med anledning av skr. 1995/96:40 FN inför framtiden
I föreliggande skrivelse lämnar regeringen en redogörelse för
Sveriges arbete i FN. Där anges viktiga uppgifter och
exempel på nödvändiga åtgärder i det reformarbete som
krävs för att FN skall kunna spela en vital roll i
världspolitiken. Vänsterpartiet instämmer i regeringens
värdering att: "Ett stärkt och förnyat Förenta nationerna är
en förutsättning för fred och säkerhet, för hållbar utveckling,
social rättvisa och ett liv i värdighet för alla människor."
Kritiken mot FN
Den kritik mot FN för passivitet och bristande effektivitet,
orättvist betalningssystem med mera, som ofta framkommer
är i långa stycken helt befogad. För en del personer och
organisationer kan slutsatsen bli att FN inte längre är värda
att satsa på. Vänsterpartiet hävdar motsatsen. En summering
av FN:s historia kan i konsekvensens namn inte leda till
något annat än att FN måste stärkas och reformeras.
Många av de problem och svårigheter människor brottas med i världen är
av global natur och måste lösas med gemensamma insatser av världens
länder. Hoten mot människans miljö, naturkatastrofer, krig och flykt berör
sällan enbart ett enskilt land. Etniska och politiska motsättningar inom ett
land är inte heller enbart ett enskilt lands ensak - särskilt inte om metoden
för
att lösa problemen innebär förtryck, diskriminering och brott mot mänskliga
rättigheter. De mänskliga rättigheterna är universella.
Dag Hammarskjölds FN-
vision
När Dag Hammarskjöld formulerade sin sista årsrapport om
FN i augusti 1961 beskrev han två motsatta uppfattningar om
FN:s roll. Den ena uppfattningen dominerades av regeringar
som såg FN som "ett statiskt konferensmaskineri för att lösa
intressebetonade och ideologiska konflikter". Andra FN-
medlemmar betraktade FN "som ett dynamiskt verktyg för
regeringarna, en världsregering, som var något i sig och
något mer än medlemmarna därav ... Den andra räknar med
möjligheter till ingripanden på många regeringars vägnar,
som sträcker sig utöver denna åskådning och banar väg för
högre utvecklade och allt effektivare former av konstruktivt
internationellt samarbete".
Det är uppenbart att i FN:s fall måste helheten bli något som är större än
summan av delarna - medlemmarna - om FN skall uppfylla de förväntningar
som världens länder och folk ställer på organisationen.
EU i stället för ett globalt
intresse
Kampanjer och aktiviteter för ett svenskt medlemskap i EU
ledde under några års tid till ett minskat intresse för de
globala frågorna, inklusive FN-arbetet. Den tidigare
borgerliga regeringen framhöll Europagemenskapen på
bekostnad av världen. Sveriges rykte som en nation, där
solidariteten med tredje världen var levande och djupt
förankrad, blev inte lika framträdande. Upprepade
sänkningar under lång tid - såväl under socialdemokratiskt
som borgerligt regeringsinnehav - av biståndsanslagen har
knappast förbättrat den svenska positionen internationellt.
FN:s svagheter
Trots att besvikelsen är stor över att FN under senare tid inte
lyckats åstadkomma fred i till exempel det forna Jugoslavien
och att FN uppträtt som allt annat än ett dynamiskt verktyg,
finns visionen kvar. FN:s svagheter är medlemmarnas
svagheter. Under det kalla kriget var FN:s säkerhetsråd
lamslaget av stormakternas vetorätt. Var fanns till exempel
FN under Vietnamkriget och andra stora konflikter?
Trots detta skall vi inte glömma att det också finns exempel
på hur FN kunnat fylla sin uppgift som dynamiskt instrument
i världspolitiken och spelat en viktig roll för utvecklingen av
demokrati. FN har haft stor betydelse för avskaffandet av
apartheidpolitiken i Sydafrika, för att garantera demokratiska
val i Namibia osv. Men FN:s arbete har även i dessa fall
drabbats av hämmande krafter. Medan generalförsamlingens
många resolutioner om bojkott av Sydafrika hade en positiv
inverkan till stöd för kravet på bojkott av Sydafrika och
riktade världsopinionens ögon mot förtrycket gick stormakter
i säkerhetsrådet ständigt emot kravet på en bojkott av
Sydafrika.
