med anledning av prop. 1995/96:200 Fristående skolor m.m.
Inledning
Den proposition som regeringen nu presenterat om nya regler för fristående
skolor
bekräftar det vi tidigare hävdat: socialdemokraterna vill inte ha några reella
alternativ
till de offentliga skolorna. En missriktad jämlikhetsambition, tro på
centralstyrning och
ett kvarhållande av den sociala ingenjörskonsten väger tyngre än elevers,
föräldrars och
lärares möjlighet till egna val och enskilt ansvarstagande.
Trots kritik från viktiga remissinstanser och i direkt konflikt med 1 000-tals
elevers och föräldrars vilja
föreslår regeringen att den garanterade ersättningsnivån, "skolpengen",
avskaffas samt andra regeländringar som
försämrar möjligheterna att starta och driva fristående skolor. Detta kommer att
leda till minskade möjligheter
att välja skola och till ett försvagat reformarbete inom det offentliga
skolväsendet. Förslagen läggs i en tid när
valfrihet, flexibilitet och kvalitet över hela världen görs till ledord för
skolornas förnyelse.
Rätten att välja skola och likvärdiga ekonomiska villkor för offentliga och
fristående skolor ökar dynamiken i
och bidrar till utvecklingen av hela det svenska utbildningsväsendet. Genom de
fristående skolorna får många
elever bättre förutsättningar för sin personliga utveckling och bättre
kunskaper. Föräldrars kunskaper och
engagemang för de egna barnen, liksom lärares och annan skolpersonals
professionella kompetens stimuleras
och tillvaratas.
Fristående skolor stimulerar till pedagogisk och organisatorisk förnyelse, ökar
flexibiliteten och leder till en
effektivare resursanvändning i alla skolor, både offentliga och fristående. Med
detta som utgångspunkt kommer
rätten att välja skola alla elever och hela den svenska skolan till del.
Valfriheten skall
- gälla oberoende av föräldrarnas ekonomiska standard
En fristående skola skall
- vara öppen för alla barn, självklart även för barn som har handikapp och andra
särskilda behov
- vara godkänd av Skolverket
- garanteras en lägsta grundnivå för ersättning (en så kallad skolpeng)
- kunna arbeta under klara och tydliga spelregler, som är långsiktigt hållbara.
Det krävs för att ge arbetsro och
utvecklingsmöjligheter för elever och lärare
- väsentligen svara mot läroplanens allmänna mål och värdegrund
- arbeta under villkor likvärdiga med dem som gäller för kommunala skolor
- erbjuda skolhälsovård och hemspråk men inte nödvändigtvis själv behöva
tillhandahålla tjänsterna. Skolan
skall kompenseras för merkostnaderna
- tillhandahålla avgiftsfri undervisning, men ha möjlighet att ta ut avgifter
för skäliga merkostnader utifrån
skolans profil
- stå under tillsyn av Skolverket och delta i myndighetens uppföljning och
utvärdering
- ingå i kommunens skolplan
Framväxten av fristående skolor
Under 1950-, 1960- och 1970-talen drev socialdemokraterna en politik som syftade
till
att likforma utbildningen. Den kollektivistiska grundsynen och en närmast
obefintlig
valfrihet för elever och föräldrar ledde till en brist på förnyelse inom skolan.
Fristående
skolor var helt förbehållna de föräldrar som hade råd att betala de höga
avgifter som
krävdes för att finansiera verksamheten. Skolpolitiken inriktades på att gynna
offentliga
och missgynna fristående skolor.
I mitten av 1970-talet återstod endast åtta fristående skolor i Sverige. Efter
åtgärder av de borgerliga
regeringarna 1976-1982 ökade antalet fristående skolor till ca 70. På denna nivå
stagnerade antalet fristående
skolor när Socialdemokraterna återtog regeringsinnehavet 1982. Under tryck av
föräldraopinionen erkändes
rätten att välja skola även av Socialdemokraterna i slutet av 1980-talet men
inga steg togs för att göra denna
valfrihet ekonomiskt möjlig. Vid den borgerliga regeringens tillträde 1991 hade
endast tio nya fristående skolor
tillkommit.
