med anledning av prop. 1995/96:113 Svenskt deltagande i fredsstyrka i f.d. Jugoslavien
I regeringens proposition Svenskt deltagande i fredsstyrka i
f.d. Jugoslavien (prop. 1995/96:113) föreslås att riksdagen
medger att regeringen ställer en väpnad styrka om 870
personer till förfogande som ett svenskt bidrag till en
multinationell fredsstyrka, när Förenta nationernas
säkerhetsråd beslutat att ge en sådan styrka i uppdrag att
medverka till genomförandet av den fredsöverenskommelse
som ingåtts mellan parterna i konflikten i f.d. Jugoslavien.
Vänsterpartiet välkomnar att en fredsöverenskommelse uppnåtts när det
gäller det forna Jugoslavien och anser att Sverige skall bidra till den
multinationella fredsstyrka som skall sändas till området. Vänsterpartiet vill
dock i anledning av propositionen göra några erinringar och påpekanden.
Omständigheterna kring ett
ställningstagande
Vi inser naturligtvis att det föreliggande ärendet måste
behandlas skyndsamt. Det är vidare positivt att riksdagen
bereds möjlighet att påverka ett beslut i frågan. Det är att
beklaga att omständigheterna är sådana att en mer noggrann
och omsorgsfull behandling av ärendet i riksdagen inte kan
ske. Det är vidare olyckligt att behandlingen måste ske vid
en tidpunkt då det ännu inte föreligger någon slutligt
undertecknad fredsöverenskommelse. Risken finns självklart
att det slutgiltiga avtalet avviker från det som förelåg i
Dayton.
Fredsöverenskommelsens
tillkomst
Inledningsvis konstateras i regeringspropositionen att en
fredsöverenskommelse mellan parterna i konflikten i det
forna Jugoslavien paraferades den 21 november 1995 i
Dayton, Ohio, USA. Vidare förklaras att "i
överenskommelsen anmodas FN:s säkerhetsråd att ge ett
mandat till en multinationell fredsstyrka, - - - att medverka
till genomförandet av överenskommelsen". (s. 4)
Därefter följer sedan en ganska noggrann redogörelse om själva konflikten,
de insatser som FN hittills gjort och vad Sverige bidragit med.
Men det enda som sägs om själva fredsöverenskommelsen är att den
inträffat. Det kanske kan synas ointressant i det läge som råder just nu då
åtgärder skyndsamt måste vidtas för att se till att freden upprätthålls och
befästs. Ty självfallet är det så att freden oavsett tillkomsthistoria måste
välkomnas och försvaras.
Likafullt anser Vänsterpartiet att själva tillkomsten av fredsöverenskom-
melsen och dess historia bör granskas och bedömas.
Ur regeringens proposition kan endast några få enkla fakta utläsas: 1. att en
överenskommelse har paraferats 2. att det skett i USA 3. att överens-
kommelsen anmodar FN:s säkerhetsråd att ge mandat åt en multinationell
fredsstyrka att upprätthålla freden. Som historieskrivning är det mycket
magert.
Några ytterligare konstateranden görs längre fram i propositionen. Man
visar på hur EU misslyckats i sina försök att åstadkomma fred och man pekar
även på FN:s svårigheter i detta avseende.
Skall man tala klarspråk handlar det ytterst om - vilket man endast kan läsa
mellan raderna i propositionen - att EU uppträtt splittrat och valhänt, att FN:s
mandat varit för snävt och att det endast kunde bli fred först efter det att USA
med kraft trätt in på scenen och "visat musklerna". Av detta kan den felaktiga
slutsatsen dras att det endast är med USA:s, en stark stormakts hjälp, som
fred kan skapas, eller som en nyhetsreporter i TV-Aktuellt nyligen förklarade:
"När USA träder in då blir det fred."
Att en fredsöverenskommelse åstadkommits, om än sent och efter långt
lidande, är naturligtvis mycket välkommet. Likväl vittnar hela den jugosla-
viska tragedien om en lång serie misslyckanden när det gällt att skapa fred.
När det till sist sker blir det på ett sätt som för framtiden knappast kan
godtas
som någon sorts internationell praxis.
Den jugoslaviska tragedien visar med all önskvärd tydlighet att frågan om
krig och fred i världen inte kan regleras av ett FN dominerat och försvagat av
stormakter eller där vissa stormakter sätter sig själva i FN:s ställe.
Stormakter
kan aldrig ersätta FN, eftersom de som stater vid sidan av eventuella
fredssträvanden alltid har, eller kan misstänkas för att ha, särintressen. Det
är
inte heller rimligt att en stormakt "anmodar" FN:s säkerhetsråd att i olika
sammanhang besluta om olika mandat.
