med anledning av prop. 1995/96:83 Säkrare finansering av framtida kärnavfallskostnader m.m.
Miljöpartiet de Gröna anser att de glädjekalkyler som
presenterats från kärnkraftsägarnas sida om säkerhet och
garantier nu har en chans att bevisas.
De förhållanden som hittills rått beträffande ansvaret att omhänderta allt
det avfall som produceras av kärnkraftverken inklusive rivningsavfallet från
själva reaktorn har varit djupt otillfredsställande. Både den demokratiska
processen vid platsval och de ekonomiska kalkylerna i den kärntekniska
hanteringen har visat tydliga brister. T.ex. finns beräkningar gjorda på en
reaktor i Ringhals av samma typ som redan rivits i USA. I Sverige ligger de
ekonomiska beräkningarna på ca 900 miljoner kronor medan det i
verkligheten kostade ca 2 600 miljoner kronor att genomföra rivningen i
USA. Det skiljer på en faktor tre!
Ingen som helst säkerhet har funnits för att medel är tillgängliga för att ta
hand om avfallet utöver kärnbränslefondens medel. Vid ett allvarligt
kärnkraftshaveri kommer kärnkraftsbolaget att tvingas i likvidation och i dag
fonderade medel kommer med all sannolikhet att visa sig otillräckliga för att
säkerställa en i möjligaste mån säker slutförvaring.
Det är tillfredsställande att regeringen genom detta lagförslag ställer det
principiellt viktiga kravet, att de som producerar radioaktivt avfall skall ta
det
totala ansvaret för detta avfall. Miljöpartiet de Gröna menar dock att
regeringens förslag fortfarande lämnar mycket övrigt att önska och därför bör
kompletteras.
Propositionen andas en förtröstan att perioden fram till år 2060, (då det
sista kärnavfallet skall få ett slutförvar), eller kanske ännu längre, skall
karaktäriseras av fredliga förhållanden och en stabil ekonomisk tillväxt. En
betydligt mer försiktig framtidsuppfattning vore på sin plats, när det gäller så
långa tidsperioder.
Det är uppseendeväckande att det i propositionen uttryckligen anges att
drifttiden för kärnkraftverken kan komma att överstiga 25 år. Detta strider
mot resultatet i folkomröstningen om kärnkraften.
Propositionen berör inte det moraliska dilemma som det innebär att till
kommande generationer överlåta - efter kärnkraftens avveckling - att ta hand
om det mest giftiga avfall som någonsin producerats, även om "tillräckliga"
medel finns fonderade för ändamålet.
Vi anser det principiellt fel att basera kalkyler av kostnader långt fram i
tiden på att ekonomisk tillväxt skall äga rum och att en realränta på 1,5 %
skall betraktas som säker. Vi menar att kalkylerna skall baseras på realränta
noll och att detta skall skrivas in direkt i lagtext i lagen om finansiering av
framtida utgifter för använt kärnbränsle m.m.
Det betyder att den generation som utnyttjar kärnenergin skall avsätta
precis så mycket resurser som man räknar med att omhändertagandet av
avfallet skulle kosta om det kunde ske i dag. Ett sådant resonemang betraktar
vi som det enda moraliskt acceptabla. Skulle det i en avlägsen framtid visa
sig att ett överskott uppstått, är detta en rimlig bonus till kommande
generationer för att de hanterar detta höggiftiga avfall.
Man kan överhuvudtaget ifrågasätta om man skall acceptera verksamheter,
där stora kostnader uppstår om 50 år och mer efter det att verksamheten ägt
rum, och där man dessutom genom en positiv realränta räknar med att
kostnaden i dag blir allt lägre ju längre man uppskjuter det nödvändiga
omhändertagandet. Detta är ett av många skäl till att kärnkraftsproduktion ej
kan betraktas som en moraliskt acceptabel verksamhet.
Av beräknad totalkostnad för avfallshanteringen på 45 miljarder kronor
finns i dag fonderat ca 16 miljarder. Detta är otillräckligt om
kärnkraftsverksamheten snabbt skulle behöva avvecklas. Enligt propositionen
skulle visserligen de planerade säkerheterna fungera så att på sikt erforderliga
medel skulle byggas upp för att man i en framtid skulle kunna ta hand om
avfallet. Enligt vår uppfattning borde fonduppbyggnaden väsentligt
påskyndas för att minska den reella osäkerheten.
