med anledning av skr. 1995/96:30 EU:s regeringskonferens 1996
Inledning
EU spelar en avgörande roll för frihet, fred och välstånd
såväl för medlemsländerna som för resten av Europa. Det allt
närmare samarbetet under efterkrigstiden har skapat den
hittills mest framgångsrika perioden i Europas historia.
Öster om EU rådde tidigare proletariatets diktatur och ett socialistiskt
samhällssystem. Central- och Östeuropa befinner sig nu i en svår men
nödvändig övergång till demokrati och marknadsekonomi.
Det är svårt att föreställa sig hur Europa skulle se ut om inte ett omfattande
och förpliktande samarbete hade etablerats mellan i första hand EU:s
medlemsländer men nu i stigande grad också med länderna i Central- och
Östeuropa. Förmodligen skulle situationen ha liknat den som rådde under
mellankrigstiden, då välmenande men svaga samarbetsinstitutioner inte
räckte för att hindra den nationella egoismen. Ekonomiskt och socialt kaos
ledde till framväxten av diktatur, förtryck och krig.
Uppgiften att ena hela Europa är vår tids viktigaste uppdrag. Den
europeiska unionen måste nu öppnas för de nya demokratier i Central- och
Östeuropa som vill delta i samarbetet som fullvärdiga medlemmar. För att det
framtida samarbetet skall fungera effektivt är det av största vikt att EU
anpassar sina arbetsformer så att det finns utrymme för en effektiv besluts-
ordning.
Den europeiska integrationen bygger på lagfäst gemenskap och starka
institutioner. Den har visat sig hålla också under besvärliga tider med bakslag
och stagnation. Endast en kraftfull union som väl fullgör sina uppgifter är
stabil nog att ta emot de nya länder som kan och vill delta i
integrationsarbetet.
Detta förutsätter en union som koncentrerar sig på de offentliga uppgifter
som bäst utförs på europeisk nivå. Huvuddelen av de uppgifter som det civila
samhället inte klarar av sköts dock bäst av nationella eller lokala myndig-
heter.
EU:s utveckling och
framtida väg
Vägval för Europa
I dag är EU den självklara formen för samarbete i vår del av
världen. När svenska folket för lite över ett år sedan gick till
folkomröstning om Sverige skulle vara med i EU eller ej,
gällde frågan egentligen om Sverige skulle delta i
beslutsfattandet eller acceptera ett utanförskap som i
realiteten ställer krav på anpassning men inte ger något
inflytande.
För statsmännen i huvuddelen av länderna i Central- och Östeuropa är
målen klara. De önskar att deras länder snarast fullt ut skall kunna delta i det
europeiska samarbetet och bli fullvärdiga parter i beslutsfattandet inom EU.
EU:s framtid
EU:s stora utmaningar
Europasamarbetet står inför en rad viktiga utmaningar.
Att vidga samarbetet till fler länder och därmed säkra frihet, fred och
välstånd i hela Europa.
Att skapa förutsättningar för en gemensam säkerhetsordning för Europa.
Att ge förutsättningar för en uthålligt god tillväxt och därmed låg
arbetslöshet och ökat välstånd.
Att stödja medlemsländerna i deras kamp mot brott, knark och terrorism.
Att tillsamman med medlemsländerna värna miljön.
Det krävs målmedvetenhet och kompromissvilja för att
kunna klara dessa stora utmaningar.
Europeiska unionen behöver utvecklas och reformeras både för att
möjliggöra medlemskap för länderna i Central- och Östeuropa och för att
förbättra och utveckla samarbetet. Detta arbete kan och måste till stor del ske
vid sidan av den kommande regeringskonferensen.
Syftet med EU:s regeringskonferens 1996
EU:s regeringskonferens 1996 kan ses som en
"grundlagsberedning" som i första hand krävs för att revidera
delar av fördragen i syfte att dels få institutionerna att
fungera bättre inför den framtida utvidgningen, dels få
arbetet inom den gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken samt samarbetet i rättsliga och inrikes
frågor att fungera bättre.
Det är således fråga om att ändra fördragstexter, inte bestämma om den
konkreta politiken. I vissa fall kan bristen på rättslig grund i EU:s fördrag
vara orsak till att EU inte tar vissa slags beslut. Men i många fall finns det
redan en fördragsmässig grund - orsaken till att EU inte genomför en viss
åtgärd är då helt enkelt att det inte finns någon politisk majoritet för
åtgärden.
Regeringskonferensen har således inte till uppgift att vara någon allmän
genomgång av hela EU:s framtida verksamhet utan konsekvenserna bör
koncentreras på de uppgifter som är nödvändiga för att klara utvidgningen
och ett mer välfungerande samarbete.
Viktiga arbetsuppgifter utanför
regeringskonferensen
Det finns en rad uppgifter som EU måste lösa under de
kommande åren men som inte skall behandlas av
regeringskonferensen. Det är viktigt att EU inte tvekar eller
väntar med insatser i dessa avseenden.
Arbetet med att stödja blivande medlemsländer i deras
anpassning blir allt viktigare. Även om ansvaret och
insatserna huvudsakligen ligger hos ansökarländerna,
måste EU främja och stödja utvecklingen i dessa länder.
Arbetet, som redan har påbörjats bl.a. genom Phare, måste
intensifieras.
Den inre marknaden behöver fullföljas. De fyra friheterna
är ännu inte helt genomförda. Detta är främst en uppgift för
det löpande arbetet inom EU.
Övergången till den gemensamma valutan kan sägas
inledas i början av 1998, då det avgörs vilka länder som
uppfyller villkoren för deltagande. Europa behöver en
gemensam valuta för stabilitet och tillväxt. Sverige bör
snarast möjligt delta i detta viktiga samarbete. Sveriges
riksdag beslutar i frågan hösten 1997. Den ekonomiska och
monetära unionen är redan beslutad och skall inte
behandlas av regeringskonferensen.
Den gemensamma jordbrukspolitiken behöver i ökad grad
marknadsanpassas, vilket kräver avreglering och
nerdragning av subventioner. Det är en uppgift som snarast
måste påbörjas inom EU.
EU:s regionalpolitik har varit betydelsefull för många
svaga regioner. Samtidigt har den inneburit problem i form
av hög subventionsnivå, snedvriden konkurrens och
därmed undergrävd utvecklingsförmåga. Även
reformeringen av regionalpolitiken måste inledas inom
ramen för det löpande arbetet.
Budgeten för Europeiska unionen är i princip fastlagd till
och med år 1999. Uppemot 1,3 procent av
medlemsländernas BNP avsätts årligen för de
gemensamma utgifterna. Medlemsländerna måste för
perioden efter 1999 enas om vilka resurser som skall
kanaliseras via EU, inte minst i perspektiv av den
reformerade jordbruks- och regionalpolitiken samt av nya
medlemmar från Central- och Östeuropa.
Att skapa ett dynamiskt Europa
EU skall präglas av uthålligt god tillväxt baserad på
utvecklingskraftiga företag. Endast därigenom kan ett högt
välstånd, låg arbetslöshet och goda sociala förhållanden
uppnås.
Huvuddelen av villkoren bestäms nationellt. EU har dock viktiga uppgifter
genom att organisationen kan främja en dynamisk utveckling i medlems-
länderna. En fullt ut genomförd inre marknad och en stabil gemensam valuta
är de viktigaste bidragen till detta.