En viktig del i den valfrihetsrevolution som inleddes av den borgerliga
regeringen var införandet av klara,
förutsägbara regler och tydliga ekonomiska förutsättningar för de fristående
skolorna. Fristående skolor fick
äntligen möjlighet att verka under likvärdiga ekonomiska villkor som offentliga
skolor. Sedan hösten 1991 har
antalet fristående skolor ökat med ca 140 till 217 läsåret 1994/95 och till ca
300 läsåret 1995/96. Det innebär att
ca 20 000 elever går i en fristående skola, vilket utgör ca 2 % av antalet
elever.
Historien visar således att först när de ekonomiska förutsättningarna görs
likvärdiga för de fristående skolorna
har elever och föräldrar en reell möjlighet att välja skola. Då ökar antalet
skolor, vilket tydligt visar att
valfriheten har betydelse.
En jämförelse med övriga nordiska länder visar samma mönster. I Danmark och
Norge, där en miniminivå
fastställts för ersättningen till de fristående skolorna, har en rik flora av
skolor växt fram. I Finland, där
kommunerna avgör bidragen, är förhållandet det motsatta.
Den borgerliga regeringens regler ledde således till en stark tillväxt av
antalet fristående skolor. Den
socialdemokratiska oppositionen drev under samma tid en aggressiv politik mot de
fristående skolorna.
Antingen var de för små och hade därmed inget berättigande eller så var de för
stora och var då ett hot mot det
offentliga skolväsendet. Ett flitigt använt tema var att de fristående skolorna
bidrog till segregation i samhället.
Vi anser att den socialdemokratiska bostadsbyggnadspolitiken är segregationens
kärna och inte möjligheten att
välja eller välja bort en viss skola.
Avskaffandet av den garanterade ersättningsnivån var en av de frågor som togs
upp i regeringsdeklarationen
när den socialdemokratiska regeringen tillträdde 1994. Sedan dess har regeringen
drivit en konsekvent negativ
politik riktad mot de fristående skolorna och elevernas rätt att välja skola.
Skillnader i synsätt
När propositionens förslag ställs mot de regler för fristående skolor som
tillkommit på
borgerligt initiativ, tydliggörs skillnaden i synsätt när det gäller hur goda
förutsättningar
för ett dynamiskt utbildningsväsende skapas.
Den socialdemokratiska regeringen tar sin utgångspunkt i kommunens ekonomiska
förutsättningar och dess
planering. Hela förslaget bygger på ett kommunalt perspektiv där
kommunalpolitiker och tjänstemän skall ha ett
avgörande inflytande över den fristående skolans existens, etablering och
möjlighet att växa. De skäl för
förändringarna som framförts handlar om (ej verifierade) problem för kommunerna,
inte om utbildningens
kvalitet eller frågor relaterade till lärares, elevers och föräldrars
förhållningssätt till skolan.
För oss är föräldrarnas och elevernas perspektiv och önskemål utgångspunkten. Vi
har stor respekt för deras
åsikter och kunskaper. Vi tilltror dem en uppriktig önskan om att vilja skapa
bästa möjliga föutsättningar för att
tillfredsställa elevernas behov. Det är av stor betydelse att föräldrar
engagerar sig för barnens utbildning. Rätt
och möjlighet att välja skola är en god grund för ett fördjupat samarbete mellan
hem och skola. Vår principiella
inställning är helt i överensstämmelse med Unesco-konventionen mot
diskriminering inom undervisningen,
Internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter,
Internationella konventionen om
ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, FN:s konvention om barnets
rättigheter och Europarådets
konvention angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande
friheterna. Den senare är
sedan 1995 svensk lag. Även Socialdemokraterna hävdar rätten att välja skola men
utan nödvändiga
ekonomiska resurser kan denna rättighet i praktiken bara nyttjas av ett fåtal.
