med anledning av skr. 1995/96:40 FN inför framtiden
FN:s 50-årsjubileum infaller i en tid som präglas av större
utmaningar, möjligheter, men också uppenbara svårigheter
än tidigare i organisationens historia. Många talar om FN:s
kris, men allt fler inser också att en global organisation av
FN:s slag blivit än mer oundgänglig. Vid en bedömning av
FN:s insatser bör man ha i minnet att kraven på FN ökat
enormt utan att organisationen fått resurser nog att möta den
nya situationen. Bilden av ett FN i kris behöver nyanseras.
Det kalla krigets slut har inneburit att organisationens
politiska handlingsförlamning hävts. Dagens situation ger
världens stormakter möjlighet att samverka för fredens
bevarande, så som det var tänkt när FN-stadgan skrevs. Ett
exempel på detta blir förhoppningsvis FN:s
implementeringsstyrka i forna Jugoslavien vari såväl USA
som Ryssland deltar.
Den nya världsordningen skapar oerhörda förväntningar på FN:s
möjligheter att upprätthålla och skapa fred. Gulfkriget ses ofta som en
bekräftelse på FN:s nya roll, men erfarenheterna från Somalia, Rwanda och
det forna Jugoslavien visar tydligt svårigheterna. Medlemsstaterna är sällan
beredda att bära de uppoffringar både i fråga om egna soldaters liv och i
ekonomiska termer som en fredsframtvingande insats kräver.
Det globala samarbetet står dessutom inför andra utmaningar av närmast
oöverskådliga mått. Miljöproblemen framstår alltmer som en global fråga
med kraft att på sikt hota mänsklighetens existensmöjligheter. Försurnings-
problem, klimatgaser och jordförstöring drabbar själva grundvalarna för
människors försörjning. Därtill växer världens befolkning snabbare än
livsmedelsproduktionen.
Den skeva resursfördelningen, där allt fler människor ställs utanför en
fungerande ekonomi och utan rimliga försörjningsmöjligheter, bidrar till att
försvåra grundläggande miljö- och folkökningsproblem, som i sin tur
förvärras av dess konsekvenser. Ekonomisk och ekologisk misär är starkt
förbunden med förtryck och våldsamma konflikter, som också fördjupar
misären.
Jordens globala problem kan inte lösas av enskilda länder vart för sig. Det
kräver ett kraftfullt världsomfattande samarbete. FN och FN-organen är de
instrument, låt vara bristfälliga, som står till vårt förfogande.
FN inför framtiden -
Sveriges grundsyn
Sverige har sedan länge givit FN-samarbetet hög prioritet i
vår utrikespolitik. Det har funnits, och finns, en bred politisk
samstämmighet om att internationellt samarbete i fasta
former ligger i de mindre staternas intresse. Alternativet är
en situation präglad av den starkes rätt.
Centerpartiet delar i stor utsträckning regeringens syn på tillståndet för FN
och gör i allt väsentligt samma bedömning om det nödvändiga i att reformera
och stärka organisationen. Det hade emelleritid varit önskvärt om regeringen
tagit tydligare ställning till de förslag för FN:s utveckling som framförts i
debatten, exempelvis i den s.k. Carlsson-kommissionens rapport Our global
Neighbourhood. Detta eftersom regeringens skrivelse avses ligga till grund
för svenska ställningstaganden om FN:s reformering. Sammanfattningsvis
gör vi bedömningen att skrivelsen är alltför försiktig och passiv. Centerpartiet
önskar se Sverige i en mer framträdande och aktiv roll i diskussionen om ett
starkare FN bortom år 2000.
Centerpartiet instämmer i vad regeringen anför om värdet av en världs-
konferens 1998 för reformering av FN-systemet. Den svenska hållningen
inför en sådan världskonferens bör bli föremål för en förnyad riksdags-
behandling.
En tydligare miljöprofil
Bland många prioriterade uppgifter för FN framstår kampen
mot de globala miljöhoten som central. Begreppet hållbar
utveckling inrymmer insatser mot växthuseffekt,
ökenspridning, förstörelse av mark och vattenresurser etc.
Hållbar utveckling har vidare en social dimension där rättvis
fördelning och social utveckling är bärande delar.