Det finns dock andra synpunkter att anföra när det gäller FN:s svagheter,
som blir tydliga om man studerar FN:s fredsbevarande insatser. När det gäller
dessa insatser finns allmänna erfarenheter och kunskaper att hämta ur bland
annat SIPRI-forskaren Trevor Findleys rapporter om FN:s insatser i
Kambodja (Cambodia. The Legacy and Lessons of UNTAC, Oxford
University Press, 1995). Där påpekas att "fredsavtal är politiska aktstycken,
finslipade kompromisser snarare än mästerverk av logik och precision. De
kan därför vara outgrundliga och innehålla element som är politiskt viktiga
men praktiskt taget omöjliga att tillämpa".
Eftersom FN:s uppgift är att stå för det praktiska genomförandet av sådana
"outgrundliga" politiska överenskommelser är det, enligt Findley, rimligt att
kräva
att genomförandet av exempelvis ett fredsavtal grundar sig
på så realistiska förstudier som möjligt,
att ett sådant fredsavtal bör innehålla incitament, inklusive
ekonomiska, för att förmå alla parter att följa avtalet,
att det bör innehålla mesta möjliga handlingsfrihet för FN,
som måste gå förbi de politiska strukturerna och arbeta
tillsammans med befolkningen, som kanske trängtar efter
fred mer än den politiska eliten,
att det tidigt ges ett mandat att omskola och omstrukturera
landets militär och polis, så att de snarast kan ta på sig FN-
bördan,
att FN-sekretariatet dras in i förhandlingsprocessen på ett
tidigt stadium för att säkerställa att det kan genomföra de
tänkta uppgifterna och bära kostnaderna.
Detta och andra punkter återfinns i Findleys rapport och är
av en sådan allmän karaktär att de väl kan tillämpas i andra
sammanhang. Vi ser just i skrivande stund hur man gör
avsteg på flera av dessa punkter vid fredsförhandlingarna i
Washington när det till exempel gäller det forna Jugoslavien.
Under inflytande av främst en stormakt, USA, utformas i
FN:s namn ett fredsavtal, vilket sedan FN får i uppdrag att
upprätthålla. Stormakten USA får äran av att fredsavtal
ingås, medan FN får bära hundhuvudet ifall genomförandet
misslyckas - och detta utan att ha kunnat utöva något större
inflytande på avtalets utformning. Och till sist: allt detta trots
att det är Nato som kommer att stå för det konkreta
genomförandet och FN endast bistått med formuleringen av
ett mandat på de grunder USA framförhandlat tillsammans
med de stridande parterna.
Samtidigt som Dag Hammarskjölds vision om att FN bör vara någonting
mer än summan av sina medlemsländers intressen är lika betydelsefull,
aktuell och viktig att erinra om idag som när han formulerade den på 60-talet
är det uppenbart att den politik som stormakterna bedrivit i säkerhetsrådet
fungerat hämmande på organisationens effektivitet och handlingsförmåga.
Denna bristande effektivitet har tidvis, som i fallet med det forna Jugoslavien,
ersatts med att en stormakt lagt beslag på det utrymme som rätteligen borde
intagits av FN.
En svaghet av helt annan art är tjänstetillsättningssystemet inom FN.
Poster inom FN är prestigefyllda och kan därför fungera som tänkbara
reträttvägar för politiker och tjänstemän som förlorat i förtroende och
anseende i hemlandet eller på annat sätt stoppats i sin nationella karriär. FN-
karriären blir en möjlighet oavsett om kompetens finns, vilket naturligtvis
minskar FN:s effektivitet. Vidare sker tjänstetillsättningen utifrån en rad
andra kriterier som inte heller har med kunnande och kompetens att göra.
Tjänstemän kan ha fått sina poster som resultat av förhandlingar mellan olika
stater eller grupper av stater som vill utöva inflytande över världssamfundet
och där den nationella och personliga prestigen haft större betydelse än
omsorgen om FN och organisationens behov av största möjliga kompetens.
Vänsterpartiet anser därför att ett nytt förfarande vid tjänstetillsättningen i
FN, där kunnande och kompetens värderas högre än exempelvis nationell
prestige, är nödvändigt.
En annan än mer uppenbar skevhet i FN-systemet är den mycket usla
kvinnorepresentationen. Av dem som besätter de högre tjänsterna, senior
officials, är endast 11,9 procent kvinnor. Detta missförhållande är inte bara en
social och könsmässig orättvisa. Det innebär också att mycket kunskap och
erfarenhet som kvinnor besitter inte kommer FN till del.
