med anledning av skr. 1995/96:40 FN inför framtiden
I skrivelsen redovisar regeringen den svenska FN-politiken
inför FN:s 50-årsjubileum, nödvändig huvudinriktning i
reformarbetet inom FN samt regeringens syn på FN-
medlemskapet och vad Sverige kan tänkas göra för att stärka
FN och det globala samarbetet inför 2000-talet. Regeringen
betonar kraftfullt FN:s viktiga globala roll som en
förutsättning för fred och säkerhet, för en hållbar utveckling,
för social rättvisa och ett liv i värdighet för alla människor.
FN har under åren framgångsrikt bidragit till rustningsbegränsningar,
avkolonisering, stärkandet av de mänskliga rättigheterna, massvaccinering,
flyktinghjälp och fredsbevarande operationer i många olika krisområden.
Även folkrättens utveckling kan räknas till FN:s framgångar.
Samtidigt har FN och dess verksamhet utsatts för stark kritik med hän-
visning till brist på samordning, svag administration, otillräckliga resurser,
kort sagt en påfallande brist på effektivitet. Detta i en situation med global
fattigdom, social misär, överbefolkning, flyktingströmmar, miljöförstöring
och humanitära katastrofer som kräver multilaterala insatser med FN som en
stabil och robust huvudaktör. I detta läge utgör förtroendekrisen ett hot mot
FN framförallt för att det leder till vikande finansiella resurser. För att
komma tillrätta med denna förtroendekris måste FN anpassas till en ny tid
och till nya krav.
Regeringen hänvisar i sin skrivelse till det arbete Sverige medverkat i
tillsammans med de övriga nordiska länderna gällande reformering av FN:s
administrativa processer och finansiella rutiner. Detta arbete, som involverat
och stötts av tre svenska regeringar, har varit framgångsrikt och medfört inte
bara konkreta reformresultat utan också öppnat upp för en konstruktiv dialog
medlemsstaterna emellan gällande vikten av en solidarisk fördelning
avseende tillskjutandet av resurser och finansiellt stöd. Garantin till FN:s
framtida framgångar ligger i att fler medlemsstater förstår vikten av att
engagera sig på ett lojalt, osjälviskt och uppoffrande sätt.
Glädjande nog är stödet i Sverige för FN och dess verksamhet inte
partiskiljande. Vi kristdemokrater upplever det parlamentariska stödet för,
och insikten om, att FN är en nödvändighet för framtida fred och säkerhet
som en styrka. Vårt aktiva engagemang i FN har sedan FN:s födelse varit en
viktig beståndsdel i den svenska utrikespolitiken. I egenskap av stor givare
till FN-systemet med dess många humanitära organ har Sverige unika
möjligheter till påverkan.
En av FN:s viktigaste framtida uppgifter blir att verka förebyggande och
fredsbevarande innan konflikt utbryter dvs övergå från att enbart släcka
bränder till att istället tillse att de inte uppkommer. Vi kristdemokrater är
övertygade om att den trovärdighet och det förtroende Sverige åtnjuter som
stor givare i FN-systemet och som alliansfri nation skapar goda
förutsättningar för att inta en mer aktiv roll. Svenska diplomater, som i
årtionden skaffat sig erfarenheter och kompetens från olika uppdrag runt om i
världen, skulle enligt vår mening på ett mycket förtjänstfullt sätt aktiveras i
internationellt utvecklingsarbete med en speciell inriktning på förebyggande
verksamhet. Det kan ske genom medlaruppdrag avseende hotande embryon
till inbördes konflikter. Det kan vara rådgivning vid uppbyggnad av statliga
förvaltningar och rättssystem samt demokratiska institutioner - det
sistnämnda i nära samarbete med det nyligen bildade Internationella institutet
för demokrati och fria val. Ett antal svenska diplomater med lång erfarenhet
av internationella utvecklingsfrågor bör därför enligt vår mening ställas till
FN:s och samarbetsländernas förfogande för uppdrag inom ovan angivna
områden.
Det som bekymrar oss kristdemokrater, trots de positiva dragen i
regeringens skrivelse om FN och dess framtid, samt viljeinriktningen att
bibehålla Sveriges fortsatt höga profil, är att regeringen i sin
biståndspolitiska
proposition 1994/95:100 redovisar en helt annan attityd till ett framtida stöd
för FN-organisationen. Skrivningen i biståndspropositionen skiljer sig i några
väsentliga avseenden från den nu presenterade skrivelsen. I propositionen
skriver regeringen: "Under den kommande treårsperioden förutses dock
betydande förändringar. Omprioriteringar genomförs bl a med beaktande av
respektive organisationers effektivitet. Sverige fortsätter att vara en av de
största bidragsgivarna till FN:s ekonomiska och sociala verksamhet, trots att
Sverige möjligen över perioden 1996-98 kan komma att behöva sänka
årsbidrag om i genomsnitt 20%".
Denna hotbild skiljer sig i hög grad från de uppmaningar till finansiell
allokering till FN som regeringen kräver av andra stater. Att som regeringen
gör, hota med framtida tjugoprocentiga neddragningar till FN:s olika
utvecklingsorgan, är en mycket tveksam strategi, i synnerhet i tider då FN,
trots sin skröplighet, ändå utgör den kanske enda multilaterala institution med
brett medlemskap som har möjlighet till global påverkan. FN blir vad dess
medlemmar gör det till är en ofta upprepad slogan. Detta måste även
fortsättningsvis vara Sveriges ambition och inriktning i FN-arbetet. Sverige
bör även efter FN:s 50-årsjubileum och efter redovisningen av Carlsson-
kommissionens rapport ha en positiv och generös inställning till FN och dess
arbete. Genom en konstruktiv dialog och konkreta reformförslag når vi
säkerligen längre än med hotfulla antydningar om kraftiga bidragssänkningar.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Sverige aktivt skall driva att FN än mer skall
inrikta sitt arbete på att på ett tidigt stadium försöka förebygga
konflikter och kriser,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att ställa personella resurser till FN:s förfogande
för t.ex. medlarinsatser och rådgivning i förebyggande syfte,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om Sveriges beredvillighet att även i framtiden
generöst bidra till FN:s finansiering,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om avvisande av regeringens resonemang om
eventuella nedskärningar av Sveriges bidrag till FN under 1996-98.