med anledning av prop. 1995/96:141 Aktiv förvaltning av statens företagsägande
Regeringen lanserar i proposition 1995/96:141 Aktiv
förvaltning av statens företagsägande en nygammal modell
för statligt ägande. I stället för det bemyndigande som
riksdagen 1991 gav regeringen att vid lämpliga tidpunkter
och i lämplig takt avyttra listade statliga företag, är
ambitionen nu att återgå till en mer centralistisk modell, där
ett aktivt statligt ägarengagemang ökar. I stället för 1991 års
privatiseringsbemyndigande vill regeringen ha ett principiellt
bemyndigande som tillåter begränsade ägarförändringar i alla
statliga bolag, utan riksdagsbeslut.
Den borgerliga regeringen fick strax efter sitt tillträde 1991 av riksdagen
ett bemyndigande att privatisera 35 namngivna företag, vilket också i stor
utsträckning skedde. Kvar på listan finns dock några av de större statliga
företagen, t ex Vattenfall, LKAB och Assi Domän. Regeringen skriver om
den nu föreslagna förändringen att "syftet är att åstadkomma en effektivare
förvaltning av de kommersiella och konkurrensutsatta företag staten äger
genom att i vissa avseenden skapa förutsättningar som bättre överens-
stämmer med dem som råder i näringslivet", samt att staten därmed "i
egenskap av företagsägare i högre grad [kan] bidra till tillväxt och utveckling
samt få en bättre förräntning av kapitalet i statens bolag".
Vi avvisar detta synsätt. Hela ansatsen visar en förlegad syn på hur
ekonomin fungerar: det är inte genom att själv vara aktör i näringslivet som
staten "skapar tillväxt". Om så vore fallet hade planekonomierna varit mer
ekonomiskt framgångsrika än de västliga marknadsekonomierna. I
verkligheten är det tvärtom. Det är genom att sätta spelregler, t ex så att
konkurrensen fungerar effektivt, och genom att skapa förutsättningar för ett
bra företagsklimat, t ex genom rimliga skatteregler, som staten har en roll att
spela för ekonomisk tillväxt. Med en privatisering av statliga företag uppnås
en tydligare ägarroll, kommersiellt mer kompetenta företag och en ökad
aktiespridning. Den privatisering som inleddes förra mandatperioden bör
därför fortsätta.
Problemet i Sverige är inte att ägandet är alltför spritt eller alltför privat.
Problemet är att det är alltför koncentrerat till stora försäkringsbolag, fonder
och stiftelser och andra mer eller mindre anonyma institutionella ägare. Om
staten som ägare skall agera "på villkor som gäller i det övriga näringslivet"
kan man fråga sig varför staten överhuvudtaget skall äga företag. I
propositionen delas de statliga företagen in i två kategorier, dels sådana där
särskilda strategiska eller säkerhetsintressen har spelat in, dels sådana där
företagen är helt konkurrensutsatta och agerar på marknadsvillkor. De
förändringar som föreslås skall gälla främst denna andra kategori, vilket gör
dem än mer tveksamma i en marknadsekonomi.
Vi avvisar förslaget.
Apoteksbolaget
I propositionen föreslås att staten övertar samtliga aktier i
Apoteksbolaget, dvs löser in pensionsstiftelsens andel. Vi har
inte något att erinra mot detta som en kortsiktigt riktig
lösning, men vill understryka att Apoteksbolaget bör vara en
snar privatiseringskandidat.
I juni 1994 lämnade den borgerliga regeringen en proposition (1994/95:9)
till riksdagen med förslag att Apoteksbolagets monopol på detaljhandel med
läkemedel inskränks så att recetpfria läkemedel förutom på apotek skall få
säljas av den som fått Läkemedelsverkets tillstånd till detaljhandel med
sådana läkemedel. Tillståndshavaren bör enligt det förslaget ha en ansvarig
person som är behörig att utöva yrke som apotekare eller receptarie. Den
socialdemokratiska regeringen drog efter valet 1994 tillbaka propositionen.
Liknande tankar som dem som framfördes i den propositionen återfinns i
Konkurrensverkets nu aktuella bedömning att Läkemedelsverket bör få i
uppgift att utfärda tillstånd att bedriva detaljhandel med läkemedel till sådan
fysisk eller juridisk person som uppfyller vissa krav på farmaceutisk
kompetens. Försäljningsrätten bör alltså inte kopplas till ett visst företag,
utan till person med rätt kompetens. Alla västeuropeiska länder har någon
form av reglering av läkemedelsförsäljningen utan att, som i Sverige, hela
detaljhandeln har koncentrerats till ett enda företag.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen avslår proposition 1995/96:141 i den del som rör
bemyndigandet för förvaltningen av statens företagsägande i
kommersiella företag,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om Apoteksbolagets framtida ägande och
konkurrenssituation.