med anledning av prop. 1995/96:206 Vissa skolfrågor m.m.
Inledning
Regeringen behandlar i föreliggande proposition ett stort
antal olika frågor. Förslagen griper över förhållandena inom
skola och barnomsorg via ändrade regler för grund- och
gymnasieskolan till avvecklingen av ett statligt aktiebolag.
Vi finner det högst anmärkningsvärt att regeringen på detta
sätt samlar och blandar så många principiellt viktiga men
olika frågor. Lika anmärkningsvärt är att propositionen utan
större åthävor läggs på riksdagens bord precis innan
sommaren. De frågor som behandlas i propositionen
förtjänar större uppmärksamhet och debatt än vad regeringen
är intresserad av att ge dem!
Ökat samarbete mellan
barnomsorg och skola
Ett exempel på regeringens beslutsvånda är "icke-beskedet"
om eventuell förändring av skolpliktsåldern och förlängd
obligatorisk skolgång. Trots att frågan har diskuterats under
lång tid inom lärarkåren, bland forskarna och bland
allmänheten och trots att den tidigare borgerliga regeringen
tillsatte en utredning som avrapporterade sina rön i en
genomtänkt och noggrann rapport (SOU 1994:45 Grunden
för livslångt lärande) som remissbehandlats skriver
regeringen att den har för avsikt "att ytterligare bereda
frågan". Hur länge till skall frågan beredas? Vad avser
regeringen att utreda ytterligare?
Istället för att komma med ett konkret förslag om skolpliktens längd och
inträde säger sig regeringen vilja verka för integration mellan "de verksamhe-
ter som har till uppgift att verka för barns bästa - förskoleverksamhet, skola
och skolbarnsomsorg". De förslag som redovisas är utarbetade av ett
gemensamt måldokument för verksamheterna, att Skolverket bör bli ansvarig
myndighet för tillsyn, uppföljning och utveckling av förskoleverksamhet och
skolbarnsomsorg, samt att tillämpliga delar av socialtjänstlagen som rör
förskolan skall inarbetas i skollagen. Regeringen avser efter erforderligt
utredningsarbete återkomma till riksdagen med förslag i dessa frågor.
Samarbetet mellan barnomsorg och skola har under de senaste åren
utvecklats snabbt och delvis i olika former, t.ex. småbarnsskola, 0-klasser,
åldersblandat lågstadium och förskola etc. Inte minst införandet av flexibel
skolstart inspirerade många kommuner att öppna vägar för detta. Ökade
insikter om möjligheterna till inlärning och betydelsen av utvecklande
verksamhet tidigt har skapat stort intresse för pedagogik i samma riktning. En
del försöksverksamhet har sin grund i kommunernas önskemål om att mer
effektivt utnyttja befintliga resurser.
Sammantaget finns en rad positiva möjligheter med dessa förändringar.
Den viktigaste är möjligheterna att ge varje barn en gedigen grund för fortsatt
lärande. Barn är olika och har olika behov och förutsättningar. Vår
utgångspunkt är att det är föräldrarna som har huvudansvaret för barnens
utveckling och fostran. Lösningar som motverkar mångfald och variation
kommer vi därför att avvisa.
Vad gäller frågan om ett gemensamt måldokument för barnomsorg och
skola fördes en debatt i frågan också i beredningen inför förslaget om en ny
läroplan för det obligatoriska skolväsendet (Lpo 94). Av flera skäl valde den
borgerliga regeringen att ändra direktiven för arbetet som koncentrerades till
mål och riktlinjer för den obligatoriska skolan. Vi anser fortfarande att det
var
en riktig bedömning och kan konstatera att den nya läroplanen tagits emot
väl.
Det måldokument som regeringen nu avser att arbeta fram synes vara av ett
annat slag än det som tidigare diskuterats. Vi utgår därför från att ett
måldokument inte kommer att ersätta de konkreta mål och riktlinjer som
läroplanen anger för den obligatoriska skolan, utan handlar om att formulera
allmänna mål och riktlinjer för förskolan, skolförberedande verksamhet och
gemensamt ansvar för barn i den tidiga skolåldern. En viktig aspekt i arbetet
är den skillnad som utgörs av att grundskolans verksamhet är obligatorisk,
medan barnomsorgen är frivillig och att det i båda fallen finns många olika
former av skolor och barnomsorg att respektera.