Den gemensamma marknaden ger ett starkare konkurrenstryck, som
främjar hög produktivitet och stigande reallöner. Om länderna skapar mera
flexibla arbetsmarknader och ökar utbildningsinsatserna, ger det förutsätt-
ningar för fler riktiga arbeten.
Den gemensamma marknaden behöver dock fullbordas. Fortfarande finns
protektionism och offentliga monopol som ger välfärdsförluster. Trafik,
energi och telekommunikationer är exempel på sektorer där den fria kon-
kurrensen och den fria etableringsrätten fullt ut måste genomföras. Reglerna
för offentlig upphandling behöver skärpas liksom övervakningen av regler-
nas efterlevnad.
En gemensam valuta med fast penningvärde, baserad på strikta kriterier för
de deltagande ländernas finanspolitik, främjar konkurrens och produktivitet.
EU kan därmed bidra till att bryta den för Sveriges befolkning så kännbara
sänkningen av relativlönerna genom återkommande deprecieringar av den
svenska kronan som har fortgått under ett par decennier. Verklig tillväxt
måste baseras på produktivitetsförbättringar.
Erfarenheten från många europeiska länder visar att hög arbetslöshet kan
vara bestående även vid relativt god tillväxt. Stela arbetsmarknader försvårar
för redan arbetslösa, ungdomar och invandrare att ta sig in på arbets-
marknaden. Fackliga organisationer och stel lagstiftning utgör i sådana fall de
största hindren.
För Sverige med en arbetsmarknad som idag kännetecknas av låga real-
löner (under EU:s genomsnitt) och hög reell arbetslöshet (sannolikt över
genomsnittet i EU) är reformer speciellt påkallade. Detta gäller särskilt som
den form av social dumpning i form av fortgående sänkta relativlöner som
utmärkt Sverige inte längre blir möjlig med en gemensam valuta.
EU bör ha gemensamma höga minimiregler för hälsa, säkerhet och miljö
inklusive arbetarskydd. EU skall däremot inte reglera lönebildningen och
sådana anställningsvillkor som i realiteten handlar om ersättningens storlek.
Sociala transfereringar och socialförsäkringar är ett ansvar för medlems-
länderna.
EU har sedan flera år ett program för att främja låg arbetslöshet i medlems-
länderna. EU-kommissionens rapport "Tillväxt, konkurrenskraft och arbete"
bildar underlag och ställer upp ambitionen att länder med hög arbetslöshet
åtminstone skall halvera denna till sekelskiftet. Slutsatserna har konfirmerats
av flera toppmöten, särskilt det i Essen i december 1994.
Essenprogrammet anger fem huvudrekommendationer för medlemsländer-
nas politik:
tillväxtbefrämjande ekonomisk politik,
sunda statsfinanser,
omfattande och god (yrkes)utbildning,
flexibla arbetsmarknader,
sänkta indirekta lönekostnader (löneskatter).
För Sverige och andra länder med hög arbetslöshet är det
särskilt viktigt att fullfölja Essen-riktlinjerna. Den
socialdemokratiska regeringens höjning av löneskatterna och
återreglering av arbetsmarknaden är dessvärre steg i motsatt
riktning.
Övergripande mål vid
regeringskonferensen
Den viktigaste frågan för Sverige inför den kommande
regeringskonferensen är enligt oss moderater att skapa
förutsättningar för att EU med början vid sekelskiftet skall
kunna uppta nya medlemsländer. En utvidgning kräver
förändringar inom EU, dels sådana som rör fördragen,
institutionella frågor, dels vad avser sakpolitiska frågor.
Regeringskonferensen måste resultera i att de institutionella frågorna löses
inför utvidgningen. Parallellt med regeringskonferensen och efter det att den
slutförts måste sakpolitiska reformer, t.ex. avseende den gemensamma jord-
brukspolitiken, genomföras för att utvidgningen skall bli möjlig.
Även om de institutionella frågorna inför utvidgningen är de viktigaste, är
det också betydelsefullt att ett antal andra fördragsförändringar genomförs.
Effektivare utrikes- och säkerhetspolitiskt samarbete
EU behöver en bättre fungerande gemensam utrikes- och säkerhetspolitik
för att kunna främja frihet och fred i Europa och dess omgivning.
Effektivare inrikes- och rättsligt samarbete
EU-länderna behöver förstärka samarbetet för att kunna bekämpa brott,
knark och terrorism och för att gemensamt kunna hantera flykting- och
migrationsströmmar till medlemsländerna.
Ökad öppenhet
Det europeiska samarbetets legitimitet behöver stärkas, bl.a. genom att fusk
och mygel inom EU:s verksamhet bekämpas. Ett viktigt vapen i denna
kamp är allmänheten och pressen. Därför vore ökade insynsrättigheter, av
ett slag som har likhet med den svenska offentlighetsprincipen, en värdefull
förändring.
Miljöfrågorna
Miljöförstöringen känner inga gränser. Vissa former av miljöproblem
kräver därför övernationella insatser för att vara effektiva. EU måste ha de
fördragsmässiga grunder som krävs för att kunna värna Europas miljö.
Moderata synpunkter
Samarbetets framtida former
Federalism kontra mellanstatlighet
I debatten om EU:s framtida utveckling förekommer ofta
begreppen mellanstatligt och överstatligt, liksom termen
federalism. Detta är begrepp med mer eller mindre tydliga
statsvetenskapliga definitioner, men i diskussionerna om EU
används de som slagträ i debatten.
I grunden är begreppens skenbara tydlighet förledande. Dagens EU kan inte
beskrivas som vare sig helt mellanstatligt eller helt överstatligt. EU är ingen
federation, men innehåller statsrättsliga element som annars bara finns i
federationer.
EU-samarbetet är en kompromiss där de statsrättsliga principerna fått stå
tillbaka för praktiska och politiska överväganden. Ingen skulle ha konstruerat
EU som det ser ut i dag, om allt hade tillkommit vid ett tillfälle. Men EU har
växt fram under mer än 45 år av successiv utveckling.
Även om regeringskonferensen syftar till att förenkla och tydliggöra EU:s
strukturer och beslutsformer, är det inte heller inför framtiden ett val mellan
två olika modeller. Även framtidens EU måste ha såväl överstatliga som
mellanstatliga inslag. I grunden existerar EU därför att ett antal självständiga
europeiska länder har beslutat sig för att ingå ett bindande samarbete till
ömsesidig nytta.
Takten i samarbetets utveckling
I debatten om EU talas det ofta om variabel geometri,
koncentriska ringar, inre kärna och liknande begrepp.
I grunden är det frågan om EU-samarbetet skall vara lika för alla länder
eller om en del länder kan gå snabbare fram i vissa avseenden. Att några
länder går före är i sig inget konstigt. Alltsedan den europeiska integrationen
inleddes har Benelux-länderna haft ett eget samarbete som gått längre på en
del områden. Genom Schengen-avtalet har ett antal av EU:s medlemsländer
bestämt sig för ett fördjupat samarbete vid sidan av EU:s strukturer.
Den intressanta frågan är om denna typ av fördjupat samarbete skall kunna
förekomma inom ramen för EU:s institutioner utan att därmed omfatta alla
medlemsländer. Det finns i dag ett exempel på detta: Storbritannien har fått
rätt att stå utanför det sociala protokollet. EU:s ministerråd beslutar enligt
vanliga regler, men Storbritannien är inte med i beslutsprocessen och binds
inte av besluten. Den monetära unionen kommer inte, kan man förvänta sig,
att under avsevärd tid omfatta alla medlemsländer, men samarbetet utnyttjar
förutom speciella institutioner (ECB - Europeiska Centralbanken) även
unionens institutioner (ministerrådet).