Regeringen verkar av skrivelsen att döma sakna visioner och
idéer för global hållbar utveckling. Regeringen framhåller
FN som en organisation för att möta hoten mot människors
säkerhet och välfärd. Centerpartiet anser att denna
målsättning är alltför snäv - begreppet välfärd rymmer inte i
tillräcklig grad ett ekologiskt överlevnadsperspektiv. Sverige
bör verka för att FN utvecklas till en organisation för att
möta hot mot människors säkerhet, miljö och välfärd.
Riksdagen bör ge regeringen detta tillkänna.
Den tidigare regeringen - med Olof Johansson som miljöminister - bedrev
tillsammans med ett stort antal organisationer och föreningar ett intensivt
förberedelsearbete inför 1992 års FN:s konferens om miljö och utveckling,
UNCED, i Rio de Janeiro. I flera avseenden var resultatet av Rio-konferensen
en stor framgång. På riksdagens bord ligger nu för godkännande FN:s kon-
vention för bekämpning av ökenspridning. Denna konvention är ett direkt
resultat av överläggningarna i Rio och av den borgerliga regeringens
engagemang för den globala miljön och mot klimatförändringen. Den s.k.
Klimatkonventionen är också ett resultat av Rio-konferensen. Centerpartiet
vill betona vikten av att regeringen fullföljer den tidigare regeringens arbete
med UNCED och att Sverige fortsätter att ha höga ambitioner i det globala
miljöarbetet. Riksdagen bör ge regeringen detta tillkänna.
Tyvärr tydliggjorde Rio-konferensen FN-systemets låga prioritering av
miljö- och utvecklingsfrågorna. Centerpartiet anser att FN-systemet bör
organiseras i enlighet med de tre huvuduppgifterna; säkerhet, miljö och
välfärd. För att skapa struktur och en sammanhållande kraft för samtliga
dessa tre "pelare" bör särskilda råd - jämställda med nuvarande
säkerhetsrådet - upprättas också för miljömässigt hållbar utveckling och
välfärdsutveckling. Det säkerhetsråd som finns idag klarar inte att hantera
också dessa frågor. Ett råd för hållbar utveckling skulle ge världssamfundet
förbättrade möjligheter att hantera de globala miljömässiga hoten mot
mänskligheten. Det ekonomiska och sociala rådet (ECOSOC) bör stärkas och
ges en klarare avgränsning mot att hantera välfärdsfrågor. Som FN:s råd för
välfärd skulle insatser för hälsovård, utbildning, bistånd etc. få en mer
överskådlig struktur. Centerpartiet anser att FN skall inrätta ett FN:s råd för
hållbar utveckling samt ur ECOSOC organisera ett råd för välfärdsutveckling.
Riksdagen bör ge regeringen detta tillkänna.
Sveriges regionala
engagemang
Sverige är idag medlem av EU. På samma sätt som det
nordiska samarbetet inom FN skapar en bredare plattform för
svenskt agerande inom världssamfundet ger EU-
medlemskapet nya möjligheter att delta i och positivt
påverka en mycket betydelsefull part på den internationella
arenan.
Det svenska inträdet i EU sammanfaller med den mest genomgripande
utrikes- och säkerhetspolitiska förändringen i vår värld efter andra
världskriget. EU-medlemskapet vidgar Sveriges medel och metoder inom
utrikespolitiken. Våra mål för Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik kvarstår
emellertid. Vi vill verka för fred och avspänning i Europa och världen. Vi vill
föra en politik som förhindrar att Sverige dras in i krig. Vi vill aktivt före-
bygga konflikter bl.a. genom att främja respekt för mänskliga rättigheter,
ekonomisk och social rättvisa, demokrati och en ekologiskt hållbar
utveckling. Arbetet för en fredlig, rättvis och demokratisk världsordning
måste vara en oskiljaktig del av en sammanhållen utrikespolitik.
Vi gör bedömningen att medlemskapet i EU och det utrikes- och säker-
hetspolitiska samarbetet har förbättrat möjligheterna för Sverige att verka för
mål och intressen som är viktiga för oss och för vår del av världen. EU-
medlemskapet är ett ytterligare medel att förverkliga våra utrikespolitiska
strävanden. Det är viktigt att Sverige utvecklar väl genomtänkta mål för det
globala samarbetet och en strategi som både inkluderar EU-samverkan och,
vid behov, eget agerande och samverkan med andra länder och ländergrupper.
