andra stycket samt 6 och 8 §§ RB (jfr 45 och 46 §§ FPL).
Bestämmelserna i 32 kap. 1 och 3 §§ samt 4 § första stycket RB om att
parterna skall få skäligt rådrum och att domstolen kan ändra beslut om
tider behöver inga motsvarigheter i den nya lagen. I ett ärende är det
nämligen självklart att de principer som kommer till uttryck i de
berörda bestämmelserna måste tillämpas. Bestämmelserna i 32 kap. 2
och 5 §§ RB om delgivning genom part och om vilandeförklaring passar
inte för domstolsärendena.
46 §
Paragrafen, som innehåller bestämmelser om delgivning, överensstäm-
mer sakligt sett med 33 kap. 2 § första stycket RB och 47 § FPL.
47 §
Första stycket anger att en part får anlita ombud eller biträde. Detta
innebär inga sakliga nyheter i förhållande till det som gäller för närva-
rande i ärenden (jfr 9 § första stycket förvaltningslagen och 48 § FPL).
En i lagrådsremissen intagen bestämmelse om att den som har ombud
även måste medverka personligen när domstolen begär det har ingen
motsvarighet i propositionsförslaget. En sådan bestämmelse skulle
nämligen inte få någon praktisk betydelse i ett domstolsärende.
Enligt andra stycket gäller i fråga om ombud eller biträde det som
sägs i 12 kap. 2-5 §§ samt 6 § andra stycket RB. Även detta överens-
stämmer med det som gäller för närvarande. Det bör beträffande kraven
på ombud enligt 12 kap. 2 § RB påpekas att huvudvikten ligger vid om
den det gäller är lämplig att vara ombud i det enskilda fallet. I allmän-
het är det betydligt enklare att vara ombud i ett domstolsärende än i en
tvistemålsprocess enligt balken. I andra stycket andra mening finns i
fråga om fullmakt en hänvisning till bestämmelserna i 12 kap. 8-19 §§
RB.
I den nuvarande ärendelagen görs i 2 § tredje stycket det undantaget
från rättegångsbalkens fullmaktsregler att fullmakten inte behöver före-
tes såvida inte domstolen anser att det bör ske (jfr 49 § FPL). I prome-
morieförslaget föreslås i stället att domstolen skall kunna avstå från att
begära in en fullmakt endast när frågan om ombudets behörighet har
mindre vikt. Som några remissinstanser påpekat innebär dock detta ett
alltför strängt krav på fullmakt. I stället bör den nuvarande ordningen 178
behållas när det gäller ärendena. I paragrafen föreskrivs därför att en
skriftlig fullmakt inte behöver företes annat än om domstolen anser att Prop. 1995/96:115
det behövs.
48 §
Paragrafen reglerar frågor om tolk och översättning av handlingar ge-
nom hänvisningar till rättegångsbalkens bestämmelser. Genom detta
överensstämmer regleringen i sak med den som gäller nu.
Övergångsbestämmelser
Den nya lagen bör tillämpas även när det gäller sådana förfaranden som
redan inletts när lagen träder i kraft. Detta innebär t.ex. att dagen för
ett beslut blir avgörande för om den nya lagens bestämmelser skall ha
iakttagits med avseende på beslutet. Såvitt gäller rätten att överklaga
finns några mindre skillnader mellan den nya lagen och den nuvarande
ärendelagen. För att någon tvekan inte skall behöva uppstå föreskrivs
att äldre bestämmelser fortfarande skall gälla i fråga om rätten att
överklaga ett beslut som har meddelats före ikraftträdandet och i fråga
om vad den som vill överklaga skall iaktta. I den domstol till vilken
överklagandet har skett blir den nya lagen tillämplig. De nu angivna
reglerna innebär bl.a. att en beslutsmyndighet inte har rätt att med stöd
av den nya lagen överklaga ett beslut som meddelats före ikraftträdandet
men kan bli part i domstolen, om den enskilde överklagar.
16 kap. 3 §
Bestämmelsen i första stycket om att rätten skall ta in en registrerad
handling i protokollet (boupptecknings- eller avhandlingsprotokollet) har
upphävts, eftersom det nuvarande protokolleringssystemet bör moderni-
seras och nödvändiga bestämmelser kan ges i förordning.
18 kap. 4 a §
I paragrafen som är ny har tagits in en bestämmelse enligt vilken en
tingsrätt vid handläggningen av ett ärende enligt balken skall bestå av
en juristdomare. När det finns särskilda skäl med hänsyn till ärendets
beskaffenhet får tingsrätten dock bestå av en juristdomare och tre
nämndemän (jfr 6 § tredje stycket i den nuvarande ärendelagen och 14
kap. 17 § äktenskapsbalken). Skälen för ändringen har redovisats i
avsnitt 7.5. Utformningen av bestämmelsen innebär att tingsrätten skall
ha den angivna sammansättningen även i t.ex. ärenden enligt 3 kap.
12 § lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden
rörande äktenskap och förmynderskap. Till den nya paragrafen har även
förts en bestämmelse från nuvarande 6 § fjärde stycket ärendelagen om
möjlighet för regeringen att föreskriva att i tingsrätt även sådana
anställda som inte är juristdomare skall få handlägga enkla ärenden om
förordnade av bodelningsförrättare.
179
20 kap. 1 §
I paragrafen har tagits in en bestämmelse enligt vilken en tingsrätt vid
handläggningen av ett ärende enligt balken består av en juristdomare
(jfr avsnitt 7.5). Om det finns särskilda skäl med hänsyn till ärendets
beskaffenhet får tingsrätten dock bestå av en juristdomare och tre
nämndemän (jfr 6 § tredje stycket i den nuvarande ärendelagen och 14
kap. 17 § äktenskapsbalken). Utformningen av bestämmelsen innebär att
tingsrätten skall ha den angivna sammansättningen även i t.ex. ärenden
enligt 3 kap. 12 § lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rätts-
förhållanden rörande äktenskap och förmynderskap (jfr avsnitt 17.2).
Det skall nämnas att en i lagrådsremissen föreslagen ändring i 20 kap.
6 § avseende klagofristen i överförmyndarärenden blir överflödig
genom att den nya ärendelagen inte skall uppta någon regel om frister
för överklagande till tingsrätt (se avsnitt 7.4).
19 kap. 20 §
I paragrafens andra stycke finns bestämmelser om att det som gäller för
en boutredningsman i viss utsträckning skall tillämpas när det gäller en
testamentsexekutör och den som enligt förordnande i testamente endast
i viss del verkställer utredningen av ett dödsbo. Till paragrafen har lagts
en ny mening som innebär att det som sägs i 19 kap. 14 a § om skyl-
dighet att underrätta domstolen om vem som tillställts årsredovisning
inte längre skall gälla någon annan än den som är boutredningsman (se
avsnitt 12 om skälen för denna ändring). En testamentsexekutör som
förordnats till boutredningsman skall alltså även i fortsättningen ge in en
underrättelse till domstolen.
19 kap. 21 a §
I paragrafen som är ny har förts in en bestämmelse från nuvarande 6 §
fjärde stycket ärendelagen enligt vilken regeringen kan bestämma att
även sådana anställda i tingsrätt som inte är juristdomare skall få
handlägga enkla ärenden om avträdande av egendom till förvaltning av
boutredningsman och om förordnande eller entledigande av boutred-
ningsman.
20 kap. 12 §
Enligt paragrafen som är ny får regeringen bestämma att även sådana
anställda i en tingsrätt som inte är juristdomare skall få handlägga enkla
bouppteckningsärenden (se avsnitt 7.5).
23 kap. 6 §
I paragrafen som är ny har förts in en bestämmelse från nuvarande 6 §
fjärde stycket ärendelagen om möjlighet för regeringen att bestämma att
180
även sådana anställda i tingsrätt som inte är juristdomare skall få hand- Prop. 1995/96:115
lägga enkla ärenden om förordnande av skiftesman vid arvskifte.
8 kap. 12 a §
Paragrafen har föreslagits införd i jordabalken genom prop. 1995/96:43.
En hänvisning till den nuvarande ärendelagen har ändrats att avse den
nya ärendelagen.
12 kap. 21 §
I paragrafen finns bestämmelser om nedsättning av hyra hos länsstyrelse
till skydd mot påföljd för underlåten hyresbetalning. Bestämmelserna
har ändrats så att ett överklagande av länsstyrelsens beslut i ärendet inte
längre skall ske till hovrätten utan till tingsrätt (se avsnitt 11). För tyd-
lighets skull anges uttryckligen - på samma sätt som i flera av de föl-
jande lagförslagen - att den nya ärendelagen skall gälla vid överklagan-
de. Har länsstyrelsen meddelat ett beslut före ikraftträdandet skall äldre
bestämmelser tillämpas, om någon part överklagar.
6 kap. 11 §
Bestämmelsen om att registreringen av målen och det som förekommer
i målen skall ske i dagboksform har utgått (se avsnitt 9).
6 kap. 12 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om protokollföring i s.k. RB-ären-
den, dvs. ärenden som har anknytning till tvistemål eller brottmål, t.ex.
ett ärende om bevisupptagning åt annan domstol som handlägger ett
sådant mål. För tydlighets skull har paragrafen ändrats så att det klart
framgår att den inte gäller de ärenden som skall handläggas enligt ären-
delagen. De grundläggande bestämmelserna om det som skall antecknas
vid ett sammanträde i ett sådant ärende har tagits in i 21 § förslaget till
ny ärendelag.
6 kap. 13 §
Paragrafen som innehåller en delegationsbestämmelse har justerats av
skäl som angetts i avsnitt 9.
10 kap. 20 a och 19 kap. 11 a §§
I paragraferna tas upp regler om överlämnande av ansökningar från en
obehörig domstol till en behörig. Reglerna har utförligt behandlats i
avsnitt 8 (se även författningskommentaren till 8 § förslaget till ny ären-
delag). Ett beslut om överlämnande är inte något slutligt beslut i rätte-
gångsbalkens mening.
181
17 kap. 10 och 30 kap. 8 § Prop. 1995/96:115
Bestämmelserna i andra styckena om domsnumrering och om dom-
böcker har upphävts av skäl som angetts i avsnitt 10.
17.7 Förslaget till lag om ändring i utsökningsbalken
Ändringarna i utsökningsbalken avser uteslutande vissa paragrafer i
18 kap. som handlar om överklaganden. I 8 § finns för närvarande
bestämmelser om vad ett överklagande skall innehålla. I 11 § finns
bestämmelser om domstols prövning när ett överklagande kommit in för
sent till kronofogdemyndigheten. I 18 § finns bestämmelser om att vissa
domstolsbeslut får överklagas särskilt. Samtliga de nu angivna bestäm-
melserna blir överflödiga till följd av regleringen i förslaget till ny
ärendelag. I promemorian föreslås att även 12 § som innehåller bestäm-
melser om inhibition och omedelbar verkställighet skall upphävas. Det
lagrummet innehåller emellertid en för utsökningsärendena mer pre-
ciserad reglering än den föreslagna nya ärendelagen (se 26 § den lagen)
och det finns inte tillräcklig anledning att nu upphäva den regleringen.
18 kap. 1 §
Hänvisningen i andra stycket har ändrats till att avse den nya ärendela-
gen. Bestämmelsen om en tingsrätts sammansättning har upphävts med
hänsyn till innehållet i 3 § förslaget till ny ärendelag. I paragrafen görs
ett undantag från regleringen i 11 § den lagen om att en beslutsmyndig-
het vars beslut överklagats av en enskild skall vara motpart i domstolen.
Kronofogdemyndigheten blir alltså inte part i domstolsförfarandet (se
avsnitt 7.3).
18 kap. 16 a §
Bestämmelserna i det nuvarande första stycket om att tingsrättsbeslut
överklagas till hovrätten och i fjärde till sjätte styckena angående pröv-
ningstillstånd blir överflödiga genom regleringen i den nya ärendelagen.
Ur det nuvarande tredje stycket har en bestämmelse som tar sikte på
missnöjesanmälan tagits bort.
1 §
Paragrafen har ändrats på det sättet att en lösöreköpsavhandling inte
längre skall visas upp för kronofogdemyndighet och sedan ges in till
tingsrätten för protokollering. I stället skall handlingen ges in till krono-
fogdemyndigheten för registrering. Beträffande skälen för lagändringen
hänvisas till avsnitt 13.
182
2§ Prop. 1995/96:115
Ändringarna innebär att bestämmelsen om att tingsrätterna skall förteck-
na lösöreköpsavhandlingama har ersatts av en bestämmelse om att ett
beslut av kronofogdemyndigheten skall kunna överklagas till tingsrätt
enligt den nya ärendelagen (se avsnitt 13).
3 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om det skydd som lösöreköparen
får mot säljarens fordringsägare. Enligt gällande regler har köparen inte
något skydd, om en utmätning eller konkurs inträffar inom 30 dagar
från det att köpeavhandlingen visades upp inför rätten. Enligt den nya
lydelsen av paragrafen är utgångspunkten för tid sberäkningen i stället
den dag då handlingen gavs in till kronofogdemyndigheten. Utöver detta
har en forumregel i första stycket för väckande av talan vid tingsrätt
justerats redaktionellt.
I 9 a § finns bestämmelser om att ett beslut av länsstyrelse angående
nedsättning av pengar får överklagas till hovrätten genom besvär. Av
skäl som angetts i avsnitt 11 bör ett överklagande i fortsättningen i stäl-
let ske till tingsrätt och handläggas enligt den nya ärendelagen. Paragra-
fen har ändrats i enlighet med detta (jfr lagförslaget under 17.5).
I en ny paragraf, 15 §, har förts in en bestämmelse från nuvarande 6 §
fjärde stycket ärendelagen om möjlighet för regeringen att föreskriva att
även sådana anställda i en tingsrätt som inte är juristdomare skall få
handlägga enkla ärenden om dödande av förkommen handling m.m.,
dock inte ärenden som avses i 12 a §.
Bestämmelserna i 36 och 37 § om att rätten i sitt protokoll skall ta in
föreningar om stängselskyldighet och betesreglering har ändrats så att
rätten i stället skall registrera den handling det gäller. Syftet med dessa
ändringar är att möjliggöra ett upphävande av reglerna om att det vid
tingsrätterna skall föras avhandlingsprotokoll (jfr författningskommenta-
ren till 27 § förslaget till ny ärendelag).
183
34 §
I ett nytt, tredje stycke har inforts en bestämmelse som ger regeringen
möjlighet att delegera handläggningen i tingsrätt av enkla arvsskatte-
ärenden till sådana anställda som inte är juristdomare. Bestämmelsen
har behandlats i avsnitt 7.5.
60 §
Paragrafen handlar om överklagande av en beskattningsmyndighets be-
slut till hovrätt. Kammarkollegiet anser inte att den föreslagna ärendela-
gen skall vara tillämplig för arvs- och gåvoskatteärendena utan att i
stället vissa förfaranderegler för dessa ärendetyper bör införas i den
materiella lagstiftningen. Det finns inte underlag för någon sådan om-
arbetning av den nuvarande lagstiftningen. Nya regler behövs emellertid
för att den nya ärendelagen med dess bestämmelser om överrättsprocess
skall kunna tillämpas i arvsskatteärendena. I skattemyndighet som be-
skattningsmyndighet för gåvoskatt gäller förvaltningslagen (1986:223).
I gåvoskatteärenden blir därför den nya ärendelagen tillämplig i
samband med att skattemyndighetens beslut överklagas. Detta har
markerats i första stycket. Vilka uppgifter som ankommer på skatte-
myndigheten i samband med ett överklagande regleras dock inte av
ärendelagen utan av förvaltningslagen. Ur det första stycket har vidare
tagits bort vissa bestämmelser som syftar på äldre regler om att en hov-
rätts domkrets kunde avse endast en begränsad del av ett län.
De ändringar som görs i andra till fjärde styckena är huvudsakligen
föranledda av att systemet för överklagande är enhetligt från och med
den 1 oktober 1994 (jfr prop. 1993/94:290). Dessutom har en hänvis-
ning i andra stycket till rättegångsbalken ändrats till att avse mot-
svarande bestämmelse i ärendelagen.
I fjärde stycket finns bestämmelser som innebär bl.a. att ett vitesföre-
läggande i frågor som avses i 17 och 26 §§ inte får överklagas särskilt
men att ett föreläggande att fullgöra en uppgift enligt 26 § får komma
under prövning i samband med överklagande av ett beslut om vitets
utdömande. Bestämmelserna har avseende på bl.a. en fråga om skyldig-
heten att lämna upplysningar om värdet av egendom. För ärenden i
allmänhet skall det enligt 37 § första stycket förslaget till ärendelag inte
längre förekomma någon motsvarande begränsning i överklaganderätten.
När det gäller arvs- och gåvoskatteärenden finns det emellertid inte i det
nu aktuella ärendet underlag för någon sådan reform. Frågan om änd-
ringar bör därför anstå till en mer allmän reform av lagstiftningen om
arvsskatt och gåvoskatt.
70 §
I första stycket har gjorts en justering som följd av att uttrycket ”be-
svär” numera har ersatts av uttrycket ”överklagande”.
184
De hänvisningar till den nuvarande ärendelagen som förekommer i 1 a
och 1 b §§ har ersatts av hänvisningar till den nya ärendelagen.
Bestämmelserna om att vissa avtal om båtbyggnadsförskott kan tas in
Stockholms tingsrätts protokoll har ändrats på det sättet att avtalen i
stället kan registreras hos tingsrätten. Ändringarna ingår som ett led i
arbetet med att upphäva reglerna om avhandlings- och boupptecknings-
protokoll (jfr författningskommentaren till 27 § förslaget till ny ärende-
lag).
18 kap. 8 §
Paragrafen avser frågor om överklagande av vissa beslut av Patent- och
Registreringsverket. Bestämmelserna i andra stycket om att 1946 års
ärendelag skall tillämpas har ändrats till att avse den nya ärendelagen.
Någon särskild bestämmelse om tingsrättens sammansättning i ett
ärende enligt aktiebolagslagen behövs inte längre. I fråga om tings-
rättens sammansättning bör i stället den nya ärendelagens regler gälla.
De reglerna innebär - åtminstone teoretiskt sett - att tingsrätten i visst
fell kan bestå av flera domare. Vid överklagande av ett beslut blir
verket part i domstolen (se avsnitt 7.3).
De nuvarande bestämmelserna ill § om att det i felparkeringsärenden
är åklagaren som för det allmännas talan i tingsrätt och hovrätt ersätts
av den nya ärendelagens bestämmelser om möjlighet för den beslutande
förvaltningsmyndigheten - i detta fell polismyndigheten - att uppträda
som part i domstolen (se avsnitt 7.3). Nuvarande regler i 12 § om en
tingsrätts sammansättning i ärende om felparkeringsavgift ersätts av den
nya ärendelagens mer allmänna regler 3 §, vilka åtminstone teoretiskt
tillåter att tingsrätten avgör ärendet i flerdomarsammansättning.
De nya bestämmelserna får med de begränsningar som följer av över-
gångsbestämmelserna till den nya ärendelagen omedelbar tillämpning
vilket bl.a. innebär att en åklagare skall till polismyndigheten lämna
tillbaka handlingarna i de ärenden som är under handläggning i domstol
eller hos åklagarmyndigheten den dag då den nya lagstiftningen träder i
kraft.
185
10 § Prop. 1995/96:115
I paragrafen, som handlar om överklagande av polismyndighets beslut i
ett felparkeringsärende till domstol, har gjorts redaktionella ändringar i
anledning av den nya ärendelagen.
10 a §
Ur paragrafen har tagits bort dels en bestämmelse om att en tingsrätts
beslut får överklagas till hovrätt, dels vissa bestämmelser i nuvarande
andra stycket andra meningen samt tredje och fjärde styckena om pröv-
ningstillstånd. Motsvarande bestämmelser finns nämligen i den nya
ärendelagen.
Bestämmelserna i 13 § om överklagande till tingsrätt har justerats i
anledning av den nya ärendelagen. Lagrådet har framhållit att bestäm-
melsen i första styckets andra mening om klagofristen blir överflödig
med den allmänna lösning som har valts när det gäller klagofristema.
Särskilt med hänsyn till att ett överklagande i fortsättningen bör ges in
till den beslutande myndigheten och inte som nu till rätten bör
bötesverkställighetslagen dock även i fortsättningen innehålla en regel
om klagofristen. Den nuvarande bestämmelsen i första styckets fjärde
mening som jämställer ett överklagande med en ansökan behövs inte,
eftersom den nya ärendelagen innehåller uttryckliga regler om
överklaganden från förvaltningsmyndighet. Den nuvarande bestäm-
melsen om tingsrättens sammansättning har ändrats så att nämndemän
skall medverka endast i de fall där tingsrätten anser att det finns
särskilda skäl med hänsyn till ärendets beskaffenhet. I fråga om anled-
ningen till den ändringen kan här hänvisas till avsnitt 7.5.
4§
Av paragrafen framgår att en ansökan om kallelse på okända borgenärer
inte längre skall göras hos tingsrätten utan hos kronofogdemyndigheten
eller, om gäldenären är ett aktiebolag, hos Patent- och registreringsver-
ket. Bestraffande skälen för ändringen kan hänvisas till avsnitt 14.
5 §
Paragrafen har ändrats med hänsyn till att ansökningar om kallelse på
okända borgenärer skall göras hos en kronofogdemyndighet eller hos
Patent- och registreringsverket. I propositionsförslaget har markerats att
verket skall underrätta kronofogdemyndigheten om en sådan ansökan
som har gjorts hos verket.
186
5a § Prop. 1995/96:115
I paragrafen som är ny har inforts bestämmelser om överklagande. Vid
överklagande av en kronofogdemyndighets beslut skall 18 kap. UB
tillämpas vilket medför att överklagandet sker till tingsrätt där ärendela-
gen blir tillämplig. Även ett överklagande av Patent- och registrerings-
verkets beslut skall ske till tingsrätt. Vid överklagande gäller den nya
ärendelagen.
En bestämmelse i 2 kap. 4 § andra stycket har justerats till följd av de
ändringar som görs i lagen (1845:50 s.l) om handel med lösören, som
köparen låter i säljarens vård kvarbliva (se lagförslag 8).
I 20 a § har tagits in en bestämmelse om att tingsrätten vid handlägg-
ningen av ett ärende skall bestå av en juristdomare. Om det föreligger
särskilda skäl med hänsyn till ärendets beskaffenhet får tingsrätten dock
bestå av en juristdomare och tre nämndemän (jfr 6 § tredje stycket i den
nuvarande ärendelagen och 14 kap. 17 § äktenskapsbalken). I para-
grafen har även tagits in en bestämmelse från den nuvarande ären-
delagen om behörighet för sådana anställda i tingsrätt som inte är
juristdomare att förordna bodelningsförrättare. Skälen till förslagen har
redovisats i avsnitt 7.5.
Hänvisningen i första stycket 8 till den nuvarande ärendelagen, som
gäller frågor om tingsrätts sammansättning m.m., har utgått med hänsyn
till att motsvarande frågor i stället bör regleras genom hänvisningen i
första stycket 1 till lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem (se
avsnitt 17.20).
19 §
Paragrafen har justerats i anledning av förslaget till ny ärendelag.
187
21 § Prop.
Paragrafen innehåller i sin nuvarande lydelse hänvisningar till en del av
bestämmelserna i den nuvarande ärendelagen. Det finns inte något hin-
der mot att i fortsättningen allmänt hänvisa till den nya ärendelagen.
Hänvisningen i 6 kap. 14 § andra stycket till ärendelagen har justerats
att gälla den föreslagna nya lagen. Den nuvarande bestämmelsen om
tingsrättens domförhet behövs inte med den nya lagen.
Hänvisningen i 3 § till ärendelagen har justerats att gälla den föreslagna
nya ärendelagen. Det finns inget behov av att inskränka hänvisningen
till att gälla den lagen ”i tillämpliga delar”.
63 §
Det nuvarande tredje stycket som innehåller regler om Konkurrensver-
kets rätt att överklaga tingsrättens beslut är onödigt med hänsyn till att
verket enligt 11 § förslaget till ny ärendelag är part i ärendet. Stycket
har därför upphävts.
64 §
I första stycket andra punkten har en hänvisning till ärendelagen ändrats
till att avse den nya. I andra stycket har en justering gjorts i anledning
av att förslaget till ny ärendelag i motsats till den nuvarande ärendela-
gen innehåller bestämmelser om hovrättsprocessen.
64 c §
Paragrafens nuvarande lydelse innebär genom hänvisningar att en tings-
rätt vid förhandling i eller vid avgörande av ett ärende enligt konkur-
renslagen på samma sätt som i ett tvistemål enligt den lagen skall ha en
sammansättning med två juristledamöter och två ekonomiska experter.
Vid annan handläggning består tingsrätten av en juristdomare eller av
en juristdomare och en ekonomisk expert i förening. I princip är en
prövning i sak av ett ärende som anges i 63 § första stycket 6 inte
enklare att företa än en prövning i sak av ett tvistemål enligt kon-
kurrenslagen. I båda fellen behöver tingsrätten i allmänhet göra kvali-
ficerade samhällsekonomiska och företagsekonomiska analyser som
kräver ingående kännedom om förhållandena på enskilda marknader och
om deras funktionssätt. Inte bara målen utan även ärendena är av stor
1995/96:115
188
samhällsekonomisk och konsumentpolitisk betydelse. Mot den bak- Prop. 1995/96:115
grunden finns det inte anledning att ändra de regler som nu finns om
tingsrättens sammansättning vid prövningen i sak av ett ärende som
anges i 63 § första stycket 6. Ett sådant ärende som anges i 63 § första
stycket 5, dvs. ett ärende om undersökning enligt 47 och 48 §§
konkurrenslagen, kan emellertid vara enklare att pröva. Därför bör det
öppnas en möjlighet för tingsrätten att bestå av en juristdomare eller av
en sådan domare och en ekonomisk expert i förening vid prövningen i
sak av ett sådant ärende. Vid sådan handläggning som inte avser en
prövning i sak, t.ex. när det gäller en förberedande åtgärd eller ett
beslut om avvisning, skall tingsrätten alltid bestå av en juristdomare
eller av en sådan domare i förening med en ekonomisk expert (jfr det
som sägs i avsnitt 7.5).
65 §
Paragrafen upptar för närvarande bestämmelser om att i fråga om före-
lägganden och utevaro rättegångsbalkens regler för åklagare skall gälla
för Konkurrensverket som part i mål eller ärende. Regelns ändamål är
att Konkurrensverket inte skall utsättas för de påföljder som enligt rätte-
gångsbalken gäller för part i ett indispositivt tvistemål. Den nya ärende-
lagen innehåller emellertid såvitt gäller en myndighet som part inga
bestämmelser av rättegångsbalkens slag. För att det inte skall uppstå
något onödigt krångel i domstolarna i samband med hanteringen av
ärendena enligt konkurrenslagen bör därför konkurrenslagens bestäm-
melse upphävas såvitt gäller ärendena.
De nuvarande bestämmelserna i 32 § blir onödiga till följd av bestäm-
melserna i 39 § den föreslagna nya ärendelagen och paragrafen har där-
för utgått.
21 §
De nuvarande bestämmelserna i andra stycket om hur tingsrätten skall
göra när den finner sig vara obehörig att handlägga ett skuldsanerings-
ärende har utgått, eftersom frågan regleras på i huvudsak samma sätt i
8 § förslaget till ny ärendelag.
22 och 27 §§
Hänvisningarna i 22 § andra stycket och 27 § tredje stycket till ärende-
lagen har ändrats till att avse den nya ärendelagen. Bestämmelserna i
samma stycken om att tingsrätten alltid skall bestå av en domare har
utgått, eftersom det inte finns anledning att på den punkten hantera
skuldsaneringsärendena på annat sätt än alla andra domstolsärenden (se
3 § förslaget till ny ärendelag).
189
29 § Prop. 1995/96:115
I paragrafen har uttryckligen angetts att den nya ärendelagen skall gälla
vid överklagande, om inte någonting annat sägs. I paragrafen görs dock
ett undantag från regleringen i 11 § den lagen om att en beslutsmyndig-
het vars beslut överklagas av en enskild skall vara motpart i domstolen.
Kronofogdemyndigheten blir alltså inte part i domstolsförfarandet (se
avsnitt 7.3).
31 §
En bestämmelse i andra stycket om missnöjesanmälan har utgått med
anledning av att det institutet inte förekommer i förslaget till ny ärende-
lag. Bestämmelserna i tredje stycket om prövningstillstånd har utgått
därför att samma sak följer av 38 § i det förslaget.
I promemorian föreslås att 21 kap. sjölagen ändras så att dispaschmålen
som med nu gällande regler handläggs i domstolarna enligt reglerna i
52 kap. RB i fortsättningen ges en mera kvalificerad handläggning
enligt den nya ärendelagen. Under remissbehandlingen har emellertid
framkommit skäl som talar för att man i dispaschmålen i åtskilligt fler
hänseenden än som följer av nuvarande ordning eller av den nya
ärendelagen bör tillämpa rättegångsbalkens regler för tvistemål. Av det
skälet bör frågan om hur dispaschmålen i fortsättningen skall
handläggas inte tas upp i det nu aktuella sammanhanget.
12 kap. 3 §
En hänvisning i tredje stycket till ärendelagen har justerats att gälla den
nya ärendelagen.
18 kap. 10 §
En hänvisning i andra stycket till ärendelagen har justerats att gälla den
nya ärendelagen.
I nuvarande 54 § finns en bestämmelse som ger tingsrätten möjlighet att
besluta om inhibition. Den paragrafen har utgått mot bakgrund av den
allmänna bestämmelsen i 26 § förslaget till ny ärendelag.
I nuvarande 56 § finns en bestämmelse om att i tingsrätt och hovrät-
ten det allmännas talan förs av den myndighet som har meddelat beslu-
tet (jfr. prop. 1993/94:112, bet. 1993/94:JuU26, rskr. 1993/94:299,
SFS 1994:520). Den paragrafen har utgått mot bakgrund av de allmänna
bestämmelserna i 11 och 36 §§ förslaget till ny ärendelag. Det skall
190
nämnas att det i 57 § ges en erinran om att Riksdagens ombudsmän och Prop. 1995/96:115
Justitiekanslem kan överklaga ett beslut om disciplinansvar.
52 §
Paragrafens hänvisning till ärendelagen har ändrats att gälla den nya
lagen. Den nuvarande bestämmelsen om att ett överklagande jämställs
med en ansökan behövs inte.
53 §
I nuvarande 53 § finns bestämmelser enligt vilka en tingsrätt normalt är
beslutför med en juristdomare men vid avgörande av saken skall bestå
av en juristdomare och tre nämndemän. Den större sammansättningen
med nämndemän har i förslaget på samma sätt som för nästan alla andra
ärenden reserverats för de fell i vilka det finns särskilda skäl att ha den
sammansättningen (se vidare avsnitt 7.5).
55 §
I paragrafen finns för närvarande bestämmelser om överklagande till
hovrätt och om att hovrättens beslut inte får överklagas. Det finns även
bestämmelser om att ett överklagande får ske särskilt, om tingsrätten
har meddelat ett beslut som avses i 34 § andra stycket eller avslagit ett
yrkande om att verkställighet tills vidare inte skall få ske. Regeln om att
en hovrätts beslut inte får överklagas bör behållas. De övriga reglerna
blir överflödiga med den nya ärendelagen (se 37 och 39 §§ den lagen).
62 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om överklagande av myndigheters
beslut i vissa ersättningsärenden. Den nuvarande regleringen innebär
bl.a. att överklaganden av ersättningsbeslut i domstolen handläggs enligt
rättegångsbalken som tvistemål, om det inte samtidigt sker ett överkla-
gande i ett disciplinärende (jfr 22 kap. RB). Även i vissa andra fell kan
tvistemålsreglema bli tillämpliga.
Den nuvarande ordningen för handläggning av ersättningsärenden är
onödigt komplicerad. Den nya ärendelagen ger garantier för att vid be-
hov handläggningen av ett ersättningsärende blir tillräckligt kvalificerad,
och det synes mot den bakgrunden inte kunna riktas någon avgörande
invändning mot att ersättningsärendena alltid hanteras på samma sätt
som disciplinärendena. Till följd av detta har paragrafens andra stycke
utgått. Samtidigt har ur första stycket tagits bort en hänvisning som görs
till 56 §.
48 §
Paragrafens nuvarande lydelse innebär genom hänvisningar att en tings-
rätt vid sammanträde i eller vid avgörande av ett ärende enligt mark-
nadsföringslagen på samma sätt som i ett tvistemål enligt den lagen
191
skall ha en sammansättning med två juristledamöter och två ekonomiska Prop. 1995/96:115
experter. Vid annan handläggning består tingsrätten av en juristdomare
eller av en juristdomare och en ekonomisk expert i förening. Frågorna
i ärendena är dock i normala fall betydligt enklare än de som skall
handläggas i tvistemål och torde till följd av detta inte i samma höga
grad som frågorna i tvistemålen kräva medverkan av ekonomiska
experter. Mot den bakgrunden bör tingsrätten ges en ökad frihet när det
gäller sammansättningen i ärendena. Detta synes kunna ske genom att
man för de nu berörda ärendena på samma sätt som i fråga om nästan
alla andra ärenden som en grundregel föreskriver att tingsrätten skall
bestå av en juristdomare eller av en juristdomare och en ekonomisk
expert i förening samtidigt som tingsrätten ges möjlighet att ha den
större sammansättningen med två jurister och två experter när det
föreligger särskilda skäl med hänsyn till ärendets beskaffenhet (jfr det
som sägs i avsnitt 7.5; jfr också avsnitt 17.25).