Vi anser att valfrihet och mångfald stimulerar flexibilitet, utveckling och
kvalitetshöjning av
utbildningsväsendet som helhet. Inget talar för att ett offentligt
utbildningsmonopol är bättre skickat att klara de
utmaningar som övergången till ett kunskaps- och kompetenssamhälle innebär.
Omvärldens snabba
förändringar, globaliseringen, kunskapsutvecklingen och ökad internationell
konkurrens innebär nya krav på
utbildningens innehåll, inriktning och omfattning. Genom pedagogisk mångfald och
olika utbildnings-
inriktningar som utvecklas av olika huvudmän, skapas möjligheter för barn att
bli vuxna människor med
flexibilitet, bredd i kunskaper och erfarenheter och en lust att lära genom hela
livet.
Barn är olika och har skilda behov. Respekten för varje individs integritet
kräver mångfald. Möjligheten att
välja mellan olika skolor gör att fler kan finna en utbildning som passar just
honom eller henne. Fristående
skolor är ett alternativ till den offentliga skolan. Det kan gälla profilering,
inriktning eller pedagogik men också
organisation och resursanvändning. För det offentliga skolväsendet utgör
fristående alternativ en möjlighet till
jämförelser och stimulerande konkurrens. Vår utgångspunkt är att undervisningens
kvalitet och skolornas
förmåga att skapa en utvecklande miljö för elevernas lärande är det centrala.
Det är också skälet till att vi anser
att offentliga medel för utbildning i princip skall följa eleven till den skola
han eller hon väljer. Nationella krav
vad gäller målen för skolornas undervisning, utbildningens omfattning etc.
behövs likväl men den smygande
kommunalisering av de fristående skolorna som Socialdemokraterna nu föreslår
behövs inte.
Värdegrunden
Enligt regeringens förslag skall fristående skolor i framtiden helt och fullt
svara mot de
allmänna mål och den värdegrund som gäller för utbildningen inom det offentliga
skolväsendet. För att inte bryta mot internationella konventioner tvingas
regeringen
lägga in en brasklapp om att konfessionella skolor skall tillåtas. Vi anser att
den
fristående skolans utbildning, liksom tidigare, väsentligen skall svara mot
grundskolans
allmänna mål och värdegrund. Det ger utrymme för alternativ utan att viktiga
fundamentala principer behöver frånträdas.
Regeringens förslag leder till minskad
valfrihet
I propositionen framförs förslag som alla har det gemensamt att de leder till
försämringar för de fristående skolorna och till minskad valfrihet.
Ett sådant är att fristående skolor måste ha minst tjugo elever. Avsteg från
denna regel skall endast få göras då
särskilda skäl föreligger. De skolor som främst drabbas är skolor i glesbygden,
skolor under uppbyggnad och
skolor som tillfälligt råkat ut för ett minskat elevunderlag. Att skolor i
glesbygd har få elever gäller dessutom
även offentliga skolor.
Vi anser att kravet för godkännande av en fristående skola skall ta fasta på att
det handlar om en skola, inte
enskild undervisning. En definition av vad som är att betrakta som en skola
finns i proposition 1985/86:10 Ny
skollag m.m.:
I själva ordet skola ligger att det är fråga om verksamhet för undervisning av
elever i grupp. Verksamheten
måste vara inställd på viss varaktighet och får inte vara av bara tillfällig
karaktär. Den måste vara inriktad på
gruppundervisning men behöver inte nödvändigtvis genomgående och vid varje
tidpunkt bedrivas på detta sätt.
Undervisning som någon anordnar enbart för barn som står under hans eller hennes
vårdnad kan inte räknas
som skola. Det måste vara fråga om verksamhet som innebär att anordnaren
gentemot utomstående åtar sig att
tillhandahålla undervisning.
Utifrån detta kan Skolverket bedöma om verksamheten är att betrakta som skola
eller ej.
Skolverket har utvecklat en praxis utifrån sin erfarenhet och vi anser att de är
bäst
lämpade att göra denna bedömning även i fortsättningen. Därför motsätter vi oss
förslaget att fastställa en miniminivå avseende antalet elever.
