med anledning av prop. 1995/96:2 Lag om byggande av järnväg
Regeringens förslag till lag om byggande av ärnväg reser
vissa principiella frågor både från rättssäkerhetssynpunkt av
betydelse för den enskilde markägaren och från
grundlagssynpunkt.
Banverkets dubbla roller
En sådan fråga gäller den dubbla roll som Banverket har dels
som huvudman, dels som central sektorsmyndighet. Enligt
lagförslaget skall Banverket fastställa såväl egna som andra
järnvägsbyggares planer. En sådan ordning framstår som
betänklig från rättssäkerhetssynpunkt eftersom den inte ger
några garantier för ett opartiskt agerande från
fastställelsemyndighetens sida. Även regeringen medger att
denna ordning kan ifrågasättas men låter tills vidare
ordningen gälla med hänvisning till effektivitetsvinster.
Det är enligt vår mening angeläget att frågan om fastställelsemyndighetens
opartiskhet blir föremål för uppmärksamhet, med sikte på att så snart som
möjligt eliminera de negativa effekterna av att Banverket beslutar i såväl
egen sak som i angelägenheter som rör andra järnvägsbyggare. Detta bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Rättssäkerhetsbrister i
överklagandeordningen
måste avhjälpas
Banverkets beslut om fastställelse av järnvägsplan berör
påtagligt den enskildes rätt eftersom ett fastställelsebeslut
inskränker fastighetsägarens rådighet till sin fastighet. Enligt
vår uppfattning är det därför mycket otillfredsställande att
beslut om viss järnvägsplan enligt regeringens förslag inte
kommer att kunna bli föremål för rättslig prövning. I stället
föreslår regeringen att beslut skall kunna överklagas och
prövas endast i administrativ ordning med regeringen som
slutinstans.
Vi vill erinra om att Sverige under de senaste åren flera gånger fällts i
Europadomstolen för just denna sorts brister i lagstiftningen. Tilläggas bör att
Europakonventionen numera är inkorporerad med svensk lag. Likväl har inte
det nu framlagda förslaget öppnat för någon möjlighet till domstolsprövning
för rättslig kontroll av reglernas efterlevnad. Dessutom går den av regeringen
valda ordningen stick i stäv mot den allmänna strävan att föra över
besvärsprövningen i motsvarande fall från regeringen till domstol.
Det tillfälle som nu ges till att föra över den aktuella prövningen från
regeringen till förvaltningsdomstol bör enligt vår mening tas tillvara. Det bör
ankomma på utskottet att utforma erforderlig lagtext.
Rättssäkerhetsbristerna vid
förfarandet med
fastighetsreglering måste
rättas till
För att garantera viktiga samhällsfunktioner, som t.ex. ett väl
fungerande järnvägsnät, måste det naturligtvis finnas
tvångsinstrument för markåtkomst. Mot bakgrund av de
nyligen genomförda förstärkningarna av äganderätten, dels i
2 kap. 18 § regeringsformen, dels genom inkorporering av
Europakonventionen med svensk lag, måste lagstiftningen
om tvångsingripanden vara restriktiv vad gäller fast
egendom.
Mot denna bakgrund får det i och för sig ses som ett framsteg att
propositionen, till skillnad från vad regeringen föreslagit i den ursprungliga
promemorian i ärendet, ger markägaren en möjlighet till markinlösen vid
domstol. I de fall markåtkomstfrågan hanteras enligt förfarandet med
fastighetsreglering hos fastighetsbildningsmyndighet framträder emellertid
påtagligt de brister, som allmänt följer vid användningen av detta förfarande,
vad gäller den enskilde markägarens möjligheter att ta tillvara sina
äganderättsliga intressen. Bl.a. aktualiseras problemet med att fastighets-
ägaren inte har möjlighet att få ersättning för sina ombudskostnader i ett
förrättningsförfarande. Denna brist är särskilt allvarlig eftersom Banverket
regelmässigt företräds av ombud med stor sakkunskap. Till skillnad mot vad
som gäller vid domstolsförfarande saknar den enskilde vid handläggningen
hos fastighetsbildningsmyndighet möjlighet att få ersättning för sina egna
kostnader för inställelse till förrättningssammanträde, möjlighet att få
ersättning för kostnader för eget ombud eller biträde eller möjlighet att få
ersättning för kostnader för egna utredningar. Vid förrättningsförfarande
gäller inte heller de vanliga rättsskyddsförsäkringarna. Den enskildes
förutsättningar för att driva och bevaka sin sak i en lantmäteriförrättning är
alltså väsentligt sämre i jämförelse med handläggning inför domstol. Det är
vidare vanligt att markägarsidan helt saknar ombud. Detta leder till att frågan
om marklösen få sin egentliga prövning först i fastighetsdomstol, vilket inte
är tillfredsställande.
I sammanhanget bör också framhållas att rättsläget för närvarande är oklart
för de fall en markägare vill utnyttja möjligheten till markinlösen vid
domstol. Det är nämligen inte uteslutet att t.ex. Banverket genom att på ett
tidigt stadium i förfarandet ansöka om fastighetsreglering kan blockera
markägarens möjligheter att välja markinlösen vid domstol. Detta kan bli en
följd av allmänna processuella regler om rättegångshinder på grund av
pågående förfarande, s.k. lis pendens. Enligt vår uppfattning är det därför
mycket angeläget att regeringen uppmärksamt följer hur lagstiftningen
kommer att fungera i praktiken.
Mot bakgrund härav bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna
vad som anförts om behovet av ett för den enskilde mer rättssäkert förfarande
hos fastighetsbildningsmyndighet.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om Banverkets dubbla roll,
2. att riksdagen avslår regeringens förslag till överklagandeordning
och att besvärsprövning i stället bör ske i förvaltningsdomstol,
3.
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av ett för den enskilde mer rättssäkert
förfarande hos fastighetsbildningsmyndighet..
11F
Stockholm den 17 oktober 1995
Anders Björck (m)
Birger Hagård (m)
Jerry Martinger (m)
Inger René (m)
Nils Fredrik Aurelius (m)
Fredrik Reinfeldt (m)
Henrik S Järrel (m)
Ola Karlsson (m)