med anledning av prop. 1995/96:92 Nya förutsättningar för järnvägstrafiken
Järnvägstrafiken i Sverige liksom i andra länder har
traditionellt drivits av en järnvägsförvaltning i
monopolställning. Ansträngningar måste göras för att driva
på utvecklingen så att lönsamhet och effektivitet förbättras
samt att konsumenternas efterfrågan bättre tillgodoses. I
detta syfte godkände riksdagens majoritet under våren 1994
att Statens järnvägars och trafikhuvudmännens ensamrätter
till det statliga bannätet skulle avvecklas den 1 januari 1995.
Den nyvalda riksdagen beslutade under hösten 1994
beklagligtvis att denna avreglering skulle uppskjutas.
Föreliggande proposition innebär ett litet steg i rätt riktning, men riksdagen
måste redan nu uppmana regeringen att snarast återkomma med konkreta
förslag till en friare konkurrens för att effektivisera järnvägen så att den
bättre
tillgodoser behoven hos resenärerna och godskunderna. Det bör också
framhållas att avregleringen behövs för att förbättra möjligheterna för landets
glesbefolkade delar.
I ett interpellationssvar den 29 maj 1995 om Västerdalsbanan har
kommunikationsminister Ines Uusmann själv framhållit följande:
Det pågående rationaliseringsarbetet inom SJ Godstransportdivision innebär
en utglesning av vagnslasttrafiken främst i landets glesbygder. Ett förslag till
vidgade trafikeringsrätter skulle innebära att förutsättningar skapades för nya
aktörer att upprätthålla godstrafik på sträckor, där SJ på grund av
företagsekonomiska skäl nu avvecklar trafiken.
En ökad konkurrens på godstrafikmarknaden bör förbättra möjligheterna att
säkerställa vagnslasttrafiken i de mer glesbefolkade delarna av landet. Det är
av väsentligt intresse att en ytterligare överföring av gods från järnväg till
väg
kan begränsas. En sådan överföring av gods får negativa konsekvenser för
miljön och för näringslivet. Ett alltför utglesat godstrafiknät skulle leda till
att
de regionala obalanserna mellan olika landsdelar förstärktes.
Interpellationsdebatten pekade tydligt på att monopol inte
skyddar glesbygden. Tvärtom visade
kommunikationsministern sin insikt om att konkurrensen ger
möjligheter även åt de mer glesbefolkade delarna av landet.
I propositionen har regeringen på flera punkter framhållit betydelsen av att
man utgår från samhällsekonomiska principer. Detta är bra, särskilt om man
samtidigt kan medverka till att den enskilde kunden betalar marginal-
kostnaden för varje resa. Då har vi möjligheter att utnyttja järnvägsnätet på
ett effektivt sätt till gagn för miljö och trafiksäkerhet.
Persontrafiken bör avregleras på hela järnvägsnätet. Det är i och för sig ett
steg i rätt riktning att trafikhuvudmännen får ökad rätt att driva trafik.
Propositionens förslag är emellertid helt otillräckligt för att ta vara på de
fördelar som en friare konkurrens skulle ge. Det är angeläget att regeringen
återkommer med konkreta förslag till ett nytt regelsystem som ger fri
konkurrens inom persontrafiken.
Propositionens förslag om godstrafiken är visserligen ett steg i rätt riktning,
men ändå alldeles otillräckligt. Från liberala utgångspunkter är det helt
oacceptabelt att ge etablerade operatörer rättigheter i första hand. Vi
liberaler
vill sätta konsumentens behov och efterfrågan i centrum och det gör man inte
genom att ge nya operatörer med nya idéer möjligheter först i andra hand.
Den som driver en sådan linje visar att han inte har förstått hur konkurrens
fungerar så att den gagnar konsumenten. Dessutom har enligt propositionen
ett nytt EG-direktiv beslutats som anger att nya järnvägsoperatörer skall
tillförsäkras en särskilt välvillig behandling vid tilldelning av bankapacitet.
Från liberal utgångspunkt är detta mycket rimligare eftersom det ger mer
realistiska möjligheter att få en fungerande konkurrens som kan förverkliga
nya idéer som efterfrågas av konsumenterna. EU:s arbete påverkar alltså
utvecklingen i positiv riktning och vi bör i Sverige snarast möjligt börja
tillämpa den principen.
I propositionens avsnitt om finansiering under avsnitt 3.4 anger regeringen
att det även fortsättningsvis bör ankomma på regeringen att besluta hur
banavgifterna i detalj skall utformas. Vi anser att detta är en riktig princip
att
banavgifternas konstruktion och storlek beslutas av regeringen, men vi vill
framhålla att detta måste göras inom ramen för 1988 års trafikpolitiska beslut.
Det är då viktigt att man strävar efter att banavgifterna medverkar till att
resenärer och godskunder kommer att betala marginalkostnaden för den
aktuella resan eller transporten beräknad enligt samhällsekonomiska
principer.
Regeringen föreslår att Banverket även i fortsättningen skall få bedriva
internationell entreprenadverksamhet i begränsad omfattning. Detta sker
genom verkets industridivision. Divisionen bedriver redan idag sin
verksamhet i bolagsliknande form. Enligt Folkpartiets mening är det inte
rimligt att en myndighet bedriver internationell entreprenadverksamhet. Vi
föreslår därför att verksamheten överförs till aktiebolagsform för att därmed
skapa förutsättningar för en privatisering.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en mer omfattande avreglering av persontrafiken,
2.
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en rättvis behandling av nya järnvägsoperatörer,
4.
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om banavgifterna,
6.
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en privatisering av Banverkets industridivision.
8.
Stockholm den 14 november 1995
Lennart Fremling (fp)
Kenth Skårvik (fp)
Torsten Gavelin (fp)