En särskilt märklig del av förslagen är att skolor som uppfyller kraven för
godkännande inte automatiskt kan
räkna med bidrag. Skolverket skall nämligen få en ny uppgift: att avgöra om en
fristående skola skall medges
bidrag eller inte. Prövningen skall bedöma om skolan leder till avsevärda
negativa följder för kommunen där
skolan är belägen. Regler av detta slag skapar utrymme för godtycke och
politiskt tyckande. Därtill kommer att
handläggningen för att pröva om en godkänd skola skall ha rätt till bidrag torde
bli en tämligen långdragen och
komplicerad process. Vår uppfattning är att om Skolverket godkänner en
fristående skola på grundskole- eller
gymnasienivå så skall hemkommunerna vara skyldiga att betala ut ersättning för
de elever som väljer att gå där.
I propositionen skriver regeringen att "om den fristående skolans verksamhet
förändras i sådan utsträckning
att det innebär påtagliga negativa följder för skolväsendet i den kommun där
skolan är belägen, får Skolverket
återkalla rätt till bidrag". Det innebär i klartext att om en fristående skola
har en god kvalitet på undervisning,
attraktiv pedagogik eller profil, och därmed lockar många sökande, kan
Skolverket tillsammans med
lägeskommunen dra in rätten till bidrag. Vår uppfattning är att en fristående
skola skall få ersättning för det
antal elever man har och att skolan skall tillåtas att växa.
Regeringen framhåller i propositionen att de föreslagna lagändringarna inte
kommer att leda till ökade utgifter
för det offentliga. Med nuvarande resurser på Skolverket och de nya reglerna
kommer avsevärt färre
ansökningar att kunna hanteras per månad. Detta kan inte uppfattas på annat sätt
än som en avsiktlig metod för
att med administrativa flaskhalsar motverka tillkomsten av nya fristående
skolor.
Kontentan av dessa skärpningar är inte bara att det blir svårare att starta en
fristående skola. Det kommer
också att ta längre tid. De nuvarande kraven är tydliga och relativt enkla att
kontrollera. Handläggningstiden är
relativt kort och bedömningen relativt objektiv. De nya reglerna är mer
komplicerade, kräver kontakter med
flera parter och dessutom ges utrymme för en betydligt mer subjektiv bedömning
av handläggarna på
Skolverket.
Ingen valfrihet utan rättvisa ekonomiska
villkor
Inte ens ett godkännande från Skolverket och ett beslut om rätt att erhålla
bidrag räcker
emellertid för att de fristående skolorna skall kunna planera sin verksamhet.
Därefter
skall de fristående skolorna tvingas förhandla med elevernas hemkommuner om
nivån
på det ekonomiska stödet.
Regeringen föreslår i propositionen att bidragen till de fristående skolorna
skall utges på "samma grunder och
enligt samma principer som kommunen tillämpar i fråga om de egna skolorna".
Denna fördelningsprincip kan
vid en första anblick synas rättvis, men den öppnar vägen för ett kommunalt
godtycke som kraftigt kommer att
försämra förutsättningarna för de fristående skolorna.
För det första finns det ingen klar beskrivning av de grunder och principer som
kommunen skall tillämpa när
den beräknar resursfördelning till de egna skolorna. Om kommunen inte klart
uttalat vilka principer man har för
resursfördelning till de egna skolorna, vilket vanligtvis är den rådande
ordningen idag, så är de fristående
skolornas och andras möjlighet liten att bedöma om ersättningen motsvarar
reglerna.
För det andra har kommunen möjlighet vad gäller de egna skolorna att t.ex. i
samband med budgetbeslutet i
kommunfullmäktige eller beslut i berörd nämnd fatta beslut om nedläggning och
stängning av en skola. I sådana
fall får kommunen själv ta konsekvenserna av ett sådant beslut med allt vad det
innebär i form av omplacering
av elever, personal och avvecklingskostnader. Om bidraget till en fristående
skola hanteras på samma sätt och
förvandlas till en besparingspost i den kommunala budgeten slås verksamheten
fullständigt sönder. Inom loppet
av ett år, eller kanske ännu kortare tid, skall skolan stängas. Resultatet blir
att lärare successivt söker sig bort
från skolan och undervisningen blir omöjlig att fullfölja.