50 §
I paragrafens tredje stycke finns för närvarande en bestämmelse om att
i ett ärende enligt marknadsföringslagen ärendelagen skall tillämpas i
Stockholms tingsrätt, om inte något annat följer av marknadsföringsla-
gen. I fortsättningen bör den nya ärendelagen gälla inte bara handlägg-
ningen i Stockholms tingsrätt utan även handläggningen i Marknads-
domstolen. Paragrafen har ändrats i enlighet med detta.
51 §
I paragrafen finns bestämmelser om att i mål och ärenden enligt mark-
nadsföringslagen det som i 49, 50 och 52 kap. RB sägs om hovrätt i
stället skall gälla Marknadsdomstolen. Denna bestämmelse måste i fort-
sättningen avse även 39 § första stycket i den nya ärendelagen, eftersom
det lagrummet innehåller regler om överrättsprocessen.
De nuvarande bestämmelserna i 4 kap. 3 § blir onödiga till följd av
regleringen i 3 § förslaget till ny ärendelag och har därför upphävts.
4 kap. 1 §
I paragrafen finns för närvarande bestämmelser om att för tingsrättens
handläggning efter ett beslut om ackordsförhandling skall tillämpas
rättegångsbalkens bestämmelser om handläggningen av tvistemål. Den
nya ärendelagen innefattar en så kvalificerad reglering av handlägg-
ningen att det inte längre finns något behov av att tillämpa reglerna för
tvistemål. Bestämmelserna har därför upphävts.
4 kap. 2 §
I paragrafens första stycke finns bl.a. en bestämmelse om att vid en
sådan förhandling som avses i 3 kap. 23 § första stycket skall tillämpas
192
bestämmelserna i rättegångsbalken om huvudförhandling i tvistemål. Prop. 1995/96:115
Den nya ärendelagens reglering torde vara tillräcklig på den punkten
och därför har bestämmelsen upphävts. En bestämmelse i andra stycket
om att rättens avgörande sker genom beslut är onödig med hänsyn till
bl.a. 27 § i förslaget till ny ärendelag.
193
13 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 115
Härigenom föreskrivs följande.
Lagens tillämpningsområde
1 §
Denna lag gäller handläggningen i tingsrätt, hovrätt och Högsta domsto-
len av sådana ärenden som skall tas upp av en tingsrätt och som inte
skall handläggas enligt rättegångsbalken eller förvaltningslagen
(1986:223).
2§
Om en annan lag för visst slags ärende innehåller en bestämmelse som
avviker från denna lag, gäller den bestämmelsen.
Domstolarna
3 §
I fråga om domstolarna och domare tillämpas 1-4 kap. rättegångsbal-
ken. En tingsrätt består av en juristdomare. Om det finns särskilda skäl
får dock tingsrätten bestå av tre sådana domare. När det gäller
domstolens sammansättning tillämpas i övrigt balkens bestämmelser för
tvistemål.
Att tjänstemän som inte är jurister får handlägga vissa ärenden enligt
denna lag framgår av särskilda föreskrifter.
Hur förfarandet vid tingsrätten inleds
4§
Den som vill inleda ett förfarande vid tingsrätt genom anmälan, ansö-
kan, överklagande eller på annat sätt skall göra detta skriftligen.
5 §
En ansökan skall innehålla uppgifter om
1. det som yrkas,
2. de omständigheter som åberopas till stöd för yrkandet,
3. de bevis som åberopas och det som skall styrkas med vaije särskilt
bevis och
4. de omständigheter som medför att tingsrätten är behörig att hand-
lägga ärendet, om inte behörigheten framgår av det som anförs i övrigt.
Ett överklagande skall innehålla uppgifter om
1. det beslut som överklagas och i vilken del det överklagas,
2. grunderna för överklagandet och i vilket avseende skälen för be-
slutet enligt klagandens mening är oriktiga,
3. den ändring i beslutet som yrkas och
Prop. 1995/96:115
Bilaga 1
194
4. de bevis som åberopas och det som skall styrkas med vaije särskilt
bevis.
Skriftliga bevis skall ges in samtidigt med ansökan eller överklagan-
det.
6§
En enskild parts första skrivelse till tingsrätten skall innehålla uppgifter
om partens
1. yrke och personnummer eller organisationsnummer,
2. postadress och adress till arbetsplats samt i förekommande fåll an-
nan adress där han eller hon kan anträffas för delgivning genom stäm-
ningsman,
3. telefonnummer till bostaden och arbetsplatsen, dock att nummer
som avser ett hemligt telefonabonnemang behöver uppges endast om
tingsrätten begär det, och
4. förhållanden i övrigt av betydelse för delgivning med honom eller
henne.
Om den enskilde har en ställföreträdare, skall motsvarande uppgifter
lämnas även om ställföreträdaren. Har den enskilde utsett ombud, skall
ombudets namn, postadress och telefonnummer anges.
Finns det en enskild motpart i ärendet, skall den som inleder förfaran-
det lämna uppgifter om motparten i de hänseenden som anges i första
och andra styckena. Uppgift om motpartens eller dennes ställföre-
trädares yrke, arbetsplats, telefonnummer och ombud behöver dock
lämnas endast om uppgiften utan särskild utredning är tillgänglig för
den som inleder förfarandet. Saknar motparten känd adress, skall
uppgift lämnas om den utredning som gjorts för att fastställa detta.
Uppgifterna skall gälla förhållandena när uppgifterna lämnas till tings-
rätten. Om något av dessa förhållanden ändras eller om en uppgift är
ofullständig eller felaktig, skall det utan dröjsmål anmälas till tingsrät-
ten.
7§
Ett överklagande skall ges in till den myndighet som har meddelat det
beslut som överklagas. Det skall ha kommit in till myndigheten inom
tre veckor från dagen för beslutet.
8§
Har ett överklagande getts in till en tingsrätt i stället för till den myn-
dighet som meddelat det överklagade beslutet, skall tingsrätten överläm-
na överklagandet till myndigheten. Överklagandet skall anses ha kommit
in till myndigheten redan den dag det kom in till tingsrätten.
Finner tingsrätten i annat fall i samband med att ett förfarande inleds
att den inte är behörig att handlägga ärendet, skall tingsrätten lämna
över den skrivelse genom vilken förfarandet inletts till en domstol som
är behörig, om den som inlett förfärandet inte har något att invända mot
detta. Skrivelsen skall anses ha kommit in till den domstolen redan den
dag som den kom in till den tingsrätt som lämnar över skrivelsen.
Prop. 1995/96:115
Bilaga 1
195
9 §
Om den skrivelse genom vilken förfarandet inletts innehåller brister, får
domstolen förelägga parten att inom viss tid avhjälpa dessa. Har före-
skriven avgift inte betalats, skall parten föreläggas att betala. När det
finns anledning till det skall domstolen förelägga parten att ge in ett
bevis om sin behörighet att inleda förfarandet vid domstolen eller om
vem som är ställföreträdare for en part. Om ärendet inte kan prövas i
sak utan att föreläggandet följts, skall parten upplysas om detta.
10 §
Följs inte ett föreläggande enligt 9 §, skall tingsrätten avvisa anmälan,
ansökan eller överklagandet,
1. om bristerna är sådana att den skrivelse genom vilken förfarandet
inletts inte kan läggas till grund för någon prövning i sak,
2. om bristerna avser föreskrifterna i 6 § och inte har endast ringa be-
tydelse för frågan om delgivning eller
3. om föreskriven avgift inte har betalats.
Avvisning skall ske även när det finns något annat hinder för pröv-
ningen. Frågan om ett överklagande har kommit in i rätt tid skall dock
prövas av tingsrätten endast när förvaltningsmyndigheten har beslutat
om avvisning på den grunden och myndighetens beslut överklagas till
tingsrätten.
Beslutsmyndighetens ställning vid överklagande
11 §
Om det vid överklagande av en förvaltningsmyndighets beslut förekom-
mer sådana allmänna intressen i ärendet som myndigheten har till upp-
gift att bevaka och som inte bevakas av någon annan förvaltningsmyn-
dighet, är myndigheten motpart till den som har överklagat.
Allmänt om handläggningen av ärenden
12 §
Domstolen skall se till att ärendet blir så utrett som dess beskaffenhet
kräver. Genom frågor och påpekanden skall domstolen försöka avhjälpa
otydligheter och ofullständigheter i parternas framställningar.
Skriftligt och muntligt förfarande .
13 §
Förfarandet är skriftligt.
I förfarandet bör det ingå sammanträde när det kan antas vara till för-
del för utredningen eller främja ett snabbt avgörande av ärendet.
Domstolen kan begränsa ett sammanträde till att utreda parternas
ståndpunkter i ärendet, till att ta upp muntlig bevisning eller på det sätt
som annars är lämpligt.
Prop. 1995/96:115
Bilaga 1
196
14 §
Domstolen skall hålla sammanträde, om det begärs av en enskild part.
Sammanträde behöver dock inte hållas om ärendet inte skall prövas i
sak, om avgörandet inte går parten emot eller om ett sammanträde på
grund av någon annan särskild omständighet inte behövs.
15 §
Ett sammanträde får hållas på telefon, om det är lämpligt med hänsyn
till sammanträdets ändamål och övriga omständigheter eller om sam-
manträdet inför domstolen skulle medföra kostnader och olägenheter
som inte står i rimligt förhållande till betydelsen av att sammanträdet
hålls inför domstolen.
Beträffande sammanträden som hålls på telefon gäller inte bestämmel-
serna i 19 §.
Skriftväxlingen
16 §
Om det i ärendet finns en motpart, skall domstolen förelägga motparten
att inom en viss tid svara skriftligen. I föreläggandet skall det tas in en
upplysning om att ärendet kan komma att avgöras även om det inte
kommer in något svar till domstolen.
Första stycket gäller inte,
1. om det saknas anledning att anta att ärendet till någon del kommer
att avgöras till motpartens nackdel,
2. om en underrättelse annars är uppenbart obehövlig eller
3. om motparten är en sådan förvaltningsmyndighet som avses i 11 §.
17 §
Den som förelagts att svara skall göra det skriftligen, om inte domstolen
bestämmer att svaret får lämnas muntligen.
Den som svarar skall ange om han eller hon medger eller bestrider
yrkandena i ärendet eller, om förfärandet inletts genom en anmälan, om
han godtar eller motsätter sig den åtgärd som ärendet gäller. Om han
bestrider yrkandet eller motsätter sig åtgärden skall han ange skälen för
sin inställning och de bevis som han vill åberopa. Skriftliga bevis skall
ges in till domstolen.
18 §
Domstolen får förelägga den som inlett förfarandet vid domstolen att
inom viss tid yttra sig skriftligen över svaret. I föreläggandet skall det
tas in en upplysning om att ärendet kan komma att avgöras även om det
inte kommer in något yttrande till domstolen.
Prop. 1995/96:115
Bilaga 1
197
Sammanträde
19 §
Till ett sammanträde skall domstolen kalla den som är part. I en kallelse
till en enskild part skall det tas in en upplysning om att utevaro inte
hindrar att domstolen handlägger eller avgör ärendet eller om att
utevaro kan leda till att ärendet avskrivs från vidare handläggning.
Om någon bör infinna sig personligen, får domstolen föreskriva vite.
20 §
I fråga om offentlighet och ordning vid sammanträde tillämpas 5 kap.
1-5 och 9 §§ rättegångsbalken. Utöver det som följer av 5 kap. 1 §
rättegångsbalken får domstolen besluta att sammanträde skall hållas
inom stängda dörrar, om det kan antas att det vid sammanträdet
kommer att läggas fram uppgifter för vilka hos domstolen gäller
sekretess enligt sekretesslagen (1980:100).
21 §
Vid sammanträde skall det föras protokoll. Protokollet skall redovisa
sammanträdets gång och den utredning som läggs fram vid sammanträ-
det. I protokollet skall antecknas det som förekommer vid sammanträdet
när det gäller yrkanden, medgivanden, bestridanden, åberopanden, in-
vändningar och erkännanden.
Partsinsyn
22 §
Ett ärende får inte avgöras utan att den som är part har fått kännedom
om en uppgift som har tillförts ärendet genom någon annan än honom
eller henne och har fått tillfälle att yttra sig över uppgiften.
Domstolen får dock avgöra ärendet utan att ha iakttagit detta
1. om avgörandet inte går parten emot,
2. om uppgiften saknar betydelse eller
3. om det av någon annan anledning är uppenbart obehövligt att par-
ten får kännedom om uppgiften.
Denna paragraf gäller inte en beslutsmyndighet som är motpart enligt
II §•
Bevisning
23 §
I fråga om bevisning i allmänhet tillämpas 35 kap. 1-7 och 10-12 §§
rättegångsbalken.
Skriftliga handlingar vilka åberopas som bevis skall ges in till domsto-
len utan dröjsmål. Detsamma gäller sådana föremål vilka åberopas som
bevis och kan flyttas till domstolen. Om det behövs får domstolen före-
lägga den part som åberopat beviset att inom viss tid ge in detta. I före-
Prop. 1995/96:115
Bilaga 1
198
läggandet skall det tas in en upplysning om att ärendet kan komma att Prop. 1995/96:115
avgöras även om parten inte gett in beviset. Bilaga 1
24 §
Domstolen får besluta om förhör med ett vittne. Förhöret hålls vid sam-
manträde. Det får hållas under ed. Beträffande förhöret tillämpas i
övrigt 36 kap. 1-18 och 20-25 §§ rättegångsbalken.
Förhöret får hållas på telefon om det är lämpligt med hänsyn till
bevisningens art och övriga omständigheter eller om bevisupptagning
enligt vanliga bestämmelser skulle medföra kostnader eller olägenheter
som inte står i rimligt förhållande till betydelsen av att bevisningen tas
upp på sådant sätt. Vid bevisupptagning på telefon gäller inte rätte-
gångsbalkens bestämmelser om kallelser och förelägganden och om på-
följder för utevaro.
25 §
I fråga om skriftliga bevis tillämpas 38 kap. 1-5 och 7-9 §§ rätte-
gångsbalken. I fråga om syn tillämpas 39 kap. 1 och 4-5 §§ rätte-
gångsbalken. I fråga om sakkunnig tillämpas 40 kap. 1-10 och
12-20 §§ rättegångsbalken. Ett förhör med en sakkunnig får hållas på
telefon enligt 24 § andra stycket.
Säkerhetsåtgärder och inhibition
26 §
Om det är av synnerlig vikt, får domstolen för tiden intill dess ärendet
avgjorts besluta om sådan åtgärd som säkerställer det som ärendet gäl-
ler. Den som åtgärden rör skall dessförinnan ha fått tillfälle att yttra
sig, om det inte är fåra i dröjsmål. Beslutet får när som helst ändras.
En domstol som skall pröva ett överklagande får besluta att det över-
klagade beslutet tills vidare inte får verkställas och även i övrigt besluta
rörande saken.
Beslut
27 §
Domstolens beslut skall grundas på det som handlingarna innehåller och
det som i övrigt har förekommit i ärendet.
Om förfarandet har inletts genom en ansökan eller ett överklagande,
får det beslut genom vilket ärendet avgörs inte gå utöver det som
yrkats. När det finns särskilda skäl får dock domstolen även utan
yrkande besluta till det bättre för en enskild part, om det inte är till
nackdel för något motstående enskilt intresse.
Innebär beslutet att en viss handling har registrerats, skall handlingen
därmed anses intagen i domstolens protokoll.
199
28 §
Av ett beslut enligt vilket domstolen avgör ärendet skall de skäl som
bestämt utgången framgå, om beslutet går någon part emot. Detsamma
gäller andra beslut, om det behövs. I ett beslut som innebär att ett över-
klagat festställs behöver några skäl inte anges.
29 §
Det beslut enligt vilket domstolen avgör ärendet skall samma dag som
beslutet meddelas sändas till parterna. Om det finns en skiljaktig me-
ning skall den bifogas.
I de fell där ett beslut kan överklagas skall parterna få upplysning om
det. Innebär beslutet att ärendet avgjorts skall parterna även utan egen
begäran få upplysning om vad de skall iaktta vid ett överklagande.
Krävs det prövningstillstånd vid överklagande, skall parterna få upplys-
ning även om detta och om de grunder på vilka sådant tillstånd kan
meddelas.
Omedelbar verkställighet
30 §
I fråga om omedelbar verkställighet av domstolens beslut tillämpas 17
kap. 14 § rättegångsbalken.
Rättegångskostnader
31 §
I ett ärende där två enskilda är motparter till varandra får domstolen
med tillämpning av 18 kap. rättegångsbalken förplikta den ena parten
eller dennes ställföreträdare, ombud eller biträde att ersätta den andra
parten dennes kostnader i ärendet eller det som i domstolen betalats av
allmänna medel.
Rättelse av skrivfel och liknande
32 §
Ett beslut som innehåller en uppenbar oriktighet till följd av domstolens
eller någon annans skrivfel, räknefel eller liknande förbiseende får
rättas av domstolen.
Om domstolen av förbiseende inte har fettat ett beslut som skulle ha
meddelats i samband med ett avgörande, får domstolen komplettera sitt
avgörande i det hänseendet inom två veckor från det att avgörandet
meddelades.
Om det inte är uppenbart obehövligt skall parterna få tillfälle att yttra
sig innan rättelse eller komplettering sker.
Prop. 1995/96:115
Bilaga 1
200
Omprövning av beslut
33 §
Finner en tingsrätt i ett ärende som inletts på annat sätt än genom över-
klagande att ett beslut som den har meddelat är uppenbart oriktigt på
grund av nya omständigheter eller av någon annan anledning, skall
domstolen ändra beslutet, om det kan ske snabbt och enkelt och utan att
det blir till nackdel för någon enskild part (omprövning).
Skyldigheten gäller även om beslutet överklagas. Skyldigheten gäller
dock inte om tingsrätten redan har överlämnat handlingarna i ärendet till
en högre domstol eller om det i annat fell finns särskilda skäl mot att
tingsrätten ändrar sitt beslut.
En part har inte rätt att få beslutet omprövat, om han eller hon begär
omprövning sedan tiden för överklagande av beslutet har gått ut.
34 §
Ett överklagande av en tingsrätts beslut förfeller, om tingsrätten själv
efter omprövning enligt 33 § ändrar beslutet så som klaganden begär. I
så fell tillämpas inte 37 § tredje stycket.
Ändrar domstolen beslutet på annat sätt än klaganden begär, skall
överklagandet anses omfetta det nya beslutet, om inte avvisning skall
ske enligt 37 § tredje stycket.
Allmänt om överklagande av domstolens beslut
35 §
Ett beslut får överklagas av den som beslutet rör, om det har gått ho-
nom eller henne emot.
En förvaltningsmyndighet som enligt 11 § är part i ärendet får över-
klaga ett sådant domstolsbeslut som innebär att myndighetens beslut har
ändrats.
36 §
Ett beslut som inte innebär att ärendet avgörs får överklagas endast i
samband med överklagande av beslut som innebär att ärendet avgörs.
Överklagande får dock ske särskilt när domstolen
1. ogillat invändning om jäv mot någon ledamot av domstolen eller
invändning om att det finns ett hinder för ärendets prövning,
2. avvisat ett ombud eller ett biträde,
3. beslutat rörande saken i avvaktan på ärendets avgörande eller be-
slutat rörande omedelbar verkställighet,
4. förelagt någon att medverka på annat sätt än genom inställelse inför
domstolen och en underlåtenhet att följa föreläggandet kan medföra sär-
skild påföljd för honom,
5. utdömt vite eller någon annan påföljd för underlåtenhet att följa
föreläggande eller straff for förseelse i förfarandet eller förklarat att ett
vittne eller en sakkunnig skall ersätta kostnader som orsakats genom en
försummelse,
Prop. 1995/96:115
Bilaga 1
201
6. beslutat angående undersökning eller omhändertagande av person
eller egendom eller om någon annan liknande åtgärd,
7. beslutat angående ersättning for någons medverkan i ärendet eller
8. beslutat i annat fall än som avses i 7 i en fråga som gäller
rättshjälp enligt rättshjälpslagen (1972:429).
Ett beslut genom vilket ärendet återförvisas till en lägre domstol eller
till en förvaltningsmyndighet får överklagas endast om beslutet inne-
fattar avgörande av någon fråga som inverkar på ärendets utgång.
37 §
Den som vill överklaga ett beslut skall göra detta skriftligen. Skrivelsen
skall ha kommit in till den domstol som meddelat beslutet inom tre
veckor från dagen för beslutet
1. om beslutet innebär att ärendet avgjorts,
2. om beslutet har meddelats vid ett sammanträde eller
3. om det vid ett sammanträde har angetts när beslutet kommer att
meddelas.
I annat fall är klagotiden tre veckor från den dag då klaganden fick
del av beslutet.
Om prövningstillstånd krävs, skall klaganden ange de omständigheter
han åberopar till stöd för att sådant tillstånd skall meddelas.
Den domstol som meddelat beslutet prövar om överklagandet har
gjorts i rätt tid och skall avvisa ett överklagande som har gjorts för
sent. Om överklagandet inte avvisas skall det tillsammans med övriga
handlingar i ärendet sändas över till den domstol som skall pröva över-
klagandet.
Vid överklagande tillämpas i övrigt bestämmelserna i 5 § första och
andra styckena, 8 § andra stycket samt 9 och 10 §§.
Överklagande till hovrätt
38 §
Tingsrättens beslut överklagas till hovrätten.
I de fall det är särskilt föreskrivet får hovrätten pröva ett över-
klagande endast om hovrätten har meddelat prövningstillstånd.
Prövningstillstånd får meddelas endast om
1. det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet
prövas av högre domstol,
2. anledning förekommer till ändring i det slut till vilket tingsrätten
kommit eller
3. det annars finns synnerliga skäl att pröva överklagandet.
I fråga om meddelade prövningstillstånd skall 54 kap. 11 § tredje
stycket rättegångsbalken tillämpas. Meddelas inte prövningstillstånd står
tingsrättens beslut fest. En upplysning om detta skall tas in i hovrättens
beslut.
Prop. 1995/96:115
Bilaga 1
202
överklagande till Högsta domstolen
39 §
Hovrättens beslut överklagas till Högsta domstolen.
Högsta domstolen får pröva överklagandet endast om Högsta domsto-
len har meddelat prövningstillstånd. Detta gäller dock inte vid överkla-
gande av ett beslut om avvisning av ett överklagande av ett hovrättsbe-
slut.
I fråga om prövningstillstånd tillämpas bestämmelserna i 54 kap.
rättegångsbalken.
40 §
Sådana omständigheter eller bevis som klaganden åberopar först i Hög-
sta domstolen skall beaktas endast om det finns särskilda skäl.
Särskilda rättsmedel
41 §
I fråga om särskilda rättsmedel mot ett beslut enligt denna lag eller mot
ett beslut som vid överklagande skulle ha prövats enligt denna lag
tillämpas 58 kap. 1 och 4-8 §§, 10 a § första stycket, 11 och 12 §§,
13 § första meningen samt 59 kap. 1-3 §§ och 5 § första stycket rätte-
gångsbalken. Om det finns synnerliga skäl, får resning eller undanrö-
jande på grund av domvilla beviljas även under andra omständigheter.
Straff, vite m.m.
42 §
I fråga om straff for en förseelse under förfarandet och för brott mot
tystnadsplikt som ålagts av domstolen tillämpas 9 kap. 5 och 6 §§ rätte-
gångsbalken.
I fråga om vite och hämtning tillämpas 9 kap. 9 och 10 §§ rättegångs-
balken.
Domstolen skall självmant ta upp frågor om ansvar för rättegångsför-
seelse och om utdömande av vite som förelagts med stöd av denna lag.
Inkommande handlingar
43 §
En handling anses ha kommit in till domstolen den dag då handlingen
eller en avi om betald postförsändelse som innehåller handlingen anlänt
till domstolen eller kommit en behörig tjänsteman till handa. Under-
rättas domstolen särskilt om att ett meddelande till domstolen anlänt till
ett telebefordringsföretag, anses meddelandet ha kommit in redan när
underrättelsen nått behörig tjänsteman.
Kan det antas att handlingen eller en avi om denna en viss dag har
lämnats i domstolens kansli eller avskilts för domstolen på postanstalt,
Prop. 1995/96:115
Bilaga 1
203
anses den ha kommit in den dagen, om den kommit behörig tjänsteman
till handa närmast följande arbetsdag.
Ett telefax eller annat meddelande som saknar avsändarens underskrift
i original skall bekräftas av avsändaren genom en i original underteck-
nad handling, om det behövs. Har domstolen begärt sådan bekräftelse
men sådan uteblivit, får domstolen bortse från meddelandet.
Laga förfall m.m.
44 §
Om någon som har kallats ull sammanträde inte kan inställa sig, skall
han omedelbart anmäla det till domstolen.
I fråga om laga förfall tillämpas 32 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken.
Delgivning
45 §
Skall domstolen underrätta någon om innehållet i en handling eller om
något annat, får det ske genom delgivning. Delgivning skall användas,
om det är särskilt föreskrivet eller om det med hänsyn ull syftet med
bestämmelsen om underrättelse framgår att delgivning bör ske, men bör
i övrigt tillgripas bara om det behövs med hänsyn till omständigheterna.
Ombud och biträde
46 §
Den som är part får anlita ombud eller biträde. Den som har ombud
skall dock medverka personligen, om domstolen begär det.
I fråga om ombud eller biträde tillämpas 12 kap. 2-5 §§ samt 6 §
andra stycket rättegångsbalken. I fråga om fullmakt för ombud tillämpas
12 kap. 8-19 §§ rättegångsbalken. När frågan om ombudets behörighet
har mindre vikt behöver domstolen dock inte begära in någon fullmakt
för ombudet.
Tolk och översättning av handlingar
47 §
I fråga om tolk och översättning av handlingar tillämpas 5 kap. 6-8 §§
samt 33 kap. 9 § rättegångsbalken.
Prop. 1995/96:115
Bilaga 1
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
2. Genom lagen upphävs lagen (1946:807) om handläggning av dom-
stolsärenden.
204
3. Har ett beslut meddelats före ikraftträdandet gäller äldre Prop. 1995/96:115
bestämmelser i fråga om rätten att överklaga det beslutet och om vad Bilaga 1
den som vill överklaga beslutet skall iaktta.
205
Härigenom föreskrivs i fråga om äktenskapsbalken
dels att 16 kap. 3 § skall ha följande lydelse,
dels att i balken skall införas en ny paragraf, 18 kap. 4 a §, av
följande lydelse.
Prop. 1995/96:115
Bilaga 1
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
16 kap.
3 §
När handlingen registrerats
skall rätten genast översända en
kopia till den myndighet som
för äktenskapsregistret med upp-
gift om dagen då handlingen
gavs in till rätten.
Rätten skall ta in handlingen i
protokollet och genast översända
bestyrkt kopia av handlingen till
den myndighet som för äkten-
skapsregistret med uppgift om
dagen då handlingen gavs in till
rätten.
Begärs registrering av en gåva, skall tingsrätten låta föra in en kungö-
relse om detta i Post- och Inrikes Tidningar och i ortstidning.
Detsamma gäller om makar gör en anmälan om bodelning enligt 9 kap.
1 § andra stycket eller om makarna eller en av dem ger in en
bodelningshandling för registrering.
18 kap.
§
Vid handläggning som sker
enligt ärendelagen (1995:000)
består tingsrätten av en jurist-
domare. Om det finns särskilda
skäl får tingsrätten dock tilläm-
pa 14 kap. 17 §.
Regeringen får bestämma att i
tingsrätt även sådana tjänstemän
som inte är jurister skall få
handlägga ärenden enligt 17
kap. 1 §.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
206
Härigenom föreskrivs att 20 kap. 1 § föräldrabalken skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
20 kap.
1 §*
I mål om låderskap, vårdnad, umgänge och underhåll tillämpas 14
kap. 17 och 18 §§ äktenskapsbalken.
Vid handläggning som sker
enligt ärendelagen (1995:000)
består tingsrätten av en jurist-
domare. Om det finns särskilda
skäl får tingsrätten dock tilläm-
pa 14 kap. 17 § äktenskapsbal-
ken.
Prop. 1995/96:115
Bilaga 1
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
1 Senaste lydelse 1988:1251.
207
Härigenom föreskrivs i fråga om ärvdabalken
dels att i balken skall införas två nya paragrafer, 19 kap. 21 a § och
23 kap. 6 §, av följande lydelse,
dels att 19 kap. 20 § skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1995/96:115
Bilaga 1
19 kap.
20 §
Förordnande att vara testamentsexekutör skall, såvitt ej annat framgår
av testamentet, anses innefatta bemyndigande att företaga alla för boets
utredning erforderliga åtgärder.
Vad i 14-16, 18 och 19 §§
sagts om boutredningsman skall
äga motsvarande tillämpning å
testamentsexekutör ävensom å
den som genom testamente för-
ordnats att allenast i viss del
verkställa utredningen efter den
döde; och skall jämväl om ent-
ledigande gälla vad om boutred-
ningsman är stadgat.
Vad i 14-16, 18 och 19 §§
sagts om boutredningsman skall
ha motsvarande tillämpning pä
testamentsexekutör och på den
som genom testamente forord-
nats att endast i viss del verk-
ställa utredningen efter den dö-
de. Åven i fråga om entledigan-
de skall gälla vad om boutred-
ningsman är föreskrivet. Det
som i 14 a § sagts om skyldighet
att underrätta rätten om vem
som tillställts årsredovisning
skall dock inte gälla någon an-
nan än den som är boutred-
ningsman.
21 a §
Regeringen får bestämma att
även sådana tjänstemän i tings-
rätt som inte är jurister skall fä
handlägga enkla ärenden enligt
1 och 5 §§.
23 kap.
6§
Regeringen fär bestämma att
även sådana tjänstemän i tings-
rätt som inte är jurister skall få
handlägga enkla ärenden enligt
5§.
208
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
Prop. 1995/96:115
Bilaga 1
14 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 115
Härigenom föreskrivs att 12 kap. 21 § jordabalken skall ha följande
lydelse
Prop. 1995/96:115
Bilaga 1
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
12 kap.
21 §'
Anser hyresgästen att han enligt 11-14, 16-18 eller 26 § har rätt till
nedsättning av hyran eller till ersättning för skada eller för avhjälpande
av brist eller att han har någon annan motfordran hos hyresvärden, och
vill hyresgästen dra av motsvarande belopp på hyra som utgår i pengar,
får han deponera beloppet hos länsstyrelsen. Vad som sagts nu gäller
också när det råder tvist om storleken av hyra som skall utgå i pengar
men som ej är till beloppet bestämd i avtalet.
När hyresgästen enligt första stycket deponerar belopp hos länssty-
relsen, skall han lämna skriftlig uppgift i två exemplar om hyresförhål-
landet, förfallodagen och grunden för avdraget eller tvistens beskaffen-
het samt ställa pant eller borgen, som länsstyrelsen finner skälig, för
den kostnad hyresvärden kan få för att få ut beloppet och för ränta på
beloppet.
Har hyresgästen deponerat hyra hos länsstyrelsen, får hyresvärden
icke göra gällande, att hyresrätten blivit förverkad på grund av att det
deponerade beloppet ej betalats till honom.
Beslut av länsstyrelsen med
anledning av deposition får
överklagas i hovrätten genom
besvär.
Ett beslut av länsstyrelsen
med anledning av deposition får
överklagas till tingsrätten på
den ort där länsstyrelsen finns.
Vid överklagande gäller ärende-
lagen (1995:000).
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996. Har ett beslut meddelats
före lagens ikraftträdande tillämpas fortfarande äldre bestämmelser, om
beslutet överklagas.
1 Senaste lydelse 1984:694.
210
Härigenom föreskrivs i ffåga om rättegångsbalken
dels att 6 kap. 12 §, 17 kap. 10 § och 30 kap. 8 § skall ha följande
lydelse,
dels att i balken skall införas två nya paragrafer, 10 kap. 20 a § och
19 kap. 11 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1995/96:115
Bilaga 1
6 kap.
12 8
Xbd i detta kapitel stadgas om
protokoll, akt och dagbok i mål
skall i tillämpliga delar gälla
även beträffande ärende.
Det som i detta kapitel sägs
om protokoll, akt och dagbok i
mål skall tillämpas även beträf-
fande ett ärende som handläggs
enligt denna balk.
kap.
20 a §
Finner rätten i samband med
att en ansökan ges in att den
inte är behörig att ta upp målet
eller att i annan ordning pröva
ansökan, skall ansökan lämnas
över till en domstol som är be-
hörig, om sökanden inte har
något att invända mot detta. An-
sökan skall anses ha kommit in
till den domstolen den dag som
den kom in till den domstol som
lämnar över ansökan.
19 kap.
77 a §
Finner rätten i samband med
att en ansökan ges in att den
inte är behörig att ta upp målet
eller att i annan ordning pröva
ansökan, skall ansökan lämnas
över till en domstol som är be-
hörig, om sökanden inte har
något att invända mot detta. An-
sökan skall anses ha kommit in
till den domstolen den dag som
den kom in till den domstol som
lämnar över ansökan.
211
17 kap.
10 §
Dom skall uppsättas särskilt och underskrivas av de lagfarna domare,
som deltagit i avgörandet.
