Motion till riksdagen
1995/96:So2
av Barbro Westerholm m.fl. (fp)

med anledning av skr. 1995/96:1 Utbytesverksamhet med rena sprutor till narkotikamissbrukare


Bland de allvarligaste enskilda hoten mot människors hälsa
är missbruk av alkohol och narkotika, bruket av tobak och
infektion med hiv. Hiv är det farligaste smittämne, som
någonsin fått vidsträckt spridning. Som jämförelse kan
nämnas att den allvarligaste formen av smittkoppor, variola,
"bara" hade en dödlighet av 30 % mot hivs närmare 100 %.
Även om tobaksbruk och alkohol- och narkotikamissbruk
medför förhöjd dödlighet så kommer den inte i närheten av
dödligheten i hiv. Och det finns möjlighet att påverka
hälsoutvecklingen bland rökare och alkohol- samt
narkotikamissbrukare i positiv riktning genom preventiva
och rehabiliterande insatser. För hiv däremot finns varken
effektiv behandling eller vaccin i sikte även om forskare då
och då tycker sig göra hoppfulla framsteg. Vårt enda vapen
mot hiv i dagsläget är att förhindra att hivsmittan sprids.
Hiv sprids dels sexuellt, dels via blodöverföring. Bland dem som smittats i
Sverige utgör homosexuella den största gruppen föjd av heterosexuellt
smittade och narkomaner som delat sprutor. Den största gruppen smittade
narkomaner återfinns i Stockholm medan Malmö-Lund-området i stort sett
förskonats från smittspridning trots sin närhet till Köpenhamn där
smittspridningen är hög.
Sett i ett internationellt perspektiv har Sverige varit framgångsrikt när det
gällt att hålla de två hälsoriskerna narkotikamissbruk och hivsmitta under
kontroll.  Den svenska narkotikalagstiftningen ger tydligt besked om landets
syn på narkotika.  Det råder politisk enighet om målet: ett narkotikafritt
samhälle. Narkotikastrafflagen skärptes 1992 så att även bruk av narkotika
kriminaliserades. Genom kraftfull satsning på hälsoupplysning har
hivepidemien inte alls nått den spridning som många förväntade sig i vårt
land.
Bekämpandet av narkotikamissbruket och hivspridningen inrymmer en
etisk konflikt genom att hivbekämpningen kan kräva metoder som kan
uppfattas strida mot målet ett narkotikafritt samhälle. Metadonbehandling och
sprututbyte som de utvecklats i Sverige är sådana metoder. I den
konfliktsituationen anser vi att det i det enskilda fallet är viktigast att
förhindra hivsmitta. Narkomaner skall inte utsättas för dubbla hälsohot om
det går att undvika. Samtidigt vill vi understryka att allt måste göras för att
bryta narkomanens missbruk och hindra nyrekrytering av narkotikamiss-
brukare.
Det är ingen slump att Malmö-Lund-områdets narkomaner förskonats från
hivsmitta. Det hänger samman med det engagerade arbete som utförts inte
minst av framlidna överläkaren Kerstin Tunving i Lund.
Sprututbytesprogrammet har i Sverige nedvärderats främst av ideologiska
och inte av vetenskapliga skäl. I regeringens skrivelse hänvisas till
Socialstyrelsens utvärdering, där det sägs att några säkra slutsatser om
sprututbytesprogrammens effektivitet som blodsmittopreventiv åtgärd inte
kan dras. Denna slutsats  står i kontrast mot Världshälsoorganisationens
(WHO) utvärdering där WHO skriver att det kanske mest fullständiga beviset
för effektiviteten hos sprututbytesprogram kommer från försöken i Skåne.
De skånska sprututbytesprogrammen inrymmer förutom sprututbyte även
hälsoupplysning, kondomutdelning, hivtestning och möjlighet till avvänjning.
Genom sprututbytesprogrammen har hälso- och sjukvården dessutom nått
narkomaner som tidigare inte varit kända och kunnat erbjuda dem hjälp.
I regeringens skrivelse finner man inte några skäl för att idag stoppa
sprututbytesverksamheten i Malmö och Lund. Det är i och för sig bra. Det
vore oetiskt att avbryta den med den risk det skulle medföra för en spridning
av hiv bland narkomanerna i Skåne. Däremot anser vi att verksamheten nu är
så väl utprövad att det inte längre är att betrakta som försök utan som en
etablerad del av hälso- och sjukvården.
Sprututbytesprogram skall således kunna införas på andra håll i landet om
behov anses föreligga. Det är dock viktigt att sprututbytesverksamhet bedrivs
i kontrollerade former och hela tiden är föremål för en noggrann uppföljning.
Vi anser därför att sprututbytesverksamhet endast får bedrivas efter tillstånd
av Socialstyrelsen. Detta bör ges regeringen till känna.
I likhet med regeringen anser vi det viktigt att hälso- och sjukvården och
socialtjänsten kan samarbeta vid rehabiliteringen av narkomaner och i strävan
att skydda dem mot hivsmitta. Socialstyrelsen har påtalat brister härvidlag i
det skånska programmet. Vi anser att  Socialstyrelsen  och Folkhälsoinstitutet
liksom landsting och kommuner samt ansvariga utbildningsinstanser har här
en viktig uppgift att fylla för att undanröja de samarbetssvårigheter som
kommit i dagen. Regeringen bör ta initiativ till att de klyftor som finns mellan
hälso- och sjukvård och socialtjänst elimineras när det gäller narkomanvård
och smittskyddsarbete.

Hemställan

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om sprututbytesprogrammen som en etablerad metod
i smittskyddsarbetet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om samarbete mellan hälso- och sjukvården och
socialtjänsten.

Stockholm den 17 oktober 1995
Barbro Westerholm (fp)

Kerstin Heinemann (fp)

Sigge Godin (fp)

Bo Könberg (fp)

Karl-Göran Biörsmark (fp)