Det samlade ledningsansvaret för sjukvården infördes den 1 juli 1991. Detta innebar att det vid enheter för diagnostik, vård eller behandling skall, om det behövs för patientsäkerheten, finnas en särskild läkare med specialistkompetens, chefsöverläkare, som svarar för den samlade ledningen av verksamheten. Regeringen föreslår nu att denna bestämmelse upphävs och att istället en verksamhetschef skall leda verksamheten. Syftet är att göra det möjligt för andra yrkeskategorier än specialistkompetenta läkare att vara chefer inom sjukvården. Verksamhetschefen behöver inte tillhöra hälso- och sjukvårdspersonalen utan kan t.ex. ha ekonomisk bakgrund.
Det är ett riktigt resonemang att den för tjänsten mest lämpade innehar uppdraget. Då måste, förutom en självklar personlig lämplighet, noga prövas vad som gagnar patientsäkerheten samt möjligheterna att driva en god sjukvård på ett kostnadseffektivt sätt vilket tydligt uttrycks i den föreslagna 28 § i hälso- och sjukvårdslagen.
Inom näringslivet ser man idag en allt tydligare tendens att övergå till en professionell ledningsstruktur, istället för den tidigare byråkratiska. Det blir alltmer uppenbart att det är en fördel att ledarna besitter gedigna kunskaper om den verksamhet som organisationen bedriver. Det är knappast omtvistat att det är en fördel att skolor leds av en person med lärarkompetens, bibliotek av bibliotekarie och en domstol av en jurist.
Inom en servicesektor som sjukvården är det naturligt att sätta patientens intressen högst. Detta innebär att kvaliteten i vården prioriteras och att ledningens kompetens på detta område är det primära.
Det är därför, enligt vår mening, viktigt att den som är chef för en medi- cinskt behandlingsinriktad verksamhet har en stark professionell ställning för att, när så är påkallat, i vårdens och patientsäkerhetens intresse kunna gå emot politiker och påtala medicinska konsekvenser av beslut utifrån kompe- tens i sak. En chef som inte är en specialistkompetent läkare får en väsentligt svagare ställning i förhållande till politikerna och det gynnar inte patientens säkerhet inom den i offentlig regi bedrivna vården. Förvisso kan en chef utan medicinsk kompetens värdera ekonomi och personalpolitik, men vi ser en hög medicinsk kompetens som den främsta garanten för patientsäkerheten.
Den lösning som föreslås för att säkerställa medicinsk kompetens genom att verksamhetschefen delegerar ledningsuppgifter leder till märkliga effekter. Verksamhetschefen skall bedöma att den person han ger delegation är kompetent men en verksamhetschef som inte själv är medicinskt kompetent kan inte göra den bedömningen och ännu mindre bedöma om personen i fråga fullgör sina uppgifter korrekt. Verksamhetschefen kan alltså inte bedöma när han/hon måste ta tillbaka en delegation.
Det lagförslag som regeringen har lagt fram innebär att hälso- och sjukvårdens ledningsorganisation inte längre omges av speciella krav. Den tydliga ledningsfunktionen, som både sjukvårdshuvudmännen och Social- styrelsen funnit värdefull för hälso- och sjukvårdens utveckling, riskerar att gå förlorad genom regeringens förslag. Detta gagnar inte på något sätt patientsäkerheten eller kvalitet i vården.
Inom sjukvården är kostnadseffektiviteten nästan helt styrd av de medicinska besluten, ingen annan faktor har så avgörande inflytande på kost- naderna. För att fungera kostnadseffektivt måste chefen kunna pröva de medicinska besluten. Vad vårdenheten har för utrustning och hur personalen disponeras är i grunden en följd av medicinska överväganden och besluten måste fattas av en medicinskt kompetent person.
Om den medicinska kompetensen försvagas på chefsnivå riskerar patientens vårdbehov att skjutas i bakgrunden till förmån för ett förstärkt politiskt inflytande över den medicinska vården och en starkare politisk styrning från landstingens sida. En medicinsk chef har alltid sin främsta lojalitet mot patienten som en följd av en mycket tydligt uttryckt yrkesetik, medan en icke medicinsk chef sannolikt har större lojalitet mot den som meddelar verksamheten, d.v.s. i stort sett alltid landstingen, än mot den enskilde patienten. Detta kan knappast gagna en god vård och en hög patientsäkerhet.
Det torde ankomma på utskottet att utforma erforderlig lagtext.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar att en verksamhetschef inom hälso- och sjukvården skall ha medicinsk kompetens i enlighet med vad som anförts i motionen.
Stockholm den 28 mars 1996
Leif Carlson (m) Hans Hjortzberg-Nordlund (m) Margareta E Nordenvall (m) Bertil Persson (m)