Rättens domar skola, ordnade
i nummerföljd efter tiden för
deras meddelande, för varje år
sammanföras till en dombok.
30 kap.
8 §
Dom skall uppsättas särskilt och underskrivas av de lagfarna domare,
som deltagit i avgörandet.
Rättens domar skola, ordnade
i nummerföljd efter tiden för
deras meddelande, för varje år
sammanföras till en dombok.
Prop. 1995/96:115
Bilaga 1
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
212
Härigenom föreskrivs i fråga om utsökningsbalken1
dels att 18 kap. 8,11 och 18 §§ skall upphöra att gälla,
dels att 18 kap. 1, 16 a och 19 §§ skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1995/96:115
Bilaga 1
18 kap.
1 §2
Kronofogdemyndighetens beslut överklagas skriftligen hos den tings-
rätt inom vars domkrets kronofogdemyndigheten har sitt säte.
I den mån det inte föreskrivs
något annat i detta kapitel skall
bestämmelserna i lagen
(1946:807) om handläggning av
domstolsärenden tillämpas be-
träffande överklaganden i utsök-
ningsmål. Tingsrätten skall dock
alltid bestå av en lagfaren
domare.
16 a
Tingsrättens beslut överklagas
hos hovrätten.
Hovrätten får inte pröva ett
överklagande av ett beslut av en
tingsrätt, om inte hovrätten
meddelat parten prövningstill-
stånd.
Prövningstillstånd behövs inte
om överklagandet avser ett be-
slut som rör någon annan än en
part, ett beslut genom vilket
tingsrätten ogillat jäv mot en
domare eller ett beslut genom
vilket en missnöjesanmälan eller
ett överklagande har avvisats.
I den mån det inte föreskrivs
något annat i detta kapitel gäller
ärendelagen (1995:000) vid
överklagande i utsökningsmål.
§’
En hovrätt får inte pröva ett
överklagande av ett beslut av en
tingsrätt, om inte hovrätten
meddelat parten prövningstill-
stånd.
Prövningstillstånd behövs inte
om överklagandet avser ett be-
slut som rör någon annan än en
part, ett beslut genom vilket
tingsrätten ogillat jäv mot en
domare eller ett beslut genom
vilket ett överklagande har avvi-
sats.
1 Senaste lydelse av
18 kap. 8 § 1993:516
18 kap. 11 § 1993:516
18 kap. 18 § 1993:516.
2 Senaste lydelse 1993:516.
3 Senaste lydelse 1993:516.
213
I fråga om meddelade pröv-
ningstillstånd skall 54 kap. 11 §
tredje stycket rättegångsbalken
gälla.
Prövningstillstånd får medde-
las endast om
1. det är av vikt för ledning
av rättstillämpningen att över-
klagandet prövas av högre rätt,
2. det finns anledning till änd-
ring i tingsrättens beslut, eller
3. det annars finns synnerliga
skäl att pröva överklagandet.
Kan ett överklagande av tings-
rättens beslut prövas av hovrät-
ten endast om denna meddelat
prövningstillstånd, skall tings-
rätten i samband med underrät-
telse om vad som gäller i fråga
om överklagande upplysa par-
terna om detta och därvid också
ange innehållet i närmast före-
gående stycke.
Prop. 1995/96:115
Bilaga 1
19 §4
Vad som sägs i 4 § andra
stycket och 12, 14 och 15 §§
tillämpas även i hovrätten och
Högsta domstolen. Vad som
sägs i 16 § tillämpas även i
hovrätten.
Vad som sägs i 4 § andra
stycket, 14 § och 15 § tillämpas
även i hovrätten och Högsta
domstolen. Vad som sägs i 16 §
tillämpas även i hovrätten.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
4 Senaste lydelse 1993:516.
214
Härigenom föreskrivs att 1-3 §§ lagen (1845:50 s. 1) om handel med
lösören, som köparen läter i säljarens vård kvarbliva, skall ha följande
lydelse.
Prop. 1995/96:115
Bilaga 1
Nuvarande lydelse
Vill den, som tillhandlar sig
lösören och tillåter, att desamma
få i säljarens vård kvarbliva, att
vad han tillhandlat sig skall fre-
das från utmätning för säljarens
skuld och i händelse av dennes
konkurs från boets tillgångar
avskiljas, upprätte skriftlig av-
handling om köpet med förteck-
ning å de köpta persedlarna och
vittnens underskrift. Han skall
inom en vecka därefter i ortstid-
ning inom den ort, där säljaren
bor, låta införa kungörelse om
avhandlingen med uppgift om
säljarens och köparens namn
och yrken, dagen då köpeav-
handlingen blivit uppgjord samt
köpeskillingens belopp. Avhand-
lingen jämte bevis om att kun-
görelsen införts i ortstidning
skall dels inom åtta dagar från
den dag då kungörelsen skedde
uppvisas för kronofogdemyndig-
heten i det län där egendomen
finns, och i bestyrkt avskrift till-
ställas myndigheten, dels inom
en månad från samma dag före-
tes inför tingsrätten i den ort där
egendomen finns till intagande i
dess protokoll.
Föreslagen lydelse
1 §’
Vill den, som tillhandlar sig
lösören och tillåter, att desamma
få i säljarens vård kvarbliva, att
vad han tillhandlat sig skall fre-
das från utmätning för säljarens
skuld och i händelse av dennes
konkurs från boets tillgångar
avskiljas, upprätte skriftlig av-
handling om köpet med förteck-
ning å de köpta persedlarna och
vittnens underskrift. Han skall
inom en vecka därefter i ortstid-
ning inom den ort, där säljaren
bor, låta införa kungörelse om
avhandlingen med uppgift om
säljarens och köparens namn
och yrken, dagen då köpeav-
handlingen blivit uppgjord samt
köpeskillingens belopp. Avhand-
lingen jämte bevis om att kun-
görelsen införts i ortstidning
skall inom åtta dagar från den
dag då kungörelsen skedde upp-
visas för kronofogdemyndighe-
ten i det län där egendomen
finns, och i bestyrkt avskrift till-
ställas myndigheten.
1 Senaste lydelse nl988:386.
215
Tingsrätten för förteckning
över uppvisade och inprotokolle-
rade köpeavhandlingar.
2 §2 Prop. 1995/96:115
Kronofogdemyndigheten för Bilaga 1
förteckning över uppvisade kö-
peavhandlingar.
Är köpeavhandling så upp-
rättad och behandlad, som i 1 §
sägs, men inträffar utmätning
inom trettio dagar efter det av-
handlingen inför rätten före-
teddes, eller försätts säljaren i
konkurs efter ansökning, som
gjorts inom sagda tid, är den
sålda egendomen ej fredad från
att utmätas eller att räknas till
konkursboet. Detsamma gäller,
när ansökan om förordnande av
god man enligt ackordslagen
(1970:847) gjorts inom nämnda
tid och konkurs följt på an-
sökan, som gjorts inom tre
veckor från det att verkan av
godmansförordnandet förföll
eller, när förhandling om offent-
ligt ackord följt, ackordsfrågan
avgjordes. Görs efter utgången
av den i första punkten angivna
tiden jäv mot köpeavhandling,
vilken är så upprättad och be-
handlad, som nyss sagts, är, om
jävet görs vid utmätningstillfal-
le, fordringsägaren skyldig att,
om han vill
fullfölja jävet, inom en månad
därefter väcka talan mot såväl
säljaren som köparen vid den
tingsrätt som avses i 1 §. Gör
han inte det, har han förlorat sin
talan. Godset skall genast beläg-
gas med kvarstad och sökanden
skall, om han vill att åtgärden
Är köpeavhandling så upprät-
tad och behandlad, som i 1 §
sägs, men inträffar utmätning
inom trettio dagar efter det av-
handlingen uppvisades för kro-
nofogdemyndigheten i den län
där egendomen finns, eller för-
sätts säljaren i konkurs efter an-
sökning, som gjorts inom sagda
tid, är den sålda egendomen ej
fredad från att utmätas eller att
räknas till konkursboet. Detsam-
ma gäller, när ansökan om för-
ordnande av god man enligt
ackordslagen (1970:847) gjorts
inom nämnda tid och konkurs
följt på ansökan, som gjorts
inom tre veckor från det att ver-
kan av godmansförordnandet
förföll eller, när förhandling om
offentligt ackord följt, ackords-
frågan avgjordes. Görs efter
utgången av den i första punkten
angivna tiden jäv mot köpe-
avhandling, vilken är så upp-
rättad och behandlad, som nyss
sagts, är, om jävet görs vid
utmätningstillfalle, fordringsäga-
ren skyldig att, om han vill full-
följa jävet, inom en månad där-
efter väcka talan mot såväl säl-
jaren som köparen vid tingsrät-
ten i den ort där egendomen
finns. Gör han inte det, har han
förlorat sin talan. Godset skall
2 Senaste lydelse 1977:673.
3 Senaste lydelse 1988:386.
216
skall bestå, inom fjorton dagar
efter utmätningsförrättningen
hos kronofogdemyndigheten
ställa full borgen for den kost-
nad och skada, som kan orsakas
av kvarstaden. Var säljarens
egendom avträdd till konkurs,
skall vad om återvinning av lös
egendom till konkursbo är stad-
gat i 4 kap. 19 och 20 §§ kon-
kurslagen (1987:672) äga mot-
svarande tillämpning.
genast beläggas med kvarstad
och sökanden skall, om han vill
att åtgärden skall bestå, inom
fjorton dagar efter utmätnings-
förrättningen hos kronofogde-
myndigheten ställa full borgen
for den kostnad och skada, som
kan orsakas av kvarstaden. Var
säljarens egendom avträdd till
konkurs, skall vad om återvin-
ning av lös egendom till kon-
kursbo är stadgat i 4 kap. 19
och 20 §§ konkurslagen
(1987:672) äga motsvarande
tillämpning.
Prop. 1995/96:115
Bilaga 1
Vad som nu sagts om konkurs äger motsvarande tillämpning om i
stället offentligt ackord fastställes. I fråga om talan med anledning av
ackordsförhandling äga 17 och 18 §§ ackordslagen (1970:847) motsva-
rande tillämpning.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996. Beträffande köpeavhand-
ling som foretetts för tingsrätt före ikraftträdandet gäller äldre bestäm-
melser.
217
Härigenom föreskrivs att 9 a § lagen (1927:56) om nedsättning av
pengar hos myndighet skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
9 a §'
Talan mot beslut av länssty- Ett beslut av länsstyrelsen får
relsen förs i hovrätten genom överklagas till den tingsrätt där
besvär. länsstyrelsen finns. Vid överkla-
gande gäller ärendelagen
(1995:000).
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996. Har ett beslut meddelats
före lagens ikraftträdande tillämpas fortfarande äldre bestämmelser, om
beslutet överklagas.
1 Senaste lydelse 1981:804.
218
Härigenom föreskrivs att i lagen (1927:85) om dödande av förkom-
men handling skall införas en ny paragraf, 15 §, av följande lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse 15 1 Regeringen får bestämma att |
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
219
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1941:416) om arvsskatt och
gåvoskatt
dels att 62 och 64 §§ skall upphöra att gälla,
dels att 60 och 70 §§ samt rubriken närmast före 60 § skall ha följan-
de lydelse.
Prop. 1995/96:115
Bilaga 1
Nuvarande lydelse
Fullföljd av talan
Vill någon föra talan mot be-
slut i skatteärende, har han att
till beskattningsmyndigheten in-
komma med sina till hovrätten
ställda besvär. Är skattemyndig-
het i län, som hör under skilda
hovrätter, beskattningsmyndig-
het, skola besvären ställas till
den hovrätt, under vilken den
del av länet hör, där den skatt-
skyldige var mantalsskriven, när
skattskyldigheten inträdde, eller,
om han då ej var mantalsskriven
inom riket, där han var bosatt
eller stadigvarande vistades; i
fråga om juridisk person vare
för hovrättens behörighet be-
stämmande, var styrelsen eller
förvaltningen hade sitt säte, när
skattskyldigheten inträdde. Be-
svär må anföras, förutom av en-
skild part, av den enligt 64 § 1
mom. förordnade gransknings-
myndigheten.
Innefattar beslut av underrätt
eller skattemyndighet prövning
av fråga om fastställande, efter-
gift eller återvinning av skatt,
må talan fullföljas inom tre år
från beslutets dag. När skatt-
Föreslagen lydelse
överklagande
§’
Beskattningsmyndighetens be-
slut får överklagas till hovrätten
av enskild part eller av den
enligt 64 § 1 mom. förordnade
granskningsmyndigheten. Vid
överklagande gäller ärendelagen
(1995:000).
Om beskattningsmyndighetens
beslut innefattar prövning av
fråga om fastställande, eftergift
eller återvinning av skatt, får
överklagande ske inom tre år
från beslutets dag. När skatt-
1 Senaste lydelse 1990:337.
220
skyldig vitsordat anmärkning,
som framställts av gransknings-
myndigheten, skall vid fullföljd
av talan anses, som om beslut
om skattens fastställande blivit
meddelat av underrätt eller skat-
temyndighet, när gransknings-
myndigheten erhållit med-
delande om vitsordandet. I
sådant fell skall klaganden in-
komma till hovrätten med sin dit
ställda besvärsinlaga. Har part
arfört besvär och vill jämväl
hans vederpart söka ändring i
beslutet, skall denne dock
inkomma med sina besvär inom
två månader från det delgivning
som avses i 52 kap. 7 § rät-
tegångsbalken ägt rum. I sist-
nämnda fall må vederparten
inkomma med besvärsinlaga till
hovrätten; prövningen huruvida
hans besvärstalan fullföljts på
föreskrivet sätt och inom rätt tid
skall alltid tillkomma hovrätten.
Då besvär behörigen anförts
över beslut, som avses i näsfö-
regående stycke, skall hovrätten
städse höra klagandens veder-
part över besvären.
över beslut av beskattnings-
myndigheten i frågor, som avses
i 17 och 26 §§, må klagan ej fö-
ras. Har någon förelagts att vid
vite fullgöra åliggande, varom i
26 § förmäles, må dock föreläg-
gandet komma under prövning i
samband med klagan över beslut
om vitets utdömande.
skyldig vitsordat en anmärk-
ning, som framställts av gransk-
ningsmyndigheten skall vid
överklagande anses, som om
beslut om skattens festställande
blivit meddelat av beskatt-
ningsmyndigheten när gransk-
ningsmyndigheten fått medde-
lande om vitsordandet. I sådant
fell skall ett överklagande ges in
till hovrätten. Har ena parten
överklagat beslutet och vill även
motparten överklaga det, skall
dock dennes överklagande ha
kommit in till tingsrätten eller
till hovrätten inom två månader
från det att delgivning av
föreläggande som avses i 16 §
ärendelagen (1995:000) har
skett. Prövningen av om motpar-
ten har överklagat i rätt tid skall
alltid göras av hovrätten.
Vid överklagande av ett beslut
som avses i andra stycket skall
hovrätten, om målet tas upp till
prövning, alltid ge klagandens
motpart tillfälle att yttra sig.
Beslut av beskattningsmyndig-
heten i frågor som avses i 17
och 26 §§ får inte överklagas.
Har någon förelagts att vid vite
fullgöra en uppgift som anges i
26 §, får dock föreläggandet
komma under prövning i sam-
band med överklagande av be-
slut om vitets utdömande.
Prop. 1995/96:115
Bilaga 1
Besvär över beslut om feststäl-
lande av skatt enligt denna lag
inverkar inte på skyldigheten att
betala den skatt som beslutet
avser.
§2
Ett överklagande av ett beslut
om festställande av skatt enligt
denna lag inverkar inte på skyl-
digheten att betala den skatt som
beslutet avser.
Senaste lydelse 1990:337.
221
Återbetalning av skatt enligt 61 § skall ske även om det beslut som
föranleder återbetalningen inte har vunnit laga kraft. Om hovrätten fast-
ställt skatten till ett lägre belopp än den enligt 64 § 1 mom. förordnade
granskningsmyndigheten medgett eller yrkat, får dock återbetalning inte
ske om granskningsmyndigheten anmäler hinder mot detta. I sistnämnda
fall får skattemyndigheten efter ansökan av dödsbo eller skattskyldig
medge återbetalning, varvid bestämmelserna i 49 § 2 mom. sista stycket
uppbördslagen (1953:272) om ställande av säkerhet skall tillämpas.
Prop. 1995/96:115
Bilaga 1
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
222
Härigenom föreskrivs att 1 a och 1 b §§ lagen (1958:642) om blod-
undersökning m.m. vid utredning om låderskap skall ha följande lydelse
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1995/96:115
Bilaga 1
lag*
Sedan ett låderskap har fastställts genom bekräftelse eller genom dom
som har vunnit laga kraft, kan rätten förordna om en sådan undersök-
ning som avses i 1 §, om det först efter bekräftelsen eller domen har
framkommit omständigheter som ger anledning till antagande att någon
annan man än den som har fastställts vara lår har haft samlag med mo-
dem under tid då barnet kan vara avlat. Förordnandet kan avse den som
har festställts vara fer. modem, barnet eller den andre mannen.
Har federskapet festställts ge-
nom bekräftelse, kan förordnan-
de enligt första stycket meddelas
i mål om att bekräftelsen saknar
verkan mot den som har lämnat
den. Ett sådant förordnande kan
Har federskapet festställts ge-
nom bekräftelse, kan förordnan-
de enligt första stycket meddelas
i mål om att bekräftelsen saknar
verkan mot den som har lämnat
den. Ett sådant förordnande kan
begäras av någon av partema i
målet. Har någon talan inte
väckts om att bekräftelsen sak-
nar verkan, prövas frågan om
förordnande enligt första stycket
såsom ett ärende enligt lagen
(1946:807) om handläggning av
domstolsärenden. Ett sådant för-
ordnande kan begäras av den
som kan vara part i ett mål om
att bekräftelsen saknar verkan.
begäras av någon av partema i
målet. Har någon talan inte
väckts om att bekräftelsen sak-
nar verkan, prövas frågan om
förordnande enligt första stycket
enligt ärendelagen (1995:000).
Ett sådant förordnande kan be-
gäras av den som kan vara part
i ett mål om att bekräftelsen
saknar verkan.
Har federskapet fastställts ge-
nom dom som har vunnit laga
kraft, prövas frågan om förord-
nande enligt första stycket så-
som ett ärende enligt lagen om
handläggning av domstolsären-
den. Ett sådant förordnande kan
Har federskapet feststäUts ge-
nom dom som har vunnit laga
kraft, prövas frågan om förord-
nande enligt första stycket enligt
ärendelagen (1995:000). Ett
sådant förordnande kan begäras
av någon av partema i det tidi-
begäras av någon av partema i gare målet,
det tidigare målet.
Innan förordnande enligt första stycket meddelas, skall den som för-
ordnandet skulle avse beredas tillfälle att yttra sig.
1 Senaste lydelse 1990:1530.
223
Beslut om förordnande enligt
1 a § i ett ärende som avses i
lagen (1946:807) om handlägg-
ning av domstolsärenden får
överklagas särskilt genom be-
svär. Sedan utlåtande över un-
dersökningen har avgetts eller
frågan om undersökning har för-
fallit, får ärendet avskrivas.
Ärenden om förordnande enligt 1
barnet har sitt hemvist eller, om det
§2
Beslut om förordnande enligt
1 a § i ett ärende som avses i
ärendelagen (1995:000) får
överklagas särskilt. Sedan utlå-
tande över undersökningen har
avgetts eller frågan om under-
sökning har förfallit, får ärendet
avskrivas.
a § tas upp av rätten i den ort där
har avlidit, av den rätt som har att
Prop. 1995/96:115
Bilaga 1
ta upp tvist om arv efter barnet. Finns det inte någon annan behörig
domstol, tas ärendet upp av Stockholms tingsrätt.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
2 Införd genom 1982:1060.
224
Härigenom föreskrivs att 18 kap. 8 § aktiebolagslagen (1975:1385)
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1995/96:115
Bilaga 1
18 kap.
8 §‘
Beslut av registreringsmyndigheten i ärende enligt 13 kap. 4 a eller
7 § överklagas till tingsrätten i den ort där bolagets styrelse har sitt
säte. Skrivelsen med överklagandet skall ges in till registreringsmyndig-
heten inom tre veckor från dagen för beslutet.
Beträffande överklaganden av
registreringsmyndighetens beslut
i ärenden enligt 13 kap. 4 a
eller 7 § tillämpas bestäm-
melserna i lagen (1946:807) om
handläggning av domstols-
ärenden. Tingsrätten skall dock
alltid bestå av en lagfaren
Vid överklaganden av regist-
reringsmyndighetens beslut i
ärenden enligt 13 kap. 4 a eller
7 § gäller ärendelagen
(1995:000).
domare.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
' Senaste lydelse 1993:1495.
225
15 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 115
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1976:206) om felparkerings-
avgift1
dels att 11 och 12 §§ skall upphöra att gälla,
dels att 10 och 10 a §§ skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1995/96:115
Bilaga 1
10 §2
Ett beslut enligt 9 § som innebär att betalningsansvaret undanröjts får
inte överklagas.
Andra beslut enligt 9 § över-
klagas skriftligen hos den tings-
rätt inom vars domkrets överträ-
delsen har ägt rum. Skrivelsen
med överklagandet ges in till
polismyndigheten. Den skall ha
kommit in dit senast tre veckor
från det klaganden fick del av
beslutet. Vid prövning av över-
klagandet tillämpas lagen
(1946:807) om handläggning av
domstolsärenden om inte annat
Andra beslut enligt 9 § över-
klagas skriftligen till den tings-
rätt inom vars domkrets överträ-
delsen har ägt rum. Överklagan-
det skall ges in till polismyndig-
heten. Det skall ha kommit in
dit senast tre veckor från det
klaganden fick del av beslutet.
Vid överklagande gäller ären-
delagen (1995:000), om inte
anges i denna lag.
anges i denna lag.
Omständigheter eller bevis som inte angetts vid polismyndigheten får
i tingsrätten eller hovrätten åberopas endast om parten gör sannolikt, att
han haft giltig ursäkt för sin underlåtenhet att ange omständigheten eller
beviset vid polismyndigheten, eller om det av annan särskild anledning
bör tillåtas att omständigheten eller beviset åberopas.
Tingsrättens beslut får över-
klagas hos hovrätten. Överkla-
gandet får inte prövas av hov-
rätten om inte hovrätten med-
delat parten prövningstillstånd.
Prövningstillstånd behövs inte
om överklagandet avser beslut
som rör någon annan än en part,
beslut i vilket tingsrätten ogillat
§3
Hovrätten får inte pröva ett
överklagande av ett beslut av en
tingsrätt, om inte hovrätten
meddelat prövningstillstånd.
Prövningstillstånd behövs inte
om överklagandet avser beslut
som rör någon annan än en part,
beslut i vilket tingsrätten ogillat
1 Senaste lydelse av 11 § 1993:517.
2 Senaste lydelse 1988:1180.
3 Senaste lydelse 1993:517.
226
jäv mot en domare eller beslut
genom vilket en missnöjesanmä-
lan eller en anmälan av bestri-
dande avvisats. I fråga om med-
delade prövningstillstånd skall
54 kap. 77 § tredje stycket rätte-
gångsbalken gälla.
Prövningstillstånd får medde-
las endast om
1. det är av vikt för ledning
av rättstillämpningen att talan
prövas av högre rätt,
2. det finns anledning till änd-
ring i det slut vartill tingsrätten
kommit eller
3. det annars finns synnerliga
skäl att pröva talan.
Kan talan mot tingsrättens
beslut prövas av hovrätten en-
dast om denna meddelat pröv-
ningstillstånd, skall tingsrätten i
samband med underrättelse om
jäv mot en domare eller beslut Prop. 1995/96:115
genom vilket en anmälan av Bilaga 1
bestridande avvisats.
vad som gäller i fråga om över-
klagande upplysa parterna om
detta och därvid också ange
innehållet i närmast föregående
stycke.
Hovrättens beslut får inte överklagas av en enskild part. Hovrätten får
dock tillåta att beslutet överklagas, om det finns särskilda skäl för en
prövning om tillstånd skall ges enligt 54 kap. 10 § första stycket 1 rätte-
gångsbalken.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
227
Härigenom föreskrivs att 13 § bötesverkställighetslagen (1979:189)
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
13 §
Mot kronofogdemyndighets
förordnande enligt 12 § får
åklagaren i den ort där den böt-
föllde finns föra talan genom be-
svär hos tingsrätten i samma
ort. Besvärshandling skall ha
kommit in till rätten inom tre
veckor från den dag då åklaga-
ren fick del av beslutet. I ären-
det äger lagen (1946:807) om
handläggning av domstolsären-
den motsvarande tillämpning.
Därvid skall i fråga om besvärs-
handlingen gälla vad som i den
lagen sägs om ansökan och skall
vid annan handläggning än som
sägs i 3 eller 4 § samma lag
rätten bestå av en lagfaren do-
mare och nämnd.
Mot kronofogdemyndighets
beslut att icke meddela förord-
nande enligt 12 § får talan ej
föras. Den bötfällde får dock
begära prövning av beslutet i
samband med klagan över ut-
mätning eller införsel.
Åklagaren i den ort där den
bötfällde finns får överklaga ett
förordnande av ekronofogde-
myndighet enligt 12 § till tings-
rätten i samma ort. överklagan-
det skall ha kommit in till kro-
nofogdemyndigheten inom tre
veckor från den dag då åklaga-
ren fick del av beslutet. Vid
överklagande gäller i övrigt
ärendelagen (1995:000). Vid
handläggningen av ärendet be-
står tingsrätten av en juristdo-
mare. Om det finns särskilda
skäl får dock tingsrätten bestå
av en juristdomare och tre
nämndemän.
Kronofogdemyndighets beslut
att inte meddela förordnande
enligt 12 § får inte överklagas.
Den bötfällde får dock begära
prövning av beslutet i samband
med klagan över utmätning eller
införsel.
Prop. 1995/96:115
Bilaga 1
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
228
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1981:131) om kallelse på
okända borgenärer
dels att 4 och 5 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 5 a §, av följande ly-
delse.
Prop. 1995/96:115
Bilaga 1
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Ansökan om kallelse på okän-
da borgenärer görs vid den
tingsrätt där gäldenären bör sva-
ra i tvistemål i allmänhet eller,
om gäldenären är avliden, där
han hade bort svara i sådana
mål.
Ansökan om kallelse på okän-
da borgenärer görs hos krono-
fogdemyndigheten i det län där
gäldenären bör svara vid dom-
stol i tvistemål i allmänhet eller,
om gäldenären är avliden, där
han hade bort svara vid domstol
i sådana mål.
Sökanden skall bifoga en förteckning över gäldenärens kända borgenä-
rer och såvitt möjligt ange deras adress.
5 §'
Kallelse på gäldenärens okän-
da borgenärer utfärdas av rätten
med föreläggande för dem att
skriftligen anmäla sina ford-
ringar till rätten senast sex
månader från dagen för kallel-
sen.
Kallelsen skall skyndsamt
kungöras i Post- och Inrikes
Tidningar. Vidare skall rätten
senast en månad före anmäl-
ningstidens utgång skicka under-
rättelser om kallelsen till krono-
fogdemyndigheten i länet och till
alla
borgenärer som har tagits upp i
förteckningen över kända bor-
genärer och som har känd
adress.
Kallelse på gäldenärens okän-
da borgenärer utfärdas av
kronofogdemyndigheten med
föreläggande för dem att
skriftligen anmäla sina ford-
ringar till kronofogdemyndig-
heten senast sex månader från
dagen för kallelsen.
Kallelsen skall skyndsamt
kungöras i Post- och Inrikes
Tidningar. Vidare skall krono-
fogdemyndigheten senast en må-
nad före anmälningstidens ut-
gång skicka underrättelser om
kallelsen till alla borgenärer som
har
tagits upp i förteckningen över
kända borgenärer och som har
känd adress.
1 Senaste lydelse 1988:396.
229
5 a §
I fråga om kronofogemyndig-
hetens beslut enligt denna lag
tillämpas bestämmelserna i ut-
sökningsbalken om överklagande
av utmätning i allmänhet.
Prop. 1995/96:115
Bilaga 1
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996. Ansökningar om kallelse
på okända borgenärer som har gjorts före ikraftträdandet handläggs
enligt äldre bestämmelser.
230
Härigenom föreskrivs att i lagen (1987:232) om sambors
gemensamma hem skall inforas en ny paragraf, 20 a §, av följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
20 a §
Om det i ett ärende enligt
denna lag finns särskilda skäl,
får 14 kap. 17 § äktenskapsbal-
ken tillämpas i fråga om tings-
rättens sammansättning.
Regeringen får bestämma att
även sådana tjänstemän i tings-
rätt som inte är jurister skall få
förordna bodelningsförrättare
enligt 17 kap. 1 § äktenskaps-
balken.
Prop. 1995/96:115
Bilaga 1
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
231
Härigenom föreskrivs att lagen (1987:813) om homosexuella sambor1
skall ha följande lydelse.
Prop. 1995/96:115
Bilaga 1
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Om två personer bor tillsammans i ett homosexuellt förhållande, skall
vad som gäller i fråga om sambor enligt följande lagar och bestämmel-
ser tillämpas även på de homosexuella samborna:
1. lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem,
2. ärvdabalken,
3. jordabalken,
4. 10 kap. 9 § rättegångsbalken,
5. 4 kap. 19 § första stycket utsökningsbalken,
6. 19 § första stycket, punkt 1 nionde stycket och punkt 3 sjunde
stycket av anvisningarna till 31 § samt punkt 3 a av anvisningarna till
33 § kommunalskattelagen (1928:370),
7. lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt,
8. 6 § lagen (1946:807) om
handläggning av domstolsären-
den,
9. bostadsrättslagen
(1991:614),
10. 9 § rättshjälpslagen
(1972:429),
77. lagen (1981:131) om kal-
lelse på okända borgenärer,
72. 5 kap. 18 § tredje stycket
fastighetsbildningslagen
(1970:988),
73. 10 § insiderlagen
(1990:1342),
14. 11 kap. 3 § första och
andra styckena och 5 § andra
stycket vallagen (1972:620),
75. 36 § första stycket lagen
(1972:704) om kyrkofullmäkti-
geval, m.m.,
16. 2 § andra stycket lagen
(1993:1404) om brevröstning i
Förbundsrepubliken Tyskland
och i Schweiz, samt
8. bostadsrättslagen
(1991:614),
9. 9 § rättshjälpslagen
(1972:429),
10. lagen (1981:131) om kal-
lelse på okända borgenärer,
77. 5 kap. 18 § tredje stycket
fastighetsbildningslagen
(1970:988),
72. 10 § insiderlagen
(1990:1342),
73. 11 kap. 3 § första och
andra styckena och 5 § andra
stycket vallagen (1972:620),
14. 36 § första stycket lagen
(1972:704) om kyrkofullmäkti-
geval, m.m.,
75. 2 § andra stycket lagen
(1993:1404) om brevröstning i
Förbundsrepubliken Tyskland
och i Schweiz, samt
76. lagen (1993:1469) om
uppskovsavdrag vid byte av bo-
stad.
1 Senaste lydelse 1993:1474.
232
17. lagen (1993:1469) om
uppskovsavdrag vid byte av bo-
stad.
Förutsätter dessa lagar eller bestämmelser att samborna skall vara
ogifta, gäller det också de homosexuella samborna.
Prop. 1995/96:115
Bilaga 1
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
233
Härigenom föreskrivs att 19 och 21 §§ lagen (1988:688) om besöks-
förbud skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1995/96:115
Bilaga 1
Förhandling inför rätten enligt
4 § andra stycket lagen
(1946:807) om handläggning av
domstolsärenden skall alltid hål-
las, om någon part begär det.
Vid rättens handläggning av
ärenden om besöksförbud gäller
i övrigt 2 § andra-femle stycke-
na, 3 §, 4 § första och andra
styckena, 5 § samt 9-12 §§
lagen (1946:807) om handlägg-
ning av domstolsärenden.
Därvid gäller i fråga om begä-
ran om prövning vad som sägs i
den lagen om ansökan.
§
Sammanträde inför rätten skall
alltid hållas, om någon part be-
gär det.
§
Vid rättens handläggning av
ärenden om besöksförbud gäller
i övrigt ärendelagen (1995:000).
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
234
Härigenom föreskrivs att 6 kap. 14 § lagen (1988:950) om kulturmin-
nen m.m. skall ha följande lydelse.
Prop. 1995/96:115
Bilaga 1
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
6 kap.
14 §'
Vid rättegången i mål enligt detta kapitel tillämpas vad som är före-
skrivet i rättegångsbalken om tvistemål där förlikning inte är tillåten.
Vid handläggningen av frågor
som avses i 8 och 11 §§ tilläm-
pas vad som är föreskrivet i la-
gen (1946:807) om handlägg-
Vid handläggningen av frågor
som avses i 8 och 11 §§ gäller
ärendelagen (1995:000).
ning av domstolsärenden. Tings-
rätten är domför med en lagfa-
ren domare.
Om inte annat sägs i detta kapitel avgörs frågan om behörig domstol
enligt 10 kap. rättegångsbalken.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
1 Senaste lydelse 1994:1523.
235
Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1991:483) om fingerade person-
uppgifter skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 §
Vid tingsrättens handläggning Vid tingsrättens handläggning
gäller lagen (1946:807) om gäller ärendelagen (1995:000).
handläggning av domstolsären-
den i tillämpliga delar.