FN:s finanser
FN:s dåliga finanser har varit ett huvudtema för många tal i
samband med organisationens femtioårsjubileum. Ett
problem som förts fram från många u-länder och från de
baltiska staterna är att den i förhållande till den egna
statsbudgeten till synes låga medlemsavgiften i FN för
många medlemsländer likafullt blivit en tung börda att bära.
FN:s reguljära budget är låg. Den uppgår till 1,3 miljarder dollar för hela
FN-administrationen. Tillsammans har man 10 000 anställda. Om man lägger
till kostnaderna för regionala insatser, alla underorgan, som UNDP, UNICEF,
FAO, m.fl. så kommer man upp till omkring 61 000 anställda och en
totalkostnad för FN på drygt 18 miljarder dollar.
Det är mycket pengar, men som den australiensiske utrikesministern
Gareth Evans framhöll i ett tal den 25 oktober 1995 i New York: antalet FN-
anställda är faktiskt mindre än alla anställda i de tre Disneyparkerna i
Kalifornien, Florida och Frankrike! Tre gånger så många människor arbetar
med att sälja McDonalds hamburgare runt om i världen som det finns FN-
anställda.
I regeringens skrivelse framhålls att Sverige tillsammans med
Storbritannien (s. 13) presenterat ett förslag till reformering av
bidragsskalorna. I det så kallade nordiska FN-protokollet, för vilket Sverige
var medansvarigt, framställs i detalj ett förslag (The United Nations in
Development, Reform Issues in the Economic and Social Fields A Nordic
Perspective 1991). Det går ut på att en större del av FN:s totala inkomster bör
komma från ålagda bidrag. Därutöver skall framförhandlade avgifter
erläggas. Därefter kan frivilliga bidrag ges. Det är en angelägen uppgift för
Sverige att agera i enlighet med detta förslag.
Uteblivna betalningar
Regeringen har särskilt uppmärksammat att flera länder inte
tagit sitt betalningsansvar och fullföljt sina betalningar till
världsorganisationen. USA leder bland de länder som inte
fullföljt sina betalningar. I USA:s fall handlar det om drygt
en miljard dollar i uteblivna betalningar. Även länder som
Ryssland och Ukraina har släpat efter, framförallt när det
gäller betalningen för den fredsbevarande verksamheten. Det
är bra att den svenska regeringen vid flera tillfällen påpekat
att världens rikaste länder inte betalar sin FN-avgift. Likaså
kan framhållas att New York som stad beräknas få en årlig
ökning av sin omsättning med drygt 3 miljarder dollar på
grund av att FN är placerat i New York.
I opinionsundersökningar har det framkommit att det
amerikanska folket överlag har en positiv inställning till
FN:s verksamhet och anser att USA skall bidra i förhållande
till sin ekonomiska styrka. Den amerikanska kongressen
däremot har agerat i motsatt riktning. Eftersom moraliska
argument från andra länder och FN-systemet som sådant inte
givit önskat resultat borde kanske mer konkreta och kännbara
påtryckningar göras. Ett förslag går ut på att flytta FN:s
högkvarter från New York och USA till något annat land.
Nya inkomstkällor
Ingvar Carlsson framhöll i sitt högtidstal på femtioårsdagen i
FN den 24 oktober att FN måste få nya inkomstkällor. Dessa
förslag återfinns också i Carlsson-Ramphalrapporten om
Global Governance. Det gäller framför allt skatt på
valutatransaktioner, 10 öres skatt på flygbiljetter och avgifter
för att använda globala resurser, båttransporter. Bara 10-
öringen på flygbiljetten beräknas ge FN nya avsevärda
inkomster. Det är därför mycket förvånande att dessa förslag
inte återfinns någonstans i regeringens skrivelse.
Vänsterpartiet anser att det är av stor vikt att Sverige aktivt
driver dessa förslag.
Säkerhetsrådet
Frågan om säkerhetsrådets sammansättning har fått en ny
aktualitet efter det kalla krigets slut. Under hela den tidigare
perioden var säkerhetsrådet praktiskt taget ur stånd att agera
överhuvudtaget på grund av de givna motsättningarna.
Supermakterna blockerade all tänkbar gemensam handling.
Eftersom Sverige inte på länge varit medlem är det
naturligtvis i högsta grad motiverat att nu driva en aktiv
kampanj för att Sverige 1997 blir medlem av just
säkerhetsrådet. Därmed ökar Sveriges möjligheter att
påverka besluten i önskvärd riktning. Vänsterpartiet vill till
fullo instämma i regeringens uppfattning om att man i
säkerhetsrådet ska verka för konfliktförebyggande insatser på
ett tidigt stadium.