En viktig uppgift där regeringen har ett stort ansvar är emellertid att på
olika sätt samordna förskollärar- och grundskollärarutbildningen i relevanta
delar. Ökad samverkan mellan dessa utbildningar skulle, precis som ute i
skolorna ha positiv effekt på den pedagogiska utvecklingen inom såväl skola
som barnomsorg.
Skolstart vid 6 år
Regeringen har inte klarat av att hantera frågan om skolstart
vid 6 år, vilket i realiteten i det närmaste är en konsekvens av
riksdagsbeslutet om flexibel skolstart. Den osäkerhet som
idag råder när det gäller frågan om skolstart och de olika
modeller för skolverksamhet som vuxit fram permanentas.
För eleverna innebär det risk för brister i utbildningen
och/eller oklara regler när det gäller rättigheter av olika slag.
Vi föreslår att skolstart vid 6 års ålder införs som huvudregel. Huvudskälet
är den tydliga signal som det innebär om vikten av pedagogiskt lärande
tidigare. Reglerna om skolstarten måste emellertid ge utrymme för flexibilitet
vad gäller individerna. Uppläggningen av skolverksamheten är i enlighet med
den nya läroplanen i första hand en fråga för den enskilda skolan. Det innebär
att den kreativitet som visats ute i många kommuner tas tillvara. Styrande för
arbetet är emellertid de mål att uppnå och sträva efter som finns i läroplanen.
En tidigare skolstart förutsätts ge bättre studieresultat för alla.
Många rapporter vittnar om de tidiga skolårens betydelse. Vi anser därför
att avgörande för utbildningstakten de första åren skall vara de individuella
behoven. Läroplanens tydliga krav på kommunerna att tillse att alla elever når
godkänt-nivån i årskurs fem ger möjlighet för skolorna att i den flexibla
skola som nu växer fram ge mer tid för de mest grundläggande färdigheterna
till de elever som så behöver. Regeringen bör få i uppdrag att i höst
återkomma med ett förslag om detta.
Kvaliteten måste kunna
mätas
Om den svenska skolan och det svenska samhället skall
kunna möta de ökande kraven i den internationella
kunskapskonkurrensen måste all utbildningsverksamhet
ständigt sträva efter en hög kvalitet i undervisningen. Två
viktiga faktorer i detta arbete är höga kvalitetskrav i
verksamhetens alla delar och tydliga mätmetoder för att
utvärdera resultaten.
Regeringen framför i propositionen tre förslag som är direkt kontra-
produktiva i detta avseende. Det första gäller förslaget om att godkänt i
svenska som andraspråk skall likställas med godkänt i svenska vid tillträde
till gymnasieskolan. Ett absolut minimikrav vid tillträde till gymnasieskolan
är att eleverna har goda kunskaper i svenska. Detta är en grundförutsättning
för att de skall kunna tillgodogöra sig undervisningen. Den nya gymnasie-
skolan med en kärna av gemensamma ämnen för alla elever är redan idag
föremål för debatt om de svårigheter många elever har att klara kurserna. En
gemensam grund i ämnet svenska från grundskolan förefaller vara ett nödvän-
digt krav om inte problemen skall bli ännu större. Vi anser att undervisningen
i svenska som andraspråk skall syfta till att så fort som möjligt bibringa
eleverna sådana kunskaper att de kan övergå till att läsa ämnet svenska. En
elev som under sin grundskoletid inte når målen för godkänt i ämnet svenska
måste ges stöd för att klara detta.
Det andra förslaget är att regeringen vill minska antalet betyg i svenska på
gymnasiet. Därmed ges ämnet en minskad betydelse. Detta är olyckligt
eftersom regeringen redan medverkat till antagningsregler för tillträde till
högskolan som bidrar till att underskatta ämnets betydelse.