Prop. 1995/96:115
Bilaga 1
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
236
Härigenom föreskrivs att 63 , 64 , 64 c och 65 §§ konkurrenslagen
skall ha följande lydelse.
Prop. 1995/96:115
Bilaga 1
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
63 §*
Domar och beslut av Stockholms tingsrätt i följande mål och ärenden
får överklagas hos Marknadsdomstolen:
1. ålägganden enligt 23 § andra stycket och 25 §,
2. konkurrensskadeavgift enligt 26 §,
3. kvarstad enligt 32 §,
4. företagsförvärv enligt 34, 36, 41 och 43 §§,
5. undersökningar enligt 47 och 48 §§, och
6. prövning av överklaganden enligt 60 §.
Beslut under rättegången i frågor som avses i 25, 32 eller 41 § skall
överklagas särskilt. Ett beslut enligt 32 eller 41 § som meddelats innan
rättegång har inletts skall överklagas som om beslutet meddelats under
rättegång.
Beslut som avses i första
stycket 6 får överklagas även av
Konkurrensverket om tingsrätten
ändrat verkets beslut.
64 §
Om något annat inte följer av denna lag tillämpas,
1. beträffande rättegången i frågor som avses i 63 § första stycket
1-4, vad som är föreskrivet i rättegångsbalken om tvistemål där
förlikning inte är tillåten, och
2. beträffande handläggningen
av frågor som avses i 63 § förs-
ta stycket 5 och 6, lagen
(1946:807) om handläggning av
domstolsärenden.
Vad som i 49, 50 och 52 kap.
rättegångsbalken sägs om hov-
rätten skall i stället gälla Mark-
nadsdomstolen.
2. beträffande handläggningen
av frågor som avses i 63 § förs-
ta stycket 5 och 6, ärendelagen
(1995:000).
Vad som i 49, 50 och 52 kap.
rättegångsbalken samt 38 §
första stycket ärendelagen sägs
om hovrätten skall i stället gälla
Marknadsdomstolen.
1 Senaste lydelse 1994:1494.
237
64 c
Vid handläggning av ärenden
som anges i 63 § första stycket
5 och 6 skall tingsrätten ha den
sammansättning som anges i
64 a § första stycket. Vid hand-
läggning som avses i 3 och 4 §§
lagen (1946:807) om handlägg-
ning av domstolsärenden skall
tingsrätten dock bestå av en lag-
faren domare. I sådana fall får
även en ekonomisk expert delta i
tingsrätten.
För Konkurrensverket som
part i mål eller ärenden enligt
denna lag gäller, i fråga om fö-
reläggande för part och parts
utevaro, vad som i rättegångs-
balken är föreskrivet för åklaga-
re.
§2
När tingsrätten prövar ären-
den som anges i 63 § första
stycket 5 och 6 i sak, skall
tingsrätten ha den sammansätt-
ning som anges i 64 a § första
stycket. I ett ärende som anges i
63 § första stycket 5 får dock
tingsrätten i stället bestå av en
juristdomare eller av en ju-
ristdomare och en ekonomisk
expert, om det är tillräckligt
med hänsyn till ärendets beskaf-
fenhet. Vid annan handläggning
skall tingsrätten bestå av en ju-
ristdomare eller av en juristdo-
mare och en ekonomisk expert.
§
För Konkurrensverket som
part i mål enligt denna lag
gäller i fråga om föreläggande
för part och parts utevaro det
som i rättegångsbalken är före-
skrivet för åklagare.
Prop. 1995/96:115
Bilaga 1
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
2 Senaste lydelse 1993:681.
238
Härigenom föreskrivs i fråga om skuldsaneringslagen (1994:334)
dels att 32 § skall upphöra att gälla,
dels att 21, 22, 27, 29 och 31 §§ skall ha följande lydelse.
Prop. 1995/96:115
Bilaga 1
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
21 §
Har någon borgenär motsatt sig förslaget skall kronofogdemyndighe-
ten, om ansökan inte skall avslås enligt 12 § andra stycket, överlämna
ärendet till tingsrätten i den ort där gäldenären är bosatt för vidare
handläggning där. Om gäldenären inte är bosatt i Sverige skall ärendet
överlämnas till Stockholms tingsrätt.
Om en tingsrätt dä den tar
emot ett ärende om skuldsane-
ring finner att den inte är be-
hörig, skall rätten överlämna
ärendet till en tingsrätt som är
behörig. Tingsrättens beslut om
överlämnande får inte överkla-
gas.
Om inte annat följer av denna
lag, gäller ärendelagen
(1995:000) för handläggningen.
22 §
Rätten får besluta om skuldsanering även om någon borgenär motsatt
sig att gäldenären helt eller delvis befrias från ansvar för betalningen av
borgenärens fordran.
Om inte annat följer av denna
lag, gäller for handläggningen
lagen (1946:807) om handlägg-
ning av domstolsärenden. En
tingsrätt skall vid handläggning-
en alltid bestå av en lagfaren
domare.
Tingsrätten skall kalla gäldenären och samtliga borgenärer till ett sam-
manträde vid vilket frågan om tvingande skuldsanering skall prövas.
Kallelsen skall delges de kända borgenärerna. Kallelsen skall sändas till
gäldenären under den adress han senast uppgivit i ärendet. Gäldenären
behöver inte delges. Till sammanträdet får också företrädare för social-
nämnden eller annan kallas. Om någon som har kallats till sammanträ-
det uteblir, utgör det inte hinder for att avgöra ärendet. Kallelsen skall
innehålla en erinran om detta.
27 §
På ansökan av en borgenär vars fordran omfattas av ett beslut om
skuldsanering enligt denna lag kan en tingsrätt som avses i 21 § upp-
häva eller, i fell som avses i 5, ändra beslutet om
239
1. gäldenären har gjort sig skyldig till oredlighet mot borgenärer eller
i hemlighet gynnat någon borgenär för att inverka på skuldsanerings-
frågans avgörande,
2. gäldenären i sin ansökan om skuldsanering eller annars under ären-
dets handläggning medvetet har lämnat oriktiga uppgifter till men för
borgenären,
3. gäldenären lämnat oriktig uppgift till ledning för myndighets beslut
i fråga om skatt eller avgift som omfattas av skuldsaneringen eller un-
derlåtit att lämna uppgift trots att han är uppgiftsskyldig och den orikti-
ga uppgiften eller underlåtenheten medfört att ett beslut blivit felaktigt
eller inte fettats,
Prop. 1995/96:115
Bilaga 1
4. gäldenären mte följer betalmngsplanen, såvida avvikelsen inte är
ringa eller
5. gäldenärens ekonomiska förhållanden väsentligen förbättrats efter
skuldsaneringen.
I fell som avses i första stycket 5
från dagen för skuldsaneringen. Om
tid gäller i stället den tiden.
Innan rätten prövar borgenä-
rens ansökan skall gäldenären
och de borgenärer som avses i
19 § höras. I övrigt tillämpas
lagen (1946:807) om handlägg-
ning av domstolsärenden. En
tingsrätt skall vid handläggning-
en alltid bestå av en lagfaren
domare.
skall ansökan ges in inom fem år
betalmngsplanen löper under längre
Innan rätten prövar borgenä-
rens ansökan skall gäldenären
och de borgenärer som avses i
19 § höras. I övrigt gäller
ärendelagen (1995:000) för
handläggningen.
Upphävs ett beslut om skuldsanering, blir en borgen eller annan
säkerhet som tredje man har ställt för betalning som avses i 8 § första
stycket 3 ogiltig, om inte tredje mannen kände till eller borde känt till
de i 27 § första stycket 1 angivna omständigheterna eller medverkade
till att gäldenären åsidosatt sina förpliktelser enligt 27 § första stycket 2.
29 §
Kronofogdemyndighetens be-
slut att avvisa eller avslå en an-
sökan om skuldsanering, inleda
skuldsanering eller festställa en
skuldsanering överklagas till den
tingsrätt som avses i 21 §. Det-
samma gäller kronofogdemyn-
dighetens beslut att avskriva ett
skuldsaneringsärende från vidare
handläggning. överklagandet
skall ges in till kronofogdemyn-
digheten inom tre veckor från
dagen för beslutet.
Kronofogdemyndighets beslut
att avvisa eller avslå en ansökan
om skuldsanering, inleda skuld-
sanering eller festställa en
skuldsanering överklagas till den
tingsrätt som avses i 21 §. Det-
samma gäller kronofogdemyn-
dighetens beslut att avskriva ett
skuldsaneringsärende från vidare
handläggning. Vid överklagande
gäller ärendelagen (1995:000),
om inte annat följer av denna
lag.
240
Kronofogdemyndighetens beslut om att överlämna ett skuldsanerings- Prop. 1995/96:115
ärende till tingsrätt får inte överklagas. Detsamma gäller ett beslut vari- Bilaga 1
genom en ansökan om skuldsanering förklaras vilande.
31 §
Hovrätten får inte pröva ett överklagande av ett beslut av en tingsrätt,
om inte hovrätten meddelat prövningstillstånd.
Prövningstillstånd behövs inte,
om överklagandet avser ett be-
slut som rör någon annan än en
part, ett beslut genom vilket
tingsrätten ogillat jäv mot en
domare eller ett beslut genom
vilket en missnöjesanmälan eller
ett överklagande har avvisats.
I fråga om meddelade pröv-
ningstillstånd skall 54 kap. 11 §
tredje stycket rättegångsbalken
tillämpas.
Prövningstillstånd behövs inte,
om överklagandet avser ett be-
slut som rör någon annan än en
part, ett beslut genom vilket
tingsrätten ogillat jäv mot en
domare eller ett beslut genom
vilket ett överklagande har avvi-
sats.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
241
16 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 115
Härigenom föreskrivs i fråga om sjölagen (1994:1009)
dels att 21 kap. 10 § skall upphöra att gälla,
dels att i 21 kap. 8 § ordet ”dispaschmål” skall bytas ut mot
”dispaschärende”,
dels att 12 kap. 3 §, 18 kap. 10 § och 21 kap. 6, 7, 9 och 11 §§ skall
ha följande lydelse.
Prop. 1995/96:115
Bilaga 1
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
12 kap.
3 §
Den som ansöker om upprättande av en begränsningsfond skall betala
fondbeloppet till rätten eller ställa tillfredsställande säkerhet för detta.
I ansökningen, som skall vara skriftlig, skall sökanden redogöra för
omständigheterna i saken och lämna uppgift om namn och adress på
dem som kan antas vilja anmäla fordringar mot fonden.
I ärenden om begränsnings-
fond gäller lagen (1946:807) om
handläggning av domstolsären-
den, om inte annat sägs i detta
kapitel.
I ärenden om begränsnings-
fond gäller ärendelagen
(1995:000), om inte annat sägs i
detta kapitel.
18 kap.
10 §
Sjöförklaring inom landet hålls av den tingsrätt som enligt 21 kap. 1 §
utsetts att vara sjörättsdomstol. Behörig är den domstol som är närmast
den hamn eller ort där sjöförklaringen skall hållas enligt 9 §.
Regeringen kan dock för en viss hamn förordna att en annan av sjörätts-
domstolama skall vara behörig, om det är ändamålsenligt med hänsyn
till trafikförbindelserna och övriga förhållanden.
Om annat inte följer av denna
lag, gäller för sjöförklaring
inför domstol lagen
om handläggning
stolsärenden.
Om annat inte följer av denna
lag, gäller för sjöförklaring
inför domstol ärendelagen
(1995:000).
(1946:807)
av dom-
Vid sammanträde för sjöförklaring skall rätten bestå av en lagfaren
domare som ordförande och två personer med kunskap om och erfaren-
het av sjöfart. Åtminstone en av de senare bör ha grundlig erfarenhet
från tjänst som fartygs- eller maskinbefäl på handelsfartyg och nyligen
ha utövat en sådan tjänst. Rätten utser för vaije sjöförklaring de särskil-
da ledamöterna från en förteckning som Sjöfartsverket årligen upprättar
för vaije sjöfårtsinspektionsdistrikt. Förteckningen skall uppta minst
tjugo personer. Om det är ändamålsenligt i ett visst fall att en person
med särskild sakkunskap deltar, får rätten tillkalla en sådan person att
inträda som ytterligare ledamot i rätten även om han inte är upptagen i
förteckningen. De särskilda ledamöterna skall vara svenska medborgare.
242
Den som är underårig eller i konkurstillstånd eller som har förvaltare
enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken får inte vara ledamot. De särskilda
ledamöterna har rätt till ersättning av allmänna medel enligt bestämmel-
ser som meddelas av regeringen.
I Danmark, Finland och Norge hålls sjöförklaring för ett svenskt far-
tyg av den domstol som är behörig enligt det landets lag.
I övrigt hålls sjöförklaring utomlands av svensk utlandsmyndighet som
enligt bemyndigande av Utrikesdepartementet har sådan behörighet. Om
det lämpligen kan ske skall vid sjöförklaringen delta två av myndigheten
tillkallade, i sjöfart kunniga personer, helst svenska, danska, finska eller
norska medborgare, mot vilka inte förekommer jäv som gäller mot do-
mare. Är ett deltagande av person med särskild sakkunskap ändamålsen-
ligt i visst fall, får myndigheten tillkalla även en sådan person. På en
ort där behörig svensk utlandsmyndighet inte finns, hålls sjöförklaringen
av behörig dansk, finsk eller norsk utlandsmyndighet.
I fråga om sjöförklaring infor en utlandsmyndighet gäller bestämmel-
serna om sjöförklaring vid domstol i tillämpliga delar. Utlandsmyndig-
heten får dock inte ta upp ed eller utfärda vitesföreläggande.
21 kap.
Prop. 1995/96:115
Bilaga 1
Talan mot dispasch förs ge-
nom klander hos tingsrätten för
den ort där dispaschen är utgi-
ven.
Om dispaschen inte klandras,
skall den gälla.
En tingsrätt är i dispaschmäl
domför med tre eller högst fyra
lagfema domare tillsammans
med tre särskilda ledamöter ut-
sedda enligt 8 §. Rätten är dock
domför med en lagfaren domare
när målet bereds samt vid pröv-
ning om klander skall avvisas
och vid handläggning enligt 8 §.
Om någon vill klandra en dis-
pasch skall han inom fyra
veckor från dispaschens dag ge
in en klanderinlaga till tingsrät-
ten. Med de avvikelser som föl-
jer av tredje stycket i denna pa-
ragraf har bestämmelserna i 52
kap. 2, 3, 5, 6, 8, 9 och
10-12 §§ rättegångsbalken mot-
§
En dispasch får överklagas till
tingsrätten för den ort där dis-
paschen är utgiven.
Om dispaschen inte överkla-
gas, skall den gälla.
§
En tingsrätt består i ett dis-
paschärende av tre eller högst
fyra juristdomare tillsammans
med tre särskilda ledamöter ut-
sedda enligt 8 §. Vid sådan
handläggning som inte innebär
att ärendet prövas i sak är
tingsrätten dock domför med en
juristdomare.
§
Om någon vill överklaga en
dispasch skall han inom fyra
veckor från dispaschens dag ge
in ett överklagande till tingsrät-
ten. Vid överklagande gäller
ärendelagen (1995:000).
243
svarande tillämpning i mål om
klander av dispasch.
Upptas klander av en dispasch
har en motpart rätt att utan av-
gift få del av klanderinlagan.
Vill han bemöta klandret skall
han senast fyra veckor efter full-
följdstidens utgång ge in en
skriftlig förklaring till tingsrät-
ten. Tingsrätten bör sända
meddelanden till alla kända sak-
ägare om rätten att få del av
klandret och att avge förklaring.
Rätten får hålla förhör eller
förhandling även för annat än-
damål än som avses i 52 kap.
10 § rättegångsbalken. Rättens
avgörande av saken sker genom
utslag.
Upptas ett överklagande har
en motpart rätt att utan avgift få
del av detta. Vill han bemöta
överklagandet skall han senast
fyra veckor efter klagotidens
utgång ge in en svarsskrivelse
till tingsrätten. Tingsrätten bör
sända meddelanden till alla kän-
da sakägare om rätten att få del
av överklagandet och att ge in
en svarsskrivelse.
Prop. 1995/96:115
Bilaga 1
11 §
Bestämmelserna om särskilda
rättsmedel i 58 och 59 kap. rät-
tegångsbalken skall tillämpas i
fråga om dispasch. Xbd som
sägs i 58 kap. 10 a och 13 §§
och 59 kap. 4 a § rättegångs-
balken om fullföljd av talan gäl-
ler även klander av dispasch.
Bestämmelserna om särskilda
rättsmedel i 58 och 59 kap. rät-
tegångsbalken skall tillämpas i
fråga om dispasch.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996. Har ett beslut meddelats
före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser i fråga om rätten att över-
klaga och om vad den som vill överklaga skall iaktta.
244
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1994:1811) om disciplinan-
svar inom totalförsvaret, m.m.
dels att 54 och 56 §§ skall upphöra att gälla,
dels att 52, 53, 55 och 62 §§ skall ha följande lydelse.
Prop. 1995/96:115
Bilaga 1
Nuvarande lydelse
I fråga om överklagande
tillämpas lagen (1946:807) om
handläggning av domstolsären-
den om inte annat föreskrivs i
denna lag. Därvid gäller beträf-
fande överklagandet vad som
föreskrivs om ansökan i den la-
gen.
Tingsrätten skall vid avgöran-
de av ärendet bestå av en lag-
faren domare och tre nämnde-
män. Vid handläggning i övrigt
av ärendet är tingsrätten domför
med en lagfaren domare.
Tingsrättens beslut får av den
disciplinansvarige eller det all-
männa överklagas till hovrätten.
Om tingsrätten har meddelat ett
beslut som avses i 34 § andra
stycket eller avslagit ett yrkande
om att verkställighet tills vidare
inte skall få ske, får talan mot
beslutet föras särskilt.
Hovrättens beslut får inte
överklagas.
Ett beslut om ersättningsskyl-
dighet som fattats av en sådan
chef i Försvarsmakten som av-
ses i 20 §, av en annan myndig-
het än Försvarsmakten, eller av
en kommun, ett landsting eller
52 §
53 §
55 §
62 §
Föreslagen lydelse
Vid överklagande gäller ären-
delagen (1995:000) om inte an-
nat föreskrivs i denna lag.
Vid handläggningen av ären-
det består tingsrätten av en ju-
ristdomare. Om det finns sär-
skilda skäl får dock tingsrätten
bestå av en juristdomare och tre
nämndemän.
Ett beslut av hovrätten får inte
överklagas.
Ett beslut om ersättningsskyl-
dighet som fattats av en sådan
chef i Försvarsmakten som av-
ses i 20 §, av en annan myndig-
het än Försvarsmakten, eller av
en kommun, ett landsting eller
245
en kyrklig kommun får överkla-
gas av den disciplinansvarige
hos tingsrätten. Bestämmelserna
i 50-53 §§, 55 § första stycket
första meningen och andra
stycket samt 56 § gäller vid så-
dant överklagande.
Om överklagandet hos tings-
rätten avser endast frågan om
ersättningsskyldighet, skall dock
vad som är föreskrivet om rätte-
gången i tvistemål tillämpas.
Avser talan ett beslut om både
disciplinpåföljd och ersättnings-
skyldighet, skall tingsrätten, om
den disciplinansvarige begär det
eller det annars finns skäl för
det, handlägga frågan om er-
sättningsskyldighet som särskilt
mål i den för tvistemål före-
skrivna ordningen.
en kyrklig kommun får överkla-
gas av den disciplinansvarige till
tingsrätten. Bestämmelserna i
50-53 §§ samt 55 § första
stycket första meningen och
andra stycket gäller vid sådant
överklagande.
Prop. 1995/96:115
Bilaga 1
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996. Har ett mål om ersätt-
ningsskyldighet redan inletts vid tingsrätt när lagen träder i kraft gäller
dock fortfarande äldre bestämmelser.
246
Härigenom föreskrivs att 48, 50 och 51 §§ marknadsföringslagen
(1995:000)’ skall ha följande lydelse.
Prop. 1995/96:115
Bilaga 1
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
48 §
Vid handläggning av ärenden
som avses i 42 § andra stycket
skall Stockholms tingsrätt ha
den sammansättning som anges i
45 § första stycket. Vid hand-
läggning som avses i 3 och 4 §§
lagen (1946:807) om handlägg-
ning av domstolsärenden skall
tingsrätten dock bestå av en lag-
faren domare. I sådana fall får
även en ekonomisk expert delta i
tingsrätten.
Vid handläggning av ärenden
som anges i 42 § andra stycket
skall Stockholms tingsrätt bestå
av en juristdomare eller av en
juristdomare och en ekonomisk
expert. Om det finns särskilda
skäl får tingsrätten dock ha den
sammansättning som anges i
45 § första stycket.
50 §
Om något annat inte följer av denna lag, skall föreskrifterna i rätte-
gångsbalken om tvistemål där förlikning om saken inte är tillåten tilläm-
pas på mål om förbud eller åläggande enligt 14, 15 eller 17 § och mål
om marknadsstömingsavgift enligt 22 §.
I mål om skadestånd enligt 29 § gäller vad som är föreskrivet i rätte-
gångsbalken om tvistemål där förlikning om saken är tillåten.
Vid Stockholms tingsrätt skall
lagen (1946:807) om handlägg-
ning av domstolsärenden tilläm-
pas i ärenden som avses i 42 §
andra stycket, om något annat
inte följer av denna lag.
Vad som sägs i 49, 50 och 52
kap. rättegångsbalken om hov-
rätten skall i mål och ärenden
enligt denna lag i stället gälla
Marknadsdomstolen.
I ärenden som avses i 42 §
andra stycket gäller ärendelagen
(1995:000), om något annat inte
följer av denna lag.
§
Vad som sägs i 49, 50 och 52
kap. rättegångsbalken och i
ärendelagen (1995:000) om
hovrätten skall i mål och ären-
den enligt denna lag i stället
gälla Marknadsdomstolen.
Lydelse enligt prop. 1994/95:123.
247
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
Prop. 1995/96:115
Bilaga 1
248
|
27 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:000) om |
Prop. 1995/96:115 Bilaga 1 |
Härigenom föreskrivs att 13 § lagen (1995:000) om ändring i bötes-
verkställighetslagen (1979:189) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
48 §
Åklagaren i den ort där den
bötfällde finns får överklaga ett
förordnande av en kronofogde-
myndighet enligt 12 § hos tings-
rätten i samma ort. Överklagan-
det skall ha kommit in till rätten
Åklagaren i den ort där den
bötfällde finns får överklaga ett
förordnande av en kronofogde-
myndighet enligt 12 § hos tings-
rätten i samma ort. Överklagan-
det skall ha kommit in till kro-
inom tre veckor från den dag då
åklagaren fick del av beslutet. I
ärendet tillämpas lagen
(1946:807) om handläggning av
domstolsärenden. Därvid skall i
fråga om överklagandet gälla
vad som i den lagen sägs om
ansökan. Vid annan handlägg-
ning än som sägs i 3 eller 4 §
samma lag skall rätten bestå av
en lagfaren domare och nämnd.
Kronofogdemyndighetens beslut att inte meddela förordnande enligt
12 § får inte överklagas. Den bötfällde får dock begära prövning av
beslutet i samband med klagan över utmätning.
nofogdemyndigheten inom tre
veckor från den dag då åklaga-
ren fick del av beslutet. Vid
överklagande gäller i övrigt
ärendelagen (1995:000). Vid
handläggningen av ärendet be-
står tingsrätten av en juristdo-
mare. Om det finns särskilda
skäl får dock tingsrätten bestå
av en juristdomare och tre
nämndemän.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
249
Efter remiss har yttrande över promemorian avgetts av Risdagens
ombudsmän, Justitiekanslem, Svea hovrätt, Hovrätten över Skåne och
Blekinge, Hovrätten för Övre Norrland, Huddinge tingsrätt, Stockholms
tingsrätt, Örebro tingsrätt, Ronneby tingsrätt, Malmö tingsrätt, Göte-
borgs tingsrätt, Karlstads tingsrätt, Sandvikens tingsrätt, Umeå tingsrätt,
Haparanda tingsrätt, Kammarrätten i Sundsvall, Länsrätten i Göteborgs
och Bohus län, Domstolsverket, Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen,
Statskontoret, Riksrevisionsverket, Riksskatteverket, Juridiska fakultets-
nämnden vid Stockholms universitet, Konkurrensverket, Patent- och
registreringsverket, Kammarkollegiet, Konsumentombudsmannen, Sve-
riges advokatsamfund, Sveriges Domareförbund, Sjöassuradöremas
förening, Dispaschören Jan Sandström, Stockholms överförmyndar-
nämnd, Överförmyndamämnden i Sundbyberg, Hovrätten för Västra
Sverige.
Prop. 1995/96:115
Bilaga 2
250
Härigenom föreskrivs att 19 kap. 20 § ärvdabalken1 skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
19 kap.
20 §
Förordnande att vara testamentsexekutör skall, såvitt ej annat framgår
av testamentet, anses innefatta bemyndigande att företaga alla för boets
Prop. 1995/96:115
Bilaga 3
utredning erforderliga åtgärder.
Vad i 14-16, 18 och 19 §§
sagts om boutredningsman skall
äga motsvarande tillämpning å
testamentsexekutör ävensom å
den som genom testamente for-
ordnats att allenast i viss del
verkställa utredningen efter den
döde; och skall jämväl om ent-
ledigande gälla vad om boutred-
ningsman är stadgat.
Vad i 14-16, 18 och 19 §§
sagts om boutredningsman skall
äga motsvarande tillämpning å
testamentsexekutör ävensom å
den som genom testamente for-
ordnats att allenast i viss del
verkställa utredningen efter den
döde; och skall jämväl om ent-
ledigande gälla vad om boutred-
ningsman är stadgat. Person
som avses i detta stycke behöver
dock inte underrätta rätten om
vem som tillställts årsredovis-
ning ernligt 14 a §.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
1 Balken omtryckt 1981:359.
251
Härigenom föreskrivs att 1-3 §§ lagen (1845:50 s. 1) om handel med
lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva, skall ha följande
lydelse.
Prop. 1995/96:115
Bilaga 3
Nuvarande lydelse
1 §
Vill den, som tillhandlar sig
lösören och tillåter, att desamma
få i säljarens vård kvarbliva, att
vad han tillhandlat sig skall fre-
das från utmätning för säljarens
skuld och i händelse av dennes
konkurs från boets tillgångar
avskiljas, upprätte skriftlig av-
handling om köpet med förteck-
ning å de köpta persedlarna och
vittnens underskrift. Han skall
inom en vecka därefter i ortstid-
ning inom den ort, där säljaren
bor, låta införa kungörelse om
avhandlingen med uppgift om
säljarens och köparens namn
och yrken, dagen då köpe-
avhandlingen blivit uppgjord
samt köpeskillingens belopp.
Avhandlingen jämte bevis om
att kungörelsen införts i orts-
tidning skall dels inom åtta
dagar från den dag då kun-
görelsen skedde uppvisas för
kronofogdemyndigheten i det
län där egendomen finns, och i
bestyrkt avskrift tillställas myn-
digheten, dels inom
en månad från samma dag före-
tes inför tingsrätten i den ort där
egendomen finns till intagande i
dess protokoll.
Föreslagen lydelse
Vill den, som tillhandlar sig
lösören och tillåter, att desamma
få i säljarens vård kvarbliva, att
vad han tillhandlat sig skall fre-
das från utmätning för säljarens
skuld och i händelse av dennes
konkurs från boets tillgångar
avskiljas, upprätte skriftlig av-
handling om köpet med förteck-
ning å de köpta persedlarna och
vittnens underskrift. Han skall
inom en vecka därefter i ortstid-
ning inom den ort, där säljaren
bor, låta införa kungörelse om
avhandlingen med uppgift om
säljarens och köparens namn
och yrken, dagen då köpeav-
handlingen blivit uppgjord samt
köpeskillingens belopp. Avhand-
lingen jämte bevis om att kun-
görelsen införts i ortstidning
skall inom åtta dagar från den
dag då kungörelsen skedde upp-
visas för kronofogdemyndighe-
ten i det län där egendomen
finns, och i bestyrkt avskrift till-
ställas myndigheten.
252
Tingsrätten för förteckning
över uppvisade och inprotokolle-
rade köpeavhandlingar.
2 §2 Prop. 1995/96:115
Kronofogdemyndigheten för Bilaga 3
förteckning över uppvisade kö-
peavhandlingar.
3 §’
Är köpeavhandling så upprät-
tad och behandlad, som i 1 §
sägs, men inträffar utmätning
inom trettio dagar efter det av-
handlingen inför rätten före-
teddes, eller försätts säljaren i
konkurs efter ansökning, som
gjorts inom sagda tid, är den
sålda egendomen ej fredad från
att utmätas eller att räknas till
konkursboet. Detsamma gäller,
när ansökan om förordnande av
god man enligt ackordslagen
(1970:847) gjorts inom nämnda
tid och konkurs följt på an-
sökan, som gjorts inom tre
veckor från det att verkan av
godmansförordnandet förföll
eller, när förhandling om of-
fentligt ackord följt, ackordsfrå-
gan avgjordes. Görs efter ut-
gången av den i första punkten
angivna tiden jäv mot köpeav-
handling, vilken är så upprättad
och behandlad, som nyss sagts,
är, om jävet görs vid utmät-
ningstillfalle, fordringsägaren
skyldig att, om han vill
fullfölja jävet, inom en månad
därefter väcka talan mot såväl
säljaren som köparen vid den
tingsrätt som avses i 1 §. Gör
han inte det, har han förlorat sin
talan. Godset skall genast beläg-
gas med kvarstad och sökanden
skall, om han vill att åtgärden
Är köpeavhandling så upprät-
tad och behandlad, som i 1 §
sägs, men inträffar utmätning
inom trettio dagar efter det av-
handlingen uppvisades för kro-
nofogdemyndigheten i den län
där egendomen finns, eller för-
sätts säljaren i konkurs efter an-
sökning, som gjorts inom sagda
tid, är den sålda egendomen ej
fredad från att utmätas eller att
räknas till konkursboet. Detsam-
ma gäller, när ansökan om för-
ordnande av god man enligt
ackordslagen (1970:847) gjorts
inom nämnda tid och konkurs
följt på ansökan, som gjorts
inom tre veckor från det att ver-
kan av godmansförordnandet
förföll eller, när förhandling om
offentligt ackord följt, ackords-
frågan avgjordes. Görs efter
utgången av den i första punkten
angivna tiden jäv mot köpe-
avhandling, vilken är så upp-
rättad och behandlad, som nyss
sagts, är, om jävet görs vid
utmätningstillfälle, fordringsäga-
ren skyldig att, om han vill full-
följa jävet, inom en månad där-
efter väcka talan mot såväl säl-
jaren som köparen vid tingsrät-
ten i den ort där egendomen
finns. Gör han inte det, har han
förlorat sin talan. Godset skall
2 Senaste lydelse 1977:673.
3 Senaste lydelse 1988:386.
253
skall bestå, inom fjorton dagar
efter utmätningsförrättningen
hos kronofogdemyndigheten
ställa full borgen för den kost-
nad och skada, som kan orsakas
av kvarstaden. Var säljarens
egendom avträdd till konkurs,
skall vad om återvinning av lös
egendom till konkursbo är stad-
gat i 4 kap. 19 och 20 §§ kon-
kurslagen (1987:672) äga mot-
svarande tillämpning.
genast beläggas med kvarstad
och sökanden skall, om han vill
att åtgärden skall bestå, inom
fjorton dagar efter utmätnings-
förrättningen hos kronofogde-
myndigheten ställa full borgen
för den kostnad och skada, som
kan orsakas av kvarstaden. Var
säljarens egendom avträdd till
konkurs, skall vad om återvin-
ning av lös egendom till kon-
kursbo är stadgat i 4 kap. 19
och 20 §§ konkurslagen
(1987:672) äga motsvarande
tillämpning.
Prop. 1995/96:115
Bilaga 3
Vad som nu sagts om konkurs äger motsvarande tillämpning om i
stället offentligt ackord festställes. I fråga om talan med anledning av
ackordsforhandling äga 17 och 18 §§ ackordslagen (1970:847) motsva-
rande tillämpning.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993. Beträffande köpeavhand-
ling som företetts för tingsrätt före ikraftträdandet gäller äldre bestäm-
melser.
254
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1981:131) om kallelse på
okända borgenärer
dels att 4 och 5 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 5 a §, av följande
lydelse.
Prop. 1995/96:115
Bilaga 3
Nuvarande lydelse
Ansökan om kallelse på okän-
da borgenärer görs vid den
tingsrätt där gäldenären bör sva-
ra i tvistemål i allmänhet eller,
om gäldenären är avliden, där
han hade bort svara i sådana
mål.
Föreslagen lydelse
Ansökan om kallelse på okän-
da borgenärer görs hos krono-
fogdemyndigheten i det län där
gäldenären bör svara vid dom-
stol i tvistemål i allmänhet eller,
om gäldenären är avliden, där
han hade bort svara vid domstol
i sådana mål.
Sökanden skall bifoga en förteckning över gäldenärens kända borgenä-
rer och såvitt möjligt ange deras adress.
Kallelse på gäldenärens okän-
da borgenärer utfärdas av rätten
med föreläggande för dem att
skriftligen anmäla sina ford-
ringar till rätten senast sex
månader från dagen för kallel-
sen.
