med anledning av skr. 1995/96:30 EU:s regeringskonferens 1996
I regeringens skrivelse till riksdagen konstateras att Sverige
inte eftersträvar någon revidering av regelverket för den
ekonomiska och monetära unionen. Mot bakgrund av att det
för tillfället endast är ett EU-medlemsland - det minsta -
som uppfyller EMUs konvergenskriterier framstår det som
allt mera orealistiskt att projektet förverkligas. Eftersom ett
haveri för EMU av EU-politiker och marknadsaktörer
bedöms innebära politisk kris för EU vore det
skademinimerande om regeringskonferensen så snart som
möjligt skrotar den monetära unionens tredje steg.
Det finns två övergripande skäl för att införa valutaunionen.
- Upprättandet av EMU är ett avgörande och definitivt steg i federalistisk
riktning till ett Europas Förenta Stater. Alltså ett EU med majoritetsbeslut
och utan vetorätt för enskilda länder.
-
- Att i EUs grundlag befästa den nyliberala synen på hur ekonomin skall
styras.
-
Det är alltså politiska och inte ekonomiska motiv som är
huvudskälen bakom den närmast brutala kraft som utvecklas
för att föra projektet i hamn.
Det är en allmän uppfattning i EU-kretsar att om EMU inte genomförs
råkar EU in i en politisk kris. Det är oerhört mycket politisk prestige
investerad i EMU-projektet. Därför är det en uppenbar och överhängande risk
att andra hänsyn än det ekonomiskt, demokratiskt och politiskt bästa kommer
att vara avgörande vid det definitivt avgörande beslutet.
Det finns gott om vittnesmål om farorna med projektet, dels långsiktigt
med tanke på Sveriges och andra små och perifera länders möjligheter att
leva med de förutsättningar som valutaunionen ger, dels vad som händer i
genomförandefasen. SNS Konjunkturråd är den senaste i raden som utfärdat
varningar.
I det skede när valutorna definitivt skall låsas till sina ingångsvärden
riskerar vi att valutaspekulationerna blir omfattande, med allvarliga följder
för de förlorande valutorna. Enligt EU 96-kommitténs ordförande är
spekulationsrisken ett hinder för att folkomrösta om EMU, en tydlig
illustration av det demokratiska dilemmat med EMU.
Vi måste också vara medvetna om att Tysklands och Frankrikes intressen
kommer att vara helt utslagsgivande för EIB-s agerande. Detta finns klart
manifesterat i "the sweetheart deal" med dess effekter för inte minst Irland
vid ERM-s kraschlandning.
Det forcerade uppfyllandet av konvergenskriterierna har inneburit och
kommer att innebära en hög arbetslöshet. Tillgänglig forskning visar också att
de nya arbetstillfällena koncentreras till de stora ekonomierna, t.ex. Tyskland
och Storbritannien. Det brittiska forskningsinstitutet National Institute for
Economic and Social Research (NIESR) skriver bl.a.: "Alla försök att
uppfylla skuldkriteriet skulle avsevärt minska tillväxten i Italien och
Sverige..."
En stark ekonomi är förutsättningen för vårt oberoende, men ett
medlemskap i EMU avskaffar definitivt oberoendet.
Europaparlamentets hantering av betänkandet om en sammanhängande
sysselsättningsstrategi för Europeiska unionen (Coatesrapporten) är en tydlig
illustration av hur de federalistiska strävanden som ligger till grund för EMU
gör att det som kan störa bilden av den monetära unionen som
välsignelsebringande sopas under mattan.
I sitt förslag till betänkande skrev rapportören Ken Coates: "En monetär
union kommer att bidra till en stabilare ekonomisk situation och underlätta
sysselsättningsskapande åtgärder, men opartiska beräkningar tyder nu på att
om Maastrichtfördragets underskottskriterium för finansiell konvergens
uppfylls skulle arbetstillfällena kunna minska med upp till en miljon, och om
skuldkriteriet uppfylls skulle arbetstillfällena kunna minska med flera
miljoner, kanske så mycket som tio miljoner arbeten eller fler, och därigenom
äventyra såväl sammanhållning som det politiska stödet för en gemensam
valuta."
Den skrivningen tyckte man inte om i utskottet och ändrade till: "En
ekonomisk och monetär union kommer så småningom att skapa ett stabilare
ekonomiskt klimat och underlätta för arbetsskapande åtgärder, men steget dit
kommer att kräva kompletterande åtgärder för att stödja sysselsättnings-
skapandet och garantera social sammanhållning." Detta blev också
parlamentets beslut.
