Motion till riksdagen
1995/96:So19
av Leif Carlson m.fl. (m)

med anledning av prop. 1995/96:176 Förstärkt tillsyn över hälso- och sjukvården


Det samlade ledningsansvaret för sjukvården infördes den 1
juli 1991. Detta innebar att det vid enheter för diagnostik,
vård eller behandling skall, om det behövs för
patientsäkerheten, finnas en särskild läkare med
specialistkompetens, chefsöverläkare, som svarar för den
samlade ledningen av verksamheten. Regeringen föreslår nu
att denna bestämmelse upphävs och att istället en
verksamhetschef skall leda verksamheten. Syftet är att göra
det möjligt för andra yrkeskategorier än specialistkompetenta
läkare att vara chefer inom sjukvården. Verksamhetschefen
behöver inte tillhöra hälso- och sjukvårdspersonalen utan kan
t.ex. ha ekonomisk bakgrund.
Det är ett riktigt resonemang att den för tjänsten mest lämpade innehar
uppdraget. Då måste, förutom en självklar personlig lämplighet, noga prövas
vad som gagnar patientsäkerheten samt möjligheterna att driva en god
sjukvård på ett kostnadseffektivt sätt vilket tydligt uttrycks i den föreslagna
28 §  i hälso- och sjukvårdslagen.
Inom näringslivet ser man idag en allt tydligare tendens att övergå till en
professionell ledningsstruktur, istället för den tidigare byråkratiska. Det blir
alltmer uppenbart att det är en fördel att ledarna besitter gedigna kunskaper
om den verksamhet som organisationen bedriver. Det är knappast omtvistat
att det är en fördel att skolor leds av en person med lärarkompetens, bibliotek
av bibliotekarie och en domstol av en jurist.
Inom en servicesektor som sjukvården är det naturligt att sätta patientens
intressen högst. Detta innebär att kvaliteten i vården prioriteras och att
ledningens kompetens på detta område är det primära.
Det är därför, enligt vår mening, viktigt att den som är chef för en medi-
cinskt behandlingsinriktad verksamhet har en stark professionell ställning för
att, när så är påkallat, i vårdens och patientsäkerhetens intresse kunna gå
emot politiker och påtala medicinska konsekvenser av beslut utifrån kompe-
tens i sak. En chef som inte är en specialistkompetent läkare får en väsentligt
svagare ställning i förhållande till politikerna och det gynnar inte patientens
säkerhet inom den i offentlig regi bedrivna vården. Förvisso kan en chef utan
medicinsk kompetens värdera ekonomi och personalpolitik, men vi ser en hög
medicinsk kompetens som den främsta garanten för patientsäkerheten.
Den lösning som föreslås för att säkerställa medicinsk kompetens genom
att verksamhetschefen delegerar ledningsuppgifter leder till märkliga effekter.
Verksamhetschefen skall bedöma att den person han ger delegation är
kompetent men en verksamhetschef som inte själv är medicinskt kompetent
kan inte göra den bedömningen och ännu mindre bedöma om personen i fråga
fullgör sina uppgifter korrekt. Verksamhetschefen kan alltså inte bedöma när
han/hon måste ta tillbaka en delegation.
Det lagförslag som regeringen har lagt fram innebär att hälso- och
sjukvårdens ledningsorganisation inte längre omges av speciella krav. Den
tydliga ledningsfunktionen, som både sjukvårdshuvudmännen och Social-
styrelsen funnit värdefull för hälso- och sjukvårdens utveckling, riskerar att
gå förlorad genom regeringens förslag. Detta gagnar inte på något sätt
patientsäkerheten eller kvalitet i vården.
Inom sjukvården är kostnadseffektiviteten nästan helt styrd av de
medicinska besluten, ingen annan faktor har så avgörande inflytande på kost-
naderna. För att fungera kostnadseffektivt måste chefen kunna pröva de
medicinska besluten. Vad vårdenheten har för utrustning och hur personalen
disponeras är i grunden en följd av medicinska överväganden och besluten
måste fattas av en medicinskt kompetent person.
Om den medicinska kompetensen försvagas på chefsnivå riskerar
patientens vårdbehov att skjutas i bakgrunden till förmån för ett förstärkt
politiskt inflytande över den medicinska vården och en starkare politisk
styrning från landstingens sida. En medicinsk chef har alltid sin främsta
lojalitet mot patienten som en följd av en mycket tydligt uttryckt yrkesetik,
medan en icke medicinsk chef sannolikt har större lojalitet mot den som
meddelar verksamheten, d.v.s. i stort sett alltid landstingen, än mot den
enskilde patienten. Detta kan knappast gagna en god vård och en hög
patientsäkerhet.
Det torde ankomma på utskottet att utforma erforderlig lagtext.

Hemställan

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar att en verksamhetschef inom hälso- och
sjukvården skall ha medicinsk kompetens i enlighet med vad som
anförts i motionen.

Stockholm den 28 mars 1996
Leif Carlson (m)

Hans Hjortzberg-Nordlund (m)

Margareta E Nordenvall (m)

Bertil Persson (m)