Det finns anledning att skilja på några olika slags avvikelser när det gäller
samarbete mellan länderna inom EU.
Övergångsvisa skillnader. När ett antal nya länder ansluts
till EU är det naturligt att de inte omedelbart kan klara att
fullt ut medverka i alla delar av samarbetet. Även för EU:s
del kan det vara svårt att snabbt utsträcka samarbetet på
alla områden till nya medlemsländer. Dock är det viktigt att
övergångsreglerna inte leder till betydande
konkurrensskillnader.
Vissa länder är föregångare. Även i framtiden kommer det
att finnas anledning för vissa länder att fördjupa
samarbetet, även om inte unionens alla länder kan eller vill
medverka. Om målet är att alla unionens länder senare kan
omfattas av samarbetet, bör en sådan fördjupning kunna
ske med stöd av unionens institutioner. Detta kan beskrivas
med olika termer, koncentriska cirklar eller hård kärna.
Slutligen finns möjligheten att samarbetet mellan länderna
utvecklas olika på vissa områden utan att målet är att alla
länder så småningom skall vara med i samarbetet. Ett
sådant samarbete kan på begränsade områden ha fördelar,
men bestående skillnader riskerar att bryta ner de samman-
hållna beslutsformerna.
Den övergripande målsättningen måste vara att det
europeiska samarbetet skall utvidgas och fördjupas på ett så
långt möjligt enhetligt sätt inom ramen för EU.
Utvidgning
Regeringskonferensens uppgift
Erbjudandet om medlemskap för de nya demokratierna i
Central- och Östeuropa samt Malta och Cypern är den
främsta agendasättande faktorn för regeringskonferensen.
Dess viktigaste uppgift blir att anpassa fördragen till de nödvändiga
förändringar som ett stort antal nya medlemmar kan medföra för institutioner
och beslutsformer.
De viktiga frågorna vad avser jordbrukspolitik, regionalstöd, budgetfrågor
m.m. kan och bör hanteras inom ramen för andra beslutsprocesser.
Allmänna krav och villkor för medlemskap
Medlemskap i EU är inte kravlöst. De länder som önskar bli
medlemmar måste uppfylla grundläggande krav vad avser:
Mänskliga fri- och rättigheter
Fungerande rättsstat
Demokrati
Marknadsekonomi
Under ännu en tid är det förståeligt att omställningsprocessen
i kandidatländerna inte är fullt genomförd. Därför är
samarbetet inom ramen för Europaavtalen ett viktigt steg för
att hjälpa dessa länder. Innan medlemskap kan bli aktuellt
måste dock länderna uppfylla de grundläggande kraven.
För att den inre marknaden skall fungera måste länderna också snabbt klara
ett antal, principiellt mindre viktiga men praktiskt betydelsefulla, krav vad
avser den fria cirkulationen av varor. Därutöver kommer mer eller mindre
långa övergångstider att kunna tillämpas.
EU:s insatser
Huvuddelen av de central- och östeuropeiska länderna har
inte längre ett akut behov av bistånd och hjälp. Varken
matleveranser eller massiva insatser av västliga experter
behövs. I alla länderna har det, om än i växlande omfattning,
uppstått en inhemsk kompetens och förmåga att generera
egna resurser.
Likväl är stödet från väst mycket viktigt i form av både statliga och privata
insatser. Viktiga inslag är kreditgivning till de kommersiella satsningar som
nu behövs. Men än viktigare är ökad handel. Europaavtalen innebär i princip
frihandel mellan EU och de öst- och centraleuropeiska länderna och är
därmed ett mycket stort steg framåt. Men avtalen innehåller begränsningar
främst vad avser jordbruksprodukter men även teko- och stålprodukter. Dessa
begränsningar är till skada för ländernas utveckling och bör snarast
avvecklas.
Processen mot medlemskap
Vid Europeiska rådets möte i Madrid beslutade
regeringscheferna att kommissionen skall förbereda
förhandlingar med ansökarländerna och att den inledande
fasen av förhandlingarna skall påbörjas senast sex månader
efter det att regeringskonferensen avslutats. I dokumentet
från Madrid framhålls att proceduren skall garantera en
likvärdig behandling av alla ansökarländer.
Det är mycket viktigt dels att förhandlingarna inleds i enlighet med löftet,
dels att ansökarländerna bedöms utifrån sina egna förutsättningar och inte
utifrån geopolitiska teser. Särskilt viktigt från svensk synpunkt är att markera
Estlands, Lettlands och Litauens rätt till lika behandling jämfört med övriga
länder i Central- och Östeuropa. Utvidgningen bör påbörjas så snabbt att de
första länderna som uppfyller villkoren skall kunna bli medlemmar redan år
2000.
Det är dock inte realistiskt att alla ansökarländer kan klara kraven lika
snabbt. EU måste vara berett att bevilja medlemskap till de länder som först
klarar kraven, och därefter gå vidare med ytterligare länder som senare klarat
kraven.
Det är på detta område den svenska regeringen har det största ansvaret.
Regeringen måste agera på ett sätt som vinner övriga länders respekt och
acceptans för den svenska politiken.
Utrikes- och säkerhetspolitiskt
samarbete
Behovet av ett effektivt samarbete för freden
EU:s relationer med omvärlden är ofta framgångsrika i sin
strategiska utformning. Det alltmer intensifierade samarbetet
och medlemskapsperspektivet för de nya demokratierna i
Central- och Östeuropa spelar en viktig roll för att främja
uppbyggnaden av demokratiska rättsstater och
marknadsekonomi. Även relationerna länderna sinsemellan
blir mer stabila och mer ansvarsfulla därför att EU ställer
stränga krav på regelverk och uppförande. Kraven på en god
behandling av minoriteter liksom en fredlig hantering av
gränstvister har också stor stabiliserande effekt.
EU har en viktig uppgift i att främja återuppbyggnad och försoning i krigs-
och krisområdena på västra Balkan. Långsiktigt, när ömsesidig respekt har
etablerats, demokratiska rättsstater upprättats och marknadsekonomi genom-
förts, har även dessa länder rätt att delta i den europeiska integrationen.
Ambitionen att skapa samarbets- och partnerskapsavtal med Ryssland,
Ukraina m.fl., liksom tillkomsten av tullunionen med Turkiet och strävan att
etablera associationsavtal, brett politiskt samarbete och en frihandelszon med
länderna vid Medelhavets södra och östra kust spelar stor roll för
utvecklingen mot frihet, fred och demokrati i Europa och dess närhet.
Denna politik bygger på en kombination av åtgärder som dels ligger under
andra pelaren (GUSP - den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken)
och dels avser handelspolitik m.m. under den första pelaren.
Om EU:s strategiska förmåga är väl utvecklad, så har EU varit mindre
framgångsrikt när det gäller att hantera kriser och konflikter.
De bittra erfarenheterna från tiden strax innan de jugoslaviska krigen utbröt
visar tydligt hur viktigt det är att EU kan agera samfällt och effektivt.
Oenighet och splittring mellan medlemsländerna liksom oförmåga till snabbt
och effektivt agerande är ett huvudproblem. Ett alltför ivrigt vaktslående om
den nationella suveräniteten kan innebära att EU:s unika möjlighet att främja
frihet och fred inte tas till vara. Vi får aldrig glömma att det förpliktande
samarbetet skiljer ett civiliserat Europa från de ständiga konflikternas och
stridernas Europa.
