med anledning av prop. 1995/96:209 Försäkringsskydd vid sjukdom, m.m.
Propositionens huvudsakliga
innehåll
Propositionen innehåller förslag om en förlängning av
arbetsgivarperioden från 14 till 28 dagar. Detta ökar
arbetsgivarnas kostnader och en del av denna ökning skall
kompenseras genom en sänkning av arbetsgivarnas
sjukförsäkringsavgift med 0,14 procentenheter.
Regeringen föreslår också en ändring av den sjukpenninggrundande
inkomsten, SGI. Endast kontantlönen skall ligga till grund för sjukpenningen
för att därigenom åstadkomma en reducering av sjukpenningnivån. Den
förhöjda ersättningen som utgår under 60 dagar i samband med barns födelse
och vid adoption skall slopas. Det föreslås också en höjning av den allmänna
sjukförsäkringsavgiften med 1,0 procentenhet den 1 januari 1997 och med
ytterligare 1,0 procentenhet den 1 januari 1998. Syftet är att stärka de
offentliga finanserna. Detta kräver i sin tur justeringar när det gäller löne-
skatterna på vissa förvärvsinkomster och pensionskostnader samt att upp-
justeringar görs av den särskilda premieskatten för grupplivförsäkringarna.
Vidare föreslås att riksdagen nu skall besluta om en höjning av den
särskilda löneavgiften som skall finansiera EU-medlemskapet. Man föreslår
att denna avgift höjs med 1,10 procentenheter den 1 januari 1997 och med
ytterligare 1,10 procentenheter den 1 januari 1998.
Vänsterpartiets
ställningstaganden
Förlängd arbetsgivarperiod i
sjukförsäkringen
Vänsterpartiet avslår regeringens förslag om att utöka
arbetsgivarperioden från 14 till 28 dagar.
Förslaget innebär att arbetsgivaren skall ta ett utökat ansvar för anställda
vad avser sjukdomsperioden. Detta kan innebära, vilket också Riksförsäk-
ringsverket visar på i sin rapport, att arbetsgivarna mer än i dag sorterar bort
sjuka och handikappade vid anställningsförfarandet och att rörligheten på
arbetsmarknaden minskar. En förlängd arbetsgivarperiod kan också innebära
att invandrade kvinnor och män ytterligare kommer att diskrimineras på
arbetsmarknaden. I en forskningsrapport "Invandrade kvinnor - vad är
?problemet´?" visar författaren, Wuokko Knocke, att lokala representanter för
både arbetstagarna och arbetsgivarna hävdade att kvinnorna från ett visst land
oftare var sjuka beroende på att ?de hade något speciellt i blodet´. Kvinnornas
sjukdom skylldes på den diffusa omständigheten att de var ?invandrare´.
Äldre, människor med funktionshinder och dolda handikapp, kvinnor i fertil
ålder, invandrade kvinnor och män kommer att missgynnas av en förlängd
arbetsgivarperiod.
För att minska kostnaderna för företaget kommer arbetsgivarna att ta fram
system för en ökad selektering så att de endast anställer "frisk personal" som
uppvisar låg sjukfrånvaro. Detta aktualiserar behovet av att alltid reglera
användandet av medicinska kontroller i kollektivavtal och att anställdas
inflytande vid anställningsförfarandet och i rehabiliteringsarbetet utvidgas så
att de fackliga organisationerna kan driva frågan om "diskriminering" på
grund av ohälsa till arbetsdomstolen.
När det gäller sjukersättningen finns i dag en minskningsregel, som bl.a.
innebär att kompletterande sjuklön enligt avtal som överstiger viss
ersättningsnivå reducerar ersättningen från sjukpenningen. Denna regel är ett
ingrepp i den fria förhandlingsrätten. Genom att inskränka rätten till att
avtala
om sjuklön har Sverige brutit mot ILO:s konvention 98. Konventionen
behandlar rätten att fritt förhandla och träffa kollektivavtal. De gällande
minskningsreglerna och avtalsförbudet under arbetsgivarperioden står i strid
med ILO-konferensens beslut från 1993. Enligt Vänsterpartiet måste
minskningsreglerna tas bort och parternas fulla förhandlingsrätt återställas.
Trots att regeringen avser att kompensera företagen med hälften av
kostnaden kan förslaget komma att belasta små och medelstora företag på ett
sätt som hotar verksamheten. Kostnaderna för arbetsgivarna differentieras i
större utsträckning och högriskföretagen, särskilt de små, som inte har
möjlighet att sprida riskerna får svårigheter. Konsekvenserna blir särskilt
kännbara för arbetsintensiva arbetsplatser inom exempelvis livsmedelssektorn
och i vård och omsorg där många kvinnor är anställda. Av naturliga orsaker
har man där också jämförelsevis den högre sjukfrånvaron och det i sig är ett
hot mot den solidariska finansieringen av försäkringen.
