Bland de allvarligaste enskilda hoten mot människors hälsa är missbruk av alkohol och narkotika, bruket av tobak och infektion med hiv. Hiv är det farligaste smittämne, som någonsin fått vidsträckt spridning. Som jämförelse kan nämnas att den allvarligaste formen av smittkoppor, variola, "bara" hade en dödlighet av 30 % mot hivs närmare 100 %. Även om tobaksbruk och alkohol- och narkotikamissbruk medför förhöjd dödlighet så kommer den inte i närheten av dödligheten i hiv. Och det finns möjlighet att påverka hälsoutvecklingen bland rökare och alkohol- samt narkotikamissbrukare i positiv riktning genom preventiva och rehabiliterande insatser. För hiv däremot finns varken effektiv behandling eller vaccin i sikte även om forskare då och då tycker sig göra hoppfulla framsteg. Vårt enda vapen mot hiv i dagsläget är att förhindra att hivsmittan sprids.
Hiv sprids dels sexuellt, dels via blodöverföring. Bland dem som smittats i Sverige utgör homosexuella den största gruppen föjd av heterosexuellt smittade och narkomaner som delat sprutor. Den största gruppen smittade narkomaner återfinns i Stockholm medan Malmö-Lund-området i stort sett förskonats från smittspridning trots sin närhet till Köpenhamn där smittspridningen är hög.
Sett i ett internationellt perspektiv har Sverige varit framgångsrikt när det gällt att hålla de två hälsoriskerna narkotikamissbruk och hivsmitta under kontroll. Den svenska narkotikalagstiftningen ger tydligt besked om landets syn på narkotika. Det råder politisk enighet om målet: ett narkotikafritt samhälle. Narkotikastrafflagen skärptes 1992 så att även bruk av narkotika kriminaliserades. Genom kraftfull satsning på hälsoupplysning har hivepidemien inte alls nått den spridning som många förväntade sig i vårt land.
Bekämpandet av narkotikamissbruket och hivspridningen inrymmer en etisk konflikt genom att hivbekämpningen kan kräva metoder som kan uppfattas strida mot målet ett narkotikafritt samhälle. Metadonbehandling och sprututbyte som de utvecklats i Sverige är sådana metoder. I den konfliktsituationen anser vi att det i det enskilda fallet är viktigast att förhindra hivsmitta. Narkomaner skall inte utsättas för dubbla hälsohot om det går att undvika. Samtidigt vill vi understryka att allt måste göras för att bryta narkomanens missbruk och hindra nyrekrytering av narkotikamiss- brukare.
Det är ingen slump att Malmö-Lund-områdets narkomaner förskonats från hivsmitta. Det hänger samman med det engagerade arbete som utförts inte minst av framlidna överläkaren Kerstin Tunving i Lund.
Sprututbytesprogrammet har i Sverige nedvärderats främst av ideologiska och inte av vetenskapliga skäl. I regeringens skrivelse hänvisas till Socialstyrelsens utvärdering, där det sägs att några säkra slutsatser om sprututbytesprogrammens effektivitet som blodsmittopreventiv åtgärd inte kan dras. Denna slutsats står i kontrast mot Världshälsoorganisationens (WHO) utvärdering där WHO skriver att det kanske mest fullständiga beviset för effektiviteten hos sprututbytesprogram kommer från försöken i Skåne.
De skånska sprututbytesprogrammen inrymmer förutom sprututbyte även hälsoupplysning, kondomutdelning, hivtestning och möjlighet till avvänjning. Genom sprututbytesprogrammen har hälso- och sjukvården dessutom nått narkomaner som tidigare inte varit kända och kunnat erbjuda dem hjälp.
I regeringens skrivelse finner man inte några skäl för att idag stoppa sprututbytesverksamheten i Malmö och Lund. Det är i och för sig bra. Det vore oetiskt att avbryta den med den risk det skulle medföra för en spridning av hiv bland narkomanerna i Skåne. Däremot anser vi att verksamheten nu är så väl utprövad att det inte längre är att betrakta som försök utan som en etablerad del av hälso- och sjukvården.
Sprututbytesprogram skall således kunna införas på andra håll i landet om behov anses föreligga. Det är dock viktigt att sprututbytesverksamhet bedrivs i kontrollerade former och hela tiden är föremål för en noggrann uppföljning. Vi anser därför att sprututbytesverksamhet endast får bedrivas efter tillstånd av Socialstyrelsen. Detta bör ges regeringen till känna.
I likhet med regeringen anser vi det viktigt att hälso- och sjukvården och socialtjänsten kan samarbeta vid rehabiliteringen av narkomaner och i strävan att skydda dem mot hivsmitta. Socialstyrelsen har påtalat brister härvidlag i det skånska programmet. Vi anser att Socialstyrelsen och Folkhälsoinstitutet liksom landsting och kommuner samt ansvariga utbildningsinstanser har här en viktig uppgift att fylla för att undanröja de samarbetssvårigheter som kommit i dagen. Regeringen bör ta initiativ till att de klyftor som finns mellan hälso- och sjukvård och socialtjänst elimineras när det gäller narkomanvård och smittskyddsarbete.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om sprututbytesprogrammen som en etablerad metod i smittskyddsarbetet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om samarbete mellan hälso- och sjukvården och socialtjänsten.
Stockholm den 17 oktober 1995
Barbro Westerholm (fp) Kerstin Heinemann (fp) Sigge Godin (fp) Bo Könberg (fp) Karl-Göran Biörsmark (fp)