med anledning av prop. 1995/96:141 Aktiv förvaltning av statens företagsägande
Riksdagen beslutade 1991 på förslag från den borgerliga
regeringen om en privatisering av vissa statligt ägda företag.
Beslutet grundades på vissa riktlinjer om statens roll i
näringspolitiken.
Statens främsta näringspolitiska uppgift är att ange ramar och regelsystem
för näringslivets verksamhet och bidra till att skapa betingelser för långsiktig
tillväxt. Staten bör inte styra utvecklingen i enskilda företag eller branscher.
Om staten uppträder som företagsägare och själv agerar på den marknad
staten har till uppgift att ange spelregler för, uppstår en uppenbar risk för
osund konkurrens. En regering kan påverkas av motstridiga intressen, som
medför att konkurrensen mellan privata och statliga företag snedvrids.
Risken för sådan sammanblandning försvagar spelreglernas trovärdighet och
lägger en hämsko på företagande och riskvillighet.
Därmed kräver rättviseaspekten och värnandet av en god konkurrens att
staten står neutral mellan olika företag. Staten kan aldrig bli en företagsägare
bland alla andra. Även om statliga företag drivs enligt normala företags-
ekonomiska principer finns skillnader i ägarförutsättningar som gör statligt
företagsägande skadligt.
Statligt företagsägande skadar konkurrensen genom att statliga företag
gynnas tack vare sin kapitalstarka ägare. De kan i praktiken agera med den
statliga beskattningsrätten som eget kapital. Privata företag kan i jämförelse
få sämre kreditvillkor och tvingas se till att avkastningen också täcker
kapitaluppbyggnaden. Men statligt företagsägande kan också leda till att de
statliga företagen skadas därför att staten av erfarenhet är en reaktiv ägare
som har svårt att förutse och förebygga problem. Staten kan även - oavsett
vad som fastställts som mål med det statliga ägandet - hamna i målkonflikter
som försvårar ett rationellt ägande.
Privata företag agerar efter normala företagsekonomiska principer. Det
innebär att företaget arbetar under krav på effektivitet, strukturanpassning
och avkastning på ägarens kapital. Statligt ägda företag riskerar att bli
redskap för andra krav än dessa, t.ex. politiska ambitioner. Företag som inte
kan agera efter normala företagsekonomiska principer utan tvingas följa
andra krav får svårare att utvecklas och riskerar att hamna i underläge. Därför
bör staten avstå från att äga företag som bedriver kommersiell verksamhet i
konkurrens med andra.
Det har länge varit ett uttalat mål från statens sida att statliga företag skall
förvaltas enligt normala företagsekonomiska principer. Den privatisering av
statliga företag som inleddes under den förra mandatperioden var därför
logisk.
I den nu föreliggande propositionen föreslår den socialdemokratiska
regeringen att riktlinjerna för statens ägande i kommersiella företag skall
vara krav på effektivitet, avkastning på det kapital företaget representerar och
strukturanpassning. Skälen för att avveckla det statliga företagsägandet torde
snarast förstärkas i och med detta klargörande.
Men trots detta föreslår regeringen samtidigt att riksdagens tidigare
bemyndigande till regeringen att sprida ägandet i en rad ekonomiskt stabila
kommersiella företag skall ersättas med ett betydligt snävare bemyndigande
som försvårar smidiga och för staten fördelaktiga ägandespridningar.
Vi vill med anledning av detta upprepa vår bestämda åsikt att det saknas
skäl för statligt ägande av kommersiella företag om syftet är att förvalta
dessa företag enligt samma principer som privata företag.
Det bemyndigande om ägandespridning som riksdagen fattade beslut om
1991 omfattade 35 företag. Bland dessa kan nämnas följande större företag:
AB Aerotransport, ABA
AB Svensk bilprovning
Svalöf AB
SSAB Svensk Stål AB
LKAB AB
Celsius Industrier AB
ASSI
Ncb AB
Procordia AB
Cementa AB
AB Svensk Anläggningsprovning
OK Petroleum AB
Vattenfall AB
Domänverket
AB SAKAB
Många av de 35 företagen har fått ett spritt ägande genom
beslut av den borgerliga regeringen 1991-1994.