Det bör framhållas - det europeiska samarbetets väg utesluter inte möjligheten
till det enskilda föredömets strategi. Enligt Centerpartiet bör denna princip
tillämpas genom ett ensidigt förbud mot antipersonella minor. Detta efter
haveriet och avbrytandet nyligen av FN:s översynskonferens om särskilt inhu-
mana vapen. Sverige skall fortsätta att vara pådrivande inom FN-systemet för
ett internationellt förbud mot antipersonella minor. Riksdagen bör ge regeringen
detta tillkänna.
Vid Rio-konferensen etablerades en FN:s egen närhetsprincip genom de
lokala Agenda 21, handlingsprogram för 21:a århundradet. De goda resultaten
av denna decentraliseringens metodik, inte minst i Sverige, manar till fortsatt
tillämpning. FN bör liksom EU utveckla en närhets- och delaktighetsprincip
för verksamheten. Det gäller att tillvarata och uppmuntra människors
skaparkraft och engagemang. Detta för att generera handling och resultat ur
stolta deklarationer.
Centerpartiet anser att FN behöver skapa kraftfulla regionala nivåer som på
mandat av Generalförsamlingen och FN:s tre olika råd tar ansvar för,
förtydligar och implementerar fattade beslut. Det finns anledning att förmoda
att en ökad decentralisering inom FN-systemet ökar legitimiteten för FN
samtidigt som verksamheten både rationaliseras och demokratiseras. På det
europeiska planet bör OSSE (Organisationen för säkerhet och samarbete i
Europa) utvecklas till en regional FN-nivå. För detta behöver OSSE få ett
starkare mandat och resurser att agera tidigt i konfliktförebyggande syfte.
OSSE måste dessutom få en egen utrednings- och analyskapacitet. Riksdagen
bör ge regeringen tillkänna vad som ovan anförts om utvecklingen av
regionala nivåer i FN-systemet.
Sverige och fredsfrämjande
insatser
Sverige har nästan trettio års erfarenhet av fredsbevarande
FN-aktioner. De insatser som svenska medborgare i ljusblå
basker eller hjälm gjort för enskilda människor i konflikt-
och katastrofområden är storartade. De som deltar och har
deltagit i insatser i FN-regi visar ansvar för en fredlig
utveckling av vår värld.
Centerpartiet stöder regeringsskrivelsens betoning på förebyggande
åtgärder i FN:s fredsarbete. Erfarenheterna från Somalia, Rwanda och inte
minst det forna Jugoslavien visar hur svårt det är att hejda en konflikt som
redan har brutit ut. Därför måste FN bygga upp sin förmåga till tidig varning
och tidigt förebyggande.
Detta kräver dock en hel del förändringar i FN:s verksamhet. Den
konfliktförebyggande verksamheten måste få betydligt större resurser än för
närvarande. I dag är de resurser som ställs till förfogande för denna
verksamhet bara en bråkdel av vad som går åt för det fredsbevarande arbetet
där konflikter redan brutit ut. Ökade resurser för den konfliktförebyggande
verksamheten skulle förmodligen på sikt leda till totalt mindre kostnader för
FN, eftersom denna verksamhet är mindre kostsam än de militära
operationerna.
Det finns också en del konstitutionella svårigheter som måste lösas. Allt
fler konflikter och konflikthot sker idag inom medlemsländer, vilket hindrar
FN från att ingripa utan den berörda regeringens uttryckliga tillstånd. I
praktiken fungerar systemet så att FN sällan kan gripa in förrän konflikten har
fått en sådan omfattning att den framstår som ett hot mot världsfreden.
FN måste få möjligheter att bygga upp ett nätverk av observatörer, t ex
genom att samverka med ideella organisationer, forskningsinstitut, erfarna
och engagerade individer etc, för att tidigt kunna upptäcka och reagera på
utvecklingstendenser som kan hota freden. Efter tidig varning måste FN
kunna ingripa på låg nivå, i nödfall utan medgivande från berörd regering,
med medlingsinsatser och med program för att lösa problem som kan vara
orsak till konflikten.
För att detta skall bli möjligt måste FN:s konfliktförebyggande centrum få
en mer fristående ställning och bättre möjligheter att agera på general-
sekreterarens uppdrag, utan att en resolution i säkerhetsrådet är nödvändig.