Kallelsen skall skyndsamt
kungöras i Post- och Inrikes
Tidningar. Vidare skall rätten
senast en månad före anmäl-
ningstidens utgång skicka under-
rättelser om kallelsen till krono-
fogdemyndigheten i länet och till
alla
borgenärer som har tagits upp i
förteckningen över kända bor-
genärer och som har känd
adress.
Kallelse på gäldenärens okän-
da borgenärer utfärdas av
kronofogdemyndigheten med
föreläggande för dem att skrift-
ligen anmäla sina fordringar till
kronofogdemyndigheten senast
sex månader från dagen för
kallelsen.
Kallelsen skall skyndsamt
kungöras i Post- och Inrikes
Tidningar. Vidare skall krono-
fogdemyndigheten senast en må-
nad före anmälningstidens ut-
gång skicka underrättelser om
kallelsen till alla borgenärer som
har
tagits upp i förteckningen över
kända borgenärer och som har
känd adress.
4 Senaste lydelse 1988:396.
255
5a §
I fråga om kronofogemyndig-
hetens beslut enligt denna lag
tillämpas bestämmelserna i ut-
sökningsbalken om överklagande
av utmätning i allmänhet.
Prop. 1995/96:115
Bilaga 3
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993. Ansökningar om kallelse
på okända borgenärer som har gjorts före ikraftträdandet handläggs
enligt äldre bestämmelser.
256
Härigenom föreskrivs följande.
Lagens tillämpningsområde
1 §
Denna lag gäller handläggningen i tingsrätt, hovrätt och Högsta domsto-
len av sådana rättsvårdsärenden som skall tas upp av en tingsrätt och
som inte skall handläggas enligt rättegångsbalken.
2§
Om en annan lag än förvaltningslagen (1986:223) innehåller en bestäm-
melse som avviker från denna lag, gäller den bestämmelsen.
Domstolarnas sammansättning m.m.
3 §
I fråga om domstolar och domare tillämpas 1-4 kap. rättegångsbalken.
Vid handläggningen av ett ärende består tingsrätten av en juristdomare.
Om det finns särskilda skäl med hänsyn till ärendets beskaffenhet, får
tingsrätten dock bestå av tre sådana domare. När det gäller hovrättens
sammansättning tillämpas rättegångsbalkens bestämmelser för tvistemål.
Vid omröstning tillämpas 16 eller 29 kap. rättegångsbalken. En skilj-
aktig mening skall antecknas.
Att även sådana anställda i en tingsrätt som inte är juristdomare får
handlägga vissa ärenden enligt denna lag framgår av andra lagar. När
en sådan anställd handlägger ett ärende gäller reglerna om jäv i 4 kap.
13 § rättegångsbalken.
Hur ärendet inleds vid tingsrätten
4§
Den som vill inleda ett ärende vid tingsrätten genom anmälan, ansökan,
överklagande eller på annat sätt skall göra detta skriftligen. För vissa
slags ärenden får regeringen bestämma att det i stället får göras
elektroniskt.
5 §
En enskild parts första skrivelse till tingsrätten skall innehålla uppgifter
om partens
1. namn, yrke och personnummer eller organisationsnummer,
2. postadress och adress till arbetsplats samt i förekommande fall an-
nan adress där parten kan anträffas för delgivning,
Prop. 1995/96:115
Bilaga 4
257
17 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 115
3. telefonnummer till bostaden och arbetsplatsen, med undantag for
nummer som avser ett hemligt telefonabonnemang som behöver uppges
endast om tingsrätten begär det, och
4. förhållanden i övrigt av betydelse for delgivning med parten.
Om den enskilde har en ställföreträdare, skall motsvarande uppgifter
lämnas även om ställföreträdaren. Har den enskilde utsett ombud, skall
ombudets namn, postadress och telefonnummer anges.
Finns det en enskild motpart i ärendet, skall den som inleder ärendet
lämna uppgifter om motparten i de hänseenden som anges i första och
andra styckena. Uppgift om motpartens eller dennes ställföreträdares
yrke, arbetsplats, telefonnummer och ombud behöver dock lämnas en-
dast om uppgiften är tillgänglig utan särskild utredning för den som
inleder ärendet. Saknar motparten känd adress, skall uppgift lämnas om
den utredning som gjorts för att fastställa detta.
Uppgifterna skall gälla förhållandena när uppgifterna lämnas till tings-
rätten. Om något av dessa förhållanden ändras eller om en uppgift är
ofullständig eller felaktig, skall det genast anmälas till tingsrätten.
6§
En ansökan skall innehålla uppgifter om
1. det som yrkas,
2. de omständigheter som åberopas till stöd för yrkandet och
3. de bevis som åberopas och det som skall styrkas med vaije särskilt
bevis.
Ett överklagande skall innehålla uppgifter om
1. det beslut som överklagas,
2. i vilken del beslutet överklagas och den ändring i beslutet som
yrkas,
3. grunderna för överklagandet och i vilket avseende skälen för be-
slutet enligt klagandens mening är oriktiga och
4. de bevis som åberopas och det som skall styrkas med vaije särskilt
bevis.
Skriftliga bevis skall ges in samtidigt med ansökan eller överklagan-
det.
7§
När ett beslut av en förvaltningsmyndighet överklagas till tingsrätten
skall överklagandet ges in till den myndighet som har meddelat beslutet.
Överklagandet skall ha kommit in till myndigheten inom tre veckor från
dagen för beslutet.
8§
Har ett överklagande getts in till tingsrätten i stället för till den
förvaltningsmyndighet som meddelat det överklagade beslutet, skall
tingsrätten överlämna överklagandet till myndigheten. Överklagandet
skall anses ha kommit in till myndigheten den dag det kom in till tings-
rätten.
Om tingsrätten i annat fall i samband med att ett ärende inleds finner
att den inte är behörig att handlägga ärendet, skall tingsrätten lämna
Prop. 1995/96:115
Bilaga 4
258
över den skrivelse genom vilken ärendet inletts till en domstol som är
behörig, om den som inlett ärendet inte har något att invända mot detta.
Skrivelsen skall anses ha kommit in till den senare domstolen samma
dag som den kom in till den tingsrätt som först tog emot skrivelsen.
Brister i en inledande skrivelse m.m.
9§
Om den skrivelse genom vilken ärendet inletts innehåller brister, får
domstolen förelägga parten att avhjälpa dem inom en viss tid. Har före-
skriven avgift inte betalats, skall parten föreläggas att betala. När det
finns anledning till det skall domstolen förelägga parten att ge in ett
bevis om sin behörighet att inleda ärendet vid domstolen eller om vem
som är ställföreträdare för en part. Om ärendet inte kan prövas i sak
utan att föreläggandet följts, skall parten upplysas om detta.
10 §
Följs inte ett föreläggande enligt 9 §, skall tingsrätten avvisa anmälan,
ansökan eller överklagandet,
1. om bristerna är sådana att den skrivelse genom vilken ärendet in-
letts inte kan läggas till grund för någon prövning i sak,
2. om bristerna avser föreskrifterna i 6 § och inte har endast ringa be-
tydelse för frågan om delgivning eller
3. om föreskriven avgift inte har betalats.
Avvisning skall ske även när det finns något annat hinder för pröv-
ningen. Frågan om ett överklagande har kommit in i rätt tid skall dock
prövas av tingsrätten endast när en förvaltningsmyndighet har beslutat
om avvisning på den grunden och myndighetens beslut överklagas till
tingsrätten.
Beslutsmyndighetens ställning vid överklagande
H §
Om en enskild överklagar en förvaltningsmyndighets beslut, är förvalt-
ningsmyndigheten motpart till den enskilde.
Allmänt om handläggningen av ärenden
12 §
Domstolen skall se till att ärendet blir så utrett som dess beskaffenhet
kräver och att inget onödigt dras in i ärendet. Genom frågor och påpe-
kanden skall domstolen försöka avhjälpa otydligheter och ofullständig-
heter i parternas framställningar.
Prop. 1995/96:115
Bilaga 4
13 §
Förfärandet hos domstolen är skriftligt.
259
I förfarandet bör det ingå sammanträde när detta kan antas vara till
fördel för utredningen eller främja ett snabbt avgörande av ärendet.
Domstolen kan begränsa ett sammanträde till att utreda parternas
ståndpunkter i ärendet, till att ta upp muntlig bevisning eller på det sätt
som annars är lämpligt.
14 §
Domstolen skall hålla sammanträde, om det begärs av en enskild part.
Sammanträde behöver dock inte hållas om ärendet inte skall prövas i
sak, om avgörandet inte går parten emot eller om ett sammanträde på
grund av någon annan särskild omständighet inte behövs.
Prop. 1995/96:115
Bilaga 4
Skriftväxlingen
15 §
Om det i ärendet finns en motpart, skall domstolen förelägga motparten
att svara inom en viss tid. I föreläggandet skall det tas in en upplysning
om att ärendet kan komma att avgöras även om det inte kommer in
något svar till domstolen.
Första stycket gäller inte,
1. om det saknas anledning att anta att ärendet till någon del kommer
att avgöras till motpartens nackdel eller
2. om motparten är en sådan förvaltningsmyndighet som avses i 11 §
och ett föreläggande är onödigt.
16 §
Den som förelagts att svara skall göra det skriftligen, om inte domstolen
bestämmer att svaret får lämnas muntligen.
I svaret skall parten ange om yrkandena i ärendet eller, när ärendet
har inletts genom en anmälan, den åtgärd som ärendet gäller medges
eller inte medges. Om yrkandena eller åtgärden inte medges, skall
parten ange skälen för detta och de bevis som åberopas. Skriftliga bevis
skall ges in till domstolen.
17 §
Domstolen får förelägga den som inlett ärendet vid domstolen att inom
en viss tid yttra sig skriftligen över motpartens svar. I föreläggandet
skall det tas in en upplysning om att ärendet kan komma att avgöras
även om det inte kommer in något sådant yttrande till domstolen.
Sammanträde
18 §
Till ett sammanträde skall domstolen kalla den som är part. En myndig-
het som är motpart enligt 11 § behöver dock inte kallas annat än om
domstolen finner att myndighetens närvaro behövs för utredningen i
ärendet. Myndigheten skall dock alltid underrättas om sammanträdet.
260
I kallelsen skall det tas in en upplysning om betydelsen enligt 20 § av
att parten uteblir från sammanträdet. Om domstolen finner att en part
bör infinna sig personligen, får domstolen föreskriva vite.
19 §
Ett sammanträde får hållas på telefon, om det är lämpligt med hänsyn
till sammanträdets ändamål och övriga omständigheter eller om ett sam-
manträde inför domstolen skulle medföra kostnader och olägenheter
som inte står i rimligt förhållande till betydelsen av att sammanträdet
hålls inför domstolen.
För sammanträden som hålls på telefon gäller inte bestämmelserna i
18 §.
20 §
Att en part uteblir från ett sammanträde hindrar inte att domstolen hand-
lägger och avgör ärendet. Om det i tingsrätt är den som inlett ärendet
eller i högre domstol klaganden som uteblir, får ärendet avskrivas från
vidare handläggning.
21 §
I fråga om offentlighet och ordning vid ett sammanträde tillämpas
5 kap. 1-5 och 9 §§ rättegångsbalken.
Under sammanträdet skall det föras anteckningar om vad som
förekommer vid detta när det gäller yrkanden, medgivanden, bestri-
danden, åberopanden, invändningar och erkännanden samt om den
utredning som läggs fram vid sammanträdet. Har sammanträdet
begränsats enligt 13 §, skall även det antecknas.
Parters rätt att få del av uppgifter
22 §
Ett ärende får inte avgöras utan att den som är part har fått kännedom
om en uppgift som har tillförts ärendet genom någon annan än parten
och har fått tillfälle att yttra sig över uppgiften.
Domstolen får dock avgöra ärendet utan att ha iakttagit detta
1. om avgörandet inte går parten emot,
2. om uppgiften saknar betydelse eller
3. om det av någon annan anledning är uppenbart obehövligt att par-
ten får kännedom om uppgiften.
I fråga om en myndighet som är motpart enligt 11 § behöver första
stycket inte tillämpas, om detta är onödigt.
Bevisning
23 §
I fråga om bevisning i allmänhet tillämpas 35 kap. 1-7 och 10-12 §§
rättegångsbalken.
Prop. 1995/96:115
Bilaga 4
261
Skriftliga handlingar vilka åberopas som bevis skall ges in till domsto-
len utan dröjsmål. Detsamma gäller sådana föremål vilka åberopas som
bevis och kan flyttas till domstolen. Om det behövs får domstolen före-
lägga den part som åberopat beviset att inom en viss tid ge in detta. I
föreläggandet skall det tas in en upplysning om att ärendet kan komma
att avgöras även om parten inte gett in beviset.
24 §
Vid sammanträde får vittnesförhör hållas. Förhöret får hållas under ed.
I övrigt tillämpas 36 kap. 1-18 och 20-25 §§ rättegångsbalken på
förhöret.
Förhöret får hållas på telefon om det är lämpligt med hänsyn till
bevisningens art och övriga omständigheter eller om bevisupptagning
vid ett sammanträde inför domstolen skulle medföra kostnader eller
olägenheter som inte står i rimligt förhållande till betydelsen av att
bevisningen tas upp på sådant sätt. Vid bevisupptagning på telefon
gäller inte rättegångsbalkens bestämmelser om kallelser och föreläggan-
den och om påföljder för utevaro.
25 §
I fråga om skriftliga bevis tillämpas 38 kap. 1-5 och 7-9 §§ rätte-
gångsbalken. I fråga om syn tillämpas 39 kap. 1 och 4-5 §§ rätte-
gångsbalken. I fråga om sakkunnig tillämpas 40 kap. 1-20 §§ rätte-
gångsbalken, dock inte hänvisningen i 11 § till 36 kap. 9 § andra
stycket rättegångsbalken. Förhör med sakkunniga får hållas på telefon
enligt 24 § andra stycket.
Säkerhetsåtgärder och inhibition
26 §
Om det är av synnerlig vikt, får domstolen för tiden intill dess att
ärendet har avgjorts besluta om sådana åtgärder som säkerställer det
som ärendet gäller. Den som åtgärden rör skall dessförinnan ha fått
tillfälle att yttra sig, om det inte är fara i dröjsmål. Beslutet får när som
helst ändras.
En domstol som skall pröva ett överklagande får besluta att det över-
klagade beslutet tills vidare inte får verkställas och även i övrigt besluta
tills vidare rörande saken.
Beslut
27 §
Domstolens beslut skall grundas på det som handlingarna innehåller och
det som i övrigt har förekommit i ärendet.
Om ärendet har inletts genom en ansökan eller ett överklagande, får
det beslut genom vilket ärendet avgörs inte gå utöver det som yrkats.
När det finns särskilda skäl får dock domstolen även utan yrkande be-
Prop. 1995/96:115
Bilaga 4
262
sluta till det bättre för en enskild part, om det inte är till nackdel för
något motstående enskilt intresse.
28 §
Av ett beslut genom vilket domstolen avgör ärendet skall de skäl som
bestämt utgången framgå, om beslutet går någon part emot. Detsamma
gäller andra beslut, om det behövs. I ett beslut som innebär att ett över-
klagat beslut fastställs behöver skälen anges endast om de avviker från
skälen i det överklagade beslutet.
29 §
Det beslut genom vilket domstolen avgör ärendet skall sändas till parter-
na samma dag som beslutet meddelas eller, om beslutet meddelas vid ett
sammanträde, inom en vecka från sammanträdet. Om det finns en skilj-
aktig mening skall den bifogas.
30 §
I de fåll där ett beslut kan överklagas skall parterna få upplysning om
detta. Innebär beslutet att ärendet avgjorts skall parterna få upplysning
om vad de skall iaktta vid ett överklagande. Om ärendet inte har
avgjorts, lämnas upplysningen efter begäran från en part. Krävs det
prövningstillstånd vid överklagande, skall parterna få upplysning även
om detta och om de grunder på vilka sådant tillstånd kan meddelas.
Omedelbar verkställighet
31 §
I fråga om omedelbar verkställighet av domstolens beslut tillämpas 17
kap. 14 § rättegångsbalken. Ett beslut enligt 26 § får verkställas ome-
delbart.
Rättegångskostnader
32 §
I ett ärende där enskilda är motparter till varandra får domstolen med
tillämpning av 18 kap. rättegångsbalken förplikta den ena parten eller
dennes ställföreträdare, ombud eller biträde att ersätta den andra parten
för dennes kostnader i ärendet eller det som i domstolen betalats av
allmänna medel.
Rättelse av skrivfel och liknande
33 §
Ett beslut som innehåller en uppenbar oriktighet till följd av domstolens
eller någon annans skrivfel, räknefel eller liknande förbiseende får
rättas av domstolen.
Prop. 1995/96:115
Bilaga 4
263
Om domstolen av misstag inte har fattat ett beslut som skulle ha
meddelats i samband med ett avgörande, får domstolen komplettera sitt
avgörande i det hänseendet inom två veckor från det att avgörandet
meddelades.
Om det inte är uppenbart obehövligt skall parterna få tillfälle att yttra
sig innan rättelse eller komplettering sker. Rättelsen eller komplette-
ringen skall om möjligt antecknas på varje exemplar av beslutet.
Omprövning av beslut
34 §
Om en tingsrätt i ett ärende som inletts på annat sätt än genom över-
klagande finner att ett beslut som den har meddelat är uppenbart oriktigt
på grund av nya omständigheter eller av någon annan anledning, skall
domstolen ändra beslutet, om det kan ske snabbt och enkelt och utan att
det blir till nackdel for någon enskild part (omprövning).
Skyldigheten att ompröva beslutet gäller även om beslutet överklagas.
Skyldigheten gäller dock inte om tingsrätten redan har överlämnat hand-
lingarna i ärendet till en högre domstol eller om det i annat fåll finns
särskilda skäl mot att tingsrätten ändrar sitt beslut.
Omprövning får inte ske, om frågan om omprövning kommer upp
först sedan tiden för överklagande av beslutet har gått ut.
35 §
Ett överklagande av en tingsrätts beslut förfaller, om tingsrätten själv
efter omprövning enligt 34 § ändrar beslutet så som klaganden begär. I
så fåll tillämpas inte 38 § fjärde stycket.
Ändrar domstolen beslutet på annat sätt än klaganden begär, skall
överklagandet anses omfåtta det nya beslutet, om inte avvisning skall
ske enligt 38 § fjärde stycket.
Allmänt om överklagande av domstolens beslut
36 §
Ett beslut får överklagas av den som beslutet rör, om det har gått
honom eller henne emot.
37 §
Ett beslut som inte innebär att ärendet avgörs får överklagas endast i
samband med överklagande av ett beslut som innebär att ärendet
avgörs. Överklagande får dock ske särskilt, när domstolen
1. ogillat en invändning om jäv mot någon ledamot av domstolen eller
en invändning om att det finns ett hinder for ärendets prövning,
2. avvisat ett ombud eller ett biträde,
3. beslutat om säkerställande av det som ärendet gäller eller beslutat
att ett överklagat beslut tills vidare inte får verkställas eller i övrigt
beslutat rörande saken,
Prop. 1995/96:115
Bilaga 4
264
4. förelagt någon att medverka på annat sätt än genom inställelse inför
domstolen och en underlåtenhet att följa föreläggandet kan medföra sär-
skild påföljd för honom eller henne,
5. vid prövning enligt 3 kap. 3 § andra stycket 4 eller 5 tryckfrihets-
förordningen eller 2 kap. 3 § andra stycket 4 eller 5 yttrandefrihets-
gnindlagen funnit det vara av synnerlig vikt att en uppgift som avses
där lämnas vid vittnesförhör,
6. beslutat om undersökning eller omhändertagande av person eller
egendom eller om någon annan liknande åtgärd,
7. utdömt vite eller någon annan påföljd för underlåtenhet att följa
föreläggande eller straff för förseelse i förfarandet eller förklarat att
någon skall ersätta en kostnad för förfärandet,
8. beslutat i en fråga som gäller ersättning för någons medverkan i
ärendet eller
9. beslutat i annat fell än som avses i 7 i en fråga som gäller
rättshjälp enligt rättshjälpslagen (1972:429).
Ett beslut genom vilket ärendet återförvisas till en lägre domstol eller
till en förvaltningsmyndighet får överklagas endast om beslutet inne-
fattar avgörande av någon fråga som inverkar på ärendets utgång.
38 §
Den som vill överklaga ett beslut skall göra detta skriftligen. Skrivelsen
skall ha kommit in till den domstol som meddelat beslutet inom tre
veckor från dagen för beslutet
1. om beslutet innebär att ärendet avgjorts,
2. om beslutet har meddelats vid ett sammanträde eller
3. om det vid ett sammanträde har angetts när beslutet kommer att
meddelas.
I annat fell är klagotiden tre veckor från den dag då klaganden fick
del av beslutet.
Om prövningstillstånd krävs, skall klaganden ange de omständigheter
som åberopas till stöd för att sådant tillstånd skall meddelas.
Den domstol som meddelat beslutet prövar om överklagandet har
gjorts i rätt tid och skall avvisa ett överklagande som har gjorts för
sent. Om överklagandet inte avvisas, skall det tillsammans med övriga
handlingar i ärendet sändas över till den domstol som skall pröva över-
klagandet.
Vid överklagande tillämpas i övrigt bestämmelserna i 5 § andra och
tredje styckena, 8 § första stycket samt 9 och 10 §§.
överklagande av tingsrättsbeslut
39 §
Tingsrättens beslut överklagas till hovrätten.
I de fell det är särskilt föreskrivet får hovrätten pröva ett över-
klagande endast om hovrätten har meddelat prövningstillstånd.
Prövningstillstånd får meddelas endast om
Prop. 1995/96:115
Bilaga 4
265
1. det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet
prövas av högre domstol,
2. anledning förekommer till ändring i det slut till vilket tingsrätten
kommit eller
3. det annars finns synnerliga skäl att pröva överklagandet.
I fråga om meddelade prövningstillstånd skall 54 kap. 11 § tredje
stycket rättegångsbalken tillämpas. Meddelas inte prövningstillstånd står
tingsrättens beslut fast. En upplysning om detta skall tas in i hovrättens
beslut.
överklagande av hovrättsbeslut
40 §
Hovrättens beslut överklagas till Högsta domstolen.
Högsta domstolen får pröva överklagandet endast om Högsta domsto-
len har meddelat prövningstillstånd. Detta gäller dock inte vid överkla-
gande av ett beslut om avvisning av ett överklagande av ett hovrättsbe-
slut.
I fråga om prövningstillstånd tillämpas bestämmelserna i 54 kap.
rättegångsbalken.
41 §
Om ärendet i tingsrätten har inletts genom ett överklagande, skall
sådana omständigheter eller bevis som klaganden åberopar först i Hög-
sta domstolen beaktas endast om det finns särskilda skäl.
Särskilda rättsmedel
42 §
I fråga om särskilda rättsmedel mot beslut enligt denna lag eller mot
beslut som vid överklagande skulle ha prövats enligt denna lag tillämpas
58 kap. 1 och 4-8 §§, 10 a § första stycket, 11 och 12 §§, 13 § första
meningen samt 59 kap. 1-3 §§ och 5 § första stycket rättegångsbalken.
Om det finns synnerliga skäl, får resning eller undanröjande på grund
av domvilla beviljas även under andra omständigheter än som sägs där.
Straff, vite och hämtning
43 §
I fråga om straff för en förseelse under förfarandet och för brott mot
tystnadsplikt som ålagts av domstolen tillämpas 9 kap. 5 och 6 §§ rätte-
gångsbalken.
I fråga om vite och hämtning tillämpas 9 kap. 7-10 §§ rättegångs-
balken.
Domstolen skall självmant ta upp frågor om ansvar för rättegångsfÖr-
seelse och om utdömande av vite som förelagts med stöd av denna lag.
Prop. 1995/96:115
Bilaga 4
266
Inkommande handlingar
44 §
En handling anses ha kommit in till domstolen den dag då handlingen
eller en avi om betald postförsändelse som innehåller handlingen anlänt
till domstolen eller kommit en behörig tjänsteman till handa. Under-
rättas domstolen särskilt om att ett meddelande till domstolen anlänt till
ett telebefordringsföretag, anses meddelandet ha kommit in redan när
underrättelsen nått en behörig tjänsteman.
Kan det antas att handlingen eller en avi om denna en viss dag har
lämnats i domstolens kansli eller avskilts för domstolen på ett postkon-
tor, anses den ha kommit in den dagen, om den kommit en behörig
tjänsteman till handa närmast följande arbetsdag.
Ett telefax eller annat meddelande som saknar avsändarens underskrift
i original skall bekräftas av avsändaren genom en i original underteck-
nad handling, om det behövs. Har domstolen begärt en sådan
bekräftelse men inte fått någon, får domstolen bortse från meddelandet.
Hinder mot inställelse
45 §
Den som har kallats till sammanträde men inte kan inställa sig skall
omedelbart anmäla det till domstolen.
I fråga om laga förfall tillämpas 32 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken.
Delgivning
46 §
Skall domstolen underrätta någon om innehållet i en handling eller om
något annat, får det ske genom delgivning. Delgivning skall användas,
om det är särskilt föreskrivet eller om det med hänsyn till syftet med
bestämmelsen om underrättelse framgår att delgivning bör ske, men bör
i övrigt tillgripas bara om det behövs med hänsyn till omständigheterna.
Ombud och biträde
47 §
Den som är part får anlita ombud eller biträde. Den som har ombud
skall dock medverka personligen, om domstolen begär det.
I fråga om ombud eller biträde tillämpas 12 kap. 2-5 §§ och 6 §
andra stycket rättegångsbalken. I fråga om fullmakt för ombud tillämpas
12 kap. 8-19 §§ rättegångsbalken. En skriftlig fullmakt behöver dock
inte företes annat än om domstolen anser att det behövs.
Prop. 1995/96:115
Bilaga 4
267
Tolk och översättning av handlingar
48 §
I fråga om tolk och översättning av handlingar tillämpas 5 kap. 6-8 §§
och 33 kap. 9 § rättegångsbalken.
Prop. 1995/96:115
Bilaga 4
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
2. Genom lagen upphävs lagen (1946:807) om handläggning av dom-
stolsärenden.
3. Har ett beslut meddelats före ikraftträdandet gäller äldre bestäm-
melser i fråga om rätten att överklaga det beslutet och om vad den som
vill överklaga beslutet skall iaktta.
268
Härigenom föreskrivs i fråga om äktenskapsbalken
dels att 16 kap. 3 § skall ha följande lydelse,
dels att det i balken skall inforas en ny paragraf, 18 kap. 4 a §, av
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1995/96:115
Bilaga 4
16 kap.
3 §
När handlingen registrerats
skall rätten genast översända en
kopia till den myndighet som
för äktenskapsregistret med upp-
gift om dagen då handlingen
gavs in till rätten.
Rätten skall ta in handlingen i
protokollet och genast översända
bestyrkt kopia av handlingen till
den myndighet som för äkten-
skapsregistret med uppgift om
dagen då handlingen gavs in till
rätten.
Begärs registrering av en gåva, skall tingsrätten låta föra in en kungö-
relse om detta i Post- och Inrikes Tidningar och i ortstidning.
Detsamma gäller om makar gör en anmälan om bodelning enligt 9 kap.
1 § andra stycket eller om makarna eller en av dem ger in en
bodelningshandling för registrering.
18 kap.
4 a §
Vid handläggning som sker
enligt lagen (1995:000) om
domstolsärenden består tingsrät-
ten av en juristdomare. Om det
finns särskilda skäl med hänsyn
till ärendets beskaffenhet, får
tingsrätten dock bestå av en ju-
ristdomare och tre nämndemän.
Regeringen får bestämma att
även sådana anställda i en
tingsrätt som inte är jurist-
domare skall få handlägga enkla
ärenden enligt 17 kap. 1 §.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
269
Härigenom föreskrivs att 20 kap. 1 och 6 §§ föräldrabalken5 skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
20 kap.
1 §
I mål om faderskap, vårdnad, umgänge och underhåll tillämpas 14
kap. 17 och 18 §§ äktenskapsbalken.
Vid handläggning som sker
enligt lagen (1995:000) om
domstolsärenden består tings-
rätten av en juristdomare. Om
det finns särskilda skäl med
hänsyn till ärendets beskaffen-
het, får tingsrätten dock bestå
av en juristdomare och tre
nämndemän.
6 §6
Överförmyndarens beslut i ett Överförmyndarens beslut i ett
ärende enligt denna balk över- ärende enligt denna balk över-
klagas hos rätten. klagas hos rätten, överklagandet
skall ha kommit in till överför-
myndaren inom tre veckor från
det att klaganden fick del av
beslutet.
Prop. 1995/96:115
Bilaga 4
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
5 Balken omtryckt 1995:974.
6 Senaste lydelse 1994:1433.
270
Härigenom föreskrivs i fråga om ärvdabalken1
dels att 19 kap. 20 § skall ha följande lydelse,
dels att det i balken skall införas tre nya paragrafer, 19 kap. 21 a §,
20 kap. 12 § och 23 kap. 6 §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1995/96:115
Bilaga 4
19 kap.
20 §
Förordnande att vara testamentsexekutör skall, såvitt ej annat framgår
av testamentet, anses innefatta bemyndigande att företaga alla för boets
utredning erforderliga åtgärder.
\bd i 14-16, 18 och 19 §§
sagts om boutredningsman skall
äga motsvarande tillämpning ä
testamentsexekutör ävensom ä
den som genom testamente för-
ordnats att allenast i viss del
verkställa utredningen efter den
döde; och skall jämväl om ent-
ledigande gälla vad om boutred-
ningsman är stadgat.
Det som sägs i 14-16, 18 och
19 §§ om boutredningsman skall
tillämpas på testamentsexekutör
och på den som genom
testamente förordnats att endast
i viss del verkställa utredningen
efter den döde. Även i fråga om
entledigande skall tillämpas det
som sägs om boutredningsman.
Skyldigheten enligt 14 a § att
underrätta rätten om vem som
tillställts årsredovisning gäller
dock endast den som är boutred-
ningsman.
21 a §
Regeringen får bestämma att
även sådana anställda i en
tingsrätt som inte är jurist-
domare skall få handlägga enkla
ärenden enligt 1 och 5 §§.
20 kap.
12 §
Regeringen får bestämma att
även sådana anställda i en
tingsrätt som inte är jurist-
domare skall få handlägga enkla
ärenden enligt detta kapitel.
1 Balken omtryckt 1981:359.
271
23 kap.
6§
Prop. 1995/96:115
Bilaga 4
Regeringen får bestämma att
även sådana anställda i en
tingsrätt som inte är jurist-
domare skall fä handlägga enkla
ärenden enligt 5 §.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
272
Härigenom föreskrivs att 8 kap. 12 a § och 12 kap. 21 § jordabalken
skall ha följande lydelse.
Prop. 1995/96:115
Bilaga 4
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
8 kap.
12 a §'
Anser arrendatom att han enligt en bestämmelse i denna balk har rätt
till nedsättning av arrendeavgiften eller till ersättning för skada eller för
avhjälpande av brist eller att han har någon annan motfordran hos jord-
ägaren, och vill arrendatom dra av motsvarande belopp från en arrende-
avgift som utgår i pengar, får han deponera beloppet hos länsstyrelsen.
Detta gäller också när partema är oense om storleken på en arrendeav-
gift som skall utgå i pengar men vars belopp inte framgår av avtalet.
Bestämmelser om deposition i vissa andra fåll finns i lagen (1927:56)
om nedsättning av pengar hos myndighet.
När arrendatom vill deponera ett belopp hos länsstyrelsen enligt första
stycket, skall han lämna skriftliga uppgifter i två exemplar om arrende-
förhållandet, förfallodagen och grunden för avdraget eller tvistens be-
skaffenhet samt ställa pant eller borgen, som länsstyrelsen finner skälig,
för den kostnad jordägaren kan få för att få ut beloppet och för ränta på
beloppet.
Har arrendatom deponerat en arrendeavgift hos länsstyrelsen, får
jordägaren inte göra gällande att arrenderätten blivit förverkad på grund
av att det deponerade beloppet inte har betalats till honom.
Länsstyrelsens beslut i ett
ärende om deposition får över-
klagas till tingsrätten på den ort
där länsstyrelsen finns. Vid
överklagande tillämpas lagen
(1946:807) om handläggning av
domstolsärenden.
Länsstyrelsens beslut i ett
ärende om deposition får över-
klagas till tingsrätten på den ort
där länsstyrelsen finns. Vid
överklagande gäller lagen
(1995:000) om domstolsären-
den.
12 kap.
21 §2
Anser hyresgästen att han enligt 11-14, 16-18 eller 26 § har rätt till
nedsättning av hyran eller till ersättning för skada eller för avhjälpande
av brist eller att han har någon annan motfordran hos hyresvärden, och
vill hyresgästen dra av motsvarande belopp på hyra som utgår i pengar,
får han deponera beloppet hos länsstyrelsen. Vad som sagts nu gäller
också när det råder tvist om storleken av hyra som skall utgå i pengar
men som ej är till beloppet bestämd i avtalet.
1 Lydelse enligt prop. 1995/96:43.
2 Senaste lydelse 1984:694.
273
18 Riksdagen 1995S96. 1 saml. Nr 115
När hyresgästen enligt första stycket deponerar belopp hos länssty-
relsen, skall han lämna skriftlig uppgift i två exemplar om hyresförhål-
landet, förfallodagen och grunden för avdraget eller tvistens beskaffen-
het samt ställa pant eller borgen, som länsstyrelsen finner skälig, för
den kostnad hyresvärden kan få för att få ut beloppet och för ränta på
beloppet.