För det tredje måste nu en fristående skola förhandla med många olika kommuner,
alla med olika regler och
olika sätt att beräkna sina kostnader.
Förslagen leder till att villkoren för de fristående skolorna, och därmed även
den reella valfriheten för elever
och föräldrar, kommer att variera mellan olika kommuner. Möjligheten till
långsiktig planering elimineras och
skolorna tvingas verka under ett ständigt, om än outtalat, nedläggningshot -
allt beroende på hur de lokala
politikerna bestämmer sig för att agera från det ena budgetbeslutet till det
andra. Det är också uppenbart att en
fristående skola som verkar i en kommun där en majoritet av politikerna av
ideologiska skäl är emot fristående
skolor riskerar att hamna i en situation med återkommande förhandlingar och
överklaganden. Även om det står i
propositionen att en skola kan överklaga beslut som man inte är nöjd med så kan
domstolen bara konstatera att
ersättningen är för låg, aldrig fastlägga en högre ersättningsnivå.
En garanterad ersättningsnivå är en
förutsättning för valfrihet
Vi anser att en förutsättning för reell valfrihet är att de fristående skolorna
tillförsäkras
stabila, långsiktiga och tydliga ekonomiska förutsättningar. Erfarenheterna från
många
kommuner av det nuvarande systemet visar att den grundnivå som fastställs av
staten
och som skall vara en lägsta ersättningsnivå i själva verket blir den rådande
normen/taket. När nivån i ersättningen sänktes ledde detta till att många
kommuner
automatiskt justerade ner sina ersättningsnivåer. Detta tyder på att kommunerna
generellt strävar efter att driva ner ersättningarna till de fristående skolorna
som
uppfattas som, och är, "konkurrenter" till de av kommunerna drivna skolorna.
En myt som odlats bland vänsterpolitiker i allmänhet är att den garanterade
ersättningen leder till en
"överkompensation" av de fristående skolorna. De enstaka fall där kommunen
underlåtit att utnyttja de
dispensregler som finns kan inte ligga till grund för en ändring av hela
ersättningssystemet.
I en rapport från Skolverket behandlas just frågan om hur den garanterade
ersättningen påverkat den
kommunala ekonomin. Slutsatsen är tydlig: det finns inget som tyder på att
bidragen till de fristående skolorna
har inneburit en kostnadsökning för kommunerna. Det framgår även att de
fristående skolorna kunnat införa
skäliga lärarlöner i paritet med vad som gäller inom det kommunala skolväsendet.
Dessutom har de fristående
skolorna kunnat höja standarden på läromedel och undervisningsmaterial.
Föräldraavgifterna har tagits bort helt
eller sänkts radikalt.
Vi anser att Skolverkets rapport visar att en lägsta garanterad ersättning är
viktig och att det finns behov av en
miniminivå. Principen om en garanterad nivå är viktigare än en exakt procentsats
därför att den ger stadga åt
systemet.
Regeringen förnekade länge att Skolverkets rapport fanns. De framlagda förslagen
visar att regeringen varken
tar hänsyn till eller intryck av fakta. Förändringarna föreslås av ideologiska
skäl och syftar till att motarbeta
föräldrars och elevers reella rätt och möjlighet att själva välja den skola de
vill.
Kommunerna har ett ekonomiskt ansvar
Skolverkets rapport visar även att knappast någon av kommunerna själv försökt
analysera hur bidragen till de fristående skolorna påverkat den interna
ekonomin.
Däremot har de flesta kommunerna haft en uppenbarligen ogrundad åsikt om att
bidraget varit för högt. Detta ökar vår oro för att kommunernas vidgade ansvar i
dessa
frågor får negativa konsekvenser.