Genom att på detta sätt "avpolitisera" konfliktförebyggande insatser skulle ett
tidigt engagemang från FN:s sida underlättas.
Militära fredsbevarande operationer kommer dessvärre att bli nödvändiga
också i framtiden. Enligt Centerpartiets uppfattning är förslaget om en
stående internationell FN-styrka föga realistiskt bl.a. av kostnadsskäl. En
bättre lösning är den som Sverige i praktiken redan tillämpar, nämligen att
medlemsländerna inom ramen för sin reguljära militära verksamhet
specialutbildar styrkor som kan ställas till FN:s förfogande. FN bör sluta
avtal med ett antal länder att utbilda trupp för de olika ändamål som behövs.
Det är samtidigt viktigt att FN får möjlighet att stärka sin kapacitet att
planera och leda militära insatser. Gemensamma övningar med multi-
nationella FN-styrkor bör ingå i förberedelser inför FN-insatser. En central
stab för ledning av FN-operationer behöver etableras permanent inom FN.
Sveriges deltagande i FN-operationer skall i framtiden vara en reguljär
verksamhet för det militära och det civila försvaret. Proposition 1995/96:12,
Totalförsvar i förnyelse, bygger på ett sådant synsätt. I den internationella
styrkan skall i normalfallet 800-1 400 personer tjänstgöra utomlands
samtidigt. Vissa delar skall hålla särskilt hög insatsberedskap. Dessutom skall
särskilda civila insatsstyrkor organiseras som ett komplement till andra svenska
insatser.
Det är av central betydelse att de soldater som utbildas för FN-tjänst
förbereds väl för de uppgifter som väntar. En sådan utbildning skall inkludera
träning i medlingsinsatser, katastrofhjälp och kunskap om kulturella och
religiösa särdrag. Vid SWEDINT bedrivs en utbildning inför FN-uppdrag
som har världsrykte. Drygt 1 000 stabsofficerare från över 30 länder har
utbildats vid SWEDINT. Sverige bör i samverkan med de andra nordiska
länder som bedriver officersutbildning med inriktning mot FN-tjänstgöring
pröva att etablera SWEDINT och de motsvarande nordiska anläggningarna
som ett FN:s gemensamma centrum för militär fredsbevarande
officersutbildning. Riksdagen bör ge regeringen detta tillkänna.
Reformer av FN och dess
biståndsverksamhet
FN:s och FN-organens roll i kampen mot globala orättvisor
och överlevnadshot är mycket viktig. Starka principiella skäl
talar för multilateralt bistånd snarare än bilateralt. Det
bilaterala biståndet skapar lätt beroendeförhållanden mellan
givare och mottagare och kan få karaktär av välgörenhet. Det
multilaterala biståndet är däremot ett uttryck för ett
gemensamt ansvar att, efter förmåga, medverka till att lösa
globala problem.
Samtidigt är det ofta svårt att bedriva multilateralt bistånd lika effektivt
som bilateralt. De ansträngningar att öka effektiviteten i hela FN-systemet
som beskrivs i skrivelsen är viktiga och Sverige bör fortsätta att ha en hög
ambitionsnivå på detta område. Delvis är svårigheterna dock inbyggda i
verksamhetens karaktär. FN-organen måste vara verksamma i alla u-länder
som är medlemmar. Den koncentration som karaktäriserar t.ex. det svenska
bilaterala biståndet är därför omöjlig. FN-organens personal rekryteras från i
princip alla medlemsländer. Språkproblem och skillnader i administrativa
kulturer gör dem oundvikligen tungrodda och byråkratiska. Den globala
karaktär som är FN-organens politiska styrka är samtidigt också deras
administrativa svaghet.
Det är därför knappast realistiskt eller önskvärt att huvuddelen av allt
utvecklingsbistånd skulle gå genom multilaterala kanaler. Däremot behövs en
bättre samordning av utvecklingsansträngningarna. För de enskilda
mottagarländerna är uppsplittringen på många givarländer med ibland
motstridiga intentioner en stor svårighet. Behovet är också stort av att ta
samlade grepp på utvecklingsproblemen i flera länder; exempel kan hämtas
från Sahelländerna som hotas av Saharas utbredning söderut, länderna i
Himalaya där avskogningen skapar stora erosionsproblem och desutom leder
till översvämningskatastrofer vid flodmynningarna i t.ex. Bangladesh.