I stället för att redovisa att konvergenskriterierna slår ut arbeten i
medlemsländer med svag ekonomi eller avvikande efterfrågan i ekonomin
väljer utskottet och parlamentet att smita runt problemet genom ovanstående
skrivning. Coates som är professor i nationalekonomi slets i denna process
mellan sitt ansvar för att som rapportör få igenom sitt betänkande och sin
insikt om problemets vikt, men han löste dilemmat med att godta den närmast
ohederliga skrivningen genom att lyfta frågan i sin plädering inför
parlamentet. "Vi upptäckte en omfattande mängd olika förutsägelser, av vilka
några var mycket pessimistiska..., men jag noterar att de alla konstaterar att
det kommer problem, med förlust av arbetstillfällen och troligen ett
misslyckande för flera stater att uppnå förutsättningarna för den monetära
unionen." (Min översättning)
I motiveringen, som rapportören själv förfogar över och som varken
parlamentet eller utskottet tar ställning till, redovisar Coates de
forskningsrapporter som han åberopar ovan. Informationen finns alltså
tillgänglig men har inte satt några större spår i den svenska debatten.
Att förverkliga det tredje steget i EMU är en mycket ingripande åtgärd med
långtgående konsekvenser för framtiden, och i varje demokratiskt system
måste all relevant information upp på bordet - allt annat är oacceptabelt. I
Frankrike hymlas det inte med konvergenskravens effekter vilket har skapat
stor social oro med strejker som följd.
Sysselsättningsutskottet har anlitat NIESR i London för att klarlägga
sysselsättningseffekterna för alla medlemsstater som klarar Maastricht-
fördragets underskotts- och skuldsättningsmål fullt ut inom fem år. Men
NIESR antar att länderna helt enkelt inte kan nå målen inom fem år och att
1999 kommer Belgiens skuldsättning som andel av BNP fortfarande vara
över 136 procent; för Grekland över 106 procent; Italien över 104 procent;
Sverige över 94 procent och Holland och Portugal fortfarande över
Maastrichtmålet.
Det sägs också: "Under en tidsperiod mellan 1995 och 1999 skulle de
nödvändiga justeringarna av politiken för att nå underskottsmålet minska den
ekonomiska tillväxten i Italien, Sverige och Grekland med 0,5, 0,7
respektive 2,5 % per år. Inom EU som helhet skulle tillväxten minska med
endast 0,14 % per år, vilket visar att det inte finns något behov av ytterligare
budgetkonsolidering i Tyskland, Frankrike och Storbritannien."
"Alla försök att uppfylla skuldkriteriet skulle avsevärt minska tillväxten i
Italien och Sverige, och BNP skulle falla med 2,6 % per år i Grekland ..."
En viktig slutsats i rapporten är att om unionen skulle lyckas bekämpa den
sysselsättningsminskning som uppfyllandet av konvergenskriterierna ger,
skulle de nya arbetstillfällena koncentreras till de stora ekonomierna, som
t.ex. Tyskland och Storbritannien, medan minskningen skulle ske på annat
håll. Det är lätt att dra slutsatsen att den omtalade minskningen kommer att
drabba Sverige i hög grad.
Det danska ECLM, Economic Council of the Labour Movement, visar i sin
studie på sambandet mellan inhemsk europeisk efterfrågan, budgetutveck-
lingen och arbetslösheten. Enligt deras beräkningar minskar sysselsättningen
med 100 000 i Sverige och 1,5 miljon i hela EU om underskotten minskas
med 2 % av BNP per år.
Det finns ett antal forskningsrapporter som pekar i samma riktning, men
med varierande volymer arbetslöshet som resultat.
Lars Jonung liknar ett inträde enligt tidtabellen med att låsa dörren och
slänga nyckeln i sjön. Han gör detta uttalande som företrädare för SNS
Konjunkturråd, vilket nu också tagit avstånd från ett snabbt inträde i
valutaunionen.
Ett argument som dykt upp i debatten på senare tid är att fullföljandet bör
skjutas på, för att den annalkande lågkonjunkturen lägger hinder i vägen.
Detta är ett tecken på projektets skörhet. Valutaunionen är tänkt att vara för
evigt och borde antas klara varje tänkbar konjunktursvacka om den skall vara
trovärdig.