En av regeringskonferensens viktigaste uppgifter blir därför att se till att
den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken blir effektiv för att
förhindra nya konflikter i Europa och dess närhet.
Analysorgan
Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken behöver
förstärkas för att bli i ordets verkliga bemärkelse gemensam.
En analys- och planeringsenhet bör inrättas för att skapa
större kapacitet att hantera politiken i besvärliga situationer.
Idag åvilar detta i stor utsträckning ordförandeskapets
utrikesdepartement. En gemensam analys- och
planeringsenhet medverkar till större kontinuitet och
effektivitet samt till att små länder kan få större inflytande
jämfört med nuläget.
I regeringens skrivelse framhålls den s.k. early-warning-funktionen. Det är
i sig riktigt att det kan behövas en funktion för att påkalla unionens
uppmärksamhet på hotande problem i Europa eller dess närhet. Ännu
viktigare är dock förmågan att samordna och hantera de politiska reaktionerna
från EU och medlemsländerna under en pågående kris.
Beslutsformer inom GUSP
Erfarenheterna från samarbetet inom den andra pelaren
(GUSP) är givetvis begränsade. Dock är det uppenbart att
kravet på enhällighet i vissa fall kan vara ett problem. Det är
allmänt känt att EU:s politik i förhållande till "f.d.
jugoslaviska republiken Makedonien" påverkats av kraven
på total enhällighet, vilket har minskat EU:s
handlingsförmåga och förutsättningar att stärka freden i
området. Även i andra fall har kravet på enhällighet
försvagat EU:s förmåga att agera.
Ett märkligt exempel är den svenska regeringens motstånd mot att följa
uppmaningen från övriga medlemsländer att markera avståndstagande från
militärregimen i Nigeria genom att tillfälligt kalla hem ambassadörerna. Den
svenska regeringens vägran att från början medverka i markeringen bidrog till
att avsevärt försvaga effekten av EU:s agerande.
GUSP bör utformas så att varje medlemslands vitala säkerhetsintressen
respekteras.
Beslut om utrikes- och säkerhetspolitik bör normalt fattas genom samför-
stånd men det bör i vissa fall vara möjligt att fatta beslut enligt principen
konsensus minus en. Den beslutsprincipen gäller för övrigt inom OSSE (f.d.
ESK).
Fredsfrämjande insatser
Västeuropeiska unionen bör byggas ut och bli EU:s organ för
militära insatser i förebyggande, humanitärt, fredsbevarande
och fredsskapande syfte (Petersburgsprinciperna). Sverige
kan och bör fullt ut delta i detta arbete. Sådana insatser bör
normalt ske i samverkan med FN eller OSSE. I vissa fall bör
det dock vara möjligt att agera på EU:s eget mandat. För
militära insatser skall nationell beslutsrätt råda, dvs. varje
land avgör självt om det skall bidra med militärstyrkor. I
Sverige skall också gälla att ingen skall vara förpliktigad i
enlighet med värnpliktslagstiftningen att delta i sådana
insatser.
För tydlighets skull bör det påpekas att Sverige inte bör ikläda sig den
militära alliansförpliktelse som artikel 5 i VEU innebär, vilket med
nuvarande VEU-stadga utesluter ett VEU-medlemskap.
Inrikes samarbete och rättsligt
samarbete
Samarbetets karaktär
Samarbetet på det rättsliga området och inrikesområdet
benämns tredje pelaren. Detta samarbete formaliserades först
i och med att Maastrichtfördraget trädde i kraft. Fortfarande
är dock samarbetet till allra största delen mellanstatligt till
sin karaktär och baserat på konventioner, vilka måste
godkännas av respektive medlemslands parlament.
Utvecklingen av samarbetet på detta område har hittills gått
långsamt, och det är angeläget att samarbetet effektiviseras.
Ett övergripande problem är att kommissionen inte har initiativrätt inom
tredje pelaren. Vi anser att det bör övervägas att ge kommissionen förslagsrätt
även inom inrikessamarbetet och det rättsliga samarbetet. En sådan rätt
innebär inte att samarbetets mellanstatliga karaktär ändras.
Polissamarbete
En effektiv brottsbekämpning byggs i första hand upp genom
en förstärkning av samarbetet mellan de existerande
nationella rättsvårdande myndigheterna. Därutöver behövs
också gemensamma insatser inom EU, som t.ex. inrättandet
av Europol, liksom ett effektivt tullsamarbete. Framväxten av
det rättsliga samarbetet har hittills gått långsamt.
Europolkonventionen är nu färdigförhandlad men har ännu
inte trätt i kraft. Det finns dessutom fortfarande en olöst
konflikt mellan Storbritannien och de övriga länderna
beträffande EG-domstolens roll.
Det är viktigt att det praktiska Europolarbetet snabbt kommer igång och
börjar fungera. Ett sådant polissamarbete behövs i försvaret mot den
internationella brottsligheten.
Polissamarbetet inom ramen för Europol bygger på informationsutbyte och
analys. De operativa polisiära insatserna görs enbart av de nationella
polisstyrkorna. I ett längre perspektiv bör övervägas om Europolpersonal,
under befäl av nationell polis, även skall kunna medverka i vissa operativa
insatser, t.ex. i spaningsarbete mot grov gränsöverskridande brottslighet.
En tydlig avvägning och avgränsning måste ske mellan de rent nationella
insatserna, samarbetet mellan de nationella polismyndigheterna samt de
direkta EU-insatserna. Närhetsprincipen anger att endast sådana uppgifter
som behöver lösas på europeisk nivå skall utföras inom EU:s ram.
När det polisiära samarbetet fördjupas måste särskild vikt läggas vid
rättssäkerheten. I detta sammanhang måste noggrann avvägning ske mellan
medborgarnas rätt till integritetsskydd och behovet av tvångsåtgärder mot
kriminalitet. Därför bör Europols verksamhet bli föremål för demokratisk
insyn och kontroll. Europaparlamentet bör involveras i denna uppgift genom
dess nyinrättade ombudsmannainstitution. Främst för att tillgodose
rättssäkerhetsbehovet bör EG-domstolens kompetens i enlighet med vad
flertalet medlemsländer anser utnyttjas inom Europolkonventionen.
Regeringskonferensens syfte är inte att lösa de sakpolitiska frågorna kring
det framtida Europolsamarbetet. Men ambitionen måste dock vara att
översynen resulterar i fördragsändringar som underlättar ökad effektivitet i
inrikessamarbetet och det rättsliga samarbetet, med garanterad rättssäkerhet
och demokratisk insyn.
Redan nuvarande lydelse av Maastrichtfördraget möjliggör att minister-
rådet "lyfter över" vissa beslut t.ex. vad gäller kampen mot narkotika-
missbruk, till första pelaren. Denna möjlighet har ännu ej utnyttjats. Enligt
vår uppfattning vore det en fördel om vissa åtgärder mot narkotika fördes
över till första pelaren. Härigenom skulle minimiregler beträffande åtgärder
mot spridning av narkotika kunna införas inom hela EU. Detta skall dock inte
hindra något land från att vidta ytterligare åtgärder mot narkotika.
Samarbete om asyl- och flyktingpolitik
En samordnad flyktingpolitik för att effektivisera
mottagandet och fördela bördorna mellan de mottagande
länderna måste ges hög prioritet.