UNDP har ett samordningsansvar inom FN-familjen, men knappast
resurser eller auktoritet nog att fylla den uppgiften. Strävan borde vara att ge
UNDP möjligheter att spela en samordnande roll - direkt underställd ett råd
för välfärdsutveckling - inte bara för det multilaterala biståndet utan också
för det bilaterala. De mer specialiserade FN-organen som UNICEF, FAO,
UNHCR, UNDCP etc skulle kunna bidra med samordningsinsatser inom sina
fackområden: barn, livsmedel och jordbruk, flyktingar, narkotikakontroll osv.
Centerpartiet delar regeringens bedömning om nödvändigheten av att finna
bättre styrformer inom organisationen. Detta gäller i särskilt hög grad
biståndet. Arbetet med att rationalisera och effektivisera FN måste fortsätta;
Sverige skall driva på en utveckling mot minskad byråkrati. FN behöver
utveckla formerna för internrevision och noggrant granska sina tillkorta-
kommanden. Ett sådant tillkortakommande är de få kvinnliga cheferna inom
FN-systemet, ett annat är den bristande delaktigheten för ungdomar i FN-
arbetet. Sverige bör ta initiativ för att stärka kvinnors och ungdomars
inflytande i FN. Riksdagen bör ge regeringen detta tillkänna.
Andra finansieringsformer
FN firar sitt 50-årsjubileum samtidigt som organisationen
upplever sin värsta ekonomiska kris någonsin. För att kunna
ha råd med löner, hyror och andra löpande utgifter används
fonder avsedda för fredsbevarande verksamhet. Detta är
naturligtvis helt otillständigt. Centerpartiet delar regeringens
bedömning på denna punkt. Grunden för finansiering av FN
skall även fortsättningsvis åvila medlemsländerna genom
bidrag. Fördelningen av bidragsbördan bör ändras så att
länder vars ekonomi vuxit sig starkare får betala mer än idag.
Ett grundläggande problem för organisationen är beroendet
av ett enda medlemslands betalningsvilja.
Centerpartiet anser att regeringen är alltför försiktig med att föreslå
alternativa finansieringsformer. Om inte medlemsländerna är beredda att
betala är det dags att överväga nya finansieringsformer för FN. Sverige bör ta
initiativ till att utreda möjligheten att belägga miljöförstörande utsläpp,
flygresor, satelliter, radiofrekvenser och internationella valutatransaktioner
o.dyl. med en avgift för att till del finansiera FN:s verksamhet. Riksdagen bör
ge regeringen tillkänna vad som här anförts om alternativa finansierings-
former för FN.
Sveriges representation
FN-arbetet bör även fortsättningsvis ha hög prioritet i den
svenska utrikespolitiken. Centerpartiet stödjer helhjärtat
regeringens ambitioner att Sverige skall kandidera till FN:s
säkerhetsråd för perioden 1997/98.
Den svenska riksdagens representation vid FN:s generalförsamling är
viktig för den folkliga förankringen av FN-arbetet och bör inte ifrågasättas.
Det ger dock inte den kontinuerliga förankring av Sveriges FN-politik som
vore önskvärd. Den parlamentariska delegationen borde därför, permanent
eller ad hoc, kunna förstärkas med folkrörelserepresentanter, lämpligen
genom svenska FN-förbundet, där i stort sett alla svenska folkrörelser ingår.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en tydligare prioritering av miljöfrågorna i FN-
arbetet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om svenska strävanden för global hållbar utveckling,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett råd för hållbar utveckling,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett råd för välfärdsutveckling,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om EU-medlemskapets möjligheter för Sveriges FN-
politik,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utveckling av en regional nivå inom FN-
systemet,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om FN:s konfliktförebyggande verksamhet,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att en central stab för ledning av FN-operationer
bör etableras inom FN,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att etablera SWEDINT som ett FN:s centrum för
militär fredsbevarande officersutbildning,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om FN-organens samordnande roll för internationella
utvecklingsinsatser,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om alternativ finansiering av FN:s verksamhet,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att stärka kvinnors och ungdomars inflytande
inom FN-systemet.
Stockholm den 14 november 1995
Helena Nilsson (c)
Erik Arthur Egervärn (c)
Marianne Andersson (c)
Ingbritt Irhammar (c)
Anders Svärd (c)