Har hyresgästen deponerat hyra hos länsstyrelsen, får hyresvärden
icke göra gällande, att hyresrätten blivit förverkad på grund av att det
deponerade beloppet ej betalats till honom.
Beslut av länsstyrelsen med
anledning av deposition får
överklagas i hovrätten genom
besvär.
Prop. 1995/96:115
Bilaga 4
Ett beslut av länsstyrelsen
med anledning av deposition får
överklagas till tingsrätten pä
den ort där länsstyrelsen finns.
Vid överklagande gäller lagen
(1995:000) om domstolsärenden.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. Har ett beslut meddelats före
lagens ikraftträdande tillämpas fortfarande äldre bestämmelser, om be-
slutet överklagas.
274
Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken
dels att 6 kap. 11 och 12 §§, 17 kap. 10 § och 30 kap. 8 § skall ha
följande lydelse,
dels att det i balken skall införas två nya paragrafer, 10 kap. 20 a §
och 19 kap. 11 a §, av följande lydelse.
Prop. 1995/96:115
Bilaga 4
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
6 kap.
Vid rätten skall över alla mål
föras dagbok, utvisande tiden,
då vaije mål inkommit, därmed
vidtagna åtgärder och tiden för
målets avgörande samt, då talan
fullföljts, tiden, då anmälan eller
inlaga inkommit, och de åtgär-
der, som vidtagits.
Xäd i detta kapitel stadgas om
protokoll, akt och dagbok i mål
skall i tillämpliga delar gälla
även beträffande ärende.
§
Vid rätten skall det föras re-
gister över alla mål. Registret
skall utvisa tiden då vaije mål
kommit in, de åtgärder som vid-
tagits med målet, tiden för må-
lets avgörande och, om överkla-
gande skett, dagen då anmälan
eller överklagande kommit in
och de åtgärder som vidtagits.
§
Det som i detta kapitel sägs
om protokoll, akt och dagbok i
ett mål skall tillämpas även
beträffande ett ärende som hand-
läggs enligt denna balk.
kap.
20 a §
Finner rätten i samband med
att en ansökan ges in att rätten
inte är behörig att ta upp målet
eller att i annan ordning pröva
ansökan, skall ansökan lämnas
över till en domstol som är be-
hörig, om sökanden inte har
något att invända mot detta. An-
sökan skall anses ha kommit in
till den senare domstolen samma
dag som den kom in till den
domstol som först tog emot an-
sökan.
275
17 kap.
10 §
Dom skall uppsättas särskilt och underskrivas av de lagfarna domare,
som deltagit i avgörandet.
Rättens domar skola, ordnade
i nummerföljd efter tiden för
deras meddelande, för varje år
sammanföras till en dombok.
19 kap.
11 a §
Finner rätten i samband med
att en ansökan ges in att rätten
inte är behörig att ta upp målet
eller att i annan ordning pröva
ansökan, skall ansökan lämnas
över till en domstol som är be-
hörig, om sökanden inte har
något att invända mot detta. An-
sökan skall anses ha kommit in
till den senare domstolen samma
dag som den kom in till den
domstol som först tog emot an-
sökan.
30 kap.
8 §
Dom skall uppsättas särskilt och underskrivas av de lagfarna domare,
som deltagit i avgörandet.
Rättens domar skola, ordnade
i nummerföljd efter tiden för
deras meddelande, för varje år
sammanföras till en dombok.
Prop. 1995/96:115
Bilaga 4
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
276
7 Förslag till lag om ändring i utsökningsbalken
Härigenom föreskrivs i fråga om utsökningsbalken1
dels att 18 kap. 8, 11 och 18 §§ skall upphöra att gälla,
dels att 18 kap. 1 och 16 a §§ skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1995/96:115
Bilaga 4
18 kap.
1 §2
Kronofogdemyndighetens beslut överklagas skriftligen hos den tings-
rätt inom vars domkrets kronofogdemyndigheten har sitt säte.
I den mån det inte föreskrivs
något annat i detta kapitel skall
bestämmelserna i lagen
(1946:807) om handläggning av
domstolsärenden tillämpas be-
träffande överklaganden i utsök-
ningsmål. Tingsrätten skall dock
alltid bestå av en lagfaren do-
mare.
I den mån det inte föreskrivs
något annat i detta kapitel gäller
lagen (1995:000) om domstols-
ärenden vid överklagande i ut-
sökningsmål. Kronofogdemyn-
digheten skall dock inte vara
part i domstolen.
Tingsrättens beslut överklagas
hos hovrätten.
Hovrätten får inte pröva ett
överklagande av ett beslut av en
tingsrätt, om inte hovrätten
meddelat parten prövningstill-
stånd.
Prövningstillstånd behövs inte
om överklagandet avser ett be-
slut som rör någon annan än en
part, ett beslut genom vilket
tingsrätten ogillat jäv mot en
domare eller ett beslut genom
vilket en missnöjesanmälan eller
ett överklagande har avvisats.
a §3
En hovrätt får inte pröva ett
överklagande av ett beslut av en
tingsrätt, om inte hovrätten
meddelat parten prövningstill-
stånd.
Prövningstillstånd behövs inte
om överklagandet avser ett be-
slut som rör någon annan än en
part, ett beslut genom vilket
tingsrätten ogillat jäv mot en
domare eller ett beslut genom
vilket ett överklagande har avvi-
sats.
1 Senaste lydelse av
18 kap. 8 § 1993:516
18 kap. 11 § 1993:516
18 kap. 18 § 1993:516.
2 Senaste lydelse 1993:516.
3 Senaste lydelse 1993:516.
277
7 fråga om meddelade pröv-
ningstillstånd skall 54 kap. 77 §
tredje stycket rättegångsbalken
gälla.
Prövningstillstånd får medde-
las endast om
1. det är av vikt för ledning
av rättstillämpningen att över-
klagandet prövas av högre rätt,
2. det finns anledning till änd-
ring i tingsrättens beslut, eller
3. det annars finns synnerliga
skäl att pröva överklagandet.
Kan ett överklagande av tings-
rättens beslut prövas av hovrät-
ten endast om denna meddelat
prövningstillstånd, skall tings-
rätten i samband med underrät-
telse om vad som gäller i fråga
om överklagande upplysa par-
terna om detta och därvid också
ange innehållet i närmast före-
gående stycke.
Prop. 1995/96:115
Bilaga 4
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
278
Härigenom föreskrivs att 1-3 §§ lagen (1845:50 s. 1) om handel med
lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva, skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Vill den, som tillhandlar sig
lösören och tillåter, att desamma
få i säljarens vård kvarbliva, att
vad han tillhandlat sig skall fre-
das från utmätning för säljarens
skuld och i händelse av dennes
konkurs från boets tillgångar
avskiljas, upprätte skriftlig av-
handling om köpet med förteck-
ning å de köpta persedlarna och
vittnens underskrift. Han skall
inom en vecka därefter i ortstid-
ning inom den ort, där säljaren
bor, låta införa kungörelse om
avhandlingen med uppgift om
säljarens och köparens namn
och yrken, dagen då köpeav-
handlingen blivit uppgjord samt
köpeskillingens belopp. Avhand-
lingen jämte bevis om att kun-
görelsen införts i ortstidning
skall dels inom åtta dagar från
den dag då kungörelsen skedde
uppvisas för kronofogdemyndig-
heten i det län där egendomen
finns, och i bestyrkt avskrift till-
ställas myndigheten, dels inom
en månad från samma dag före-
tes inför tingsrätten i den ort
där egendomen finns till inta-
gande i dess protokoll.
1 §4
Vill den, som tillhandlar sig
lösören och tillåter, att desamma
få i säljarens vård kvarbliva, att
vad han tillhandlat sig skall fre-
das från utmätning för säljarens
skuld och i händelse av dennes
konkurs från boets tillgångar
avskiljas, upprätte skriftlig av-
handling om köpet med förteck-
ning å de köpta persedlarna och
vittnens underskrift. Han skall
inom en vecka därefter i ortstid-
ning inom den ort, där säljaren
bor, låta införa kungörelse om
avhandlingen med uppgift om
säljarens och köparens namn
och yrken, dagen då köpeav-
handlingen blivit uppgjord samt
köpeskillingens belopp. Avhand-
lingen jämte bevis om att kun-
görelsen införts i ortstidning
skall inom åtta dagar från den
dag då kungörelsen skedde ges
in för registrering till kronofog-
demyndigheten i det län där
egendomen finns.
Prop. 1995/96:115
Bilaga 4
4 Senaste lydelse 1988:386.
279
2 §5
Tingsrätten för förteckning Vid överklagande av krono-
över uppvisade och inprotokolle- fogdemyndighetens beslut tilläm-
rade köpeavhandlingar. pas 18 kap. utsökningsbalken.
Prop. 1995/96:115
Bilaga 4
3 §6
Är köpeavhandling så upp-
rättad och behandlad, som i 1 §
sägs, men inträffar utmätning
inom trettio dagar efter det av-
handlingen inför rätten före-
teddes, eller försätts säljaren i
konkurs efter ansökning, som
gjorts inom sagda tid, är den
sålda egendomen ej fredad från
att utmätas eller att räknas till
konkursboet. Detsamma gäller,
när ansökan om företagsrekon-
struktion enligt lagen (1995:000)
om företagsrekonstruktion gjorts
inom nämnda tid och konkurs
följt på ansökan, som gjorts
inom tre veckor från det att
verkan av godmansförordnandet
förföll eller, när förhandling om
offentligt ackord följt, ackords-
frågan avgjordes. Görs efter ut-
gången av den i första punkten
angivna tiden jäv mot köpe-
avhandling, vilken är så upp-
rättad och behandlad, som nyss
sagts, är, om jävet görs vid
utmätningstillfalle, fordringsäga-
ren skyldig att, om han vill full-
följa jävet, inom en månad där-
efter väcka talan mot såväl säl-
jaren som köparen vid den
tingsrätt som avses i 1 §. Gör
han inte det, har han förlorat sin
talan. Godset skall genast beläg-
gas med kvarstad och sökanden
skall, om han vill att åtgärden
skall bestå, inom fjorton dagar
Är köpeavhandling så upprät-
tad och behandlad, som i 1 §
sägs, men inträffar utmätning
inom trettio dagar efter det av-
handlingen gavs in till kronofog-
demyndigheten i den län där
egendomen finns, eller försätts
säljaren i konkurs efter ansök-
ning, som gjorts inom sagda tid,
är den sålda egendomen ej fre-
dad från att utmätas eller att
räknas till konkursboet. Detsam-
ma gäller, när ansökan om före-
tagsrekonstruktion enligt lagen
(1995:000) om företagsrekon-
struktion gjorts inom nämnda tid
och konkurs följt på ansökan,
som gjorts inom tre veckor från
det att verkan av godmans-
förordnandet förföll eller, när
förhandling om offentligt ackord
följt, ackordsfrågan avgjordes.
Görs efter utgången av den i
första punkten angivna tiden jäv
mot köpeavhandling, vilken är
så upprättad och behandlad, som
nyss sagts, är, om jävet görs vid
utmätningstillfalle, fordringsäga-
ren skyldig att, om han vill full-
följa jävet, inom en månad där-
efter väcka talan mot såväl säl-
jaren som köparen vid tingsrät-
ten i den ort där egendomen
finns. Gör han inte det, har han
förlorat sin talan. Godset skall
genast beläggas med kvarstad
och sökanden skall, om han vill
5 Senaste lydelse 1977:673.
6 Lydelse enligt prop. 1995/96:5.
280
efter utmätningsförrättningen
hos kronofogdemyndigheten
ställa full borgen för den kost-
nad och skada, som kan orsakas
av kvarstaden. Var säljarens
egendom avträdd till konkurs,
skall vad om återvinning av lös
egendom till konkursbo är stad-
gat i 4 kap. 19 och 20 §§ kon-
kurslagen (1987:672) äga mot-
svarande tillämpning.
Vad som nu sagts om konkurs
stället offentligt ackord fastställes.
ackordsförhandling tillämpas 3 kap
struktion.
att åtgärden skall bestå, inom
fjorton dagar efter utmätnings-
förrättningen hos kronofogde-
myndigheten ställa full borgen
for den kostnad och skada, som
kan orsakas av kvarstaden. Var
säljarens egendom avträdd till
konkurs, skall vad om återvin-
ning av lös egendom till kon-
kursbo är stadgat i 4 kap. 19
och 20 §§ konkurslagen
(1987:672) äga motsvarande
tillämpning.
äger motsvarande tillämpning om i
I fråga om talan med anledning av
6 och 7 §§ lagen om företagsrekon-
Prop. 1995/96:115
Bilaga 4
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. Beträffande köpeavhandling
som visats upp för kronofogdemyndigheten före ikraftträdandet gäller
äldre bestämmelser.
281
Härigenom föreskrivs att 9 a § lagen (1927:56) om nedsättning av
pengar hos myndighet skall ha följande lydelse.
Prop. 1995/96:115
Bilaga 4
Nuvarande lydelse
9
Talan mot beslut av länssty-
relsen förs i hovrätten genom
besvär.
Föreslagen lydelse
§7
Ett beslut av länsstyrelsen får
överklagas till tingsrätten på
den ort där länsstyrelsen finns.
Vid överklagande gäller lagen
(1995:000) om domstolsärenden.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. Har ett beslut meddelats
före lagens ikraftträdande tillämpas fortforande äldre bestämmelser, om
beslutet överklagas.
7 Senaste lydelse 1981:804.
282
Härigenom föreskrivs att i lagen (1927:85) om dödande av förkom-
men handling skall införas en ny paragraf, 15 §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1995/96:115
Bilaga 4
15 §
Regeringen får bestämma att
även sådana anställda i en
tingsrätt som inte är jurist-
domare skall fä handlägga enkla
ärenden enligt denna lag, dock
inte ärenden som avses i 12 a §.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
283
Härigenom föreskrivs att 36 och 37 §§ lagen (1933:269) om ägofred
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1995/96:115
Bilaga 4
36 §8
Har i annan ordning än vid
syneförrättning upprättats skrift-
lig och av vittnen styrkt före-
ning rörande stängselskyldighet
eller betesreglering, äge envar,
som deltagit i föreningen, upp-
visa denna hos den eller de fas-
tighetsdomstolar, inom vilkas
domvärjo de fastigheter, före-
ningen angår, äro belägna.
Överensstämmer föreningen
med de i denna lag stadgade
grunder, och hava, där
föreningen avser upplåtelse av
betesmark, i föreningen tydligt
angivits den upplåtna markens
läge och gränser, den eller de
fastigheter, för vilka den
upplåtits, sätt och tid for mar-
kens inhägnande och anordnan-
de för betesbruk samt huruvida
ersättning skall utgå och i så fell
med vilket belopp ersättningen
skall i den ordning 16 § före-
skriver gäldas, läte rätten intaga
föreningen i rättens protokoll.
Sedan vare föreningen gällande
mot framtida ägare eller inneha-
vare av fastigheterna så ock, där
intagande i rättens protokoll ägt
rum inom två månader sedan
föreningen ingicks, mot den,
som efter upprättandet men före
föreningens intagande i rättens
protokoll blivit ägare eller inne-
havare. Förening, som slutits
Har i annan ordning än vid
syneförrättning upprättats skrift-
lig och av vittnen styrkt före-
ning rörande stängselskyldighet
eller betesreglering, äge envar
som deltagit i föreningen upp-
visa denna hos den eller de fas-
tighetsdomstolar inom vilkas
domväijo de fastigheter, före-
ningen angår, äro belägna.
Överensstämmer föreningen
med de i denna lag stadgade
grunder, och hava, där
föreningen avser upplåtelse av
betesmark, i föreningen tydligt
angivits den upplåtna markens
läge och gränser, den eller de
fastigheter, för vilka den
upplåtits, sätt och tid för mar-
kens inhägnande och anordnan-
de för betesbruk samt huruvida
ersättning skall utgå och i så fell
med vilket belopp ersättningen
skall i den ordning 16 § före-
skriver betalas, skall rätten
registrera föreningen. Sedan
vare föreningen gällande mot
framtida ägare eller innehavare
av fastigheterna så ock, där
registreringen ägt rum inom två
månader sedan föreningen
ingicks, mot den som efter
upprättandet men före registre-
ringen blivit ägare eller inne-
havare. Förening som slutits för
boställe eller staten eller allmän
Senaste lydelse 1988:187.
284
för boställe eller staten eller
allmän inrättning tillhörig, på
viss tid upplåten fastighet, have
dock ej verkan mot senare inne-
havare, med mindre föreningen
blivit av vederbörande myndig-
het godkänd.
Sedan föreningen enligt första
stycket intagits i rättens proto-
koll, skall utdrag av protokollet
i ärendet genom rättens försorg
översändas till länets lantmäteri-
kontor så ock, där föreningen
angår betesreglering, till veder-
börande skogsvårdsstyrelse.
inrättning tillhörig, på viss tid
upplåten fastighet, have dock ej
verkan mot senare innehavare
med mindre föreningen blivit av
vederbörande myndighet god-
känd.
När en förening registrerats
skall rätten sända över beslutet
till länets lantmäterikontor så
ock, där föreningen angår betes-
reglering, till vederbörande
skogsvårdsstyrelse.
Prop. 1995/96:115
Bilaga 4
37 §’
Träffas förening, att stängsel
ej skall hållas mellan angränsan-
de ägor, oaktat stängsel enligt
denna lag kunnat äskas, eller att
stängsel skall vara av viss annan
beskaffenhet än den, som enligt
5 § eller med stöd därav med-
delad föreskrift är för orten gäl-
lande, eller att stängsel skall
helt eller delvis sättas annorstä-
Träffas förening, att stängsel
ej skall hållas mellan angränsan-
de ägor, oaktat stängsel enligt
denna lag kunnat äskas, eller att
stängsel skall vara av viss annan
beskaffenhet än den, som enligt
5 § eller med stöd därav med-
delad föreskrift är för orten gäl-
lande, eller att stängsel skall
helt eller delvis sättas annorstä-
des än i 4 § är föreskrivet; är
föreningen upprättad på sätt i
36 § sägs och har i före-
kommande fall däri tydligt
angivits den sträckning, vari
stängslet skall framgå, skall om
sådan förenings uppvisande och
intagande i rättens protokoll och
om verkan av föreningen så ock
om översändande av utdrag av
protokollet, sedan föreningen
däri intagits, vad i 36 § är stad-
gat äga motsvarande tillämp-
des än i 4 § är föreskrivet; är
föreningen upprättad på sätt i
36 § sägs och har i före-
kommande fäll däri tydligt
angivits den sträckning, vari
stängslet skall framgå, skall om
sådan förenings uppvisande och
registrering, om verkan av
föreningen så ock om över-
sändande av beslut, vad i 36 §
är stadgat äga motsvarande
tillämpning.
ning.
I förening, som nu sagts, böra upptagas de villkor med avseende å
hemdjurs vård, varom överenskommelse träffats vid föreningens upprät-
tande.
Förening, som i denna para-
graf avses, äger ej giltighet ut-
Förening, som i denna para-
graf avses, äger ej giltighet
’ Senaste lydelse 1946:837.
285
|
över tio år sedan den blivit in- |
utöver tio år sedan den blivit Prop. 1995/96:115 registrerad. Bilaga 4 |
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
286
Härigenom föreskrivs att 34, 60 och 70 §§ samt rubriken närmast
före 60 § lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse
34 §
Beskattningsmyndighet är den
allmänna underrätt, vid vilken
arvlåtaren (testator) eller, då
fråga är om egendom vartill
föregående innehavare på livstid
haft i 8 § första eller andra
stycket avsedd rätt, denne skolat
svara i mål, som rörde hans
person.
Finnes ej behörig beskatt-
ningsmyndighet efter vad nu
sagts upptages skatteärendet av
Stockholms rådhusrätt
Föreslagen lydelse
Beskattningsmyndighet är den
tingsrätt vid vilken arvlåtaren
(testator) eller, då fråga är om
egendom till vilken en föregåen-
de innehavare på livstid haft i
8 § första eller andra stycket av-
sedd rätt, denne hade att svara i
mål som rörde hans person.
Om det inte finns någon tings-
rätt som är behörig enligt första
stycket, tas skatteärendet upp av
Stockholms tingsrätt.
Regeringen får bestämma att
även sådana anställda i en
tingsrätt som inte är jurist-
domare skall få handlägga enkla
ärenden om arvsskatt.
Fullföljd av talan
60 §
Vill någon föra talan mot be-
slut i skatteärende, har han att
till beskattningsmyndigheten in-
komma med sina till hovrätten
ställda besvär. Är skattemyndig-
het i län, som hör under skilda
hovrätter, beskattningsmyndig-
het, skola besvären ställas till
den hovrätt, under vilken den
del av länet hör, där den skatt-
skyldige var mantalsskriven, när
skattskyldigheten inträdde, eller,
om han dä ej var mantalsskriven
inom riket, där han var bosatt
Överklagande
Beskattningsmyndighetens be-
slut får överklagas till hovrätten
av en enskild part eller av den
enligt 64 § 1 mom. förordnade
granskningsmyndigheten. Vid
överklagande gäller lagen
(1995:000) om domstolsärenden.
1 Senaste lydelse 1990:337.
287
eller stadigvarande vistades; i
fråga om juridisk person vare
för hovrättens behörighet be-
stämmande, var styrelsen eller
förvaltningen hade sitt säte, när
skattskyldigheten inträdde. Be-
svär må anföras, förutom av en-
skild part, av den enligt 64 § 1
mom. förordnade gransknings-
myndigheten.
Innefattar beslut av underrätt
eller skattemyndighet prövning
av fråga om festställande, efter-
gift eller återvinning av skatt,
må talan fullföljas inom tre år
från beslutets dag. När skatt-
skyldig vitsordat anmärkning,
som framställts av gransknings-
myndigheten, skall vid fullföljd
av talan anses, som om beslut
om skattens festställande blivit
meddelat av underrätt eller skat-
temyndighet, när gransknings-
myndigheten erhållit meddelan-
de om vitsordandet. I sådant fell
skall klaganden inkomma till
hovrätten med sin dit ställda
besvärsinlaga. Har part anfört
besvär och vill jämväl hans ve-
derpart söka ändring i beslutet,
skall denne dock inkomma med
sina besvär inom två månader
från det delgivning som avses i
52 kap. 7 § rättegångsbalken
ägt rum. I sistnämnda fall må
vederparten inkomma med be-
svärsinlaga till hovrätten; pröv-
ningen huruvida hans besvärsta-
lan fullföljts på föreskrivet sätt
och inom rätt tid skall alltid till-
komma hovrätten.
Då besvär behörigen anförts
över beslut, som avses i näsfö-
regående stycke, skall hovrätten
städse höra klagandens veder-
part över besvären.
Prop. 1995/96:115
Bilaga 4
Om beskattningsmyndighetens
beslut innefattar prövning av en
fråga om festställande, eftergift
eller återvinning av skatt, får
överklagande ske inom tre år
från beslutets dag. När en skatt-
skyldig vitsordat en anmärk-
ning, som framställts av gransk-
ningsmyndigheten, skall det vid
överklagandet anses som om
beskattningsmyndigheten med-
delat beslut om skattens feststäl-
lande när granskningsmyn-
digheten fått meddelande om
vitsordandet. I sådant fell skall
ett överklagande ges in till hov-
rätten. Har ena parten överkla-
gat beslutet och vill även mot-
parten överklaga det, skall dock
d rnnes överklagande ha kommit
in till tingsrätten eller till hov-
rätten inom två månader från
det att delgivning har skett av
föreläggande som avses i 16 §
lagen (1995:000) om domstols-
ärenden. Prövningen av om
motparten har överklagat i rätt
tid skall alltid göras av hovrät-
ten.
När ett beslut som avses i
andra stycket överklagas skall
hovrätten, om målet tas upp till
prövning, alltid ge klagandens
motpart tillfälle att yttra sig.
288
över beslut av beskattnings-
myndigheten i frågor, som avses
i 17 och 26 §§, må klagan ej fö-
ras. Har någon förelagts att vid
vite fullgöra åliggande, varvm i
26 §förmäles, må åock föreläg-
gandet komma under prövning i
samband med klagan över beslut
om vitets utdömande.
Beslut av beskattningsmyndig-
heten i frågor som avses i 17
och 26 §§ får inte överklagas.
Har någon förelagts att vid vite
fullgöra en uppgift som anges i
26 §, får dock föreläggandet
komma under prövning i sam-
band med överklagande av be-
slut om vitets utdömande.
Prop. 1995/96:115
Bilaga 4
70 §2
Ett överklagande av ett beslut
om fastställande av skatt enligt
denna lag inverkar inte på skyl-
digheten att betala den skatt som
beslutet avser.
skall ske även om det beslut som
Besvär över beslut om faststäl-
lande av skatt enligt denna lag
inverkar inte på skyldigheten att
betala den skatt som beslutet
avser.
Återbetalning av skatt enligt 61
föranleder återbetalningen inte har vunnit laga kraft. Om hovrätten fast-
ställt skatten till ett lägre belopp än den enligt 64 § 1 mom. förordnade
granskningsmyndigheten medgett eller yrkat, får dock återbetalning inte
ske om granskningsmyndigheten anmäler hinder mot detta. I sistnämnda
fall får skattemyndigheten efter ansökan av dödsbo eller skattskyldig
medge återbetalning, varvid bestämmelserna i 49 § 2 mom. sista stycket
uppbördslagen (1953:272) om ställande av säkerhet skall tillämpas.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
2 Senaste lydelse 1990:337.
289
19 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 115
Härigenom föreskrivs att 1 a och 1 b §§ lagen (1958:642) om blod-
undersökning m.m. vid utredning om låderskap skall ha följande lydelse
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1995/96:115
Bilaga 4
1 a §3
Sedan ett faderskap har fastställts genom bekräftelse eller genom dom
som har vunnit laga kraft, kan rätten förordna om en sådan undersök-
ning som avses i 1 §, om det först efter bekräftelsen eller domen har
framkommit omständigheter som ger anledning till antagande att någon
annan man än den som har fastställts vara far har haft samlag med mo-
dem under tid då barnet kan vara avlat. Förordnandet kan avse den som
har festställts vara fer, modem, barnet
Har federskapet festställts ge-
nom bekräftelse, kan förordnan-
de enligt första stycket meddelas
i mål om att bekräftelsen saknar
eller den andre mannen.
Har federskapet festställts ge-
nom bekräftelse, kan förordnan-
de enligt första stycket meddelas
i mål om att bekräftelsen saknar
verkan mot den som har lämnat
den. Ett sådant förordnande kan
begäras av någon av partema i
målet. Har någon talan inte
väckts om att bekräftelsen sak-
nar verkan, prövas frågan om
förordnande enligt första stycket
såsom ett ärende enligt lagen
(1946:807) om handläggning av
domstolsärenden. Ett sådant för-
ordnande kan begäras av den
som kan vara part i ett mål om
att bekräftelsen saknar verkan.
Har federskapet festställts ge-
nom dom som har vunnit laga
kraft, prövas frågan om förord-
nande enligt första stycket så-
som ett ärende enligt lagen om
handläggning av domstolsären-
den. Ett sådant förordnande kan
begäras av någon av partema i
verkan mot den som har lämnat
den. Ett sådant förordnande kan
begäras av någon av partema i
målet. Har någon talan inte
väckts om att bekräftelsen sak-
nar verkan, prövas frågan om
förordnande enligt första stycket
enligt lagen (1995:000) om
domstolsärenden. Ett sådant för-
ordnande kan begäras av den
som kan vara part i ett mål om
att bekräftelsen saknar verkan.
Har federskapet festställts ge-
nom dom som har vunnit laga
kraft, prövas frågan om förord-
nande enligt första stycket enligt
lagen (1995:000) om domstols-
ärenden. Ett sådant förordnande
kan begäras av någon av parter-
na i det tidigare målet.
det tidigare målet.
Innan förordnande enligt första stycket meddelas, skall den som för-
ordnandet skulle avse beredas tillfälle att yttra sig.
3 Senaste lydelse 1990:1530.
290
1 b §4
Beslut om förordnande enligt
1 a § i ett ärende som avses i
lagen (1946:807) om handlägg-
ning av domstolsärenden får
överklagas särskilt genom be-
svär. Sedan utlåtande över un-
dersökningen har avgetts eller
frågan om undersökning har för-
fallit, får ärendet avskrivas.
Ärenden om förordnande enligt 1
barnet har sitt hemvist eller, om det
Beslut om förordnande enligt
1 a § i ett ärende som avses i
lagen (1995:000) om domstols-
ärenden får överklagas särskilt.
Sedan utlåtande över undersök-
ningen har avgetts eller frågan
om undersökning har förfallit,
får ärendet avskrivas.
a § tas upp av rätten i den ort där
har avlidit, av den rätt som har att
Prop. 1995/96:115
Bilaga 4
ta upp tvist om arv efter barnet. Finns det inte någon annan behörig
domstol, tas ärendet upp av Stockholms tingsrätt.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
4 Senaste lydelse 1982:1060.
291
Prop. 1995/96:115
Bilaga 4
Härigenom föreskrivs att lagen
skall ha följande lydelse.
(1975:605) om båtbyggnadsförskott
Nuvarande lydelse
Den som har beställt båt och
lämnat eller utfåst sig att lämna
tillverkaren förskott av pengar
eller byggnadsämnen får låta
taga in därom upprättat skriftligt
avtal i protokollet hos Stock-
holms tingsrätt. Därefter har
han förmånsrätt enligt 4 § för-
månsrättslagen (1970:979) i
byggnadsämnena och vad som
för hans räkning tillverkats med
förskottet.
Föreslagen lydelse
Den som har beställt båt och
lämnat eller utfåst sig att lämna
tillverkaren förskott av pengar
eller byggnadsämnen får låta
registrera ett därom upprättat
skriftligt avtal hos Stockholms
tingsrätt. Därefter har han för-
månsrätt enligt 4 § förmånsrätts-
lagen (1970:979) i byggnadsäm-
nena och vad som för hans räk-
ning tillverkats med förskottet.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
292
Härigenom föreskrivs att 18 kap. 8 § aktiebolagslagen (1975:1385)
skall ha följande lydelse.
Prop. 1995/96:115
Bilaga 4
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
18 kap.
8 §5
Beslut av registreringsmyndigheten i ärende enligt 13 kap. 4 a eller
7 § överklagas till tingsrätten i den ort där bolagets styrelse har sitt
säte. Skrivelsen med överklagandet skall ges in till registreringsmyndig-
heten inom tre veckor från dagen för beslutet.
Beträffande överklaganden av
registreringsmyndighetens beslut
i ärenden enligt 13 kap. 4 a
eller 7 § tillämpas bestämmel-
serna i lagen (1946:807) om
handläggning av domstolsären-
den. Tingsrätten skall dock
alltid bestå av en lagfaren
domare.
Vid överklaganden av regist-
reringsmyndighetens beslut i
ärenden enligt 13 kap. 4 a eller
7 § gäller lagen (1995:000) om
domstolsärenden.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
5 Senaste lydelse 1993:1495.
293
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1976:206) om felparkerings-
avgift1
dels att 11 och 12 §§ skall upphöra att gälla,
dels att 10 och 10 a §§ skall ha följande lydelse.
Prop. 1995/96:115
Bilaga 4
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
10
Ett beslut enligt 9 § som innebär
inte överklagas.
Andra beslut enligt 9 § över-
klagas skriftligen hos den tings-
rätt inom vars domkrets överträ-
delsen har ägt rum. Skrivelsen
med överklagandet ges in till
polismyndigheten. Den skall ha
kommit in dit senast tre veckor
från det klaganden fick del av
beslutet. Vid prövning av över-
klagandet tillämpas lagen
(1946:807) om handläggning av
domstolsärenden om inte annat
§2
att betalningsansvaret undanröjts får
Andra beslut enligt 9 § över-
klagas skriftligen till den tings-
rätt inom vars domkrets överträ-
delsen har ägt rum. Överklagan-
det skall ges in till polismyndig-
heten. Det skall ha kommit in
dit senast tre veckor från det
klaganden fick del av beslutet.
Vid överklagande gäller lagen
(1995:000) om domstolsärenden,
om inte annat anges i denna lag.
anges i denna lag.
Omständigheter eller bevis som inte angetts vid polismyndigheten får
i tingsrätten eller hovrätten åberopas endast om parten gör sannolikt, att
han haft giltig ursäkt för sin underlåtenhet att ange omständigheten eller
beviset vid polismyndigheten, eller om det av annan särskild anledning
bör tillåtas att omständigheten eller beviset åberopas.
Tingsrättens beslut får över-
klagas hos hovrätten, överkla-
gandet får inte prövas av hov-
rätten om inte hovrätten med-
delat parten prövningstillstånd.
Prövningstillstånd behövs inte
om överklagandet avser beslut
som rör någon annan än en part,
beslut i vilket tingsrätten ogillat
§3
Hovrätten får inte pröva ett
överklagande av ett beslut av en
tingsrätt, om inte hovrätten
meddelat prövningstillstånd.
Prövningstillstånd behövs inte
om överklagandet avser beslut
som rör någon annan än en part,
beslut i vilket tingsrätten ogillat
1 Senaste lydelse av 11 § 1993:517.
2 Senaste lydelse 1988:1180.
5 Senaste lydelse 1993:517.
294
jäv mot en domare eller beslut
genom vilket en missnöjesanmä-
lan eller en anmälan av bestri-
dande avvisats. I fråga om med-
delade prövningstillstånd skall
54 kap. 11 § tredje stycket rätte-
gångsbalken gälla.