Reglerna för de yttre gränserna bör göras enhetliga och kontrollen av dessa
effektiviseras. Vi delar regeringens uppfattning att flykting- och asylfrågor i
lämpliga delar borde kunna lyftas in i gemenskapsrätten i enlighet med första
pelarens beslutsregler. Därigenom kan en rättssäker prövning av
asylansökningar säkras i alla medlemsländer, samtidigt som varje land inom
ramen för den gemensamma politiken kan ta emot flyktingar.
En grundläggande idé är den fria rörligheten inom hela unionens område,
vilken anges redan i Romfördraget men som ännu inte fullt ut har
förverkligats.
Sveriges deltagande i Schengensamarbetet är ett steg på vägen mot detta
mål. Den 20 december 1995 beslutade exekutivkommittén i Schengen-
samarbetet att välkomna EU-medlemmarna Danmark, Sverige, Finland, samt
Norge och Island som s.k. observatörer, i Schengensamarbetet fr.o.m. den 1
maj i år. Detta är positivt och bör leda till att hela Norden kommer att kunna
delta i Schengensamarbetet så att den fria rörligheten i Norden bevaras.
Strävan måste vara att Schengensamarbetet överförs till EU:s reguljära
samarbete. Därmed förstärks såväl rättssäkerheten som effektiviteten.
Övrigt rättsligt samarbete
En väl fungerande inre marknad där varor och tjänster kan
handlas över nationsgränserna och där människor fritt kan
välja bostadsort oavsett gränser underlättas om viktiga
lagregler inom det privaträttsliga området blir mer enhetliga.
I väntan på att det materiella innehållet i lagstiftningen jämkas samman
behövs konventioner med lagvalsregler. Därigenom underlättas hanteringen
av rättsliga tvister över gränserna.
Brysselkonventionen syftar till att garantera det processuella samspelet
mellan olika länders juridiska system vad avser delar av privaträtten, medan
Romkonventionen tar sikte på vissa lagvalsregler inom avtalsrätten. På det
familjerättsliga området är det viktigt att veta t.ex. vilken domstol som skall
besluta om skilsmässa eller vårdnad av barn. Men även vad gäller
kommersiella frågor är konventionerna viktiga.
Den handelsrättsliga lagstiftningen är i medlemsländerna till största delen
dispositiv, dvs. kontraktslutande parter kan avtala om andra villkor än
lagstiftningen erbjuder som "standard". Det vore dock en väsentlig förenkling
om lagstiftningen i de olika medlemsländerna skulle kunna harmoniseras
genom gemensamma regler inom t.ex. köprätten. Därigenom skulle företag
lättare kunna köpa och sälja i alla medlemsländer utan att behöva skaffa sig
speciell kunskap om den nationella lagstiftningen. Vissa områden ligger
redan i dag delvis inom ramen för EU:s första pelare. På sikt bör övervägas
om detta samarbete helt skulle kunna överföras till första pelaren.
Däremot är det inte realistiskt eller önskvärt att sammanjämka den
materiella lagstiftningen inom t.ex. strafflagstiftningen och delar av den
familjerättsliga lagstiftningen. Hänsyn måste tas till att det fortfarande finns
så stora kulturella skillnader mellan medlemsländerna.
Institutionella frågor
Principen om maktdelning
EU har ett unikt beslutssystem med en institutionell
maktbalans som garanterar att ingen instans växer sig alltför
stark. EU-systemet har med betydande framgång klarat en
utvidgning från 6 till 15 medlemmar. Organisationen har
också visat sig vara tillräckligt robust för att klara de
påfrestningar och bakslag som samarbetet har utsatts för
under snart fyra decennier.
Det talas ofta om ett "demokratiskt underskott" i EU. Bakom denna
föreställning finns ibland idén att EU borde styras enligt parlamentariska
former, dvs. ledas av en "regering" som har aktivt politiskt stöd av en
majoritet i Europaparlamentet.
Enligt vår mening bör dock EU även i framtiden bygga på principen om
maktdelning, där oberoende institutioner balanserar varandra. Kommissionen,
ministerrådet, parlamentet och domstolen står idag fria gentemot varandra.
Ett tydligt exempel är att närmare hälften av kommissionens förslag förkastas
av de beslutande instanserna.
Kommissionen
Kommissionens oberoende ställning gentemot ministerrådet
och parlamentet måste bevaras. Kommissionens uppgift är
främst att övervaka att EU:s beslut efterlevs. Härutöver har
kommissionen en viktig uppgift: att driva samarbetet vidare
genom att lägga fram förslag inför ministerrådet. Därefter är
det ministerrådet som antar, förkastar eller modifierar
kommissionens förslag i enlighet med en beslutsprocess som
också innefattar hörande av t.ex. regionkommittén och ger
Europaparlamentet rätt till medbestämmande. Kommissionen
skall givetvis ta hänsyn till uppfattningar i ministerrådet och
parlamentet.
Alla medlemsländer bör vara representerade i kommissionen. Annars finns
risken att specifika nationella förhållanden förbises i kommissionens förslag.
Ministerrådet
Centrala beslutsorgan
Ministerrådet skall förbli den centralt beslutsfattande
instansen i EU. Det kommer inte att vara möjligt att ha ett
effektivt EU, om inte de nationella ståndpunkterna tydligt
kan manifesteras i det centrala organ där besluten fattas.
Ministerrådet har uppgiften att vara kommissionens motvikt och värna de
nationella intressena. Genom ministerrådet kanaliseras också de nationella
parlamentens inflytande, t.ex. genom den förankringsprocedur som finns i
den svenska riksdagen.
Röstvikter
Det finns idag en överrepresentation för de små länderna i
EU:s beslutsinstanser. I ministerrådet har de 5 stora
medlemsländerna, som tillsammans har 80 procent av
befolkningen, 55 procent av rösterna. Om EU i en framtid får
t.ex. 27 medlemmar, kommer de stora länderna, som då
uppgår till 6 länder, att representera 70 procent av
befolkningen men ha blott 45 procent av rösterna.
Om utvidgningen medför att balansen förskjuts kraftigt till de stora
medlemsländernas nackdel kan det vara ett hinder mot utvidgningen.
Samtidigt är den nuvarande ordningen, med i förhållande till befolknings-
storleken proportionellt sett större röstvikt för de små länderna, en bra
princip. En rent proportionell röstfördelning skulle ge de små länderna
mycket sämre förutsättningar för inflytande. Genom den nuvarande formen
för röstviktsfördelning visas respekten för de nationella intressena.
Därför kan det vara rimligt att komplettera den nuvarande röstviktningen
med ett system med krav på dubbel majoritet. EU skall inte kunna ta beslut
mot medlemsländer som representerar en majoritet av EU:s befolkning. Det
handlar om att värna balansen mellan små och stora medlemmar och om EU:s
legitimitet.
Ökad användning av majoritetsbeslut
Generellt är det nödvändigt att i ökad utsträckning utnyttja
majoritetsbeslut inom första pelaren. I annat fall hotar ett EU
med betydligt fler medlemmar att bli handlingsförlamat. Man
måste också komma ihåg att på många områden har EU i dag
ett omfattande regelverk. Det är således inte så mycket
frågan om att med majoritetsbeslut införa nya EU-regler som
att med majoritetsbeslut kunna reformera och förenkla
gällande regler.
Det är dock viktigt att det även fortsättningsvis fordras enhällighet när det
gäller att fastställa medlemsländernas bidrag till EU. EU bör inte heller ha
någon egen beskattningsrätt förutom vad som följer av rätten att uppbära
tullar och importavgifter.