Betyg är ett utmärkt, om än inte tillräckligt, medel för att uppnå en tydlig
koppling mellan gjorda insatser och uppnådda resultat. Tydlighet är också av
central betydelse när det gäller att följa kvalitetsutvecklingen och de uppsatta
målens uppfyllelse. Vi avvisar regeringens förslag att ge skolkommittén i
tilläggsdirektiv att komma med förslag till blockbetyg i grundskolan. Enligt
vår uppfattning är det centralt att betygen sätts i relation till kursplanernas
mål. Kursplanerna, en för varje ämne, innebär inte några hinder för ämnes-
integration. Tvärtom framhölls i såväl beredningen av som i propositionen
om den nya läroplanen att pedagogiskt utvecklingsarbete, ämnesgemen-
samma perspektiv m.m. är angelägna. Det är emellertid viktigt att resultatet
av temaundervisning etc. inte medför att något ämne åsidosätts. Uppföljning
och utvärdering, inklusive betygen, bör innebära en nödvändig kvalitets-
säkring i detta avseende. Inte minst kritiken mot grundskolans svårigheter vad
gäller naturvetenskapliga och tekniska ämnen understryker betydelsen av att
inget ämne "glöms bort".
I propositionen berör regeringen behovet av väl fungerade system för
uppföljning och utvärdering i kommunerna. Denna fråga har varit uppe vid ett
flertal tillfällen, bl.a. i Skolverkets rapport om effekterna på kommunernas
ekonomi av den garanterade ersättningen till de fristående skolorna. I
undersökningen framkom att de flesta kommunerna inte har några system för
att följa upp kostnaderna inom skolan. Liknande brister finns i många fall när
det gäller att mäta kvaliteten i undervisningen. Regeringen noterar att så är
fallet, men lyckas inte prestera några konkreta förslag om vad som skulle
kunna göras för att förbättra situationen. Vi anser att regeringen snarast skall
återkomma till riksdagen med ett förslag till hur kommunernas uppföljning
och utvärdering skall kunna förbättras.
Samverkan skola -
näringsliv måste stärkas
Regeringen skriver att en särskild målbeskrivning bör
fastställas för arbetsplatsförlagd utbildning (APU), vilken
skall gälla utöver kursplanerna. Vi har svårt att förstå syftet
med en sådan extra målbeskrivning och inser inte vad den är
tänkt att innehålla. APU definieras i gymnasieförordningen
som kursplanelagd utbildning som genomförs på en
arbetsplats utanför skolan. Riksdagens beslut är att APU:n
skall vara just utbildning och inte praktik. Det är en
uppfattning som vi delar. APU är således inte en egen kurs
eller ett eget ämne utan ett sätt att genomföra utbildningen.
Eftersom alla kurser och ämnen har tydliga mål i den nya gymnasieskolan
innebär det att målbeskrivningar redan finns. Skolan kan förlägga hela eller
delar av en kurs eller ett ämne som APU. I målbeskrivningen för kursen
framgår det vad utbildningen skall innehålla. Något ytterligare dokument
behövs enligt vår uppfattning inte.
Det är dock klart att förutsättningar för och genomförandet av APU:n
måste förbättras. I det perspektivet är det viktigare att skola och arbetsliv, i
praktiken yrkeslärare och handledare, tillsammans går igenom de olika
kurserna och innehållet i dessa och ser vilka moment som är lämpliga för
APU, i stället för att regeringen skall skriva allmänna målbeskrivningar för
något som redan finns i befintliga kursplaner.
På de yrkesinriktade programmen skall minst 15 procent av undervis-
ningstiden vara förlagd till en eller flera arbetsplatser. Andelen arbetsplats-
förlagd utbildning är i en internationell jämförelse mycket låg. Det är skolan
som har ansvaret att anskaffa utbildningsplatser. Tyvärr visar rapporter från
Kommunförbundet och Skolverket att många skolor inte kan få ut sina elever
på arbetsplatsförlagd utbildning i den omfattning som regering och riksdag
har beslutat. Även det kvalitativa problemet med APU:n beskrivs på ett
tydligt sätt i propositionen genom att endast 23 procent av den arbetsplats-
förlagda utbildningen består av nyinlärning, 36 procent av tillämpning av
kunskaper som elever inhämtat i skolan och 37 procent av praktik. Detta
förhållande är oacceptabelt. Skall vi ha en yrkesutbildning av god kvalitet
måste skola och arbetsliv ta ett större ansvar för att förverkliga den
arbetsplatsförlagda utbildningen. Regeringen bör återkomma med ett förslag
till finansieringsmodell för APU:n utifrån de riktlinjer som föreslogs i
betänkandet "Höj Ribban!".