För att inte skapa starka ekonomiska och därmed även politiska
motsättningar måste ett valutaområde vara likartat till sin ekonomiska
struktur (harmoniserat). Det förutsätter att industristrukturen är någorlunda
likartad. Sverige och Finland skiljer sig starkt från övriga EU-länder genom
att träbaserade näringar har en så stor tyngd i de nationella ekonomierna. Ett
bortfall av efterfrågan på träbaserade produkter slår t.ex. hårt mot Sverige och
Finland men lämnar övriga EU-länder opåverkade. Detta kallas på
ekonomspråk för en asymmetrisk chock. I ett sådant läge finns i princip
endast tre motmedel, ytterligare budgetnedskärningar, lönesänkningar
och/eller att de som blir arbetslösa flyttar. Erfarenheten av ERM säger att inte
ens inom den samarbetsformen finns förmågan och viljan att lösa problemen.
Ett avgörande argument emot den monetära unionen måste också vara att
det enda och överordnade målet för ECB, centralbanken, är inflations-
bekämpning. Visserligen har Europaparlamentet i en resolution ställt sig
bakom uppfattningen att sysselsättning och tillväxt skall ingå i
centralbankens mål, men detta torde inte förändra verkligheten eftersom de
tongivande inom unionen inte vill ta upp EMU-frågan vid
regeringskonferensen. Enligt kommissionens ordförande Santer skulle det
vara som att öppna Pandoras ask att ta upp EMU vid regeringskonferensen.
Detta säger mycket om projektet, att det är så labilt och konfliktfyllt att det
inte håller för en diskussion. Vi sätter vår framtid i ett halvfärdigt JAS-plan
om vi fullföljer detta.
Vi måste också vara medvetna om att en helt enhetlig penningpolitik i
förlängningen inte kan stå ensam; finanspolitiken (inklusive välfärds-
politiken) kommer med nödvändighet också att samordnas. Vilket utrymme
kommer det då att finnas för en svensk välfärdspolitik i ett dessutom
borgerligt dominerat Europa?
Forskaren Ian Begg uttryckte dilemmat sålunda i EU-parlamentet:
"Genomförs EMU står vi där med alla verktyg för att bekämpa en obefintlig
inflation men utan verktyg för att bekämpa en ökande arbetslöshet."
Bernard Connolly, en hög kommissionstjänsteman, har uttryckt det så här:
"Istället för att penningpolitiken måste anpassa sig till regeringarnas behov av
att finansiera underskotten när låg realränta råder, måste regeringarna minska
underskotten för att anpassa sig till centralbankens mål om fast växelkurs och
minskande inflation."
Utan att argumentera emot en stark ekonomi, vilket är en förutsättning för
vårt oberoende, måste vi försöka analysera vad som hände i ERM i samband
med sammanbrottet. Det finns all anledning att misstänka att de tunga
aktörernas agerande var helt i egen sak och inte alls som i retoriken, till det
allmännas bästa.
Tillskyndarna av EMU tror inte på det politiska systemets förmåga att
hantera våra problem utan sätter sin tillit till en oberoende centralbank i
Frankfurt. Maastrichtavtalet är otvetydigt på denna punkt. Den tilltänkta
centralbankens politik och beslut får inte ens diskuteras, än mindre
ifrågasättas i EUs institutioner. Maastrichtavtalets bestämmelser om EMU
innebär att man skrivit in nyliberalismen som grundlag i EU. Det är en
självklarhet att den så kallade marknaden belönar ett medlemskap i EMU
med lägre räntor, men den fråga vi måste ställa oss är om vi är beredda att
betala ett så högt pris. Det måste vara bättre att avfärda valutaunionen för
Sveriges del redan nu än att ligga med ända fram till det troliga
sammanbrottet för idén, och ta ett begränsat straff av marknaden nu; troligen
blir straffet strängare vid sammanbrottet.
Vi vet genom exemplet Bundesbank att oberoende centralbanker spelar en
central politisk roll, men att de inte kan ställas till ansvar av någon.
Säger vi ja till EMU säger vi för alltid nej till ett samhälle som bygger på
de värderingar och de metoder som skapat det unikt civiliserade samhälle
som Sverige och våra nordiska grannar representerar. Därför måste
regeringen verka för att EMU tas upp vid EUs regeringskonferens och att
målet måste vara att Sverige garanteras rätten att stå utanför den monetära
unionen.