Oavsett bidragsmodell för de fristående skolorna är det angeläget att kunna
fastställa vad som är kommunens
anslag till sina egna skolor. Det förekommer att kommuner har skolkostnader
under olika poster i budgeten, och
att angiven skolkostnad därför framstår som mindre än den egentligen är. T.ex.
redovisar vissa kommuner
kostnader för skolans lokaler under fastighetsnämnden eller fastighetsbolag. Då
får en fristående skola för låg
ersättning, eftersom den fristående skolans ersättning räknas fram på basis av
den kommunala skolans. Det bör
därför i skollagen införas en bestämmelse att det är den totala kostnaden för
skolverksamheten som skall utgöra
grunden för schablonersättning till fristående skolor.
I den tidigare nämnda rapporten från Skolverket påpekas att de flesta kommunerna
i studien inte har gjort
någon uppföljning av kostnaderna inom den kommunala skolan. Detta i sin tur
innebär att kommunerna inte har
någon som helst kontroll över om de betalat ut för mycket eller för litet i
bidrag till de fristående skolorna.
Skolverket har även tidigare påtalat att kommunerna brister i sin interna
uppföljning och utvärdering.
Effekterna av detta är uppenbara: kommunerna har åsikter baserade på ideologi
och myter istället för på fakta.
Det medför att beslutsfattandet försvåras, medborgarnas insyn försämras, lagar
uppställda av riksdag och
regering negligeras och rationaliseringar och strukturomvandling riskerar att
leda till oönskade resultat.
Alla barn har rätt att välja skola
Ett särskilt obehagligt inslag i friskolepropositionen är att barn som av
fysiska, psykiska
eller andra skäl är i behov av extra stöd sätts på undantag. Regeringen föreslår
att
elevens hemkommun inte skall vara skyldig att ersätta den mottagande skolan för
de
extra kostnader som elevens handikapp innebär. I paritet med förslaget undantas
elever
med särskilda behov från kravet att de fristående skolorna skall vara öppna för
alla.
Detta förslag gäller även offentliga skolor i en annan kommun.
I klartext betyder detta att elever som är dyrare än genomsnittet inte kommer
att kunna välja skola. Förslaget
har införts trots att dessa elever i många fall är mer känsliga för att hamna i
"rätt" skola, dvs. en skola som har
särskild miljö, kompetens och erfarenhet av barn med särskilda behov.
Vi anser att detta är ett cyniskt sätt att behandla utsatta elever. Vår modell
är att alla elever, oberoende av
förutsättningar, skall kunna välja bland såväl fristående som offentliga skolor
och att skolan skall få ersättning
utifrån sitt åtagande.
Avgiftsfri undervisning
Vår utgångspunkt är att all undervisning skall vara avgiftsfri men att skäliga
merkostnader för t.ex. profilen på skolan kan tas ut. I regeringens proposition
föreslås
totalt förbud mot elevavgifter vid de fristående skolor som får bidrag.
I förarbetena till den nu gällande lagstiftningen exemplifieras vad som kan vara
motiv för skäliga avgifter,
t.ex. merkostnader för musikinstrument i en musikskola eller kostnader för
kulturaktiviteter i en skola med
kulturprofil. Vidare understryks att avgiftsuttaget inte får vara sådant att det
i praktiken stänger elever ute från
den fristående skolan. I proposition 1992/93:230 Valfrihet i skolan framhålls
även att Skolverket har att granska
eventuella avgifters storlek, skälighet och risk för segregerande effekt samt
att Skolverket har rätt att återkalla
tillstånd för fristående skolor som inte efterföljer verkets påpekanden om
förändringar i avgiftsuttaget.
Utvecklingen har hittills gått i riktning mot allt lägre avgifter. Förändringen
har skett efter det att de fristående
skolorna givits bättre ekonomiska förutsättningar och det finns en allmän
strävan hos de fristående skolorna att
hålla nere merkostnaderna.