Kabinettsekreterare Jan Eliassons enträgna budskap om att ingripa tidigt
innan konflikterna brutit ut kommer att ge resultat. De svenska erfarenheterna
av OSSE-insatserna i exempelvis Makedonien och medlingen i Nagorno-
Karabach är därvid av betydelse. Ökad uppmärksamhet och resurser måste
också ägnas konflikter och konfliktförebyggande insatser i Afrika och Asien.
Att behovet av tydliga FN-mandat för olika fredsoperationer är av nöden är
uppenbart. Självklart är det av stor principiell betydelse att FN och
säkerhetsrådet klart formulerar sitt mandat när det gäller de fredsbevarande
trupper som skall sättas in när en fredsöverenskommelse uppnåtts av de
stridande parterna i före detta Jugoslavien.
Reformeringen av säkerhetsrådet
Sverige kan inte nöja sig med att under två år bli medlem av
säkerhetsrådet. Sverige måste parallellt med den egna
säkerhetsrådskampanjen aktivt driva kravet på en
reformering av säkerhetsrådet. Det nordiska förslag som
nämns i skrivelsen om en utökning till sammanlagt 23 platser
har vänsterpartiets stöd. Men utöver förändringar av
representationsreglerna måste Sverige även kräva ökad
demokratisk insyn och att u-länderna får en starkare
representation vid en utökning av antalet medlemmar i
säkerhetsrådet. Något som diskuterats mycket, men som helt
saknas i regeringens FN-skrivelse, är förslaget om ett
ekonomiskt säkerhetsråd. Vänsterpartiet anser att ett sådant
organ bör förberedas via svenska initiativ inom FN-arbetet.
Världsbanken i FN-systemet
Under rubriken Utvecklingssamarbete genom FN diskuteras
förhållandet mellan FN och Världsbanken. Det påstås i
skrivelsen att det inte finns någon konkurrenssituation
mellan dessa institutioner. Likafullt utgör det ett problem att
Världsbanken tagit över en del uppgifter, som borde åligga
FN:s underorgan, exempelvis UNDP. Ett annat problem är
att Världsbankens institutioner, trots vissa minskade anslag
till exempel IDA (International Development Agency) från
USA, har en mycket solid ekonomi jämfört med FN. Bretton
Woods-institutionerna utgör en del av FN-systemet, men
fungerar på helt andra villkor. Där finns, brukar det
framhållas, vissa fördelar, som snabba beslutsgångar och
snabb igångsättning när ett beslut väl är fattat, men det är
tveksamt om snabbhet i sig själv alltid kan betraktas som ett
positivt kännetecken. Stora projekt har genomförts av
Världsbanken, vilka inte alltid varit särskilt väl betänkta och
ofta inte givit de föregivna resultaten. Världsbanken har
begått viss självkritik, när det gäller vissa projekt, men
snabbhet är inte det som varit kännetecknande för
Världsbanken när det gällt att ens rätta sig efter den egna
kritiken. Tvärtom, där har en avsevärd tröghet varit ett
utmärkande drag.
Den demokratiska insynen i Världsbankens verksamhet inskränker sig idag
till olika länders eller ländergruppers representanter. Den svenska regeringen
lämnar naturligtvis i dessa sammanhang instruktioner till den skandinavisk-
baltiske representanten. Dessa instruktioner är emellertid aldrig föremål för
skrivelser eller överläggningar i riksdagen. På samma sätt fungerar det för
andra länder eller grupper av länder. Regeringen bör därför ta initiativ till
att
riktlinjerna vad gäller Sveriges agerande i Världsbanken eller inför
påfyllningarna av IDA regelbundet diskuterar dessa och andra FN-frågor i
riksdagen.
Vänsterpartiet har tidigare tagit upp detta problem i riksdagen. I enlighet
med riksdagens beslut på denna punkt i april 1995 har regeringen i uppdrag
att återkomma med förslag. Något sådant har ännu inte synts till.
Fredsbevarande insatser
Sveriges insatser när det gäller fredsbevarande uppgifter har
varit av godo. I regeringens skrivelse sägs emellertid när det
gäller framtida ingripanden att "Den västeuropeiska
unionen, VEU, har goda förutsättningar att tillhandahålla
personal och resurser för fredsbevarande operationer i FN:s
regi. Regeringen önskar medverka till att så sker."
