av Marianne Samuelsson och Bodil Francke Ohlsson (mp)
med anledning av prop. 1995/96:35 En ny lag om vissa internationella sanktioner
Sanktionsinstrumentet inom
EU
Svensk utrikespolitik ska enligt Miljöpartiets uppfattning
syfta till global ekonomisk utjämning, fred och nedrustning,
spridning av demokrati och mänskliga rättigheter och ett
undanröjande av de globala miljöhoten. För att det ska vara
möjligt att främja dessa syften måste Sverige kunna driva en
självständig utrikespolitik och vara obundet av förpliktande
allianser. Sverige ska ha oinskränkt rätt att tala med egen röst
på världsarenan. Detta är tyvärr inte längre möjligt sedan
Sverige blivit medlem i EU.
Miljöpartiet de Gröna ser med oro på den utveckling som
sker inom ramen för EU:s gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitik. I fördraget om Europeiska unionen uttalas
inte närmare vilka syften som skall kunna föranleda
sanktioner inom GUSP-samarbetet. I propositionen
framhåller regeringen att bedömningen av om ett beslut inom
GUSP-samarbetet syftar till att upprätthålla eller återställa
internationell fred och säkerhet får ankomma på regeringen.
Eftersom Sverige är medlem i EU och är med och fattar
beslutet anser regeringen att den bedömningen inte vållar
några problem. Vi delar inte regeringens bedömning och
motsätter oss därför det bemyndigande som föreslås i 1 §
andra stycket i lagen om vissa internationella sanktioner.
Unilaterala åtgärder
Sverige har vid ett antal tillfällen infört sanktioner som inte
har haft sin grund i någon resolution av säkerhetsrådet. År
1979 införde t.ex. Sverige ett förbud mot investeringar i
Sydafrika och Namibia. Det förbudet hade inte sin grund i
någon resolution av säkerhetsrådet. Vid detta tillfälle
tillämpades inte sanktionslagen utan en särskild lag om
förbud mot investeringar i Sydafrika och Namibia infördes.
Genom Sveriges tillträde till EU har rätten att vidta
unilaterala åtgärder väsentligen begränsats. Förbud mot alla
restriktioner för kapitalrörelser mellan medlemsstater samt
mellan medlemsstater och tredje land är inskrivet i
Romfördraget, artikel 73 b. Visserligen erhåller
medlemsstaterna enligt artikel 73 g rätten att vidta unilaterala
åtgärder, vad gäller kapitalrörelser och betalningar gentemot
berörda tredje länder av allvarliga politiska skäl och på grund
av situationens brådskande natur, så länge EU:s ministerråd
inte har vidtagit brådskande åtgärder. Men rådet kan besluta
att en medlemsstat skall ändra eller upphäva vidtagna
åtgärder.