Jugoslavienkonflikten har klart och tydligt visat att vi behöver ett starkare
och självständigare FN - ett FN med en styrka som växer på stormakternas
bekostnad.
Undantag och inte regel
Av detta måste man rimligen dra slutsatsen att Sveriges
bidrag till en multinationell fredsstyrka byggd på NATO-
styrkor, om än med FN-mandat som grundval, utgör ett
specialfall i svensk utrikespolitik, som inte kan bli till någon
regel.
Vänsterpartiet finner en del formuleringar i propositionen glidande och
vaga. Man skriver:
Tvärtom är ett fullvärdigt deltagande i det europeiska samarbetet en
förutsättning för att ett land skall kunna påverka utvecklingen och bidra till
att skapa en ny freds- och säkerhetsordning i Europa. IFOR kommer vidare
att agera på uppdrag av FN:s säkerhetsråd. (s. 11)
Man undrar över varför man skriver så mycket om skapandet av en ny
europeisk säkerhetsordning när det nu faktiskt ytterst inte skall handla om
något annat än att bidra till genomförandet av ett FN-uppdrag för att skapa
fred i Jugoslavien. Och man poängterar och bedyrar ytterligare i nästa stycke
att deltagandet i IFOR inte utgör något brott mot Sveriges militära
alliansfrihet. Låt vara att NATO är inblandat men det handlar om
genomförandet av ett FN-mandat. Att det är europeiska stater som ingår i
fredsstyrkan och att NATO anlitats av FN torde ytterst vara FN:s sak.
Den i sammanhanget aparta formuleringen om att Sveriges bidrag till den
multinationella fredsstyrkan är ett "deltagande i det europeiska samarbetet" är
ett uttryck för att man inte lyckats frigöra sig från föreställningen att det
inte
längre är en Europa-, EU- eller kanske VEU-angelägenhet utan en
angelägenhet för hela världssamfundet.
Det är viktigt att understryka att Sveriges bidrag till den multinationella
fredsstyrkan inte är ett första steg in i NATO eller VEU.
Återuppbyggnad som
fredsgaranti
Från Jugoslavien har under de år som kriget varat
rapporterats om stora förluster av människoliv och stor
förödelse liksom om stor förödelse när retirerande trupper
lämnat ockuperade områden. Samhälleliga institutioner och
strukturer har ödelagts. Kriget har också hårt drabbat
människors fysiska och mentala hälsa.
Krig, i all synnerhet de som har inbördeskrigets karaktär, har inte sällan
liknats vid ett i samhällelig mening patologiskt tillstånd. Sett i ett sådant
perspektiv är insatsen av den multinationella fredsstyrkan i det forna
Jugoslavien att likna vid en första insats för att bekämpa sjukdomens värsta
symptom. Därefter följer den mer långsiktiga och mer krävande kon-
valescensen för att läka de många sår som uppstått till följd av kriget i det
forna Jugoslavien.
Vänsterpartiet instämmer i regeringens bedömning att EU och Världs-
banken har centrala roller inom återuppbyggnadsarbetet. UNHCR:s uppgifter
när det gäller återvändande flyktingar, liksom OSSE:s uppdrag när det gäller
genomförandet av fria val och uppbyggnaden av ett rättsstatligt system kan
inte nog understrykas. Sveriges bidrag till den multinationella fredsstyrkan
för att övervaka fredsöverenskommelsen kan inte ersätta insatserna när det
gäller återuppbyggnaden. Alla dessa insatser är nödvändiga om verklig fred
skall kunna uppnås.
Vänsterpartiet anser att en omsorgsfull återuppbyggnad av materiellt
tryggade förhållanden för befolkningen, demokratiska politiska förhållanden
och förhållanden värdiga en rättsstat är det som kan skapa en stabil och
varaktig fred i det forna Jugoslavien.
Villkor och förbehåll
Vänsterpartiet anser att Sverige skall bidra till den
multinationella fredsstyrkan i Jugoslavien. Samtidigt
konstaterar vi att de villkor regeringen ställer upp på är
märkliga. Regeringen skriver:
En ytterligare förutsättning är att ledningen för IFOR kommer att använda de
underställda enheterna på ett sätt som är förenligt med varje förbands
utrustning och graden av samövning. Detta betyder för det svenska förbandet
att det inte kommer att användas för att genomföra regelrätta anfallsföretag.