Avfallskostnaderna sönderfaller i två delar, enligt den föreslagna principen.
Först en fast kostnad för att etablera en kapslingsanläggning och fasta
anläggningar för ett slutförvar. (Än så länge finns inget beslut fattat om
slutförvarets utformning.) Sedan tillkommer en rörlig kostnad för varje ton
avfall som omhändertas.
Vi menar att redan i dag, när kärnkraftverken är i snitt 15 år gamla, borde
medel ha funnits fordrade både för de fasta kostnaderna och för de rörliga
kostnaderna som belöper på det avfall som redan producerats.
Miljöpartiet de Gröna har sedan länge föreslagit en väsentlig
ökning av avfallsavgiften för att påskynda uppbyggnaden av
avfallsfonden. Vi anser att den bör höjas till 5 öre/kWh.
I propositionen föreslås att den ställda säkerheten får höjas eller sänkas av
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer om det finns
anledning till det. Vi anser att säkerheterna bör sättas mycket högt redan i
utgångsläget. De ställda säkerheterna bör vidare grundas på bedömningar på
den ekonomiska säkerhetsmarknaden och inte på politiska bedömningar.
I propositionen föreslås att avgifterna bl.a. ska täcka de kostnader som
reaktorinnehavarna, staten eller kommunerna har för information till
allmänheten i frågor som rör hantering och slutförvaring av använt
kärnbränsle och kärnavfall.
Det finns flera aktuella exempel på att stat och kommun gått ut med
information som inte kan anses opartisk. Nyligen hölls folkomröstning om
kärnavfallslager i Storuman. Inför omröstningen valde Storumans kommun
att popularisera information från Svensk Kärnbränslehantering AB, SKB.
Istället för att ge allmänheten opartisk information valde kommunen alltså att
förstärka information från SKB.
Däremot är det av stor vikt att en riktig MKB-process genomförs, där även
motståndare och kritiker får komma till tals. Enligt internationell praxis är en
miljökonsekvens-beskrivning (MKB) dels en process som ska leda fram till
beslut, dels en rapport som dokumenterar processen.
I samband med en ansökan om slutförvar i en kommun kommer SKB att
vara sökande och myndigheterna dömande och i viss mån granskande. SKB:s
egentliga motpart utgörs emellertid av lokalbefolkning och kommuner. I dag
har dessa mycket få experter att vända sig till som kan assistera dem under
MKB-processen. Det är svårt och dyrt att bygga upp nödvändig, oberoende
kompetens. Problemet behandlas ingående i SKI:s Dialogprojekt, och
aktörsgruppens slutsats var att reglerna bör ändras så att kommuner, sakägare
och miljöorganisationer kan få stöd ur avfallsfonden för denna kompetens-
uppbyggnad.
Miljöpartiet de Gröna anser att detta är nödvändigt för att få en
demokratisk process till stånd, där de som är kritiska till slutförvaret får en
rimlig chans att föra fram sina fakta med hjälp av en av dem utsedd
vetenskaplig expertis och att en allsidig miljökonsekvensbeskrivning kan
göras.
Vi hänvisar i övrigt till miljöpartiets motion 1994/95:N450 om kärnavfall
från den allmänna motionstiden.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar att kalkylerna för avfallshanteringen
baseras på realränta noll,
2.
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i
lagen om finansiering av framtida utgifter för använt kärnbränsle att av
lagtexten framgår att kalkylerna för avfallshanteringen baseras på
realränta noll,
4.
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att snabbare bygga upp Kärnavfallsfonden,
6.
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att avfallsavgiften snarast bör höjas till 5
öre/kWh producerad kärnkraftsel,
8.
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att de ställda säkerheterna bör grundas på
bedömningar på den ekonomiska säkerhetsmarknaden och inte på
politiska bedömningar,
10.
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att kommuner, sakägare och miljöorganisationer
skall få stöd ur Kärnavfallsfonden för kompetensuppbyggnad och
tillhandahållande av oberoende expertis,
12.
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
avgiften inte bör beräknas på en längre driftstid per reaktor än 25 år..
11F
Stockholm den 15 november 1995
Birger Schlaug (mp)
Marianne Samuelsson (mp)
Eva Goës (mp)
Ronny Korsberg (mp)
Ragnhild Pohanka (mp)
Gunnar Goude (mp)
Per Lager (mp)
Roy Ottosson (mp)
Gudrun Lindvall (mp)
Elisa Abascal Reyes (mp)