Parlamentet
Europaparlamentet har en avgränsad men betydelsefull
konstitutionell roll. Parlamentet växer fram som Europas
politiska torg, där åsikter och ståndpunkter formuleras och
konfronteras med varandra.
Europaparlamentet får inte bli för stort, om det skall fungera i praktiken.
Representationsreglerna bör ses över inför den omfattande utvidgningen i
Central- och Östeuropa. Parlamentet har själv föreslagit ett tak på maximalt
700 ledamöter.
Parlamentet måste också anpassa sina arbetsformer till det stora ansvar som
sedan Maastrichtfördraget trädde i kraft vilar på parlamentet. I dag är
arbetsformerna sådana att parlamentarikernas reella påverkansmöjligheter
försvåras. Parlamentet måste i första hand prioritera behandlingen av de
ärenden där de s.k. medbestämmande- och samarbetsformerna tillämpas.
Erfarenheten visar att medlemsländerna har svårt att hantera
kontrollmakten. Viktiga delar av EU:s egentliga medelshantering sköts i allt
väsentligt av medlemsländerna själva. Eventuella felaktigheter som begås på
nationell nivå kan därför mest effektivt påtalas av gemensamma instanser
som står fria gentemot medlemsländerna och kommissionen. Som ett
komplement till revisionsrätten bör Europaparlamentets kontrollmakt stärkas
genom att parlamentet får rättsliga förutsättningar för att permanent granska
det ekonomiska handhavandet inom unionen. Det bör kunna ske genom
inrättandet av en motsvarighet till riksdagens revisorer. En kvalificerad
minoritet i parlamentet bör ha rätt att initiera kontroll och revision.
Domstolen
För de små medlemsländerna är EU:s rättsliga system
särskilt viktigt som en motvikt till det politiska inflytandet.
EG-domstolen är, i sin viktiga roll som konfliktlösare och
som uttolkare av fördragen, garanten för att också de mindre
medlemsländernas intressen tillgodoses. Det är också
nödvändigt att domstolen verkligen uppfattas som en
bevarare av rättssäkerhet inom EU. Med tanke på respekten
för rättsordningen är det angeläget att de långa väntetiderna
för målens behandling väsentligt nerkortas. Allmänhetens
praktiska möjligheter att föra sina ärenden till domstolen bör
förstärkas i de fall en enskild har en konflikt med någon av
EU:s institutioner. Även i framtiden bör samtliga
medlemsländer representeras av en domare i EG-domstolen.
Revisionsrätten
Revisionsrättens uppgift är att granska EU:s institutioner och
medelsanvisningen inom EU. En stor del av gemenskapens
resurser återtas till de nationella administrationerna.
Revisionsrätten måste få full möjlighet att granska EU:s
medelshantering oavsett var den slutliga hanteringen av
medlen ligger.
Revisionsrätten måste också kunna ha möjlighet att kritisera effektiviteten
och rimligheten i olika EU-beslut.
Rättigheter och transparens
Det har övervägts att införa en särskild fri- och
rättighetskatalog i EU-fördragen. De nya demokratierna i
Central- och Östeuropa hävdar dock att arbetet med att
skydda mänskliga fri- och rättigheter även fortsättningsvis
bör bedrivas inom Europarådets ram för att nå en vidare
förankring än enbart i EU:s medlemskrets.
Denna synpunkt är värd att beakta åtminstone under en övergångstid. Den
europeiska konventionen om mänskliga rättigheter och grundläggande
friheter bör få direkt rättsverkan också för EU i sig genom att EU får rättslig
status och ansluts som en part till konventionen.
EU är i praktiken en förhållandevis öppen organisation. Insynen är i många
avseenden större än i det svenska regeringskansliet. Den formella rätten till
insyn är dock mycket begränsad. Införandet av en generellt gällande
offentlighetsregel skulle garantera medborgarna rätt till insyn.
Makt och pengar måste alltid kontrolleras. Offentlighet är en av de
västerländska rättssamhällenas förnämsta kontrollmetod. Besluten måste bli
tillgängliga för medborgarna och de nationella parlamenten. Härigenom
främjas en kritisk granskning, som är en förutsättning för omsorgsfulla och
väl avvägda beslut. Offentlighet och insyn bidrar också till noggrann och
hederlig förvaltning.
Detta är viktigt både för den folkliga förankringen och kontrollen och för
att få en bättre fungerande förvaltning av gemensamma angelägenheter.
Offentlighet är en viktig del i kampen mot slöseri, fusk och korruption. En
offentlighetsregel bör föras in i EU-fördragen.
Regeringens s.k.
sysselsättningsinitiativ
Det som regeringen kraftigast betonat inför
regeringskonferensen är det förslag som regeringen kallar
sysselsättningsunion. Detta förslag lades fram redan i våras
av den svenska företrädaren i den s.k. reflektionsgruppen.
Förslaget är emellertid fortfarande dåligt utvecklat och illa
underbyggt och har endast presenterats på ett
osammanhängande sätt. EU-96-kommittén, som har till
uppgift att initiera vetenskapliga uppsatser och rapporter
kring regeringskonferensen, har inte fått ett tillräckligt seriöst
underlag för att kunna utföra en meningsfull studie av idén
om att skapa en sysselsättningsunion.
Såvitt kan förstås är avsikten att medlemsländerna skall samordna sin
ekonomiska politik för att genom ökade statsutgifter försöka minska
arbetslösheten. Resonemangen kan kallas neo-keynesianska. Tanken är att
ökade offentliga utgifter i sig är stimulerande och leder till att fler
människor
får arbete. Inom socialdemokratin finns en tro att det var denna ekonomiska
politik, som fördes på nationell nivå under främst 30-, 50- och 60-talen som
ledde till välstånd och utveckling i vissa länder, däribland Sverige. Social-
demokraterna säger att man förstår att ekonomierna numera är så öppna för
handel över gränserna att ett land inte på egen hand kan föra en expansiv
utgiftspolitik, men hävdar att en sådan politik skulle kunna föras på
gemensam europeisk nivå.
Detta resonemang bygger på myter och missuppfattningar. Även om
ekonomisk teori tidigare kan sägas ha rekommenderat en expansiv
finanspolitik under vissa förhållanden så tillämpades den i praktiken endast i
mycket liten omfattning under den tiden. Det var inte den expansiva
finanspolitiken som ledde till den då goda ekonomiska tillväxten. Idag är
utgångspunkten dessutom att praktiskt taget alla EU:s medlemsländer redan
bedriver en expansiv finanspolitik i så måtto att länderna har
budgetunderskott.
Tankarna på att föra en neo-keynesiansk ekonomisk politik på EU-nivå
möts med stor tveksamhet och motstånd från de flesta medlemsländerna.
Arbetstagarnas rättigheter
Sverige och en del andra länder har under en lång rad år fört
en devalveringspolitik, vilken kan karaktäriseras som en
form av social dumpning. Genom den gemensamma valutan
kommer en sådan politik inte längre att kunna bedrivas,
vilket blir ett betydelsefullt framsteg.
En viktig faktor för att förhindra att arbetslösheten låses fast på en hög nivå
är att arbetsmarknaderna i EU:s medlemsländer fungerar väl och kan anpassa
sig till förändrade förhållanden.
De lagar som fordras för att reglera förhållandena mellan arbetsgivare och
arbetstagare liksom mellan arbetsmarknadens parter i syfte att garantera
grundläggande rättigheter och trygghet och för att skapa ordning och reda på
arbetsmarknaden bör stiftas på nationell nivå. Gemensam europeisk
lagstiftning erfordras enbart i mycket begränsad omfattning, i princip endast
ifråga om vissa gränsöverskridande aktiviteter och i syfte att medverka till
konkurrensneutralitet.