Regeringen kan inte vara omedveten om att det i debatten inför EU:s
regeringskonferens, med början nästa år, framförs åsikter om att VEU ska
kunna göra väpnade aktioner även utanför EU:s territorium och utan FN-
beslut. Att VEU efter initiativ från EU agerar militärt till följd av
inrikespolitiskt eller massmedialt tryck utan FN-beslut riskerar att undergräva
den internationella rättsordning FN representerar. Vänsterpartiet anser att
Sverige måste klargöra att svensk trupp inte kommer att medverka i militära
aktioner som inte har stöd i FN-beslut.
En annan fråga, som inte tas upp i regeringens skrivelse, är vilken titel i
den svenska statsbudgeten som skall belastas när det gäller finansiering av
dessa fredsbevarande insatser. Vänsterpartiet anser att det är rimligt att dessa
insatser - dels på grund av sin konkreta, oftast militära beskaffenhet, dels
utifrån ett mer allmänt fört resonemang - betraktas som en försvarsåtgärd, ett
försvar av freden, och inte som en ren utrikes angelägenhet. Vänsterpartiet
anser följaktligen att kostnaderna för de fredsbevarande insatserna bör ingå i
försvardepartementets och inte i utrikesdepartementets budget. Freden skall
försvaras såväl borta som hemmavid. Den är ingen specifik utrikes
angelägenhet.
Nedrustning
Nedrustningsfrågorna har varit av central betydelse för
Sverige under många årtionden. Sverige har vid
Nedrustningskonferensen i Genève aktivt drivit frågor som
gäller både fullständigt provstoppsavtal, förbud mot
kärnvapenprov samt varit pådrivande i överläggningarna om
ett förbud mot framställning av uran och plutonium för
kärnvapen. Sverige anslöt sig till icke-spridningsavtalet,
NPT, redan vid dess tillkomst. Likaså spelar Sverige en
viktig roll i arbetet med att utarbeta kontrollmetoder för
efterlevnaden av ett provstopp. Sverige har försökt använda
sitt EU-medlemskap till att förankra sina idéer i en bredare
krets och därigenom fått hela EU att ställa sig bakom vissa
ställningstaganden. Ett problem har dock blivit mycket
tydligt i detta sammanhang.
Vad gäller de franska kärnvapenproven har det naturligtvis inte varit
möjligt att få till stånd ett gemensamt ställningstagande från EU. Den svenska
nedrustningsprofilen har inte märkts lika tydligt som exempelvis Norges. När
det gäller de franska kärnvapenproven har Sveriges agerande jämfört med
exempelvis Nya Zeelands (också kandidat till FN:s säkerhetsråd) varit
tämligen lamt, vilket knappast stärker Sveriges kandidatur till en plats i
säkerhetsrådet.
Konferensen i Wien hösten 1995 om särskilt inhumana vapen gick framåt
på vissa områden. Men vad gäller minor, där Sverige internationellt har lagt
ned ett stort arbete, ledde inte konferensen till något gemensamt beslut.
Förhandlingarna skall återupptas på denna punkt vid ett senare tillfälle.
Vänsterpartiet anser att för att öka den svenska trovärdigheten vid dessa
återupptagna förhandlingar om antipersonella minor är det absolut nödvändigt
att det föreligger ett svenskt beslut om total avveckling av antipersonella
minor inom det svenska försvaret.
Mänskliga rättigheter
Internationellt sett har den enskildas rättigheter stått i
brännpunkten. Respekten för de mänskliga rättigheterna
finns stadfäst i FN-deklarationen från 1948. Dess principer är
lika giltiga idag som när de antogs av generalförsamlingen.
Däremot kan man fråga sig om respekten för dessa principer
har ökat. Utan tvekan har medvetenheten om dem tilltagit.
Tillkomsten av en High Comissioner of Human Rights visar
att världssamfundet lägger allt större vikt vid dessa frågor.
Beklagligtvis återspeglar sig inte den höga värderingen i
resurstilldelningen, utan verksamheten drivs med frivilliga
medel. Sverige är för närvarande inte medlem av den
särskilda MR-kommissionen, men kan genom det berörda
utskottet, tredje utskottet, ändå aktivt arbeta med dessa
frågor. Sverige har dessutom samordningsansvaret vad gäller
MR-frågor för exempelvis Myanmar och Kuba.
Vänsterpartiet anser att Sverige utöver detta bör ta initiativ
till att en särskild MR-rapportör utses för Colombia och att
stor uppmärksamhet ägnas åt situationen på Östtimor,
Turkiet med flera länder.
