med anledning av prop. 1995/96:18 Upphävande av lagen (1923:116) om hundskatt
Mot bakgrund av riksdagens tillkännagivande till regeringen
under våren 1995 att tiden nu är mogen för att överväga ett
avskaffande av lagen om hundskatt och den därtill kopplade
registreringsskyldigheten, föreslås nu i proposition
1995/96:18 att lagen (1923:116) om hundskatt skall upphöra
att gälla vid utgången av år 1995.
Som skäl för att lagen om hundskatt nu bör avskaffas anförs bl a att skatten
har en begränsad finansiell betydelse för kommunerna. Som stöd för detta
påstående sägs att bara var femte kommun inte debiterar någon hundskatt i år.
Undertecknad delar inte de av regeringen anförda skälen till varför lagen
om hundskatt nu skall upphöra och anser därmed i stället att den bör
bibehållas.
Reaktionen från min kommun blev stark när förslaget i propositionen blev
känt, dels därför att man anser att intäkterna från hundskatten har betydelse
för att upprätthålla nyttigheter som i huvudsak återförs till hundägarna, dels
därför att man uppfattar förslaget som ett intrång i kommunernas själv-
bestämmande att i demokratisk ordning göra prioriteringar och fatta beslut
inom de egenfinansierade verksamheterna.
Fortfarande äger skälen för att hundskatten en gång infördes giltighet i bl a
vad avser samhällets kostnader för renhållning och hygien. Därutöver kan
kommunerna, via hundskatten, ge finansiellt stöd till djursjukhus, vilket ger
en god service och rimliga avgifter för hundägarna.
Genom ökade krav på hundägare och genom att kommunerna ställt upp
hundlatriner och iordningställt hundrastgårdar, vars tömning och renhållning
sköts av kommunen, kan inte bara hundägare, utan samtliga medborgare
glädjas åt en ren och bra stadsmiljö. Förhindras nu kommunerna att av
hundägare ta ut en skatt för att täcka dessa kostnader innebär det sannolikt en
försämring av renhållningen eller att kostnaderna får täckas på bekostnad av
neddragningar inom andra mer angelägna verksamhetsområden i kommunen,
såsom skola, äldre- och barnomsorg.
Beträffande det finansiella stöd som ges till djursjukhusen via hundskatten,
så handlar det i "min" kommun om en miljon kronor eller tre fjärdedelar av
intäkterna från hundskatten. Försvinner det stödet kan, naturligtvis, såsom
sägs i propositionen, bortfallet täckas genom högre avgifter. Följden blir
sannolikt att färre anser sig ha råd att nyttja djursjukhusets tjänster. Det
leder
i sin tur till att det ekonomiska underlaget för att upprätthålla nuvarande
servicenivå begränsas, och på sikt tvingas man dra ner och kanske upphöra
med verksamheten.
Det kan inte vara rimligt att kommunerna i nuvarande ekonomiska situation
skall tillhandahålla nyttigheter för hundägare och att kostnaderna härför ska
ske genom omfördelning av resurser från andra verksamheter i kommunerna.
Det förefaller dessutom inte rimligt att riksdagen ska kunna förhindra
kommunernas möjligheter att själva få bestämma huruvida man önskar ta ut
hundskatt eller ej, vilket ett godkännande av förslaget i propositionen innebär.
De kommuner som av olika skäl inte anser sig nödgade att beskatta
hundägarna kan, om de vill, besluta att skatten ska vara noll kronor.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen avslår förslaget i propositionen om avskaffande av
hundskatten.