Europeisk reglering av det som i praktiken utgör ersättning för arbete
riskerar att leda till betydande välfärdsförluster. De reformer som är nöd-
vändiga att genomföra för att den svenska arbetsmarknaden skall kunna
fungera bättre måste hanteras inom ramen för det nationella beslutssystemet.
Som en konsekvens härav följer att stridsåtgärder på arbetsmarknaden bör
regleras på nationell nivå. Internationella stridsåtgärder bör regleras mycket
strikt och medges endast i mycket begränsad omfattning.
Specifikt för den svenska arbetsmarknaden är bland annat att en så stor
andel av arbetstagarna är sysselsatta inom offentliga monopol. Detta har lett
till inlåsningseffekter för de anställda genom att de i huvudsak saknar
alternativa arbetsgivare. Det har också lett till en starkt könssegregerad
arbetsmarknad och en dåligt fungerande lönebildning.
Konkurrens på områden som sociala tjänster och utbildning är således
viktig även för att stärka arbetstagarnas ställning. Förändringar i syfte att
bryta de svenska monopolen på dessa områden är en angelägen uppgift för
den nationella politiken.
Förutsättningarna för att bryta monopolen i vidare mening hanteras bäst
inom ramen för den gemensamma marknadens regelverk. Detta bör bli nästa
steg för den inre marknaden.
Det bör dock understrykas att socialpolitik, socialförsäkringar, sociala
transfereringar och utbildningspolitik inte skall vara gemenskapspolitik.
Konkurrensutsättning skall syfta till att förbättra möjligheten att genomföra
den politik som beslutas på nationell eller lokal nivå, inte att ersätta denna.
Arbetslöshetsproblemen är mycket besvärliga i de flesta europeiska länder,
och det är nödvändigt för politiker att arbeta hårt för att fler
arbetstillfällen
skall kunna uppstå.
Det viktiga arbete som EU sedan länge har gjort och gör för att hjälpa
medlemsstaterna att bringa ner arbetslösheten förtigs eller förringas.
Kommissionens vitbok om tillväxt, konkurrenskraft och arbete och Essen-
deklarationen nämns inte ens i regeringens skrivelse. Regeringen vilseleder
genom att försöka framställa den svenska regeringen såsom initiativtagare när
det gäller arbetet inom EU för att främja låg arbetslöshet.
Fullföljandet av den inre marknaden och en stabil gemensam valuta i
kombination med att medlemsländerna fullföljer Essen-deklarationens
rekommendationer ger de bästa förutsättningarna för att nya riktiga jobb kan
växa fram.
Det är viktigt att detta arbete inte fördröjs genom att det i regerings-
konferensen tas upp frågor om helt nya strukturer. EU:s egna åtgärder är
fastlagda och genomförs i det löpande arbetet. De åtgärder som ankommer på
de nationella medlemsländerna måste skyndsamt och lojalt genomföras. Att
föra in ett illa genomtänkt förslag om sysselsättningsunion leder enligt vår
mening inte framåt och kan i värsta fall leda till en urholkning av samarbetet.
De flesta övriga medlemsländer har i dagens läge svårt att förstå den svenska
regeringens förslag.
I arbetet med att förenkla och förtydliga EU:s fördragstexter kan det vara
motiverat att tydliggöra de övergripande målen för samarbetet. Ett mycket
viktigt mål är givetvis att underlätta den ekonomiska utvecklingen i
medlemsländerna - detta leder i sig också till fler arbetstillfällen och ökad
sysselsättning.
Den gemensamma valutan innebär att penningpolitiken blir gemensam för
de deltagande länderna. Detta utgör en betydande fördel för Sverige.
Finanspolitiken begränsas endast i så måtto att det blir förbjudet att ha stora
budgetunderskott. Någon samordning av den nationella finanspolitiken vad
avser skattetrycket och de offentliga utgifterna är inte önskvärd. Genom
konkurrens mellan skilda lösningar i olika länder kan kvaliteten på de
offentliga besluten förbättras.
Strävan till uthålligt låg arbetslöshet och goda reallöner står i kontrast till
den socialdemokratiska politiken i Sverige. Den av socialdemokratiska idéer
präglade svenska arbetsmarknaden kännetecknas tvärtom av låga reallöner
och hög arbetslöshet. Den låga svenska tillväxten har dessutom baserats på
den form av social dumpning som sänkta relativlöner utgör.
Förslaget om en s.k. sysselsättningsunion bör inte fullföljas vid regerings-
konferensen.
Andra sakpolitiska frågor
Rättsliga grunder
Regeringen räknar i skrivelsen upp en rad sakfrågor som den
vill uppmärksamma. Men det är nödvändigt att skilja mellan
bristande regelverk inom EU på grund av bristande politisk
vilja och bristande fördragsmässig grund att kunna besluta
om regler. Regeringskonferensen kan inte ta sakpolitiska
beslut, det är enbart frågan om att ändra fördragstexter.
Givetvis finns det dock en koppling mellan en uppfattning i
en sakfråga och viljan att skapa fördragsmässig grund för
vissa politiska beslut.
Om regeringen menar allvar med merparten av de sakpolitiska frågor som
redovisas i skrivelsen borde den vid varje punkt ha redovisat vilka fördrags-
mässiga brister eller problem som man vill åtgärda. Så har inte skett och vad
vi erfarit finns inte heller något sådant sammanhållet underlag inom
regeringskansliet. Vi kan därför dessvärre inte dra någon annan slutsats än att
regeringens uppräkning i flera fall främst tjänar ett kosmetiskt syfte.
Finansiering av EU:s verksamhet
EU:s verksamhet och bidrag finansieras dels genom egna
intäkter, huvudsakligen tullar och importavgifter, dels genom
bidrag från medlemsländerna.
Det är viktigt att det även fortsättningsvis skall fordras enhällighet när det
gäller att fastställa medlemsländernas bidrag till EU. EU bör inte ha någon
egen beskattningsrätt förutom vad som följer av rätten att fastställa och
uppbära tullar och importavgifter.
Miljöfrågor
Samarbetet i miljöfrågor har redan stor betydelse för att
förbättra miljön i Europa. Ur svensk synvinkel är det
angeläget att EU fortsätter att ta konkreta beslut i en rad
miljöfrågor i syfte att förhindra gränsöverskridande
miljöproblem. Samtidigt är det viktigt att på nationell nivå
kunna ta hänsyn dels till specifikt känsliga förhållanden, dels
att ett land skall kunna besluta om egna strängare miljöregler
än EU:s gemensamma minimiregler.
Samtidigt kan inte miljön tas till intäkt för protektionistiska åtgärder.
Nationella regler som hindrar det fria flödet av varor och tjänster måste därför
även i fortsättningen vara föremål för prövning, i sista instans en juridisk
prövning i EG-domstolen, i syfte att faställa om medlemslandet har sakliga
miljöskäl och om dessa väger tillräckligt tungt i förhållande till principen om
fri rörlighet.
Vi delar regeringens uppfattning att fördraget bör ändras så att även målet
om en god miljö bör beaktas vid utformningen av den gemensamma jord-
brukspolitiken.
Beträffande ekonomiska styrmedel, som t.ex. den av oss förespråkade
miniminivån för koldioxidbeskattningen, är det angeläget att länderna
kommer överens. Vi anser emellertid inte att fördragen skall ändras så att de
möjliggör majoritetsbeslut om harmonisering av skatter.