I stället för att ta itu med problemen med att få en adekvat APU i de
yrkesförberedande programmen vill regeringen tillåta arbetsplatsförlagd
utbildning också på de estetiska, naturvetenskapliga och samhällsvetenskap-
liga programmen. Vi motsätter oss bestämt detta. I ett internationellt perspek-
tiv får svenska gymnasieelever jämfört med våra främsta konkurrentländer
mindre undervisningstimmar, än vad ungdomarna i dessa länder får. Eleverna
behöver sina poäng och undervisningstid för att erhålla ämnesfördjupning och
att tillämpa kunskap inom sina respektive ämnen. Det är inte troligt att
arbetsplatsförlagd utbildning med god kvalitet kan skapas för samtliga
nationella program.
Elevernas rätt att välja får
inte minska
Regeringen föreslår att de lokala grenarna fortsättningsvis
skall vara avsedda för den egna kommunens eller
samverkansområdets elever. Nuvarande regler innebär att de
lokala grenarna är riksrekryterande. I framtiden skall
regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer, kunna
förklara en lokal gren som riksrekryterande.
Vi tycker att regeringen gör stor sak av ett litet problem. Regeringen
motiverar sitt förslag med att det inom gymnasieskolan redan finns 700
centralt framtagna kurser och att detta borde räcka. För oss moderater handlar
frågan inte primärt om hur många kurser som finns. För oss handlar det om
möjlighet att lokalt fatta beslut och om valfrihet och pluralism. Principiellt
anser vi att det är positivt att det växt fram över 400 lokala grenar runt om i
landet eftersom det visar att lärares och skolledares idéer och kreativitet har
tagits till vara. Vi anser att det är positivt att gymnasieskolan profilerar sig
utifrån sina egna möjligheter och lokala förutsättningar. De lokala grenarna
främjar kvalitet och mångfald.
Vi är emellertid medvetna om att det i ett fåtal fall har hänt att kommuner
missbrukat systemet för att locka elever från andra kommuner. Mycket
marginella förändringar har skett i förhållande till gymnasieskolans nationella
program varvid elevernas rätt att välja utbildningen i en annan kommun än i
hemkommunen har kunnat ifrågasättas av många kommuner som hellre
önskar att eleverna valt den lokala skolan. Vi anser att det kan vara motiverat
med en viss skärpning av gällande bestämmelser. En sådan skärpning bör
dock inte som regeringens förslag begränsa elevernas valmöjligheter, utan
istället skärpa kraven på kommunerna. Vi föreslår att Skolverket skall ges
ansvaret för att förklara om en lokal gren skall vara riksrekryterande eller
inte, varvid utbildningens innehåll skall vara avgörande.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om barnomsorgens och skolans olika roller,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om målen för barnomsorg och skola,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om skolstart vid sex år,
4. att riksdagen avslår regeringens förslag om att svenska som
andraspråk skall likställas med svenska vid tillträde till
gymnasieskolan i enlighet med vad som anförts i motionen,
5. att riksdagen avslår regeringens förslag om att minska antalet
betyg i svenska på gymnasiet i enlighet med vad som anförts i
motionen,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om blockbetyg,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en förbättring av den kommunala uppföljningen
och utvärderingen,
8. att riksdagen avslår regeringens förslag om förändrade regler för
den arbetsplatsförlagda utbildningen i enlighet med vad som anförts i
motionen,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en förändrad finansieringsform för den
arbetsplatsförlagda utbildningen
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om lokala grenar och elevernas rätt att välja skola.
Stockholm den 10 juni 1996
Beatrice Ask (m)
Rune Rydén (m)
Ulf Melin (m)
Hans Hjortzberg-Nordlund (m)
Margareta E Nordenvall (m)
Tomas Högström (m)
Ulf Kristersson (m)
Chris Heister (m)
Per Unckel (m)
Birgitta Wistrand (m)