Mot bakgrund av bl.a. det förhållandet att fredsöverenskommelsen bygger på
parternas samtycke bedöms regelrätta anfallsföretag på marken inte behöva
bli aktuella för fredsstyrkan. (s. 11)
Villkoren för hur delar av den multinationella fredsstyrkan
skall operera skall inte variera. En militär trupp har inte
heller möjlighet att välja mellan de olika belägenheter man
kan hamna i i ett område där strider förekommer eller kan
förekomma.
Att parterna samtyckt till fredsöverenskommelsen i Dayton behöver inte
heller utgöra någon garanti för att anfallsföretag på marken inte skall behöva
förekomma. Vi har sett hur vapenvilor tidigare brutits, därför att höga befäl
inte haft kontroll över manskap och trupp.
En annan formulering som förvånar är:
En utgångspunkt är också att Sverige måste ges god insyn i och ett inflytande
över såväl den politiska och den militära planeringen som över
genomförandet av operationen. Detta innebär kontakter med NATO på
politisk nivå och närvaro på hög militär nivå i de viktigaste stabernas löpande
arbete på strategisk, operativ och taktisk nivå. (s.11)
Regeringen förklarar att man "rönt förståelse" för sina krav
på insyn och inflytande i sina diskussioner med NATO.
Dessa viktiga frågor om förhållandet mellan FN, NATO och
det svenska inflytandet och insyn är fortfarande oklara i
regeringens proposition.
Vänsterpartiet hävdar att regeringen måste skapa klarhet på den här
punkten innan operationen sätter igång.
Det förefaller oss som om regeringen vill förmå riksdagen att fatta beslut i
förhoppning om att dessa viktiga frågor kommer att avgöras på ett för Sverige
positivt sätt, utan att vi har några som helst garantier för att så kommer att
ske.
Fredsstyrkans
sammansättning
I avsnittet om den multinationella fredsstyrkan förklaras:
En nordisk brigad, inkluderande en svensk bataljon, planeras ingå i den
amerikanska divisionen. Utöver Sverige väntas bland annat Danmark,
Finland och Norge delta i den nordiska brigaden. (s. 9)
Rysslands ställning omnämns inte i sammanhanget.
Längre fram i texten skriver man:
Det är i sammanhanget väsentligt att en rad icke-NATO-länder utöver
Sverige har uttryckt en vilja att delta i IFOR. En preliminär uppgörelse om
ryskt deltagande har redan träffats. (s. 11)
Under de partiledaröverläggningar som föregått regeringens
proposition har från flera partier framförts krav på ett ryskt
deltagande från början. Av propositionen framgår inte heller
på vad sätt den svenska regeringen agerat i den riktningen.
Vänsterpartiet hävdar fortfarande att ett ryskt deltagande i
den multinationella styrkan är ett viktigt villkor för att
operationen skall uppfattas som legitim.
Fredsstyrkans finansiering
När det gäller den multinationella styrkan skriver man i
propositionen:
Regeringen avser att det svenska deltagandet i IFOR i huvudsak skall utgöras
av den styrka som redan finns i Bosnien-Hercegovina inom UNPROFOR:s
ram. Styrkan skall även fortsättningsvis utgöra en del av Försvarsmaktens
utlandsstyrka. (s. 9)
Vänsterpartiet har i andra sammanhang - senast i samband
med regeringens skrivelse om FN:s framtid hävdat att det
inte finns några gränser när det gäller ett försvar av freden.
Utifrån detta anser Vänsterpartiet att alla fredsbevarande
styrkor i sin egenskap av styrkor med uppgift att försvara
freden skall hänföras till försvarets huvudtitel när det gäller
finansieringen av dem. Den kostnadsökning på 40 miljoner
utöver nu anslagna medel, som beslutet medför, skall
bekostas av försvarsanslaget.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om relationen mellan det svenska bidraget till den
multinationella fredsstyrkan FN, NATO och VEU under rubriken
Undantag och inte regel,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om den svenska insynen och det svenska inflytandet
när det gäller den multinationella fredsstyrkans befälsordning i
avsnittet Villkor och förbehåll,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om Rysslands deltagande i den multinationella
fredsstyrkan i avsnittet Fredsstyrkans sammansättning,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om finansieringen av Sveriges bidrag till den
multinationella fredsstyrkan under rubriken Fredsstyrkans
finansiering.
Stockholm den 6 december 1995
Gudrun Schyman (v)
Hans Andersson (v)
Ingrid Burman (v)
Lars Bäckström (v)
Tanja Linderborg (v)
Björn Samuelson (v)
Jan Jennehag (v)
Eva Zetterberg (v)