Prövningstillstånd får medde-
las endast om
1. det är av vikt för ledning
av rättstillämpningen att talan
prövas av högre rätt,
2. det finns anledning till änd-
ring i det slut vartill tingsrätten
kommit eller
3. det annars finns synnerliga
skäl att pröva talan.
Kan talan mot tingsrättens
beslut prövas av hovrätten en-
dast om denna meddelat pröv-
ningstillstånd, skall tingsrätten i
samband med underrättelse om
jäv mot en domare eller beslut
genom vilket en anmälan av be-
stridande avvisats.
Prop. 1995/96:115
Bilaga 4
vad som gäller i fråga om över-
klagande upplysa parterna om
detta och därvid också ange in-
nehållet i närmast föregående
stycke.
Hovrättens beslut får inte överklagas av en enskild part. Hovrätten får
dock tillåta att beslutet överklagas, om det finns särskilda skäl för en
prövning om tillstånd skall ges enligt 54 kap. 10 § första stycket 1 rätte-
gångsbalken.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
295
Härigenom föreskrivs att 13 § bötesverkställighetslagen (1979:189)
skall ha följande lydelse.
Prop. 1995/96:115
Bilaga 4
Lydelse enligt SFS 1995:305
Föreslagen lydelse
13 §
Åklagaren i den ort där den
bötfällde finns får överklaga ett
förordnande av en kronofogde-
myndighet enligt 12 § hos tings-
rätten i samma ort. Överkla-
gandet skall ha kommit in till
rätten inom tre veckor från den
dag då åklagaren fick del av be-
slutet. I ärendet tillämpas lagen
(1946:807) om handläggning av
domstolsärenden. Därvid skall i
fråga om överklagandet gälla
vad som i den lagen sägs om
ansökan. Vid annan hand-
läggning än som sägs i 3 eller
4 § so/n/rM lag skall rätten bestå
av en lagfaren domare och
nämnd.
Åklagaren i den ort där den
bötfällde finns får överklaga ett
förordnande av en kronofogde-
myndighet enligt 12 § till tings-
rätten i samma ort. Överklagan-
det skall ha kommit in till kro-
nofogdemyndigheten inom tre
veckor från den dag då åklaga-
ren fick del av beslutet. Vid
överklagande gäller i övrigt
lagen (1995:000) om domstols-
ärenden. Vid handläggningen av
ärendet består tingsrätten av en
juristdomare. Om det finns sär-
skilda skäl med hänsyn till ären-
dets beskaffenhet får tingsrätten
dock bestå av en juristdomare
och tre nämndemän.
Kronofogdemyndighets beslut att inte meddela förordnande enligt 12 §
får inte överklagas. Den bötfällde får dock begära prövning av beslutet
i samband med klagan över utmätning.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
296
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1981:131) om kallelse på
okända borgenärer
dels att 4 och 5 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 5 a §, av följande ly-
delse.
Prop. 1995/96:115
Bilaga 4
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Ansökan om kallelse på okän-
da borgenärer görs vid den
tingsrätt där gäldenären bör sva-
ra i tvistemål i allmänhet eller,
om gäldenären är avliden, där
han hade bort svara i sådana
mål.
Ansökan om kallelse på okän-
da borgenärer görs hos krono-
fogdemyndigheten i det län där
gäldenären bör svara vid dom-
stol i tvistemål i allmänhet eller,
om gäldenären är avliden, där
han hade bort svara vid domstol
i sådana mål. Om gäldenären är
ett aktiebolag görs dock ansökan
hos Patent- och registrerings-
verket.
Sökanden skall bifoga en förteckning över gäldenärens kända borgenä-
rer och såvitt möjligt ange deras adress.
Kallelse på gäldenärens okän-
da borgenärer utfärdas av rätten
med föreläggande för dem att
skriftligen anmäla sina ford-
ringar till rätten senast sex må-
nader från dagen för kallelsen.
Kallelsen skall skyndsamt
kungöras i Post- och Inrikes
Tidningar. Vidare skall rätten
senast en månad före anmäl-
ningstidens utgång skicka under-
rättelser om kallelsen till krono-
fogdemyndigheten i länet och till
alla borgenärer som har tagits
upp i förteckningen över kända
§'
Kallelse på gäldenärens okän-
da borgenärer utfärdas av myn-
digheten med föreläggande för
dem att skriftligen anmäla sina
fordringar till myndigheten se-
nast sex månader från dagen för
kallelsen.
Kallelsen skall skyndsamt
kungöras i Post- och Inrikes
Tidningar. Vidare skall myn-
digheten senast en månad före
anmälningstidens utgång skicka
underrättelser om kallelsen till
alla borgenärer som har tagits
upp i förteckningen över kända
borgenärer och som har känd
adress.
1 Senaste lydelse 1988:396.
297
borgenärer och som har känd
adress.
5 a §
Vid överklagande av en krono-
fogdemyndighets beslut tillämpas
18 kap. utsökningsbalken.
Ett beslut av Patent- och regi-
streringsverket överklagas till
tingsrätten pä den ort där bola-
get har sitt säte. Vid överkla-
gande gäller lagen (1995:000)
om domstolsärenden.
Prop. 1995/96:115
Bilaga 4
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. Ansökningar om kallelse på
okända borgenärer som har gjorts före ikraftträdandet handläggs enligt
äldre bestämmelser.
298
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 4 § lagen (1984:649) om företagshy-
potek skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2 kap.
4§
Bestämmelserna i 3 § tillämpas också om den intecknade verksam-
heten och egendom som omfattas av företagshypotek övergår till någon
annan genom skifte av handelsbolags tillgångar eller genom bodelning
av någon annan anledning än näringsidkarens död.
Utan hinder av att en köpe-
handling om försäljning av lös-
öre som tillhör näringsidkaren
har behandlats enligt bestämmel-
serna i lagen (1845:50 s. 1) om
handel med lösören, som köpa-
ren låter i säljarens vård kvar-
bliva, omfattas den sålda egen-
domen av hypotek på grund av
en företagsinteckning som har
sökts senast trettio dagar efter
det att handlingen företeddes
infor rätten.
Utan hinder av att en köpe-
handling om försäljning av lös-
öre som tillhör näringsidkaren
har behandlats enligt bestämmel-
serna i lagen (1845:50 s. 1) om
handel med lösören, som köpa-
ren låter i säljarens vård kvar-
bliva, omfattas den sålda egen-
domen av hypotek på grund av
en företagsinteckning som har
sökts senast trettio dagar efter
det att handlingen registrerades
hos kronofogdemyndigheten.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. Äldre föreskrifter gäller fort-
farande om en köpeavhandling om försäljning av lösöre som tillhör
näringsidkaren före ikraftträdandet har visats upp för en kronofogde-
myndighet enligt bestämmelserna i lagen (1845:50 s. 1) om handel med
lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva.
299
Härigenom föreskrivs att i lagen (1987:232) om sambors gemen-
samma hem skall införas en ny paragraf, 20 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
20 a §
Vid handläggningen av ett
ärende enligt denna lag består
tingsrätten av en juristdomare.
Om det finns särskilda skäl med
hänsyn till ärendets beskaffen-
het, får tingsrätten dock bestå
av en juristdomare och tre
nämndemän.
Regeringen får bestämma att
även sådana anställda i en
tingsrätt som inte är jurist-
domare skall få förordna bodel-
ningsförrättare enligt 17 kap.
1 § äktenskapsbalken.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
300
Härigenom föreskrivs att lagen (1987:813) om homosexuella sambor1
skall ha följande lydelse.
Prop. 1995/96:115
Bilaga 4
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Om två personer bor tillsammans i ett homosexuellt förhållande, skall
vad som gäller i fråga om sambor enligt följande lagar och bestämmel-
ser tillämpas även på de homosexuella samborna:
1. lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem,
2. ärvdabalken,
3. jordabalken,
4. 10 kap. 9 § rättegångsbalken,
5. 4 kap. 19 § första stycket utsökningsbalken,
6. 19 § första stycket, punkt 1 nionde stycket och punkt 3 sjunde
stycket av anvisningarna till 31 § samt punkt 3 a av anvisningarna till
33 § kommunalskattelagen (1928:370),
7. lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt,
8. 6 § lagen (1946:807) om
handläggning av domstolsären-
den,
9. bostadsrättslagen
(1991:614),
10. 9 § rättshjälpslagen
(1972:429),
11. lagen (1981:131) om kal-
lelse på okända borgenärer,
12. 5 kap. 18 § tredje stycket
fastighetsbildningslagen
(1970:988),
73. 10 § insiderlagen
(1990:1342),
14. 11 kap. 3 § första och
andra styckena och 5 § andra
stycket vallagen (1972:620),
75. 36 § första stycket lagen
(1972:704) om kyrkofullmäkti-
geval, m.m.,
76. 2 § andra stycket lagen
(1993:1404) om brevröstning i
Förbundsrepubliken Tyskland
och i Schweiz,
8. bostadsrättslagen
(1991:614),
9. 9 § rättshjälpslagen
(1972:429),
10. lagen (1981:131) om kal-
lelse på okända borgenärer,
77. 5 kap. 18 § tredje stycket
fastighetsbildningslagen
(1970:988),
72. 10 § insiderlagen
(1990:1342),
73. 11 kap. 3 § första och
andra styckena och 5 § andra
stycket vallagen (1972:620),
74. 36 § första stycket lagen
(1972:704) om kyrkofullmäkti-
geval, m.m.,
75. 2 § andra stycket lagen
(1993:1404) om brevröstning i
Förbundsrepubliken Tyskland
och i Schweiz,
76. lagen (1993:1469) om
uppskovsavdrag vid byte av bo-
stad, samt
1 Senaste lydelse 1994:1446.
301
17. lagen (1993:1469) om
uppskovsavdrag vid byte av bo-
stad, samt
18. 10 kap. 18 §, 11 kap. 2,
15 och 16 §§, 12 kap. 7 och
8 §§ samt 16 kap. 7 och 9 §§
föräldrabalken.
17. 10 kap. 18 §, 11 kap. 2,
15 och 16 §§, 12 kap. 7 och
8 §§ samt 16 kap. 7 och 9 §§
föräldrabalken.
Prop. 1995/96:115
Bilaga 4
Förutsätter dessa lagar eller bestämmelser att samborna skall vara
ogifta, gäller det också de homosexuella samborna.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
302
Härigenom föreskrivs att 19 och 21 §§ lagen (1988:688) om besöks-
förbud skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Förhandling infor rätten enligt
4 § andra stycket lagen
(1946:807) om handläggning av
domstolsärenden skall alltid hål-
las, om någon part begär det.
Vid rättens handläggning av
ärenden om besöksförbud gäller
i övrigt 2 § andra-femte stycke-
na, 3 §, 4 § första och andra
styckena, 5 § samt 9-12 §§
lagen (1946:807) om handlägg-
ning av domstolsärenden.
Därvid gäller i fråga om begä-
ran om prövning vad som sägs i
den lagen om ansökan.
Föreslagen lydelse
§
Sammanträde inför rätten skall
alltid hållas, om någon part be-
gär det.
§
Vid rättens handläggning av
ärenden om besöksförbud gäller
i övrigt lagen (1995:000) om
domstolsärenden. Därvid gäller i
fråga om begäran om prövning
vad som sägs i den lagen om
ansökan.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
303
Härigenom föreskrivs att 6 kap. 14 § lagen (1988:950) om kulturmin-
nen m.m. skall ha följande lydelse.
Prop. 1995/96:115
Bilaga 4
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
6 kap.
14 §‘
Vid rättegången i mål enligt detta kapitel tillämpas vad som är före-
skrivet i rättegångsbalken om tvistemål där förlikning inte är tillåten.
Vid handläggningen av frågor
som avses i 8 och 11 §§ tilläm-
pas vad som är föreskrivet i la-
gen (1946:807) om handlägg-
ning av domstolsärenden. Tings-
rätten är domför med en lagfa-
ren domare.
Om inte annat sägs i detta kapitel avgörs frågan om behörig domstol
enligt 10 kap. rättegångsbalken.
Vid handläggningen av frågor
som avses i 8 och 11 §§ gäller
lagen (1995:000) om domstols-
ärenden.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
1 Senaste lydelse 1994:1523.
304
Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1991:483) om fingerade person-
Prop. 1995/96:115
Bilaga 4
uppgifter skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
3
Vid tingsrättens handläggning
gäller lagen (1946:807) om
handläggning av domstolsären-
den i tillämpliga delar.
Föreslagen lydelse
§
Vid tingsrättens handläggning
gäller lagen (1995:000) om dom-
stolsärenden.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
305
20 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 115
Härigenom föreskrivs att 63 , 64 , 64 c och 65 §§ konkurrenslagen
(1993:20) skall ha följande lydelse.
Prop. 1995/96:115
Bilaga 4
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
63 §2
Domar och beslut av Stockholms tingsrätt i följande mål och ärenden
får överklagas hos Marknadsdomstolen:
1. ålägganden enligt 23 § andra stycket och 25 §,
2. konkurrensskadeavgift enligt 26 §,
3. kvarstad enligt 32 §,
4. företagsförvärv enligt 34, 36, 41 och 43 §§,
5. undersökningar enligt 47 och 48 §§, och
6. prövning av överklaganden enligt 60 §.
Beslut under rättegången i frågor som avses i 25, 32 eller 41 § skall
överklagas särskilt. Ett beslut enligt 32 eller 41 § som meddelats innan
rättegång har inletts skall överklagas som om beslutet meddelats under
rättegång.
Beslut som avses i första
stycket 6 får överklagas även av
Konkurrensverket om tingsrätten
ändrat verkets beslut.
64 §
Om något annat inte följer av denna lag tillämpas,
1. beträffande rättegången i frågor som avses i 63 § första stycket
1-4, vad som är föreskrivet i rättegångsbalken om tvistemål där
förlikning inte är tillåten, och
2. beträffande handläggningen
av frågor som avses i 63 § förs-
ta stycket 5 och 6, lagen
(1946:807) om handläggning av
domstolsärenden.
Vad som i 49, 50 och 52 kap.
rättegångsbalken sägs om hov-
rätten skall i stället gälla Mark-
nadsdomstolen.
2. beträffande handläggningen
av frågor som avses i 63 § förs-
ta stycket 5 och 6, lagen
(1995:000) om domstolsärenden.
Vad som sägs om hovrätten i
49, 50 och 52 kap. rättegångs-
balken samt 38 § första stycket
ärendelagen skall i stället gälla
Marknadsdomstolen.
2 Senaste lydelse 1994:1494.
306
64 c §3
Vid handläggning av ärenden
som anges i 63 § första stycket
5 och 6 skall tingsrätten ha den
sammansättning som anges i 64
a § första stycket. Vid hand-
läggning som avses i 3 och 4 §§
lagen (1946:807) om handlägg-
ning av domstolsärenden skall
tingsrätten dock bestå av en lag-
faren domare. I sådana fall får
även en ekonomisk expert delta i
tingsrätten.
För Konkurrensverket som
part i mål eller ärenden enligt
denna lag gäller, i fråga om fö-
reläggande för part och parts
utevaro, vad som i rättegångs-
balken är föreskrivet för åklaga-
re.
När tingsrätten prövar ären-
den som anges i 63 § första
stycket 5 och 6 i sak, skall
tingsrätten ha den sammansätt-
ning som anges i 64 a § första
stycket. / ett ärende som anges i
63 § första stycket 5 får tings-
rätten dock i stället bestå av en
juristdomare eller av en jurist-
domare och en ekonomisk ex-
pert, om det är tillräckligt med
hänsyn till ärendets beskaffen-
het. Vid annan handläggning
skall tingsrätten bestå av en Ju-
ristdomare eller av en juristdo-
mare och en ekonomisk expert.
§
För Konkurrensverket som
part i mål enligt denna lag
gäller i fråga om föreläggande
för part och parts utevaro det
som i rättegångsbalken är före-
skrivet för åklagare.
Prop. 1995/96:115
Bilaga 4
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
3 Senaste lydelse 1993:681.
307
Härigenom föreskrivs att 63 , 64 , 64 c och 65 §§ konkurrenslagen
(1993:20) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1995/96:115
Bilaga 4
63 §4
Domar och beslut av Stockholms tingsrätt i följande mål och ärenden
får överklagas hos Marknadsdomstolen:
1. ålägganden enligt 23 § andra stycket och 25 §,
2. konkurrensskadeavgift enligt 26 §,
3. kvarstad enligt 32 §,
4. företagsförvärv enligt 34, 36, 41 och 43 §§,
5. undersökningar enligt 47 och 48 §§, och
6. prövning av överklaganden enligt 60 §.
Beslut under rättegången i frågor som avses i 25, 32 eller 41 § skall
överklagas särskilt. Ett beslut enligt 32 eller 41 § som meddelats innan
rättegång har inletts skall överklagas som om beslutet meddelats under
rättegång.
Beslut som avses i första
stycket 6 får överklagas även av
Konkurrensverket om tingsrätten
ändrat verkets beslut.
64 §
Om något annat inte följer av denna lag tillämpas,
1. beträffande rättegången i frågor som avses i 63 § första stycket
1-4, vad som är föreskrivet i rättegångsbalken om tvistemål där
förlikning inte är tillåten, och
2. beträffande handläggningen
av frågor som avses i 63 § förs-
ta stycket 5 och 6, lagen
(1946:807) om handläggning av
domstolsärenden.
Vad som i 49, 50 och 52 kap.
rättegångsbalken sägs om hov-
rätten skall i stället gälla Mark-
nadsdomstolen.
2. beträffande handläggningen
av frågor som avses i 63 § förs-
ta stycket 5 och 6, lagen
(1995:000) om domstolsärenden.
Vad som sägs om hovrätten i
49, 50 och 52 kap. rättegångs-
balken samt 38 § första stycket
ärendelagen skall i stället gälla
Marknadsdomstolen.
4 Senaste lydelse 1994:1494.
308
Vid handläggning av ärenden
som anges i 63 § första stycket
5 och 6 skall tingsrätten ha den
sammansättning som anges i 64
a § första stycket. Vid hand-
läggning som avses i 3 och 4 §§
lagen (1946:807) om handlägg-
ning av domstolsärenden skall
tingsrätten dock bestå av en lag-
faren domare. I sådana fall får
även en ekonomisk expert delta i
tingsrätten.
För Konkurrensverket som
part i mål eller ärenden enligt
denna lag gäller, i fråga om fö-
reläggande för part och parts
utevaro, vad som i rättegångs-
balken är föreskrivet för åklaga-
re.
c§5
När tingsrätten prövar ären-
den som anges i 63 § första
stycket 5 och 6 i sak, skall
tingsrätten ha den sammansätt-
ning som anges i 64 a § första
stycket. / ett ärende som anges i
63 § första stycket 5 får tings-
rätten dock i stället bestå av en
juristdomare eller av en jurist-
domare och en ekonomisk ex-
pert, om det är tillräckligt med
hänsyn till ärendets beskaffen-
het. Vid annan handläggning
skall tingsrätten bestå av en ju-
rist domare eller av en jurist do-
mare och en ekonomisk expert.
' §
För Konkurrensverket som
part i mål enligt denna lag
gäller i fråga om föreläggande
för part och parts utevaro det
som i rättegångsbalken är före-
skrivet för åklagare.
Prop. 1995/96:115
Bilaga 4
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
5 Senaste lydelse 1993:681.
309
21 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 115
Härigenom föreskrivs i fråga om skuldsaneringslagen (1994:334)
dels att 32 § skall upphöra att gälla,
dels att 21, 22, 27, 29 och 31 §§ skall ha följande lydelse.
Prop. 1995/96:115
Bilaga 4
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
21 §
Har någon borgenär motsatt sig förslaget skall kronofogdemyndighe-
ten, om ansökan inte skall avslås enligt 12 § andra stycket, överlämna
ärendet till tingsrätten i den ort där gäldenären är bosatt för vidare
handläggning där. Om gäldenären inte är bosatt i Sverige skall ärendet
överlämnas till Stockholms tingsrätt.
Om en tingsrätt dä den tar
emot ett ärende om skuldsane-
ring finner att den inte är be-
hörig, skall rätten överlämna
ärendet till en tingsrätt som är
behörig. Tingsrättens beslut om
överlämnande får inte överkla-
gas.
22 §
Rätten får besluta om skuldsanering även om någon borgenär motsatt
sig att gäldenären helt eller delvis
borgenärens fordran.
Om inte annat följer av denna
lag, gäller för handläggningen
lagen (1946:807) om handlägg-
ning av domstolsärenden. En
tingsrätt skall vid handläggning-
en alltid bestå av en lagfaren
befrias från ansvar för betalningen av
Om inte annat följer av denna
lag, gäller lagen (1995:000) om
domstolsärenden för handlägg-
ningen.
domare.
Tingsrätten skall kalla gäldenären och samtliga borgenärer till ett sam-
manträde vid vilket frågan om tvingande skuldsanering skall prövas.
Kallelsen skall delges de kända borgenärerna. Kallelsen skall sändas till
gäldenären under den adress han senast uppgivit i ärendet. Gäldenären
behöver inte delges. Till sammanträdet får också företrädare för social-
nämnden eller annan kallas. Om någon som har kallats till sammanträ-
det uteblir, utgör det inte hinder för att avgöra ärendet. Kallelsen skall
innehålla en erinran om detta.
27 §
På ansökan av en borgenär vars fordran omfattas av ett beslut om
skuldsanering enligt denna lag kan en tingsrätt som avses i 21 § upp-
häva eller, i fell som avses i 5, ändra beslutet om
310
1. gäldenären har gjort sig skyldig till oredlighet mot borgenärer eller
i hemlighet gynnat någon borgenär för att inverka på skuldsanerings-
frågans avgörande,
2. gäldenären i sin ansökan om skuldsanering eller annars under ären-
dets handläggning medvetet har lämnat oriktiga uppgifter till men för
borgenären,
3. gäldenären lämnat oriktig uppgift till ledning för myndighets beslut
i fråga om skatt eller avgift som omlättas av skuldsaneringen eller un-
derlåtit att lämna uppgift trots att han är uppgiftsskyldig och den orikti-
ga uppgiften eller underlåtenheten medfört att ett beslut blivit felaktigt
eller inte fettats,
Prop. 1995/96:115
Bilaga 4
4. gäldenären mte följer betalmngsplanen, såvida avvikelsen inte är
ringa eller
5. gäldenärens ekonomiska förhållanden väsentligen förbättrats efter
skuldsaneringen.
I fell som avses i första stycket 5
från dagen för skuldsaneringen. Om
tid gäller i stället den tiden.
Innan rätten prövar borgenä-
rens ansökan skall gäldenären
och de borgenärer som avses i
19 § höras. I övrigt tillämpas
lagen (1946:807) om handlägg-
ning av domstolsärenden. En
tingsrätt skall vid handläggning-
en alltid bestå av en lagfaren
skall ansökan ges in inom fem år
betalmngsplanen löper under längre
Innan rätten prövar borgenä-
rens ansökan skall gäldenären
och de borgenärer som avses i
19 § höras. I övrigt gäller lagen
(1995:000) om domstolsärenden
för handläggningen.
domare.
Upphävs ett beslut om skuldsanering, blir en borgen eller arman
säkerhet som tredje man har ställt för betalning som avses i 8 § första
stycket 3 ogiltig, om inte tredje mannen kände till eller borde känt till
de i 27 § första stycket 1 angivna omständigheterna eller medverkade
till att gäldenären åsidosatt sina förpliktelser enligt 27 § första stycket 2.
29 §
Kronofogdemyndighetens be-
slut att avvisa eller avslå en an-
sökan om skuldsanering, inleda
skuldsanering eller festställa en
skuldsanering överklagas till den
tingsrätt som avses i 21 §. Det-
samma gäller kronofogdemyn-
dighetens beslut att avskriva ett
skuldsaneringsärende från vidare
handläggning. Överklagandet
skall ges in till kronofogdemyn-
digheten inom tre veckor från
dagen för beslutet.
Kronofogdemyndighets beslut
att avvisa eller avslå en ansökan
om skuldsanering, inleda skuld-
sanering eller festställa en skuld-
sanering överklagas till den
tingsrätt som avses i 21 §. Det-
samma gäller kronofogdemyn-
dighetens beslut att avskriva ett
skuldsaneringsärende från vidare
handläggning. Vid överklagande
gäller lagen (1995:000) om
domstolsärenden, om inte annat
följer av denna lag. Kronofog-
demyndigheten skall inte vara
part i domstolen.
311
Kronofogdemyndighetens beslut om att överlämna ett skuldsanerings- Prop. 1995/96:115
ärende till tingsrätt får inte överklagas. Detsamma gäller ett beslut vari- Bilaga 4
genom en ansökan om skuldsanering förklaras vilande.
31 §
Hovrätten får inte pröva ett överklagande av ett beslut av en tingsrätt,
om inte hovrätten meddelat prövningstillstånd.
Prövningstillstånd behövs inte,
om överklagandet avser ett be-
slut som rör någon annan än en
part, ett beslut genom vilket
tingsrätten ogillat jäv mot en
domare eller ett beslut genom
vilket en missnöjesanmälan eller
ett överklagande har avvisats.
I fråga om meddelade pröv-
ningstillstånd skall 54 kap. 11 §
tredje stycket rättegångsbalken
tillämpas.
Prövningstillstånd behövs inte,
om överklagandet avser ett be-
slut som rör någon annan än en
part, ett beslut genom vilket
tingsrätten ogillat jäv mot en
domare eller ett beslut genom
vilket ett överklagande har avvi-
sats.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
312
Härigenom föreskrivs att 12 kap. 3 § och 18 kap. 10 § sjölagen
(1994:1009) skall ha följande lydelse.
Prop. 1995/96:115
Bilaga 4
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
12 kap.
3 §
Den som ansöker om upprättande av en begränsningsfond skall betala
fondbeloppet till rätten eller ställa tillfredsställande säkerhet för detta.
I ansökningen, som skall vara skriftlig, skall sökanden redogöra för
omständigheterna i saken och lämna uppgift om namn och adress på
dem som kan antas vilja anmäla fordringar mot fonden.
I ärenden om begränsnings-
fond gäller lagen (1946:807) om
handläggning av domstolsären-
den, om inte annat sägs i detta
kapitel.
I ärenden om begränsnings-
fond gäller lagen (1995:000) om
domstolsärenden, om inte annat
sägs i detta kapitel.
18 kap.
10 §
Sjöförklaring inom landet hålls av den tingsrätt som enligt 21 kap. 1 §
utsetts att vara sjörättsdomstol. Behörig är den domstol som är närmast
den hamn eller ort där sjöförklaringen skall hållas enligt 9 §. Rege-
ringen kan dock för en viss hamn förordna att en annan av sjörättsdom-
stolama skall vara behörig, om det är ändamålsenligt med hänsyn till
trafikförbindelserna och övriga förhållanden.
Om annat inte följer av denna
gäller för sjöförklaring
(1946:807)
av dom-
Om annat inte följer av denna
lag, gäller för sjöförklaring
inför domstol lagen (1995:000)
om domstolsärenden.
lag,
infor domstol lagen
om handläggning
stolsärenden.
Vid sammanträde för sjöförklaring skall rätten bestå av en lagfaren
domare som ordförande och två personer med kunskap om och erfaren-
het av sjöfart. Åtminstone en av de senare bör ha grundlig erfarenhet
från tjänst som fartygs- eller maskinbefäl på handelsfartyg och nyligen
ha utövat en sådan tjänst. Rätten utser för vaije sjöförklaring de särskil-
da ledamöterna från en förteckning som Sjöfartsverket årligen upprättar
för vaije sjöfartsinspektionsdistrikt. Förteckningen skall uppta minst
tjugo personer. Om det är ändamålsenligt i ett visst fall att en person
med särskild sakkunskap deltar, får rätten tillkalla en sådan person att
inträda som ytterligare ledamot i rätten även om han inte är upptagen i
förteckningen. De särskilda ledamöterna skall vara svenska medborgare.
Den som är underårig eller i konkurstillstånd eller som har förvaltare
enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken får inte vara ledamot. De särskilda
ledamöterna har rätt till ersättning av allmänna medel enligt bestämmel-
ser som meddelas av regeringen.
313
I Danmark, Finland och Norge hålls sjöförklaring for ett svenskt far-
tyg av den domstol som är behörig enligt det landets lag.
I övrigt hålls sjöförklaring utomlands av svensk utlandsmyndighet som
enligt bemyndigande av Utrikesdepartementet har sådan behörighet. Om
det lämpligen kan ske skall vid sjöförklaringen delta två av myndigheten
tillkallade, i sjöfart kunniga personer, helst svenska, danska, finska eller
norska medborgare, mot vilka inte förekommer jäv som gäller mot do-
mare. Är ett deltagande av person med särskild sakkunskap ändamålsen-
ligt i ett visst fell, får myndigheten tillkalla även en sådan person. På en
ort där behörig svensk utlandsmyndighet inte finns, hålls sjöförklaringen
av behörig dansk, finsk eller norsk utlandsmyndighet.
I fråga om sjöförklaring inför en utlandsmyndighet gäller bestämmel-
serna om sjöförklaring vid domstol i tillämpliga delar. Utlandsmyndig-
heten får dock inte ta upp ed eller utfärda vitesföreläggande.
Prop. 1995/96:115
Bilaga 4
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
314
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1994:1811) om disciplinan-
svar inom totalförsvaret, m.m.
dels att 54 och 56 §§ skall upphöra att gälla,
dels att 52, 53, 55 och 62 §§ skall ha följande lydelse.
Prop. 1995/96:115
Bilaga 4
Nuvarande lydelse
I fråga om överklagande
tillämpas lagen (1946:807) om
handläggning av domstolsären-
den om inte annat föreskrivs i
denna lag. Därvid gäller beträf-
fande överklagandet vad som
föreskrivs om ansökan i den la-
gen.
Tingsrätten skall vid avgöran-
de av ärendet bestå av en lag-
faren domare och tre nämnde-
män. Vid handläggning i övrigt
av ärendet är tingsrätten domför
med en lagfaren domare.
52 §
Föreslagen lydelse
Vid överklagande gäller lagen
(1995:000) om domstolsärenden
om inte annat föreskrivs i denna
lag.
53 §
Vid handläggningen av ären-
det består tingsrätten av en ju-
ristdomare. Om det finns sär-
skilda skäl med hänsyn till ären-
dets beskaffenhet får tingsrätten
dock bestå av en juristdomare
och tre nämndemän.
55 §
Tingsrättens beslut får av den
disciplinansvarige eller det all-
männa överklagas till hovrätten.
Om tingsrätten har meddelat ett
beslut som avses i 34 § andra
stycket eller avslagit ett yrkande
om att verkställighet tills vidare
inte skall fä ske, får talan mot
beslutet föras särskilt.
Hovrättens beslut får inte
överklagas.
Ett beslut om ersättningsskyl-
dighet som lättats av en sådan
chef i Försvarsmakten som av-
ses i 20 §, av en annan myndig-
het än Försvarsmakten, eller av
62 §
Ett beslut av hovrätten får inte
överklagas.
Ett beslut om ersättningsskyl-
dighet som fettats av en sådan
chef i Försvarsmakten som av-
ses i 20 §, av en annan myndig-
het än Försvarsmakten, eller av
315
en kommun, ett landsting eller
en kyrklig kommun får överkla-
gas av den disciplinansvarige
hos tingsrätten. Bestämmelserna
i 50-53 §§, 55 § första stycket
första meningen och andra
stycket samt 56 § gäller vid så-
dant överklagande.
Om överklagandet hos tings-
rätten avser endast frågan om
ersättningsskyldighet, skall dock
vad som är föreskrivet om rätte-
gången i tvistemål tillämpas.
Avser talan ett beslut om både
disciplinpåföljd och ersättnings-
skyldighet, skall tingsrätten, om
den disciplinansvarige begär det
eller det annars finns skäl för
det, handlägga frågan om er-
sättningsskyldighet som särskilt
mål i den för tvistemål före-
skrivna ordningen.
en kommun, ett landsting eller
en kyrklig kommun får överkla-
gas av den disciplinansvarige till
tingsrätten. Bestämmelserna i
50-53 och 55 §§ gäller vid så-
dant överklagande.
Prop. 1995/96:115
Bilaga 4
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. Har ett mål om ersätt-
ningsskyldighet redan inletts vid tingsrätt när lagen träder i kraft gäller
dock fortfarande äldre bestämmelser.
316
Härigenom föreskrivs att 48, 50 och 51 §§ marknadsföringslagen
(1995:450) skall ha följande lydelse.
Prop. 1995/96:115
Bilaga 4
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
48 §
Vid handläggning av ärenden
som avses i 42 § andra stycket
skall Stockholms tingsrätt ha
den sammansättning som anges i
45 § första stycket. Vid hand-
läggning som avses i 3 och 4 §§
lagen (1946:807) om handlägg-
ning av domstolsärenden skall
tingsrätten dock bestå av en lag-
faren domare. 1 sådana fall får
även en ekonomisk expert delta i
tingsrätten.
Vid handläggning av ärenden
som anges i 42 § andra stycket
skall Stockholms tingsrätt bestå
av en juristdomare eller av en
juristdomare och en ekonomisk
expert. Om det finns särskilda
skäl med hänsyn till ärendets
beskaffenhet får tingsrätten dock
ha den sammansättning som an-
ges i 45 § första stycket.