Privatiseringarna gav statskassan intäkter på 23 miljarder
kronor. Spridningen av ägandet gav också 500 000 nya
aktiesparare. Bland dessa var unga kvinnor, i synnerhet i
Norrland, överrepresenterade. Av de nya aktieägarna har 88
procent uppgivit att de avser ett långsiktigt ägande.
Maktskiftet 1994 medförde en betydlig sänkning av ambitionen att sprida
ägande i samhället. Det bemyndigande som föreslås i propositionen är
avsevärt mer begränsat vad gäller regeringens möjligheter att genomföra
privatiseringar. De stora företag som finns med i uppräkningen ovan finns
inte med i det nya bemyndigandet. Men även om ägandespridningar blir
aktuella innebär det snävare bemyndigandet som nu föreslås att det blir
betydligt svårare för staten att avpassa utförsäljningarna i tiden.
Enligt vår mening bör det nya bemyndigandet avvisas. I stället bör det
bemyndigande om privatisering av statligt ägda företag som riksdagen
beslutade om 1991 gälla även fortsättningsvis. På grund av diverse
omstruktureringar och företagsaffärer de senaste åren innehåller det
bemyndigande som föreslås i propositionen några bolagsnamn som inte
återfinns bland de 35 företagen enligt 1991 års riksdagsbeslut.
Bemyndigandet från 1991 bör därför kompletteras med dessa företag.
Moderaterna har vidare i en motion till riksdagen i januari 1995 föreslagit
ytterligare några statliga företag som bör bli föremål för privatisering.
Regeringen bör ges i uppdrag att förbereda dessa företag för privatisering
och efter hand föreslå riksdagen att bemyndiga regeringen att genomföra
utförsäljningar. Detta gäller bland annat Telia, TV 2, Sila, Vasakronan,
Arlanda Flygplats och SBAB:s konkurrensutsatta verksamhet.
Det bemyndigande som riksdagen beslutade om 1991 hade mycket klara
riktlinjer för vad regeringen kunde verkställa. Bemyndigandet var begränsat
till utförsäljningar helt eller delvis av statens aktier i 35 givna bolag. När
det
gällde andra beslut, t.ex. om kapitaltillskott, nyemissioner och konvertibla
skuldebrev var regeringen fortfarande tvungen att fråga riksdagen. Därmed
skiljer sig 1991 års riksdagsbeslut avsevärt från det bemyndigande som
föreslås i propositionen som innebär ett öppet mandat för regeringen att göra
vad man vill med bolagen. Ett enhälligt utskott sade så sent som förra året
nej till ett sådant öppet mandat. Enligt vår mening är ett öppet mandat
stötande. De statliga företagen representerar en mycket stor förmögen-
hetsmassa på sammanlagt hundratals miljarder kronor. Viktiga policybeslut
om förvaltningen av denna förmögenhetsmassa bör tas av riksdagen, som
representerar ägaren staten, och inte av regeringen. Riksdagen bör därför
återigen avvisa regeringens förslag.
När det gäller Apoteksbolaget är förslagen väl genomtänkta men
otillräckliga. Moderaterna föreslog senast i januari i år att staten skulle köpa
ut Apoteksbolagets pensionsstiftelses aktier i Apoteksbolaget.
Därtill bör även den process som skall leda till en privatisering av
Apoteksbolaget inledas. Detta arbete bör ske i flera steg med tanke på
Apoteksbolagets nuvarande monopolställning. Ett av de steg som måste tas
är en avmonopolisering av detaljhandeln med läkemedel.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen avslår förslaget i proposition 1995/96:141 till
bemyndigande för förvaltningen av statens företagsägande i
kommersiella företag,
2. att riksdagen beslutar att bemyndigandet enligt riksdagens beslut
1991 om privatisering av vissa angivna bolag skall gälla även
fortsättningsvis i enlighet med vad som anförts i motionen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om kompletteringar av bemyndigandet enligt
riksdagens beslut 1991.
Stockholm den 27 mars 1996
Karin Falkmer (m)
Mikael Odenberg (m)
Chris Heister (m)
Ola Karlsson (m)
Sten Tolgfors (m)
Carl Erik Hedlund (m)
Jan Backman (m)
Lennart Hedquist (m)
Inga Berggren (m)
Peter Weibull Bernström (m)
Lennart Fridén (m)
Olle Lindström (m)
Per Westerberg (m)
Stig Rindborg (m)