Konsumentfrågor
Konsumenternas ställning stärks genom det europeiska
samarbetet. Den gemensamma marknaden innebär att
konsumenternas position kraftfullt förbättrats. Ökat
konkurrenstryck sänker priserna och höjer kvaliteten och ger
ett mer varierat utbud.
EU skall besluta om de konsumentfrågor som måste regleras på europeisk
nivå för att inte störa den inre marknadens funktion. De regler som behövs för
att klargöra konsumenters och producenters rättigheter och skyldigheter vid
gränsöverskridande handeln bör utarbetas inom ramen för den gemensamma
marknadens regelverk. Strävan måste vara att göra handeln enklare för alla
parter utan att därför nödvändigtvis harmonisera alla de nationella
regelverken. De regler som skall harmoniseras är de som berör handel över
gränserna.
Regeringen säger att man vill stärka den rättsliga grunden för
konsumentpolitiken genom att dels säga att det skall vara ett överordnat mål
för EU att stärka konsumenternas ställning, dels i ökad möjlighet ta hänsyn
till konsumentpolitiska aspekter på olika områden.
Regeringen skriver också att konsumenterna skall beredas möjlighet att
utöva inflytande, vilket är ett märkligt mål. Konsumenternas inflytande sker
primärt genom deras agerande på marknaden och inflytandet uppstår
automatiskt på grund av marknadens funktion. Regeringen måste troligen
syfta på något annat. Men att i EU:s fördragstext lägga in ett avsnitt om
konsumenternas inflytande kräver rimligen en motivering. Någon sådan
motivering har emellertid regeringen inte redovisat.
Regeringens förslag att konsumentperspektivet skall få en starkare ställning
i förhållande till andra mål är i sig gott, under förutsättning att begreppet
konsumentintresset inte ges en snäv tolkning. Vad allt arbete inom EU skall
sträva efter är att skapa regler som ökar välståndet för unionens medborgare.
Att skapa regler som leder till väl fungerande marknader är enligt vår mening
att stärka konsumenternas ställning och främja välståndet. En avreglering av
en del av EU:s jordbrukspolitik skulle kunna leda till lägre matpriser, något
som uppenbart skulle gagna konsumenternas intressen.
Ungdomsfrågor
Frågan finns redan reglerad i fördragen och det torde inte
finnas något skäl att göra fördragsförändringar. Regeringen
har inte visat att något initiativ på detta område är befogat.
Om insatser mot arbetslöshet i högre grad skall inriktas mot
ungdomar, vilket regeringen skriver, är det inte någon
fördragsfråga.
Handikappfrågor
Inte heller beträffande handikappfrågor redovisar regeringen
några skäl att göra fördragsförändringar. Handikappfrågorna
ligger i dag endast till en del under EG-rätten. Men det finns
regler i ett antal direktiv där specifik hänsyn tages till
handikappade. Det finns således aspekter beträffande
handikappade som bör beaktas, t.ex. inom
standardiseringsarbetet. Handikappade är av naturliga skäl en
mycket heterogen grupp. Att finna regler som generellt
beaktar de handikappades situation förefaller mycket svårt
och kan snarast vara kontraproduktivt. Enligt vår mening
måste åtgärder till förmån för handikappade primärt förbli en
nationell angelägenhet.
Jämställdhet mellan män och kvinnor
Diskriminering i samhällslivet är ett allvarligt problem i
Sverige och de flesta medlemsländerna. Många enskildas rätt
träds för när på grund av fördomar.
Även om rättssäkerheten garanteras av medlemsländernas grundlagar eller
motsvarande regelverk är det viktigt att EU klart slår fast principen om icke-
diskriminering p.g.a. nationalitet, kön, ras eller religion.
Inre marknaden
Fullföljandet av den inre marknadens intentioner är en
central fråga, men den är inte primärt en fråga för
regeringskonferensen. Dock bör det påtalas att gemensamma
åtaganden faktiskt måste genomföras. EU:s trovärdighet
undergrävs om medlemsstaterna inte uppfyller de
förpliktelser man faktiskt iklätt sig. Denna aspekt måste
beaktas. Fördragen måste utformas så att domstolens utslag
respekteras av alla medlemsländer.
Kommissionens möjligheter att komma till rätta med medlemsländer som
dröjer med att införliva gemenskapsdirektiv i den nationella lagstiftningen
begränsas idag till att skicka ett motiverat yttrande enligt artikel 169 i Rom-
fördraget eller att ta upp fallet i EG-domstolen, en ofta alltför långdragen
process.
För att snabbare komma till rätta med medlemsländer som uppenbart
brister i fullföljandet av sina skyldigheter bör kommissionen ges möjligheter
att agera mer kraftfullt genom att medlemsländerna kommer överens om att
införa särskilda ytterligare sanktionsmöjligheter.
Djurskydd
Regeringen tar under rubriken Konsumentfrågor även upp
frågan om djurskyddet. Man säger sig se detta ur ett etiskt
perspektiv. Vi moderater, liksom alla andra partier, vill
arbeta för ett gott djurskydd i Sverige. Vi anser dock inte att
detta primärt är en konsumentfråga. Vi har tilltro till att
marknaden kan tillse att konsumenter kan köpa kött från djur
som har fötts upp under goda förhållanden.
Till en del är reglerna beträffande djurskydd redan täckta inom ramen för
EU:s regler för den gemensamma jordbrukspolitiken och inre marknaden. De
tvister som funnits om djurskyddet vid transporter har varit en sakpolitisk
fråga, där Sverige tyvärr inte fått tillräckligt stöd för den syn på djurskydd
som delas av alla politiska partier i Sverige. Beträffande transporterna finns
det således redan i dag fördragsmässig grund för EU att besluta om regler.
Eftersom det finns en gemensam jordbruksmarknad så anser vi att de
grundläggande djurskyddsreglerna bör vara lika inom hela EU. Vi anser
därför att det bör införlivas en klar hänvisning till grundläggande bra
djurskydd i fördraget.
Riksdagens och regeringens
roller under
regeringskonferensen
Regeringens skrivelse präglas av vaghet och brist på
konkretion. Det är nödvändigt att regeringens
förhandlingsarbete fortlöpande redovisas och diskuteras i
riksdagens EU-nämnd. Därigenom kan regeringens
ställningstaganden förankras hos en riksdagsmajoritet.
Förberedelserna för regeringens skrivelse har inte fungerat väl. Istället för
att gemensamt förankra en strategi har regeringen valt att gå sin egen väg. De
partiledaröverläggningar som föregick skrivelsen var enbart formella.
Skrivelsen var redan färdig och ändrades inte till följd av överläggningarna.
Regeringen bör i fortsättningen söka en dialog med de partier som önskar en
utveckling av det europeiska samarbetet och som anser att Sverige aktivt och
ansvarsfullt skall delta i den europeiska utvecklingsprocessen.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om inriktningen av Sveriges hållning vid EU:s
regeringskonferens 1996.
Stockholm den 25 januari 1996
Carl Bildt (m)
Lars Tobisson (m)
Sonja Rembo (m)
Anders Björck (m)
Knut Billing (m)
Birger Hagård (m)
Gun Hellsvik (m)
Gullan Lindblad (m)
Bo Lundgren (m)
Inger René (m)
Karl-Gösta Svenson (m)
Per Unckel (m)
Per Westerberg (m)