Barnkonventionen och dess uppföljning har med rätta särskilt
uppmärksammats av Sverige. Det är vänsterpartiets förhoppning att Sverige
gör allt för att samtliga FN-medlemmar skall ratificera barnkonventionen och
att efterlevnaden ökas.
Internationella
brottsdomstolen
Sverige har lagt ner mycket energi när det gäller de
internationella tribunalerna och krigsförbrytelserna i det
forna Jugoslavien och Rwanda. Däremot nämns i regeringens
skrivelse ingenting om det pågående arbetet med att få till
stånd en permanent internationell brottsdomstol. Inte minst
har svensken Hans Cornell, numera chef för FN:s
rättsavdelning, tidigare rättschef på UD, hävdat att bristen på
en sådan permanent domstol utgör en felande länk i FN-
systemet. Flera länder är villiga att driva denna fråga, men
alla länder är inte överens. Förståelsen och kunskapen i
Sverige är inte heller så stor. För den som inte är insatt i
frågan är det lätt att tro att det räcker med de
specialdomstolar som tillkommit med anledning med
krigsförbrytelserna i det forna Jugoslavien och i Rwanda. I
de diskussioner, som förts på detta område, har Sverige varit
pådrivande. Det är angeläget att Sverige fortsätter att driva
frågan. Det skulle dessutom ligga väl i samklang med Dag
Hammarskjölds föreställning om FN som någonting mer än
ett konferensmaskineri.
Folkrörelser
En fråga som nästan helt lyser med sin frånvaro är hur FN-
arbetet skall förankras och växa underifrån. Tar man fasta på
Dag Hammarskjölds syn på FN som något mer än ett
konferensmaskineri och att FN skall vara något mer än
summan av dess medlemsstater inser man betydelsen av ett
FN förankrat bland ländernas medborgare. Sverige är ett av
de länder där folkrörelserna, inklusive de politiska partierna,
bedriver ett lokalt förankrat arbete. Till Svenska FN-
förbundet är 165 organisationer anslutna, varav Svenska
kyrkan och LO hör till de största och tyngsta. LSU,
Landsrådet för Sveriges Ungdom, omfattar
ungdomsorganisationer, som tillsammans organiserar en och
en halv miljon ungdomar. Det finns således anledning att
ställa frågan hur regeringen skall få det svenska folket direkt
eller genom alla dess organisationer att bli delaktiga i och
påverka FN-arbetet. Vänsterpartiet hävdar att det inte går att
bedriva ett bra FN-arbete - utan att göra svenska folket
delaktigt.
Ungdomen
Ungdomsperspektivet och vilken plan regeringen har för att
få med unga människor i det globala arbetet finns inte heller
med i regeringens skrivelse. Det är bra om ungdomar får
framföra sina åsikter. Men det räcker inte. Unga människor
måste vara med och tillsammans med andra aktörer
formulera dagens och framtidens svenska FN-politik. FN:s
ungdomsårtionde avslutades vid det senaste sammanträdet
med generalförsamlingen varvid man även antog ett
ungdomsprogram. Då företräddes den svenska regeringen av
en ungdomsdelegat. Anförandet var både sakligt och väl
framfört. Reaktionerna blev oerhört positiva från många
andra länder. Därför är det förvånande att
ungdomsperspektivet helt saknas i regeringens skrivelse.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om internationella transaktionsskatter i avsnittet Nya
inkomstkällor,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om den demokratiska insynen i Världsbankens
verksamhet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om finansieringen av Sveriges fredsbevarande
insatser,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en särskild MR-rapportör i Colombia,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om folkrörelsernas delaktighet i FN:s verksamhet,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ungdomens medverkan i FN-arbetet,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om u-ländernas representation i FN:s säkerhetsråd,
8.
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om barnkonventionen,
10.
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om internationella brottsdomstolar,
12.
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Sverige måste klargöra att svensk trupp inte
kommer att medverka i militära aktioner som inte har stöd i FN-beslut,
14.
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om tjänstetillsättningssystemet när det gäller att
tillgodose behovet av såväl ökad kompetens som förbättrad
kvinnorepresentation inom FN,
16.
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att ett ekonomiskt säkerhetsråd bör förberedas via
svenska initiativ inom FN-arbetet..
11F
Stockholm den 14 november 1995
Gudrun Schyman (v)
Hans Andersson (v)
Ingrid Burman (v)
Lars Bäckström (v)
Tanja Linderborg (v)
Björn Samuelson (v)
Eva Zetterberg (v)