Det finns således redan idag en klar begränsning för avgifter med tillhörande
sanktionsmöjligheter. Något
motiv för ytterligare begränsningar av skolornas möjlighet att ta ut
elevavgifter finns inte.
Tillsyn, insyn och uppföljning
Skolverket är den myndighet som skall godkänna en fristående skola och utöva
tillsyn
över både offentliga och fristående skolor. Verket har också till uppgift att
sköta
uppföljning och utvärdering av de mål som riksdag och regering har uppsatt. Vi
anser
att Skolverket även fortsättningsvis skall ha dessa uppgifter.
Regeringen föreslår att även kommunerna skall ha insyn i de fristående skolornas
verksamhet. Vi motsätter
oss detta. Det kan inte anses rimligt att kommunen skall ha insyn i en
verksamhet som den inte är huvudman för
och som i vissa fall är en konkurrent till den kommunala skolan. Tillsyn och
insyn är uppgifter för Skolverket.
Regeringen föreslår också att de fristående skolorna skall vara skyldiga att
medverka i de uppföljningar och
utvärderingar som kommunen gör i sina egna skolor. Detta är inte heller rimligt.
En fristående skola är just
fristående. Kommunen skall naturligtvis göra detta i sina egna skolor likväl som
den fristående skolan skall göra
uppföljningar och utvärderingar av den egna verksamheten. Däremot skall de
fristående skolorna, som det är
idag, medverka i de uppföljningar och utvärderingar som Skolverket gör. En
fristående skola skall ingå i
kommunens skolplan med en rättvisande beskrivning av skolan.
Internationella skolor
Regeringens förslag innebär att internationella skolor även i framtiden kan få
ta emot
svenska elever. Det är bra. Vi hade dock önskat att regeringen istället för
särskild
prövning av varje enskilt ärende kommit med mer generella regler. Skolor som
uppfyller
andra EU-länders krav på undervisningen borde kunna erkännas också i vårt land
med
tillägg för undervisning i svenska för svenska elever. Detta skulle bidra till
en
vitalisering av skolväsendet och innebära ett ökat intresse för och kunskap om
internationella skolfrågor.
Skolhälsovård och hemspråk
Regeringen föreslår att en fristående skola skall vara skyldig att
tillhandahålla
skolhälsovård och hemspråksundervisning. Vi anser det rimligt att fristående
skolor
erbjuder sina elever detta även om de inte nödvändigtvis behöver tillhandahålla
tjänsterna själva. Med vår modell erhåller den fristående skolan ersättning för
sådana
åtaganden av elevens hemkommun.
Tystnadsplikt
Det är rimligt att fristående skolors personal lyder under samma sekretessregler
som
offentliga skolors. I samband med att sekretesslagen ändras vill vi aktualisera
en annan
fråga.
Det gäller föräldrar som av olika skäl har skyddad identitet genom
sekretessmarkering i folkbokföringen. I
dag gäller att deras adresser hålls hemliga inom folkbokföringen men de kan ändå
spåras genom sina barn
eftersom adressen är offentlig inom grund- och gymnasieskolan. Då många personer
som riskerar förföljelse har
barn i skolåldern kan en förföljare nå sitt offer genom adressuppgifter i
skolan. Vi menar att en
sekretessmarkering motsvarande den i folkbokföringen borde införas i grund- och
gymnasieskolan.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen avslår regeringens förslag till ändrade regler för godkännande
av fristående skolor i
enlighet med vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen avslår regeringens förslag till slopande av den garanterade
ersättningsnivån i bidraget
till fristående skolor i enlighet med vad som anförts i motionen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om kommunernas
ansvar,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om alla barns rätt att
välja skola,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om elevavgifter,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om tillsyn, insyn och
uppföljning av de fristående skolornas verksamhet,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om internationella
skolor,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om
sekretessmarkering i vissa fall i grund- och gymnasieskolan.
Stockholm den 4 juni 1996
Carl Bildt (m)
Lars Leijonborg (fp)
Alf Svensson (kds)