med anledning av skr. 1995/96:30 EU:s regeringskonferens 1996
I regeringens skrivelse saknas en övergripande syn om
behovet av att utveckla den sociala dimensionen på den
europeiska inre marknaden.
Den sociala dimensionen är ett samlingsbegrepp. Den omfattar först och
främst europeiska arbetsmarknadsparter med inflytande på det politiska
systemet och hur arbetsmarknaden regleras. Den omfattar också lagstiftning
och andra åtgärder för att utveckla gränsöverskridande socialt skydd och
skydd mot social dumpning. Inom ramen för den sociala dimensionen ligger
att verka för full sysselsättning genom bland annat arbetsmarknadspolitik,
näringspolitik, utbildningspolitik, regionalpolitik och stöd till de fattigaste
länderna inom EU. Finansieringsstöd har byggts upp i form av
strukturfonderna.
Denna dimension i det europeiska samarbetet har ännu inte nått så långt att
det råder balans gentemot marknaden. Och samtidigt utvecklas den inre
marknaden vidare, vilket leder till att nationella regleringar och avtal mellan
arbetsmarknadens parter blir alltmer otillräckliga.
Genom de senaste fördragsändringarna (Enhetsakten och Maas-
trichtfördraget) har förutsättningarna för att stärka den sociala dimensionen
förbättrats. Löntagarna på europeisk nivå gör sin röst allt bättre hörd,
partsstrukturen utvecklas och dialogen mellan arbetsmarknadens parter
(övergripande, branschvis och koncernvis) börjar finna sina former.
Lagstiftning och avtalsreglering om minimiregler till skydd mot social
dumpning har nått en bit på väg. En sysselsättningspolitik börjar ta form. De
gemensamma bidragen till att utjämna regionala skillnader har ökat.
Bristerna är lika tydliga. Den mest graverande är givetvis att
Storbritanniens konservativa regering, i direkt konfrontation med
labouroppositionen och det brittiska facket, ställt landet utanför
Maastrichtfördragets så kallade sociala protokoll för att därmed undvika nya
lagstiftade eller avtalade sociala och arbetsmarknadsmässiga minimiformer.
Dialogen mellan arbetsmarknadens parter har långt kvar till en situation där
det är tänkbart med fristående avtal för vilka parterna själva tar ansvar och
kan garantera genomförande nationellt. Det finns inte någon arbetsrättslig
grund för sanktioner mot den som inte lever upp till vad som överenskoms
centralt och en europeisk rätt till gränsöverskridande konfliktåtgärder saknas.
Lagstiftningen om sociala och arbetsmarknadsmässiga miniminormer
hämmas fortfarande av krav på enhällighet i ministerrådet inom viktiga
områden. Detta påverkar också möjligheterna att nå fram förhandlingsvägen
eftersom lagstiftningshotet inte är lika påtagligt som när beslut kan fattas av
en majoritet.
Även om regeringen i skrivelsen till riksdagen inte utvecklar en sådan
övergripande syn som den som här redovisats deklarerar den sin avsikt att
verka för vissa fördragsförändringar som är ägnade att stärka den sociala
dimensionen.
Allmänt sägs att löntagarnas ställning på den gemensamma marknaden bör
stärkas.
Mycket välkommen är deklarationen om att verka för ett slut på
Storbritanniens konkurrens genom social dumpning.
Betoningen av kollektivavtalens centrala roll och att sådana avtal skall
kunna jämställas med lagstiftning i länder som Sverige är positiv.
Kravet på att internationella sympatiåtgärder skall möjliggöras inom hela
EU är viktigt eftersom EU har en gemensam arbetsmarknad. Att regeringen
låser sig för en reglering utanför EU:s ram är däremot inte lämpligt. Hur
denna fråga skall lösas måste övervägas ytterligare i samband med den stora
diskussionen om på vilket sätt grundläggande fackliga och medborgerliga
rättigheter skall garanteras inom EU. Frågan om att skapa en arbetsrättslig
grund för fristående avtal på Europanivå är ett problem som måste lösas.
När det gäller förbättrade möjligheter att lagstifta om miniminormer
redovisar regeringen ingen uppfattning. I skrivelsen sägs endast att det på
"vissa områden" av effektivitetsskäl kan behövas tillämpning av beslut med
kvalificerad majoritet i ministerrådet. Regeringen bör enligt min uppfattning
verka för att ministerrådet skall kunna fatta beslut om miniminormer inom
hela det "sociala" området (arbetsmarknads- och sociala frågor) samt för
bolags- och kapitalskatter.
När det slutligen gäller konkret politik för att utveckla den sociala
dimensionen är regeringens initiativ om ett särskilt sysselsättningskapitel i
fördraget mycket viktigt. Här hänvisas till det förslag som Sveriges
representant i den så kallade reflektionsgruppen lagt fram. Ett element som
lyfts fram i skrivelsen till riksdagen är att samordningen mellan finans- och
arbetsmarknadsministrarna bör stärkas genom en särskild sysselsättnings-
kommitté bestående av medlemsländernas statssekreterare inom dessa
departement. Däremot saknas ett resonemang om arbetsmarknadsparternas
medverkan. En sådan medverkan i den europeiska sysselsättningspolitiken
förekommer sedan länge inom ramen för den trepartiska så kallade
permanenta sysselsättningskommittén. Jag vill betona vikten av att
trepartssamarbetet - regeringar, arbetsgivare, arbetstagare - inom
sysselsättningsområdet stärks samtidigt som sysselsättningsfrågan får en
starkare betoning i fördraget.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om fördragsändringar för att utveckla den sociala
dimensionen.