50 §
Om något annat inte följer av denna lag, skall föreskrifterna i rätte-
gångsbalken om tvistemål där förlikning om saken inte är tillåten tilläm-
pas på mål om förbud eller åläggande enligt 14, 15 eller 17 § och mål
om marknadsstömingsavgift enligt 22 §.
I mål om skadestånd enligt 29 § gäller vad som är föreskrivet i rätte-
gångsbalken om tvistemål där förlikning om saken är tillåten.
Vid Stockholms tingsrätt skall
lagen (1946:807) om handlägg-
ning av domstolsärenden tilläm-
pas i ärenden som avses i 42 §
andra stycket, om något annat
inte följer av denna lag.
I ärenden som avses i 42 §
andra stycket gäller lagen
(1995:000) om domstolsärenden,
om något annat inte följer av
denna lag.
Vad som sägs i 49, 50 och 52
kap. rättegångsbalken om hov-
rätten skall i mål och ärenden
enligt denna lag i stället gälla
Marknadsdomstolen.
§
Vad som sägs i 49, 50 och 52
kap. rättegångsbalken och i 38 §
första stycket lagen (1995:000)
om domstolsärenden om hovrät-
ten skall i mål och ärenden en-
ligt denna lag i stället gälla
Marknadsdomstolen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
317
22 Riksdagen 1995/96. 1 samt. Nr 115
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1995:000) om företagsrekon-
struktion
dels att 4 kap. 3 § skall upphävas,
dels att 4 kap. 1 och 2 §§ skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 kap.
Prop. 1995/96:115
Bilaga 4
Om inte annat föreskrivs, gäl-
ler för rättens handläggning en-
ligt denna lag lagen (1946:807)
om handläggning av domstols-
ärenden.
Vid handläggning enligt 3
kap. tillämpas dock rättegångs-
balkens bestämmelser om hand-
läggningen av tvistemål.
En sådan förhandling som av-
ses i 3 kap. 23 § första stycket
skall äga rum så snart som möj-
ligt. Vid förhandlingen tillämpas
bestämmelserna i rättegångsbal-
ken om huvudförhandling i tvis-
temål. Om rekonstruktören, gäl-
denären eller en borgenär ute-
blir från förhandlingen, hindrar
det inte att ackordsfrågan prövas
och avgörs.
Rättens avgörande sker genom
beslut.
Om inte annat föreskrivs, gäl-
ler lagen (1995:000) om dom-
stolsärenden för rättens hand-
läggning enligt denna lag.
En sådan förhandling som av-
ses i 3 kap. 23 § första stycket
skall äga rum så snart som möj-
ligt. Om rekonstruktören, gälde-
nären eller en borgenär uteblir
från förhandlingen, hindrar det
inte att ackordsfrågan prövas
och avgörs.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
1 Lydelse enligt prop. 1995/96:5.
2 Lydelse enligt prop. 1995/96:5.
318
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1995-11-21
Närvarande: f.d. regeringsrådet Bertil Voss, justitierådet Johan Munck,
regeringsrådet Karl-Ingvar Rundqvist.
Enligt en lagrådsremiss den 26 oktober 1995 (Justitiedepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om
domstolsärenden, m.fl.
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsrådet, jur. dr.
Peter Fitger.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagråder.
Förslaget till lag om domstolsärenden
Den nuvarande lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden
är i allt väsentligt oförändrad sedan sin tillkomst år 1946. Många nya
ärendegrupper har emellertid förts in under lagens tillämpningsområde
samtidigt som rättegångsbalken, som ärendelagen i flera avseenden
bygger på, har varit föremål för åtskilliga ingripande förändringar.
Dessutom har tillkommit en förvaltnings- och förvaltningsprocesslag-
stiftning, som för förvaltningsmyndigheternas och förvaltningsdom-
stolarnas del behandlar frågor som till sin natur är näraliggande dem
som behandlas i ärendelagen. Det får därför anses tillfredsställande att
det nu föreligger ett utarbetat förslag till ny ärendelag avsedd att ersätta
1946 års lag.
Den nuvarande ärendelagen innehåller endast ett fåtal procedurregler.
I stället finns ill § en allmän bestämmelse av innebörd att rättegångs-
balkens bestämmelser om tvistemål, i den mån de är tillämpliga, skall
gälla i sådana avseenden som inte är reglerade i lagen. I anslutning till
denna bestämmelse uttalade processlagberedningen vid lagens tillkomst
att det inte torde kunna undvikas att i vissa fall tvekan kan uppstå
huruvida ett visst lagrum i rättegångsbalken är tillämpligt eller ej men
att en mera ingående reglering i lag av dessa frågor var förenad med
betydande svårigheter och inte syntes lämplig med hänsyn till de
olikartade förhållanden som kunde förekomma (NJA II 1947 s. 113).
Vid utarbetandet av föreliggande förslag har en strävan varit att söka
överbrygga dessa svårigheter. Förslaget är avsett att innehålla en i
princip fullständig reglering av proceduren, samtidigt som det innehåller
preciserade hänvisningar till rättegångsbalken på vissa punkter och ett
generellt undantag för fall då det i en annan lag (med undantag av
förvaltningslagen) finns bestämmelser som avviker från ärendelagen. En
allmän hänvisning till rättegångsbalken har med denna lösning ansetts
kunna avvaras.
Även om förslaget till ny ärendelag från de angivna synpunkterna
genomgående är följdriktigt utarbetat, är det ofrånkomligt att det upp-
kommer vissa olägenheter av det slag som antyddes, när vid den
Prop. 1995/96:115
Bilaga 5
319
nuvarande ärendelagens tillkomst tanken på en mera fullständig regle-
ring avvisades. Den utförliga reglering som den nya ärendelagen
innehåller kan möjligen i någon mån öka risken för att man vid
tillämpningen förbiser de speciella procedurregler som mycket ofta
finns i den materiella lagstiftning som behandlar olika typer av ärenden
och som skall tillämpas i stället för ärendelagens bestämmelser. Bestäm-
melserna i den materiella lagstiftningen är dessutom ibland utformade så
att en viss procedur är mer eller mindre underförstådd, vilket någon
gång kan ge upphov till tvekan om den särskilda lagen skall anses inne-
hålla en från ärendelagen avvikande föreskrift eller ej. Ett exempel,
som Lagrådet återkommer till, erbjuder frågan om ett ärende kan
inledas muntligen.
Vad avser förhållandet till rättegångsbalken för sådana fall då den
föreslagna ärendelagen inte innehåller någon reglering som motsvarar
balkens uttalas i motiven beträffande åtskilliga frågor att rättegångs-
balkens regler får tillämpas analogt men i andra fall att balkens regler
inte är avsedda att tillämpas eller att frågan bör lämnas oreglerad. Även
om man får god ledning av motiven i dessa hänseenden, lär det inte
kunna undvikas att situationer kan uppkomma, då man i avsaknad av
en allmän hänvisning till rättegångsbalken kan hamna i tvekan om rät-
tegångsbalkens regelsystem skall tillämpas eller ej. Med tanke på den
utformning av lagen som har valts i förslaget vill Lagrådet dock inte
förorda att lagen kompletteras med en sådan hänvisning.
Vad som nu har sagts bör inte undanskymma att det omsorgsfullt
utarbetade förslag till ärendelag som nu föreligger utgör ett betydelse-
fullt framsteg i fråga om regleringen. Lagrådet kan i allt väsentligt
ansluta sig till de lösningar som har valts i olika frågor. Vissa detalj-
spörsmål behandlas särskilt i det följande.
Principerna i den nuvarande ärendelagen har i viss utsträckning an-
setts kunna tillämpas analogt för ärendegrupper som inte regleras i
lagen, t. ex. ärenden som behandlas i rättegångsbalken men som där har
fått en endast sparsam reglering (se t.ex. NJA 1994 s.33 och 749). En
viss sådan analogisk tillämpning torde kunna förekomma även i fort-
sättningen. Det är tänkbart att man i ett senare skede skulle kunna ha
anledning att överväga en utvidgning av den nya lagens tillämpnings-
område även till åtminstone en del sådana ärendetyper, så att regle-
ringen av de ärenden som ankommer på allmän domstol blir mera
enhetlig.
En särställning intar inskrivningsärendena. Vid jordabalkens tillkomst
konstaterades att dessa ärenden inte skulle komma att omfattas av den
nuvarande ärendelagen, eftersom inskrivningsmyndighet inte är att anse
som allmän underrätt. Efter mönster av 11 § ärendelagen intogs i stället
i 19 kap. 3 § jordabalken en regel av innebörd att bestämmelserna om
tvistemål i tillämpliga delar skulle gälla i fråga om behandlingen av
inskrivningsärenden i den mån annat inte följer av jordabalken (NJA II
1972 s. 450). När nu den bestämmelse i ärendelagen som utgjort
förebild för jordabalkens regler slopas, skulle det ha varit följdriktigt
om hänvisningen i jordabalken ändrades till att avse den nya ärende-
Prop. 1995/96:115
Bilaga 5
320
lagen. Lagrådet vill förorda att denna fråga tas upp i lämpligt samman- Prop. 1995/96:115
hang. Bilaga 5
Den nya ärendelagen är avsedd att tillämpas även i högre rätt. Detta
föranleder i och för sig ingen erinran, även om ett alternativ skulle ha
kunnat vara att lagen i detta hänseende hänvisat till rättegångsbalkens
regler om överklagande av beslut. Lagrådet vill emellertid i detta sam-
manhang beröra en terminologisk fråga. I hovrätt och i Högsta dom-
stolen, liksom för övrigt i kammarrätt och Regeringsrätten, betecknas
överklagade ärenden alltid som mål. Enligt remissen (avsnitt 7.2) talar
praktiska skäl med styrka for att man övergår till att beteckna dem som
ärenden. Lagrådet vill hävda att de praktiska skälen talar i motsatt
riktning, eftersom man då behåller en enhetlig beteckning för processer
som anhängiggjorts genom överklagande av ett avgörande i lägre rätt,
något som minskar risken för förbiseenden.
3 §
Enligt andra stycket gäller jävsreglema i 4 kap. 13 § rättegångsbalken,
när en anställd i en tingsrätt, som inte är juristdomare, enligt särskild
föreskrift handlägger ett ärende. Någon hänvisning görs dock inte till
övriga jävsregler i 4 kap., t.ex. om skyldigheten att självmant anmäla
ett jävsförhållande (14 §) eller om de åtgärder som får vidtas trots jäv
(15 §).
Jävsregeln i förevarande stycke har sin motsvarighet i 1 kap. 3 e §
andra stycket rättegångsbalken. Den bestämmelsen gäller emellertid
endast åtgärder som avses i paragrafens första stycke, dvs. beredande
av ett mål. Reglerna i 4 kap. 14 och 15 §§ tar sikte närmast på den som
handlägger ett mål eller ärende och inte på den som endast vidtar
förberedande åtgärder, vilket kan förklara begränsningen i 1 kap. 3 e §
andra stycket. En motsvarande begränsning görs inte i fråga om ett
domstolsbiträde, som enligt 18 a § förordningen (1979:572) med
tingsrättsinstruktion har förordnats att på eget ansvar handlägga vissa
mål och ärenden. Även om varken tingsrättsinstruktionen eller
nuvarande ärendelag innehåller någon jävsregel för sådant domstols-
biträde, får det antas att samtliga jävsregler i 4 kap. rättegångsbalken är
tillämpliga. Enligt Lagrådets mening bör detsamma gälla för de
anställda som avses i det nu föreslagna 3 § andra stycket.
Lagrådet föreslår mot denna bakgrund att 3 § andra stycket med vissa
redaktionella jämkningar i övrigt ges följande lydelse.
”När en anställd i en tingsrätt, som inte är juristdomare, enligt särskild
föreskrift handlägger ett ärende, gäller reglerna om jäv i 4 kap.
rättegångsbalken. ”
4 §
Att ett ärende skall inledas skriftligen utesluter inte, som påpekas i
författningskommentaren, att så sker genom telefax. Eftersom över-
föring på telefax sker i elektronisk form, föreslår Lagrådet att ordet
”elektroniskt” i andra meningen ersätts med orden ”i annan form”.
321
Som Lagrådet inledningsvis antytt kan föreskriften att ett ärende skall
inledas skriftligen ge upphov till tvekan om detta skall gälla även i de
fell där den materiella lagstiftningen inte innehåller något sådant krav
utan det tvärtom är underförstått att ärendet kan inledas muntligen. Ett
exempel på detta är ett ärende som rör registrering av en bouppteck-
ning. Enligt författningskommentaren bör ett sådant ärende behandlas
som ett anmälningsärende, som då till följd av 4 § skall inledas
skriftligen. En sådan ordning skulle enligt Lagrådets mening te sig
alltför formalistisk i de fell då bouppteckningsingivaren inställer sig
personligen i tingsrätten. Med den av Lagrådet föreslagna lydelsen av
4 § andra meningen blir det möjligt för regeringen att i sådana fell där
skriftlig inledning av ett ärende inte anses nödvändig bestämma att
förfärandet får inledas på annat sätt.
7§
I paragrafen föreslås att, när ett beslut av en förvaltningsmyndighet
överklagas till tingsrätt, överklagandet skall ha kommit in till myndig-
heten inom tre veckor från dagen för beslutet. Valet av beslutsdagen
som utgångspunkt för klagofristens beräkning är i överensstämmelse
med vad som gäller som huvudregel enligt rättegångsbalken, en huvud-
regel som där har sin naturliga förklaring i att den muntliga handlägg-
ningen är ett grundläggande inslag i processen vid de allmänna dom-
stolarna. Huvudregeln skall emellertid tillämpas också i de flesta mål
där någon muntlig förhandling inte hålls, t.ex. i tvistemål på grund av
att huvudförhandling inte behövs och inte heller begärs av någon av
parterna. Beslutsdagen bildar vidare utgångspunkt för klagotiden i vissa
typer av domstolsärenden, bl.a. ärenden för vilka gällande ärendelags
hänvisning till tvistemålsreglema i rättegångsbalken får genomslag i
överklagandehänseende. Vad nu sagts talar för att ordningen enligt
rättegångsbalkens huvudregel oftast kan tillämpas för domstolsärenden
utan påtagliga risker för rättssäkerheten. I lagrådsremissen har också
framhållits att detta system har fungerat väl under lång tid på åtskilliga
områden.
Vad saken nu gäller är emellertid i första hand att för ett förfarande,
som hos såväl förvaltningsmyndighet som domstol väsentligen bygger
på skriftlig handläggning med i praktiken begränsad skriftväxling, välja
en grundläggande regel för klagotidsberäkning som bäst svarar mot
rättssäkerhetens krav. Från sådan synvinkel framstår onekligen en
modell med beräkning av klagotiden från delfåendet av beslutet som
klart överlägsen. Den har också kommit till användning vid utformning
av överklaganderegleringen i såväl förvaltningslagen som förvaltnings-
processlagen, vilka lagar ju bygger på att handläggningen normalt är
enbart skriftlig. Här kan f.ö. hänvisas till Domstolsutredningens
uttalande om att det är alldeles uppenbart att det system som före-
kommer i förvaltningsdomstolarna ger de bästa garantierna mot att den
enskilde parten inte försitter möjligheter att överklaga (SOU 1991:106,
del B s. 273). Frågan måste således på allvar ställas om inte förebilden
för en ny och modem ärendelag i förevarande hänseende snarare bör
Prop. 1995/96:115
Bilaga 5
322
sökas i förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen än i rätte-
gångsbalken.
I lagrådsremissen anges att den nuvarande regleringen för klagotider
företer en splittrad bild. De allra flesta av de specialbestämmelser om
överklagande till tingsrätt som redovisas i lagrådsremissen återspeglar
emellertid den ordning som gäller för förvaltningsprocessen eller också
tillåter de obegränsad klagotid. Något underlag anges inte finnas för att
nu mera allmänt ändra dessa bestämmelser om klagotidens utgångs-
punkt. De få exempel som remissen nämner på ärendeslag med överkla-
gandefrist enligt rättegångsbalkens modell synes Lagrådet vara speciella
och bör knappast kunna ge stöd för slutsatser med avseende på vad som
i allmänhet är lämpligast för många andra ärendetyper. En synpunkt,
som förts fram under remissbehandlingen av promemorian och som inte
bör lämnas utan avseende vid bedömningen av vad som är lämpligaste
ordning, är att det för förvaltningsmyndighet inte torde gälla någon
generell regel som föreskriver att myndighetens beslut skall sändas ut
samma dag som beslutet fattas. Förslag om en sådan generell regel
läggs inte fram.
Lagrådsremissens val av system för klagotidens beräkning motiveras
inte minst av att det finns ett behov av att undvika onödiga och kost-
nadskrävande delgivningar. Några närmare synpunkter redovisas inte på
vilka eller hur stora problem som skulle uppstå med delgivningar vid
tillämpning av förvaltningsrättens system. Det kan dock i sammanhanget
framhållas att det alls inte kan vara en nödvändig följd av ett sådant
system att ett formligt delgivningsförferande används i vaije ärende
eller ens i flertalet ärenden. Inom förvaltningsrätten förutsätts inte att ett
beslut delgetts enligt delgivningslagen för att klagotid skall böija löpa.
Det räcker med att parten skriftligen - exempelvis genom en vanlig
lösbrevsförsändelse - har fått del av beslutet genom myndighetens
försorg, låt vara att detta också innebär att man som utgångspunkt för
överklagandetiden ofta måste godta partens egen uppgift om när denne
fått del av beslutet.
Mot bakgrund av det anförda och med hänsyn särskilt till den tyngd
som bör tillmätas rättssäkerhetsaspektema anser Lagrådet att
argumenten för en bestämmelse av den föreslagna innebörden inte fram-
står som tillräckligt övertygande. Lagrådet vill därför förorda att
bestämmelsen utgår, vilket skulle få till följd att tidsfristen för över-
klagande av förvaltningsmyndighets beslut med tillämpning av 23 §
andra stycket förvaltningslagen räknas från dagen för delfående av
beslutet. För särskilda ärendeslag kan författningarna inom resp, sak-
område få uppta den avvikande reglering som efter närmare över-
väganden befinns lämplig och godtagbar med hänsyn till de klagandes
rättssäkerhet.
Med den av Lagrådet förordade lösningen kan hela den aktuella
paragrafen slopas, eftersom paragrafens första mening inte innefattar
någon avvikelse från vad som gäller enligt förvaltningslagen.
Prop. 1995/96:115
Bilaga 5
323
8 §
I andra stycket föreskrivs enligt förslaget att, om tingsrätten i samband
med att ett ärende inleds finner att den inte är behörig att handlägga
ärendet, rätten skall lämna över den skrivelse genom vilken ärendet
inleddes till en domstol som är behörig, om den som inlett ärendet inte
har något att invända mot detta. Samma regel föreslås införd i
rättegångsbalken såväl for brottmål som för tvistemål. Som regeln är
avfattad skall skrivelsen lämnas över oberoende av om den domstol som
är behörig är en annan tingsrätt eller en överrätt eller förvaltnings-
domstol. Utan särskild föreskrift står det emellertid klart att endast
svenska domstolar kan komma i fråga.
Den föreslagna regeln synes ändamålsenlig för de allra flesta fell som
den tar sikte på. Det förhållandet att regeln har fått en obligatorisk
utformning torde emellertid kunna leda till vissa problem. I en del låt
vara sällsynta fell kan forumfrågan vara svårbedömd och domstolarna
ha olika mening. Om den tingsrätt vid vilken ärendet inleddes finner att
en annan tingsrätt är behörig, kan den tingsrätten ha en annan
uppfattning och anse att det är den ursprungliga tingsrätten som är
behörig. Regeln innebär då att ärendet skall återlämnas till den
tingsrätten, som i sin tur kan tänkas vidhålla sin uppfattning och därmed
blir skyldig att sända över ärendet på nytt. Även om den som har inlett
ärendet förutsätts kunna stoppa denna procedur genom att påfordra ett
avvisningsbeslut, är detta förhållande inte helt tillfredsställande. Kom-
plikationer kan också tänkas uppstå, om en ansökan innehåller flera
yrkanden och tingsrätten är obehörig endast beträffande något eller
några av dessa liksom i fell då flera parter genom skilda skrifter har
anhängiggjort ett mål eller ärende och alla inte går med på att ärendet
lämnas över till en annan domstol. I fell då tingsrätten av handlingarna
kan sluta sig till att ansökningen under alla förhållanden skall avvisas på
annan grund än att den har givits in till fel forum, kan det framstå som
onödigt att den översänds till annan domstol. Man måste vidare räkna
med fell då tingsrätten omedelbart kan konstatera att den inte själv är
behörig men ytterligare utredning behövs för att klarlägga vilken annan
domstol som är behörig.
Vad som har anförts nu ger vid handen att den nya regeln inte
lämpligen bör få obligatorisk utformning utan ge tingsrätten utrymme
att underlåta att sända över skrivelsen i fell då detta skulle kunna leda
till komplikationer. Med hänsyn härtill och med vissa redaktionella jus-
teringar i övrigt synes regeln i andra styckets första mening kunna få
följande utformning.
”Finner tingsrätten i annat fell i samband med att ett ärende inleds att
den saknar behörighet att handlägga ärendet men att en annan domstol
skulle vara behörig, skall tingsrätten lämna över den skrivelse genom
vilken ärendet inleddes till den domstolen, om den som inlett ärendet
inte har något att invända mot detta och det inte heller finns något annat
skäl mot att skrivelsen överlämnas. ”
Prop. 1995/96:115
Bilaga 5
324
I andra meningen enligt förslaget föreskrivs att skrivelsen skall anses ha
kommit in till den senare domstolen samma dag som den kom in till den
domstol som först tog emot skrivelsen. En konsekvens av denna regel
blir att om en annan parts - exempelvis en testamentstagares -
rättsställning är beroende av att ett mål eller ärende inte inleds vid viss
domstol inom en i lag angiven frist, denne inte kan vinna full säkerhet
genom ett intyg från nämnda domstol om att så inte har skett vid
fristens utgång. För att vara på den säkra sidan måste han avvakta
under en tid som kan vara svår att bestämma, eftersom det kan tänkas
att målet eller ärendet inletts vid annan domstol och denna till följd av
balanser eller av annan orsak inte omedelbart uppmärksammar att
felaktigt forum har valts. Komplikationer kan med hänsyn härtill också
tänkas uppstå när det gäller att avgöra vid vilken tidpunkt ett intyg av
nu aktuellt slag skall tilläggas fullt bevisvärde om partens rätt, om det
uppvisas för vinnande av lagfart, i bank eller i något liknande samman-
hang.
Med hänsyn till det anförda kunde det möjligen finnas anledning att
komplettera den föreslagna regeln med en föreskrift om att skrivelsen
skall anses ha kommit in till rätt domstol samma dag som den kom in
till den domstol som först tog emot skrivelsen endast om den över-
lämnas till rätt domstol inom viss tid - t.ex. en månad - från det att den
kom in till den första domstolen. Emellertid får det antas att
komplikationer av det slag som nyss berörts blir så förhållandevis
sällsynta att skäl saknas att tynga regeln med en sådan kompletterande
föreskrift.
II §
Bestämmelsen, som anger att en förvaltningsmyndighet är motpart om
en enskild överklagar dess beslut till tingsrätt, har en motsvarighet i
förslag till en ny 7 a § i förvaltningsprocesslagen enligt regeringens
proposition 1995/96:22 om tvåpartsprocess m.m. i de allmänna förvalt-
ningsdomstolarna. I det lagstiftningsärendet godtog regeringen Lag-
rådets förslag om en komplettering av 7 a § så att det angavs att förvalt-
ningsmyndigheten är den enskildes motpart först sedan handlingarna
överlämnats till domstolen. De skäl som Lagrådet anförde till stöd för
sitt förslag talar för att även den nu aktuella bestämmelsen kompletteras
på motsvarande sätt (jfr Bilaga 2 till nämnda proposition). Lagrådet
föreslår att så sker.
30 §
Bestämmelserna i denna paragraf har enligt författningskommentaren
utformats efter förebild av det som gäller for tvistemål enligt 17 kap. 9,
12 och 13 §§ rättegångsbalken. Reglerna i dessa paragrafer skiljer sig
från motsvarande regler i 31 § förvaltningsprocesslagen genom att
upplysning om vad parterna skall iaktta vid ett överklagande av beslut
under rättegången i ett tvistemål skall lämnas endast om part begär det.
Eftersom förfarandet enligt domstolsärendelagen liksom enligt förvalt-
ningsprocesslagen i princip är skriftligt, kan det ifrågasättas om inte
sistnämnda lags regler om upplysningsskyldigheten i fråga om överkla-
Prop. 1995/96:115
Bilaga 5
325
gande borde tillämpas också i domstolsärenden. I vart fall bör enligt
Lagrådets mening parterna få besked om att upplysning om vad som
skall iakttas vid överklagande kan begäras hos domstolen. Det finns
annars risk för att en part låter nöja sig med att han eller hon fått veta
att beslutet kan överklagas och tror att det kan ske utan tidsbegränsning.
För att undvika risken för att en part lider rättsförlust föreslår Lagrådet,
om inte 30 § utformas efter mönster av 31 § förvaltningsprocesslagen,
att paragrafen, som i så fall för tydlighetens skull bör uppdelas i tre
stycken, ges följande lydelse.
”1 de fell där ett beslut kan överklagas skall parterna få upplysning om
detta.
Innebär beslutet att ärendet har avgjorts skall parterna få upplysning
om vad de skall iaktta vid ett överklagande. Om ärendet inte har
avgjorts, lämnas upplysningen efter begäran från en part. Parterna skall
underrättas om detta.
Krävs det prövningstillstånd vid överklagande, skall parterna få
upplysning även om detta och om de grunder på vilka sådant tillstånd
kan meddelas. ”
38 §
Enligt första stycket har för de under punkterna 1-3 angivna fellen som
utgångspunkt för överklagandetidens beräkning valts dagen för
domstolens beslut. Det är samma princip som enligt 7 § avses gälla som
grundregel vid överklagande av förvaltningsmyndighets beslut till
tingsrätt. I anslutning till 7 § har Lagrådet förordat att tidsfristen i
stället skall räknas från dagen för delfående av beslutet. Enligt
Lagrådets mening är vad Lagrådet där anfört till stöd för denna lösning
i det väsentliga giltigt även i fråga om beslut varigenom domstol har
avgjort ärendet utan att beslutet har meddelats vid ett sammanträde eller
det vid ett sammanträde har angetts när beslutet kommer att meddelas.
Det skulle således vara följdriktigt att också för dessa beslut ta dagen
för delfåendet av beslutet som utgångspunkt för överklagandefristen.
Även om det enligt Lagrådets uppfattning i första hand borde vara
ärendenas skriftliga handläggningsform som styr vilken grundregel som
skall väljas, finns det i detta lagstiftningsärende knappast tillräckligt
underlag för att frångå lagrådsremissens förslag i förevarande paragraf,
som ju ligger i linje med vad som hittills under lång tid har tillämpats
hos de allmänna domstolarna. Lagrådet bedömer emellertid att spörs-
målet om övergång i fell av skriftlig procedur till förvaltningsprocessens
modell för klagotidens beräkning är av sådan vikt från rättssäkerhets-
synpunkt att det förtjänar att utredas och övervägas närmare.
42 §
I paragrafens andra mening föreskrivs enligt förslaget att, om det finns
synnerliga skäl, resning eller undanröjande på grund av domvilla får
beviljas även under andra omständigheter än som sägs i rättegångs-
balken. Förslaget grundas bl. a. på uppfattningen att det åtminstone
före 1988 års ändringar i rättegångsbalken förhöll sig så att resning och
Prop. 1995/96:115
Bilaga 5
326
undanröjande på grund av domvilla i domstolsärenden ansågs kunna
beviljas efter mindre restriktiva principer än dem som enligt rätte-
gångsbalken gäller för tvistemål. Huruvida en praxis av denna innebörd
utbildat sig är dock enligt Lagrådets uppfattning tvivelaktigt; refererad
rättspraxis medger knappast någon bestämd slutsats härvidlag. Det är
här också att märka att, medan resning omfattas av en föreskrift i 11
kap. 11 § regeringsformen och således, när rättegångsbalkens regler
inte anses tillämpliga, kan stödjas omedelbart på regeringsformen, något
sådant resonemang inte kan föras beträffande klagan över domvilla, som
är exklusivt reglerad i rättegångsbalken. De åsyftade ändringarna i
rättegångsbalken år 1988 - 58 kap. 10 a § och 59 kap. 4 a § - kan för
övrigt inte ha förändrat rättsläget med avseende på andra domstols-
ärenden än sådana som inleds genom överklagande till tingsrätten av ett
avgörande av en förvaltningsmyndighet.
Som anmärkts i remissprotokollet (avsnitt 7.6) kan det beträffande en
stor grupp av domstolsärendena vara tveksamt om ett avslagsbeslut
vinner rättskraft. I den mån sökanden har möjlighet att återkomma med
en ny ansökan får det anses vara en öppen fråga om en resningsansökan
över huvud taget kan tas upp till prövning, eftersom en förutsättning för
detta har brukat anses vara att resning har någon praktisk funktion att
fylla (se Welamson, Rättegång VI, 2 uppl. s. 198 f och 223; jfr NJA
1988 s.429, 1992 s. 420, 1993 s.108 och 1994 s. 525). Skulle resning
anses kunna komma i fråga i sådana fall torde gälla att förutsättningarna
är mera restriktiva än när det gäller domar och beslut i allmänhet (jfr
NJA 1993 s.226). Vad som har sagts nu torde bli förhållandet även om
resningsförutsättningama utformas i enlighet med förslaget.
Åtskilliga avgöranden i domstolsärenden får emellertid anses vara av
det slaget att de vinner rättskraft, låt vara att frågan om rättskraft inte
erhållit någon uttrycklig reglering i remissförslaget. Lagrådet vill med
tanke på sådana fell inte motsätta sig att en allmän bestämmelse i
enlighet med förslaget införs om att resning i domstolsärende kan
beviljas när det finns synnerliga skäl, något som kommer att motsvara
vad som numera enligt uttryckliga bestämmelser gäller inom förvalt-
ningsrätten (37 b och c §§ förvaltningsprocesslagen i lydelse enligt SFS
1995:22). Att utsträcka denna princip till att även gälla klagan över
domvilla synes emellertid inte tillräckligt motiverat och kan dessutom
föranleda tolkningssvårigheter, bl. a. när det gäller att avgöra vad som
skall anses utgöra domvilla. Det praktiska behovet av att principen blir
tillämplig i fråga om klagan över domvilla är inte heller särskilt stort
med hänsyn till att den omständigheten att ett rättegångsfel utgör
domvilla inte hindrar att det också kan vara resningsgrund.
Av motiven framgår att den föreslagna regeln är avsedd att kunna
tillämpas inte bara på det sättet att resning skall kunna beviljas även
under andra omständigheter än dem som anges i rättegångsbalken utan
också så, att en resningsansökan skall kunna tas upp till prövning även
när de i rättegångsbalken angivna tidsfristerna har försuttits och an-
sökningen alltså med tillämpning av balken skulle ha avvisats. Regelns
avfettning bör med hänsyn härtill jämkas något. Lagrådet förordar att
paragrafens andra mening får lyda: ” Om det finns synnerliga skäl, får
Prop. 1995/96:115
Bilaga 5
327
resning äga rum även i andra fell än som föreskrivs i 58 kap. rätte-
gångsbalken.”
Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken
20 kap.
6§
Godtas vad Lagrådet har förordat beträffande 7 § förslaget till lag om
domstolsärenden blir andra meningen överflödig och kan utgå.
Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken
10 kap. 20 a §
Med hänvisning till vad som anförts i anslutning till 8 § förslaget till lag
om domstolsärenden förordar Lagrådet att paragrafens första mening får
följande lydelse.
”Finner rätten i samband med att en ansökan ges in att rätten saknar
behörighet att ta upp målet eller att i annan ordning pröva ansökningen
men att en annan domstol skulle vara behörig, skall ansökningen lämnas
över till den domstolen, om sökanden inte har något att invända mot
detta och det inte heller finns något annat skäl mot att ansökningen
överlämnas. ”
Som har anmärkts i remissprotokollet kan ett beslut om att överlämna
en ansökan inte anses utgöra något slutligt beslut. Om en ansökan
lämnas över till en annan domstol och även denna finner sig obehörig
samt avvisar ansökningen, torde därför förutsättningar saknas för en
tillämpning av 10 kap. 20 § andra stycket.
19 kap. 11 a §
Lagrådet hänvisar till vad som har anförts vid 10 kap. 20 a §.
Förslaget till lag om ändring i bötesverkställighetslagen (1979:189)
13 §
Godtas vad Lagrådet har förordat beträffande 7 § förslaget till lag om
domstolsärenden blir andra meningen överflödig och kan utgå.
övriga lagförslag
Förslagen lämnas utan erinran.
Prop. 1995/96:115
Bilaga 5
328
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 30 november 1995
Närvarande: statsrådet Hjelm-Wallén, ordförande, och statsråden
Hellström, Peterson, Freivalds, Wallström, Persson, Tham, Schori,
Blomberg, Andersson, Uusmann, Nygren, Ulvskog, Johansson
Föredragande: statsrådet Freivalds
Regeringen beslutar proposition 1995/96:115 En ny lag om
domstolsärenden.
329
gotab 49346, Stockholm 1995