med anledning av prop. 1995/96:60 Insättningsgaranti
I proposition 1995/96:60 föreslås en ny lag om garanti för
insättningar i banksystemet. Motivet för en insättningsgaranti
är att skydda enskilda insättare och underlätta att stabiliteten
i betalningssystemet kan bevaras om finansiell oro
uppkommer. Motsvarande system för garanti av insättningar
är vanligt förekommande i andra länder och innefattas också
i EG-rätten.
Arbetet med ett svenskt system hade inletts redan vid den borgerliga
regeringens tillträde hösten 1991. Det drevs vidare, men avbröts tillfälligt i
samband med den kraftiga kris i det finansiella systemet som drabbade också
bankerna. Ett system med insättningsgaranti skulle inte ens fullt utbyggt med
den omfattning som föreslås ha klarat stabiliteten i betalningssystemet under
krisåren 1991-93. Utvecklingen i banksystemet ledde till att staten hösten
1992 åtog sig att för en tid garantera att banker och vissa andra kreditinstitut
skulle kunna infria sina förpliktelser till insättare och andra fordringsägare.
Det var under 1980-talet de krediter beviljades som ledde till de extremt
höga kreditförlusterna i banksystemet. En orsak till låneexplosionen var den
felaktiga inriktningen på den ekonomiska politiken under 1980-talet. Genom
hög inflation och höga marginalskatter lades grogrunden för en låne- och
spekulationsekonomi som drev upp tillgångspriserna långt utöver vad som
var rimligt. Den bristande kreditprövningen i flertalet banker var ytterligare
orsak till att krisen i det finansiella systemet fick så stor omfattning.
De offentliga insatserna för att skydda insättare och övriga fordringsägare
har uppgått till cirka 65 miljarder kronor varav 64 miljarder är hänförliga till
problemen inom Nordbanken och inom Gota Bank. Till det kommer vissa
insatser på cirka en miljard kronor i samband med krisen i Första
Sparbanken. Även om en väsentlig del av detta belopp kan återvinnas genom
privatiseringen av Nordbanken och en skicklig hantering av de krediter som
överförts till Securum och Retriva, kvarstår att skattebetalarna drabbats av
mycket stora kostnader.
Det finns nu anledning att analysera orsakerna till krisen i det finansiella
systemet och genomföra de förändringar som kan behövas för att minimera
riskerna för en motsvarande utveckling i framtiden. Ett led är därvid förslaget
om insättningsgaranti, som emellertid bör justeras på ett antal punkter, bland
annat genom att en självrisk införs och de årliga uppbyggnadskostnaderna för
låntagare och insättare begränsas. Finansinspektionen har redan skärpt sin
tillsyn av bankerna och måste också fortsättningsvis med utgångspunkt i
analysen av krisens orsaker förbättra förutsättningarna för sin verksamhet.
Till detta bör emellertid också läggas åtgärder som minskar risken för
bristande kreditprövning. Erfarenheterna av verksamheten i Nordbanken
under de år då de krediter beviljades som ledde till de stora förlusterna är
skrämmande. Stora krediter beviljades på bristfälliga underlag.
Det är av central betydelse för den ekonomiska utvecklingen att stabiliteten
i betalningssystemet kan bevaras. Staten har alltid ett slutligt ansvar i detta
avseende. Genom förslaget med insättningsgaranti överlåts en del av risken
vid mindre omfattning av problem inom den finansiella sektorn på bankerna
själva och deras kunder genom avgifter. För att detta system och det
bakomliggande kravet för staten att gripa in vid omfattande problem inom
den finansiella sektorn inte skall leda till en mindre noggrann kreditprövning
bör kraven på de personer som har ansvaret skärpas.
En särskild straffrättslig lagstiftning om vårdslös kreditgivning bör införas.
Det får självfallet inte vara frågan om att dåliga affärsmässiga beslut
rubriceras som brott i straffrättslig mening, men det är uppenbarligen
nödvändigt att införa straffsanktioner när kreditprövningen som sådan är
bristfällig.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag om en lag om vårdslös
kreditgivning i enlighet med vad som anförts i motionen.