Förändringar i beräkningen av den
sjukpenninggrundande inkomsten
(SGI)
Minskningen av underlaget för beräkningen av
sjukpenninggrundande inkomst innebär en minskning av
sjukpenningnivån till omkring 73 procent av SGI:n och inte
den av riksdagen beslutade 75-procentiga ersättningen. Detta
är oacceptabelt.
Vänsterpartiet kan acceptera att det är kontantlönen som skall räknas vid
beräkningen av inkomstunderlaget och att de ersättningar som utgår även
under tid när man är sjuk räknas bort. Vi anser dock att semesterlönefaktorn
på 12,20 skall ingå i beräkningsunderlaget då detta mer kan hänföras till lön
än till extra inkomster. Utöver detta anser vi att riksdagen bör ta ställning
till
en uppjustering av ersättningsnivån före den tilltänkta uppjusteringen till 80
procent av SGI fr.o.m. den 1 januari 1998.
Mamma- och pappamånaderna
Föräldraförsäkringen har varit oöverträffad när det gäller att
underlätta för kvinnor att kombinera förvärvsarbete och barn,
vilket också har varit bra för barnen. För att stimulera
fäderna att vara hemma med sina barn infördes en "pappa-
månad" och för rättvisans skull även en "mamma-månad".
Ersättningsnivån för dessa två kvoterade månader var högre
än resterande föräldraförsäkring - 85 procent. Dagarna har
inte varit överlåtbara. Regeringen vill nu av besparingsskäl
slopa den förhöjda ersättningen, för dessa månader trots att
den haft en god effekt. Fler fäder har med pappamånaden
varit hemma och vårdat sina nyfödda barn än som skulle ha
varit fallet utan denna månad.
Vänsterpartiet avslår regeringens förslag om slopandet av mamma- och
pappamånaden.
Egenavgifter
När det gäller egenavgifterna så är dessa enligt vår mening
en skatt. Då bör de också behandlas som en skatt och inte på
ett orimligt sätt blandas samman med olika delar av
ekonomin. Den egenavgiftskonstruktion som införts är på
olika sätt fördelningspolitiskt felaktig. Dels slår den
orättfärdigt genom att den missgynnar låginkomsttagare
genom skatteavdragsmöjligheten, dels belastar den
kommunsektorn hårt. Varje procentenhet höjd egenavgift
innebär att kommunerna förlorar en skatteintäkt på omkring
1,5 miljarder.
I Vänsterpartiets förhandlingar med regeringen under hösten 1994
utlovades en översyn av systemet med egenavgifter. Detta skrevs även in i
propositionen 1994/95:25 Vissa ekonomisk-politiska åtgärder.
Ytterligare överväganden avseende det samlade uttaget av allmänna
egenavgifter och därmed fördelningen mellan allmänna egenavgifter och
arbetsgivaravgifter bör ske i samband med ställningstagande till ett
reformerat pensionssystem (sid. 41)
Sedan detta skrevs har riksdagen, på förslag av regeringen,
tagit ett principiellt beslut om ett nytt pensionssystem utan
att regeringen infriat löftet om en analys av
egenavgiftssystemet. Vänsterpartiet kräver att regeringen
kommer med underlag så att dessa "överväganden" nu kan
göras.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen avslår regeringens förslag om förlängd
sjuklöneperiod enligt vad i motionen anförts om de problem som
förslaget innebär,
2. att riksdagen hos regeringen begär att minskningsregeln i det
allmänna försäkringssystemet slopas enligt vad i motionen anförts om
ILO:s beslut om fri förhandlings- och avtalsrätt,
3. att riksdagen avslår regeringens förslag om att
semesterlönefaktorn inte skall inräknas i den sjukpenninggrundande
inkomsten enligt vad i motionen anförts om att detta måste ses som en
intjänad lön,
4. att riksdagen avslår regeringens förslag om slopandet av den s.k.
pappamånaden enligt vad i motionen anförts om otillräcklig analys av
förslaget,
5. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av egenavgifter
som finansieringsform för sjukförsäkringarna enligt vad i motionen
anförts om dess negativa fördelningseffekter.
Stockholm den 12 juni 1996
Ulla Hoffmann (v)
Hans Andersson (v)
Ingrid Burman (v)
Lars Bäckström (v)
Johan Lönnroth (v)
Per Rosengren (v)